RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 35.

Onsdagen den 7 maj, f. in*

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 30 sistlidne april.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande
af den allmänna och enskilda heiso- och sjukvården i riket
äfvensom i ämnet väckta motioner; och

n:o 67, i anledning af väckt motion om beviljande af ett ordinarie
förslagsanslag af högst 15,000 kronor för utgifvande af en tidning
för legala tillkännagifvanden, m. m.;

bevillningsutskottets memorial n:o 13, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande 11 och 12 punkterna af utskottets betänkande
n:o 7, angående tullbevillningen;

bankoutskottets memorial n:o 14, med förslag till voteringsproposition
med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande
af nya afdelningskontor af riksbanken,
lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 51, i anledning af dels återremiss i åtskilliga afseenden af
utskottets utlåtande n:o 44, öfver ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881 än äfven väckta motioner om ändring i
strafflagen, dels ock kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande särskilda
delar af samma utlåtande; och

n:o 52, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § i förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 21 december 1857 m. m.; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i anledning
af motioner angående förändringar i kongl. förordningen den
24 oktober 1885 rörande försäljning af vin, maltdrycker, kokadt
kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.

Första Kammarens Prof, 1890, N:o 35.

1

Nso 35.

2

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

Vid föredragning af statsutskottets den 5 i denna månad bordlagda
memorial:

n:o 64, med förslag till åtskilliga stadgande^ hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret, och

n:o 65, angående väckt förslag om gratifikation åt f. d. kanslisten
C. W. Malm,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts den
5 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt
motion angående väghållningsbesväret, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 30 sistlidne april
och den 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om tillägg till § 16 regeringsformen.

Herr Mankell: Det ärade konstitutionsutskottet har såsom allmänt
och hufvudsakligt skäl för afslag å den föreliggande motionen
anfört, att församlingsfriheten hos oss skulle vara så gifven, att ingen
särskild lagstiftning och allra minst någon grundlagsförändring till
dess betryggande vore behöflig.

Denna förutsättning är likväl, enligt min åsigt, så långt ifrån
befogad, att tvärt om senare tiders tilldragelser utvisa, att nämnda
vigtiga rättighet blifvit hos oss på flerehanda sätt inskränkt och
kringskuren. Och detta har skett dels genom lagstiftningen, dels
genom det oefterrättliga sätt, hvarpå myndigheterna tolkat och
tillämpat gällande lagar och författningar.

Med afseende på lagstiftningen torde vara allmänt bekant, huruledes
1862—1863 års Riksdag, i öfverensstämmelse med dåvarande
konstitutionskotts mening, men i strid med Kongl. Maj:ts förslag,
gaf 14 § 10 kap. strafflagen en sådan lydelse, att intet i förväg
lagdt hinder mot församlingsfriheten genom anmälningsskyldighet
finge ifrågakomma.

Lika bekant torde likväl vara, huruledes Kongl. Maj t på den
administrativa lagstiftningens väg, i strid med Riksdagens mening, i
1868 års ordningsstadga för rikets städer, införde en ganska vid-r
sträckt och besvärande anmälningsskyldighet för allmänna sammankomster,
som mycket liknade tillstånds inhemtande, och förbud för
vissa sammankomsters förnyande, äfvensom huruledes denna inskränkning
genom 1886 års tillägg utsträcktes till vissa delar af landsbygden.

Till församlingsfriheten hör emellertid icke allenast rättigheten
att, utan i förväg lagda hinder, få församlas, utan äfven att med
sammankomsten få fortfara, hvilket utgör vilkoret för yttrandefrihetens
åtnjutande. Detta afsågs äfven i nämnda 14 § genom stad -

Onsdagen den 7 Maj, f, m.

3 N:o 35.

jandet, att myndigheterna visserligen icke skulle förvägras tillträde ifrågasatt
till sammankomst, men densamma ej få upplösas så länge intet mot tillägg till §
lag och allmän ordning stridande dervid förekom. Härmed har lik- ^ regering!-visst Kongl. Maj:t icke varit belåten, utan två gånger försökt inleda '' °™en’
Kiksdagen i en lagstiftning, genom hvilken nämnda bestämmelse i orts,/l
väsentlig mån skulle blifvit skärpt, fastän det icke alldeles lyckats.

Första gången var det 1887, då Kongl. Maj:t föreslog det tillägg
till strafflagen, hvarigenom upplösning äfven skulle få ega rum, då
uppmaning till våld mot person eller egendom förekommit, och hvarvid
den förra § 14 fick nummer 15 och det nya stadgandet i dess
ställe insattes.

Andra gången skedde det 1889, då genom den s. k. »munkorgslagen»
en ytterligare inskränkning var tillämnad, hvilken alldeles
skulle hafva tillintetgjort yttrandefriheten, om den i sin helhet blifvit
antagen. Men äfven i sitt nu gällande skick innebär den en farlig
möjlighet till kränkning af densamma, då upplösning kan ega
rum vid uppmaning till s. k. annat brott, som i strafflagen afses,
eller vid förledande till ohörsamhet mot lag eller laga myndigheter.

Trots församlingsfrihetens, enligt utskottets förmenande, gifna
beskaffenhet, har man således hos regeringen iakttagit ett bestämdt
sträfvande att i möjligaste mån kringskära densamma. Och uppmuntrade
häraf hafva äfven underordnade myndigheter tagit sig för
att på egen hand lagstifta i samma rigtning. Såsom exempel härpå
må det tillåtas mig erinra om tvenne kommunalstämmobeslut, hvilka
på senare tider väckt mycken uppmärksamhet, nemligen S:t Johannis
och Hycklinge kommuners, båda belägna i Linköpings län.

Enligt det förra stadgades vitesförbud mot anordnandet af eller
upplåtandet af plats inom socknen för offentliga möten, till hvilkas
hållande kommunalnämnden ej gifvit sitt bifall Detta beslut vann
länsstyrelsens bifall, en åtgärd som nyfiken blifvit gjord till föremål
för en anmälan hos justitieombudsmannen.

Men ännu märkligare är den lagstiftningsåtgärd, som kommunalstämman
i Hycklinge kommun trött sig kunna företaga, genom att
den 31 mars innevarande år antaga följande ordningsstadgande att
gälla inom socknen, och hvilket är af en så besynnerlig beskaffenhet,
att jag ber om tillstånd att för kammaren få uppläsa detsamma.

Det lyder som följer:

l:o. Hvar och en person, som inom Hycklinge kommun ombestyrer
eller föranstaltar offentliga möten, hvilka ej äro till andliga
andaktsöfningar att hänföra eller i lag påbudna, hvilka genom tidningar,
anslag eller annorlunda kungöras, utan att hafva hos kommunalnämnden
först detta anmält och dess tillstånd dertill utverkat,
skall för hvarje gång sådant sker bota från 5 till 20 kronor; samt

2:o. Att hvar och en person inom Hycklinge kommun, som
upplåter hus eller plats för sådana möten, utan att förut hafva utverkat
kommunalnämndens tillåtelse, vare jemväl till enahanda böter
förfallen; och

3:o. Förständigas kommunalnämnden att noga tillse, att inga
möten, som äro ledande till något orättvist eller ondt, tillåtas.»

Nu hemställer jag till den ärade kammaren, huru vida, om korn -

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

i>:o 35.

Ifrågasatt
tillägg till §
6 regeringsformen.

(Torts.)

4

munalstämmorna på detta sätt öfver allt skulle börja lagstifta om församlingsfriheten,
densamma kan anses betryggad, samt huru vida man
icke bör sätta en dam för dylika egenmägtiga tilltag. Detta sista
beslut blef visserligen foa Konungens befallningshafvande öfverklagat,
men någon säkerhet förefinnes ej, att icke nämnda myndighet
äfven stadfäster detsamma.

De anmärkta missförhållandena hafva ytterligare förvärrats genom
det i många fall oefterrättliga sätt, hvarpå underordnade myndigheter
tolkat och tillämpat gällande lagar och förordningar. I det afseendet
tror jag mig blott behöfva hänvisa på allmänt bekanta tilldragelser
under de senaste åren, hvarigenom dels tillstånd till sammankomst
godtyckligt blifvit vägradt, dels sammankomst utan tillfredsställande
grund blifvit upplöst.

Jag vill ej upptaga kammarens tid med anförande af eu mängd
dylika fall, och kan i afseende på deras befintlighet icke erbjuda
vittnesförhör eller utslag af laga domstol, utan måste nöja mig med
en hänvisning till tidningarne samt i öfrigt åberopa mig på det gamla
ordspråket, »att känd sak är så god som bevittnad.» Jag vill blott
anmärka, att missförhållandet väsentligen förvärrats derigenom, att
klagomål hos vederbörande myndigheter vanligtvis icke upptagits,
eller åtminstone ej ledt till någon åtgärd, annat än på sista tiderna,
undantagsvis i några få fall.

I sjelfva verket har församlingsfriheten under några år helt och
hållet berott på underordnade myndigheters godtycke, hvitkål _ Övergrepp
ingalunda kunnat ursäktas derigenom, att de företrädesvis varit
rigtade mot socialister och utilister. Ty äfven desse äro medborgare,
som böra hafva sina medborgerliga rättigheter oförkränkta. Och
hvad myndigheterna opåtaldt fått tillåta sig mot dem, det kunna de
äfven vid annat tillfälle tillåta sig mot öfrige medborgare.

Emellertid vill jag begagna detta tillfälle att mot dessa Övergrepp
härstädes inlägga en bestämd och kraftig protest. Men på
samma gång jag det gör, anser jag mig äfven skyldig att medgifva,
att det förefaller mig, som om öfvergreppen sedan den nuvarande
statsministerns tillkomst till regementet i någon mån förminskats.
Är detta förhållandet, har jag i det hänseendet icke tagit miste, då
ber jag att få framföra min tacksamhet.

Emellertid är det klart, att en så vigtig, medborgerlig rättighet
som församlingsfriheten icke bör få vara beroende af vexlande ministerers
olika uppfattning af dess omfång och beskaffenhet, utan måste
vara stadfästad genom klar och tydlig lag.

Jag kommer med anledning deraf till utskottets andra hufvudskäl
för sitt afstyrkande af motionen, nemligen att möjligen en ändring
i ordningsstadgan vore behöflig, men ingalunda något tillägg
till grundlagen. I det hänseendet vågar jag vara af en alldeles motsatt
tanke med utskottet. Ty enligt min åsigt bör icke blott ett
tillägg göras till grundlagen, utan äfven strafflagen ändras i den
rigtningen, att den gamla ordalydelsen af § 14 kap. 10 återinföres,
och slutligen derjemte det stycke i ordningsstadgan för rikets städer
borttages, som giVit anledning till ingreppen i församlingsrätten

Lika väl som tryckfriheten, oaktadt för densamma finnes en sär -

Onsdagen den 7 Maj f. m.

5 N:o 35.

skild grundlag med namn tryckfrihetsförordningen, är betryggad
genom 86 § regeringsformen, lika väl bör församlingsfriheten på
samma sätt kringgärdas. I det fallet delar jag helt och hållet motionärernas
åsigt, äfvensom i det hänseendet, att bestämmelserna i afseende
på församlingsfrihetens utöfvande icke böra få stängas genom
administrativ lagstiftning, utan genom lag, stiftad af Konung och
Riksdag gemensamt.

Men om jag således i dessa hänseenden delar motionärernas
åsigt, kan jag icke i* allo instämma i afseende på lämpligheten af
den formulering, som de gifvit sitt förslag till tillägg i grundlagen.
Mig förefaller, som om denna formulering vore både otillfredsställande
och allt för beskedlig. Motionärerna säga, såsom herrarne erinra
sig:

»Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma
för öfverläggning i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter,
som erfordras till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt,
meddelas i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.
»

Formuleringen är alldeles för obestämd. Uttrycket förmenas
kan tydas, som om det vore fråga om någon eftergift, och i en
grundlagsparagraf bör vid formuleringen af densamma icke något
missbruk förutsättas. Då ber jag att för jemförelses skull få läsa
upp de kraftiga och tydliga ordalag, hvarigenom tryckfriheten i
86 § regeringsformen kringgärdas. Paragrafen lyder: »Med tryckfrihet
förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några af den
offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera
endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,
och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll
strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att
återhålla allmän upplysning o. s. v.» Något dylikt skulle jag hafva
velat hafva sagdt, och jag har gjort ett försök till formulering, som
åtminstone uttrycker min mening och torde vara i någon mån mera
tillfredsställande: »Med församlingsfrihet bör förstås svenske mäns

rätt att utan föregående anmälan eller tillstånd sammankomma för
öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen
fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande meddelas
genom lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.»

Äfven i ett annat hänseende är jag icke öfverens med motionärerna,
nemligen beträffande den plats, der tillägget borde intagas
i grundlagen. Jag tror nemligen, i likhet med utskottet, att f 16
regeringsformen icke _ är rätta stället. Deremot förefaller det mig
naturligt, att ett dylikt tillägg borde infogas strax efter den af
mig upplästa paragrafen om tryckfriheten såsom ett andra moment
till densamma. Då hade man de tvenne vigtiga rättigheterna omnämnda
på ett ställe och behöfde icke tillägga någon ny paragraf
eller ändra den gamla numreringen.

Enär jag sålunda icke obetingadt kan instämma med motionärerna,
hvilkas yrkande i alla händelser för närvarande ej torde hafva
någon utsigt till framgång, och då jag icke vågar ifrågasätta, att den

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

(Forts.)

N:o 35. 6

Onsdagen den 7 Maj f. m.

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

(Forts.)

af mig anförda formuleringen nu skulle kunna vinna denna kammares
bifall, har jag, herr grefve och talman, vid detta tillfälle icke något
yrkande att göra; men jag vågar dock uttala mina varma sympatier
för motionens syfte, äfvensom den förhoppningen, att den snart åter
måtte uppstå i förnyad och förbättrad upplaga.

Herr Carlborg: Då den föregående ärade talaren icke framstälde
något yrkande, kunde det vara öfverflödigt att uppträda till
bemötande af hvad han yttrade; men jag vill ändå med några ord
göra ett inlägg mot hvad så väl motionärerna som äfven den föregående
talaren anfört.

Motionärerna hafva begärt ett tillägg till 16 § regeringsformen,
delvis så lydande: »Ej må det förmenas svenske medborgare att

sammankomma för öfverläggning i allmänt eller enekildt ärende».

Hafva på senare tider några omständigheter förekommit, som
kunna gifva ardedning till det antagandet, att svenske medborgares
rätt att när som helst sammankomma skulle vara på något sätt hotad?
Jag tror icke det.

Då den paragraf i grundlagen skrefs, som omnämner de så kallade
allmänt medborgerliga rättigheterna, infördes der ingenting om
församlingsrätten, emedan den ansågs lika sjelfskrifven och klar som
rätten att inandas den luft. som omgifver oss. Det lagrum, som
handlar om allmänna sammankomster, eller 10 kap. 14 § straff lagen,
börjar också: sammankommer menighet å landet eller i stad d. v. s.
begagnar sig menighet af dess sjelfskrifna rätt att sammankomma till
öfverläggning om allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende;
då må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras.
Ordalagen visa således tydligt, att församlingsrätten anses så sjelfkär
och gifven, att det icke finnes något annat förbehåll stadgadt, än att myndigheterna
ej må förvägras tillträde till sammankomsten. Således är ju
uppenbart att förra tiders lagstiftare ansett, att icke något särskildt stadgande
erfordrades angående svenske medborgares rätt att när som helst
få sammankomma. För att denna rått skall fritt få utöfvas finnes dock
ett vilkor så lydande, att vid sammankomst icke får förekomma något
mot lag stridande eller allmän ordning störande. Detta vilkor skulle
nog motionärerna helst se borttaget och deremot är väl motionen
egentligen rigtad, på det socialister och andra folkuppviglare måtte
kunna ostraffadt förbereda hvad af dem anses önskligt, den bestående
samhällsordningens omstörtande. Jag tycker, att vi just i dessa dagar
sett exempel på oinskränkt församlingsrätt, då tusen sinom tusen
svenske medborgare utan inskränkning kunnat församla sig och tala
fritt om sina angelägenheter och önskningsmål.

Jag har nu i likhet med utskottet sökt ådagalägga, att församlingsrätten
är ett alldeles obestridt faktum, som ingen svensk myndighet,
så vidt för mig är kändt, har sökt att tillintetgöra, och då
torde något grundlagstadgande i den rigtning nu är i fråga långt
ifrån att vara högst nödigt, hvilket erfordras för en grundlagsändring,
icke ens vara nödigt, och jag vågar ifrågasätta till och med, huru vida
det kan vara nyttigt; ty om i dessa upprörda tider ett grundlagsstadgande
tillkom, hvarigenom den redan befintliga församlingsrätten yt -

Onsdagen den 7 Maj f. m.

7 N:o 35.

terligare betonades, skulle det kunna gifva anledning till, att vissa ifrdgasa t
folktalare ansågo sig kunna fara mera oheidadt fram, än hittills varit tl}1 §

forhallandet. . _ . formen.

Den föregående talaren anmärkte, att åtskilliga öfvergrepp blif- (F0rts.)
vit begångna af underordnade myndigheter, gående derpå ut att inskränkningar
i församlingsrätten egt rum en och annan gång. Äfven
om församlingsrätten blefve i grundlagen bestämd, tror jag icke, att
man derigenom skulle kunna förekomma oförståndiga öfvergrepp af
stadsfiskaler och andra vederbörande. Således tror jag icke heller,
att bifall till motionen skulle i det hänseendet lända till någon nytta.

Det torde kunna vara åtskilligt mera att säga om denna sak,
men jag tror att utskottet så tydligt vederlagt motionen, att jag icke
har något vidare att anföra i frågan, utan ber att få hemställa om
bifall till utskottets förslag, hvilket för öfrigt icke blifvit bestrida

Herr Ekenman, Victor: Då den förste ärade talaren icke afslutade
sitt anförande med något bestämdt formuleradt yrkande, kunde
det ju synas icke vara synnerligen nödvändigt att yttra sig till försvar
för utskottets uppfattning af denna sak, men då jag anser, att
åtskilligt af hvad han sagt förtjenar ett bemötande, har jag äfven velat
yttra några ord i denna fråga. När man hörde den ärade talaren
yttra sig, skulle man nästan kunna komma till den uppfattningen, att
det stode särdeles illa till inom vårt land med de medborgerliga friheterna
i allmänhet och särskildt i fråga om församlingsfriheten, men
jag ber att få såga, att då man ser sig kring och gör sig underrättad,
huru förhållandena gestaltat sig, kommer man till ett helt annat
resultat. Det förhåller sig icke såsom den ärade talaren framhållit;
jag ber att derpå få taga till vittnen de massor af medborgare, som
fritt och obehindradt sammanträda tidt och ofta för att rådgöra om
sina angelägenheter, och, mine herrar, ej sällan^äfven om hvad som
icke borde vara deras angelägenheter, men lika fullt ega de frihet
sammankomma, och för att åtnjuta denna rätt, hafva de icke något
annat vilkor att uppfylla eller åligger något annat band, än att ordningen
under sammankomsterna upprätthålles. De föreskrifter, som
i detta afseende i författningarne lemnas, är af den beskaffenhet, att
man väl icke med något skäl kan såga, att församlingsfriheten på
något sätt derigenom hindras. De afse endast att förekomma, att
sjelfsvåidet tager öfverhand.

Hvad angår den ärade talarens yttrande, att han skulle kunna
bevisa en hel del saker genom hvad de dagliga tidningarne innehållit,
ber jag få säga, att det beviset kan jag för min del icke godkänna,
ty man kan icke påstå, att allt hvad som står i tidningarne är rigtigt;
ej så sällan tror jag det inträffar, att referat äro vilseledande och
origtiga, och de slutsatser, som dragas på grund af sådana referat,
blifva ju också origtiga. Hvad talaren yttrade om en kommunalstämma
— jag tror kommunen hette Hycklinge — som skulle hafva
fattat ett lagstridigt beslut i afseende å församlingsrätten, torde icke
vara af vigt, ty om beslutet är olagligt, kan det ju aldrig godkännas
af vederbörande myndigheter. Men i alla fall år beslutet träffadt
på grund af kommunallagarne, och om äfven lagen rörande försam -

N:o 35, 8

Ifrågasatt
tillägg till \
16 regerings''
formen.
(Forts.)

Onsdagen den 7 Maj f. m.

licgsfrihet stiftades, på sätt nu föreslagits lärer väl detta ej omöjliggorå,
att den sålunda stiftade lagen vid något särskildt fall tillämpades
på ett mindre rigtigt sätt, likasom med nu varande stadgande^
enligt talarens uppgift, skall hafva skett i Hycklinge. Talarens anförande
i denna del år också derför, enligt min mening, utan all
betydelse å föreliggande fråga.

Utaf allt detta kan jag således ej rubbas i min åsigt, att ifrågavarande
lagförändring icke är behöflig och att den sålunda bör afstyrkas.

Jag .vet väl, att kammarens beslut, som nog kommer att gå i
samma rigtning, naturligtvis denna gången liksom förut, då anlopp
mot grundlagen blifvit afvisade och yrkanden om förändring i kamrarnes
sammansättning och dylikt afslagits, skall beledsagas från
dem., som denna gång sett sina önskningar utan framgång, af det
vanliga talet om Första Kammarens hårdnackade motstånd mot alla
framsteg. Jag tilltror mig visst icke att på något vis kunna korrigera
deras uppfattning, men jag vill dock uttala min tanke om anledningen,
hvarför dessa påyrkade så kallade reformer icke godkännas, och
den är, att de icke hafva den innebörd, som en reform bör ega. Reformer,
särdeles beträffande grundlagen, måste vara mer än förändringar;
de måste innebära en förbättring och en förbättring, som är
af nationen insedd och påkallad. Tror nu någon —jag tror det icke
för min del — att nationens djupa lager, de som stå utanför de mera
lättrörliga förhållandena i de stora städerns, skulle med nöje se åtgärder
vidtagas för att släppa efter och lätta ställningen för rörelser,
som de i grund och botten icke gilla? Nej, jag tror snarare, att, deras
uppfattning går i motsatt rigtning.

Jag skulle knappt behöfva säga mer; jag vill blott tillika påvisa,
att förslaget tillkommit under en mycket illa vald tidpunkt. När
man ser den oro, som stormar högt der ute i främmande länder, och
hvaraf äfven vi i vårt land förnummit några svaga böljeslag, så manas
ovilkorligen statsmannen till försigtighet och eftertanke, men
ingalunda till något som går i den rigtning, hvilken af motionärernas
förslag antydes.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Borg: Jag har begärt ordet för att anmäla ett par adres ser,

som blifvit stälda till mig med anmodan att understödja föreliggande
motioner. De hafva utgått från Helsingborgs Industri- och
Arbetareförening samt Filborna vid derstädes hållna allmänna möten.
Emellertid ber jag att till hvad herr Mankell i frågan yttrade, hvari
jag .hufvudsakligen instämmer, få tillägga, att jag högeligen beklagar,
att icke konstitutionsutskottet funnit anledning att uttala ett ogillande
af hvad som mot församlingsfriheten förekommit bär och der i landet,
ej heller funnit för godt föreslå en grundlagsförändring, hvarigenom
nämnda frihet kunnat betryggas. Jag finner det sorgligt icke minst
derför, att under tusen år svenska folket åtnjutit församlingsfrihet,
hvilken vant så obegränsad, att man till och med beväpnad fått
komma till allmänna möten. Det torde än mindre nu vara anledning
att pa något sätt söka upphäfva eller lägga hinder i vägen för för -

Onsdagen den 7 Maj f. m.

9 N:o 35.

samlingsrätten, som under loppet af hela vår historia, äfven under de
senaste regenterna, varit oanfäktad. Det vore sorgligt, om man inskränkte
denna rätt, derför att några kringresande studenter och
gesäller kommit åtskillige vederbörande att tappa koncepterna. Det
skulle icke anstå svenska folket att beträda en sådan bana. Jag år
ock öfvertygad om, att man icke skall låta ett så upplyst och laglydigt
folk som det svenska umgälla hvad en eller annan yttrat, men
låta en hvar fritt uttala sig utan att derför dragas inför rätta och inspärras
i fängelse såsom det händt, för yttranden, stundom, låt vara,
af tvetydig natur, men i alla fall af sådan beskaffenhet, att de varit
ofarliga för landets lugn och frid.

Vid denna protest mot konstitutionsutskottets utlåtande i ämnet
har jag icke något yrkande att göra; skulle jag det hafva, blefve det,
att utlåtandet med ogillande lades till handlingarne.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet för att få till

dagens protokoll antecknadt, att jag vidhåller den åsigten, att hvad
motionärerna har begär! såsom ett tillägg till § 16 regeringsformen,
nemligen att det icke må förmenas svenske medborgare att sammankomma
och öfverlägga om allmänna och enskilda ärenden, är både
högst nödigt och nyttigt samt möjligt att verkställa. Det kan så
mycket mindre vara alldeles obefogadt att få en af svenska folkets
förnämsta medborgerliga rättigheter utaf grundlagen skyddad och
försvarad, som Kong). Maj:t sjelf på sätt och vis, enligt hvad af
andra stycket pagina 2 i detta betänkande framgår, till strafflagens
10 kapitel 14 § föreslagit ett snarlikt tillägg, som likväl, så vidt jag
kan förstå, icke deri upptagits. De bevis, konstitutionsutskottet anför
derför, att detta tillägg skulle hvarken vara nödigt eller nyttigt, synas
mig vara mer än lofligt skrala. Det säges nemligen att det »skulle
innebära ett för § 16 i öfrigt främmande reglerande af Konungens
och Riksdagens inbördes magtställning». Ja, mine herrar, är det icke
något bättre skäl, som utskottet har för sin vägran att gifva ett klart
uttryck åt en så ofantligt vigtig medborgerlig rättighet för svenske
män, nemligen att sammankomma för att öfverlägga om allmänna
angelägenheter, så tror jag, att det snarare är ett bevis för att utskottet
icke har något verkligt skäl att anföra. Utskottet säger visserligen,
att behofvet af en dylik grundlagsförändring kan icke anses
vara ådagalagdt. Men blotta tanken att församlingsrätten icke för
närvarande är skyddad på annat sätt, än att den anses vara skyddad,
ty mig veterligen finnes hvarken något grundlags- eller annat lagstadgande
af sådan skyddande art, tyckes mig vara ett mer än tillräckligt
bevis derom, att en sådan bestämmelse borde i grundlagen
upptagas på sätt här verkligen föreslagits, för alt sedermera de föreskrifter,
som erfordras till förekommande af missbruk af denna rätt,
må i lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, meddelas.
Det är icke likgiltigt, om en för svenska folkets fri-1 och rättigheter
vigtig bestämmelse finnes nedlagd i civillag eller i lag af grundlags
natur. Hvar och en af Eder, mine herrar, känner tillräckligt, huru
grundlag stiftas och förändras, samt huru civillag stiftas och förändras,
och skilnaden mellan dessa båda sätt att gå till väga är ju tillräckligt

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

(Forts.)

N:o 35.

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

Forts.)

1° Onsdagen den 7 Maj f, m.

stor och betecknande för att för den, eom vill se, visa att ett stadgande
i grundlagen är mera skyddande och mera omgärdadt än om
det upptages och upprätthalles endast såsom civillag. Konstitutionsutskottet
säger till slut: *Då således, enligt utskottets åsigt, ett bekräftande
åt församlingsfriheten genom intagande i § 16 regeringsformen
af ett allmänt stadgande derom ej är behörigt, vid det förhållande att
församlingsfriheten hos oss äfven utan dylik bestämmelse anses för
gifven», har utskottet funnit motionärernas förslag böra afslås. Jag
öfverlemnar till hvar och en, om han icke finner dessa skäl vara allt
för sväfvande för att kunna godkännas med afseende på en så vigtig
medborgerlig rättighet, som här är i fråga. Är icke ett tillägg till
16 § regeringsformen här för visso mycket behöflig!? I sakens nu
varande skick kan jag liksom de, som yttrat sig för motionen, icke
nu göra något yrkande, men jag skulle hafva beklagat, om sjukdom
eller frånvaro i öfrigt hade för mig gjort omöjligt att, såsom jag nu
gjort, uttala min åsigt i en så vigtig fråga.

Friherre af Ugglas: Jag är icke gerna med om grundlagsförändringar
utan att vara öfvertygad om, att de äro för dermed afsedda
ändamål nödiga; och derom är jag icke i förevarande fall öfvertygad.
Lika stor vän af församlingsfriheten är jag som någonsin den siste
äradé talaren, och jag vågar påstå att denna frihet inom lagliga gränser
är för närvarande på grund af månghundraårig häfd lika val
skyddad här i Sverige, som den skulle vara af ett nytt stadgande i
grundlagen. Och, mine herrar, utan fullgiltigt skäl bör man, såsom
sagdt, icke göra någon grundlagsförändring.

Den förste ärade talaren nedlade en protest, såsom han uttryckte
sig, mot underordnades Övergrepp. Hvari bestodo då dessa af talaren
uppgifna Övergrepp? Jo deri, att tvenne kommunalstämmor i
samma län fattat beslut, som enligt talarens mening skulle olagligen
inskränka församlingsfriheten! Jag vill nu icke här på detta rum
yttra mig om lagligheten af ifrågavarande beslut, men jag vill deremot
framställa, om det icke vore skäl att, när man vill motivera behöfligheten
af en grundlagsförändring dermed, att lag blifvit orätt
tillämpad, man icke åtminstone bör afvakta den högsta myndighetens
beslut i frågan, och icke endast stödja sig med hvad en så underordnad
myndighet som en kommunalstämma åtgjort.

Man har vidare framkastat påståenden, att ingrepp i församlingsfriheten
skulle innebäras i ordningsstadgan för rikets städer af 1868
jemte de förändringar, som 1886 deri blifvit vidtagna. Jag vågar
antaga, att den förste ärade talaren liksom må hända flera af herrarne
genomläst dessa stadganden. För min del kan jag icke deri se något
annat än föreskrifter, som äro alldeles fullkomligt nödvändiga, för att
vid allmänna sammankomster ordning och skick måtte komma att
iakttagas. De föreskrifva visserligen anmälan hos ordningsmagten,
men sådan behöfver icke ske vid andra tillfällen, än då sammankomsterna
utlysas i offentliga tidningarne, eller betalning för tillträde dertill
uppbäres.

Har sammankomsten genom kungörande eller uppbärande dervid
af afgifter fått en mera offentlig karakter, skall anmälan deremot ske

Onsdagen den 7 Maj f. m.

11 N:o 35.

och det kan väl icke vara origtigt, att polismyndigheten åtminstone ifrågasatt
har kännedom om att en sådan sammankomst är tillämnad. Visser- til,äS9 tM §
ligen måste polismyndighetens tillstånd i vissa fall afvaktas, nemligen ö r^men^''
då maskerader, baler, förevisning af djur m. fl. dylika tillställningar ''(Forts ’
tillämnas — och anledningen härtill ligger väl i öppen dag — eller
om offentlig sammankomst skall ega rum på allmänna platser såsom
på gator och torg m. m. och polismyndigheten bör väl från ordnin
gens och trafikens synpunkt hafva något att säga, när det är fråga
om att belamra offentliga platser med stora folkmassor. Jag tror således
icke att, om man vill vara rättvis, det kan påstås, att onödiga
inskränkningar på sistnämnda väg skett i församlingsfriheten, eller i
rätten för hvar och en att inom de gränser, lag föreskrifver, sammanträda
för öfverläggning om allmänna och enskilda angelägenheter,
men dessa inskränkningar gälla något annat, nemligen friheten att när
och hvar som helst få »samlas» och härpå har man på senare tiden
ställt stora anspråk. Men jag hemställer, om det icke dervid kan vara
skäl att något akta äfven på andra menniskors trefnad och berättigade
intresse. Jag tror således, att hvar och en som genomläst dessa
ordningsstadgar, skall finna att församlingsfriheten i egentlig mening
icke genom dem blifvit inskränkt.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig hemställa, om det kan
vara skäl att i ifrågavarande afseende vidtaga förändringar i grundlagen.
Alla erkänna ju att vi åtnjutit församlingsrätt så långt vår
historia går tillbaka, och nu begär man att för framtida möjliga
eventualiteter införa i grundlagen något, som enligt min öfvertygelse i
närvarande stund är alldeles obehöfligt. Något sådant kan jag för
min del ej biträda, utan tillåter mig att yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo sammansatta stats- och bankoutskottets den 30 Förslag till
nästlidne april och den 3 innevarande månad bordlagda utlåtande mo^ör!>y.ade -for''
2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyade “sverigeTaUförordningar
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående manna hypide
allmänna grunder, som vid hypoteks föreningars bildande och fram- tehsbanh m. m.
tida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Herr Samzelius: I afseende på föredragningen af detta betänkande
tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att utskottets betänkande må punktvis och de i hvarje punkt
tillstyrkta lagförslag paragrafvis föredragas med iakttagande

att först sedan hvartdera författningsförslaget blifvit genomgånget
detsammas titel och derefter utskottets hemställan om förslagets antagande
må blifva föredragne; samt

att utskottet, för den händelse författningsförslaget eller något
af dem skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra kam -

N:o 35. 12

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Förslag till
förnyade förordningar
ang.
Sveriges allmänna
hypoteksbank
m. m.

(Forts.)

maren återförvisas, må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i afseende å de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af
ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Slutligen och då utskottets betänkande redan för längre tid sedan
utdelats och Kammarens ledamöter sålunda haft tillfälle att derom
taga noggrann kännedom, hemställer jag, att till tids besparande före •
dragningen må ske på det sätt, att endast numret å de särskilda
paragraferna i hvartdera författningsförslaget må nämnas och uppläsning
af en paragraf ega rum allenast i fall någon af kammare as
ledamöter sådant äskar.

Härtill lemnade kammaren på gjord proposition sitt bifall.

De af utskottet föreslagna förordningarna.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag endast önskar att inför
Kammaren tillkännagifva, att jag för min del ämnar vid föredragningen
i statsrådet tillstyrka Kongl. Maj:t att godkänna de till förtydligande
af det första af de utaf Kongl. Maj:t framlagda författningsföslagen
i dess 11 och 17 §§ af utskottet gjorda och af Kammaren
nu beslutade ändringar.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 30 sist—
lidne april och den 3 innevarande maj bordlagda betänkanden:
n:o 10, angående stämpelafgiften,

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin, samt
n:o 12, angående vilkoren för tillverkning af bränvin,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 30 nästlidne april
och den 3 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 49, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om
framläggande af förslag till ändring i strafflagens bestämmelser i
fråga om ådömande af frihetsstraff, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 30 sistlidne april och den 3 innevarande maj bordlagda utlåtande

Onsdagen den 7 Mai, f. in.

13

^:o 85.

n:o 7, i anledning af väckt förslag beträffande nattåg å norra stambanan,
biföll kammaren hvad utskottet i berörda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30 Ang. vissa
nästlidne april och dén 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 8,grunderjoren
i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen i fråga
vissa grunder för en blifvande lag om ålderdomsförsäkring. ring.

Herr Sjöcrona: Den fråga, som här föreligger till riksdagens
bepröfvande, synes mig vara af utomordentligt stor vigt, ty det är
ju första gången, som det ifrågasatts, att den svenska staten skulle
inlåta sig på att taga hand om försäkringsväsendet såsom försäkringsgifvare.
Jag vågar ock antaga att med afseende på frågans stora
betydelse Första Kammaren skall vilja egna den samma en stunds
uppmärksamhet.

Den ärade motionären har i sin motion uttalat den åsigten, att
»ålderdomsförsäkringen bör grundas på frivillighetens princip såsom
varande den enda möjliga och rigtiga, emedan hvarje obligatorisk
försäkring förutsätter bidrag från så väl stat som kommun, hvilka
bidrag likasom påtvungna skänker säkerligen icke skulle alstra tacksamhet,
men väl ökade anspråk och missnöje med det förhatliga i
ejelfva tvånget, under det att ett frivilligt sparande för ålderns dagar
väcker motsatta känslor af sjelfständighet och sjelfaktning samt innebär
något sjelfuppfostrande, hvaraf den egna kraften och omtanken
stärkes.»

Ja, mine herrar, jag kan icke tillräckligt starkt uttrycka, huru
jag till alla delar instämmer i hvad motionären sålunda yttrat. Uti
ett afgifvet underdånigt betänkande angående försäkringsväsendets
ordnande har jag redan år 1883 tillåtit mig uttala den åsigt, att försäkringsväsendets
grundvalar äro frivillighet och sjelf hjelp. Denna
samma åsigt har jag ock vidhållit i det utlåtande, Skaraborgs läns
styrelse sistlidet år afgifvit angående förslaget till lag om ålderdomsförsäkring,
och jag har sedan dess visserligen icke fått anledning
ändra denna åsigt.

Försäkring är, såsom herrarne väl veta, liksom spel, vad och lotterier,
när de ske om penningar eller penningars värde, ett äfventyrsaftal.
Vid försäkring förekommer dock det egendomliga, att, så vida
försäkringsgifvaren är solvent, försäkringstagaren alltid får just hvad
han åsyftat, och detta utgör anledningen, hvarför försäkringen är en
så stor välsignelse för menniskorna. Men å andra sidan kan det icke
förnekas, att försäkringstagaren kan komma att un fl er olika omständigheter
vinna eller förlora på affären. Ett eller ett par exempel
belysa detta på ett slående sätt.

Om en person tager hvad i dagligt tal kallas en lifförsäkring,
d. v. s. sluter ett aftal, hvarigenom mot en viss bestämd årlig afgift
hans sterbhusdelegare få påräkna att vid hans död en viss bestämd
summa till dem utbetalas, och försäkringstagaren lefver väsentligen
längre ån som beräknats, kommer han att hos försäkringsgifvaren

>;o 35. H

Onsdagen den 7 Maj, f. m,

A g. vissa
grunder faren
lag om ålderdornsförsäkring.

(Forts.)

gorå så stora insatser, att dessa med ränta på ränta skulle kunnat
bereda honom icke blott den summa, om hvars utbetalande vid hans
död aftalats, utan kanske två eller tre gånger så mycket. Under
detta förhållande förlorar sålunda försäkringstagaren på affären, ehuru
han vinner hvad han åsyftat, nemligen säkerhet, att det aftalade beloppet
vid dödsfallet erlägges. Omvändt gör deremot han eller hans
sterbhus en vinst, ifall han lefver kortare tid än som beräknats, under
det försäkringsgifvaren förlorar.

Förhållandet är alldeles detsamma med lifränteförsäkring. Lefver
försäkringstagaren längre tid än som beräknats, vinner han på aftalet;
lefver han deremot kortare tid, vinner försäkringsgifvaren.

Af denna försäkringens karaktär följer, att staten ej rätteligen
kan och ej heller lämpligen bör tvinga någon att försäkra sig. Det
synes mig uppenbart, att den, som mot sin vilja tvingas att sluta ett
aftal, hvarigenom han kan göra förlust, måste betrakta detta tvång
såsom en honom obehörigen pålagd skattskyldighet till lättande af
kommunernas fattigvårdstunga, och den, som lyckas en gång få en
lifränta, den tackar icke staten härför, ty hvad han derigenom får,
är ju ingenting annat än en ersättning för hvad han sjelf betalt ut.
Härtill kommer, att om staten tvingar alla sina medborgare att försäkra
sig för erhållande af lifränta, försäkringspligten måste åligga
äfven dem, som ftro sjukliga och med till visshet gränsande sannolikhet
kunna antagas icke komma att lefva tillräckligt länge för att
komma i åtnjutande af lifränta. Kan det dock vara rimligt, att staten
tvingar en sådan person, som ju dertill kan vara ringa bemedlad, att
göra insättningar i en lifförsäkringsanstalt i ändamål att hans granne,
hvilken är i goda ekonomiska vilkor och tillika åtnjuter helsans dyrbara
gåfva, vid en viss ålder skall erhålla en lifränta? Visserligen
kan, såsom skett i det afgifna förslaget till lag om ålderdomsförsäkring,
stadgas undantag från försäkringspligten för dem, som äro
obotligt sjuka och sakna förmåga att arbeta, men man kan vara obotligt
sjuk utan att alldeles sakna arbetsförmåga. Vidare kan ju också
föreskrifvas, såsom skett i samma förslag, att om en försäkringstagare
dör, innan han fått lifränta, skall hvad han af egna medel insatt för
försäkringen återbetalas till hans sterbhus. Men i sådant fall förloras
ändock all den å insatserna upplupna räntan.

Jag tror, att hvad jag nu anfört kan vara tillräckligt för att bevisa,
att staten icke bör tvinga någon att försäkra sig.

Om jag således till och med försökt gifva bevis för rigtigheten
af det motionärens uttalande, hvilket jag nyss uppläst och deri jag
som sagdt till fullo instämmer med honom, så kan jag deremot icke
obetingadt biträda hvad han och utskottet i öfrigt i den föreliggande
frågan yttrat.

Motionären har med anslutning till den af honom uttalade åsigten
om att försäkring bör vara bygd på frivillighetens grund vidare anfört,
att »här möter en annan svårighet, nemligen utfinnandet af
lämpligaste sättet att utan tvång framkalla ett frivilligt deltagande i
försäkringen, då kändt är, att ålderdomen och kraftaftagandet för de
flesta menniskor i ungdomen förefaller så aflägset, att man vanligen
först kommer att tänka på nödvändigheten att spara för äldre dagar,

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

ring.

(Forts.)

15 N:o 35*

nf.r f?®*. är ^ör sent- TT Ehuru otvifvelaktigt insättning af besparingar Ang. vissa
uti mränteanstalt erbjuder det lämpligaste medlet för beredande af sender faren
understöd på ålderdomen, synes dock de årliga insatsernas belopp ila? omdlderdessa
anstalter hafva uppnått ett maximum, sedan något stigande eller omsJ°rsak~
någon allmännare tillslutning till dem under de senare åren icke försports.
»

Utskottet säger härom att »vanliga lifränteanstalter ännu saknas
inom betydliga delar af landet och icke heller på länge torde komma
till stånd inom de mindre befolkade orterna, Här saknas sålunda»
fortsätter utskottet, »ett af de första vilkoren för att befolknino-en
skall kunna förmås att sjelf draga omsorg om sin ålderdomsförsäkrmg.
D

Låtom oss nu se efter huru härmed förhåller sig.

. .. Sedan Kongl. Majit.med anledning af Riksdagens framställning
’ ä“net tillsatt en komité med uppdrag att afgifva betänkande och
lorslag om inrättande i riket af lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter
afgaf denna komité år 1848 sitt bekanta betänkande. I enlighet dermed
inrättades år 1850 eller något af de första åren på 1850-talet
lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm. Derefter hafva
under 1860 ocli 1870-talen tillkommit i olika läu icke mindre än 13
andra, lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter. För närvarande finnas
sålunda i riket 14 sådana anstalter. Om man antager, att Stockholms
lifränte- och kapital försäkringsanstalt, som är den äldsta och ojemförligt
betydligaste, fortfarande som hittills skall kunna lämpligen
betjena icke blott Stockholms stad utan äfven Stockholms, Upsala
och Södermanland! län, återstå icke flere län, som sakna sådan anstalt,
än Kristianstads, Hallands, Yestmanlands, Kopparbergs, Jemtlands,
Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. Nu synes
det dock, som om Kristianstads län skulle kunna begagna sig af anstalterna
i Lund eller Karlskrona, Hallands län af anstalten i Göteborg,
Vestmanlands län af anstalterna i Örebro eller Stockholm och
Kopparbergs län af anstalten i Gefle. Det skulle då icke vara flere
än de nordligaste länen, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens, som sakna tillgång till lifränte- och kapitalförsäkrmgsanstalt.

För öfrig t vill jag fästa uppmärksamheten derå, att det icke benötver
mota. så synnerligen stora svårigheter för fosterländskt sinnade
män att i sina orter åstadkomma sådana anstalter. Dertill erfordras
blott, .att några personer slå sig tillsamman och sammanskjuta det
obetydliga belopp, som åtgår till hyra för lokal samt skrifmaterialier
och dyiikt, samt sedan sköta anstalten sjelfva utan ersättning.

, • .111,lo0oe?ntl''pa 14 lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna

Sg 08Vöö-o8nn frS bÖrja,n frder tiU ett sammanlagdt belopp af mera
? QA8Änn°, kr°n°r: hvilka vid 1888 års slut stigit till ett belopp
åt ou,485,000. kronor i rundt tal. Denna stegring med 1,600,000 kr.
år för hela riket icke. så synnerligen stor, men den bevisar dock, att
anstalterna varit anlitade och att de under året utvecklats icke så
obetydligt. Af fonderna egde ensamt anstalten i Stockholm vid 1888
ars slut nära 22 millioner kronor; dernäst följa anstalterna i Lund
med fonder till belopp af nära 1,900,000 kronor, i Göteborg öfver

j> ;o 35.

Ang. vissa
grunder för ev
lag om ålderdomsförsäkring.

(Forts.)

16 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

1,600,000 kronor och i Mariestad nära 1,150,000 kronor. För de
öfriga anstalterna uppgänga fonderna deremot icke till högre sammanräknade
belopp än lägst 137,000 kronor och högst 729,000 kronor.

Detta häntyder visst icke på någon storartad utveckling, men
jag kan dock omtala, att hvad angår anstalten i Mariestad, der jag
under tio år haft åran vara och fortfarande år ordförande i styrelsen,
insättningarne uppgått i medeltal till 40,000 kronor årligen. Jag kan
således icke föreställa mig, att anstalternas verksamhet ännu kan
anses hafva nått sin kulminationspunkt och att det skulle vara slut
med allmänhetens benägenhet att anlita dem.

Det torde emellertid vara angeläget att noga undersöka anledningen,
hvarför dessa anstalter ännu så länge icke af allmänheten
anlitats så mycket, som önskligt vore.

Ett skäl härtill tror jag mig hafva funnit i följande förhållande.

Enligt det vid förut nämnda komitébetänkande fogade förslag
till reglemente för lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter, skidle i
händelse en person, för hvars räkning insättningar gjorts, aflede förr
än han uppnått sex års ålder insatserna med både kapital och ränta
återfalla till hans arftagare, men deremot insatser,^gjorda för personer,
som aflede efter uppnådda 6 års, men före 55 års ålder, tillfalla
öfrige delegare i anstalten såsom arfsvinst. Med denna anordning
tycker jag mig hafva märkt, att allmänheten icke är belåten;
man tycker icke om att arftagare efter en afliden delegare gå miste
om dennes hela insatser. Derför hafva ock flera anstalter så ändrat
sina reglementen, att endast upplupen ränta kan tillfalla delegarne
såsom arfsvinst, men kapitalet återgår till arfvingar eller ock så att
insättare kan göra förbehåll om att så skall tillgå. Jag tror, att när
detta tillvägagående blir mera allmänt kändt och brukad!, anstalterna
skola komma att i större utsträckning anlitas äfven af den mindre
bemedlade befolkningen och jag har sjelf haft eu bestämd erfarenhet
i sådant afseende.

Vidare förekommer en mycket beaktansvärd omständighet, nemligen
att den äldsta af anstalterna, som dock är mer än tio år äldre
ån någon af de öfriga, ännu icke är mer än 40 år gammal. Häraf
följer uppenbart, att så särdeles många lifräntetagare ännu icke kunna
finnas i landet. I Mariestads anstalt hafva vi exempelvis icke flere
än omkring 30 sådana. Klart är, att då lifräntetagarnes antal hunnit
i någon betydligare mån växa och derigenom kännedom sprides om
hvilken välsignelse det är för dessa att årligen få uppbära sin säkra
lifränta, man skall allt allmännare börja tänka: »detta är någonting
utmärkt bra, deraf skall äfven jag begagna mig» och till följd deraf
i större omfattning anlita anstalterna.

Slutligen tillkommer här ännu en tredje omständighet. Alla
dessa anstalter, för hvilkas bildande jag förut angifvit sättet, äro
grundade utan något afsevärdt förlagskapital. Man har derföre måst
anlita en särskild utväg för att få medel till bestridande af förvaltningskostnaden.
För detta ändamål är stadgadt, att för hvarje insättning
skall såsom förvaltningsafgift erläggas 4 procent ränta från
början af det år, hvarunder insättningen sker, och att insatsen sedan
till årets slut förräntas för anstaltens räkning. Således går hvarje

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

17 N:o 85

insaltare miste om ett helt års ränta på sina insatser. Benägenheten Ang. vissa
att gira insatser skulle naturligtvis vara större, om förhållandet icke9rnnder °ren
vore sådant. De medel, som på angifva sättet förvärf vas åt anstalterna,
räcka emellertid icke fullt till förvaltningskostnaderna, sedan
eu anstalt hunnit utveckla sig så, att man icke kan undgå att hafva (Forts.)
sflönade tjensteman. Då måste ju andra räntemedel anlitas, hvilkct
åter föranleder minskning i delegarnes räntevinst. Jag vill i förbigående
såga, att vid anstalten i Mariestad förekomma icke andra
arfvoden än till kamreraren, som är dervid ständigt sysselsatt, och
eu bokhållare samt några hundra kronor till verkställande direktören,
hvaremot ordföranden och öfrige styrelseledamöterna icke i något afseende
åtnjuta ersättning för deras besvär och ansvar.

Nu hafva landstingen både x Skaraborgs län och efter hvad jag
vet äfven i andra län anvisat mindre anslag till bestridande af de
stadgade .förvaitningsafgifterna för mindre bemedlades insättningar
och häruti synes mig ligga en antydan, som jag ber herrarne lägga
på minnet, huru man bör gå framåt »not det stora mål, som man vill
med dessa anstalter vinna.

Dessa anslag, i Skaraborgs län 300 kronor om året, kunna naturligtvis
icke räcka långt. De böra mycket ökas, i fall anstalterna i
någon högre grad anlitas af de mindre bemedlade, så vida man förfarande
skall kunna bereda dem fördelen af frihet från förvaltningsafgifts
erläggande.

Af de sifferuppgifter, jag lemnat, hafva herrarne observerat, ntt
lifränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Mariestad, ehuru den är
förlagd i en så obetydlig stad, dock är i afseende å verksamhetens
omfattning den fjerde i ordningen och icke öfverträffas af andra än
anstalterna i vStockholm, Lund och Göteborg; detta bör ju bero af
någon särskild omständighet och jag vill nämna, att vi ä hvarje af
länets öfriga fem städer samt på tre eller fyra ställen på landsbygden
hafya ombud för anstalten, hvilka upptaga insättningar och hafva till
åliggande att söka sprida kännedom om anstalten och förmå menniekorna
att inse dess nytta och der göra insättningar. Dessa ombud
hafva icke någon som helst ersättning. Flere gånger har framställning
gjorts, att de skulle få någon godtgörelse för deras icke obetydliga
besvär, men styrelsen bar alltid varit nödsakad att afvisa dessa
anspråk. Det synes mig emellertid uppenbart, att om man genom
statens mellankomst skulle kunna utan att förminska insättarnes räntevinst
gifva ombuden någon liten uppmuntran och möjligen få ännu
flera anstälda inom området för anstaltens verksamhet, man skulle
derigenom på ett ganska verksamt sätt kunna sprida kännedom om
lifränteförsäkringens välsignelse samt sålunda förmå allmänheten att
genom sparsamhet mer och mer göra sig delaktig deraf.

Motionären har, då han i motsats mot mig icke anser, att lifränteoch
kapitalförsäkringsanstalterna skola kunna uppfylla det med dem
å,yftade ändamålet, förslagsvis framkastat en annan tanke, nemligen
att bilda en under statens garanti stäid lifränteanstalt, d. v. s. att
staten sjelf skulle blifva försäkriogsgifvaren.

I denna anstalt skulle »hvar och en, i främsta rummet kroppsarbetare,
inbjudas att årligen, en eller flera gånger göra insatser, af

1törsta Kammarens Prat. 1890, N:o 35. 2

N:u 35. 18

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Ang. vissa kvilka 80 procent användas för att på vanligt sätt bereda insättarne
i™ om ålder- 1^ränta från en viss ålder och 20 procent fördelas i premier å olika

domsforsak- belopp, exempelvis en å 30,000 kronor, en å 10,000 kronor, två å

ring. O ,000 kronor, tio å 1,000 kronor samt 560 å 250 kronor i hvarje

(Forts.) qvartal, om man antager att en million derunder blifva insatta och

200,000 kronor deraf utlottade i vinster, hvilka dock icke utbetalas

kontant åt den vinnande, utan i form af eu årlig pension eller lif ränta,

som utgår genast till ett belopp beräknadt''efter hans lefnadsålder
och gällande räntefot.»

Om förslagets vidare detaljer kunna herrarne taga kännedom å
sid. 2 i utskottets betänkande.

För att vidare bereda framgång åt saken har föreslagits, att postkontoren
och poststationerna skulle begagnas såsom uppsamlare af
insättningarna.

Hvad nu först angår frågan att, såsom utskottet säger, »använda
vinstbegäret eller hoppet att vinna såsom driöjeder till sparpenningars
användande till insatser i en rikslifränteanstalt», så säger utskottet
derom, att »utskottet, som i ett föregående utlåtande rörande inrättandet
af s. k. industrilotterier förklarat sig ingalunda vilja förorda borttagandet
af det skydd mot förderfligt lotte; ispel, hvilket gällande lag
innehåller, vågar likväl hysa den åsigten, att den föreslagna premiefördelningen
i många hänseenden skiljer sig ifrån en vanlig utlottning
af penningvinster samt att densamma, om så pröfvas nödigt,
med ringa förändring kan ordnas på sådant sätt, att dessa premier
mera komma att likna vanliga belöningar för sparsamhet £n vinster
i ett penningelotteri. Detta torda blifva händelsen, om premierna
exempelvis skulle erbjudas till de lägre föreslagna beloppen, men till
motsvarande större antal, samt om de endast komme^att utbetalas
i form af genast börjande lifränta i stället för att utgå delvis kontant
och delvis såsom lifränteinsättning.»

Det är nog sanning, att den föreslagna premieutdelningen skulle
skilja sig från vanlig utlottning af penningevinster men det är också
en obestridlig sanning att det, som den ene vinner, det få andra
betala, och det kan hända att det är den fattige, som icke vinner,
och den rike som vinner. Detta må vara tillräckligt skal, hvarför
jag för min del icke kan vara med om att förena ett verkligt lotteri
med en så välsignelsebringaade inrättning som en lifränteförsäkringsanstalt.
Erfarenheten från utlandet om sådana försök har tydligt och
klart visat, att det icke är att rekommendera till efterföljd. »Men»,
säger utskottet, räfven om all premiefördelning skulle an3es böra
bortfalla», anser utskottet det vara synnerligen lämpligt, om staten toge
denna sak om hand och genom postanstalterna uppsamlade besparingar.
Detta kan jag för min del icke biträda. Om staten påbjuder tvångsförsäkring
och således tvingar menniskor att mot sin vilja för ändamålet
betala afgifter, då kan det vara någon logik uti, att staten finner
sig skyldig att sjelf vara försäbringsgifvaren, men om detta icke sker,
då finnes icke alls något skäl, hvarför staten skulle inlåta sig på att
drifva försäkringsrörelse. Staten har ändå tillräckligt stora uppgifter
att lösa och jag tror att staten derigenom skulle taga på sig ett
ansvar, hvars konseq venser ingen af oss kan ens närmelsevis beräkna.

19 N:o 36.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Vi behöfva icke gå längre än till ett förut i dag behandladt, mycket
obetydligt ärende, som visar huru anspråken på staten kunna gestalta9run^*r fj>ren
sig. När häradshöfdingarnas löner reglerades, blef för betäckande af ^ornTförsthde
statsverket härigenom tillskyndade utgifter stämpelafgiften höjd i ring.
samma mån som lösen för expeditionerna nedsattes. Så skedde äfven (Forts,)
i fråga om gravationsbevisen. Nu hafsa vi utan den ringaste öfverläggning
betydligt nedsatt den då stadgade stämpelafgiften för gravatioi
sbevis och staten går således miste om denna för löneregleringen
påråka ade inkomst. Jag har icke motsatt mig detta, ty jag ansåg det
icke olämpligt. Men] nog bevisar det hurusom staten kan få sitta
emellan.

Återstår frågan om den så stora fördel, som skulle vinnas derigenom
att staten begagnade postanstalterna för ifrågavarande ändamål.
Jag tror icke mycket på den fördelen. En posttjensteman, som
ju bar att dessutom syssla med postsparbankens angelägenheter, är
tillräckligt upptagen af sin tjenst och säkerligen kommer han icke
att intressera sig för att sprida kännedom om försäkringsväsendet
eller uppmana till besparingar för insättning i lifränteförsäkringsanstalt.
Han kommer nog åtminstone i allmänhet, att förhålla sig
passiv samt sitta och vänta på dem, som kunna komma med sin sparpenning.
Jag tror att man kunde vänta sig mycket mera nytta af
sådana ombud, som jag nämnde att rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna
nu begagna eller kunna komma att begagna sig utaf, om
de sattes i tillfälle att gifva dessa ombud någon ersättning.

I öfrigt skulle mycket väl kunna hända, att allmänheten icke
funne sig så synnerligen tillfredsstäld med eu af staten inrättad lifränteförsäkringsanstalt.
Det ligger i sakens natur, att en dylik centralanstalt,
förlagd i Stockholm, icke kan i allmänhet bereda så stor
ränteafkastning på de der insatta medlen som en mindre sådan anstalt
förlagd i landsorten. Eu försäkringsanstalt i Stockholm måste så
mycket som möjligt placera sina medel i första klassens obligationer,
men på dessa är ränteafkastningen lägre än på andra papper. Då
en sådan anstalt omöjligen kan förskaffa sig och bibehålla noggrann
kännedom om beskaffenheten af fastigheter å landsbygden än mindre
om aflägset boende personers vederhäftighet och vexlingarna i deras
förmögenhetsförhållanden, eå tvingas anstalten att vid sin penningeplacering
i öfrigt uppställa särdeles stränga fordringar. Rånte- och
kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm antager ingen annan pantsäkerhet
i fastighet på landet än första inteckningen inom halfva
taxeringsvärdet och inom det värde, som uppkommer, då hvarje tunnland
åker och äng beräknas till ett visst, jemförelsevis lågt belopp.

En sådan utomordentlig noggrannhet är ej af behof påkallad för
tn anstalt i landsorten. Den har tillfälle att följa med förhållandena
något så när och kan derför låna ut på mindre stränga vilkor i af
seende å säkerheten, men derför ock betinga sig högre ränta Mariestads
lifränteförsäkringsanstalt har nu verkat i 25 år och har icke
pa penningeplacering förlorat ett öre, ehuru den haft och har penningar
utlånade mot vanlig namnsäkerhet.

Hvad jag nu antydt om ränteafkastningen i de särskilda anstalterna
bestyrkes ock af statistiken. Stockholmsanstalten gaf 1888 4,7

N:o 35.

Ang. vissa
grv r der f*r (n
lag om ålder
domsjör säkring.

(Forts.)

20 Onsdagen den 7 Maj. f. m.

procent i rånte- och arfsvinst. Af alla de öfriga tretton anstalterna
fans det icke mera än en, den i Jönköping, som gaf mindre, 4.2
procent, och detta berodde förmodligen på någon tillfällig förlus''.
En, den i Gefle, gaf likaledes 4,7 procent, men alla de öfiiga gåfvo
icke obetydligt högre ränta och arfsvinst.

Se vi nu slutligenpå utskottets klämma innehåller den hemställan,

att »Riksdagen ville besluta att i skrifvelse tillKongl. Maj:t anhålla
det Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af frågan om ålderdomsförsäkring
äfven taga i öfvervägande, om och i hvad män här omnämnda
förslag till inrättande af en på frivillighetens princip byggd
allmän lifränteförsäkringsanstalt kan vara egnadt att underlätta lösningen
af frågan om ålderdomsförsäknng.»

Detta innehåller ju ingenting annat än en begäran att Kongl.
Maj:t skulle taga saken i öfvervägande, men då naturligen en skrifvelse
i ämnet skulle beledsagas af motionärens och utskottets motivering,
skulle Riksdagen icke kunna aflåta en dylik skrifvelse, utan
att anses hafva godkänt de åsigter, som i motiveringen uttalats, och
då jag för min del icke kan godkänna dessa åsigter, nödgas jag yrka
afslag å utskottets förevarande hemställan.

Herr Tamm, Hugo: I den nu föteliggande hemställan af utskottet
innehålles en önskan »att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kongl. Mrj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af
frågan om ålderdomsförsäkring äfven taga i öfvervägande, om och i
hvad mån här omnämnda förslag till inrättande af en på frivillighetens
princip byggd allmän lifränteförsäkringsanstalt kan vara egnadt
att underlätta lösningen af frågan om ålderdomsförsäkring »

Utskottet, har rigtigt öppet och klart karakteriserat det här ifrågavarande
förslaget, som af Kongl. Magt skulle tagas i öfvervägande,
med någia ord i början af sitt utlåtande, der orden så lyda:

»Motionärens förslag till ålderdomsförsäkring hvdar bland annat
på idén att använda vinstbegäret eller hoppet att vinna såsom driffjeder
till sparpenningars användande till insatser i eu rikslifräntcanstalt.
»

Ja, det är innehållet af denna motron, att man skall, genom att
framlocka och lägga an på folkets spellusta, ockra ihop penningar för
åstadkommande af ett önskadt ändamål; men då jag icke kan gå in
på att ändamålets godhet berättigar till att använda medel, som äro
moraliskt farliga, får jag på denna grund yrka afslag å utskottets
framställning.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e, m.

Herr Björnstjerna: Jag hörde med nöje, att den förste ärade
talaren likasom jag anser en obligatorisk ålderdomsrorsäkring erbjuda
mycket litet hopp, att man derigenom skulle nå ett lyckligt resultat.
Jag är liksom han öfvertygad, att om hvar och en under sina unga
år i sin krafts dagar blefve tvungen att inbetala en viss afgift för
att möjligen få en lifränta, si framt han lefde till den bestämda

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

21 A'':o 35.

åldern, körnare detta att uppväcka ett stort och allvarsamt missnöje, Ang. vissa
och att den, som upplefde den åldern, att han kunde få eu lifränta
af 72 kronor eller hvad det kunde blifva, skulle anse detta för litet ,i0™j ^rtähoch
att han icke derför vore någon tack skyldig. Jag fruktar, att ring.
genom en tvungen ålderdomsförsikring skulle tanken på att sjelf (Forts.)
försäkra sig för sin ålderdom eller skaffa sig en påräknelig inkomst
aftaga. Jag år visserligen ingen vän af lotterier, allra minst af utländska,
hvilka för närvarande årligen draga millioner från landet,
och jag har tänkt mig att just genom inrättande af en sådan premiefördelning
som denna skulle man kunna motverka dessa utländska
lotterier. Jag har förestält mig, att om hvar och en skulle kunna å
närmaste postkontor få en obligation, på hvilken han kunde hoppas
vinna något, på samma gång han försäkrade sig för en lifränta, skulle
de utländska lotterikollektörerna göra en sämre marknad än de nu
göra.

Den siste ärade talaren förkläde, att det läge något omoraliskt
i lotterierna, och att man icke borde använda en sådan utväg äfven
om det ändamål, man derigenom skulle vinna, vore godt; men om
man nu kunde minska lotterispelet genom inrättandet af denna premiefördelning,
der hvar och en återfår valuta för sina penningar, så
vore detta en stor fördel, och derigenom skulle man ju motverka de
utländska lotterierna, der de flesta ingenting vinna Här förutsattes
att hvar och en skulle få full valuta på sina penningar. Af det insatta
kapitalet skulle 80 procent gå till lifränteförsäkring och 20
procent till premier. Dessa 20 procent beräknas blifva fullt ersatta
genom arfsvmsten på dödligheten inom samma åtskiass, så att lifräntan
kan med temlig visshet beräknas utgå för hela det inbetalda
beloppet.

Hvad premiefördelningen beträffar, så har jag i min motion endast
framkastat ett af de många sätt, hvarpå den kunde gå för sig. Utskottet
har åter tänkt sig ett annat sätt. Man skulle icke hafva stora
vinster, men så många flera små vinster, och af dessa skulle icke
någon utgå genast, utan endast i form ef genast börjande lifränta i
stället för att utgå delv s koi tant och delvis såsom lifränteinsättning.

Jas; hade tänkt mig, att man skulle utdela några premier af större
belopp, exempelvis en på 30,000 kronor, en på 10,000 kronor, två å

5,000 kronor och tio å 1,000 kronor samt dessutom 560 mindre å
250 kronor i hvarje qvartal, så -framt derunder insattes en million.

Vidare både jag tänkt mig, att af dessa större vinster vinnaren skulle
utfå, icke kapitalet man en årlig pension eller lifränta, som genast
skulle börja utgå till ett belopp, beräknadt efter hans lefnatlsålder och
gällande räntefot. Deremot hade jag tänkt, att af vinsterna å 250
kronor, hvarå en genast utgående lifränta blefve mycket obetydlig,
skulle vinnaren ega genast utfå högst 100 kronor kontant, och återstoden,
150 kronor, läggas till hans lifräntefond, så att han vid en
viss ålder skulle få en ökad lifränta. Jag kan icke finna att det kan
ligga något omoraliskt i detta förslag, utan anser tvärtom att detta
skulle minska spellusten i de verkliga lotterierna. Sedan staten i
mer än ett fall*medgifvit utgifvande af premielån, så kan jag icke
finna, att det skulle vara något stridande mot denna åsigt illermeia

N:o 35. 22

Onsdagen den 7 Maj f. m.

A.ng. vissa omoraliskt än föregående premielån, om äfven detta medgåfves. Hade
L“t;S™ickeP°8tsParbanken.fu-i^, skulle jag tveka att föreslå en dylik andomsforsak-
ordning, ty att stifta en särskild lifränteanstalt med ombud i alla
ring. landsorter, innan man vet hvilken utsträckning detta företag skulle
(Forte.) få, det hade jag icke velat tillstyrka, men när nu postsparbankerna
redan finnas och postkontor finnes nästan i hvar socken, så kunde ju
med stor lätthet ett försök i denna rigtning göras. I England och
Belgien mottaga postsparbankerna äfven insättningar för lifränta, men
utan någon större framgång. Jag tänkte derför att, för att saken
skulle få större omfattning, den borde förenas med premiefördelning.
Här har yttrats, att postmästarne skulle komma att förhålla sig helt
och hållet passivt och icke försöka anskaffa några försäkringstagare.
Jag hade alltid förestält mig, att posttjenstemännen borde tilldelas
någon ersättning för sitt besvär, och tror att de fleste i sådant fall
och för att medverka till ett godt ändamål skulle med stort intresse
omfatta saken.

Jag är icke förslagets upphofsman, men måste erkänna att det tilltalade
mig myck t på ett par sammankomster, der det diskuterades, och
jag åtog mig derför med nöje att frambära det samma i riksdagen.

På sätt kammaren finner, är utskottets förslag icke ovilkorligen
förbundet med premiefördelning Det förslag, utskottet framstält, lyder
sålunda: »att Kiksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af frågan
om ålderdomsförsäkring äfven taga i öfvervägande, om och i hvad
mån här omnämnda förslag till inrättande af en på frivillighetens
princip byggd allmän lifränteförsäkringsanstalt kan vara egnadt att
underlätta lösningen af frågan om ålderdomsförsäkring.»

Detta är ju icke förenadt ovilkorligen med premiefördelning. Då
utskottet inskränkt sig till ett så billigt yrkande som att -Riksdagen
skulle i denna skrifvelse anhålla, att Kong). Maj:t måtte taga äfven
denna utväg i betraktande, så kan jag icke annat än hoppas, att
kammaren ville dertill samtycka och yrkar jag derför bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag anser mig böra med dela

kammaren, att förberedande åtgärder rörande denna vigtiga frågas
utredning pågått inom finansdepartementet. Det är väl sant. att
frågan om ålderdomsförsäkring egentligen tillhör civilministerns handläggning.
Hvarför denna fråga för närvarande blifvit bearbetad
äfven i finansdepartementet, har berott derpå, att Kongl. Maj:t bär
ansett, att en sådan ålderdomsförsäkring ej kunde aflöpa utan ganska
betydliga statsbidrag, och att man således hade att från finansiel synpunkt
se till, huru det skulle gestalta sig med afseende dels på dessa
bidrag, dels ock på resultatet af de insättningar, som skulle komma
att föranleda hopande af så oerhörda kapital, att det kunde hafva inflytande
på finansfrågan i landet i allmänhet. Jag bör nämna, att arbetet
ännu varit inskränkt blott till förberedelser och att man blott
kommit, derhän, att man funnit att frågan fordrar ett djupgående och
långvarigt arbete, innan man kan tänka säg, huru det hela skulle
gå till.

Onsdagen den 7 Maj, f. m

23 Nso 35.

Man har då i första rummet sysselsatt sig med att se till, huru Ang vitsa
vida det af arbetareförsäkringskomitén uppgjorda förslaget kunde hafva grunder för en
några utsigter till framgång, och hvilka fel man kunde upptäcka deri. laJ °mf
Det gäller ju alltid i främsta rummet att kritisera ett förslag som Hre”*
framlagts. De anmärkningar som kunna göras emot komiténs för- ,Forta.)
slag äro de, att det fordrar eu stor förvaltningsapparat, och vid frågan
om individuel arbetareförsäkring bar anmärkts, att 13 kronor är
en ganska hög siffra att utkräfva af hvarje person mellan 18 och 28
år, och att det är betungande för kommunerna att lemna bidrag, då
afsigten val ändå varit att lätta deras bördor. Huru vida kommunerna
kunna förmås eller åläggas dertill, eller om deras motstånd deremot
skulle bli så stort, att frågan derpå kommer att falla, lemnar jag
derhän. Såsom jag nämnde, har man ansett att afgiften 13 kronor
blefve för hög för en tjenare och i synnerhet för en tjenarinna, som
ofta icke har mer än 60 kronor i lön och stundom kanske mindre.

Man har emellertid utgått från den åsigten att se till, huru det
skulle gestalta sig om ålderdomsförsäkringen blefve obligatorisk, och
om staten skulle i väsentlig mån lemna bidrag, som utginge vid födseln.
— Jag vill här tillägga, att komiténs förslag utgår från en rånte- •
fot af 4 procent, men man kan ej beräkna att de stora kapital, som
skulle bildas, kunde utgå med denna procent, hvarför de beräkningar,
som här uppgjorts, grunda sig på en ränta af 3V2 procent, hvilket väl
8r det högsta möjliga. — Nu äro uppgjorda en hel mängd förslag,
med hvilka jag dock ej vill trötta kammaren, utan vill blott angifva
ett par. Om t. ex. staten insatte 20 kronor vid hvarje barns födelse
och sedan vid den ålder, då mantalspenningar börja utgå, hvarje man
och qvinna erlade en kr ma undir hela sin lifstid till fylda 59 år —
således en ökad mantalspenning, som skulle utgå jemte den vanliga
mantalspenningen — och dessutom betalte 2 kronor 40 öre under
hvarje af de år, under hvilka komitén förutsatt, att tillgångarna i allmänhet
vore störst, d. v. s. 18—28 år, så skulle uppkomma en lifränta,
som vid 60 år uppginge till 20 kronor, vid 65 år ökades med
40 kronor, således till 60 kronor samt vid 70 år ytterligare ökades
med 20 kronor till 80 kronor. En anran lieräkning ställer sig så,
att om staten lemnar 20 kronor vid hvarje barns födsel, hvarje person
erlade en krona under tiden 19—59 år samt dessutom en krona under
åren 18—28, skulle en lifränta uppkomma till belopp af 65 kronor
vid 65 år och vid 70 år ökades med 15 kronor till 80 kronor. Det
är att märka att i detta fall, der insatserna äro mindre, börjar lifräntan
vid 65 år. Dessa båda förslag förutsätta inga bidrag från
kommunernas sida. Men man har ei tagit i beräkning ganska vigtiga
faktorer, som kunna minska kostnaderna eller ersätta den förlust som
kan uppstå derigenom att fattiga personer icke hunna erlägga någon
afgift, för hvilka då hela afgiften skulle fyllas i stället. Man kunde
tänka sig att ersättningen derför skulle kunna lemnas genom att personer,
som innehade en viss förmögenhetsställning, vore skyldige att
insätta det faststälda beloppet, men sedan skulle desse icke få lifräntan,
om de hade den förmögenhetsställning, som man ville sätta till
gräns. Vid första påseendet kan det förefalla orättvist att pålägga
skatt på personer, som ej skulle komma i åtnjutande af motsvarande

S:o 35. 24

Onsdagen den 7 Haj f. m

ing. vissa
y- under för en
lag om ålderdoms/orsakring.

(Forte.)

fördel. Men å ändra sidan kan man anse denna förmögenhetsskatt
för en skyldighet att hjelpa den fattiga befolkningen.

De bidrag staten skulle lemna för hvarje barn skulle uppgå till
en utgift af omkring 3,000.000 kronor om året. Antalet barn är nu
omkring 136,000 i medeltal, det har varit 140,169 år 1887 och det
kan beräknas till 150,000, emedan det stiger årligen. Det är nu eu
mycket stor utgift, men det är icke den störs*a betänkligheten; tyden
summan skude väl för ett så stort ändamål staten ha råd att lemna,
sjm för åtskilliga andra mindre vigtiga saker offrar lika mycket och
mera. Den stora svårigheten att lösa frågan ligger hufvudsakligen i
placerandet af de oerhördt stora belopp, som komma att hopas. Ty äfven
om man tänkte sig, att dessa skulle uppsluka allt hvad bypoteksbanker
och statsobligationer heter, skulle det ändå icke räcka till. Detta vill jag
icke anföra såsom ett absolut hinder för att saken möjligen kan genomföras.
Men deri ligger en stor svårighet Och för den, som djupare
tränger in i finansförhållandena, blir det säkerligen en mycket betänklig
sak i afseende på finansställningen i landet, då man hopar så
ofantliga kapital. För att förebygga ett sådant obegränsadt kapitalbildande
kan man tänka sig möjjigheten af att staten endast skulle
bokföra sina tillskott och med detsamma öfvertaga åliggandet att
pensionera.

Ett talande skäl för att lösa denna fråga måste ligga i den allmänna
mensklighetskänslan att söka åstadkomma en något så när tillräcklig
inkomst för den fattiga befolkningen under dess senare lif,
hvilken från kommunernas sida icke till fullo Finnas. Man kan dessutom
säga det, att det skulle förekomma emigrationen till en viss
grad, om man viste att man hade sin ålderdom tryggad. Det
skulle fästa vårt folk vid hemorten.

Eu annan stor svårighet, som fins vid bestämmande; af siffran för
pensionen, beror på de olika behofven i stad och på landet. Deu,
som känner förhållandena på landsbygden, vet, att en pension på 80
kronor ingalunda är en småsak, utan en ganska god pension i synnerhet
för qvinnor, som med handarbete kunna förtjena mera bredvid.
Äfven de fleste arbetare kunna, om de icke äro brutna, vid 60, 65,
ja 70 års ålder förtjena, så att. pensionen blir ett betydligt tillskott till
deras inkomster. I staden är det olika —- behofven der äro vida
större. — Jag kan derför icke neka till, att det är svårt bestämma
en siffra, som passar lika för land och stad.

Hvad åter beträffar det åt motionären framstålda förslaget, som
ligger till grund för öfverläggningarna i dag, bär man äfven deröfver
gjort några beräkningar. Om man vill åstadkomma eu försäkring af
72 kronor vid 60 års ålder, såsom komitén föreslagit, skulle enligt
herr Adelskölds förslag behöfvas en årlig insats mellan 18—28 år af
22 kronor 80 öre och enligt herr Björnstjernas af 18 kronor 65 öre.
Då har 31/2 procent lagts till grund för beräkningen. Jag tillåter
mig nämna, att dessa siffror kunna icke vara annat än approximativa,
ty det fordras mycket långa beräkningar för a;t få ett fullt exakt tal.
Jag nämner här, att hvad de statistiska beräkningarna beträffar, hvarpå
komitén grundat sin uträkning, äro de tagna efter 17 engelska bolag,
som för 50 år sedan uppgjorde en dödlighetstabell. Men sedan dess

Onsdagen den 7 Maj f. m.

25 Kso Bo.

har dödligheten undergått en högst väsentlig förändring till det bättre -4»ri
det afseende, att lifslängden i medeltal ökats. — Nu år det så,
dessa båda förslag skulle ställa sig si, att det enligt dem vore fri- domsfiirsälvilligt
att gå in eller ej. Jag vill ej ingå i någon närmare kritik af ring.

förslagen, men det är ej troligt, att personer vid 18—28 års ålder (Forts.''

tänka så mycke: på framtiden, utan uppskjuta insättningen till

ruognare ålder. Skulle det emellertid ske vid 28—38 års ålder, skulle
enligt herr Adelskölds förslag tillskottet blifva 32 kronor 95 öre och
enligt herr Björnstjernas 28 kronor 19 öre. Det ställer sig naturligtvis
mycket mindre fördelaktigt. Egentliga svårigheten är den, att

man ej kan se, huru verkligen den fattigaste befolkningen skall kunna

lockas att tillförsäkra sig en sådan försörjning för framtiden. Nekas
kan dock icke, att bäst vore att söka åstadkomma en frivillig försäkring,
om man blott dermed vunne målet. Euda sättet att på den
vägen tinna målet vore att genom stora uppoffringar från statens
sida göra lockelsen så stark, att hvarje person gjorde insats, och, om
någon icke kunde och styrkte sin oförmåga, låta staten betala det.

Jag har med dessa meddelanden blott velat sätta kammaren i
tillfälle att taga kännedom om, att utredning pågår, och har naturligtvis
intet att yttra mig om Riksdagen bör besluta skrifvelsen eller
ej, hvilket endast kommer att gifva anledning till [örtsaft undersökning
äfven i den ristning, som löreslagits

C1 o o7 O

Herr vice talmannen: Då, såsom utsVottet meddelat och för

alla väl är bekant, frågan om ålJerdomsförsäkring redan förelirger
under Kongl. Maj:ts pröfning i form af ett utarbteadt komitébetänkande,
skulle redan d< n omständigheten för mig synas vara ett gil
tigt skäl att göra kammaren synnerligen betänksam att göra vidare
inlägg i en fråga så svårlöst som denna. Dertill kommer, att kammaren
framför allt bör söka att icke, genom att gifva sitt omdöme på
förhand, minska sin frihet vid afgörandet, då en gång afgörandets
timme kommer. Om något har kunnat iin ytterligare öfvertyga oss
om de svårigheter, som ligga i vågen för en sådan lagstiftning som
ifrågavarande, bör det vara det anförande vi nyss hörde af chefen
för finansdepartementet, och följaktligen bör äfven detta ytterligare
varna oss att icke än mera indraga Riksdagen i denna fråga, utan bevara
dess pröfningsrätt oinskränkt. Men skulle nu också icke så vara,
fins i nu föreliggande förslag ett moment, som enligt min åsigt gör
det alldeles oantagligt och bör beröfva det alla sympatier från kammarens
sida. Det är detsamma som herr Tamm framhållit, eller att
det är stäldt på lotterivinster åt dem, som ingå deri. Jag är fullt
öfvertygad om, att en menligare inverkan på sparsamhet och omtanke
kan aldrig åstadkommas än genom att uppmuntra begäret efter dylika
tillfälliga vinster, h vilkas storlek icke står i rätt proportion till den
ansträngning och möda, som nedlagts för att förvärfva dem. Jsg
skulle derför beklaga, om kammaren bifaller utskottets förslag, som,
om det också ej alldeles uttryckligen går ut på att förorda metoden
dock måste anses i viss mån uppmuntra den, och anhåller om af slag
å betänkandet.

IN so 3d« 26

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Ang. vissa Herr Berg: Det har emot den af motionären föreslagna all gr

under för en männa lifränteanstalten anmärkts, att de redan befintliga 14 lifränte^domsförsäk-
anstalterna skulle vara tillräckliga för ändamålet. Men det skäl, som
ring. anförts för detta, bevisar enligt min menning just motsatsen. Då

(Forts.) vi icke ega mer än 14 lifränteanstalter i riket, eller icke mycket mera

än halfva antalet län, synes det påtagligt, att behofvet ingalunda Sr
fyldt af de närvarande anstalterna och ej heller att det kan på den
vägen fyllas.

Det anmärktes äfven, att det ej skulle vara någon logik i att
staten leddes in i att drifva lifränteförsäkring, men det synes mig
tvärtom såsom om det skulle vara i statens intresse att sjelf taga
vården om en så ytterst vigtig fråga som denna i sin hand, såsom
den der är mägtig att med full trygghet och säkerhet ordna den.
Det är nemligen uppenbart, att om äfven dessa enskilda anstalter i
början kunna operera på frivillighetens grund, så vet dock en hvar
som drifver stora affärer, att det frivilliga, lönlösa arbetet i längden
blifver ett bland de sämsta arbetena. Det går icke längre an, då
dessa sammor växa till hundratals millioner, att låta dem förvaltas af
frivilliga och oaflönade tjensteman, utan det måste vara personer, som
stå i ansvar både genom lön och genom sin tjenstestä Ilning, hvilka kunna
på ett tillförlitligt sätt vårda dessa kapital. Under sådana förhållanden
är det uppenbart, att just förvaltningen i statens band måste
bli vida billigare och säkrare och lemna ett i allo bättre resultat, än
om det öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, öfver allt spridd
i riket.

Hvad som nämndes om utlåningen från dessa små anstalter, att
nemligen dessa 14, som nu finnas ilandet, skulle bättre än en eentral!.
åstak, kunna låna ut sina penningar, så kan detta hafva någon sanning
till grund under nuvarande förhållanden, då hvarje anstalt hav
en eller annan million. Men då de börja att fylla sin bestämmelse,
är detta deremot omöjligt, och då ligger öfvervigten hos den centrala
anstalten i statens hand.

Det hav vidare anmärkts, att posttjenstemännen, som enligt detta
förslag äro afsedda att i första hand utgöra kommissionärer åt anstalten
skulle redan nu vara öfverhopade med arbete och dertill
olämpliga. Men detta är visst icke i regel fallet, ty den som känner
huru posttjenstemännen på det största antalet stationer äro aflönade,
och hvilket arbete de hafva — det är i allmänhet blott ett
tillfälligt arbete och en mycket obetydlig inkomst, hvarigenom just
också stora svårigheter möta för att få lämpliga föreståndare — vet
att allt detta skulle väsentligen förbättras, om eu person på hvarje
station kuisde få ett arbete som fylde hans tid och kunde utgöra
föremål för hela hans verks unket och äfven i hö^re grad än nu ersätta
honom hans arbete och fylla hans lefnadsköstnader. Vidare
har sagts, att då frågan för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning, skulle det vara obehöfligt för Riksdagen att härom yttra
sig. Men ingen af riksdagens ledamöter torde vara okunnig derom,
att vid de arbeten, som hittills framlagts rörande denna fråga, icke
förekommfr någon den minsta antydning, än mindre något förslag i
den af motionären angifna rigtningen. som enligt utskottets för -

Onsdagen den 7 Maj, f. ra

27 JV:o 35.

menande verkligen innebär ett beaktansvärdt förslag på samma gång Ang. vissa
som en grundläggande åtgärd för hela frågan —ty om den frivilliga
ålderdomsförsäkriogen vinner någon större anslutning inom landet —
kan det icke förnekas att hela frågan om ålderdomsförsäkring blifver ring™ "
begränsad och förminskad till sina dimensioner och derigenom äfven (Forts.)
i hög grad förenklad i sin lösning. Då vidare ett bifall till utskottets
förslag, i motsats till hvad här sagts, icke skulle innebära något band
på Riksdagens handlingsfrihet, emedan utskottets betänkande och motivering
äro så uppstälda, att der uttalas störa betänkligheter mot
införande af ett penningelotteriväsen, ehuruväl utskottet anser frågan
om att premiera sparsamheten väl värd att diskuteras och utredas,
samt utskottet särskildt framhållit såsom sin uppfattning, att förslagets
hufvudsakligaste betydelse vore inrättandet af en allmän riksförsäkringsanstalt.
oberoende af frågan om premierirg eller icke, så skulle
Riksdagen genom att lemna sitt bifall till den föreslagna skrifvelsen
visst icke binda sina händer eller bestämdt uttala sig till förmån
derför, utan endast helt enkelt förklara, att denna idé om en allmän
riksförsäkringsanstalt är värd utredning.

Då det gäller en så ytterst vigtig och storartad social fråga, tror
jag ej det är rätt att man frånser eller med stolthet .förkastar någon
af de, låt vara små idéer, som erbjudas till dess ordnande, utan är
det klokare att, då man letar efter nyckeln till frågans lösning, man
äfven söker den bland dessa till utseendet obetydliga idéer, samt att
om nu i detta förslag ett ljus erbjudes oss till hjelp vid detta letande,
så bör det ej förkastas derför att det ser ringa ut på afstånd.

Jag tror mig derför böra och våga uttala den förhoppning, att
Första Kammaren vill gilla det af utskottet framlagda förslaget, som
jag yrkar måtte bifallas.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag derå.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt
tillägg till §
15 i folkskolestadgan.

Friherre Klingspor: Som vi hört af Andra Kammaren reso lution,

gäller denna fråga endast det, att, om en församling önskar
att koncentrera sin fojksko’eundervisning något mera, än skolstagan
nu medgifver, den skall få slippa ingå till Kongl. Maj:t med denna
framställning, utan få den medgifven i vanlig ordning, enligt 10 §
genom domkapitlet och inspektören.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30
nästlidne april och den 3 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 9,
i anledning af förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om tillägg till § 15 i gällande folkskolestadga.

N:o 35,

Ifrågasatt
''(Hägg till 5
5 folkskola •
stadgan.
(Forts.)

28 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Denna fråga är sålunda af liten betydelse i det stora hela, men
utskottets motivering i år är olika mot i fjol. Då tillstyrkte utskottet
denna motion och i år har utskottet afslagit den. Förra året gick
den i/enom i Andra Kammaren med 86 röster mot 79, i år med 110
röster. Sålunda torde anledning finnas att söka få denna fråga genomdrifven
äfven här.

I motiveringen har af utskottet anförts, att ett vilkor för detta
skulle vara att tillse att ej barnens helsa eller undervisning lida deraf,
äfvensom det antydts, att barnens förmåga att mottaga undervisning
skulle lida häraf.

Vidare åberopas erfarenheten från elementarskolan, att sjukligheten
skulle vara beroende på en viss medeltid af undervisningen.
Jag vill påstå, att erfarenheten från elementarskolan icke är tillämplig
på detta. Ut skottet säger visserligen »i vissa fall,» eller »i vissa
delar.» Men jag påstår, att elementarskolan och folkskolan äro i
sanitärt afseende så olika, att man ej på den senare får göra någon
tillämpning af förhållandena i den förra. Eleverna i folkskolan tillhöra
den klass, som i regeln utgår till arbetare, och undervisningen
är derför ej heller så intensiv som i elementarskolan. Vidare äro
de dagar, som barnen mottaga undervisning, i regeln ej 6 dagar i
veckan, utan understundom kanske 3, 4 och 5 dagar, beroende på
olika omständigheter. Äro de t. ex. en större n ängd, så att man
får dela på dem, eller om en del är upptagen på annat håll med
slöjd eller dylikt, så äro de ej i skolan 6 (lagar i veckan.

Vidare har man framhållit vissa olägenheter för skollärarne.
Jag påstår, att i det fallet är det för lärarne en fördel, om de få
undervisningen något mera koncentrerad. Undervisningen i folkskolan,
som alltid är ansträngande, underlättas i någon mån af att lektionerna
i regeln ej pågå mer än 40 å 50 minuter med 10 minuters
ledighet efter hvarje lästimme, och nu föreslås 30 minuters ledighet
efter de båda första lästimmarne i s ället för 1 å 2 timmar. Dessutom
ingå i sjelfva undervisningen två å tre timmar s. k. tysta
öfningar, skrifning, och räkning eller dylikt, som ej si mycket anstränger
hvarken lärarnes eller iärjungarnes hjernor. Hvad folkskolelårarne
beträffar, vågar jag säga, att för dem är undervisningen alltid
så ansträngande, att en half timme mer eller mindre skulle här vid lag
ingenting betyda. Men af de olägenheter, som skulle qvarstå, derest
ej den nuvarande långa rasten inskränkes, är att den icke kan af
barnen rätt väl användas. Om vi deremot antaga en rast på 30
minuter, kan den begagnas till frukostrast. Barnen hafva med sig
matsäck, och den förtära de vid tolftiden, och antingen det är för- eller
eftermiddagsläsning, så blir matsäcken ungefär densamma. Men om
de skola uppehålla sig i skolan utan att göra något, blir följden den,
att de köra sig tillsammans utanför skolhuset eller i lokalen, och den
behöfliga vädringen af lokalen blir försummad. Den långa rasten
verkar dessutom snarare demoraliserande och slappande på barnen,
i det att undervisningen efter denna rast i allmänhet är sämre, än
om hela tiden hade varit någorlunda väl använd. Om man t. ex.
har gymnastiköfningar mellan lästimmarne, så är det en rekreation,

Onsdagen den 7 Maj, f m.

29 N:o 35,

och vid all undervisning gäller, att vexlande undervisning höjer, men
ensidig undervisning slappar intresset.

En annan omständighet att taga i betraktande är, att om undervisningen
utsträckes för långt inpå dagen, och barnen hafva lång väg
att gå, fä de under den mörka årstiden gå hem i mörkret, livilket
alltid är en stor olägenhet. Deremot, ju förr de komma hem, desto
förr kunna de användas i hemmets små detaljer, hvarigenom sambandet
mellan skolan och hemmet blir starkare, och den ovilja, som
i allmänhet är rådande hos föräldrarne mot folkskolan, möjligen torde i
någon mån kunna gifva med sig, då dessa kunna använda sina barn
i hemmet större delen af eftermiddagen.

Man kan säga, att här är blott fråga om en halftimme, derför
att fo''kskolestodgan gifver möjlighet att inskränka ledigheten till en
timme. Men här behöfver man ju icke afgöra frågan om lämpligheten
af för- eller eftermiddagsläsning, utan här gäller frågan
blott: skall en församling, då förhållandena göra det önskvärdt att

koncentrera undervisningen, nödvändigt behöfva besvära Kong!.
Maj:t med eu så enkel ändring i skolans Oordning? Skulle det
icke kunna vara tillräckligt att i vanlig ordning, efter kyrkostämmas
beslut, domkapitlet och folkskoleinspektören gemensamt finge reglera
den saken.

Det är ej länge sedan man i denna kammare var mycket mån
om att afgifva, ett förtroendevotum om folkskoleinspektörernas duglighet,
men att ej anse dem kompetente att tillsammans med domkapitlena
kunna afgöra en så enkel sak, detta skulle verkligen innebära
ett misstroende. På grund häraf anhåller jag vördsamt att få
yrka afslag på utskottets hemställan, och att Första Kammaren måtte
fatta samma beslut som Ändra Kammaren.

Ifrågasa tt
tillägg till i
j5 folkskolestadgan.

(Forts.)

Herr Billin g: Då en motion alldeles lika den nu föreliggande

föredrogs till afgörande i Första Kammaren i fjol, yrkade jag afslag
å densamma, och motionen b le f äfven af denna kammare utan votering
afslngen.

Nu har samma fråga kommit upp igen, och jag ber att i dag,
likasom förra gången, få yrka afslag å motionen samt bifall till
utskottets förslag.

Når man hörde den föregående talarens yttrande i dess förra,
del, fick man intryck af att här skulle vara tal om en mycket stor
fråga, ty han förklarade, att ett antagande af motionen skulle medföra
mycket stora frukter. Men af anförandets senare del fick man
ett annat intryck, nemligen att frågan vore mycket liten. Och den
är mycket liten derför, att här i sjelfva verket icke är fråga om
annat än derom, huru vida, när det läses fem timmar i folkskolan,
det emellan den andra och tredje timmen skall göras uppehåll af
en half eller en hel timme.

Om vi ån måste medgifva, att det både för barnen och Järarne
kan vara önskligt att, derest särskilda förhållanden göra det nödigt,
kunna minska ledighetstiden till en halftimme, så få vi väl, å andra
sidan, också medgifva, att det är önskligt att i lag förekommer såsom

'' CD 1 O O

N:o 3o. 30

Onsdagen den 7 Maj, f, m.

Ifrågasatt
tillägg till §
75 folkskole*
stadgan.
(Forts.)

regel, att det skall vara minst en timmes uppehåll mellan andra och
tredje lärotimmen.

Nu vill man ur lagen taga bort denna bestämmelse och i stället
stadga, att det skulle kunna läsas 5 timmar med blott en half timmes
uppehåll. Det är väl icke lämpligt att detta blifver regel. Om man
finner att det skulle behöfvas att på vissa orter ordna undervisningen
enligt motionärens förslag, möter det icke hinder att få sådan anordning
genomförd. Man behöfver blott ingå till Kongl. Maj:t med
anhållan derom, hvarefter Kongl. Maj:t pröfvar, om verkligt skäl
dertill förefinnes. Om så visar sig vara förhållandet, beviljar Kongl.
Maj:t ansökningen. Men det är skäl att i folkskolestadgan bibehålla
den bestämmelse, som man i regeln anser vara den rigtigaste.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Klingspor: I anledning af hvad herr Billing yttrat,

att en half timmes uppehåll skulle stadgas såsom regel, vill jag säga,
att den nu gällande bestämmelsen skulle qvarstå såsom regel. Det
skulle blott gälla ett tillägg till paragrafen af den lydelse, jag nämnde,
och derutaf skulle ej följa det minsta spår af olägenhet. Hvad som
yttrats mot förslaget i sanitärt och pedagogiskt afseende är temligen
ihåligt, så att det bevisar ej mera, än hvad som yttrats på aen
andra sidan.

Jag yrkar fortfarande afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af friherre Klingspor, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klingspor begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott n:o
1 hemstält i utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Onsdagen den 7 iuaj, f, m. 31

„ 9m™8tni,ngen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:

N:0 35.

Ja—77;

Nej—28.

. föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 3 och 5 i . denna månad bordlagda utlåtande
n.o 14, i anledning af väckt motion om utseende af suppleanter för
Andra Kammarens ledamöter och för elektorer vid val af dessa
riksdagsman.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

2 punkten.

Herr Bergius: Den af herr Alin och mig afgifna reservation

afser icke första punkten, utan blott den andra, och ehuru åtskilliga
skäl tala för ett sådant förslag, som det deri innehållna, har jag dock
trött att. deri föreslagna grundlagsändringen icke är nödig, och delta
desto mindre, som antalet valkretsar med medelbara val allt mera
minskats. De utgjorde år 1866 130 och hafva nu nedgått till 42
Jag hemställer derför om afslag.

Ang, suppleanter
för
elektorer vid
val af ledamöter
i Andra
Kammaren,

•a ^rj^erre Feijonhufvud, Sten: Då jag var närvarande i utskottet
vid fragans behandling och med min röst tillstyrkte dess o-enomförande,
anser jag mig böra försvara detta betänkande.

Det. är visserligen sant, att 38 § riksdagsordningen säger, att
konstitutions utskottet tillkommer att handlägga frågor om grundlagsändringar,
dem utskottet anser högst nödiga eller”nyttiga, men tilllägger,
att sådana grundlagsfrågor, som från kamrarne ”till utskottet
remitteras, skola jemväl af utskottet behandlas. Det var med anledning
deraf, som denna fråga här förekommit inom utskottet.

.Man kan ju visserligen tvista om, huru vida den föreslagna förän
urin gen är högst nödig, men att den är nyttig, det har framgått
ar nera inom utskottet andragna orsaker, hufvudsakligen den, att
man sett, huruledes riksdagsmannaval genom uraktlåtenhet af en eller
annan elektor kommit i en annan rigtning och lemnat ett helt annat
resultat, än det, hvartill flertalet inom valkretsen kommit, derest alla
elektorerna infunnit sig. Det är för att afhjelpa denna brist, hvars
afhjelpande jag anser nyttigt, som jag biträdt det föreliggande förslaget.
Nu är visserligen sant, att riksdagsmannavalen för närvarande
på många orter gå i rgitning att vara omedelbara, men man
har likasom ° en förkänning att dessa omedelbara val möjligen skulle
kunna återgå till hvad grundlagen från början stadgat i afseende

Nio Bo,

Ang. suppleanter
för
elektorer vid
val af ledamö
er i Äntra
Kammaren.
(Forts.)

32 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

på medelbara val, eller att elektorer skulle väljas för utseende af
liksdagsmän.

Under sådana förhållanden anser jag det vara ganska nödvändigt
att fatta ett beslut, som är egnadt att förekomma att riksdagsmannaval
kunna gå i annan rigtning, än den pluraliteten inom valkorporationen
önskar.

Jag har ej heller haft något att erinra mot det tillägg till paragrafen,
^ som bestämmer att elektor, som af en eller annan orsak är
hindrad inställa sig, skall derom underrätta suppleanten, så att denne
infinner sig vid valet. Detta stadgande synes vara ganska nödigt,
derest den°föregående lagförändringen antages; ty i annat fall skulle
ej säkerheten blifva stö! re än hvad den nu är. .

På dessa grunder anhåller jag om bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr Unger, Magnus: Jag får bekänna att, då denna motion
först, föredrogs i konstitutionsutskottet, jag icke var synnerligen böjd
för den ifrågasatta obetydliga och knappast nödiga grundlagsändringen.
Men då såsom skäl för densamma framhölls sannolikheten deraf,
att genom fullständigande, medelst suppleanter, af föreskrifterna om
elektorsval man möjligen skulle så småningom komma att återgå till
det medelbara valsättet, lät jag i den förhoppningen beveka mig att
vala med om förslaget, hvilket för öfngt är temhgen o skyldigt

Om åtgärden är obetydlig, så må man väl dock, såsom friherre
Leijonhufvud yttrat, anse den nyttig, om den skulle kunna verka
derhän, som förespeglats. Det är sant att de äro ej manga, de
kommuner, som nu välja medelbart, men det fins dock några, förbruka
det närvarande förhållandet medför olägenhet, något som hvar
och en, hvilken hållit sådana val, fatt erfara.

Ja o- anser mig derför för min del kunna och böra göra hemställan
°om bifall till förslaget. Då jag nu har ordet, ber jag att på
samma gång få tillkännagifva, att jag visserligen öfverensstämmer
med utskottet i afseende på det slut, hvartill utskottet i första punkten
af nu föredragna utlåtandet kommit, men ej i fråga, om .motiierinc-en,
hvilken jag lör min del og-illar. Då emellertid mina skäl
härför ’ej kunna vara af intresse för kammaren att höra, har jag
blott velat gifva min afvikande mening i den delen till känna

Herr Annerstedt: Innan öfverläggningen är slutad, torde det
vara skäl att fästa uppmärksamheten på andra stycket i den nu föredragna
punkten. Det synes kunna sättas i fråga, hvilken betydelse
enligt konstitutionsutskott'' ts me ,ing skall., ligga i denna elektorns
skyldighet att underrätta ein suppleant. År det meningen att valet
skall vara ogiltigt, derest en elektor uraktlåter attt verkställa den
föreskrifna underrättelsen, eller icke? Ur lydelsen af det föreslagna
stadgandet framgår ej detta Och det synes kunna befaras, att eu
mångfald af klagomål öfver medelbara riksdagsmannaval skall deraf
förorsakas, klagomål, grundade derpå, att den ene eller andre elektorn
antingen icke bevisligen underrättat någon suppleant eller ock
lemnat underrättelse till en suppleant, som icke var den råtta.

På dessa skäl hemställer jag om afslag å den föredragna punkten.

33 N:o 35.

Onsdagen den 7 Maj, f m.

Friherre Leijonhufvud, Sten: I afseende på den af herr Ang. supph Anneretedt

framsiälda anmärkning vill jag fästa uppmärksamheten på, anter f°r.
att elektors skyldighet att underrätta'' sin suppleant icke är något ^o/Wedoannat
än en ordningsföreskrift, hvars uraktlåtenhet icke kan medföra nöter i Andra
lagliga åtgärder. Suppleanten kommer icke derigenom i något annat Kammaren.
predikament, än elektorn. Det är blott meningen att gifva en sorts (Forts.)

mera kraft åt valet derigenom, att elektorn har en moralisk pligt att
underrätta sin suppleant, om han icke sjelf kommer tillstädes, att
tillse att hans utevaro icke inverkar på valets utgång, och på annat
sätt kan icke suppleanten blifva underrättad om, när han skall komma
tillstädes eller icke. Icke kunna alla suppleanter inställa sig vid
valet och icke har jag tänkt mig, att valet skulle blifva ogilladt mera,
om icke suppleanten kom tillstädes, än om elektor är frånvarande.

Herr Unger, Magnus: Till hvad herr friherre Leijonhufvud

yttrat vill jag endast tillägga, att det är föga sannolikt, att en elektor,
som fått det förtroendet att utöfva valrätt, skulle underlåta att vid
hinder underrätta den, som skulle vara hans suppleant. Man har
icke hört, att t. ex landstingsmän, som fått förhinder, försummat att
underrätta sina suppleanter, och det synes icke förefinnas något skäl
till den förutsättningen, att dessa elektorer skulle mera p öra sig skyldiga
till en sådan underlåtenhet.

Etter Lär-t cd slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först derpå att utskottets
förslag till förändrad lydelse af §§ 16, 17 och 18 riksdagsordningen
skulle antagas att hvila till grundlagsenlig behandling vid en
kommande riksdag och vidare på förkastande af samma förslag; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 3 och 5 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 10 b, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition, angående pension för aflidne lektorn vid allmänna läroverket
i Heinösand Carl Johan Blombergs enka och barn, biföll
kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskot- Ersättning dt
tets den 3 och 5 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 61, i an led byggmästaren
ning af Kong], Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar C. H. Hallangående
ersättning åt byggmästaren C. H. Hallström för lidna för- ström för hdna
Ins:er å universitetsbyggnaden i Upsala äfvensom en i ämnet väckt {niversitets Hi

Ollon. byggnaden i

Mom. Q.) Upsala.

Herr Tamm, Hugo: När Upsala universitetsbyggnad skulle upp Fiirsta

Kammarens Prof. 1890. N:o .35. 3

V.o 35. 34

Onsdagen den 7 Maj, f. in.

Ersättlig åt föras, hade Kong!. Maj:t ingått till Riksdagen med anhållan om ett
ail8lag a 740,000 kronor, hvaraf under 1878 skulle utgå 150,000.
stråm förlidna Riksdagen antog delta förslag med tillägg, att det äskade anslaget
förluster d beviljades med vilkor att utan vidare anslag af statsmedel universiuniversitets-
tetets behof af en större samlingssal för lärare och lärjungar, af erbyggnaden
i for(jerliga föreläsningssalar och samlingsrum för fakulteterna blefve
åPsaa- tillgodosedt. Jag kan för min del icke draga någon annan slutledor
s'' ning af detta tillägg, än att Riksdagen derigenom uttryckligen förklarat,
att den icke under någon form vidare önskade upptaga något
anspråk för detta ändamål från universitetets sida eller, med andra
ord, att hela byggnads affären blef en sak, som gälde universitetet,
hvilket derefter fick ställa dermed, huru det helst ville. Derför
synas mig också dessa nu framstälda anspråk för herr Hallströms
räkning icke vidare vara eu affär emellan staten och byggmästaren
Hallström, utan en affär emellan universitetet och Hallström. Af ej
ringa praktisk betydelse är denna fråga, ty i icke få likartade kunna
alldeles samma anspråk framställas till staten. Hvar helst staten lemnat
ett bidrag under en eller annan form, skulle staten faktiskt stå
bakom såsom borgesman. Jag vill erinra om alla anslag till vägar,
anslag till odlingar o. s. v. Huru många af dessa företag är det
icke, som öfverskrida det beräknade beloppet; man har många exempel
på, att entreprenörerna sedan icke hafva gått ut med arbetet och
att de hafva kommit i svåra omständigheter. Detta är således ett
icke ofarligt prejudikat, som här föreligger, och jag har åtminstone
ansett mig såsom statsutskottsledamot höra fästa kammarens uppmärksamhet
på detta förhållande, innan kammaren fattar sitt beslut.

Dessutom vill jag framhålla, att Riksdagen i fjor och året förut
afslagit två dylika ansökningar från entreprenörer, nemligen från Je~
hander och från Möllers sterbhus. I det senare fallet var det alldeles
samma förhållande som här: grunden var illa undersökt och
stälde sig dyrare än beräknadt var. Jag vill icke missunna den ene
eller andre eu hjelp, om biilighetsskäl föreligga, men jag vill framhålla
den fara, som ligger deri, att Riksdagen det ena året afslår en
sådan ansökning och det andra bifaller den och således gör ersåttningsrätten
beroende på tycke. Ett sådant tillvägagående är det
allra yppersta sätt att locka öfver sig alla möjliga ansökningar i den
vägen.

Jag vill icke ingå på bedömande af billigheten eller obilligheten
af frågan utan har endast velat framhålla ofvannämnda skal, hvilka
föranledt mig att yrka afslag å Kong!. Maj:ts proposition, på hvilket
afslagsyrkande jag äfven hos talmannen anhåller om proposition.

Herr statsrådet Wennerberg: Det är fullkomligt rätt hvad

som är sagdt af den föregående talaren, men denna fullkomliga rätt
är icke af den beskaffenhet, att den så strängt skall iakttagas, att
kammaren derigenom skulle vara förhindrad att fatta ett annat beslut
än det den har fattat en gång förut. Sådant är icke ovanligt.

Det exempel han anförde, der kammaren har vägrat att gifva
vidare anslag åt en person, som fullgjort ett arbete enligt kontrakt
och derpå kommit att mista penningar, det är verkligen icke jern -

Onsdagen den 7 Maj f. in. 35

förligt med det fall, som nu föreligger. Detta är något så alldeles
ovanligt, att så vida man icke vill låta binda sig allt för mvcket af
hvad man en gång har uttryckt i ord, så bör man denna gång se till,
att icke, såsom ett gammalt ordspråk säger: »den högsta rätt blir den
allra högsta orätt». Och det skulle onekligen i detta fall Inträffa,
derest kammaren afsloge Kong!. Maj:ts begäran om 50,000 kronor åt
byggmästaren Hallström, visserligen icke såsom ersättning för hvad
han förlorat, utan såsom ett erkännande, att han fullgjort ett dugligt
och godt arbete och derpå sjelf blifvit ruinerad.

I närvarande stund står det granna huset i Upsala färdigt och
man kan nästan säga till hälften uppfördt af en enskild person.
Denne enskilde var för tolf år sedan en rik man, ty vi räkna ju sådana
för rika, som ega ungefär en half million kronor. Han är i
närvarande stund alldeles utblottad, hans familj lefver på de återstående
fordringsegarnes godhet. Han har hustru och barn, de flesta
af de senare_ sjukliga och den förra nedtryckt af sorg. Han sjelf
uppenbarar sig icke nu såsom den forne verksamme mannen utan
såsom en, som är bruten, men han sträfvar dock och arbetar och
tjenar för sin del sitt dagliga bröd ännu.

Alla myndigheter erkänna såsom med en mun, att en monumental,
solid byggnad blifvit uppförd, och sjelfva öfverintendentsembetet
erkänner, hvad ock i besigtningsinstrumentet påpekats, att denna byggnad
icke skulle kunnat uppföras för mindre än ungefär dubbla summan
mot den, för hvilken Hallström åtog sig att uppföra byggnaden,
eu summa, som stämmer ganska bra med den förlust han fått lida.
Han lada allt sitt dit för åt t genomföra arbetet, han rättade sig efter
de ofta stränga fordringar, som ett af honom obetänksamt ingånget
kontrakt visserligen i de flesta, men icke i alla fall, tvungo honom
till, men som han dock ville fullgöra. Det fans nemligen ett fall, i
hvilket han var verkligen oskyldig. Vill man säga, att den, som
ingår ett oförståndigt kontrakt, får också bära följderna deraf, så
måste först erkännas, att han har fått göra det mer än någon annan.
Men sedan finnes det en del af arbetet, grunden, som öfverintendentsembetet
erkänner, att den kunde icke vara noggrant pröfvad på förhand,
så vidt man_ icke vill påstå, att alla, som vilja vara med om
ett sådant företag, sjelfva skola grundligt undersöka "allting, som kan
inverka på priset, Öfverintendentsembetet framhåller, huru alla dessa
brunnar, som gräfdes och hvilka man antog lemna tillräcklig upplys
ning, ligga utom det egentliga bygguadsområdet. Der dolde sig bland
annat det gamla erkebiskopspalatsets qvarlefvor, bestående af gamla
murar, dels hårdnade näsi an till jernfasthet och dels på samma gång
sega som bly. Sprängningen af det och gräfningen kostade så mycket
att de flesta anse, att Hallstöm derpå gjort sin största förlust.

När man nu hade ett exempel, att Riksdagen en gång beviljat
ersättning just derför, att en byggmästare icke kunnat undersöka
grunden så noga som det erfordrades och hållit honom derför skadeslös.
så ansåg jag, att jag borde tillstyrka nu föreliggande förslag.
Jag ansåg, att jag icke hade rätt. att fästa mig vid den stora totala
förlusten. Den fick byggmästaren taga på sig sjelf derför, att han
ingått ett oklokt kontrakt, men att han skulle lida förlust äfven på

X:o 35.

Ersättning åt
byggmästaren
C. H. Hallström
för lidna
förluster å
unive sitetsbyggnaden
i
Upsala,
(Forts.)

NSO 35. 36 Onsdsgen den 7 Mai f. m.

Ersättning åt den okända grunden och dess utgifning, det torde nog hvar och en
by gmäsi-ren finna vara obilligt. Och ändock är det icke bär fråga om ersättning
ström för lidna a den summa, han förlorat på grunden. Det återstod blott ett,

’ förluster å som jag ansåg angeläget och skulle önska att äfven kammaren ville
universitets- finna angeläget, nemligen att gifva den nu mera utfattige mannen ett
byggnaden i erkännande, att han gjort allt hvad han kunnat. Den äskade sumuPsala-
man af 50,000 kronor är icke en ersättning, hvarigenom mannen

(Forts.) återfår hvad han förlorat och blir förmögen och rik; det är jemnt
så pass mycket att han kan underhålla sin familj under de återstående
dagar han sjelf lefver och tillika i någon mån göra hvad han
innerligen önskar, nemligen afbetala något af sin skuld till en och
annan af dessa fordringsegare, som visat honom så mycken godhet.
Det är således ett erkännande, som ligger i detta, oaktadt det är
uttryckt i siffror.

Jag skulle beklaga, om i ungdomens stad glädjen att se denna
vackra byggnad alltid skulle förknippas med det dystra minnet, att dess
byggmästare biff vit ruinerad och att Riksdagen icke ens velat gifva
honom ett offentligt vitsord derom, att han gjort sin skyldighet på
ett mer än vanligt hedrande sätt. Jag hoppas, att denna kammare
vill befria byggnadens historia från ett sådant minne och ocksi ställa
till freds sin egen billighetskänsla genom att gifva byggmästaren detta
erkännande, det enda, som Riksdagen numera kan gifva honom.

Herr Almén: Jag vill icke förneka, att den förste talaren kunde

hafva, särskild! från formel synpunkt sedt, fullt giltiga skäl att yrka
afslag å Kongl. Maj:ts proposition. Men jag tror också, att om man
vill taga reda på saken och de skal, som anförts för bifall till propositionen,
skall man finna, att dessa skäl äro mera talande. Sådan
är åtminstone min uppfattning och jag skall i korthet söka att angifva
skälen för densamma. Om Hallströms rörlust häri edt sig endast
af ett mer eller mindre oklokt underskrifvet kontrakt, skulle man
kunna säga, att den bör icke ersättas. Men förlusten härleder sig
af omständigheter, som äfven en klok byggmästare svårligen kunnat
förutse. Dit räknar jag i första rummet grundens beskaffenhet och
deraf föranledda utgifter. Icke kunde väl någon, äfven om han varit
förtrogen med de lokala förhållandena hafva trött sig finna i denna
sandås grundmurar till 25 fots djup och 400 till 500 fots utsträckning,
hvilka måste aflägsnas, icke heller att finna dessa murar vara af sådan
beskaffenhet, att det i jemförelse med det arbete, som erfordrats
för deras bortsprängande, yarit en småsak att bortspränga samma
kubikmassa ur ett berg, Öfverintendentsembetet, hvars sakkunskap
icke är bestridd, har också förklarat, att detta sprängningsarbete förorsakat
den största förlusten och att Hallström derför vore berättigad
till ersittning, . o

Hår äro äfven andra punkter att anmärka, deribland den på sid.
3 i utskottets betänkande omnämnda beskaffenheten af kupolen. Ritningen
utvisade, att dertill skulle användas 18 stycken jerniakstolar
med rak konstruktion. Det bar sig icke. Man toi drade sedermera
25 stolar med dyrare konstruktion och af större dimensioner. Utan
tvifvel förorsakade detta stora förluster, för hvilka Hallström antag -

Onsdagen den 7 Maj f. m.

37 X:o 85.

ligen skulle kunnat tilltvinga sig ersättning, om han gjort an språk Ersättning åt
derpå i den form, kontraktet förutsatte. byggmästaren

Vidare hafva vi den omständigheten, att byggnaden angafs skola
blnva mycket enkel. Jag vill icke pasta, att motsatsen inträffat, men förluster vid
å andra sidan visste arkitekten hvad en monumental byggnad krSfde universitetsoch
gjorde allt hvad han kunde för att få den sådan. Detta å sin »

sida förorsakade nog ock förluster. Upsala.

Slutligen var kontrollanten samvetsgrann och rättvis, utan allt (Fort8-)
tvifvel, men äfven sträng, hvilket är en vigtig omständighet för en
byggmästare. Nu torde det sägas: har Hallström haft något att fordra,
hvarför har han icke uttagit sin fordran genom kompromiss eller
rättegång? Nej, han satte en ära i att göra arbetet så godt han kunde.

Han h ar gjort åtskilliga öfverarbeten; jag känner till några af dem
och är för min del öfvertygad, att universitetet har ersatt de samma
till fulla värdet och att han derpå icke har förlorat något. Men han
har försummat'' att söka ut resten vid de tillfällen och i den form,
som det hade bort ske. Man kan säga, att då han icke gjort det,
får han stå sin risk. Ja, han har ock ty värr stått risken. Nu kommer
jag tillhaka till frågan i dess helhet. Huru säga de sakkunnige,
som besigtigat byggnaden? De säga, att den icke kunnat uppföras
för mindre än 1,250,000 kronor och Hallström har fått omkring 800,000.

Vi se äfven deraf, att han måtte gjort stora förluster; om icke så
stora, som han uppgifvit, så dock mycket stora. Vidare säga de,
som besigtigat byggnaden följande såsom slutomdöme: »Denna i ordets
fullaste bemärkelse monumentala byggnad har, så vidt vi under
noggrant iakttagande kunnat bedöma densamma, blifvit i hvarje dess
minsta de! på ett särdeles omsorgsfullt, skickligt och om den noggrannaste
kontroll vid arbetets utförande vittnande sätt uppförd, och
lemnar för ty den samma i afseende å hvad man hos en byggnad
af denna beskaffenhet kan fordra af soliditet i utförandet, enligt vår
enstämmiga mening, intet öfrigt att önska».

Byggnaden länder således sin byggmästare till verklig heder.

Den stora förlust han har lidit synes mig också kunna och böra ersättas,
må vara icke från juridisk synpunkt men i sanning från billighetens
synpunkt. Jag frågar, huru månde en enskild skulle handla,
som eger tillgångar och finner, att en person, med hvilken han träffat
ett aftal, på mönstergilt sätt fullgjort hvad han åtagit sig, men på
detta företag lidit stora förluster, som han svårligen kunnat förutse,
och hvilken han möjligen genom rättegång delvis kunnat få betäckta?

Jo, då arbetet varit mycket förlustbringande, förmås han att i någon
grad lätta byggmästarens börda. Den vore härd, som icke det gör.

Jag frågar då, om .Riksdagen i ett sådant fall har mindre skyldighet,
än den enskilde. .

Nu har den förste talaren erinrat om Riksdagens vilkor, då den
beviljade anslag till den ifrågavarande byggnaden, och talaren säger,
att derigenom har Riksdagen förklarat, att den icke vidare vill höra
talas om denna byggnadsfråga, att den är en affär mellan universitetet
och Hallström. En sådan uppfattning kan jag icke på något sätt
dela. Universitetet har fullojort hvad det utlofvade vid penningarnes
mottagande, och fullgjort ännu mer med stora utgifter för egen de!.

Nso 35, 38

Onsdagen den 7 Maj f. m.

Ersättning åt Huru kan man då säga, att detta är en affär emellan universitetet
byggmästaren och Hallström? Det är icke heller en affär emellan universitetet och
ström för lidna Riksdagen, ty universitetet har icke begärt något ökadt anslag. Det
förluster å har fått hvad Riksdagen beviljade och fullgjort allt, hvad Riksdagen
universitets- fordrade, och mycket derutöfver.

U,Jultla Slutligen skulle j ag vilja fråga den förste talaren: huru skulle

^aa,a\ universitetet kunna betala Hallström något? Universitttsmyndighev
terna äro ansvariga och hafva andra, som de skola rådfråga, hvilka

också äro ansvariga. Då nu universitetet fullgjort allt hvad det åtagit
sig, eger det icke rätt att taga af sina knappa medel för att
deraf gifva till Hallström. Det skulle derigenom utsätta sig för
stränga anmärkningar från många håll. Här finnes icke någon, som
kan betacka någon del af dessa Hallströms stora förluster, annat än
Riksdagen, och den bär, enligt mitt förmenande, både juridisk och
moralisk rätt dertill, den kan och bör handla såsom en enskild skulle
handla i ett sådant fal! som detta, och det är val icke heller något
så farligt prejudikat, om en menniska, som förlorat 400,000 kronor,
får 50,000 kronor tillbaka. Jag tror icke många derigenom lockas
att göra efter hvad Hallström gjort.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Då jag såsom ledamot af den kompromiss,

som herr Hallström år 1885 begärde, har haft särskild anledning att
sätta mig in i frågan, ber jag att få meddela de orsaker, som enligt
mitt förmenande varit de förnämligast medverkande till den förlust,
som Hallström lidit. Den första orsaken är den låga entreprenadsumman.
Den understeg med 150,000 kronor det uppgjorda kostnadsförslaget.
Det är naturligen en omständighet, som beträffande
ersättningsfrågan icke förtjenar så mycket afseende, entreprenören får
ikläda sig den förlust, han ådragit sig genom sin oförsigtighet.

Den andra orsaken är det entreprenadkontrakt, hvarpå han ingick,
hvilket hade mycket stränga bestämmelser, som i allmänhet på
ett mycket strängt sätt tillämpades.

Den tredje och egentligen ömmande orsaken är, såsom det framhålles
i statsrådsprotokollet, grundläggningsarbetena, hvilka blefvo
ofantligt mycket dyrare, än från början beräknats. Sjette paragrafen
i byggnad skontraktet innehöll, att dessa arbeten skulle gå till ett djup
af minst 5 fot, nu hafva de i flera fall gått till ett djup af 25 fot.
Hallström sjelf uppgifver, att dessa arbeten hafva blifvit mer än tre
gånger så dyra, som det från början blifvit beräknadt. Öfverintendentsembetet,
hvars yttrande har blifvit infordradt, säger om detta
opåräknade öfverarbete: »Till detta var emellertid entreprenören ingalunda
förpligtad, och han synes derför hafva varit i sin fulla rätt att
begära ersättning för detta öfverarbete.» Men en sådan fordran bär
icke af Hallström framstälts, såsom han anför af det skäl, att han
vid den tiden ännu trodde, att han skulle gå ut med arbetet utan att
begära denna ersättning.

Vidare, en i mindre mån medverkande orsak var fotsockelns
dyrbara beskaffenhet. Den gjordes af granit i stället för af kalksten,
såsom från början var tillämnadt. Hallström fick visserligen en er -

39 N:o 85.

Onsdagen den 7 Maj f. m.

sättning af 10,000 kronor, men om denna säger öfverintendentsem- Ersättning åt
betet, att det belopp, Hallström för denna sockel betingade sig, var byggmästaren
utan tvifvel mycket lågt, hvarför ock anbudet genast antogs med ^''öm förfina
den i protokollet^ intagna förklaringen, »att beräkningen var billig och förluster I*
för universitetet ingalunda ofördelaktig». universitets En

ytterligare medverkande orsak var den ökade kostnad, som byggnaden i
Hallström fick vidkännas för takstolarne öfver aulan. Han hade till uPsalakompromissen
framstält anspråk på ersättning i detta hänseende, men lFort3)
kontraktet innehöll, ait han icke fick komma med efterkraf för några
arbeten, öfver hvilka han icke förut uppgjort af byggnadskomitén
godkända kostnadsförslag.

Nu hade Hallström utfört dessa arbeten, utan att på förhand erhålla
fastställelse derå, och. derför kunde han icke tillerkännas någon
ersättning för desamma. Den förlust, han härigenom lidit, uppgifver
han till 15,000 kronor.

Vidare tillämpades kontraktets bestämmelser synnerligen strängt
i afseende på fa^adtegels anskaffande. Intet annat än danskt fa£adtegel
godkändes af kontrollanten, och tionde paragrafen i kontraktet
medgaf denne en sådan rättighet, hvarför Hallström måste underkasta
sig de vilkor, som i detta fall blefvo honom föreskrifna.

Dessa senare orsaker till Hallströms förlust har öfverintendentsembetet
dock ansett icke vara af sådan betydelse, att de böra föranleda
till framställning om någon särskild ersättning. Men de tre
första orsakerna äro de, som egentligen föranledt den stora förlust,

Hallström lidit.

Nip har min granne till venster sagt, att detta är en affär mellan
akademien och Hallström. Nej, det är icke så. Kong!. Maj:t har
framlagt frågan för svenska Riksdagen, och då är det en affär mellan
svenska Riksdagen och Hallström, och vi böra i den egenskapen upptaga
och afgöra frågan.

Den ärade talaren sade, att han i egenskp af statsutskottsledamot
haft betänkligheter att tillstyrka detta förslag. Jag är också statsutskottsledamot,
men innan jag blef ledamot af statsutskottet, har jag
i många år förut varit menniska, och litet af menniskan hänger ännu
i mig, och jag betraktar derför frågorna äfven från rent mensklig
synpunkt.

Den ärade talaren sade vidare, att det vore farligt att skapa ett
prejudikat i detta fall. Det håller jag fullkomligt med honom om,
när man står på rättens ståndpunkt, ty då är det betänkligt att tillskapa
farliga prejudikat. Men vi stå icke här på rättens utan på
billighetens och bat mhertighetens ståndpunkt, och jag tror, att barmhertigheten
är en faktor, som icke bör och får uteslutas från Riksdagens
rådslag, och det är förnämligast från denna synpunkt, jag
betraktar frågan.

Derför, mine herrar, yrkar jag bifall till utskottets förelag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag vill endast

fästa uppmärksamheten på ett par punkter, som enligt mitt förmenande
varit af särskildt ingripande beskaffenhet. Kontraktet är i det
hela taget ungefär sådant, som entreprenadkontrakt i allmänhet skrif»

>:o 35, 40 Onsdagen den 7 Maj, f, m.

Ersättning åt vas i Sverige, men dessa lida i allmänhet af ett par betydliga feL
byggmästaren p)et ena galler grunden. Derom har jag redan förut haft tillfälle att
ström )nr liåtin tala- I stället för att beräkna grundläggningen i kubikfot efter visst
Sförluster å pris för hvarje olika slag af arbete, brukar man i konti aktet upptaga
universitets- den i klump. År det nu grus eller berg eller i allmänhet likartad
byggnaden i marjfi <[å är saken simpel, då vet byggmästaren, hvad han har att
rjpsaia. rätta 8jg efter. Skall han påla öfver allt, så kan han också göra
(Forts.) beräkningar deröfver. Men är det bruten mark, en del bård, en del
lös, då år det nästan omöjligt, i synnerhet om man träffar på gamla
grundmurar eller stenig grund, att genom borrning utröna, huru förhållandet
är, ty borren stannar ofta mot hvad man tror vara berg,
men sedermera befinnes vara lösa stenar. Detta är ett genomgående
fel i alla våra byggnadskontrakt, och jag kan icke annat än förvåna
mig öfver, att våra byggmästare fortfarande gå in på sådana bestämmelser
i fråga om grundläggningar. Ibland vinna de väl derpå, men
icke så sällan förlora de också, såsom herr Hallström här gjort.

En annan bestämmelse, som var mycket försåtlig, var den, att
Hallström i allo skulle rätta sig efter kontrollantens detaljföreskrifter.
Äfven sådana bestämmelser förekomma ganska allmänt i entreprenadkontrakt
om uppförande af byggnader. Jag har också för kronans
räkning skrifvit under sådana kontrakt, men det har då varit fråga
om temligen vanliga arbeten, der detaljerna icke kunnat variera så
mycket. Det har varit fråga om stall, kaserner, förrådshus och dylikt,
och der kan icke så stor lyx ifrågakomma. Derför kunna icke
heller detaljföreskrifterna inverka så mycket på slutsumman i dess
helhet. Helt annat är förhållandet här, der fråga var om ett monumentalt
hus. Nu är dessutom o!yckan, att Hallström, hvilken jag
känner såsom eu redbar och ärlig man, dock är en sjelfgjord man;
han har icke haft några förberedande arkitektoniska studier, alla de
byggnader, ban utfört, hafva varit af jemförelsevis mera simpel och
enkel beskaffenhet, och då har han icke haft så ondt af dessa bestämmelser.
Kanske hafva ej heller kontrollanterna varit så stränga. Här
var det en skicklig fackman, som utöfvade sträng kontroll och ansåg
sig böra göra byggnaden så fin som möjligt. Följden blef, att Hallströms
beräkningar slogo alldeles fel. Han både icke beräknat hvad
arkitektur ville säga, att dyrbarare materialier här skulle komma i
fråga, såsom t. ex. det granna fapadteglet från Danmark. Men
vilkoren i kontraktet voro sådana, att han måste underkasta sig hvad
som bestämdes, och eu föregående talare har sagt, att oaktadt man
sökt i den tillsatta kompromissen tillgodose honom så mycket som
möjligt, så knnde han dock icke få ersättning härför, ty vilkoren voro
för imperatoriska. Hallström ville då komma ifrån saken så till vida
med heder, att han gjorde ett godt arbete.

De nämnda bestämmelserna och arbetets beskaffenhet vållade den
olycka, som träffat honom.

Nu säger man, att hans anbud var allt för lågt tilltaget. Men
det är en känd sak, att Hallström ofta gjorde arbetena mycket billiga.
Då det var fråga t. ex. om ett arbete för jernvägen här i Stockholm
så, under det andra begärde 125,000 kronor, tror jag, åtog han sig
arbetet för 59,000 kronor. Han både en stock pålitliga och ordent -

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

41 N:o 35.

liga arbetare och derför kunde han åtaga sig arbeten för billigare
pris än andra, som måste samla folk till höger och venster. Detta
var det förmodligen jemte hans stora okunnighet om arkitektoniska
arbeten, som förmådde honom att afgifva ett så lågt anbud. Hade
han rådfrågat mig — ehuru jag icke plägat vara hans rådgifvare —•
så skulle jag bestämdt afrådt honom från att åtaga sig detta arbete.

Under sådana förhållanden är jag, mot mina vanliga principer
—'' D jag har icke förordat sådana eftergifter förut —• böjd att bevilja
det ifrågavarande anslaget, ty denna gång tror jag, att ömmande
omständigheter föreligga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Riksdagen står åter inför en fråga, sådan
som den stått inför många gånger förut, nemligen, att kontrakt är upprättadt
med en entreprenör, som icke kunnat fullgöra detsamma. Vi
hade förra året ett sådant fall, då ersättning begärdes åt ingeniören
Jehander för förlust vid ett byggnadsarbete i Karlskrona. Denna begäran
blef afslagen. Vi hafva äfven i år förut haft ett sådant fall, då
det varit fråga om ett jordbruksarbete, nemligen sänkning af sjön Vesan.
Här begärdes ersättning till ett bolag, som icke gått i land med arbetet.
Den begärda ersättningen blef också afslagen. Ku stå vi, som
sagdt, åter inför ett sådant fall. Huru skall Riksdagen här förhålla
sig? Jag var med i riksdagen, då man beslöt, att medel skulle lemnas
till Upsala universitet mot det att universitet skulle svara för, att
icke några efterräkningar skulle komma i fråga. Det var då flere,
som ansågo, att det icke var rätt att så göra, och de sade, att universitetet
bör nöja sig med att få byggnaden sådan, som Riksdagen vill.
Men när nu universitetet icke ville nöja sig dermed, utan ville hafva en
mera monumental och storartad byggnad, så hör det ock ansvara för
kostnaderna. I det fallet instämmer jag fullkomligt med den förste
talaren, att jag tror att detta är en affär emellan universitetet och
byggmästaren Hallström och att Riksdagen ej har någon sorts skyldighet
att ersätta herr Hallström hans lidna förluster. En annan talare
har sagt, att när nu saken kommit inför riksdag, så är det en affär
emellan Riksdagen och Hallström.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har tagit
saken från den honetta sidan och vädjat till vår barmhertighet. Ja,
då är det mycket svårt, om man är ömsint och har godt hjerta, att
säga nej. Men skall man öfva barmhertighet, så måste det också vara
barmhertighet, man öfvar. Jag vill fästa uppmärksamheten på några
ord af herr ecklesiastikministern. Han säde, att herr Hallström vill
göra rätt mot några, som varit vänligt stämda emot honom, Hvad
hafva vi då för säkerhet för, om vi lemna dessa 50,000 kronor, att
han någonsin får dem? Jo, säger man, vi hafva den säkerheten att
hans kreditorer lofvat det. Ja, mina herrar, jag har varit tretton år
i riksdagen, och när jag först kom hit var jag icke mycket misstänksam,
men ju längre man blir här, desto mer misstänksam blir man.
Derför går jag nu heller icke in på att bevilja detta anslag, med
mindre än jag bär någon garanti. Här finnes ingen annan garanti, än
att en och annan person sagt, att kreditorerna icke göra anspråk på

Ersättning åt
byqqmästaren
C. H. Hallströmför
lidna
förluster å
universitet. -byggnaden i
Upsala.

(Forts.)

N«0 ^5» 42

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Ersättning åt dessa 50,000 kronor, men förr än det står skrifvet på papper, att Hallbyggmastaren
str(''jm får behålla dessa penningar, förr har Eiksdagen ingen garanti
strömförläna^ att ^en barmhertighet, den skulle öfva mot herr Hallström, verkligen
förluster å blir en barmhertighet mot honom, och då det dessutom är ett farligt
universitets- exempel för framtiden, så anhåller jag, herr talman, om afslag.

byggnaden i

UpsaU. Herr vice talmannen: Den förste talaren började sitt an y

01 s-i förande med och grundade sitt yrkande om afslag framför allt derpå,
att Eiksdagen beviljat 740,000 kronor till den ifrågavarande byggnaden
med vilkor att huset utan vidare kostnad för Eiksdagen skulle uppföras.
Det är också uppfördt utan vidare kostnad för Eiksdagen. De
kostnader, som detta monumentala hus har framkallat utöfver Riksdagens
anslag och som äro högst betydliga, de hafva blifvit af universitetet
betäckta med undantag af den sorgliga förlust, om hvilken
vi här tala, och som utgör den olycklige byggmästarens bidrag till
byggnaden. Något rättsanspråk har icke kunnat framställas mot
universitetet i anledning af den förlust byggmästaren har gjort, och
han har icke heller ifrågasatt att göra det på det goda skälet, att
universitetet i fråga om dess sätt att behandla honom icke kunnat
läggas något till last, som kunnat grundlägga ett sådant anspråk. Hade
ett sådant anspråk kunnat ifrågakomma eller om för husets färdigbyggande
ett ytterligare anslag begärts, då hade man kunnat, på sätt
den förste talaren gjort, åberopa Eiksdagens beslut och vilkor att vara
fri från vidare anslag. Men nu är icke så förhållandet, utan Eiksdagen
står inför en framställning från Kongl. Maj:t, om hvilken universitetets
samtliga myndigheter förklarat, att det skulle vara dem kärt, om derpå
i någon mån kunde göras afseende, och som icke gäller något annat
än en handling af billighet och barmhertighet. Äfven om universitetet
skulle hafva kunnat med Kongl. Maj:ts tillstånd använda af sina medel
till en sådan utgift, hvilket torde vara mer än tvifvelaktigt, så har
universitetet icke några medel, som kunde dertill användas, ty de enda
tillgångar, som stå för tillfälliga behof till universitetets förfogande eller
den s. k. reservfonden, är så medtagen, att den på långt när icke i
närvarande stund uppgår till den summa, hvarom här är fråga.

Jag instämmer på det lifligaste med herr chefen för s cklesiastikdepar
tern entet i hans yttrande att man icke bör låta denna monumentala
byggnad stå äfven såsom ett monument af den mans fullständiga
ruin, hvilken likväl vid uppförandet deraf i mycket hög grad ådagalagt
förtjenster, och som, om han också beklagligtvis vid anbudets
aflemnande visat, att han icke kunde räkna, likväl genom den förlust,
han gör, äfven om anslaget beviljas, lärer hafva blifvit mer än tillräckligt
straffad.

Här har vidare upptagits den frågan, huru vida detta anslag skall
komma Hallström eller hans borgenärer till godo. Jag ber kammaren
att icke sysselsätta sig med denna fråga. Det är sannerligen icke Eiksdagen
värdigt att tänka på, om de medel, som Eiksdagen af billighet
och barmhertighet gifver såsom ersättning för en förlust, skola i någon
mån användas till det ena eller andra ändamålet, och fra mför allt icke
att söka garantier för att den, som emottager gåfvan, icke i någon mån
använder den att göra rätt för sig. Goda skäl föreligga emellertid för

48 N:o 83.

Onsdagen den 7 Maj, f. ra,

det antagandet, att borgenärerna äro så välvilligt stämda, att de icke Ersättning åt
komma att. gorå anspråk derpå, men emot misstänksamheten är det byggmästaren
aldrig möjligt att anföra några tillräckliga skäl, utan att söka att få
svart på hvitt på förhållandet och det vore enligt mitt förmenande ''/öh,ister T''
nära nog det sämsta Riksdagen kunde taga sig till. universitetslag
yrkar bifall till utskottets förslag. byggnader) i

Upsala.

Ilerr Sandberg: Ehuru jag för min del icke kan annat än in- (FortsJ
stämma i den förste talarens yttrande, att det är ett särdeles betänkligt
prejudikat att bevilja en entreprenör ersättning för den förlust, han
möjligen. gjort på ett arbete, så förstår jag dock väl, att man från
barmhertighetens synpunkt kan vara af olika tanke derom. Men vill
man från denna synpunkt gifva en nationalbelöning åt byggmästaren
Hallström, derför att han på ett berömvärdt och förtjenstfullt sätt
uppfört en monumental byggnad, så finner jag, i olikhet med den siste
talaren, det. just vara Riksdagen värdigt att draga försorg derom, att
denna belöning verkligen kommer nämnde byggmästare och hans familj
till godo. För att vinna detta mål anser jag det vara bäst att afslå
utskottets hemställan i både lista och 2:dra punkten och deremot i
enlighet med Kongl. Maj:ts proposition bevilja byggmästaren Hallström
under hans återstående lifstid ett årsunderhåll af 3,000 kronor.

Herr Lundin: Det må anses obetänksamt af mig att, sedan så
många aktningsvärda män yttrat sig i frågan, besvära med ett ytterligare
anförande, men konseqvensen fordrar det. Jag har lifligt i mitt
minne hvad som förekom, när till behandling förelåg frågan om ersättning
för kasernbygnaderna på Ladugårdsgärdet till byggmästaren
Möllers borgesman. Det var flere, som tecknat borgen, liten det var
egentligen en,, som fick sitta emellan. Det framstälda anspråket afslogs.
emellertid på den grund, att Riksdagen ansåg sig icke kunna
bevilja något sådant.. Jag anser det derför icke konseqvent att här
förfara på annat sätt i fråga om byggmästaren Hallström, ehuru hvad
som anförts till förmån för förslaget nog tilltalar min känsla. Vore
här fråga om en insamling för honom, så skulle jag mycket gerna
deltaga deri, men att betunga statsverket med en sådan skänk, hvarom
här är fråga, det anser jag icke vara rätt.

Om vi gå tillbaka i tiden och tänka på de sorgliga förhållanden,
som inträffade med domänarrendatorerna, så finna vi, att icke blott
desse, utan äfven deras borgesman hafva blifvit utblottade och många
familjer fått gå från hus och hem utan att Riksdagen lemnat dem någon
ersättning. Skulle Riksdagen börja inslå på den vägen, att enskilde
skulle få ersättning så snart de lidit förlust, så tror jag, att vi handla
obetänksamt. Vi kunna då icke veta, hvar det hamnar. Bevilja vi
anslag åt en person, så begå vi en orättvisa mot andra, om de icke
få hjelp i samma nödstälda belägenhet.

På grund häraf yrkar jag afslag å utskottets betänkande,

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm:

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad gjorde herr grefven

N:o 35. 44

Onsdagen den 7 Maj. f. m.

Ersättning åt och. talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
byggmästaren propositioner, först på bifall till hvad ntskottet i förevarande moment
ström för lidna hemstält och vidare på afslag derå, hvarefter den förra propositionen
joriuster å upprepades och förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.

universitets byggnaden

i Mom. b).

Upsala. J

(Forte.) Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och lades till handlingarna statsutskottets den 3
och 5 innevarande maj bordlagda memorial n:o 63, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition angående
uppförande af ett kasernetablissement i Jemtland för en artilleridivision.

Herr Sandberg, som på begäran erhöll ordet, yttrade: På uppdrag
af herr von Sydow tillåter jag mig vördsamt anhålla om ledighet
för honom från riksdagsgöromålen under den återstående delen af
riksdagen.

På gjord proposition beviljade kammaren herr von Sydow den
sålunda begärda ledigheten.

Derjemte erhöllo herrar af llurén och Carlborg begärd ledighet
från riksdagsgöromålen, den förre under fjorton dagar från den 9 och
den senare under åtta dagar från och med den 10 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg af följande lydelse:

Att herr konsuln och riddaren P. Olsson för den återstående delen
af innevarande riksdag behöfver ledighet för sin helsas vårdande intygas
på heder och samvete.

Helsingborg den 29 april 1890.

G. Naumann,
Lasarettsläkare.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 48, till Konungen med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Onsdagen den 7 Maj, e. m.

45 N:o 35.

Onsdagen den 7 maj e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts i propositionen n o 8
framstälda förslag till lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla
bostad eller lemna hyresersättniog åt provinsialläkare äfvensom
i ämnet väckta motioner;

hvarefter kammaren, på framställning af herr vice talmannen
beslöt, att detta utlåtande skulle på föredragningslistan till nästa sammanträde
uppföras näst efter statsutskottets utlåtande n:o 66.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om ledigheter inom kammaren,
hvilka skola innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.

Kammaren åtskildes kl. 7,4 e. m.

In fidem

A. von Krusen stjerna.

N:o 85. 46

Fredagen den 9 Maj.

Fredagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde bl. 2,3 o e. m.

På begäran af herr Reuierstvärd beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under fjorton dagar från den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af vackt motion
om ändrad lydelse af §§ 60 och 61 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 68, i anledning af väckta motioner om pension åt aflidne *
f. d. generaldirektören M. Huss’ enka, Christina Maria Charlotta Huss,
född Bergenstråhle; och

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska
gränsen;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 53, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
i syfte att skydda arbetare mot förlust vid inställande af arbetsföretag;

n:o 54, i anledning af väckta motionär om förmånsrätt för afgifter
till presterskapet; samt

n:o 55, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående utfarts- och byvägar;

Riksdagens särskilda utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af ej
mindre Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning angående
försäkring för olycksfall i arbetet och angående anslag till en
riksförsäkrin g san s tält än äfven herr A. Hedins motion med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om
afgörande genom skiljedomstol af tvister, som kunna uppkomma
emellan Sverige och främmande magter.

Uiplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 49, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§
regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

47 N:o 35.

Fredagen den 9 Maj.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollutdrao-,
n:o 251, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 32, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om utredning angående möjligheten
att bereda tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna
jordbruk. 6

Herr Reuterswärd: Jag anhåller, herr grefve och talman, att
kammaren ville besluta, att det nu upplästa protokollsutdraget måtte
remitteras till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

På gjord proposition biföll kammaren denna hemställan.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till nedannämnda
delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;
n:o 3, angående bankovinsten;

n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;
n:o 5, angående jemkning af den på hemman å landet hvinande
mqvartenngsbörda;

balk™ 6’ an»ående upphäfvande af 8 kap. 2 § 5 mom. rättegångs n:o

7, angående val af justitieombudsman och hans suppleant •
n:o 8 angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken;
, , n:o, 9- ^gående upphäfvande af 5, 6 och 8 §§ samt ändrad 1Ydelse
af 7 § i 12 kap. ärfdabalken; ^

, aDgående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes

lott i dödsbo;

n:o 11, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret •
n:o 12, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret i fråga om de under år 1889 af dem vidtaga åtgärder
i afseende å uppförandet af riksdags- och riksbankshus å
Heigeandsholmen;

n:o 13, om ändrad lydelse af 11 och 13 i lagen angående lösdnfvares
behandling den 12 juni 1885;

n.o 14, angående ändrad lydelse åt 67 § konkurslagen den 18
september 1862 och af 3 § i lagen angående enskild sedelutgifvaude
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889;

n:o 15, angående ifrågasatt förändrad lydelse ''i vissa delar af
varnphgtslagen den o juni 1885;

„ angående uppsägande af gällande handelstraktater med

Frankrike och Spanien;

n.o 17, angående tillägg till § 23 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

ko t^ °t-^'' an”aende vfd fullmägtige i riksbanken och riksgälds -

35. 48

Fredagen den 9 Maj.

n:o 19, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning,
att, der kyrkoförsamling bebtår af flera kommuner,
hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom
sig utse skolråd;

n:o 20, angående ändrad lydelse af § 16 samt tillägg till § 63 i
förordningen om landsting den 21 mars 1862;

n:o 21, angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sj öfart sförhållanden;

n:o 22, angående ifrågasatt ändrad lydelse af 74 § regeringsformen;
samt

n:o 23, angående ändrad lydelse af första stycket af 135 § i stadgan
om skiftes verket i riket den 9 november 1866.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
nedannämnda den 7 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen:
statsutskottets utlåtande n:o 66, sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 4, statsutskottets utlåtande n:o 67 och bevillningsutskottets
memorial n:o 13.

Vid föredragning af bankoutskottets den 7 innevarande maj bordlagda
memorial n:o 14, med förslag till voteringsproposition med anledning
af kamrarnes olika beslut i fråga om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken, godkändes den föreslagna voterigspropositionen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 7 i denna månad bordlagda memorial, n:o 51, och
utlåtande n:o 52 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts
samma dag bordlagda utlåtande n:o 11.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,51 e. m.

In fide in

A. von Krusenstjerna.

Stocka., John Björkmans Tr. 1890.