RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 14.

Tisdagen den 11 mars

kl. V2 3 e. ni.

§ 1.

Herr statsrådet m. ro. friherre F. von Essen aflemnade Kong!.
Majtts nedannämnda propositioner till Riksdagen, nemligen:

med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden; och

angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Vissefjerda
n:o 1 i Kalmar län.

De aflemnade kongl. propositionerna begärdes på bordet och blefvo
i följd deraf bordlagda till nästa sammanträde.

§ 2.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr major Max
Kilman på grund af opasslighet är nödsakad vistas på sina rum, intygas
af

Stockholm den 10 mars 1890.

O. Håkansson.

Prakt, läkare.

§ 4.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet aflemnade
proposition angående ändring i vilkoren för öfverlåtelse till
Andra Kammarens Prot. 1890. N:o 14. 1

jj:0 14. 2 Tisdagen den 11 Mars

Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel i förra ostindiska.
kompaniets fastighet i nämnda stad, hänvisades den ifrågavarande propositionen
till behandling af statsutskottet.

§ 5-

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herr A. M.
Lundbergs i senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 216.

§ 6.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 30, 31, 32 och 33.

§ 7.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 34, om
anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifva kreditivsummor,
blef hvad utskottet i detta memorial hemstält af kammaren bifallet.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial n:o 35, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel; och blef dervid
den af utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 9.

Herr J. Smedberg aflemnade en af honom jemte tre andra af
kammarens ledamöter undertecknad motion, n:o 217, om skrifvelse till
Kong!. Makt med begäran om upphäfvande af kongl. brefvet den 10
september 1811 angående skyldighet för stamrotar inom Elfsborgs
län att ensamme bekosta gärdsel och vedbrand åt soldaten samt mulbete
åt hans kreatur.

Denna motion bordlädes.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

bevillningsutskottets betänkande n-.o 3, angående allmänna bevillningen; lagutskottets

utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion om
ändrad lagstiftning rörande rätt för utländing att besitta fast egendom
i riket; samt

Tisdagen den 11 Mars.

3 N-.o 14.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 15, i anledning af vackt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande reseersättning till utmätnings- och stämningsmän;
och

n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om brandväsendets ordnande på landet.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

§ 11.

Godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 15, till Konungen, angående uppsägande af gällande handelstraktater
med Frankrike och Spanien.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. 6. Anderson i Skeenda under 5 dagar fr. o. m. den
14 dennes; .

och herr O. W. Redelius under 3 dagar fr. o. m. den 15 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,49 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:0 14. 4

Onsdagen den 12 Mars.

Onsdagen den 12 mars

kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kong!.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen
samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen;

med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 juni 1883;

angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del af
förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas och Kullagården
mis 4 och 6; och

angående tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå revir
O. E. H. Grafik

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 2.

Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 5
innevarande mars förda protokoll.

Ordet begärdes dervid af

Herr Andersson i Bringåsen, hvilken anförde: Herr talman!

Med anledning af herr Hörnfeldts uppträdande här i kammaren
vid valmansvalet sistlidne onsdag, anhåller jag fa till protokollet
och kammaren meddela några korta upplysningar, som möjligen kunna
ställa den då så skarpt klandrade åtgärden i sin rätta belysning.
Herr Hörnfeldt klandrade nemligen nya landtmannapartiet för det
partiet uppfört mig på valmanslistan, då jag är suppleant i afdelningskontoret
i Östersund och skulle, såsom han uttryckte sig, derigenom
komma att deltaga i valet af mina egna förmän; och vidare klandrades
jag för det jag vågade frambära denna lista. Till följd af detta
klander finner jag mig föranlåten återföra i kammarens och i synnerhet
herr Hörnfeldts minne, hurusom han sjelf år 1882, i egenskap af medlem
i dåvarande landtmannapartiets niomannaråd, icke hyste någon

Onsdagen den 12 Mars.

5 N:0 14.

som helst betänklighet vid att upptaga mig på listan, oaktadt han
väl visste att jag äfven då var suppleant i samma kontor likasom nu.
Ansåg herr Hörnfeldt mig vara oförhindrad att direkt deltaga i valet
1882, så förefaller det bra egendomligt, att han i år kommit på motsatta
tankar. Reflexionerna häröfver göra sig sjelfva utan ansträngning.

Vidare anhåller jag få meddela, att jag icke var närvarande då vallistan
upprättades och icke heller då densamma af partiet godkändes,
hvaraf följer, att jag ingen orsak hade till att mitt namn stod på listan;
och att jag frambar densamma oförändrad, kunde väl icke vara större
synd, än att herr Hörnfeldt m. fl. frambure den andra vallistan med sitt
eget namn på och som han antagligen sjelf varit med om att uppsätta.
Hvad Hörnfeldts tal om »återtjenster» beträffar, så hör det till
sådant, som icke tarfvar något svar.

Då samma tillvägagående existerat äfven i Första Kammaren vid
här ifrågavarande val, utan att någon ansett sig hafva giltiga skäl att
klandra det, torde litet hvar finna att klandret var, lindrigast sagdt,
obefogadt.

Herr Hörnfeldt yttrade: Det tillkommer icke mig att bedöma,
huruvida det klander jag framstält deremot att herr Hans Andersson
blifvit uppförd på en lista att såsom elektor deltaga i vajet af riksbanksfullmägtige
var berättigadt eller icke, utan det ber jag att få
öfverlemna till kammaren.

Beträffande för öfrigt hvad herr Hans Andersson nämnde om att
jag skulle handlat inkonseqvent, då jag framlemnade det gamla landtmannapartiets
lista, på hvilket mitt namn stod uppfördt, ber jag få
fråga herr Hans Andersson: huru vet han det? Han vet icke, huruvida
jag tagit denna lista, eller skrifvit eu ny lista, eller strukit mitt
namn. Har han fått veta något härom, har det varit genom hörsagor.
Han har tagit sig friheten inbilla sig och tro, att så skett, men han
har ingen faktisk kunskap om något sådant.

Jag har möjligen förut — jag vill ej nu bestämdt förneka det —
varit med om att uppföra herr Hans Andersson på någon valmanslista.
Det är något som jag icke för ögonblicket erinrar mig, men
om så skett, hade det tillkommit herr Hans Andersson äfven på den
tiden att sjelf upplysa, i hvilket förhållande han stod till riksbankens
afdelningskontor i Östersund, ty det kunde hända, att
hvarken jag eller någon annan af det gamla landtmannapartiet hade
reda på, huruvida herr Hans Andersson var styrelseledamotssuppleant
eller icke. Detta hade varit herr Hans Anderssons pligt äfven då,
så att man kunnat se sig för, huruvida han bort deltaga i valet eller
uppföras på listan.

Det ifrågavarande protokollet blef härefter af kammaren godkändt.

N:0 14. 6

Onsdagen den 12 Mars.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande två protokoll, som upplästes
:

l:o. År 1890 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att, jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter
valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

ordförande :

Herr von Ehrenheim, Pehr Jakob, f. d. statsråd ...... med 47 röster.

öfrige fullmägtige :

Herr Arnberg, Johan Walter, filosofie doktor____________ med 48 röster.

Friherre Fock, Alfred Henrik Eduard, kansliråd ...... » 48 »

Herr Larsson, Fiss Olof, riksdagsman.......... » 48 »

» Ribbing, Erling, kabinettskammarherre ______ » 48 »

» Richter, Fredrik, sekreterare ___________ » 48 »

» Törnebladh, Henrik Ragnar, lektor.................. » 48 »

suppleanter:

Herr Lund, Fredric Magnus, riksdagsman_______________ med 48 röster.

» Mallmin, Lars Petter, riksdagsman__________ » 47 »

» Sjöstrand, Abbe Johan Emil, assessor, konstituerad

revisionssekreterare___________ » 46 »

2:o. År 1890 den 11 mars sammanträdde kamrarnes valmän för
att, jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos
efter valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

Herr Boström, Erik Gustaf, riksdagsman ______________med 48 röster.

öfrige fullmägtige :

Herr Anderson, Frans Albert, generaldirektör _________ med 48 röster.

Friherre- Nordenfalk, Johan, godsägare .................. » 48 »

Onsdagen den 12 Mars.

7 N:0 14.

Herr Samzelius, Per, statskommissarie-------------------- med 48 röster,

» Sederholm, Edvard, riksdagsman-------- » 48 »

» Wersäll, Claes Richard, kapten ------- » 48 »

» Höglund, Otto Magnus, grosshandlare ------ » 24 »

■efter lottning med herr Danielson, Anders Petter, riksdagsman, hvilken
jemväl erhållit 24 röster.

suppleanter:

Herr Afzelius, Ivar, t. f. byråchef, revisionssekreterare med 48 röster.

» Lilliesköld, Erik Wilhelm, kamrerare.............- » 47 »

» Olsson, Nils, i Ättersta, f. d. riksdagsman--------- » 46 »

Kammaren beslöt, med protokollens läggande till handlingarna,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om dessa val underrättas, för afgifvande af förslag till såväl förordnanden
för de valde som ock skrifvelse till Konungen med anmälan
om de försiggångna valen.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
i senaste sammanträdet aflemnade proposition till Riksdagen med. förslag
till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades Ivongl. Maj:ts
proposition angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Yissefjerda Storegård n:o 1 i Kalmar län.

§ 5.

Härefter föredrogs och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 3 herr J. Smedbergs m. flis på kammarens bord Infilande
motion, n:o 217.

§ 6.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:

bevillningsutskottets betänkande n:o 3;
lagutskottets utlåtande n:o 26; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 15 och 16.

N:0 14. 8

Onsdagen den 12 Mars.

§ 7.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 1?3, i anledning
af väckt motion om utarbetande af förslag till lag om samegandeskap
i fast egendom.

§ 8.

Än9- ändring Till behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 25,.
* giftermål- [ anle(lning af väckt motion med förslag till ändring af giftermålsJ
haijccn. balken i vissa delar.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Första Kammaren af herr F. T. Borg afgifna motion, n:o 34, hvilken
afsåg, att qvinna ej förr än hon fylt tjuguett år måtte få i äktenskap
tråda, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Pålsson: Jag tror, att denna fråga är af den beskaffenhet,
att den icke helt och hållet bör få med tystnad passera kammaren,
då den en gäng blifvit framstäld. Det är val en temligen allmän
tanke, att 15 år är för qvinnan eu för tidig ålder att ingå äktenskap.
Motionären har begärt, att denna ålder skulle höjas till 21 år. Detta
är kanske något för mycket tilltaget. Men jag tror — och min mening
delas ganska allmänt, åtminstone på landsbygden — att aderton
år skulle vara den ålder, som vore lämpligast att sätta såsom gräns för
qvinnans rätt att ingå äktenskap.

Eu sak förefaller mig mycket besynnerlig. Qvinnan har för närvarande
rätt att vid femton års ålder ingå äktenskap. Om hon nu
antages hafva gjort detta, och hennes man aflider, så eger hon rätt
att råda öfver sig sjelf och sin egendom. Det vill säga hon blifver
på sätt och vis myndig, och det kan hon blifva redan vid sexton års
ålder. Deremot kan ingen man erhålla rättighet att förvalta sin egendom,
förrän han fylt tjuguett år, såvida han icke erhåller särskild
tillåtelse.

Eu annan sak — och denna är kanske den mest betydelsefulla
— är, att qvinnan icke i allmänhet är så utbildad, att hon lämpligen
kan ingå äktenskap vid femton års ålder. — En framstående man,
professor Seved Ribbing i Lund, anser äfven att åldersgränsen för
qvinnans rätt att ingå äktenskap bör framflyttas åtminstone ett par år.

Jag skulle vilja hemställa, om icke kammaren ansåge det lämpligt
att för sakens stora vigt och betydelse återremittera ärendet. Jag
tror, att aderton års ålder vore den lämpligaste, och jag vågar försäkra,
att många, ja, tiotusende personer hysa samma mening som jag.
Med anledning häraf ber jag, till den kraft och verkan det kan hafva,

Onsdagen den 12 Mars.

9 N:o 14.

få begära, att denna fråga återremitteras, på det att utskottet må taga -Ang. ändring
densamma under ännu närmare ompröfning. i vis.s„a de[a;r af

1 giftermals balkcn.

Häruti instämde herrar Bruse, Wretlind, Nydahl och Andersson (Forts.)
i Hasselbol.

Herr Li lien b er g yttrade: Jag har ingenting att lägga till de skäl,
utskottet anfört för sitt afstyrkande betänkande. Utskottet har ansett,
att något verkligt behof icke gjort sig gällande för en lagändring i
motionärens syfte, och vidare har utskottet antydt, att qvinno!- mellan
sjutton och tjugu år hafva i allmänhet uppnått den utbildning, att
något hinder för deras inträdande i äktenskap icke af dylik orsak
förefinnes.

Skulle man sätta gränsen till aderton år, såsom en talare nu
yrkat, blefve följden, att en massa ansökningar om dispens skulle förekomma,
ty man måste väl bibehålla rättigheten för qvinnan att hos
Kong! Maj:t söka tillstånd att tidigare ingå äktenskap. Det är på
dessa skäl och på grund af hvad utskottet för öfrigt anfört, jag yrkar
bifall till utskottets betänkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskot- -tets hemställan och dels på ärendets återförvisande till utskottet för
förnyad behandling; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Pålsson begärde dock votering,
hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i dess utlåtande
n:o 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet för
förnyad behandling.

Omröstningen visade 128 ja mot 70 nej, varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Nrn 14. 10

Onsdagen den 12 Mars.

§ 9.

Ang. inrättande
af industrildt
ferier.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3 (i samlingen n:o 12), i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i gällande
bestämmelser angående försäljning af sprängämnen.

§. 10.

Till kammarens afgörande förelåg vidare Andra Kammarens fjerde
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 13), i anledning af
väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inrättande
af industrilotterier.

Med tillstyrkande af ifrågavarande inom Andra Kammaren väckta
motioner, n:o 32 af herr G. TF. Lyth, och n:o 62 af herr Z. Larsson
i Upsala, hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om vidtagande af sådan ändring i kongl. förordningen den 6
augusti 1881, att äfven icke tillfälliga industrilotterier, afsedda för
inköp och utlottning af svenska slöjd- och industriföremål, vid hvilkas
förfärdigande större konst- eller handaskicklighet blifvit nedlagd,
måtte på platser och under de vilkor, som af Kongl. Maj:t bestämmas,
få inrättas på ansökan af föreningar, som pröfvas lämpliga att
så bedrifva lotteriföretagen, att genom dessa den inhemska yrkesskickligheten
på afsedt sätt främjas.

Häremot hade reservationer anmälts af herr C. TF. Collander
samt af herrar A. G. Björkman och Nils Nilsson i Skärhus.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde nu:

Herr Björkman: Såsom herrarne se, hafva herr Nils Nilsson
och jag reserverat oss mot utskottets beslut i denna fråga.

Till en början skall jag blott be att få påpeka ett tryckfel, som
insmugit sig i vår reservation, och der vållat en viss otydlighet. Det
står nemligen sid. 9 rad. 7 nedifrån »olikheten», hvilket uttryck bör
utbytas mot »likheten».

För öfrigt skall jag endast på alla de skäl, som blifvit i reservationen
anförda, be att få yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till vår reservation. Jag kan icke tro annat, än att denna kammare,
som alltid så strängt håller på de beslut, som den förut fattat,
äfven i denna fråga skall visa sig konseqvent. Detta har ock varit
det förnämsta skälet, hvarför jag reserverat mig mot utskottets beslut.

Jag skall sålunda bedja att få yrka bifall till reservationen och
afslag å utskottets hemställan.

Onsdagen den 12 Mars.

11 N:0 14.

Herr Larsson i Upsala: Jag inser nog vanskligheten uti att Ang. inriuväcka
en motion i en så ömtålig fråga som den föreliggande, allra
helst om man tar hänsyn till iless utveckling under föregående riks- 1 ''

dagar. Jag har likväl af den intimare bekantskap jag tror mig ega ^ or s ''
med de förhållanden, som af denna fråga beröras, ansett mig manad
att än en gång framställa den inför Riksdagen. A7ore det här fråga
om att inrätta lotterier i ett land, der sådana hittills varit lagligen
förbjudna, så måste jag erkänna, att jag icke skulle vilja taga initiativet
i frågan. Men nu äro lotterier i vårt land redan tillåtna i vissa
fall och hafva det varit under flera år. Och den form, under hvilken
de hafva varit tillåtna, har, enligt hvad jag tror erfarenheten
gifvit vid handen, icke varit sådan, att de verkat på något förderfbringande
sätt. Tvärtom hafva de verksamt bidragit till uppnåendet
af många goda ändamål, hafva räckt brödet åt åtskilliga obemedlade
industriidkare och åt i betryck stadde konstnärer.

Under frågans föregående behandling i riksdagen har det visat
sig, att man angående betydelsen af 3:dje paragrafen i kongl. förordningen
i ämnet icke vant rätt säker om, huruvida de bestämmelser,
som der äro gifna, utgöra hinder för inrättande af industrilotterier
eller icke. Faktum är, att Kongl. Maj:t hittills medgifvit inrättandet
af dylika lotterier i Stockholm, Malmö och må hända på några flera ställen.
Emellertid stå otvifvelaktigt dessa bestämmelser så nära gränsen
af ett direkt förbud mot industrilotterier, att det är sannolikt, det regeringen
i längden funnit sig böra hysa eu viss betänklighet mot att
gifva tillåtelse till inrättande af industrilotterier. Motionen åsyftar nu
intet annat än att få denna paragraf mera preciserad och bestämd och
så tydligt affattad, att icke minsta tvekan skall kunna råda om huruvida
lotterier af här ifrågavarande slag äro tillåtna eller icke.

Redan de lagbestämmelser, som för närvarande finnas, skulle möjligen
kunna vara till fyllest, derest de icke bunde tillståndet till åvägabringande
af ett lotteri vid det vilkor, att detta skulle vara af tillfällig
art. Ty man kan under sådana förhållanden icke gerna först
uppköpa några varor i afsigt att sedermera lotta bort dem och sedan
anhålla om tillstånd att få verkställa utlottningen, enär man i ty fall
kan misstaga sig vid inköpen af varor och så riskera att få sin anhållan
af slagen.

Såsom herrarne torde hafva sett, går deremot det föreliggande
förslaget ut derpå, att hela lotteriföretaget, derest ett sådant blefve
tillåtet, skulle stå under Kongl. Maj:ts kontroll. Det skulle sålunda
i hvilken stund som helst kunna förbjudas, om det ledde till några
missbruk. Den förening, som anmälde sin önskan att anordna ett
slikt lotteri, skulle nemligen icke ensam få bestämma deröfver, utan
Kongl. Maj:t skulle ega att i dess styrelse insätta flere eller färre personer,
hvilka skulle öfvervaka, att lotteriet icke antoge någon annan
karakter, än den af välgörenhetsanstalt, som det bör ega, och att sålunda
hufvudändamålet med saken vunnes.

N:0 14.

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

12 Onsdagen den 12 Mars.

Jag har tagit mig friheten att påvisa dessa omständigheter, för att
icke någon måtte förutsätta, att här vore fråga om inrättande af lotterier
i sådan skala eller på sådant sätt, att skadliga följder i moraliskt
eller socialt afseende deraf skulle kunna uppkomma. Naturligtvis respekterar
jag mycket gerna deras åsigt, som i denna fråga stå på motsatta
sidan, och håller före, att den åsigten kan vara lika berättigad
som min. Men på det slutliga afgörandet böra endast faktiska förhållanden
få verka bestämmande. Jag vill sålunda icke på något vis
uttala något ogillande öfver reservanternas ståndpunkt, då ju de äro
af annan mening än jag.

Jag vill dock påpeka eu point i deras reservation, som just synes
mig karakterisera de lotterier, hvarom här är fråga. De såga,
att vissa lotterier böra kunna tillåtas derför, att spelet å dem »blott
är en annan form för en subskription till konstnärers uppmuntran».
Ja, är förhållandet dervid sådant, så blir det det äfven i detta fall.
Ty icke kan man väl påstå, att spelet i och för sig är förderfligare,
om man spelar om en möbel, än om man spelar om en tafla, derest
båda utmärka sig för konstnärlighet, om än den förra i något ringare
grad än den senare.

Jag skall icke trötta kammaren längre. Jag skall blott, såsom
motionär i frågan, anhålla om bifall till min motion.

Herr Collander: Då jag vid föregående riksdagar, när denna

fråga varit å bane, icke kunnat biträda den mening, som önskar
utsträckning af de s. k. industrilotteriernas verksamhet, och dä några
nya skäl sedan dess icke förekommit, som kunnat ändra min uppfattning,
har jag icke heller nu kunnat biträda utskottets förslag att tillstyrka
inrättandet af dylika lotterier. Jag ber derför att få redogöra för
de skäl, som föranledt mig att reservera mig mot utskottets förslag.

Jag skall icke uppehålla mig vid de s. k. moraliska skälen för
afslag, då säkerligen målsmän för eu sådan mening icke komma att
saknas under debatten, och då jag dessutom icke i allo kau dela den
uppfattningen, att »vädjandet till lyckan», som det heter, under alla
förhållanden är af fördömlig eller skadlig art. Jag skall här endast
till granskning upptaga några af de synpunkter eller skäl för bifall,
som bruka anföras.

Man säger, att dessa industrilotterier, i den större utsträckning
hvari man önskar få dem införda, afse att gagna den mindre industrien
och handtverkerierna; detta genom den ökade afsättning, som
skulle bereda deras utöfvare och genom hvilken de skulle sättas i
stånd att efter hand kunna upptaga kampen med de utländska tillverkningarna
på samma område. Ja, det kan icke bestridas, att en
afsättning skulle beredas dessa industriidkare genom försäljningen till.
lotterierna, och äfven erkännes villigt, att på så sätt eu viss yrkesoch
konstskicklighet äfven i någon mån skulle befordras. Men det
är just emot denna art af afsättning jag tror att man måste hysa be -

Onsdagen den 12 Mars.

13 N:o 14.

tänkligheter. Jag är nemligen lifligt förvissad om, att det skulle vara -Ang. inrätatt
inleda dessa industrier på en mindre rigtig, att icke säga falsk
stråt, hvilken icke komme att medföra någon varaktig framgång för '' r
desamma. Ty hvad är det som en industriidkare i första rummet be- ''
höfver bemöda sig om för att hoppas varaktig framgång? Otvifvelaktigt
har han att söka utleta behofvet efter den af honom tillverkade
varan hos den kundkrets, hvaraf han beror, och derjemte att söka få
klart för sig de egenskaper varan bör ega och det pris den bör betinga.

Detta är det vigtigaste för honom. Sedermera har han naturligtvis
att vid utförandet af beställningarna söka iakttaga detta. Frågar
man sig nu, om denna afsättning till lotterierna är egnad att uppamma
och framkalla en sådan rigtning, torde man böra obetingadt
svara nej derpå. Inköpsnämnden köper icke för egna personliga behof.

Lika litet är dess uppgift att såsom återförsäljare afyttra varor till
eu kundkrets, hvaraf den är beroende. Den måste i första rummet
söka få presentabla föremål såsom vinster i lotteriet. Dessutom är
det helt naturligt, att den söker fördela sina beställningar så rättvist
som möjligt mellan de industriidkare, som finnas på den ort, der industrilotteriet
existerar. Detta synes mig just icke vara ett sundt och
rigtigt tillvägagående för dessa industriers och handtverkeriers uppmuntran.
Det blir en osäker och vacklande ståndpunkt de komma
att intaga. De kunna icke härigenom blifva starka nog att upptaga
kampen med den utländska konkurrensen —- det är min fullkomliga
öfvertygelse. Om man nu ville bereda eu eller annan obemedlad
förmåga inom en viss krets någon tillfällig hjelp, skulle detta
enligt min tanke lämpligen kunna ske derigenom, att industriföreningar
med årsafgifter bildades — alldeles såsom konstnärsföreningar eller
föreningar för sport, t. ex. segelsällskap o. d. -— och att för årsafgifterna
inköptes föremål till utlottning mellan ledamöterna. Jag tror
ej, att den nuvarande förordningen skulle lägga hinder i vägen för
erhållandet af tillstånd dertill, lika litet som för de nämnda slagen af
sammanslutningar för ett visst syfte. Men de personer, som anteckna
sig såsom ledamöter af dylika föreningar, göra det i allmänhet med
specielt syfte att befrämja dessa föreningars ändamål. Så snart man
deremot vädjar till den stora allmänheten genom en större försäljning
af lotter, försvinner denna synpunkt att vilja gagna industrien; och
fastän den uppkommande vinsten användes för att befrämja välgörande
ändamål, blir det uteslutande ett spel. Det förnämsta skälet, som gör
att jag för min del ej kan vara med om inrättandet af dylika lotterier,
är således öfvertygelsen att industrien derigenom skulle föras in
på en alldeles origtig väg.

Men man har också talat om ett sekundärt skäl för bifall —- och
jag fruktar, att detta för mången är hufvudskälet. Det är nemligen
den gamla satsen, att man bör söka behålla penningarna inom landet.

När det finnes lust hos så många menniskor, menar man, att vädja
till lyckan och då de hafva tillfälle dertill på grund af de i utlandet

N:0 14. 14

Onsdagen den 12 Mars

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

och särskild! i grannländerna inrättade lotterierna — hvarför böra de
då ej hellre få sin önskan tillfredsstäld inom landet?

Mig synes emellertid, sedan frågan sist var å bane, att från denna
synpunkt sedt, ett nytt skäl för afslag tillkommit. Under förra
året har medgifvande lemnats åt det då bildade teaterkonsortiet att
upplägga ett obligationspremielån på många millioner kronor. Detta
lån bör under en lång följd af år utgöra en tillräcklig fond för atttillfredsställa
denna lust att vädja till lyckan, i långt högre grad än
industrilotterierna skulle kunna förmå. Då dessa obligationer lyda på så
måttliga belopp, att äfven den mindre bemedlade — om icke just dagakarlen
•— kan begagna sig deraf, så har derigenom blifvit sörjdt för,
att äfven inom landet det må finnas tillfälle till detta nöje—-eller
hvad man vill kalla det. Man svarar mig kanske, att dessa obligationer
redan äro utsålda, så att något tillfälle till ny spekulation icke
mera gifves. Men det är min öfvertygelse, att dessa obligationer alls
icke befinna sig i fasta händer, utan tvärtom komma att föra ett
mycket rörligt lif. Och om vi se i tidningarna, finna vi der ständigt
annonser om försäljning af dylika obligationer; och naturligtvis komma
de alltid att stiga i värde vid tidpunkten för utlottningen.

Herr talman! Jag kan visserligen icke anse, att det skulle vara
en riksolycka, om industrilotterier komme till stånd — men då jag icke
kan finna dem vara vare sig nödiga eller nyttiga, anser jag mig, med
åberopande i öfrigt af de skäl, jag nu anfört, böra yrka afslag på så
väl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Herr Nydahl förklarade sig instämma med herr Collander.

Herr Va hl in yttrade: Jag har alltid varit skeptisk i fråga om förbudslagars
förmåga att åstadkomma sedlighet, och jag är rädd, att vi äro
litet för benägna att använda dem, utan att ihågkomma, att de, tillämpade
öfver en viss gräns, hota utvecklingen af karakterens kraft och
sjelfständighet hos ett folk med vida större fara, än de kunna lemna
ersättning för genom att förekomma frestelser.

Filantroperna tyckas hafva ansett, att dessa lagar blott kunna
brukas, icke missbrukas, att i samma ögonblick de skrifvit på sin fana
mensklighetens väl, folkets väl eller något dylikt, det icke längre finnes
något område, som är fridlyst för deras ingrepp. Den enskildes rätt
får då vika, och hvem som helst får underkasta sig snart sagdt hvilket
förmynderskap som helst.

Det har emellertid förvånat mig, att dessa filantroper, som fördöma
en svaghet hos menskligheten så strängt, lemna en annan, med
denna svaghet närbeslägtad, om icke samma, alldeles obeaktad. Sålunda
har under de år, jag varit här vid riksdagen, och ehuru vi
hafva så ifriga hatare af lotterispel, icke förekommit en enda motion
om vare sig absolut förbud eller inskränkning af kortspel, hvilket,
såsom det på många håll bedrifves, måste anses medföra för svenska

Onsdagen den 12 Mars.

15 N:0 14.

folket ett större förderf än lotterierna, åtminstone i den form, som ring. inrätt
för dem nu är föreslagen. tande af indu Jag

skall påminna om en ny erfarenhet, som man har från allra
senaste tider, och hvilken icke så litet bestyrker min uppfattning. ■ or ''
Den nuvarande generationen af vårt folk har uppfostrats till en nästan
jungfrulig oskuld i afseende på lotterispelet, dess ögon hafva icke ens fått
besmittas med att se en lotteriannons i tidningarna. Denna generation
borde således kunna lemna ett lysande och öfvertygande exempel på dessa
förbudslagars förmåga att utrota spellustan. Hur har nu profvet utfallit?

Jo, ett lotterilån på tio millioner har på ett par timmar blifvit slutsåldt
hos ett litet och fattigt folk, och obligationerna stodo till 25 %
öfver emissionskursen redan innan de blifvit tryckta, och detta oaktadt
vinsterna'' vid detta lotteri icke voro särdeles höga, men obligtionsprisen
deremot för högt sätta för att göra obligationerna lätt tillgängliga
för den fattigare befolkningen, som man nu som vanligt,
påstår sig vilja skydda. Denna senaste historia om utgången af försöken
att med förbudslagar qväfva spellustan är en gammal erfarenhet,
som ofta upprepats och lika ofta blifvit glömd för att åter upprepas
och om igen glömmas. Man brukar säga, att menskligheten är ohjelplig.
Jag vet icke —- kanske är det dess förmyndare, som äro
ohjelpliga.

År det nu föreslagna industrilotteriet verkligen af så frestande
och farlig beskaffenhet, att hela svenska folket skall nödgas underkasta
sig en undantagslag för att icke råka i förderfvet? Vinsterna
äro hvarken stora eller synnerligen lockande, och jag tror dessutom
att erfarenheten har visat, att det är i allmänhet bergadt folk, som
köpa dessa lotter, likasom att de göra detta icke så mycket för utsigten
till vinst, som fast mera för att uppmuntra industrien; och att
köpa lotter under förväntan att förlora, kan väl icke anses för omoraliskt.

Hvad frågans ekonomiska innebörd angår, behöfver jag endast
erinra om den omständigheten, att största delen af de handtverksföreningar,
som yttrat sig i frågan, hafva ansett att inrättande af dessa,
lotterier skall lända industrien till största fördel. Jag skall låta deras
tro gälla; dessa föreningar äro alltid mycket mera hemmastadda i dessa
frågor än jag.

Man har invända att vid föregående lotterier anordningarna ofta
varit mindre lyckliga. Den vunna erfarenheten kan ju emellertid nu
vara till nytta vid anordnande åt nya dylika företag och förekomma
upprepande af gamla fel.

Herr talman! Såväl af moraliska som ekonomiska skäl anser jag
mig således med godt samvete kunna rösta för utskottets förslag.

Med herr Vahlin förenade sig herrar Petersson i Hamra, Larsson
i Mörtlösa, Jakobson, Sandwatt, Björck, Bexell, Fredholm och OlssoJi
i Frös vi.

N:0 14. 16

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrättande
af induslrilotterier.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Elis Nilson: Herrarne i denna kammare torde litet livar

ganska nogsamt känna min ställning till lotterifrågan. Jag hade visserligen
ändock tänkt att uppträda för att närmare utveckla mina
åsigter angående densamma, men efter den sakrika utredning, som nyss
blifvit förebragt af herr Vahlin och då jag således blifvit förekommen
af honom, som skärskådat saken från dess både moraliska och ekonomiska
sida, skall jag icke upptaga kammarens tid, utan förenar mig
med herr Vahlin oeh yrkar på de af honom anförda skäl bifall till
utskottets förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Hå jag inom utskottet icke kun nat

biträda den mening, hvari utskottet stannat, utan genom den vid
betänkandet fogade reservationen gifvit min ståndpunkt till känna, så
skall jag, på de i reservationen anförda skäl be att få yrka bifall till
den deri gjorda hemställan. För min del kan jag nemligen icke finna,
att de ifrågavarande lotterierna skulle komma att medföra något särskildt
gagn. Och för öfrigt lärer det väl under alla omständigheter
vara bäst, att hvar och en får allt efter sina förhållanden uppköpa
de varor och industrialster, som han behöfver och anser nödvändiga
och nyttiga. Enligt min åsigt skulle lotterierna icke heller ens i ringaste
mån bidraga till att höja arbetarens ställning, utan tvärtom framkalla
raka motsatsen. Erfarenheten skall nog få lära oss detta.

På de skäl, som i reservationen blifvit anförda, skall jag, som
sagdt, be att, med anhållan om afslag å motionärernas och utskottets
förslag, fa yrka bifall till nämnda reservation.

Herr Kililberg: Då jag inom utskottet deltagit i behandlingen

af denna fråga, vill jag äfven för kammaren uttala mina åsigter i
afseende på densamma och skall dervid först och främt tillkännagifva,
att jag icke älskar vare sig hasardspel eller lotterier. Vore det möjligt
att på lagstiftningens väg alldeles förqväfva spellustan hos vårt
folk, så skulle jag icke hafva någonting deremot. Men då detta väl
icke låter sig göra, enär, om man hämmar den på det ena hållet, den
framträder på ett annat —■ såsom t. ex. det visat sig, att, under det
att man förbjudit industrilotterier inom vårt land, stora summor af
vårt folk bortspelats på dylika lotterier i utlandet — så kan det icke
vara annat än både rätt och klokt att leda denna passion så, att den
tvingas till att arbeta i det godas tjenst och för befrämjandet af nyttiga
ändamål. Invänder man då, att en dylik uppfattning är omoralisk,
så vill jag deremot endast erinra om en annan mensklig egenskap,
som ligger spellustan ganska nära, nemligen vinstbegäret, hvilken egenskap,
rätt ledd, eggar till mången nyttig verksamhet och till stora,
nyttiga företag. Jag tror icke heller att någon skulle vilja hindra
vinstbegäret att verka i denna rigtning, ehuru å andra sidan ingen

Onsdagen den 12 Mars.

17 N:0 14.

lärer vilja förneka att denna egenskap, om den missbrukas, kan orsaka Ang. inrätofantlig
skada. Ungefär enahanda är förhållandet med industrilotterierna.ian^e af ™clu''
Ordnade och skötta på det sätt och under de vilkor, som här före- s*ri oMme’''
slagits, åsyfta de ju endast att verka i det godas tjenst, i det att de orts''^
afse höjandet af arbets- och konstskickligheten hos våra handtverkare
samt i öfrigt den mindre industrien. Nu gällande kungörelse
angående lotterier medger ju äfven lotterier för välgörande och nyttiga
ändamål; och då nu föreliggande förslag torde afse fullt lika välgörande
och goda ändamål som de i nämnda kungörelse omförmälda
samt jag i öfrigt icke funnit någon anledning, hvarför man skulle
motsätta sig detsamma, ber jag att få förena mig med dem, som yrkat
bifall till utskottets förslag.

Herr De Laval instämde i detta yttrande.

Herr Lyth: I min egenskap af motionär anser jag mig berät tigad

att yttra några ord till denna kammare.

Det är med synnerlig glädje, som jag hittills i dag erfarit, att
man åtminstone kommit så långt, att man skilt mellan dessa två förekommande
arter af lotteri, nemligen penningelotteriet och industrilotteriet,
och att man dervid ändtligen endast hållit sig till frågan om
industrilotterier. Dessa sistnämnda lotterier afse ju i sjelfva verket
endast en förmedlingsprocess emellan konsumenten och producenten,
emellan våra svenska handtverkare och den stora allmänhet, som behöfver
deras varor och alster. Dessutom afse de naturligtvis att vara
en förmedlingslänk vid försäljningsoperationer angående sådana industrialster,
Indika till följd af den å dem nedlagda större möda och
högre konstfärdighet under vanliga förhållanden äro ganska svåra att
afyttra.

Man har trott och tror kanhända ännu, att meningen med nu
ifrågasatta industrilotterier vore att de skulle handhafvas och skötas
på samma sätt, som skedde på 1840- och 1860-talen, men så lär verkligen
icke vara fallet. Ty, mine herrar, då Kongl. Maj:t år 1886 beviljade
Stockholms stads handtverksförening rättighet att inrätta industrilotteri
i Stockholm, så skedde detta under vissa bestämda förbehåll
och med föreskrifter om kontroll af tre statens tjensteman såsom
revisorer och af en fjerde tjensteman såsom kontrollant vid sjelfva
dragningen. Hvad nytta och gagn detta industrilotteri medfört för
den mindre industrien i allmänhet och särskildt för den i Stockholms
stad, derom vill jag ej närmare uttala mig, men säkert är att detta
lotteri verkat ofantligt mycket godt för den del af våra handtverkare,
som sysselsätta sig med mera konstnärliga arbeten inom industrien.
Och hvad beträffar det gagn med hänsyn till konstfärdighetens utveckling,
som detta samma lotteri framkallat, så kan man få en idé
derom, om man vill göra sig besvär med att besöka utställningsloka Andra

Kammarms Prot. 1890. N:o 14. 2

N:0 14. 18

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

lerna vid Brunkebergstorg, der just nu sådana saker äro utstälda, somlämpa
sig för ett industrilotteri.

Nu säger man visserligen att Kongl. Maj:t har rättighet att utan
Riksdagens hörande medgifva inrättande af industrilotterier. Må sä
vara, men det förhåller sig dock icke så i verkligheten.

I 3 § af gällande lotteriförordning heter det, att det i föregående
§ stadgade förbud — om lotteriers inrättande och öppnande för allmänheten
— »må icke utgöra hinder för bortlottning af lösören för välgörande
ändamål eller af konstsaker till svenska konstidkares understöd
och uppmuntran; dock bör om sådan lottning anmälan förut ske
hos vederbörande Konungens befallningshafvande, som eger att efter
pröfning af omständigheterna till bortlottningen meddela tillstånd.»

Häraf framgår, att Kongl. Maj:t har rätt att medgifva dylika industrilotterier
af mera tillfällig art, afseende enskilda personer eller
korporationer, men deremot icke eger samma rättighet i fråga om
lotterier, afsedda att få en viss kontinuitet..

I)å, såsom jag nyss hade äran nämna, Kongl. Maj:t år 1886 beviljade
Stockholms handtverksförening rättighet att inrätta ett dylikt
industrilotteri med föreskrift om den stränga kontroll, som här ofvan
omförmälts, och då emot denna Kongl. Maj:ts åtgärd icke förekom
någon som helst anmärkning från den andra statsmagtens, stadens
eller allmänhetens sida, så ansåg sig Kongl. Maj:t oförhindrad att
medgifva en förlängning i denna rättighet under ytterligare tre år.
Sedan den tiden hafva förfrågningar och ansökningar från flera andra
städer inkommit, men Kongl. Maj:t har icke funnit anledning att bifalla
dessa ansökningar. Följden blef naturligtvis den, att äfven Stockholms
industrilotteri måste upphöra. På grund häraf ingick Stockholms
handtverksförening till Kongl. Maj:t med anhållan att få förlänga
lotteriet äfven under 1890; men, mine herrar, oaktadt det nu
förflutit 5 månader, sedan denna anhållan ingafs, har något svar icke
erhållits. Kongl. Maj:t anser sig nemligen icke kunna gifva något
svar på Stockholms handtverksförenings framställning, oaktadt densamma
var åtföljd af förord så väl af öfverståthållareembetet som afl
kongl. kommerskollegium och svenska slöjdföreningen, förrän Riksdagen
uttalat sig i frågan. Faller nu frågan äfven vid denna riksdag,
så - må jag säga, att vi svenska handtverkare här stå inför ett
beklagligt événement, hvars följder äro svåra att beräkna, men som
säkert skulle djupt ingripa i den svenska handtverksindustriens utvecklingshistoria.

Jag vill icke vidare uttala mig om den moraliska inverkan, som
dylika institutioner kunna hafva på det svenska folket. Den frågan
har så väl i motionerna som under diskussionen blifvit väl och vidlyftigt
behandlad. Men det må jag säga, att den demoraliserande inverkan
på vårt svenska folk, som dessa lotterier möjligtvis skulle utöfva,
förefaller mig mycket illusorisk; -— den är, synes det mig, en
fantasibild, en inbillad fara, som, sedan saken blifvit reducerad till sina

Onsdagen den 12 Mars.

19 N:0 14.

verkliga dimensioner, skall visa sig ega ganska ringa betydelse, om
ens någon.

Sedan jag nu yttrat mig i allmänhet om frågan, skulle jag väl
kunna sluta mitt anförande, men, mine herrar, jag anhåller att få
tillägga ett par slutord.

Hvad är det, som våra svenska handtverkare begära af Riksdagen?
Vi begära icke några statsanslag af hundratusentals kronor; vi
begära icke ett enda öre. Vi äro tvärt om villiga att afstå all den vinst,
som genom vårt initiativ kan komma att tillfalla stat och kommun,
och begära endast att få handhafva våra egna angelägenheter, som vi
anse bäst och förståndigast. Ty lika litet, som vi handtverkare äro
i stånd att rätt sätta oss in i ämbetsmännens, presterskapets eller
landtbrukarnes intressen, lika litet kunnen I, mine herrar, sätta er in
i och bedöma, hvad vi behöfva. Jag hoppas derför och hyser den
liffigaste tillförsigt om, att derest denna fråga kommer att afgöras
genom votering, I då hellre måtten afgifva edra röster för oss än
emot oss.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Höglund och Björck.

Herr Ahlström: Då jag begärde ordet, hade jag icke någon

aning om, att den ledamot af kammaren, som senast yttrat sig, dertill
hade anmält sig. Jag hade i sådant fall troligen undvikit att begära
ordet och tegat denna gång lika väl som vid de två närmast föregående
riksdagar, då denna fråga varit före. Jag har då ansett mig
så mycket hellre kunna underlåta att yttra mig, som min mening torde
vara bekant för dem inom kammaren, som hafva tagit kännedom om
handlingarne rörande frågans tidigare behandling inom riksdagen. De
torde der hafva sett, att jag för många år sedan väckt en motion i
ungefär samma syfte som de nu föreliggande. Sedan nemligen de på
1860- och början af 1870-talet inrättade industrilotterierna på det
sätt kommit att upphöra, att, efter det deras oktroj utlupit, ansökningar
om förnyelser deraf icke af Kongl. Maj:t bifallits, väckte jag
vid 1873 års riksdag i öfverensstämmelse med eu af Malmö handtverksförening
uttalad önskan motion i denna kammare om sådan
ändring i då gällande 1844 års k. förordning, att hinder icke måtte
vidare möta för meddelande af tillåtelse till inrättande af så kallade
industrilotterier. Denna motion utgjorde ett medium mellan olika
motioner, som vid samma riksdag framkommo. A ena sidan yrkade''
nemligen en motionär full frihet att inrätta hvad slags lotteri som
helst, äfven penninglotterier, och å andra sidan framkom en motion i
alldeles motsatt syfte och så långt gående, att någon med samma
innehåll sedermera alldrig blifvit väckt, nemligen att alla slags lotterier
skulle upphäfvas. Intet undantag från lotteriförbudet skulle sålunda
medgifvas, icke ens till förmån för konstföremål eller välgörande ända -

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

N:o 14. 20

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

mål, utan förbudet skulle gälla i sin fulla utsträckning. Alla tre
motionernas öde blef det samma: de afslogos af Riksdagen.

Den näst föregående talaren har nu yttrat sig så utförligt, att jag
i afseende på sjelfva saken i dess allmännelighet icke vill upptaga
kammarens tid, utan jag öfvergår derför genast till några anmärkningar,
hvilka jag finner mig befogad göra i anledning af ett par yttranden
af föregående talare.

Den förste talaren, herr Björkman, som yttrade sig äfven å sin
medreservants vägnar, förklarade, att den vigtigaste anledningen till
deras reservation, ehuru den icke var särskilt nämnd i reservationen,
var deras önskan att kammaren skulle tillse, att konseqvens i dess
beslut blefve bibehållen och derför, liksom de två föregående åren,
äfven nu afslå den gjorda framställningen. Men, mine herrar, jag
hemställer, om det kan vara skäl att endast af den anledningen vidhålla
ett förut fattadt beslut och om man icke snarare bör fästa afseende
vid den önskan, som allt lifligafe och lifligare uttalats från de
myndigheter och korporationer, hvilka äro mest kompetenta att föra
den lägre industriens och handtverksskicklighetens talan. I sådant
hänseende vill jag erinra om huruledes under de sista åren ej mindre
en mängd större handtverksföreningar, utan äfven kongl. kommerskollegium
och svenska slöjdföreningen uttalat sig för inrättandet af
industrilotterier, såsom varande särdeles lämpliga att befrämja konstfliten
och slöjdskickligheten samt åstadkomma samverkan mellan slöjd
och konst.

En annan talare, äfven han reservant inom utskottet, nämnde, att
det nu vore fråga om att åvägabringa industrilotterier i större utsträckning.
Med anledning deraf vill jag påpeka, att det visst icke nu är
meningen att åstadkomma industrilotterier i någon större utsträckning
än tillförene, utan har man ju tvärtom vid de sista ribsdagarne gjort
den ena inskränkningen efter den andra. Nu har man blott önskat,
att tillåtelse måtte erhållas att återigen få försöka, huruvida ej industrilotterierna
skulle, såsom en förut vunnen erfarenhet gifvit vid
handen, komma att bidraga till handtverksskicklighetens höjande i
konstnärlig rigtning, samt om de ej, ifall detta visade sig vara förhållandet,
skulle i allmänhetens tankar vinna ett större berättigande
än hvad de under de sista åren tyckas hafva haft.

Jag skall i samband härmed bedja att få fästa herrarnes synnerliga
uppmärksamhet vid den stora skilnad, som förefinnes mellan hvad
de båda kamrarnes tillfälliga utskott i år sammanstämmande hemstält
i denna fråga och hvad som förut utgjort föremål för denna kammares
behandling. Förut har helt enkelt föreslagits, att så kallade industrilotterier
skulle kunna få inrättas. Nu deremot har framställningen
begränsats dertill att, såsom det heter i betänkandet, »industrilotterier,
afsedda för inköp och utlottning af svenska slöjd- och industriföremål,
vid hvilkas förfärdigande större konst- eller handaskicklighet blifvit
nedlagd, måtte på platser och under de vilkor, som af Kongl. Maj:t

Onsdagen den 12 Mars.

21 N:0 14.

bestämmas, få inrättas». Skilnaden synes mig vara rätt betydlig och Ang. inrätligger
deri, att om en sådan begränsning tillföremål, »vid hvilkas för-lan^’ af lrldufärdigande
större konst- eller händaskicklighet blifvit nedlagd», icke 8ir*
hade inryckts i utskottets hemställan, lotterierna skulle såsom tillförene 1 ''

hafva kunnat inköpa många dussin helt vanliga arbeten af samma slag
för att dermed endast fylla vinsternas antal. Detta, som tillförene
utgjort föremål för allvarsamt klander, skulle deremot nu icke kunna
ega rum. På det sätt, de nu äro tänkta, komma dessa lotterier att
närma sig sådana, som redan kunna i följd af det nu medgifna undantag
tillåtas för bortlottande af konstföremål till konstidkares understöd
och uppmuntran.

Sedan jag påpekat denna skilnad, skall jag icke vidare upptaga
tiden. Jag vill endast, såsom tillhörande ett samhälle, inom hvilket
tidigare ett industrilotteri funnits, be att fa konstatera, att jag känner
och skulle kunna namngifva flere industriidkare inom det samhället,
som endast eller hufvudsakligast genom lotteriets medverkan fått sin
uppkomst, i det deras skicklighet på sådant sätt blifvit känd och de
vunnit ett namn som framstående industriidkare hvar inom sitt fack.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets framställning.

Med herr Ahlström instämde herrar E. W. Carlson, Cederschiöld,

Werner och Gustaf Berg.

Herr ^Vinkrans: Jag hade knappast ämnat uppträda i dag i

denna fråga, då de åsigter, jag deruti hyser, förut af mig blifvit bär
framhållna och det torde vara orätt att besvära kammaren med en
repetition deraf. Jag skall också nu söka undvika detta, oaktadt de
skäl, som anförts för industrilotteriers inrättande nu och under föregående
år, äro temligen lika.

Jag vill då först nämna, att jag anser mig ha skäl vara glad
öfver den verksamhet jag i detta ämne förut utvecklat, i fall följden
deraf blifvit den varsamhet, hvarmed man nu synes gå till väga, ty
jag har funnit, att de olyckor, som jag och de med mig lika tänkande
i allmänhet fruktade af industrilotterierna, allt mer och mer minskats
till sina dimensioner, samt att den framställning, som i dag gjorts till
kammaren, är, om jag så får säga, mycket beskedligare än förut.

Skulle utskottets förslag vinna tillämpning, torde ock de skadliga
verkningarne af dessa lotterier blifva mindre än de skolat blifva, om
de förut framlagda förslagen antagits, emedan lotterierna skulle, såsom
den näst föregående talaren också anmärkte, hufvudsakligen inskränkas
till de svenska slöjd- och industriföremål, vid hvilkas förfärdigande
större konst- eller handaskicklighet blifvit nedlagd. I så fall komme
dessa industrilotterier att stå så nära förut medgifna lotterier å konstföremål
till konstnärers uppmuntran att, såsom både denna kammares
och Första Kammarens utskott säger, det knappast blefve någon skil -

N:o 14. 22

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrät- nåd dem emellan; ty det är knappt någon skilnad mellan målaren
trnde af indu- ej]er skulptören och den som nedlagt konst i förfärdigandet af indu (Forts)

striföremål, enär det ju är så att i många former trifs det sköna.

^ '' Men är det nu meningen, att industrilotterierna skulle inskränkas till

bortlottning af dylika föremål, som nära nog sammanfalla med förut
tillåtna, så måste jag göra mig en annan fråga. Huru kunna dä
dessa lotterier åstadkomma en så kraftig verkan, att de, såsom äfven
påpekats i utskottets betänkande och särskildt framhållits af motionären
på stockholmsbänken, skulle djupt ingripa i liandtverkeriernas tillvaro?
Skulle de kunna upphjelpa handtverkerierna och industrien till
den grad, att införseln af främmande industriprodukter blefve hämmad?
Skulle de kunna verka dertill, att de många millioner kronor,
som nu spelas bort på utländska industri- och penningelotterier,
stannade inom landet och i stället användes å svenska industrilotterier,
då man inskränker sig till så obetydliga dimensioner som till de föremål,
som kräfva konst- och handaskicklighet? Det förefaller mig
att vara en af de illusioner, som väl kunna sägas utgöra lotteriernas
väsende, att inbilla sig, att de kunna hafva denna rent af underbara
verkan.

Talaren på falubänken anmärkte att han icke är någon älskare
af statens förmynderskap. Nej, det är icke jag heller, ty .jag tror,
att detta förmynderskap kan missbrukas lika som det har missbrukats,
och under senaste tid har såväl hos oss som i andra land man allt
mer sökt inskränka detsamma. Men det måste dock finnas, så länge
det finnes folk som behöfver uppfostras. I första rummet är detta
fallet med våra barn, men äfven andra finnas som stå på den bildningsgrad
att förmynderskap för dem är nödvändigt. Jag är också
säker på, att den ärade talaren sjelf icke vill draga fulla konseqvenserna
af sitt uttalande om statsförmynderskapets upphäfvande. Vi
hålla ju derpå i ett och annat fall i vårt land, såsom t. ex. i fråga
om tillverkning och försäljning af bränvin och spirituösa drycker,
hvarå staten utöfvar ett ganska strängt förmynderskap, som det nu
föreslagits att ytterligare utsträcka. Den ärade talaren tilläde ock sjelf
att med den kontroll och den inskränkning, som nu är i fråga, vore
lotterierna icke farliga. Ja, der är åter ett förmynderskap! Om dessa
lotteriers skadliga verkningar skola inskränkas till måttliga dimensioner,
är detta möjligt endast genom eu sträng kontroll eller förmynderskap.
Jag anser för min del, att lotteriernas välsignelse är
ungefär den samma som välsignelsen af spirituösa drycker och på
grund deraf hyser jag ännu i dag samma öfvertygelse som förut om
faran af att införa sådana institutioner, som ännu icke finnas annat än
i så små dimensioner, att de knappast märkas.

Nu är visserligen i dag tillagdt ett nytt moment, som skulle tala för
lotteriers införande. Den talare, som näst före mig hade ordet, betonade
ganska skarpt att uttalanden gjorts af handtverks- och industriföreningar
i olika orter för att fa dylika lotterier till stånd, och talaren

Onsdagen den 12 Mars.

23 N:0 14.

på stockholmsbänken tyckte att, då man nu icke begär annat än detta
obetydliga, borde icke Riksdagen neka det. För min del skulle jag
dock hellre vilja gifva dem premier eller något dylikt, som verkade
direkt nyttigt, ty skadan deraf vore åtminstone mindre än af lotterierna.
Jag har all möjlig aktning för dessa styrelser, som uttryckt
sådana åsigter i denna sak, och jag tror, att de tala af full öfvertygelse;
men för mig vore det dock mycket mera talande, om dessa
uttalanden kommit från de respektive städernas stadsfullmägtige, ty de
skulle sannolikt betrakta lotteriernas inflytande på deras samhällen
litet mera objektivt och fördomsfritt än dessa handtverks- ooch industriföreningars
styrelser, hvilka ju skulle hafva en direkt fördel deraf.
Ty om lotterierna skulle gagna någon, vore det just handtverkare,
och att tro att de skulle se denna sak helt och hållet fördomsfritt och
objektivt, vore att tänka allt för högt om vår menskliga natur. Jag
tror, att hvilken korporation som helst, som tillfrågas, om den vill
hafva sina inkomster förbättrade, icke skall svara: nej, det vilja vi icke,
utan tvärt om: ja, det vilja vi gerna hafva.

Jag hyser fortfarande den åsigt, att dessa lotterier, ju mera de
komma att utveckla sig, desto farligare blifva de, och jag tror derjemte
att, om de inskränkas till de små dimensioner, som nu föreslagits,
de icke skulle utöfva någon väsentlig inverkan på handtverkerierna
och industrien. Jag hyser i detta afseende samma uppfattning
som talaren på bohuslänsbänken, som ådagalade, att en sådan konstlad
produktion icke är till någon fördel, utan för verksamheten i stort
snarare en förlust. Vid sådant förhållande anser jag mig böra fortfarande
yrka afslag på utskottets framställning.

I detta yrkande instämde herrar Ollas A. Ericsson, Folke
Andersson, Tysk, Smedberg, Ullman, Larsson i Berga, Svensson i Karlskrona,
Olsson i Ornakärr, Carlsson i Nysäter, P. Waldenström,
Jönsson i Mårarp, Söderblom, Truedsson, Johnsson i Thorsberg, Norén,
Lundström och Andersson i Baggböle.

Herr Schöning anförde: Det är väl icke så angenämt att taga ordet
efter den siste talarens vältaliga yttrande, men jag nödgas dock göra
det för att uttala min åsigt i frågan. Han sade, bland annat, att han
hellre ville gifva något premium åt industrien än vara med om inrättande
af dessa lotterier. Men jag tror att med dylika premier det
blefve endast de stora industriidkarne som skulle deraf få något gagn
och icke de små och mindre bemedlade, som bäst behöfva uppmuntran.
Och jag kan icke inse faran af att nu biträda utskottets förslag att i
en skrifvelse till Kongl. Maj:t framlägga saken. Här är ju fråga om
att basera dessa lotterier på långt mera betryggande grunder än t. ex.
de danska lotterierna, och jag för min del hade måhända, om dessa
betryggande grunder saknats, icke röstat för förslaget, hvilket jag nu
kommer att göra. Men med erfarenhet om industrilotteriet i Stock -

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

N:o 14. 24

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

holm, tror jag, att många af de alster, som der blifvit utstälda och
''bortlottade, hafva förfärdigats af personer med stor konstskicklighet,
men hvilka, efter att förut haft stora verkstäder, kommit på obestånd
och blifvit fattiga, men nu, i stället för att lägga sig på latsidan och
komma fattigvården till last, genom möjligheten att få sälja sina arbeten
kunna bidraga till sitt eget och sin familjs uppehälle. När jag
hör dessa kraftiga inlägg emot inrättande af dessa industrilotterier
som här förekommit, så förundrar det mig, att samma personer icke
snarare uppreste sig emot anordnande af teaterlotteriet å 10 millioner
kronor. Innan dessa teaterobligationer redan voro tryckta, så betaltes
de med 25 % öfver pari, och nu, då de säljas af en del bankirer på
afbetalningar, så betalas de med ända till 33 kronor eller omkring
60 % öfver pari, — och det oaktadt den effektiva räntan å dessa
obligationer ej uppgår till 2 procent å al paripriset. Här om någonsin
föreligger ett ockrande på allmänhetens spelpassion.

För min del tror jag att lotter å dessa industrilotterier merendels
köpas snarare af barmhertighet emot de fattige än af spellusta, och
jag är öfvertygad om, att de personer, som skola sättas i spetsen för
dessa lotterier, icke skola göra såsom i Danmark, der för att utlottas
genom industrilotteriet uppköpas från fabrikerna 3,000 dukar och
40,000 servietter, utan att hvad som utlottas skall ega verkligt värde.
Men äfven om de förfara på ett sådant sätt, så äro ju lotterierna
ändock till gagn för de fabriker, som få sälja dessa 3,000 dukar och
40,000 servietter.

På grund af hvad jag sålunda anfört, ber jag att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta bifall till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Denna fråga har redan blifvit så väl

utredd dels i utskottets betänkande, dels i motionen och dels i de
anföranden, som här hållits till förmån för förslaget, att jag icke kan
hafva mycket att tillägga. Men jag gör mig den frågan, om det är
mera nyttigt för landet att uppmuntra frambringande af konstverk och
taflor eller att understödja och utbilda landets industri. Ser jag in i
ett boklådsfönster, så ser jag der tafla vid tafla, å hvilka lotter utbjudas,
hvilket i fråga om dylika konstalster får ske. Men vänder
jag mig till industrien och frågar mig: vore det icke nyttigare etc.
om dessa industrialster vunne uppmuntran och kunde befrämjas genom
lotterier, så svarar jag, att enligt min öfvertygelse det vore nyttigare
om dessa industriens alster, som allmänheten beliöfver, finge en behöflig
uppmuntran genom lotterier än att dylik uppmuntran lemnas
endast åt s. k. rena konstalster. Med denna öfvertygelse är det klart
att jag kommer att rösta för utskottets förslag. Jag kan deri icke
se någon moralisk fara för vårt folk, utan tror tvärt om att man genom
att uppmuntra industri och handtverk, som kommer den lägre
befolkningen till godo, gör en ganska stor nytta. Jag har intet vidare
att anföra utan inskränker mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 12 Mars.

25 N:0 14.

Herrar Mallmin, Nilsson i Rinkaby och Persson i Heljebol instämde
häruti.

Ang. inrättande
af intillstrilotteriei\ -

Herr Björkman yttrade: Jag skall blott med några korta ord uttala
min uppfattning af denna fråga, och den är, att de skäl och bevis,
som framstälts af de ärade talare som här haft ordet och talat för
utskottets hemställan, synas mig så svaga, att jag ännu mer än förut
styrkts i min mening, att den föreslagna rätten att hålla industrilotterier
hvarken är nyttig eller nödig, hvadan jag yrkar afslag å utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Hvilken ställning jag intager till

den föreliggande frågan, torde vara för den ärade kammaren nogsamt
bekant och jag hade derför icke heller tänkt yttra mig i dag i frågan.

Jag ber emellertid med anledning af hvad här yttrats att få säga
några ord. Den förste talaren, herr Björkman, yttrade, bland annat,
det han hoppades, att kammaren skulle vara konseqvent och fatta
samma beslut som förut i denna sak. Jag bär ali aktning för personer,
som äro konseqventa i sin åsigt, men dervid förutsätter jag att
icke något vigtigare skäl tillkommit, som kan föranleda ändring i det
en gång fattade beslutet. Det förslag, som nu föreligger, är, det måste
vi medgifva, till stor del olika det som vid föregående tillfällen
framlagts för Riksdagen, och jag tror mig kunna påstå, att icke någon
kan klandras för om han nu går ifrån sin förut fattade mening i frågan.
Det framgår af utskottets betänkande å sid. 7, hvilka betryggande
åtgärder, som skulle igångsättas för att skydda den spelande
allmänheten samt derför att saker af ringa eller ingen konstskicklighet
i utförandet komrne att bortlottas. Äfven har man i förslaget intagit
bestämmelse derom, att endast sådana saker skulle få bortlottas, hvarå
nedlagts något större konstarbete. Jag tror derför att hvem som helst,
som förut hyst dubier emot förslaget, nu kan låta dem falla.

Den ene af reservanterna emot utskottets förslag, herr (Joll an der,
menade att det nyinrättade teaterobligationslotteriet skulle i väsentlig
mån ersätta dessa industrilotterier. Jag kan icke neka till att detta
är en egendomlig uppfattning. Meningen är icke blott att bereda
handtverkare och industriidkare en ekonomisk fördel, utan meningen
är ju äfven att uppmuntra konstskickligheten, och jag tror icke att
man gör detta genom att inrätta sådana teaterlotterier som här omtalats.

En annan talare nämnde att de, som vilja verka i filantropiskt
( syfte, skulle hellre söka taga bort kortspel, emedan detta åstadkommer
mera demoralisation än industrilotterierna. Ja, jag håller med honom
härom. Men det blir väl litet svårt att få bort kortspelet, då det är
af mera enskild natur. Deremot finnes det ett spel i vårt land, som,
om något är demoraliserande, så är det just det. Jag menar biljardspelet.
Biljarder finnas i snart sagdt alla stadssamhällen, och jag tror

N:o 14. 26

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrät- mig tryggt kunna pasta, att om något spel är demoraliserande, så är
ilande af indu-^ detta, tv det är demoraliserande icke blott i ekonomiskt utan

'' äfven i andra afseenden. Det är troligtvis de flesta bekant, att de,
’ som mest egna sig åt biljardspel, äro helt unga personer, ja, att till
och med skolynglingar på dylika ställen kunna tillbringa flere timmar
på dygnet. Jag tror att här vore ett stort fält för filantropisk verksamhet
genom att söka utverka, att dessa offentliga biljarder blefve
förbjudna.

Jag skall nu icke upprepa alla de skäl, som tala för inrättande
af dessa industrilotterier. Jag har utvecklat dem vid föregående tillfällen,
då denna fråga förevarit. Jag skall nu dels derför att jag är
öfvertygad om att sådana lotterier, väl ordnade och väl skötta, äro
till gagn för vår industri, och dels för att tillmötesgå önskningarne
hos industriidkarne i det samhälle, jag representerar, anhålla om bifall
å utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag har aldrig förr begärt ordet vid behandlingen
af denna fråga, men jag har hvarje gång densamma här varit
före, röstat för en sådan framställning till Kongl. Maj:t som den nu
föreliggande. Jag skulle icke heller nu hafva begärt ordet, om jag
icke ausåge, att just denna Riksdags beslut i saken är synnerligen vigtigt.
Jag tillåter mig nemligen erinra derom att, såsom herrarne veta,
industrilotteriet i Stockholm måst upphöra. Handtverksföreningens
styrelse har hos Kongl. Maj:t gjort ansökan att få fortsätta med lotteriet
och denna ansökan är tillstyrkt af vederbörande myndigheter.
Frågans utgång hos Kongl. Maj:t kommer derför helt säkert att bero
på huru Riksdagen beslutar i saken. Vi böra derföre nu taga i noggrant
öfvervägande, huruvida här föreligger något ondt eller om icke
dermed snarare kan uträttas något godt. För min del är jag nu likasom
förut öfvertygad att, om lotterier inrättas på sätt utskottets förslag
afser, åstadkommes derigenom intet ondt, ty man skulle taga
hänsyn till högsta skicklighet vid föremålens inköpande, tillse att varan
icke betaides med mera än den vore värd, samt att ingen vinst finge
tillfalla lotteriet, och dertill skulle kontrolleras och öfvervakas att de
af Kongl. Maj: t utfärdade föreskrifter för lotteriet efterföljdes. Då
tror jag icke, att dessa lotterier skulle medföra några vådor, utan
tvärt om göra mycken nytta. Jag vet särskildt att på den tid industrilotteri
fans i Malmö, många, som spelade derpå, sade, att de gjorde
detta endast för att uppmuntra industrien. De fingo vanligen ingen
vinst och, om de någon gång fingo en sådan, var den af obetydligt
värde, men de ansågo, att industriidkarne väl behöfde uppmuntran.
Derför spelade de ändå. Reservanterna hafva i sina anföranden hufvudsakligen
utgått från den åsigt, att här liksom i allt vanligt spel
förelåge vinstbegär. Nej, så är icke förhållandet; ty det är i allmänhet
de burgna och förmögnare klasserna som spela. De hafva just

Onsdagen den 12 Mars.

27 N:0 14.

icke så mycket att tänka på, och då vilja de åtminstone söka upp- Ang. inrätmuntra
industri och skön konst.

Med fäst afseende derpå att man kan nu göra detta gagn och då n° ene*''
det är särdeles vigtigt att det sker just nu, enär det är att hoppas, 0 s''
att Kongl. Maj:t, om Riksdagen uttalar sig för denna sak, skall bifalla
Stockholms handtverksförenings ansökan om industrilotteriets fortsättande,
vill jag för min del bidraga till frågans lösning på det sätt
utskottet här föreslagit, och jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Med herr Månsson instämde herrar Lindmark, Lund och Jönsson
i Gammalstorp.

Herr Broström: Sedan så många uttalanden i föreliggande fråga
vid denna riksdag blifvit gjorda och så många instämt, att diskussionen
synes hafva antagit formen af öppen votering, så kan det vara
onödigt att vidare yttra sig i ämnet. Jag har med den förmåga jag
eger sökt följa denna frågas gång vid så väl denna som två föregående
riksdagar. Dervid har jag trott mig finna, att de personer, som
uppträda sökt att göra frågan mycket större än den i verkligheten
är. Man har å ömse sidor sökt föra den till ytterlighetens gränser.

För min del tror jag å ena sidan icke, att, såsom här blifvit yttradt,
vår industri och våra handtverkeri skulle få det uppsving, som man
antagit att de skulle erhålla, om dessa industrilotterier blefve inrättade.

Jag tror lika litet, att, såsom här äfven yttrats, vår industri är dömd
till undergång, om den ej får understöd genom dessa lotterier. Men
å andra sidan tror jag icke heller, att dessa lotterier, om de komma
till stånd, skola medföra det stora förderf och de menliga följder, som
man på vissa håll befarat. Jag ser frågan som mycket liten, och med
den begränsning, som nu af det tillfälliga utskottet blifvit gifven åt
densamma, kommer jag, för den händelse att det blir votering, att
rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Schöning: Jag begärde ordet för att tacka min högt värderade
vän herr Björkman för hans sista korta, sakrika och kärnfulla
anförande. Men hvad hans yttrande om bevisningen beträffar, så tror
jag, att vi kunna vara qvitt. Jag tror ej, att vi hafva något att förebrå
hvarandra, ty vi bedöma ju båda saken efter bästa öfvertygelse. Jag
har för öfrigt icke af hans anförande blifvit öfvertygad och har derför
ej heller kunnat frångå mitt för en stund sedan yttrade beslut att rösta
för utskottets förslag.

Herr C ol la lider: Jag bär begärt ordet blott för att rätta ett
misstag, till hvithet en ärad vän på malmöbänken gjorde sig skyldig, då
han nämnde, att jag i mitt förra anförande yttrat, att teaterlotteriet
fullständigt kan ersätta industrilotterierna. Så yttrade jag icke, utan

N:o 14. 28

Onsdagen den 12 Mars.

Ang. inrättande
af industrilotterier.

(Forts.)

jag sade, att teaterlotteriet kunde undanrödja ett af de sekundära skäl
som anförts för inrättande af industrilotterier, nemligen att man borde
se till, att penningarne skulle stanna inom landet.

Men medan jag har ordet, skall jag be att få säga ännu några
ord. Man får ofta höra, om det också icke här har anförts, att handtverkerierna
och den mindre industrien på senare tiden fört ett tynande
lif och behöfva uppmuntran. Mot denna uppfattning ber jag att få
inlägga min protest. Den som vill erinra sig, huru det stod till för
ett par decennier sedan, skall icke kunna undgå att lemna det erkännande,
att dessa handtverkerier gått ofantligt mycket framåt. Vi
behöfva endast se inredningen af våra dagars bostäder, våta vackra,
elegant inredda passagerareångbåtar för att finna ett vackert prof på
huru dessa industrier hafva gått framåt. Detta synes mig vara väl
värdt att framhållas. För min del är jag öfvertygad, att industriens
farligaste fiende är öfverproduktionen, isynnerhet om den framkallas
genom ett konstladt sträfvande, som här är fallet. Det är derför jag
reserverat mig mot utskottets hemställan och fortfarande yrkar bifall
till min reservation.

Herr Win krans: Blott ett par ord! Jag är nog lycklig att i
ett afseende kunna instämma med den ärade talaren på malmöbänken,
som nyss hade ordet, då han nemligen påstod att biljard- och kortspel
mycket missbrukades och följaktligen borde motverkas. Men den
omständigheten att vi redan hafva ett ondt är icke något skäl att införa
också ett annat ondt. Ty jag anser för min del, att det spel,
som vi kalla lotteri, mycket lättare föranleder missbruk än någonsin
de af den ärade talaren nämnda. Det slags kortspel, som egentligen
missbrukas, är hasardspelet, men det är redan delvis i vår lag förbjudet
och straffas, om det utöfvas på offentliga ställen.

Som sagdt. Derför att vi redan hafva ett ondt, böra vi icke införa
äfven ett annat ondt, som kan blifva ännu farligare, och det är
derföre som jag hellre vill stämma i bäcken än i ån och följaktligen
vidhåller mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan.

Herr Bexell: Jag har redan genom att instämma med dem,

som yrkat bifall till utskottets förslag, uttalat min ställning till frågan
och vill nu endast taga mig friheten erinra derom, att det blott är en
skyldig uppmärksamhet mot Stockholm och dess industriföreningar
att nu bifalla motionärens förslag. Stockholms representanter hafva
nemligen visat oss så stor liberalitet, att vi verkligen böra lemna dem
någon gengäld, och detta kunna vi icke göra billigare än om vi nu
bifalla motionärens förslag.

Herr A. Petersson i Hasselstad: Jag vill blott tillkännagifva,

att jag, i motsats till flere föregående talare, hvilka icke funnit något
bevisande i de yttranden, som här blifvit afgifna till förmån för ut -

Onsdagen den 12 Mars.

29 N:0 14.

skottets förslag och för motionen, tvärtom af dessa yttranden blifvit Ang. inrätöfvertygad
derom, att den föreslagna åtgärden skall medföra en verk-tandf af ”***''
lig iordel ior den mindre industrien och ior vara handtverkeri.

Jag ber således att på grund af de skäl, som här blifvit anförda ^ or s''''
för utskottets förslag, få yrka bifall till detsamma.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.

Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 2 (i samlingen n:o 1 ?>), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som de i ämnet väckta motionerna.

Voteringen utföll med 113 ja och 80 nej, och hade sålunda kammaren
bifallit utskottets hemställan, hvilket beslut, jemlikt 63 § 3
mom. riksdagsordningen, skulle genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ U.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i nästförestående
§ omförmälda beslut.

§ 12.

Herr statsrådet m. m. friherre Hj. Palmstierna aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen, angående statens öfvertagande af ett
rörande säteriet Mossebo med underlydande hemman i Möllstorps
socken af Vadsbo härad afslutadt köp.

Den kongl. propositionen bordlädes.

N:o 14. 30

Onsdagen den 12 Mars.

§ 13.

Härefter föredrogs Andra Kammarens forsta tillfälliga utskotts
utlåtande n:o (i (i samlingen n:o 14), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om inrättande af gymnastikundervisning
vid rikets folkskolor.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande af herr N. S. Håkansson
afgifna motion, n:o 159, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Motionären Herr Håkansson begärde ordet och yttrade: Af

intresse för att gymnastikundervisningen vid folkskolorna måtte blifva
något bättre ordnad, än hvad nu i allmänhet är förhållandet, har jag
framkommit med min motion.

Utskottet, som behandlat denna, har enligt sin motivering medgifvit,
att detta obligatoriska undervisningsämne, i förhållande till andra
ämnen, intagit en underordnad ställning och deremot har jag icke
något att anmärka; men hvad jag med motionen afsett och velat hafva
påaktadt, det har varit, att gymnastikundervisningen ej, såsom mångenstädes
i folkskolorna, efter hvad jag särskildt vet, på landet nu är
förhållandet, blefve försummad; ty min tanke är att barnens fysiska
utveckling rätt mycket beror af gymnastikrörelser och det torde icke
heller kunna förnekas att, genom en lämplig öfning äfven med vapen,
grunden derigenom skulle kunna läggas för den allmänna värnpligten,
som, säga hvad man säga vill, ändå är nödvändig, för att i farans
stund kunna försvara land och rike.

Jag hade derför tänkt mig att, enär ett faktum är att gymnastikundervisningen
vid många folkskolor ligger helt och hållet nere, utskottet
skulle kunnat tillstyrka skrifvelsen, men då det varit af annan
mening — och det icke torde löna mödan att strida emot strömmen —
vill jag härmed inskränka mig till att yrka bifall till mitt förslag.

Herr Östberg: Jag anhåller att på de i betänkandet anförda

skäl fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14-

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående utfärdande af stadganden om exakta mantalsbråks förvandling
till och utbyte mot decimalbråk; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om skattelindring för de
skatteköpta s. k. halländska kyrkohemmanen.

Onsdagen den 12 Mars.

8 15.

31 N:o 14.

Vid föredragning härnäst af statsutskottets utlåtande n:o 32, i
anledning åt väckt motion om inlösen till statsverket af frälseskatteräntor,
i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr L. P. Larsson i Berga afgifna motion, n:o
169, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet
af motionären

Herr Larsson i Berga, som anförde: Jag tycker, att ganska besynnerliga
förhållanden inträffat vid Riksdagens förhandlingar under den
senaste tiden. Det har ju varit ett allmänt intresse att verka för landets
värn och att söka lindra de skattebördor, som trycka på befolkningen
i allmänhet och särskildt på de mindre jordbrukarne. Bland alla de
skatter, som hvila på de mindre bemedlade jordbrukarne, äro just
dessa frälseskatteräntor de mest tryckande, och de, som skola utgöra
dem, äro ett fåtal i jemförelse med dem, som betala grundskatter.

Rättvisan och billigheten synas mig derföre kräfva, att ifrågavarande
frälseskatteräntor af statsverket inlösas på sätt redan skett med skattefrälseräntorna.
En sådan åtgärd skulle icke för statsverket medföra
någon synnerligt stor förlust, ty enligt de statistiska upplysningar jag
kunnat inhemta uppgå dessa frälseskatteräntor endast till omkring
1,000,700 kronor.

Jag vill derföre, herr talman, yrka bifall till min motion och afsteg
å utskottets hemställan.

Herr Jonson i Fröstorp yttrade: Jag tror, att utskottet haft

goda skäl för sitt afstyrkande af motionen och vill derför inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 16.

Slutligen föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 33, i
anledning af väckta motioner i fråga om rätt för rust- och rotehållare
att bestämma formen för soldats aflöning.

§ 17.

Ordet lemnades härefter till herr Wretlind, hvilken uppläste ett interpellation,
skriftligen uppsatt anförande af följande lydelse:

Religionsfriheten hör till saker, hvilka torde vara en hvars mest oförytterliga
rättighet. Vi veta dock, att ända till vårt århundrade det
motsatta förhållandet varit det rådande; religionsförtryck och religionskrig
äro genomgående drag i verldshistorien. Icke underligt derför,

N:0 14. 32

Onsdagen den 12 Mars.

Interpellation. att då nu slutligen det sista århundradets kultur brutit stafven öfver
(Forts.) detta missförhållande, denna förblindelse, det ena folket efter det
andra sökt göra sig detta framsteg till godo.

Hos oss är visserligen religionsfrihetens grundprincip uttalad i
regeringsformens § 16, men icke desto mindre hafva — såsom bekant är
— religionsfrihetens principer blott småningom, ja, man kan säga tum
för tum, förmått göra sig gällande i vår borgerliga och kyrkliga lagstiftning.
Och ännu är det långt ifrån, att sagde princip blifvit i
denna lagstiftning genomförd. Ja, man måste erkänna, att flertalet af
Europas folk i detta hänseende kommit i sin lagstiftning längre än vi.
Men vår ofullkomliga, man kan säga ofullbordade lagstiftning på detta
område har i praktiken gjort sig mindre känbar derigenom, att det
allmänna rättsmedvetandet gått lagstiftningen så mycket i förväg, att
föråldrade och otidsenliga lagstadganden i allmänhet icke kunnat tilllämpas
utan faktiskt blifvit döda bokstäfver på papperet. Dock torde
en hvar tänkande medborgare villigt erkänna, att det är ett missförhållande,
särskildt egnadt att minska aktningen för lagarnes helgd, då
lagar bibehållas, livilka icke i allmänhet, d. v. s. åtminstone icke i
samhällslifvets centra, kunna tillämpas, utan hvilka vid sin tillämpning
måste, så att säga, uppsöka rikets mera aflägsna och undangömda orter.

Bland andra ega vi ännu en dylik lag i förordningen af den
11 december 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.
Denna förordning lägger en godtycklig magt i kyrkorådets
händer, då detta vid vite kan förbjuda en hvar, som icke är enligt
kyrkolagen berättigad att offentligen predika, att hålla »andliga föredrag,
när dessa anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller
förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af
religionens helgd.» Enligt denna förordning skulle således kyrkoråden
allestädes kunna förbjuda predikanter i fri- och dissenter-församlingar,
hvilka icke blifvit enligt 1873 års dissenter-lag legaliserade, att uppträda
med föredrag. Nästan alla baptist-församlingarnes predikanter
skulle t. ex. på det sättet kunna, ja enligt förordningens ordalydelse
höra förbjudas predika. Men man hör icke numera talas om sådana
förbud, och skälet kan icke vara annat än den allmänna insigten om,
att ett dylikt tillvägagående skulle strida mot folkets allmänna begrepp
om hvad religionsfrihetens princip kräfver.

Under senare år har man sällan hört talas ens om något försök
af kyrkoråden att tillämpa nu omnämnda kongl. förordning af år 1868.
Men sistlidne september skedde ett undantag från denna regel, dä
förordningen anlitades af kyrkorådet i Landskrona stadsförsamling för
att hindra den s k. frälsningsarmens medlemmar att uppträda med
föredrag i Landskrona, af hvilka medlemmar två, som nekade att
ställa sig kyrkorådets förbud till efterrättelse, af rådhusrätten i Landskrona
dömdes till 50 kronors böter hvardera, hvilka blifvit genom
fängelse aftjenade.

Då nu frälsningshären icke bildar eller vill bilda något kyrko -

Onsdagen den 12 Mars.

33 N:o 14.

samfund, kan den i sjelfva verket vida mindre än vanliga dissentersamfund
sägas verka söndring i kyrkligt afseende, ej heller predika
dess medlemmar något förakt vare sig för den allmänna gudstjensten
eller religionen, såsom vissa andra talare, hvilka i våra dagar hålla
föredrag utan att någonsin drabbas af kyrkorådsförbud. — Icke heller
har någonstädes i vårt land annat än i Landskrona — såvidt jag vet
— vederbörande försökt att på den mycket utbredda s. k. frälsningshären
tillämpa förordningen af den 11 december 1868. Att polismyndigheten
somligstädes ur ordningens intresse lagt vissa hinder för frälsningshärens
möten är eu annan sak, som icke hör hit, ehuru densamma
visserligen också torde kunna tåla sin kritik.

När emellertid det sålunda visat sig, att 1868 års förordning om
särskilda sammankomster för andaktsöfning med sitt stadgande om
böter (eventuel fängelse) för brott mot statskyrklig ordning ännu icke
allestädes i vårt land blifvit eu död bokstaf, synes det vara skäligt
erinra derom, att såväl vårt kyrkomöte som Riksdagen af Kongl.
Maj:t begärt en ändring af sagda förordning i mera tidsenlig rigtning.

I skrifvelse af den 3 oktober 1883 anhöll det då församlade
kyrkomötet, det Kongl. Maj:t täcktes låta vid taga erforderliga åtgärder
för sådan ändring i omförmälda förordning, att den deri förekommande
bestämmelsen om borgerligt straff för den, hvilken underläte
att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af
lärareverksamhet, blefve utbytt mot stadganden om påföljder för den
felande af kyrklig art.

Denna kyrkomötets skrifvelse föranledde icke någon åtgärd från
regeringens sida.

Efter samstämmiga beslut i Riksdagens begge kamrar i mars 1886
aflät då Riksdagen den 16 mars 1886 en skrifvelse till Konungen, hvari
Riksdagen uttalade samma önskan rörande förordningen af den 11 december
1868 som 1883 års kyrkomöte uttalat. I denna sin skrifvelse
framhöll Riksdagen särskildt, att bland gällande bestämmelser, hvilka
syntes tillämpliga på fall, som i 1868 års förordning åsyftas, vore §§ 22
och 28 i förordningen om kyrkoråd och skolråd. Den förra af dessa
stadgar, att kyrkorådet skall »vaka deröfver, att spridande af vilseförande
läror må, så vidt möjligt är, förekommas samt kyrklig tvedrägt
och söndring förhindras.» Den senare § föreskrifver, att »kyrkorådet
må i frågor, som röra religionens och sedernas helgd, ej annorledes
än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå den
felande till bättring».

Säkerligen uttalade härvid Riksdagen den i landet nu rådande
meningen, att religiösa meningar icke kunna bekämpas genom böter
och fängelse utan endast genom föreställningar och varningar.

Då emellertid denna Riksdagens skrifvelse till Konungen af den
16 mars 1886 lika litet som kyrkomötets skrifvelse af den 3 oktober
1883 föranledt någon känd åtgärd från regeringens sida, så anhåller
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 14. 3

Interpellation.

(Forts.)

N:o 14. 34

Onsdagen den 12 Mars.

Interpellation, jag om denna kammares medgifvande att till statsrådet och chefen för
(Forts.) justitiedepartementet få framställa den frågan:

Hvilka orsaker hafva hindrat regeringen att vidtaga någon slags
åtgärd med anledning af 1883 års kyrkomötes och 1886 års Riksdags
skrivelser till Konungen med underdånig anhållan om ändring i kongl.
förordningen af den 10 december 1868 angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning?

Den af herr Wretlind sålunda gjorda framställning begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 18-

För motions afgifvande hade sig anmält herr V. B. Wittrock,
hvilken aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om undervisningen i naturalhistoria vid de allmänna läroverken.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 218, bordlädes till
nästa sammanträde.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtanden:

n:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887;

n:o 28, i anledning af väckt motion om tillägg till kommunallagarne
i fråga om tiden för kommunal- och kyrkostämmors hållande;
och

n:o 29, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16
i förordningen om landsting den 21 mars 1862; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17, i
anledning af väckt motion om ändring i § 14 af förordningen angående
eldfarliga oljor m. m. den 26 november 1875.

Dessa nu första gången bordlagda ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

§ 20.

Justerades ytterligare åtta protokollsutdrag angående kammarens
i dagens sammanträde fattade beslut.

Onsdagen den 12 Mars.

§ 21.

35 N:0 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. Rundbäck under 14 dagar fr. o. m. den 26 dennes; och

s F. Petterson i Tjärsta » 5 » » » 14 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,39 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.