RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1890:34
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1890. Första Kammaren N:o 34.
Måndagen den 5 maj, e. m.
Kammaren sammanträdde k. 7 e. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 3 och 5 innevarande
månad samt tre protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:
n:o 64, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra
införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och
n:o 65, angående väckt förslag om gratifikation åt för detta
kanslisten C. W. Malm; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande mo 10, i
anledning af väckt motion angående väghållningsbesväret.
Föredrogs å nyo lagutskottets den 25 och 26 sistlidne april Angående
bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af kamrarnes återremiss ändrade beså.
utskottets utlåtande n:o 11 öfver justitieombudsmannens för- ^tämmelser i
slag om ändrade bestämmelser angående lösen för gravations s^ffrTgrabevis.
vationsbevis.
Herr Bergius: I fråga om nyttjanderättsinteckningar, äldre
än tio år, skulle det, enligt utskottets betänkande, komma att
finnas två olika slags gravationsbevis, ett billigare, som skulle
grundas endast på inteckningsboken, samt ett dyrare, som skulle
grundas endast på inteckningsprotokollet.
Under öfverläggningarna i kamrarne, då detta ärende förut
var före, ådagalades med fullgoda skäl, att ett gravationsbevis
för tiden före de 10 sista åren icke kan grunda sig blott på
protokollet. Vid stadgandet uti inteckningslagen, att inteckningar
för nyttj anderättsaftal icke behöfva förnyas för att fortfarande
vara gällande, fästes det uttryckliga vilkoret att de skola vara
införda i inteckningsboken, och det heter, att om ej inteckning
af nyttjanderätt är införd i nämnda bok, skall, vid påföljd att
Första Kammarens Prot. N:o 34. 1890. 1
ff:o 34. 2 Måndagen den 5 Maj, e. m.
Angående inteckningen eljest förfaller, inteckningen förnyas inom den tid
stämmelser i oc^ '' deri ordning, som är stadgad angående inteckning för forfråga
om lö- dran. Gent emot dessa uttryckliga lagstadganden och den motisen
för gra- vering, som lemnats af justitiestatsminister!! i hans anförande till
vatiombevis. statsrådsprotokollet, då lagen antogs, tror jag icke att man är befPorts.
) rättigad påstå, att den omständigheten, att dessa inteckningar icke
äro införda i boken, ej har någon betydelse för deras fortfarande
giltighet. Detta synes likväl utskottet hafva förutsatt, då det
föreslagit att ett gravationsbevis skulle grundas blott på inteckningsprotokollet.
Om man anser, att dessa stadganden i nu gällande inteckningslag
äro origtiga eller mindre lämpliga, vore det skäl att
söka få dem ändrade, men jag tror deremot ej att man bör försöka
tolka dem på ett sätt, hvilket är stridande såväl mot ordalydelsen
i lagen som äfven mot dess anda och mening.
Om man i öfrigt vill godkänna utskottets förslag, tror jag
sålunda, att man för det dyrare slaget af gravationsbevis borde
stadga, att de skulle grundas såväl på inteckningsboken som på
protokollet. Men jag kan icke finna, att det kan vara lämpligt
att införa två olika slag af gravationsbevis. Allmänheten skulle
helt säkert antaga,- att det dyraste skulle medföra den största
tryggheten, och sålunda i regeln begära ett sådant.
Det förslag, som blifvit framstäldt af åtskilliga reservanter
inom utskottet, finner jag, för min del, ega ett afgjordt företräde
framför utskottets förslag.
Uti reservanternas förslag talas ej om att ett gravationsbevis
skall grundas på inteckningsbok eller på protokollet, och
det synes mig också vara i sin ordning. Jag tror nemligen ej
att domaren vid utfärdande af gravationsbevis bör åberopa vare
sig inteckningsboken eller inteckningsprotokollet, utan beviset
bör blott innefatta upplysning om de inteckningar, som besvära
fastigheten vid den tid, då beviset utfärdas. Huruvida domaren
i detta fall anlitat boken eller protokollet eller båda dessa urkunder,
hör ej till beviset. Jag tror ej heller att det är lämpligt,
att domaren här söker skydda sig för ansvar genom åberopande
af den ena eller andra, utan beviset bör, som sagdt, innefatta
upplysning om de inteckningar, hvilka gravera fastigheten, och
ingenting annat.
Det är derför som jag anser, att det af reservanterna afgifna
förslaget bör antagas, och jag ber sålunda att få yrka bifall dertill.
Det lyder så: »att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, dels att kongl. förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 måtte ändras sålunda, att lösen för
gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet för
hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre bestämmes,
då beviset omfattar de tio år, som förflutit näst före
3 Ji:o 34.
Måndagen den 5 Maj, e. m.
det beviset utfärdas, och derutöfver beträffande inteckningar för
nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom
samt för servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor
25 öre samt, då beviset afser kortare tid, till 15 öre för hvarje
år, dock att i detta fall lösen ej må öfverstiga 2 kronor 25 öre,
men ej heller understiga 1 krona, dels ock att i förhållande härtill
jemkning i öfrig! eger rum af de belopp, hvilka i § 3 af
nämnda kongl. förordning äro i första och andra afdelningarna
bestämda såsom lösen för gravationsbevis.»
Då, enligt hvad justitieombudsmannen i sin berättelse påpekat,
det förfares olika i detta fall, är det mycket lämpligt att
söka vinna likformighet.
Så vidt man nu kan finna af den öfverläggning, som i detta
ämne förut egt rum uti Andra Kammaren, är det föga sannolikt
att der antages ett annat förslag än det, som reservanterna nu
afgifvit; och som det äfven synes mig vara lämpligare än utskottets,
får jag vördsamt upprepa min anhållan om bifall dertill.
Herr Unger, Magnus: Jag instämmer med den föregående
ärade talaren deruti, att reservanternas förslag torde vara
det mest antagliga. Utskottet synes hafva ansett att den förra
återremissen skulle varit föranledd deraf, att lösen för gravationsbevis
skulle genom det af utskottet gjorda förslaget blifva allt för
hög. Det är delvis sant, men den hufvudsakliga orsaken till
ärendets återremitterande var Riksdagens ogillande, af den uppfattning,
som inom utskottet gjort sig gällande, att inteckningsprotokollet,
icke mteckningsSoÄen, skulle hafva vitsord i fråga om
öfveråriga nyttjanderättsinteckningar. Detta var den egentliga
orsaken, och man kan väl nu icke begära, att, när utskottets
majoritet haft den åsigten, utskottet skulle i anledning af återremissen
afvika från densamma, och derför kan det ej heller
väcka min förvåning att utskottet framkommit med det förslag,
som nu föreligger uti eu i förhållande till det förra förslaget
modifierad form, hvarigenom lösen för ett gravationsbevis ej skulle
komma att öfverstiga tre kronor.
Men å andra sidan kan man väl icke heller antaga, att
Riksdagen, hvars majoritet förut återförvisat utskottets utlåtande
med anledning deraf att Riksdagen ogillat grunden för utskottets
förslag, nu skulle öfvergifva sin intagna ståndpunkt och godkänna
det föreliggande förslaget, som åtminstone delvis grundar sig på
utskottets origtiga åsigt angående inteckningsboks vitsord.
Skulle man emellertid dela utskottets åsigt, att endast inteckningsprotokollet
har vitsord i fråga om öfveråriga nyttjanderättsinteckningar,
förefaller den lösen, som utskottet föreslagit för
genomgående af inteckningsprotokollen, i sanning allt för obetydlig
för att föranleda till ett lagstadgande derom, att det skulle
blifva olika lösen för olika slag af gravationsbevis. Vi hafva nu
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lösen
för gravationsbevis.
(Ports.)
N:o 34. 4
Måndagen den 5 Maj, e. m
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om In
sen för gravationsbevis.
(Forts.)
hunnit till femton år från 1876, då inteckningslagen trädde i
kraft, och då utskottet nu föreslår en tillökning af 75 öre för att
genomgå protokollen, skulle ersättningen derför nu utgöra 5 öre,
men 50 år härefter 1 Va öre för hvarje år, som domaren nödgades
genomgå.
Jag vill icke påyrka högre lösen, utan jag påyrkar ogillande
af detta af utskottet föreslagna dubbelsystem i afseende å gravationsbevis
och lösen derför, hvilket allt härleder sig aE utskottets
från Riksdagens majoritet afvikande åsigt derom, att icke inteckningsboken
utan protokollet skall hafva vitsord i frågor om
öfveråriga nyttjanderättsinteckningar. Och, som Riksdagen härutinnan
förut hyllat en annan åsigt, som jag för min del anser
vara rigtig, förenar jag mig med den föregående talaren uti hans
yrkande om bifall till reservanternas förslag.
Herr Hasselrot: Såsom af de båda föregående talarnes
anföranden framgår, är den ekonomiska sidan af saken af ringa
betydelse. Lösen för gravationsbevis af båda de slag, som omförmälas
i utskottets skrifvelseförslag, skulle för närvarande blifva
densamma, eller 2 kronor 25 öre, och för det senare slaget endast
så småningom ökas, så att den framdeles skulle uppgå till
högst tre kronor. Denna sida torde man således kunna lemna
å sido. Vigtigare är frågans principiella betydelse, eller om gravationsbevis
för den tid, som ligger bortom de sista tio åren,
kan, hvad angår nyttj anderätts- och andra dermed likstälda inteckningar,
grundas endast på inteckningsboken, eller om man,
för att vinna full säkerhet om bevisets vigtighet, måste gå öfver
till inteckningsprotokollet. Den siste talarens påstående, att Riksdagens
majoritet vid återremissen redan uttalat sin mening i
detta hänseende, tror jag ej är rigtig. Visserligen höjdes då
röster för den åsigt, han förfäktat, men äfven den motsatta meningen
hade flere målsmän; och Riksdagen har ännu icke genom
något beslut yttrat sig om, hvilkendera åsigten Riksdagen anser
vara den rätta. För min del vill jag icke tillåta mig påstå, att
den åsigt, som af herrar Bergius och Unger uttalats, är origtig;
men mig synes, att det är temligen hänsynslöst af dem att säga,
att det ej tinnes något giltigt skäl för den andra meningen, hvilken
dock hyses af ganska många jurister. Det är kammarens
flesta ledamöter väl bekant att vid underdomstolarne föres beträffande
inteckningar dels protokoll, hvaruti handlingen intages i sin helhet,
och dels en inteckningsbok, upplagd med ett blad för hvarje
hemman eller lägenhet, å hvilket blad, när någon inteckningsåtgärd
är vidtagen, skall införas egarens af hemmanet eller lägenheten
namn, hemmansdelen eller lägenheten i fråga, handlingens
innehåll i korthet samt inteckningsåtgärden.
Förslaget till 1875 års inteckningsförordning, som förelåg
till granskning hos högsta domstolen, innehöll att inteckning för
Måndagen den 5 Maj, e. m.
5 N:o 34.
nyttjanderättsaftal, som beviljades eller förnyades efter det förordningen
trädt i kraft, skulle fortfarande gälla utan förnyelse.
Högsta domstolen anmärkte enhälligt mot detta förslag, att det
var otillfredsställande, och det yttrades då bland annat, att den
inteckningsbok, som skulle komma att införas, icke kunde blifva
af beskaffenhet att kunna tilläggas vitsord för utfärdande af
gravationsbevis, och att bevis angående den nyttjanderätt, hvarför
en fastighet vore intecknad, alltid måste utfärdas efter den normala
urkunden, som utgjordes af rättens protokoll.
Der finna vi således uttalad den åsigt, att inteckningsboken
ej kunde hafva vitsord i förevarande afseende, och att den normala
urkunden, hvarefter gravationsbevis borde meddelas, vore
inteckningsprotokollet. Med anledning af dessa anmärkningar
gjordes visserligen ändring i den ifrågasatta bestämmelsen af
dåvarande justitiestatsministern, men denna ändring understäldes
aldrig högsta domstolen och blef enligt mitt förmenande ganska
olyckligt formulerad.
Bestämmelsen är i nu gällande lag så formulerad, att befrielsen
från skyldigheten att förnya en nyttjanderättsinteckning är
beroende på, huru vida inteckningen eller förnyelsen blifvit införd
i inteckningsboken. Vill man tolka denna bestämmelsen uteslutande
enligt ordalydelsen, såsom man skall tolka grundlagarne,
kan jag väl medgifva, att den åsigt, som förfäktats af konstitutionsutskottets
ärade ordförande, hvilken ju är van vid grundlagstolkning,
kan hafva skäl för sig, men ser man på förhållandet,
kommer man till ett helt annat resultat.
Om eu person begär vid domstol att få inteekuadt ett
nyttjanderättskontrakt, och han får protokollsutdrag från domstolen
om att inteckningen är beviljad och uti inteckningsboken
införd och äfven får på sitt protokollsutdrag antecknadt utdrag
ur inteckningsboken, utvisande ett sådant förhållande, då frågar
jag: har ej denne person gjort allt hvad som erfordras för att
få tillgodonjuta den sakrätt, som lagen omnämner? Jo, och
denna sakrätt kan ej förminskas deraf, att en eller annan domare
möjligen antingen alldeles icke fört in denna hans inteckning i
boken eller till äfventyrs fört den på orätt ställe. Det är emellertid
ej så ovanligt, att så kan vara fallet, och jag skulle derpå
kunna anföra många exempel. I flera domsagor kan den ordinarie
domaren icke hinna göra allt, utan lemnar uppsättningen
af de s. k. småprotokollen åt ett biträde. Biträdet får då ej
införa inteckningen direkt i boken, enär det ej är tillåtet att uti
denna göra ändringar eller rättelser, utan han tillbandahålles i stället
blanketter i öfverensstämmelse med boken till ifyllande. Biträdet
sätter sålunda upp protokollet och skrifver å blanketterna hvad
han anser böra införas i boken. Domaren går nu i sin ordning
igenom protokollet, justerar lapparne och ser till att de äro rigtiga,
hvarefter protokollet och lapparne lemnas till en renskrifvare
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lösen
för gravationsbevis.
(Forts,)
N;o 34. 6 Måndagen den 5 Maj, e. m.
Angående att efter desamma utskrifva expeditionerna Expeditionen komstämmelseri
mer sålunda att innehålla dels hvad som står i protokollet och
fråga om lö- dels utdrag af inteckningsboken, detta utdrag skrifvet efter blansen
för gra- kettens innehåll, och allt ser sålunda fullständigt och ordentligt
vationsbevis. ut. Om nu blanketterna sedermera ordentligt införas i boken,
(Forts.) så är också allt godt och väl. Men om en sådan lapp slarfvas
bort eller eljest förkommer och i följd deraf ej blir i boken införd,
skall då den enskilde personen hafva förlorat sin i lag bestämda
rätt, att hans vunna inteckning skall vara gällande utan förnyelse,
derför att domaren underlåtit införandet i boken, ehuru expeditionen
visar att sådant verkligen skulle skett? Jag tillåter mig härpå
svara ett bestämdt nej. Och om, såsom äfven händt, och hvarpå
jag sett exempel, inteckningen verkligen införes i boken och lagens
bokstaf sålunda är uppfyld, men den blir införd på orätt blad,
hvad blir följden deraf? Det finnes t. ex. inom samma domsaga
två hemman med namnet Säby. För eu tillfällig vikarie är kanske
detta förhållande obekant, och han verkställer anteckningen i
boken på orätt ställe, så att en inteckning i det. ena hemmanet
Säby kommer att föras på upplägget för det andra hemmanet
med samma namn. Följer man då vid utfärdandet af gravationsbevis
endast inteckningsboken, inträffar ju, att eu inteckning ej
kommer med i gravationsbeviset, ehuru den fortfarande gäller
och graverar fastigheten.
Jag vågar derför påstå, att den enda rätta urkund, till
hvilken man bör gå för att få fullständig visshet i detta afseende,
är inteckningsprotokollet, naturligtvis jemfördt med boken, och
sådan tror jag äfven den allmänna uppfattningen vara. Jag vet
att en hypoteksförening i södra Sverige icke åtnöjer sig med gravationsbevis
för tiden bortom de sista tio åren grundadt på
inteckningsboken. I dag har jag fått höra, att en hypoteksförening
i mellersta Sverige äfvenledes fordrar dylikt gravationsbevis efter
protokollet.
Då frågar jag, är det väl rätt att, såsom reservanterna ifrågasatt,
enskilde personer skola ovilkorligen låta sig nöja med gravationsbevis,
utfärdade efter inteckningsboken, hvilken möjligen är
vilseledande? År det då ej bättre att, på sätt utskottet föreslagit,
den som icke är nöjd med bevis ur inteckningsboken får ett
bevis åt sig utfärdadt efter protokollet, derest sökanden uttryckligen
begär detta?
Det är visserligen sant att det är rätt ledsamt att hafva
två slags gravationsbevis, men detta beror på den otydliga bestämmelsen
i inteckningslagen och dess olika tolkning. Är en
part nöjd med det billigare och lättare utfärdade beviset, så må
han få ett sådant, men derför må man ej vägra den, som önskar
ett efter hans mening säkrare bevis, att erhålla ett dylikt.
Den andre talaren i ordningen sade, att det vore bättre
ändra lagen än komma med detta skrifvelseförslag — Men det
Måndagen den 5 Maj, e. nn.
7 Tf:o 34,
föreligger ju ej något förslag om lagförändring i detta hänseende. Angående
Om så vore förhållandet, skulle jag vara den förste att tillstyrka ändrade beändring.
Men då nu ej detta är fallet, och det föreligger förslagil
om huru gravationsbevis skola utfärdas, kan jag ej se, att utskottet sen för grålax
kunnat göra annat än hvad det gjort, nemligen om jag så vatiombevis.
får säga sammanjemkat de skilda åsigter, hvilka uttalats af de (Forts.)
olika sidornas talare vid ärendets förra behandling, och å ena
sidan gifvit dem rätt, hvilka säga att gravationsbevis af ifrågavarande
slag kunna och böra utfärdas endast efter inteckningsboken,
om så önskas, men å andra sidan ej heller velat förmena
enskilde personer eller allmänna inrättningar rätten att, om de
så önska, få sina gravationsbevis grundade på inteckningsprotokollet.
Detta har varit utskottets motiv, och jag tror att utskottet
härutinnan handlat fullt lojalt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Bergius: Det var en egendomlig skildring, som den
siste talaren lemnade öfver sättet, hvarpå det lär tillgå vid införandet
af inteckningsåtgärder i inteckningsboken. Jag vill ej
bestrida, att ju icke så kan tillgå på somliga ställen, men jag
har dock icke kunnat tänka mig att det skulle tillgå så. Ty
man bör väl först föra in i boken och sedan på expeditionen,
som skall utlemnas till sökanden, eller ock samtidigt på båda,
men att först teckna på expeditionen och sedan införa i boken
—- det kan ej vara ritigt.
Det åberopades vidare till stöd för denna tolkning af 43 §
hvad högsta domstolen yttrat, då lagen var föremål för dess
granskning. Men då var det ej fråga om detta stadgande, hvilket
deremot motiveras af justitiestatsminister!! i hans anförande till
statsrådsprotokollet den 5 februari 1875, hvarest han säger att,
»med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande § anmärkt,
den förändring deri blifvit vidtagen, att befrielsen från
skyldigheten att förnya eu nyttjanderättsinteckning gjorts beroende
derpå, att anteckningen om nyttjanderätten egt rum i den bok,
hvilken enligt förslaget skulle föras öfver hvad i inteckningsprotokollet
blifvit intaget.»
Såvidt jag kan finna är detta yttrande fullt tydligt och lika
tydligt som stadgandet i sj elfva inteckningslagen, der det uttryckligen
föreskrifves, att om ej inteckningen af nyttjanderätten är
införd i boken, måste den förnyas vid påföljd att inteckningen
eljest förfaller.
Herr Unger, Magnus: Jag är hufvudsakligen förekommen
af herr Bergius, dock vill jag ytterligare betona, det åsigten att
inteckningsboken icke skulle hafva vitsord gäller inteckningar i
allmänhet och icke öfveråriga nyttjanderättsinteckningar. Att inteckningsboken
i detta afseende måste hafva vitsord framgår deraf,
K:o 34. 8
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lösen
för gravationsbevis.
(Ports.)
Måndagen den 5 Maj, e. na.
att inteckningslagen, sedan förut föreslagits såsom vilkor för att
en nyttjanderättsinteckning skulle gälla öfver tio år, att den skulle
vara förnyad, efter 1876 ändrades derhän, att en dylik inteckning,
för att vara gällande öfver tio år, skulle vara införd i
inteckningsboken.
År den införd i boken, så gäller den alltså, och är den icke
införd i boken, utan till äfventyra endast i protokollet, så gäller
den icke öfver tio år.
För öfrigt får jag säga mot hvad herr Hasselrot yttrat, att
om må hända praxis på åtskilliga ställen kan vara sådan, som
han beskrifvit, har jag dock anledning hoppas, att den ej måtte
vara allmän den praxis, att man skrifver på lappar hvad som
skall införas i boken, samt på dessa lappar grundar utdrag
ur boken.
Och till sist, i fall det möjligen skulle kunna af eu och annan
missförstås, vill jag erinra, att man icke så der lättvindigt, som
herr Hasselrot antydt, »meddelar bevis att en inteckning är införd
i boken», utan domaren skall, enligt lag, meddela utdrag ur inteckning
sboken och i det utdraget ord för ord införa allt hvad om
den inteckningen finnes i boken infördt, och när eu sökande får
i sin hand ett sådant utdrag, måste han väl ock kunna vara förvissad,
att inteckningen verkligen är i boken införd och äfven
kunna tillse att den blifvit rätt införd.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Herr Bergström: Det är här icke så mycket fråga om
utskottets uppfattning och tydning af det åberopade stadgandet
i inteckningslagen som om allmänhetens. Det är visadt af den
tredje talaren i ordningen, att allmänheten — åtminstone en del
deraf — ingalunda nöjer sig med ett gravationsbevis, grundadt
endast på inteckningsboken, utan man fordrar ett sådant bevis,
grundadt på inteckningsprotokollet, äfven hvad angår tiden bortom
de närmast förflutna tio åren. År så förhållandet, synes mig
naturligt, att man har alternativa bestämmelser i afseende på
lösen för det ena eller det andra slaget af gravationsbevis. Det
är just hvad utskottet här föreslår. År det en person, som nöjer
sig med ett gravationsbevis, grundadt, hvad angår de tio sist förflutna
åren, på inteckningsboken och, hvad angår tiden bortom
dessa år till början af år 1876, på inteckningsboken, bör han
slippa med att betala en mindre lösen. Men är det en person,
som, väl bekant med den osäkerhet som råder i fråga om boken,
begär ett tillförlitligare gravationsbevis, bör man också tillstädja
honom få det mot något högre betalning. — Här är ifrågasatt,
att man borde ändra stadgandena i inteckningslagen. Ja, så fort
ett förslag om ändringen af denna lag i den delen framkommer,
skall jag understödja det. Men hvad som här borde ifrågasättas
att ändra, det vore rättigheten för part att få gravationsbevis för
9 N:o 34.
Måndagen den 5 Maj, e. m. .
tiden bortom de sista 10 åren, grundadt på inteckningsprotokollet.
Så länge man icke i expeditionstaxan infört rättighet för domaren
att vägra gravationsbevis begärdt af part för den tid, som ligger
bortom de tio sista åren, och grundadt på inteckningsprotokollet,"
så länge måste man också ha eu sådan bestämmelse, som utskottet
föreslagit. Jag kan väl föreställa mig att domaren finner det
mycket obehagligt och besvärligt att gå till inteckningsprotokollet
för tiden bortom de tio sista åren, men jag tviflar på, att eu
domare kan vägra ett sådant bevis; och är det hans skyldighet
att lemna ett sådant, måste äfven expeditionstaxan innehålla
bestämmelser derom. Och det är detta lagförslaget innehåller,
och derefter är lösen lämpad. Ingen kan väl heller säga, att
maximum 3 kronor är för högt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hasselrot: Med anledning af hvad herr Unger yttrade
om att det förfarande jag omnämnde icke vore rigtigt och förefölle
högst besynnerligt, beder jag att deri få instämma till alla
delar. Men ett faktum är att så skett, och jag skulle kunna anföra
flera exempel från olika delar af riket på huru verkligen
vårdslöst inteckningsböckerna äro förda. I den domsaga, der jag
arbetar, hafva tillförordnade domare, som icke känt ortförhållandena
fört böckerna under tiden från 1876—1880, och böckerna
vimla för denna tid af grafva fel. Och så är det på många andra
ställen. Under sådana förhållanden kan det icke vara rätt att
tvinga en part med att nöja sig med bevis efter dessa böcker
och, om ett sådant bevis skulle vara felaktigt, säga åt honom:
domaren, som fört boken, har begått felet, håll er till honom.
Den domaren kan vara död för länge sedan. Vore det så, att
staten ersatte skadan af fel, som en domare begått, vore saken
afhjelpt; men som det nu är kan man icke gerna visa parten
till den döde domarens sterbhus. —- Det enda rigtiga är, att parten
berättigas få ett bevis, som med säkerhet upptager alla inteckningar,
som gravera fastigheten, och för ett dylikt bevis måste
man enligt min åsigt gå till den urkund, som. härutinnan ensam
har laga vitsord, eller protokollet.
Herr Unger, Magnus: Jag tror det blir omöjligt att lag
stifta
i denna fråga för att förekomma fel och ett sådant oefterrättligt
slarf af domare, som, enligt hvad jag här hört omtalas,
skulle begås vid inteckningsböckernas förande. Och jag tror för
öfrigt, att kan sådan vårdslöshet ega rum vid inteckningsböckernas
förande, Indika man anser vara så vigtiga urkunder, lär väl
samma ovårdsamhet kunna ega rum äfven vid inteckningsprotokollens
uppsättning, och då kunna dessa ej tillerkännas större
vitsord än inteckningsböckerna. Till sist vill jag säga, att jag
anser icke, att en part bör kunna påkalla mig att granska den
eller den handlingen, utan eger han att fordra och domaren att
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lösen
för gravationsbevis.
(Forts.)
N:o 84. 10
■ Måndagen den 5 Maj, e. m.
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lö
sen för gravationsbevis.
(Forts.)
meddela bevis om Indika inteckningar gravera hans hemman;
— domaren må nu hemta sin upplysning derom från hvad källa
.han vill — och när någon nyttjanderättsinteckning icke finnes
i intecknings&oÅm, anser jag mig tryggt kunna lemna ett bevis,
att någon sådan inteckning icke vidlåder hemmanet;
Herr Fröberg: För min del får jag bekänna, att jag ställer
mig på reservanternas sida af det skäl, att jag tror att den grund,
från hvilken de utgå, är den rätta. Det är stadgadt, att sedan
en inteckning för nyttjanderätt eller servitutsaftal blifvit i intecknings-
eller fastighetsboken införd, behöfver den ej förnyas, och
i fråga om en sådan inteckning, som är öfver tio år, måste boken
ha vitsord. Derom tycker jag ingen tvekan bör kunna uppstå.
Det är beklagligt, att i lagstiftningen införts den bestämmelsen,
att inteckning för fordran allt framgent skall inom hvart
tionde år förnyas för att fortfarande gälla, men att inteckning
för nyttjanderätt eller servitut deremot icke behöfver förnyas,
utan ändock är gällande, så snart den blifvit införd i inteckningsboken.
Inteckning för fordran hade bort likställas med inteckning
för nyttjanderätt. Den skiljaktighet, som nu uppstått, är
en följd deraf och att vid utfärdande af gravationsbevis två olika
förfaringssätt göra sig gällande, i ty att, då det är fråga om fordran,
skall beviset grundas å protokollet, men att vid fråga om
nyttjanderättsinteckningar äldre än de sista tio åren det är nog
med inteckningsboken. I det ena fallet har boken vitsord, i det
andra icke. Eu sådan lagstiftning bör icke fortfara, utan ändras,
ju förr dess hellre. Antingen skola alla inteckningar förnyas eller
också inga. Det är det rätta. Men att hafva eu sådan halfhet,
att i ena fallet skall förnyelse ske och icke i det andra — det
är icke lämpligt och föranleder dessutom olägenheter af flera slag.
Hvad åter beträffar de af herr Hasselrot anförda förhållanden,
får jag förklara, att jag icke i något afseende kan instämma med
honom. Är en domare så vårdslös, att han vitsordar ett utdrag
af inteckningsboken, som icke öfverenstämmer med protokollet, är
det högst beklagligt, men ej kan en dylik förmodad vårdslöshet,
som väl lärer mera sällan få antagas förekomma, tillmätas en
sådan betydelse, att allt vitsord skall frånkännas inteckningsboken.
Något giltigt skäl att antaga, att protokollet skall föras rigtigt
men ej inteckningsboken, finnes ju icke. Lika väl kan boken
antagas vara rätt förd, men protokollet orätt. Om i det exempel,
som herr Hasselrot anförde, att eu inteckning i hemmanet n:o .1
förts in på upplägget för hemmanet n:o 2, blir följden den,
att, när egaren af denna senare fastigheten får se det, han
deri söker rättelse, som ock torde vinnas, och den vårdslöse
domaren får ersätta den skada, han vållat. Att lagstifta på
grund af sådana fall är nära nog omöjligt, ty man måste utgå
från den förutsättningen, att alla embetsman göra sin pligt. Det
Måndagen den 5 Maj, e. m.
11 N:o 84.
kan ju hända, att misstag kunna begå?, men då det sker, kan Angående
rättelse också sökas och vinnas, och den enskilde bör icke blifva “»dmde belidande
för domareslarf. — Hvarje inteckningshafvare bör under- U
söka, huruvida allt beträffande inteckningen är rigtigt, och är se» för gradet
icke så, skall han söka rättelse, vare sig den felaktiga anteck- vationsbevis.
ningen förekommer i protokollet eller i boken. Iakttages detta, (Forts.)
böra ej kunna inträffa i längden sådana förhållanden, som de af
Hasselrot omnämnda. Men då inteckningslagen är sådan, attnyttjanderättsinteckningar
icke behöfva förnyas, då de införts i inteckningsboken,
böra gravationsbevis, som innehålla utdrag ur inteckningsboken,
godkännas såsom fullt giltiga angående de nyttjanderättsinteckningar,
som tillkommit före de sista tio åren, och
domaren sålunda vara berättigad att på grund af inteckningsboken
och ingenting vidare meddela gravationsbevis om nämnda
inteckningar för den tidrymd fråga är.
Jag förenar mig med reservanterna om deras förslag.
Herr Öländer: Diskussionen tyckes hafva öfvergått från
öfverläggning öfver hvad som bör blifva lösen för ett gravationsbevis
till bedömande af en lagfråga. Jag kan icke neka till att
jag i början stod på reservanternas sida, emedan jag liksom de
är fullt öfvertygad om att inteckningsböckerna hafva vitsord angående
de nyttjanderättsinteckningar, som äro i desamma införda.
Men då så betydligt skiljaktiga meningar härom mellan juristerna
sjelfva uppstått, och det. icke torde tillkomma Kiksdagen att på.
grund af den nu föreliggande motionen afgöra nämnda fråga,
börjar jag finna det ganska betänkligt att rösta för reservationen.
Hvad som är säkert är, att hvarje rättsökande har rätt att få
ett bevis öfver alla de inteckningar, som gravera hans fasta egendom
i nuvarande ögonblick, vare sig de äro införda i boken eller
ej. Det är således domarens skyldighet att utfärda ett sådant
bevis. Nu är således frågan: hur skall han vara skyddad så
att beviset ej blir orätt: skall han vara skyldig att gå till inteckningiprotokollet
och genomgå detsamma eller skall han vara
försvarad med att blott genomse inteckningsboken? Detta är
sjelfva tvistefrågan och derom synas somliga jurister hafva eu
åsigt, andra en annan. Vid sådant förhållande tror jag att, för
att å ena sidan allmänheten skall vara säker på att det gravationsbevis,
som erhålles, är rigtigt, och å andra sidan domaren
skall kunna skydda sig sjelf för hvarje efterräkning, det säkraste
är att domaren genomgår inteckningsprotokollet åtminstone
till dess förklarande genom lag eller utslag från högsta domstolen
närmare bestämmer detta förhållande. I anledning häraf
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Bergström: Det lagrum, som ytterst föranledt tvisten,
säger: »Inteckning för nyttjanderätt galle fortfarande utan
It:o 34. 12
Angående
ändrade bestämmelser
i
fråga om lösen
för gravationsbevis.
(Forts.)
Måndagen den 5 Maj, e. m.
förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i 61 § omförmälda
bok», boc est inteckningsboken; men det står icke, att den skall
vara införd på rätt ställe i den boken. Låt oss antaga att det
fallet inträffar — hvilket i verkligheten har inträffat — att en
nyttjanderättsinteckning blifvit förnyad, och förnyelsen äfven införd
i inteckningsboken, men på orätt ställe; antagom vidare,
att någon begär gravationsbevis angående det hemman, hvari
nyttjanderättsinteckningen är meddelad, och antagom slutligen, att
detta bevis grundas uteslutande på inteckningsboken; hvaraf följer
att denna inteckning icke kommer in i gravationsbeviset. Nu
frågar jag de domare, som här försvarat reservanternas mening,
om vid sådant förhållande den, som fått förnyelse af nyttjanderättsinteckningen
och som har bevis om förnyelsens införande i
inteckningsboken, är förlustig sin rätt. Jag säger: nej! och i
evighet nej! Och just derför är det nödvändigt att hafva olika
slags gravationsbevis. Till dess den lagstiftande magten sagt,
att en domare icke är skyldig att utfärda gravationsbevis för tiden
bortom de tio sista åren på grund af annat än inteckningsboken,
måste en part ha rätt att få gravationsbevis grundadt äfven
på protokollet; och då är det rätt och billigt att ha olika
satser för lösen.
Herr Fröberg: Man kan icke gerna begära, att lagen skall
innehålla bestämmelser för det fall, att domaren inför intecknin-
garna på hvad jag skulle vilja kalla orätt konto i fastighetsboken.
Det är väl icke möjligt och det vill väl icke lagutskottets ärade
ordförande påstå, att det är nödvändigt att skrifva särskilda lagar
för sådana fall. Men när det nu i inteckningslagen stadgas, att
en nyttjanderättsinteckning, som blifvit införd i fastighetsboken,
icke vidare behöfver förnyas, men att den inteckning, som icke
är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att eljest förfalla, förnyas
inom den tid och i den ordning, som om inteckning för
fodran föreskrifves, följer också deraf, så vidt jag kan förstå, uppenbarligen,
att en nyttjanderättsinteckning, för att den utan förnyelse
skall gälla i mer än tio år, måste vara införd i fastighetsboken;
hvadan denna bok i detta fall måste hafva vitsord. Jag påstår,
att den inteckningshafvare, som underlåtit att undersöka om inteckningsprotokollet
och boken med hvarandra öfverensstämma,
får skylla sig sjelf, om han till följd af origtigheter deri tillskyndas
förluster och skada, som han ej kan få af den felaktige ersatta.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Bergius: I anledning af herr Bergströms fråga vill
jag endast upprepa det yttrande jag afgaf, då jag först hade ordet,
nemligen att enligt min åsigt bör domaren icke åberopa
hvarken protokollet eller boken; han eger icke att i sjelfva beviset
skydda sig bakom vare sig det ena eller andra. Beviset
Måndagen den 5 Maj, e. in.
13 N:o 34.
skall blott innefatta en upplysning om de inteckningar, som fin- Angående
nas i fastigheten vid tiden för gravationsbevisets utfärdande. I ärrade bedenna
fråga är det likgiltigt, om inteckningsboken eller proto- friska mll
kol!et har vitsord. sen fgr gra.
vationsbevis.
Herr Hasselrot: Jag går in på herr Bergii åsigt, att derest (Ports.)
en domare i gravationsbeviset icke säger, om lian gått till protokollet
eller boken, han är ansvarig för att beviset är rigtigt. Men
han kan då icke, såsom herr Bergius syntes antyda, skydda sig
för följderna af ett fel genom att hänvisa till inteckningsboken,
om felaktigheten beror på denna bok, utan han får nog gå till
protokollet. En domare, som icke gör detta, kan löpa stor risk,
ty på honom faller då ansvaret, om boken möjligen är felaktig,
Jag tror heller icke att många domare göra så utan, då protokollet
ej användts, åberopar man i allmänhet inteckningsboken
för att skydda sig för den risk, som kan uppkomma derigenom
att boken kan vara origlig.
Herr Fröberg sade, att man ej kan stifta lag särskildt för
sådant fall, att domaren för in en inteckning på orätt blad. Nej,
det kan man icke göra, men man skall stifta lag så, att den är
tillämplig och kan lämpas på alla fall. Det är ett faktum, att
sådant har inträffat, och jag har icke ännu hört någon domare
påstå, att en inteckning, som är införd på orätt ställe i boken,
ej fortfarande gäller utan förnyelse, utan alla erkänna att om
inteckningen verkligen blifvit införd i boken, så är lagens fordran
uppfyld, och förnyelse ej vidare erforderlig. Men gravationsbevis
efter boken duger i sådant fall icke; det blir origtigt. Skall
jag icke då gå till protokollet?
Herr Enger. Magnus: Jag beder endast få säga, att om
jag går igenom både inteckningsprotokollet och boken och finner,
att de icke stämma med hvarandra, och om jag är skyldig
att dervid undersöka, hvilkendera af dem är origtig, så måste
jag dock vid sådan undersökning icke förbise, att enligt lag bero
öfveråriga nyttjanderättsintechningars gällande kraft likväl ytterst
derpå, om de äro i intecknings6o/cew införda.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven
och talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats,
dels att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr
Bergius, att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservation.
Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden samt förklarade sig anse propositionen
på bifall till det af herr Bergius framstälda yrkandet vara
med öfvervägande ja besvarad.
N:o 84. 14
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 47, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes det förslag, som innefattas i den
vid utlåtandet fogade reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda :
Ja-—60;
Nej—25.
Tillägg till Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagförordningen
utskottets den 25 och 26 nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 48,
angående j anledning af ej mindre Kong! Maj:ts proposition med förslag
sparbanker, ]ag^ innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker
den 1 oktober 1875, än äfven väckt motion med förslag till vissa
bestämmelser angående sparbanker.
1 punkten.
Herr Ca valli: Ehuru jag icke kan betvifla, att det nu
föredragna förslaget blir af Riksdagen antaget, helst det, åtminstone
till stor del, af Riksdagen påkallats, må det tillåtas mig,
som vid tiden för beslutets fattande icke var ledamot af Riksdagen,
att mot förslaget göra några erinringar, hvilka jag med
hänsyn till sakens sannolika utgång skall göra så korta som
möjligt.
Vår sparbanksinstitution, som nu är öfver ett hälft sekel
gammal, har på ett lysande sätt fylt sin uppgift: att upptaga
folkets besparingar och göra dem fruktbärande, hvarigenom den
ej oväsentligt bidragit till landets ekonomiska utveckling.
Institutionen har derför förvärfvat sig ett rättmätigt förtroende
och har fått fritt och ostördt utveckla sig. På de senaste
åren har dock ett och annat förslag blifvit väckt om restrik
-
Måndagen den 5 Maj, e. m.
15 N:o 34.
tioner, och dessa hafva utmynnat i det förslag, som nu förelig- Tillägg till
ger. Anledningen till detta förslag torde ligga i den omständig- förordningen
heten, att 4 eller 5 af rikets sparbanker, till antalet nära 400, schanker
under de sista åren gått omkull. Men jag vågar tro, att den
lagstiftning, som på grund af detta förhållande bort ifrågakomma, ^ °r S''''
icke hufvudsakligen bör gå i uu ifrågasatta rigtning, och detta
derför, att fallissementen icke berott derpå, att ledamöter af sparbankernas
styrelser eller hos sparbankerna anstälde tjensteman
erhållit lån eller ingått borgen, utan derpå att eu eller annan af
sparbankernas styrelseledamöter eller tjensteman med sparbankens
medel oärligt förfarit, och detta kan lagstiftningen icke hjelpa.
Jag vågar dessutom med stöd af egen erfarenhet antaga, att en
lagstiftning'' sådan som denna icke skall medföra någon reel fördel
för sparbankerna. Jag är skyldig att derför bjuda bevis,
och jag vill i sådant hänseende anföra ett exempel från min
egen verksamhet. Vid inspektion af en sparbank gjordes anmärkning
deremot att eu person, som var ledamot af sparbankens
styrelse, var i sparbanken engagerad till sådana belopp, att med
hänsyn till den erbjudna säkerheten och hans ekonomiska ställning
säkerheten icke var för sparbanken betryggande. Sparbanksstyrelsen
förklarade anmärkningen vara befogad och sade sig vara
villig att afhjelpa missförhållandet. Vid följande inspektion var
missförhållandet ock afhjelpt, dock icke sålunda att mannen i
fråga var skyldig ett öre mindre än förut, men han var icke
längre styrelseledamot; det var hela skilnaden. Jag föreställer
mig, att detta fall skall ofta upprepas, om nu ifrågavarande lagstiftning
genomföres.
Om jag således icke för min del kan skänka min röst åt
det nu framlagda förslaget, kan jag icke förneka, att jag finner
nu gällande sparbankslagstiftning vara behäftad med väsentliga
brister. Jag vill särskildt framhålla två, som efter mitt förmenande
äro af största betydelse. Den ena afser 1 § i nu gällande
sparbankslag af den 1 oktober 1875, i hvilken det stadgas, att
de, som vilja stifta en sparbank, skola till Konungens befallningshafvande
i länet ingifva ett exemplar af sparbankens reglemente,
och att ändringar i detta reglemente skola, inom tre månader
efter det de beslutits, hos Konungens befallningshafvande
anmälas. Den administrativa myndighet, som har att mottaga
dessa anmälningar, har sålunda vid stiftandet af sparbanksreglementet
och i fråga om dess detaljer icke något att besluta; det
är endast eu formel åtgärd, som skall vidtagas.
Men den andra omständigheten är af ännu större betydelse;
den afser nu gällande stadganden om sparbanksrevision och
administration. Om revisionen är endast stadgadt, att sådan
skall förrättas årligen, icke vidare, och om administrationen att
namnen å de personer, hvilka i egenskap af sparbankens hufvudman
och styrelseledamöter handhafva dess förvaltning, skola
N:o 34. 16
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till hos Konungens befallningshafvande årligen anmälas. Till hvilka
förordningen mycket märkvärdiga påföljder sådana stadganden kunna leda
sparbanker torde vara tydligt. Jag vill nämna ett par exempel, båda tern(Forts)
ligen talande. En sparbank, som förvaltar medel till belopp af
mer än 10 millioner kronor, har i sitt reglemente stadgadt, att
sparbankens styrelseledamöter väljas för lifstid, de äro oafsättliga,
och styrelsen supplerar sig sjelf. En annan sparbank, som förvaltar
omkring 1,200,000 kronor, har i sitt reglemente likaledes
stadgadt, att styrelseledamöterna väljas för lifstid, äro oafsättliga
och att styrelsen supplerar sig sjelf, och dessutom är tillagdt, att
styrelsen väljer sjelf en af de tre revisorer, som skola granska
sparbankens förvaltning och räkenskaper, hvarjemte styrelsen
sjelf pröfvar de anmärkningar revisorerna kunna hemställa. Det
är endast skyldig rättvisa att säga, att de två sparbanker, på
hvilka jag nu hänsyftat, äro väl skötta, men detta bevisar ingenting
beträffande de anmärkningar, jag gjort mot sjelfva sakförhållandet.
Vid sådana förhållanden vore det helt enkelt följdrigtigt,
att jag här i kammaren framstälde det yrkandet, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära framläggandet af förslag
till ny sparbankslagstiftning, men då herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 6 december 1889 förklarat, att efter hans uppfattning nu
gällande sparbankslagstiftning väl skulle behöfva att i dess helhet
omarbetas, så har jag trott, att det icke vore lämpligt att
här framställa ett sådant yrkande. Jag föreställer mig nemligen,
att herr finansministerns uppmärksamhet i allt fall är rigtad på
denna fråga.
På grund af hvad jag i den förra delen af mitt yttrande
anfört är det tydligt, att jag yrkar afslag å den nu föredragna
punkten.
Herr Sandberg: Då utskottets hemställan efter mitt omdöme
innebär en förbättring såväl af Kongl. Maj:ts proposition som
af mitt i andra punkten af min motion framställa förslag, kan
jag icke annat än med tacksamhet yrka bifall till hvad utskottet
föreslagit.
Den föregående talaren har visserligen gjort åtskilliga anmärkningar
mot utskottets utlåtande, men de komma nog att bemötas
af lagutskottets ärade ledamöter. Jag vill endast i afseende
på hans yttrande, att förslaget skulle hafva föranledts af att af
rikets hundratals sparbanker 4 eller 5 kommit på obestånd, fästa
uppmärksamheten på, att det finnes en mängd sparbanker, hvilkas
rörelse omöjligen kan anses solid, enär deras tillgångar hufvudsakligen
äro utlånta mot borgen.
I fråga om tredje punkten i min motion erinrar utskottet
»att genom lag den 81 December 1888 § 7 i förordningen
Måndagen den 5 Maj, e. m.
17 N:o 84.
angående sparbanker ändrats derhän, att Kongl. Maj:ts befallnings- Tillägg till
hafvande har att årligen sjelf eller genom ombud taga kännedom förordningen
af sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar» och för- sparbanker
menar, att denna bestämmelse torde göra samma nytta, som den (Forts)
af mig föreslagna föreskriften. Då jag icke är jurist, kan jag
icke bedöma, huruvida ordet »har» är liktydigt med »är skyldig».
Om så är, är jag nöjd med att mitt förslag icke vunnit något
afseende. Men är deremot »har» liktydigt med seger rätt att»,
så torde en ändring vara af nöden, enär det i annat fall lätt kan
inträffa, att en dylik granskning af en sparbanks ställning först
kommer att ske, då det börjar talas om, att sparbanken i fråga
står på svaga fotter, och då kan det ofta nog vara för sent.
I afseende på l:sta punkten af min motion tröstar mig
utskottet med ett antagande, att frågan om att hvarje sparbank
skall förses med ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande faststäldt
reglemente skall komma under pröfning vid den omarbetning af
sparbankslagstiftningen i dess helhet, hvilken statsrådet och
chefen för finansdepartementet förklarat vara väl behöflig. Ja,
det är visserligen en tröst, men hvem vet, när en sådan omarbetning
kommer att verkställas. Det kan dröja i många år
och de uppgifter, som den förre talaren lemnade, visa väl behöfligheten
af det, som jag föreslagit, eller att hvarje sparbank skall
ega ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvadt och faststäldt
reglemente.
Hvad angår 4:de punkten i min motion, så erinrar utskottet,
att föreskrift finnes, att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ombud
skall åtnjuta resekostnads- och traktaments ersättning enligt
3:dje klassen af resereglemente!. Jag medgifver, att det icke är
af någon synnerlig betydelse, om denna ersättning utgår efter
3:dje eller, som jag föreslagit, efter 4:de klassen af resereglementet,
men, hvad som är af vigt, är att ersättningen utgår af
allmänna medel, enär den i annat fall kan blifva en rätt tung
börda för mången liten sockensparbank. Att staten gör en sådan
uppoffring för att trygga de fattiges i sparbank insatta medel,
är väl icke för mycket begärdt.
Då jag emellertid icke kan framlägga formulerade förslag
till beslut och det icke torde vara skäl, att så nära riksdagens
slut begära återremiss, inskränker jag mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr statsrådet friherre vonEssen, Fredrik: Detförekommer
mig, som om den förste talaren framlade mycket goda skäl till styrkande
af den åsigt, som i allmänhet gjort sig gällande, om behöfligheten
af en fullständig omarbetning af vår nuvarande sparbankslag,
och då han förklarade sig tillfredsstäld med det uttalande
jag i detta afseende gjort till statsrådsprotokollet och ansåg
att någon skrifvelse från Riksdagens sida icke behöfde påyrkas,
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 34. 2
N:o 34. 18
Måndagen den 5 Maj, e. in.
Tillägg till så har jag härom ingenting vidare att yttra. Med anledning af
^an^endT*1 ^va(^ den s^s^e talaren androg derom, att det möjligen skulle
sparbanker, dröja många år, innan en sådan omarbetning kunde komma till
(Forts.) stånd, vill jag endast nämna, att jag tror, att det icke skall
blifva fallet.
Hvad åter angår de skäl, som den förste talaren anförde
för afslag å det nu föreliggande förslaget, kan jag icke finna,
att de voro så talande, som de skäl han framstälde för sitt nyssnämnda
yttrande. Det kan väl icke förnekas, att det är en stor
olägenhet att inom styrelsen en pröfning skall behöfva ske af
styrelseledamöters eller banktjenstemäns personliga soliditet. Att
befria styrelsen från denna pröfning och endast fästa sig vid de
säkerheter som erbjudas, det torde väl vara det rätta. Man ställer
derigenom styrelsen utom alla misstankar att gynna en eller
annan inflytelserik medlem af styrelsen eller tjensteman i banken.
Det synes efter mitt förmenande vara den rätta utvägen att uppställa
såsom ett vilkor för att dessa styrelseledamöter eller tjensteman
skola få lån i banken, att de måste prestera fullgod realsäkerhet.
Nu har Riksdagen i en skrifvelse af 1888 framstält
den önskan att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelse om förbud för ledamot i sparbanksstyrelse
eller tjensteman i sparbank att såsom löftesman teckna ansvarighet
för lån i banken utan att realsäkerhet derjemte förefunnes.
Kongl. Maj:t har emellertid icke funnit det lämpligt att inskränka
detta förbud derhän, att dessa styrelseledamöter och tjensteman
blott skulle vara förbjudet att teckna sig såsom borgesman förandra
låntagare utan Kongl. Maj:t har ansett, att de också borde
vara uteslutna från att taga lån på sina egna namn. Det tyckes
sammanhänga det ena med det andra, och vill man hindra dem
från att ingå borgen för andra, så böra de icke heller sjelfva få
vara låntagare med • andx-a såsom borgesman utan torde böra
ställa realsäkerhet. I detta fall har således Kongl. Maj:t gått
längre än Riksdagen, och det har skett med tanke på, att det
skulle vara rätt, men icke med full säkerhet om, att detta förslag
skulle komma att antagas i Andra Kammaren, der denna fråga
törhända är mera ömtålig än i Första Kammaren.
Jag tror, att det är klokast att taga små steg i denna sak,
ty jag tror icke, att man vinner något genom att begära för
mycket. Att nu afslå detta förslag anser jag skulle vara att
stänga vägen till något bättre och detta tror jag icke vore klokt
handladt. Bifalles detta förslag, så tror jag, att dermed ganska
mycket vore vunnet.
Jag kan icke uppgifva de fall, der fallissement inträffat på
grund deraf, att styrelseledamöter erhållit lån i den sparbank de
haft under sin förvaltning, men jag vill påminna mig, att tidningarne
hafva upplyst oss härom. Den förste talaren an
-
10 S:o 34.
Måndagen den 5 Maj, e. m.
tog, att sådana fall icke förekommit. Jag bestrider hans Tilläyy till
antagande och tror, att sådana fall inträffat. förordningen
Nu har lagutskottet gjort några förändringar vid det af sparbanker
Kongl. Maj:t framlagda förslaget. En förändring, som jag för (Forts)
min del anser vara rigtig och sålunda alls icke vill motsätta mig, 1
är tillägget, att stadsfastighet för att inteckning deri må godkännas,
skall vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom
riket. Det har visserligen varit förutsatt, att inteckningar i stadsfastighet
icke skulle antagas utan detta vilkor, men jag finner
det förklarligt och rigtigt att detta tillägg gjorts.
Hvad åter beträffar den inskränkning, som utskottet föreslagit,
att lån icke skulle få meddelas, såsom Kongl. Maj:ts förslag
innehåller, mot pant af statens eller allmänna hypoteksbankens
obligationer eller andra värdepapper, hvilka med afseende
på säkerheten äro dermed närmast jemförliga, utan att, såsom
utskottets förslag innehåller, endast obligationer jemförliga med
de nyssnämnde skulle gillas, således icke andra värdepapper, så
vill jag endast erinra om hvad jag nyss nämnde, att om man
vill gå längre än Kong], Maj:t föreslagit, då Kongl. Maj:t redan
gått längre än Riksdagen begärt, så fruktar jag, att man riskerar,
att frågan icke går igenom. Faran af att godkänna äfven andra
värdepapper, som äro närmast jemförliga med de nämnda obligationerna,
synes mig icke vara stor. Bankstyrelserna torde nog
komma att noggrant pröfva sådana säkerheter, som icke äro i
Kongl. Maj:ts förslag specificerade. En annan skiljaktighet, som
möter i utskottets förslag, jemfördt med Kongl. Maj ds är den,
att lån icke skulle få meddelas i stadsfastighet med hänsyn till
dess brandförsäkringsvärde. Kongl. Majd hade föreslagit, att lån
skulle få meddelas inom hälften af brandförsäkringsvärdet, och
jag kan icke inse, hvarför icke en sådan säkerhet skulle kunna
anses fullgod. Det händer ibland, att taxeringsvärdet är så lågt
i jemförelse med det verkliga värdet, att det kan finnas goda skäl
att anse att brandförsäkringsvärdet är lämpligare att lägga till
grund för beräkningen och säkerheten bör ändå blifva betryggande,
när fastigheten ändå får belånas till endast halfva brandförsäkringsvärdet.
Af dessa skäl tillåter jag mig att förorda
Kongl. Maj:ts förslag i dess helhet endast med den ändring, som
jag först nämnde, att brandförsäkringen af stadsfastighet bör vara
gjord i något af Kongl. Maj:t faststäldt bolag. Endast denna
ändring anser jag vara behöflig. De andra af utskottet föreslagna
ändringarne tror jag för min del icke vara behöfliga, utan snarare
möjligen kunna leda till, att hela frågan faller, om kamrarne
stanna i olika beslut.
Herr Fröberg: Jag är den förste, som är villig att erkänna,
att sparbankslagen, kongl. förordningen om sparbanker den 1
oktober 1875 är i högsta måtto bristfällig och i flera afseende!!
N:o 34. 20
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till
förordningen
angående
sparbanker.
(Forts.)
behöfver omarbetas. Detta framhöll jag för två år sedan, då
denna fråga var föremål för diskussion i kammaren, och jag
tillät mig då framställa ett förslag, som gick vida längre, än
hvad denna kammare fann skäl att besluta.
Men det hindrar icke, att jag, detta oaktadt, anser, att den
lilla förbättring, som nu föreslås, bör af kammaren antagas. Det
gäller att förbjuda direktionsledamöter och deras suppleanter
jemte styrelsens tjensteman att taga lån af den sparbanks medel,
som de förvalta, annorledes än mot realsäkerhet. Då sådant
smil föreskrifvas, är det nödvändigt att i afseende på den säkerhet,
som får ställas, meddela tydliga och bestämda föreskrifter,
ty sker det icke, utan användas alltför evasiva bestämmelser, är
det detsamma, som att taga bort all den nytta, man vill åstadkomma
med lagen.
Jag har för min del önskat, att det borde vara alldeles förbjudet
för styrelseledamöter och tjensteman att låna i den sparbank,
vid hvilken de äro anstälde. Man kan väl begära, men
det är föga sannolikt, a''t en styrelseledamot, när han skall granska
sina egna lånehandlingar, skall förfara med synnerlig omsorg,
och om han än icke är med om granskningen, så vill jag
fästa uppmärksamheten på, att hans inflytande kan vara sådant,
att det finnes styrelseledamöter, som beträffande honom draga
sig för att tillgodose bankens intresse vid denna granskning.
Jag har haft erfarenhet af och sett detta, och jag skulle kunna
anföra exempel på, att en sparbank har förlorat tusentals kronor
derför, att styrelseledamöter fått låna i banken. Men antag nu
också, att en styrelseledamot, som fått låna, dervid lemnat ganska
god säkerhet, så kan dock säkerheten under tidens lopp försämras.
Hvem skall då uppträda och tala om förhållandet och
fordra-bättre säkerhet. Icke gör den det, som fått lånet. Hvem
skall då göra det? Jo, de andra ledamöterna i styrelsen. Äro
desse äfven sjelfve låntagare, så äro de också beroende af den
ledamot, emot hvilken de skola uppträda. Då draga de sig för
att göra någon anmärkning mot hans lånesäkerhet, helst om han
är en bland styrelsens inflytelserikare medlemmar, och då får
det gå så länge, till dess bankens tillgångar blifvit i större mån
förskingrade. Detsamma, som gäller om styrelseledamöterna,
gäller äfven om deras suppleanter. Hvad åter angår bankens
tjensteman, så böra de icke heller hafva en sådan låuerättighet,
ty det finnes sparbankstjenstemän, som styra hela banken, som
•utöfva stort inflytande och bestämma hufvudsakligen dess förvaltning,
det finnes styrelseledamöter, som icke alltid äro i tillfälle
att bedöma, huruvida säkerheterna äro goda och huru det
är stäldt med lånerörelsen inom sparbanken, utan i dessa afseenden
rätta sig efter tjenstemännen. Under sådana förhållanden
kan jag icke annat än anse lämpligast, att den bestämmelsen
meddelas, att eu sparbanks förvaltare eller deras biträden icke
Måndagen den 5 Maj, e. m.
21 N:o 34.
få låna af de under deras förvaltning stående medel. Detta Tillägg till
öfvereusstämmer ock i allo med eu af Kongl. Maj:t år 1863 förordningen
utfärdad författning, som förbjuder dem, Indika förvalta allmänna sparbanker
kassor, likasom tjenstemännen vid dessa kassor, att låna ur desamma.
Hvarför bär staten meddelat ett sådant förbud? Det
kan icke vara af annan orsak, än derför, att man vill, att de,
som förvalta en kassa, skola vara fullkomligt oberoende och icke
hafva något enskildt intresse, att de skola egna sig åt kassans
vårdande utan hänsyn till egen eller andras fördelar. Samma
skäl talar för, att hvad, som gäller offentliga kassor, äfven skall
gälla sparbank.
Tager man åter hänsyn till den omständigheten, att sparbankerna
uppsamla medel från de mindre bemedlade, och att
dessa medel insättas under förlitande och tanke på att sparbankerna
skola bereda nöjaktig säkerhet och vara väl skötta, men
att de nödiga garantierna derför saknas, så finner man, att man
narrar allmänheten att förtro sina penningar åt inrättningar, som
icke äro förtjenta af det förtroende, som dem tillägges.
År det nu så, att man ändock skall tillåta styrelseledamöter
och tjenstemäu i sparbank att låna af de under deras
förvaltning stälda medel, hvilket jag likväl, såsom jag redan
yttrat icke vill (jag skulle helst önskat, att det blifvit alldeles
förbjudet), så bör denna lånerätt vara ytterst begränsad och
bunden vid tydliga och bestämda föreskrifter. Det föreliggande
förslaget går i en sådan rigining och utgör följaktligen en, om
ock obetydlig, förbättring i gällande sparbankslagstiftning. Jag
anser derför, att utskottets förslag bör antagas, ty dermed åstadkommes
nemligen förbud för sparbanks styrelseledamöter och
tjensteman att låna mot annan säkerhet än den, som utgöres af
antingen obligationer, statens eller allmänna hypoteksbankens,
eller andra med dem i afseende å säkerheten närmast jemförliga,
eller också inteckningar i fastighet, å landet inom hälften af
medeltaxeringsvärdet för de sista tio åren, och i stad inom hälften
af sist faststälda taxeringsvärde, dock att åbyggnad å stadsfastighet
skall vara braudförsäkrad.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har förklarat
sig icke hafva något att erinra mot den sistnämnda bestämmelsen,
men han var deremot missnöjd med den förändring,
lagutskottet gjort derutinnan att utskottet icke, såsom Kongl.
Maj:t, vill tillåta lån äfven mot andra värdepapper än obligationer.
Hvad menas då med andra värdepapper? Om man använder
detta uttryck, är det detsamma som att taga bort hela
den garanti emot missbruk, som man med lagförslaget önskar
vinna, ty då kunna antagas hvilka papper som helst, t. ex.
aktiebref i företag, som icke hafva det ringaste värde, och då
har man ingen säkerhet alls. Skall det vara någon säkerhet,
inskränk då lånerätten för styrelseledamöterna och tjenstemännen
(Forts.)
N:o 34. 22
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till till inteckningar och obligationer, men låt dem icke belåna andra
^ån^iendT värdepapperI Det linnés många andra obligationer, än statens
sparbanker. °°h hypoteksbankens, som hafva fullt värde, och på Indika lån
(Forts.) böra kunna erhållas.
Hvad beträffar frågan, huruvida brandförsäkringsvärdet eller
taxeringsvärdet bör vara bestämmande för lån i stadsfastigheter,
så anser jag det nödigt, att man fäster sig vid taxeringsvärdet,
ty i städerna inträffar det onekligen på sina ställen, att, oaktadt
fastighetsvärdet och brandförsäkringsvärdet för en åbyggnad i
stad böra vara lika, åtskilliga omständigheter dock göra, att
fastighetsegaren vill försäkra sin egendom till högre belopp än
hvad den är värd, och det finnes tyvärr försäkringsagenter, som
äro nog äreförgätna att gynna dylika tilltag. Premierna äro
nemligen beroende af brandförsäkringsvärdet, och ju mera detta
höjes, desto större blir agentens inkomst, som beror af premiens
belopp. Under sådana förhållanden anse sig taxeringsmännen
icke böra följa det högt uppsatta brandförsäkringsvärdet utan
fastställa ett annat värde, som de anse fastigheten rätteligen ega.
Derför kan det icke vara någon risk att föreskrifva, att ifrågavarande
inteckningar böra hålla sig inom hälften af det värde,
efter hvilket fastighetsbevillning utgöres, och det är otvifvelaktigt
att härigenom åt sparbankerna beredes en fullt betryggad
säkerhet.
Jag erkänner villigt liksom den förste ärade talaren, att
många sparbanker erbjuda lysande exempel på en utmärkt skötsel,
men de, med hvilka detta är fallet, äro oftast sådana, som
fått sina reglementen faststälda af Konungens befallningshafvande
och hvarvid nämnda myndighet sålunda kommit i tillfälle att
bevaka det allmännas rätt. I flera af dessa reglementen har
också intagits ovilkorligt förbud för styrelseledamöter att upptaga
lån i de af dem administrerade bankerna. De försnillningar,
som inom sparbankerna de senare åren egt ruin, hafva
i de flesta fall skett just till följd deraf, att styrelseledamöter
varit i tillfälle att utan svårighet komma åt bankernas penningar.
Hvad hittills gjorts för att förekomma dylikt, har varit alldeles
otillräckligt, och all den ytterligare kontroll, som i detta fall kan
åstadkommas, är af behofvet påkallad. Det lagförslag, som nu
föreligger, går på långt när icke så långt, som jag skulle önskat,
men det kommer dock att i väsentlig mån befordra ett bättre
förhållande i det afseende, hvarom fråga är. Man har sagt att
endast 4 ä 5 sparbanker gått omkull, men det är nog troligt att
det blir flera; åtminstone är det att befara med afseende på de
sparbanker som icke hafva något faststäldt reglemente och ingen
kontroll eller sådan, som är ytterst slapp. Det är väl uppenbart
att det så måste gå, ty der styrelsen sjelf är låntagare, och
revisorerna få tillsättas af låntagarne, kan man på förhand förstå,
att revisionen är utan all vidare betydelse.
Måndagen den 5 Maj, e. m. 23
Det Kongl. Maj:ts förslag, som nu föreligger, har en vidsträcktare
omfattning, än hvad Riksdagens i ämnet till Konungen
aflåtna skrifvelse egentligen gifver anledning till; och då denna
skrifvelse här beslöts, framhölls i denna kammare, likasom nu
sannolikheten, att medkammaren, hvars fleste, jag tror nästan
alla ledamöter i utskottet reserverat sig emot hvad som då
ifrågasattes, icke skulle gå in på det framstälda skrifvelseförslaget.
Men reservanterna hade denna gång missräknat sig på
Andra Kammaren, som tvärt emot deras yrkande biföll utskottets
hemställan. Efter det voteringen, som emellertid verkstäldes
förr i den Andra än i den Första Kammaren blifvit här känd,
\ar det hufvudsakligen på herr vice talmannens yrkande, som,
med ogillande al ett långt mera omfattande under diskussionen
härstädes väckt föi-slag, utskottets hemställan i denna kammare
gick igenom; varande detta yrkande grundadt derpå, att, om kamrarne
komme att stanna i olika beslut, som ej kunde sammanjemkas;
frågan skulle förfalla, men att det då vore bättre att
ingå på utskottets skrifvelseförslag under förhoppning att, då
Kongl. Maj:t fick frågan om hand, han troligen skulle finna de
föreslagna åtgärderna otillfredsställande samt, såsom nu ock skett,
i vidsträcktare omfattning taga saken under behandling. Jag
tror, att man ej heller nu bör taga allt för stor hänsyn till reservanterna
från Andra Kammaren och tro, att de i detta fall skola
få medkammaren med sig. Emellertid är det icke mer än två
af lagutskottets ledamöter från nämnda kammare som nu biträdt
lagutskottets förslag. Men låt Andra Kammaren afslå detta!
Första Kammaren får icke, då den fattar sitt beslut, bly sig
derom, och det blir då Andra Kammaren, som ensam får taga
på sig ansvaret för den otillfredsställande sparbankslagstiftning,
som nu är rådande. Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag
oförändradt. 6
Herr Törnebladh: Liksom herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet skulle jag för min del helst önska, att Kongl.
Maj:ts förslag blefve åtminstone i det närmaste bifallet, emedan
det förefaller, som om vid uttagande af ett steg i denna rigtning
man icke bör, såsom äfven anmärkts, gå allt för brådstörtadt
tillväga. Vidare anser jag utskottets förslag erbjuda svårigheter
derutinnan att uttrycket »närmast med statens och allmänna
hypoteksbankens jemförliga obligationer», kan vara svårt att tyda.
Inskränker man den tillåtliga säkerheten till blott obligationer,
fruktar jag, att det lätt skulle gifvas den tydningen, att »närmast
jemförliga» med statens endast blefve de större kommunernas
obligationer, hvarigenom de mindre städernas komme att
uteslutas, hvilket icke blefve synnerligen lämpligt. Uttrycket
närmast jemförliga obligationer synes mig derför icke tillräckligt
betryggande, emedan med statens och hypoteksbankens obliga
-
N:o 34.
Tillägg till
förordningen ''
angående
sparbanker.
(Forts.)
N:o 34. 24 Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till tioner mycket nära jemförliga äro dels kommunernas obligationer
förordningen j allmänhet och dels väl också hvad man kallar första klassens
angående.'' allra finagte aktier, t. ex., för att nu nämna ett namn, Gefle—
H'' Dala jernvägsbolags aktier. Jag föreställer mig, att äfven sådana
°''ts skulle vara temligen betryggande. Men jag vill icke framställa
något bestämdt yrkande i den rigtningen.
Jag får äfven fästa uppmärksamheten på, att förändringen
att taga bort försäkringsvärdet såsom grund för bestämmande af
fastighetsvärdet synes mig icke för alla händelser vara synnerligen
lyckligt. Vid utlåningar är det synnerligen förmånligt att
hafva reda på både taxerings- och försäkringsvärdet. Understundom
fäster man sig vid det ena och understundom vid det
andra. Ibland är visserligen taxeringsvärdet synnerligen lågt och
deremot brandförsäkringsvärdet för högt, men har man tillgång
till uppgifter om båda delarne, så att man kan välja mellan
hvilket af dessa tvenne värden skall läggas till norm, kan ett
godt och rigtigt resultat lättare ernås, och jag kan icke föreställa
mig att sparbanksstyrelserna i detta fall skulle göra sig
skyldiga till missbruk, helst om de allt mer och mer framträdande
önskningarna om revision och kontroll från myndigheternas
sida taga starkare dimensioner.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som i viss män äfven berördes af den förste talaren i ämnet,
nemligen att sparbanksrörelsen för närvarande är inne på en väg,
som är vida betänkligare än utgifvandet af lån till sparbankernas
tjensteman och styrelseledamöter. Det har nemligen under behandlingen
af afbetainingslån i riksbanken — eu sak som snart
torde komma på Riksdagens bord — af styrelserna i landsorterna
blifvit upplyst, att sparbankerna allt mer och mer idka utlåning
på fem år mot borgen, hvarigenom de öfvertagit en icke obetydlig
del af den rörelse, som drifvits genom den s. _ k. afbetalning.^
fonden i riksbanken. Denna fond är bestämd till 12 millioner,
för i år är deraf icke upptaget mer än 8 ii 9 millioner. Pa de
sista åren har denna riksbankens lånerörelse i landsorten minskats,
hvartill orsaken af styrelserna i afdelningskontoren förklarats
vara, att de lånesökande ofta gå till sparbankerna och har
erhålla afbetainingslån på 5 år i stället för på 272 år, ehuru mot
betydligt högre ränta än från riksbankens lånefond. Detta slag
af lånerörelse må vara berättigadt inom en trängre kundkrets,
men kan i vidare kretsar, om den icke idkas med tillbörlig försigtighet,
bereda stora svårigheter. Då frågan kommit på tal,
har jag icke velat underlåta att nämna detta med afseende pa
den ålit mera sig i förgrunden trängande frågan om en fullständigare
revision af vår sparbanklagstiftning, hvilken med anledning
af förevarande förslag blifvit yttrandevis ifrågasatt. Jag har
icke något yrkande att göra; jag tror att ett beslut, närmare an
-
25 Ji:o 34.
Måndagen den 5 Maj, e. m.
slutande sig till Kongl. Maj:ts förslag,'' vore för sakens framgång Tillägg till
i medkammaren nyttigare. förordningen
angående
Hen- Carlborg: Då de talare som yttrat sig i föreliggande spa^an*erfråga
i allmänhet uttalat sitt gillande af det härvid framställa °r
lagförslaget, kan det väl synas djerft af mig att derom hysa en
annan åsigt. Jag tror nemligen icke såsom lagutskottet yttrat
sig angående den kongl. propositionen, att det deri framlagda
lagförslaget »synes väl egnadt att förebygga sådana oegentligheter
vid sparbanks förvaltning, som påkallat lagstiftningsåtgärder i ämnet».
Dessa oegentligheter hafva, såsom vi alla veta, varit åtskilliga
under de senaste åren förekommande underslef af personer, som
haft sparbankers förvaltning om hand. Men jag tror icke, att
oredlighet i förvaltningen kan förebyggas genom ifrågavarande
förslag, som deremot kan i flera hänseenden verka skadligt, och
anhåller jag att med några ord få motivera och något närmare
redogöra för skälen till denna min åsigt. Såsom allmänt torde
vara bekant och äfven har förut yttrats, finnas i vårt land omkring
400 sparbanker, och af dessa hafva minst 2/s sin verksamhet
på landet, hvilka sparbanker liksom komunernas angelägenheter
i allmänhet, förvaltas af hemmansegareklassen. Denna klass
är ty värr jemväl i allmänhet skuldsatt till belopp, som mycket
ofta uppgå till halfva taxeringsvärdet af densamma tillhöriga fastigheter.
Således skulle, om lagförslaget blefve lag, de heinmansegare,
som vore styrelseledamöter i sin orts sparbank, nästan i regeln
uteslutas från möjligheten att erhålla lån i denna bank, der de
äro bäst kände, och detta ehuru taxeringsvärdena med högst få
undantag äro så beräknade, att % deraf utgöra god säkerhet för
lån. Häraf blifver otvifvelaktigt följden, att alla personer, tillhörande
denna samhällsklass, som i någon mån vore skuldsatta,
nästan gifvet blifva uteslutne från all befattning med sparbankerna
på landet, men det tror jag för min del skulle lända sparbanksinstitutionen
till stor skada. Då denna fråga för två år
sedan förekom i riksdagen, förklarade Andra Kammarens ledamöter
i lagutskottet den åsigten, att ingående af borgen borde
vara för styrelseledamot och tjensteman förbjudet med afseende
å lån, taget i den bank han tillhör, men icke erhållandet af lån
derstädes. Om ett sådant stadgande infördes, vore det enligt
min uppfattning ett steg taget i den rätta rigtningen och i öfverenstämmelse
med den princip, herr chefen för finansdepartementet
nyss uttalat, att man icke bör begära för mycket eller gå för
långt, då man vidtager förändringar i bestående lagar och bruk.
Om nu den mening, som Andra Kammarens representanter förfäktade
i utskottet, blefve gällande lag, och styrelseledamöter således
förbjödes gå i borgen för lån i deras egen bank, så tror jag man
derigenom vunne den fördelen, att betänksamme och försigtige
personer komme att sitta i bankstyrelserna på landet.
Första Kammarens Prof.. 1890. N-0 34.
3
N:o 34. 26
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till Sådana vilja gerna vara fria från risken att gå i borgen,
förordningen men jao- anser, att de gerna må erhålla lån, då derför erbjudes
sparbanker, tillfyllestgörande säkerhet. Många personer hafva ofta icke mod
(Forts.) vägra borgen, men kommer ett dylikt förbud in i lagen, så
vore det nog mången mycket angenämt och skulle säkert i sin
mån bidraga dertill, att i styrelserna komme att sitta pålitligt och
solidt folk, ty det är i allmänhet de förmögna som draga i betänkande
att gå i borgen, under det de, som äro skuldsatta öfver
öronen, teckna sina namn till höger och venster. Om min mening
hade utsigt att gå igenom, skulle jag vara böjd att yrka
återremiss af denna paragraf, på det att den måtte blifva omredigerad
i det syfte, som jag här förordat, ty det är min fullkomliga
öfvertygelse, att det vore till skada för sparbankerna på
landet, om utskottets här föreliggande förslag skulle bifallas.
Jag tillåter mig att yrka återremiss.
Herr Cavalli: Det är må hända vågadt att ännu en gång
begära ordet i eu fråga vid en så framskriden timme, och jag
skall med hänsyn dertill icke bemöta den fjerde talaren i ordningen,
herr Fröberg, ehuru jag i hvarje punkt af hans uttalanden
skulle kunna vederlägga honom. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
derpå, att såsom en röd tråd genomgick hela hans
anförande den uppfattningen, att en person icke skulle i sina
låneaffärer hafva mer äu en sparbank att vända sig till. I den
trakt, som jag bäst känner till och der jag har min verksamhet,
finnes en mängd sparbanker inom en ganska ringa omkrets, och
skulle en säkerhet af formella skäl refuseras på ett ställe, komme
den att med tacksamhet mottagas i kringliggande sparbanker.
Faran för förluster för sparbankerna i allmänhet är således icke
genom antagande af föreliggande förslag förringad, den är endast
afvand från den sparbank, der låntagaren eller löftesmannen är
styrelseledamot. Jag trodde eljest att hufvudsaken var att tillse,
att endast fullgod säkerhet af sparbankerna antoges för gifna lån,
ty icke blir en säkerhet förbättrad, derför att lånet tages i en
sparbank än i en annan.
Med anledning af herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
yttrande torde jag få erinra, att jag i början af mitt
första anförande uttryckligen medgaf, att Kongl. Maj:ts förslag
är af Riksdagen påkalladt, och jag har ej det ringaste att erinra
deremot, att förslaget nu blifvit framstäldt; men jag har velat
uttala att jag, om jag vid tiden för berörda skrifvelses aflåtande
varit ledamot af Riksdagen, redan då skulle opponerat mig mot
förslaget. Jag skall emellertid i anledning af herr statsrådets
yttrande bedja att få säga ännu några ord.
Herr statsrådet framhöll, hurusom det för eu styrelseledamot
nu vore medgifvet att erhålla lån i den sparbank, i hvars
styrelse han deltager, och att detta borde med undantag för vissa
27 Jf:o 34.
Måndagen den 5 Maj, e. m.
fall .förbjudas. Jag ber att få framlägga ett exempel, som visar Tillägg till
följden af denna åsigts tillämpning. Antåg, att två hemman fin- förordningen
nas af samma areal och af samma godhet och värde, belägna in- sparbanker
vid hvarandra. Egaren af det ena hemmanet A är sparbanks- ,port,
direktör, men icke egaren af det andra hemmanet B. Båda äro
taxeringsvärderade till 100,000 kronor, och mot inteckning i A
får egaren således låna endast 50,000 kronor, under det att mot
inteckning i B utan svårighet och utan risk lemnas lån till belopp
af 70,000 kronor. Jag vågar ifrågasätta, om någon verklig fördel
ligger i att skilja på detta slag af säkerheter.
Jag vet mer än väl, att det aE mig gjorda yrkandet icke
har utsigt att vinna framgång, men jag vill icke återtaga det,
ty det är en princip, som jag dermed förfäktar. Vid det förhållande,
att jag förutser att det blir afslaget, finner jag det af
herr statsrådet friherre von Essen nyss framstälda yrkande ega
afgjordt företräde framför lagutskottets förslag.
Herr Falk, Wilhelm: Då jag anser Kongl. Maj ds förslag
hafva större utsigt till framgång i medkammaren, och då det
enligt min tanke redan vore ett stort steg framåt, om man kunde
få detta förslag antaget i båda kamrarne, ber jag att få yrka afslag
på lagutskottets samt bifall till Kongl. Maj ds förslag i öfverensstämmelse
med den förändrade lydelse, som herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet sjelf förklarade sig acceptera.
Friherre von Essen, Fredrik: Då jag icke vill från
statsrådsbänken framställa något yrkande, ber jag att här ifrån
mitt läns bänk få göra det. Jag yrkar således, att Kongl. Maj ds
förslag måtte antagas till alla delar jemte det tillägg, som innehålles
i sista orden af utskottets förslag, nemligen: »dock att
åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning i riket».
Herr Bergström: Om sparbankslagstiftningen i vårt land
befinner sig i ett otillfredsställande skick — och den gör det —
har sannerligen icke någon annan än Riksdagen att bära skulden
derför. År 1869 tillsattes en komité för att utarbeta förslag till
en nöjaktig lagstiftning i ämnet, och den regering, som jag under
åren 1870-—1875 hade äran tillhöra, framlade till följd deraf eu
proposition för Riksdagen; men denna proposition föll. Sedermera
upptog vid 1875 års riksdag eu enskild riksdagsman
regeringens förslag, ehuru i vissa delar modifieradt. Det hade
nemligen, åtminstone i Andra Kammaren, visat sig en stark motvilja
mot all slags lagstiftning i detta ämne. Emellertid hafva
vi nu en sådan, och enligt förordningens första paragraf finner
man, att sparbankernas reglementen kunna vara dels af Konungens
N:o 34. 28
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Tillägg till
förordningen
angående
sparbanker.
(Ports.)
befallningshafvande faststälda och dels blott dit inlemnade utan
ansökning om fastställelse. Hvad angår reglementenas beskaffenhet,
så är jag fullkomligt öfvertygad, att reglementen af den art,,
den första ärade talaren omtalade, aldrig vunnit fastställelse af
Konungens befallningshafvande, och deras tillkomst måste derför
ligga mycket långt tillbaka i tiden, ty annars skulle sparbanken
med sådana reglementen icke åtnjuta någon kredit. Min erfarenhet
af förhållandena i det mig anförtrodda länet är, att inga sparbanker
hafva utsigt att få insättare, som icke fått sina reglementen
faststälda af Konungens befallningshafvande, och jag känner
således icke till sparbanker, hvilkas reglementen blifvit inlemnade
utan sökande af fastställelse. Vid sådana förhållanden synes mig
icke något argument till stöd för yrkandet af afslag vara att
hemta derifrån, att sådana sparbanker, som de af förste talaren
skildrade, finnas.
Hvad angår sjelfva lagförslaget, sådant det föreliggger, får
jag beträffande bestämmelsen i afseende å brandförsäkringsvärdet
erinra derom, att denna bestämmelse är alldeles ordagrant tagen
från det lagförslag, som regeringen 1886 framlade rörande de
enskilda sedelutgifvande bankerna och bankaktiebolagen. Jag tror
icke heller något vara att anmärka deremot, att man i sådana
fall, som här äro i fråga, fordrar att inteckningen skall ligga inom
halfva taxeringsvärdet, utan afseende å brandförsäkringsvärdet.
I afseende på det gjorda tillägget, att brandförsäkring skall vara
tagen »i någon med vederbörligen faststäldt reglemente försedd
brandförsäkringsinrättning i riket», så tillstår jag upprigtigt, att
detta tillägg enligt mitt förmenande har företräde framför bestämmelsen
i Kong! Maj:ts proposition, att inteckningen må ligga
inom hälften af brandförsäkrings- eller taxeringsvärdet. Jag förstår
verkligen icke huru man skall tyda denna bestämmelse. Om
nu de båda värdena äro olika, hvilket skall blifva det bestämmande?
Jag tror det derför vara skäl att bibehålla den formulering,
som lagutskottet gifvit.
Den andra förändringen, som lagutskottet vidtagit i den
kongl. propositionen, angår, såsom herr finansministern anmärkte,
de värdepapper, som må ställas såsom säkerhet. I denna del
har jag icke varit mycket ifrig för förändringen, men jag vill
anmärka, att man både inom och utom utskottet funnit uttrycket
»andra värdepapper» mycket sväfvande. Under denna kategori
kan komma en mängd olika värdepapper af mycket god beskaffenhet
och således med statens och hypoteksbankens obligationer
närmast jemförliga; men under denna rubrik kunna äfven
insmugglas aktier och andra papper af mera tvetydig beskaffenhet.
Detta var anledningen, hvarför man utbytte »värdepapper»
mot »obligationer». Man kunde sålunda medtaga landstings,
städers samt enskilda hypoteksföreningars och hypotekskassors obligationer,
som i allmänhet anses lika goda som statens, men man
Måndagen den 5 Maj, e. m.
29 Jf:o 34.
uteslöt papper af tvifvelaktigt värde. Om det nu vore minsta Tillägg _ till
utsigt att få lagutskottets förslag att gå bättre fram i Andra förordningen
Kammaren, om man utbytte »obligationer» mot »värdepapper», sparbanker
såsom herr finansministern föreslagit, skulle jag icke sätta mig " (port,s)
deremot, men jag tror att lagutskottets formulering har lika stora
utsigter till framgång som någon annan. I händelse denna kammare
skulle göra en ändring i, men Andra kammaren bifalla
lagutskottets hemställan oförändrad, så stode vi vid en sammanjemkning.
Då riksdagen är så långt framskriden, torde det icke
vara skäl att framkalla eu sådan. Dessutom veta vi icke, huru
den kan slå ut. Slutligen vill jag blott säga, att jag icke förstår,
hvarför, då det är fråga om att betrygga sparbankerna, man blott
tänker på styrelseledamöterna. Hvarför äro sparbankerna inrättade?
Naturligtvis för att de obemedlade skola kunna sätta in
sina små besparingar och hafva eu säker placering, men icke för
att styrelseledamöter skola komma i tillfälle att låna. Icke äro
väl heller alla styrelseledamöter hemmansegare; och kunna dessa
icke få lån i den sparbank, som de hafva att sköta, så äro dock
sparbankerna så många, att icke en enda styrelseledamot behöfver
blifva utestängd från lån. Jag yrkar bifall till lagutskottets
föreliggande hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts slutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats:
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af friherre von
Essen, Fredrik, att kammaren skulle godkänna den af Kongl.
Maj:t i ämnet föreslagna lag med följande tillägg: »dock att
åbyggnad å egendom i stad skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad i någon med vederbörligen
faststäldt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom
riket;» samt 3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.
Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner
enligt dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition dervid antagits bifall till friherre von
Essens yrkande, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:
Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten
af sitt utlåtande n:o 48, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 34.
4
N:o 34. 30
Måndagen den 5 Maj, e. m.
Vinner Nej, godkännes den af Kongl. Maj:t i ämnet föreslagna
lag med det tillägg, hvarom friherre von Essen hemstält.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 57;
Nej — 35.
2 punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 26 och 30 sistlidne april bordlagda utlåtande n:o
1, i anledning af väckt motion om höjande af riksbankens grundfond
och reservfond samt om ändring af § 4 i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 mars 1830, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.
Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras
främst de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och
sist de ärenden, hvilka blifvit denna dag andra gången bordlagda.
Kammaren åtskildes kl. 9,10 e. m.
In fidem
A. ven Krusenstjerna.
»Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.