RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1890. Första Kammaren. N:o 32.

Lördagen den 3 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Fortsattes föredragningen af särskilda utskottets för behandling''
af förslag angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken och pedagogierna utlåtande n:o 1, i anledning af
Kong!. Maj:ts proposition n:o 17, äfvensom i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

å punkten. Termins afgifter

till

Herr Sundberg: När bär nu är fråga om någonting all ^Q]Q^tatsverket
nytt i beskattningsväg på våra allmänna läroverk, må det tillåtas^^J^a
den, som icke är utan sina stora betänkligheter i afseende på denna läroverk.
beskattning, att också bär uttala dem.

Såsom bekant, bar af ålder undervisningen vid våra allmänna
läroverk, likasom ock vid våra universitet och folkskolor, varit
kostnadsfri. Här åter föreskrifves, att en icke obetydlig terminsafgift
skall påläggas samtlige lärjungar vid våra läroverk, och att
således den gamla ordningen, om hvilken jag fortfarande tror, att
den varit en ära och en stolthet för vårt land, skall upphöra. Jag
kan nemligen icke komma ifrån, att det bar varit en ära och en
stolthet att den fattiges barn lika väl som den förmögnes kunnat
kostnadsfritt få den undervisning han sökt, och som bibringat honom de
kunskaper, som ofta gjort honom icke blott till en nyttig och framstående
medlem inom samhället utan mången gång rent af till en verklig prydnad
för detta samhälle. När man tänker på eu förändring, sådan som
den här föreslagna, må det vara till och med ursäktligt, om man
blickar tillbaka på sin egen ungdom och betänker huru det skulle hafva
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 1

N:o 32. 2

Lördagen den 3 Maj, e. m.

Termins- gått till, om denna beskattning då både varit gällande. Den, som
af gifter till fix uppfödd under små vilkor, bär verkligen skäl att eftertänka detta.
lärjunqar 1(1 *n egen del måste jag säga, att jag knappt kan se, huru
vid allmännadet skulle ha varit möjligt för mig sjelf att taga mig fram inom
läroverk, elementarläroverkets stadium, om så höga utgifter varit lärjungarne
(Forts.) påförda som de, Indika nu äro i fråga. Jag vet, att man här ställer
upp procenten af obemedlade, rent medellöse och mindre bemedlade
lärjungar, hvithet låter mycket tilltalande och vackert. Men jag, för
min de!, får tillstå, att jag hör till den stora kategori, som otvifvelaktigt
hvarken skulle hafva blifvit räknad till de medellöse eller de
obemedlade och ändå skall, så vidt jag kan se, hafva haft icke blott
svårighet, utan omöjlighet att taga sig fram med utgifter, så beskaffade
som de nu föreslagna, och är icke den klass, som befinner
sig i detta tillstånd, mycket talrik? Månne icke för öfrig], om vi
vilja se noga efter, just ur denna klass en ganska ansenlig procent
af våra mest betydande män framgått? Nu vet jag mycket väl, att
man i våra dagar säger, att allt detta, som åberopas till förmån för
den gamla afgiftsfriheten, i grunden ingenting annat är än stora
fosterländska talesätt, som i realiteten ingenting betyda. Jag skulle,
för min del, önska, att vi hade god tillgång icke endast på sådana
stora talesätt, utan på sådana talesätt i verkligheten tillämpade. Ingen
af oss, mina herrar, kan i denna stund, efter min uppfattning, beräkna,
hvad som för vår kultur och våra samhällsförhållanden i
många afseenden skall blifva följden af det beslut kamrarne, efter
all sannolikhet, stå färdiga att fatta om de nya terminsafgifternas
påförande. Jag fruktar i detta hänseende, att det skall hafva ganska
ledsamma följder. Särskild! fruktar jag mycket svåra följder för
den korporation jag sjelf tillhör, d. v. s. de kyrklige tjenarnes, t}r
de hafva utgått, och de utgå till största delen ännu i dag, just ur
de samhällsklasser, för kvilka det är ytterst svårt att under detta
stadium af deras undervisning få hvad som är erforderligt för att
kunna genomgå ett elementarläroverk.

Om det således funnes någon benägenhet för att låta den gamla
ordningen stå orubbad qvar och hela detta förslag om de nya terminsafgifterna
förfalla, om det funnes någon utsigt att vinna framgång
åt en sådan mening, skulle jag icke ett ögonblick tveka att
yrka bifall till bibehållande af status quo och följaktligen totalt
afslag på hvad Kongl. Maj:t i den ifrågavarande delen har föreslagit.
Men, efter hvad som förlupit under de sista åren och vid den ena
riksdagen efter den andra, gör jag mig i detta fall inga illusioner,
ty jag förutsätter, att Riksdagens begge kamrar verkligen äro villiga
att införa dessa terminsafgifter.

Af sådan orsak och under antagande att så skall ske, har jag i
den reservation, som afgifvits, åtnöjt mig med att blott protestera
mot den påförda terminsafgiften för de tre lägsta klasserna, och
detta vidhåller jag ännu. Det är bekant, att både skolkomitén och
Kongl. Maj:t i det förslag, som framlades vid 1887 års riksdag, verkligen
föreslogo terminsafgifter äfven för dessa tre lägsta klasser.
Nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har dock
icke ansett sig böra göra det, och Kong!. Maj:t bär nu godkänt hans

Lördagen den 3 Maj, e. m, 3 j^:o g2#

åsigt. Skälet, hvarför dessa klasser af Kong! Maj:t blifvit fritagna, Terminsär
temligen uppenbart. Det är nemligen detta, att dessa tre klasser utgifter till
betraktats såsom ett i sitt slag afslutadt helt inom de allmänna Yåm-st(jtflv-erket af
verken. Att åtminstone för dessa lärjungar, som der vilja forsöka^Enna
sig, hvad de kunna duga eller icke 1 studiiväg, undervisningen bör läroverk.
vara fri, det synes mig vara eu ganska sund tanke, hvilken jag för (Forts.)
egen del gillar. Jag gör det så mycket hellre, som dessa tre år
verkligen äro, såsom man har tänkt sig saken, ett slags pröfningsår,
under hvilka lärjungarne blifva i tillfälle att visa, huru vida de
äro utrustade med sådan fallenhet och lust, som kunna göra det
skäligt för dem att fortsätta sina studier högre upp från den fjerde
klassen och sedan allt vidare. Hvarför skulle man icke förunna
åtminstone denna afdelning af läroverken denna frihet, som, så vidt
jag förstår att bedöma, för densamma är mycket naturlig och tjenlig?

När emellertid skälet ligger tydligt och klart ådagalagdt i herr statsrådets
och chefens för ecklesiastikdepartementet anförande till statsrådsprotokollet,
anser jag obehöfligt att, vidlyftigare än nu skett, orda
om denna sak och förordar således, att åtminstone de tre nedersta
klasserna må vara befriade från den här föreslagna terminsalgiften.

Mitt yrkande blir alltså, att de ord i det föredragna första
momentet, som handla om dessa tre klasser, eller »10 kronor för
lärjunge i första, andra och tredje klassen» må utgå. För öfrig!
bibehålies momentet alldeles oförändradt.

Då jag nu yrkar bifall med denna inskränkning, tillåter jag
mig dessutom fästa kammarens uppmärksamhet på en sak, som
torde blifva nödvändig att iakttaga, hurudan utgången än blir. Utskottets
eller Kong!. Maj:ts förslag må i oförändradt skick antagas,
så torde det ändå blifva nödvändigt att i sjelfva ingressen inrycka
någonting, på det att icke den möjligheten må inträffa, att t. ex.

Riksdagen beslutar alla terminsafgifternas påläggande, under det
att kanhända hela löneregleringsfrågan ramlar. Det kan väl icke
vara Riksdagens mening, och det går väl icke heller an att ställa
saken på det viset. Derför tillåter jag mig att i alla händelser
föreslå, att ingressen till den nu föredragna punkten må lyda så: »att
Riksdagen, med vilkor att den af utslcottet föreslagna löneregleringen
för lärarne vid de allmänna läroverken godkännes, må på det sätt
bifalla Kong! Maj:ts förslag samt herr Dahns motion, i hvad den
angår ändring i Kong! Maj:ts förslag i fråga om terminsafgifter, att»

0. s. v. Som kammaren torde finna, är detta lilla tillägg af nödvändigheten
påkalladt.

Jag har intet vidare att andraga utan yrkar i alla händelser på
det af mig nu gjorda tillägget, och i afseende på innehållet inskränker
jag mig till att yrka bifall till utskottets förslag, men med uteslutande
af terminsafgifterna på de tre lägsta klasserna.

Herr Dickson: Då jag nu tänker yrka bifall till utskottets förslag,
likväl med det tillägg, som den näst föregående talaren gjorde
angående det vilkorligt antagandet af detsamma, ber jag att fä
yttra några ord till motivering af detta mitt yrkande.

N:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

Termins- Den föregående talaren stälde sig på den ståndpunkten, att han
utgifter hyllade den gamla, vackra och för landet, jag medgifver det, ganska
Stläriwnqar hedrande tanken, att rättigheten att osa ur kunskapens källa bör stå
vid allmänna''ippen för hvar och en, fattig eller lik. Detta bär varit en mycket
läroverk, vacker idé. Men jag tror, att den icke längre är hållbar. Den ärade
(Forts.) talaren yttrade, såsom jag verkligen tror, icke med fullt skäl, den
misstron att, om de nu ifrågasatta terminsafgifterna varit på hans
tid, hans bana hade blifvit stäckt, och att han aldrig kommit på
den höga plats han nu intager. Jag betviflar detta högeligen, ty
med hans energi och snille hade han nog banat sig väg, äfven om
större hinder stått framför honom.

Herrarne böra vid denna frågas betraktande betänka, under
Indika förhållanden denna elementarundervisning här i Sverige blef
kostnadsfri. När elementarläroverken inrättades, skedde det icke
egentligen för att bibringa större eller allmännare lärdom inom
landet, utan uteslutande för att fylla statens — kyrkans och skolans
— behof af tjenare och embetsman. Således var det nödvändigt att
undervisningen blef kostnadsfri. Denna förutsättning har nu till eu
stor del upphört och helt andra förhållanden hafva sedan den tiden
inträdt. Jag vill fråga herrarne, om det är med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att personer, som torde ega förmåga och äfven
vilja att bekosta undervisningen för sina barn, det oaktadt skola
hafva densamma kostnadsfri?

Det fins tvä undervisningsmetoder här i landet. Den ena är
kompulsorisk, den andra frivillig. Staten fordrar af alla sina medlemmar
ett visst mått af kunskaper. Det är folkskolans minimikunskap,
hvilken, såsom af staten fordrad, är obligatorisk, hvaraf
åter såsom korollarium följer, att den undervisning, som lemnas för
erhållande af denna kunskapsgrad, måste vara kostnadsfri. Således
skall undervisningen vid folkskolan vara kostnadsfri, och är sa äfven.
Utöfver detta mått af kunskap, som staten fördrar af alla sina invånare,
erbjuder den också den stora förmånen af högre grad af
kunskap. Men denna är icke kompulsorisk, ty det ligger i hvars och
ens skön att söka sätta sig i den position att kunna förvärfva
denna högre bildning eller icke. En förmån, sådan som denna, bör
icke lemnas alldeles kostnadsfri, åtminstone der förmåga fins att
bestrida dessa kostnader. Den svårighet, som den ärade talaren
fruktade skulle i följd häraf uppstå för de obemedlade att komma
fram i verlden, tror jag, är i både Kongl. Maj:ts och utskottets förslag
lyckligt afhulpen derigenom, att 15 procent äro fullständigt befriade
från erläggande af dessa terminsafgifter och 20 procent äro detta till
hälften. Då Kongl. Maj:t jemväl föreskrifvit begåfning, flit och sedlighet
såsom vilkor för denna befrielse, emedan meningen^ ingalunda
varit att uppmuntra lättingen, som icke vill egna sig åt kroppsarbete,
att erhålla denna förmån, så tror jag, alt på detta sätt ingen,
som hör till den nu föreslagna kategorien, skall kunna komma i
den ställningen att icke få hel eller åtminstone half befrielse från
erläggande af denna afgift. Jag finner således, för min del, icke
det ringaste skäl att motsätta mig utskottets förslag.

Kong!. Maj:t har inskränkt denna afgift till blott den fjerde

Lördagen den 3 Maj, e, ra

N:o 32.

femte, sjette och sjunde klassen. Men utskottet har, såsom jag Terminstycker
ganska välbetänkt, äfven till de tre nedersta klasserna utsträckt a/9.lfter,
betalningsskyldigheten, och för denna åsigt bär utskottet, enligt mitt lärjungar
förmenande, haft ett ganska godt, stöd i det förslag, som föregående^ allmänna
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillstyrkte i den läroverk.
kongl. proposition, som framlades vid 1887 ars riksdag, men aldrig (.Forts.)
kom under Riksdagens behandling.

Om herrarne nu taga i betraktande beloppen af dessa afgifter,
eller 10 kronor för de tre lägsta klasserna, 20 kronor för fjerde och
femte samt 30 kronor för sjette och sjunde klassen, så torde man
kunna medgifva, att de ju äro ganska obetydliga mot hvad denna
undervisning i sjelfva verket kostar staten. Dessa belopp uppgå
nemligen till endast 10 procent af de utgifter, som statsverket får
vidkännas för uppehållande af elementarundervisningen, och vid
sådant förhållande kan man verkligen icke med fog säga, att man
lägger någon kunskapsskatt på de kunskapssökande.

Jag finner alltså, att inga skäl gerna kunna förebringas mot
utskottets ganska väl motiverade förslag, hvadan jag tillåter mig
yrka bifall till detsamma.

Herr B illin g: Skilnaden mellan utskottets och reservanternas
förslag, hvilket senare här förordats af den förste talaren, är densamma
soin skilnaden mellan Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
år 1887 och propositionen till Riksdagen år 1890. Dä jag, för min
del, i utskottet yrkat bifall till det, som af Kong!. Maj:t föreslogs år
1887, så ber jag att få anföra skälen, hvarför jag detta har gjort.

Det är nog icke många, jag tager det för afgjordt, som icke
med ganska stor betänksamhet och endast med en viss smärta slå
in på vägen att höja terminsafgifterna vid våra elementarläroverk, ty
äfven om man kan finna skälen härför öfvervägande, kan man omöjligen
undgå att stanna inför de skäl, som tala emot eu sådan ny
vägs inslående. Man kan icke ulan ett ganska djupt vemod öfvergifva
den ordning, sond hittills varit gällande, och som har räknats
till en af prydnaderna'' i vårt land, nemligen anordningen af fri
undervisning i de allmänna läroverken. Man kan icke heller utan
mycket stor tvekan och äfven med smärta förorda förhöjda terminsafgifter,
som för mången obemedlad eller medellös skola ytterligare
försvåra vägen till den högre kunskapen. Man kan icke heller
underlåta att tänka på de ökade kostnader, som genom det nu
framlagda förslaget skola beredas åtskilliga fattiga föräldrar, hvilka
hvarken kunna få intyg på att de äro medellöse eller mindre bemedlade,
t. ex. alla dessa små tjensteman, som hafva knappa löner, på
hvilka de nätt och jemnt kunna draga sig fram, och för hvilka det
visserligen icke är utan betydelse, om de till inackorderingskostnaderna
och de hittills varande terminsafgifterna nu skola lägga de
förhöjda terminsafgifterna. Jag för min del kan icke utan verkligsmärta
förorda det Kongl. förslaget i denna punkt. Men jag anser
mig likväl böra förorda detta och går till och med ett steg längre
än hvad som i år blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget.

De motskäl, som den förste talaren anf örde, vill jag icke försöka

Nso 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

(JnlfieTnuatt ,jäiva> ty laS kan icke jäfva dem, men jag vill fästa uppmärkstatsverket
a/saaiieten derpå, att den argumentation, han frambar, lika mycket
lärjungar gäller termmsafgifternas förhöjning i klasserna 4—7 som i klasserna
vid allmänna 1 3, åtminstone gäller det mesta af hans argumentation lika mycket

läroverk, terminsafgifternas förhöjning i de högre klasserna som i de lägre.
(Forts.) Hvarför måste vi anse oss tvingade att förorda förhöjda terminsafgifter?
Skälen dertill kunna väl sägas vara två, ehuru de, i
grunden sedt, egentligen icke äro flera än ett. Det ena skälet är,
att, så vidt jag vet, alla erkänna, att lärarnes löner behöfva förhöjas,
och att det är fullt berättigad^ att en sådan förhöjning sker. Men
å andra sidan medgifves också, att under nuvarande förhållanden
ingen utsigt är att få denna behöfliga och berättigade förhöjning
med mindre än att bidrag till densamma lcinnas af förhöjda terminsafgifter.
Det . har förut, icke i dag, men för några år sedan, under
diskussionen i kamrarne framhållits, att den fria undervisningen för
närvarande bekostades af lärarne. flotta kan icke vara billigt.
Kunde man tå den behöfliga och berättigade förhöjningen af lärarnes
löner utan ökade terminsafgifter, då skulle jag visst icke yrka på
dessa afgifters förhöjning.

Det andra skälet, som man anfört, och på hvithet ligger någon
vigt ehuru jag icke vill lägga allt för stor vigt derpå, emedan emot
detsamma står ett annat skäl, som går i motsatt rigtning och är
jika vigtigt — är att man genom de förhöjda terminsafgifterna
i någon mån skulle kunna hindra det tillopp till de allmänna läroverken,
som man ansett hafva varit för stort. Man kan icke förneka,
att i de allmänna läroverken insättas lärjungar, och att sådana
der qvarsitta, hvilka icke bort dit inkomma och ännu mindre, der
bort qvarblifva. Man har tänkt sig, att förhöjningen af terminsafgifterna
skulle hindra åtskilliga sådana, som aldrig bort egna sig
åt vidlyftiga teoretiska studier, att slå in på denna studieväg.

Oro .jag nu frågar, huru vida dessa två af mig anförda skäl tala
för eu förhöjning af terminsafgifterna i de högre klasserna, men icke
för förhöjningen i de lägre, så synes det mig, som om svaret icke
kunde vara tvifvelaktigt, nemligen att alldeles samma skäl tala
för afgiftsförhöjningen för de lägre klasserna som för de högre, lika
visst som alldeles samma skäl tala emot förhöjningen i de lägre
klasserna, som. mot förhöjningen i de högre. Man skulle till och
med. kunna säga, att syftet att med afgiftsförhöjningen hindra åtskilliga
till studier olämplige från att inskrifvas i läroverken galler
mera med afseende på de lägsta klasserna. Särskild! kan man säga
detta med tanken på åtskilliga af städernas barn. Ty det tror jag
icke kan bestridas, aft åtskillige invånare i städerna finna det
vara ganska beqvämt att insätta sina söner i den första klassen; och
(derom vittnar erfarenheten) hafva de en gång inkommit, finnes en
märklig seghet i att vilja hålla dem qvar. Derför kunde det icke
skada, om en liten hake funnes, som hindrade eller minskade lusten
att insätta allt för många af stadsbarnen i elementarläroverken.

Slutligen påstår jag, att samma skäl, som tvinga oss att votera
för förhöjda terminsafgifter i de högre klasserna, synas mig konseqvent
leda dertill, att de också kunna och böra höjas i de lägre

Lördagen den 3 Maj, e. m.

7 N:o 32.

klasserna, och då vi enligt Kong! Maj:ts förslag ej vilja göra någon Terminsinvändning
mot förhöjningen för de högre klasserna, så synes det utgifter till
mig, som om konseqvensen bjöde att fastställa samma ordning för läljungar
de lägre klasserna, mot hvilket förfaringssätt några synnerligen^ allmänna
giltiga skäl icke blifvit anförda. Visserligen kan man invända, att, läroverk.
om vi i allmänhet anse betänkligt att höja terminsafgifterna, vi (Forts.)
också böra försöka att göra detta, som vi anse betänkligt, i så ringa
utsträckning som möjligt. Jag vill icke förneka detta. Men å andra
sidan synes det mig, som om i någon mån bättre skäl tala för förhöjningen
i de lägre klasserna än i de högre. Det skäl, som i herr
statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet särskild! framhålles, eller
att de tre lägre klasserna skulle bilda ett för sig afslutadt helt, kan
jag, för min del, icke tillmäta någon betydelse, då jag icke kan
finna, huru eu verklig afslutningskurs skall kunna ske i tredje klassen
bland elfvaåringar. Detta skäl kan derför icke hindra mig från att
nu yrka bifall till utskottets förslag med det tillägg, som den förste
talaren dervid gjorde.

Herr Gilljam: Då jag, såsom ledamot af Riksdagens Andra
Kammare, för 10 år sedan på ett bestämdt sätt uppträdt emot den
förhöjning af terminsafgifterna, hvarom äfven nu är fråga, men jaghär
icke synes såsom reservant emot utskottets hemställan, hvilken
jag tvärt om biträda har det synts mig nödvändigt att angifva skälen
till detta mitt, vid första påseende inkonseqventa, tillvägagående.

Jag är i närvarande stund af alldeles samma åsigt, som jag var för
10 år sedan, och jag kan, såsom stöd för denna min åsigt, hänvisa
till hvad som den förste talaren här nyss anförde, men om jag icke
desto mindre nu funnit mig nödsakad att sluta mig till utskottets
förslag om höjda terminsafgifter, torde jag tydligast kunna angifva
grunden dertill genom att uppläsa de ord, hvarmed jag inledde mitt
anförande i denna fråga i Andra Kammaren: »min mening är den,
att är det så, att lärarne icke kunna få en behöflig och välförtjent
löneförhöjning, utan att en afgift för undervisningen införes, då måste
eu sådan åtgärd, om ock med största varsamhet, tillgripas, ty i annat
fall vore det icke staten som lemnade kostnadsfri undervisning helt
och hållet, utan staten bestode sjelf en del och läte lärarne betala
den andra delen. Något dylikt kan naturligtvis icke vara med
rättvisa och billighet öfverensstämmande». I den åsigt jag då uttalade,
att eu löneförhöjning för lärarne vore behöflig står jag fortfarande
fast, om möjligt i dag än mera än då; att denna löneförhöjning
icke kan beredas lärarne utan en förhöjning i terminsafgifterna,
derom har jag nu under ytterligare 10 år-haft tillfälle att öfvertyga
mig.

På grund deraf och nödd och tvungen måste jag biträda utskottets
förslag.

Herr Wieselgren: Vid samma tillfälle som den näst föregående
talaren, för 10 år sedan, i Andra Kammaren uttalade sig emot en
förhöjning i terminsafgifterna, gjorde jag ett likartad! uttalande och
jag har icke sedan dess skiftat mening, jag hyser samma åsigt än

5:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

Termins- i dag. Jag tror, att om man skulle mäta den fria undervisningens
stffii«fbet),dcIse för (leu ställning, som vårt fosterland intagit bland kulturiärjunqar
f°lken> skulle resultatet bli sådant att vi betänkte oss två gånger
vid ottwannaiunan vi atstode ifrån densamma. Kanske tänker mången att den
läroverk, bevisar blott eu allt för stor frikostighet; men denna frikostighet är
(Forts.) dock storslagen och härleder sig från lider, då man förstod vinsten
åt att vara frikostig i de stycken, hvilka, så som denna, för fosterlandet
vore af eu oändligt stor betydelse. Jag delar i detta stycke fullkomligt
den förste ärade talarens uppfattning. Vi kunna icke i detta
ögonblick öfverskåda de följder sorti skola komma att inträffa på
grund af afvikandet från en väg, som hittills vårt folk, under än så
fattiga och betryckta tider, ansett sig kunna och böra vidhålla, men
hvilken man nu, då den allmänna välmågan i landet nått eu höjd,
som aldrig förut, icke anser sig längre hafva råd att fullfölja.

Jag tror också, att en annan sida af saken torde kräfva beaktande.
En ädel fosterlandsvän skref för en del år tillbaka, det är nu
länge sedan, en bok om ståndscirkulationen■ Boken är glömd, men
titeln minnes man, och herrarne hafva lätt att förstå, äfven de, som
icke läst boken, hvad den rör sig om. Jag tror, att för denna stånds
cirkulation, om hvars nytta och gagn för samhället meningarne väl
icke kunna vara delade, den kostnadsfria undervisningen käft och
har en stor betydelse.

Det är sant, som ett par föregående talare hafva sagt, att vi
stå inför en hopplös situation. Det är sant, att dessa många fattiga
lärare i vårt land behöfva eu löneförhöjning; och det är likaså sant,
att det kanske icke är så lätt att få denna, för så vidt man icke går
in på Kougl. Maj:ts förslag. Det är mycket kinkigt att under nuvarande
förhållanden hänvisa dem till att fortfarande lida nöd — jag
vågar uttrycket — ty det är ganska mycken sanning deri. Men det
är återigen ett ganska svårt offer, man bringar sin öfvertygelse, i fäll
man skulle gå in på att för löneförhöjningen uppoffra den kostnadsfria
undervisningen. Jag tror, att det skall visa sig vara en allt för
dyrköpt fördel, som Sveriges lärararecorps för det priset får.

Det är min tanke, och den är icke från i går, att lärarne digna
under följderna af en oklok organisation. Hade icke den fria undervisningen
— jag använder det ordet i motsats mot den monopoliserade
undervisning, som staten lernnar — blifvit så grundligt undertryckt,
som verkligen är fallet, skulle icke elementarlärarnes belägenhet vara
som den är. Nu har den fria undervisningen omöjliggjorts genom
statens konkurrens. Det har försökts, men det har icke lyckats, äfven
för personer med speciella anlag för undervisnings- och uppfostrarekallet,
att uppehålla enskilda läroverk. De förmåner, som staten erbjuder
vid sina läroverk hafva varit för stora för att dessa enskilda
personers företag skulle kunna i längden hållas uppe. Staten har
oupphörligen ökat antalet af sina läroverk, lärarnes antal har i följd
deraf blifvit allt större och större, budgeten på 8:e hufvudtiteln har
i samma män stigit; men ändå har icke hvarje enskild lärare fått
den lön, som honom rättvisligen borde hafva tillkommit, och när skall
den tid komma, då så skall kunna ske? Den erfarenhet, jag vunnit,
har sagt mig, att här är ett stort antal lärare i vårt land, som af

Lördagen den 3 Maj, e. m.

9 N:0 32.

naturen säkerligen aldrig ämnats för den pedagogiska vägen, men Terminssom
hafva kunnat klämma sig fram på denna tjenstemannaväg, de afvifter
så väl som många andra; de skada lärarevägens anseende och göra lärhmnar^
undervisningen föga gagn — men de få också dåliga löner och lefvaallmänna
ett ganska betryckt lif; de känna sig missnöjda med sin lott och läroverk.
breda ut sitt missnöje på många håll, äfven der man minst anar det. (Forts.)
Det är en olycklig följd af en olycklig anordning. För min del tror
jag icke, att införandet af dessa läroverksafgifter skola kunna råda
bot för detta missförhållande. Hjelpeu kommer, enligt min tanke, att
förr eller senare sökas på en helt annan väg, genom eu i mångt
och mycket förändrad organisation.

Jag gör intet yrkande, då det under nuvarande förhållanden
skulle till intet tjena. Men jag har qvar min åsigt, att de föreslagna
afgifternas påläggande skola medföra stor skada för vårt fosterland
och dertill vill jag icke medverka.

Herr Almén: Då detta är en fråga om hvilken man kan bilda
sig en åsigt, utan att vara skolkarl, ber jag att få yttra några ord.

Jag anser det vara särdeles hedrande för vårt land, att vi hafva
en kostnadsfri undervisning i den utsträckning, som hittills egt ruin.

Jag skulle också önska, att man icke, utan verkligt tvingande skäl
öfvergåfve denna vackra ståndpunkt. Några sådana skäl tror jag
för närvarande icke finnas. Man har förr gått i land med att, aflöna
lärarne vid elementarläroverken vida bättre i förhållande till lefnadskostnaderna,
än för närvarande, och detta har man gjort under mera
betryckta förhållanden än de nuvarande. Vore viljan lika god nu
som förr, behöfde, enligt min tanke, icke dessa lör en del så betungande
afgifter åläggas lärjungarne. Jag har väl icke någon förhoppning,
att frågan om elementarlärarnes löner kan realiseras med mindre
terminsafgifter åläggas lärjungarne, men må man då gå försigtigt
till väga och icke uttaga steget längre än nödigt är. Jag
tror icke, att man behöfver pålägga barnen afgifter i alla årsklasser,
utan att några kunna hållas fria. Man har såsom skäl för dessa afgifter
uppgifvit till en början, att man derigenom skulle få medel till
lärarnes aflöning. Detta skäl bär redan blifvit till eu del bemött och jag
vill tillägga, då jag icke sträfvar efter att vidare taga till orda i denna
fråga, att jag, för min del, icke under några omständigheter skulle
vilja pruta ett öre på de löner, som äro föreslagna för elementarlärarne.
Äfven de föräldrar, som äro betungade med stora utgifter
för sina barn, må se efter, att de få de bästa lärare, eljest ernås ej
målet, en verkligt god uppfostran. Man får icke göda lärare om
man aflönar dem så, att de blifva i ekonomiskt afseende sämre lottade
än andra. Så är emellertid förhållandet nu. Må derför utgången i
den ena eller den andra frågan blifva hurudan som helst, men må
man icke göra någon afprutning på lärarnes aflöning.

Det andra skälet, hvarför man skulle pålägga terminsafgifter
vore, för att afstånga en mängd barn från denna undervisning. Ja,
detta syfte kunde vara godt, om de barn, som på detta sätt motades
bort, vore de minst begåfvade. Jag tror icke att så kommer att ske.

Det blir den fattiges och mindre bemedlades barn, som utestängas,

Lördagen den 3 Maj, e. m.

N:o 32.

Termins- men icke äro de mindre begåfvade än andra. Må vi derför akta oss
af gifter tillsy sådana medel, hvarigenom vi kunna göra vårt folk en verklig
lärjungar skada. Må vi låta barnen kostnadsfritt undergå dessa profår, ett
vid allmänna^tt ryck, hvaraf den förste talaren begagnade sig. Ty i sanning äro
läroverk, dessa år profår, som de få gå igenom. Må sedan skolans lärare eller
(Forts.) föräldrarne, Indika ofta påverkas af lärarne, bestämma om barnen
skola fortsätta i skolan eller icke. liarnen kunna då vinna framgångar
på grund af fallenhet för studier, men må vi icke redan från
början utestänga de mindre bemedlades barn från skolorna.

På dessa grunder och med stöd af de skäl, som åberopats af den
förste talaren ber jag att få instämma med honom deruti, att man
må låta barnen i de trenne första klasserna vara afgiftsfria. Jag
ber vidare, att få instämma med honom i afseende på de vilkor, han
föreslog för påläggandet af några afgifter, nemligen att löneregleringen
för lärarne också skulle gä igenom.

Herr Lundström: I likhet med utskottets ärade ordförande,
som först yttrade sig i denna fråga, anser jag det ytterst betänkligt,
att dessa terminsafgifter påläggas skolungdomen. Jag anser, att
undervisningen fortfarande borde vara. fri för alla, rik som fattig, och
tror, att en ganska stor våda skulle uppkomma om tillträdet till
den af ålder fria undervisningen nu skulle försvåras. De skäl, som
hafva anförts för påläggandet af sådana afgifter hafva icke kunnat
öfvertyga mig. Det sades, t. ex., att den fria undervisningen finnes
ju redan i folkskolan, och detta bör vara tillräckligt för flertalet. De,
som deremot önska en högre undervisning, må betala denna och det
torde vara billigt, att de rika få betala eu del af sina barns undervisning.
Ja, de rika kunna göra detta, det erkänner jag villigt, och
skall gerna vara med- derom, om man kunde utfinna någon metod,
hvarigenom endast dessa rika drabbas utaf terminsafgifterna, men
icke de mindre bemedlade, och de fattiga, som hafva svårt att betala
dem. Ja, säger man, derför finnes ju en hjelp i den kongl. propositionen,
som befriat icke mindre än 15 procent af de medellösa och
20 procent af de mindre bemedlade från afgiften. Detta är dock ej
tillräckligt. Enligt de uppgifter, som förefinnas i 1882 års läroverkskomités
betänkande funnos vid elementarläroverken, är 1882 23,4
procent af hela lärjungeantalet, som ansågos fullkomligt medellösa
och 42 procent sådana, som ansågos mindre bemedlade, så att de på
inga vilkor troddes kunna betala hela den då varande jemförelsevis
ringa afgiften. Deraf synes, att 1/3 af de medellösa och mer än hälften
af de mindre bemedlade skulle genom påläggandet af nu ifrågasatta
afgifter utestängas från läroverken och icke kunna begagna sig af
den högre undervisningen. Ja, säger man, detta är ju icke så farligt.
Det är en mängd mindre begåfvade, som härigenom blifva utestängda,
hvilket är till fördel sä väl för dem sjelfva som för läroverken. Det
torde likväl kunna sättas i fråga, huru vida det är så alldeles lätt
att, i synnerhet i de första klasserna, afgöra hvilka af de inkomna
eleverna äro mindre begåfvade och för studier olämpliga. I detta
fäll har erfarenheten visat, att man stundom kan misstaga sig ganska

Lördagen don 3 Maj, c. m.

N:o 32.

grundligt. Vi veta alla, huru förhållandet var med de store.männen TerminsLinné
och Berzelius. Båda både ansetts olämpliga för studier. utgifter till

Vidare säges det, att antalet lärjungar vid våra elementarläroverk®*^^*6^7
är för stort, och bör minskas. Möjligen är antalet af dem, som full-vid allmänna
ständigt gå igenom dessa läroverk och aflägga studentexamen, något läroverk.
större än behofvet krafvel-, men detta antal utgör dock endast (Forts.)
omkring 12 procent af det hela. Alla de öfrjga utgå tidigare från
läroverken och egna sig åt praktiska yrken. Äfven dessa praktiska
yrken, åtminstone de flesta af dem, fordra högre kunskaper än folkskolan
kan meddela. Att för dessa, som egna sig åt de praktiska yrkena
och åt näringarne, försvåra tillträdet till läroverken och förhindra
dem att förvärfva behöfliga kunskaper, kan icke vara till gagn och
icke uppmuntra industrien. För mig synas följderna häraf mycket
betänkliga.

Bland stadganden, som för indrifvandet af dessa terminsafgifter
ansetts behöfliga, torde jag få fästa uppmärksamheten på ett som
förekommer på sid. 54 i det statsrådsprotokoll, som är bifogadt den
kongl. propositionen och som lyder: »att lärjunge, som ej före läseterminens
utgång erlagt stadgade afgifter, skall från läroverket uteslutas,
intill dess den resterande afgiften blifvit gulden.» Således
skulle fullkomligt oförvitliga, till studier fullt lämpliga lärjungar utan
vidare utstrykas ur skolan, om deras föräldrar olyckligtvis komma
på obestånd, och icke genast kunna betala afgiften. Detta torde vara
en nödvändig följd af dylika afgifters påläggande, men nog synes
det vara både hardt och förhatligt. Jag framstälde mina betänkligheter
mot terminsafgiftens påläggande inom utskottet och yrkade
rent afslag på hela punkten, men då icke någon förhoppning förefans,
att min åsigt skulle blifva gällande, förenade jag mig i den
af utskottets ordförande afgifna reservation, under yrkande af bifall
till Kongl. Maj:ts proposition. Då emellertid i kammaren flere
uttalanden förekommit mot påläggandet af dessa afgifter och nu
sådan åsigt möjligen kunde vinna framgång, anser jag mig böra
yrka rent afslag på utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Jag erkänner villigt att denna fråga kör
till de svårare och är eu sådan, i hvilken man alltid måste känna
sig mer eller mindre tveksam. Det torde dock tillåtas mig att fästa
uppmärksamheten på några förhållanden, som icke hafva blifvit berörda
under den föregående diskussionen, då man i allmänhet tyckes
hafva uttalat sina sympatier för det bestående och sin större eller
mindre benägenhet för att ingå på hvad som nu är föreslaget.

Den s. k. kostnadsfria undervisningen har egentligen sitt upphof
ifrån den tid, då samhällets högre och mera lyckligt lottade klassers
barn icke anlitade de allmänna läroverken, utan på privat väg
uppfostrades för statstjenster. Under dylika omständigheter var det
helt naturligt, att samhället skulle försöka att så godt det kunde,
lemna tillfälle för bildningssökande ur andra klasser att tillfredsställa
deras behof af bildning, och med detsamma tillhandahålla
ämnen för statstjensten, så att icke blott en klass skulle lemna dessa,
utan äfven andra dertill bidraga. I samma män som benägenheten

N:o 32.

Lördagen flen 3 Maj, e. m.

Termins- och vanan att på den privata informationens eller guvernörskapens
af gifter tillveäg vinna de kunskaper, som samhället fordrade, aftog, och i samma
Stfäriunfar m''m som läroverkens antal växle, måste också saken gestalta sig
vid allmänna^nnorlunda än förr var förhållandet i afseende på statens omvårdnad
läroverk, om och bidrag till dessa läroverk. Det är känd!, att läroverkens
(Forts.) antal i senare tider växt ganska mycket, ja, kanske till och med för
mycket, och jag beböfver icke erinra kammarens ledamöter, att så
väl Kongl. Maj:ts proposition, som utskottets betänkande derom bära
vittne. Men dermed må vara huru som helst. Ett faktum är, att
undervisningen i denna stund icke är kostnadsfri. Det är ett misstag,
att påstå sådant. Redan på 1850-talet infördes terminsafgiften till
materialkassan af 4: 50. Denna efterföljdes på 1860-talet af afgiften
till byggnadsfonden af 5 kr. tillsammans 9: 50, hvartill kom den
redan från äldre tider befintliga, men allt mer och mer höjda afgiften
till läroverkens ljus- och ved kassa, hvilken vexlat vid olika läroverk
och uppgått, om jag icke misstager mig, vid somliga läroverk
till 8, 9 kronor till och med 10, 10: 50, vid andra till vida mindre.
Från den senare afgiften tillåter gällande skollag icke befrielse, icke
ens för den medellöse. Ingen annan har befriats från den afgiften
än den, som befriat sig sjelf genom att icke betala, hvilket tyvärr
icke är alldeles ovanligt, helst lagsökning i sådana fall icke gerna
användes. Undervisningen eller, om man så vill, skolgången, är således
icke kostnadsfri. Det är, som jag redan visat, ett faktum, att den som
skall vistas vid ett läroverk, måste alltid erlägga någon afgift,
stundom en mindre, stundom en större. Från den större delen kan
dock en medellös, eller mindre bemedlad, flitig yngling blifva befriad.

Om det är sant, som jag hoppas och tror, att den allmänna
välmågan höjt sig så pass mycket, som här af en talare blifvit
antydt, torde icke heller den föreslagna tillökningen vara i och Rusig
sjelf så afskräckande, att den bör kunna lägga hinder i vägen
för läroverken att tillegna sig betydande andliga krafter, allra helst
friplatserna, enligt hvad som är föreslaget, skulle blifva ett slags
utmärkelse eller en belöning för ynglingar, som oafsedt sina förmögenhetsomständigheter
kunde åberopa goda gäfvor, vunna framsteg och
en allvarlig flit.

Det ställer sig något olika med dessa friplatser, betraktade såsom
hedersplatser mot om de betraktas blott såsom fattigunderstöd.
Det har understundom förekommit, att barn gått qvar i läroverket,
derför att målsmannen tänkt och sagt: hvar skall jag göra af honom?
Detta är icke egnadt att höja klasskunskapernas nivå eller befordra
läroverkens utveckling, och om jag också gerna erkänner, att det
icke är ett genomgående drag eller karakteriserande i allmänhet, så
är det mera vanligt än man kanske tror; och hvad som tyvärr är
ganska vanligt, det är, att den, som med begagnande af denna
förmån tillegnat sig den erbjudna bildningen utan egentligen något
slags uppoffring, han har vid slutet af sin skolbana med bitter missräkning
sett tillbaka på de år, som han till ryggalagt, och möjligen
sagt till sig sjelf: »det hade varit vida bättre att icke gå så långt.»
Svårigheterna finnas egentligen icke till förrän i läroverkets högre
klasser. Ja, de börja kanske just i det ögonblick, då jublet öfver

13 N:o 82.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

ilen hvita mössan stiger upp mot skyn. Det är nemligen då, som Terminsde
rätta svårigheterna visa sig. Det är då, som konkurrensen, «/»»/&*£ till
kampen för tillvaron låter känna sin tyngd, ofta mest för dem, som lärjungar
trott sig genom den kostnadsfria undervisningen bragta upp i verldenOT-^ allmänna
och som hafva svårt, att lemna den föreställningen, att de äro något läroverk.
förmer än sina ståndslikar. Det är denna fara, som skulle i någon (Forts.)
mån kunna hejdas genom måttliga terminsafgifter. Jag vill alldeles
icke säga, att dessa terminsafgifter skulle behöfva gå från skolans
början. Jag liar varit ytterligt tveksam om denna sak af skäl, som
jag visserligen icke behöfver länge utveckla för herrarne, ty äfven
jag måste erkänna, att frågan har tagit karakteren af att vara en
praktisk, — ekonomisk fråga, och att det är föga antagligt, att det
mål, som man afser att vinna, nemligen en skälig lönereglering för
lärarne, skall kunna vinnas utan att ålägga terminsafgifter i en eller
annan form.

Jag kan här icke underlåta att uttala, att jag inom utskottet
framstält mina stora betänkligheter i afseende på sammansättningen
af den nämnd, som skulle komma att pröfva befrielsen; ty denna
nämnd skulle möjligen komma att fästa mera afseende vid de yttre
förmögenhetsomständigheterna än på de inre eller inom läroverket
ådagalagda qvalifikationerna, och redan det gör det betänkligare att
utsträcka afgifterna så långt som till de 8 första klasserna.

Jag skall för min del icke göra något yrkande, vare sig i det
ena eller det andra fallet; jag är bestämd att, så som förhållandena
nu utvecklat sig, medverka till att pålägga terminsafgifter, men jag
kan lika gerna gå med den förste ärade talaren som med Kongl.

Maj:ts proposition.

Herr A lin: En af de föregående talarne har uttalat sin lifliga
sympati för, att de enskilda läroverken skola kunna konkurrera med
statens läroverk, och han beklagade, så vidt jag uppfattade honom,
högeligen, att uppkomsten och vidmagthållandet af dylika läroverk
omöjliggjorts eller i väsentlig mån försvårats genom konkurrens från
statens sida.

Jag frågar då: hvad är det som gör, att denna konkurrens är
så mägtig som den är? Utom all fråga är det väsentligen den
kostnadsfria undervisningen.

För min del hyser jag också synnerligt liflig sympati för att
enskilda läroverk, som konkurrera med statens, skola uppkomma och
utvecklas. Min åsigt om behofvet och önskvärdheten deraf är så
liflig som den hos någon kan vara. Jag anser det nemligen vara
af största vigt för vårt lands framtid att man får läroverk, vid hvilka
undervisningsplanen kan bestämmas uteslutande efter pedagogiska
grunder.

Då jag hoppas, att en sådan åtgärd som åsättande af högre
terminsafgifter vid statens läroverk skall kunna på ett kraftigt sätt
bidraga till uppkomsten och uppammandet af dylika med statens
läroverk konkurrerande enskilda läroverk, är detta för mig ett skäl
att instämma i utskottets förslag trots de betänkligheter, som jag,

N:o 32. 14

Lördagen den 3 Maj, e. m.

Termins- liksom alla andra kär uppträdande talare, liar med afseende på den
avgifter till nu föreslagna förändringen.
statsverket af ° °

viTaUmänna Herr Sandberg: Jag är blott en ringa man i de allmänna
läroverk, läroverkens tjenst och derför får jag utbedja mig, att kammarens
(Forts.) ärade ledamöter behagade öfverse med, att jag i likhet med en
embetsbroder på förmiddagen, innan jag öfvergår till den nu föredragna
punkten, i få ord uttalar min öfvertygelse i läroverksfrågan,
sådan den bos mig bildat och rotfast sig under en 33-årig tjenstgöring.
”

Uen största olycka, som i senare tider drabbat vårt undervisningsväsen,
är enligt min öfvertygelse den genom 1849 års cirkulär
föreskrifna föreningen af gymnasium, trivialskola och apologistskola
till ett enda läroverk. Såsom underbyggnad för fortsatta studier
erfordras kunskaper, för det praktiska lifvet deremot färdigheter. Att
inom samma läroverk med samma lärare meddela både kunskaper
och färdigheter synes mig vara ett experiment, som omöjligen kan
lyckas. På grund af denna min åsigt vågar jag för min del icke
hoppas någon väsentlig förbättring i vårt undervisningsväsende, förrän
man fattar det enda kloka beslutet att inrätta skilda läroverk för
olika ändamål. En sådan anordning skulle kunna vidtagas, utan att
kostnaderna för undervisningen blefvo högre än de nu äro. Hvilka
åtgärder man än för öfrigt må vidtaga, blir det endast ett lappverk.

Jordbrukarne hafva allt mer och mer kommit till insigt om att,
om de skola kunna vänta goda skördar, måste de före sådden väl
plöja och tillreda jorden. I afseende på barnuppfostran synes man
vilja förfära på ett snart sagdt motsatt sätt. Man afviker allt mer
och mer från den, som jag tror, fullt rigtiga principen att till föremål
för undervisningen under de första skolåren välja sådana ämnen,
som kraftigast bidraga att utveckla förståndet, förädla bjertat och
stärka minnet. Till mål för sitt sträfvande bär man satt för sig
något, som jag tror vara en drömbild; hvilken aldrig kan verkliggöras,
nemligen att undervisningen skall så anordnas, att lärjungarna,
på hvilken punkt af läroverket de lemna detsamma och åt hvilket
lefnadskall de än egna sig, genast skola hafva direkt praktisk nytta
af de insigter, de i läroverket inbemtat.

I läroverksstadgan står, att läroverken skola meddela såsom det
så skönt beter »allmän medborgerlig bildning». Detta uttryck är icke
allenast angenämt och behagligt för öga och öra. Det eger äfven
den fördelen att hafva en oändligt stor elasticitet, enär under detsamma
kan inbegripas allt, som är föremål för menskligt vetande.
På senare tider har man också sett och hört yrkanden framställas,
att läroverken skulle såsom föremål för undervisningen upptaga
sådana ämnen som lagkunskap, helsovårdslära och stenografi. Jag
skulle inskränka mig till hvad jag nu yttrat, om icke eu talare på
förmiddagen yrkat, att modersmålet skulle blifva grundläggande för
språkbildningen. Med afseende derå ber jag att få omtala, hvad som
en gång hände mig i mina yngre dagar. Jag beklagade mig vid
ett tillfälle för min dåvarande ephorus, numera aflidne, biskop Genberg,
öfver de ringa frukter, som visade sig af de många timmarnes

15 N:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

undervisning i det svenska språket. Derpå genmäle denne man, Terminssom
allmänt ansågs ega snille: »Hur kan rektorn vänta några synner- utefter till
liga framsteg i detta ämne. Att fordra af ett barn, att det skallStutröna*
gorå sitt eget modersmål till föremål för reflektion, är detsamma,vid allmänna
som att begära att det skall se in i sitt eget öga.» Dessa ords läroverk.
sanning har alltid för mig stått lefvande och klar och jag är öfver- (Forts.)
tygad, att om af de 7 timmar i veckan, som nu i de lägre klasserna
(idas bort på svenska språkets form- och satslära, två tredjedelar an
vändas till undervisning i det nu så hatade och föraktade latinska
språket och den öfriga tiden endast egnades åt läsning af svensk
literatur, afpassad för lärjuugarnes ålder, samtal om dess innehåll
samt skriföfningar, skulle skolans lärjungar efter 3 å 4 år icke endast
hafva lärt sig något latin, utan också hafva långt bättre och säkrare
insigter i det svenska språket, än de nu ega. Jag vill emellertid,
icke längre uppehålla herrarne med detta ämne, utan jag öfvergår
till nu föredragna punkt.

För mig är det ytterst vidrigt, att rikedomen skall gifva förmåner
vid statens läroverk. Just genom den kostnadsfria undervisningen
har det varit möjligt att från böndernas, kroppsarbetarnes
och de mindre handtverkarnes klasser utgått män, som blifvit en
heder för vårt land, samt icke sällan stigit till de högsta värdigheter
inom både kyrka och stat. Efter min åsigt bör allt göras för
att befordra ståndscirkulationen och lätta öfvergången från den ena
samhällsklassen till den andra, samt derigenom minska klyftan
mellan de olika samhällsklasserna. Om, såsom nu är föreslaget,
terminsafgifterna komma att väsentligen höjas, skulle deremot denna
klyfta i hög grad vidgas, och det är framför allt på grund häraf,
som jag, om _ jag också skulle stå alldeles ensam om denna åsigt,
måste yrka afslag på ifrågavarande framställning.

Man har här med fog framhållit behöfligheten för lärarne af den
föreslagna löneförbättringen, hvartill medel genom dessa ökade avgifter
skulle beredas, men jag har det förtroendet till flertalet af
mina medbroder inom denna corps, att de hellre försaka en löneförbättring,
huru välbehöfiig den än för dem är, än köpa densamma
på ett för vårt lands framtida utveckling så skadligt sätt.

Det andra skälet, som anföres för ifrågavarande afgifters höjning,
är, att den nu allt för starka tillströmningen till våra läroverk derigenom
skulle minskas. Men hvilka lärjungar är det, som framför
allt böra från läroverken aflägsnas? Utan tvifvel sådana, hvilka
sakna hufvud och icke ådagalägga flit. Det är just dessa lärjungar,
som hindra de öfriges framsteg, och förorsaka lärarne ett så godt
som gagnlöst arbete. För att blifva af med dylika lärjungar vore
det väl bättre, om det blefve föreskrifvet, att de lärjungar, som icke
på den vanliga tiden genomgå en klass, skola från läroverken afvisas,
så vida icke särskilda omständigheter föranleda undantag. Ett
sådant stadgande, med allvar och förstånd tillämpadt, skulle efter mitt
förmenande utan tvifvel verka gagneligt. Genom de höga afgifterna
skapas endast ett företräde för de rikes barn; de få fortfarande rätt
att gå qvar vid läroverken, äfven om de äro aldrig så dumma och
lata, men de fattiges barn utestängas, äfven om de äro både begåfvade

Nto 82.

Lördagen den 3 Maj, e. ö.

Termins- och flitige. Den möjliga nedsättniugen för 15 och 20 procent af
avgifter till lärjungeantalet har ingalunda den betydelse, som man velat tillägga
statsverket afnsamraa och krafvel'' dessutom en pröfning, som ovilkorligen måste
vidallmännai viss mån blifva både förhatlig och godtycklig. På grund af hvad
läroverk, jag nu i korthet anfört får jag yrka afslag å så väl Kong!. Maj:ts
(Forts.) som utskottets förslag.

Herr Sundberg: Angående sjelfva den föreliggande frågan om
terminsafgiftens höjande vill jag icke yttra ett ord vidare än det
som jag redan har sagt och anledningen hvarför jag begärt ordet
än en gång är endast, att jag ville något förtydliga sjelfva det vilkor
som jag ansåg nödvändigt att uppställa för den händelse kammareu
beslutar skolafgiftens påförande, antingen i den utsträckning utskottet
föreslagit eller såsom jag för min del i min reservation förordat densamma.
Min uppmärksamhet har nemligen blifvit fäst derpå, att det
uttryck jag i det ursprungliga förslaget till detta vilkor brukat, nemligen
ordet lönereglering, är otydligt och kan i tillämpningen gifva
anledning till missförstånd. Jag anhåller således att få förtydliga
vilkoret på det sätt, att det skulle lyda: det Riksdagen, med vilkor
att den af utskottet föreslagna aflöning för lärarne vid de allmänna
läroverken fastställes, besluter o. s. v.

Då är det så fullkomligt tydligt, att det under alla omständigheter
icke gerna kan förstås på mer än ett sätt.

Herr Borg: Jag har begärt ordet för att yrka bifall till utskottets
förslag, hvilket jag gör så mycket hellre, som jag i likhet med ett
par föregående talare, vidblifvit den åsigt jag i frågan hyst sedan
1880, då jag i Andra Kammaren väckte motion i samma syfte. Det
är glädjande förnimma att detta förslag, som då kom hela landet att
genljuda af ogillande och nära nog förbannelser, nu, sedan den häftiga
opinionen lagt sig, rönt ett annat mottagande. Jag ber att få instämma
i och yrka bifall till den af utskottet gifna formuleringen.

Friherre Barnekow: Det förefaller underligt att, då egentligen
representanterna för den liberala rigtningen borde hålla på den fria
undervisningen, yrkanden härom i stället göras af de mera lärde
inom kammaren, under det att det praktiska lifvets män och de
mera olärde i allmänhet icke tyckas sätta sig emot den föreslagna
höjningen af terminsafgifterna. Men, mine herrar, det låter lätt förklara
sig, ty de lärde männen anse, att all välfärd och salighet ligger i
lärdomen, hvaraf följer nödvändigheten för alla att komma in på den
lärda vägen. Jag undrar dock, om det icke ligger sanning i hvad
en annan talare sagt, att mången, då han fått den hvita mössan, står
inför så mycket bekymmer och besvär, att han har all orsak att önska
kunna gå tillbaka till plogen, fast han då icke kan göra det. Jag
kan sjelf intyga att sådant händer, ty personer, som varit just i
denna ställning, hafva vändt sig till mig och klagat ötver att de
narrats in på den lärda banan, och bättre, säga de, hade det varit
om det aldrig skett, utan de fått stanna vid kroppsarbetet. Genom
den förändring som nu föreslås, skulle det kunna hända, att mången,

17 Nso 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

som nu möjligen af fåfänga sätter in sina barn i storskolan, låter Terminsdem
stanna i folkskolan och nöjer sig med den undervisning som af9ifter till
der lemnas, och jag tror icke, mine herrar, att någon stor fara deri-St<iärjwnqar
genom hotar, ty följden blefve kanske endast, att flera personers allmänna
egnade sig åt arbetet och att arbetarne finge mera anseende än de läroverk.
i närvarande stund hafva. Ty det måste komma derhän, att den, (Forts.)
som går klädd i arbetskläder och lefver på sina händers arbete, på
grund af sitt yrke åtnjuter lika stort anseende som de, hvilka genomgått
de lärda skolorna.

I enlighet med de åsigter jag nu uttalat, hyser jag inga betänkligheter
mot och tror det icke i något hänseende vara för vårt land
skadligt att införa de nya skolafgifterna och enligt denna uppfattning
vågar jag hos herr grefven och talmannen anhålla om proposition
på bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverlägguingen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt
yrkats: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr
Billing, att Riksdagen, med vilkor att den af utskottet föreslagna
aflöning för lärarne vid de allmänna läroverken fastställes, må på det
sätt bifalla Kongl. Maj:ts förslag samt herr Dahns motion, i hvad den
angår ändring i Kongl. Maj:ts förslag i fråga om terminsafgifter, att
lärjungarne vid de allmänna läroverken o. s. v. lika med utskottets
hemställan; 3:o) af herr Sundberg, lika med herr Billing med uteslutande
af de i utskottets förslag förekommande orden »af 10 kronor
för lärjunge i första, andra och tredje klassen»; samt 4:o) att utskottets
hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
herr Sundbergs yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr grefven och talmannen
upptog hvart och ett af de öfriga yrkandena med hemställan, huru
vida kammaren ville antaga detsamma såsom kontraproposition i den
förestående voteringen samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr Rillings förslag i ämnet.

Jemväl om kontrapropositionens innehåll begärdes votering, i
anledning hvaraf och sedan såsom kontraproposition dervid antagits
bifall till utskottets hemställan, uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till herr Sundbergs
yrkande i afseende på 4 punkten i Riksdagens första särskilda utskotts
utlåtande n:o 1 kontrapropositionen skall innehålla bifall till
herr Billings förslag i ämnet, röstar

Ja;

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 2

N:o 32. 18

Lördagen den 3 Maj, e. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—68;

Nej-35.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:

Den, som bifaller hvad Riksdagens första särskilda utskott hemstält
i 4 punkten af sitt utlåtande n:o 1 med den af herr Sundberg
föreslagna ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Billings yrkande i ämnet.

Vid slutet af den häröfver företagna omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—55;
Nej-49.

Löneregle- 5 punkten,
ring för

lärarne vid Herr Lundström: Kongl. Maj:t har i sin proposition föreslagit,

femklassiqa dessa löner skulle utgå med nedan angilha belopp under förut läroverlcen.

sättning af att tjenstgöringstiden utsträckes så, att den komrne att
uppgå till 40 veckor om året. Utskottet har visserligen nedsatt tiden
till 39 veckor, men äfven denna nedsättning anser jag för liten och
har derför mot utskottets beslut anfört reservation samt torde nu få
meddela några skäl derför.

Genom de förhöjda terminsafgifter, kammaren nyss beslutit, har
kostnaden för barnens underhåll vid läroverken redan stigit i högst
betydlig mån. Den måste naturligtvis stiga ännu mera, om barnen
nödgas hvarje år uppehålla sig ännu längre tid vid skolan, utan att
ändå hela skoltiden förkortas. Det säges visserligen att genom läseterminernas
förlängning öfveransträngningen inom skolorna skulle
blifva mindre, då arbetet för hvarje dag minskades, men jag tror

Lördagen den 3 Maj, e. m.

N:o 32.

läroverken.

(Forts.)

icke, att öfveransträngningen äfven för närvarande är så farlig. Vi Lönereglehafva
för öfrigt på förmiddagen i dag hört, att chefen för medicinal- låd

styrelsen förklarat sig anse att någon öfveransträngning inom sko-^ höf/re oc;t
loma icke eger rum, och i så fall torde det nämnda skälet hafva femklassiga
förlorat sin betydelse.

Ett annat skäl mot förkortade ferier är, att barnen derigenom
skulle ännu längre tid än för närvarande nödgas vara frånvarande
från föräldrahemmen, och sakna dess för deras moraliska uppfostran
så vigtiga inverkan.. Häremot anfores, att endast 2/s af all skolungdomen
bor utom hemmen. Detta är äfven rigtigt om hela lärjungeantalet
i vårt land samt alla klasserna på en gång tagas i beräkning.
I Stockholm och Göteborg bor det öfvervägande flertalet i
föräldrahemmen. Så äfven vid de mindre läroverken. Men inom de
högre klasserna af läroverken blir förhållandet annorlunda och mindre
gynsamt. Om nu äfven det förslag till indragning af åtskilliga små
läroverk, som utskottet framstält, går igenom, komma naturligtvis
ännu flera barn att skickas från sina hem till de större läroverkens
städer. Af tab. sid. 57 i den tabellariska bilagan, som är fogad till
läroverkskomiténs betänkande, synes att af lärjungarne i de högre
läroverkens tre lägsta klasser 30,2 procent bo utom föräldrahemmen,
således mindre än två femtedelar, i 4:de och 5:te klasserna 43,8
procent, således något mer än två femtedelar, men i öde och 7:de
klasserna ända till 52,9 procent. Mer än hälften måste således i
dessa klasser vistas utom föräldrahemmen, och det kan väl ej vara
rätt att ännu mer öka den tid hvarunder en så stor del af lärjungarne
nödgas sakna hemmets välsignelsehringande inflytande, och detta just
vid den ålder, då de bäst behöfva detsamma. Ett tredje skäl mot
feriernas förkortning är, att flera framstående läkare hårdt hålla på,
att icke läseterminerna förlängas och att barnen icke böra under
lång tid af sommaren hållas vid skolorna. Detta kan icke ske utan
skada för deras helsa och fysiska utveckling. Såsom skäl för terminernas
förlängning anföres: att i afseende på kunskaperna så
mycket förloras under sommaren; att intet göres i studieväg; att
ungdomen glömmer hvad den kunnat och kommer tillbaka märkbart
sämre än då den gick. Det kan ju hända, att så stundom är förhållandet,
men detta skulle lätt kunna hjelpas, om repetitioner ålades,
så att ungdomen äfven under ferierna finge litet tänka på studier.

Härigenom skulle äfven sj el (''verksamheten befordras. Dessutom
torde den skarpt teoretiska utbildningen under vistelsen vid skolorna
till någon grad kunna motvägas, derigenom att lärjungarne
under ferierna hafva tillfälle att sysselsätta sig med praktiska
saker.

På grund af allt detta har jag icke kunnat vara med om utskottets
förslag i detta fall, utan vill yrka att orden: »under föruttsättning
att Jästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid
kommer att uppgå till 39 veckor om året», måtte uteslutas ur utskottets
förslag, till hvilket jag i öfrigt yrkar bifall.

Herr Sjöcrona: Då jag låtit anteckna mig såsom reservant
mot utskottets betänkande i denna punkt, torde det tillståa mig att

N:o 32. 20 Lördagen den 3 Maj, e. m.

Löneregle- något utförligare, än jag i reservationen an ty dt, redogöra för hvad
lärarne°vidJag ™ecl denna reservation åsyftat. Utskottets hemställan innehåller
de högre ocAatt Riksdagen »må på det sättet bifalla Kongl. Maj:ts förslag: att —
femklassiga under förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstläroverken.
göringstid kommer att uppgå till 39 veckor om året — för lärarne
(Forts.) vid de högre och femklassiga läroverken må bestämmas följande
löneförmåner» etc. Detta att lästiden skulle så utsträckas att
lärarnes tjenstgöring skulle pågå i 39 veckor innebär att skolornas
lärjungar skulle få arbeta 38 veckor och att den 39:de veckan skulle
användas till inträdesexamina. För min del har jag, om ock med
ganska mycken tvekan, i utskottet varit med om och är fortfarande
benägen för att lästiden utsträckes till 38 veckor, hvilket, såsom
nämndt, medför en utsträckning af lärarnes tjenstetid till 39 veckor,
och jag har icke haft något att invända mot den af Kongl. Maj:t
föreslagna och af utskottet tillstyrkta löneregleringen. Men hvad jag
icke kunnat biträda är, att lästidens utsträckning för lärjungarne
gjorts till vilkor för lärarnes lönereglering. Jag anser att denna fråga
bort behandlas särskilt för sig. Det är en mycket vigtig fråga,
om hvilken ganska olika meningar äro rådande. Jag tror mig veta
att icke blott inom Riksdagen utan äfven bland den stora allmänheten
många äro mycket mot denna utsträckning af lästiden och att
man med nöje skulle bevilja löneregleringen, blott man sluppe lästidens
utsträckning. Jag anser således, såsom jag nämnt, att denna
fråga bort af utskottet behandlas utan sammankoppling med lönefrågan,
och att utskottet derefter bort uppställa sitt förslag så att,
derest lästiden utsträckts till 38 veckor, så skulle under vilkor att
lärarnes tjenstgöringstid bestämdes till 39 veckor, löneregleringen
beviljas. Då emellertid Kongl. Majds proposition är uppstäld i öfverensstämmelse
med utskottets förslag och jag icke i utskottet vunnit
understöd af någon ledamot, så skall jag icke för det närvarande
göra något yrkande, öfverlemnande åt dem, bland utskottets ledamöter,
som äro mera fackmän än jag, att bemöta de invändningar,
som gjort mot lästidens ifrågasatta utsträckning.

Herr Billing: Ännu har icke någon anmärkning gjorts mot
hvad i denna punkt tydligen är hufvudsaken, nemligen förslaget till
lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken, och jag hoppas
att icke någon sådan invändning skall göras utan att denna kammare
skall så godt som enhälligt votera för detta förslag. Det enda,
hvaremot man gjort invändning, är mot ingressen, med hvilken denna
punkt begynner och der det talas om att lärarnes tjenstgöringstid
skulle i någon mån förlängas.

Mot terminsförlängningen har den förste talaren anfört tre grunder,
nemligen dels att kostnaderna för att hålla lärjungarne i skolan
skulle ökas för föräldrarne, dels att barnen skulle alltför mycket
skiljas från föräldrahemmet och dess inflytande och dels slutligen
att man skulle från hygienisk synpunkt hafva något att invända mot
terminsförlängningen. Jag vill icke bestrida att ju icke vigt bör
läggas på dessa invändningar, så mycket mindre som jag förut haft
tillfälle att officielt yttra mig om terminsförlängningen och afstyrkt

Lördagen den 3 Maj, e. m.

N:o 32.

den, så ofta den föreslagits till någon större utsträckning. Men dessa Löneregleaf
den förste talaren anförda betänkligheter förlora i vigt i samma
män som den föreslagna förlängningen är obetydlig, och det synesdThögre^oeh
mig som om den af utskottet föreslagna förlängningen måste erkännas femklassiga
vara obetydlig. läroverken.

Här har föreslagits att lärarnes tjenstgöringstid skulle vara 39 (Forts.)
veckor. Det innebär med andra ord att terminerna skulle räcka 38
veckor och detta åter innebär att den effektiva arbetstiden för lärjungarna
skulle blifva ej fullt 36 veckor, ty i de 38 veckorna afgå
dels påsk- och pingstferierna, dels några lofdagar. Således är här
fråga om att våra skolynglingar skulle vistas vid läroverken 36
veckor om året. Jag hemställer om detta verkligen kan anses för
en alltför lång tid, om kostnaderna verkligen på något väsentligt
sätt ökas för föräldrarne härigenom, om hemmens inflytande på något
väsentligt sätt förminskas och om från helsovårdens* synpunkt kan
vara någon synnerlig invändning att göra? Jag tror det icke! 36
veckors arbetstid är väl icke för mycket, och, då man ser, att så
godt som alla andra länder hafva en mycket längre arbetstid för
sina lärjungar, så ligger deruti, jag vill icke säga en bestämd anvisning,
men dock en antydan om, hvad som kan gå för sig utan
vidare skada. Jag vill visst icke att vi i detta lika litet som i andra
hänseenden skola fotografera utlandets bruk, så mycket mindre som
vi på grund af klimatiska förhållanden i vårt nordliga land behöfva
andra anordningar än i sydligare länder.

Man kan väl icke underkänna den anmärkningens betydelse, att
lärjungarnes studietid skulle lida af alltför utsträckta ferier; men
hvad som förmått mig tillstyrka utskottets förslag trots betänkligheterna
är att jag icke kan fördölja för mig att vårt svenska folk

eller, jag säger hellre, vi arbeta för litet här i Sverige. Jag tror

icke, att det kan bestridas, att vi i det stora hela arbeta för litet

och jag tror icke heller, att det kan bestridas att en orsak till att

vi vant oss vid att taga för lång ledighet, ligger deruti att vi från
barndomen vant oss vid för långa ferier. Jag vill visst icke vara
med om en mycket långt utsträckt läsetid, men då nu blott är fråga
om att läsåret skulle blifva 38 veckor och arbetstiden ungefär 36
veckor samt ferierna räcka från den 20 december till den 12 januari
och så, — hvarpå jag lägger den största vigten, ty sommarferierna,
i synnerhet den första delen deraf, hafva i min tanke ett synnerligt
värde — från den 9 juni till den 26 augusti, så kan man icke säga,
att icke ferierna äro tillräckligt långa.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Jag skall be att, då frågan kommit på tal,
få i allo instämma med utskottet. Helst hade jag instämt med
Kongl. Maj:t, då jag anser en läsetermin af 40 veckor långtifrån för
mycket och har samma uppfattning som den senaste talaren att man
här i .Sverige arbetar alldeles för litet i jemförelse med andra folk.

Mot hvad den talaren nämde angående de klimatiska förhållandena,
vill jag erinra att både i Norge och i Danmark, som i detta hän -

N:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e, m.

Löneregle- seende äro ungefärligen likstälda med oss, anser man sig kunna
ring för arbeta mycket mera än här af Kongl. Maj:t föreslagits. Jag inser
dThlgre ^/jcke heller hvarför utskottet knappat af den 40:de veckan; men då
femklassiga nu så skett och icke något annat yrkande framstälts, skall jag foga
läroverken, mig deruti. Dock hoppas jag att någon vidare afknappning icke
(Forts.) kommer i fråga.

Herr Berg: Då jag icke är fackman och icke i öfrigt tilltror
mig att ingå i någon närmare kritik öfver hvad som här föreslagits,
vill jag endast, dertill uppfordrad af min fosterlandskärlek och mitt
samvete, i korthet yttra mig öfver något, som jag uti förslaget saknar,
samt uttala såsom ett önskemål att den brist, som jag trott mig finna,
bör afhjelpas. Det är nemligen hvarken i nu gällande läroverksstadga
eller i dessa förslag från ecklesiastikdepartementet och utskottet
något yttradt derom, att undervisningen i våra allmänna skolor
måtte varda fosterländsk. Det är otvifvelaktigt att alla hysa den
önskan att så måtte blifva fallet. Större länder än vårt hafva ansett
sådant nödigt och då staten uppoffrar flera millioner om året på
sina skolor, synes det mig nödigt att se till icke allenast att ungdomen
uppfostras till insigtsfull medborgare utan äfven att den lärer
sig älska sitt land och lärer sig blifva villig att för detta land göra
uppoffringar. Det är naturligt och jag är förvissad om att de fösterländske
män, som framstält dessa förslag, icke förbisett detta, utan
det är uppenbart att de ansett särskilda åtgärder derför icke nödiga, men
i vår materialistiska och nihilistiska tid kan det icke skada utan
måste tvärt om anses af stor vigt att lärarne hålla sig och skolorna
fria från dylika meningsströmningar, och för att åstadkomma detta
behöfves enligt min förmening särskilda föreskrifter. Jag har såsom
examensvittne vid ett läroverk iakttagit hurusom läraren i historia undervisat
i rabulistisk retning. Det är uppenbart att det behöfves åtgärder
mot ett sådant oskick i skolan. Särskild! i de tyska skolorna
har man försökt främja den fosterländska andan genom att föreskrifva
bland annat skolfester — och den, som varit närvarande vid
en sådan tysk skolfest för firande af ett fosterländskt minne, den
måste, i likhet med mig, vara öfvertygad om att eu sådan anordning
är synnerligen väl egnad att hos lärjungar och lärare väcka och
underhålla ett fosterländskt sinne. Vidare verkar denna anordning
på hela skolundervisningen effektivt, derigenom att ungdomen får täfla
i författandet af fosterländska tal, äreminnen och hymner, som granskas
af lärarne och föredragas af de skickligaste och bäste af ynglingarna.
Då nu här i statsrådsprotokollet nämnes att lärotiden skall
vara 40 veckor årligen, hvilket sedan af utskottet inskränkts till 39
veckor, och detta föranleder till att ledigheten under terminerna begränsas
till sex lofdagar, synes det mig som om det skulle vara särdeles
vigtigt och som om Första Kammaren skulle kunna instämma
i det önskemålet att utom de sex föreslagna ledighetsdagarne jemväl
en dag hvarje är afsattes till eu skolfest för firandet af något fosterländskt
minne.

Herr Sandberg: 1 fråga om den föreslagna utsträckningen af

23 N:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e. m.

lästiden vill jag endast uttala min öfvertygelse, att frukterna af denna Löneregleutsträckning
komma att blifva af långt mindre betydenhet än man rin9 för
väntar och föreställer sig. lomme vid

Deremot tager jag mig friheten rigta uppmärksamheten på enfemklassiga
ingalunda fördelaktig följd af den nya löneregleringen, om den blir läroverken.
en verklighet. Om jag t. ex. fäster mig vid eu adjunkts ställning '' (Forts.)
i högsta lönegraden, så har han för närvarande 3,500 kronor i lön
hvarjemte såsom extra lönetillägg eller tjenstgöringspengar till honom
utgå 250 kronor. I händelse af behof utaf ledighet för exempelvis
sjukdom skall han af denna inkomst afstå till sin vikarie tjenstgöringspengarne
250 kronor samt en fjerdedel af lönen 875 kronor, summa 1,125
kronor. Bifalles deremot det nu framstälda förslaget, skall han under
samma förhållanden afstå en fjerdedel af lönen 3,000 kronor med 750
kronor samt tjenstgöringspengarne 1,000 kronor, summa 1,750 kronor.

För en person med så ringa inkomster som en adjunkt är denna skilnad
åt 62o kronor högst betydlig, särskilt om man tänker på de bekymmersamma
förhållanden, hvarunder behofvet af ledighet uppkommer.

Ett annat exempel. En rektor vid ett femklassigt läroverk utom
Stockholm åtnjuter för närvarande efter tio års tjenstgöring i lön
4,000 kronor jemte tjenstgöringspenningar 250 kronor. Om han tager
ledighet, skall han afstå af lönen 1,000 kronor samt tjenstgöringspenningarna
och har således qvar 3,000 kronor af lefva af. Blir utskottets
förslag lag, skall han i högsta lönegraden hafva 3,200 kronor
i lön samt 1,300 kronor i tjenstgöringspengar hvaraf han vid ledighet
skall afstå^ en fjerdedel af lönen 800 kronor samt tjenstgöringspenningarna,
sålunda tillhopa 2,100 kronor, och får således blott qvar för sitt
eget behof 2,400 kronor, betydligt mindre än för närvarande.

Följden af dessa förhållanden blir naturligtvis den, att äldre lärare
måste anstränga sig till det yttersta och släpa med i tjensten
långt efter det, deras arbetskraft och duglighet aftagit, derför att deras
inkomster icke tåla vid eu sådan minskning, som skulle uppkomma,
om de toge ledighet.

Jag har emellertid icke något yrkande att framställa.

Herr Carlborg: Jag har intet annat att säga än att jag till alla
delar instämmer i hvad herr Berg yttrat.

Ilerr Sjöcrona: Då en ledamot af kammaren sagt sig icke
kunna iuse, hvarför utskottet tagit bort eu af de 40 veckor, som
Kongl. Maj:t föreslagit skola utgöra läsårets längd, och möjligtvis
flere i kammaren önska upplysning härom, skall jag såsom medlem
af utskottet tillåta mig nämna, att skälet till denna ändring varit,
att det icke låtit sig göra att taga ut dessa 40 veckor, med mindre
än att vårterminen skulle komma att räcka ända till den 20 juni
och, derest terminen börjat efter den 12 januari, till och med eu och
annan dag derutöfver. Utskottet har nu ansett, att veckan mellan
den 13 och den 20 juni, som kanske är den härligaste tiden af hela
sommaren, borde lemnas fri för både lärare och lärjungar.

Herr A lin: Innan diskussionen öfvergår från det ämne, som i första
rummet varit föremål för behandling, skall jag be att få yttra några ord.

N:o 32. 24

Lönereglering
för
lärarne vid
de högre ocl
femklassiga
läroverken.

(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, e. ttl.

Till eu början instämmer jag i allt hvad som yttrats derom, att
denna fråga om löneförhöjning åt lärarne borde föreslagits utan
förutsättning af lästidens utsträckning. Behofvet af en förhöjning af
lärarnes löner har så många gånger framhållits och har äfven af
utskottet så obetingadt erkänts, att det synes mig, att man med allt
skäl kan sätta i fråga, huruvida ett dylikt vilkor borde hafva vidfogats
utskottets framställning. Utskottet säger sjelft: Hvad angår
behofvet af löneförbättring för lärarne, så är det obestridligt, att
desse tjensteman äro väsentligen sämre aflönade än öfrige, Indika
äro med dem likstälde i afseende på utbildning och tjenstgöring, till
och med sämre än flere, hvilkas studiekurs icke kan med deras jemföras,
hvartill kommer, att utsigterna till befordran till förmånligare
befattningar, såsom af 1878 års löneregleringskomité visats, äro synnerligen
små för lärarne i jemförelse med andra tjensteman.

Under sådana förhållanden synes det mig som sagdt, att löneförhöjningen
bort hafva af utskottet föreslagits utan ifrågavarande
vilkor och instämmer jag således i detta fall med reservanten herr

Sjöcrona.

Äfven med den andre reservanten herr Lundström instämmer
jag emellertid deruti, att utskottet icke borde hafva föreslagit den
förlängning af läseterminerna, hvarom det hemstält. Jag delar fullkomligt
herr Lundströms åsigt derom att i vårt land, — der en så stor
del af den ungdom, som besöker de offentliga läroverken, måste för
att komma i åtnjutande af undervisning gå miste om föräldrahemmets
inflytande, att dess antal uppgår till nära hälften af lärjungarnes och
der förhållandet, om man inskränker betraktelsen till landsorten,
ställer sig ännu ogynsammare, — det måste vara en betänklig sak att
ytterligare utsträcka tiden för barnens frånvaro från hemmet.

Det har nämnts såsom skäl, hvarför man trots den betänklighet,
som mött mot utsträckningar af läsårets längd, ansett sig böra
föreslå densamma, att, såsom utskottet äfven påpekat, »det klagats
öfver, att de svenska läroverkens lärjungar vid ankomsten till universitetet
i jemförelse med andra länders röjde omogenhet och bristande
förmåga att begagna sig af den akademiska undervisningen.»
»Då nu», säger utskottet vidare, »fordringarne i afgångsexamen i det
hela icke kunna sänkas och antalet årsklasser icke kan ökas, synes
ingen annan utväg till afhjelpande af de nämnda olägenheterna
återstå, än att läsåret förlänges.»

Jag undrar dock, om man icke skulle kunna tänka sig en bot
för det onda genom förändringar i ämnesföljden och undervisningsplanen
inom skolorna. Jag hänvisar i detta afseende särskilt till
de förändringar, som nämnas i det anförande till statsrådsprotokollet,
kvilket medföljde Kong! Maj:ts proposition i läroverksfrågan vid
1887 riksdag.

Hvad angår det som af en föregåeude talare till försvar för utskottets
förslag anförts derom, att arbetstiden hos oss behöide ökas,
så förefaller det mig som om man äfven under nuvarande förhållanden
skulle kunna ställa så till, att ferierna icke behöfde förflyta
alldeles gagnlöst, i det att lärarne skulle kunna genom lämpliga an -

25 N:o 32.

Lördagen den 3 Maj, e. in.

visningar vid vårterminens slut sätta lärjungarne i tillfälle att begagna Lönereglenågon
del af den tid de vistas i hemmen till förkofran i sina insigter. ,rin9 f°r.

Detta allt, som jag nu anfört, gör att jag instämmer i det yr -fohöare^ch
åande herr Lundström framställ, att utskottets förslag måtte allenastfemklassiga
på så sätt bifallas, att orden »under förutsättning att lästiden må läroverken.
utsträckas, att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 39 (Forts.)
veckor om året» utgå ur dess hemställan.

Herr Sundberg: Jag trodde knappast, att det skulle vara beböfligt
att vidare försvara den förlängning af arbetstiden, som utskottet
föreslagit. Den siste ärade talaren har emellertid ånyo opponerat
sig deremot och sagt först och främst, att det vore olyckligt,
om det vore endast under förutsättning af den af Kong! Maj:t föreslagna
förlängning af läsåret, som den önskade förhöjningen af lärarnes
löner äskades, och för det andra, att den föreslagna utsträckningen
af lästiden skulle vara mindre gagnelig och tjenlig för den ungdom,
som vid läroverken undervisas.

Hvad den första anmärkningen vidkommer, så är det Kongl.

Maj:ts ensak att uppställa sina propositioner sä som han behagar.
och jag för min del kan icke finna, att det ligger något olämpligt
deri, att, när en rätt betydlig förhöjning i lärarnes löner sker, Kongl.

Maj:t ställer i samband härmed en förlängning i deras arbets- och
tjenstetid, helst en sådan förlängning, hvilken, såsom Kammaren har
sig väl bekant, under många år varit ifrågasatt.

Att några olägenheter skulle följa af en så obetydlig förlängning
af arbetstiden som med tre veckor, erkänner jag öppet, att jag har
svårt att begripa. Af årets 52 veckor skulle ju i alla fall såsom
ferieveckor, under hvilka ungdomen vore helt och hållet hänvisad
till hemmen, återstå 13, och detta är eu ganska vacker tid. Härtill
kommer, att den vinst man kan gorå genom denna, som det synes,
mycket oansenliga förlängning af läsåret med tre veckor i sjelfva
verket icke är ringa. Om man beräknar lärjungarnes undervisningstid
till 9 år eller längden af nuvarande undervisningskurs, finner man,
att, då 3 X 9 är = 27, man med dessa tre veckor för hela perioden
vinner nära ett helt läseår, och detta är ej småsaker med afseende på
de resultat af undervisningen, som man bör kunna hoppas på.

Hvad beträffar hänvisningen till hemmen och det fördelaktiga
inflytande, ungdomen der röner o. s. v., är det visserligen sant, att
vistelsen i hemmen är för barnen gagnelig. Det kan väl också
hända, att det vore mycket bra, om, såsom den förste talaren sade.
ungdomen der kunde sysselsättas med åtskilliga mera praktiska
bestyr, som på en gång stärka kroppskrafterna och de andliga
förmögenheterna. Detta låter utmärkt bra, men den som sett det
verkliga bruket af de långa ferieveckorna, särskildt om sommaren,
och huru större delen af barnen då går och blott slår dank, den litar
ej mycket på en sådan poetisk förgyllning.

Jag för min del anser det ganska välbetänkt att med tre veckor
förlänga läsåret. Yi komma ändock att stå lägre med afseende på
lästid än öfriga folk i Europa. Som bekant, hafva fransmännen 41
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 32. 3

N:o 32.

Lönereglering
för
lärårne vid
de högre och
femklassiga
läroverken.
(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, e. m.

veckor, tyskarne 42 veckor, danskar och norrmän 43 veckor, norrmännen
till och med något deröfver. Skulle icke då vi, hos hvilka
de klimatiska förhållandena väl icke äro så olika t. ex. norrmännens,
tåla vid en lästid af 39 veckor? Jo, för visso. Jag tror icke, att
detta möter det ringaste hinder.

Vidkommande de anmärkningar mot aflöningsförhållandena enligt
utskottets förslag, som tramstälts af den ärade talaren på kalmarbänken,
så tror jag, att han i mycket missuppfattat och missförstått
de nya vilkor vid tjenstledighet, som inträdt genom aflöningens fördelning
på lön och tjenstgöringspengar. Han förestälde sig, att en
lärare vid ledighet skulle mista ej blott tjenstgöringspengarne utan
äfven en del af lönen. Jag behöfver icke säga, att denna uppfattning
icke är rigtig, och om han vill fundera något närmare på saken,
skall han säkert finna, att han misstagit sig.

Slutligen har en talare i detta sammanhang yttrat sig om något,
som för den föredragna punkten sjelf är främmande, nemligen talet
om att undervisningen borde göras mera fosterländsk än den för
närvarande är, derom ingenting funnes stadgadt, samt att han sjelf
såsom examensvittne, hört en lärare vid ett af våra offentliga läroverk
i en examen i fäderneslandets historia yttra ganska rabulistiska
åsigter o. s. v.

Det är visst att beklaga, om någon lärare glömmer det fosterländska
vid sin undervisning, men hur man genom några lagstadganden
skall få folk att bli fosterländska, det förstår jag icke. Det bör
vara för hvarje lärare sjelfkärt, att han skall ställa sin undervisning
sä, att de fosterländska minnena icke af honom förgätas, lian må
vara anstäld vid ett statens allmänna läroverk eller vid en folkskola,
men härvid är icke möjligt att stadga något, utan sättet, hvarpå det
fosterländska elementet skall kunna göra sig gällande i undervisningen,
är någonting, som på den metodiska vägen skall inhemtas, och
kan icke inläras på annat vis.

Hvad följden skulle bli af den särskilda lofdagen, som borde
användas till skolfester, det lemnar jag derhän. Icke tror jag, det
skulle vara särdeles lämpligt att derom gifva någon särskild föreskrift.
Om på ett eller annat ställe det kan anses lämpligt att anställa
eu sådan skolfest, kan det ju gå för sig ändå. Icke vet jag,
hvarför den skulle anställas, möjligen till firande det ena året af ett
stort fosterländskt minne, det andra af ett annat. Denna sak får
man väl emellertid öfverlåta åt vederbörandes eget bepröfvande, och
icke kan det behöfvas eller ens anses lämpligt att derom genom eu
lag gifva några bestämmelser.

Jag skall nu ej längre upptaga kammarens tid och anhåller
om bifall till utskottets förslag i denna punkt, sådant det föreligger.

Herr Alin: Jag ber att till hvad jag nyss anförde få tillägga ett
par ord rörande en sak, som berördes i den siste högt ärade talarens
yttrande.

Då jag hade ordet, var det min afsigt att instämma i hvad herr
Berg yttrade. Jag tror, att i en tid som vår, hvilken är utmärkt
bland annat deraf, att känslan för fosterlandets minnen och ära allt

Lördagen den 3 Maj, e. m.

27 N:o 32.

mera försvagas, och det så, att känslan för fosterlandets sjelfständighet Lönereglederaf
röner inflytande, det vore helsosamt, om vi följde exemplet .Pn9 f°r
från andra land och ansloge eu dag af skolåret till en fosterländsk^
minnesdag. Såsom t. ex. Sedandagen firas i de tyska skolorna, så femklassiga
skulle man i de svenska skolorna lämpligen kunna fira den 6 läroverken.
november. (Forte.)

Herr Reuterswärd: Jag har icke begärt ordet med anledning
af innehållet i den föredragna punkten, ty jag kommer att rösta för
utskottets hemställan i densamma, utan till följd af herr Bergs förslag.
Så vidt jag fattat, gjorde han icke något yrkande, och kan således
hans förslag icke inkomma i något lagstadgande, utan önskade
han endast göra ett uttalande. Hvad han yttrade finner jag för min
del ganska tilltalande och jag har ingenting emot att uttala såsom
en önskan, att åt skolynglingarne måtte årligen lemnas en dag ledig
till att fira fosterländska minnen. Den siste ärade talaren föreslog
till sådan dag en bemärkelsedag i vår historia, den 6 november, och
härutinnan instämmer jag äfven till fullo med honom.

Något yrkande kan icke komma i fråga att i detta ämne göra,
utan kunna vi vid detta tillfälle blott uttala en from önskan att någonting
måtte i saken åtgöras.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Lundström, att
utskottets hemställan skulle bifallas med uteslutande af orden »under
förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärarnes tjenstgöringstid
kommer att uppgå till 39 veckor om året.»

Sedermera gjordes propositioner i enlighet meddessabåda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

På hemställan af herr grefven och talmannen uppsköts den fortsatta
behandlingen af förevarande utlåtande till nästa sammanträde.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse!- till Konungen:

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afstående
till Umeå stad åt ett område utaf länsresidenstomten och den
s. k. Döbelns park i nämnda stad;

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af den inom Kalmar stift utgående s. k. allhelgonahjelpen; n:o

38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse
för sterbhusdelegarne efter aflidne justitieombudsmannen S. L.
Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell, född von Schwerin, från

N:o 82. 28

Lördagen den 3 Maj, e. m.

erläggande af stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen
Borkhult med Gobo och underlydande hemman;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse
från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter m. m.;

n:o 41, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändrad
lydelse af 1, 6 och 9 §§ i lagen angående lindring i rustnings- och
roteringsbesvären den 5 juni 1885;

n:o 42, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1888;

n:o 43, i-, anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en del utaf den s. k. lasarettstomten i Falun;

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vissetjerda Storegård
n:o 1 i Kalmar län;

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i
Göteborg in. m.;

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del af förra häradshöfdingebostället
ett mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och
6; samt

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statens
öfvertagande af ett rörande säteriet Mossebo med underlydande hemman
i Mölltorps socken af Vadsbo härad afslutadt köp.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
denna dag första gången bordlagda ärendena samt sist de ärenden,
som blifvit denna dag andra gången bordlagda.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 9,4 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1890.