RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:10

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Andra Kammaren. N:o 10.

Onsdagen den 26 februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Föredrogs

och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 21, i anledning
af väckt förslag till lag om ålderdomsförsäkring.

§ 2.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälseränteegares
rätt att tillösa sig skattejord.

§ 3.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 14,
i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen den 18 september
1862 och till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen angående
enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs
den 7 juni 1889 än äfven väckta motioner om ändringar i konkurslagen
den 18 september 1862.

Punkterna 1 och ,2.

Biföllos.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 10. 1

N:o 10. 2

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Ang. ändring
36 § 1 mom.
konkurslagen.

> Punkten 3.

I 36 § 1 mom. af gällande konkurslag stadgas:

»Har gäldenär genom gåfva afhändt sig egendom af sådant
värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft, och äro ej mer
än tre månader före konkursens början förflutna, sedan gåfva af lös
egendom fullbordad, eller lagfart å gåfva af fastighet sökt blifvit;
ege konkursboet den egendom återvinna: samma lag vare, der köp,
byte, lega eller annat sådant aftal skett, och af missförhållandet
mellan de å ömse sidor utfästade vilkor skönjas kan, att aftalet hufvudsakligen
har egenskap af gåfva. Då egendom sålunda återvinnes,
gälde konkursboet derå gjord nödig kostnad, äfvensom, der något å
andra sidan blifvit erlagdt, det sålunda utgifua eller dess värde.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 118, hade
herr A. Svenson i Edum föreslagit, att det i ofvannämnda lagrum
förekommande ordet tre måtte utbytas mot ordet sex, men hemstälde
utskottet, under förevarande punkt, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts
af herrar J. Smedberg, A. Göranson och G. Persson i Ställhult,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr A. Svensons
motion.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Svenson: Då detta förslag förliden riksdag med ganska
stor majoritet bifölls af Andra Kammaren, och då de skäl, som då
anfördes för bifall, enligt mitt förmenande, ännu ega samma giltighet,
får jag anhålla att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
ville bifalla motionen.

Herr Wendt: Jag skall be att på grund af de skäl, som utskottet
framhållit, få yrka bifall till dess hemställan i denna punkt.

Herr A. Waldenström: För min del skall jag be att i motsats
mot den siste talaren få hemställa om bifall till motionärens
förslag.

Det är väl otvifvelaktigt att man kan säga, att det nu för tiden
allt för ofta inträffar att gäldenärer, som kommit på obestånd, till
förfång för sina borgenärer bortskänka, vanligen åt anförvandter, sin
egendom, både lös och fast eller åtminstone väsentliga delar deraf,
eller ingå aftal, som till sin verkan äro likartade med gåfvor. Om
nu gäldenären blir försatt i konkurs och den af honom vidtagna
åtgärd klandras, sedan gåfva af lös egendom fullbordades eller
lagfart söktes å gåfva af fastighet, så kan egendomen återvinnas, och
då är allt bra. Men nu visar erfarenheten, att det icke är någon
svårighet för en gäldenär att fördölja sin ställning och fördröja

3 N:o 10.

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

konkursens utbrott utöfver dessa tre månader, och då eger den oredliga
handlingen bestånd; tiden för klander är då försuten. Då nu
erfarenheten visar detta och då dertill kommer — hvilket är af
väsentlig vigt — att den, som fått gåfvan, skall, om den frånvinnes
honom, icke blott njuta full ersättning för hvad han kan hafva
kostat på gåfvan, utan äfven, i fall han utgifvit något till gäldenären,
återfå detta eller värdet deraf, så frågar jag, om det verkligen, såsom
utskottet säger, kan för rättstillståndet vara menligt, att tiden för
klandertalan utsträckes till sex månader för att försvåra möjligheten
för dessa gäldenärer att begå sådana oredligheter, hvarom nu är fråga.
Eller månne det icke snarare är för rättstillståndet menligt, att allmänheten
gång efter annan får se, att gäldenärer till förfång för
sina borgenärer afhända sig sin egendom genom oredliga aftal, och
att dessa aftal af lagen hägnas, om de ingåtts mer än tre månader
före konkursens början? Jag tror det senare, och min erfarenhet går
i den rigtningen, att allmänheten känner sig upprörd öfver att sådana
aftal få ega Bestånd, i synnerhet som gåfvotagaren icke kan genom
gåfvans återlemnande anses lida någon direkt förlust, då han ju återfår
allt hvad han lagt ned på gåfvan eller gifvit ut till gäldenären.
Att en tidsbegränsning för klandret måste finnas, är klart, men
enligt min uppfattning får denna icke göras kortare än nödigt, och
en tid af 6 månader kan jag icke anse vara för lång.

Häruti instämde herr Andersson i Hasselbol.

Herr Persson i Stallerhult yttrade: Då jag reserverat mig mot
utskottets hemställan i denna punkt, skall jag be att i likhet med
motionären få yrka bifall till hans förslag och afslag å utskottets
hemställan.

Då Andra Kammaren vid fjolårets riksdag biföll ett sådant förslag,
som motionären nu framsagt, hoppas jag att kammaren äfven
i år bifaller den väckta motionen.

Om man ser på de skäl lagutskottet anfört för afslag i motionen,
kan man icke finna att de äro hållbara. Lagutskottet resonnerar,
liksom det skulle gälla en icke gäldbunden gifvare, hvars egendom
skulle återvinnas, då det i stället är fråga om en gäldenär, som har
skulder långt öfver sina tillgångar; och en sådan bör man icke medgifva
att under sken af köp skydda sin egendom. Lagutskottet
hemtar vidare skäl för sitt afstyrkande utlåtande från det betänkande,
som afgafs af de komiterade, hvilka uppgjorde förslag till 1862 års
konkurslag. Men då jag genomläser detta betänkande, kan jag icke
se, att deri finnas starka skäl för afslag å motionen. Komiterade
föreslogo då dessa tre månader från konkursens början såsom återvinningstid.
När de föreslagit dessa tre månader, säga de sedan:
»Komiterade befara ej att de i sitt förslag gått längre än nödvändigheten
kraft. En anmärkning i motsatt syftning torde vara att befara.

Ang. ändring
36 § 1 mom.
konkurslagen.
(Forts.)

N:o 10. 4

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Ang. ändring i
36 § 1 mom.
Tconkurslagen.
(Forts.)

Här erkänna komiterade, att de möjligen tagit tiden för kort,
men de ansågo, att de då icke borde gå längre. Nu kafva omständigheterna
gestaltat sig så, att denna tid är allt för knapp och att det
derför är skäl att utsträcka den, hvilket kan ske genom att bifalla
motionärens förslag. Ty ingen fara förefinnes för den icke gäldbundne
egaren, utan blott för den gäldbundne, och det är den man
skall hålla efter, så att han icke förskingrar sin egendom till förfång
för borgenärerna.

Jag yrkar bifall till motionärens förslag och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Smedberg instämde i detta yttrande.

Herr Edelstam: Äfven jag ber att få yrka bifall till motionärens
förslag, och jag gör det icke endast på de skäl, som af
herrar Waldenström och Persson redan blifvit anförda, utan äfven
på grund deraf, att tiden för återvinningstalans anställande i afseende
på fastighet räknas från det lagfart meddelats. Lagfarten blir
nemligen icke allmänt känd derigenom, att köpehandlingen, gåfvobrefvet
eller afhandlingen i öfrigt uppläsas vid rätten, utan först
genom den kungörelse, som utfärdas rörande alla de lagfarter, som
äro meddelade vid tinget. Denna kungörelse skall icke utfärdas förr
än efter det tinget afslutats, ehuru inom en månad derefter. Om
nu tinget börjar i januari och afslutas i medio af juli, händer att
kungörelsen icke utfärdas förr än i augusti. Härigenom kan det
ofta inträffa, att då lagfarten blir känd, så är tiden för återvinningstalans
anställande försuten.

Denna omständighet är för mig ytterligare ett skäl att yrka
bifall till motionärens förslag.

Med herr Edelstam instämde herr G. Berg.

Herr Sven Nilsson: Jag vill för min del instämma med den
siste värde talaren.

Det förefaller verkligen något egendomligt, att lagutskottet
icke kunnat utfinna några bättre skäl för sitt afstyrkande af motionen
än de af fjolårets lagutskott anförda, då vi veta, huru grundligt
dessa skäl då blefvo vederlagda under diskussionen här i kammaren
och med hvilken stor majoritet motionärens förslag bifölls. Jag
hade derför trott, att utskottet i någon mån nu åtminstone skulle
sökt gendrifva de skäl, som då uttalades för bifall till motionen.
Men så har icke varit förhållandet.

Detta är för mig en ytterligare anledning att nu yrka bifall
till motionärens förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad, och sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder före -

Onsdagen den 26 Februari, e. m..

5 N:o 10.

kommit, beslöt kammaren, med afslag å utskottets hemställan, bifalla
den i ämnet väckta motionen.

Herr M. Dalin hade i sin inom Andra Kammaren afgifna
motion, n:o 188, föreslagit: »att Riksdagen för sin del beslutar sådan
ändring i och tillägg till 60 § 4 kap. konkurslagen,

att l:o fordringsegare, som enligt 6 § 17 kap. handelsbalken
och lagen den 1 maj 1885 ega förmånsrätt, ej må för sådan sin
fordran ega rösta vid val af god man eller syssloman i konkurs;

att 2:o fordringsegare, hvilkas fordran är intecknad i fastighet
inom en tredjedel af fastighetens taxeringsvärde, ej heller må ega
rätt att för sådan fordran deltaga i val af god man eller syssloman
i konkurs;

att 3:o ingen på grund af fullmagt må ega rätt att, vid val af
god man eller syssloman i konkurs, rösta för mer än en tiondedel
af summan utaf de anmälda fordringsbeloppen.»

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
icke heller denna motion måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
af herr II. Andersson i Nöbbelöf, som ansett att utskottet bort tillstyrka
bifall till herr Dahns motion, och

af herr Smedberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att för sin del besluta sådan ändring i 60 § konkurslagen,
att ingen på grund af fullmagt skulle ega rätt att vid val
af gode män eller syssloman i konkurs rösta för mer än en tiondedel
af summan utaf de anmälda fordringsbeloppen.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Dahn: Samma motiv för min motion föreligger i år som
i fjol, nemligen att det till följd af de inånga konkurser, som under
senare tider egt rum, uppstått ett nästan yrkesmessigt jägtaude efter
befattningar såsom god man och syssloman, hvilket förhållande
blifvit rent af olidligt på landsbygden. Det händer icke sällan, att
personer, som alls icke hafva med konkursen att göra, resa omkring
för att samla i hop fullmagter, hufvudsakligast hos sådana prioriterade
fordringsegare, som icke hafva något att förlora i konkursen och
följaktligen hvarken hafva skada eller gagn af valet till ifrågavarande
befattningar. Sålunda inträffar det icke sällan, att sparbanker
lemna sina fullmagter åt dessa ofta illiterate advokater.
Dessa utse sig då sjelfva till gode män och syssloman och bestämma
på samma gång sjelfva sina arfvoden. I 44 § 4 kap. konkurslagen
finnes stadgadt, att borgenärerna ega att, då syssloman väljas eller
sedermera, gifva dem särskild föreskrift att i förvaltningen rätta sig

Duniden 4.

Ang. ändring i
60 § konkurslagen.

N:o 10.

Ang. ändring i
60 § konkurslagen.

(Forts.)

6 Onsdagen den 26 Februari, e. m.

efter; äfvensom att borgenärerna ega bland sig utse ett slags utskott
eller en uppsyningsnämnd af en eller flera personer, inför hvilka
sysslomannen, när så fordras, hafva att redovisa. Denna kontroll
omöjliggöres nu, af det enkla skälet att sysslomannen, som ega
majoritet bland borgenärerna, sjelfva naturligtvis anse någon kontroll
onödig. Detta har äfven Kongl. Maj:t framhållit i sitt förslag till
den nyligen antagna lagen angående rättens ombudsman. Det heter
nemligen der, att det icke må öfverlemnas åt borgenärerna att bestämma
arfvodet för rättens ombudsman, och detta just derför att
borgenärernas beslutande rätt ofta i verkligheten utöfvas af sysslomannen.
Det kan således låta tänka sig att sysslomannen skulle
bestämma ett högt arfvode just för att förnöja rättens ombudsman,
— för att undgå för sträng kontroll. Nu säger utskottet, att, hvad
först angår mitt förslag, att innehafvare af inteckningar inom en
viss del af taxeringsvärdet icke skulle ega rätt att deltaga i dessa
val, det skulle vara svårt att bestämma hvilka inteckningar, som
skulle anses vara fullt betryggande. En allmän uppfattning hos oss
är dock den, att inteckningar, som ligga inom halfva taxeringsvärdet
anses betryggande, jag har föreslagit att inteckningar, som ligga
inom V, af taxeringsvärdet, skulle anses så säkra, att deras innehafvare
ej borde i val till sysslomansbefattning få deltaga. Såsom
bevis för att inteckningar, som ligga inom halfva taxeringsvärdet,
anses i vårt land såsom fullsäkra, vill jag framhålla den omständigheten,
att de enskilda sedelutgifvande bankerna ega rätt att i sina
grundfondshypotek innehafva dylika värdepapper till 50 procent utaf
grundfondshypotekets hela belopp. Och dock är det grundfondshypoteket,
som i främsta rummet ligger till grund för sedelutgifningsrätten.
Vi veta vidare att, så vida reservfonden består i värdepapper,
som äro likstälda med grundfondshypotek, det vill säga inteckningar
inom halfva taxeringsvärdet, så ega dessa sedelutgifvande
banker att utgifva sedlar äfven motsvarande reservfonden. Jag har
velat anföra detta, icke af afvoghet mot de enskilda bankerna, utan
för att dermed visa att inteckningar inom halfva taxeringsvärdet
anses såsom fullt betryggande.

Utskottet förmenar äfven, att, om en sådan bestämmelse infördes,
tvekan ofta kunde uppstå »om och i hvad mån en intecknings
läge vore sådant, att dess innehafvare borde förvägras att för
densamma rösta vid ifrågavarande val». — Det kan jag alldeles icke
förstå. Ty tydligt är att, om hela inteckningen ligger inom ‘/3 af
taxeringsvärdet, så får man icke rösta för inteckningen. Ligger
deremot eu del af inteckningen inom och eu del utom detta värde,
så får naturligtvis inteekningshafvaren rösta för den delen, som ligger
utom detta värde, men icke för den andra delen. Till stöd för sin åsigt
anför emellertid utskottet längre ned: »Detta inses lätt, om man
besinnar att för bedömande af en intecknings läge erfordras icke
blott tillgång till taxeringsbevis och gravationsbevis, hvilket sistnämnda
dessutom icke alltid torde kunna med tillräcklig skyndsam -

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

7 N:o 10.

het erhållas, utan äfven visshet om verkliga beloppet af de fordrin-^in
gar, för hvilka hvarje å gravationsbeviset upptagen inteckning vid 60
den tid, då valet eger rum, utgör säkerhet. Visshet i detta afsesende
kan emellertid ingalunda alltid erhållas, då ju innehafvare af
intecknad fordran icke behöfver bevaka densamma i konkursen.?

Hela detta resonnement förstår jag verkligen icke. Jag förmodar
att det är ett sådant fall man menar, som der inteckningen
ligger som hypotek för en revers. Men der inteckningen ligger som
hypotek för reversen, är det icke reversen, som afgör huruvida borgenären
får rösta, utan inteckningen. Ligger således inteckningen inom
V3 af taxeringsvärdet, så får han icke deltaga i valet, ligger den
deremot utom, så skulle han få göra det.

Utskottet har slutligen framhållit de betänkliga rubbningar,
som skulle vållas »i den med rättvisa och billighet öfverensstämmande
grundsatsen, att hvarje borgenär bör i förhållande till storleken af
sin fordran ega att på förvaltningen utöfva inflytande» — detta med
särskild hänsyn till mitt förslag, att man skulle inskränka rätten
att genom fullmagt rösta vid val af god man eller syssloman i
konkurs. Men våra praktiska grannar i söder hafva ej dragit i betänkande
en inskränkning i de större fordringsegarnes rätt. I Danmark
har hvar och en, som eger någon fordran, rätt att rösta vid
sysslomansval, och detta, som det heter, »under hänsyn till fordringens
störrelse». Och samma rätt har man att rösta vid »kreditorudvalset»,
det vill säga tillsättandet af ett slags utskott, som har uppsigt öfver
»kuratorerna» eller sysslomännen. Kuratorn skall äfven ställa borgen
för sig, vare sig strax han blir vald eller sedermera när så fordras.

Nu kan det väl hända att åtskilligt annat i konkurslagen behöfde
ändras i sammanhang med hvad jag i min motion föreslagit
och jag har sett huru lagutskottet påpekat, bland annat, svårigheten
att i hast anskaffa erforderliga gravationsbevis, äfvensom
tvekan om hvem, som skulle betala dem. Jag föreställer mig dock,
att de, som vore närmast intresserade i saken, också skulle anskaffa
gravationsbeviset äfvensom betala detsamma. Emellertid ämnar
jag afstå från mitt förslag och i stället föreslå en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, i hvilken skrifvelse jag anhåller att Riksdagen skulle
anhålla, »det Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag framlägga förslag
till sådan ändring i konkurslagen, att vid val till god man
och syssloman i konkurs., prioriterad fordringsegare, hvars fordran
är fullt betryggad och som således hvarken har skada eller gagn
af nämnda val, ej må i sådant val deltaga;

att deltagande i dessa val på grund af fullmagt må inskränkas
och begränsas; och

att den borgenärerna i § 44 konkurslagen tillförsäkrade rätt
att i förvaltningen ingripa — hvilken rätt med nuvarande lagstiftning
ofta nog är illusorisk — må af dem kunna göras gällande».
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt skrifvelseförslag.

7. ändring i
§ konkurslagen.

(Forts.)''

N:o 10. 8

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Ang. ändring
60 § konkurs
lagen.
(Forts.)

i Herr Bi Ring: Då motionären nu åter väckt hufvudsakligen

samma motion som vid förra riksdagen, och denna då syntes
omfattas med intresse af många ledamöter i kammaren, samt vid
lagutskottets förevarande afstyrkande betänkande finnas fogade två
reservationer, af livilka den ena helt och hållet och den andra delvis
instämmer i motionärens förslag, så skall jag anhålla att till en
början få yttra några ord om herr Dahns motion. — Jag skall
komma sedan till skrifvelseförslaget. — Jag vill då på förhand säga
att, äfven om man principielt hyllar samma åsigt som motionären,
så är dock enligt min åsigt hans motion behäftad med så stora
formella brister, att den såsom sådan omöjligen kan antagas. Nu
kunde man tycka att, sedan ett skrifvelseförslag framkommit, man
kunde förbigå sjelfva motionen och nöja sig med eu granskning af
skrifvelseförslagets innehåll. Men det torde dock vara erforderligt
att först behandla herr Dahns motion, efter som man icke kan
veta, om icke de två reservanterna, som ännu icke yttrat sig, fortfarande
hålla på sina reservationer, och lika litet kan man veta,
om icke någon annan i kammaren kommer att omfatta de hufvudgrunder,
herr Dahn i sin motion framhållit.

Motionären föreslår i första momentet »att fordringsegare, som
enligt 6 § 17 kap. handelsbalken och lagen den 1 maj 1885
ega förmånsrätt, ej må för sådan sin fordran ega rösta vid val af
god man eller syssloman i konkurs;» I afseende härpå vill jag bara
erinra herrarne derom, att 6 § i 17 kap. handelsbalken handlar
om förmånsrätt för afrad, tionde och annan afgäld samt om förmånsrätt
i fall af husröta, och att lagen den 1 maj 1885 handlar
om förmånsrätt för utflyttningsbidrag. Hvarför motionären stannar
vid 6 § 17 kap. handelsbalken och vid nämnda lag utan att fästa
det ringaste afseende vid öfriga förmånsrättsegande borgenärer, som
icke hafva fått inteckning, det kan jag icke förstå.

Hvad andra momentet beträffar, så står der »att fordringsegare,
hvilkas fordran är intecknad i fastighet inom en tredjedel af fastighetens
taxeringsvärde, ej heller må ega rätt att för sådan fordran
deltaga i val af god man eller syssloman i konkurs.» I afseende
härå får jag förena mig med lagutskottet, som anfört skäl, hvilka
jag finner alldeles ovederläggliga. Men jag vill tillägga, att motionären
förbigått, bland annat, borgenärer, som hafva lös pant i handom.
Sådana borgenärer förekomma särskildt i konkurserna i städerna,
der de ofta innehafva den största delen af fordringarne i
konkursen, och de förekomma naturligtvis jemväl vid de större konkurserna
på landet. Dessa borgenärers fordringar bestå af s. k.
kapprocksreverser med hypotek af t. ex. inteckningar, obligationer och
andra värdepapper, hvilka kunna lemna den allra bästa säkerhet,
och der hypoteken med tusentals kronor mången gång öfverstiga
sjelfva fordringarne. Sådana fordringsegare — de skulle enligt
motionens ordalag vara berättigade att rösta. Jag kan dock icke
förstå, hvarför de skulle vara mera berättigade att rösta vid val af

Onsdagen den 26 Februari, e. ra.

9 Jf:o 10.

god man eller syssloman än de som hafva inteckningar i fastighet Äng. ändring
till V3 taxeringsvärdet, hvilka inteckningar dock ofta kunna vara c’° § konkurs
af ganska tvifvelaktig beskaffenhet. Och om jag har en skuldsedel la9en''

med hypotek af inteckning i fastighet, hvilken inteckning otvifvel- <-Forts-)
aktigt ej uppgår till t. ex. ‘/3 af fastighetens taxeringsvärde, då får
jag rösta, men om jag kommer fram med en inteckning utan kapprocksrevers,
då skulle enligt motionärens förslag jag icke få rösta.

Således lider ju herr Dahns förslag i de båda första momenten
af så stora formella brister, att det förefaller mig alldeles omöjligt
att motionen kan blifva antagen af kammaren.

Hvad 3:dje momentet beträffar, föreställer jag mig att motionären
menar, att ingen borgenär skall sjelf eller genom fullmägtig
vid val af god man och syssloman få rösta för mer än */ af'' de
i konkursen anmälda fordringsegarnes sammanlagda belopp.

Men denna mening är icke uttryckt, utan motionären har föreslagit
någonting helt annat. Han har föreslagit, att en fullmägtig
icke skall få rösta för mer än 1/10 af borgenärernas anmälda fordringar.
Man antog, såsom fallet är i många konkurser, att borgenären
har fordringar på grund af flera papper. Då skickar han
herr A. att föra talan för hans fordran på 10,000 kronor, herr B.
att föra talan för en annan fordran på 10,000 kronor, och så går
det undan för undan, och derigenom kan han komma att föra talan
för mycket mer än 1/10 c^e anmälda fordringsbelöppen. Det som
man velat vinna, det vinner man således icke genom herr Dahns
förslag. — Deremot vinner man för borgenärerna åtskilliga kostnader.
Men det har naturligtvis motionären icke brytt sig om,
utan han har väl åsyftat att inga borgenärer skulle sjelfva eller genom
fullmagt få rösta för mer än 1/l0 af fordringarna.

Hvad slutligen angår den af herr Dahn föreslagna skrifvelsen,
så är det naturligt, att, när man skall fälla sitt omdöme i en sådan
hast, som nu måste blifva händelsen, då skrifvelseförslaget ej förut
varit känd!, det skall vara svårt att yttra sig derom. Men jag
tycker att den är mycket mera omfattande än motionen, och derför
tviflar jag på att motionären har grundlagsenlig rätt att kunna
få ett sådant skrifvelseförslag pröfvadt. I motionen är nemligen
sagdt, hvilka särskilda förmånsrättsägande borgenärer enligt herr
Dahns åsigt icke skulle få deltaga i valet af god man och syssloman;
men här är detta ändradt, då det heter: »att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kong]. Maj:t täcktes till
nästa Riksdag framlägga förslag till sådan ändring i konkurslagen,
att vid val till god man och syssloman i konkurs, prioriterad
fordringsägare, hvars fordran är fullt betryggad, och som således
hvarken har skada eller gagn af nämnda val, ej må i sådant val
deltaga;»

Herrarne finna, att detta skrifvelseförslag är betydligt mer
omfattande än motionen. På grund häraf nödgas jag anhålla om
afslag på detta skrifvelseförslag och bifall till lagutskottets hemställan.

N:o 10. 10

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Ang. ändring ;
60 § konkurslagen.

(Forts.)

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag kan icke förstå, hvarför talaren
på stockholmsbänken ingått på en så lång kritik af motionen.
Då motionären redan frångått sitt förslag, vill det synas, som om
talaren hade kunnat tiga härom, så mycket mer som ingen här
yrkat bifall till detsamma. Talaren anmärkte sedermera, att kammaren
icke skulle kunna upptaga skrifvelseförslaget, emedan det
vore en ny motion. Så är emellertid icke förhållandet. Så fort
det är väckt förslag om skrifvelse i samma ämne, som förut vid
samma riksdag på grund af motion utgjort föremål för ständigt
utskotts behandling, har kammaren rätt att bifalla det. Detta är
något som ofta händt. Jag kan derför för min del icke se något
hinder för motionären att väcka sitt skrifvelseförslag, och jag skall
be att få yrka bifall till detsamma. Det är nogsamt kändt, hurusom
personer, hvilka icke hafva med konkursen något att göra,
jägta efter sysslomans- och god mans-befattningarna och de många
fördelar, som äro förenade dermed, då de sjelfva bestämma sitt arfvode
och sålunda förtjena rätt mycket på andras bekostnad. Jag
tror att det skulle vara till stor fördel för alla, om det kunde läggas
något hinder i vägen för sådana herrar, som använda dylikt
geschäft, och jag önskar för den skull skrifvelseförslaget all framgång.

Herr Wendt: Sedan talaren på stockholmsbänken på det

hela gendrifvit motionärens framställning, skall jag icke upptaga
allt hvad han anför till försvar för sin motion.

Han nämnde, att eftersträfvarne efter gode mäns- och sysslomannaplatserna
ofta utgjordes af personer, som skaffade sig fullmagter
från sparbanker och voro, om jag fattade honom rätt, i
allmänhet tvetydigt folk. Jag förmodar dock, att sparbankerna se sig
före, innan de lemna uppdrag åt någon att vara god man vid en konkurs
och sålunda i deras händer lemna förvaltningen af sin egendom.

Vidare anför motionären, att det är lätt att utröna, huruvida
en inteckning ligger inom angifvet taxeringsvärde. Jag vågar dock
påstå motsatsen. Jag skall anföra ett exempel, som jag tror bör
vara tillräckligt upplysande. Vi antaga, att en konkursmassa har
en fastighet, som är taxerad till 90,000 kr. Vid god mans-valet
inställer sig en borgenär, som har en inteckning på 10,000 kr.
Enligt företedt gravationsbevis, om sådant finnes, hvilket dock i
allmänhet kan vara svårt att skaffa, synes det, som om den inteckning,
för hvilken borgenären vill rösta, vore föregången af två
andra inteckningar, hvardera å 10,000 kr. Dessa inteckningar företes
emellertid icke. Det synes vid första påseendet uppenbart, att
dessa tre inteckningar ligga inom tredjedelen af taxeringsvärdet,
men hvem vet huruvida inteckningarna, som icke företetts, gälla
fortfarande till hela sitt belopp eller om det fins några oguldna
räntor, och, såsom man vet, är det förmånsrätt för tre års räntor
och med 5 % skulle det göra 1,500 kr. Sådant är då ej lätt att
utröna. Icke visar gravationsbeviset huru härmed förhåller sig.

Onsdagen den 26 Februari, e. ni.

11 JJ:0 10.

Sedan kommer frågan om gravationsbevisets anskaffande och A«g- ändring
hvilka som skola göra det. Det kan ju hända, att en eller annan60 £ konkurs
domare är benägen dertill, och det kan ju låta sig göra med god la9tn vilja,

men i allmänhet äro domarena så upptagne af förhandlingarna (Fort3-)

vid tinget, att deras tid icke tillåter dem det. Sedan kan tillkomma
den omständigheten, att gäldenär har fastighet i en annan
domsaga. Då kan icke konkursdomaren meddela gravationsbevis
rörande en sådan fastighet. När gravationsbeviset sålunda ej företes
och domaren icke har tillfälle anskaffa det, skulle en sådan borgenär
vara betagen sin rätt att välja god man och syssloman. För
öfrigt är ju förhållandet, att innehafvare af intecknad fordran icke
behöfver bevaka den i konkursen, och följaktligen kan dess verkliga
belopp icke alltid med full visshet utrönas. Jag fortfar att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Dahn: Gent emot herr Billing vill jag yttra, att skälet,
hvarför jag icke upptagit en del små förmånsberättigade fordringsegare,
är, att det nästan aldrig kommer i fråga att de bevaka sina
fordringar, och utskottet säger sjelft, att »dessa fordringar i allmänhet
uppgå till ett så ringa belopp, att den ifrågasatta inskränkningen i
afseende på dem, annorlunda än i samband med en dylik inskränkning
för andra förmånsberättigade fordringar, saknar egentlig betydelse».
Jag har visserligen förbisett hvad han nämnde, att det finnes
lån med hypotek af obligationer och andra värdepapper, som kunna
anses fullt ut lika goda som första klassens inteckningar. Men derför
har jag också framlagt ett skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t, för
att få en fullständig utredning af sjelfva saken.

Hvad åter beträffar rätten att begagna fullmagt vid dessa val,
har det varit min mening, att man på grund af fullmagt icke skulle
få rösta för mer än en viss del af de anmälda fordringarnas summa,
och skälen framhållas i min motion. Om eu person tager sina goda
vänner till hjelp vid bevakningen och leinnar fullmagter åt flera
personer, har jag ingenting deremot. Men han kan ju lika väl sjelf
rösta för alla sina fordringar som fördela dem på andra. Man behöfver
emellertid derigenom icke befara, att något sysslomansgeschäftsmakeri
skall på något sätt befordras. Det är just mot detta
som ovilja uppstått, och det är detta motionen afser att omintetgöra.
Nu har jag bort, att sista delen af skrifvelseförslaget skulle gå utöfver
hvad motionen innehåller, och får jag derför återtaga den delen,
då förslaget skulle komma att lyda sålunda: »det Kongl. Maj:t täcktes
till nästa Riksdag framlägga förslag till sådan ändring i konkurslagen,
att, vid val till god man och syssloman i konkurs, prioriterad
fordringsegare, hvars fordran är fullt betryggad och som således hvarken
har skada eller gagn af nämnda val, ej må i sådant val deltaga; och
att deltagande i dessa val på grund af fullmagt må inskränkas och
begränsas.»

Häruti förenade sig herr Andersson i Nöbbelöf.

N:o 10. 12

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Ang. ändring i
60 § konkurslagen.

(Forts.)

Herr Lilienberg: Till livad en ledamot i lagutskottet yttrat
ber jag få lägga några ord.

Jag tror nog, att hvad motionären nu föreslår har företräde
framför hans motion, men jag anser det ingalunda lämpligt att
kammaren antager detta förslag. Jag tror att mot detsamma kunna
framställas de anmärkningar talaren på stockholmsbänken redan
anfört méd fullt fog. Dessutom synes denna skrifvelse vara för
mycket sväfvande och obestämd. Om Riksdagen skrifver till Kongl.
Maj:t, bör den så tydligt som möjligt uttala hvad den vill. För
öfrigt är det icke godt för kammaren att på rak arm antaga ett
skrifvelseförslag, men det står ju motionären fritt att till nästa
Riksdag framlägga sitt förslag. Jag yrkar bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Billing: Äfven om herr Dahns skrifvelseförslag skulle få
komma under ompröfning, så kan det dock icke gerna antagas, och
jag skall be få å nyo läsa upp det, då möjligen åtskilliga ibland kammarens
ledamöter icke tydligt uppfattat detsamma. Han vill nemligen
att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
af lag, såsom orden lyda, att vid val till god man och syssloman
i konkurs prioriterad fordringsegare, hvars fordran är fullt betryggad
och som således hvarken har skada eller gagn af nämnda val, ej
må i valet deltaga. Emellertid är det så, att möjligen kan man,
då syssloman väljas, hafva så pass reda på konkursen och hypotek
och betydelsen af öfriga förmånsrätter, att man kan bilda sig något
omdöme, huruvida en fordran är fullt betryggad och innehafvaren
deraf således hvarken kan hafva skada eller gagn af det sätt, hvarpå
konkursboet förvaltas, men i början af konkursen, då valet af god
man eger rum, är det absolut omöjligt att hafva någon bestämd
åsigt om den saken, och att skrifva till Kongl. Maj:t och begära en
lag, som man vet icke kan tillämpas, vill man väl ej. Jag fortfar
derför att yrka afslag på skrifvelseförslaget.

Herr Smedberg: Jag har nedlagt min reservation mot lagutskottets
hemställan i denna fråga. Denna reservation är alldeles
lika med den reservation jag förra året afgaf mot lagutskottets äfven
då gjorda afstyrkande. Den reservationen föranledde likväl då, att
Andra Kammaren beslöt en återremiss till utskottet. Nu har motionären
föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och det tror jag
för min del vara bästa sättet att få frågan löst. Jag har emellertid
nyss hört berättas, att Första Kammaren återremitterat utlåtandet,
och derför tager jag mig friheten yrka återremiss till lagutskottet
äfven från denna kammare.

Herrar Andersson i Löfhult, Wieslander och Björkman instämde
häruti.

Onsdagen den 26 Februari, e. m,

13 N:o 10.

Herr Dalin: Jag hör, att betänkandet skall vara återremitteradt-ing. ändring i
i Första Kammaren. Under sådana förhållanden återtager jag mitt60 § konkursskrifvelseförslag
samt instämmer med herr Smedberg i hans yrkande
om återremiss.

lagen.

(Forts.)

Herr Andersson i Nöbbelöf: Äfven jag instämmer med herr
Smedberg och yrkar nu återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de yrkanden, som återstodo, eller
om bifall till utskottets hemställan och om återremiss, beslöt kammaren
återförvisa ärendet till utskottet för förnyad behandling.

§ 4. Om förord nande

af en

Föredrogs vidare Andra Kammarens första tillfälliga utskotts *tatsinspektör
utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 2), i anledning af väckt motion om
förordnande af en statsinspektör öfver Stockholms folkskoledistrikt. distrikt.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att förevarande inom
Andra Kammaren af Herr O. V. Redelius afgifna motion, n:o 58,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Metzén erhöll ordet och yttrade: Som herrarne sett af
detta betänkande, har jag nödgats afgifva min reservation mot det
slut, hvartill utskottet kommit, och skall derför nu också be att
få angifva de liufvudsakliga skäl, som bestämt mig derför. Jag
kunde här vid lag inskränka mig till att åberopa de skäl, som upptagits
i reservationen, men skall dock be att få ytterligare tillägga
några ord.

Det är icke blott här i Stockholm, som det finnes antagen en
särskild kommunens inspektör för skoldistriktet, utan så är äfven
förhållandet i åtskilliga andra städer, exempelvis Göteborg, Malmö och
Norrköping, i hvilka städer dessutom finnas särskilda statsinspektörer.

Då nu Kongl. Maj:t funnit det nödigt att i dessa sistnämnda städer
tillsätta statsinspektörer, men underlåtit att göra det här i Stockholm,
kan det väl icke annat än förefalla något besynnerligt, att
hufvudstaden kommit i ett sådant undantagsförhållande. Man har
väl invändt häremot och sagt, att en af distriktet särskilt tillsatt
inspektör skulle komma i kollision med statsinspektören, men jag
frågar, om i de städer, der båda slagen af inspektörer finnas, något
sådant förhållande har inträffat. Det har jag åtminstone mig icke
bekant och tror heller icke att så skett.

Man har också sagt, att tillsättandet af en särskild statsinspektör
för Stockholm skulle ske helt och hållet pro forma och varda utan
egentligt gagn. Men så har icke varit förhållandet i andra städer.

Det har nemligen händt, och det just i närvarande tid, att stats -

Jf:o 10. 14

Om förordnande
af en
statsinspektör
för Stockholms
folkskoledistrikt.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

inspektören i Göteborg för rättelse hos domkapitlet anmält en åtgärd,
om hvars lagenlighet man varit tvifvelaktig. Och att man
här i Stockholms folkskoleöfverstyrelse tillåtit sig olagligheter, hvilka
icke gerna kunde egt rum, i fall en statsinspektör här funnits, det
torde vara temligen allmänt bekant. Det är heller icke många år
sedan denna folkskoleöfverstyrelse tillsatte lärare och lärarinnor,
hvilka icke voro behöriga att vinna anställning i folkskolorna.
Distriktsinspektören protesterade häremot så kraftigt han kunde, men
det ledde till ingen åtgärd. Slutligen blef saken äfven omtalad här
i Riksdagen, och då måste öfverstyrelsen hos Kongl. Maj:t anhålla,
att de lärare och lärarinnor, som styrelsen olagligen tillsatt, måtte
varda berättigade att innehafva de tjenster, till hvilka de af densamma
blifvit utnämnda. Derjemte utgaf Kongl. Maj:t den 30 september
1887 en förordning, som bestämde, huru sådana personer,
som öfverstyrelsen emot gifven lag tillsatt, kunde vinna behörighet
att erhålla anställning i folkskolorna.

Man har också invändt mot tillsättandet af en statsinspektör
i Stockholm, att derigenom skulle tillskapas en ny tjensteman, som
skulle- kräfva lön för sitt besvär. Jag tror dock icke, att man behöfver
frukta för, att något nytt anslag skulle behöfva ifrågakomma,
ty Riksdagen har en gång för alla lemnat anslag till rikets seminarier
såväl som till folkskoleinspektörerna. Detta anslag synes mig heller
icke behöfva öfverskridas, derest en särskild statsinspektör tillsattes
i Stockholm, ty jag tror, att med god hushållning skulle det anslag,
som då en gång för alla beviljades, vara fullt tillräckligt att aflöna
äfven en statsinspektör i hufvudstad en.

Folkskoleinspektörerna, som finnas i riket, uppgå till icke mindre
än 54, och af dessa har Linköpings stift icke mindre än 6 stycken.
Jag tror och jag vet, att i sistnämnda stift hade inspektörernas
antal kunnat vara något mindre, och likasom i detta hade äfven
inom andra stift eu och annan inspektör väl kunnat indragas.
Under sådana omständigheter skulle Riksdagens anslag mer än väl
kunna räcka till att aflöna äfven en statsinspektör i Stockholm.

Det är hufvudsakligen på dessa skäl och dem jag anfört i min
reservation, jag tager mig friheten att yrka bifall till föreliggande
motion.

Vidare anförde:

Herr Nyström: Mig synes att de skäl, utskottet anfört för
sitt afstyrkande af motionen, äro tillfyllestgörande. Jag påminner
äfven derom, att, när Andra Kammaren så nyligen som år 1888
hade ett liknande förslag under ompröfning och då icke fann detta
förtjena bifall, ligger redan deri ett skäl att nu icke bifalla föreliggande
motion, allra helst som icke kan styrkas, att sadana omständigheter
förekommit, som i år skulle kunna föranleda en annan utgång
i kammaren. Äfvenledes kan man ju säga, att det nuvarande

Onsdagen den 26 Februari e. m.

15 No 10.

inspektoratet för Stockholms folkskolor visat sig verka på ett i all- Om förordmänhet
tillfredsställande sätt och medföra goda resultat. Under nande afen
sådana förhållanden har man ju icke något särskilt skäl att ändra ^tats"lsP^r
detsamma. Men till dessa skäl, som tala för ett afstyrkande af foikskolt™
motionen, kommer äfven något annat. Det ligger nemligen för när- distrikt.
varande på öfverstyrelsens för stadens folkskolor bord ett förslag (Forts.)
till omorganisation af styrelsen i så måtto, att dess medlemmar
skulle väljas för tre år i sänder med en viss afgång i tur, hvarigenom
öfverstyrelsen skulle vinna den kontinuitet, som den nu saknar.
Med denna ökade kontinuitet skulle med nödvändighet följa
en långt fastare ställning för folkskoleinspektören i liufvudstaden,
än hvad han nu har. Då sålunda ett förslag redan blifvit framstäldt
i den af motionären antydda rigtningen, ligger häri en ökad
anledning att för närvarande icke bifalla motionen.

På grund häraf tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
afstyrkande förslag och afslag å motionen.

Herr Bergman: Jag förmodar, att herrarne icke misstänka,
att jag har för afsigt att yttra mig om sjelfva motionen. Men med
anledning af ett yttrande, som fäldes af reservanten, ber jag att få
lemna en upplysning. Han sade nemligen, att öfverstyrelsen för
Stockholms folkskolor på 1880-talet skulle hafva tillsatt åtskilliga
lärarinnor, som icke voro kompetenta. Som jag vid detta tillfälle
var ledamot af styrelsen, har jag reda på, huru med denna sak förhåller
sig. De lärarinnor, som icke skulle hafva varit kompetenta,
voro sådana personer, som genomgått ett högre lärarinneseminarium.

Det stod nemligen i folkskolestadgan, innan den senast blef omarbetad,
att kompetensvilkoret för att blifva anstäld såsom lärarinna
vid folkskola var att hafva genomgått ett statens lärarinneseminarium,
och att detta nu ifrågavarande högre lärarinneseminariet var
ett statens seminarium, torde väl icke någon vilja förneka. Sedermera,
när stadgan på Riksdagens begäran omarbetades derigenom, att
alla dithörande, förut spridda, olika författningar sammanfördes till
ett ordnadt helt, blef den ifrågavarande bestämmelsen ändrad sålunda,
att deri står »folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium».

Hvarför denna ändring vidtagits, vet jag icke, men säkert är, att
dessa ord icke funnos der, innan omarbetningen skedde, hvarom, om
jag icke missminner mig, rektor Winkrans upplyste kammarens
ledamöter, då frågan förra gången var på tal här i kammaren. De
ifrågavarande lärarinnorna voro således, då de utnämndes till sina
befattningar, fullt kompetenta härtill och kunde följaktligen icke
genom en sedermera gjord förändring i folkskolestadgan blifva inkompetenta
till de platser, hvartill de under en föregående tid varit
kompetenta. Således ber jag få nämna, att dessa lärarinnor icke
voro inkompetenta, då de sökte sina platser.

En annan märkvärdighet tillkom i och med denna ändring i
folkskolestadgan. Såsom kompetensvilkor för anställning som folk -

N:o 10. 16

Om förordnande
af en
statsinspektör
för Stockholms
folkskoledistrikt.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

skolelärarinna bestämdes då att sökande skulle ha genomgått något åt
rikets folkskolelärarinneseminarier, och genom ett senare tillägg till
stadgan för dessa seminarier medgafs lärjunge, utexaminerad från
högre lärarinneseminariet i Stockholm, att för vinnande af sådan
kompetens deltaga i fjerde klassens praktiska öfningar vid folkskoleseminarierna.
Härigenom har inträffat, att de lärarinnor, som genomgått
högre lärarinneseminariet och som äro kompetenta att
vinna anställning vid ett folkskolelärarinneseminarium, icke äro kompetenta
att få anställning vid en folkskola. Dessa lärarinnor få
sålunda icke samma kompetens som deras nyss utexaminerade elever
ega.

Det anmärktes också, att de ifrågavarande personerna, som blifvit
tillsatta af folkskoleöfverstyrelsen, gått in med en begäran till
Kongl. Maj:t att blifva förklarade för kompetenta i det antydda afseendet.
Detta är icke alldeles med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
De blefvo nemligen en liten smula oroliga icke för att
behöfva mista sina platser, men de tänkte, att den tid kommer, då
vi söka pension, och det är alltid oroligt att icke veta, huruvida
man kan vara fullt säker i det afseendet för den tid, som komma
skall. Detta var anledningen, hvarför de ingingo med den nämnda
begäran, hvilken naturligtvis bifölls.

Herr P. Waldenström: Herr talman! Eftersom man nu åter
igen bragt på tal denna fråga, som herrarne veta att jag intresserat
mig för, så skall jag be att få yttra några ord för att gent emot
herr Bergman inlägga en liten gensaga. Han påstod, att de omtalade
13 lärarinnorna verkligen voro kompetenta, då de tillsattes,
och att han så mycket mera kunde säga detta, som han var ledamot
i öfverstyrelsen, då detta skedde. Att emellertid Kongl. Maj:t icke
varit åt samma tanke som herr Bergman i detta afseende, framgår
deraf, att när de 13 lärarinnorna sedan sökte dispens, så beviljades
den. Hade Kongl. Maj:t ansett, att de redan varit kompetenta, så
hade han naturligtvis förklarat ansökningen icke till någon hans
åtgärd föranleda. Men just den omständigheten, att Kongl. Maj:t
gaf dem dispens, visar, att kompetensen förut saknades. För dessa
13 lärarinnor har nu emellertid Stockholm i statsbidrag under flera
år reqvirerat och fått 4,000 kronor årligen mer än Stockholm enligt
gällande lag haft rättighet att få; ty för en till ordinarie lärariuneplats
icke kompetent extra lärarinna utgör lönebidraget 125 kronor,
men för en ordinarie lärarinna omkring 450 kronor. För hvar och
en af dessa lärarinnor har sålunda Stockholm fått ungefär 325
kronor mer än det rätteligen skulle haft. Sådant hade icke kunnat
ske, om här funnits en statsinspektör.

Hvad beträffar den andra saken, som herr Bergman anmärkte,
nemligen att det vore besynnerligt att icke elever, som genomgått
högre lärarinneseminariet, skulle ha rättighet att söka folkskolelärarinnebefattning,
när de hafva rättighet att söka plats som lärarinnor

Onsdagen den 26 Februari,, e. m.

17 3S'':o 10.

vid seminariet för utbildande af lärarinnor, så ligger häri alls in- Om förordgenting
märkvärdigt. En filosofie kandidat har rätt att söka lärare- nande ttf en
plats vid folkskolelärareseminarium, men icke vid folkskola. Tv vid finspektor
ett seminarium ar han endast amneslarare, men i en folkskola skall foikskolehan
undervisa i alla ämnen, och dertill fordras, att han skall hafva distrikt.
genomgått den praktiska kursen i fjerde klassen af folkskolelärare- (Forts.)
seminarium. Och det vore högst märkvärdigt, om dessa qvinnor,
som utgått från det högre lärarinneseminariet efter en allenast treårig
kurs, skulle anses såsom så märkvärdiga företeelser här på jorden,
att de skulle i rättigheter stå framför en filosofie kandidat.

För öfrigt skola herrarne lätt kunna finna, att man kan gå ut ifrån
högre lärarinneseminarium utan att ha betyg i alla de ämnen, som
ingå i folkundervisningen, och då vore det väl orimligt, att en elev
som genomgått detta seminarium, utan vidare skulle anses kompetent
till lärarinneplats vid folkskola. Sedan jag 1887 väckt denna fråga
på tal, ingingo så väl öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor som
ock styrelsen för det märkvärdiga högre lärarinneseminariet till
Kongl. Maj:t med en begäran, att de elever, som utexaminerats från
detta seminarium, måtte förklaras kompetenta att söka lärarinneplats
vid folkskola i fall de icke redan vore det. Denna petition af slogs
helt enkelt, hvilket åter visar, hvad Kongl. Maj:t, i olikhet med herr
Bergman, tänkte om deras kompetens. Men Kongl. Maj:t medgaf
dem samma rättighet som en filosofie kandidat eller en student, som
aflagt teologisk examen, nemligen rättighet att genomgå en praktisk
kurs i fjerde klassen af folkskolelärareseminarium och derigenom
vinna kompetens.

Jag skall för resten icke befatta mig med saken. Men nog
är det märkvärdigt, att, när helst eljest statsmedel till blott ett
par, tre tusen kronor anslås för t. ex. en flickskola, så är staten
genast angelägen att förordna en inspektör, men när staten anslår
till Stockholm mellan 2- och 300,000 kronor för folkundervisningen,
då skall det icke behöfvas någon inspektör. Det är ingenting, säger
man, som här påkallar en statsinspektör; här råda inga missförhållanden.
Men dä frågas: hvad är det, som gör att Stockholm är så
förträffligt och märkvärdigt framför alla andra kommuner? Eller
bär man visat, att i andra kommuner råda missförhållanden, innan
man öfver dem förordnat inspektör?

Saken kom upp helt enkelt på det viset, att den förre inspektören
i Stockholm begärde af dåvarande ecklesiastikminister att på
samma gång fä bli statsinspektör. Detta ville icke statsrådet gå in
på. Men han fann det obehagligt att derefter vid hans sida förordna
en statsinspektör. Sedan har det fått vara som förut, och
nu vill Stockholm, att det skall få vara så ändå längre. Och att
herr Bergman icke vill ha någon statsinspektör, det är alls inte
att undra pa, da han, med en rösts öfvervigt, blifvit af öfverstyrelseu
vald till kommunens inspektör.

Av''dra. Kammarens Prot. 1890. N:o 10. 2

N:o 10. 18

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

Om förordnande
af en
slatsinspektör
för Stockholms
folkskoledistrikt.

(Forts.)

Herr Liljeholm: Herr talman! Den förste talaren fälde ettpar
yttranden, som jag ber att få bemöta. Han uppgaf, att det
anslag, som af Riksdagen stälts till Kongl. Maj:ts förfogande för
folkskoleinspektörernas aflöning, var så stort, att det med iakttagande
af en klok hushållning borde räcka äfven till aflöning åt en
statsinspektör öfver Stockholms folkskolor. Sanna förhållandet är,
att detta anslag, som för närvarande uppgår till 95,000 kronor
för år, icke på långt när räckt till, utan att det uppstått en brist
af icke mindre än omkring 10,600 kronor för hvartdera af de sista
två åren.

Det andra påståendet gick ut derpå, att Stockholm skulle genom
att bifalla motionärens förslag blifva likstäldt med Göteborg,
Malmö och Norrköping. Detta blefve dock icke fallet; ty i dessa
städer är statsinspektören icke endast tillsatt för staden, utan kar
derjemte inspektion öfver skoldistrikt på landet, der icke några privata
inspektörer finnas.

Det erkännandet vill jag emellertid gifva motionären, att hans
motion otvifvelaktigt pekar på ett missförhållande,- nemligen att
ingen inspektion utöfvas af staten öfver Stockholms folkskolor: men
dermed vill jag icke hafva sagt, att denna oegentlighet blefve undanröjd
genom att bifalla motionen. Tvärt om skulle derigenom
andra olägenheter, för att icke säga orimligheter, framträda ännu
skarpare. Enligt nu gällande instruktion för statens folkskoleinspektörer,
hör i första rummet till deras åligganden att gifva råd och
upplysningar för undervisningens ordnande samt mera speciella anvisningar
åt lärarepersonalen. Hvad skulle följden blifva, i händelse
Stockholm finge två inspektörer, som hade olika uppfattning i
nämnda afseende? Kollision skulle lätt kunna uppkomma, hvarigenom
skolan tillskyndades endast skada.

Lämpligaste sättet för frågans lösning vore, att Kongl. Maj:t
läte utarbeta en särskild, efter förhållandena lämpad instruktion för
statens inspektörer öfver folkskolorna i de städer, som hafva egna
inspektörer, och, sedan detta skett, toge i öfvervägande, huruvida en
statsinspektör borde tillsättas äfven i Stockholm. Men sistnämnda
åtgärd bör icke vidtagas, så länge vi hafva den nu gällaude instruktionen.

Jag yrkar derföre bifall till utskottets hemställan.

Herr Lyttkens: Motionären utgår från den princip, att det
är icke den enskilda kommunen som bör välja folkskoleinspektör,
utan att det bör öfverlemnas åt Kongl. Magt att utnämna honom,
på sätt som nu också i öfrig» rikets delar eger rum. Utan att
vilja klandra de af staten tillsatte inspektörerne, tror jag dock, att
det skulle vara för folkskolan mycket bättre, om staten icke tillsatte
inspektörer, utan att landstingen finge tillsätta dem, naturligtvis
då också med skyldighet att bidraga till deras lön. Som förhållandet
nu i allmänhet är, så hafva dessa inspektörer så knapp

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

19 N:o 10.

aflöning, att de icke kunna egna sig uteslutande åt sitt värf. Ifrån Om ferordden
ort jag tillhör kan jag nämna ett par exempel. Yi Ängd först nande «/ ere
till inspektör en person, som var rektor vid allmänt läroverk. Den, *tatsinsP<lktär
som vet hvad sådant arbete fordrar, kan ock förstå, huru svårt det foikskoL’™
skulle vara för denne att på samma gång sköta inspektionen i en distrikt.

så vidsträckt provins som Halland, der det finnes öfver 200 (Forts.)

skolor. Så fingo vi en kontraktsprost. Äfven han, såsom prost,
hade så mycket att göra, att han icke kunde tillbörligen egna sig
åt sin inspektörsbefattning. Nu för närvarande ha vi en person,
som är lärare vid en folkhögskola, men på samma gång lärare vid
en landtbruksskola och tillika föreståndare för begge. Huru skall
eu person med så vigtiga poster kunna sköta äfven inspektörsbefattningen
uti eu trakt, der det finnes öfver 90 landskommuner? Utaf
denna anledning ha stadskommuner sjelfve tillsatt inspektörer. Men
hvad blir följden af dessa dubbla inspektörer? Jo, de kunna lätt
komma i olika åsigter, och då kommer der att ega rum en slitning,
som kan bli ganska obehaglig. Jag tror med den utveckling,
som folkskolorna nu uppnått och med det intresse, hvarmed de omfattas
äfven i de små kommunerna, att det skulle vara mycket
bättre, om, i stället för att gå den väg som motionären nu yrkar,
vi finge en motion i den rigtning, att landstingen skulle få tillsätta
inspektörer öfver hela landet. De skulle då kunna välja personer,
som kunde egna sig uteslutande åt sitt värf, egna folkskolan den
tillsyn och den vård den behöfver. Staten har ju icke af Riksdagen
så tillräckliga tillgångar att den kan löna en inspektör så, att han
kan uteslutande egna sig häråt. Jag kan gerna säga, att det landsting
jag tillhör, också redan har förklarat och sagt: »vi skola bidraga
till folkskoleinspektörens aflöning, men med vilkor att vi få
tillsätta honom och att han får egna sig uteslutande åt befattningen.
»

Jag yrkar emellertid afslag å motionen.

Herr Östberg: Herr talman! I den vid betänkandet fogade

reservationen uttalar reservanten eu mening, som jag icke tror bör
lemnas oemotsagd. Han påstår, att det strider mot gällande folkskolestadga
och andra förordningar rörande folkundervisningen, att
ingen statens inspektör är förordnad öfver Stockholms skoldistrikt.

Men om man läser det sista stycket i förordningen den 20 januari
1882, så står der: »utan hinder af denna stadgas bestämmelser galle
hvad för särskilda orter är eller kan varda annorlunda föreskrifvet.»

För Stockholm gäller kongl. förordningen af år 1861, och läser
man båda dessa författningar jemte hvarandra, så skall man finna,
att det icke varit meningen, att bestämmelserna i 1882 års folkskolestadga
skulle tillämpas i Stockholm.

Då reservanten yttrade sig, sökte han visa, att det lände till
skada för folkskolan, att ingen statens inspektör vore anstäld i
Stockholm. Han anförde, för att bestyrka detta, något som för ett

N:o 10. 20

Om förordnande
of en
statsinspektör
för Stockholms
folkskoledistrikt.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

par år sedan var föremål för debatt i denna kammare, eller att 13
lärarinnor skulle varit anställa utan att vara kompetenta, men
denna sak behöfver jag icke beröra, ty derom bar redan tillräckligt
blifvit taladt. Hvad som dock är säkert är, att dessa lärarinnor
voro fullt dugliga att sköta sina platser.

Reservanten erinrade också om ett nyligen af öfverstyrelsen
fattadt beslut, som enligt hans mening var olagligt, och uttalade
såsom sin mening, att ett sådant beslut aldrig skulle blifvit fattadt,
om det funnits en statens inspektör i Stockholm. Jag kan för min
del icke tro, att öfverstyrelsens beslut blifvit ett annat, äfven om
en statsinspektör varit förordnad för Stockholms skolor. Jag kan
icke- tro, att öfverstyrelsen, som består af tre personer i en sjelfständig
och framstående samhällsställning, skulle till följd af invändningar
från inspektörens sida afstått från ett beslut, som, enligt
dess åsigt, varit lagligt och lämpligt. Jag vill icke yttra mig i sak
om det ifrågavarande beslutet, De, som tagit kännedom derom,
veta emellertid, att beslutet öfverklagades i stadgad ordning, och
jag kan icke tro, att statens inspektör kunnat göra annat än hvad
som på enskild väg gjordes, nemligen att draga saken under Kongl.
Maj:ts pröfning.

Då reservanten söker visa, att inrättandet af en statens inspektörsbefattning
skulle blifva till gagn äfven i Stockholm, antör
han såsom skäl endast att detta i andra städer visat sig vara nyttigt.
Detta anser jag dock icke vara något bevis för saken, ty
han hade bort påpeka, i hvilka punkter man hade anledning att
vänta någon gynsarn inverkan.

H''err Waldenström gjorde den frågan: hvad är det, som gör,
att Stockholm icke behöfver en statens inspektör? Det är icke
svårt att besvara den frågan. I Stockholm finnas en mängd personer,
som äro kompetente att bedöma skolfrågor och äro intresserade
för skolan, och man kan derför med visshet der påräkna ett
lifligare deltagande i och intresse för skolans angelägenheter, än
fallet kan vara i flertalet af andra kommuner. Det framgår häraf
otvetydigt, att sjelfstyrelse i Stockholm är mer berättigad än på
andra ställen. Jag ber också att få erinra derom, att man från
ecklesiastikdepartementets folkskolebvrå följer folkskolan i Stockholm
med stor uppmärksamhet, och det är naturligt, att detta utan
svårighet låter sig göra, under det att nämnda byrå icke har tillfälle
att på samma sätt följa folkskolans verksamhet i andra kommuner.

Det vore för öfrigt väl, om man på undervisningens område
lika väl som på andra områden läte sjelfstyrelsen utveckla sig. ty
man väcker och stegrar på så sätt intresset, och sjelfstyrelsen måste
blifva fruktbringande på detta område.

Motionären anser, att man bör inrätta en statens inspektörsbefattning
i Stockholm hufvudsakligen af det skål, att sådana befattningar
finnas på andra ställen, men då det visar sig, att Stock -

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

21 N:o 10.

holms folkskoleväsende under BO år utvecklats på ett tillfredsstäl- Om fsrordlande
sätt utan någon dylik inspektör, så anser lag, att man bör nande af eM
lata de nuvarande forhallandena lorttara och icke sia in pa °bfn? Stockholms
pröfvade vägar. Jag tror, att man långt ifrån att förändra dessa folkskoleförhållanden
i Stockholm, fast hellre borde utsträcka denna frihet distrikt.
till andra städer, t. ex. Göteborg och andra större städer. Att an- (Forts.)
ordna kontroll blott för kontrollens skull tjenar till intet.

För öfrig! instämmer jag med den siste talaren. Jag har för
några år sedan väckt en motion i syfte, att landstinget skulle få
utöfva inflytande på tillsättande af statens inspektörer, och detta
gjorde jag för att framkalla intresse för saken i de olika orterna.

Den siste talaren anförde, att man i hans hemort ville hafva en
inspektör, som uteslutande egnade sig åt sin befattning och derför
erhöile särskild ersättning af landstinget. Så har förhållandet äfven
varit i Stockholms län. Vi hafva under flera år lemnat betydliga
bidrag till en folkskoleinspektör, under vilkor att han uteslutande
skulle egna sig åt inspektioneh.

Jag anhåller om bifall till utkottets hemställan.

Herr Metzén: Jag ber kammaren om ursäkt att jag ännu en
gång tager till ordet i denna fråga, men jag ville bemöta ett yttrande
från göteborgsbänken. Den talaren påstod, att jag skulle
yttrat, att det nuvarande statsanslaget vore fullt tillräckligt att bereda
tillgång till lön åt en ny inspektör. Jag yttrade visserligen
detta, men jag tilläde, att det kunde ske endast under förutsättning
»af god hushållning», och då blir meningen en annan än talaren
ville deri inlägga. Jag vågar fortfarande påstå, att med god hushållning
anslaget skall räcka till aflöning af en statens inspektör i
Stockholm, ty det finnes, såsom jag förut nämnt, mer än femtio sådana
inspektörer i riket, och det torde dock vara väl mycket.

Samme talare yttrade äfven, att det skulle kunna inträffa, att
i stad, der det funnes eu af kommunen och en af staten tillsatt inspektör,
dessa kunde komma att lemna lärare och lärarinnor olika
råd och anvisningar. Om så vore förhållandet i Göteborg, beklagar
jag detta, men jag föreställer mig att det icke gerna bör kunna
komma i fråga, tv statens inspektör meddelar sig icke med lärarne
eller lärarinnorna'' i sådant afseende, utan med vederbörande skolråd.

Det är dit han lemnar råd och upplysningar, vanligen skriftligen
efter förrättad inspektion. Jag anhåller, herr talman, fortfarande
om bifall till motionen.

Herr Gumselius: Jag anser, att denna fråga bör betraktas äfven
såsom en anslagsfråga. Så betraktades den åtminstone sista
gången frågan var före. För två år sedan pröfvades samma sak i
statsutskottet såsom en finansfråga, afstyrktes der och föll i riksdagen.
Jag har derför mina betänkligheter vid att denna fråga nu
återkommer — utan att vara förenad med någon anslagsbegäran —

Nio 10. 22

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Om förord- i denna oskyldiga form. Man skulle nemligen skrifva till Kong!.

nande af en och anhålla, att han vore så god och tillsatte denna tjenst.

statsmsp ektör u , . r 0 . , .

för Stockholmsmen nian skulle icke bilägga skmvelsen någon utredning, om nvil folkskola-

ken kostnad detta förorsakade. Naturligtvis accepterar Riksdagen i
distrikt. ty fall hvad som kommer att äskas och behofvet krafvel-, men detta
(Forts.) är ändock icke det vanliga förfarandet vid frågor, som gälla tillsättande
af eu tjenst, och jag tycker, att äfven denna synpunkt bör
tagas i betraktande. Jemväl af det skälet synes mig förhållandet
vara bättre som det nu är. Jag hemställer om bifall till utskottets
afs t yrkan de fr am st äll ni n g.

Herr Winkrans: Äfven jag hyser den åsigten, att motionen bör
afslås, och jag gör det hufvudsakligen på den grund, som anförts af
utskottets ordförande, nemligen att det för staten vore en vinst, om
kommunerna sjelf va sökte att öfvertaga sitt skolväsende och intressera
sig derför. Vi äro i dessa år vittnen till den glada företeelsen,
att våra flickor, som förut fått nöja sig med en högst tarflig uppfostran,
hufvudsakligen i intellektuelt hänseende, nu fått skolor, som
i många afseende!! kunna täfla med statens och möjligen i ett och
annat hänseende öfverträffa dem. Detta sker genom kommunens
uppoffringar, om icke direkt, så genom enskilda medlemmar af desanime.
Män och qvinnor förena sig om att söka åstadkomma det
bästa möjliga. Staten gifver dessa föreningar ett obetydligt stöd,
ja, alltför obetydligt, men dessa verka det oaktadt välgörande. Man
bör från statens sida glädja sig åt att något sådant yppar sig i landet.
När kommunen såsom eu juridisk personlighet eller enskilda
medlemmar deraf söka att åstadkomma ett godt skolväsende inom
hvilket område som helst, så ligger det ju i statens välförstådda intresse
att uppmuntra och icke att hämma det. Här i Stockholm
och äfven i andra större kommuner gör man mera för sitt folkskoleväsen
än blott den juridiska skyldigheten tillförbinder. Stockholm
och Göteborg t. ex. gifva mera för detta ändamål, än de äro skyldiga
till, men de göra det, derför att de inse, hvilken vigt och betydelse
en god .uppfostran har för det uppväxande slägte!, så väl för samhället
i stort som äfven för individerna. Derför sky de icke uppoffringen.
Detta är glädjande att se och de större kommuner, Indika
ega så väl större tillgång på penningar som på insigtsfull» personer,
hvilka med nit och intresse egna sig åt skolväsendet, gagna icke endast
sig sjelfva utan hela landet genom dels det goda exemplet och
dels genom der sålunda vunna större insigter och erfarenheter,

Nu har det sagts, att man skall försöka åstadkomma likformighet
mellan Stockholm och det öfriga landet.

Jag har nemligen knappt hört något annat skäl anföras, för att
få till stånd denna folkskoleinspektion i Stockholm å statens vägnar,
än denna likformighet. Men det skälet spelar enligt min tanke eu
obetydlig rol. Jag tror, att långt ifrån att vara en välsignelse, är
det tvärt om till skada att af rena teoretiska grunder jaga efter lik -

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

23 N:0 10.

formighet. Jag tror, att, om skolväsendet kunde utveckla sig något Om förordolika
på olika ställen, allt efter hvarje orts förhållanden, skulle det nande af en
snarare vara eu fördel än eu olägenhet. Och då man jemför utgif- r^^ckhoT
terna för statsinspektionen t. ex. i Göteborg och på andra ställen, så-7 foiisicoU-™
finner man, att den uppoffring staten gör för inspektionen i Göte- distrikt.

borg är nästan = 0. Ty så vidt jag icke är origtigt underrättad, (Forts.)

har inspektören der 300 kr. i årligt arfvode, och för detta belopp
skall han tillse skolväsendet i Göteborg samt åtskilliga härad deromkring,
jag tror en fjerde- eller femtedel af Göteborgs stift. För
detta ringa arfvode kan staten omöjligen ställa några anspråk på inspektören.
Deremot är det staden, som ställer anspråk på sin inspektör.

Men så lönar den honom också med en 5 å 6,000 kr. och söker få
en af de dugligaste skolkarlar som stå att finna, samt fordrar att
han skall egna alla sina krafter åt denna befattning, se till att allt
uppfylles så noga som möjligt och hålla skolväsendet i godt stånd.

Och långt ifrån att, såsom reservanten synes antaga, få en osjelfständig
person, som blott skulle rätta sig efter skolrådets önskningar,
söker man att genom hög aflöning locka en skicklig och sjelfständig
person att åtaga sig denna befattning. Och de inspektörer jag sett
i Stockholm och Göteborg hafva just varit sådana personer. Den
senaste inspektören i Stockholm tror jag satt ungefär 2ö år på platsen,
hvilket visar, att man icke lättsinnigt kastade bort en dugande
förmåga, utan behöll honom länge.

Nu har en talare antyd t, att Stockholms stad skulle tillåtit sig
åtskilliga olagligheter, och detta rör isynnerhet de 13 lärarinnorna,
som hade högre bildning än som beliöfdes för att bli folkskolelärarinnor.
De hade gått ut från seminariet för bildande af lärarinnor
för högre folkskolor. Enligt de författningar, som gälde före 1882,
voro de icke endast reelt, utan äfven formel! berättigade att söka
anställning vid folkskolan. Men så begärde Riksdagen att få dessa
många författningar, som rörde folkskolan, ordnade, så att man kunde
få se dem någorlunda systematiskt uppstäda i ett arbete, och detta
verkstäldes af en komité som regeringen tillsatte af uteslutande folkskolemän
eller personer, som voro intresserade för folkskoleväsendet.

Då, utan att hvarken Riksdagen eller, så vidt jag vet, regeringen begärt
det, lyckades man få in den förändring i stadgan, att i stället för
att det förut stod: »statens seminarier för bildande af lärarinnor»,
sattes nu in »statens folkskolelärareseminarium för bildande af lärarinnor».
Att Riksdagen icke hade reda på detta, är temligen säkert,
och man har sagt, att till och med dåvarande departementschefen
knappt hade reda derpå, utan blef ganska öfverraskad, då han fick
veta, att somliga lärarinnor tillsatts utan att vara kompetenta. Den
senare historien vill jag dock icke gå i full borgen för. Nu säger
en talare på geflebänken, att staten derigenom gjorde en förlust på

4,000 kr. Detta är sant, om talaren kan bevisa att dessa 13 lärarinnor
voro sämre än de som utgått från folkskolelärareseminariet och
om de icke kunde sägas utöfva lika godt inflytande på barnen som

Jf:o 10. 24

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Om förord- dessa. I annat fall tror jag icke denna historia har synnerligt stor

stTtsL^ektör betydelse för

Stockholms Sinligt min tanke bör man alltså icke för en ensidig likformigfolkskole-
het sträfva att införa tjenstebefattningar der de icke behöfvas, isynnerhet
som det ovilkorligen skulle kräfva icke så obetydliga medel,
att få den ifrågavarande inspektionen till stånd. Såsom herr Liljeholm
nyss mycket rigtigt anmärkte, skulle det äfven gifva anledning
till kollision mellan de båda inspektörerna, hvilket utan tvifvel skulle
skada folkskoleväsendet. Och då jag för ingen del vill detta, yrkar
jag bifall till utskottets afstyrkande utlåtande.

distrikt.

(Forts.)

Herr Månsson instämde med Herr Winkrans.

Herr P. Waldenst rom: Jag begärde ordet med anledning af
det sista som herr Winkrans sade. Det skulle vara högst märkvärdigt,
om en sådan grundsats gjorde sig gällande, att en folkskolestyrelse
helt enkelt kunde tillsätta lärarinnor, som icke vore
kompetenta, samt för dem uppbära bidrag af statsmedel, såsom
om de vore examinerade. Och om man sedermera gjorde anmärkning
pa detta, sa skulle den kunna mötas med ett: »var så god och
bevisa, att dessa lärarinnor haft sämre inflytande på barnen än
andra». Jag trodde icke, att herr Winkrans skulle vilja argumentera
på sådant sätt.

Hvad jag sagt är, att man i Stockholm lika väl som annorstädes
skall ställa sig lag och författning till efterrättelse, och för
detta ändamål behöfver jag icke känna de tretton lärarinnorna eller
veta, huru de skött sin undervisning. Säkert är, att de icke voro
kompetenta, när de sattes till. Herrar Bergman och Winkrans må
säga hvad de vilja, så har Kongl. Maj:t förklarat dem för icke
kompetenta, då han beviljade dem den dispens som de sedan sökte.
Ty det är alldeles uppenbart, att, om de enligt Kongl. Maj:ts åsigt
varit kompetenta förut, skulle de icke behöft någon dispens. Detta
tycker jag är så klart, som att två gånger två är fyra. För öfrigt är
det här icke fråga om att införa någon »tråkig likformighet», än
mindre att inspektionen skall ingripa i skolarbetets ordnande och
hvad det allt var, herr Winkrans talade om, utan här är endast
fråga om, huruvida staten, när han lernnar understöd till folkskolorna,
bör ha någon, som å statens vägnar utöfvar kontroll öfver
användningen af dessa medel.

Jag ber vidare få säga, att jag är öfverens med herr Winkrans
derutinnan, att det vore bäst, om kommunerna sjelfva kunde öfvertaga
och utveckla sitt skolväsen. Men då kommunerna under nuvarande
förhållanden icke kunna göra det, utan måste åtnjuta statens
understöd, anser jag det rätt, att staten öfver allt kontrollerar,
huru dessa medel användas.

Herr Winkrans talade om den utveckling, flickskolorna hafva i
vårt land, och huru förträffliga de blifvit på grund af enskilda per -

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

25 »ro 10.

soners och kommuners initiativ och uppoffringar. Ja, men jag ber Om förordåter
igen få fasta uppmärksamheten på, hvad jag förut sagt, att, när nande af en
staten träder emellan och lemnar anslag till. sådana flickskolor, så stalsjnsPektör
förordnar den alltid inspektörer öfver dem. '' ^/olkskoU

distrikt.

Herr Elowson: Jag har för min del den åsigten, att i Stock- (Forts.)
holm någon särskild statsinspektör icke bör förordnas och ej heller
är behöflig, hufvudsabligast derför, att folkskoleväsendet här står på
en mycket hög ståndpunkt. Och jag anser äfven, att hvar helst
folkskoleväsendet står på lika hög ståndpunkt, torde en sådan inspektör
vara öfverflödig.

Man har, om jag ej misstager mig, framhållit att en inspektion
här skulle kunna inrättas utan stora ytterligare kostnader genom
att i viss mening försvaga inspektionen på andra ställen. Något
sadant kan jag likväl icke vara med om, då jag anser att den för
undervisningens skull är alldeles onödig här. Men jag har derför
ingenting emot att inspektionen försvagas på andra ställen, om den
visar sig obehöflig. Det blir då alltid en besparing och hvarje sådan
är af vigt, ty såsom redan blifvit nämndt, har i det anslag, som
anvisats för folkskoleinspektionen, uppkommit en brist af omkring

10,000 kronor, och detta är äfven ett godt skäl hvarför man icke
skall begära förökade utgifter under denna anslagstitel.

Här har talats mycket om, att i Stockholm för någon tid sedan
tillsatts tretton lärarinnor, som då icke voro kompetenta. Det kan
hända, att de i formelt afseende icke voro det; men för resten tycker
jag, att det icke är värdi, att vidare upprepa historien om tillsättandet
af de tretton lärarinnorna, derför att den hör till en förgången
tid och för närvarande icke kan ur densamma härledas något
giltigt skäl att förordna om inspektion. Så vidt jag kan se, är den
enda befattning en statsinspektör i Stockholm skulle hafva, den att
utöfva kontroll deröfver att de anordningar af penningmedel, som
skola utgå till understöd åt kommunen för att aflöna lärarne, äro i
vederbörlig ordning affattade. Men en kontroll i detta hänseende
eger redan rum, och, så vidt jag hört, ha inga revisorer, hvarken
Riksdagens eller några andra, gjort anmärkning om några felaktigheter
i nämnda afseende. Så att från den synpunkten finner jag
icke det ringaste skäl att tillsätta en statsinspektör i Stockholm.

Snarare skulle det vara lämpligt att i andra kommuner, der folkundervisningen
nått en högre utveckling, taga bort de inspektörer
som finnas, ty det är af synnerligt stor betydelse att fasthålla den
uppfattningen, att folkskolan är en kommunens och folkets angelägenhet
snarare än statens.

Herr Win kr ans: Jag ber om ursäkt, att jag än en gång
tager upp herr Waldenströms ord. Han idislar gång på gång de
här tretton lärarinnorna, oaktadt jag medgifva, att de af dem, som
tillsattes efter 1882 ars så märkvärdigt tillkomna förordning, icke

N:o 10. 26

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Om förord- voro formel! kompetenta. Före 1882 voro de både formel! och
nande af en vee] t kompetenta och efter 1882 var det genom utbytandet af ordet
föTstockholms »statens» seminarium mot folkskolelärareseminarium som de blefvo
folkskola inkompetenta. Såsom jag nyss nämnde, observerades detta knappt
distrikt. af någon, utan det gick en liten tid, och när man sedermera upp (Forts.

) täckte det och anmärkning gjordes derpå, gick man in till Kongl.

Maj:t med ansökan om kompetens för dessa lärarinnor. När nu
Kongl. Maj:t förklarade dem kompetenta, så bevisar detta, att Kongl.

Maj:ts uppfattning var den, att de verkligen voro reelt berättigade

att blifva lärarinnor vid folkskolan i Stockholm och att det således
var en formel rättighet som Kongl. Maj:t medgaf. Det finnes sålunda
i sjelfva verket ingen anledning till tvist mellan herr Waldenström
och mig om denna sak. Jag medger ju att de af dem, som
tillsattes efter det denna författning ett, tu, tre helt oförmärkt
utfärdades, blifvit inkompetenta, ehuru de före densamma voro kompetenta.

Att det skall vara en kontroll i detta som i andra afseende!!
öfver de från statsverket utgående medlen, fins väl ingen som bestrider,
men icke behöfver man derför införa en särskild statsinspektör
i Stockholm, och så länge det icke finnes några bättre skäl fölen
statsinspektion derstädes, kommer jag att rösta för bifall till utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Högkil: I anledning af talarens på göteborgsbänken
klagan öfver att folkskoleiuspektörerne skulle hafva för
små löner, ber jag få erinra derom, att inspektörerne under sina inspektionsresor
hafva särskildt dagtraktamente jemte reseersättning.

För öfrigt får jag säga, att jag delar samma åsigt, som hyses
af utskottets ordförande, nemligen om önskvärdheten af att sjelfstyrelsen
på detta område måtte mera tillämpas.

I sjelfva frågan har jag icke något yrkande.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad; och sedan propositioner
gifvits å de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Om åtgärders Härefter företogs handläggning af Andra Kammarens fjerde tillvidtagande
för fälliga utskotts utlåtande n:o 1, i samlingen n:o 3, i anledning af
utrotande af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om åtberbei
isväxten. g£r(jerg vidtagande för utrotande af berberis växten.

Till utskottets behandling både blifvit öfverlemnad en motion,
n:o 10, af herr O. Olson i Stensdalen, hvari motionären hemstälde,
»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes i lagstiftningens väg vidtaga åtgärder för berberisbuskens
utrotande ur vårt land». På anförda skäl hemstälde emel -

Onsdagen den 20 Februari, e. in.

27 N:o 10.

lertid utskottet, att ifrågavarande motion för närvarande icke måtte
föranleda till någon Riksdagens åtgärd.

I fråga härom anförde:

Herr Olson i Stensdalen: Då förevarande motion är af stort
värde, vill jag icke under fullkomlig tystnad låta den gå förbi, utan
jag vill yttra några ord om densamma.

Först vill jag gifva utskottet till viss grad mitt erkännande,
derför att utskottet funnit motionen berättigad och dess innebörd
värd att beakta. Men det är åtskilligt af utskottets motivering,
som jag icke begriper, och mot hvithet jag ber att fä gorå några
anmärkningar.

»Granskar man närmare», säger utskottet, »förslagets innebörd,
så framställa sig betänkligbeter mot att nu tillstyrka densamma.»
Hvad för betänkligheter utskottet kan hafva mot att nu tillstyrka
motionen, kan jag icke förstå. Jag ser ingen annan än den, att
landthruksakademien möjligen derigenom skulle gå miste om de

10,000 kronor, akademien erhållit för att söka taga reda på berberisväxten,
så att den skulle kunna rödjas ur vägen, och ingen mark
mer finnas för detsammas arbete. Vidare skall jag icke fästa mig
vid motiveringen, utan foga mig i de uttalanden utskottet här gjort.
Utskottet erkänner, att både vetenskapsmän och landtbrukare hafva
kommit till den erfarenheten, att berberisväxten så att säga smittar
ned säd med rost. Och sedan utskottet anmärkt detta om landtbrukare^
erfarenhet, säger utskottet, att vetenskapsmännens undersökningar
ådagalagt, att den rostsvamp, som vanligen förekommer
på hvete, också måste genomgå ett utvecklingsskede på berberis. »Om
så verkligen alltid vore förhållandet», fortsätter utskottet, »skulle
det utan tvifvel vara af största gagn att vidtaga åtgärder för berberisbuskens
utrotande. Men nu har de senare årens erfarenhet visat,
att sädesrost kan förekomma lika mycket i sådana delar af vårt
land, der berberisbusken saknas, som i de delar, der berberisbusken är
allmän.» Det kan emellertid vara tvifvel underkastad t, om så verkligen
är förhållandet. Kanske finnas ställen, der rost förekommer,
men icke berberis, och då kan man naturligtvis icke tillskrifva berberis
skulden. Emellertid skall jag bedja få lemna kammaren kännedom
af de erfarenheter, som jag bär från min hembygd om berberisväxten.
Under åren 1886 och 1887 inplanterades denna växt på tre
ställen i det samhälle, jag har äran tillhöra. Under år 1888, då
första busken kommit sig, blefvo utsädesfälten omkring densamma
nästan tillintetgjorda rost. För öfrig t fans i hela trakten ingen
säd skadad af rost. År 1889, då äfven de andra buskarne kommit
sig, fortplantade de smittan, så att hela södra delen af församlingen
fick sina sädesfält totalt nedröstade, under det att i andra delar af
församlingen, der inga buskar planterats, säden alls icke angreps af
rost, och å de ställen, som voro närmare belägna dem, der berberis

Om åtgärders
vidtagande för
utrotande af
berberisväxten.

(Forts.)

N:o 10, 28

Om åtgärders
vidtagande för
utrotande af
berberisväxten.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

planterats, blef säden något mindre angripen. Vidare ber jag att
få från en annan församling anföra, hvad en insändare till Karlstadstidningen,
under rubrik »en härd för rostsvampar», för kort tid sedan
meddelat. Artikeln lyder:

»Med anledning af riksdagsmannen Olof Olsons i Stensdalen
behjertansvärda motion om berberisbuskens utrotande berättar eu
meddelare från Alstra Emtervik följande:

»På våren 1883 reqvirerades från Karlstads stadsträdgård ett
parti berberisplantor, hvilka utplanterades till häck omkring skolplanen
vid Elofsrud. I dess omedelbara närhet var då ett hafrefält.
På sommaren och hösten, när denna hafre skulle börja mogna, antog
den eu gråbrun färg, som ådrog sig hvars och ens uppmärksamhet,
som kom i dess närhet; ty rosten var då förut okänd här på orten. När
denna hafre skulle vara mogen, såg den nästan vissnad ut. Det första
året spred sig rosten dock endast till de närmaste fälten, men
andra och tredje året spred den sig vida omkring och förorsakade
oerhörd skada på hafreskörden. Händelsevis kom en skolgosse i närheten,
att i en ur sockenbiblioteket lånad bok, nemligen 33:dje och
34:de årgångarne af tidskriften ''Läsning för folket’ läsa ett stycke
deri rosten och dess sammanhang med berberisbusken afhandlades.
Gossen, som vid skolan varit med och planterat berberisbusken och
dervid hört dess namn, berättade nu hvad han läst om nämnda växt,
hvilket föranledde, att ifrågavarande häckplantering upprycktes med
rötterna och uppbrändes. Sedan dess hafva vi varit förskonade från
rosten, tills nu förliden höst, då den synbart spred sig hit till
vår trakt från annat håll, der den uppträdde en tid förut, innan den
syntes till här på vår trakt.

»Underligt synes det, då vetenskapen, erfarenheten och äfven
folktron för länge sedan varit ense om, att rosten sprides från
berberisbusken, att trädgårdsföreningar ändock plantera och till allmänheten
försälja plantor deraf. Måtte den nu väckta motionen
leda derhän, att denna plantering måtte upphöra!»

Jag har i min motion äfven omnämnt, att man i utlandet föietagit
sig att på lagstiftningens väg vidtaga åtgärder för berberisväxtens
utrotande. Man har nemligen gjort samma erfarenhet der
som här om den skada växten medför. Jag skall förbigå andra
länder och endast berätta ett exempel från Belgien. Eu jernvägsstyrelse
hade planterat en berberishäck för att tjena som snöskärm
vid eu jernbana. Närgränsande sädesfält angrepos af rost. Då detta
misshagade landtbrukarne i trakten, instämde de jernvågsstyrelsen
med yrkande om häckens borttagande. Domstolen förpligta^ styrelsen
att borttaga häcken, och styrelsen fick plantera andra buskväxter,
som icke kunde vara skadliga för skörden. I Tyskland kar
man antingen totalt förstört växten eller förbjudit dess planterande;
likaså i andra länder.

På grund af hvad jag anfört, synes det mig klokt, om Riksdagen
ville besluta en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, på det åtgärder

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

29 N:o 10.

måtte vidtagas, hvarigenom denna skadliga växt blefve så snart som Om åtgärders
möjligt utrotad. Tv skola vi, såsom utskottet säger, vänta till dess nedtagande för
landtbruksakademien under tre år hunnit taga reda på orsakerna ''isväxten
till rostsmittan och sedan öfverlemnar saken till Kong!. Maj:t, så (port8)
få vi väl vänta fem eller sex år innan någon åtgärd blir vidtagen,
och under tiden bar rostsmittan fått fast fot och ödelagt millioner
för de fattiga landtbrukarne, som hafva det svårt nog ändå.

Jas frågar: är detta klokt? Borde man icke hellre, när en fiende
kommer in i landet, ställa sig mot honom såsom en man och drifva
ut honom. — Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion.

Herr Elis Nilson: Herr talman, mine herrar! Af utskottets
utlåtande framgår tydligt, att utskottet noga öfvervägt och tagit i
beaktande den skada berberisväxten medför, ty kändt är, att han
är en slags härd för en varietet af sädesrostsvampar. Men utskottet
liar dock icke kunnat förena sig med motionärens åsigt, att berberisväxten
uteslutande är upphofvet till alla rostsvampar. Så är icke
förhållandet, ty äfven om vi utrotade hvarje berberisväxt, finnes det
qvar ett stort förråd af sädesrostsvampar. De finnas i gräsvallarne,
vid dikeskanterna och gärdesrenarne och hafva en god härd i sädesstubben,
som qvarstår efter skörden på åkern. Man har också kommit
till den erfarenheten, att eu mängd rostsvampar utföras på åkern
med den halm, som vid gödselns kringspridande följer med. — Vi
hafva tagit allt detta i beaktande, så godt vi kunnat, vid bedömandet
af frågan, som ju till en del är vetenskaplig. Men utskottet har
för sin del trott, att, då så många slag af sädessvampar finnas, eu
noggrannare utredning af dessas historia tarfvades; och då dessutom
landtbruksakademien begärt 10,000 kronor för att undersöka rostsjukdomens
väsende och natur, har utskottet afstyrkt motionen. Vi
böra väl icke gå utredningen af frågan i förväg och utrota en växt,
som väl är rostsvampförande, men har detta gemensamt med en
mängd andra växter. På dessa grunder har utskottet afstyrkt motionen,
och jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Hasselbol: Jag har gjort en temligen

dyrköpt erfarenhet af den skada berberisväxten medför, och jag skall
taga mig friheten att redogöra derför. Jag hade icke kännedom
om den skada berberisbusken verkligen kan åstadkomma, då jag af
två trädgårdsföreningar erhöll den upplysning, att berberis vore en
lämplig häckväxt. Jag skaffade mig på våren 1886 en häck af
berberis omkring eu del af min trädgård. År 1887 märkte jag
icke någon skadlig följd deraf, men år 1888, då jag hade ett sädesfält
i närheten af häcken, märkte jag på sommaren, då hafren var
färdig att matas, att densamma blef grå i stället för att gulna till
skörd. Det var första gången jag fick se verkan af rost. Jag visste

N:o 10. 30

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Om åtgärders då icke hvad det kunde vara, utan gjorde förfrågningar och erhöll
vidtagande jör <jå upplysning, att det var rost eller brand.

berberisväxten På omkring 30 eller 40 meters afstånd från häcken var säden
(Forts) ^lig, att den måste aftagas för att användas som foder till krea turen.

Derefter blef säden sådan, att den kunde få mogna och tröskas
och på omkring 150 eller 200 meters afstånd från häcken upphörde
rosten. Då jag misstrodde berberisväxten för att hafva orsakat den
skada, jag lidit, men icke för berberisväxtens skull ville ha, gjorde
jag under år 1889 iakttagelser. Jag märkte då på växten en gulbrun
svampväxt nästan å hvarje dess blad. Denna svamp blåstes bort
af vinden och med det samma började hafren i närheten af häcken
att blifva gulbrun och sjuk. Det var rost, som angripit den, och
rosten stannade icke i närheten af häcken, utan spreds allt längre
och längre ut. Den skada, som förlidet år deraf tillskyndades,
var betydlig. Och efter omkring 30 tunnors hafreutsäde blef det
knappast så mycket, att det är värdi att tala om. A den del
af fältet, som var närmast trädgården, blef hafren så dålig, att det
icke lönade mödan att tröska den. Man behöfde komma omkring

1,000 meter från trädgården eller häcken, för att finna så pass bra
'' hafre, att den var användbar till annat än foderhafra, och omkring
1,500 meter från häcken var hafren så god, att man kunde rensa
ut hafre af nio punds vigt. För min del tycker jag, att detta tydligt
visar, att sjukdomen kom från berberis och detta så mycket
hellre som vi på vår trakt icke förut haft någon kännedom om
rostskada på hafre. Så snart jag upptäckt, att det. var berberisväxten,
som fortplantat rosten till hafren, lät jag upprycka hela
berberishäcken med roten.

Jag instämmer med motionären och yrkar aflåtande af en skrifvelse
i ämnet till Kong!. Maj:t.

Herr Kihlberg: Af de speciella fall, som omtalats af såväl den
siste talaren som motionären, att rost uppträda der berberisbusken
förekommit, torde man väl icke få antaga, att denna växt är orsak
till alla dessa rostsjukdomar, icke ens i den utsträckning, som de ville
påvisa; ty söker man orsaken till spridningen af dessa sjukdomar,
skall man finna en rik källa för dessa svampars vintersporer i de
talrika gräsarter, som förekomma i diken, på gärdeshäckar och på
fälten. Att detta icke är ett obevisadt påstående framgår deraf, att
i de trakter, der berberis icke alls förekommer, såsom i norra Upland,
rost finnes på sädesarterna i lika stor utsträckning som i någon
annan del af vårt land. Således fins det så många andra källor för
denna svamparts spridning, utan att berberisväxten behöfver hafva
någon del deri, att det icke skulle vara mycket vunnet, om man
genom lag ålade jordbrukarne att genomsöka sin mark för att borthugga
denna växt. Dessutom äro parasitsvamparnes natur och lifsvilkor
ännu icke fullt utredda, hvarför landtbruksakademien begärt
ett anslag för att anställa undersökningar härom, och först sedan

Onsdagen den 26 Februari, e. in.

31 X: o 10.

detta skett, torde man kunna finna någon utväg att utrota dem. Om åtgärders
Man bör derför icke på de lösa antaganden, som motionären och åtagande f°r
den siste talaren framkastat, vidtaga den åtgärd, som nu föreslagits, utrotande "f
utan det torde vara rigtigare att afvakta den tidpunkt, da ve ten- (F0rts)
skapen funnit något medel mot rost, som kan medföra ett varaktigt
resultat. Det vore hardt att nu ålägga jordbrukarne att med all
kraft förstöra berberisväxten endast derför, att man tror, att den i
vissa fall gjort skada.

Jag ber således få yrka, att utskottets betänkande måtte af
kammaren godkännas.

Herr Wittrock: Herr talman! Det har så väl i andra länder
som här i Sverige varit en trosartikel bland landtbrukare, att berberisen
varit eu smitthärd för vissa sädesslag, i synnerhet hvetet, och
genom vetenskapliga undersökningar, som verkstäldes för omkring
tjugu år sedan, ädagalades, att rost på berberisbusken står i förbindelse
med rost å hvete, nemligen på det sätt att svampen i ett utvecklingsskede
förekommer på berberis och i ett annat på hvete.
Vetenskapsmännen hafva trott och hållit för säkert, att rosten endast
på denna väg skulle kunna komma till sädesslagen, ända tills
på de sista åren, då erfarenheten visat, att sädesrost uppträdt i stor
massa på sådana ställen i vårt land, der icke berberis förekommer.
I de trakter af vårt land, hvilka jag från barndomen bäst känner,
saknades då och saknas ännu berberis, hvilket emellertid icke hindrar,
att rosten der härjat svårt under de sista två eller tre åren. Då
vermlandsrepresentanten, som omtalade, att rosten under de sista
åren angripit säden, satte detta i omedelbar förbindelse med berberisbuskeus
inplantering, tror jag icke, att det är alldeles rigtigt, ty
rostsvampen fans nog på platsen innan berberisbusken inplanterades.

Emellertid är jag för min del öfvertygad om att berberisväxten
bör betraktas såsom ett svårt ogräs, ehuru jag på samma gång anser,
att vi nu icke böra fatta något beslut i denna fråga af det skäl,
att landtbruksakademien gått in till Kongl. Maj:t med anhållan om
anslag för undersökning af dessa förhållanden och äfven fått det
begärda anslaget beviljadt. Under sådana förhållanden och då det
är sannolikt, att andra orsaker bidraga till rostens spridning, så
anser jag, att vi böra först afvakta resultatet af denna undersökning.
För öfrigt har motionen mina sympatier; och jag auser, att
icke endast berberis utan ock åtskilliga andra ogräs kunde behöfva
hållas efter genom lagstiftningsåtgärder.

Herr Lilienberg: Jag har icke kunnat låta bli att begära
ordet, ehuru jag icke är sakkunnig i denna fråga; och anledningen
härtill är, att jag måste uttrycka min förvåning öfver, att det tillfälliga
utskottet icke bland de skäl, det anfört för sitt afstyrkande,
äfven åberopat, att en sådan fråga som denna bör tillkomma veder -

N:o 10. 32

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

Om åtgärders hörande landsting och hushållningssällskap. Hvarför hafva vi landsVl^trätande^af
oc^ hushållningssällskap, om icke de skola afhjelpa sådana för berberisväxten.

hållanden, som bär påpekats? Är det verkligen så, att Riksdagens
(Forts.1 tid skaU upptagas med dylika frågor, och skall staten befatta sig
med allt möjligt, då blir staten snart en stor fattigförsörjningsanstalt.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Sven Nilsson: Jag har en motsatt åsigt mot den näst
föregående talaren. Jag tror icke, att man bör lägga eu sådan utredning,
hvarom här är fråga, uteslutande på landstingen. Helt naturligt
behöfves en mängd undersökningar å så väl de växter, hvarom
nu är fråga, som mycket annat skadligt för så väl jordbruket som
andra näringar, hvilket måste ske på vetenskaplig väg, och huru
skulle landstingen kunna åstadkomma detta? Jag anser derför, att
när man blifvit öfvertygad om, att en växt eller en insekt är i
hög grad skadlig i ett eller annat afseende, så bör man låta Kongl.
Maj:t få kännedom härom, så att åtgärder för dess utrotande medelst
vetenskapens tillhjelp måtte varda vidtagna.

Jag kan icke neka till, att den utredning, som nu förebragts
rörande den föreliggande motionen, är af sådan beskaffenhet, att man
borde fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå särskildt i detta fäll.
Och om man verkligen har klart för sig, att berberis sprider smitta
bland säden, tror jag icke det går an att dröja år efter år med att
förhindra den. Det är icke många år sedan ollonborren först uppträdde
i Skåne, ehuru då i obetydlig mängd, så att den skada, som
den der förorsakade knappast förmärktes. Men nu har den, trots man
gjort hvad man kunnat i kommunen för att mota den, tillväxt så
ofantligt i antal, att den i hela byar förtär nästan allt som växer
på marken. Skall man icke nu söka göra något, innan den nu ifrågavarande
växten hinner breda ut sig så mycket, att den blir nästan
omöjlig att utrota? Bör det ej vara statens pligt att göra hvad
den kan deremot? Jag anser derför, att man bör skrifva till Kongl.
Maj:t, på det att Kongl. Maj:t måtte märka, att det fins intresse i
Riksdagen för att på statens bekostnad få vidtaga några åtgärder i
frågan, och derför instämmer jag med motionären och yrkar bifall
till hans förslås.

Herr Björkman: De skäl, hvarpå utskottet grundat sitt afslag,
synas mig vara så tydliga, att man icke kan antaga, att man
skulle kunna få några tydligare skäl för afslag. För min enskilda
del tänker jag, att Riksdagen icke är eller snart blir villig att aflåta
skrivelser till Kongl. Maj:t för hvilken ogräsväxt som helst,
som borde utrotas. Ty herrarne veta lika väl som jag, att det
finnes ofantligt många skadliga växter. Och hvad berberisbusken
beträffar, torde många ej ens veta huru den ser ut. Man borde
först få se de förderfliga verkningarna, innan man aflåter en skrif -

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

33 N:o 10.

velse. Och då vetenskapsmännen tagit saken om hand, är det ätt Om åtgärders
hoppas, att man skall få se tydliga följder af denna förskräckliga åtagande för
växt. För min del tror jag icke, att Riksdagen bör besvära Kong], utrot"nde; af

M. , i i -p i • n •• *t o r, o 0 o er b er isväxten.

ant med skritvelser i alla modiga små frågor. N

■ ° ö (Forts.)

Herr Jonsson i Hot: Om man blott skulle utrota berberisbusken,
tyckes detta, enligt hvad här meddelats, icke komma att
leda till något resultat. Jag tror derför, att det är bäst att vänta,
till dess man kan taga steget fullt ut och i lag förbjuda både rost
och ollonborrar och allt möjligt ondt i vårt land. Det tror jag
skulle vara rätta sättet.

Herr Lasse Jönsson: I likhet med en föregående talare anser
äfven jag, att en sak sådan som denna bör tagas om hand af vederbörligt
landsting eller hushållningssällskap. I min hemort förekommer
ej berberisbusken, annat än möjligen såsom prydnadsväxt eller häck.

Om nu förhållandet är så der, kan det naturligtvis ej intressera det
länets hushållningssällskap eller landsting att göra något i denna
sak. Om det deremot är en trakt, der denna buske växer vildt och
åstadkommer skada men är svår att utrota, bör det länets hushållningssällskap
gripa in. Det bör ej blifva en statsangelägenhet, förr
än det visat sig, att det är oundgängligen nödvändigt. På samma
sätt, om ollonborrar härja i Skåne, bör hushållningssällskapet der
uppträda och i första hand söka råda bot. Om detta icke förmår
eller förstår afhjelpa det onda, då må det vända sig till Kongl.

Maj:t och säga: »Vi hafva gjort det och det, men ändock icke lyckats
utrota det onda. Vi vända oss derför till Kongl. Maj:t med anhållan
om hjelp.» Detta är det rätta sättet. Icke bör man på
grund af en enskild motionärs framställning skrifva till Kongl.

Maj:t i en dylik fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 6.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 4) i anledning af väckt motion om
skärpta vilkor för rättighet att idka handel.

Herr J. Petersson i Boestad hade uti en inom kammaren väckt
motion, n:o 41, föreslagit, att sådana förändringar borde vidtagas
uti den i förevarande ämne gällande lagstiftning, att för bedrifvande
af landthandel skulle erfordras medgifvande icke allenast af den kommun,
inom hvilken handeln skulle komma att utöfvas, än äfven af
länsstyrelsen, som egde pröfva behöfiigheten af det för handelns ut Andra

Kammarens Prof. 1890. N:o JO. 3

Jf:o 10. 34

Onsdagen den 26 Februari, e. m.

öfvande sökta tillståndet, äfvensom att, såsom vilkor för laudthandels
idkande, borde föreskrifvas, att sökanden styrkte sin duglighet i
räkenskapers förande samt att han minst ett år »i yrket praktiserat»;
men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Motionären herr Petersson i Boestad erhöll ordet och yttrade:
Herr talman! Mine herrar! Jag är tacksam för den utredning af
frågan, som kammarens andra tillfälliga utskott i sitt utlåtande om
min motion lemnat, äfvensom för den promemoria Sveriges allmänna
handelsförening låtit till utskottet aflemna, uti hvilken visas,
att till nämnda förening inkommit å kommunalstämma afgifna svar
från 595 landtkommuner, som önska skärpta bestämmelser, och att
221 af dessa kommuner förorda kompetensvilkor för rätt att idka
landthandel; då deremot endast 264 kommuner icke anse förändrade
lagstadganden af omständigheterna påkallade. Jag tror fullt och fast,
att de af mig yrkade kompetensvilkoren, om de blefve antagna,
skulle visa sig välgörande icke blott för landthandlandena sjelfva,
utan äfven och ännu mer för landtbefolkningen; ty då skulle hädanefter
icke så lätt personer, till skada för äldre duglige yrkesbröder,
kasta sig in i handelsyrket utan att ega vare sig varukännedom
eller kunnighet i bokföring; och jag anser, att kommunalstämman
här bör ega rätt och skyldighet att efter omständigheterna lemna
sitt medgifvande eller afslag. Jag kan derför icke vara med om
den slutsats, till hvilken utskottet kommit, då det ej kan antaga,
att de föreslagna åtgärderna verkligen skulle befrämja det åsyftade
ändamålet; utan jag tror, att om landthandeln skall blifva till verkligt
gagn för land och stad, måste den småningom ordnas så, att
den ej •—• såsom hittills ofta händt — bringar på obestånd ej blott
en del af landsortsbefolkningen, utan äfven många af landthandlandena
sjelfva.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Jonsson i Myre anförde: Herr talman! På grund af de
skäl, som utskottet anfört, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.
Jag vill dessutom anföra ännu ett skäl härför. Af motionen
framgår, att motionären åsyftar fastställande af skärpta vilkor för
rättighet att idka handel på landet. Motionären har således tänkt
sig en undantagslag för landet; ty han har ej någonstädes i motionen
omnämnt städerna. Men skall man vidtaga någon förändring
i våra lagar om handeln, så borde en sådan förändring afse riket i
dess helhet, vara likstäld för land och stad och icke vara en undantagslag
endast för landet. Yi veta ju, att mångenstädes i städernas
utkanter handel bedrifves just vid gränsen mellan stad och land, så
att handlande finnas på båda sidor om gränsen alldeles i hvarandras
närhet. Blefve nu motionärens förslag antaget, skulle de skärpta
bestämmelserna drabba den handlande, som bodde inom landtkom -

J

Onsdagen den 26 Februari, e. ni. 35 N:o 10.

munen, men icke hans yrkesbroder, som både sin försäljning blott
ett kort stycke derifrån, men inne på stadens område. Då motionen
sålunda skulle leda till en undantagsställning för landsbygden, anser
jag, att den ensamt på grund af detta skäl bort afstyrkas, äfven
frånsedt från de öfriga skäl, som utskottet anfört.

Sveriges allmänna handelsförening har till utskottet låtit aflemna
eu promemoria af följande lydelse: »Af rikets 2,388 landtkommuner
hafva till dato 928 till Sveriges allmänna handelsförening
inkommit med i kommunalstämma beslutade svar å föreningens
cirkulär med begäran om upplysning angående landthandeln samt
huruvida ändring i för densamma gällande lagbestämmelser ansåges
erforderlig; och framgår af dessa svar, af hvilka 34 icke innefatta
något uttalande i saken, bland annat:

att 264 kommuner icke anse förändrade lagstadganden af omständigheterna
påkallade;

att 595 kommuner önska skärpta dylika bestämmelser, och att
221 af dessa kommuner förorda kompetensvilkor för rätt att idka
landthandel''; samt

att i 35 kommuner landthandel icke förekommer eller är af
ringa betydelse, men att af samma kommuner 3 förordat sådana
kompetensvilkor.»

Om man från hela antalet landtkommuner drager antalet af
dem, som på ett eller annat sätt afgifvit utlåtande i frågan, återstå
1,460, hvilka icke gifvit något svar å handelsföreningens cirkulär.

Det är således mer än hälften, som icke ansett sig böra afgifva
något sådant svar, och af de öfriga hafva 264 icke ansett förändrade
lagstadganden af behofvet påkallade. Handelsföreningen, som utfärdat
denna promemoria, antager jag bestå af hufvudsakligen stadshandlande
och för öfrigt naturligtvis blott af sådana, som för närvarande
drifva handel. Det ser nu ut, som om dessa skulle vilja få bestämmelserna
i frågan så skärpta, att det skulle kunna omöjliggöras
för en på landet boende redbar man att inträda i utöfning af handelsyrket.

På grund af utskottets framhållna skäl och af hvad jag nu anfört
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 24, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en
till statsutskottet hänvisad motion;

n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ned -

N:o 10. 36

Onsdagen den 26 Februari, e, m.

sättning i de på viss jord kritande grundskatter m. m., äfvensom
inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen; och

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 1, 6 och 9 §§, i lagen angående lindring i rustnings- och
roteriugsbesvären den 5 juni 1885, äfvensom inom Riksdagen väckta
förslag i samma ämne;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 15, i anledning af Andra Kammarens återremiss af l:sta
punkten i utskottets utlåtande (n:o 9) öfver väckta motioner om
ändringar i utsökningslagen den 10 augusti 1877;

n:o 16, i anledning af väckt motion om inskränkning i gift
mans rätt att, utan hustruns samtycke, ingå borgen;

n:o 17, i anledning af väckt motion om tillägg till 20 kap.
1 § ärfdabalken; och

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1
i förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr N. Hanson i
Berga under tolf dagar från och med den 4 instundande mars.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,4 7 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Fredagen den 28 Februari,

37 N:o 10.

Fredagen den 28 Februari.

Kl. V, 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande februari.

§ 2.

Till kammaren hade ankommit ett så lydande protokoll, som
upplästes:

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 28
februari 1890.

Kyrkoherden Peter Lunden hade aflemnat fullmagt, utvisande,
att han vid riksdagsmannaval, som den 21 innevarande månad förrättats
i Göteborgs stad, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för tiden till den 1 januari 1891; och sedan berörda
fullmagt befunnits vara i föreskrifven form utfärdad samt
vidare granskats af vederbörande fullm ägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
utan att dessa mot fullmagten framstält någon anmärkning,
beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle
meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till Kammaren
öfverlemnas för att hållas Lunden till hända.

In fidem
Karl Lindbäck.

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren,
det skulle den aflemnade fullmagten till Herr Lunden återställas;
och skulle i sammanhang härmed i protokollet antecknas, att Herr
Lunden denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen, angående försäljning af den s. k.
Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg, hänvisades den
kongl. propositionen till behandling af statsutskottet.

N:o 10. 38

Fredagen den 28 Februari.

§ 4.

Vid föredragning härefter af statsutskottets memorial, n:o 24,
angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en till statsutskottet
remitterad motion, beslöt kammaren, med bifall till utskottets hemställan,
att ifrågavarande, af Herr O. W. Redelius väckta motion,
n:o 166, skulle till särskilda utskottets behandling öfverlemnas.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 25 och 26.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingarne lagutskottets memorial,
n:o 15, i anledning af Andra Kammarens återremiss af l:a punkten
i utskottets utlåtande, n:o 9, öfver väckta motioner om ändringar i
utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 16, 17 och 18.

§ 8.

Ordet lemnades härefter till herr vice talmannen L. O. Larsson,
som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att de nu två gånger
bordlagda utlåtandena från statsutskottet, n:is 25 och 26, måtte
i den ordning, de här förekomma, å föredragningslistan för morgondagens
plenum uppföras främst bland då två gånger bordlagda
ärenden.

Med bifall till den af herr vice talmannen sålunda gjorda framställning
beslöt kammaren, att statsutskottets utlåtanden n:is 25
och 26 skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras främst bland de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 9.

För motions afgifvande hade sig anmält herr G. Elowson,
hvilken nu aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om ändrade vilkor för utbetalning af anslaget till lönebidrag
åt lärare i slöjd vid folkskolorna.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer 209, begärdes på
bordet och bordlädes.

Fredagen den 28 Februari.

§ 10.

39 N:o 10.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial, n:o 27, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor*, rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;

bankoutskottets memorial:

n:o 3, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar;

n:o 4, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Malmö
räkenskaper af åtskilliga fordringar;

n:o 5, angående afskrifning af 3:ne stycken fordringar, tillhörande
riksbankens afdelningskontor i Jönköping;

n:o 6, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Visby
räkenskaper af en fordran; och

n:o 7, angående inköp för riksbankens räkning af H. Bukowskis
samling af svenska och utländska sedlar m. in.; samt

lagutskottets utlåtande, n:o 20, i anledning af väckt motion
om tillägg till § 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 11-

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o
13, till konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen den 18
september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af 3 § i lagen
angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs den 7 juni 1889.

§ 12.

Justerades två protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

t

In fidem

A. E. J. Johansson.