RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 7.

Onsdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Grefve Ehrensvärd och herr Rundbäck anmälde, att de infunnit
sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kong! Majrts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen; och
2: o) med förslag till lag angående ändring i vissa delar af
strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter föredragna och på
begäran bordlagda.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
samt

n:o 21, i anledning af väckt förslag till lag om ålderdomsförsäkring;
äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälseränteegares
rätt att tfllösa sig skattejord; och

n:o 14, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 § konkurslagen den
18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af 3 § i
lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 7. 1

JV:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

sparbanks konkurs den 7 juni 1889 än äfven väckta motioner om
ändringar i konkurslagen den 18 september 1862.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidna
år församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 7.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 15 och 18 i
» denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse
från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden, och
n:o 18, i anledning af väckt motion angående beviljande åt
arrendatorerne af statens domäner af anstånd med erläggande af
arrendeafgiften för innevarande år,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Om sättet för Föredrogs å nyo statsutskottets den 15 och 18 innevarande
försäljning a/februari bordlagda utlåtande n:o 19, i anledning af väckt motion
vissa kronans qm skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande sättet för försäljning af
domaner. vjgga hr0nans domäner.

Herr Roman: Ehuru jag alltför väl inser, att då ingen af
statsutskottets ledamöter från denna kammare reserverat sig mot
utskottets utlåtande, jag lär hafva ringa eller ingen utsigt att med
hvad jag nu går att yttra kunna bereda framgång åt motionärens
förslag, känner jag mig likafullt manad att uppträda för förslaget,
derför att jag anser detsamma vara värdt ett vida bättre öde än att
endast i tysthet begrafvas.

Såsom herrarne behagade finna, går motionärens förslag hufvudsakligen
ut på att åt de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne
bereda ökade tillfällen att kunna förvärfva sig ett eget hem med
en egen jordbit. Önskvärdheten deraf ligger i öppen dag och erkännes
äfven af statsutskottet.

Men — säger utskottet — sådana tillfällen finnas ju redan och
torde icke heller framdeles komma att saknas, och så — afstyrker
utskottet motionen.

Anledningen till af styrkandet blir man följaktligen icke rätt
klok på. Denna kan emellertid icke gerna vara att söka i någon
annan omständighet än att utskottet ansett, antingen att det redan
•lins tillräckligt många tillfällen för de mindre bemedlade att för -

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

skaffa sig egen Jord, eller att genom bifall till motionärens förslag Om sättet för
ökade sådana tillfällen icke skulle kunna uppstå. försäljning af

Att redan nu tillräckligt många tillfällen skulle finnas för de "*

mindre bemedlade samhällsmedlemmarne att förvärfva sin egen
jordbruksfastighet, torde väl icke få anses hafva varit utskottets °r S''
mening att döma deraf att utskottet erkänt önskvärdheten af ökade
sådana tillfällen.

Skälet till motionens afstyrkande kan således icke hafva varit
annat än att utskottet ansett att genom bifall till motionärens
förslag några ökade sådana tillfällen icke skulle kunna beredas.

Men detta är just hvad jag vill påstå skulle blifva följden af ett
bifall till motionärens förslag. Visserligen är det obestridligt, att
det någon gång har händt, att Kong!. Maj:t på domänstyrelsens
underdåniga framställning medgifvit försäljning i mindre delar af
kronoegendom, som skolat försäljas, och otvifvelaktigt lär det nog
ock vara, att Kongl. Maj:t, om och när förslag derom väckas, skall
under likartade, förhållanden förfara på enahanda sätt. Men å andra
sidan är det lika säkert, att fall förekommit, då kronoegendomar,
som lämpligen kunnat sönderstyckas och försäljas i mindre delar,
icke blifvit på så sätt försålda. Såsom exempel härpå vill jag
endast hänvisa till de båda fall, som motionären sjelf anfört, och
som finnas återgifna i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Någon säkerhet lär det väl icke heller finnas för att vid
framtida försäljningar af kronans egendomar dessa skola, der sådant
lämpligen bör ega rum, styckas och försäljas i mindre delar. Blefve
det deremot, _ såsom motionärens förslag går ut på, ålagdt vederbörande
att, innan försäljning af kronans domäner sker, undersöka,
huruvida styckning af dem kan medgifvas, då hade man ju säkerhet
för att, ony sådan styckning kan ske och anses vara för det
allmänna gagnelig, sådana kronans domäner ock skola komma att
säljas i mindre brukningsdelar, och dermed skulle väl också, såvidt
jag kan förstå, ökade tillfällen beredas de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne
att förvärfva sig jordbruksfastighet.

Denna fråga är icke så obetydlig, som kanske många af herrarne
föreställa sig, och såsom bevis härpå vill jag framhålla,
hurusom till hemmanen i Norrland i allmänhet höra ofantliga vidder,
hvaraf ganska betydliga områden äro odlingsbara, men ännu icke
uppodlade. Blefve det nu regel, hvad som hittills endast undantagsvis
skett, att, der sådant pröfvas lämpligt, kronans domäner
styckas och utbjudas till försäljning i mindre delar, sa vore redan
dermed vunnet att icke så obetydliga områden kunde komma under
odling, men en sådan åtgärd skulle blifva af ännu större betydelse
derigenom att kronans exempel skulle till efterföljd mana den enskilde
jordegaren, hvilken mångenstädes, för att icke säga allestädes,
i Norrland för närvarande hyser en afgjord obenägenhet för att söndra
något från sitt hemman.

På de skäl jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig, herr
grefve och talman, att yrka att kammaren ville, med afslag å utskottets
hemställan, bifalla motionärens förslag.

tf:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Om sättet för Herr Königsfeldt: Det kufvudsakliga skäl, som föranledt

försäljning af utskottet att afstyrka föreliggande motion, kar varit, att utskottet
”''“domäner™ anseH öfverflödigt att till Kong! Maj:t aflåta en skrifvelse i detta
(Fort») ämne. Till utskottets kännedom kade nemligen kommit två särskilda
fall, då Kongl. Maj:t sistlidet år anbefalt domänstyrelsen
att vidtaga just sådana åtgärder, som motionären kär åsyftar. Vid
sådant förkallande, ock då vi dessutom kunna vara fullkomligt
öfvertygade, att Kongl. Maj:t ock domänstyrelsen skola fortgå på
den väg de redan keträdt, får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundin: Jag kan icke neka till att motionärens förslag
i kög grad tilltalat mig ock jag tror icke, att staten skulle löpa
den ringaste fara, om domänstyrelsen ginge i författning om att
vid försäljning af dessa egendomar en så stor styckning som möjligt
egde rum. En obestridlig fördel för ett land är ju att göra
befolkningen mer ock mer bofast. Derigenom vinnes landets inre
lugn. Såvidt jag kan finna, ligger det för staten icke någon risk
deruti, att de mindre bemedlade komma i tillfälle att köpa sig en
jordegendom på för dem fördelaktiga vilkor. På den grund tager
jag mig friketen, kerr grefve ock talman, att yrka bifall till motionen
ock afslag å utskottets kemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats kärmed slutad, gjorde kerr

trefven ock talmannen i enligket med de derunder framstälda yrandena
propositioner, först på bifall till livad utskottet i förevarande
utlåtande hemstält ock vidare derpå att kammaren, med
afslag å utskottets kemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Lundin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades ock anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 19, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslår kammaren utskottets kemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, ock vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 41;
Nej — 40.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

Herr statsrådet Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående ändrade bestämmelser med afseende
på de allmänna läroverken och pedagogierna.

Föredrogs å ny o statsutskottets den 15 och 18 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter bergsmannen Per
Gustaf Bergström.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 18 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 och
13 §§ i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.
Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 18 i denna månad Ang. ändrade
bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt förslag om än- bestämmelser %
drade bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis. förgramtions fo&vis Herr

Annerstedt: Lagutskottets förevarande förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis leder dertill
att kostnaderna för dylika bevis år 1896 blifva dubbelt så
stora som nu och år 1906 tre gånger så stora o. s. v. Såsom skäl
för en sådan ovanlig bestämmelse inom expeditionstaxan åberopar
utskottet den omständigheten, att i samma mån, som tiden framskrider,
ökas ock domarens besvär vid utfärdande af gravationsbevis,
emedan han är skyldig att dervid undersöka icke blott de
tio sista årens inteckningsprotokoll utan äfven de derförut gående
alltifrån den 1 januari 1876. Enligt mitt förmenande, är ett dylikt
tillvägagående af domaren icke i öfverensstämmelse med gällande
lag, sådan den synes böra tolkas. 43 § i kongl. förordningen angående
inteckning i fast egendom stadgar: »Inteckning för nyttjanderätt
galle fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd
uti den i 61 § omförmälda bok. Den inteckning af nyttjanderätt,
som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen
eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är
stadgad angående inteckning för fordran.» Befrielse från att förnya
inteckningen har lagen alltså förknippat med införande i boken.

År åter nyttjanderättsinteckningen icke införd i fastighetsboken,
då är egaren eller innehafvare!! af sådan inteckning skyldig att
inom tio år förnya densamma på samma sätt som en innehafvare
af inteckning för fordran. Sådan är lagens mening och i samma
rigtning har ock dåvarande justitiestatsminister!!, E. H. Carleson,
yttrat sig i sitt anförande till statsrådsprotokollet, då propositionen
angående lagfarts och inteckningslagarne blef beslutad. Han säger

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ändrade nemligen, att »i 43 § liar, enligt lagbyråns förslag den ändring
frå^ci om lösen vidtagen, att befrielsen från skyldigheten att förnya en

förgravations- ftytfj änder ättsinteckn ing gjorts beroende derpå, att anteckning om
bevis. nyttj anderätten egt rum i den bok, hvilken enligt förslaget skulle

(Forts.) föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget.» Härigenom
ansåg han att den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande,
som af det ursprungliga förslaget kunde förorsakas, vore afhulpen.
Detta tror jag också vara förhållandet.

Nu har lagutskottet i sin motivering sagt, att, om en inteckning
för nyttjanderätt eller någon af de dermed likstälda rättigheter
blifvit förnyad utan att anteckning skett i inteckningsboken,
ny ttj anderätten likväl fortfarande är gällande, och häri måste man
gifva lagutskottet rätt. Men det är att observera, att denna giltighet
icke fortfar längre än tio år, från den dag denna förnyelse
skedde, ty när denna period gått till ända, måste inteckningsinne -hafvaren åter förnya sin inteckning för att den skall blifva gällande
utöfver tio år. Underlåter han detta, är nyttjande rättsinteckningen,
som icke blifvit införd i inteckningsboken, förfallen. De
nyttjanderättsinteckningar, Indika kunna vara gällande utan att
finnas i fastighetsboken antecknade, måste derför nödvändigt finnas
i intecknagsprotokollen för de sistförfluten tio åren. Detta följer
uppenbarligen af lydelsen af 43 §. Deraf följer också, att den
domare, som skall utfärda gravationsbevis, är skyldig att undersöka
icke blott fastighetsboken — hvilken lagutskottet med rätta
säger vara otillräcklig att ensamt derpå grunda gravationsbeviset —
utan äfven inteckningsprotokollet, men detta protokoll endast för
de tio sista åren. De inteckningar, som i dessa tio års protokoll
finnas intagna tillika med de äldre nyttjanderättsinteckningar, som
äro antecknade i fastighetsboken, äro de inteckningar, hvilka äro
gällande, och några andra giltiga finnas icke. Vid sådant förhållande
är det ju tjMligt, att domarens besvär vid utfärdande af
gravationsbevisen, de må begäras i år eller tio år härefter, är detsamma,
med endast den skilnaden, att han i senare fallet har att
genomgå ett folium i fastighetsboken med möjligen några flere anteckningar
än i förra fallet. Tio års inteckningsprotokoll måste
han genomgå så väl i det ena som i det andra.

Vid sådant förhållande synes den ifrågasatta ändringen af
expeditionstaxan lämpligen kunna gå i den af reservanterna föreslagna
rigtningen, hvadan jag tillåter mig yrka att ärendet måtte
till lagutskottet återremitteras.

Herr Bergström: Det är ganska naturligt, att den nästföregående
ärade talaren i denna fråga sökt häfda den ståndpunkt,
som år 1875 vid inteckningsförordningens tillkomst intogs af dåvarande
justitiestatsministern och synes intagas af nuvarande justitieombudsmannen,
ty talaren var medlem af lagbyrån, som utarbetade
det förslag till inteckningsförordning, som med vissa modifikationer
blef gällande lag. Jag för min de! anser deremot, att denna författning
lider af ett betänkligt fel, nemligen det att hafva omfattat

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

en dualistisk princip. Trots de varnande röster, som höjdes inom Ang. ändrade
högsta domstolen mot eu sådan dualism, genomfördes den likväl af niålen
justitiestatsministern, och följderna häraf ligga nu i öppen A.ag.yörgravations.
Denna dualistiska princip var, att inteckning för penningefordran bevis.
ovilkorligen skulle alltjemt förnyas hvarje tionde år, men att in- (Forts.)
teckningar för nyttjanderätt, för rätt till afkomst af fast egendom
och för servitut skulle, sedan 1875 års inteckningsförordning trädt
i gällande kraft, icke behöfva vidare förnyas, . om inteckningens
förnyelse egt rum och antecknats i inteckningsboken. Detta kunde
ju låta säga sig, om den förutsättning, från hvilken justitiestatsministern
i detta fall uppenbarligen utgick, varit rigtig, nemligen
att inteckningsboken alltid är korrekt. Men erfarenheten har just
visat, att detta icke är förhållandet. I lagutskottet sitter en underdomare,
som, beträffande inteckningsboken för hans domsaga visste
omtala tre särskilda fall, då fel i boken upptäckts. Det första
fallet var det mest märkliga. En innehafvare af en nyttjanderättsinteckning
hade efter 1876 års ingång låtit förnya densamma.

Han hade derom fått utdrag af inteckningsprotokollet. . Utdraget
var, såsom det borde vara, åtföljdt af utdrag af inteckningsboken,
utvisande att inteckningsförnyelsen blifvit i boken införd. Och
likväl fans den icke der. Tror man nu, att någon svensk domstol
skulle frånkänna innehafvaren af sådan ny ttj ander ättsinteckning
hans rätt derför, att inteckningsförnyelsen icke blifvit upptagen i
inteckningsboken? Jag, för min del, tviflar på, att någon domstol
vill göra en rättsegare en slik orättvisa.

Det andra fallet var följande. Man hade visserligen infört förnyelsen
af nyttjanderättsinteckningen i inteckningsboken, men icke
å det upplägg, som afsåg det hemman, hvari inteckningen blifvit
meddelad, utan på ett annat ställe. Så vidt jag förstår, betyder
i dessa fall gravationsbevis, grundad! på inteckningsboken, ingenting.

Det tredje fallet var att, ehuru ny ttj anderätten afsåg tvenne
hemman, anteckning om inteckningsförnyelsen var gjord blott på
det ena hemmanets upplägg, men icke på det andras. Så länge
dessa båda fastigheter voro i samme egares hand, kunde domaren
visserligen å det ena eller andra upplägget påträffa nyttjanderättsinteckningen.
Men så snart dessa hemman blefvo åtskilda, såsom
tillhörande olika egare, komme begärdt gravationsbevis’ rigtighet
att bero derpå huruvida beviset rörde den fastighet, å hvars upplägg
i boken inteckningsförnyelsen blifvit antecknad, eller den
fastighet, a hvars upplägg en sådan inteckning icke. blifvit. gjord.

Då numera en landtdomare skall utfärda gravationsbevis, som
går tillbaka ända till 1876, har han två vägar att välja. Den ena,
att utfärda beviset utan att uttryckligen angifva från hvilken urkund
han hemtat hvad han i beviset intygar. Då tror jag, att
han är fullt ansvarig för hvad han vitsordat, utan afseende på inteckningsbokens
innehåll. Här linnes af högsta domstolen gifvet
prejudikat på att vid utfärdande af gravationsbevis domaren skall
gå till den urkund, som har vitsord, det vill säga inteckningsproto -

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ändrade kollet, och icke får grunda beviset uteslutande på inteckningsboken,.
bestämmelser ,jen par jc]je vitsord. Vid sådant förhållande måste domaren
för9gråmti°ons-Så till inteckningsprotokollet, så vida han icke vill utsätta sig för
bevis. det äfventyret att, då han grundat beviset uteslutande å inteck (Forts.

) ningsboken, men denna sedermera finnes vara i ett eller annat af seende

origtig, ansvara för felen. Att till sitt fredande åberopa
samma origtighet hjelper honom nemligen icke, ty den rättsegare,
som genom ett origtigt gravationsbevis blifvit lidande, måste ega.
att hålla sig till den, som utfärdat det origtiga beviset och bör icke
kunna afvisas med den invändning, att en annan, möjligen för längesedan
afliden person varit den, som vållat felen i inteckningsboken.

Den andra utvägen är, att domaren, hvad angår de närmast
före gravationsbevisets utfärdande förflutna tio åren, grundar detsamma
å inteckningsprotokollet, men hvad angår tiden derförinnan
återgifver hvad inteckningsboken innehåller, under uttryckligt tillkännagifvande,
att nämnda bok för sistberörda tid ligger till grund
för gravationsbeviset. Men med sådana gravationsbevis nöja sig
emellertid icke vissa låneinrättningar och hypoteksföreningar, t. ex.
Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening; icke heller riksbanken
lär dermed åtnöjas. Under sådana förhallanden är det verkligen
nödvändigt att den af utskottet föreslagna ändring i expeditionstaxan
vidtages. Det är redan en förfärlig tunga för domaren att få gå
tillbaka till inteckningsprotokoll för 20, 30, 40, ja 50 år tillbaka,
om han skall vara fullt säker och tryggt kunna bära ansvaret; men
måste han för sin trygghet göra detta, bör han ock erhålla skälig
godtgörelse för sitt besvär.

Just detta och de stora kostnader, hvartill en sådan bestämmelse
för dem, som behöfva gravationsbevis, ovilkorligen leder, måste
tvinga de lagstiftande magterna att taga i öfvervägande huruvida
det är skäl att bibehålla det, enligt min tanke, förkastliga stadgandet
i 43 § inteckningsförordningen. Man kan icke tillerkänna
fastighetsboken vitsord i ett afseende och frånkänna den vitsord i
ett annat. Det är en sådan dualism, som jag anser vara förkastlig.

Saken har visserligen för närvarande ingen stor betydelse, ty
den tillökning i lösen för gravationsbevis, som reservanterna och
justitieombudsmannen föreslagit, motsvarar just den tillökning, som
skulle uppkomma, om utskottets förslag vunne framgång; men för
hvarje år, vi komma framåt i tiden, växer skilnaden mellan den af
justitieombudsmannen och den af utskottet föreslagna lösen. Emellertid
ökas också domarens besvär, och derför synes det vara billigt,
att, så länge de lagstiftande magterna låta ifrågavarande bestämmelse
i inteckningsförordningen stå qvar, domaren också får motsvarande
godtgörelse, d. v. s. i vanligaste fall 15 öre för hvarje år
gravationsbeviset omfattar utöfver 10.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr Unger, Magnus: Jag ber att få instämma med lagutskottets
ordförande deri, att det var en stor olycka, då inteckningslagen

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

ändrades derhän, att en del inteckningar skulle förnyas, men andra Ang. ändrade
icke. Kunde jag hysa den förhoppning, som lagutskottets ord- ^tämmelser i
förande tyckes göra, att man, genom framställandet af ett förslag om fsrgramtiomett
oupphörligt, progressivt fördyrande af gravationsbevisen skulle'' bevis.
tvinga lagstiftningen att blifva mera konseqvent i fråga om inteck- (Forts.)
ningar, så skulle jag icke hafva något emot ett sådant förslag.

Jag tvifla!’ dock på, att en så liten orsak kan hafva så stora verkningar,
ty önskningarne i allmänhet gå nu i den rigtning, att man
vill blifva befriad från alla inteckningsförnyelser. Om man nu antoge
lagutskottets förslag, skulle lösen för gravationsbevis om några
decennier varda mångdubblad, och det skulle man helt visst icke
finna sig vid, utan åter nödgas nedsätta denna lösen. Men en lag,
som åstadkommer endast tillfälligt arrangement, vill jag icke vara
med om, hvarför jag ber att få instämma med herr Annerstedt i
hans yrkande om återremiss.

Ordföranden i lagutskottet förmenar, att inteckningsboken icke
skall hafva vitsord i fråga om öfveråriga nyttj anderätter, och på
den förutsättningen synes lagutskottet hafva grundat sitt förslag
om progressiv förhöjning af lösen för gravationsbevis.

Denna förutsättning är dock uppenbarligen origtig, ty i fråga
om nyttjanderättsinteckning, som är öfver 10 år, måste inteckningsboken
hafva vitsord, eftersom, på sätt äfven herr Annerstedt
anmärkt, lagbyråns förslag, att förnyelse af nyttjanderättsinteckning
efter 1 januari 1876 skulle utgöra vilkoret för inteckningars
giltighet utan vidare förnyelse, i nu gällande inteckningslagen
ändrats derhän, att inteckning för nyttjanderätt skall gälla fortfarande
utan förnyelse, endast med vilkor, att den är införd i inteckning
slotten. Detta måste väl bevisa, att det är inteckningsboken
och icke protokollet, som har vitsord i fråga om öfveråriga nytjanderättsinteckningar.
Nu säger ordföranden i lagutskottet, att det kan
ju hända, att en domare införer inteckningen i protokollet, men icke
i inteckningsboken, och då kommer den icke in gravationsbeviset.

Ja, en domare, såväl som annan embetsman, kan ju begå embetsfel,
men då kan man ju ock lika gerna antaga, att han begår det felet,
att icke införa inteckningen i protokollet. Det utdrag ur inteckningsboken,
som af domaren meddelas, måste väl utgöra lika stor
garanti för att inteckningen är införd i inteckningsboken, som ett
utdrag ur protokollet är garanti för att den är införd i protokollet.

Herr ordföranden i lagutskottet förmenar vidare, att ingen svensk
domare fråndömer rättsegaren en sådan nyttjanderätt, äfven om
den icke blifvit upptagen uti inteckningsboken. Jag befarar likväl,
att öfverårig nyttjanderättsinteckning, som ej finnes införd i inteckningsboken,
icke kan mot tredje man göras gällande, men den
domare, som begått det grofva embetsfelet att vid förnyelse af
nyttjanderättsinteckningar icke göra anteckning derom i inteckningsboken,
måste naturligtvis hålla innehafvaren af ny ttj anderätten
skadeslös. Skall man söka lagstifta så, att embetsfel icke åstadkomma
skada, då får man se sig mycket noga för i ett och annat
afseende och ändock torde sådan lagstiftning blifva omöjlig. Att

lf:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ändrade den progressiva ökningen af lösen för gravationsbevis skulle jagas
fråTrafrsenUPP 5—6 gånger den nuvarande lösen, anser jag vara oskäligt,

jörgråTatims-°°h ur|der den på lag grundade förutsättningen, att domaren icke
bevis. har skyldighet att gå igenom flera än 10 års inteckningsprotokoll,

(Forts.) anser jag honom vara väl betald för besväret med utfärdande af

gravationsbevis genom den af justitieombudsmannen föreslagna lösen,
som jag för min del anser lämplig och skälig, hvadan jag i sådant
syfte förenar mig med herr Annerstedt i hans yttrande om återremiss.

Herr Claeson: Då en landtdomare ansett sig böra tala emot
lagutskottets förslag, vill jag, som deltagit i behandlingen af denna
fråga och bidragit till detta förslag, yttra mig i en motsatt rigtning.

Jag kan, i likhet med lagutskottets ärade ordförande, icke inse
att det för närvarande finnes någon handling, som förtjenar benämningen
gravationsbevis och som verkligen är ett sådant, hvilken icke
är grundad på inteckningsprotokollet. Det finnes icke någon sådan
hybriditet, som kan benämnas gravationsbevis och för en tid är utfärdadt
efter inteckningsboken och för en annan tid efter inteckningsprotokollet.

Hvad den siste talaren sade angående förekomsten af felaktigheter,
så är det just dessa fel, för hvilka allmänheten får lida och
hvilka kunna vara af flera slag. Dels kan det hända, att en inskrifning
i inteckningsboken, som gjorts å särskildt koncept, väl
blifvit införd å den utgående expeditionen, men icke i sjelfva boken,
och dels att den införes å orätt blad. I båda fallen bör, enligt
mitt förmenande, kontraktsinnehafvarens rätt anses bevarad.

Ej blott i hvad angår de sista tio åren, utan ock beträffande
tiden derförut blir begagnandet af fastighetsboken endast en genväg,
som domaren har att tillgå, men det blir alltid på hans eget ansvar
om skada sker derigenom, att han begagnat en sådan genväg. Samtlige
de af högsta domstolens ledamöter, som deltogo i granskningen
af det förslag till inteckningslag, hvari stadgades, att inteckning
för nyttjanderätt icke behöfde förnyas, ansågo ock att i sådan händelse
gravationsbevis måste utfärdas för mera än 10 år samt vara
grundade på inteckningsprotokollen.

Lagutskottets förslag synes mig vara det mest konseqventa, och
enligt min tanke bör expeditionstaxan, intill dess man får tydligare
lag, tolkas just så som utskottet föreslagit på grund af analogitolkning.
Lagen föreskrifver icke, att en domare är skyldig att
utfärda gravationsbevis för mera än 10 år, och jag kan således
svara en person att jag icke utfärdar ett sådant bevis för längre
tid. Då kan emellertid den person, som fått gravationsbeviset, säga
sig behöfva äfven ett sådant för de 4 eller 5 nästförutgångna åren,
och jag kan icke neka honom ett sådant, ty i expeditionstaxan
heter det: »för kortare tid än 10 år», men der står icke ett enda
ord om att det skall vara inom de sista 10 åren.

Eör detta senare bevis måste han då betala just hvad lagutskottet
föreslagit. Det är emellertid högeligen att beklaga, att

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

■denna bestämmelse är så otydlig, att, såsom berr justitieombuds-^- ändrade
mannen upplyst, man i detta afseende förfar på fyra olika sätt i bes*ämmelser i
olika domsagor. Ingenting är val mera olämpligt, än att sammaS”,^™
slags handling ernalles billigare i en domsaga an i en annan, äfven bevis,
om prisskilnaden är mycket ringa, och ett förtydligande af lagen (Forts.)
är derför af nöden.

Den förste talaren sade, att om 20 år skulle efter utskottets
förslag lösen för gravationsbevis blifva orimligt hög. Jag kan icke
tänka mig, att lagstiftarne låta £0 år förflyta utan att ordna saken
så, att gravationsbevis icke behöfva utfärdas för mera än tio år.

Att utfärda gravationsbevis för 40 till 50 år eller derutöfver medför
ej blott ett olidligt besvär för domaren, utan också mycken oreda
och osäkerhet, då förvillelser ofta skola uppstå vid genomgåendet
af dessa kanske icke alltid så väl förda fastighetsböcker. Dertill
kommer, att den endast hvart tionde år återkommande afgiften för
en intecknings förnyelse är så ringa, att det ej bör afskräcka från
att ändra en bestämmelse, som visat sig medföra stora praktiska
olägenheter.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Herr Bergius: För min del tror jag att, särskildt med afseende
å nyttjanderättsinteckning, fastighetsboken har en annan betydelse
än den, som den siste talaren velat tillägga densamma. Den
har nemligen den betydelsen, att en nyttjanderättsinteckning, som
införes i boken, icke behöfver förnyas.

När det nu i 43 § inteckningslagen stadgas: att inteckning för
nyttjanderätt gälle fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit
införd uti den i § 61 omförmälda bok; men att den inteckning af
nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd
att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den
»ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, så kan
jag icke finna annat än att detta stadgande är fullt tydligt i det
afseende! att, för att en nyttjanderättsinteckning, utan förnyelse,
skall vara gällande i mera än 10 år, måste den vara införd i fastighetsboken.
År den icke införd i denna bok och icke heller förnyad
inom 10 år, så förfaller den.

I öfrigt har jag ingenting att tillägga till hvad herrar Annerstedt
och finger yttrat i denna fråga, utan ber att få instämma i
deras yrkanden.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande
hemstält och sedan derpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet,
samt förklarade sig anse den förra. propositionen, som upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningspropösition af följande lydelse:

Wto 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Den, som bifaller livad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 62.

ifrågasatt än- Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 18 innevarande månad
äring bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om ändring

ning a''f"pré-^ lagen angående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober
sterliga tjen- 1883.

ster.

Herr Claeson: Herr grefve och talman, mine herrar! På

sätt min vid lagutskottets betänkande fogade reservation utvisar,
Önskar jag framgång åt motionärens framställning, och jag gör
det på två grunder. Den ena är att, då församlingarna fått rättighet
att kalla fjerde profpredikant, man icke bör vid denna rättig,
het fästa sådana bestämmelser, att rättigheten i många fall blir
illusorisk; den andra grunden är, att likhet inför lagen bör ega
rum, der ej vigtiga skäl till olikhet förefinnas.

I förra fallet har motionären påvisat, hvad icke heller blifvit,
af lagutskottet bestridt, att i de vidsträckta socknarne i Norrland
det kan vara förenadt med stora svårigheter för en del af församlingsborna
att personligen infinna sig å frågodagen, att det blir
hardt nära en omöjlighet att komma i åtnjutande af den ifrågavarande
rättigheten.

Detta har lagutskottet bemött med att det skulle vara ett
undantagsfall, för hvilket man icke bör ändra bestående lag; men
vill man se saken äfven från andra än af motionären anförda synpunkter,
så behöfver enligt min tanke detta icke vara något sällsynt
undantagsfall. I de flesta församlingar finnes en mängd personer,
som antingen äro så likgiltiga för kyrka och presterskap,
att de icke bry sig om hvem som blir vald, eller äro för loja och
tröga i allmänhet att två gånger komma tillstädes för samma sak.
Det sista är nog ofta fallet i församlingar med stort antal allmogemän;
och det förefaller mig då origtigt, att likgiltigheten och
trögheten skola hafva så stor magt, att de kunna hindra de intresserade,
som mangrant komma till städes för att kalla fjerde
profpredikant, från att begagna sig af den i lag medgifna rätten,

Onsdagen den 19 Februari.

Jf:o 7.

och det strider alldeles mot den allmänna principen, att de från- ifrågasatt dåvarande
få åtnöjas med de närvarandes beslut. drin3 i la?en

Frågar jag mig derefter, om vigtiga skäl förefinnas för den an- \
märkta olikheten i rättighet att kalla fjerde profpredikant, utfaller sterliga tjensvaret
nekande. sfer.

Visserligen finnes en vigtig skilnad mellan regala och konsi- (Forts.)
storiella pastorat deruti, att i de regala pastoraten nämner Kongl.

Maj:t kyrkoherde, då deremot i de konsistoriella domkapitlet utfärdar
fullmagt för den af de tre på förslaget uppförda, som församlingen
utser. Men sedan genom lagen om tillsättning af presterliga
tjenster den 26 oktober 1883 vid rätten för konsistoriella
pastorat att under vissa vilkor kalla fjerde profpredikant, som då

fmväl uppfördes å förslaget, fogats det vilkor, att i sådant fall
ongl. Maj:t skulle nämna en af de fyra, kan man icke säga, att
någon vigtig skilnad mellan regala och konsistoriella pastorat i
detta hänseende förefinnes.

Lagutskottet har anfört, att lagen tillkommit genom en kompromiss
mellan dem, som alldeles icke ville medgifva konsistoriella
pastorat rättigheten att kalla fjerde profpredikant, och dem, som
ville medgifva en sådan rätt; men då har inträffat någonting, som
jag tror ofta vara händelsen med kompromisser, att derur framgått
någonting skeft och ohållbart, som visserligen kan vara användbart
för tillfället, men som snart måste ändras.

Vidare har lagutskottet anmärkt, att lagen är ny. Ja, det är
sant, den är icke fullt 7 år gammal, men Kongl. Maj:t har i år
föreslagit flera ändringar i värnpligtslagen, som är än yngre, och
dessa ändringar äro sådana, att jag för min del tror, att båda
kamrarne skola finna dem befogade, och då lagens korta tillvaro
icke är något hinder för en ändring i ena fallet, bör den icke heller
vara det i det andra.

Jag ber derför att få yrka bifall till det af motionären påyrkade
skrifvelseförslag.

Herr Öländer: Herr grefve och talman, mine herrar! Den

föreliggande motionen synes mig särdeles tilltalande och skälen för
densamma mera kraftiga och mera öfvertygande än de skäl, som
lagutskottet anfört för sitt afstyrkande utlåtande. Det förefaller
mig nemligen, som om motionären resonnerar alldeles rigtigt, då
han påstår, att rättigheten att kalla fjerde profpredikant är för de
större konsistoriella pastoraten mera illusorisk än verklig, enär det
verkligen i dessa pastorat är nästan alldeles omöjligt, att mer än
hälften af deras röstberättigade medlemmar kunna å frågodagen
infinna sig.

Lagutskottet kallar detta ett undantagsfall och anser icke
rådligt att med hänsyn dertill vidtaga den nu ifrågasatta förändringen.

Hvad menar utskottet med undantagsfall? Menas dermed, att
det är blott ett fatal pastorat, der ett sådant förhållande kan inträffa,
eller är meningen, att något dylikt blott i vissa exceptionella

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

ifrågasatt än- fall kan i sådana pastorat förekomma? Det sista kan väl icke
äring i lagen gerna vara utskottets mening, då, enligt hvad erfarenheten visat,
ang. tillsatt-^ Qc^ en}jg^ motionärens oemotsagda uppgift — den emotsäges åtStenig
a tgm- minstone icke i utskottets betänkande — det i hvarje fall är omöjster.
ligt att i större konsistoriella pastorat på frågodagen sammanföra

(Forts.) så stort antal röstberättigade, att de utgöra mer än hälften af

hela antalet sådana inom pastoratet, en uppgift som för öfrigt äfven
jag tror mig kunna vitsorda i fråga om ganska många, ja till och
med (le flesta pastoraten inom den ort jag representerar.

Återstår sålunda, att »undantagsfallet» skulle bestå deri, att
nu anmärkta förhållande blott skulle ega rum i ett fåtal pastorat.
Derom kan jag naturligtvis icke med säkerhet yttra mig; derom
eger jag icke fullständig kännedom och säkerligen icke lagutskottet
heller, men ett faktum är emellertid — och det är för mig
hufvudsaken — att dessa större pastorat — de må nu utgöra ett
större eller mindre antal — i verkligheten äro genom nu gällande
lagstadganden helt och hållet beröfvade den ganska vigtiga rättigheten
att kalla fjerde profpredikant; och här är att märka, att just
dessa pastorat, såsom jag nyss nämnt, äro de största i riket, der
naturligtvis själasörjarens befattning också är större, mera magtpåliggande
och mera omfattande än i öfriga pastorat. Den föreslagna
lagförändringen skulle sålunda komma att lända till nytta
för rikets största och folkrikaste pastorat, hvilket väl också bör
utgöra en ökad anledning till antagande af motionärens förslag.

De betänkligheter, som utskottet hyser mot förslaget, synas
mig i verkligheten icke förefinnas. Utskottet fruktar, att en tillfällig
majoritet bland ett på frågodagen närvarande fåtal röstberättigade
skulle kunna afgöra frågan och besluta en så vigtig
åtgärd som begagnande af ifrågavarande förmån och fullgörande
af dervid fästade vilkor. Jag skall kunna påpeka en mycket större
olägenhet, som är förenad med det nuvarande stadgandet. Man
kan ju antaga — och jag tror att detta antagande vinner stöd af erfarenheten
— att hälften af pastoratets röstberättigade medlemmar
är å frågodagen tillstädes och önskar begagna sig af denna förmån,
att denna önskan äfven delas af den andra hälften, som icke är
tillstädes, eller med andra ord att hvarenda röstberättigad medlem
vill tillförsäkra pastoratet nämnda förmån, men att denna önskan
icke kan vinnas af den anledning att icke »mer än» hälften af de
röstberättigade äro eller lämna vara närvarande och deltaga i omröstningen.
Den olägenhet, som lagutskottet påpekat, synes mig
vara betydligt mindre, ty der förutsattes att blott ett fåtal röstberättigade
är på frågodagen närvarande; men härför torde de röstberättigade
endast hafva att skylla sig sjelfva. Hysa de ett verkligt
intresse för att denna förmån icke skall begagnas, bör väl ett
sådant intresse vara tillräckligt starkt att på frågodagen sammanföra
mer än ett fåtal röstberättigade.

Man kan väl icke begära, att författningen skall taga hänsyn
till ett förhållande, som det står i de röstberättigades egen magt
att förekomma. Men det är icke dess mindre denna hänsyn, på

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

hvilken lagutskottet lägger största vigten, och hvilken det åberopar ifrågasatt änsåsom
det hufvudsakliga skälet för sitt afstyrkande utlåtande, åkdrin9 * la?en
deremot den föreslagna lagförändringen grundar sig på svårigheten, ™n9''
att icke säga omöjligheten, i vissa fall att iakttaga hvad lagen örliga tjenfordrar
för vinnande af det med densamma afsedda ändamålet. ster.

Det kan väl icke vara tvifvelaktigt, hvilket af dessa båda skäl (Forts.)
bör ega företrädet. På grund af hvad jag sålunda anfört tager
jag mig friheten att i likhet med den föregående talaren yrka bifall
till motionen.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Till en början
vill jag anmärka, att det varit ganska förståndigt af motionären
att inskränka sig till att föreslå en skrifvelse till Kong! Maj:t
med anhållan om ifrågavarande ändring i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster. Hade frågan väckts i den form, att
Riksdagen nu skulle beslutit en förändring i denna lag, hade följden
af bifall till motionen naturligtvis blifvit den, att, då Kong!.

Makt för en så obetydlig fråga som denna antagligen icke skulle
hafva sammankallat extra kyrkomöte, Riksdagens lagförslag förfallit.

Hvad angår rättigheten för de konsistoriella gällen att kalla
fjerde profpredikant, skall jag villigt medgifva, att på den tid, då
de äldre presterliga befordringslagarne gälde, blefvo de konsistoriella
församlingarne, i synnerhet tredje klassens gäll, ganska ofta lidande.

Vid. tillsättande af presterliga befattningar i dessa gäll hade domkapitlen
vid förslags upprättande att följa sådana grunder, att
församlingarne vanligen fingo endast gamla och utlefvade prester
att välja .på. .Detta föranledde till och med, att i många särskilda
fall konsistoriella församlingar begärde att för en viss gång få
betraktas såsom regala, och derigenom erhålla rättighet att kalla
fjerde profpredikant, hvarefter Konungen nämnde en af de 4 sålunda
på förslag uppförde. Dessa olägenheter äro emellertid nu
väsentligen afhjelpta genom de grunder för befordring, som i den
nya lagen stadgas. Jag tillåter mig att i detta hänseende visa på
8 §, som säger: »Ej må domkapitlet till presterlig tjenst utnämna

eller på förslag uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga
och de egenskaper, hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande
erfordras.» Det lärer således numera icke kunna ifrågakomma att,
såsom fordom, gamle och orkeslöse prester befordras till tredje
klassens pastorat. 9 § stadgar: Sedan de sökandes behörighet till
den lediga tj ensten blifvit pröfvad, uppföre domkapitlet bland dem,
som förklarats behörige, på förslaget tre, efter som de framför andra
och sinsemellan finnas i förtjenst och skicklighet ega företräde; och
bör dervid tagas i betraktande så väl det nit, det allvar och den
skicklighet, hvarmed sökanden skött det kall honom i kyrkans eller
läroverkens tjenst dittills varit anförtrodt, jemte hans tjensteålder,
som ock hans genom examina, utgifna skrifter eller .annorledes offentligen
ådagalagda lärdom i teologiska ämnen. Äro sökandena
jemngode i teologiska insigter, må afseende fästas jämväl på lärdom
i andra kunskapsämnen, ådagalagd på sätt nu är sagdt.>

N:o 7.

Onsdagen den 19 Februari.

Ifrågasatt ändring
i lagen
ang. tillsättning
af presterliga
tjenstår.

(Forts.)

Verldslig lärdom är således helt och hållet skjuten åt sidan, endast
i händelse af likartade insigter i öfrigt har den något att betyda,
och man slipper således att se t. ex. en utmärkt matematiker eller
annan vetenskapsman befordrad till kyrkoherde endast på grund
af hans verldsligt lärdom, utan synnerligt afseende å hans egenskaper
som prest. När dessa bestämmelser antogos på kyrkomötet,
uttalades den äsigten att de kunde göra tillfyllest för att någorlunda
tillgodose de konsistoriel^ församlingarne, och det ansågs
mycket tvifvelaktigt, om det var rätt att förläna dessa församlingar
rättighet att kalla fjerde profpredikant. Hade de utan inskränkning
fått en sådan rätt, så hane det varit detsamma som att tillerkänna
dem rättighet att taga hvilken prest de sjelfva ville.
Detta skulle ju uppenbarligen strida mot kyrklig ordning, sådan
den funnits i den kristna kyrkan från äldsta tider, ty presbytererna
tillsattes i den äldsta kyrkan på det sätt, att de kyrkliga myndigheterna
föreslogo vissa personer och menigheten röstade mellan de
föreslagne. Utnämningen skedde, såsom det heter på latin, »Suadente
ministerio, suffragante populo». Derför hyste kyrkomötet störa
betänkligheter mot att utan inskränkning tillerkänna de konsistoriel^
församlingarne rättigheten att kalla fjerde profpredikant;
det skulle hafva varit att spränga kyrkans enhet och göra hennes
särskilda menigheter likstäfda med friförsamlingarne, som välja
hvilka prester dem behaga. Då tänkte man på att uppställa en
inskränkning, som redan förekommit i praxis, nemligen att när en
konsistoriel församling ville begagna sig af rätten att kalla fjerde
profpredikant, skulle församlingen för den gången anses såsom
regal, och Konungen hafva att välja mellan fyra, af hvilka tre af
konsistorium och den fjerde af församlingen genom kallelsen uppförts
på förslag. Men icke ens denna inskränkning ansågs^ tillfyllestgörande
och man fordrade, icke minst med afseende på att
församlingens egenskap af konsistoriel för den gången gick förlorad,
att för utöfvande af denna rättighet det skulle finnas en större
majoritet i konsistoriella församlingar än när fråga derom var i regala,
och derför kom den andra inskränkande bestämmelsen, att för
att kalla fjerde profpredikant i konsistoriel församling skulle fordras,
att mer än hälften af de i röstlängden uppförde förenade söderom.

För min del tror jag, att denna inskränkning icke är förtjent
af att upphäfvas; jag tror, att den varit till nytta, och vågar
också förespå, att upphäfvandet deraf skulle hafva föga utsigt att
vinna bifall i kyrkomötet. Finnes i en konsistoriel församling en
allvarlig önskan att kalla fjerde profpredikant, och enas man om
denne, så komma nog de röstberättigade tillstädes; och hvad särskilt
de stora församlingarne i Norrland angår, är kyrkligheten
der ganska stor, så att folket icke gerna försummar gudstjensten.
Allra minst lärer det blifva händelsen, då fråga är om något så
vigtigt som kallandet af fjerde profpredikant, och frågodagen är
alltid på en söndag. Jag tror, att ingen våda förefinnes i att bibehålla
det ifrågavarande, nu gällande stadgandet, och yrkar bifall
till lagutskottets förslag.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 7.

Friherre Barnekow: I likhet med de förste talarne kan jag ifrågasatt ån icke

neka till, att motionärens förslag tilltalar mig mer än utskottets. Äring 1 lagen
Denna strid, huruvida församlingen bör ega rättighet att sjelf tillsätta
sin själavårdare eller icke, är en strid, som länge pågått och steriiga tjenkommer
fortfarande att pågå. För min del närmar jag mig mest
till dem, som anse att församlingen så mycket som möjligt hör (Forts.)
hafva, denna rättighet. Då de konsistoriella församlingarne genom
medgifvandet att kalla fjerde profpredikant i sjelfva verket blifva
safta , i samma läge som de regala, kan jag icke inse, af hvad skäl
man icke tager steget fullt ut, så att de komma i fullkomligt samma
ställning.. Hvarför skulle ett undantag göras i ett fall, då de i öfrigt
äro lika? Den siste ärade talaren nämnde, att en ändring icke
vore .numera så mycket af behofvet påkallad, då man nu vid tillsättning
af presterliga beställningar endast toge hänsyn till presterliga
egenskaper, såsom nit, allvar och skicklighet. Mine herrar!

Dessa äro mycket stora egenskaper, men jag vågar påstå att mången
prestman, kan hafva så mycket nit och skicklighet, att han delvis
just. derigenom icke kan gå församlingen till mötes eller vara
henne till verklig nytta. Jag vill anföra ett exempel. Det kan
finnas en församling, som är mycket fri i sina åsigter på det religiösa
området, och då gör sig hos vederbörande den uppfattningen
gällande, att man genom tillsättande af en kyrkoherde, sträng, allvarlig
och med mycket nit samt äfven skicklig, skulle kunna förmå
och tvinga församlingen att gå sina önskningar till möte. Men det
kan hafva en alldeles motsatt verkan.

Mine herrar! Jag är af den öfvertygelsen, att när man är
inne på det religiösa området, är man inne på kärlekens område;
det är genom kärlek, och icke så mycket genom detta stränga nit
och allvar som man vinner sina medmenniskor.

Af hvad jag uttalat torde kammaren finna, att jag är af den
uppfattningen, att när de konsistoriella församlingarne i öfrigt äro
likstälda med de regala, man icke i ett enda fall bör göra ett undantag,
utan låta dem .blifva .fullkomligt lika inför lagen. Af detta
skäl yrkar jag bifall till motionen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
trefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande^
utlåtande hemstält och vidare derpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 12, röstar

Ja;

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 7.

N:o 7

Onsdagen den 19 Februari.

Ifrågasatt ändring
i lagen
ang. tillsättning
af presterliga
tjenst
er.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 47;
Nej — 35.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckta motioner om ändringar
i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs och bordlädes Kong! Maj:ts nådiga proposition till
Riksdagen angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna.

Herr Reuterswärd yttrade: Med anledning af den nu bordlagda
kongl. propositionen tager jag mig friheten föreslå, att kammaren
för sin del besluter tillsättandet af ett särskildt utskott, bestående
af sju personer, och äfvenledes meddelar Andra Kammaren
detta beslut, för att denna må på samma sätt utse ledamöter i det
särskilda utskottet för att behandla denna fråga.

Detta förslag blef på begäran bordlagdt.

Justerades tre protokollsutdag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle näst efter de
kongl. propositionerna uppföras herr Reuterswärds förslag om tillsättande
af ett särskildt utskott och derefter de utskottsbetänkanden,
som blifvit denna dag bordlagda första gången.

Kammaren åtskildes kl. 12,3 7 e. m.

In liden!

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 21 Februari.

N:o 21.

Fredagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 2, angående
verkstäld granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

_ Föredrogs å nyo och hänvisades till konstitutionsutskottet Kongl.
Maj:ts den 19 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen.

Föredrogs å nyo och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts
den 19 innevarande februari bordlagda nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881.

Efter förnyad föredragning af Kongl. Maj:ts den 19 i denna
månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och
pedagogierna, hänvisades denna proposition till statsutskottet, dock
under förbehåll att, derest, på sätt föreslaget blifvit, ett särskildt
utskott tillsattes för behandling af nämnda proposition, densamma
skulle till detta särskilda utskotts handläggning öfverlemnas.

Föredrogs herr Reuterswärds den 19 innevarande februari bordlagda
förslag om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och
pedagogierna.

Herr Reuterswärd: Jemte det jag får tillstyrka bifall till

det af mig väckta förslaget, anhåller jag, att kammaren vidare måtte
besluta att, i händelse kamrarne enas om att tillsätta ett särskildt
utskott för behandling af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition

N:o 21.

Fredagen den 21 Februari.

angående de allmänna läroverken, i detta utskott måtte väljas fem
suppleanter från denna kammare.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
för ifrågavarande kongl. propositions behandling skulle tillsättas
ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera kammaren;
och skulle, jemlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen, Andra
Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Första Kammaren.

Protokollsutdrag härom justerades och afsändes till Andra Kammaren.

Vidare beslöts att, i händelse kamrarne enades om tillsättande
af ett särskildt utskott för nyssnämnda propositions handläggning,
i detta utskott skulle väljas fem suppleanter från Första Kammaren.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 10
och 21 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
n:is 13 och 14.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 9, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan
ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och bankoutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser:

n:o 10, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af
verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och fullmägtiges
i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och nksdagsbankshus; äfvensom

n:o 11, till fullmägtige i riksbanken, i samma fråga.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 3, till Konungen angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 4, för assessoren m. m. Nils Ludvig Alfred Claeson att
vara riksdagens justitieombudsman, och

n:o 5, för häradshöfdingen Daniel Grottlieb Restadius att vara
riksdagens justitieombudsmans suppleant.

Fredagen den 21 Februari.

N:o 21.

Herr Mankel 1 erhöll på begäran ordet och yttrade: I min
motion n:o 46 om ändring af §§ 14, 17 och 26 riksdagsordningen
har vid förslaget till formulering af 14 § i slutet af första stycket
genom misskrifning origtigt influtit orden »som under kalenderåret
före valet fylt tjuguett år», Indika jag derför anhåller att få ändra
till orden »från och med början af kalenderåret efter det han fylt
tjuguett år.»

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst
bankoutskottets memorial n:o 2 och sist de ärenden, som denna dag
blifvit andra gången bordlagda.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 2 e. m.

In iidem

A. von Krusenstjerna.