RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 19.

Måndagen den 24 mars.

Kl. 11 f. m.

§ i.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr W. Farup,
som lider af hjertsjukdom, ovilkorligen har behof af någon tids
ledighet för att derunder sköta sig, intygar

Stockholm den 23 mars 1890.

C. Häggström,

läkare.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hyllande proposition till Riksdagen, med förslag
till lag innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875.

§ 3.

Efter föredragning vidare af herr G. T. Linds i senaste sammanträdet
aflemnade motion,'' n:o 222, hänvisades densamma till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7;
lagutskottets utlåtande n:o 33;

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 135; samt
Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21.

§ 5.

Ordet hade begärts af herr Björck, som anförde: Jag har i
denna fråga icke fattat något definitivt beslut förrän i lördags, sedan
jag fick höra utgången af frågan om det högre anslaget till
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 19.

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

fortsättande af den norrländska stambanebyggnaden, och jag skall
nu, med anledning af denna utgång, i denna fråga redan i första
ordet säga det att jag icke är afvogt sinnad mot dessa herrar norrländingar
för det de få kommunikationer, som äro med afseende
på deras omständigheter af behofvet påkallade. Jag är endast mot
sättet att skaffa medel till deras jernvägsbyggnads fortsättande.
Som barn gick jag en gång in i en griftkammare och läste der
några ord på en tafla, af en man, som i forna dagar djupt ingripit
i Sveriges öden och hvilka ord sedan dess alltid legat mig djupt
på hjertat. Han yttrade i sitt sista tal till ständerna, att han
varit i skogar och ödemarker och i nöd, men att under det han.
så irrade ensam omkring och drog sig undan för fiendens blodtörstiga
svärd, så blef han hulpen af Gud och svenska folkets allmoge.
I denna fråga, som nu föreligger, eller försvarsfrågan, hoppas
jag på samma nådiga Guds bistånd så att han håller sin skyddande
hand öfver vårt folk och vårt land och jag hoppas äfven.på.
den svenska allmogen att, om vi gifva honom den rätt honom tillkommer,
så är jag förvissad om att denna allmoge skall, hvar och
en i sin stad. och ställe, göra hvad den kan till fäderneslandets
försvar. Men, mine herrar, detta är en sak, men eu annan sak är
den huru det sammanhänger med detta försvar. Utgifterna för
detta försvar skulle kunna blifva helt annorlunda än för närvarande.
Jag tror att om vi hade dessa saker på det klara, vi då skulle
med mindre motsägelse vilja bevilja hvad som här är fråga om.
Jag läste en uppsats under ett föregående år i en veckotidning i
Stockholm, i hvilken det tycktes löpa en röd tråd genom hela historien
— det kan väl hända att det egentligen icke var någon
historia, utan måhända en saga blott — och det tycktes som man
ville ge eu fingervisning på anledningen, hvarpå det skulle bero
att Norrland blifvit så vanlottad! på kommunikationer och försvarsväsen.

Jag vill väl icke påstå att det är en sanning, men det blir
kanhända en erkänd sanning att man fordom kanske begått eu
blunder mot Norrland; men, om så skulle vara förhållandet, så
veta vi dock att en annan vind börjat blåsa inom de högre regionerna
och att våra stolta furor i nordanskog måste böja sina kronor
åt annat håll och det har nu blifvit fråga om att ge någon
upprättelse åt det vanlottade Norrland, och anledningen dertill är
väl kanske den att, såsom det ärade statsrådet i lördags framhöll,
stora skäl syntes tala för att detta Norrland skulle blifva så härligt
ja, blifva ett annat Amerika. Det är möjligt att herr statsrådet
och chefen för civildepartementet hade rätt, men jag får ändå.
uppriktigt säga att jag tror att, i fall det förhåller sig så som jag
nyss nämnde, eller att man kommit till insigt om att man begått
en blunder beträffande Norrland ända sedan långt tillbaka förgångna
tider, så vill man nu, sedan vinden kastat om, bereda
någon upprättelse åt detta sålunda i många år vanlottade Norrland
i så väl ena som andra hänseendet; och under sådana förhållanden
så tror jag äfven att Riksdagen skall finna tiden vara inne att,
såsom man säger, lära höga vederbörande att taga skeden i vackra.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

hand, då det blir fråga om kongl. propositioner och begär efter
pengar. Jag hade tänkt att det vore Riksdagens och i synnerhet
statsutskottets skyldighet att besinna att det icke är Riksdagens
eller utskottets eller våra pengar, som det här är fråga om att utanordna,
utan det är det svenska folkets med svett och möda förvärfvade
kapital, som det här gäller att handhafva. Detta svenska
folk, mine herrar, är den opinion, som står bakom oss, som bevakar
oss och som dömer oss måhända mera rättvist, än vi kunna
det ana. Jag säger att jag tänkt mig saken så, att just på grund
deraf och ehuru jag nog står ensam om min tanke inom denna
kammare, borde man återremittera hela detta betänkande till utskottet,
så att utskottet på denna hufvudtitel kunde göra alla möjliga
besparingar för att med dessa bereda utväg till att hjelpa
norrländingarne med deras jernvägsbyggnad, så att man sluppe att
kasta sig in på det sluttande planet, hvartill eljest detta oupphörliga
lånesystem förer oss. Jag tycker nemligen att salig Dumbom
gått långt fram för oss i detta fall, då han sade att ju mera man
lånar, dess mera blir man skyldig. Jag hade kunnat vänta att
utskottet bort komma till samma resultat.

På grund häraf ber jag, herr talman, att få yrka återremiss,
innan debatten utspinner sig för vida.

Under erinran, att statsutskottets utlåtande angående regleringen
af utgifterna under fjerde hufvudtiteln ännu icke vore föredraget,
förklarade herr talmannen det af herr Björck framstälda
yrkande icke för närvarande kunna till proposition upptagas.

§ 6-

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o
5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

Efter föredragning af punkten 1, innefattande utskottets hemställan
angående höjning af anslaget till departementets afdelning
af Kongl. Maj:ts kansli m. m., yttrade

Herr Björck: Meningen med mitt anförande nyss var att hos
herr talmannen få begära att föreliggande förslag beträffande anslagen
under riksstatens fjerde hufvudtitel måtte till utskottet
återremitteras i det af mig angifna syfte.

Vidare anfördes icke. Sedan herr talmannen framstält propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och derefter på
återremiss, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 2.

Bifölls.

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Punkten 3.
Mom. a).
Bifölls.

Angående
ältning i
lönen för 3:e
bataljonsläkarne.

Mom. b).

Under detta mom. hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förslag
om att, för ökande af de nu vid indelta armén anstälde 2:dre
batalj onsläkarnes lön från 900 kronor till 1,200 kronor, böja anslaget
till indelta arméns befälsaflöning med 6,300 kronor icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande häraf anförde chefen för landtförsvarsdepartementet,
herr statsrådet friherre Palmstierna: Statsutskottet har

i nu föredragna punkten hemstält, att Kongl. Maj:ts begäran om
förhöjning i andre bataljonsläkarnes löner från 900 till 1,200 kronor
icke måtte af Riksdagen bifallas; och då någon reservation
emot denna hemställan icke finnes bifogad utskottets förslag, så
har jag icke heller någon förhoppning om, att Riksdagen skall bifalla
Kongl. Maj:ts förslag, men anser mig dock böra redogöra för
de skäl, som föranledt Kongl. Maj:t att framlägga förslaget, skäl
hvilka, enligt min uppfattning, äro bindande nog. Då dessa andre
bataljonsläkare år 1875 eller 1876 fingo sina löner reglerade, ansåg
man att 900 kronor, motsvarande andre löjtnantslön, kunde vara
en lagom och tillräcklig lön. Bataljonsläkarne hade då icke så
mycket att göra som nu, men likvisst hörde man äfven då en del
läkare klaga öfver den dåliga aflöningen. Läkarne hafva, som alla
veta, att genomgå en lång och dyrbar kurs vid universitetet och
våra läkare stå ock, minst sagdt, i jemnhöjd med, om icke öfver
de fleste utländske läkare i gemen taget. De nödgas nedlägga
mycket penningar på sin kurs och måste naturligtvis sedan söka
att intjena dessa utgifter. Men under de senare åren hafva militärläkarne
måst tagas mer och mer i anspråk dels genom att, sedan
numera till rekrytmötena ett mindre antal rekryter än förut samtidigt
inkallas, dessa möten räcka längre än förut, dels genom korporalskolornas
öfverflyttning till regementena, dels slutligen genom
besigtningsresorna på grund af värnpligtslagen. På grund af dessa
ökningar är en andre bataljonsläkare upptagen, åtminstone tre månader
om året. Man har vidare sökt draga nytta af deras närvaro
vid mötesplatsen genom att låta dem utbilda sjukbärare och sjukvårdssoldater
till ett antal af 30 ä 60 för hvarje regemente. För
en bataljonsläkare måste det medföra svårigheter att under så lång
tid, som jag nyss nämnt, ligga på mötesplatsen borta, från sin
hemort samt derunder för uppehållande af sin enskilda praktik,
aflöna en dyr vikarie, som slukar det mesta af hans aflöning. Det
är också gifvet, att om man har flere personer att välja på, man
mindre gerna till sin läkare tager en person, som är borta tre må -

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

nader om året. Detta har äfven gjort, att om det också ännu finnes
sökande till dessa platser, så sträfva de, som fått dem, att så fort
som möjligt få någon annan plats, hvarför det också ej finnes några
tjenstebefattningar, der så tätt ombyte eger rum som vid dessa,
och detta måste i längden verka ofördelaktigt på den militära
sjukvården.

Derför har Kongl. Maj:t ansett det rättvist och billigt att söka
skaffa något högre aflöning åt andre bataljonsläkarne, en aflöning,
som dock är lägre än den medicinalstyrelsen föreslagit.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig att hemställa
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Hy ström: På de af herr statsrådet anförda skäl skall

jag anhålla att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Sandwall.

Herr Wretlind: Jag ber blott få yttra några få ord med

anledning af den motivering, utskottet anfört för afslag å Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag. Utskottet säger: »Med nu förefintliga
goda tillgång på läkarekrafter lärer nemligen svårighet icke förefinnas
att erhålla kompetente personer villige att med nu gällande
löneförmåner mottaga dessa befattningar».

Det är i sjelfva verket dock fallet, att stundom militärläkarebefattningar
anslås lediga, utan att någon sökande anmäler sig.
Jag såg för icke längre sedan än i går, att regementsläkarebefattningen
vid Yesternorrlands bataljon varit anslagen ledig, men att
vid ansökningstidens utgång ingen sökande anmält sig. Förra året
var förhållandet detsamma med afseende å en förste bataljonsläkaretjenst,
som två gånger anslogs ledig utan att sökande infann sig,
och naturligtvis händer det ännu oftare i afseende å andre bataljonsläkarebefattningar,
att det är svårt att besätta dem.

Det är visserligen sant, att läkaretillgången ökats betydligt
på de senare åren, men det är alldeles icke sant, att det är godt
om läkarekrafter i vårt land i förhållande till befolkningen. Det
finnes för närvarande i vårt land en läkare på 10,000 personer, då
Stockholm och Göteborg frånräknas. Jag undrar om stockholmarne
skulle vara nöjda, om de hade endast 23 läkare; 1 läkare på 10,000
menniskor kan icke anses motsvara det verkliga behofvet. Det är
egentligen i städerna, som det finnes ett tillräkligt antal läkare.
Men det är sant, att läkaretillgången ökats så, att en mängd läkare
nu måste söka sin utkomst endast på privatpraktikens väg, men
just derför är konkurrensen der också mycket större än förr. Militärläkarne
måste äfven till tre fjerdedelar, kan man säga, bereda sig
sin utkomst genom privat praktik. Emedan nu konkurrensen der
är större, så blir det svårare för dem att ligga ifrån sin privatpraktik,
som de ett par månader af året måste göra, ty då går
praktiken ifrån dem. Ju mer detta blir fallet, dess svårare blir
det att få dessa underordnade tjenster på regementena besatta.
Jag tror derför, att Kongl. Maj:ts förslag är ganska välbetänkt.

Angående
ökning i
lönen för 2:e
öataljonsläkarne.

(Forts.)

N:o 10.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
ökning i
lönen för 2:e
hataljonslåkarne.

(Forts.)

Att icke nu höja lönen för regementsläkare och förste bataljonsläkare,
såsom medicinalstyrelsen föreslagit, anser jag också hafva
skäl för sig. Jag vill derföre inskränka mig till att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lasse Jönsson: Emot herr Wretlind ber jag få säga,
att medicinalstyrelsen väl måtte hafva lika god reda som han på
huru pass stor efterfrågan det är på militära läkaretjenster. I
medicinalstyrelsens utlåtande heter det, »att under sådana förhållanden
lediga 2:dra bataljonsläkaretjenster likväl fortfarande voro
temligen eftersökta» o. s. v. Medicinalstyrelsen erkänner sålunda,
att platserna äro eftersökta, Medicinalstyrelsen har i ansökningen
till Kongl. Maj:t om denna saken anfört många skäl och sökt upp
både små och stora sådana för att uppvisa behofvet af en lönetillökning,
men det skäl, som herr Wretlind anfört, nemligen att det
skulle vara brist på sökande, har ej af densamma blifvit anfördt,
utan den säger tvärtom, att platserna äro temligen eftersökta. Het
är också klart, att yngre läkare äro glada att få dessa platser med
utsigt att sedermera erhålla befordran och slutligen pension. De
hafva ju dessutom frihet att idka egen praktik och derigenom
skaffa sig betydliga biinkomster.

Då jag sålunda icke tror, att något behof förefinnes att höja
dessa löner, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: Jag är i hufvudsak förekommen af herr
Lasse Jönsson.

Såsom herr statsrådet erinrade, har i denna punkt hela statsutskottet
varit ense, och jag hade derför trott, att man i detta fall
äfven skulle vara temligen ense i riksdagen.

Det är ju icke att undra på, att en och annan röst kan höja

sig för en förändring i detta fall, men jag tror icke, att här före ligga

några fullgiltiga skäl derför. Hvad utskottet här anfört för
sin hemställan om afslag grundar sig helt och hållet på hvad dels
medicinalstyrelsen, dels Kongl. Maj:t sagt, nemligen att dessa
läkare hafva god tillgång till enskild praktik. Utskottet bär derför
ansett, att det är en förmån för dem att jemte den enskilda

praktiken få en fast anställning i statens tjenst, och det har också

visat sig att, när en bataljonsläkareplats är ledig, finnas många
sökande. Ku har visserligen en talare upplyst, att tillben dylik
tjenst, som nyligen anslagits ledig, ingen sökande anmält sig;
men detta kan väl icke utgöra något skäl för att höja lönen för
alla bataljonsläkare. Det har väl ganska ofta händt, att tjenster
varit lediga, utan att någon sökande anmält sig, men icke har
man derför genast höjt lönerna för hela tjenstemannaklassen i
fråga.

Då nu inga nya skäl blifvit anförda för den ifrågasatta löneförhöjningen,
anser jag, att i frågans nuvarande skick utskottets
förslag bör bifallas, och jag anhåller alltså om bifall till utskottets
hemställan.

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. c).

Bifölls.

Punkten å.

Bifölls jemväl.

Punkten 5. Angående

arfvoden åt

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att hälften af det för beredande sex fördelaf
i statsrådsprotokollet föreslagen aflöning åt sex fördelningsintendenter
samt sex hos dem anstälda skrifbiträden erforderliga '' •''

belopp måtte med 17,070 kronor årligen från och med ingången af
■år 1891 få af anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’
vapenöfningar utgå.

I sammanhang dermed hade Kongl. Maj:t under anslaget till
beväringsmanskapets vapenöfningar i punkten 10 uti statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att medgifva, att hälften af det
för beredande af den föreslagna aflöningen åt sex fördelningsintendenter
och sex hos dem anstälda skrifbiträden erforderliga belopp
måtte med 17,070 kronor årligen från och med ingången af år 1891
få af anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar utgå.

TJti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 41) hade
friherre B. A. Leijonhufvud hemstält, att reservationsanslaget till
indelta arméns vapenöfningar måtte ökas med 17,070 kronor samt
likaså förslagsanslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar med
17,070 kronor till bestridande af utgifterna för aflöning åt fältintendenter
och deras skrifbiträden.

Under föreliggande punkt hemstälde nu utskottet att, _ i enlighet
med den af friherre Leijonhufvud i ämnet väckta motionen,

Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att, för beredande af i statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 11 januari 1890 föreslagen aflöning åt sex fördelningsintendenter
samt sex hos dem anstälda skrifbiträden, Riksdagen
måtte bevilja 34,140 kronor att utgå med hälften, eller
17,070 kronor, af anslaget till indelta arméns och Yermlands fältjägarecorps’
vapenöfningar samt med andra hälften, eller 17,070
kronor, af anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts

af herr vice talmannen L. O. Larsson; samt

af herrar Lasse Jönsson, Sven Nilsson, P. Pe/wsow i Törneryd,

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
ni. fl.

(Forts.)

A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp,
A. P. Danielson, J. Andersson i Tenhult, H. Andersson i
Brmgåsen, Odell och A. Peterson i Hasselstad, hvilka sistnämnda
hemstält: »att hvarken Kongl. Maj:ts förevarande framställning
eiler^ den af friherre Leijonhufvud i ämnet väckta motionen må.
af Riksdagen bifallas».

I fråga härom anförde:

Herr Lasse Jönsson: Jag skall taga mig friheten att yrka
afslag på utskottets hemställan, och jag gör det på de skäl, som
finnas anförda i reservationen. Het är nu tredje gången, som
aetta förslag framkommit, utom då det skett i sammanhang med
de stora härordningsförslagen. Det har nemligen varit före både
1884 och 1885 och begge gångerna har Riksdagen afslagit detsamma.
Jag hoppas att detta äfven nu skall blifva Riksdagens
beslut. Vid 1884 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t anslag till en
öfverfältintendent och fem fältintendenter med skrifbiträden. Första
Kammaren afslog anslaget till dessa skrifbiträden och nedsatte
den äskade anslagssumman till 43,300 kronor, Men detta oaktadt
afslogs helao anslaget genom gemensam votering med 190 röster
mot 144. År 1885 framlade Kongl. Maj:t åter samma förslag och
begärde ett anslag för ändamålet af 51,260 kronor. Första Kammaren
tog äfven då bort skrifbiträdena, men icke förty afslogs
hela anslaget vid gemensam votering med 201 röster mot 143. Ku
hafva Första Kammarens statsutskottsledamöter icke blott förordat
dessa skrifbiträden, utan äfven, i motsats mot Kongl. Maj:ts förslag,
hemstält att anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps
vapenöfningar skulle ökas med 17,070 kronor och anslaget
till beväringsmanskapets vapenöfningar likaledes med 17,070
kronor. Detta tycker jag borde ännu mera gifva Andra Kammaren
anledning att nu afstå denna framställning, som enligt min
tanke kan anses vara mindre nödvändig, åtminstone för närvarande.

Jag yrkar derför, som sagdt, afslag på utskottets förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall naturligtvis hemställa om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Då detta är en sak, som enligt min öfvertygelse är af mycket
stor vigt för armén, både i krig och fred, ber jag att nu litet
närmare få ingå i frågans detaljer.

Kär en svensk arméfördelning skall föras i fält, sker det med
en styrka af 15,000 man och 3,000—4000 hästar. Fördelningschefen
och hans stabschef äro då fullt upptagna af de militära
sakernas ordnande, och det är derför nödvändigt, att fördelningschefen
vid sin sida har någon, som svarar för att hela denna massa
af menniskor får icke blott mat, hvarförutan armén icke kan rycka
fram, utan. äfven kläder, skodon, aflöning m. m., och detta blifver
fördelningsintendentens sak att ombestyra. Denne skall tillika
vid en mobilisering ansvara för att intendenturén ordnas; att ma -

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

gasinerna på operationsbasen blifva fylda, så att fördelningen vid
dess uppmarsch och koncentrering har allt hvad den behöfde.
Jag tror icke, att den, som satt sig in i saken, kan bestrida att
denne person är nödvändig likaväl i krig, som vid mobilisering.
Dylika tjensteman hafva också alltid funnits, ehuru under olika
benämning, såsom fältkommissarier m. fl. Tvistigheten i detta afseende
torde sålunda endast gälla, huruvida det kan vara nödigt
att hafva fördelningsintendenter äfven under fredstid. Jag vill då
nämna, att först och främst behöfves det för att personerna i fråga
skola vara fullt dugliga i fält, der de hafva en mycket ansvarsfull
plats att fylla; ty då måste man hafva personer som förstå sig på
att handla i stort, och för att kunna detta måste de hafva haft
tillfälle att göra sig förtrogna med alla detaljerna af sina åligganden,
hvarigenom de kunna ordna så att allt går så fort och
väl som möjligt. De förutvarande fältkommissarierna kunde icke
fylla dessa platser på sätt önskligt var, hvilket vår armé och särskilt
landtvärnet fått på ett beklagligt sätt erfara. Detta har likväl
icke berott på bristande duglighet hos fältkommissarierna, utan
derpå att man måste ställa för stora fordringar på dem, som voro
alldeles ovana. En hastig mobilisering är något, som alla civiliserade
samhällen söka åstadkomma. Förut gick det till på annat
sätt; man tog ett hälft år på sig för att göra sig i ordning för
kriget. Nu deremot, då de värnpligtige skola i så stor skala
ingå i armén, söker man skjuta upp mobiliseringen så mycket
som möjligt för att icke mer än nödigt rubba de privata förhållandena;
då kan det ock hända, att de politiska svårigheterna
kunna gå öfver, så att ingen mobilisering behöfves. Man inskränker
sålunda öfvergången från freds- till krigsfot så mycket som
möjligt. Detta har en stor fördel jemväl deri, att det kostar så
mycket att hålla armén på krigsfot. När svenska armén är mobiliserad,
kostar han en half million kronor om dagen att underhålla.
För hvar dag man uppskjuter mobiliseringen vinner man
sålunda en half million kronor. Man kan ju hoppas, att en mobilisering
skall dröja så länge som möjligt, men hvad jag nu nämnt,
visar i alla fall, att förevarande sak har en stark ekonomisk sida.

Detta angående behofvet af dessa fördelningsintendentsbefattningar.
Hvad nu beträffar dessa tjensteman arbete under fredstid,
har det förut inom riksdagen yttrats, att de skulle just icke
få någonting att göra, och med anledning häraf uppdrogs åt fältförvaltningskomitén
att yttra sig om de göromål, som under fred
borde uppdragas åt de ifrågasatta fältintendenterna. Herrarne
hafva måhända af den vidlyftiga promemoria, som åtföljer statsverkspropositionen,
sett, att detta icke skulle blifva obetydligt. Så
är det bland annat nödvändigt att i den mån arméns storlek stiger,
söka decentralisera krigsförvaltningen. Hittills har alltsammans
koncentrerats hos arméförvaltningen, ehuru det endast med
yttersta svårighet gått för sig. Arbetet har ökat sig till den grad,
att arméförvaltningen å intendentsdepartementet icke hunnit med
allt, som det skolat göra, utan måst svara statsrevisorerna, att det
eller det ärendet har departementet icke medhunnit att ännu gran -

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m. fl.

(Forts.)

N:o 19.

Angående
cirfvoden
åt sex
fördelnvngsintendenter.

(Forts.)

10 Mådagen den 24 Mars, f. m.

ska. Personalen är för fåtalig, och. arméförvaltningen har derför
också för några år sedan hemstält hos Kongl. Maj:t om ökning af
tjenstemännens antal, men Kongl. Maj:t har skjutit undan denna
fråga, tills dess man finge se om icke fältintendenter kunde erhållas,
hvilka skulle underlätta arméförvaltningens arbeten och
sålunda göra förökningen af dess tjenstemannapersonal tills vidare
obehöflig. En decentralisering från arméförvaltningen till fördelningscheferna
skulle å andra sidan motsvaras af att såväl de militära
som de ekonomiska angelägenheterna skulle centraliseras vid
hvarje arméfördelning, hvilket jag anser vara_ af stor vigt. Ty
det är en oegentlighet att ett regemente i militäriskt hänseende
står under generalbefälhafvaren men i ekonomiskt afseende direkt
under arméförvaltningen. Dessa begge saker, den militäriska och
den ekonomiska, äro så sammanbundna, att de borde följas åt.
Derigenom skulle man också få full valuta af de arbetskrafter,
som finnes hos fördelningschefen och hans stab, och det är endast
på detta sätt fördelningschefen kan uppfostras till sin blifvande
verksamhet, som består icke blott i att disponera trupperna, utan
äfven tillse att deras materiella behof blifva behörigen tillgodosedda.

Man ser nu, att vid de olika regementena ekonomien skötes
icke obetydligt olika. Visserligen äro såväl regementscheferna
som regementsintendenterna intresserade för saken, men den ene
är mera intresserad för den rent militära sidan än den ekonomiska
och tvärtom. Det har också i framlagda arméorganisationsförslag
flera gånger framhållits, att den indelta arméns och beväringens
beklädnad och underhåll äro allt för dyrbara. Arméförvaltningen
har gjort allt hvad den kunnat för att nedbringa kostnaderna och
bland annat är ett nytt beklädnadsreglemente utfärdadt, hvarigenom
åtskilliga besparingar kunnat ske, men i någon större män
kunna besparingar åstadkommas endast derigenom att fördelningschefen
och fördelningsintendenten, som i detalj hafva kännedom
om de lokala förhållandena, få taga hand om. saken och ordna
densamma vid de regementen, der man är minst fallen för att
göra besparingar. Jag är öfvertygad om att i detta afseende skulle
icke obetydligt kunna göras af fördelningsintendenterna.

Med afseende å provianteringen är förhållandet liknande. Det
gäller mycket olika pris vid olika mötesplatser. Om en mötesplats
ligger invid en jernvägsknut, är visserligen tillförseln der lättare
och flere spekulanter på provianteringens ombesörjande finnas
der än om mötesplatsen är mera aflägset belägen; men det är
också en naturlig önskan hos regementschefen, att om han har en
bra leverantör, som lemnar god mat åt truppen, han gerna vill
behålla honom äfven om han är något dyrare än andre. Provianteringen
utbjudes väl alltid på auktion men vid anbudens antagande
eller förkastande kan denna önskan gorå sig gällande. I
dessa afseenden har arméförvaltningen ingripit ganska verksamt
för att nedbringa kostnaderna. Men i detta embetsverk kan man
icke hafva den detaljerade kunskap, som en fördelningsintendent
kan hafva. Stora besparingar kunna här göras och hvad besparin -

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

gar vill säga, det inser man, då man vet att ett öres minskadt
pris pr matportion vid fördelningen gör 3,000 kronor om året.
Vidare med afseende å reparationer af bygnaderna och mötesfälten,
så är det åtskilligt, som skall göras. Tak skola efterses, planeringar,
utdikningar ooli fyllningar skola verkställas med mera sådant.
Nu tillgår så, att från hvarje regemente ingår begäran om medel
till hvad som der anses böra göras. Men det är nästan omöjligt
för arméförvaltningen att med de tillgångar, som finnas, bestämma
hvad som måste göras samma år och hvad som måste vänta. Och
då kan det inträffa att om en reparation t. ex. af ett tak underlåtes,
så kan deraf komma mycken skada; och reparationen då
den skall verkställas ett annat år blifva långt dyrbarare än nödigt
varit, om den genast blifvit utförd. Här behöfves en mellanlänk,
som tillser att de mest påfallande bristerna å byggnader m. m.
afhjelpas, och man har tänkt sig saken så, att för hvarje fördelningsintendent
skulle beräknas ett visst anslag och att fördelningschefen
och hans intendent skulle se till, att detta anslag användes
der det bäst behöfdes för hvarje år.

Under de numera ofta återkommande fälttjenstöfningarne måste
det äfven vara någon, som är fördelningsintendent vid hufvudqvarteret,
och man måste dertill hafva en person, som känner förhållandena
på orten och hvar proviant skall fås och hästar bäst
förhyras m. m. Här kan lätt uppstå en prisskilnad på fem, sex
till tiotusen kronor.

Hvar och en som har sett på nära håll de olika sätten att
hushålla vid olika regementen och som vet huru omöjligt och
olämpligt det är för arméförvaltningen att i detalj öfvervaka denna
hushållning kan icke annat än lifligt intressera sig för dessa fördelningsintendenters
inrättande. Kongl. Maj:t har också förut,
utom vid framläggande af de stora härordningsförslagen gång efter
annan framhållit nödvändigheten af dessa fördelningsintendenter.
Generalintendenten har två gånger efter 1885 begärt dem och Kongl.
Maj:t har nu ansett sig böra försöka att ännu en gång framlägga
denna fråga för Riksdagen. Kongl. Maj:t har dervid för att göra
saken så billig som möjligt föreslagit att deras aflöning nu skulle
bestämmas till majors i stället för öfverstlöjtnants, som förut varit
föreslaget, äfvensom hemstält, att deras aflöning skulle utgå af
öfningsanslagen. Då jag, som naturligtvis är mycket rädd om öfningsanslaget
för indelta armén, ansett mig böra föreslå, att af
hvardera öfningsanslaget skulle för detta ändamål tagas 17,000
kronor, så har det skett i den öfvertygelsen att dermed skulle ske
en motsvarande besparing.

Det har här anmärkts att det icke förelåge några nya skäl, som
talade för detta förslag. Jag tror för min'' del att om skälen blott
äro goda, det är likgiltigt om de äro nya. Men dessutom tror jag
verkligen att nya skäl blifvit anförda; *då i den aflemnade promemorian
utvecklas hvad dessa fördelningsintendenter skulle hafva
att göra i fredstid. Slutligen tillåter jag mig framhålla, att om
nu denna kammare afslår Kongl. Maj:ts framställning och Första
Kammaren bifaller friherre Leijonhufvuds motion, hvilket ju är

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
in. fl.

(Ports.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m3fl.

(Forts.)

sannolikt då samtlige statsutskottets medlemmar från Första Kammaren
förenat sig derom, så blir följden att frågan måste afgöras
genom gemensam votering, hvarvid det kan inträffa att friherre
Leijonhufvuds motion vinner pluralitet och skulle dermed tillkomma
en ökad statsutgift å 34,000 kronor, hvilket kan undvikas om
Kongl. Maj:ts förslag antages, hvarom jag alltså hemställer.

Herr Danielson: Hvad reservanterna anfört såsom skäl för
deras mening torde vara kammaren bekant, men ett skäl, som för
mig varit mycket vägande, är icke i reservationen anfördt. Jag
har tagit i öfvervägande hvad Kongl. Maj:t föreslagit och funnit,
att Kongl. Maj:t utgått från den åsigt, att med dessa fördelningsintendenter
skulle så mycket besparas, att deras aflöning skulle
deraf till fullo motsvaras. Men deremot har motionären i frågan,
hvilken är en framstående man inom hären och äfven beklädt plats
såsom statsråd, ansett, som mig synes, att icke någon synnerlig
besparing kunde genom dessa intendenter uppkomma, utan att medel
till deras aflönande borde till hela beloppet särskildt anvisas.
För min del tror jag att motionären i sin uppfattning kommits anningen
närmare än Kongl. Maj:t i sitt förslag. Besparingarne
torde blifva ganska små och det blir då i allt fäll nödigt att anvisa
ytterligare medel. Man kan, i min tanke, med skäl befara,
att dessa fördelningsintendenter, blifva sjelfständiga tjensteman,
hvilka kunna göra och låta huru de behaga, och att en hel del
vigtiga ärenden af dem ensamt afgöres. För närvarande skall arméförvaltningen,
som är ett centralt embetsverk, pröfva de åtgärder,
som vidtagas af förvaltningsdirektionerna och regementsintendenterne.
Detta verk är således i tillfälle att pröfva och se till
om vid det ena regementet kostnaderna äro större än vid ett annat.
Hos detta verk finnes den större erfarenheten och förmågan
att bedöma om prisen på det ena eller andra stället äro för höga.
Skulle dessa fördelningsintendenter blifva så sjelfständiga, som
här ifrågasatts, så tror jag för min del, att kontrollen som på förenämnde
sätt nu finnes, vore så godt som borta. Man kan väl infordra
förklaring från dem rörande förekommande missförhållanden,
men man känner allt för väl huru föga rättelse kan göras, sedan
en sak redan är skedd. Hvad beträffar dessa fördelningsintendenters
stora arbetsprodukt, så finnes härom taladt å sidan 77 i den
aflemnade promemorian. Här uppräknas nu en sådan massa saker,
som dessa fördelningsintendenter skulle uträtta, att de omöjligen
kunna sköta allt detta, endast med tillhjelp af ett skrifbiträde.
Och hvad skulle derefter regementsintendenterna hafva att göra?
Dessa skulle sedermera blifva till ringa gagn. Borde det ej vara
skäl att öfverväga, om det ej vore skäl att gifva dessa regementsintendenter
då i stället en högre titel och låt dem intaga detta
framstående rum, som skulle beklädas af fördelningsintendenterna!
Det är väl alldeles påtagligt, att dessa fördelningsintendenter ej
kunna framtvinga lägre pris än förvaltningsdirektionerna. Ty finnes
icke folk, som vilja sälja till lägre pris, så kan väl föga göras
deråt. Jag kan derför icke inse, att dessa fördelningsintendenter

Måndagen den 24 Marsj f. m.

N:o 19.

skulle kunna gorå tjenst såsom gagnande mellanhänder, såsom här
hlifvit sagd!.

Rörande hvad som här vidare hlifvit yttradt om deras nytta
vid en hastig mobilisering, så tror jag dock att frågan härom är
att betrakta som ett undantag. Och icke kan man väl jemföra
nuvarande förhållanden med dem som rådde när landtvärnet
var uppbådadt och då fältkommissarierna på den tiden hade nn
afsedda uppdrag. Det är, som vi veta, svunna tider, då detta
hände. .Förhållandena i vårt land hafva, lyckligt nog, sedan dess
hlifvit så förändrade, att man knappt lär kunna känna igen vårt
land sedan dess i detta afseende. Uppfattningen i landet är helt
annorlunda än då, våra tillgångar och kommunikationer helt olika.
Lägger man dertill de hufvudlösa åtgärder, som vidtogos, då landtvärnet
uppbådades och fick tjenstgöra, och att vi då hade en rätt
märkvärdig regent och att allt annat var derefter, så torde någon
jemförelse knappt kunna komma i fråga. Här föreligger alltså icke
annat än en ren anslagsfråga. Vill man anvisa detta anslag, oaktadt
det icke är till någon egentlig nytta, då bör man anvisa medlen
på sätt motionären föreslagit. Ty äfven om man antager Kongl.
Maj:ts proposition, betyder detta icke någon besparing. Anslaget
utgår ju i allt fall af allmänna medel, så att någon vinst deraf
icke kan vara att påräkna.

Detta är i korthet de skäl, hvarför jag icke velat tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Skulle vid en gemensam votering
motionärens förslag gå igenom i stället för Kongl. Maj:ts,
så är dermed ingen förlust förenad, då staten i alla händelser ändå
får betala kostnaden. Först i sammanhang med en fullständig
omorganisation af vår härordning tror jag rätta tiden vara inne
att taga denna fråga i närmare öfvervägande och dervid tillse hvad
den nya organisationen kräfver. Jag yrkar således afslag å utskottets
hemställan och äfven å såväl Kongl. Maj:ts proposition
som friherre Leijonhufvuds motion.

Herr Hedin: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen

för landtförsvarsdepartementet, som det synes, med all omsorg
undvikit att göra sig hörd inom den del af kammaren, der jag är
placerad, så har jag varit nog olycklig att af hela hans anförande
icke kunna uppfatta mer än några slarfvor. Jag vet sålunda icke
om herr statsrådet begagnade tillfället att här i sitt anförande till
kammarens protokoll fylla den märkliga lucka, som förekommer i
motiveringen i statsrådsprotokollet. Jag säger att det är en märklig
lucka. Ty ehuru i statsverkspropositionen, dels i anförandet till
statsrådets protokoll, dels i den bilagda promemorian, användts
icke mindre än 14 sidor på att explicera en gammal och således
redan känd sak, har han likväl lyckats att få sin motivering anmärkningsvärdt
ofullständig, i det hänseendet nemligen, att han
råkat glömma eller kanske funnit lämpligt att förbigå den betydliga
skilnaden mellan det förslag, som nu är framstäldt för
Riksdagen, och de förslag i samma ämne, som förelågo åren 1884
och 1885, den skilnaden, att det nu begäres anslag till sex men

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsmtendenter
m. fl.

(Porta.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
ar f bo den åt
sex fördelningsmtendenter
m. fl.

(Forts.)

vid de nämnda tillfällena till endast fem fält- eller fördelningsintendenter.

Jag skall taga mig friheten, så godt jag kan, att i någon mån
fylla denna lucka, så mycket hellre, som jag på samma gång
blifver i tillfälle att angifva de hufvudsakliga skäl, hvarför jag
kommer att yrka afslag på Kong!. Maj:ts af statsutskottet tillstyrkta
förslag. Jag är nemligen icke ense med reservanterna.
De anföra bland annat i sin reservation: »säkerligen vore det att
befara, att den enhet i förvaltningen, som nu genom arméförvaltningens
intendentsdepartement åvägabringas, med den föreslagna
nya organisationen blefve splittrad, och kontrollen öfver det hela
derigenom minskad». Jag kan för min del icke godkänna detta
skäl. För mig står det klart, att såvida man menar fullt allvarmed
den tanken att göra hvarje arméfördelning till en verkligt
sjelfständig enhet, det icke är nog att skaffa fält- och fördelningsintendenter,
utan att man måste också skrida till en decentralisation
af materielen, ty i annat fall skall det gå så, att om och när
en mobilisering skall företagas, fördelningsintendenterna komma
att stå der med två tomma händer eller kanske med. händerna
fulla af papper; men med dessa papper kan arméfördelningen icke
utrustas eller födas eller fortskaffas. Nej, mitt skäl för afslag är
ett helt annat än reservanternas.

Om Riksdagen skulle bifalla hvad Kongl. Maj:t har föreslagit,
så komme Riksdagen derigenom dels att indirekt gifva sitt samtycke
till en organisation, som genomförts utan att den förut varit
understäld Riksdagens pröfning, dels också på samma gång att
gifva på hand, att den skall eventuel! när som helst, när något
sådant påfordras, votera ett anslag för denna organisation, hvilket
man nu fördöljer, men hvilket kan blifva nödvändigt när som
helst. När en minister tillstyrker Kongl. Maj:t ett sådant förfaringssätt,
hvilket i mina ögon råkar alldeles hafva karakteren
af motsatsen till »fair play», så förtjenar han ett annat svar än det
beskedliga ja och amen, som statsutskottet här har svarat.

Eller finnes det något sakskäl af den beskaffenhet, att det bör
förmå Riksdagen att förbise dessa formelt konstitutionel skäl?
Kongl. Maj:t begär anslag till sex fältintendenter i stället för
förutvarande fem. Hvarför? Derför att Kongl. Maj:t har företagit
en ny indelning af militärdistrikten, förknippad med eu
anordning som jag helst undviker att karakterisera på det sätt
den förtjenar. Jag undviker det derför, att min obegränsade aktning
för herr talmannen föranleder mig, ati icke låta honom, ens
för ett enda ögonblick, råka i någon tvekan derom, huruvida jag
öfverskrider min grundlagsenliga yttranderätt eller icke. När
denna anordning blifvit undanröjd, då skulle Riksdagen finna sig
moraliskt förpligtad — om den nu fattar det beslut, som af statsutskottet
blifvit tillstyrkt — att äfven votera aflöning, med ett
belopp efter nuvarande förhållanden af tillhopa 14,765. kronor,
åt fördelningsgeneral med adjutant i det nya sjette militärdistriktet,
som Kongl. Maj:t har inrättat, utan att dertill hafva inhemtat
Riksdagens bifall. Jag frågar derför, såsom jag nyss nämnde, om

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

denna nya indelning i sak vore så förträfflig, att Riksdagen endast
derför bör låta sig förledas att nu binda sig till att när som helst
votera denna ytterligare summa, som man för närvarande omsorgsfullt
undandolt. Jag skall söka gifva ett svar på denna fråga.

I kongl. kungörelsen af den 18 november 1888 om förändrad
indelning af trupperna i fredstid och ny reglering af militärdistrikten
säges att denna anordning har vidtagits för att underlätta
arméns öfvergång till krigsfot. Hvem — jag menar naturligtvis
icke bland militärer utan hvem bland oss andra fattiga,
syndiga menniskor, som endast hafva vårt tarfliga civila förstånd till
hjelp — har krigsministern kunnat hoppas att missleda genom
en sådan förevändning? Har han verkligen trott sig kunna inbilla
någon att denna nya anordning af militärdistrikten skall i någon
den ringaste mån underlätta arméns öfvergång till krigsfot? Må
han icke komma med den invändningen att det är en temligen
gammal tanke, att denna indelning i sex militärdistrikt och sex
fördelningar är den för våra förhållanden lämpligaste, ty det lär
väl hvar och en begripa att det icke är denna siffran 6, som har
någon inneboende trollmagt att underlätta öfvergången till krigsfot.
Hej, det är af indelningens beskaffenhet detta heror. Man
skall, såsom det heter i 1875 års härordningsförslag, dervid taga
i öfvervägande de strategiska och geografiska förhållandena, som
påkalla att inom ett visst område alla trupper äro lagda under
en och samma befälhafvare. Man har att undersöka hvilka äro
de naturliga försvarsområden, i hvilka landet bör fördelas. Denna
undersökning har ledt till det resultat, att man föreslagit en indelning
af sex distrikt och sex fördelningar.

Den nuvarande departementschefen har deremot gått en annan
väg. Han har vändt upp och ned på saken, stält dem på hufvudet
i stället för på fotterna, han har icke tagit utgångspunkten, der
den skall tagas, nemligen i undersökningen af de strategiska och
geografiska förhållandena som höra bestämma indelningen, och
derifrån kommit till siffran 6. Hej, siffran 6 har varit utgångspunkten,
den på förhand gifna utgångspunkten; rent personliga
skäl hafva dikterat densamma, och derför har också indelningen
blifvit derefter.

Uti alla de stora härordningsförslagen 1875, 1878 och 1883 har
man föreslagit sex fördelningar och sex distrikt, men huru sågo
de ut? Från det orimligt stora f. d. 5:te distriktet, som nu kallas
det 6:te, afsöndrade man den södra delen, nemligen Dalarne och
G-efleborgs län, hvarigenom man minskade det territoriet med omkring
en sjettedel. Hu deremot. har man gifvit det gamla 5:te
distriktet, oförändradt, namn af det 6:te och under namn af det
5:te har man tillskapat ett distrikt af den underligaste form och
utsträckning, såsom ses, om man kastar en blick på kartan.

Må man icke en gång till, herr krigsminister, säga oss att
skälet har varit, att arméns mobilisering skulle underlättas! Jag
behöfver icke nämna det verkliga skälet, då jag förmodar att det
icke finnes någon i kammaren, som icke känner det.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m. fl.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m. fl
(Forts.)

Detta förfaringssätt utgör för mig tillräcklig anledning att
yrka afslag på Kongl. Maj:ts framställning.

Chefen för landtförsvarsdepartementet herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall söka att med ett par ord bemöta något af
hvad som här har anförts mot denna punkt i utskottets betänkande.
Det är, tror jag, en missuppfattning af talaren på kalmarbänken —
en missuppfattning som gör att jag nu förstår uttryket i reservationen
— att genom den föreslagna organisationen enheten i förvaltningen
skulle blifva splittrad. Jag förstod först icke hvad
dermed menades, men nu förstår jag det. Det har måhända icke
blifvit tillräckligt utförligt framlagdt uti anförandet till statsrådsprotokollet
hvad meningen vore med att dessa fördelningsintendenter
skulle blifva sjelfständiga. De skulle icke blifva fullt sjelfständiga,
utan meningen vore endast att de i en del detaljer skulle
sjelfständigt tillråda vederbörande fördelningschef, men i det stora
hela skulle ärendena fortfarande _ gå in till arméförvaltningen.
Fördelningsintendenterna skulle till- eller afstyrka, hvarigenom
arméförvaltningens arbeten skulle underlättas, men verkets bestämmanderätt
skulle bibehållas. Hvad den af talaren omnämnda promemorian
beträffar, så är det ju alltid svårt att hålla det rätta
mediet. Förut har det alltid anförts att tjenstemännen skulle få
för litet att göra, nu säger man deremot att de skulle få för mycket
och man anför det såsom skäl för afslag. Det är således
svårt att veta hvad som är lagom.

Hvad sedermera beträffar den siste talaren, har jag naturligtvis
mycket svårt att bemöta hans med så mycken talent framförda
anförande, men jag skall dock försöka att, efter de få anteckningar
jag kunnat göra, säga ett par ord.

Först och främst får jag framhålla den historiska utvecklingen
af arméns indelning i sex militärdistrikt. Om man går tillbaka
ända till Karl XII:s tid, 1717, så finner man att armén då var
indelad uti åtta ständiga »tilldelningar», såsom det då hette, och
dit hörde äfven de på andra sidan Östersjön förlagda trupperna;
1792 var det sex fördelningar, 1815 indelades armén uti sex »inspektioner»,
1833 utnämndes sex generalbefälhafvare; i 1869 års
härordningsförslag upptagas tre armécorpser, hvardera på två fördelningar,
1871 års förslag var också tre corpser hvardera på två
fördelningar, 1875 års härordningsförslag var på sex arméfördelningar,
1877 års på sex, 1878 års på sex, 1883 års härordningsförslag
likaledes på sex fördelningar. Trängkomiténs betänkande går ut
från sex fördelningar och sjukvårdskomiténs af år. 1888 går äfven
ut från sex fördelningar. Jag tror derför att de personer, soin
hafva sutit i alla dessa komitéer och som hafva afgifvit dessa förslag,
ganska väl öfvervägt den geografiska och strategiska lämpligheten
af indelningen, och det är icke utan, att äfven jag sökt göra
det, så godt jag kunnat.

Förut har det begärts fem fördelningsintendenter samt en, som
skulle sköta lifgardesbrigaden. Denne senare togs dock från arméförvaltningen.
För ögonblicket minnes jag likväl icke, huruvida

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

lifgardesbrigaden fick sin intendentshjelp från fjerde fördelningen
mot ett inqvarteringsbidrag eller om dertill togs en tjensteman
från arméförvaltningen. Armén bestod således af fem fördelningar
och en lifgardesbrigad eller tillsammans sex enheter. Men dessa
voro sinsemellan ganska olika. Somliga voro större, andra mindre;
somliga utgjordes nästan uteslutande af infanteri, på andra
voro de olika vapenslagen jemnare fördelade; på somliga fans
kavalleri, på andra icke o. s. v. Alla, såväl från de olika försvarskomitéerna
som från Riksdagen framkomna, förslag hafva emellertid
gått ut derifrån, att hären bör bestå af sex fördelningar. När
det då fans möjlighet att utan kostnad göra en sådan indelning,
så var det ju allt skäl att göra det, så mycket mer som den skulle
förenkla saken och — det vågar jag bestämdt påstå — underlätta
arméns öfvergång till krigsfot. Det är också först efter genomförandet
af denna indelning af armén i sex fördelningar, som det
varit möjligt att kunna i generalstaben med rigtig fart bedrifva
dessa mobiliseringsarbeten, som man är skyldig att göra undan i
fredstid, hur lifligt man än må hoppas att kriget skall dröja så
länge som möjligt. Hvarje fördelning består af 4 infanteriregementen,
1 kavalleriregemente och y2 artilleriregemente; och dessutom
finnes en kavallerifördelning af 2 stora kavalleriregementen med
sitt ridande batteri. Med 6 dylika fördelningar har man ock med
fästadt afseende på de geografiska förhållandena tänkt sig den
strategiska uppmarschen under de mest sannolika fall, som kunna
uppstå i ett blifvande krig.

Hvad beträffar den af den ärade talaren på stockholmsbänken
■så mycket klandrade indelningen i 6 i stället för förut varande 5
militärdistrikt, så har den nog sina skäl. Att det 5:te (nuvarande
6:te) distriktet var för stort till ytan, det märker hvar och en vid
första blick på kartan. Men vid bestämmandet af ett distrikts storlek
bör tagas hänsyn icke blott till terrängytan utan äfven till truppernas
antal och i detta hänseende mötte i fråga om 5:te fördelningen
stora svårigheter att bilda den 12:te brigaden. Den ll:te
som utgöres af Dalregementet och Helsinge regemente, är i afseende
på storleken lika med alla de öfriga brigaderna. Men de
återstående trupperna inom fördelningen eller Jemtlands, Yesterbottens
och Norrbottens fältjägarecorpser jemte Yesternorrlands beväringsbataljon,
hvarest man nu sökt bringa upp stammen till 300
man, utgöra tillsammans icke fullt en brigad. Man har tänkt på
detta också, och framtidstanken har varit, att om det komme en
fullständig arméorganisation till stånd och man finge så stort antal
trupper, som svarar icke mot landets storlek, ty det är omöjligt,
utan mot befolkningens numerär, så skulle denna 6:e fördelning
kunna sträcka sig mindre långt söder ut. Genom en sådan anordning
skulle Dalregementet och Helsinge regemente kunna i stället
förenas med 4:de fördelningen, hvarifrån man sålunda skulle kunna
anhålla trupper till besättande af Yaxholm och Stockholm och i
alla fall hafva en fördelning i fält öfver.

Hvad beträffar herr Hedins yttrande om missledande och
dylikt, så vill jag icke besvära kammaren med att ingå i något

Andra Kammarens Prat. ''1890. N:o 19. 2

Angående
arfvoden åt
sex fördelnmgsintendenter
m. fl.

(Forts.)

N:o 19.

Angående
ar f vo den åt
sex fördelningsintendenter
m. fl
(Forts.)

Måndagen den 24 Mars, f. m.

svaromål derpå, utan inskränker mig nu till att hemställa, det
kammaren måtte bifalla den föredragna punkten.

Herr Hedin: Ett franskt ordspråk säger, att det gifves ingen
värre döf, än den, som icke vill böra. Jag tänkte att jag hade talat
tillräckligt tydligt, då jag sade, att det icke är mot siffran 6 jaggjort
anmärkning, utan mot den nya indelningens beskaffenhet.
Det tjenar således till ingenting att, i syfte att söka vederlägga
mig, framhålla, hurusom man flere gånger tänkt sig en indelning
i 6 militärdistrikt och 6 arméfördelningar. Detta är ju något som
jag också framhållit. En indelning i 6 militärdistrikt hade man,
såsom jag ju nämnde, ifrågasatt 1875, 1878 och 1883, men jag erinrade,
att det ej är antalet, att det ej är siffran 6 utan att det
är indelningens beskaffenhet, som kan inverka på arméns öfvergång
till krigsfot. Det är detta jag framhållit, och det vederlagges
icke dermed, att en indelning i 6 distrikt varit ifrågasatt, vore
det än 6, 7 eller 8 gånger i stället för 3. Jag tror icke, att herr
krigsministern skall kunna påvisa, att någon af dem, som föreslagit
en indelning i 6 distrikt och 6 fördelningar, fallit på den
idén att göra indelningen sådan som den nuvarande; och hans
påstående att man genom en sådan sammansättning som den han
gifvit 5:te fördelningen skulle underlätta arméns, mobilisering, det
är en opinion, som han icke delar med någon annan militär. Han
säger, att det först efter införandet af den nuvarande indelningen
varit möjligt att med rigtig fart bedrifva mobiliseringsarbetet —
jag förmodar, han menar uppgörandet af plan för mobiliseringen.
Men detta blifver i så fall ett misslyckadt arbete, ty det får göras
om igen, när militärdistriktsindelningen göres om, och den måste
göras om, när denna fråga kommer att behandlas såsom en landets
försvarsangelägenhet och icke såsom en — hofleksak.

Herr Danielson: Jag vill blott nämna ett par ord med anledning
af herr krigsministerns yttrande rörande den i reservationen
gjorda antydan derom, att intendenturväsendet genom den nya
organisationens införande möjligen skulle komma att splittras.

Enligt min uppfattning innebar detta yttrande i viss mån ett
medgifvande att reservanterna baft skäl för denna sin farhåga.
Och det står ju också i anförandet till statsrådsprotokollet ganska
tydligt uttaladt, att de nya fördelningsintendenterna skulle vara
så sjelfständiga som möjligt. Detta är en tanke, som genomgår
hela förslaget. Jag tror således icke, att reservanterna i det fallet
hafva misstagit sig.

Jag vill tillägga, att det äfven finnes ett annat skäl, hvarpå
reservanterna stödt sin mening. Yi ansågo nemligen, att det vore
olämpligt att på ett anslag, som icke vore afsedt för aflöning, anvisa
sådan. Detta är ett missförhållande, som förekommer äfven
i fråga om andra hufvudtitlar, men som icke längre bör få ega
rum. År det så nödvändigt att dessa fördelningsintendentstjenster
komma till stånd, så bör man äfven framlägga en lönestat och låta
den ingå under den titel, dit den egentligen hör. Men att anvisa

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

aflöningen på anslag afsedda för helt andra ändamål kan icke vara
lämpligt. Denna omständighet har, som sagdt, varit ett ytterligare
skäl för reservanternas framställning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

. Herr Bratt: Talaren på stockholmsbänken gjorde en slags
vädjan till alla militärer med afseende på olämpligheten af den
indelning i sex militärdistrikt, som nu förefinnes. Detta har gifvit
mig anledning att begära ordet, ehuru jag icke ämnat yttra mig i
föreliggande fråga.

Den ärade talaren förklarade nemligen, att hvar enda militär
måste ogilla den af Kongl. Maj:t gjorda indelningen i sex militärdistrikt,
och han angaf härför sina skäl, som hufvudsakligen voro
af geografisk natur, samt att mobiliseringen icke genom denna indelning
skulle i något hänseende underlättas. Men det förefaller
mig som om, då han beskyller krigsministern att »icke vilja höra»,
han bort tillse, att icke samma tillvitelse med större skäl skulle
kunna göras honom sjelf. Krigsministern yttrade nemligen, såsom
vi alla hörde, att äfven om i geografiskt hänseende anmärkningar
kunde göras mot denna indelning, så har dock den ledande tanken
varit att lika stora enheter af de olika truppslagen skulle finnas
inom _ dessa sex resp. militärdistrikt, och detta är ett skal, som
ur militärisk synpunkt måste tillmätas sin gifna betydelse. Att,
då man vill på krigsfot hafva sex ungefär lika sammansatta fördelningar,
en motsvarande indelning af militärdistrikten måste underlätta
arméns mobilisering, derom kunna militärerna åtminstone
icke hysa mer än en mening, och det förvånar mig verkligen, att
»det civila förståndet», för att begagna talarens eget uttryck, icke
kan fatta en så enkel och tydlig sak.

Den konstitutionella sidan af frågan vill jag icke inlåta mig
på, men ur militärisk synpunkt har jag velat inlägga denna gensaga
mot talarens på stockholmsbänken uppträdande mot krigsministern.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m. fl.

(Ports.)

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Herr talmannen
gaf propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på
afslag å utskottets hemställan, i hvad denna afsåg friherre Leijonhufvuds
motion, och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
och dels på afslag å såväl nämnda framställning som
friherre Leijonhufvuas motion : och fann herr talmannen den sistnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes blef nu, sedan till kontraproposition antagits
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, uppsatt, justerad
och anslagen eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som, i fråga om 5:te punkten i statsutskottets utlåtande
N:o 5, afslår såväl Kongl. Majrts i ämnet gjorda framställning som
friherre Leijonhufvuds motion, röstar

Ja;

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
arfvoden åt
sex fördelningsintendenter
m. fl.

(Forte.)

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å nämnda motion, bifallit
oförändrad Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen visade 140 ja mot 65 nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkten 6.

Bifölls.

Punkten 7.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Biksdagen:

att, med godkännande af i statsrådsprotokollet den 11 januari
1890 angifna grunder för organisation af en trängbataljon å Karlsborg
jemte hvad som föreslagits beträffande personalens aflöning,
till genomförande af den del utaf bataljonens organisation, som
skulle komma att ega rum under år 1891, anvisa 100,000 kronor;

att medgifva, att de besparingar, som under uppsättningstiden
kunde å de för den nya trängbataljonen afsedda medel beredas,
måtte af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader
och ofriga med organisationens genomförande förenade
utgifter; samt

att, vid bifall härtill, låta under anslaget till trängen såsom
reservationsanslag uppföra nyssnämnda belopp och hemstälde utskottet,
att Kongl. Majits förevarande framställning måtte af Biksdagen
bifallas.

Vid punkten funnos fogade reservationer:

af herr vice talmannen L. O. Larsson;

af herrar Lasse Jönsson, Sven Nilsson, P. Pehrson i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Buntorp, J. Jonson i Fröstorp,
A. P. Danielson, J. Andersson i Tenhult, H. Andersson i Bringåsen,
Odell och A. Peterson i Hasselstad, hvilka hemstält, att
Kongl. Maj:ts framställning icke måtte vinna Biksdagens bifall.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Lasse Jönsson: På de skål, som blifvit i reservationen
anförda, tager jag mig friheten yrka afslag å denna utskottets hemställan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag får naturligtvis yrka bifall till Kongl. Maj:ts

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

förslag och. måste äfven nu besvära herrarne med en något längre
framställning af förhållandena.

Om man då går till en svensk fördelning på omkring 15,000
man, när den marscherar ut i fält, så blir fråga om behofvet af
träng. Trängen sönderfaller egentligen i tvenne afdelningar: det
egentliga trängkompaniet och sjukvårdskompaniet. Det egentliga
trängkompaniet har att framföra proviant och furage. Hvad då
först provianten beträffar, bär hvarje karl på sig två å tre reservportioner,
hufvudsakligen bestående af hårdt bröd och konserver,
som tagas till i nödfall, då han icke kan skaffa sig annan mat.
För öfrigt har bataljonen på sina lifsmedelsvagnar två portioner
per man. För att icke reservportionerna skola behöfva tillgripas,
måste således nya portioner framföras hvar eller minst hvarannan
dag. För detta ändamål marscherar bakom afdelningen hela den
stora trängen, som innehåller bland annat fyra proviantkolonner
och fyra furagekolonner. Proviantkolonnen består af 60 vagnar
och har en portion per man å fördelningen, summa fyra portioner.
Saken tillgår i allmänhet så, att när marschen för dagen är slut,
har en proviantkolonn att hastigt rycka fram till truppen, men
det kan mången gång hända, att truppen är så långt i förväg, att
trängen icke kommer fram förrän sent på natten till qvarteret eller
bivuaken, der den har att söka upp truppen. Sedan får den efter
proviantens aflemnande på natten gå tillbaka för att hemta ny
proviant, som då antingen är uppdrifven uti orten genom köp eller
reqvisitioner eller forslats på jernväg till på förhand uppförda magasin.
Sedan skall trängen åter kanske under mörka nätter och
regn och oväder i ilmarscher söka hinna upp den framför marscherande
truppen. Dessa fyra trängkolonner äro således i ständig
rörelse: den ena hos truppen för att lemna ifrån sig proviant, den
andra på marsch tillbaka till magasinerna, den tredje vid magasinerna
för att lasta på vagnarna och den fjerde slutligen för att
söka hinna upp truppen. Eller också kan det hända, att man
tager 2 kolonner och slår i hop dem och då göres samma tur
hvarannan dag. Man ser således, att dessa kolonner äro i oupphörlig
rörelse natt och dag och kunna endast passa på att hvila,
då de icke komma längre fram.

Häraf kan man lätt inse nödvändigheten af att hafva dugligt
och energiskt befäl, som för dessa stora kolonner fram och tillbaka
dag och natt, och likaledes att ega ett dugtigt underbefäl, då det
kan ofta hända att kolonnerna måste fördelas på små afdelningar,
som på egen hand, på qvällen och sent på natten skola söka upp
de olika och skilda truppafdelningarna. Nödvändigheten af dugligt
trängbefäl ser man snart sagdt vid hvarje krigsrörelse, och
det är ofantligt lätt att framdraga en mängd exempel på, hurusom
de bäst planlagda krigsrörelser måst uppgifvas, derför att man ej
kommit fram i rätt tid i följd af truppernas kraftnedsättning på
grund af otillräcklig föda och derigenom förorsakade sjukdomar.
Detta om den afdelning af trängen, som har att föra fram provianten.

Om den andra afdelningen, sjukvårdsafdelningen med dess så

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

nödvändiga sjukvårdskompani och flyttbara sjukhus, är så mycket
taladt, att jag skall fatta mig kort derom. Jag vill endast påminna
om hurusom i sista fransk-tyska kriget både fransmän
och tyskar hade ungefär lika många sårade, men hurusom till följd
af sin bättre sjukvård tyskarne förlorade hundratusen man mindre
än fransmännen. Det är en siffra som talar, och jag tror, att om
man betänker den stora välsignelsen af en förbättrad sjukvård,
sådan man numera kan åstadkomma, är det en oafvislig pligt för
hvar och en att ställa så till, att landets söner icke blifva underkastade
värre lidanden än nödvändigt. Detta är särskildt en nödvändighet
för eu armé sådan som vår, som till en stor del är
sammansatt af beväring, då det är gifvet, att heväringen icke kan
ega lika stor motståndskraft som gamla härdade soldater.

Äfven här behöfves dugligt och väl utbildadt befäl. Det kan
visserligen sägas, att det är läkarne som göra det mesta, men desse
behöfva hjelp af underbefälet och andra personer, som se till att
de sårade bäras till förbandsstället så ordentligt och hastigt som
möjligt etc. När man nu ser på hvad tränghataljonen är afsedd
till för fördelning och söker spara så mycket som möjligt samt se
till huru mycket man kan späda upp den med beväring utan att
förlora all nytta, så kommer man icke längre än till att dela upp
en trängbataljon på två fördelningar. Då återstå således nu fyra
fördelningar utan träng, d. v. s. utan en fast ordnad träng.

Ty det är alldeles gifvet, att man icke kan helt och hållet
undvara en trång, och således får man improvisera en sådan för
hvar och en af de öfriga fyra fördelningarne. Dör hvarje fördelning
måste man då taga ut från regementena i runda tal 20 officerare,
50 underofficerare och 200 man för en sådan trängtjenstgöring.
Men derigenom nedsättes ganska betydligt dessa regementens i
allt fall svaga stamstyrka i förhållande till heväringen, och tillika
erhåller man en ganska dålig träng. Ty det är alldeles tydligt,
att regementena icke skicka från sig sina allra bästa karlar till
trängen. Härtill kommer att det folk, som på det sättet sammanföres,
är ovandt vid hvarandra och vid den nya tjenstgöringen.
Och hvad resultat skall det blifva deraf? Jo, att våra egna
trupper få lida nöd.

Man har sagt här uti reservationen att, enligt hvad utskottet
förnummit, har den redan befintliga tränghataljonen »haft svårighet
att hålla sig fulltalig». Jag tror, att detta något beror på ett missförstånd.
Efter den sista staten skulle det vara 58 rekryter årligen.
Derefter ordnades kasernerna, derefter ordnades öfningsmaterielen,
och derefter antalet officerare och underofficerare,
samt deras dagaflöning — ty som herrarne veta, är det icke alla
officerare och underofficerare, som ha dagaflöning hvarje månad,
och när de icke hafva dagaflöning hafva de ej heller tjenstgöring.
Första året värfvade man 103 man för tjenstgöring vid trängen,
nemligen dels 53 rekryter och dels en del personer, afsedda att
blifva underbefäl. Man valde med största omsorg, och jag kan
säga att man gjorde ett mycket godt urval. Andra året kunde
man icke öka denna styrka, derför att kasernen icke var i ord -

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

ning, och. således kunde man då icke taga mer än 23 man; men
s edan har man tagit fulla antalet rekryter och mera. Man
ville dock icke då hafva manskapet uppsatt för hastigt af det skäl,
att man under en småningom skeende utveckling, finge dem så
väl skolade som möjligt.

Här gjordes i fjol den anmärkningen, att vid trängbataljonen
funnos 80 vakanser. Då tillsades bataljonschefen att han borde
sätta upp återstoden. Detta var naturligtvis ingen svårighet för
honom att göra, och här är hans skrifvelse, daterad den 17 mars
1890, hvilken visar att det finnes bland det egentliga manskapet
ingen vakans, utan att ett nummer är öfverkomplett. Deremot
äro två spel vakanta. Men under förra året värfvades cirka 80
man för att komplettera bataljonens styrka. Således möter det
icke någon svårighet att hålla den fulltalig, utan förnämsta orsaken
till att man i början höll bataljonens numerär fåtalig, var den,
att man ville sätta upp densamma på det bästa sätt man kunde
•och jag tror att det visat ett godt resultat.

Reservanterna säga emellertid att man icke vunnit tillräcklig erfarenhet,
huru trängväsendet bäst bör ordnas i vårt land. — När
trängbafaljonen först sattes upp, sökte man naturligtvis sätta sig
in i de olika organisationerna för trängväsendet i de olika länderna,
och man fäste dervid särskildt afseende vid Baijern, såsom det
land, hvars organisation i förevarande hänseende lättast och bäst
kunde tillämpas på våra säregna förhållanden. Jag tror att man
dervid lyckats mycket väl. Ty det har icke från något håll blifvit
satt i fråga någon ändring af trängens organisation. Trängen har
deltagit i trenne fälttjenstöfningar och dervid haft ganska kinkiga
uppdrag, men den har städse fylt dem mycket väl. Det har under
dessa fälttjenstöfningar icke funnits någon natt, då icke hvarje trupp,
hvarest den befunnit sig, och huru sent den kommit fram, fått
fram sin mat genom trängen. Och jag vågar påstå att det finnes
ingen trupp, som så hastigt blifvit populär inom armén som trängen,
eftersom hvar och en har erfarit hvilken nytta den haft med
sig. Jag vågar äfven påstå att det finnes ingen trupp, som så
lämpar sig för vår säregna organisation af stam och beväring som
just trängen. Ty på samma gång som den med nödvändighet
förutsätter dugligt befäl och underbefäl, finnes ingen trupp, der
man i förhållande till stammen kan använda så mycket beväring,
som man här har tillfälle till. Ty det är tydligt att till slagterigöromål
sådana beväringsynglingar passa bäst som äro slagtare;
till bagerisysslor man bäst kan använda dem, som äro bagare;
till körandet af proviant-, fourage- och sjukvagnar, dem som i det
privata lifvet blifvit vanda vid körslors förrättande; till sjukvård
apotekare och medicine kandidater o. s. v. Det är således icke
någon trupp, der man så kan tillgodogöra sig privatlifvets förrättningar,
som just här. Och dertill kommer att, då organisationen
af trängen tillåter användningen af sju gånger så mycket beväring
som stam., så finnes det heller icke någon trupp, der man får så
stor valuta för organisationskostnaderna, som i fråga om trängen.

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

På dessa skäl, som således icke blott äro militära utan rent
af humanitära, hoppas jag att kammaren måtte bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag vill icke förneka, att vårt

lands armé kan vara i behof af ett bättre trängväsende, än hvad
den nu har. Skälet för mig att yrka afslag på Kongl. Maj:ts förslag
är således icke, att jag är öfvertygad om att med trängväsendet
är i allo välbestäldt. Jag skall skynda mig att anföra hufvudskälet,
hvarför det icke synes mig tillrådligt att nu bevilja anslag af
ifrågavarande storlek och* natur. Man bör nemligen först hafva
tillmötesgått dem som önska, att i första hand ett rättvisare beskattningsväsende
måtte införas, innan man går vidare i ordnandet
af försvaret och beviljandet af de kostnader, som dermed skulle
följa. Det ligger ju i sakens natur, att det skall kännas hårdt
och obilligt för dem, som nu hafva extra bördor för försvaret, att
åtaga sig nya bördor. Statsrådet och chefen för landtförvarsdepartementet
har nyss sökt bemöta en del af hvad reservanterna
anfört. Men herr statsrådet förbigick hvad reservanterna yttrat
derom huruledes nu till stor del vårt lands försvarskostnader träffa,
en särskild samhällsklass. Man måste efter mitt förmenande hålla
fast vid detta och noga tillse att kostnader, så vidtomfattande och
stora, som dem ett någorlunda tillfredsställande försvar kräfver,
blifva så rättvist som möjligt fördelade efter de olika samhällsklassernas
skatteförmåga. Detta synes mig vara det allra första
vilkoret för att fortsätta med en förbättring af försvarsväsendet.

Man kan alldeles icke tillbakahålla den tanken, att ökningen
utaf vårt lands försvarskostnader synes vilja gå fram med allt för
stora steg. Den ökning, som nu föreslås på 4:de och 5:te hufvudtitlarne,
går upp till 3,201,000 kronor mera än 1890 års statsreglering
utvisar. Minskar man emellertid denna föreslagna ökning &
1891 års riksstat med det belopp, som afgick genom Första Kammarens
beslut i grundskattefrågan, eller 440,000 kronor, så återstår
dock en ökning, om Kongl. Maj:ts framställningar på 4:de och 5:te
hufvudtitlarne vinna Riksdagens bifall, med icke mindre än
2,761,000 kronor. Det synes mig, att ingen borde eller kunde förundra
sig öfver, om man vid det förhållande att kostnaderna för
vårt försvarsväsende, rust- och rotehållsbesvären oberäknade, redan
gått upp till öfver 30,000,000 kronor ville förfara varsamt, när man försöker
reformera landets försvarsväsende. Det är redan enligt mitt
förmenande så pass stora kostnader för vårt lands försvar, så att
jag tror, att vederbörande, om de vilja göra detta bättre och mera.
effektivt, i främsta hand böra reformera inom den redan uppnådda
kostnadssumman och icke endast tänka på sådana reformer,
som blott medföra ökade utgifter. Det är äfven af sådan hänsyn,
som jag för min del icke allenast i denna utan också i hvarje
annan dylik fråga, som afser en betydligare tillökning i kostnaden
för landets för landets försvar, måste tillsvidare vara emot sådana,
framställningar, och jag förblifver fortfarande emot dem in till
dess att man först fått ett beskattningssystem, som afser att låta

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Jf:o 19.

Angående
anslag för
en trängbataljon
a
Karlsborg.
(Forte.)

Häruti instämde herr Truedsson.

Herr Nyström: Jag vet väl, att, då det nu åter blir tal om
trängen och de uppgifter, denna har att tillgodose, man föreställer
sig att diskussionen genast skall slå in på det sentimentalas område,
och att det nu, såsom vid föregående tillfällen, skall blifva
alltför mycket tal om nöd och olyckor och ansvar, om huru

de sårade förgås utan hjelp, om huru soldaterna svälta eller icke
kunna strida, emedan förråden icke i rätt tid kunna framskaffas
m. m. Eu och annan är väl redan färdig med inkastet: »nu få
vi väl höra de sedvanliga öfverdrifterna».

Hvad öfverdrifterna beträffar, herr talman, tror jag för min
ringa del, att vi i den dag, som är, snarare hafva för litet, än för
mycket af känslofullhet, och att det visst icke skulle skada, om
det oftare komme påminnelser om fosterlandskärlek, försvarspligt
m. m. Och nöden och olyckorna kunde nog förtjena att än en

gång framhållas. Men om man icke vill höra mera om dessa,
kunde äfven tänkas att diskussionen skulle få en annan utvikning.

Man fruktar måhända att här skall blifva alltför mycket tal om
de ödesdigra orden: »för sent», att någon skulle alltför mycket
framhålla varningar i den vägen, att många måhända i tanke på
den dom, som innefattas i detta: »för sent», skulle vara angelägna
att rätt kraftigt och utförligt framhålla sin mening i denna del af
försvarsfrågan, samt att äfven detta skulle leda diskussionen in
på en tonart, som vore alltför högstämd. Det kunde visserligen

ock vara skäl för något hvar att sålunda fritaga sig från det an svar

som häftar vid försummelse i detta stycke. Men jag tror
mig veta att man icke önskar sådana framställningar, utan vill
se saken mer från den praktiska synpunkten. Nåväl, låtom oss då
taga frågan från den torraste prosans synpunkt! Den vigtigaste
invändning, man derifrån framkastat, är, att vi icke lyckats hålla
den redan bestående trängbataljonen fulltalig. Denna invändning
är redan besvarad, och vi veta ju nu, att manskapet är fulltaligt.

Hvad giltighet denna anmärkning än förut haft, så kan den alltså
icke nu vidare upprepas. De förhållanden, som lågo till grund
för anmärkningen, äro undanröjda och följaktligen äfven dermed
anmärkningens beviskraft.

Man har vidare sagt —■ och nu kommer jag in på den siste
talarens anmärkningar — att vi icke hafva anledning att företaga
någon ökning af vår armé. Utom det att jag vågar bestrida denna
utsaga i sin allmänhet, kan man väl såga, att denna trängens utvidgning
icke är någon ökning af vår truppstyrka, utan blott ett
medel att hålla den, vi redan hafva, effektiv. Detta är dock en
helt annan sak och bör icke förblandas med en ökning af armén.

oss efter rättvisare grunder än de nu gällande känna oss skyldiga
att bidraga till underhåll af landets försvarsväsende.

Jag har här i korthet anfört de hufvudsakligaste skälen för
mig att yrka afslag å Kongl. Maj ds föreliggande framställning och
ber nu att få yrka bifall till reservationen.

]*:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Det nu begärda anslaget har i viss mån en annan natur än vanliga
militära anslag, dels i afseende på ändamålet, dels i afseende
på medlen. Ty ändamålet är ej att skapa nya stridskrafter utan,
som sagdt, att göra dem vi redan hafva effektiva och medlet är
att skaffa en mängd ungt folk undervisning och öfning i helt borgerliga
färdigheter och handteringar, hvilken utbildning sedan bör
komma dem och andra till godo. Ett så godt medel till ungdomens
utbildning bör man väl här kunna antaga, utan att låta tillbakahålla
sig af påminnelser om att det skulle vara ett ökande af
vårt försvarsväsende. Man har icke nekat till att trängen är behöflig,
och jag tror, att den är mycket behöflig, samt att man har
fullt fog att säga, det den är ett nödvändigt vilkor för arméns
effektivitet. Och dock vill man vägra under väntan på en annan
härordning. Man låter då svenska folket handla ungefär på samma
sätt som den man, hvilken vägrade att hålla i ordning det enda
gevär, han hade till sitt skydd, under beräkning att han i framtiden
skulle få ett bättre. Låt vara att hans vapen ej är af nyaste
konstruktion, det är dock det enda han har. Lemnar han detta i
bristfälligt skick endast af det skäl att han hoppas få ett bättre,
kan det gå honom illa. Medan han väntar på ett bättre och försummar
det han har, står han utan värn.

Jag upprepar, att man icke velat förneka, att trängtrupperna
äro nödiga för att hålla armén effektiv, men ändock, oaktadt det från
ena hållet är bevisadt och från det andra ej förnekadt att de äro
nödvändiga, vill man icke vidtaga den föreslagna utvidgningen af
trängen derför, att man vill ställa denna sak i samband med
grundskattefrågan. För min de!, och det har jag sagt förut, skulle
jag önska, att denna fråga vore afgjord på det sätt billigheten
krafvel- och hoppas också att så skall gå, men hvilket samband
den har med aen föreliggande frågan, kan jag icke begripa, ty
huru det än kommer att gå eller när helst dessa frågor om grundskatteafskrifning
m. m. blifva afgjorda, så vill väl ingen i denna
kammare förneka, att vi under väntetiden, innan vi komma derhän,
dock skola hafva ett försvar och en här, och skall denna
här finnas så måste den duga till något och skall den duga till
något, måste den hafva nödig trängstyrka. Sålunda är det härigenom
bevisadt, att arméns trängväsende måste finnas och utvidgas
oberoende af tiden för grundskattefrågornas afgörande.

Men, säger man från andra hållet: vi vilja icke göra något åt
trängen, förr än vi få klart för oss hvilken annan härordning, vi
få. Detta är det andra skälet. Derpå svaras af de sakkunnige,
att huru än denna nya härordning må blifva, behöfves dock alltid
minst den utvidgning af trängen, som nu ifrågasatts. Man har
således äfven bemött detta skäl. Jag kan således icke finna,
hvarken att grundskattefrågan eller en blifvande härorganisation
kunna utgöra hinder för en utvidgning för närvarande af trängen,
då den under alla förhållanden är nödvändig, och ber få fästa
uppmärksamheten derpå, att det är alldeles gifvet, att denna utvidgning
är behöflig, samt att här endast sagts, att den af andra
anledningar bör uppskjutas. Två af dessa anledningar har jag nu

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

påpekat, och dervid sökt visa, att de icke utgöra några verkliga
skäl. — Yi komma nu till det tredje, som lyder så, att ehuru armén
har behof af denna utvidgning af trängen, så kanske den
dock icke behöfver genomföras just nu, utan vi hafva nog tid på
oss att göra detta och kunna vänta härmed med lugnt samvete.
Men, herr talman, mot detta, lockande: icke nu! ställer jag för
min del, utan att frukta för att blifva beskyld för sentimentalitet
eller pessimism, det varnande »för sent»! Må dessa två åsigter
kämpa mot hvarandra, och må hvar och en afgöra frågan för sig
efter sin insigt och känsla af ansvar.

Jag yrkar bifall till det kongl. förslaget.

Med herr Nyström förenade sig herrar De Laval, Werner,
Styffe, Lindmark, Höglund, Bernäes, Lund, Sundberg i Vexiö, Vretlind,
Broström och Crafoord.

Vidare anförde:

Herr Bratt: Då denna fråga vid förra årets riksdag behand lades,

hade jag tillfälle att derom uttala min uppfattning; och''att
sedan dess denna icke undergått någon förändring, torde jag väl
knappast behöfva försäkra.

Skälen för en förstärkning i vårt trängväsende hafva så . ofta
framhållits, nu senast för en stund sedan från statsrådsbänken,
att jag icke behöfver vidare utveckla dem. Jag vill endast betona,
att denna anslagsfråga är af mera humanitär än militär natur,
om än erfarenheten hittills gifvit de mest ojäfaktiga vittnesbörd
om, att trängtruppen för att kunna fylla sin uppgift måste vara
organiserad och utbildad på rent militäriskt vis. Likaså har erfarenheten
visat, att der denna militära organisation af trängen
saknas, der blifva krigets skördar mångdubbelt större på grund af
brist och sjukdom, än på grund af fiendens vapen.''

Det hus dessutom, mine herrar, en alldeles särskild anledning,
hvarför denna trängbataljon n:o 2 icke bör af Riksdagen afslås.
Det skälet framhöll jag redan i fjol, men det . är af sådan
vigt, att jag tillåter mig återföra det i herrarnes minne äfven i år.
Det är detta: Om också staten icke anser sig hafva någon humanitär
förpligtelse af här i fråga varande slag mot den stående armén,
som består af element, hvilka frivilligt förbundit sig att vid
behof kläda blodig skjorta för fosterlandet, så är det dock statens
ovilkorliga moraliska pligt gent emot den ungdom, som genom en
orygglig lag är förpligtad att göra tjenst i första stridslinien —
såsom förhållandet är med de sex första årsklasserna af våra värnpligtige
— att göra denna ungdom duglig för kriget, som numera
ställer så ansenliga kraf på dess både fysiska och intellektuella
förmögenheter; att utrusta och organisera den för kriget och, icke
minst, hvad just här är fråga om, att sörja för, att den under kriget
får sina oundgängligaste materiella behof tillgodosedda, så att den
hvarken må nödgas frysa och svälta, då den efter marscher och

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

strider behöfver vederqvickelse, ej heller dess sjuke och sårade
behöfva förgås af vanvård och elände.

Huru har nu staten fylt denna sin förpligtelse? Svaret härpå
känna vi alla: det är högeligen nedslående. Och hvarför är tillståndet
i det afseendet så bedröfligt som det är i denna stund?
Svaret på den frågan återfinna vi i den motivering, hvarmed Andra
Kammarens förtroendemän inom utskottet beledsagat sitt yrkande
om afslag å Kongl. Maj:ts förslag. Jag vill uppehålla mig
något litet vid denna motivering, i all synnerhet som den talare
på blekingebänken, som nyss hade ordet, beklagade sig öfver, att
ifrån statsrådsbänken densamma icke både egnats den uppmärksamhet,
som den förtjenade.

Herrar reservanter uttala, som herrarne finna, att ingen försvarsorganisation
får Itömma i fråga, så länge icke jorden är befriad
från »sekelgamla skattebördor», såsom de numera beta, sedan
man nemligen öfvergifvit det der förut idkeligen upprepade uttrycket
»sekelgamla orättvisor» — ett slagord, som man efter den
senaste diskussionen i grundskattefrågan väl må hoppas vara eu
gång för alla förpassadt till förgängelsen. »Ingen försvarsorganisation
så länge icke skattebördorna äro aflyftade från jorden», så
låter det alltså nu. Det är ju en öppenhet, för hvilken man bör
hålla reservanterna räkning; ty man vet nu, hvad man skall rätta
sig efter. Här vore nog åtskilliga reflexioner att göra med anledning
af detta märkliga yttrande; men jag skall afhålla mig ifrån
desse reflexioner, ty dels skulle de ju ingenting säga i sjelfva den
sak, hvarom här är fråga, dels skulle de kunna gifva anledning
till en bitterhet i form, som jag principielt vill undvika, i all
synnerhet på detta rum. En reflexion vill jag dock göra, i det
jag tillåter mig jemföra detta nu anförda yttrande med ett annat,
af äldre datum, som i sitt slag är så märkligt, att det förtjenar
att icke falla i glömska. I Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t,
dagtecknad den 13 maj 1867, återfinner man följande ord: »Nationen
kan aldrig med tillräcklig säkerhet och erforderligt lugn hängifva
sig åt sin inre fredliga utveckling förrän frågan om betryggandet
af dess yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande sätt
blifvit löst». Sammanställer man detta yttrande med det af denna
kammarmajoritets ledande män nu höjda härropet, i sina konseqvenser
så lydande: »ingen försvarsorganisation förrän jordbrukets
privatintressen blifvit tillgodosedda, det må sedan gå hur som
helst med fosterlandets försvarsförmåga och derpå beroende sjelfständighet»,
ja, då kommer man till åtskilliga reflexioner om huru
tiderna förändras och vi med dem. Men dessa reflexioner — de
göra sig sjelfve.

Vidare påminna herrar reservanter derom, att vårt försvarsväsen
i denna stund drager en kostnad af omkring 30 millioner kronor
årligen; och detta, förklara de, kan vara nog för försvarsväsendet.
Och är det icke nog, är försvarsverket, oaktadt dessa 30 millioner,
icke tillfredsställande, då mena de, är sådant icke Riksdagens fel,
eller, som det står, »orsaken dertill hör icke tillskrifvas Riksdagen».
Ja, hvar är då orsaken att söka? Det är en fråga, som det icke

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Jf:o 19.

torde vara för mycket begärdt att herrar reservanter skulle lemna
besked om, då de anse sig kunna lemna det besked, att orsaken
ej är att söka hos Riksdagen. För öfrigt tillåter jag mig fästa
herrar reservanters uppmärksamhet på en sak, som de tyckas ha
förbisett — märkligt nog af i statsvärf så mångförfarne män som
de äro. Jag vill nemligen påminna dem, att man icke försvarar
land och rike med blott penningar, vore det så 30 millioner eller
30 gånger 30 millioner. — Men — och detta bör väl bemärkas —■
vi skulle emellertid kunna med dessa 30 millioner och sannolikt
med mindre än så få ett för våra förhållanden lämpligt och betryggande
försvar derest svenska folket derjemte ville göra den
personliga insats i värnandet af sitt dyrbaraste goda, hvilken ett
fritt och lifskraftigt kulturfolk tillkommer att gorå.

Jag kommer nu till herrar reservanters realskäl, om jag så
må säga. Derom hafva ju redan från statsrådsbänken upplysningar
gifvits, men jag skall dock be att få yttra några ord äfven om
dessa skäl.

Reservanterne förklara först, att »den redan befintliga trängbataljonen
haft svårighet att hålla sig fulltalig». Då jag läst detta
yttrande, skref jag till chefen för trängbataljonen och begärde upplysning,
om hur härmed sig förhölle. Hans svar, dagtecknadt
den 20 i denna månad, innehåller i korthet, att ifrån första stund
af sin tillvaro har trängbataljonen haft full tillgång till rekryter
och stundom ett större tillopp af sådana, än man kunnat mottaga.
Har svårighet att hålla bataljonen fulltalig, oaktadt denna fullt
rikliga rekrytering förefunnits, så har detta berott derpå, att det
påräknade antalet rekapitulanter icke alltid anmält sig. Genom
åtgärder, som från krigsstyrelsens sida vidtagits, är emellertid förhållandet
i denna stund att bataljonen är fulltalig. Nu finnas
nemligen der endast två trumpetarevakanser, men en öfvertalig
menig, alltså i det hela en enda vakans, och det är väl till nuvarande
förhållanden man skall taga hänsyn vid sakens bedömande.
Nog är det sant, att trängbataljonens nuvarande fulltalighet icke innebär
någon väsentlig garanti för att icke åtskilliga vakanser å nyo
kunna uppkomma. Det är nemligen alltid en fluktuation uti antalet
rekapitulanter, en fluktuation, som beror på huruvida omständigheterna
äro sådana, att karlar finna med sin fördel förenligt att
tjena qvar längre än de två första anvärfningsåren eller icke.
Men denna olägenhet delar trängbataljonen med alla öfriga regementen,
som äro organiserade efter samma grunder som den. På
det regemente, jag tillhör, var det t. ex. för ett par månader sedan
ett ganska betydligt antal vakanser, oaktadt alla batterierna för
icke längre tid sedan än den 1 sistlidne november fingo full rekrytuppsättning
för året. Men får man alltid det påräknade antalet
rellryter, förminskar detta högst väsentligt betydelsen deraf, att
truppen icke oaflåtligen kan hållas fulltalig till följd af bristande
rekapitulation. Man bör nemligen väl märka, att hvarje rekryt
dock tjenar sina två år och att han derefter, äfven utan rekapitulation,
såsom fullt utbildad soldat qvarstår disponibel till krigstjenst
intill sitt 32:dra år. Långt ifrån sålunda, att det anmärkta

Angående
anslag för
en trängbataljon
&
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Måndagen den 24 Mars, f. m.

förhållandet skulle innebära ett skäl att icke uppsätta en ny trängbataljon,
finner jag tvärtom härutinnan just en bestämd och direkt
anledning att påskynda denna uppsättning.

Vidare förklara reservanterne nu detsamma som förekom i
deras reservation i fjol, nemligen att man saknar erfarenhet om
denna trängbataljons lämplighet för sitt ändamål. Hur förhållandet
i det afseendet ställer sig, är nyss från statsrådsbänken påpekadt,
men jag vill tillägga några bestämda erfarenhetsrön.

Trängbataljonens tjenstbarhet kommer ju egentligen till heders
vid de stora truppsammandragningar, som numera oftare förekomma.
Hur förhållandet varit under dessa sammandragningar på de senaste
åren, har jagmig särskildt bekant. 1884 var det en dylik truppsammandragning
i Skåne. Då fans ännu icke någon trängbataljon.
Följden var också den, att trupperna då liksom så ofta förut, på
ett högst oregelbundet och otillfredsställande sätt försågos med
sina förnödenheter, likasom sjukvården var i samma mån otillfredsställande.
Af det regemente, jag tillhör, deltogo två batterier i
denna manöver. Sjelf var jag icke personligen med, men jag har
erfarit, att dessa två batterier t. ex. redan då de efter första marschdagen
i regn och kyla gått i bivuak, fingo vänta hela natten på
sin förplägning och icke fingo den förrän mot morgonen, då de
gjorde sig i beredskap att bryta upp. — 1886 var det en truppsammandragning
i Vestergötland. Då gjorde den nybildade trängbataljonen
sin lärospån. Jag förde vid denna manöver befäl öfver
en temligen betydlig artilleristyrka, 4 batterier; och jag kan vitsorda,
att vi hvarje dag i våra bivuaker regelbundet erhöllo och
kunde påräkna våra förnödenheter för manskap och hästar. Enahanda
vitsord lemnades trängen af alla de andra truppcheferna.
Sedermera har trängbataljonen deltagit i fälttjenstöfningarne i Upland
1888 och i Skåne 1889 — eftersom det icke fins mer än en
bataljon, så måste han ju vara med öfverallt —; och från alla dessa
håll har den fått samma odelade loford. Det är sålunda så långt
ifrån, att, såsom reservanterne påstå, man icke har någon erfarenhet
om den redan befintliga trängbataljonens lämplighet, att det
tvärt om är bevisadt, att den bataljonen, sådan den är organiserad,
utbildad och ledd, är för våra förhållanden nätt upp den bästa och
lämpligaste man tills vidare kan önska.

Jag nämnde i början af mitt anförande, att der trängväsendet
icke är organiseradt som sig bör, der gör döden större offer genom
brist och sjukdom än genom fiendens vapen. X detta afseende
fins det en hel mängd statistiska uppgifter af stort intresse. Jag
skall emellertid här inskränka mig till att framhålla en, som hvar
och en af herrarne sjelf kan granska, ty den återfinnes i statsverkspropositionen.
Den visar huru förhållandet i det afseendet
var med Frankrikes och Tysklands arméer under kriget 1870—1871.
Den tyska armén, som utryckte fullt organiserad i alla detaljer
och således äfven med ett utveckladt trängväsen, hade i rundt tal

44.000 man döda såväl af sjukdom som af fiendens kulor samt

127.000 sjuka och sårade. Fransmännen åter, hvilkas improviserade
arméer uppehöllo kriget, sedan den stående armén blifvit tillfånga -

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

tagen eller innesluten, ocli hvilka arméers trängväsen var ungefär
sådant, som det uu skulle blifva för vår värnpligtsarmé, hade motsvarande
siffror af 140,000 och 142,000. Det är ju eu kolossal
skillnad dessa siffror förete; och med sådana exempel för ögonen
samt under förutsättning, af ett krigs möjlighet — utan hvilken
förutsättning alla anslag till militära ändamål måste betraktas såsom
dåraktiga — kan jag icke finna annat än, att det är en ren
samvetspligt att snarast möjligen ordna vårt trängväsen, hvarför
jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts af statsutskottets majoritet tillstyrkta
proposition.

Herr Rydin: Jag kan icke lemna obestridt ett yttrande af

representanten på blekingebänken. Han sade, att förr än ett annat
beskattningssystem blir antaget, intet kommer att göras för vårt
försvar. Dermed menar han naturligtvis ett rättvist beskattningssystem.
Men man vet ju, att alla samhällen bemödat sig om att
åstadkomma ett rättvist- beskattningssystem utan att hafva lyckats
deri. Alltid har man varit nödsakad att fördela skatterna på olika
sätt och antaga skilda skattereformer för att söka utjemna de
orättvisor, den ena eller andra skatten kan hafva medfört. Skulle
vi vänta med försvarets ordnande, ''tilldess ett rättvist beskattningssystem
vore genomfördt, skulle det blifva detsamma som, att intet
försvar någonsin skulle kunna organiseras, ty det hör till den menskliga
ofullkomligheten att man är ur stånd att upptäcka ett beskattningssystem,
som.är absolut rättvist.

Under sådana förhållanden kan man väl göra sig denna fråga:
Hvarför skall man just vända sig mot försvaret och såsom skäl
för att motsätta sig förbättrandet af detsamma använda det ofullkomliga
uti det nuvarande skattesystemet? Hvarför icke rent af
va la banque säga nej till alla anslag, af hvad beskaffenhet som
helst, ända till dess skattesystemet är ordnadt? Jag kan icke se
något'' skäl, hvarför man skall använda denna princip just mot
vårt försvar.

Man klagar och åberopar såsom skäl mot anslaget att denna
hufvudtitel är oskäligt hög, och fordrar minskadt anslag, men den
har ju icke stigit mycket i jemförelse med samhällets utveckling
i sin helhet och inkomsternas stigande. , För öfrigt behöfves ju
här icke någon ny skatt, då tillgångar finnas öfver i statskassan,
som kunna användas lika väl för detta ändamål som till jernvägar
och andra produktiva företag. Här är således intet skäl för handen
att rigta grundskattemissnöjets udd mot försvaret. Må man rigta
den åt annat håll, men må man i första rummet tillgodose försvaret
äfven om derigenom möjligen andra samhällsändamål blifva
mindre gynnade. Man må säga hvad man vill, så är dock första
vilkoret för ett samhälle det, att det eger bestånd, och detta kan
det numera icke göra utan att det utvecklar försvaret. Hvad särskildt
förevarande fråga angår, så står ju trängbataljonen på neutralt
område och är alldeles oberörd af en ny arméorganisation.
Hur är det möjligt, att man då, när man sjelf erkänner behofvet
af en ny trängbataljon, kan vägra anslag till densamma.

Angående
anslag för
en trängbataljon
ä
Karlsborg.

(Ports.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Vidare kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten på
den omständigheten, att här i kammaren framkommit sådana yttranden,
som att detta anslag skulle betunga landet med nya bördor.
Men hvilka äro väl dessa nya bördor? Aro icke skatterna
desamma som förut? Med den beräkning, som blifvit gjord, anser
man, att skatterna såväl till sitt nuvarande belopp som i en småningom
skeende utveckling skola räcka till äfven för detta ändamål,
och det har icke heller reservanterna bestridt.

Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att man
här i kammaren påstått, att det skulle vara en särskild samhällsklass,
som af anslaget blefve betungad. Hvad är det för en samhällsklass?
Jordegare bestå af furstar, grefvar, baroner, adelsmän,
borgare, brukspatroner, possessionater, prester, lektorer och professorer,
med ett ord af alla slags menniskor. Hvad är detta för
en samhällsklass? Det vore detsamma, som om man påstode, att
Andra Kammaren bestode af en samhällsklass, derför att pluraliteten
utgöres den sjelfegande allmogen. Jag har respekt för den
sjelfegande allmogen och har intet emot, att den har pluralitet i
Andra Kammaren, det kan icke hjelpas och det är i sm ordning,
men att den derför skulle utgöra en samhällsklass, som i första
rummet skulle tagas i betraktande, när det är fråga om jorden och
dess skatter, det kan jag icke gå in på, ty skatt måste alla betala,
till hvilken samhällsklass de än höra. Hvem har det för öfrigt
bäst stäldt för sig, arrendator^ som icke betalar grundskatt, eller
den sjelfegande bonden, som betalar sådan som ett vilkor för åtnjutande
af sin eganderätt?

Det har egentligen varit för att få framställa dessa förhållanden,
som jag begärt ordet. I sjelfva saken äro redan så många skäl
anförda, att flere icke behöfvas. Jag slutar derför med att yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr Lundberg instämde med herr Rydin.

Herr Thestrup: Jag har redan blifvit förekommen af de två
närmast föregående talarne, och jag kan derför yttra mig helt kort.
Jag kan föreställa mig, att i denna kammare olika åsigter kunna
göra sig gällande beträffande nyttan och nödvändigheten af de_ anslag,
som förekomma under denna hufvudtitel, men jag kan icke
undgå att uttrycka min förvåning öfver, att denna kammares ledamöter
i statsutskottet i denna fråga enhälligt reserverat sig mot
just denna anslagspunkt, en punkt, som jag nu i likhet med förlidet
år anser vara den vigtigaste af alla till Riksdagens behandling
föreliggande punkter under denna hufvudtitel.

Angående detta anslags nytta och nödvändighet är så mycket
sagdt vid denna och föregående riksdag, att jag nu icke derom
behöfver yttra mig. Jag tillåter mig endast att påpeka, hvad som
vid många föregående tillfällen framhållits, att denna fråga är
mindre af militär än af allmänt mensklig och humanitär natur.
Det är en fråga, huru, då förr eller senare den dag kommer, att
landets ungdom måste gå ut i fält, vi skola ställa det bäst för

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19*

att den förplägning, den behöfver, må komma den till hända i rikligt
mått och i rätt tid, och för att den må komma i åtnjutande af
den sjukvård, hvaraf den kan blifva i behof.

Beträffande sjukvården vill jag här anföra ett yttrande ur sjukvårdskomiténs
betänkande, ett yttrande, der frågan om sanitetsväsendet
med tillämpning af nu gällande värnpligtslag beröres, så
lydande: »Med anledning af nu gällande värnpligtslag kunna visserligen
större styrkor sändas i fält än tillförene; men skola icke
vårt lands försvarare gagnlöst förspilla sina krafter i kampen med
.sjukdomar och duka under för vanvård, måste under fredens dagar,
ju förr dess bättre, sjukvårdsväsendet vid armén på ett ändamålsenligt
sätt ordnas».

Beträffande trängbataljonen, och hur den sedan ett par år tillbaka
verkat, instämmer jag ''med talaren på göteborgsbänken, som
yttrade, att densamma visat sig motsvara sitt ändamål på ett
synnerligen förtjenstfullt sätt. Jag behöfver här vid lag icke
vädja endast till militärerna inom kammaren, utan till hvar och
en af kammarens öfriga ledamöter, som haft anhöriga, hvilka deltagit
såväl i de fälttjenstöfningar, som egde rum inan trängbataljonen
fans till, som i de öfningar, som efter bataljonens uppsättning
föranstaltades år 1886 i Vestergötland, år 1888 i biplanet och
år 1889 i Skåne. De skola säkerligen vitsorda, att förhållandena
ändrat sig till det bättre, ja, till det bästa.

Då dessutom trängväsendets utveckling icke i någon mån berör
försvarsväsendets omorganisation, utan kan inrymmas, i hvilken
som helst sådan, grundad vare sig på värnpligten eller indelningsverket,
så anser jag de skäl, reservanterna anfört, icke förtjena
det afseende, hvarpå de göra anspråk.

Under sådana förhållanden, och då det synes mig, att, om vi
vägra hvad som här behöfves, vi derigenom påtaga oss ett tungt
vägande ansvar, och att den dag kan komma, förr eller senare, då
vi bittert få ångra hvad vi nu efterlåtit, så ber jag att på det
varmaste få tillstyrka bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Sven Nilsson: Det är icke många år sedan. då

vi här i kammaren kämpade om framlagda förslag rörande ombildningen
af vårt försvar, som flera gånger framlagts för Biksdagen
till afgörande, men fallit. Yi fingo då hvarenda gång höra från
regeringen såväl som från våra motståndare i kammaren, att landet
vore försvarslöst, och att vårt land icke ens kunde försvara
sig mot ett anfall af en af de minsta af de andra staterna. Hvad
har väl sedan inträffat, som gör denna våra motståndares ställning
så förändrad, att, då man redan fått en trängbataljon, man nu vill
hafva ännu en till för ett sådant odugligt försvar. För min del
är jag af den åsigt, att om våra motståndare hade rätt på den
tiden, så ha vi också nu rätt att betvifla att en ny trängbataljon
skall vara så nödvändig för försvaret, sådant det fortfarande är.

Man har här i kammaren i dag stält till oss den frågan, hvad
orsaken kunnat vara, att de trettio millioner kronor, som årligen

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 19. 3

Angående
anslag fölen
trängbataljon
å
Karlsborg.

Forts.)

Ji:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

åtgå till vårt försvar, icke blifvit bättre använda, med antydan att
detta skulle vara majoritetens i denna kammares skuld. Jag bär
förut svarat derpå mer än en gång, och jag står för det, mine herrar,
att det icke är landtmannapartiets i Andra Kammaren skuld, utan
andras, att vårt lands försvar är så odugligt, som det i sjelfva,
verket är, och oftast har det varit regeringen, som haft största,
felet, för att ej tala om Första Kammaren. Kär man som landtmannapartiet
många gånger velat göra ganska mycket för försvaret
och äfven hoppats att Riksdagen i sin helhet skall göra något för
detsamma, då kan man ej rimligtvis beskylla oss för nihilism, och
då det å ny o blir fråga om ett ordentligt förslag till försvar, stål dt
på rättvisa och billiga grunder, så bör det icke förefalla underligt,
att, när man då vill göra något ordentligt, man nu kämpar emot ett
sådant förslag som det föreliggande, och att man icke kan biträda
den meningen, att det skall hafva en sådan nytta med sig, som
man påstått. Skall det ha någon nytta med sig, så måste man
ha ett försvar, som duger till något, ordnadt på helt andra grunder
än det vi nu hafva. De förslag, som förr framlagts för Riksdagen
dels från regeringens sida och dels af vissa ledamöter från denna,
kammare, för så vidt de godkänts af kammarens majoritet, hafva
gått ut på ingenting mer och ingenting mindre än att, med ett
rätt användande af de SO millioner som, nu åtgå till försvaret, göra
detta försvar tre eller fyra gånger bättre än det för närvarande är.
Och när icke våra motståndare i riksdagen antagit ett sådant
förslag utan man nu vill gå på den vägen att bevilja en million
det ena året och en million det andra o. s. v., och då man på
fjerde hufvudtiteln nu icke begärt mindre än 1,800,000 kronor ökade
anslag, så kan man väl se, hvilken väg regeringen vill gå för att
genomdrifva sina försvarsplaner. Jag vill för min del, då jag motsätter
mig det föreliggande förslaget, icke insöfva regeringen i den
föreställningen, att den skall slippa ifrån att å nyo framlägga ett
fullständigt härorganisationsförslag, något som ovilkorligen en gång
måste ske, bäst om dermed ej dröjde för länge.

Det kan äfven finnas ett annat skäl, som talar för utslag på
Kongl. Maj:ts proposition. Herr Bratt medgaf, att det kan hända,
att vakanser framdeles kunna uppstå vid den trängbataljon vi redan
hafva, och att den såledesyicke så lätt kan hållas fulltalig. Jag
föreställer mig derför, att det icke står för lifvet, om man icke
nu beviljar anslag till eu ny trängbataljon, och att man skulle
kunna gifva sig tid några år för att få se huru den redan befintliga
verkar, huruvida den kan såsom nu hållas fulltalig eller det
äfven framdeles kommer att uppstå vakanser. Jag tror för min
del, att det icke skall blifva svårt att hålla numerärstyrkan fulltalig;
detta beror helt och hållet på huru den behandlas. Men
det är hufvudsakligen skolorna man bör fästa uppmärksamheten
på, huruvida de ordnas så att undervisningen blir till gagn icke
allenast för krigets behof, utan jemväl för lifvet i allmänhet. Derpå
beror hufvudsakligen, om stammen skall kunna hållas fulltalig
eller icke. Detta gäller icke endast armén i allmänhet utan äfven
trängen, och det kan vara skäl att se tiden an för att sedermera

Nso 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m. 35

gifva sitt utslag, Huruvida man skall ytterligare fortgå på den vägen
eller ej.

Det bär af en talare på stockholmsbänken liksom af en annan
talare sagts, att om man ej nu gör något för försvaret, kan det
blifva för sent. Jag vet icke i hvilken mening det ordet uttalades,

ty uttrycket för sent gillades icke i allmänhet. Men då jag yrkar

afslag på den kong! propositionen, så gäller mitt »för sent» ordnandet
af försvaret och skattereformen i sin helhet. Detta lilla af
talaren antydda »för sent» deremot anser jag för min del icke vara

af så synnerligt stor betydelse, om ens någon. Den tid kan vara

temligen nära, då ett förslag till fullständigt ordnande af fosterlandets
försvar och skatteväsende är omöjligt att genomdrifva.
Man skall nemligen icke, såsom herr Bratt, inbilla sig, att
det är den allmänna värnpligten som skall utgöra vårt försvars
grundval. Man skall icke inbilla sig, att man skall lyckas genomdrifva
ett förslag till försvar, bygdt på allmän värnpligt. Och derför
tror jag, att då man vill hafva ett bättre försvar för landet, så
måste man taga hänsyn till hvad som kan realiseras och hvad
folket i landet gillar; något annat förslag går icke. Men ju längre
man dröjer med den frågan, desto mer vinner i styrka det ord, som
uttalades — »för sent». Det är derför jag obetingadt ställer mig på
den ståndpunkten att icke öka utgifterna för landets försvar förr
än det blifvit tidsenligt ordnadt, och med den frågan sammanhänger
helt naturligt frågan om indelningsverket och grundskatternas
afskaffande. Det är derför jag för min del anhåller om afslag
på Kongl. Maj:ts förslag.

I detta yttrande instämde herrar Andersson i Hasselbol, Olsson
i Kyrkobot, Nilsson i Skärhus, Olsson i Ornakärr, Nilsson i Sorröd,
IBromée, Andersson i Baggböle, Jonsson i Hof och Lundström.

Ordet lemnades nu till

Hans excellens herr statsministern friherre Äkerhielm, som
yttrade: Herr talman, mine herrar! Då jag vid denna riksdag

första gången yttrade mig från denna plats inom Andra Kammaren
var det med fräjdigt mod. Huru tungt än det för mina skuldror
till äfventyrs allt för svåra värf, som mig ålagts, kändes, så var det
mig dock kärt att åter hafva fått rätt att tala till män, med hvilka
jag förr samarbetat och på hvilkas mogna omdöme — blott det
rätt får göra sig gällande — jag lärt mig att lita.

Men tiden har gått fort, och jag blyges icke att erkänna, att
det för mig i dag kännes som en mycket tung pligt att här taga
till orda. Huru tung den än är, så skall jag dock söka utföra den,
och dervid först och främst söka ådagalägga icke blott aktning
för den yttranderätt, som jag anser vara ett bland det. svenska
folkets bästa frihetsankaren, utan äfven den aktning för olika
tänkandes meningar, utan hvilken icke gerna ur meningsutbytet
den slutliga sanningen kan framgå.

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående Hvarför finner jag mig tvungen att begära ordet från denna
anslag för bänk, då jag väl vet, att det varit långt angenämare och vida
bataljon å lugnare att tiga? Jo, det är derför, att jag icke vill stå inför
Karlsborg. historiens dom såsom skyldig att hafva förtegat de erinringar,
(Forts.) låt mig säga anmärkningar, jag nödgas framställa, de vänliga varningar,
som jag beder, att man icke måtte illa upptaga. Det är
derför, att det enligt mitt förmenande här gäller deras, våra söners
och bröders, folkets egna barns väl och bästa, hvilka, då de i
farans stund skola gå fram för att värna om den sjelfständighet,
som vi säkerligen alla älska lika högt, väl behöfva vara tryggade
för att icke få frysa eller svälta, icke behöfva onödigtvis förspilla
i fältsjuka det lif och blod, som de äro villiga att erbjuda till
landets försvar. Det är denna omständighet, jag tycker att man
allt för mycket är böjd att förbise. Det är deras rätt, som enligt
min förmening talar så högt, att den på denna plats måste och
skall finna sin målsman mot de skäl, som dels under öfverläggningen,
dels i reservationen anförts derom att skattebördorna först
skola lindras. I veten väl, mine herrar, I som ären mine kamrater
från fordom, att jag icke är den, som förbiser de fordringar,
som ställas derpå att dessa skattebördor böra och måste lindras i
den mån och på det sätt sådant ske kan. Men jag vill icke, att
man skall anföra detta lindringsskäl vid alla tillfällen; minst af
allt tror jag det bör ega giltighet, då det är fråga om, huruledes
landets egna barn i farans stund och sorgens ögonblick skola erhålla
skydd och hållas vid kraft och lifsmod. Ansvaret för att
hafva förbisett denna enkla och från hvarje härordningsförslag
fristående fråga, att hafva förbisett den eller underordnat den
under andra, låt vara hos många högt talande skatteintressen, det
'' ansvaret blefve för mig för tungt att bära.

Jag har lofvat aktning för alla meningar och vill icke hafva
uttalat något klander mot dem, som icke gilla min. Men jag har
ansett det såsom min oafvisiiga skyldighet att uttala denna , min
mening just derför att jag, låt vara mot min vilja, står på den
plats, der jag nu står. Tala icke om beloppet, mine herrar! Här
är fråga om 100,000 kronor, och vi känna alla full väl, huru i
jemförelse dermed betydligt statsöfverskottet är. Här är icke fråga
om att öka en enda debetsedel med eu milliondels öre, icke att
öka statsskulden med en milliondels öre. Här är endast fråga
om att,, viljen I använda det öfverskott som finnes, så kunnen I
det. Ni ha rätt dertill. Ja, jag tror ni ha mer än så, jag tror
ni ha skyldighet dertill.

Orden måste från denna plats vägas väl. Jag har lagt mig
vinn om att icke tala såsom jag mer än eu gång tillförene från
andra platser inom denna kammare gjort det. Jag dristar dock
hysa den förhoppning, att den inneboende innerliga och varma
öfvertygelsen om hvilket beslut, som i detta ögonblick är klokast
och rigtigast, skall af hvad jag sagt klart framgå. Jag har icke
längre rätt att framställa något yrkande och jag gör det naturligtvis
ej. heller. Jag slutar blott med en anhållan eller, om I
hellre viljen det, med en bön, att de, hvilkas talan jag anser mig

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

föra, icke må förgäfves lita till eder, I gode herrar och svenske
män.

Vidare anförde:

Herr Beskow: Herr talman, mine herrar! Såsom nyss hans
excellens herr statsministern yttrade i »sitt behjertansvärda tal, så
rör denna 7:de punkt en så liten och obetydlig summa. Het är
endast fråga om 100,000 kronor nu och sedan 97,789 kronor 52 öre,
som nästa Riksdag skulle bevilja.

Men är denna punkt så obetydlig med afseende på sjelfva den
begärda summan, så är den deremot, enligt min tanke, till sin
innebörd den vigtigaste af alla de 26 punkter, som detta utskottsbetänkande
innehåller. Det är fråga om att skydda våra krigare
i farans stund, och jag vill fästa uppmärksamheten på hvad som
står anfördt å tjuguåttonde sidan af Kongl. Maj:ts proposition,
der det står taladt om dödssiffran i den franska och tyska armén
under det sista kriget. Jag råkade för några dagar sedan en framstående
svensk militärläkare, som var med i kriget och var i den
tyska arméns generalstab. Han berättade för mig de olika förhållandena
inom tyska och franska trängen, och huru ohjelpliga
de franska voro, jemförda med de tyska. Jag frågade honom då,
huru en jemförelse emellan de franska och de svenska sjukvårdsanstalterna
i fält skulle utfalla. Han svarade, att vi voro i det
afseendet lika underlägsna fransmännen som de tyskarne.

Den trängbataljon vi hafva är delad i tvenne kompanier, den
ena för anskaffningen, den andra för sjukvården, och det är särskildt
det senare, som jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
och angående detta sjukvårdskompani skall jag bedja att få anföra
några siffror. Detta kompani delas i tre delar, sjukbärareafdelningen,
förbinderiafdelningen och trängafdelningen. Vi se
häraf, huru många olika saker det har att sköta på bataljfältet.
Vi hafva ett sådant kompani, och antalet män, som höra dit, utgöres
af 57 man af stammanskapet, deri inberäknade två trumpetare
och fem ordonnanser, samt vidare af beväringen 286 man,
så att summan af manskapet uppgår till 343. Vi kunna lätt se,
mine herrar, huru litet detta antal förslår till de magtpåliggande
tjenster, det har att utföra. Det skall under striden, såsom det
står här i en skildring af förhållandena i denna vägen i en tidskrift
om militär helsovård, utgifven af militärläkareföreningen —
herrarne behöfva icke blifva förskräckta öfver bokens storlek, jag
skall blott läsa upp ett par utdrag, der det talas om hufvudförbandsplatsers
upprättande — det skall, då striden utvecklat sig
derhän, att det med någorlunda visshet kan förutses, hvar de
största förlusterna komma att inträffa, upprätta en eller, om omständigheterna
det fordra, två hufvudförbandsplatser. »Vid bestämmandet
af hufvudförbandsplatsens läge bör iakttagas, att förbandsplatsen
blir belägen på lämpligt afstånd från stridslinien och något så när
centralt i förhållande till den truppstyrka, för hvilken han är
afsedd, men dock så vidt möjligt undandragen fiendtlig eld och

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Sf:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängÖataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

inflytande af stridens tillfälliga vexlingar». Vi måste söka lefva
oss in i de förhållanden, hvarunder de skola arbeta. »Förbandsplatsen
utmärkes vid dager genom en hvit flagga med rödt kors
jemte svenska flaggan, under mörker med en röd lanterna, anbragta
så, att de synas i rigtning åt slagfältet». Vi kunna tänka
oss, med hvilka blickar de sårade skola skåda hän mot flaggorna
och de röda lyktorna, då„de känna plågorna och vänta, att sjukbärarne
skola komma för att bära dem till förbandsplatsen.

Äfven den afdelning af sjukvårdskompaniet, som tjenstgör på
förbandsplatsen, är delad i tre grupper: den sorterande, den förbindande
och den opererande. Den sorterande gruppen har att
dela de sårade i fyra afdelningar, nemligen 1) de lätt sårade, 2)
de svårt sårade, som behöfva transportförband, b) de svårt sårade,
som måste opereras, och 4) slutligen de döende. Vi tanke oss de
tjenstgörandes ställning och huru de taga mot de sårade, dela
dem på olika afdelningar, huru de förbinda och vårda dem.

Nu, mine herrar, är här en kongl. proposition om att vi skola
skaffa oss ett sådant kompani till, d. v. s. en trängbataljon, bestående
af två kompanier likasom den vi förut hafva. Detta är
en fråga, som borde kunna lösslitas från den stora arméorganisationstanken,
som här under debatten framkommer i olika variationer.
Det gäller att utsända våra krigare på sådant sätt, att
vi kunna med goda samveten tänka, att vi gjort för dessa hvad
vi kunnat. Om krigets olycksdagar komma, hvilket kan hända
förr än någon anar, så är det icke nog med att vårt manskap
skall gå ut i fält efter några veckors öfning —■ stort icke flere än
de år motståndarne öfvat sig — och med sämre vapen än dessa,
utan de skola äfven hafva i tankarne, när kulorna hvina: träffas
jag nu, skulle det vara en särskild tur om några af de få man,
som tillhöra sjukbärareafdelningen, kunna hinna fram just till mig,
innan jag dör i stelkramp.

Vi kunna icke veta när denna farans stund är inne, men vi
måste vara beredda att möta den, och under den förda diskussionen
hafva redan många framhållit orsakerna, hvarför den kongl. propositionen
borde bifallas, och skälen derför äro talrika.

Jag vill till sist vända mig till de ärade reservanterna och
deras meningsfränder, som hafva berört grundskattefrågan. Jag
hör icke till dem, som anse det vara orättvist, att grundskatterna
ännu något afskrifvas, ty jag betraktar dem såsom skulder, och
då staten sjelf konverterar sina skulder — staten har nyligen
gjort det med sina 3y2 procentlån — tycker jag det vara en
billig begäran, att dessa fasta skulder äfven något neddrifvas.
Men jag hade helst icke velat röra vid denna sak nu. Jag hade
helst sett, att detta ämne icke bragts på tal, då sjunde punkten
debatterades. Ty det gäller våra söner, de unga, som skola gå ut
och blöda, när Sveriges sekelgamla frihet kommer i fara, och då
må vi glömma det andra sekelgamla, hvarom enligt min tanke nu
allt för mycket talats.

Jag både en önskan jag ville uttala, jag vågar icke säga en
förhoppning utan blott en önskan, och den gick i samma rigtning

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

som den, hvarmed hans excellens herr statsministern slutade sitt
anförande. Jag skulle nemligen önska, att det läge inom möjlighetens
gräns, att denna sjunde punkt kunde bifallas af Andra
Kammaren och helst utan votering. Yi hafva att tänka oss framtida
faror, och här gäller det ju icke den stora arméorganisationsfrågan.
Det gäller att skydda och rädda våra krigare i farans
stund, och om denna stund kommer hastigare än vi vänta — hvilken
af herrarne vet, när den kommer — skola vi då icke ångra
oss och önska oss denna stund tillbaka. Jag anser denna dag för
en stor dag för de aktade reservanterna och deras meningsvänner.
En stor stund är nu inne, då herrarne skulle kunna vinna en af
de svåraste af alla segrar — segern öfver sig sjelf. Och då jag
här talar i de unga krigarnes namn, i fosterlandskärlekens och
menniskokärlekens namn, vågar jag uttala detta som min önskan,
jag vågar icke säga min förhoppning. Och vinnes denna seger,
då skola vi, när faran kommer, kunna möta den med lugn. Ingen
vet när den kommer.

Jag tycker för min del att många tecken tyda på, att den
närmar sig. Ja, hemska moln synas uppstiga vid Europas politiska
horisont — om de äro verkliga åskmoln eller endast sända kornblixtar,
såsom många gånger förut, det vet ingen af oss. För min
del har jag af samvetsskäl ansett mig tvungen att uppträda i
•denna fråga, och jag. vill lägga herrarne på hjertat den frågan:
viljen I icke biträda denna punkt? Pruta på annat, men låt
denna stål

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Det är en

rätt god stund sen jag begärde ordet, och då var icke så mycket
sagdt i den höga, varma stil, som senare framkommit. Jag tycker
verkligen, att man borde reducera frågan till hvad den är och icke
söka svinga upp den till ett värde, som den icke har.

Här är endast frågan, om vi skola sätta upp 240 man mer
eller mindre, och derpå lär väl icke hela fosterlandets räddning
bero. Det är endast ett litet, litet bidrag och intet mer. Men
huru skall detta bidrag tillkomma. På hvad sätt och huru, derom
är frågan.

Yi hafva såsom reservanter fått uppbära mycket klander derför,
att vi vågat beröra en gammal skattefråga i samband med försvaret.
Man säger till oss, ni skola visa eder fosterlandskärlek
och bifalla hvad som begäres och sedan komma och erinra om
skatterna. Detta låter ganska väl, eller hur? Men jag vill byta
om åsigten om dessa förhållanden. Herrarne, som tala så bevekande
för denna sak och som anse hela vårt väl hvila på 240 man,
skulle sättas i samma ställning som vi, och jag tror, att herrarne
då skulle se frågan på samma sätt som vi.

Herrarne veta, huru indelningsverket blifvit fastbundet vid
jorden genom de gamla kontrakten mellan konung och allmoge.
Äro kontrakten brutna af dem man nu förebrår brist på uppoffring?
Nej, om vi icke fullgöra allt, hvad dessa kontrakt innehålla, så få
vi förelägganden af Konungens befallningshafvande, och krono -

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Ports.)

Måndagen den 24 Mars, f. m.

fogde eller länsman komma och taga ut det vid vite. Vi måste
uppfylla våra pligter, men huru handlar staten mot oss? Jag her
att få framhålla, huru annorlunda det var, då kontrakten ingingos.
Hvilka bördor lades då på mannen och huru många gånger och
huru länge öfvades han på fältmanövrer, och hvad tid åtgick till
rekrytbildningen? Det var ingen, som hade någon tanke härpå,,
utan först när kriget kom, trädde mannen fram. Nu läggas nya.
bördor på rust- och rotehållare, och sen man erhållit dessa, så.
kommer dertill att, ehuru man skaffar karl för rust- och rotehållet,
så skall rust- och rotehållare^ om han är i beväringsåldern, gå
med som hvarje annan beväringskarl, och gör man det icke, så.
hemtas man med kronobetjening och tages med.

Det låter visst grant och upplyftande detta tal om fosterlandskärlek,
och på det hela är det ju så litet det är fråga om. Men just;
häri ligger faran. Blår man väl fått en bataljon, kommer man
nog att sätta upp den ena bataljonen efter den andra. Nu kommer
man med stora ord, men följden blir, som herrarne nog kunna
förstå, den vanliga. Nej, gör oss först likstälda med andra, och
sedan skola vi, antager jag med visshet, vara lika villiga som de.
Jag undrar just om den siste talaren på stockholmsbänken skulle
vilja _ af sin förmögenhet — jag antager att han har förmögenhet
— gifva sådana extra skatter, som vi hafva, t. ex. båtsmanshållet,
_ en sak, som jag närmast känner till. Båtsmanshållet är,
som vi veta, nu satt på vakans, men afgifterna ingå till staten
och användas för att öka den nya sjömannacorpsen eller till flottans,
behof. Rotehållaren har således en extra skatt till försvaret, icke
endast en del grundskatt på min lilla jordlott, hvilken skatt från
början tillkommit vid tillfälligt behof af försvar, utan en vakansafgift
såsom en stadig utgift för samma lilla jordlott, och skall han
dessutom, i likhet med hvarje annan svensk man, betala de allmänna
utskylder, som erfordras för aflöningar och dylikt. Jagfrågar,
är detta rimligt och rätt? Är detta jemlikhet i skatteväg
och bidrag till landets försvar?

Åro vi en så ekonomiskt kraftlös och usel nation, att vi icke
kunna reglera denna orättvisa, som är en inre och vigtig fråga, då
hafva vi icke heller kraft att försvara oss såsom vi böra mot yttre
faror? Sedan denna fråga — rättvisa i beskattning — blifvit ordnad.
, och herrarne gifvit oss rätt härutinnan, kom då och fråga, om
vi icke äro lika offervillige som herrarne. Redan nu äro vi många
flere gånger offervilliga, men ändå säga herrarne, »att vi blott se
på våra egna fördelar och privata intressen». Det var detta yttrande
från den värde talaren på göteborgsbänken, som närmast
föranledde mig att begära ordet. Kan något sådant, som han yttrade,
rimligtvis påstås? Jag tillbakavisar detta, ty det är de små
jordbrukarne, som redan i många år hafva burit försvarets tunga
och som hafva underhållit en armé på öfver trettio tusen man.
Må herrarne sätta upp lika många man efter sina tillgångar, då
tror jag att vi skulle bli något så när likstälda, ehuru vi dessutom
hafva att bära åtskilliga kostnader derutöfver. Man vet ju
huru sedan den tiden, då dessa bördor pålades, egendomarne hafva

Måndagen den 24 Mars, f. m.

>'':o 19.

fallit i värde, och hvad äro väl våra landtbrukares små jordlappar
värda i förhållande till de stora och vigtiga näringar, som hafva
uppstått i städerna, hvilka nu hafva industrier till värden, som
endast räknas i millioner, inom sina gränser. Allt detta har under
tidernas lopp så väsentligt förändrats, och ändock tycka herrarne,
att vi äro så orimliga, om vi påyrka rättelse för skattejorden.
Så snart man kommer med något förslag, huru ringa det
än må vara, till ändring af denna orättvisa, så förkastas detsamma
genom Första Kammarens ständiga obenägenhet att icke vilja höra
talas derom. Då så är, torde det vara lika skäl för oss att icke
gå in på hvad de vilja. Nej, mine nådige- herrar, det är samma
taktik som här slagits an, som alltid brukats. Man har talat väl
vid allmogen, berömt dem samt sökt på allt sätt taga dem från
den vänliga sidan, då man velat hafva en pålaga till stånd, men
sedan man fått dem att gå in på hvad man önskade, och när faran
varit öfver, då har man icke längre velat höra talas derom
eller om någon rättelse. Nu brukar man stora och vackra ord och
talar en mängd granna saker, men man vill icke höra talas om
den verkliga grund, som ligger här under. Vill man komma med
en ordentlig försvarsorganisation och på samma gång gifva oss den
rättvisa, som vi hafva att fordra, då skola vi, som jag förut nämnt,
kunna vara med om så väl nu föreliggande fråga som ett och annat,
inen för närvarande anse vi oss hafva goda skäl att afböja.
Det är ledsamt att se, huru en del menniskor söka både i tal och
skrift utöfva påtryckning medelst frammanande af bilder både i
mord och brand och allt hvad de gräsligen i sin fantasi kunna
hitta på rörande försvaret, ja, det ser ut som om man ifrade i kapp
att för utlandet söka måla ut vårt försvar sämre och sämre, ja,
värre än som behöfs. Jag vill dock lemna detta derhän, och ett
sådant tillvägagående får stå för vederbörandes räkning, men vill
man reducera nu föreliggande fråga till hvad den egentligen är,
så skall man icke på det sättet försöka förstora hvad som icke
behöfver förstoras. Jag är öfvertygad, att så uselt står det icke
till med våra trängförhållanden, och den träng, som vi nu hafva,
användes ju blott vid fältmanövrerna. Ja, der kan den nog göra
sin nytta, men vid beväringsöfningarna användes den icke, och således
synes mig icke denna fråga vara så stor. Nu har man också
talat om, att man bör tänka på framtiden, ocjh att det är i en
framtid, som man behöfver hafva denna träng. Nå väl, få vi taga
herrarne på orden, då tror jag nog vi skola komma öfver ens, ty
äfven vi vilja blott se tiden an några år och sedan lösa denna
fråga.

Ja, det kanske icke tjenar mycket till att säga något mera,
men jag vill dock hafva uttalat såsom min åsigt, att de stora anslag,
som redan nu utgå på denna hufvudtitel, skulle kunna användas
på ett mycket mera effektivt sätt och att med dem mycket skulle
kunna uträttas, utan att det behöfde kosta ett enda öre derutöfver.
Jag mins särskild^ huru som i det stora organisationsförslag, som
år 1878 framkom från motionärer i kammaren, och jag var också
en af dem, huru som deruti kostnaden för den störa tilltänkta armé -

Angående
anslag för
en trängbataljon
&
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
■anslag för
en trängbataljon
ä
Karlsborg.

(Forts.)

Med deri’ Danielson instämde herrar Larsson i Mörtlösa,
Svensson i Rydaholm, Sjöberg, Wieslander, Petersson i Dänningelanda,
Andersson i Hakarp, Andersson i Löfhult, Nilsson i Käggla,
Jönsson i Mårarp, Petersson i Eksebo, Pehrsson i Norrsund, Anderson
i Himmelsby, Kihlberg, Holmgren, Eliasson, Mallmin, Petterson
i Tjärsta, Anderson i Skeenda, Andersson i Hamra, Ericson i
Borekulla, Smedberg, Norén, Andreason, Svensson i Brämhult,
Svenson i Edum, Johansson i Löfåsen, Olson i Stensdalen, Pehrsson
i Önnerud, Ollas A. Ericsson, Holm, Er sson i Vestlandaholm,
Folke Andersson, Erikson i Myckelgård och Ersson i Arnebo.

Herr Redelius yttrade: Herr talman, mine herrar! Ehuru
jag i mångt och mycket delar min länskamrats tankar och gillar
åtskilligt af hans sista yttrande, får jag dock tillkännagifva, att jag
icke i denna punkt kommit till samma slutresultat som han.

Att jag nu, ehuru icke sakkunnig, begär ordet i denna fråga,
anser jag mig böra gifva skäl för, och jag ber derför i herrarnes
minne få återkalla, att jag i början af denna riksdag vid remissdebatten
mot den kongl. propositionen i förevarande fjerde hufvudtitel
gjorde mina erinringar, emedan jag hyste betänkligheter emot
att sammankoppla frågan om grundskatteafskrifning och om lindring
i rust- och rotehållningsbesvären med frågan om ökade kraf för
militära ändamål. Denna obenägenhet mot sammankopplingen eller,
hvilket är detsamma, mot den s. k. kompromissen var också orsak
till att jag inom lagutskottet reserverade mig mot utskottets
beslut att tillstyrka den kongl. propositionen om ändring i värnpligtslagen
i syfte att vinna en utsträckt värnpligt såsom vilkor
för grundskatteafskrifning. Jag uttalade både då och vid andra
tillfällen den önskan, att hvarje sak måtte tagas för sig sjelf och
betraktas sådan den är; och i det fallet är jag ense med den föregående
talaren, som yrkade att denna fråga borde »reduceras till
hvad den egentligen är». Och gör man det, låter man detta vara
detta, så ha vi icke för oss någon sammankoppling nu. Vi behöfva
ej med reservanterna tala om nyssnämnda stora och vigtiga frågor,
utan blott om denna enkla fråga om en ny trängbataljon,
och tager man också den frågan fristående, så synes det mig, som om
alla talare varit eniga om att en träng behofves. Jag har, så vidt
jag kunnat fatta hvad som yttrats, icke hört någon anföra några
talande skäl, emot behöfligheten af en träng; många deremot hafva
anfört skäl och det, såsom mig vill synas, tungt vägande skäl, för
en dylik träng. Under sådana förhållanden tycker jag, att det

organisationen, som skulle hafva gifvit oss ett fullt tidsenligt och
sjelfständigt försvar, ändå icke gick upp till mer än trettio millioner
kronor, och nu äro vi redan vid samma siffra utan att hafva
fått något alls af den afsedda organisationen.

Jag är öfvertygad om, att mycket återstår att göra på detta
område, innan man bör komma och tala om den sak, som nu föreligger,
och på grund häraf och hvad jag förut anfört skall jag be
att få yrka bifall till reservationen i denna punkt.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

vore att missbruka kammarens tid att upprepa de föregående talarnes
skäl; och jag vill derför helt kort och godt saga, att jag i
likhet med den siste talaren, som hade ordet från stockholmsbänken,
betraktar detta såsom en samvetssak och icke vill genom
min tystnad låta någon tro, att jag skulle vara emot en anordning,
som i farans stund skulle kunna förhindra en enda af mina eller
andra söners undergång genom brist på vård. Jag kan det icke
och derför röstar jag för bifall till utskottets betänkande i denna
pundet. Men, innan jag slutar, vill jag gifva mina vänner i Andra
Kammaren rätt i en vigtig sak, som de äfven nu vidrört. Jag
tror, att de hafva skäl för sin begäran om skattejemkning. Men
då denna fråga icke nu föreligger, vill jag blott komma med några
få siffror. Jag har nemligen tagit mig före att med ledning af
skatteregleringskomiténs tabeller, åtskilliga andra siffror, som stått
mig till buds, och de uppgifter, som vi fingo i lördags, om bevillningen
för år 1889 räkna ut, huru indelningsverket tynger på landet
och i städerna. Jag har i detta afseende gjort två uträkningar,
den ena grundande sig på bevillningskronan och den andra efter
hufvudtalet. Efter sistnämnda grund skulle, så vidt de siffror jag
haft äro rigtiga, indelningsverket tynga på landet med en krona
41 öre på person eller, med frånräkning af 30 procent, 99 öre och i
städerna med 7 öre på person eller med afdrag af 30 procent 5 öre.
Efter den första grunden åter, efter bevillningen, sedan 30 procent
blifvit afskrifna, kom jag till det resultat, att på landet i sin helhet
trycker indelningsverket med två kronor 26 öre för hvarje bevillningskrona,
och i städerna med ej fullt 2 öre. Kär jag ser
dessa siffror, må man icke undra eller misstycka, om jag ställer
mig på samma ståndpunkt som min kamrat på ölandsbänken i den
frågan. Men jag vill hålla densamma skild från den nu förevarande
frågan. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Carlshed: Som jag icke har något att tillägga
i denna fråga, ber jag blott få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för bifall till Kongl, Maj:ts förslag.

Herr Nyström: Jag har blott ett par ord att säga dels till
upplysning och dels till genmäle. Herr Sven Nilsson i Efveröd
har frågat, hvad som menas med ordet för sent. Ja, det borde
vara klart, hvad man i detta sammanhang menar, det är naturligtvis
följande. Man kan icke tänka sig, att, äfven om eu ny härordning
beslutes, densamma kan under de närmaste åren blifva till
fullo genomförd. Men om krigsolyckan under dessa år skulle drabba
oss och vi icke hade i ordning — och naturligtvis ej heller finge
tid att sätta i ordning — trängen, hvars nödvändighet är erkänd
och på grund häraf nöd och nederlag skulle hemsöka oss, hvad
skulle man d-å svara på denna anklagelse: »för sent»? Det är från
denna anklagelse för försumlighet, man gerna vill fritaga sig.

Men vidare har samme talare tydligast af alla, som här i dag
uppträdt, påmint om, att man borde vägra här vid lag, oaktadt behofvet
väl kunde förefinnas, för att, så att säga, derigenom fram -

Angående
anslag för
en trängbataljon
ä
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.
(Forts.)

tvinga den andra, den stora arméorganisationen — med andra ord:
man vore nu på den vägen, att man ville såsom pressionsmedel
använda vägran af ett anslag, oaktadt dess nödvändighet blifvit
erkänd. Sådant, mine herrar, kallas med ett ord, lånadt från ett
grannland, för »visne-politik»; och det är ingen sund politik och
jag hoppas det aldrig blir någon svensk politik — att vägra det,
som är nödvändigt eller behöfligt, för att med den fara detta
vägrande innebär framtvinga något annat.

Hvad slutligen min ärade vän Danielsons påminnelse beträffar,
att detta anslag vore så litet, att derpå kunde ej härens öden och
fäderneslandets väl hänga, får jag säga, att jag af denna hans välkomna
påminnelse, att anslaget är så litet, endast drager den slutsatsen:
så mycket lättare och bättre bör det då gå att få det igenom.
Att icke landets väl eller ve skulle kunna hänga på en så liten
omständighet, är deremot ett resonnement, som icke håller streck.
Ty det behöfves blott, att en liten skruf är borta i ett gevär för
att man ej skall kunna skjuta dermed. Och är det så, drager en
klok man den slutsatsen : låt så fort som möjligt sätta in denna
lilla skruf, på det geväret må blifva användbart för sitt ändamål;
han försummar ej detta, derför att det som brister är så obetydligt,
då han har klart för sig, att på denna obetydlighet beror, huru
vida vapnet skall kunna användas för sitt ändamål eller ej.

Hvad beträffar frågan om indelningsverket och grundskatterna,
vill jag naturligtvis ej nu inlåta mig derpå. Men jag hemställer
till eder, huru vida — om I viljen taga för godt, hvad från båda
sidorna sagts, att anslaget behöfves, — den gjorda påminnelsen,
att anslaget är så litet, bör vara ett skäl att bevilja detsamma
eller ej.

Herr Lasse Jönsson: Man har nu, såsom vid föregående tillfällen,
då frågan om trängen varit före, sökt att på allt sätt slå
an på känslorna genom uttryck sådana som dessa, att om ej detta
anslag beviljades, skulle våra söner få frysa och svälta och sakna
hvad de behöfva och annat sådant, som vi hört så många gånger.
Men vi kunna ju hålla oss vid hvad som här verkligen föreligger.
I detta afseende kan jag till alla delar instämma i herr Danielsons
yttrande.

Jag skall emellertid taga mig friheten yttra några ord gent
emot talaren på göteborgsbänken. Han sade sig hafva fått den
upplysningen af chefen för den redan befintliga trängbataljonen,
att det aldrig saknats tillräckligt manskap, utan att flera anmälningar
skett, än som kunnat antagas. Detta stämmer ej öfverens
med hvad från statsrådsbänken förlidet år yttrades. Man gjorde
då nemligen i denna kammare, såsom i första, den anmärkningen,
att den trängbataljon, som redan funnits i 4 år, ej var till mer
än 2/3 uppsatt; och herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
svarade derpå, att detta var sant, men hoppades att
denna olägenhet så snart som möjligt skulle blifva afhjelpt. Han
erkände således, att det var en olägenhet, att tillräckligt manskap
saknades. Nu säger emellertid representanten från Göteborg, att

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

så är ej fallet, utan att bataljonen är uppsatt så när som på en
enda man. Vi hafva i utskottet på officiel väg skaffat oss intyg
om, huru uppsättningen har försiggått på trängen under alla de
år den funnits ända till för några dagar sedan, då utskottet var
tillsammans. Jag skall be få anföra något deraf, dock endast med
afseende på det sista qvartalet af hvarje år. Uppsättningen började,
som herrarne veta, år 1884. Då tillsattes 4 officerare, 1 underofficer,
men intet stammanskap. År 1885 fans det 8 officerare,
14 underofficerare och 95 man. Döljande år utgjordes bataljonen
af 12 officerare, 18 underofficerare och 115 man. År 1887 fans det
14 officerare, 24 underofficerare och 143 man; år 1888 17 officerare,
28 underofficerare och 157 man; år 1889 17 officerare, 32 underofficerare
och 174 man, samt år 1890 17 officerare, 32 underofficerare
och 200 man. Denna officiella uppgift visar således, att endast
200 man innevarande år voro uppsatta. Enligt hvad göteborgsrepresentanten
påstår, skulle det deremot vara så nära 240, att
endast en man skulle fattas. Huru saken verkligen förhåller sig,
kan jag icke förklara. Men dessa uppgifter, som genom utskottets
kansli erhållits på officiel väg, torde dock vara af en viss betydelse.
År det nu så att denna uppsättning gått så trögt — hvilket jag
tror, oaktadt göteborgsrepresentanten påstår motsatsen — här i
Stockholm, så vågar jag påstå, att det skall blifva ännu svårare å
Karlsborg. Ty jag tror och har hört det många gånger, att när
det gäller Stockholm, är det många i landsorten, som längta att
komma dit; derför är det lättare få en bataljon uppsatt i Stockholm
än å Karlsborg, mot hvilken plats i landsorten en viss ovilja råder.

Man säger, att det här är fråga om ett så litet anslag — blott
100,000 kronon Men, mine herrar, det blir säkert icke nog dermed.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet synes, skall det byggas hus åt
officerarne, äfven åt bataljonens hästar; det är gjordt till en del,
men det måste göras förbättringar och utvidgningar. Jag tror visst
icke, att det kommer att sluta med 197,000 kronor som beräknats.
Summan kommer utan tvifvel att ökas betydligt. År blott truppen
uppsatt, är blott ett anslag beviljadt, då går det lätt att visa otillräckligheten
af anslaget; och då måste Riksdagen lemna hvad som
fattas. Detta böra vi taga i betraktande. Man kan derför icke
med skäl säga, att denna fråga är af så liten betydelse. Kan ett
större härordningsförslag framläggas, då bör äfven detta tagas i
betraktande på samma gång; men man bör ej söka genomföra partiella
organisationer från förslag som 1875, 1878 och 1883 blefvo
framlagda men ej af Riksdagen erkända. Yi hafva nu Vesternorrlands
och Blekinge bataljoner; vi få det ena anslaget efter det
andra, det ena fästningsbatteriet efter det andra. Men vi står qvar
på samma ståndpunkt i afskrifningsfrågan. Under sådana förhållanden
kan jag ej annat än fortfarande yrka bifall till reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
P.almstierna:. Jag skall be att få bemöta några af de anmärkningar,
som blifvit framstälda. Jag skall göra det temligen kort.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Wto 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

För att börja med den nästföregående talaren, så yttrade narr,
att uppgifterna ej slå in. Detta beror naturligtvis derpå, att det
är olika datum på uppgifterna. Enligt den ena uppgiften fans det
den 1 januari it officerare, 32 underofficerare och 200 man. Men
om talaren loge kännedom om den andra, uppgiften af den 19 mars,
skulle han kanske något ändra sina åsigter. Jag vill bestämdt
påstå, att det ej varit någon svårighet att få manskap vid trängbataljonen.
Jag har också sökt förklara, både förra året och nu,
hvarför uppsättningen försiggår så småningom. Ett skäl dertill är
bl. a. anslagsskälet. Vid trängen fick man visserligen ett byggnadsanslag
— något som ej alltid varit fallet — men detta byggnadsanslag
afser endast sjelfva byggnaderna. Sedan skall man
skaffa sängar, filtar, madrasser och mycket annat. Det skall skaffas
kläder och skodon till hela truppen. " Det skall skaffas sadlar och
en mängd öfningsmateriel. Allt detta kallas uppsättningskostnader;
och Riksdagen har sagt, att de skola utgå af anslaget. Men man
kan icke på samma gång uppsätta folk och anskaffa kläder o. d.
Detta är det ena skälet, hvarför uppsättningen icke kan forceras.

Det andra skälet, som jag många gånger framhållit, är att uppsättningen
bör blifva så god som möjligt. Då man för många år
sedan skulle uppsätta fortifikationstrupperna, sökte man göra det i
yttersta hast. Men följden deraf blef den, att man då ej kunde
få så godt folk som önskligt varit. Jag vågar påstå, att det ej
varit någon svårighet att vid trängen få antalet rekryter fullt.

Man har här talat om de bördor, som nu hvila på rust- och
rotehållare, och sagt, att dessa ökats så betydligt, sedan kontrakten
afslötos, och att kontrahenterna på sin sida fullgjort sina skyldigheter,
men staten oupphörligt ökat bördorna. Detta är nu alltid
en kinkig sak att tvista om. Men jag tror, att den kan ses från
flere synpunkter; och jag tror, att de nuvarande rotehållarne ej
skulle vilja byta med dem, som ursprungligen ingingo kontrakten.
Jag är viss "om, att de ej ville gå in på den rekrytering under
krig, som då tyngde ej allenast rotehållarne, utan hela landet.
Jag tror, att vi alla — och dessa icke minst — äro mycket lyckligare,
än de då voro.

Hvad beträffar öfningarnas ökande, så är det en sanning, som
är fullkomligt rigtig. Men jag tror, att om man talar derom, bör
man äfven tala om de lindringar, som skett undan för undan. En
lindring, som icke var den minsta, fastän den ej kännes i fred,
utan blott i krig, skedde genom 1812 års beslut, då rust- och rotehållare
befriades från rekryteringsskyldighet i krig och denna öfverflyttades
på beväringen. Det var en sak, som de ursprunglige
kontrahenterna skulle varit oändligt tacksamma för. Vidare bör
man komma i håg den s. k. passevolansafgiften, hvilken utgick med
ett belopp af 7 rdr b:co för hvarje nummer och som erlades för
soldatens underhåll vid möten och mönstringar; när den 1841 borttogs-,
uppgick den till 280,000 kronor. Vidare: anslaget till anskaffande
af soldaternas beklädnad, som 1858 upphörde, uppgick
till 97,000 kronor. Ytterligare befriades rusthållarne år 1858 från
skyldigheten att underhålla ryttarhästarne vid mötena, hvilken ef -

Måndagen den 24 Mars, f. ro.

N:o 19.

tergift beräknades till ett värde af 57,000 kronor. Ändtligen ha
vi lindringen med de 30 procenten, som uppgår till 1,380,000
kronor, anslaget till beklädnad af ryttare utgörande 205,000 kronor
och derjemte några mindre poster, så att hela summan går till
öfver 2,000,000 kronor, Detta är lindringar, som jag anser voro
mycket skäliga, men då man talar om de ökade bördor, som pålagts
genom . den utsträckta exercisen m. in., tror jag man ej bör
alldeles förbigå de lindringar, som staten varit med om att bevilja.
De äro visserligen, som sagdt, mycket rättvisa; men de böra ei
derför med tystnad förbigås.

Den talare, som hade ordet strax efter mig, sade att från statsrådsbänken
några bland de af reservanterna anförda skälen blifvit
upptagna till besvarande, andra åter förbigångna. De voro, dessa
senare skäl,, ej förbisedda; men de förbigingos med afsigt. Jag
skulle ej vilja inlåta mig på diskussion i den sak, som dermed
åsyftas. Ty man skulle der kunna säga mycket och kanske för
mycket. Jag vill. blott yttra några ord om en del af dem. Det
säges, att 30 millioner kronor, oberäknadt indelningsverket, åtgå
för försvaret. Om vi se efter, hvad landet »offrar för försvaret»,
som det heter, finna vi, att för landtförsvaret i ordinarie budgeten,
inberäknadt indelningsverket, åtgå ungefär 23 1 ,, millioner kronor.
Det är onekligen ganska mycket penningar. Men om man företager
sig . att jemföra våra förhållanden med andra länders ■—hvari
b.estår skilnaden? Den ligger ej i penningarne, utan i den personlig®
uppoffringen, i värnpligten. Det är denna tunga värnpligt,
som nästan alla länder ansett sig tvunga att underkasta sig. De
hafva, ej varit rika nog att lega folk. Vi inbilla oss fortfarande,
att vi kunna lega folk för att slippa den bördan. Men hvad gör
denna stora legning? Hvad få vi betala för det folk, som ofvan
sig . till krigare? Jo, 4,900,000 kronor åtgå till aflöning åt ordinarie
manskap, d. v. s. öfver 20 procent af den ordinarie landtförsvarsbudgeten.
Deruti ligger vår svaghet. Det är ej penningar,
utan personlig uppoffring, som fattas. Jag undrar ej på, att man
icke vill gå in derpå., ty det är en tung börda. Men jag är öfvertygad
om, att svenska folket ej i längden kan slippa den. Vill
man undvika den personliga uppoffringen, så får man betala. Drågan
är iör oss härvid blott den, om vi verkligen äro nog rika att välja,
den sista utvägen. Mär man talar om vårt försvarsväsen, om de
uppoffringar, vi göra derför, och vill jemföra oss med utlandet, bör
man. alltså göra den jemförelsen fullständig och komma i håg, att.
det. icke blott är penningar det gäller, utan äfven personlig uppoffring.

Det talades äfven om de nya bördor, som skulle vara en följd
af bifall till nu föreliggande förslag. Ja, huru sådana skulle uppkomma,
vet jag då verkligen icke, då vi ju hafva penningar tillräckligt
utan att behöfva pålägga ökade skatter.

Så uppträdde här äfven en talare, som är mycket intresserad
för försvarsfrågan, och framlade det skälet, att vi icke skulle antaga
. detta förslag för att på så sätt framkalla en ny arméorganisation.

Angående
anslag för
en trängbataljon
&
Karlsborg.

(Forts.)

Jf:o 19.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.
(Forts.)

48 Måndagen den 24 Mars, f. m.

»Det är ett sådant förslag», sade lian, »som vi behöfva». Ja,
icke är det någon svårighet att framlägga förslag till en ny armeorganisation;
svårigheterna uppstå, då det gäller att få dem antagna.
Här hafva vi ju haft varierande orgamsationsförslag åt alla
sorter före, men intet af dem har lyckats vinna bifall. Och något
som dervid nog icke vållat den minsta svårigheten, är det, att ett
nytt fullständigt orgamsationsförslag omfattar inrättande af 6 trängbataljoner,
anskaffande af fästnings- och positionsartilleri i tillräcklig
mängd, uppsättande af ingeniörtrupper o. s. v. Allt detta gör
att kostnaden, såsom eu talare nyss anmärkte, måste uppgå till en
sådan siffra som 30 millioner kronor. Och efter hvad jag tror, ar
det just detta, som gjort, att Riksdagen ryggat tillbaka för ett
sådant beslut om en ny arméorganisation. Men om man nu undan
för undan på detta sätt söker på förhand komplettera vårt försvarsväsen
i dessa smärre punkter, så är det min öfvertygelse, att detta
hö°*st betydligt skulle underlätta den stora frågans lösning, bteget,
som man måste taga, blefve mindre, öfvergången till det nya

tattare. ^ hafva orätt i denna uppfattning, och jag vet, att
de flesta andra här hysa en annan. Men det är mm bestämda
öfvertygelse, att man just genom_ att antaga dylika partiella förändringar
i den nuvarande organisationen, som icke röra sjelfva
hufvudfrågan, väsentligen skall underlätta hufvudfrågans lösning,
emedan på så sätt åtskilligt blir undangjordt.

Ja, nu skall jag icke vidare upptaga kammarens tid.

Herr Petersson i Hamra: .lag skall endast be att med

några ord få tillkännagifva, att jag icke gillar de skal, som af
herr Danielson och liktänkande blifvit anförda, och icke heller
den taktik, som han här har velat tillämpa. Tvärt om anser jag,
att de skäl, som från den motsatta sidan blifvit anförda, äro så
öfvertygande och så tungt vägande, att jag utan någon tvekan ber
att få tillkännagifva, att jag röstar för bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Söderblom instämde häruti.

Herr Peterson i Boestad: Herr talman! mine herrar! Jag

yrkar för närvarande afslag å Kongl. Maj:ts förslag i denna Råga
och det af det skäl, att den trängbataljon, vi redan hafva, först
under den allra sista tiden blifvit fulltalig och kunnat visa, hvad
den kan uträtta. Jag gör det äfven derför att å Karlsborg för
närvarande icke lär finnas tillräckligt utrymme för en trängbataljon.
Jag anser nemligen det ej vara med någon fara förena,dt att låta
frågan få anstå ännu ett år, och yrkar sålunda bifall till reservationen.

Herr Petersson i Runtorp: Denna fråga är verkligen både

nu och vid föregående tillfällen så mycket diskuterad, att det icke

Måndagen den 24 Mars. f. m.

N:o 19.

är mycket att tillägga i densamma. Men det är dock en sak, som
kär blifvit vidrörd, hvarom jag önskar få säga några ord.

Jag afser härmed, att man i så ömmande ordalag talat om,
att detta förslag nu måste antagas derför, att våra barn, att svenska
folkets söner icke skola behöfva frysa eller svälta, om förslaget
bifölles. Detta tal förvånar mig i allra högsta grad. Eller är
verkligen vår styrelse i detta hänseende så illa organiserad, att
man icke för länge sedan tänkt på den saken och sökt realisera
en dylik anordning utan att dertill behöfva få något särskildt anslag?
Det skulle verkligen förvåna mig; det borde väl enligt min
uppfattning vara det första en arméförvaltning har att göra att
draga försorg härom och med de tillgångar, som finnas, inom ramen
af de anslag, som äro tillgängliga, söka anordna ett dylikt trängväsen.
Sådant hör helt enkelt till sundt tillvägagående i en
fråga.

Jag skall be att få taga ett litet exempel. Jag är ju icke van
vid sådana affärer som denna, hvilka lyda under arméförvaltningen,
men jag skall taga exemplet från förhållandena vid jordbruket.

Om jag en dag har 20 personer att disponera t. ex. för skörden,
så kan jag naturligtvis icke utrusta allesamman med liar och
låta dem gå och skära, utan jag måste ju äfven sörja för deras
föda och dylikt. Jag måste väl hafva nog vett att sätta en till att
laga mat och en annan till att bära ut maten till de öfriga. Jag
kan således icke påräkna mer än 18 personer vid liarna. På så
sätt synes mig äfven den föreliggande frågan så klar, att det förvånar
mig att man kan hafva någon annan åsigt derom.

Men, säger man, vår försvarsstyrka är så liten förut, att man
tvärtom behöfver mycket mera folk dertill, än vi nu hafva. Ja,
det är ju möjligt, men i så fall blir detta naturligtvis en fråga om
att öka vår armé i det hela. Och för öfrigt tycker jag, att det
icke är så längesedan vår regering erhöll en dylik ökning, då
nemligen den nya beväringslagen antogs. Och äfven från statsrådsbänken
har det erkänts, både att våra beväringar äro mycket
lämpliga till dylik tjenst, och att vi hafva öfverflöd på beväringar.
Hvarför icke då inexcercera dem för en sådan tjenstgöring? Icke
behöfver man något särskildt anslag dertill. Icke behöfver jag
särskildt betala penningar för att få mat lagad och utburen till
mitt skördefolk, utan jag tar naturligtvis dertill någon af dem,
som jag redan har anstalt. Och så kunde herrarne ock göra i
denna fråga!

Man har från så många håll fått höra talas om, att det skulle
vara en så obetydlig summa det här gäller: det skulle blott vara
fråga om 100,000 kronor. Men jag har från andra håll hört, att
det blott är första året, som det stannar vid 100,000, och att den
årliga utgiften sedan kommer att blifva 200,000 kronor. Stannar
man nu vid blott 100,000 kronor, så representerar det ett kapital
af 2,500,000 kronor, efter 4 procent beräknadt; och behöfves ett
årligt anslag af 200,000 kronor, så blir kapitalet 5,000,000. Det

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 19. 4

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Fortä.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mara, f. m.

Angående
anslag för
en trångbataljon
å
Karlsborg.

(Porta.)

är sålunda icke några småsaker det bär gäller; blir förslaget antaget,
så bar man dermed egentligen disponerat ett kapital på 5
millioner; och det är icke så litet, det.

Man säger också, att det är alldeles oundgängligt att vi erhålla
denna förstärkning i vårt försvar. Nå, ja, å la bonbeur, det
må så vara. Men i så fall kunna vi ju båda upp adelsfanan och
låta den tjena som trängbataljon. Likaledes hafva vi ju våra städer;
vi kunna ju låta deras befolkning sätta upp en trängbataljon. Det
skulle jag anse rättvist, men att lägga denna nya börda på dem,
som redan äro så drygt beskattade, det anser jag alldeles orimligt.
Det bör derför icke förvåna herrarne, att vi stå på vår rätt. Det
är ingen af oss, som skall neka att vara med om att få försvaret
ordnadt, så som herrarne vilja hafva, det, blott det då blirordnadt
så, att först och främst sjelfva bördorna blifva jemnt fördelade i
förhållande till hvars och ens förmåga att bära dem. Det är intet
annat vi vilja.

.Ta, nu ser jag, att doktor Nyström står och tittar på mig, och
jag skall derför bedja att få säga ett par ord till. Han talade om
att det bär gälde en så liten summa. Han bor på Norrmalm; och
veten herrarne, hurudana grundskatter de hafva på Norrmalm? Jo,
det är icke längesedan jag någonstädes läste en historia om, att
Norrmalm ursprungligen var en betesmark, som Kongl. Maj:t en
gång lät upplåta till bebyggande mot vilkor att de, som bebyggde
den, skulle skura slottet och hålla rent i kollegierna. Det är den
grundskatt, som då bvilade på Norrmalm; jag undrar just, om den
för närvarande utgår. Då för tiden gälde denna mark icke så
mycket; nu vill man hafva 8 å 10 kronor qvadratfoten derför. Så
har den nu stigit i värde. Men låten nu också pålägga den eu
grundskatt i förhållande till dess värde lika stor med den, som vi
draga i förhållande till värdet af vår jord! Jag undrar just, om
någon skulle vilja gå in på det.

Jag skall icke upptaga tiden längre; jag vill blott yrka bifall
till reservationen.

Herr Danielson: Jag skall blott, också med anledning af

herr Nyströms yttrande, bedja att få nämna ett par ord. Han
påstod, att jag skulle hafva talat om den ringa kostnaden. Jag vidrörde
icke alls frågan om kostnaden, utan talade endast om det
ringa antal manskap, som här är ifrågasatt.

Kostnaden kommer, såsom den siste talaren nämnde, visst
icke att stanna vid 100,000 kronor. Denna trängbataljon skall väl
komma att kosta lika mycket som den andra, eller minst 197,600
kronor; och bevilja vi nu dessa 100,000, så hafva vi nära 100,000
qvar till ett annat år.

Det var blott detta, jag ville tillägga.

Herr Ekeborgh: Då jag anser den nu föreliggande frågan

vara af mera humanitär än rent militär beskaffenhet, och då det
icke lär kunna förnekas, att, hurudan arméorganisationen än må

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.
(Forts.)

Herr Björkman: Med tanken fäst på ett blifvande krig bar
jag förestält mig och föreställer mig ännu i detta ögonblick, att
det skulle vara ett bland de starkaste stöden för en konung och
en krigsminister, ett bland dem, säger jag, att de veta sig hafva
tillräckliga medel för krigets utförande. Jag har förut från denna
plats uttalat och gör det äfven nu i detta ögonblick, att
det har förefallit mig underligt, att icke någon gång något förslag
framkommit, att man med besparingarne under goda år skulle
upprätta en kassa, så att man med säkerhet kunde veta, det man
vid ett krig skulle hafva tillräckligt med bröd och litet sofvel
dertill åt dessa soldater, som man nu så högeligen önskar.

Jag har lika stor medkänsla som någon af herrarne — varen
vissa om . det! — för dem, som skola ut i krig; men hvad som
också är en samvetssak för mig, det är, att de skola få något
att äta. Jag vet nog, att här föreligger ett förslag om reqvisitionslagar,
genom hvilka man skulle få rätt att anskaffa födande varor
åt trupperna, men äfven dessa varor måste ju dock kontant betalas.

Då jag förra gången talade om nödvändigheten att spara något
i den goda tiden för att hafva något för den kommande, hade vi
ganska små statsinkomster. Nu hafva vi fått mycket mera, men
ingen af de herrar, som här så ömt och hjertligt talat om denna
träng, har haft ett enda ord att säga om ett dylikt förslag.

Jag tror, att med någon god vilja hos dem, som hafva magten
i sina händer och hafva vetenskapen och kunskapen äfven, saken
så skulle kunna ordnas, att man med de medel, som nu utgå
under fjerde hufvudtiteln, skulle kunna upprätta en corps, som
skulle hafva att ombesörja, att våra söner och bröder, som man
här talat om, icke skulle sakna sitt bröd under striden, och som
tillika skulle kunna hjelpa dem, om de blefve sargade.

Jag tror icke rigtigt, att kostnaden skulle stanna vid de

100,000 kronor, som man här sagt vara bara en bagatellsumma.

Jag tänker nemligen, att årligen en del räntor och mycket mera
till komme att utgå. Jag tror för öfrigt, att vi böra tänka lika
samvetsgrant äfven på den af mig framhållna saken, den specielt
födande saken, om jag så får uttrycka mig, ty den är vigtig,
äfven den.

Detta är för mig det starkaste skälet att för tillfället yrka afslag
å Kung!. Maj:ts förslag och bifall till reservationen.

Herr Östberg: Jag ber endast att få tillkännagifva, att jag

anser den af reservanterna föreslagna sammankopplingen mellan å
ena sidan grundskattefrågan och å den andra trängväsendet sakna
allt berättigande, isynnerhet som enligt min åsigt reservanterna
icke äro utan skuld i, att grundskattefrågan detta år föll, och att

vara, träng, och dertill tillräcklig sådan, är alldeles oundgänglig,
så kommer jag att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Med herr Ekeborgh förenade sig herrar Sandtvall och E. W.
Carlson.

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag fölen
trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Herr Gustaf Berg: Jag skall endast anhålla att få till
protokollet antecknadt, att jag yrkar bifall till utskottets förslag,
och att jag gör detta icke allenast af de skäl, som tala till min
känsla, utan i främsta rummet af de skäl, som tala till min rättskänsla,
hvilka skäl bjuda, att denna fråga löses utan samband med
andra frågor. Huru önskvärd lösningen jemväl af dessa senare
frågor än må vara.

Herr Sven Nilsson: Jag hade för min del verkligen hop pats

att den värde talaren på stockholmsbänken icke skulle haft
anledning att mot mig och de med mig instämmande uttala det
bevingade ordet visnepolitik, som skulle af oss bedrifvas, och jag
tror att det icke finnes någon mera än han i denna kammare som
skall kunna rigta ett sådant slag särskild! mot mig. Det hade
säkerligen varit mycket rättare, om han öfverflyttat denna tillvitelsen
på Första Kammaren, som åtminstone två gånger begrafvit
ett förslag, som enligt min och mångas öfvertygelse varit af den
beskaffenhet för vårt försvar, att, om man i närvarande stund kunde
gräfva upp detsamma och väcka det till lif, så skulle icke allenast
Första Kammaren, utan äfven regeringen tacka och kyssa på hand.
^Således borde den värde talaren finna huru orätt han handlade,
då han utkastade dylika beskyllningar mot dem, som alltid kunnat
uppfatta tidens kraf, när det gällt försvaret, till och med i så hög
rad, att det nu anses omöjligt att genomföra så stora försvarsördor,
som vi förr försvarat.

Jag beklagar också att från statsrådsbänken blifvit fäidt ett
yttrande, deri herr krigsministern framhöll de många lindringar,
som skulle hafva egt rum vid indelningsverket, sedan kontrakten
ingingos. Detta visar, enligt min uppfattning, att han hänger synnerligen
fast vid detta gamla indelningsverk, då han tycks hysa
den åsigten att indelningsverket icke längre är någon tryckande
börda. Vi kunna deraf finna hvad vi hafva att vänta af en ny
försvarsorganisation från det hållet. Herr krigsministern behagade
också vidare yttra, att det icke vore svårt att göra upp förslag
till en härorganisation, utan svårigheten bestode uti att få dem
antagna. Ja, mine herrar, med den uppfattning, herr krigsministern
har om indelningsverket såsom försvarsorganisation och med
hans funderingar att grunda en härordning på allmän värnpligt
och lottning, kan det vara svårt att få ett sådant förslag godkändt,
och det vore, åtminstone, enligt min uppfattning icke underligt,
om detsamma skulle mötas med afslag. Bäst derför låta sådana
förslag hvila i departementet.

Den siste talaren yttrade att reservanterna sjelfva skulle varit
orsaken till att grundskatteafskrifningsförslaget i år fallit. Dylika

jag kommer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna
punkt.

Häruti instämde herrar WittrocJc, A. V. Carlson, Larsson i
TJpsala och Hygrell.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

N:o 19.

beskyllningar utkastade mot denna kammares ledamöter i statsutskottet
är origtigt, ty som man vet, har Första Kammaren slagit
ihjel afskrifningsfrågan med mellan omkring 100 mot 20 ä 30 röster.
Jag tillbakavisar derför den beskyllningen såsom uttalad mot bättre
vetande, ty reservanterna kunna icke hafva den ringasts del i den
frågans fall, eller de beslut som derom fattats, i Första Kammaren.

Jag kan nu mycket väl första hvilken utgång frågan skall få,
åtminstone i gemensam votering, eftersom personer inom denna
kammare, hvilka förut tillhört sparsamhetsvännerna samt uttalat
sig för afskrifning af grundskatterna, nu uppträdt till försvar för
Kong! Maj:ts förslag; men jag tror icke att de på det sättet lämpligast
bereda framgång åt vårt försvar, och det är också möjligt
att de tycka, att detta är bra som det är. Detta yttrade jag förra gången
jag hade ordet och jag vidhåller derför mitt då gjorda yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Då förliden höst inom statsrevisionen
granskning af trängbataljonen förekom, så fingo vi bland
annat se listan på trängens manskap och befäl. Vi funno af denna
förteckning, att för januari månad 1888 det fans 95 vakanser på
240 man, och i december samma år 81 vakanser, således 33 procent
af bataljonens numerär. Detta är hvad de räkenskaper, som
förelädes revisorerna, utvisa. Ser man sedan efter, huru det förhåller
sig med kostnaderna under år 1888, så visar det sig, att
vid början af 1888 det fans en innestående behållning af 73,150
kronor, som icke åtgått åren förut, då ett ännu större antal vakanser
fans. Under 1888, då 33 procent af platserna voro vakanta,
åtgick icke blott de 198,000 kronor, hvartill anslaget till trängbataljonen
uppgår, utan äfven 65,910 kronor af de 73,150 kronor,
som fans i besparing från föregående år, alltså sammanlagdt 263,910
kronor. Jag har ansett mig så godt som uppfordrad att till kammarens
protokoll få dessa siffror antecknade, då upprättandet af
en ny trängbataljon är så hårdt ifrågasatt.

Det förslag, som nu föreligger, är detsamma, som förelåg förlidet
år. Samma motivering, som då användes, anföres äfven nu.
Jag kan icke underlåta att påpeka, att när regeringen då begärde
upprättande af 65 man jemte 27 befäl, det i den redan befintliga
trängbataljonen fans plats icke blott för dessa 65 man, utan, som
jag nyss omnämnt, för 81, sålunda för 16 man mera än regeringen
föreslagit. Det kunde väl då icke vara så brådt, då det fans plats
i den förut existerande trängbataljonen för flere man än regeringen
hade begärt.

Och huru förhåller det sig nu? Den ene säger, att 40 platser
äro vakanta, och den andre, att detta är händelsen blott med en
enda plats i trängbataljonen. Man kan väl då tro på hvilken siffra
man behagar.

Det har yttrats, att här endast är fråga om beviljande af

100,000 kronor, och att detta skall tagas af redan tillgängliga medel.
Men det är väl icke möjligt, att någon skall tro, att dessa

100,000 kronor eller ens de 198,000 kronorna skola räcka, ty då

Angående
anslag för
en trängbataljon
ä
Karlsborg.

(Forts.)

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. m.

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

100.000 kronor ej räcka till 27 befäl och 65 man, huru skulle då

198.000 kronor kunna förslå till 66 befäl och 240 man?

Jag har ingenting vidare att tillägga, utan ber att få yrka
bifall till reservanternas afstyrkande hemställan.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Den föreliggande frågan är, enligt
min tanke, mycket behjertansvärd. Jag ber dock att få tillkännagifva,
att för den händelse frågan kommer'' att afgöras genom
omröstning, jag måste afgifva min röst för afslag å Kongl. Maj:ts
proposition. De skäl, som dertill föranleda, äro många, men jag
skall icke upptaga kammarens tid med att uppräkna dem alla,
utan ber blott att få anföra ett enda, som för mig är hufvudskälet.
Och det är, att så länge vårt skatteväsen är ordnadt på det nuvarande
otidsenliga sättet jag icke kan vara med om att lägga
nya skattebördor på rust- och rotehållare. Jag tror, att genom
hvarje partiel reform, som man vidtager, svårigheterna ökas för
oss, som önska en lyckligare lösning af de nuvarande skatteförhållandena.
Det har yttrats af flere personer, att det är ett drygt
ansvar, som man ikläder sig, om man afslår den föreliggande framställningen.
Det kan ju hända, men hvem är det då, som bär
ansvaret? Jag anser, att det är de herrar, som vid alla möjliga
tillfällen, då en rättvisare fördelning af skatterna varit ifrågasatt,
oupphörligen neka till genomförandet af en sådan, ty jag är lifligt
öfvertygad, att om man söker åstadkomma en jemnare skattefördelning,
skulle rust- och rotehållarne visst icke visa sig som några
försvarsnihilister. Jag tror, att om man först rättvisligen fördelade
skattebördorna, så skulle de sedan framdeles blifva lika villiga
att göra uppoffringar för försvaret som de herrar, hvilka nu så
så ifrigt yrka bifall till detta anslag.

Jag får, herr talman, yrka bifall till det af reservanterna framstälda
förslaget.

Herrar Jönsson i Gammalstorp, Petersson i Brystorp, Ericlcson
i Bjersby, Ilörnfeldt, Sundström och Andersson i Örstorp instämde
i detta yttrande.

Herr Schöning: Då jag icke haft tillfälle att förut instämma
med någon, som hittills uppträdt i denna fråga och då jag gerna
vill hafva till protokollet antecknadt att jag varit med om denna
diskussion, så anhåller jag få upptaga kammarens tid några minuter.

Då jag af statsutskottets betänkande n:o 5 — hvilket betänkande
jag någorlunda noga läst igenom — under punkten 7 angående
ökning af anslaget till trängen, hvilken fråga låg mig
varmt om hjertat, fann att utskottet hemställt att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning måtte af [Riksdagen beviljas, så blef jag
mycket glad, såsom en del af herrarne väl kan kan förstå; men
då jag vandrade vidare i denna labyrint och på sidan 47 fann att
utskottsledamöterna från denna kammare med en sällspord enighet
reserverat sig mot denna utskottets hemställan, blef denna min

N:o 19.

Måndagen den 24 Mars, f. a.

glädje något afkyld. Då jag läste reservanternes motivering fann
jag det vara högst besynnerligt att just de personer, som så mycket
klandrat förslagen om sammankoppling af grundskatteafskrifningsfrågan
med frågan om ökad värnpligt, varit inkonseqventa
nog att här göra sig skyldiga till att vilja understödja en dylik
sammankoppling, och det var med en särskild förvåning, som jag
fann, att så rättänkande och i öfrigt eljest så konseqventa personer,
som herrar Nils Pettersson i Runtorp och Danielson låtit en dylik
inkonseqvens komma sig till last.

Mycket vore i denna sak, som jag skulle vilja säga, men med
afseende å den långt framskridna tiden skall jag för min del endast
be att få nämna, att jag med lugn kommer att afgifva min
röst för bifall till utskottets förslag. Jag hoppas visserligen att
någon gemensam votering icke skall härvidlag behöfva komma i
fråga; men om så skulle ske, så skall jag med gladt mod lägga
min röst för bifall i urnan och det skulle innerligen glädja mig,
om frågan under denna sjunde punkt blefve löst på sätt utskottet
föreslagit.

Herr J onsson i Hof: Då äfven jag anser lämpligt att få mitt
namn till protokollet antecknadt, så vill jag helt kort tillkännagifva
anledningen dertill vara den, att jag icke anser det vara
rigtigt att besparingar, som åstadkommits af skattemedel, tagna ur
det fattiga folkets fickor, skola användas för ändamål, sådant som
det nu föreliggande, i all synnerhet som dessa besparingar äro af
mera tillfällig beskaffenhet, under det att den institution, hvarom
här är fråga, är afsedd att bestå för framtiden på samma gång
densamma kommer att öka svenska folkets redan nog tunga börda
för försvarsverket.

Af detta skäl yrkar jag rent afslag å utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Carlsson i Nysäter, Bruse och
Jansson i Krakerud.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag, och
förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen vara
besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes och försiggick
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 7 punkten af
utlåtandet n:o 5, röstar

Angående
anslag för
en trängbataljon
å
Karlsborg.

(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 19,

Måndagen den 24 Mars, f. m.

6 G

Yinner nej, är utskottets nämnda hemställan af kammaren
afslagen.

Omröstningen utföll med 80 ja och 126 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren afslagits.

Emot det sålunda fattade beslutet anmälde herr E. G. Boström
sin reservation.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,22 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, K. L. Beckman, 1890.