RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. M:o 11.

Lördagen den I mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. V. Groll aflemnade följande Kongl. Makts
propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående tillstånd för Borås’ jernvägsaktiebolag att af bolagets
skuld till riksgäldskontoret afbetala 300,000 kronor, in. in.;

angående statsbidrag för utrotande af ollonborrarne inom Hallands
och Kristianstads län; och

angående försäljning af eu del utaf den s. k. lasarettstomten i
hamn.

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 2.

Justerades protokollet för den 22 nästlidne februari.

§ 3.

- Efter föredragning af herr G. Elowsons i gårdagens sammanträde
anemnade motion, n:o 209, hänvisades densamma till behandling af
kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 27;
bankoutskottets memorial n:is 3, 4, 5, 6 och 7; samt
lagutskottets utlåtande n:o 20.

Andra Kammarens Vrot. 1890. N:o 11.

2 Lördagen den 1 Mars, f, m.

§ 5-

Till kammarens afgörande förelåg statsutskottets utlåtande n:o 25,
^grundskatter i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående nedsättning i de på
m. m. viss jord hvilande grunskatter m. m. äfvensom inom Riksdagen väckta
förslag i dithörande ämnen.

Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 6) af den 11 januari
innevarande år hade Kongl. Maj:t, med förmälan att Kongl. Maj:t
vore sinnad att samma dag aflåta proposition angående förändrad lydelse
i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt under
åberopande af hvad som funnes anfördt i det vid Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof fogade
protokoll öfver finansärenden, föreslagit Riksdagen att, för den händelse
Riksdagen godkände den angående förändrad lydelse i vissa
delar af värnpligtslagen aflåtna propositionen, i hvad densamma afsåge
ändring i §§ 1, 3, 6, 27 och 52 af nämnda lag, jemväl besluta:

“att i de skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna
i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter, blifvit nedsatta med trettio
procent, ytterligare nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga
delar af föreskrifterna i berörda kongl. kungörelse, från och med år
1891 ega rum med tio procent af det belopp, hvarå nyssnämnda nedsättning
beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt kong!,
kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer
förr än efter 1891 års ingång, nedsättningen bestämmes till fyratio procent
af det belopp, hvarå enligt samma kongl. kungörelse nedsättningen
skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar
i Vestmanlands län från och med ingången af år 1891 nedsättes med
ytterligare tio procent af det belopp, hvarå den jemlik! kongl. brefven
den 13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning af
trettio procent egt rum; samt

att den ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af kongl.
förordningen den 11 september ‘1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,
kronotionde, som innehafves under enskild eganaerätt, samt
arbets- eller hofveriskyldigket till skattesåld kronoegendom icke blifvit
af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna
i nämnda kungörelse, från och med år 1891 utgå med fyratio
procent af räntans belopp, beräknaclt på sätt i samma kungörelse
föreskrifves. “

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, hade i sammanhang med densamma behandlat
jemväl nedannämuda, inom Andra Kammaren väckta motioner,
i hvad de afsåge nedsättning i de å viss jord hvilande grundskatter,
nemligen:

N:o II.

Angående
nedsättning i
de på viss

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II

af herr Hans Andersson i Nöbbelöf, med hvilken herr J. Bengtsson
in. fl. instämt, och som (i motionen n:o 3) hemstält, att Riksdagen
måtte besluta:

att från och med 1891 nedsättning skulle ytterligare ega rum
med tjugu procent af den å viss jord före 1885 års afskrifning utförda,
i kronans jordeböcker och räkenskaper upptagna grundskatt,
att verkställas efter samma grunder och bestämmelser, som funnes
stadgade i kongl. kungörelsen af den 5 juni 1885, angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter;

att från och med 1891 ytterligare tjugu procent lindring i rustnings-
och ro terings besvären efter de värden, som för hela kostnaden
af dessa besvär blefve år 1885 af Riksdagen godkända, skulle komma
alla rustnings- och roteringsskyldige till godo efter enahanda grunder
och bestämmelser, som funnes i lagen af den 5 juni 1885, angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären; och

att minska beräkningen af inkomsten af grundskatter för år 1891
med det belopp, som motsvarade tjugu procent ytterligare nedsättning
deraf, och under fjerde och femte hufvudtitlarna anvisa det anslag,
som erfordrades till ytterligare lindring af tjugu procent utaf rustnings-
och roteringsbesvären;

af herr L. Pålsson (motion n:o 33) med förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes för nästa års Riksdag framlägga förslag till sådan skatteändring
inom landet, att återstående 70 procent af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären successivt under viss tid och på
vissa vilkor helt och hållet blefve afskrida, samt i stället, när så behöfdes,
införande af en statsskatt, lika för alla beskattningsföremål,
efter fastighetsvärde eller årsinkomst;

af herr J. Eliasson, med hvilken herr A. Kihlberg m. fl. förenat
sig (motion n:o 45), och som föreslagit, det Riksdagen måtte besluta:

att, från och med år 1891, den nedsättning i de på viss jord
hvilande grundskatter, som stadgades i kongl. kungörelsen den 5 juni
1885, förändras från 30 till 50 procent;

att, äfven från och med år 1891, den i lagen den 5 juni 1885
bestämda lindring i rustnings- och roteringsskyldigheten ökas från
30 till 50 procent; samt

att bevilja erforderligt anslag för detta ändamål;
af herr A. P. JDanielson m. fi. (motion n:o 175), som föreslagit,
att Riksdagen ville besluta:

att från och med 1891 nedsättning skulle ytterligare ega rum
med 20 procent af den å viss jord före 1885 års afskrifning utförda,
i kronans jordeböcker och räkenskaper upptagna grundskatt, likaså
för egare af skattefrälsehemman och de hemman i Sala bergslag,
hvarå förr utgått grufvedrängshjelp, att verkställas efter samma grunder
och bestämmelser, som funnes stadgade i kongl. kungörelsen den
5 juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter
samt sedermera tillkomna bestämmelser;

att från och med 1891 ytterligare 20 procent lindring i rustningsoch
roteringsbesvären, efter de värden som för hela kostnaden af dessa

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. in.
(Iförts.)

N;o II. 4 Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående besvär blefvo 1885 af Riksdagen godkända, skulle komma alla rustnedsättning
i njngS_ och roteringsskyldige till godo efter enahanda grunder och bejord
hvinande stämmelser, som funnes i lagen af den 5 juni 1885 angående lindring
grundskatter i rustnings- och roteringsbesvären; och

m. m. att minska beräkningen af inkomsten af grundskatter för 1891

(Forts.) me(j (Jet belopp, som motsvarade 20 procent ytterligare nedsättning
deraf, och under fjerde och femte hufvudtitlarne anvisa det anslag,
som erfordrades till ytterligare lindring af 20 procent af rustningsoch
roteringsbesvären, samt den förändring af lydelsen i lagen af den
5 juni 1885, angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären, som
kunde genom bifall till här ofvan framstälda yrkanden föranledas;

samt af herr P. G. Petersson i JBrystorp, med hvilken herr Folke
Andersson m. fl. instämt (motion n:o 98), med hemställan att, i händelse
Riksdagen skulle bifalla ytterligare 20 procent afskrifning å
grundskatten, lika förmån äfven måtte tillkomma egare af skattefrälsehemrnan
på så sätt, att från statsverket erhölles ersättning med 50
procent af frälseräntans belopp, beräknadt på sätt i kongl. kungörelsen
den 3 februari 1888 föreskrefves.

Med anledning af hvad sålunda blifvit föreslaget hemstälde utskottet
i föreliggande utlåtande:

A. att Riksdagen, oberoende af det beslut, Riksdagen kunde
komma att fatta med anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen afgifna
förslag om ändring i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885, måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i herrar H.
Anderssons, J. Eliassons, A. P. Danielsons m. fi:s och P. G. Peterssons
ofvannämnda motioner föreslagits, på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen beslutade, under förutsättning
af motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären:

“att i de skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna
i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning
i de på viss jord hviiande grundskatter, blifvit nedsatta med trettio
procent, ytterligare nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga
delar af föreskrifterna i berörda kungörelse, från och med år 1891
ega rum med tjugu procent af det belopp, hvarå nyssnämnda nedsättning
beräknats;

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer
förr än efter 1891 års ingång, nedsättningen bestämmes till femtio
procent af det belopp, hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen
skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar
i Vestmanlands län från och med ingången af år 1891 nedsättes med
ytterligare tjugu procent af det belopp, hvarå den jemlikt kongl. blefven
den 13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning af
trettio procent egt rum; samt

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

ordningen den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor,
kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt, samt
arbets- eller kofveriskyldigket till skattesåld kronoegendom icke blifvit
af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna
i nämnda kungörelse från och med år 1891 utgå med femtio
procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse
föreskrifves“;

B. att herr L. Pålssons ofvan omförmälda motion, i hvad den
afsåge afskrifning af de å viss jord hyllande grundskatter, icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

af herrar friherre B. A. Leijonhufvud, F. Boström, V. N. Ekenman,
och K. Bohnstedt;

vid punkten A:

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Casparsson, E. V. R. L.
Königsfeldt, O. W. O delberg, grefve E. C. A. Piper, P. J. von Ehrenheim
och R. G. von Hedenberg, hvilka yrkat, att utskottets hemställan
i denna punkt måtte erhålla följande lydelse:

“att Riksdagen, för den händelse att kamrarne fatta sammanstämmande
beslut med anledning af Kongl. Maj:ts hos Riksdagen
gjorda framställning om ändring af 1, 3, 6, 27 och 52 §§ i värnpligtslagen
den 5 juni 1885, må med afslag å herrar H. Anderssons, L.
Pålssons, J. Eliassons, A. P. Danielsons m. flis och P. G. Peterssons
ofvannämnda motioner, under förutsättning af motsvarande lindring i
rustnings- och roteringsbesvären, besluta:

att i de skatter och utlagor, som, med tillämpning af bestämmelserna
i kong!, kungörelsen den 5 juni 1885, angående nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter, blifvit nedsatta med trettio
procent, ytterligare nedsättning skall, under iakttagande i tillämpliga
delar af föreskrifterna i berörda kungörelse, från och med år 1891
ega rum med tio procent af det belopp, hvarå nyssnämnda nedsättning
beräknats:

att i de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt kongl.
kungörelsen den 5 juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer
förr än efter 1891 års ingång, nedsättningen bestämmes till fyratio
procent af det belopp, hvarå enligt samma kungörelse nedsättningen
skall beräknas;

att den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket
indragna grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar
i Vestmanlands län, från och med ingången af år 1891 nedsättes med
ytterligare tio procent af det belopp, hvarå den jemlik! kongl. brefven
den 13 juli och den 25 november 1887 medgifna nedsättning af trettio
procent egt rum; samt

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

M.o II.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

verket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i
nämnda kungörelse, från och med år 1891 utgå med fyratio procent
af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse föreskrifves“;

af herr Ii. P. P. Tamm, hvilken yrkat afslag å så väl Kongl.
Maj:ts förslag som de i ämnet afgifna motioner; samt

af herrar Sven Nilsson och A. Persson i Mörarp mot vissa delar
af motiveringen.

- Sedan till en början utskottets under punkten A. gjorda hemställan
blifvit uppläst, anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Den nu föreliggande frågan har ursprungligen endast varit en ekonomisk
fråga, men vid 1878 års riksdag knöts sambandet emellan denna fråga
och frågan om värnpligtens utsträckning. Sedan dess har frågan
fått en mycket stor politisk betydelse. Statsutskottets förevarande
förslag afser en upplösning af denna 1873 knutna förbindelse. Konung
och Riksdag hafva dock en gång beslutat, att dessa frågor skola ställas
i beroende af hvarandra. Och det synes mig, såsom om starkare skäl
borde förefinnas, än de af statsutskottet framstälda, för att en upplösning
af detta samband måtte ske.

Ett af de skäl, hvarför Kongl. Maj:t i den föreliggande propositionen
icke har föreslagit mer än 10 procents afskrifning af grundskatterna
samt motsvarande lindring i rust- och roteringsbördan är
det, att i följd af det samband, hvari dessa frågor om utsträckt
värnpligt och grundskatteafskrifning blifvit strida, Kongl. Maj:t, för
att bibehålla den proportion, som Kongl. Maj:t förut uppstält emellan
ökad värnpligt och grundskatteafskrifning, skulle, i händelse, större
afskrifning ifrågasatts, också nödgats föreslå en. större ökning i värnpligten,
än hvartill Riksdagen antagligen skulle velat lemna sitt bifall.

Många af de forne stiftarne af den s. k. kompromissen, synas
emellertid nu hafva öfvergifvit densamma, viljande lösa den ena frågan
men lemna den andra åt framtiden. Denna kompromiss försvaras nu
kanske mest af dem, som varit dess motståndare, då den tillkom.
Kongl. Maj:t har nu, vid framläggande af förslag till partiel lösning
af dessa svårlösta frågor, naturligtvis icke velat ansluta sig till vare
sig den ena eller andra sidan, utan har måst söka en sådan lösning,
som kan tillfredsställa till viss grad den ena och till viss grad den
andra sidan, utgående från den uppfattning, att tillmötesgående från
båda sidor är erforderligt för lösande af båda frågorna.

Det andra skälet, hvarför Kongl. Maj:t icke i den förevarande
propositionen satt i fråga en större afskrifning än 10 procent, är det,
att eu sådan afskrifning naturligtvis bör betingas deraf, att en ständig
och påräknelig tillväxt hos statsbudgeten finnes att förvänta, och att
den icke får göras beroende af den tillgång, som förefinnes till följd
af tillfälliga öfverskott från föregående år, hvilka kunna synas angifva,
men icke äro eu stadig och verklig ökning i budgeten. Den ökning
i budgeten, som man "kan påräkna såsom ett beräknelig! öfverskott
öfver inkomsterna enligt föregående års budgeter, uppgår till eu summa
af omkring 2 millioner kronor. Men att föreslå en afskrifning, som

Lördagen den 1 Mars, f. m. 7 N:o

till beloppet närmade sig denna summa, fann Kongl. Maj:t mindre -Angående _
försigtigt; och Kongl. Maj:t har derför stannat vid förslag om 10
procents afskrifning, för att icke komma marginalen för nära. jord hettande

Man må säga hvad man vill om tillkomsten af dessa grundskatter grundskatter
på en tid, då jorden utgjorde det hufvudsakliga skatteobjektet, men m. m.
hvad som är säkert är, att de äro sekelgamla och häfdvunna. Under 0''orts.)
sådana förhållanden synes det väl klokare att fortgå så småningom
med afskrifningen af dessa skatter, som i så många decennier eller
rättare sekler tyngt på jordeD. En plötslig rubbning i sådana gamla
och häfdvunna skatter synes icke vara tillrådlig, jemväl af den orsak,
att till följd af en sådan afskrifning andra skattetitlar måste uppsökas
och allmänheten betungas med skatter af annan art, hvilka icke böra
för plötsligt påläggas. Eu annan omständighet, som äfven synes mana
dertill att endast så småningom verkställa denna afskrifning, synes
ligga deri, att, om denna afskrifning skedde plötsligt, skattejorden
också plötsligt skulle stiga i värde, hvilket naturligtvis skulle innebära
eu stor förmån för skatte]ordegarne, men en förmån, som komme enbart
de nuvarande innehafvarne till godo, och lätt kunde väcka afund
från andra samhällsklassers sida. Dessa förhållanden utgöra redan i
och för sig en anledning dertill, att afskrifningen bör ske successivt
och så småningom. När afskrifningen derjemte måste ställas i förbindelse
med frågan om utsträckt värnpligt, ligger deri ett ytterligare
väsentligt skäl för att icke'' taga för stora portioner på eu gång.

Ett sätt funnes väl att komma hastigare till målet. Detta sätt,
som utskottet väl antydt, men hvarken utskottet eller Kongl. Maj:t
föreslagit, består i eu höjning af fastighetsbevillningen, hvarigenom en
ökad afskrifning skulle kunna möjliggöras. Derom vill jag nu emellertid
icke yttra mig, utan blott påpeka, att utskottet antydt detta sätt,
att hastigare komma till målet.

Jag tror slutligen, såsom jag redan förut antydt, att, för lösningen
af dessa sammanhängande vigtiga frågor, det är nödigt och ytterst
vigtigt, att ett ömsesidigt tillmötesgående från både den ena och andra
sidan måtte visas. Det är, såsom jag anser, omöjligt att numera lösa
endera frågan tillfredsställande från den ena sidan, man måste äfven
taga hänsyn till den andra. Det är detta jag velat nämna. Något
yrkande har jag naturligtvis från min plats icke att framställa.

Herr Bäckgren: Jag tror mig med visshet veta, att den åsigt
nu är temligen allmän och stadgad i vårt iand, att grundskatterna
icke från början varit annat än tillfälliga skatteåtaganden, afsedda att
lemna medel till bestridande af för tillfället varande statsutgifter, men
att dessa beviljade uppoffringar sedermera genom de previlegierade
klassernas magtspråk blifvit pålagor och som sådana sedan hängt qvar
såsom de mest orättvisa, mest ojemnt fördelade och mest förhatliga
af alla skatter vid en del af jorden. Såsom en följd af denna uppfattning
af grundskatterna hafva oupphörligen framställningar blifvit
gjorda och förslag framkastade om deras afskaffande. Regeringen har
vid ett minnesvärdt tillfälle uttalat, att grundskatterna äro “sekelgamla
orättvisor". Detta öppna erkännande åt sanningen har blifvit

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående bevingade ord, som flugit land och rike omkring, och öfverallt helsats
depå viss ‘ med glädJe af. de. skattdragande, men äfven med förhoppning. Man
jord hvilande s^r likväl nu inför det spörsmålet: när denna skatt är erkändt orättgrundskatter
vis, hvilket erkännande lemnats så väl af regeringen som den allmänna

in. m meningen,. hvarför blifver den icke då afskaffad? Skall den icke under

or s.j sådana förhållanden afskaffas till följd af dess inneboende egenskap

af att vara orättvis, utan endast mot vederlag? Likväl måste det
första steget tagas i denna rigtning, så att grundskatteafskrifningen
klöffett slags köp, och den naturliga följden häraf blef den, att ett
allmänt missnöje med den utsträckta värnpligten uppstod. Det är
förvånande, att denna allmänna ovilja icke ar Kongl. Maj:ts regering bekant,
ty man måste antaga, att den icke är det, då Kongl. Maj:t framlagt
silf föreliggande förslag om utsträckning af den allmänna värnpligten.
För mig synes Riksdagen icke kunna ingå på regeringens förslag, ty
om den det gjorde, skulle den visa sig hafva annan uppfattning om
grundskatterna, än den regeringen en gång uttalat såsom sin, och hvilken
uppfattning den allmänna opinionen biträdt. Vederlaget för den
redan skedda afskrifningen har i de djupa leden mottagits med skarpt
klander och mycken ovilja, och detta manar allvarligt att ej vidare
beträda denna, af det allmänna omdömet förkastade väg. Det är en
allmän önskan att dessa frågor, grundskattefrågan och försvarsfrågan,
måtte få sin lösning hvar för sig, den förra så småningom, så snart
tillfälle dertill gifves, och den senare allt efter omständigheternas kraf.
Och nu, om någonsin, är väl tiden inne för grundskattefrågans lösning,
då statens finanser äro sådana, att de väl kunna tillåta en ytterligare
afskrifning åt 20 procent af grundskatterna jemte motsvarande lindring
i rust- och roteringsbördan, hvarigenom de djupt tyngda skattdragande
ändtligen finge se sina förhoppningar om välvilja och hjelp
från regeringens och Riksdagens sida något förverkligade. På grund
af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utsktottets hemställan
i punkten A.

Herr Sven Nilsson: Såsom kammaren torde finna, har jag afgifva
en naken reservation emot det afgifna betänkandet. Denna
reservation afser icke det slut, hvartill utskottet kommit, utan den
af utskottet använda motivering. Och jag vill nu något närmare utveckla
min mening, ehuru jag tror, att den för flertalet inom kammaren
är på förhand känd.

Det förefaller mig litet egendomligt, att statsutskottet, hvars
pluralitet består af samma personer, som vid förra årets riksdag voro
reservanter mot utskottets då i ämnet afgifna förslag och deremot
afgåfvo. en motiverad reservation, i år helt och hållet frångått den
motivering, som de använde i fjol i denna fråga, och i hvilken motivering
det hette: att ett aflyftande af dessa skatter och besvär icke
bör ega rum annat än i sammanhang med lösningen af flera andra
samhällsvigtiga frågor, bland hvilka synnerligt afseende bör fästas vid
den under utredning föreliggande frågan om beredande åt arbetare
och obemedlade en tryggare ställning för deras ålderdom. Jag hade
förväntat, att finna något härom jemväl i den motivering, som här

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

föreligger, men nu låter det raka motsatsen. Det måste vara högst
vigtiga och märkliga skäl, som föranledt dessa samma personer, som
skrifvit på ena sättet förra året, att nu skrifva en helt annan i motsatt
mening gående motivering till sitt beslut. Först och främst är det
märkligt derför, att samma personer alltsedan 1873 ifrigt hållit på
den s. k. kompromissen, eller att grundskatte- och försvarsfrågorna
skulle lösas på samma gång. Men ännu märkligare är, att i motiveringen.
nu bortfallit talet om ålderdomsförsäkring för arbetare, som
så ifrigt påyrkades, trots mina varningar förra året, hvarom man nu
icke synes vidare vilja höra talas. Jag antydde redan i mitt anförande
i denna fråga vid fjolårets riksdag, att denna kompromiss med
arbetarefrågan icke länge kunde hålla stånd. Jag har blifvit sannspådd
deri; och jag är förvissad om, att den motivering, som nu användts
för grundskatte- och försvarsfrågornas skiljande, icke heller skall länge
hålla streck, helst man finner, att samma personer i nästa statsutskotts
utlåtande antyda, att frågorna snarast möjligt böra afgöras i sin helhet.
Det är ju alldeles uppenbart att så får ske, ty icke kan man
upphäfva vårt nuvarande försvarsväsen, som hufvudsakligen utgöres
af indelningsverket, utan att ställa något annat i stället; och då indelningsverk
och grundskatter äro så fast sammanbundna, att de ej
kunna afgöras hvar för sig utan att stora orättvisor skola ega rum,
tvifla!- jag på, att man kan på den vägen komma till något resultat,
utan att de fortfarande också komma att blifva sammankopplade.
Jag tror derför, att det varit lyckligare, om utskottet följt den väg,
som förut begagnats. Tv clet är min mening, att huru ofta man än
vill lösa dessa frågor från hvarandra, så skola de dock vid förestående
afskrifning sammanflyta igen.

Med anledning af yttrandet på statsrådsbänken ber jag äfven att
få säga några ord. Det sades, hvad som äfven återfinnes i den kongl.
propositionen, att man icke bör vidtaga större afskrifning af skatter,
än som motsvaras af säkra tillgångar i statskassan. Jag är häruti
af alldeles samma uppfattning som regeringen, men jag tror, att man
kan taga det steg, som här är ifrågasatt, om 20 procents afskrifning,
utan att man behöfver befara någon brist i statskassan, om man blott
vill spara något på en del andra ställen. Hvarför jag varit med om
förslaget om 20 procents afskrifning utan vederlag nu, har varit derför,
att jag anser statens tillgångar vara af den beskaffenhet, att de medgifva
det. Jag är också viss derom, att med den ställning, hvari för
närvarande den jordbrukande befolkningen befinner sig, det är högligen
af behofvet påkalladt, att den får denna skattelindring utan något
vederlag, och jag tror, att hvad som derefter återstår af grundskatt
och indelningsverk är tillräckligt för att få ett tillfredsställande försvar,
då denna fråga åter kommer på tal.

Det var äfven ett annat yttrande från statsrådsbänken, hvilket
fäste min uppmärksamhet. Man har från en föregående regering hört
uttalas den meningen om grundskatterna och indelningsverket, att de
äro “sekelgamla orättvisor". Nu får man höra af vår nuvarande regering,
att dessa skatter väl äro “sekelgamla men att de äro häfdvunna.
“ Skulle väl Kongl. Maj:ts regering nu hafva ändrat mening,

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
in. in.

(Forts.)

N:o ii.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående så att man nu icke vidare anser dessa skatter vara orättvisa. Jag
nedsättning i skulle mycket beklaga, om detta vore fallet; ty om man nu från det
jord *kvilande hållet anser, att dessa skatter äro berättigade och kunna försvaras,
grundskatter så vet man hvad man har att vänta från det hållet, när afskrifningsm.
m. frågan åter förekommer. För min del tror jag, att dessa skatter icke äro
(Forts.) berättigade och icke heller från den synpunkten kunna försvaras. Jag
håller före, att det uttalande, som på sin tid skedde från statsrådsbänken
i denna rigtning, innefattade det rätta; och detta uttalande
helsades också af den ojemförligt största delen af nationen med tacksamhet.
Men med den nya systemförändringen kan det ju ej vara
otänkbart, att en annan mening äfven i denna fråga är rådande nu
än förr hos vår regering.

Man har också från statsrådsbänken fått höra, att en hastigare
afskrifning af grundskatterna skulle vålla en stegring i fastighetsvärdena,
hvilket vore synnerligen skadligt. För min del tror jag dock
icke, att de 20 procent, som nu äro i fråga att afskrifvas, skulle
kunna verka derhän.

Men äfven om så vore fallet, anser jag, att fastigheterna nu
säljas för ett sådant vrakpris, att det icke vore synnerligen skadligt
att genom den här föreslagna åtgärden höja desamma i värde. Jag
tror ingen skulle förtjena synnerligt derpå, emedan de, som köpt sina
jordegendomar för höga pris, genom de senare årens sämre konjunkturer
derpå gjort betydliga förluster, och om de kunde hjelpas genom
den nu föreslagna åtgärden, skulle det icke vara den ringaste orättvisa.

Jag kan mycket väl förstå, att icke heller vid denna riksdag det
skall blifva mera af alla de här framstälda förslagen än vid de närmast
föregående-, enär jag icke tror, att Första Kammaren vill lyssna
till hvad Andra Kammaren nu och flera gånger förut önskat, och jag
ser sålunda redan på. förhand hvad som nu kommer att inträffa. Jag
kan icke annat än beklaga detta, ehuru det måhända kan vara lika
nyttigt, i fall värnpligtslagen jemte något mera som kompromiss skulle
följa med, ty jag kan icke föreställa mig annat, än att Kongl. Maj:ts
regering skall fortfarande hysa den uppfattning, att dessa grundskatter
äro sekelgamla orättvisor, och att vi derför snart nog kunna vänta
ett förslag från regeringen om försvars- och skattefrågornas slutliga
lösning på en gång.

Herr talman! Jag är emot den motivering, som statsutskottet
användt för sin framställning, men då jag väl vet, att det nu icke
tjenar till något att yrka en förändring deri, och då jag gillar det
slut, hvartill utskottet kommit, skall jag ändå hemställa om bifall till
utskottets förslag till beslut.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered och Larsson i Berga.

Herr Nilson i Lidköping yttrade: Vid afskrifningsfrågans behandling
i denna kammare sistlidet år förklarade jag mig vara principiel
motståndare mot hvarje rent efterskänkande af den på viss jord
hvilande grundskatt. Min ståndpunkt i denna fråga är fortfarande
densamma, och jag behöfver icke nu upprepa de skäl, som då af mig

Lördagen den 1 Mars, f. m. 11 N:o II.

anfördes såsom bestämmande för mitt votum. Vän af den s. k. kom- Angående
promissen har jag aldrig varit; ty för mig är det motbjudande, att dg*
en viss samhällsklass skall åtnjuta särskild^ vederlag för fullgörande jord åvilande
af den för alla medborgare lika heliga pligten att försvara sitt foster- grundskatter
land. Till den kompromiss, som föreslogs i Kong]. Maj:ts proposition »»■ nitid
1885 års Riksdag, kan jag dock finna en förklaring och eu ur- (Forts.)
säkt deri, att, om regeringens då framlagda förslag till värnpligtens
utsträckning af Riksdagen antagits i oförändradt skick, landet verkligen
erhållit ett försvar, som i mera afsevärd grad motsvarat den
uppoffring, staten gjorde genom afskrifvande af de BO procenten i
grundskatterna och motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Men genom en ny kompromiss blef, såsom vi veta, det
slutliga resultatet vid denna riksdag sådant, att väl de 30 procenten
medgåfvos, men de värnpligtiges öfningstid och landets försvarskraft
blefvo alltför otillräckligt ökade. Den då vunna erfarenheten borde,
synes det mig, hafva lärt regeringen inse, att på kompromissens väg
föga vore att vinna för stärkande af landets försvar.

Jag är också ense med statsutskottets majoritet så till vida, att
jag tror att försvars- och skattefrågorna böra skiljas åt, men mina
motiv härför äro desamma, som uttalats i herr Tamms reservation.

I likhet med honom kan jag hvarken biträda Kongl. Maj:ts proposition
eller de väckta motionerna. Äfven jag tror, att försvars- och skattefrågorna
icke låta sig lösas genom partiella förslag; ty dessa skola
endast leda dertill, att grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördorna
komma att försvinna, men försvaret lemnas oordnadt.

Huru anspråken hos afskrifningsvännerna från år till år växa,
derpå lemnar utskottets föreliggande betänkande ett talande bevis.

Före år 1885 ville man från det hållet åtminstone medgifva, att det
var billigt och rättvist, att i sammanhang med grundskatteafskrifning
och lindring i rustnings- och roteringsbördorna en höjning egde rum
i bevillningen för jordbruksfastighet. Nu vill man icke längre höra
talas om ens ett så anspråkslöst vederlag till gengäld för de första
50 procentens afskrifning. När en gång ytterligare afskrifning derefter
ifrågasättes, så torde tiden vara inne, säger utskottet, “att taga
i öfvervägande, huru vida ett fullständigt upphörande af ifrågavarande
skatter och besvär må, på sätt vid föregående tillfällen ifrågasatts,
ställas i samband med förändrade bestämmelser angående fastighetsbevillningen
och andra-frågor, hvilka äro af natur att böra göras beroende
af berörda skattebördors aflyftande".

Att döma af de erfarenhetsrön, man hittills haft tillfälle att göra,
torde dock icke heller dessa framtidslöften vara mycket att bygga på.

När det sålunda, hvilket nog är att befara, en dag lyckats egarne
af krono- och skattehemman att få utan vederlag så väl grundskatterna
som roteringsbördan efterskänkta, blir det icke ens nog med
detta, ty många bland dem komma dessutom att hugnas med särskild
extra dusör på köpet. Som bekant äro från ett stort antal, ja kanske
de flesta hemman afsöndringar för evärdeliga tider gjorda, icke sällan
omfattande eu ganska betydlig areal. Det är också bekant, att lör
flertalet af dessa afsöndrade lägenheter erlägges en i vederbörlig ord -

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående ning bestämd årlig afgäld till stamhemmanet mot det, att detta annedsättning
i svarar för hela den på hemmanet hyllande grundskatt och roteringsjord
vilande skyldighet. Nu får stamhemmanet dessa onera efterskänkta, delvis
grundskatter eller i sin helhet, men fortfar dock att för all framtid från de afm.
m. söndrade lägenheterna uppbära den afgäld, som nu motsvarar dessas
(Forts.) andel i nämnda onera. Åtminstone vet jag, att de redan afskrida 30
procenten icke kommit dessa afsöndrade lägenheters innehafvare i
någon män till godo i form af minskad afgäld. Saken är i många
fall icke så alldeles en bagatell och torde val vara förtjent af att beaktas
i sammanhang med de afskrifningar, som hädanefter kunna komma
att beslutas.

Jag har, herr talman, för närvarande icke något vidare att tilllägga,
utan ber att hufvudsakligen på de skäl, som finnas anförda i
herr Tamms reservation, få yrka afslag på utskottets hemställan i
mom. A.

Herr Smedberg: Jag begärde ordet med anledning af den siste
talarens anförande. Jag känner igen detta hans tal sedan i fjol, då
han äfven tog munnen full med stora ord och klandrade landtmännen
och deras åtrå att blifva fria från eu del af den skattebörda, som nu
hvilar på jorden. Denne talare representerar städerna Lidköping,
Falköping och Hjo. Enligt skatteregieringskomiténs tabeller betalar
Lidköping en grundränta af 16 kronor 75 öre och erlägger vakansafgifter
för 4^ båtsman med 306 kronor 64 öre. Falköping erlägger
vakansafgift för \ båtsman med 18 kronor samt Hjo för 1 båtsman
72 kronor. Endast Lidköpings taxeringsvärde utgör: för jordbruksfastighet
911,821 kronor och för annan fastighet 2,611,840 kronor
och har en beräknad inkomst af 1,048,342 kronor samt erlägger derför
bevillning med 10,491 kronor. Men i ordinarie skatt för försvaret
betala de ingenting annat än vakansafgifterna, Lidköping för 4|- och
Falköping för | båtsman och Hjo för 1, d. v. s. för tillsammans 5^
båtsmän. De bidraga sålunda så godt som intet till rikets försvar,
och icke heller till statens skatteväsende, ty den bevillning de erlägga
få de igen genom tolagsersättningen. Jag tror, att Lidköping har
tolag, ehuru jag icke är fullt , säker derpå. Jag har nemligen icke
tagit fullt reda härpå, då jag icke trodde mig behöfva uppträda mot
denne talare, och jag har nu icke handlingarne härom till hands;
men det vet jag, att för hela riket uppgår emellertid tolagen till
mycket nära den bevillning, som städerna erlägga, och dessutom hafva
de inkomst af bränvinsförsäljningen m. m. Man kan derför säga, att
städerna icke hafva några utgifter för skatterna till staten, utan tvärt
om inkomster utöfver dessa. Men ändå vilja de neka oss en lindring,
vi, som under flera sekler både betalat grundskatterna och utgjort försvaret
till största delen; ty den roterade jorden, som utgör ■§ af hela
landets jord, håller omkring 30,000 indelte soldater. Men hvad göra
städerna? Behöfva icke de något försvar? Och om så är, hvarför skola
de icke deltaga deri? Jo, säga de, vi gå in på ökad värnpligt, och
utsträckt öfningstid; men det hafva vi också måst göra, ehuru vi dessutom
hållit ett så stort antal soldater. Detta är så orättvist, att jag

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

icke förstår, huru någon kan vilja försvara det, och jag tror icke, att Angående
något land kan visa maken till så ojemn beskattning. Det är de nedsättning i
mindre jordbrukarne, som hos oss få utgöra besvären och dertill be- jord^ivilande
tala skatt till staten. Det är £ af Sveriges hela kapitalvärde, som grundskatter
icke gör något för försvaret direkt, om man undantager båtsmans- »*• m.

vakansafgifterna, 59,700 kronor, som betalas af städerna. Lands- (Forts.)

bygden deremot har betalat nära 5 millioner kronor, hvilket belopp
genom 30-procents afskrifningen blifvit något nedsatt, så att rustningen
och roteringen för närvarande representera ungefär millioner
kronor. Den lindring, som vi fingo genom 30-procents-afskrifningen,
är dock för öfrigt just icke mycket att tacka för hvad beträffar rustningen
och roteringen, ty fordringarne på den indelte soldaten hafva
så skärpts på senare tid genom ökad öfning och särskild fälttjenstgöring,
att, då vakans uppstår, har det varit synnerligen svårt att
kunna lega karl. Ty först och främst vill han utom torpet hafva de
30 procenten såsom ökning i lön, utom öfriga prestationer, och ändå
är han icke nöjd.

Man kan sålunda icke säga, att vi fått någon stor present genom
dessa 30 procents afskrifning, så länge icke rust- och roteringsbördan
blifvit fixerad. Jag skall nu icke vidare inlåta mig på att vidare besvara
representanten från Lidköping eller upptaga kammarens tid; jag
kommer naturligtvis att rösta för bifall till statsutskottets föreliggande
förslag.

Herrar Andreason, Andersson i Hasselbol och Ollas A. Ericsson
instämde med herr Smedberg.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Det torde icke vara af
nöden att nu ingå i någon lång diskussion af denna fråga, som så
många gånger diskuterats så väl i kamrarne som annorstädes, och
minst skall jag gå in på besvarande af hvad representanten på lidköpingsbänken
yttrade, ty han fick, så att säga, svar på tal från elfsborgsbänken,
hvilket borde visa honom hvad man utsätter sig för,
då man uppträder på det sätt, som denne talare gjorde i denna
vigtiga fråga.

Jag begärde ordet derför, att det har yttrats åtskilligt mot
utskottets förslag, som går ut på, att man nu skulle skilja skattefrågan
från försvarsfrågan och söka lösa hvar och en fråga för sig.

Det har också sagts, att dessa begge frågor en gång blifvit sammanbundna,
och att detta samband icke borde hädanefter upplösas. Ja,
första sammanbindandet skedde år 1873, då Riksdagen i skrifvelse till
Kong!. Maj:t anhöll, att frågan om afskrifningen måtte förekomma i
sammanhang med frågan om ny härordning. Det nya härordningsförslag,
som häraf blef en följd, såg dagen 1875, men vi minnas
mycket väl, huru det då framlagda fullständiga härordningsförslaget
såg ut, mot hvilket vi skulle få afskrifning. Det var ett förslag sådant,
att nästan ingen vågade sig på det, och det blef ockå förkastadt i
begge kamrarne. Dermed var ockå sambandet mellan dessa begge
frågor upplöst.

N:o It.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord %vilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Sedan hav man ofta talat om detta samband eller att grundskatteafskrifning
endast skulle ske i sammanhang med försvarets stärkande.
För min del vill jag då säga, att, då jag varit med om denna
åsigt, har jag trott, att försvarets stärkande kunde ske icke endast
genom att öka värnpligten, utan på många andra sätt; men nu ser
det ut, som om en aldrig så liten jemkning i dessa skatter ovilkorligen
skulle betinga ökad värnpligtstid, och detta har förefallit mig och
många andra af statsutskottets ledamöter obehagligt. Man har kommit
derhän att, då man talar om ökad värnpligt och ett kraftigare försvar,
har man bibringat folket den uppfattning, att den ökade värnpligten
icke är till för försvarets skull, utan för att dermed köpa dessa grundskatter.
Jag bestrider på det bestämdaste att, då vi yrkat på lindring
i dessa skatter, vi afsett, att denna lindring skulle ske mot något som
helst vederlag. Denna lindring är i och för sig till den grad påkallad
af rättvisa och billighet, att den gifvetvis hvarken kan eller bör göras
beroende af ökad värnpligt, lika litet som värnpligten bör göras beroende
af skattefrågan.

Man lärer nu icke behöfva visa, huru det förhåller sig med dessa
grundskatter, ty det har sedan länge varit kändt och blef ytterligare
utredt af skatteregleringskomitén. Denna utredning visar ett sådant
resultat, att jag tror, att till och med de, som äro mest motvillige mot
dessa skatters utjemnande, blifvit öfvertygade om, att det icke kan
vara nyttigt, att skattebördan är fördelad på sätt nu är fallet.

I utskottets betänkande äro endast några fä siffror framlagda,
men dessa äro i all sin enkelhet så talande, att alla invändningar
mot skattelindringen torde falla derför. Yi se nemligen, att skatterna
till staten år 1878 utgjorde i medeltal på hvarje 1,000 kronors
taxeringsvärde för städernas bevillningsskyldiga fastigheter 57 öre, för
frälseegendomar i allmänhet 2 kronor 90 öre och för säterier och
ladugårdar 61 öre, under det att skatterna efter samma beräkning
utgjorde för skattehemman 7 kronor 79 öre. Men detta skattebelopp
är dock så ojemnt fördeladt, att det vexlar för olika orter emellan
28 kronor och 52 öre. Kan man rimligtvis försvara ett sådant skatteväsen?
För min del kan jag icke åtaga mig ett sådant försvar; och
jag anser det vara af högsta behofvet påkalladt att undanrödja ett
sådant missförhållande, som inom landet spridt ett missnöje, som kan
blifva större, än någon skulle önska.

Man säger, att grundskatteafskrifningen är ett vederlag för ökad
värnpligt, och att vi vilja på andra kasta de bördor, som man lyfter
från skattehemmansegarne. Nej! det är icke så. Skattehemmansegarne
vilja endast blifva likstälde med alla andra medborgare. Man vill icke
kasta bördor på andra och vara fri sjelf derifrån. Men hvarför är
då öfningen för de värnpligtige här i landet så ringa som den är?
Ser man på de grafiska tabeller, som utdelades här för några dagar
sedan, framgår deraf, huru långt vi i det fallet stå efter andra länder
i Europa. Ja, det har kunnat ske endast derför, att dessa skattehemman
för några hundra år sedan åtogo sig att hålla en stam, och
det var derigenom, att de åtogo sig detta underhåll, som öfriga samhällsklasser
undgingo fullgörandet af sin värnpligt. Ty jag tror, att,

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

innan indelningsverket uppkom, det var icke blott skattehemmansegarne
ensamt, som i behofvets stund hade skyldighet att deltaga i
landets försvar, utan alla. Men vid det tillfället kom försvarsskyldigheten
på dem ensamt, och sedan dess har det fortgått så, att de
ensamt fått svara för landets försvar. Man må derför icke undra
öfver, om skattehemmansegarne en dag säga: “nu tycka vi att vi
dragit denna börda länge nog till fördel för dem, som endast i ringa
grad äro tyngda af värnpligten. Yi hafva länge nog dragit bördan
ensamma. Vi äro väl, äfven vi, svenske medborgare? Behöfva vi då
underkasta oss större skyldighet och mindre rättighet? Nej, vi vilja
blifva likstälda med andra medborgare i samhället, men vi fordra icke
att det skall ske på en gång, derför att det skulle rubba statens
finansiella förhållanden; och derför skulle vi vara nöjda, om man
blott toge ett steg, som ledde till målet, att få dessa åligganden fullständigt
utjemnade.“

Man säger här, att skattehemmanen skulle plötsligen ökas i värde,
om en afskrifning af dessa 20 procent egde rum. Jag vill då fråga, huru
det förhöll sig med den afskrifning af 30 procent, som skedde år 1885,
och huru vida skattehemmanen väsentligt stego i värde derigenom. —-Jordegarne på landet känna, huru vida någon sådan prisstegring egt
rum. Fortgår icke oupphörligen inflyttningen till städerna, och lemnar
man icke alltjemt sina hemman, derför att skatterna, äfven sedan
den afskrifningen skedde, äro så ofantligt mycket mindre i städerna
än på landet. Jag tror således för min del, att man icke behöfver
hysa någon fruktan för att genom den föreslagna afskrifningen värdet
på skattehemmanen skulle stiga så plötsligt, att derigenom någon våda
för landet skulle uppstå.

Det har äfven sagts, att statens finanser icke medgifva mer än
10 procents afskrifning. Derom kan naturligtvis icke sägas något
med absolut visshet, men nog tror jag för min del, att, om viljan är
god, skulle man icke behöfva rygga tillbaka för de 20 procenten. Vore
man verkligt rädd för, att statens finanser icke skulle medgifva detta,
skulle man väl mången gång hålla tillbaka anslagsäskanden, som eljest
framkomma, och som icke vittna om någon fruktan för att statens
finanser i en framtid möjligen icke komma att räcka till för ökade
utgifter. Derför tror jag, att med god vilja kan man nog nu afskrifva
dessa 20 procent.

Det har vidare sagts, att det vore så godt att få ett fullständigt
förslag till afskrifning af grundskatterna och derjemte ett fullständigt
förslag till försvarets ordnande. Yi hafva försökt med det några
gånger, och jag tror, att försöken icke mana till efterföljd, och att
man således bör fortsätta på de partiella reformernas väg, om man
skall vinna någonting. Och kommer man fram med något förslag om
ett fullständigt ordnande af försvaret, är jag alldeles säker på, att
det stora flertalet skulle baxna för förslaget, enär de få se det i hela
dess nakenhet, och då står man på samma ståndpunkt, för att börja
om igen på de partiella reformernas väg. Jag hänvisar egentligen till
utskottets betänkande, men jag begärde hufvudsakligen ordet för att
inlägga en protest mot påståendet, att skattehemmansegare skulle

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. m■
(Forts.)

N:o II. 16 Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående _ hafva denna afskrifning såsom ett vederlag för försvarets stärkande.
nedsättning i Detta är så långt ifrån fallet, att jag säger, att är icke grundskattejord
hvinande afskrifninge[1 ock lindringen i rustnings- och roteringsbesvären rättvis
grundskatter odl billig i och för sig, skall jag för min del icke vara med om att
in. m. taga emot en sådan skänk. Men just derför, att den är fullständigt
(Forts.) berättigad och att det är för samhällets lugn behöflig! att få dessa
missförhållanden utjemnade, har jag varit med om utskottets betänkande,
sådant det nu föreligger, och derför yrkar jag också bifall
till den nu föredragna punkten, sådan den föreligger.

Beträffande talet om de olägenheter och orättvisor, som, om afskrifningen
beslutades, skulle blifva en följd af den omständigheten,
att kanske somliga skattehemmansegare köpt sina egendomar för
billigare pris o. s. v., må jag säga, att, skulle vi stå här och betrakta
så stora frågor ur den trånga synpunkten att den förtjenar och den
förlorar, skulle vi icke komma någonstädes. När det t. ex. är fråga
om en jernvägsauläggning, icke stå vi då och tala om att den eller
den jordegaren eller skogsegaren, som har sitt hemman eller sin skog
invid jernvägen, gör en oskälig vinst, medan för andra, som kanske
betalt mera för sina egendomar, emedan de lågo i närheten af beqväma
kommunikationer, jorden faller i värde. Gjorde man det, skulle
vi sannerligen aldrig kunna göra något, som vore samhällsnyttigt eller
nödigt. Man bör väl se frågorna ur en större synpunkt, se dem ur
rättvisans och billighetens synpunkt, och gör man det, då är man
icke tveksam om hvad man skall göra.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Pehrsson i Norrsund
och Andersson i Hamra.

Ordet lemnades härefter till

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm, som
yttrade: Herr talman, mine herrar! Det torde vara denna kammare
bekant, att uti medkammaren för närvarande pågå öfverläggningar om
just samma fråga som den egentligen här nu föreliggande, nemligen
statsutskottets utlåtande med anledning af Kongl. Maj:ts proposition.
Jag vet väl, att grundlagen gifver anledning till sådan samtidig diskussion
i ena och andra kammaren. Men jag tror mig icke vara ensam
om den uppfattningen, att deruti ligger en synnerlig olägenhet för
de män, som hafva till åliggande att så väl på ena som på andra
rummet söka följa med, hvad som säges och, der så göres behof, bemöta
det. Häruti, tror jag, finnes någon ursäkt för att jag redan nu
uppträder, dertill företrädesvis föranledd deraf, att flere af kammarens
mest betydande, äldste och erfarnaste män inlagt sin mening under
det pågående ordbytet.

Jag erinrar mig mer än väl det utaf kammarens nuvarande vice
talman omnämnda, af denna kammare fattade beslutet vid 1873
års riksdag, då statsutskottets hemställan, det s. k. kompromissförslaget,
först antogs. Jag erinrar mig mer än väl, att jag just från
den plats, från hvilken han nyss yttrade sig, i få och korta ord till -

Lördagen den. 1 Mars, f. m.

kännagaf, att jag slöt mig till detta förslag. Jag befinner mig nu
icke på samma piats inom kammaren, den intages nu af eu min
meningsfrände från den tiden; men jag står qvar vid min då uttalade
mening. Jag är i likhet med herr Sven Nilsson i Efveröd lifligt öfvertyg3^
derom, att de bördor — och som bördor kännas de — som
trycka de sydsvenska provinserna, hufvudsakligen i form af rustningsoch
roteringsbesvär och som i det mellersta och gamla Sveriges provinser
tagit drägten af grundskatter, äro anledningen till att indelningsfrågan
och skattefrågan sammanbundits med hvarandra. Och hafva
dessa frågor sammanbundits, så har, så vidt jag förstått och ännu
förstår, derigenom också alldeles tydligt angifvits, att, om, utöfver
hvad Sveriges jordegare åtagit sig i knektekontrakten, ytterligare
prestationer kräkas, alltså om allmän värnpligt ifrågakommer, billigheten
berättigar den af indelningsverket tryckte jordegaren till anspråk
på lättnad eller ersättning. Men skall delta komma ifråga för den
del af Sverige, för hvilken indelningsverket företrädesvis kännes tryckande,
så lär det väl också, på grund af det utaf herr Sven Nilsson
påpekade sammanhanget mellan grundskatterna och indelningsverket,
ifrågakomma äfven för öfriga delar af landet eller för det gamla
Sverige.

Det är denna uppfattning jag hade 1873, och jag förstår i detta
ögonblick icke bättre, än att, dä Riksdagen 1885, vidhållande en sådan
uppfattning, utsträckte värnpligten samt antog eu värnpligtslag i samband
med lindring i rustnings- och roteringsbesvärens samt grundskatternas
utgörande, jag åtminstone för min del haft all anledning
antaga, att Riksdagen skulle, fortfarande vidhållande den eu gång uttalade
meningen, vilja ännu eu gång pröfva den delvis fortgående utvecklingen
af försvaret och den partiella afvecklingeu afjordens bördor.
Man kan visserligen deremot erinra, på sätt här utaf eu talare blifvit
gjordt, att en utsträckning af värnpligten skulle medföra lättnad i
bördorna allenast för eu viss klass utaf svenska medborgare. Ja,
häruti skall jag ge honom rätt. Men jag skall som min personliga
mening icke tveka att uttala, att skälet till denna särskilda lättnad
ligger deri, att denna särskilda klass utaf svenska medborgare har
under sekler ensam burit denna börda, vare sig den benämnts uppställande
af knektar eller utgörande af polska landtågsgärden. Den
tryckte endast jordegarne och utgjordes endast af jordegarne.

Ur en sådan synpunkt sedt tror jag, att man, utan att allt för
mycket klandra den ene eller den andre, gjorde klokast och bäst att
erkänna, att det samband, som vunnits, vore det lyckligast att fasthålla,
att den väg, som en gång beträdts, är lättare att framgå på i
den mån eD klok försigtighet och en noggrann beräkning af statens
inkomster sådant tillåter. Men skulle Riksdagen vilja bryta sambandet,
och skulle den för sin del finna det klokare och bättre att taga hvardera
frågan för sig, ja, det får man då finna sig i. Den, som då hav
det vanskliga uppdraget att gifva konungen råd med afseende på sä
vidtomfattande frågor, lär dock, vid minnet af huru eu sådan framställning
år 1875 åt Riksdagen uppfattades, få se sig synnerligen väl

Andra Kammarens Prut. 1890. N:o 11. 2

U-.o II.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
in. in.

(Forts.)

,J:o il.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående före, ty det är säkerligen att befara, att regeringen då får mottaga
nedsättning i likadant svar.

jord hvinande Om ^ äfventyra vid 1890 års riksdag svaras: vi vilja icke hafva
grundskatter vidare något samband mellan frågorna, vi vilja icke taga något obem.
m. tydligt steg, utan vi vilja hafva hela försvarsfrågan absolut löst, ty
(Forts.) det är fosterländskt, och en afskrifning af alla grundskatterna, ty det
kräfves af rättvisa och billighet, undrar jag huru iäuge det skall dröja,
innan ett verkligt värnpligtsförslag kommer att af Riksdagen antagas.
För min del betvifla!'' jag, att hvad vi hittills hafva upplefvat ger anledning
till någon förhoppning derom. Jag kan icke bättre förstå,
än att det var goda och stora skäl, som föranledt Kongl. Maj:t att
vid denna riksdag framlägga sitt förslag, ställande dervid — i förhoppning
om 1885 vunnen enighet — frågorna i samband med hvarandra.
Och jag tror, att det vore olyckligt, om detta samband icke
finge stå qvar, ty enligt min tanke är det endast på det sättet och
genom partiella reformer anspråk på härordningens utveckling kan
uppmärksammas. Nu borde ju endast återstå tvist om, huru vida —
och det är en sak för hvilken jag lika väl som chefen för finansdepartementet
står i ansvar — tio procents afskrifning bör vara den
klokaste siffran att stanna vid. För min del har jag icke vågat att
gå längre. Jag vet nog, såsom herr Sven Nilsson i Efveröd nyss
erinrade, att man skulle 1tunna gå längre, för den händelse den minskning
i inkomster, som genom grundskatteafskrifningen uppstode, kunde
ersättas af andra med temlig visshet inflytande statsinkomster, men
åtskilliga af dessa staten nu tillflytande inkomster äro underkastade
flera vexlingar än de afgjordt vissa grundskatterna, och dertill kommer
enligt min tanke ytterligare, att det vore klokare och bättre att icke
gå för långt i en sådan afskrifningssiffra, emedan man annars just
kan befara hvad en erfaren statsutskottsledamot stälde i utsigt eller
att man för att betäcka bristen i inkomst skulle komma att pruta på
anslagen. Det är visserligen eu utväg, men jag vill hoppas och tro,
konungens rådgifvare icke tillstyrka andra anslag, än hvad som finnes
oundgängligen nödvändigt, och jag kan således icke finna den antydda
utvägen så synnerligen eftersträfvansvärd.

Af hvad jag nu sagt framgår enligt min mening till den kraft
och verkan den kan ega, att det vore klokast, om Riksdagen fasthölle
vid de år 1873 för första gången omfattade och i 1877 års så ofta
bortglömda, men goda härordningsförslag uppmärksammade och 1885
fastälda grundsatserna. Jag tror icke, att man i dessa frågor kommer
någon hvart annat än genom partiella reformer, hvilket dock icke
skall hindra mig att med stor glädje helsa den dag, då jag finner,
att svenska Riksdagen fattar beslut i härordningsfrågan oberoende af
hvarje samband med grundskattefrågan. Det skulle vara ett bevis på
den svenska nationens lifaktighet och Riksdagens fosterlandskärlek,
som jag skall vara den förste att hälsa med glädje. Jag vågar icke
tro derpå, men det skulle blifva mig kärt, om jag en dag befinnes
hafva orätt.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

M:o II.

Vidare anförde:

Herr Bratt: Jag har begärt ordet endast för att i korthet såsom

min mening uttala, att statsutskottets förslag innebär en i sådan retning
gående orättvisa, att genom dess antagande ett fåtal skulle för
ögonblicket allt för mycket gynnas på det helas bekostnad.

Jag vill vidare hafva sagt, att, efter all hittills vunnen erfarenhet,
försvarsfrågan, vårt lands lifsangelägenhet, skulle dödas, om den nu
skiljdes från grundskattefrågan, hvarmed den dess värre från början
blifvit sammankopplad — dertill vill jag ej medverka.

Slutligen vill jag uttala, att då Kong! Maj:ts förslag åtminstone
ställer i utsigt en småningom ökad, till sist möjligen någorlunda tillfredsställande
lösning af försvarsfrågan, på samma gång dessa länge
omtvistade grundskatter efter hand skulle kunna försvinna — något
som äfven jag anser vara för svenska folket nyttigt och nödvändigt —
så vill jag helt enkelt anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Thestrup: Ehuru jag vid 1885 års riksdag med min röst

bidrog till det beslut, som i sammanhang med utsträckt värnpligt då
fattades beträffande BO procents afskrifning af grundskatterna och
motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbördan, kan jag nu ej
vara med om ytterligare slik afskrifning, vare sig med eller utan
värnpligtens ytterligare utsträckning. Detta skulle jag visserligen
kunnat göra vid en tidpunkt, då statsverkets inkomster, utan påläggande
af nya direkta eller indirekta skatter, blifvit så ökade, att
en lindring- i större eller mindre mån af der. på viss jord hvilande,
ostridigt ojemnt tryckande grundskattebördan kunnat ske". Men under
nuvarande förhållanden, då Riksdagen för att upphjelpa landets och
särskildt jordbruksnäringens ekonomiska betryck, beslutat införande
af tull på lifsmedel, och denna beskattning, som tyngst drabbar den
del af folket, hvars förmåga att bära ökade skattebördor af ett eller
annat slag är minst, ännu fortfar, kan jag för min del icke vara med
om att biträda något förslag om fortsatt eller ny grundskatteafskrifning,
genom hvilken, såsom så ofta här framhållits, en ytterligare förmån
skulle beredas en viss samhällsklass på bekostnad af öfriga samhällsklasser
och deribland särskildt den, hvars existensvilkor genom
nu gällande tullagstiftning blifvit mest försvårade.

Då jag ej finner det med rättvisa och billighet förenligt, att först
pålägga skatter på den fattigaste delen af befolkningen för att bereda
skydd och ekonomiska fördelar åt egare af jordbruksfastigheter och
sedan använda en stor del af de genom tullarne ökade statsinkomsterna
att bereda ytterligare direkta fördelar åt samma fastighetsegare, skall
jag i likhet med reservanten herr Tamm yrka afslag så väl å statsutskottets
hemställan, som å Kongl. Maj:ts proposition och de i ämnet
väckta motioner.

Herr Pålsson: Jag har begärt ordet, derför att jag i denna

fråga har en något afvikande uppfattning mot de föregående talarne.
Dessa hafva talat antingen för eller emot en partiel afskrifning af

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundshatte r

TO. «i.

(Forts.)

N:o II.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord kritande
grundskatter
m. ni.
(Forts.)

20 Lördagen den 1 Mars, f. m.

grundskatter och indelningsverk. Jag tror, att, om denna fråga skall
på ett tillfredsställande sätt kunna lösas, bör detta ske genom eu
definitiv lösning, det vill säga en fullständig lösning. Äfven jag har
väckt eu motion om, att denna fråga skulle få eu sådan lösning. Alla
talare, som uppträdt under denna Irågas behandling, hafva varit samstämmiga
i en sak, nemligen den att vårt skatteväsende behöfver
ordnas om, och att det är alldeles nödvändigt för att det skall kunna
blifva tillfredsställande. Det är detta jag åsyftat med den motion jag
afgifva under n:o 33. Skall vårt skatteväsende kunna blifva tillfredsställande,
tror jag, att det är förmögenheten, som skall beskattas och
beskattas på ett sådant sätt, att beskattningen blir proportionell till
den skattdragandes fastighet och årsinkomst. Jag tror, i likhet med
hvad flera uttalat, att det icke är rätt att beskatta den fattige, beskatta
den, som icke har några inkomster.

Hvad vårt försvarsväsende beträffar, tror jag, att vi äro temligen
ense om eu sak, nemligen att detta borde vara mera tidsenligt. Jag
har visst icke något emot, att en utsträckt värnpligt, om sådan verkligen
behöfves, kommer till stånd. Men jag tror, att innan vi gå att
besluta om den saken, vi först borde veta, huru vida en rättvis beskattning
kan komma till stånd; ty utan skatter kan icke något försvarsväsen
underhållas, det inses ju mycket väl.

Jag har i afseende på min motion intet yrkande nu att göra.
Men jag hyser å andra sidan, det erkänner jag öppet, vissa betänkligheter
emot såväl statsutskottets som reservanternes förslag. Det
enda af desse förslag, som temligen öfverensstämmer med min motion,
är det, som afgifvits af eu bland reservanterne, nemligen herr Tamm.
Han uttalar dock den förklaring, att han “af andra skäl“ icke kan
bifalla denna motion; men hvilka dessa skäl äro, det är ej angifvet,
och jag kan sålunda icke veta hvad det kan vara för skäl som göra,
att han icke kan instämma i min motion.

Emellertid kan jag säga, att om det blir fråga om votering, så
kommer jag — naturligtvis för att bidraga till att frågan må komma
åtminstone ett steg framåt i den retning, som leder till en rättvis
skattejemkning — att rösta för utskottets förslag.

Herr Björkman: Herr talman! Mina herrar! Så länge en menniska
kan och får behålla hoppet, är hon villig att draga nästan hvilka bördor
som helst. Ryckes åter detta hopp ifrån henne, så står hon mången
gång nära nog vid förtviflan. Svenska folket, nemligen den del deraf,
som tryckes af dessa mycket omtalade skatteförhållanden, har nu i flere
år på grund af Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut hyst den förhoppning,
att dessa grundskatter skulle erkännas såsom orättvisor,
gamla orättvisor, hvilka böra ju förr dess hellre afskaffas. När vi
kommit hem från riksdagen med sådana underrättelser, så har folket
uppmuntrats till ytterligare sträfvan genom glädjen öfver att någon
gång kunna bli qvitt dessa tryckande, orättvist pålagda bördor. Men,
herr talman, nu få vi komma hem och helsa folket med, att så är
icke uppfattningen nu, utan nu äro dessa bördor “häfdvunna“ saker,
som måste behållas. Jag undrar, herr talman, hvad folket då skall

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

tänka, och huru vi skola förhålla oss för att kunna stå till svars inför
det. Det fins väl ingen här af herrarne, som icke genomgått dessa
skatters historik. Här är sålunda hvarken plats eller tid att tala om
den saken. Nu har man emellertid begärt 20 procents afskrifning,
då vi trott, att tillgångarne i statskassan äro sådana, att afskrifningen
utan särskilda olägenheter skulle kunna låta sig göra. Men då har
man sammankopplat frågan med andra förhållanden. Jag skall icke
vidröra mycket af saken: den är så utdebatterad både inom kammaren,
i pressen och för öfrigt i hela landet, att hvar och en nogsamt känner
den. Men då man uttryckligen sagt, att man ovilkorligen måste ha
denDa skattefråga stäld i samband med en ökad värnpligt, så vill jag
påpeka — hvad herrarne för öfrigt mycket väl veta —• att ingenting
skall förefalla folket svårare än att fortgå på den vägen. Här äro
många af herrarne, som icke varit med om försvars- och skattefrågornas
sammankoppling med hvarandra. Men vare dermed huru som helst,
vi äro villige att bära bördorna hur svåra de äro, men hafva dessa
frågor sammankopplade med hvarandra, det vilja vi icke.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Wester: Herr talman! Det torde väl icke kunna bestridas,

att, genom de beslut, som fattades år 1885 angående 30 procents afskrifning
å grundskatterna samt motsvarande lindring i rust- och
roteringsbördorna, den princip blifvit faststäld, att dessa skatteformer
och dessa bördor böra borttagas. Jag finner häri icke någonting
origtigt, då hänsyn tages till det olika tryck, som dessa grundskatter
och bördor utöfva. Men dermed är det icke sagdt att eu ytterligare
afskrifning nu bör ske utan vederlag. Statsutskottets förslag om afskrifning
af 20 procent, utan någon ökning i värnpligten eller utan
att annan skatt fastigheterna påläggas kan jag ej vara med om. Af
de flere skäl mot en sådan afskrifning, hvilka redan äro nämnda, är
det förnämsta i mina ögon det, att genom de år 1888 till förmån för
jordegarne beslutade tullarne desse jordegare fått en inkomst på åtskilliga
millioner, och öfrige medborgare å andra sidan tillskyndats eu utgift på
ännu flere millioner, en utgift, som hårdast trycker de klasser, som hafva de
minsta tillgångarne och som sålunda företrädesvis behöfva sina inkomster
för sin existens. Genom nu ifrågasatta afskrifning skulle jordegarne
ytterligare få en procent af 2 millioner på öfriga klassers bekostnad.

Jag ber att få yttra några ord med anledning af formuleringen
af utskottets betänkande. Statsutskottet har der framstält den, som
jag hörde af en representant i utskottet, nu nya åsigt, att grundskattefrågan
borde skiljas från värnpligtsfrågan. Det rättmätiga i denna
åsigt må vara hur som helst, men jag instämmer fullkomligt med
herr Sven Nilsson derutinnan, att det i verkligheten icke låter sig
göra att numera skilja dessa frågor, såvida man vill en lösning af den
ena eller den andra. De skäl, som statsutskottet anfört för ett sådant
åtskiljande, synas mig icke heller mycket vägande. Statsutskottet har
såsom det förnämsta skälet i detta afseende framhållit, att en sammankoppling
skulle hos många alstra obenägenhet mot att utsträcka värn -

Angående
nedsättning »
de pä viss
jord kritande
grundskatter
in. m.

(Forts.)

N:o II.

Ijördagen den 1 Mars, f. m.

Angående _ pligten, då denna utsträckning egentligen skulle vara blott ett medel
n<åem&lviss ^n(^ra skattebördorna för eu viss klass af medborgare. Ja, det är
jord hvilande n0S mycket sant. Men hvad verkan detta missnöje kan utöfva på
"grundskatter Riksdagens beslut i frågan torde vara ovisst. Deremot kan man
m. m. möjligen betvifla att, om ett sådant skiljande eger rum och en afskrifning
(Forts.) nu göres, de, som hafva bestämmande magten i riksdagen, sedan skola
vara benägna att medgifva en utsträckning af värnpligten.

Att statsutskottet kommit till det slut, som betänkandet visar,
deröfver kan man icke undra; ty i alla tider hafva de, som magten
hafva, sett sina intressen till godo, och det lär väl bli, så länge verlden
står. Men de skäl, på grund hvaraf utskottet kommit till detta beslut,
synas mig något märkvärdiga. Utskottet har såsom ett första skäl
sagt, att hos “befolkningen“ fordran på rättvisa i dessa grundskatteförhållanden
allt starkare och oafvisligare framträdt. Detta är med
förlof icke rigtigt. Om utskottet sagt, att hos den jordegande befolkningen
denna fordran blifvit allt starkare, hade det kunnat så vara.
Men huru betydande och hur beaktansvärd denna del af folket än är,
så kan man väl dock icke säga, att de, jordegarne, äro landets befolkning.
Jag har velat påpeka detta uttryck derför, att om det finge stå oanmärkt,
det möjligen i en framtid kunde ge anledning till den uppfattning,
att krafvet på grundskatternas afskrifning nu utvecklat sig
bland alla landets inbyggare — hvilket icke är fallet.

Utskottet säger vidare, att det funnit den nuvarande tidpunkten
lämplig för afskrifningen, derför att det nu finnes ett öfverskott i
statskassan. Det är emellertid redan i den kongl. propositionen påvisadt,
att detta öfverskott är tillfälligt, och då man ser på det sätt,
hvarpå öfverskottet förnämligast tillkommit, nemligen genom lifsmedeltullarne,
så kan man väl också hysa tvifvel om, huru vida det skall
fortfara, eller åtminstone en tanke på, att så icke blir förhållandet.
Under sådana omständigheter kan det icke vara lämpligt att låta eu
afskrifning af skatter, som gälla för alla tider, grunda sig på ett tillfälligt
öfverskott i statskassan, och jag finner således detta skäl för
eu afskrifning utan vederlag icke vara gällande.

Ytterligare säger utskottet, att sedan denna afskrifning har skett
och 50 procent af grundsskatterna sålunda äro borta, så kan det vara
skäl att taga under pröfning, huru man bör ändra bestämmelserna
angående fastighetsbevillningen. Uti en motion af herr L. Pålsson har
föreslagits en afskrifning på en gång af de nu återstående 70 procenten,
mot vilkor att det pålades en fastighetsbevillning, lika med
bevillningen på andra skatteföremål. Det synes mig beaktansvärdt,
detta sätt att lösa frågan; men om man jemför denna motion med
statsutskottets yttrande, så finner man, att den åsigten icke vunnit
anklang hos utskottet. Ty jag kan icke förstå utskottets yttrande
annat än så, att utskottet tänkt sig, att, om det kommer i fråga någon
fastighetsbevillning såsom ersättning för grundskatterna, denna ersättning
då icke kan sträcka sig längre än till 50 procent af dessa skatter.
Sålunda skulle de 20 procenten vara rent borta. Det är ett uttalande,
som man må beakta; och om det finge stå utan anmärkning, kunde
det åberopas i eu framtid, då det blir fråga om att ersätta grund -

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

skatterna — ty säkert är, att, om dessa skatter afskrifvas, det måste
komma andra i stället.

Hvad jag funnit icke minst märkligt i betänkandet, är, att under
det utskottets motivering gått ut på att visa rättmätigheten af jordegarnes
fordran på en afskrifning och under det man tillika försökt
visa, att det nu finnes medel till denna afskrifning, utskottet icke med
ett enda ord omnämnt de öfriga klassernas ställning till frågan. Det
har icke ens talat om, hvad denna afskrifning skulle verka för de
öfriga klasserna eller gifvit dem en skymt af förhoppning om att på
något sätt skall beredas dem ersättning för de nya skatter, som i
följd af denna afskrifning skola tillkomma. Icke må man undra på,
om under sådana förhållanden vid genomläsningen af statsutskottets
betänkande skall uppstå en viss oro och vissa bekymmer för framtiden
hos våra arbetare och de mindre bemedlade, och dermed äfven ett
missnöje, som man väl icke bör framkalla, eller gifva skälig anledning
till. Icke heller må man undra på, om de icke representerade klasserna
komma att allt starkare och starkare höja ropet på att få del uti
lagstiftningen för att kunna åtminstone försöka försvara sina intressen,
då de se, att dessa icke vederbörligen tagas i betraktande af dem,
som hafva magten. Och icke må någon beklaga sig, om det allmänna
rättsmedvetandet höjer sig mot den sak, som är i fråga, och om det
uppstämmes klander mot en annars med fullt skäl aktad och betydande
klass af befolkningen.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan i nu föredragna första
punkten.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Herr Andersson i Malmö: Då jag i den blifvande voteringen i
denna fråga kommer att rösta för afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition
som statsutskottets förslag i ämnet, skall jag anhålla att med
några ord få angifva skälen härtill.

Att många orättvisa skatter tynga på vårt jordbruk, derom tror
jag, att man numera är allmänt ense, jag skall emellertid anhålla att
få uttala ett tack till statsutskottets ledamöter från denna kammare
derför, att de icke velat vara med om ett sådant vederlag för dessa
skattebördors aflyftande, som Kongl. Maj:t föreslagit, eller värnpligtens
utsträckning.

Jag sade, att de bördor, som hvila på vårt jordbruk, äro många,
men från min synpunkt sedt kan jag icke finna att alla äro orättvisa.
Frågan om grundskatternas afskrifning och frågan om aflyftande
af rustnings- och roteringsbördorna från jordbruket äro gamla frågor,
hvilka hafva varit behandlade här under nästan alla de riksdagar,
jag haft äran tillhöra denna kammare, och äfven långt dessförinnan.
Under denna tid har en hel massa literatur i dessa frågor blifvit utdelad
till ledamöterna i kamrarna. Jag har för min del sökt så godt
jag kunnat att sätta mig in i denna literatur och kan icke neka till,
att jag fått den uppfattning, att de fleste af dessa bördor äro orättvisa
samt blifvit det än mera, sedan beväringsinstitutionen infördes.
Men, såsom jag sagt, kan jag icke finna, att grundskatterna äro i
alla afseenden orättvisa. Jag har nemligen fått den uppfattningen,

N o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående _ att de äro en skatt, som alltifrån början af den tid, då jordbruket
nedsättnwg i jj0m j enskild mans ego, varit en skatt på egendomen och icke på
jord
Jgrundskatter samhälle, jag tillhör, hafva vi ett förhållande, som jag alltid funnit
m- m. vara analogt med grundskatterna. Der har under senare åren beslu (Forts.

) tafs utläggande af en del utaf den s. k. Rösjöstaden till byggnads tomter.

För att köparne lättare skulle kunna der förvärfva sig tomter,
hafva stadsfullmägtige i Malmö åsatt tomterna ett jemförelsevis
lågt minimipris, men på samma gång beslutat, att en tomtöresafgift eller
grundskatt skall i everldliga tider vidlåda dessa egendomar. Om en
gång, då denna stadsdel blifvit bebygd, och egendomarnp gått genom
många händer, samt prisen å desamma onaturligt uppjagats, ett prisfall
å dem plötsligt uppstode eller hyresinkomsterna betydligt minskades,
egarne af dessa gingo till stadsfullmägtige och sade: Mine herrar,
är det icke eu stor och himmelsskriande orättvisa att vi, som bo på
denna sida af kanalen — det är nemligen en kanal, som skiljer den
ena stadsdelen från den andra — skola erlägga så stora tomtöresafgifter
om året, under det att återigen de andre, som bo på den
andra sidan om kanalen, icke erlägga några? Vi anhålla derför att
blifva befriade från denna skatt! Jag tror säkert att herrar stadsfullmägtige
härtill skulle svara nej, och detta med rätta, ty egendomsegaren
var fullt medveten om hvilka skyldigheter han hade att fullgöra,
då han köpte egendomen, och det har väl äfven de nuvarande
mnekafvarne af jordbruksfastigheterna varit, då de köpte sina egendomar.
Så har jag uppfattat grundskatterna, och samma uppfattning
har jag ännu.

Jag vill emellertid icke motsätta mig en afskrifning, och det
allra minst af rustnings- och roteringsbesvärén, ja icke ens af grundskatterna,
men det vederlag, man fordrar för denna afskrifning vill
jag deremot icke vara med om.

År 1883 framkom regeringen med ett förslag — äfven då naturligtvis
i förening med en utsträckning af värnpligten — att i vederlag
för afskrifningarne jordbruksfastighetsbevillningen skulle höjas, och
vid innevarande års riksdag har min granne här till venster väckt en
motion i samma syfte, eller att eu skatt bör läggas på dem, som fått
bördor aflyftade och icke på dem, som deraf icke haft någon fördel.
Detta anser jag vara rätta sättet att lösa frågan, men till detta förslag
har statsutskottet ej velat lyssna. — Man har genom förra afskrifningen
lagt en ytterligare tunga på den fattige; man har genom
lifsmedelstullars införande gjort den fattiges kamp för tillvaron svårare;
nu vill man taga ytterligare ett steg i samma rigtning, men
detta kan jag ej gilla. Den oro och jäsning, som redan nu finnes,
mine herrar, tror jag icke skulle blifva mindre i fall kamrarna i dag
biföllo ett sådant förslag, som Kongl. Maj:t här framlagt. Nu kan
man invända häremot, att, när man icke vill vara med om en grundskatteafskrifning
mot det nu föreslagna vederlaget, då kan man väl vara
med om en afskrifning utan vederlag. Ja, mine herrar, hade det förslag,
som herr Pålsson väckt i den vägen, blifvit förordadt af statsutskottet
och haft utsigt att gå igenom i kamrarna, och hade icke

Lördagen den 1 Mars, f. m.

dessa besvärliga lifsmedelstullarna blifvit lagda på svenska arbetare*
befolkningen; då skulle jag kanske kunnat rösta för en ytterligare afskrifning,
men nu kan jag det icke.

Herr Danielson: Jag skulle knappast hafva begärt ordet i

denna fråga, ty det är icke godt att säga något nytt i densamma, om
icke ett yttrande från statsrådsbänken denna gång förmått mig dertill.
Det sades nemligen derifrån, att de ifrågavarande skatterna äro
“sekelgamla men häfdvunna“. Ja, må så vara, mine herrar, men det
hindrar icke, att de åro orättvisa. Tv de vilkor, hvarpå de tillkommit,
äro ändrade; och när staten, — Riksdagen och Kongl. Maj:t —
rubbat de hufvudskål, hvarpå från början dessa skatter och försvaret
voro byggda, då tror jag också, att det är fullt rättvist att fordra,
det konung och Riksdag rätta detta förhållande. Den åsigten att de
upphört att vara orättvisa håller derför icke streck. Dessa skatter
äro orättvisa, sedan så väsentliga förändringar införts sedan de pålades.
Jag klandrar icke dessa förändringar, ty man måste väl se till,
att det allmännas väl tidsenligt befrämjas, men jag vill inlägga en
gensaga mot eu sådan uppfattning som från en af regeringens ledamöter
nu uttalades, enär jag vill hoppas, att hvarken regeringen eller konungen
i verkligheten hyser en sådan uppfattning.

Då jag emellertid fått ordet, ber jag att härtill ytterligare få
säga några ord. Den siste talaren slutade sitt anförande dermed,
att han icke kunde vara med om den föreslagna skattelindringen,
sedan tullarne tillkommit, hvilka hade fördyrat brödet för de fattiga,
och sålunda åstadkommit svårigheter för dem. Ja, vore detta sant,
vore derom icke så mycket att säga, men jag tror icke, att det är
sanning, att tullarne medfört sådana följder. De tullar, som för två
år sedan beslutades, infördes, det veta vi ju alla, för att en stor
del af landet eller dess hufvudnäring icke skulle duka under. Är
det nu så, att jordbruksnäringen fått en sådan väsentlig hjelp af
tullarne, hvad hindrar väl de omnämnda arbetarne att flytta ut på
landet och egna sina armar och krafter åt landtbruket ? Men finnes
väl, mine herrar, någon tendens härtill? Alla strömma ju till städerna,
och således kan det icke sägas, att denna näring blifvit så väsentligen
hulpen. Gör derföre så, att denna näring bär sig, och låt sedan jordbrukarne
sysselsätta arbetarne hos sig! Jordbruksnäringen är fortfarande
i betryck och blir det sannolikt äfven alltjemt. Således föreligga
här icke så många oskäliga fördelar för jordbrukare, äfven i
fall den ifrågasatta skattelindringen skulle komma dem till godo.

Här har också talats om vederlag. Ja, mine herrar, vi hafva
också tröttnat på detta tal om vederlag, d. v. s. den ökade värnpligten,
och derför har man också här försäkrat, att, om Riksdagen ville lösa
dessa frågor hvar för sig och utan samband, skulle vi, sedan vi
befriats från orättvisa bördor och kommit i samma ställning som andra
medborgare, som frie svenske män besluta om landets försvar. Vi
fingo då slippa höra detta tal om vederlag, byteshandel, och att man
förnärmar den fattiges rätt. Låt oss först blifva likstälde med
öfrige medborgare och låt oss få rätt att sedan pröfva, om vi vilja

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

N:o I!.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående vara med om värnpligtens utsträckning. Gifven oss rättvisa först, ja,
"depå"™* '' föreliggande förslag gifver oss icke full rättvisa, icke ens en half rättjord
hvilande v^sa> men gifven oss åtminstone något!

grundskatter Man har sagt här i kammaren, att den, som har magten, tager
m- m- hvad han vill. Mine herrar! Magten hos oss är icke mycket att tala
(torts.) om. första Kammaren är den. som har magten i denna fråga.

Vi höra i detta fall till de små, som få taga hvad vi kunna få. Men
om vi se tillbaka på, hur de mägtige under förgångna tider handlade,
så lära vi känna, huru de begagnade sin magt. Hvar är väl adelsfanan,
som adeln skulle sätta upp i krig? Den är borta utan vederlag,
den är spårlöst försvunnen. Hvar äro andra de mägtiges skatter såsom
bergverkstionden, hammarskatten, tackjernstionden, qvarnräntan
o. s. v.? Äfven de äro borta, utan att med dessa skatters afskaffande
varit fråga om vederlag. De mägtige hafva fått sina friheter dessförutan,
och hvarför skall man då nu envisas att hålla fast vid dessa
grundskatter som gäller landets flertal små jordbrukare?

Den siste talaren yttrade, att grundskatterna icke haft samma
ursprung som rustnings- och roteringsbesvären utan att de förra hafva
tillkommit på ett mera rättvist sätt. Det tror jag icke. Ser man på
historien, så blir det klart, att äfven grundskatterna tillkommit under
krigstid, då konungarne höllo sina riksmöten, och då intet annat fans
att tillgå, beslöto de, att landet skulle åtaga sig tillfälliga gärder och
skattebördor såsom tillfällig hjelp för landets behof i farans stund.
Och sedan hafva dessa skatter icke blifvit afskaffade, ehuru de förhållanden
under hvilka de tillkommit längre fram upphört. Det är
sorgligt att se en nation, som icke vill lösa en sådan fråga, och att
höra, hur en rättmätig fordran framställes utan att erhålla något
erkännande. Men jag hoppas, att den rättvisa saken skall segra till
sist. Det må dröja ännu några år. Men jag tror dock på sanningen
och rättvisan, och att en gång äfven de, som nu äro de mägtige,
slutligen skola få gifva med sig, möjligen under andra omständigheter.

Här har också framhållits, att man nu icke borde bifalla en
fordran på afskrifning utan vederlag i värnpligt, och att man borde
vidhålla kompromissen från år 1873, af hvilken vi år efter år fått
erfara verkningarne, och hvilken ledde till beslutet 1885. Ja, mina
herrar! Jag skulle icke hafva något emot, att detta förhållande fortfore.
Men jag hyser likväl den åsigten, att, om Kongl. Maj:t till
Riksdagen inkomme med ett omfattande förslag till härordning, i förening
med förslag till full afskrifning af både'' grundskatterna och
rustnings- och roteringsbesvären, ett sådant förslag icke skulle kunna
vinna Riksdagens bifall. Ett sådant arbete skulle vara onödigt och
leda till ännu större splittring. Kunde deremot skattefrågan nu lösas
till hälften, skulle vi sedan se till, om vi icke kunde öka försvaret.
Vi skulle också på det sättet bäst komma till ett beslut och frigöra
oss från beskyllningarne om att köpa och sälja.

Att med siffror bevisa, huru dessa skatter verka i olika orter,
tjenar till intet, ty detta känna vi redan. Jag har blott velat tillkännagifva
min ståndpunkt, nemligen att jag anser skattefrågan böra
lösas först utan samband med värnpligtsfrågan, och att vi sedan må

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o II.

fritt och otvunget få pröfva, om vi kunna åtaga oss längre öfningstid
för beväringen. Låtom oss försöka! Få se, om vi då äro mindre villiga
än andra. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

1 detta yttrande instämde herrar Bexell, Ericson i Borekulla,
Nilson i Sorröd, Svenson i Bossgården, Fredholm, Andersson i Hasselbol,
Persson i i Heljebol, Andersson i Upsal, Norén, Nilsson i Råby,
Odéll, Åkesson, Norrby, Andersson i Skeenda, Mallmin, Eliasson,
Holmgren, Kihlberg, Carlsson i Fogelhem, Petersson i Eksebo, Nilsson
i Käggla, Jönsson i Mårarp, Peterson i Dänningelanda, Wieslander,
Andersson i Himmelsby, Ericsson i Norrby, Petersson i Boestad,
Andersson i Löfhult, Larsson i Mörtlösa, Forselius, Olson i Stensdalen,
Andersson i Lyckorna.

Herr Herslow yttrade: Herr talman! Blott få ord. Det lönar
väl icke mödan att, såsom herr Redelius skriftligen och många af de
föregående talarne muntligen gjort, nu längre, så att säga, stå och
himla sig öfver kompromissen. Hvarken jag eller mina meningsfränder
hafva någon del i dess tillbliivande, lika litet som vi då gillade den;
men vi hafva accepterat den, icke egentligen frivilligt, utan för att vinna
ett stort mål, eller, jag medgifver det, kanske två. Men att nu taga
bort just den sidan af kompromissen, som ensam ursäktade dess tillkomst,
vore väl ändå ingen förbättring.

Mot det förslag, som i år framkommit såsom en fortsättning af
kompromissen, har jag derför ingenting att invända, undantagande att
det framkommit för tidigt. I allmänhet har jag undrat öfver 1890 års
riksdags märkliga ifver att taga fatt i sådana ärenden, som icke egentligen
föreligga densamma, så t. ex. att i år besluta öfver traktatsfrågan,
som egentligen tillhör 1891 års riksdag, och att afgöra denna
kompromissfråga, som snarare bör tillkomma 1892 års riksdag. Vi
hafva ju ännu icke fått allt hvad som utfästa i senaste kompromiss,
ännu hafva vi att deraf utfå hvad som först 1891 och 1892 förfaller,
och jag finner derför intet skäl för oss att redan nu uppgöra och
på förhand betala, hvad som ej kan eller skall lemnas förr än åren
1893-97.

Jag tycker icke om att köpa fosterlandets försvar; men ännu
mindre tycker jag om att köpa fosterlandsförsvar på leverans.

Min åsigt finner jag väl formulerad i herr Tamms reservation,
och till den ber jag att få ansluta mig.

Herr R y d i n: Det var en talare, som yttrade, att han länge

lefvat på hoppet, och jag kan verkligen säga detsamma. Jag har lefvat
i det hoppet, att det beslut, det program, som vid den första riksdagen
efter år 1866 framlades om eu större utsträckning af värnpligten,
skulle blifva en verklighet. Riksdag efter riksdag har det
arbetats på att denna utsträckning af den allmänna värnpligten skulle
blifva en verklighet, men hvad har väl hindrat detta? Jo, just dess
förhållande till vårt indelningsverk, till rusthåll- och roteringsväsendet.
Man har nemligen alltid måst i samband med rusthålls- och roterings -

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hettande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

N:o ii. 28 Lördagen den 1 Mars, f. in Angående

väsendet taga frågan om den allmänna värnpligten, och vid betraknedsättning
i tan(je af rustnings- och roteringsbördan har man funnit dess samband
jord hvilande med grundskatterna. Ty man vet, att rusthåll- och roteringsskyldiggrundskatter
heten pålades hemmanen i förhållande till deras förmåga att bära den,
m. in. och till följd deraf stå dessa skatter och besvär i oeftergiflig! samband

(Forts.) me(j hvarandra. Detta har haft till följd, att åtskilliga af dem, som

önska eu ökad värnpligt, sällat sig till den s. k. kompromissen eller
uppgiften att lösa dessa frågor kombinerade. Man försökte först med
ett stort förslag, men det dugde icke. Man försökte sedan med ett
partiel! förslag, men det dugde icke heller, och så tog man ännu en
gång frågan om hand i ett större förslag, men det gick också omkull.
Så kom man in på den partiella förbättringens väg, hvilket tog sitt
uttryck i 1885 års förslag. Detta förslag var produkten af ett långt
arbete i riksdagen och kom till det slut, att frågorna lämpligast borde
lösas i samband med hvarandra, nemligen värnpligtsfrågan i sammanhang
med frågan om indelningsverkets afskaffande och i följd deraf
äfven med frågan om grundskatternas afskrifning.

Nu deremot tyckes strömningen gå åt det hållet att frågorna
böra lösas hvar och en för sig. Men om frågan om grundskatterna och
indelningsverket skulle sättas i första rummet och gå före värnpligtsfrågan,
då får äfven jag säga, som. en föregående talare sagt, att jag
skulle bringas till förtviflan, ty under sådana förhållanden blefve det
synnerligen svårt att någonsin få frågan om värnpligten löst. Ty till
följd af frågans komplicerade beskaffenhet skulle man då komma att
stå qvar på indelningsverkets ståndpunkt med aflösning af bördan och
aldrig komma ur fläcken med eu utsträckning af värnpligten.

Det skal, som åberopas för lösningen af dessa frågor hvar för sig, är
det mycket upprepade eller dessa grundskatters så kallade sekelgamla
orättvisa. Jag vill icke närmare gå in på detta ämne, men vill dock
fästa uppmärksamheten på, att dessa skatter kunna betraktas från
två synpunkter, den ena deras egenskap af skatter och den andra,
huru dessa skatter verka. Såsom skatter äro de de ojemnaste, man
kan tänka sig, men såsom de verka, äro de icke svårare att bära än
andra skatter. Dessa skatter verkade redan, då 1734 års lag stiftades,
såsom en eganderätten till viss jord åtföljande börda i form af ränta
och tionde, och hafva i följd deraf, på sätt en medlem af regeringen
nyss nämnde, kunnat betraktas såsom en, ehuruväl ojemn, dock gammal
och häfdvunnen skatt.

Det myckna talet om grundskatternas orättvisa vill jag icke fästa
mycket afseende vid, ty för närvarande är det mera deras ojemnhet
än orättvisa, som kan gifva anledning till missnöje. Jag vet väl att
en ledamot af statsrådet, då han yttrade sig om grundskatterna, förklarade
såsom sin mening, att de voro sekelgamla orättvisor, men jag
undrar, om icke detta så kallade bevingade ord också var ett förfluget
ord. Jag för min del lemnar derhän, om dessa skatter äro rättvisa eller
orättvisa, ty saken är nu klar, så till vida som frågan om, deras vara
eller icke vara är afgjord, och nu är det blott fråga om huru vida de
skola afskrifvas utan vidare eller om det bör ske i samband med försvarets
stärkande.

Lördagen den 1 Mars, f. nr

N:o It

När nu regeringen efter taget betraktande af de särskilda för- Angående
hållandena funnit, att 10 procent vore lämpligt att för närvarande nedsättning ®
afskrifva och begärt så obetydligt som denna lilla tillökning af värn- • ^ kviUmde
pligten och öfningstiden, kan jag för min del icke finna annat än att grundskatter
hvar och en, som intresserar sig för grundskatternas aflösning, går ett m. m.
steg framåt, erhåller en lindring, och den som är intresserad för för- (Forts.)
svaret går ett steg framåt, får nemligen försvarsfrågan litet bättre
löst. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en sak till. År 1885
beslöt man afskrifning af grundskatterna i samband med värnpligtens
ordnande. Om man vid denna riksdag beslöte afskrifning af en del
af grundskatterna jemte tillökning af värnpligten, hade man vunnit,
att man tagit ett nytt steg framåt, och sjelfva sättet för denna frågas
lösning blefve derigenom i viss mening afgjord. Man behöfde icke längre
strida om, huruledes man skulle komma till slut i afseende å grundskatterna
och värnpligten, utan man kunde så småningom utsträcka
både afskrifning och värnpligt. På detta sätt skulle den kunna blifva
en fredlig fråga vid riksdagen och så småningom lösas, i stället för
att ständigt verka som eu stridsfråga.

Till följd häraf yrkar jag bifall till den reservation, som afgifvits
i Första Kammaren af herrar grefve Sparre, von Ehrenheim m. fl. till
förmån för Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet hufvudsakligen
med anledning af den föregående talarens påstående, att detta uttalande
om “sekelgamla orättvisor11, som vi så ofta få höra, skulle
hafva fälts af en enskild person. Men det fäldes från statsrådsbänken,
såsom jag tror en hvar kan intyga, och får således icke uppfattas
såsom ett yttrande af enskild person, lika litet som ett förfluget
ord. Det var egentligen häremot jag ville protestera.

Medan jag har ordet vill jag dock uppehålla mig något vid ett
annat yttrande från statsrådsbänken. Herr finansministern sade nemligen,
att det kan ligga våda i att nu besluta tjugu procents afskrifning
af grundskatterna, emedan skattejordens värde derigenom otillbörligt
skulle stegras. Detta är ett ord som jag ber att få vederlägga.

För några år sedan yttrade en finansminister, att taxeringsvärdena
i landsorten borde höjas, emedan de voro för låga. Nu har
genom omständigheternas magt inträffat, att jordbruksprodukterna
fallit så mycket, att hemmanen säljas under halfva taxeringsvärdet. Då
frågar jag: ligger det någon våda i om dessa hemmans värden skulle
stegras? Att de kunna stegras så mycket, att de komma upp till det
förra värdet, är jag fullt öfvertygad icke kan ske. Men skulle de
stegras något i värde, kan detta icke innebära någon våda. De nuvarande
egarne hafva verkligen förlorat så mycket till följd af de påtryckningar
som skett från regeringens sida, att detta icke skulle vara
annat än en välbehöflig ersättning. Men det är icke endast jordbrukare
som blifvit lurade utan äfven borgenärerna. Vi se, att
hemman säljas i mängd under halfva taxeringsvärdet och de som i
allmänhet få ut sin rätt är hypoteksföreningarne, hvilka i de flesta
fäll hafva inteckningar till detta värde. Jag tror det är många som

N;o 11. 30 Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående få kännas vid ganska stora olägenheter, derför att det gått till på
nedsättning i <jet sättet, så att lag icke kan annat än anse det vara för nationen

Cl€ X)Qj VZSS o 7 u •

jord hyllande a* my°ken vigt att jordvärdena uppehållas åtminstone någorlunda.
grundskatter Så kommer det påståendet, att jordbrukarne få it sin rätt tillgodom.
m. sedd genom tullarne. Jag vill högst ogerna tala om detta, men kan

(Forts.) dock icke undgå att säga några ord. Hafva jordbrukarne verkligen

fått så stor fördel af dessa tullar att de äro hjelpta dermed och kunna
utgöra sina utskylder? Detta visar sig bäst vid försäljningen af hemmanen.
De hafva stigit något, det medgifver jag, men det är långt ifrån
att de hinna upp till taxeringsvärdet. Och så klagar man ändå, och
påstår, att det ligger en orättvisa i att bifalla en så billig fordran.
Herrarne skola tänka sig till baka till forna tider, då jordbruksprodukterna
gälde ungefär 50 ja till och med 100 proc. mera än nu är förhållandet.
Såvida man således vill bibehålla denna jordbruksnäring,
så måste man, så länge skyddstullar finnas för andra näringar, äfven
låta jordbruket hafva skydd för att det skall kunna existera. Huru
många andra näringar hafva icke skydd, och ett ganska stort skydd ändå,
utan att man talar ett ord derom. Jag tror, att jordbruksnäringen
är en så vigtig faktor inom landet att den, då den är i behof af
hjelp, också bör understödjas, för att de som handhafva den må kunna
finna sin utkomst. Nu, när spanmålen står i sådant pris, få de icke
mera i behåll än som går åt till arbetsfolk och skatter. De få knappt
3 proc. på det kapital som nedlagts på jordbruket, mycket mindre 5
eller 6 proc., som måste fortfarande betalas till hypoteksföreningar och
öfriga borgenärer. Detta gör att, så vida herrarne vilja att jordbruket
skall bibehålla sig, måste man ställa så till, att jordbrukarne kunna
lefva. Detta är hvad jag velat säga. Pör öfrigt instämmer jag i hvad
herr Smedberg och min granne här yttrat, och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nyström: Jag anhåller få tillkännagifva, att jag kommer

att rösta för reservanternas förslag, som i hufvudsak är lika med
Kongl. Maj:ts proposition, emedan jag anser, att båda delarne i denna
proposition, så val grundskatternas afskrifning som försvarets stärkande,
äro öfverensstämmande med billigheten å ena sidan och nödvändigheten
å den andra. Hvad först beträffar grundskatteafskrifningen,
har jag förlidet år framstält den åsigt som jag fortfarande vidhåller.
Jag kan härvid omöjligt inse rättskrafvet. Jag kan icke fatta, att en
orättvisa, som må hafva för hundratals år sedan blifvit begången mot
en person, upprättas eller godtgöres genom en gåfva, som i dag gifves
åt en annan person, hvilken icke är den förstes rättsinnehafvare, i
synnerhet om gåfvan icke kan åstadkommas annat än på bekostnad
af andra samhällsintressen. Det vore att ersätta en orättvisa med en
annan. Jag kan således alls icke inse rättskrafvet. Men jag kan deremot
mycket väl inse och låta öfvertyga mig af opportunitetsskälen, af billighetsskälen,
som säga, att om jordbruket lider under betryck, har
denna näring alldeles samma anspråk på lättnader och medgifvanden
som så många andra näringar i olika förmer fått åtnjuta. Det är så
mycket mer skäl att gifva denna lättnad, om man genom ett dylikt

N:o il.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

medgifvande äfven vinner den stora förmånen att undanrödja en orsak
till ofrid inom vårt statslif och något skingra den misstämning,
som råder på grund af brottningen mellan olika åsigter i denna punkt.
Öfver allt inom samfundslifvet förekomma ju gåfvor eller förmåner som
gifvas utan afseende på rättskraf, der billighet eller samhällsintressen
af olika natur sådant påkalla. Man kan med skäl påstå att i eu
kulturstat icke en dag, knappt en timme, förgår, utan att på olika
områden det tillfaller den ene eller andre oförvållade vinster eller förmåner,
_ som uppkomma på grund af statslifvets utveckling, på grund
af konjunkturvexlingar eller af andra skäl. Här bär redan påpekats
hvad som sker beträffande jernvägsanläggningar och annat, som kommer
under rubriken konjunkturfrågor. Alltså, öfverallt i statslifvet
förekomma sådana oförvållade vinster eller förmåner och ingen beklagar
sig öfver, att hvarje gång endast en del medborgare kommer
i åtnjutande af dessa. Alltså har man icke fog att klaga om äfven
jordbruket, der behofvet styrkes, får åtnjuta sådana förmåner. Af
denna anledning, således af billighetsskäl och då ju så många mer
eller mindre jemförliga fall kunna åberopas i fråga om andra samfundsklasser
och näringar, vill jag för min del vara med om att medgifva
en sådan afskrifning af grundskatterna, som må finnas billig och
behöflig. Således synes mig dessa skäl tala för ett medgifvande i den
första punkten.

Beträffande den andra punkten, som afser försvarets stärkande,
kan man fatta sig kort, ty der står man inför ett pligtbud, inför en
oafvislig pligt, och jag tror detta ords allvarliga maning endast försvagas
genom ytterligare utläggning. Står man inför en sådan pligt,
måste man se till att denna pligt tillgodoses, och detta utgör skäl nog
att yrka bifall till den senare delen af Kongl. Maj:ts proposition.

Oaktadt jag får erkänna, att jag icke rigtigt kan se något förnuftigt
samband mellan dessa två frågor, men af anförda skäl önskar
framgång åt dem hvar för sig, anhåller jag, herr talman, få upprepa
mitt tillkännagifvande, att jag kommer att rösta för reservanternas förslag,
på sätt herr Rydin yrkat.

Med herr Nyström förenade sig herrar Lund, Wittrock, Larsson
i Upsala, Elis Nilsson.

Herr Bratt: Då jag icke förut kom att fästa uppmärsamheteu
vid den lilla, men icke oväsentliga distinktion, som förefinnes emellan
Kongl. Maj:ts proposition och reservanternes från Första Kammaren
förslag, hvilket senare är formelt rigtigare, skall jag nu be att få
återkalla mitt förra yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och i stället ansluta mig till herr Rydins med fleres yrkande om bifall
till reservanternes hemställan.

Herr Sandwall instämde häruti.

Angående
nedsättning i
de på viss
jord flottande
grundskatter
in. m.

(Forts.)

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Det är en rätt egendomlig
uppfattning man ibland får höra från talaren på upsalabänken, då

N:o It

Angående
nedsättning
i de på viss
jord kritande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars. f. m.

lian i kammaren uppträder och tolkar vissa satser. Det är rätt ofta
han försökt detta på ett mindre lyckadt sätt och i dag tror jag han
misslyckats mest, då han sökt göra gällande den uppfattningen, att
då en regeringens ledamot, till och med då eu statsminister uppträder
och talar från statsrådsbänken i kammaren skall det blott innebära
denne ledamots enskilda uppfattning i frågan och icke regeringens.
Jag vet icke hvad man skall tro om en sådan uppfattning hos den
ärade talaren. Nog torde det vara för kammaren allmänt bekant,
att hans excellens statsministern Themptander uttalat de bekanta
orden, att grundskatterna vore sekelgamla orättvisor, och att de orden
yttrades från statsrådsbänken 1885, då han vid remissen försvarade
den då föreliggande kongl. propositionen om grundskatteafskrifning,
och ingen har val hittills förnekat, att de orden uttalades å regeringens
vägnar. Hvilken aktning skall man i motsatt fall få om eu regering,
hvars ledamöter uppträdde annorlunda.

Jag hade verkligen också förestält mig, att då hans excellens
statsministern i dag uppträdde och talade i kammaren om den 1873
beslutade kompromissen i försvars- och grundskattefrågorna och då
finansministern uttalade att grundskatterna vore sekelgamla men
häfdvunna, detta var på regeringens och icke på egna vägnar de
talade, och ingen har väl heller någonsin trott, att de yttranden man
får höra från statsrådsbänken skulle uttrycka enskildes meningar, utan
regeringens åsigter.

Så i sin helhet torde äfven fortfarande yttrandet år 1885 från
statsrådsbänken få tolkas, och det går icke för herr professor Rydin
att tumma det på något sätt, yttrandet skall oförtydbart stå till efterverlden
som heder för den regering som fans 1885. Jag beklagar
blott, om ej samma uppfattning förefinnes hos den nuvarande regeringen,
hvilket höres tvifvelaktigt.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Rydin: Herr talman, inine herrar! Jag vill blott läsa upp
den paragraf i riksdagsordningen, som handlar om statsrådens ställning
i riksdagen, när de deltaga i Riksdagens öfverläggningar. Det
är den 53:dje och den lyder i hithörande delar så här: “Uti hvardera
kammaren ega statsrådets ledamöter tillträde, med rättighet att
deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, der de ej äro ledamöter
af kammaren

Häri ligger att statsrådets ledamöter hafva rättighet att närvara
i riksdagen såsom ledamöter i statsrådet, men derför är det icke
sagdt att, då eu statsrådsledamot uppträder i en debatt, han skall
uttrycka Kongl. Maj:ts tankar. Är detta meningen, då måste han
uttryckligen förklara, att det är Kongl. Maj:ts åsigt i saken, som han
frambär, och då talar han naturligtvis på regeringens vägnar, men i
annat fall blott på egna såsom embetsman och statsrådsledamot, och
klart är, att den bristande sjelfbeherskning, som en statsrådets ledamot
kan låta komma sig till last, får icke tillskrifvas Kongl. Maj:t
och regeringen.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

N:o Ii.

m. in.
(Forts.)

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre Angående
Pal ms ti er na: Herr talman, mine lierrar! I denna fråga är nu så nedsättning
mycket sagdt å båda sidor, att jag icke har något nytt att anföra ?'' * På
men jag skulle dock med några ord vilja uttala min åsigt. Jag Ä"
skall icke vidröra den finansiella sidan af saken, eller att nu för all
framtid besluta en ytterligare afskrifning med c:a 2 millioner, utan
jag vill hufvudsakligen yttra mig om det af statsutskottet nu bestridda
sambandet emellan skattefrågan och värnpligtsfrågan. Alla veta
såsom också bär i dag framhållits, att då man för 25 år sedan började
arbeta för försvaret, så fann man genast, att hvilken mera ändamålsenlig
organisation man än ville gifva försvaret, vare sig det såsom
i alla andra länder skulle byggas uteslutande på allmän värnplikt,
eller man fortfarande skulle söka så mycket som möjligt bygga på
oen för oss egendomliga organisationen med stam och beväring stammen
såsom indelt eller värfvad, så blefve en ganska betydlig utsträckning
af värnpiigten oundgängligt nödvändig. De trettio dagarne
kunde man omöjligt nöja sig med, utan det måste blifva mera.

Då framhölls på åtskilliga skäl och med mycken styrka af det parti

som nu icke vill hafva något samband mellan de båda frågorna, att
om värnpiigten skulle utsträckas, så kunde detta icke ske med mindre
an att rust- och rotehåilarnes skyldighet att anskaffa och underhålla
soldater och hästar minskades i mån af värnpligtens utsträckning
och likaså framhölls, att med det samband, hvaruti grundskatterna
stodo till roteringsbördan, dessa skatter borde likaledes småningom
afskrifvas. Detta betonades också i 1878 års skrifvelse, deri Riksdagen
anhöll, att Kongl. Maj:t ville samtidigt framlägga förslag om ett
för landet betryggande försvar och om afskrifning af dessa båda
skattebördor. Kongl. Maj:t har äfven sökt gå Riksdagens önskningar

till mötes och framlagt det ena förslaget efter det andra, alla natur ligtvis

omfattande en utsträckning af värnpiigten och alla lika naturligt
en afskrifning af ifrågavarande skattebördor, men vi veta också
alla, att samtliga dessa förslag fallit, då intet af dem kunnat om sig
samla rösterna.. Först år 1885 togs ett steg till förverkligande af
denna kompromiss. Steget var å ena sidan icke så obetydligt, då en
tredjedel af skatterna afskrefs, men å den andra, der det gälde försvarets
stärkande, kan jag icke säga att steget var så betydande. Ty
vissei ligen fick man en mycket vigtig värnpligtslag, men vapenöfningarna
ökades blott med tolf dagar, och det var icke mycket. Men
när sedan Kongl. Maj:t på denna blygsamma bas anser sig böra framlägga
ytterligare förslag i samma rigtning, då säger utskottet, att
detta samband bör icke längre finnas till. Såsom jag kunnat läsa
utskottets betänkande, har utskottet instämt uti att det verkligen fins
ett samband mellan skatte- och försvarsfrågorna, men förklarat att
dessa nu borde skiljas åt, enär detta samband må hända vore till lika
stor skada lör den ena som för den andra frågan och enär, om de
skildes åt, utan tvifvel större enighet skulle vinnas för lösande af
försvarsfrågan. Jag tvifiar dock härpå.

Ridare säger utskottet, att denna sammanlänkning af frågorna
kunde bibringa mången den falska föreställning, att den ökade värnAndra
Kammarens Prat. 1890. N:o 11. 3

N:o 11. 34 Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående pligt, man skulle åtaga sig, vore till icke för försvarets skull, utan
nedsättning fgr att skaffa hemmansegarne eu skattelindring. Jag förstår icke
* ystande, detta, ty icke lära väl hemmansegarne hafva någon fördel af ökad
3grundslcaticr värnpligt, som ju endast afser försvarets stärkande. Men vill man
ro. ro. bemöta denna uppfattning, så fins det ett sätt att undgå denna sam(Forts.
) manlänkning, nemligen att bevilja utsträckning af värnpligten och
uppskjuta skattefrågan. Om detta sätt torde det emellertid icke tjena
mycket till att tala, men så länge man icke vill tänka på något sådant,
och dertill torde man ju möjligen hafva skäl, så länge torde
det vara förklarligt, att Kongl. Maj:t vidhåller den af Riksdagen
tvenne gånger uttalade åsigt, att dessa frågor skola vara sammanbundna.
Således kan jag icke förstå annat, än att talarens på kristianstadsbänken
uppfattning af det naturliga och nödvändiga sammanhanget
mellan dessa båda frågor måste stå fast

Jag skall slutligen be att få säga några ord i anledning af ett
par här fälda yttranden, först i fråga om den ökade bördan af roteringen.
Jag tror då icke, att man kan säga, att denna börda ökats
så mycket, och jag skulle till bevis härför kunna anlöra åtskilliga
uppgifter, hvarmed jag dock nu icke vill besvära herrarne.

Vidare har det sagts, att försvaret kan stärkas utan att man
behöfver öfvergå till värnpligten. Mycket kan stärka försvaret, men
i hvarje fall blir det nödvändigt att stärka det genom eu tillökning
af värnpligten, en nödvändighet, som jag i dag vid behandlingen åt
lagutskottets betänkande skall söka klargöra, så godt jag kan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Här har så mycket talats och
skrifvits i denna fråga, att jag icke har något nytt att tillägga, men
då från flera håll i kammaren rättvisan af såväl motionärernas framställningar
som statsutskottets beslut blifvit bestridd, sä får jag inlägga
en gensaga häremot. Här har många gånger talats om det
stora vederlag, som skulle gifvas en viss klass af Sveriges invånare,
men det beror på huru man betraktar saken. Det har sagts från
statsrådsbänken, att dessa grundskatter äro sekelgamla och häfdvunna,
men är det väl säkert, att de äro rättvisa derför att de äro häfdvunna,
Detta beror på hvad sätt de äro tillkomna. Det kan vara
tvifvelaktigt i fråga om den ränta, som utgår från de hemman, hvilka
blifvit sålda från krono till skatte, men om flertalet af öfriga garder
eller skatter, som sedermera förvandlats i penningar, om dem lär väl
ingen menniska kunna påstå, att de äro rättvisligen tillkomna. Jag
skall blott be att få nämna ett enda exempel af de tjogtal som
finnas.

Svenska rådet aflat en gång i slutet på 1500-talet eu skrifvelse
till konungen om upphörande af åtskilliga gärder äfvensom angående
det obilliga sätt, hvarpå de utkräfdcs. Då säger konungen i sitt
svar, att “om några hjelpgärder blifvit pålagda utan samsatt råd, så
hade det aldrig skett med mindre än hofmarsken först talat derom
med kamrerarne, köksmästaren och hofskrifvaren och sedan med otidigt
öfverlopp öfvertalat och brukat Kongl. Maj:t till att samtycka
till sådana hjelpgärder.“ Vill någon påstå, att sådana gärder rätt -

Lördagen den 1 Mars, f. m. 35 N:o II.

visligen tillkommit, då de faststälts endast genom en skrifvelse från Angående
regeringen, utan att någon annan blifvit körd än riksmarsken ock nedsättning i
någon_ hofkamrerare. Då de uppkommit på så sätt, så äro de lika J-d filande
orättvisa, äfven om de äro häfdvunna. Under sådana förkållandenJ grundskatter
kan jag icke se annat, än att Riksdagen kandlar rätt ock klokt, oni m. m
den en gång söker jemka ut dessa missförkållanden, som i så många (Forts.)
år skilt samkällsklasserna från kvarandra.

Jag skall icke vidare uppehålla tiden, utan ber blott att få yrka
bifall till statsutskottets förslag. •

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, mine herrar! Hvarje
gång denna fråga förekommit inom riksdagen ock kamrarne, har det
väckt min synnerliga förvåning, att så många finnas, hvilka envist
sätta sig emot afskrifningen af grundskatter ock indelningsverk. Det
är ej blott inom Första Kammaren sådant sker, utan äfven åtskilliga
i Andra Kammaren uppträda deremot. Det hjelper icke, att man
för dem framhåller ock bevisar, att skatterna uppkommit på orättvist
sätt. Det hjelper icke heller att framlägga för dem, såsom utskottet
kär gjort, huru dessa skatter, enligt den utredning skatteregleriugskomitén
gjort, trycka olika på landets invånare. Det synes der, såsom
af vice talmannen blifvit påpekadt, att för hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde
utgjordes i medeltal 1878 af städernas bevillningsskyldiga
fastigheter 57 öre, af frälsesegendomar i allmänhet 2 kronor 90 öre
och för säterier och ladugårdar 61 öre, under det skatten, lika beräknad,
utgjorde för skattehemmanen 7 kronor 79 öre. Det synes mig
som att sådana skäl skulle kunna tala för och verkligen öfvertyga de
personer, som äro motståndare till denna skattereglering, att en rättvisare
skattefördelning vore både nödvändig och berättigad. Det
är med ännu större förvåning man ser, att stadsrepresentanterna uppträda
och tala om, huru man i städerna har tomtören och åtskilliga
pålagor, samt påstå att en grundskatteafskrifning skulle vara eu stor
skänk åt landtbrukarne. Detta framhölls af eu kamrat å malmöbänken,
som sade: hvad skulle man tänka om oss, om vi begärde en afskrifning
af tomtören? Jag vill icke vidare yttra mig härom, utan endast
hemställa: hvad skulle städernas invånare säga, om de industriella näringarna,
som på senare tider tillkommit i städerna, icke ville taga
del i de afgifter och skatter, som utgå af städerna? Dä skatten
lades å jorden, funnos inga andra beskattningsföremål att lägga den
på. Nu åter finnes på landet en otalig mängd industriella anläggningar.
Man har både skäl och rätt att fordra, det dessa deltaga såväl
i landets försvar som i dess skatter och annat dylikt. Men man kan
icke förmå dem dertill. Det är samma förhållande som om de industriella
anläggningarna i städerna skulle vägra att deltaga i städernas
utgifter.

Jag ber att få påminna om de fördelar, som förunnats städerna
lika val som landtbrukarne af lindringen i roteringen. Städerna hafva
små båtsmän, och afskrifningen i roteringsbördan har ju i lika grad
kommit dem till godo. Jag ber äfven att få påminna om en annan
sak. Enligt kongl. brefvet den 21 september 1839 fingo städerna

N:o II

Angående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

36 Lördagen den 1 Mars f. m.

kostnaden för sill skyldighet att hålla båtsmän bättre fördelad än förut
varit fallet. Den båtsmansrotering, som ålåg städerna sjelfva och
stadsjordarne, misshagade städerna, och de ansågo att äfven andra
beskattningsföremål borde deltaga häri. De ingingo till Kongl. Maj:t
med begäran härom, och i nämnda kongl. bref blef den märkliga bestämmelsen
till städernas fördel gjord, att icke endast den oroterade
jorden, som förut varit fri från att ingå och deltaga i besvären, utan
äfven hus, tomter och borgerliga näringar och yrken skulle deri deltaga.
Således är det icke den ursprungliga roteringsskyldiga jorden i
städerna, som numera ensamt har att fullgöra den båtsmansroteringsskyldighet,
som ålåg städerna, utan äfven den oroterade jorden, husen,
tomterna och de borgerliga näringarna deltaga deri. Och det oaktadt
genom kongl. bref den 11 juli 1780 var bestämdt, att skyldigheten
ålåg ensamt jorden. Då Kongl. Maj:t utfärdade först berörda resolution,
sade han bland annat, att det var med billighet och rättvisa förenadt
att nämnda beskattningsföremål komme att deltaga i besvären.
Under nämnda förhållanden synes det mig mycket förvånande, att
samma rättigheter, som städerna sålunda för mer än 50 år tillbaka
erhöllo, dem vill man nu neka landsbygden. Det är städernas representanter,
som i första rummet uppträda och tala om den stora skänk,
man skulle gifva jordbrukarne. Jag ber att få upplysa, det jag
icke har någon egendom, som är vidare besvärad af dylika skatter,
och för mig "skulle afskrifningen följaktligen icke medföra några större
fördelar. Jag kan deraf icke vänta mig någon vidare fördel än hvilken
stadsrepresentant som helst. Men jag anser afskrifningen rättvis.
Är det under dessa förhållanden rätt att kasta oss i ansigte! talet om
stora eftergifter. Jag för min del tror icke, att dessa eftergifter hafva
något synnerligt stort värde eller någon större inverkan på de egendomar,
som komma i åtnjutande deraf. Hvart år utsträckas nemligen
anspråken på dessa rust- och rotehållares skyldigheter hvad såväl
hästens som karlens tjenstgöring angår. Skola dessa anspråk fortgå,
så skall man inom icke så långt aflägsen framtid komma derhän, att
rust- och rotehållare få betala lika mycket med en afskrifning af 30
procent, som de förut gjort. Summan kommer att blifva lika stor,
om vi icke uppnå det resultat, att vi få utgifterna fixerade. Komma
vi derhän, må det då blifva en afskrifning af 10 eller 5 procent, det
blir i allt fäll cn verklig lindring. Men så länge besvären icke äro
fixa, blir det hela ett tomt spegelfäkteri, som icke betyder något.

Jag skall icke vidare yttra mig och upptaga kammarens tid, utan
anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Andersson i Örstorp,
Lasse Jönsson, Truedsson, Sjöberg, Olsson i Ornakärr, Holm, Erihson
i Myckelgård, Carlson i Nysäter, Ersson i Vestlandaholm, Erihson i
Bjersby.

Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman! Då jag icke varit i till fälle

underskrifva någon af de i ämnet väckta motionerna, så anser
jag det vara min pligt att gifva till känna, att jag på de skäl, som äro

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

anförda uti af herrar H. Andersson m. fi. väckta motioner och deröfver
nu föredragna utskottsbetänkande, få instämma uti det slut, hvartill
utskottet kommit.

Herr Sven Nilsson: Med anledning af det sista yttrandet af

representanten på upsalabänken skall jag be att få yttra blott ett par
ord. Han ansåg det vara behörigt för sin mening att uppläsa en
paragraf i grundlagen. Jag tror att detta var alldeles öfverflödigt,
emedan kammaren lär nogsamt känna till densamma utan att låta
sig derom påminna; men det förunderliga i saken är, att han i dag
tolkar denna paragraf på annat sätt än vid andra tillfällen egt rum.
Kammaren har sig nog bekant, att professor Rydin mången gång förut,
då någon af statsrådets ledamöter uppträdt i kammaren och försvarat
kongl. förslag, sagt, att när han nu hört regeringens mening uttalas,
så yrkade han bifall till regeringens förslag, och jag undrar verkligen
om uttalanden från statsrådsbänken kunna tolkas på annat sätt än som
talaren förut tolkat dem, nemligen så som om de kommo från regeringen
i sin helhet. Det vore beklagligt om så icke vore förhållandet,
ty jag föreställer mig att ett statsråd icke gerna skulle kunna från
statsrådsbänken uttala en helt och hållet motsatt uppfattning mot de
öfriga ledamöterna i regeringen, såvida ej hvarje ledamot skulle få
anses hafva hvar sin mening. Jag tror således fortfarande, att den uppfattning
jag har om att de yttranden, som uttalas från statsrådsbänken,
få anses som regeringens gemensamma mening, är fullkomligt rigtig.

Herr Bergendahl: Jag skall inskränka mig till att förena mig

med dem, som yrka bifall till statsutskottets utlåtande i denna punkt.

Herrar Lundström och Hansson i Solberga instämde i detta anförande.

Herr Janson i Carlshed: Önskan att försvara fosterlandet tror

jag icke skulle här i kammaren möta något motstånd, om tiden derför
vore inne. Men att göra det på den grund, som nu föreslagits,
det kan jag icke vara med om, ty jag anser icke att en kompromissöfverenskommelse,
baserad på denna grund, kan vara rigtig och lämplig.
Jag hade för min del trott, att förslag om grundskatteafskrifning skulle
framkommit från regeringen och Kongl. Maj:t i år, men så har icke
skett annat än i samband med fordran på vederlag. Om man väckt
motion om afskrifning af till exempel fem procent i år med fortsättning
under de följande åren, skulle jag helst hafva röstat för ett sådant
förslag. Jag skall emellertid vara med om att gå in på det af
utskottet fattade beslut om en afskrifning af 20 procent på en gång,
ehuru jag icke tror, att det har någon synnerlig utsigt att gå igenom.

Herr Dahn: Herr talman! Jag skall anhålla att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag begärde egentligen ordet för att inlägga
en gensaga mot herr Nyströms yttrande, då han förnekade, att nuvarande
innehafvare af den med grundskatter betungade jorden skulle

^Ingående
nedsättning i
de på viss
jord hvilande
grundskatter
in. m.
(Forts.)

N:o II. 38 Lördagen den 1 Mars, f. m.

Angående vara deras rättsinnehafvare, som först fingo dessa grundskatter pålagda.
de^påviss * ^Hgt de, som närmast köpte jorden efter dem, som fingo

jord hyllande skatterna pålagda, köpte den med allt hvad dertill hörde och lagligen
grundskatter tillvinnas kunde. Således äfven med hopp att kunna blifva qvitt en
m- ni. orättvis skatt. Detta hopp kunde icke vara ringa, ty en stor del af
(.torts) grundskatterna pålades dels i form af bevillning för ett eller annat
år, dels ock för visst ändamål, såsom polska landtågsgärden; således
var hoppet ganska stort, och den nye innehafvaren inträdde i den
gamles rätt. Det kunde dessutom mycket väl hända, att vid försäljning
priset bestämdes under förhoppning, att man skulle blifva qvitt
eu tunga, som ansågs tillfällig. Sedan hafva dessa gårdar gått undan
för undan antingen i arf eller genom försäljning till nuvarande innehafvarne.
Föregående innehafvaren har alltid öfverlåtit och försålt
egendomen med allt hvad dertill hörde och lagligen tillvinnas kunde
och afhändt sig och sina ärftliga rättsinnehafvare all framtida rätt
eller anspråk på densamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Rydaholm: Jag ber ätt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Jag föreställer mig, att då frågan

om grundskatteafskrifning är före, borde det ordnas så, att all jord
blefve lika beskattad. Men så har hittills icke skett. Skattefrälsehemman
intaga en undantagsställning och erhålla icke någon lindring
genom den ifrågasatta skatteafskrifningen, och det oaktadt de äro i
samma ställning som andra hemman och blott derigenom skilja sig
från dem, att räntan är i enskild mans hand. Detta betyder väl intet,
då räntan genom byte eller gåfva utgått från kronan. Men om det
skall fortgå på detta sätt, kommer en del hemman att finnas, som
blott få pålagor och icke den ringaste lindring, ehuru de intaga samma
ställning som andra hemman. Jag anser detta vara orättvist. Här
har varit tal om grundskatternas tillkomst och ställning. Jag är af
den mening, att, alldenstund de hemman, som pålades dessa skatter,
hafva öfvergått antingen genom arf, byte eller köp till de nuvarande
egarne, desse senare hafva samma rätt till hemmanen som de, hvilka
egde dem då skatterna pålades. Återstår då att tillse, huruvida skatten
är rättmätigt tillkommen eller icke, huruvida den antogs för all
framtid eller blott för tillfället. Derom hafva vi genom skatteregleringskomiténs
utredning sett, att t. ex. den s. k. landtågsgärden tillkom
såsom en tillfällig gärd under ett visst krig, om jag icke missminner
mig mot Polen, för att sedermera upphöra, när kriget afslutats. Kriget
tog slut, men skatten blef qvar. Alla klagade emellertid öfver
dess tyngd, och då — det var visst under konung Gustaf II Adolfs
tid — sammankallades en s. k. herredag, der frågan kom före. Men
på- den herredagen beslutade man, att eftersom skatten utgått så länge
och redan var i kronans jordebok införd, skulle den äfven framdeles utgå:
Jag vill framställa till herrarne den frågan: är en sådan skatt rättvis?

Hvad åter indelningsverket beträffar, så veta vi att, då knekte -

Lördagen den 1 Mars, f. m. 39 N:o ii.

kontrakten under Karl den elfte uppgjordes, man i dem särskildt in- Angående _
satt, att allmogen skulle vare fri från all vidare utskrifning. Huru *

bär nu detta vilkor från regeringens sida blifvit uppfyldt? Jo, nå* jord kritande
beväringsinrättningen 1812 infördes, blefvo hemmansegarne lika väl som grundskatter
alla andra underkastade den utskrifningen. *»• «*•

På dessa grunder kan jag icke finna, att det vore det ringaste Horts.;

•orättvist, om grundskatterna eller åtminstone en del af dem, särskildt
landtågsgärden och indelningsverket, afskrefves. Jag anser en sådan
afskrifning icke såsom en skänk, jag anser att det är en rättighet för
jordegarne att befrias från dylika bördor.

Herr Lyttkens: Jag hade till en början icke ämnat yttra mig

i denna fråga. För mig vore det visserligen ganska kärt, om grundskatterna
blefve ytterligare afskrifna. Men då här uttalats löften, att,
om endast grundskatterna blefve afskrifna, man vore villig att antaga
hvilken arméorganisation som helst, som möjligen kunde framläggas,
och jag icke genom min tystnad velat gifva anledning till den förmodan,
att jag skulle vilja acceptera sådana löften, har jag begärt ordet.

Jag tror, att under dessa tider af betryck, då svårigheter förefinnas
i så många afseendeu, och då dessutom ett visst missnöje råder bland
de arbetande klasserna, det skulle åstadkomma vida mera ondt, i fall
nu en tillökning i värnpligten Lomme till stånd. För öfrigt äro
kostnaderna för värnpligtens vidare utsträckning större, än att de
skulle kunna ersättas genom denna lilla afskrifning af grundskatterna.

Jag har velat yttra detta, på det man icke måtte tro, att jag för min
del velat gifva något tyst medgifvande till värnpligtsbördans ökande.

Herr Gyllensvärd förklarade sig instämma med Herr Lyttkens.

Herr Andersson i Lyckorna: Herr talman, mine herrar! Här

har blifvit sagdt, att, i fall vi skulle få den föreslagna 20 procents
afskrifningen, detta skulle vara eu skänk åt oss. Men, mine herrar, en
sådan uppfattning kan jag för min del ej vara med om. Tvärtom tror
jag, att det skulle blifva blott en erskänsla för den tunga, som så
länge tåligt burits och burits med hopp om dess någon gång blifvande
verkliga aflyftande, hvilken ju länge varit ett önskemål för oss, som
vant derutaf tyngda.

Man har vidare sagt, att denna skatt, till följd af sin urgamla
tillkomst och de många år, under hvilka den utgått, öfvergått till
häfd. Må vara. Men om dessa bördor — såsom ju rättvist varit —
aflyftats, när de krigiska oroligheter, för hvilkas skull de tillkommit,
blifvit stillade, så att de som då buro dessa bördor blifvit derifrån
befriade, då skulle icke denna “urgamla häfd14 blifvit så mycket omtalad.

För öfrigt skall jag inskränka mig till att blott gifva till känna,
att jag kommer att rösta för bifall till statsutskottets förslag i förevarande
fråga.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade följande yrkanden
framstälts: l:o) på bifall till utskottets hemställan; 2:o) på afslag å

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, f. m.

in. in.
(Forts.)

nedsättning i “a“nda hejmstaikn och bifall i stället till den af herrar grefve Sparre
de på viss “• vid utlåtandet fogade reservation och 3:o) på afslag å så väl utjord
hvilande skottets hemställan som Kongl. Maj:ts proposition och de i ämnet
grundskatter vackta motionerna. Herr talmannen gaf proposition. å hvart och ett
af dessa yrkanden och förklarade propositionen på bifall till utskottets
t!?,® ?,.31! Yara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. I
o jd häraf upptog herr talmannen för bestämmande af kontrapropositionen
å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det som afsåg bifall till
herr grefve Sparres m. flis reservation nu förklarades hafva flertalets
mening för sig. Men jemväl i fråga om kontraproposition äskades votering,
i anledning hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs
en sä lydande omröstningsproposition:

Hen som till kontraproposition i hufvudvoteringen om punkten A)
i statsutskottets utlåtande n:o 25 antager yrkandet om bifall till den
vid punkten åt herr grefve G. Sparre m. fl. afgifna reservationen, röstar,.

Hen, det ej vill, röstar

Jäj

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om afslag å så väl utskottets nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts proposition och de i utskottets hemställan omförmalda
motionerna.

I denna votering röstade 80 ledamöter ja men 133 nej; och erhöll
alltså propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

. , Den> som bifaller hvad statsutskottet hemstält under punkten A)

i utlåtandet n:o 25, röstar

Ja j

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan som
Kongl. Maj:ts proposition och de i utskottets hemställan omförmälda
motionerna.

Hufvudvoteringen utföll med 136 ja och 75 nej; varande sålunda
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkten B.
Bifölls.

Lördagen den 1 Mars, f. m. 41 N:o U.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 26 i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af 1, 6 ock 9 §§ i
lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni
1885 äfvensom inom riksdagen väckta förslag i samma ämne.

Punkten A. och B.

Hiföllos.

Punkten C.

Mom. 1.

Bifölls.

Mom. 2.

I motion n:o 154 inom Andra Kammaren hade herr J. Anderson
i Tenhult föreslagit: att Riksdagen, till godtgörande af hvad vederbörande
för innevarande och nästa år finge utgöra utöfver den vid indelningsverkets
tillkomst åtagna rustnings- och roteriugsskyldigheten, ville
anvisa ett förslagsanslag af 1,500,000 kronor för innevarande år och
ett lika belopp för år 1891, men hemstälde utskottet, under förevarande
moment, att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Motionären, herr Anderson i Tenhult, hvilken inom utskottet
varit af skiljaktig mening, begärde ordet och yttrade: Inom den afdelning
af statsutskottet, som i första hand haft grundskatte- samt
rustnings- och roteringsfrågan till behandling, hade förslag till betänkande
afgifvits såväl å herr Sven Nilssons som herr Linds med fleres
motioner. Då frågan förekom till behandling inom statsutskottets
plenum, utbröts emellertid ur betänkandet den del af detsamma, som
rörde dessa två motioner. Dessa två motioner innehålla, såsom vi
veta, förslag eller begäran att frågan om rustnings- och roteringsbesvären
skulle fixeras. Eu annan motion har jemväl blifvit väckt
inom denna kammare i ungefär samma syfte af herr major Bratt,
men denna senare har ännu icke inom statsutskottet företagits till
behandling. Vid sådant förhållande, och då dessa 3 motioner i väsentlig
mån sammanfalla med den af mig väckta motion, så tillåter jag
mig hemställa och yrka, att ärendet under den nu föredragna punkten,
n:o 2 C, måtte till utskottet återförvisas.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf proposition först på bifall
till utskottets hemställan och derefter på ärendets återförvisande till
utskottet; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Herr Anderson i Tenhult begärde
emellertid votering, hvilken ock försiggick i enlighet med följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

N:o II.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. 3 i
punkten C af utlåtandet n:o 26, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är detta moment af kammaren till utskottet återförvisadt.

Sammanräkningen af rösterna visade 135 ja mot 57 nej; hvadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 7 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Lördagen den 1 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling företogs lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i
vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885 än äfven väckt motion
om ett förklarande rörande tillämpningen af samma proposition.

I aflåten proposition af den 11 sistlidne januari hade Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen dels att, för den händelse Riksdagen komme
att godkänna Kongl. Maj:ts samma dag aöåtna propositioner angående
nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter och, jemte annat,
sådan ändring i 1 och 6 §§ af lagen angående lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, att lindringen skulle från och
med år 1891 utgå med 40 procent, jemväl besluta ändrad lydelse af

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

1, 3^ och 6 §§, 27 § 1 mom. och 52 § af värnpligtslagen den 5 juni
1885, dels ock att § 13 mom. 2 i nämnda lag måtte utgå samt i
•sammanhang dermed mom. 3 af samma § erhålla ordningsnumret 2,
äfvensom att 12 § 2 mom., 14, 17, 19, 22 och 26 §§ samt 33 §
3 mom. och 34 § af berörda lag måtte erhålla i vissa delar förändrad
lydelse.

I sammanhang med ofvan omförmälda proposition hade lagutskottet
till behandling förehaft en inom Andra Kammaren af herr A. M.
Lundberg afgifven och af nämnda kammare till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 179, hvari föreslagits,

“att, så vida Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af 1, 3, 6, 27, 34 och 52 §§ i värnpligtslagen den 5 juni 1885 af
Riksdagen godkännes, i sammanhang dermed måtte förklaras, att samma
förändringar icke afse dem, som före innevarande års slut inträdt i
beväringsåldern eller fylt tjuguett år.“

Utskottet hemstälde i föreliggande utlåtande:

1) att ifrågavarande proposition, i hvad den afsåge uteslutande
af § 13 mom. 2, ändradt ordningsnummer å mom. 3 af samma §
äfvensom ändrad lydelse af § 12 mom. 2, §§ 14, 17, 19, 22 och 26
samt § 33 mom. 3 och § 34 af värnpligtslagen, måtte af Riksdagen
bifallas;

2) att — för den händelse Riksdagen komme att godkänna Kongl.
Maj:ts i propositioner den 11 januari 1890 gjorda framställningar
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter samt
sådan ändring i §§ 1 och 6 af lagen angående lindring i rustningsoch
roteringsbesvären den 5 juni 1885, att lindringen skulle från och
med år 1891 utgå med 40 procent — nu ifrågavarande proposition,
jemväl i hvad den afsåge ändrad lydelse af §§ 1, 3 och 6, § 27
mom. 1 och § 52 af värnpligtslagen, måtte af Riksdagen bifallas; samt

3) att herr Lundbergs motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Emot utskottets hemställan i l:a och 2:a punkterna hade reservationer
anmälts:

af herrar J. Smedberg, H. Andersson i Nöbbelöf, C. Persson i
Stallerhult och A. Nilssott i Rinkaby;

af herr A. Göransson;

samt emot den i 2:a punkten gjorda hemställan

af herr O. W. Pcäelius.

Herr Smedberg, hvilken anmält sig vilja afgifva förslag i fråga
om föredragningssättet, erhöll ordet och yttrade: Jag hemställer, att
kammaren först måtte fatta beslut angående punkten 2 af detta betänkande,
att derefter punkten 3 måtte föredragas och att derefter
punkten 1 företages till behandling paragrafvis, så att särskilda beslut
fattas beträffande hvarje §.

Hvad herr Smedberg sålunda föreslagit bifölls af kammaren. I
följd häraf skedde nu först föredragning af punkten 2; och anförde
dervid:

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o II.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Herr Lyttkens: Efter den utgång, som frågan om nedsättning
af grundskatterna och lindring i rustnings- och roteringsbesvären i dag
fått i Första Kammaren, skall jag, utan att vidare upptaga kammarens
tid, helt enkelt yrka afslag på så val den föredragna punkten som
de öfriga punkterna i detta betänkande.

Herr Sven Nilsson: Äfven jag anhåller om afslag på det före liggande

lagförslaget. Om den meddelade upplysningen, att Första
Kammaren afslagit frågan om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
samt afskrifning af grundskatterna, är rigtig, kan det icke
vara tvifvel underkastadt, att icke det nu föreliggande förslaget till
vissa ändringar i värnpligtslagen äfven bör afslås. Jag anser för min
del att förslaget i alla fall bort förkastas, då det icke nu kan vara möjligt
att genomdrifva en ökning af värupligten, sedan man lagt skatt
på nästan alla lifsförnödenheter och sålunda fördyrat lifsmedlen, i
synnerhet för de orepresenterade och arbetande klasserna, utan att
man vill gifva åt dem det ringaste vederlag. Under sådana förhållanden
skall det aldrig lyckas att genomdrifva eu ökning i värnpligten
utan att man på samma gång gifver dessa klasser något vederlag,
hvarmed de kunna vara betjenta, och derför hyser jag också fortfarande
den åsigt, att det blir nödvändigt att få ett fullständigt förslag
om skatteafskrifniug i sammanhang med försvarsväsendets ordnande
framlagdt, hvarvid en sådan fråga kan tagas i öfvervägande och, i
händelse man dervid skulle finna en ökad värnpligt vara af behofvet
påkallad, på samma gång afgöra, hvilken ersättning derför bör lemnas
de värnpligtige, d. v. s. arbetarne, då förslag derom bör i sådant fall
framläggas i sammanhang med värnpligtsförslaget.

Detta synes mig vara mera lämpligt än att på de partiella reformernas
väg söka genomföra den allmänna värnpligten, som endast
väcker onödig oro och bekymmer bland arbetarebefolkningen, hvarje
gång den framlägges.

Jag anhåller om afslag på hela lagförslaget.

Häruti instämde herrar Bruce, Olson i Stensdalen, Andersson i
Upsal, Olsson i Kyrkobod Andersson i Baggböle, Bromée, Ersson i
Yestlandaholm och Bengtsson i Gullåkra.

Herr Smedberg yttrade: Mot denna punkt 2 af lagutskottets

förslag har jag, såsom af betänkandet synes, jemte flere andra anmält
min reservation, och jag torde sålunda endast behöfva hänvisa till
densamma. Jag tror till och med, att det nu icke är nödigt att yrka
afslag på denna punkt, ty hvad deri föreslås är helt och hållet förfallet
genom Första Kammarens beslut i grundskattefrågan. Lagutskottets
förslag i detta fall gäller nemligen endast för den händelse
Riksdagen godkänner Kong], Maj:ts propositioner den 11 januari 1890
angående nedsättning i grundskatter samt lindring i rustnings- och
roteringsbesvären. Nu har, enligt hvad som uppgifvits, Första Kammaren
afslagit denna Kongl. Maj:ts proposition, och dermed är också

Lördagen den 1 Mars. e. m.

N:o II.

denna punkt i lagutskottets förslag, hvilken afsåg en ökning af be
väringens tjenstgöringstid och öfningsdagarne, förfallen.

Jag tillåter mig emellertid att nu yrka afslag på denna punkt.

Herr Jonsson i Myre förenade sig med herr Smedberg.

Herr Ryding: Det förefaller mig, som om kammaren knappast

vore i tillfälle att ingå i pröfning af nu föreliggande lagförslag. Det
är framstäldt af Kongl. Maj:t endast under förutsättning, att Riksdagen
skulle godkänna de samtidigt aflåtna nådiga propositionerna
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter samt
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, men, såsom kändt är, har
nu Första Kammaren afslagit dessa framställningar af Kongl. Maj:t;
och då härigenom sjelfva förutsättningen för ifrågavarande lagförslag
förfallit, kan ju kammaren icke bifalla detsamma och följaktligen ej
heller afslå det, enär afslag lika väl som bifall förutsätter en föregående
pröfning. På denna grund, och då ett afslag dessutom synes mig vara
ett onödigt hårdt svar på den kongl. propositionen, hemställer jag,
att vid den utgång, som grundskattefrågan fått, frågau om föreliggande
lagförslag må af kammaren förklaras hafva förfallit.

Med herr Ryding instämde herr Pehrson i Törneryd.

Herr Lilienberg: Jag vill endast säga, att just ett sådant be slut,

som den siste talaren föreslagit, innan man fått officiel underrättelse
om hvad som förefallit i Första Kammaren, icke kan vara
lämpligt. Jag har väl hört sägas, att ett sådant beslut, som den föregående
talaren afsåg, blifvit af Första Kammaren fattadt, men det
föreligger ingen officel bekräftelse derå. Det har endast varit det jag
velat nämna.

Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan afslogs.

Punkten S. *

Bifölls.

I fråga om punkten 1, som härefter föredrogs, anförde

Herr Smedberg: Till denna punkt ber jag att få yrka bifall

med undantag af den del deraf, som angår 34 § i värnpligtslagen.
De förändringar, som i flera paragrafer i värnpligtslagen äro uppräknade
i denna punkt, innehålla väsentliga förbättringar i gällande lag,
och man bör icke kasta bort en sådan förbättring. Jag tillåter mig
derför yrka bifall till förevarande punkt på det sätt, att denna må
intaga orden “och § 34“; ty denna §, som afser att de vid universitet
eller annan statens högskola studerande skulle längre än andra qvarstå
i beväringen, nemligen till och med 32 års ålder, innefattar således
en ny tunga, om hvars påläggande jag icke vill vara med.

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N;o II. 46 Lördagen den 1 Mars, e. m.

Angående Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre

vissa delar%af Pa^mstierna: Då, såsom den siste talaren nämnde, åtskilliga af

värnpligts- dessa §§ hafva en viss vigt, tror jag, att det vore eu fördel, om kamlagen.
maren bifölle de föreslagna förändringarna. 12 §, som afser per (Forts.

) soner inskrifna å sjömanshus, innehåller nu, att sådana personer skola
inskrifvas i det kompaniområde, inom hvilket sjömanshuset är beläget,
men det händer, att många, utan kunskap härom, inskrifva sig der
de äro mantalsskrifna och sålunda blifva dubbelskrifna och bötfälda
för bristande inställelse på rätt ställe samt räknade två gånger i
listorna. Det skulle derför bidraga till att reda ut saken, om det
blefve bestämdt, att dessa personer i likhet med alla andra blefve inskrifna
der de äro mantalsskrifna. 14 §:s nu föreslagna lydelse står
härmed i sammanhang.

17 § handlar derom, att de värnpligtige skulle kunna få ännu
ett års uppskof, när de det behöfva af särskilda skäl. Denna § är
kringgärdad med så många försigtighetsregler, att den icke bör kunna
missbrukas, så att dermed vore allt en stor fördel vunnen. Hvad
förändringen i 19 § angår, afser den, att de, som intagas till specialvapnen,
i stället för att blott antecknas af inskrifningsnämnden, hvars
förslag sedan underställes inskrifningsrevisionen, skulle blifva definitivt
uttagna af inskrifningsnämnden. Om nu nämnden antecknar 55 man
för att hafva 5 i reserv, men revisionen skulle uttaga allenast 50, så
blir det 5 öfver. Härigenom uppstår en stor olägenhet för dem, som
en gång af nämnden blifvit antecknade till ett specialvapen, men sedermera
uteslutas af revisionen, men som sjelfva kanske icke veta detta.

Men det finnes ännu ett annat skäl, hvarför en ändring häri bör
ske, och det är det, att inskrifningsnämnden slutar sitt arbete 14
dagar tidigare än inskrifningsrevisionen, och genom bifall till hvad
häri föreslagits skulle derför rullföringen kunna afslutas förr än nu,
hvarigenom man åter skulle kunna börja beväringsöfningarna tidigare
och sluta dem förr än hittills varit fallet. Ty nu skjutas de fram
något för långt, Det torde derför vara skäl att bifalla denna punkt.

Hvad slutligen angår § 34, säger man, att det .blir oegentligt, att
en större börda lägges på somliga än på andra. Man kan ju ock
säga, att denna större börda lägges på den högre bildningen, och denna
bör ett fattigt land hålla så högt den kan. Man hvad denna börda
beträffar, är den i sjelfva verket under fredstid så godt som ingen,
ty för skrifkunniga personer är det en småsak att ett par gånger om
året skriftligen uppgifva sin adress. Under krigstid blir det dock annorlunda;
då skola de under 4 till och med ö år ställa sig till krigsstyrelsens
disposition, dock i allmänhet icke för att gå i första ledet
såsom stridande, utan bakom detta såsom icke stridande, d. v. s. såsom
läkare, veterinärer, kassörer eller räkenskapsförare, med ett ord
i de branscher, som de eljest i sitt privata lif tillhöra. Ser man efter
huru det i detta afseende tillgår i andra land, finner man, att intet
land anser sig hafva råd att i fred underhålla eu stor civil militärpersonal,
utan att i alla land uttages denna på grund af värnpligtslagen.
Det mest lärorika land i detta fall är Schweiz, som icke öfvar
sina trupper särdeles mycket, men deremot på ett utmärkt sätt ordnat

Lördagen den i Mars, e. m.

N:o II.

de civilmilitära befattningarna, till hvilka man tager ut personalen,
på grund af värnpligtslagen, bland dem, som skött motsvarande saker
under fredstiden. Det är väl icke för mycket, om landet till dessa
personer, som genom sin högre bildning fått fullt klart för sig fäderneslandets
fara, säger: under fredens lugn har jag uppoffrat mycket för
eder för att skaffa er bildning; nu i farans stund har jag icke råd
att köpa edra tjenster, men jag begär, att ni för mig skall uppoffra
icke lifvet utan endast något af eder tid.

Jag hemställer på grund af hvad jag nu yttrat, att kammaren
ville bifalla äfven § 34, sådan Kongl. Maj:t föreslagit densamma.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Såsom herrarne se af betänkan det,

har äfven jag reserverat mig mot utskottets förslag i denna punkt,
i hvad det afser förändringar af §§ 1, 3, 6, 27, 34 och 52. De öfriga
föreslagna förändringarna har jag ansett mig skyldig biträda,
enär derigenom skulle beredas en fördel för dem, som deraf beröras.
I 34 § är deremot förhållandet helt annorlunda; här skulle göras ett
undantagsstadgande för. den studerande ungdomen vid statens högskolor.
Yi hafva åter i dag stridt om oegentligheters borttagande.
Jag vill nu för min del motsätta mig oegentligheters införande, ty
detta skulle sannolikt en gång komma att leda till stridigheter. Genom
bifall till förslaget skulle den studerande ungdomen icke blott
komma att stå i en annan ställning än den icke studerande ungdomen,
utan äfven blifva olikstäld sins emellan. I 34 § heter det nemligen:

“Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller såsom elev vid annan statens högskola, tillhör
likaledes beväringen intill utgången af det år, hvarunder han fyller
trettiotvå år.“

Men nu finnes, utom statens högskolor, en högskola i Stockholm,
och snart torde det blifva en högskola i Göteborg. Ingendera af
dessa är statens. Den ungdom, som vistas der, skulle sålunda komma
att stå utanför de här föreslagna bestämmelserna, och detta kan jag
för min del icke godkänna. Derför skall jag instämma med herr Smedberg
och yrka afslag å den föreslagna förändringen af 34 §.

Herr Erickson i Bjersby: Jag skall nu icke ingå i pröfning,

huruvida den förändring af värnpligtslagen, som föreslagits i denna
punkt, är en förbättring i lagen eller icke med den utgång, grundskattefrågan
i dag fått, och sådan situationen nu är, skall jag i alla fall
yrka afslag på alltsammans. Har Riksdagen år 1885 gifvit ut den
bästa trumf, den haft på hand för genomdrifvande af grundskatternas
afskrifning samt rustnings- och roteringsbesvärens aflyftande från de
nu ensamt rustnings- och roteringsskyldige, böra vi väl söka behålla
någon sådan qvar. Jag yrkar afslag.

Herr Sven Nilsson: Det må vara, att det kan ligga någon
förbättring i de nu föredragna förslagen, men jag undrar likväl, om
det icke är skäl att låta anstå härmed, till dess äfven andra förbätt -

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

fko Ii- 48 Lördagen den 1 Mars, e. m.

Angående ringar ifrågakomma, som äro, enligt mitt förmenande, ännu mera bevism''delar
af köfliga an de nu ifrågavarande. Vi veta, att det redan nu är synvärnpligts-
nerl''gen svårt att redovisa de beväringsskyldige, samt att dessa hafva
lagen. svårt att gorå sin anmälan så, att de slippa ifrån böter. Jag kan

(Forts.) visserligen icke nu uppgifva, huru många värnpligtige årligen ålagts

böter för försummelse att vederbörligen anmäla sin vistelseort, men
jag vet att detta antal är mycket stort och jag tror att denna skyldighet
skulle göras lättare för dem, om man stälde så till, att de
sluppe göra långa resor eller besväras med skrifveri, som de ej
förstå, utan de kunde helt enkelt anmäla sig hos vederbörande kommunalnämndsordförande
eller annan lämplig person, hvar i sin kommun,
som finge med inskrifningen att göra. De uppsamlade uppgifterna
kunde sedermera öfversändas till någon af befälet, som kunde fullständiga
uppgifterna. Derigenom kunde man förekomma en väsentlig
del af de försummelser, som nu ligga de värnpligtige till last och göra
värnpligten i högre grad än annars förhatlig. Då vi må hända redan
till nästa Riksdag kunna vänta ett nytt förslag till försvarets ordnande,
torde väl äfven de nu föreslagna förändringarna i värnpligtslagen kunna
till dess anstå. Det kan då vara tids nog att tala om de förslag,
som nu föreligga, och jag skulle önska, att regeringen då ville taga i
öfvervägande, huruvida icke någon lättnad jemväl kunde beredas de
värnpligtige i fråga om deras anmälan och redovisning.

Jag anhåller om afslag å utskottets förslag.

Herr Werner: Då detta förslag icke förorsakar någon särskild

utgift för staten, får jag förorda bifall till detsamma. Här afses endast
ett förtydligande eller förbättrande af det nuvarande tillståndet. Så
är fallet med t. ex. § 12, mom. 2, som gäller de i sjömanshusens
register inskrifne värnpligtige, och samma är förhållandet med 88 14,
13, 19 in. fl.

Nu några ord särskild! om 34 §. För mig ställer sig denna sak
temligen tydlig. Jag anser nemligen, att då staten gör uppoffringar för
att bereda högre bildning åt en viss klass af samhällets medlemmar,
bör staten också ega rätt pålägga denna klass motsvarande skyldigheter.
Derför finnes icke något orättvist i den ökade värnpligt, som
pålägges dem och som består deri, att den, som under minst två år
varit inskrifven såsom studerande vid universitetet eller såsom elev vid
annan statens högskola, skall tillhöra beväringen intill utgången af
det år, hvarunder han fyller 32 år. Jag anser detta fullt rigtigt; ty
om en klass får större fördelar än andra, så bör den också hafva
ökade skyldigheter. Yi veta ju, huru staten nästan hvarje år gifver
ökade anslag till våra läroverk, och då är det väl icke för mycket,
om staten har några större fordringar på dem, som få godt häraf,
än på andra.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Styffe, De Laval, Östberg och Larsson i Upsala instämde
med Herr Werner.

N;o II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Herr Lasse Jönsson: Jag är af motsatt åsigt mot den siste
talaren. Då rättighet till friköpning år 1872 upphört för de värnpligtige,
torde det vara rättvist, att hvarje svensk man har samma
skyldighet i detta afseende. Vi minnas ju, hvilken ovilja det väckte
vid senaste riksdag, när man fick reda på, att regeringen ålagt skogsstätens
tjensteman och eleverna vid skogsinstitutet större värnpligt än
ölrige. Skola vi nu rubba likställigheten i detta fall och lägga större
bördor på somliga, hvar skola vi då stanna? Jag anser, att detta vore
eu farlig väg att beträda. Jag håller före, att man bör hålla på föreskriften
i första paragrafen af värnpligtslagen, nemligen att hvarje
svensk man bör hafva samma skyldighet i afseende å värnpligten, och
jag yrker derför ovilkorligen utslag.

Då man nu genom Första Kammarens beslut icke kan hysa förhoppning
om de stora frågornas lösning vid denna riksdag, anser jag
i likhet med herr Sven Nilsson bäst att låta allt sammans vara som
det är. Det är icke heller mera brådskande med förevarande sak, än
att den kan hvila, tills man får ett helt nytt förslag, hvilket ju icke
kan dröja länge.

Jag yrkar, som sagd!, afslag på punkten i sin helhet.

Herr Lilienberg: Jag har begärt ordet för att bemöta herrar

Sven Nilsson och Lasse Jönsson, hvilka yrkat afslag å denna punkt.

Jag kan icke förstå det af dem anförda skälet, att, då man icke
lår en sådan förbättring, som de anse önsklig i andra delar af värnpligtslagen,
skall man förkasta den förbättring, som nu erbjudes och
som enligt lagutskottets åsigt är eu verklig förbättring. Jag behöfver
i detta afseende endast erinra om hvad herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet nyss framhöll, eller att de värnpligtiges bestämmande
till visst vapen skulle hädanefter ske af inskrifningsnämnden
i stället för af inskrifningsrevisionen, hvilket skulle medföra, att
öfningarna skulle kunna börja tidigare än nu är fallet. Jag kan icke
förstå, hvarför man skulle kasta ifrån sig eu sådan verklig förbättring,
derför att icke andra förbättringar kunna komma på samma gång.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr vice talmannen L. 0. Larsson: Ja, det är med ledsnad

jag tagen till ordet i denna fråga nu sedan den egentliga stora frågan
bär fallit. Jag- hade nemligen förestält mig, att man möjligen skulle
hafva, kunnat åstadkomma en samma jemkning mellan kamrarnes beslut
och derigenom vunnit något res ltat, icke endast i fråga om försvaret
utan äfven i afseende på ska telindringar. Jag får nu lemna
kammaren i dag med det intrycket, att denna Riksdag icke kunnat
göra något i dessa frågor.

Rörande den punkt, som nu fö ligger, får jag säga, att jag för
mm del icke^ hyser någon tvekan att bifalla densamma. Ty äfven om
vi förlorat i de öfriga frågorna, få vi icke derutaf låta förleda oss
att förkasta till och med hvad som tan att betunga någon verkligen
kan gagna vårt försvar, och mig syn s, att hvad som här är föreslaget
Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 1 .

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o II.

Angående
ändring i
vissa delar a
värnpligtslagen.

(Forts.)

50 Lördagen den 1 Mars, e. m.

i lista punkten är en förbättring af vårt försvarsväsen. Det är egentligen
den föreslagna ändringen i 34:de paragrafen, som man anser innebära
så stor våda. Senare delen af denna paragraf skulle enligt förslaget
erhålla följande lydelse: “Den, som under minst två år varit
inskrifven såsom studerande vid universitetet eller såsom elev vid annan
statens högskola, tillhör likaledes beväringen intill utgången af det år,
hvarunder han fyller trettiotvå år.“ Jag för min del kan icke finna,
att det ligger någon som helst obillighet uti ett sådant stadgande. Ty
vi lära väl ändå icke kunna påstå, att alla unga manliga personer
komma i åtnjutande af den undervisning, som våra högre läroanstalter
meddela. Det är staten, som bekostar denna undervisning, och den
är ganska dyrbar. Om man då i fråga om försvaret fordrar något
mer af den ungdom, som studerar vid dessa högre läroanstalter, än
af den, som får åtnöja sig med endast folkskoleundervisning, så kan
detta icke sägas vara något obilligt förfaringssätt. Dessutom är det
ju vår sträfvan att göra kostnaden för vårt försvarsväsen så billig som
möjligt. Nu skulle man genom detta förslag kunna binda en hel corps
af yngre läkare och äfven en hel del andra personer, som fått åtnjuta
välsignelsen af eu högre undervisning, att stå qvar eu längre tid i beväringsåldern
än öfriga beväringsskyldige, och det vore enligt mitt
förmenande att på ett billigt sätt stärka försvaret, utan att derför förnärma
någons rätt. Jag tror icke heller, att den ungdom, hvarom
nu är fråga, skulle klaga, om det nu föreslagna stadgandet blefve

På grund af dessa skäl får jag för min del anhålla om bifall till
den nu föredragna punkten.

Herr Andersson i Nöbbelöf: I händelse kammaren vill afsla förslaget
i sin helhet, skall jag för min del icke sätta mig deremot, ehuru jag,
såsom jag nyss nämnde, anser de föreslagna ändringarna i de paiagiafer,
mot hvilka vi icke reserverat oss, innebära eu stor fördel för dem, de
gälla. Hvad åter beträffar 34:de paragrafen, vill jag ännu en gång
erinra om vådan af att vidtaga den deri föreslagna förändringen. Ty
hvar skola vi stanna, om vi en gång gifvit oss in på att göra undantag
i fråga om tiden för qvarståendet i beväringsåldern. . Jag kan
nämna, att inom utskottet var det flere framstående ledamöter, som
ganska skarpt drefvo den satsen, att äfven eleverna vid fria konsternas
akademi och landtbruksinstituten skulle underkastas denna tillökning
af tiden i beväringsåldern. När man sålunda finner, hur mycket det
redan börjar spekuleras i den vägen, så tror jag, att det är bäst att
stanna i tid.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Bexell: Då jag anser det vara ytterst vådligt att slå in

på den vägen att ålägga de» ene medborgaren eller den ernå samhällsklassen
större bördor för försvarets fullgörande än de öfriga, så vill
jag för min del förena mig med dem, som yrkat utslag å den nu föredragna
punkten.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

N:o II.

Herr Danielson: Jag trodde knappast, att det skulle blifva

någon öfverläggning om denna fråga, ty jag tog för afgjordt, att kammaren
icke skulle vilja bifalla vare sig den ena eller andra af de i
denna punkt föreslagna förändringarna. Men då jag nu hört, att det
allvarsamt satts på tal att bifalla l:sta punkten, så får jag säga, att
jag icke kan dela de förhoppningar, som här uttalats om nyttan af
de föreslagna förändringarna. Så till exempel har jag betänkligheter
mot att framflytta beväringens öfningstid, ty öfningarna förssiggå
redan nu allt för tidigt på våren, då marken ännu är kall och fuktig,
och detta är just den olägenhet, hvaröfver man hos beväringsynglingarne
mest klagar. Således innebär förslaget i detta hänseende icke
någon förbättring, utan snarare tvärtom.

Hvad sedan beträffar 34:de paragrafen, så tror jag, att vi icke
behöfva besvära oss mycket med den. Ty det hörde jag då inom
utskottet, att just den paragrafen var den, som ledamöterna från Första
Kammaren minst af alla ville biträda, och det uttalades så hårda
omdömen om den, att jag icke ens vill återgifva dem. Der vid lag
talade man om orättvisor åt alla möjliga håll; men när det gäller att
jemka något på de skattebördor, som enligt vår uppfattning tynga
ojemn t, då erkänner man ingen orättvisa. Jag tror derföre att om
Andra Kammaren antager 34:de paragrafen, så skall Första Kammaren
likväl afslå den.

Vid den grundliga utredning, som föregick värnpligtslagens framläggande,
framhölls vigten af lagens antagande i dess helhet, och man
åberopade i sådant hänseende åtskilliga militärstaters mönster. Jag
tror derför det icke redan nu vara skäl att ändra eller sönderplocka
lagen, på sätt som här blifvit föreslaget, utan vill då hellre vara med
om att afslå alltsammans och tills vidare se tiden an.

Jag yrkar således afslag på hela den nu föredragna punkten.

Herr Petersson i Boestad: Jag vill endast anhålla att få in stämma

med herr Danielson och yrka rent afslag.

Herr Hedin: Den omständigheten, herr talman, att den föreslagna
förändringen i 34:de paragrafen af värnpligtslagen skulle, såsom
min ärade vän på ölandsbänken nyss uppgaf, vara särskildt förhatlig
för Första Kammaren, den lägger i mina ögon icke någon ökad tyngd
i vågskålen. Vidare vill jag erinra talaren derom, att han misströstar
allt för mycket, då han säger, att det icke skulle tjena något till, att
Andra Kammaren fattar ett beslut, äfven om det sker gång på gång,
när man har Första Kammaren mot sig. Han är tillräckligt gammal
i gärde för att veta, att Andra Kammarens upprepade beslut dock
flere gånger slutligen brutit Första Kammarens motstånd. Man säger
här, att genom antagandet af förändringen i 34 paragrafen skulle vi
gifva oss in på undantagens väg, och reservanterna yttra, “att den
föreslagna utsträckningen af tjenstetiden i beväringen för den studerande
ungdomen vid universiteten och högskolorna skulle tvinga den
ene medborgaren att med sin person mer än den andre bidraga till
landets försvar, hvarigenom de förhatliga orättvisorna och olikheterna

Angående
ändring i
vissa delar af
värnpligtslagen.

(Forts.)

N:o II.

Angående
ändring i
vissa delar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

bär vid lag än mer skulle ökas.“ Nej, herr talman, det är icke så,
skola vi derför, att första paragrafen i värnpligtslagen lyder: “Hvarje
svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår, under hvilket
han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han fyller trettiofyra
år“ — skola vi derför låta inbilla oss, att under den formella
likställighet, som i denna paragrafs ordalag uttryckes, icke dölja sig
reella olikheter? Hafva vi verkligen genom denna paragraf garanterat,
att värnpligtens bördor icke kännas tyngre för den, som träder ut ur
fattigdomens hem, än för den, som går ut ur rikedomens? Nej, under
den formella likheten dölja sig många reella olikheter. Vore det nu
så farligt, om man, i motsats mot den regel, som herskat under föregående
tider, eller att lägga den tyngre bördan på den svagares axlar,
skulle säga till den starkare: vi vilja icke lägga tyngre börda på dig
derför att du innehar en bättre ställning i samhället, vi fordra blott
skenbart något mer af dig, när vi fordra eu ersättning derför att du
i högre grad åtnjuter samhällets förmåner.

Jag anhåller för öTrigt att få instämma med herr vice talmannen.

Med herr Hedin förenade sig herrar Nyström, Collander, Bratt,
Johansson i Esset, Schöning och Nyélahl.

Herr Jansson i Krakerud: När man hör denna öfverläggning,

så kan man nästa blifva frestad tro, att det vore rigtigast att bifalla
34:de paragrafen. Ty det är nog svårt att bestrida, att det bör vara
så, att den, som har stora förmåner, också bör hafva stora skyldigheter.
Men det synes mig, som om man här vid lag skulle komma
in på ett kapitel, som är mycket svårt att reglera. Ty det är åtminstone
för mig alldeles klart, att om Riksdagen fattar ett dylikt beslut,
så skola ytterligare kraf framkomma i samma rigtning och dels i
motsatt, och då torde det vara svårt att kunna reglera skyldigheterna i
förhållande till rättigheterna. Flertalet af svenska folket skulle kanske
då yrka på att blifva befriadt från vapenöfningar, emedan det icke
bär vare sig politiska eller sociala rättigheter. Det torde derför
vara ganska betänkligt att antaga ett så beskaffad! förslag som det
föreliggande. Vill man tänka på eu utjemning af skyldigheter och
rättigheter, så bör man icke hålla sig till beväringsöfningarna, utan
i stället till skatteregleringar, politisk rösträtt med mera sådant.

Jag skall således bedja att för min del få förena mig med dem,
som yrkat utslag på 34:de paragrafen.

Herr Carlsson i Nysäter förklarade sig instämma i detta yttrande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen tillkännagaf,
att han, i enlighet med det beslut kammaren fattat beträffande föredragningssättet,
komme att framställa särskilda propositioner rörande
hvar och en af de olika paragrafer, som i utskottets hemställan afsåges.
I fråga till en början om utskottets hemställan beträffande § 13
hade yrkats dels bifall och dels afslag. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse proposi -

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

tionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet i lista punkten af utlåtandet
n:o 19 hemstält i fråga om § 13 i förevarande lagförslag, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets hemställan i nämnda del af kammaren
afslagen.

Omröstningen visade 92 ja men 103 nej, hvadan utskottets hemställan,
i hvad den afsåg ifrågavarande paragraf, af kammaren afslagits.

Likaledes afslogos utskottets hemställanden beträffande §§ 12, H,
17, 19, 22, 26 och 33.

I afseende å § 34 framstälde herr talmannen, enligt de gjorda
yrkandena, propositioner dels på bifall och dels på utslag; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering begärdes dervid och försiggick enligt följande
nu uppsatta och godkända voteringsproposition:

Den, som afslår hvad lagutskottet hemstält i lista punkten af
utlåtandet n:r 19 i fråga om § 34 i förevarande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets hemställan i nämnda del af kammaren
bifallen.

I denna votering afgåfvos 131 ja mot &8 nej; varande alltså äfven
ifrågavarande hemställan af kammaren afslagen.

§ 2.

I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nio 2 (i samlingen nio 5), i anledning af väckt
»otion om skrifvelse till Kongl. Maj;t med begäran om utsträckning,
af fribrefsrätten.

UN en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
pa* .17, hade herr Jons Bengtsson i Uuiiåkra föreslagit, att Riks -

Orn utsträcJc
ning af fribrefsrätten.

N:o II.

Om utsträckning
af fribref
sr ätten.
(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

(lagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att den fribrefsrätt
genom användande af tjenstefrimärken i och för tjenst eller uppdrag,
som tillkommer statens embets- och tjensteman jemte en del korporationer
och enskilde, äfven måtte tillerkännas samtliga kommunernas i
riket varande funktionärer och förtroendemän för den skriftvexling,
de i kommunens ärenden föra med statens myndigheter, dess verk och
inrättningar samt tjensteman.’

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde

Herr Bengtsson i Gullåkra: De skäl, som af utskottet blifvit

anförda för afslag å min motion angående fribrefsrätt för kommunernas
förtroendemän, vill jag ingalunda söka förringa; de skulle varit i
viss mån berättigade, om denna motion galt kommunerna sjelfva. Men
så är icke förhållandet. Vi veta litet hvar, att dessa kommunala
myndigheter blifvit år efter år ålagda att inkomma till myndigheterna
med statistiska uppgifter af alla möjliga former, och att detta orsakar
ganska stort besvär, är lika mycket kändt. Dessa statistiska uppgifter
anser jag infordras mera i statens än kommunernas intresse, och jag
skall bedja få nämna några få af de åligganden, som kommunalnämnderna
eller andra kommunernas förtroendemän fått åt sig uppdragna.
Enligt kongl. brefvet af den 3 mars 1865 skola de inkomma
med statistiska uppgifter rörande jordbruksnäringen, och dessa skola
aflemnas till hushållningssällskapen hvarje år inom mars månads utgång.
Enligt helsovårdsstadgan af den 25 september 1874 § 28 skola
de dessutom årligen före januari månads utgång inkomma med uppgift
om allmänna helsotillståndet och om antalet födda och döda inom
kommunen, och vidare, enligt Kongl. Maj:ts nådiga bref af den 30
december 1874, skola de inkomma med sammandrag af kommunens
räkenskaper; skolande dessa sammandrag hvarje år innan den 15 juni
aflemnas till länsmannen i orten. Enligt samma kongl. bref skola de
dessutom inom mars månads utgång aflemna till länsmannen statistisk
redogörelse öfver fattigpersonalen. Och enligt kongl. förordningen af
den 18 november 1881 skola de aflemna uppgifter öfver fabriker och
handtverk jemte minderåriges användande vid dessa fabriker och handtverk.
Dessa uppgifter skola aflemnas till länsmannen och fyra gånger
om året. Dessutom skall kommunalnämndens ordförande enligt bevillningsförordningen
och mantalsskrifningsförördningen till kronofogden
inlemna taxeringslängder och mantalsskrifningshandlingar.

Jag undrar just, mina herrar, hvilka af statens embetsmän eller
embetsverk, som man i proportion skulle kunna ålägga eu sådan extra
tjenstgöring, utan att staten skulle komma att vidkännas några utgifter.
Jag tror icke ens, att den ärade ordföranden i utskottet skulle
tycka om att få en sådan utsträckt tjenstgöring sig ålagd, helst om
den vore förenad med kontanta utgifter, de må nu vara hur små som
helst. Vi veta emellertid litet hvar hur det tillgått vid de riksdagar,
då det varit fråga om reglering af tjenstemännens löner, att det alltid

Lördagen den 1 Mars, e. m.

N:0 II.

har fogats det vilkoret, att de skulle vara underkastade de förande .

. • , •• • i .It Talrör! o rro v Irnnrlo MwQ C*/ /''*''

gar i tjenstgöringsskyldigheten, kommande Riksdagar kunde besluta.
Men enligt den erfarenhet, jag fått, sedan jag kommit upp till riksdagen,
har, så fort det varit fråga om någon utsträckning af tjenstgöringsskyldigheten,
regeringen alltid kommit och begärt ökade anslag.
Det är icke så länge sedan värnpligtslagen antogs, men det dröjde
icke heller länge, förrän regeringen begärde anslag i ganska stor skala
till ersättning af tjenstemännens extra arDete med anledning af beväringsmanskapets
inrullering och dylikt. Och dock vågar jag påstå,
att om vårt militära befäl skulle i proportion derefter åläggas lika stor
extra tjenstgöring, som man nu fordrar af de kommunala myndigheterna,
skulle ingen extra ersättning behöfva ifrågasättas. Dertill kommer,
att Kongl. Maj:t redan beviljat en del personer och samfund, som ej
kunna sägas hafva en så synnerligt stor expedition, en sådan fribrefsrätt.
Bland dem, som sålunda fått sig fribrefsrätten tillerkänd, finnas:
fjerdingsman; städernas magistrater eller ordningsmän; stadsfogdar;
polisuppsyningsmännen i Avesta, Eslöf, Figeholm, Gamleby, Hofva,
Höganäs, Lyckeby, Mörarp m. fl. sådana mindre samhällen; kringresande
undervisare i boskapsskötsel m. in., i schäferiskötseln och
ullkulturen samt i husslöjden; kyrkoherdar; komministrar; kapellpredikanter
samt pastorats- och sockenadjunkter; brukspredikanten
vid Öfverums bruk; in. fl. Vidare finnes fribrefsrätt medgifven åt
föreståndaren för Åkers krutbruk, åt vaccinatörer samt åt distriktsläkare,
hvilka särskild t hafva denna rätt sig tillerkänd, då de till
länsstyrelserna inrapportera att smittosam sjukdom inom distriktet utbrutit.
Men, mine herrar, kommunalnämnderna hafva äfven till åliggande
att i fråga om smittosamma sjukdomar inlemna rapporter. Det
synes mig derför, som om, då man beviljat fribrefsrätt åt sådana, som
de af mig nämnde personer, så borde man äfven kunna bevilja fribrefsrätt
åt kommunernas förtroendemän, då de korrespondera med
statens myndigheter; och i min motion har jag icke begärt något

jlllTlrlt

Nu säger man, att det icke skulle vara till någon fördel för
kommunalnämndernas ordförande, om fribrefsrätt medgåfves dem, ty
kommunerna skulle då nedsätta det arfvode, de hade, och att sålunda
kommunerna sjelfva skulle få den lindring, som varit afsedd åt dessa
förtroendemän. Jag tror dock icke, att kommunerna skulle gorå inskränkningar
i de små aflöningar, som gå till kommunalnämndsordförandena,
och jag anser derför, att rättvisan klöfver, att den af mig
åsyftade förmånen borde dem lemnas. På grund af hvad jag nu anfört,
och på de skäl jag i min motion framhållit, får jag derför, herr
talman, anhålla om afslag å utskottets betänkande och bifall till mm
motion.

ning af fribrefsrätten.

(Forts.)

Herr Thestrup: Herr talman! Jag skall villigt medgifva, hvad
äfven utskottet i betänkandet erkänt, att å de kommunala förtroendemännens
skuldror under senare år såväl i stad som på landsbygd lagts
icke oväsentliga bördor genom dessa skriftvexlingar och statistiska utredningar
af hvarjehanda slag, som föranledas dels af särskilda för -

N:o il.

Om utsträckning
af fribref
srätten.
(Korts.)

Lördagen den 1 Mars, e. m.

■ fattningar och dels af myndigheter af en eller annan anledning påkallas.
Hade nu motionären med sin motion åsyftat lindring i detta
besvär, skulle jag, derest sådant kunnat ske, gerna velat understödja
honom. Men genom bifall till ifrågavarande motion kan jag icke finna
att ett uns lindring härutinnan skulle för vederbörande åstadkommas.
Om de finge fribrefsrätt eller icke, skulle de icke frikallas från sina
skyldigheter såsom ordförande i kommunalnämnden. Den fördel de
derigenom finge blefve ringa eller ingen, men i stället skulle de i ett
annat afseende blifva icke obetydligt betungade. Jag känner det af
egen erfarenhet, såsom sjelf åtnjutande förmånen af fribrefsrätt. Jag
skall derför taga mig friheten att nämna, huru det härmed förhåller
sig.

När man erhåller en sådan rätt, får närmaste postkontor underrättelse
derom, att den och den personen bekommit fribrefsrätt, hvarefter
man dit afiemnar sina försändelser och bref i tjenstärenden
Hvarje gång en försändelse afgår, skrifver jag i min med postkontoret
förda postbok upp dagen för försändelsens afsändande, myndigheten,,
till hvilken den är stöld, samt orten, dit den skall befordras. Hvar
tredje månad lemnar jag in boken på det postkontor eller den poststation,
med hvilken jag har förbindelse. Der hopsummeras de 3 föregående
månadernas räkenskap och lemnas mig ett utdrag deraf. Jagförskotterar
medlen, och sedan går jag in till Konungens befallningshafvande,
som granskar räkningen och skrifver en anordning och skickar den tillbaka
till mig, hvarefter jag sänder den till landtränteriet, der jag återfår
mina utlagda penningar. Om det nu är så, som utskottet antagit
i allmänhet vara förhållandet, nemligen att det belopp, hvartill postportot
för en kommun på landet uppgår — hvad stadskommunerna
beträffar, synes motionären icke ha fäst afseende vid dem — utgör
ungefär fem eller sex kronor om året, d. v. s. eu ä två kronor i qvartalet,
och om nu dessa kommunalnämndsordförande skulle fyra gånger
om året åbringas allt detta besvär för att få ut sin ersättning, så tror
jag verkligen, att de skulle vara motionären bra litet tacksamma, om
den af honom åtrådda fribrefsrätten blefve dem beviljad. Efter hvad
utskottet dessutom inhemtat, lär det tillgå så, då det är fråga om uppgifter
som infordras från öfverorduade myndigheter, konungens befallningshafvande
eller kronofogde, att kommunalnämndens ordförande genom
länsmannen eller fjerdingsmannen förståndigas att inom en viss
tid upprätta dessa uppgifter, och sedan kommer fjerdingsmannen och
hemtar dem, så att endast i undantagsfall någon direkt brefvexling
i slika ärenden ifrågakomma.

Då för öfrigt, såsom utskottet också i betänkandet framhållit,
51 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1362 innehåller, att kommunalnämndens ordförande äro berättigade
till särskild ersättning för, jemte annat, äfven postporto, skulle det
naturligtvis inträffa, om denna fribrefsrätt beviljades, att en minskning
gjordes i det åt kommunalnämndens ordförande af kommunen tillerkända
anslag. Jag är i alla fall icke säker på, huruvida en förordning
i det afseende, motionären åsyftat, skulle kunna komma till stånd,
utan att på samma gång ändring skedde i den åberopade 51 § af

Lördagen den 1 Mars, e. m.

N:o II.

kommunalförordningen, en ändring, om hvilken emellertid någon framställning
icke gjorts.

På grund häraf och på de skäl, som betänkandet i öfrigt innehåller,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Det var blott ett par ord af
utskottets ärade ordförande, som jag ville bemöta. Han sade, att om
motionären kommit in med ett förslag till ändring eller inskränkning
i de kommunala förtroendemännens åligganden med hänsyn till alla
dessa uppgifter och utredningar, så skulle han kunnat vara med om
ett sådant förslag. Jag vet icke, huru det skulle tillgå att få denna
ändring. Kongl. Maj:t utfärdar helt enkelt en författning, som ålägger
kommunens tjensteman att göra dessa saker. Det hjelper icke, att
man underlåter det, man blir då lagförd och får bota. Det har händt
en gång, som jag med bestämdhet minnes, att en kommunalordförande
nekade att lemna statistiska uppgifter derför, att han ansåg sig icke vara
skyldig dertill; men han blef ålagd att göra det vid 50 kronors böter.

Vidare säger utskottets ärade ordförande, att det skulle bli så
mycket besvär för dessa kommunala tjensteman,. om de skulle gå till
väga på det sätt som han nämnde för att utfå ersättning för förskotteradt
postporto. Ja, det kan väl hända, det bär han bättre reda
på än jag. Men jag kan icke förstå, hvarför det skulle behöfva bli
mer besvär för dem än för till exempel stadsfogdarne, och icke heller
hvarför stadsfogdarne ha fått fribrefsrätt. Då nu emellertid flera utom
statens tjenst stående personer fått denna rätt, så anser jag det vara
fullt ut lika berättigadt att begära det för kommunens tjenstemän,
just för sådana handlingar, som icke röra kommunens angelägenheter,
ty jag vågar än en gång påstå, att det är statens angelägenheter mera
än kommunens, som denna brefvexling afser. De stora statistiska tabeller
t. ex., som vi få se här vid riksdagen, grunda sig på primäruppgifter
från kommunerna, som få göra detta gratis, men kunde man
se, hvilka stora summor dessa uppgifter sedermera kosta, skulle man
troligen häpna deröfver.

Jag anhåller fortfarande om bifall till motionen.

Herr Pålsson: Jag ville blott anmärka, att kommunalförfattningen
i afseende på denna sak- föreskrifver, att kommunalnämndens
ordförande skall ha ersättning för postporto. Kommunen är lagligen
skyldig att betala ordföranden sådan ersättning.

Detta vill jag nämna utan att göra något särskildt yrkande.

Herr Werner: Jag ber att, med anledning af denna motion, få
nämna, att om det skulle blifva någon besparing genom denna fribrefsrätt,
så är detta något, som tillgodokommer, icke kommunernas förtroendemän,
utan kommunerna, då det ju är dessa, som få betala
postportot, hvilket för öfrigt är en ren obetydlighet. Om nu kommunernas
förtroendemän skulle erhålla fribrefsrätt, när de skulle kommunicera
med statens tjenstemän, skulle de få ett ökadt arbete utan att
få någon ersättning för besväret. Det är på den grund, som utskottet

Om utsträckning
af fribrefsrätten.

(Forts.)

N:o II.

Om utsträckning
af fribrefsrätten.

(Forts.)

Om tillägg
till förordningen
ang.
kontroll å tillverkningen
af
margarin.

Lördagen den 1 Mars, e. in.

ansett sig böra afstyrka motionen och som äfven jag nu hemställer
om afslag å densamma.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Blott ett par ord. Här nämndes
af en talare bakom mig på skånebänken, att kommunalnämndens ordförande
är berättigad till ersättning för postporto. Ja, det är nog sant.
Men det skulle vara roligt att veta, om någon af herrarne i utskottet
kan påvisa en § i kommunalförfattningen, som föreskrifver, att sundhetsnämndens
ordförande och andra med honom likstälda hafva rätt
till ersättning för postporto. Och dock är han lika väl som kommunalnämndens
ordförande skyldig att lemna statistiska uppgifter.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 3.

Härefter föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 2 (samlingen n:o 6), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om tillägg till förordningen
angående kontroll å tillverkningen af margarin m. m. den 11 oktober
1889.

Uti en inom kammaren väckt motion, n:o 16, hade herr Johan
Sjöberg föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om sådan ändring af eller tillägg till ofvanberörda kongl. förordning,
att derigenom föreskrefves, att vid tillverkning af margarin
denna vara skulle, vid det i 12 § 3 mom. uti förordningen stadgade
ansvar, gifvas sådan färg, exempelvis blå, att varan derigenom
tydligen kunde skiljas från natursmör, äfvensom att enahanda föreskrift
stadgades i fråga om margarin, som från utrikes ort i riket infördes,
men hemstälde utskottet, att motionen icke för närvarande
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu

Herr Månsson: Herr talman, mine herrar. Som kammaren

nogsamt har sig bekant, har Kongl. Maj:t icke accepterat den af Riksdagen
förra året atiåtna skrifvelse i denna sak, nemligen angående
förbud mot tillverkning och införsel i riket af margarin. I stället för
ett sådant godkännande af sagda skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 11
oktober förra året utfärdat en annan lag i detta afseende, åsyftande
ytterligare kontroll på denna vara och handeln dermed. Genom denna
lag hafva margarintillverkarne tillåtits att, hädanefter som hittills,
blanda smörfett och smörhalt i margarinen till hvilken qvantitet som
helst, likasom att använda hvilken färg på margarinen som helst. Sålunda:
varans beskaffenhet får vara hurudan de vilja göra den, och
dess utseende hurudant de vilja sjelfva bestämma. Å andra sidan
hafva alla de, som idka tillverkning af natursmör, blifvit förbjudna att

Lördagen den 1 Mars, e. m. 59 N:o II.

fabricera margarin. Då sålunda margarintillverkarne ha frihet att Om tillägg
göra sin vara hurudan de vilja, och å andra sidan alla jordbrukarne tal förordförbjudits
att tillverka margarin, så är det tydligt, att eu ofantlig kontroll åtillmängd
af margarinfabriker skall uppstå och natursmöret trängas till- verkningen af
baka för den förfalskade eller åtminstone sämre varan. Det är en margarin.
sak, som ar ''egnad att väcka allmänt bekymmer bland jordbrukarne. (Forts.)
Men till glädje för dem har man sett, att regeringen är sinnad att,
så snart det uppgifna hindret för godkännandet af förenämnda skrifvelse,
nemligen bestämmelserna i mellanrikslagen, blifvit undanröjdt,
vidtaga åtgärder i detta afseende.

Det är antydt, att, såsom jag också tror mig veta, regeringen
genom den nu utfärdade lagen velat i främsta rummet efterlikna den
danska. Men i den danska margarinlagen är stadgadt, hur mycket
smörfett margarinen får innehålla och hvilken färg den får ha. Dessa
bestämmelser äro betecknande för den danska lagen, och det är just
genom dem, som man kan förhindra margarinen från att uppträda i
natursmörets gestalt. Af dessa bestämmelser ha vi deremot ingenting
i den nya lagen, och derför anser jag, att den icke ens tillnärmelsevis
uppfyller de kraf, som rättvisligen torde kunna på densamma ställas.

Emellertid har nu regeringen gjort ifriga bemödanden att få mellanrikslagens
bestämmelser i detta afseende undanröjda, och man lär
inom den närmaste framtiden ha att förvänta eu förändring härutinnan.
Då kan det också möjligen vara skäl, att Riksdagen gör ett
förnyadt uttalande i frågan, vare sig om förbud mot tillverkning och
import af margarin eller om den färg och smörhalt, varan bör hafva.

I betraktande häraf anser jag, att vid behandlingen af detta ärende
Andra Kammaren icke nu bör fatta beslut utan återremittera frågan
till utskottet, tills man får se, i hvad mån mellanrikslagens bestämmelser
kunna blifva förändrade.

Efter att hafva gjort detta uttalande och i förhoppning att vi
under riksdagens lopp skola få någonting i denna fråga åtgjordt, anhåller
jag, herr talman, att kammaren måtte återremittera frågan till
utskottet, så att man sedermera må kunna behandla den i dess helhet,
för så vidt icke någon framställning af Kongl. Maj:t i detta afseende
innan dess göres.

Herr Sjöberg: På de skäl, som den föregående talaren anfört
ber jag också få yrka återremiss.

Herr Andrén: Vi veta alla hvilken utgång margarinfrågan fick
vid förra riksdagen, samt att det af denna beslutade förbudet mot tillverkning
inom landet af margarin aldrig kom att verkställas af Kongl.

Maj:t. Jag anser, att frågan borde derigenom tills vidare vara afgjord
och få hvila, till dess man får se verkningarna utaf den ifrågavarande
förordningen af den 11 oktober 1889, och icke redan nu föreslå några
förändringar i densamma. Nu har emellertid en motionär föreslagit,
att margarinen skulle färgas. Ja, det går väl an att färga den,
men han har kommit fram med ett förslag i den vägen, som jag för
min del anser vara minst sagdt olämpligt, nemligen att margarinen

N:o II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Om tillägg skulle färgas blå. Jag förstår mycket väl, att hans afsigt med motiotill
förord- nen Varit icke allenast att gifva margarinen en färg, hvarigenom den.,
kontroll Tull- utseendet lätt kunde skiljas från smöret, utan äfven att gifva
verkningen af margarinen ett utseende, som i och för sig är obehagligt och oaptitmargarin.
ligt, och således qväfva denna industri. Nu är dock denna en tillåten
(Forts.) vara, hvarå visserligen begärts, men icke beslutats förbud. Och att
under sådana omständigheter vidtaga en åtgärd, hvarigenom en nödvändighetsvara,
som ingår bland den stora massans förbrukningsartiklar,
skulle på detta sätt utmärkas, kan på mig åtminstone icke göra
annat än ett högst obehagligt intryck. På dessa skäl och på de af
utskottet anförda, som bort vara ännu mera accentuerade, yrkar jag
derför afslag å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr O. Berg: Den förste talaren i ämnet har framstält förslag
om återremiss af ärendet. Jag skall för min del icke motsätta
mig detta förslag. Det torde för hvar och en vid genomläsande af
betänkandet framgå, hurusom utskottet, långt ifrån att icke uppskatta
och genomskåda de stora faror, som de nuvarande förhållandena tillstädja,
fastmera allvarligt uppmärksammat dessa vådor och varit hågadt
att föreslå några åtgärder uti den rigtning, motionären antydt. Visserligen
har utskottet icke velat acceptera den blåa färgen, men utskottet
har dock ansett som en mycket vigtig åtgärd, för den händelse att
införsel, tillverkning och försäljning af margarin skulle komma att
fortgå i värt land, att åt margarinen gåfves någon färg, som skilde
denna vara från natursmöret. I detta hänseende finnas, såsom utskottet
också antydt, två alternativ att välja på. Ena sättet vore att välja
en färg, som skilde margarin från allt natursmör, och det andra att,,
såsom den danska lagen gör, välja en färg, som skilde margarinen från
sådant natursmör, som vanligen förekommer i handeln. Den färg,,
som enligt den bestämda färgskalan får i Danmark förekomma, är
nemligen så ljus, att den på detta sätt utgör en skilnad från sådant,
mejerismör eller annat natursmör, som vanligen utbjudes till försäljning.

Utskottet har således ingalunda lemnat motionärens skäl obeaktade,
utan tvärtom funnit dem ganska talande och mycket goda. Och
att utskottet det oaktadt icke för närvarande velat föreslå några åtgärder,
torde bero på det grannlagenhetsskälet, att utskottet, sedan
regeringen den 11 oktober sistlidna år bestämdt uttalat, att mellanrikslagen
för närvarande hindrade vidtagande af någon åtgärd i den
ifrågasatta rigtningen, ansåg icke vara lämpligt att under sådana förhållanden
gara någon hemställan till regeringen i samma rigtning»
Nu är att förvänta, att inom kort tid ett förslag till förändring af
meilanrikslagen inkommer från regeringen till Riksdagen, och att man
sålunda, såsom äfven yttrats i statsrådet, får fria händer — och då.
kan man ju i den nu föreliggande frågan göra eu framställning till
Kong], Maj:t, vare sig en förnyad framställning i samma rigtning, som
förra Riksdagen gjorde, eller ock en framställning i den omfattning,
motionärens förslag kan gifva anledning till. För min del har jag
således icke något emot en återremiss i afbidan på den närmare

N:0 II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

utveckling, som denna fråga under den närmaste framtiden har att Om tillägg

•emotse. förm''d nmgen

ang.
kontroll ä till Herr

Danielson: Under de förhållanden, som nu blifvit an - verkningen af

förda, skall jag bedja att få förena mig i yrkandet om återremiss af margarin.
denna fråga. Jag tror också, att det är skäl att låta motionärens (Forts.)

förslag hvila, så att vi få se, hvad under riksdagen kan förekomma
i denna sak.

Herr Ericksou i Bjersby: I motsats till talaren på göteborgsbänken
anser jag att vi icke skola låta denna fråga hvila, utan med
alla till buds stående medel hålla den öppen. Jag tror icke heller,
såsom han, att motionären valt den blå färgen derför, att den skulle
gorå margarinen oaptitlig. Den blå färgen är ju en mycket vacker
•färg och dertill en af våra nationalfärger.

Jag förenar mig i herr Iyar Månssons yrkande om återremiss.

Herr Andrén: Hvad den blåa färgen beträffar, så, huru ange näm

den än kan vara att se på, icke är den det i mat och allra
minst i smör eller margarin. Hvarför jag begagnade uttrycket “oaptitligt"
var derföre att jag både hörde och sade många gånger förra
året, “att denna eländiga margarin skall utrotas, och hjelper ingenting
annat, få vi färga den svart, blå eller grän11, så nog hade detta uttryck
varit i säck, innan det kom i påse.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Det var med anledning af
en talares yttrande, som begärde återremiss, jag begärde ordet. Jag
kan icke se, att en återremiss i afbidan på mellanrikslagens ändring
skulle kunna tjena till någonting, och tror heller icke, att behandlingen
af mellanrikslagen kan blifva afslutad i så god tid, att utskottet
hinner uppgöra nytt betänkande medan riksdagen pågår. Andra
Kammaren och ännu mindre medkammaren, dit frågan skulle remitteras,
kan hinna fatta beslut i denna fråga. I öfrigt delar jag utskottets åsigt
derom, att en föregående ändring i mellanrikslagen är nödvändig för
meddelande af en sådan föreskrift, som motionären här föreslagit.
Den nu gällande förordningen angående kontroll å tillverkning af
margarin m. in. utfärdades den 11 oktober förlidet år, och under den
tid, som derefter förflutit, intill riksdagens början, tror jag ingen hunnit
komma i rigtig kännedom om, huruvida denna förordning gifvit
rum för bedrägerier eller haft så stora olägenheter med sig, som man
här antydt. Vid utfärdande af förenämnda förordning af den 11 oktober
1889 ansågs mellanrikslagen lägga hinder i vägen för bestämmande
af färg. Men då vi nu fått höra att Kongl. Maj:t har frågan
om margarin i minne, tror jag att det skulle vara på sin plats, att
Riksdagen läte frågan bero tills mellanrikslagen blifvit ändrad och
afbidade att förslag i ämnet från Kongl. Maj:t till Riksdagen framlägges,
då Kongl. Maj:t anser rätta tidpunkten vara inne för framläggande
af förslaget. Jag yrkar derför på de af utskottet anförda skäl
bifall till dess förslag.

N:0 II.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

Om tillägg Herr Bexell: Jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss.
Ull förord- Hvad jag har emot margarin är, att den är tre gånger dyrare än

kontrollåtill- ^en borde vara med hänsyn till de ingredienser, som ingå i den.

verkningen af Kunde vi derför gifva den en färg, så att den blefve oaptitlig, skulle

margarin, det vara till fördel för alla, som äta den, de må vara fattiga eller

(Forts.) nka

Herr Petersson i Hamra: Gent emot herr Andréns nyss uttalade
åsigt rörande den föreslagna färgen å margarin får jag nämna, att
det dock finnes maträtter, t. ex. efterrätter, som kunna hafva annan
färg än deras naturliga, d. v. s. sockerfärger, och ändå gerna förtäras.
Jag tycker verkligen, att vi i denna fråga hafva något att lära
af Danmark och borde taga detta land till föresyn. Och om den
blåa färgen är olämplig, borde vi åtminstone stifta en lag, hvarigenom
stadgades, att margarinen skulle behålla sin naturliga färg. • Det smör,
som har en hvit färg eller så kallad vinterfärg, äter man icke så
gerna. Låt derför margarinen få hafva denna hvita färg, som jag för
resten tror, att den har, ända till dess man under fabrikationen, genom
tillsättning af smör, eller genom färgning, söker gifva margarinen
smörets gula färg! Då nu yrkats återremiss, i hvilket yrkande
jag instämmer, tycker jag, att utskottet borde taga hänsyn til) den
danska lagstiftningen i ämnet, hvilken synes mig gå i den riktning
jag tagit mig friheten föreslå, eller den hvita färgens begagnande för
margarinsmöret.

Herr Petersson i Boestad: Jag vill icke, såsom en talare på
norrlandsbänken nyss antydde, vänta med afgörande af denna fråga,
till dess man fått höra, huru många bedrägerier gjorts vid margarintillverkningen,
och yrkar derför nu återremiss af ärendet.

öfverlä ggningen var härmed slutad. Enligt de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på ärendets återförvisande till utskottet;
och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den senare meningen. Votering blef likväl begärd, i
följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 2 (i samlingen n:o 6) skall till utskottet återförvisas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Lördagen den 1 Mars, e. m.

N:o II.

Sammanräkningen af rösterna visade 107 ja mot 78 nej; hvadan
kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 4.

Förodrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning
af väckt motion om inskränkning i gift mans rätt att, utan hustruns
samtycke, ingå borgen.

§ 5.

Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 17, i anledning
af väckt motion om tillägg till 20 kap. 1 § ärfdabalken.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr S. F. Norén väckta motion, icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

Motionären, herr Norén, erhöll ordet och anförde: Ehuru lagutskottet
gifvit mig rätt i syftet med min motion, har utskottet dock
ansett, att det är bäst som det är och gifvit detta tillkänna med följande
ord: “det är vida bättre att lagen, såsom nu är fallet, endast
uppställer en i allmänna ordalag hållen regel". Der kan jag icke
komma öfverens med utskottet.

Jag hade trott, att det skulle vara vida bättre för svenska undersåtar,
som måste lyda lagen, att af denna få bestämda föreskrifter
och slippa öfverlemna en så ömtålig fråga, som också lagutskottet
erkänt att detta är, till domarens egen subjektiva uppfattning.

Frågan är för ömtålig att lemnas i domarens eget skön, och jag
hade derför trott, att den väg jag föreslagit skulle vara den rätta
för att få en ändring till stånd. Då såsom herrarne veta 2 § föreskrifver,
att moder i visst fall blir inkompetent att vara förmyndare,
har hon likväl den rätt, som jag fordrar, att fadern äfven skulle
hafva. Jag tycker det icke kan vara annat än billigt, att fader har
samma rätt, som tillkommer moder.

För tillfället har jag intet yrkande att göra, om jag icke får
höra någon annan som understöj er förslaget.

Herr Lilienberg yttrade: Jag kunde icke från den plats jag
har i kammaren, höra hvad motionären sade, och jag får derför inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets betänkande på de skäl.
utskottet anfört.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 18, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af § 1 i förordningen i afseende på

Om ändrad
lydelse af § 1
i lösöreköpsförordningen

den 20 november
1845.

N:0 il.

Om ändrad
lydelse af § 1
i lösöreicöpsförordningen

den 20 november
1845.

(Forts.)

Lördagen den 1 Mars, e. ra.

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den
20 november 1845.

Utskottet hemstälde, med anledning af berörda, inom Andra
Kammaren af J. P. Jansson i Saxhyttan afgifna motion, n:o 26, att
Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom stadgas,
att förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845 skall vara tillämplig
jemväl i det fall, att säljaren försättes i konkurstillstånd, så att,
derest beträffande sådana lösören icke före konkursens början vidtagits
de i nämnda förordning föreskrifna åtgärder, egendomen skall
räknas till konkursboet.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Eaelstam: Herr talman, mine herrar! Då icke någon af utskottets
ledamöter från denna kammare anmält reservation mot utskottets
betänkande, så vill jag icke heller sätta mig deremot. Jag
har endast velat tillkännagifva, att jag icke anser utskottets förslag
lämpligt.

Häruti instämde herr Widström.

Herr E. W. Carlson: Jag instämmer med den föregående talaren
samt yrkar afslag å utskottets betänkande.

Herr Lilienberg: Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
År 1882 var ett liknande förslag före bär i kammaren och blef utan
diskussion bifallet.

Herr Jansson i Saxhyttan: Då det yrkats afslag å utskottets
förslag, ber jag att få yttra mig i frågan. Syftemålet med kongl.
förordningen den 20 november 1845 har varit att förebygga svek och
hemliga aftal vid handel med lösören, som qvarblifva i säljarens vård.
Eu föregående förordning af år 1835 hade icke visat sig nog verksam
i detta hänseende. Det stadgades derföre i den nya förordningen,
att sådant köp skall offentliggöras på så sätt, att köpehandlingen
uppläses från predikstolen och lemnas i landsorten till kronofogden
och i städerna till exekutor samt antecknas i domstolens protokoll.
Samma förordning innehöll äfven, att om dessa föreskrifter icke iakttoges,
utmätning skulle kunna ske å den lösa egendomen för skuld,
hvari säljaren häftade. Dessutom stadgades, att köparen skulle vara
pligtig att, om så påfordrades, med ed betyga, att så tingadt och betaldt
vore, som köpehandlingen innehölle. Det sades att om man
iakttoge dessa föreskrifter, skulle svek och hemliga aftal vid lösöreköp
förekommas och egendomens innehafvare betagas skenet af att hafva
större tillgångar, än han i sjelfva verket hade. Men man behöfver
icke göra några vidlyftiga betraktelser för att finna, att förordningen
icke uppfyller det med densamma afsedda ändamålet, och hvar ligger

N:o il.

Lördagen den 1 Marg, o. sb.

felet? Jag kan icke finna annat, än att det ligger deri, att denna Om ändrad
förordning icke är tillämplig, då gäldenärens egendom afträdes till lydelse af§ l
konkurs. Uti de öfverläggningar, som föregingo förordningens utfär- förordningen
dande, finnes ingen antydning om att skilnad borde göras mellan ut- den 20 nomätnings-
och konkursfall, och då konkurs icke är något annat än en i-cmber 1845.
utmätning i stort, hvarvid samtliga tillgångarna tagas i mät för samt- (torts.)
liga skulderna, så kan jag icke förstå, hvarför förordningen icke skall
gälla i händelse af konkurs lika väl som vid vanliga utmätningar. En
lång tid efter förordningens tillkomst tolkades den på det sättet. Men
på senare tiden har högsta domstolen gifvit förordningen en mera
bokstaflig tolkning, så att den nu mera endast tillämpas vid utmätningar.
Men dermed har också det med förordningen afsedda syftemålet
till ston del förfelats. En person kan sitta i ett rikt och stort
lösörebo och till följd deraf erhålla kredit, tills han blifvit så skuldsatt,
att han måste göra konkurs. Men då konkursmassan skall taga
hand om boet, så befinnes, att gäldenären försålt det till någon god
vän, och borgenärerna blifva utan. Köpet står fast, oaktadt det icke
blifvit offentliggjord t, ty lösöreköpsförordningen har icke tillämpats.

Utmätning kan hafva föregått, men, som konkursen inträffat BO dagar
derefter och innan egendomen hunnit försäljas, så förfaller utmätningen,
och fordringsegarne få då afstå lösöreboet, icke till konkursmassan,
utan till gäldenärens gode vän. Sådana och med detta liknande fall
förekomma icke så sällan, sedan det blifvit kändt, att lösöreköpsförordningen
icke gäller vid konkurser. Det af utskottet föreslagna
skrifvelseförslaget torde derför få anses erforderligt, och jag yrkar derför
bifall till detsamma.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner gifvits
å de båda olika yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. finansdepartementet;

n:o 28, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
sjette hufvudtitel; och

n:o 29, angående ändring af 38 § i reglementet för riksgäldskontor^
;

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 21, i anledning af Andra Kammarens återremiss af 4:de punkten
i utskottets utlåtande (n:o 14) öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen
den 18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af
8 § i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs den 7 juni 1889, än äfven väckta motioner
om ändringar i konkurslagen den 18 september 1862; och

Andra Kammarens Prut. -1890. N:o 11. 5

N:o II. 66 Lördagen den 1 Mars, e. m.

n:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 § i
lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 7, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kong].
Maj:t med begäran om tillägg till 15 § i gällande folkskolestadga;

n:o 8, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
derom, att Kongl. Maj:t täcktes uppmana alla statskyrkans prester till
hållande af nykterhetsföredrag;

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande helgonskylden;

n:o 10, angående vidtagande af anordningar för att bereda beväringsynglingar
kunskap i rätt- och välskrifning samt räkning; och
n:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan af föreskrifter för kronofogdar och länsmän att i
vissa fall skriftligen underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna
sammanträden.

Dessa, ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. F. Schöning
under fem dagar från och med den 4 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,23 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1890.