RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

_IP___

1890. Första Kammaren. N:o 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 25 och 26 sistlidne april.

Herr statsrådet Groll afiemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående anvisande af medel för inköp af jeruvägen
mellan Luleå och norska gränsen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergius under
ifjorton dagar från och med den 10 i denna månad.

Upplästes följande till Kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 2 maj 1890.

Grosshandlanden Oscar Almgren hade aflemnat fullmagt, utvisande,
att han vid riksdagsmannaval, som den 29 nästlidne april förrättats
af stadsfullmägtige i Stockholms stad, blifvit utsedd till ledamot af
Riksdagens Första Kammare för en tid af nio år från nämnda dag;
och sedan berörda fullmagt befunnits vara i föreskrifven form utfärdad
samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret, utan att dessa mot fullmagten framstält någon anFörsta
Kammarens Frat,. 1890. N:o 31. 1

N:o 31. 2

Lördagen den 3 Maj, f. m.

märkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle
meddelas Första Kammaren, hvarjemte fuilmagten skulle till Kammaren
öfverlemnas för att hållas Almgren tillhanda.

In fidem
Karl Lindbäck.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 72''
och 73 riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckt motion om utseende af suppleanter
för Andra Kammarens ledamöter och för elektorer vid val af dessa
riksdagsmän;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 10 b, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående pension
för aflidne lektorn vid allmänna läroverket i Hernösand Carl
Johan Blombergs enka och barn;

n:o 61, i anledning af Kong! Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående ersättning åt byggmästaren C. H.
Hallström för lidna förluster å universitetsbyggnaden i Upsala äfvensom
en i ämnet väckt motion;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Bjuf n:o 3 i Malmöhuslän;
samt

n:o 63, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffandeKongl.
Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasernetablissement
i Jernband för en artilleridivision;

sammansatta stats-, banko- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande
tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883; äfvensom

lagutskottets utlåtande n:o 50, i anledning af väckt motion om
ändring i 27 kap. 1 § byggningabalken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts denna,
dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen.

Lördagen den 3 Maj, f. m. 3 jp0 31

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande
den 30 sistlidne april bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 12, sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 2, bevillningsutskottets betänkanden n:is 10—12 samt
lagutskottets utlåtande n:o 49.

Vid föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30
nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion
angående inskränkning i den rätt till försäljning af maltdrycker, som
tillkommer tillverkare af sådana drycker, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle jemlikt stadgandet i § 63 mom. 3 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30 sistlidne april bordlagda
utlåtanden n:is 7-—9.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande särskilda
utskottets för behandling af förslag angående ändrade bestämmelser
med afseende pa de allmänna läroverken och pedagogierna den 25 och
26 . sistlidne april bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl.

Maj:ts proposition n:o 17, äfvensom i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i dithörande ämnen.

1 ''punkten.

Mom. a).

Herr statsrådet Wennerberg: Under förhoppning, nästan grän -ifrågasatt rasande
till visshet, att denna kammare kommer att i den forsta punkten dragning af de
af utskottets betänkande dela de framstående mäns åsigter, hvilka af allmänna lärokammaren
blifvit insatta i det särskilda utskottet, torde åtminstoneverke™ forsta.
under den första delen af den diskussion, som här i dag förekommer,
min närvaro vara obehöflig, då den deremot nog är motsatsen i Andra
Kammaren. Om det gifves något tillfälle för mig, att under dagens
lopp blifva ledig derifrån, skall det blifva mig ett nöje, att äfven här
deltaga i diskussionen.

N:0 31. 4

Ifrågasatt indragning
af de
allmänna läroverkens
första
klass.

(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Herr Törnebladh: Det torde kanske vara något ovanligt, att
begära ordet, då man icke har något annat yrkande att göra, än på
bifall till utskottets hemställan i den föredragna punkten. Men den
reservation, som blifvit afgifven, angående den första punkten, är så
pass utförlig och af den beskaffenhet, att det torde tillåtas en f. d.
medlem af 1882 års läroverkskomité, att yttra några ord till försvar
för komiténs uppfattning och beräkningar, hvilka i reservationen blifvit
berörda.

Det förhåller sig, eget nog, med denna reservation ungefär såsom
med den liknande reservationen inom läroverkskomitén, att det är först
sedan beslutet blifvit fattadt, och betänkandet så godt som tryckt, som
reservationens hufvudsakliga innehåll framkommit. Läroverkskomitén
hade icke tillfälle att bemöta de skäl, som af dess reservant sedermera
i reservationen framstäldes. Dessa framfördes nemligen mycket knapphändigt
i diskussionen och komiténs ledamöter, tillhörande de mest
skilda läger i undervisningsfrågan, öfverensstämde alla, med ett undantag,
deri, att det icke skulle vara till fördel, hvarken för de allmänna
läroverken eller folkskolorna, om den nuvarande första klassen vid
läroverken komme att indragas. Nu hafva reservanterna uppstält åtskilliga
siffror, dervid utgående från en förblandning af hvad komitén
kallat den normala medelåldern och den faktiska medelåldern. Det
är temligen klart, att då Kongl. Maj:ts stadga för de allmänna läroverken
föreskrifver 9 år såsom minimum för inträde i dessa läroverks
första klass, det icke normalt kan antagas, att de, som omkring den 1
september inträda i den klassen, äro jemnt 9 år. Detta skulle vara
högst märkvärdigt; då skulle t. ex. alla de, som söka inträde hösten
1890 vara födda under augusti månad 1881. Då ingen får komma
in, som icke fylt 9 år, så äro genom stadgandet från inträde hösten
1890 uteslutna alla sådana, som äro födda under år 1881 i månaderna
september t. o. m. december. Det är således gifvet, att de, som skola
vid normalålder inträda på hösten 1890, måste vara födda senast i
augusti 1881 och alla sådana, hvilkas ålder betecknas med skilnaden
emellan 1890 och 1881, eller 9 år, måste vara födda under årets 8
första månader. Det är detta, som gifvit komitén anledning att tala
om att normalåldern icke kan beräknas till 9 år utan måste beräknas
till 9x/2 i medeltal. Men detta är icke det samma som den faktiska
inträdesåldern, ty denna kommer af en eller annan anledning, såsom
försenade studier, sjuklighet m. m. att ställa sig högre.

Hvad nu inträdet vid läroverken beträffar, har det tydligen varit
lagstiftningens mening, att sätta detta inträde vid eu sådan ålder, att
afslutningen vid läroverket icke behöfver ske alltför sent. Den lägsta
åldern är således bestämd till 9 år och kan icke gerna vara under
9V3 ä 91/2 år. Genomgås läroverket normalt på 9 år, blir åldern
vid afgångsexamen omkring 18 år eller något deröfver. De senaste
siffrorna angående den faktiska medelåldern vid afgångsexamen visa
i allmänhet något öfver 19 år. Denna medelålder har nemligen på

Lördagen den 3 Maj, f. m.

5 N:o 31.

de senare 10 åren sjunkit icke så obetydligt, ungefär med 1 år. Det Ifrågasatt inär
nu en allmän önskan, som äfven torde vara berättigad, att larum-dragning ajde
garne vid utträde ur läroverkens högsta klasser icke böra vara för verjcens första
gamla. Något sådant har, till och med officielt, blifvit uttaladt af Riksdagen klass.
för åtskilliga år sedan. Att de äro för gamla är kanske ett mindre (Forts.)
fel vid universitet, men det är alldeles afgjordt ett stort fel vid inträdet
i de praktiska yrkena och tillämpningsskolorna, emedan det,
icke utan skäl, säges att 17- eller 18-åringen har, för utbildning till
de praktiska yrkena och vid öfvergången från skolorna till dessa, en
större bildbarhet, enär han icke är för gammal eller icke har, såsom
man understundom, något drastiskt, plägar uttrycka sig, »grånat på
skolbänken». Om genom någon anordning inträdesåldern i den första
klassen skulle komma att faktiskt gestalta sig högre än hvad man
förutsatt normalåldern böra blifva, har detta en återverkan på hela
bildningens gång vid läroverket och särskilt på af gångsåldern. Nu
hafva reservanterna utgått från den åsigt, att med hänsyn till den
faktiska medelåldern, sådan den gestaltar sig och hvarom jag strax
skall tala, det icke skulle vara någon fara att sätta inträdesåldern vid
läroverkens blifvande första klass, enligt reservanternas förslag, eller
den nuvarande andra, så sent som till ll1/2 år. Det är alldeles
gifvet att genom ett sådant steg, och om man tänker sig, att folk
skolorna vid den ålder, som det här är visadt, skulle kunna lemna
bildbara inträdessökande vid elementarläroverken, åldern vid mogenhetsexamen
skall komma att blifva 1 år högre eller 19 å 191/2 i st. f.
att den nu kan vara 18 å 181/2. Huru än de faktiska förhållandena
gestalta sig, på grund af dels senare utveckling hos somliga ynglingar,
sjuklighet, föräldrarnes vilkor och andra tillfälliga omständigheter, är
det af yttersta vigt att lagstiftningen tager hänsyn dertill, att normalåldern
vid inträdet icke behöfver vara för hög. Men äfven enligt reservanternas
förslag, med en uträkning af normalåldern till ll1/2 år,
blefve ju denna för hög, eller med andra ord, reservanterna hafva
velat i lagen fastslå såsom normalålder den siffra, som nu utgör ett
missförhållande och emot hvilken man vill sträfva och mer och mer
söka utjemna åldersolikheterna.

Nu hafva de på sid. 86 i betänkandet sagt: »Jemför man härmed
de af läroverkskomitén anskaffade och af utskottet å sid. 8 återgifna
uppgifterna om faktiska medelåldern för de särskild! från folkskolan
i första klassen inexaminerade, så blir olikheten — nemligen
i öfverårigheten — försvinnande liten: 80,4 procent i stället för 79,98.

Detta låter mycket litet, men jemforelsen är icke rigtig, ty komiténs
jemförelse utgår från 91/2 år såsom normalålder, men reservanternas
jemförelse från 9 år såsom normalålder. Då är det ju naturligt,
att om man tager 91/2 år såsom normalåldern, blifva dessa 80
från folkskolan, som äro öfveråriga, mera betydande i förhållande till
de siffror i afseende å öfverårighet, som för öfrigt yppa sig, om man
nemligen gör den rätta beräkningen. Dessa siffror tror jag en annan

N:o 31. 6

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt »»-ledamot af kammaren kan meddela. De ställa sig, så vidt jag rätt
allmänna °ldro n*nnes’ i det närmaste så, att för dem, som äro intagna från annat
verkens första håll, öfverårigheten går till blott 50 % eller deromkring. Dertill
klass. kommer, att i afseende på möjligheten att inträda i den andra klassen,
(Forts.) reservanterna beräknat icke blott sådana, som der taga inträde vare
sig från folkskolan eller från andra bildningsanstalter eller från den
enskilda undervisningen utan äfven alla sådana, som äro qvarsittare i
klassen, hvilket naturligtvis tynger medelålderssiffran icke så obetydligt.

Men om jemförelsen i detta fall icke visar sig fullt hållbar, så
gäller ett sådant omdöme i ännu högre grad om jemförelsen och beräkningen,
huruledes de ifrågavarande ynglingarna skulle kunna hinna
genomgå folkskolan normalt, sådan denna beräkning här har blifvit gjord.
Innan jag granskar denna, tillåter jag mig ytterligare framhålla, att,
hvad de allmänna läroverken beträffar, reservanterna hafva utgått från
de faktiska förhållandena och således afsett de tillfälliga ogynsamma
omständigheter, som äro inverkande under det att läroverkskomitén
ansett sig böra framhålla de normala. Men när det gält att visa,
huruledes folkskolans lärjungar beräknas hafva uppnått den utveckling
och mognad, vid hvilken de äro färdiga att inträda i andra klassen,
då äro de faktiska förhållandena öfvergifna och blott de gynsammaste
normala förhållanden tagna till råds, hvilket visar sig på sid. 89 i
betänkandet. Der utgår nemligen komitén från inträde vid 61/2 år
i småskolans första årsklasser och fortsätter sedan ända till folkskolans
fjerde årsklass. Inträdet i tredje klassen skulle ske vid 101/2 år och
utgången från tredje skulle ske vid 111 /2 år. Inom folkskolan med
dess stora lärjungeantal, dess vexlande lärarekrafter och alla andra
omständigheter, som kunna störande inverka, der skulle det vara möjligt,
till och med troligt, att man genomgår skolan just på normaltiden,
men i de allmänna läroverken, som mindre lida af dylika olägenheter,
der är det den faktiska öfverårigheten, som skall ligga till grund för
lagstiftningen. En dylik jemförelse är icke rättvis eller hållbar.

Härtill bör läggas, att då det talas om, att folkskolan skulle kunna
lemna det resultat, att, vid tredje årsklassens slut eller till och med
dessförinnan, dess lärjungar vid behörig ålder skulle kunna inträda i
det allmänna läroverket, så hör det till saken, att 4 fasta årsklasser finnas
i ett försvinnande litet antal folkskolor. Det fans, då läroverkskomitén
gjorde sina beräkningar, folkskolor med flere än en lärare till
ett antal af endast 4,6 procent. Men, säga reservanterna, de bättre
organiserade skolorna befinna sig i ganska stark tillväxt. Ja, det är
sant. Det är en ganska stark tillväxt af procenttalet, att gå från 4,6
till 6,1 %. Men ställer man dessa tal i förhållande till hela folkskoleinrättningen,
då visar det sig, att den starka tillväxten blir endast
1,5 X på alla de 100 procenten. År det således den starka tillväxten,
som skall göra, att komiténs framställningar visa sig origtiga? Jag

Lördagen den 3 Maj, f. m.

7 N;0 31.

-vädjar till kammarens ledamöter, om det kan behöfvas något vidare Ifrågasatt inbevis
i detta fall. dragning af d e

Jag ber också att få anmärka, att, då det talas om, att läroverks- verken^f&rstä
komitén grundat sina uppgifter och antaganden på den gamla normal- klass.

planen, och icke på den nya, och att utskottet följt komitén, så, hvad (Forts.)

läroverkskomitén beträffar, var detta gifvet. Den nya planen var nemligen
då ej utkommen. Den utkom först 1889 och dess tillämpning
torde ännu hafva föga gjort sig gällande. Men äfven antaget, att
den skulle redan vara på de flesta ställen tillämpad, så är det icke
rigtigt, att den nya normalplanen af 1889 är »mycket skiljaktig» från
den gamla. Den är visserligen skiljaktig i några fall; i ett och annat
har den foreskrifvit starkare bildningskurser för andra eller tredje årsklassen,
i andra stycken åter tvärt om — som naturligt är.

Men om jag nu lemnar allt detta å sido och utgår från det antagande,
som reservanterna gjort, att lärjungarne från folkskolan vid
ll1/2 års ålder skulle kunna ifrån tredje klassen komma in i det allmänna
läroverkets blifvande första klass, och afser från olägenheten,
att de skulle då icke kunna gå ut, i allmänhet taget, förr än vid öfver
19 år, så visar sig en skilnad derutinnan, att fordringarne i den blifvande
första klassen skulle icke vara desamma som i den nuvarande
andra klassen, i det att tyska språket bortfölle. Nu säga reservanterna
på sid. 94: »huru ringa detta »lilla mått af insigt i tyska språket»
i sjelfva verket är, det bevisas bäst af hvad chefen för ecklesiastikdepartementet
i nu föreliggande läroverksproposition yttrat om det
ojemförligt större mått, som inhemtas i andra klassen.» »Man tänke
sig», heter det, »den ståndpunkt, på hvilken en lärjunge i vanliga
fall befinner sig efter att hafva genomgått andra klassen. Under lärarens
oaflåtliga ledning har han trefvat sig fram genom en större eller
mindre del af en tysk elementarbok och derunder inhemtat en foga .
säker kännedom om det allmännaste af formläran och ett ingalunda
rikt ordförråd.»

Om jag nu också antager, att detta är rigtigt hvad tyska språket
angår, skola vi komma ihåg, att språkundervisningen i läroverken är
grundad på en förening af tyska och svenska språken. Och just de
första åren, särskildt i detta fall det första, spela en betydande roll
genom denna förening, i det att språkförmågan från början uppöfvas
och bildbarheten pröfvas just derigenom att båda språken verka i förbindelse
med hvarandra.

Då här är fråga om »måttet» i det tyska språket, får man icke
taga denna sak på ett sådant sätt, utan man måste taga språkinsigterna
i allmänhet, sådana de ligga till grund för den fortgående utbildningen
i de allmänna läroverken.

Hvad åtér tyskan angår, så säga reservanterna visserligen, att,
derigenom att detta språk skulle gå upp i sjunde klassens båda afdelningar,
man skulle i detta ämne lära sig lika mycket nu som förr. Det
är mycket möjligt. Men det erinrar mig om en gammal historia om

N:o 31. 8

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in-eu person, som tyckte, att han frös öfver axlarne, derföre att täcket
dragning af de var f(jr port och ftjr den skull klippte åt täcket vid fotterna och skarfverkens
första vac*e till vid axlarna. Om bildningsgrunden icke blir densamma, sa
klass. är det också gifvet att bildningens resultat i det hela icke kan bil
(Forts.) detsamma.

Men dertill kommer ytterligare den omständigheten, att ^examinerande!
af lärjungar i läroverkets forsta klass alltid skall medföra
betydliga svårigheter hufvudsakligen derför, att bekantskapen under
den korta examen med en nio- eller tioårings mogenhet städse måste
bli högst svag och bristfällig. Läraren måste instinktlikt försöka gissa
sig till hvad det kan blifva af barnet, och då särskildt den fordran
nu är framstäf att den, som inträder i läroverkets första klass, med
egna ord skall kunna redogöra för innehållet af en uppläst enkel berättelse,
så kunna kammarens ledamöter mycket väl förstå, att en
lärare, som icke blott vill drabba med bilan, måste hellre fria än falla.
Han kan icke ställa sina fordringar så högt, som det något elastiska
uttrycket i lagstiftningen möjligen kunde hafva afsett. Denna svårighet
ökas i ännu högre grad, när pröfningen af de stegrade insigter vid
inträdet, på hvilka man skall bygga den fortsatta undervisningen,
fordrar en starkare instinkt och en skarpare kontroll, hvilken kontroll
möjligen kan vinnas under första klassens årslånga pröfning men icke
vid någon inträdesexamen till den blifvande forsta klassen, huru »rigoröst»
denna examen än må anordnas.

Man må icke tro, att den nuvarande första klassen vid läroverken
helt enkelt och saklöst kan afkortas eller »afskrifvas», för att använda
en bekant term. Den är nemligen ett slags förberedelse- och pröfningsår,
som liksom lägger grunden till det hela. Flyttas nu denna
förberedelse- och pröfningstid ett år upp, då börjar naturligtvis den
, verkliga och egentliga undervisningen ett år senare. Tid förloras,
och denna tid kan komma dyr tillbaka i de högre klasserna och framför
allt vid universiten och tillämpningsskolorna.

Reservanternas ljusa skildring, huru folkskolan, normalt organiserad,
kan bereda till inträde i de allmänna läroverkens nuvarande
andra klass, med någon ändring i fordringarna, torde kanske behöfva
bakgrunden af några sakkunniges yttrande, huru det just i fråga om
de vigtigaste ämnena verkligen står till inom folkskolan. Jag är den
förste att erkänna, och jag har på detta rum nyligen uttalat det, att våra
folkskolor allt mera gått framåt tack vare nitiske lärare, nitiske skolrådsledamöter
och nitiske inspektörer. Men man far icke begära allt och framför
allt icke, att folkskolan på ett visst stadium skall hejdas i sin
utveckling för att förbereda till inträde i de allmänna läroverken.
Ingendera bildningsanstalten skulle i längden vara tacksam derför..
Den kunskap, som kan meddelas vid folkskolan, och som kan utgöra
grundvalen för fortsättningsskolorna eller, ändå bättre, för den fortsättningsskola,
som heter det allmänna lifvet, kan icke ens af ett fatal
folkskolelärjungar vara förvärfvad vid 101/2 år eller normalåldern för

Lördagen den 3 Maj, f. m.

9 N:o 31.

inträde i de allmänna läroverkens nuvarande andra klass utan att det Ifrågasatt »restera
flertalet af folkskolans barn derpå lidit, och till skada för dessa dr^9n}n9 rfde
senare bör man visst icke uppmuntra dem, som söka ett för öfrig t verkens förstå
ovisst inträde vid läroverken. Särdeles vigtig är i detta fall kunska- klass.
pen i det svenska språket. Jag skall nu citera några få och korta (Forts.)
yttranden af folkskoleinspektörer från just de områden, der folkskolan
bör stå högst, t. ex.:

från Skåne: »Flerstädes hafva utan tvifvel barnen fått alltför tidigt
flytta ifrån småskolan till folkskolan. — ■— — — Innanläsningen be finnes

icke sällan i skolans lägre afdelning mindre säker.--—

Mot undervisning i räkning har jag behöft göra många och vigtiga
anmärkningar.

Jag har funnit kunskapsmåttet hos mängden af fortsättningsskolans
barn vara ganska underhaltigt». (Danielsson).

»Den muntliga redogörelsen i samband med öfningen i att uppfatta
hvad som blifvit läst tyckes i många skolor alltför sällan förekomma.
— — — I åtskilliga folkskolor hafva barnen befunnits osäkra
såväl i uppskrifvandet af flersiffriga tal som ock i uträkningen af
ganska enkla exempel.» (Agardh).

»Undervisningen i modersmålet, då man ser på de resultat, den
lemnat, motsvarar långt ifrån berättigade anspråk. Barnen visa en
mycket stor oförmåga att---redogöra för hvad de inhemtat.

Undervisningen i räkning bär icke den frukt, som är att önska.»

(Lindström).

Från Gefleborgs län: »Undervisningen i språklära torde icke sällan
vara alltför litet praktiskt anlagd för att kunna rätt befrämja och uppöfva
förmågan att i tal och skrift rigtigt använda modersmålet, under
det hon ofta inskränker sig till ett tomt inlärande af grammatikaliska
benämningar.»

Från Dalarne: »Undervisningen i språklära, der den förekommer,
har ej varit stort annat än att förbereda till skiljetecknens bruk och
något litet formlära.»

Jag skall icke vidare fullständiga dessa yttranden. Ehuru jag
gerna medgifver, att också åtskilliga andra yttranden finnas, som tyda
på en mycket bättre ståndpunkt, visar det sig likväl, att ojemnhet
och osäkerhet ännu råda.

Dertill kommer, att äfven i de bäst organiserade folkskolor utträdet
från tredje klassen, hvilket ju förmenas kunna ske vid ll1/2
år, icke lämpar sig att blifva ett öfvergångsstadium till läroverken,
derför att man anser sig kunna från denna klass skicka ut de barn,
som efter inhemtande af ett minimimått af kunskaper behöfva för sin
egen bergning och bidraget till familjens underhåll tidigt utgå i det
allmänna lifvet, hvilket just gör, att, enligt hvad en erfaren folkskoleinspektör
meddelat mig, man mindre strängt kan hålla på fordringarna,
enligt normalplanen, för utträde ur tredje klassen. Den andra klassen
lär ej kunna motsvara läroverkens nuvarande första. Lämpligast synes

N:0 31. 10

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in- det vara att från folkskolans första årsklass förbereda ett inträde till
■dragning af de läroverkens nuvarande första, så till vida att läroverkens inträdesforwerkens0''första
dringar ställas i ett organiskt samband med fordringarna från folkskoklass.
lans första klass, hvilket läroverkskomitén redan föreslagit, och hvilket
(Forts.) bör kunna ske utan skada vare sig för folkskolan eller läroverken.

Med hvad jag nu anfört tror jag mig hafva ådagalagt, att hvarken
läroverken eller folkskolan skulle draga någon fördel af ett borthuggande
för närvarande af läroverkens första klass, och hvad de förra
särskild! angår, får man tänka sig, att den bildningsnivå, som under
nioårigt arbete der erhålles, måste vara så beskaffad, förberedd och
under hela arbetet utbildad, att de, som lemna läroverket, i någon
mån kunna mäta sig med kulturens bärare inom andra länder. Vårt
land är litet, men det har alltid varit kändt för kulturintresse och
en jemförelsevis ganska hög odling. Vi hafva en svårighet, som de
stora nationerna icke hafva, om ock eu svårighet mindre än den finska,
vi måste nemligen lägga an på att lära eu icke ringa del af vårt folk
åtminstone elementen af vissa främmande språk, och man må vara
ursäktad, om man, med tanken på vårt folks kulturuppgift och ställning
i verlden, drager sig för att rubba grunden för denna högre bildning,
på hvilken visserligen för närvarande några alltför höga fordringar
icke hafva stälts.

Tanken härpå är ett tillräckligt skäl för mig att yrka bifall till
hvad utskottet i denna punkt föreslagit.

Herr Borg: Innan jag inlåter mig på sjelfva frågan, ber jag få
meddela en upplysning, som rör mig personligen. I utskottets betänkande
talas nemligen om, att en motionär i Andra Kammaren redan
år 1880 föreslagit, att de allmänna läroverkens fem nedersta klasser skulle
indragas och ersättas genom inrättande af femklassiga folkskolor.
Detta förslag har man velat tolka så som skulle motionären hafva
åsyftat, att hvarje socken skulle hafva ett femklassigt läroverk. Så
låtsade sig motståndarne inom Riksdagen uppfatta förslaget och så har
det ock sedermera utomkring tolkats, tydligen i afsigt att ställa förslaget
i så löjlig dager som möjligt. Jag hade naturligtvis ingalunda
förestält mig, att hvarje folkskola skulle hafva fem klasser, enär detta
blefve en omöjlighet redan genom de enorma kostnader, som en sådan
anordning skulle medföra. Min åsigt var endast att i stället för att
som nu koncentrera de femklassiga läroverken i städer och köpingar,
man mycket väl kunde förlägga dem, icke i hvarje socken, utan å
hvarje större och vigtigare plats på landet, der de behöfdes, och att
man till dessa större ända till femklassiga läroverk kunde sända elever,
hvilka i de vanliga folkskolorna icke kunde få den bildning, som
målsmännen önskade. Med detta förslag åsyftade jag ock att bespara
landtbefolkningen att nödgas i så stor mängd som nu är händelsen
skicka barnen till städerna, der det är dyrare att lefva, äfvensom att
barnen derigenom skulle befinna sig i föräldrarnes närhet och dyme -

11 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. ro.

deist erhålla både bättre tillsyn och bättre vård i moraliskt afseende. Ifrågasatt inEfter
denna förklaring öfvergår jag till den föreliggande frågan. dragning af de

Till en början vill jag nämna, att jag kommer att tillstyrka bifall ”fvfcen''^första

till reservanternas förslag i punkten 1. Det kan icke falla mig in, klass.

att vilja mäta mig i denna fråga med en så stor pedagog som den (Forts.)
föregående talaren, hvilken ock är lika bekant som skicklig räknekarl.

Också gingo hans siffror vida utöfver det område, hvarpå jag kunde

följa med eller vara i tillfälle att gendrifva dem. Det torde icke heller
vara behöflig!, äfven om jag kunde det. Han har nästan uteslutande
hållit sig kring den inträdesålder, som satts i fråga vid öfvergången
från folkskolan till de allmänna läroverken och ansåg denna
åldersdifferens så afgörande, som om hela frågan skulle bero härpå.

Han tycktes till och med mena att gossen på ett år kunde åldras i
skolan. Nog kunna besynnerliga ting hända i skolorna, men för att
åldras på ett år skall man sannerligen hafva flera bekymmer, än som
både folkskolan och läroverket kunna förorsaka en oskyldig elev. Jag
tror heller icke, att faran är så stor hvarken för eleverna, deras målsmän
eller de allmänna läroverken, om ett ringa antal af dessa läroverks
elever, som utgått från folkskolan, skulle råka att bli ett år
äldre innan de hinna fram till den lyckliggörande studentexamen. Jag
kan icke i något afseende finna svårigheter härutinnan. Gossarne
komma möjligen ett år senare till sina yrken eller embeten, det är
hela olyckan. Men hvad som egentligen och alltid framhålles, när
denna fråga förekommit, är svårigheten att fa skolornas läsordningar
att gå ihop, oafsedt inträdesåldern.

Det är ett faktum, som konstaterats i dag och i alla diskussioner,
som förts i denna fråga inom båda kamrarne, att man menat, att det
skulle vara en märklig skilnad emellan den bildning, som fås i de allmänna
läroverkens första klass och den som fås i andra och tredje
afdelningarna af folkskolan, men när man sammanställer, såsom reservanterna
gjort, fordringarna på ena och andra sidan, sammanfalla de
i det närmaste med hvarandra. Det är så liten skilnad, att jag icke
kan begripa, att man fortfarande gör denna till hinder för ett organiskt
samband mellan dessa två läroverk. Ja, man har till och med
gått så långt, att man ansett, att vår bildningsnivå skulle sjunka och
den högre kulturen råka i fara, om dessa små pojkar komme in något
senare i skolan. Jag kan icke fa i mitt hufvud, huru det skulle vara
möjligt, och det tål sannerligen vid vidare utredning för att härom
öfvertyga mig. Emellertid har jag hört, att det gått i åtskilliga, och
jag tviflar ingalunda derpå, enär en sådan åsigt kunnat hålla sig uppe
i många år.

Men, mine herrar, det är icke blott en temligen allmänt spridd
opinion, att en sådan organisk förbindelse är möjlig och önsklig, utan
det är äfven eu åsigt, som delas af många, Indika förstå saken bättre
än jag. Jag ser härvid med glädje en fackman i saken, herr Rundbäck,
närvarande, hvilken under frågans tidigare stadium bland annat

N:0 31. 12

Ifrågasatt indragning
af de
allmänna läroverkens
första
klass.

(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, f. m.

yttrat: »vill man hafva ett organiskt sammanhang mellan skolorna,
får man ställa så till, att, der folkskolan slutar, der skall elementarskolan
taga vid.» Jag skall ock tillåta mig åberopa en annan fackman,
den aflidne rektor Dahl, hvilken jag vågar anse icke blott som
en af de mångkunnigaste, utan äfven en af de skickligaste pedagoger,
som vårt land haft i detta århundrade. Han har såsom författare af
skol utskottets betänkande vid 1881 års riksdag utan minsta anmärkning
erkänt nyttan och behofvet af att ifrågavarande skolor på detta
sätt, utan sammanbindning, i alla fall sattes i närmare förhållande till
hvarandra.

Eeservanterna hafva sammanfattat sina anmärkningar i följande,
som jag ber att få uppläsa: Sammanställningen mellan den lägsta klassen
i de allmänna läroverken och folkskolans andra och tredje klasser
har lemnat det resultat, att den »visar, att de kurser, som i bättre
organiserade folkskolor genomgås i tredje årsklassen, äro större än de,
hvilka inhemtas i läroverkets första klass, men att de, som genomgås
i folkskolans andra årsklass (före 101 /2 år), äro i det allra närmaste
lika med dessa. I vissa fall äro andra årsklassens kurser i folkskolan
större, i andra mindre. De jemkningar, som behöfdes för åstadkommande
af full öfverensstämmelse, vore så ringa, att de mycket lätt
kunde vidtagas, så mycket mer som så väl läroverksstadgan som normalplanen
när som helst kunna omformuleras af Kongl. Maj:t. Resultatet
af dessa jemkningar skulle blifva, att lärjungarne i ifrågavarande
folkskolor redan vid 10V2 år skulle hafva genomgått hvad som för
närvarande vid 111/2 år fordras för inträde i läroverkets andra klass.»
Det är också visadt af reservanterna, att den största svårigheten ligger
deri, att tyskan icke läses i folkskolan, men deremot i första klassen
af de allmänna läroverken. Denna brist afhjelpes dock, enligt utskottets
förslag, derigenom, att nämnda språk läses i alla öfriga klasser
ända till studentexamen, och härtill är så mycket mera skäl, som man
klagar öfver att, när eleverna hunnit fram till studentexamen, de ej
sällan hafva glömt tyskan.

Man har här gjort så stora svårigheter i afseende på borttagande
af en klass. I Danmark gjorde man deremot ingen svårighet redan
1871 och 1873 att borttaga två klasser. Det gick lätt för sig. Och
hvad sade då latinifrarne? Jo, att kulturen skulle gå under, bildningsnivån
sjunka och Danmark komma under andra folk i bildning.
Och huru skulle det gå med vetenskaperna för att icke tala om den
allmänt medborgerliga bildningen? Tro herrarne att någon af de befarade
olägenheterna inträffat? Ingalunda. Man hör icke danskarne
klaga. Hvad hafva de då vunnit? Jo, att deras allmänna läroverk
kosta ofantligt mycket mindre förhållningsvis än de svenska.

Det är vidare kändt, att den danska regeringen, för att förekomma
möjliga olägenheter, förstått att uppmuntra enskilda läroverk till täflan
med elementarläroverken, och denna täflan har icke blott varit nyttig
för sjelfva bildningen, utan ock främjat hushållningen med statens

13 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

medel genom att bereda staten mindre utgifter. I hufvudsak och Ifrågasatt inframför
allt har dessa två klassers borttagande i ingen mån sänkt den
vetenskapliga eller allmänna bildningens nivå i Danmark. verken» första

Nu kan det visserligen, såsom jag ofta hört, anmärkas, att dan- klass.
skarne voro nödsakade att skaffa sig förberedande skolor för att fylla (Forts.)

klyftan mellan folkskolan och elementarläroverket, men jag har icke
hört några klagomål deröfver. De målsmän, som icke finna folkskolan
lämplig eller god nog, få på enskild väg skaffa sina barn undervisning,
till dess de kunna vid 12 års ålder komma upp i en latinskoleklass,
som motsvarar fjerde klassen hos oss. Staten har, som sagdt, till
följd deraf mindre utgifter än hos oss, der den skall draga försorg
äfven om 7,000 elementarskolebarn, ty så många, ungefär halfva antalet
af de allmänna läroverkens elever, torde tillhöra dessa lägsta
klasser.

Huru man i riksdagen förut betraktat denna sak, känna herrarne,
och jag gissar, att de flesta i denna Kammare taga utskottets förslag;
men redan 1868 föreslogs inom Andra Kammaren, att de två lägsta
klasserna skulle borttagas. En togs bort, men det blef egentligen blott
en skenreform, såsom litet hvar känner till. Ändamålet vans icke.

Den föregående talaren fäste sig särskildt vid, att examinationen
af sådana elever, som komma från folkskolan in till elementarläroverket,
blir så besvärlig. Mine herrar, jag beklagar, om elementarläroverkets
rektorer och klasslärare hafva svårt att få reda på nio- å
tioåriga pojkars kunskaper. Mig synes, att svårigheterna att taga
reda på små gossars kunskapsmått icke skulle vara så stora, i synnerhet
som de väl gemenligen hafva intyg från sina lärare och examinatorerna
äro oförhindrade att låta dem genomgå en noggrann examen,
ja skyldige att noga undersöka måttet af deras kunskaper, alldenstund
på grundläggningen byggnaden, hela bildningsnivån ju beror.

Samme talare nämnde också om vigten af att två språk redan
från början lärdes på samma gång. Jag är dock icke öfvertygad, att det
är så utomordentligt vigtigt, att både svenska och tyska läsas första
terminen. Jag tror, att man skulle komma lika långt i allmänbildning
och vetenskaplighet, om man endast läste svenska i första och tyska
i andra klassen. Jag kan åtminstone icke finna, att skilnaden skulle
blifva synnerligen stor, och om denna jemförande språkundervisning
börjar i första eller andra klassen, torde det heller icke hafva det
ringaste inflytande på bildningsnivån eller kulturen. Den föregående
talaren yttrade vidare, att i fråga om den undersökning eller pröfning,
som de gossar, hvilka begära inträde, skola undergå, lärarne vanligtvis
hellre fria än fälla. Men det är ju icke rätt, allra minst då hela
den framtida bildningen är beroende på denna pröfning och dess resultat.
De examinerande borde i sådana fall snarare känna sig förpligtigade
att fälla än fria, der omständigheterna så fordra.

Mine herrar, detta är hufvudsaken af hvad jag velat anföra. Jag
ber om ursäkt, att jag så länge upptagit herrarnes tid. Jag har dock

N:0 31. 14

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in-trött mig höra saga detta, emedan det är en så ofantligt spridd opidragning
af de n^on jnom lan(]et i många folklager och i många klasser, och emedan
verkens första äfven i denna fråga de mest besynnerliga föreställningar kunnat göra
klass. sig gällande till och med inom en så högt upplyst kammare som
(Forts.) denna.

Då jag emellertid ej har någon förhoppning att inverka på herrarnes
beslut i frågan, har jag heller intet yrkande att göra.

Friherre von Kraamer: Herr grefve och talman, mine herrar!

Den af herrar Vahlin och Dahn temligen löst framkastade tanken att
genom borttagande af första klassen i allmänna läroverken ställa folkskolan
och läroverken i närmare sammanhang med hvarandra är —
utan att jag derför på minsta vis vill jemföra herrar Vahlin och Dahn
med Jupiter — dock möjligen en blixt, som upplyser framtiden! Men
det är icke alltid sagdt, att hvad som i framtiden'' kan vara tjenligt
derför passar samtiden. Jag beklagar på det högsta, att jag icke känner
förhållandena i detta afseende i den nya verld, som i så mycket går
före oss, eller Amerika. Men jag misstänker storligen, att detta förslag
redan är der till stor del realiseradt. Men omständigheterna äro
der annorlunda. De tillåta förmodligen der ungefär något sådant,
som den siste ärade talaren omtalade, eller flerklassiga folkskolor öfverallt,
äfven på landsbygden. Skulle den tiden inträffa, att sådant här
vore möjligt, tror jag för min del också, att ett sådant samband
mellan folkskolan och läroverken derigenom vore möjliggjordt, och att
detta skulle utgöra en bred basis för ombildningen af nationalundervisningen
och ett verksamt medel att borttaga afunden och slitningarna
mellan de olika folkklasserna •—- derom är jag lifligt öfvertygad!

Men från denna utflygt på framtidens okända fält vill jag nu
återvända till det närvarande. Om man då betraktar tillståndet i de
nuvarande folkskolorna — jag talar icke om dem i städerna, der jag
mindre känner förhållandena, och der må hända icke omöjligheterna äro
så stora att ställa dessa folkskolor i samband med läroverken, utan
jag talar om tillståndet i folkskolorna på landet, der en lärare ofta
får undervisa 50 å 60 och till och med flere lärjungar — så äro —
utom i tyskan naturligtvis — ungefär samma kurser föreskrifna som
för läroverkens första klass. Det ser då ut som skulle de som gått
igenom folkskolan hafva lärt sig ungefär detsamma som lärjungarne
i elementarläroverkens första klass. Men i verkligheten är det icke
så. Dessa kurser stå till stor del endast på papperet.

Jag vill t. ex. blott vidröra undervisningen i modersmålet. Jag
har en mycket sorglig erfarenhet af denna undervisning i de skolor,
som jag besökt. Icke ett enda barn kunde, hvad jag kallar, läsa rent
innantill, d. v. s. läsa med naturlig röst, naturligt tonfall, så att man
hörde, att barnet begrep hvad det läste. Alla läste de på det bedröfliga
sedvanliga sättet, som om skriften bestode af fristående stafvelser
och ej af ord, och med en sjungande ton, som herrarne nog känna

Lördagen den 3 Maj, f. m.

15 N:0 31.

till — jag vill icke här efterhärma den! Allt utvisade att de föga Ifrågasatt ineller
intet begrepo af hvad de läste. När nu detta inträffar med det dragning af de

mest grundläggande ämnet, huru vill man då i de mindre nödvändiga fasta,

ämnena i verkligheten uppnå den nivå, som i föreskrifterna finnes an- C e^Mg_°rS ”
tydd. Dessutom, såsom det nu är stridt, mine herrar, så länge ännu (Forts.)
allmogens barn måste, för att blifva dugliga kroppsarbetare, komma ut
vid 12, senast 14 års ålder, är det icke möjligt att låta dem inhemta
så mycket som i läroverkens första klass. Jag hörde ofta i statsutskottet,
när det var fråga om anslag till militära ändamål, frasen: »det är icke
skäl att vi försvara i hjel oss», men jag tror icke heller, att det är

skäl, att vi undervisa i hjel oss, och jag fruktar, att något sådant skulle

blifva _ följden, om man fordrade, att den stora massans barn skulle
uppdrifvas till en sådan höjd af kunskap, att de kunde utan vidare
förberedelse ingå i de nuvarande läroverkens andra klass. Må hända
förestår något sådant i en framtid, då rikare tillgångar göra fullständiga
skolor öfverallt möjliga, då kanske en ytterligare utbildning af
maskinkraften lägger mindre beslag på arbetarnes kroppskrafter. Ja,
må hända komma så stora förändringar i mensklighetens tillstånd under
tidernas lopp att inträffa, att sådant äfven här i våra aflägsna bygder
blir möjligt! Nu tror jag icke derpå. Huru vacker jag än finner
denna tanke, tror jag dock, att den för tillfället är opraktisk, och
kommer jag för min del, huru mycket jag än gillar afsigten, så då det
är fråga att ej för framtiden utan för den närvarande tiden fatta vårt
beslut, att rösta för bifall till utskottets afstyrkande yttrande i föredragna
första punkten.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

2 ''punkten.

Herr Sundberg: Den punkt, som nu är föredragen sådan den Ifrågasatt infinnes
uttryckt i utskottets betänkande, har haft sin egen lilla historia sh,änkn™9 »
inom utskottet, för hvilken jag tillåter mig här i korthet redogöra. latms£d™rna>
Inom utskottet iakttog man under den kongl. propositionens ‘behandling
samvetsgrant att icke inlåta sig på några pedagogiska spörsmål
utan att blott hålla sig till de särskilda punkterna i Kongl. Maj:ts
förslag, sådana dessa punkter då förelågo. På det viset lotsade vi
oss lyckligt fram ända till dess allt var slut. Då äudtligen framkastade
någon inom utskottet det spörsmålet: men skulle vi icke
tala något om latinet? Skulle vi icke tala något i betänkandet om
ecklesiastikministerns förslag angående upphörande af latinskrifningen

N:0 31. 16

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
■latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

och skulle vi icke tala något om lämpligheten att få latinstudiets begynnelse
uppflyttad till 6:te klassen och detta i sammanhang med åtskilliga
inskränkningar i latinfordringarna i universitetsexamina? Denna
åsigt omfattades inom utskottet med så pass mycken välvilja, att den
blef segrande vid voteringen.

Dock stodo 7 röster mot 7, och den förseglade sedeln afgjorde
utgången. De sju, som återfinnas i betänkandet såsom reservanter,
ville, liksom jag i denna stund ännu vill, orubbligt fasthålla den åsigten,
att Riksdagen icke skulle taga någon befattning för sin del med
sjelfva undervisning splanen vid de allmänna läroverken, emedan den
i hvad som rör t. ex. de särskilda läroämnenas ordningsföljd vid undervisningen,
kurserna och deras inbördes plats till hvarandra helt
och hållet hör till Kongl. Maj:ts lagstiftning. Derför har jag för min
del och mina medreservanter, såsom jag tror, med mig varit af den
meningen, att äfven om vi i och för sig icke skulle hafva något att
anmärka mot t. ex. hvad här är yttradt om latinskrifningen, åtminstone
icke mot hvad departementschefen yttrat till statsrådsprotokollet
angående latinprofvets upphörande i studentexamen, om vi vidare icke
skulle hafva något att anmärka rörande det pedagogiska och det förslag
som framstälts rörande latinundervisningens ordnande, skulle vi
i alla fall icke vilja derom yttra oss, då dertill ingen anledning förelåg.
På den ståndpunkten befinner jag mig åtminstone i denna stund.
Jag yttrar mig icke, och jag anser mig icke behöfva yttra mig hvarken
pro eller contra i denna del. Så mycket kan jag dock säga, att hvad
utskottet här har i första delen af denna punkt framstäf är behäftadt
med åtskilliga vanskligheter, ty att öfver hufvud-taget uttala ett
sådant omdöme om latinskrifningen, som utskottet har gjort, kan väl
knappast vara rådligt.

Vidare har jag ännu större betänkligheter mot hvad som säges i
andra punkten, att Kongl. Maj:t skulle undersöka huruvida icke latinstudiet
skulle kunna uppflyttas till 6:te klassen. Huru många gånger
skall Kongl. Maj:t undersöka ett och detsamma? Kongl. Maj:t har
haft komité efter komité. Han har haft denna fråga liksom en mångfald
andra under sin pröfning och alltid kommit till resultatet, att
skall icke latinstudiet alldeles mördas och dermed ett af vilkoren för
den högre kulturen tillintetgöras, lian det icke flyttas upp till 6:te
klassen. Hvarför då besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse om någonting,
som vi veta i förväg att, Kongl. Maj:t må undersöka det huru
många gånger som helst, skall han icke komma längre med afseende
på resultatet än högst densamma redan kommit. Men härom vill jag
icke mycket tala.

Jag begagnar tillfället att såsom ingress till allt efterföljande uttala,
att då jag troget understödt denna Kongl. Maj:ts proposition och
äfven kommer att göra det i de följande punkterna, vill jag dermed
icke anses hafva underskrifvit alla de pedagogiska åsigter, som i stats -

17 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

rådsprotokollet äro uttalade, enär jag för ingen del godkänner dem Ifrågasatt inalla
och således icke kan eller vill för dem ikläda mig något ansvar. stånkning i

Men innan jag slutar mitt lilla anförande, anhåller jag att få fasta ^atms^^rna’
kammarens uppmärksamhet på en betänklighet, som i en annan re- (Forts )
servation än de nämnda 7 utskottsledamöternas här har kommit in.

Den kom in först sedan hela betänkandet var justeradt och lemnades
in så sent, att för min del har jag aldrig sett innehållet, förrän jag
läste det tryckt i detta papper.

Denna reservation går ett stycke längre och alldeles utanför hvad
jag anser vara utskottets och Riksdagens befogenhet. Den ställer nemligen
upp dessa åsigter om latinstudiet och deras genomförande i allo
såsom vilkor för hela löneregleringen. Jag hemställer till hvar och
en af eder, mine herrar, huruvida detta, hvarom fråga aldrig varit
väckt hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller i någon motion, kan
anses formenligt och behörigt? Efter den utgången, att dessa tre
reservanter framkommit med detta starka och djerfva förslag, huru
många försvarare återstå för utskottets förslag? Summa 4 stycken.

Jag tvifla!’ högeligen, att någon af dessa fyra män hafva någon synnerlig
böjelse för att efter hvad som passerat försvara ens detta utskottets
förslag, på hvilket jag för min del yrkar afslag.

Herr Kaj er dt: Då jag hvarken i utskottet eller vid någon

föregående riksdag varit i tillfälle att yttra mig i frågor rörande läroverkens
och den allmänna undervisningens organisation, har jag ansett
mig böra i dag till protokollet uttala min åsigt rörande dessa för vårt
lands kultur så vigtiga frågor, och jag anser att ett lämpligare tillfälle
än just efter föredragningen af föreliggande punkt i utskottsbetänkande!
icke gifves. Jag vill dock nämna, att jag af skäl, som
skola senare angifvas, icke ärnar framställa något yrkande; jag vill
blott, om jag så får säga, afgifva en trosbekännelse. Det förhåller
sig nemligen med åtskilliga undervisningsfrågor som med religiösa
trosläror: man kan vara fast och lifligt öfvertygad om sakens sanning
och rättmätighet utan att derför kunna prestera sådana bevis, som
a priori förmå öfvertyga en motståndare. Icke heller kan man med
någon högre grad af bevisningskraft åberopa erfarenhetens vittnesbörd,
enär en erfarenhet, sådan som denna, vinnes först inom en längre tid,
ja, jag vågar säga inom en mansålder, hvartill kommer att det vittnesbörd,
som då lemnas, lärer väl uppfattas och tolkas helt olika af
den ene eller den andre, allt efter hvars och ens ståndpunkt.

För omkring 40 år sedan begynte som bekant den serie af reformer
inom det svenska undervisningsväsendet, som sedan nära nog
oafbrutet fortgått. Utgångspunkten för dessa reformer är också känd.

Den var en eftergift för den fordran, som uppkommit från upplysningstidehvarfvets
och encyclopedisternas rop på »allmän medborgerlig
bildning», ett uttryck, som — derom kunna vi väl vara ense — har
en ganska proteusartad natur. Man har ock framstält samma fordran
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 31. 2

N:o 31. 18

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m,
(Forts.)

under benämningen »tidsenlighet hos läroverken». Den första åtgärd
som vidtogs var bortskärandet af en förut sedan långliga tider tillbaka
befintlig afdelning inom läroverken, nemligen den s. k. apologistskolan,
eller i vanligt tal kallad räkneskolan.

Denna utgjorde en afdelning, som åtminstone vid de skolor, jag
då var bekant med, bestod af 4 årsklasser, i hvilka undervisning
meddelades i reala ämnen och flera lefvande språk —jag tror nästan
alla tre de förnämsta kulturspråken — således en afdelning af allmänna
läroverken, som man nu efter 40 års hvila söker åter upplifva
under namn af »den praktiska linien». I stället för den borttagna
insattes den reala linien, som jemsides med latinlinien utmynnade i
studentexamen, utan att de, som valde denna linie, fingo den ringaste
undervisning i latin. Denna anordning, att borttaga apologistafdelningen
och jemnställa de båda nya linierna med hvarandra, ehuru
undervisningen i språk på den reala linien meddelades på ett med
den latinska så väsentligen olika sätt, vågar jag för min ringa del
kalla ett missgrepp eller en för läroverken skadlig eftergift åt fordringarna
på tidsenlighet. Hade nu i stället denna apologistafdelning
bibehållits och må hända i ett eller annat hänseende reformerats eller
utvidgats, skulle vårt svenska skolväsen egt qvar hvad som nu i den
kong], propositionen framhålles såsom nödvändigt att utbilda, nemligen
en praktisk linie. Härvid är att märka, att den praktiska linien
skall enligt den kong!, propositionen förläggas hufvudsakligen till de
mindre städerna, hvarest naturligen industri och näringar äro långt
ringare än i de större, och der således behofvet af och utrymmet för
ynglingar, som genomgått denna afdelning, är långt mindre än i de
större och största städerna. Hade vidare de s. k. latin- och reallinierna,
eller de som bereda för universitet och högre tillämpningsskolor,
sammanliållits med afseende på grundläggandet af spräkbildningen
på latinsk botten genom de fem lägre klasserna och först
sedan skilts åt genom de 4 sista afdelningarna i en latin- och en
reallinie, så skulle enligt mitt förmenande en väsentlig fördel så väl
för läroverken som för den allmänna bildningen derigenom vunnits.

För att finna att tid till en sådan anordning kunde beredas, behöfver
man blott taga schemat för de lägre klasserna på reallinien i
hand. Då ser man att 7 timmar i veckan äro anslagna till tyska i
andra och tredje samt 7 timmar till engelska språket i fjerde och
femte, och jag tror, att den, som har någon erfarenhet af undervisning
och dertill icke är en latinfiende, här skall finna plats för fyra
till fem timmar i veckan åt ett grundläggande språk. De andra språken,
som sedan inträdde, skulle drifvas med lika stor framgång, ja,
säkerligen bättre och kraftigare på den botten, som sålunda blifvit
lagd. Detta behöfver jag icke framkasta såsom något okändt eller
hittills oförsökt, ty såsom bekant finnes här i hufvudstaden ett enskildt
läroverk, der undervisning i språk bedrifves i denna rigtning.

De fördelar, som jag anser skulle vinnas genom en sådan an -

Lördagen den 3 Maj, f. m. 19 jj.q 32

som jag nu föreslagit, äro i första rummet en grundligare Ifrågasatt inspråkbildning
så väl på den klassiska som på den reala linien I drankning i
andra rummet sätter jag den nu svårlösta frågan om latinets ställning latinstudier™,
vid universiteten. Huru skulle den icke lättas och förenklas, om Z'' T\

ingen, som genomgått fullständigt läroverk, kunde sägas vara alldeles (<orts''l

okunnig i latin, utan vore förtrogen med elementerna af detta språk?

Huru skulle det icke då med lätthet kunna ordnas så, att en civil
examen eller lägre embetsmannabildning finge åtnöja sig med den utbildning
i latinet, som vunnits på det gemensamma stadiet i de lägre
afdelningarna af skolan! för den högre klassisk bildning mera närstående
embetsmannabildningen skulle då fullständigt genomgången
latin!inie vara ett vilkor, och de klassiska språkstudierna vid universiteten
kunde då blifva, hvad jag medgifver att de borde vara, fackstudier
för dem, som utbilda sig till filologer eller teologer, med ett
ord sådana banor, der de gamla språken äro hufvudsaldiga bildningsfaktorer.
&

Jag. vågar tillägga, att härigenom ännu ett mål skulle vinnas,
som åtminstone för mig synes vara ett godt mål. Ingen, som under
sådana förhållanden genomgått läroverken och erhållit en fullständig
skolbildning;, skulle då alldeles vara i saknad af insigt i det språk,
som jag vill gorå till bottenspråk för de öfriga språkkunskaperna!

Latinet, som nu så förkättras och beskylles för att vara en orsak till
den s. I\ latinhögfärden, skulle blifva de öfriga språkens tjenarinna,
skulle rödja och bana väg för inhemtandet af språkbildning, och man
skulle vara det tacksam för ett lättare och ginare sätt att förskaffa
sig språkkunskaper än den nu varande grammatiska metoden.

Jag har, såsom Jag förut nämnt, aflagt en trosbekännelse. Jag
hemställer dock, om icke bevis finnes för hvad jag vågat föreslå, nemligen
det s. k. induktionsbeviset, som i detta fall lär oss, att alla de
förnämsta kulturfolken i var verldsdel den dag i dag är anse latinet
böra vara det grundläggande och för alla till en högre bildning sträfvande
gemensamma språket. Jag hemställer, om icke detta är ett
bevis äfven för vårt folk, ett litet numera tillbakasatt folk, som har
stora och höga sa väl politiska som kulturhistoriska minnen att vårda,
som högt. aktat dessa minnen och sträfvat att, om icke gå i jembredd
med, åtminstone så nära som möjligt följa de förnämsta kulturfolken;
jag hemställer om icke dessa skäl äfven borde vara öfvertygande för
det svenska folket att icke ensamt bland kulturfolken bortkasta latinet
såsom språkstudiernas rot. Men da nu förutsättningarna saknas för
hvad jag här vågat såsom önskningsmål framställa, har jag intet yrkande
att göra.

Friherre von Kraemer: Då jag af anteckningslistan på herr
grefven och talmannens bord ser, att flere af det särskilda utskottets
ledamöter anmält sig att vilja tala i frågan, så vore det kanske mindre
nödvändigt att en utanför utskottet stående söker* gifva stöd åt den

N:o 31. 20

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. rn.
(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, f. m.

mening, som i utskottet segrat. Men det intresse,, som jag, på .sidan
af mina öfriga mera praktiska sysselsättningar, alltid byst för språkliga
ämnen, torde möjligen i någon mån berättiga ring att yttra några ord
om det förslag, som utskottet i andra punkten framstält.

Statsrådet och chefens, för ecklesiastikdepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet citeras af utskottet på sid. 14 och 15, der det i
början heter: »den tid är längesedan förbi, da det ansågs ingå i uppgiften
för våra läroverk att bibringa lärjungarne färdighet att i tal
och skrift uttrycka sig på romarespråket. Ej ens latinets varmaste
anhängare påstå numera, att detta är syftet.» — Det är ju också
naturligt, att denna tid är förbi. Det var ju under helt andra förhållanden,
som skolan måste lägga an på att lära tala och skrifva
latin. Yi veta alla att på t. ex. 30-åriga krigets tid latinet ännu var
diplomatiens språk ungefär på samma sätt som franskan är det nu;
i offentliga och statshandlingar nyttjades det mycket ofta, och äfven
under långt senare tider fortfor det att utgöra det lärda författarespråket.
Det var så att säga den tidens volapyk, ett gemensamt och
likt sagda volapyk till stor del konventionelt verldsspråk, hvarigenom
de lärde i alla länder lätt kunde göra sig begripliga för hvarandra.
Allt detta är nu annorlunda; hvar och en skrifver nu på sitt modersmål
eller på något annat lefvande språk, som af praktiska skäl i det
ena eller andra fallet är att föredraga. Det kan således icke numera
vara skolans hufvuduppgift att lära tala eller skrifva latin. Deremot
står det ju äfven fast, hvad statsrådet säger om den latinska literaturens
värde i och för den menskliga odlingen, om jag också går in
derpå blott med eu betydlig restriktion gent emot den betydelse, som
nyare latinifrare äro benägna att tillägga densamma. Emellertid har
den ett för alla tider qvarstående värde, och det skulle nog således
vara ganska önskvärdt, om färdigheten att läsa latin kunde uppdrifvas
till samma grad, som med afseende på moderna språk hos bildade
personer är ytterst vanlig. Läsningen af t, ex. en tysk eller fransk
bok sker ju ofta med sådan lätthet, att den läsande icke ens reflekterar
öfver, om det är svenska, tyska eller franska, som han läser.
En sådan färdighet i latinets läsande torde dock, såsom herr statsrådet
antyder, vara mer än sällsynt, och äfven de få, som möjligen ega en
sådan, torde icke i något utsträckt mått begagna sig deraf. Jag vill
härmed hafva sagt, att verklig beläsenhet i latin torde vara än mer
sällsynt. Äfven af de mest latinkunnige torde kanske 99 procent —
jag vågar utan tvekan framställa denna gissning — inskränka sig till
den gyllene ålderns författare och en och annan af silfverålderns mest
kände, och utsträckt sina studier till det latinska språkets hela ofantliga
literaturperiod, det torde högst få om ens någon i vårt land hafva
gjort.

Jag instämmer således i det närmaste helt och hållet med herr
statsrådet i hans citerade resonnement och skulle följaktligen nu kunna
lemna berörda anförande, om icke frestelsen vore för stark att göra

Lördagen den 3 Maj, f. m.

21 N:0 31.

en liten kommentar öfver en der förekommande kursivering. På sid.
16 i utskottets betänkande säges nemligen, att genom att mera uteslutande
lägga an på färdigheten att läsa latin skola latinstudierna
återvinna anseende, men der står ej:

återvinna det anseende, som de förtjena;
utan der står:

återvinna det anseende, som de förtjena.

Man är ovilkorligen frestad att fråga: hurudant är då detta anseende?
Bör latinet verkligen numera ställas så ofantligt högt såsom
bildningsmedel?

Jag tror för min de!, att de öfverdrifna — jag säger med flit
öfverdrifna — föreställningarna i detta afseende mycket väl numera
tåla vid en jemkning. Till början var det ju fordom ur språkhistorisk
synpunkt anledning att sätta latinet mycket högt. Det betraktades
då ännu såsom ett slags fons et origo, eller i det minsta såsom ett
mönsterspråk för den europeiska språkstammen — åtminstone tillsammans
med grekiskan — och man kände då icke något ålderdomligare
i språkbyggnadsväg. Nu veta vi alla, att vår språkstams urspråk
förklingade antagligen i Himalayas bergdalar, och innan det ännu
hunnit bli skriftspråk, samt att det efterlemnade såsom sina tvenne
närmaste arftagare Sanskrit och Zend-språket eller det äldsta persiska
språket. Hvad äro deremot nu grekiskan och latinet? De äro blott
långt framskjutna stationer på språkutvecklingens bana. De,, som egna
sig åt lingvistiska studier, måste numera genast gå mycket längre tillbaka
i forntiden, och detta är således ett af de afseenden, i hvilka
latinet förlorat den vigt, som man förut tilldelat detsamma.

Vidare får man icke tro, att den undervisning, som numera meddelas
i latin, direkt härstammar från de gamle romarne. Sjelfva språkmaterialet
och språklemningarna äro visserligen tillkomna under det
gamla Boms tid, men undervisningen sker nu genom grammatikor,
för att säga det torra ordet, som till stor del äro det nya Europas
verk. Jag har till och med hört en känd språkman säga, att det är mycket
ovisst, om Cicero sjelf kände skilnaden mellan substantivum och
adjektivum. Jag vill dock icke ingå i undersökning derom, utan
endast erinra, att de första försöken till egentlig grammatikeskrifning
egde rum i Rom på 300-talet efter Kristus, och detta i en ytterst
elementär form. En af de förnämste af desse grammatici var xElius
Donatus, som höll skola i Rom omkring år 353 efter Kristus. Ej
ens denne så långt senare författare uppställer klart skilnaden mellan
de två nyssnämnda ordslagen, ehuru han tyckes känna de öfriga taldelarne.
Under medeltiden hjelpte man sig vid undervisningen fram
med utdrag ur de ofullständiga skrifter, som dessa grammatici efterlemnat,
och först i nyare tider utbildades grammatiken till det genomtänkta
redskap för latinundervisningen, den nu utgör, och det är
till och med först nyligen den uppnått sin allra senaste skarpslipade utbildning.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

N:o 31. 22

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in- Om det roar herrarne, skall jag bedja få visa, huru en latinsk

latinstudierna Srammatika annu 1763 såg ut- ^et ar Dsta upplagan af Strelings,
OSS alla välbekanta grammatika. Den ser icke mycket ut, ej sant?

(Forts.) Ännu på den tiden, då jag läste latin, var det dock Streling, som
hufvudsakligen begagnades — ehuru då i ll:te eller 12:te af Sjögren
bearbetade upplagan. Formläran är visserligen ungefär densamma som
nu, ehuru mycket diifust uppstäld —■ jag vill icke ingå i detaljer för
att icke trötta kammaren — men när man kommer till syntaxen,
som numera är så fullständigt utarbetad på satslärans grund, så består
denna hos Streling egentligen blott i ett torrt uppräknande af den
ena regeln efter den andra. Den börjar med den från barndomens
dagar af oss nogsamt kända: »Et Acljectivurn och Substantivum skola
komma öfverens i lika gener c, numero och Costi». Derefter fortgår
den med lika kända regler till den femte, som ännu i dag här i
kammaren skulle kunna vid åtskilliga tillfällen tillämpas, t. ex. vid
interpellationer. Det heter nemligen, att: »Frågan och svaret måste
stå i lika Casit.» Så såg alltså en grammatika ut så sent som på
den tiden, och om man dermed jemför t. ex. den grammatika, som
herr lektor Törnebladh utgifvit och som torde representera den nyaste
ståndpunkten i den svenska latingrammatikskrifningen, med dess öfverskådligt
uppstäda paradigmer, dess på satsläran grundade, noggrant
utbildade syntax, in. m., så tror jag, att man måste gifva mig rätt
deri, att den latinska grammatikan, sådan den nu är, bör anses som
en modern literaturprodukt och ingalunda såsom direkt kommen till
oss från Ciceros eller Domitiani dagar. Derigenom torde en del af
det ålderdomsskimmer, som förhöjt latinundervisningens anseende, vara
skingradt.

Detta hindrar ju dock icke, att densamma ändå kan hafva värde
vid utbildning af tanke- och uttrycksförmågan. Man hör i det afseendet
beständigt sägas, att den vore ett slags helsosam »tankegymnastik»,
men jag undrar storligen, om icke en tankegymnastik af sådan
beskaffenhet stundom, liksom en mindre väl bedrifven kroppsgymnastik,
efterlemna!’ en viss snedhet i begreppen och närsynthet i den
Iingvistiska blicken? — Jag skulle vilja tillämpa på denna fråga ett
bekant yttrande af Geijer angående segern vid JNarva. »Den var
ärofull, föga nyttig — månne den var skadlig?» — Utan tvifvel sväfvar
kring latinkunskapen och förmågan att, till följd deraf, vare sig i
kammaren eller annorstädes nyttja latinska fraser ett visst skimmer
från forna, stora tider, qvardröjer ännu, säger jag, ett återsken från
den tid, då latin var likabctydande med lärdom, och allt annat icke
erkändes vara lärdom. Det ligger således någonting vackert, storartadt,
»ärofullt» i latinstudiet; men jag frågar: är det mycket »nyttigt»?
Ja, för den, som händelsevis sedermera kommer att sysselsätta sig
med Iingvistiska studier, är det utan tvifvel af stort gagn, om det
också numera, såsom jag förut nämnt, blott är en mellanstation, som man
måste genomlöpa. Men egnar man sig åter åt det praktiska lifvet,

Lördagen den 3 Maj, f. m.

23 N:0 31.

är det då ofta tillfälle att begagna sig af den latinska — jag vågar Ifrågasatt inicke
säga: lärdomen, utan af den ringa kunskap, som man under fkränkning i
barnaåren med mycken möda och med förlust af tid, som kunnat på atm^ ™rna>
nyttigare sätt användas, förvärfvat? Har man ofta tillfälle att använda (Forts)
denna kunskap? Jag tvekar icke att på förhand svara: nej.

Men jag återkommer till den sista frågan. Månne latinundervisningen
äfven kan vara »skadlig»? Jag tror, att den i visst afseende
är det, derför att den grundlägger en missuppfattning af vårt eget
språks ställning i språkverlden. — Man skall icke vara fallen för
melankoli, om man vill läsa språkskrifter, tv der gå resonnementen
oaflåtlig! på en djup mollton. Man hör talas om språkets urartande
och förfall; vokalers försvagande; ändelsers förvissnande och affallande;
ordbetydelsernas fördunklande; oersättliga förluster af »starka» böjningsformer;
orättfärdighet, slarf och vanvård, så att språket, från ett
organiskt helt, blifvit ett aggregat af sönderbrutna lemningar — —• —■

Vakna upp! skulle man vara färdig att ropa, ni martyrer för en plågsam
dröm!

Om man ställer sig utanför studerkammaren, så frågas, om icke
en god författare kan uttrycka tanken lika skarpt och tydligt och, der
så påfordras, skönt på franska, engelska eller tyska som på latin?

(Jag talar nu icke om sanscrit, der det antagligen i de flesta fall vore
så godt som omöjligt att ens hjelpligt uttrycka vår tids tankar).

Och detta, att väl angifva tanken, måtte väl ändå vara språkets
uppgift, och ej att »sitta och göra konster» med böjningsändelsers
mångfald!

Äfven beträffande undervisningen i grammatikan tror jag, att det
samtidiga drifvandet af undervisningen i andra språks grammatikor
snarare hindrar studiet af vårt språk än tvärtom, huru mycket än
pedagoger och lärde påstå motsatsen. Men det är ju naturligt, att
det språk, som barnet, med dess naiva uppfattning, furst inhemtar,
det språket anses af barnet såsom det rigtiga, och dess formlära såsom
typen för formläror. När nu barnet kommer till svenska grammatikan
och finner, att en massa former der icke finnas såsom böjningsformer,
utan uttryckas genom sammanställningar af ett par eller flera ord, så
drager det deraf den slutsatsen, att vårt språk är fattigt och felaktigt
inrättadt. Jag tror att det är en sak, som förtjenade på allvar ännu
en gång af pedagoger försökas, om icke det vore möjligt att taga
modersmålet till grundläggande språk, och dess grammatika till grundläggande
grammatika, så att undervisningen i just särskild! grammatik
utginge frän modersmålet, så att, när gossen sedan Lomme till andra
språk, han finge vänja sig att anse deras från svenskans afvikande
inrättningar såsom dessa språks egenheter, men svenskans formbyggnad
såsom det för oss normala. Med ett ord, jag skulle vilja rösta för
den patriotiska metoden i språkundervisningen!

För att något sådant skulle bli möjligt, fordrades dock dels mera
tid åt undervisningen i modersmålet, dels i första början kanske en

N:o 31. 24

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
in. m.

(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, f. m.

af annat språk oberörd ställning. Det är således sjelfklart, att jagmåste
anse, att det ligger mycket berättigadt i de yrkanden, som blifvit
gjorda, att latinet borde framskjutas till sjette klassen.

Jag ber herrarne dessutom lugnt betrakta denna sak äfven ur
latinets egen synpunkt. Hvad är förlusten för latinet? Åtta timmar
i veckan under två år. Men om Kongl. Maj:ts förslag går igenom,
så skulle lästiden ökas med tre veckor om året. Under de öfre klassernas
fyra år, skulle då eu stor del åt de förlorade timmarne återfås;,
för att icke tala om, huru mycket effektivare timmarne äro på ett
högre stadium. Man får dock icke .ställa så, att latintimmarne i veckan
i de öfre klasserna ökas, ty då blifver den sista villan värre än den
första.

Deremot instämmer jag med dem, som anse, att tyskan bör fortlöpa
till skolans slut, ty det är naturligt att de ämnen, som icke fullföljas
till slutet, så att säga öfversuddas af de sista årens ämnen och
kunskaper.

Jag skulle således nästan helst vilja icke blott bifalla den andra
punkten utan äfven något skärpa den. Jag anser det icke så otillständigt,
som af en talare påpekats, om något sådant i medkammaren
blefve fallet, ty då Kongl. Maj:t visserligen icke framlagt såsom eu
till Riksdagen hemstäld beslutspunkt någon ändring i läroverksstadgan,
men dock i sammanhang med sådana punkter omtalat för en så pass
språksam person som Riksdagen sina afsigter i detta fall, så är det
icke så underligt, om Riksdagen på en sådan mer eller mindre indirekt
fråga gifver ett svar.

Jag fäster mig särskildt vid ett yttrande af herr erkebiskopen r
»Skall man nu åter hemställa, att Kongl. Magt skall undersöka?
Hafva vi icke gjort det tillräckligt många gånger?» Jag tror, att det
vore Riksdagen värdigare att påtaga sig ansvaret och yrka att så och
så skall det ske. Den ecklesiastikminister, vi nu hafva, utgör för
mig just till följd af det uttalande han haft till statsrådsprotokollet
visserligen eu tillräcklig personlig borgen för att en af Riksdagen i
samma rigtning uttalad önskan skall vara liktydig med ett beslut.
Dock, den nuvarande ecklesiastikministern är utan tvifvel och, utan
möjlighet af gensaga, en fixstjerna af första ordningen på svenska
konst- och literaturhistoriens firmament, men på den politiska horisonten
äro ju konstellationsförändringar möjliga? Det vore derför
mera betryggande om här ett vilkor uppstäldes att gälla vid femte
punkten än att, såsom i utskottets formulering, blott uttrycka en »viss
tillförsigt».

Men då löneregleringen är föreslagen att gå i verkställighet redan
nästa statsreglering, så anser jag, att man icke behöfver befara någon
förändring i af- eller åsigter, samt att man kan tryggt antaga att den,
som framlagt dessa förslag, också blir den, som i sista hand afgör
saken. På denna grund vill jag medverka till antagande af det förslag,
som framstälts i andra punkten. Helst skulle jag visserligen velat

Lördagen den 3 Maj, f. m.

25 N:o 31.

utstryka hvad der talas om de akademiska examina, för att blott Ifrågasatt inhålla
mig till hvad som der talas om skolorna, men då det icke är '' i

skäl att anställa mera splittring, än som nog ändå uppkommer, an_alns^^rna>
håller jag, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag i andra (Forts.)
punkten.

Friherre Barnekoiv: Då sannolikt i denna fråga kammarens mest
lärde män komma att uppträda, drog jag i betänkande, huruvida jag
skulle våga uppträda, men jag tänkte att det kunde vara skäl, att
också eu lekman på det området yttrade sig. Derför begärde jag
ordet så hastigt som möjligt, för att icke blifva så imponerad af lärdomen,
att jag icke vågade det. Då jag nu fått ordet, börjar jag med
att vända mig mot reservanterna från denna kammare.

Vi finna här att reservanternas antal är sex. Desse uttala den
mening, att Riksdagen icke bör befatta sig med undervisningens ordnande,
derför att ordnandet af undervisningen vid de allmänna läroverken
och universiteten tillhör icke Riksdagen utan Kongl. Maj:t.
För min del kan jag icke dela denna mening. Jag sluter mig till den
af utskottet antagna uppfattningen, hvilken icke går så långt som reservanternas
från Andra Kammaren, hvilken fäst ett särskildt vilkor
för löneregleringens genomförande och sagt att, om latinet icke uppflyttas
i sjette klassen, så skola icke lärarne erhålla sina löner. Jag
delar icke den meningen, men jag förstår dem, som tänka så, ty till
den spetsen kunna personer blifva drifna, som ständigt mötas med —
det må tillåtas mig använda ett latinskt uttryck — non possumus,
hvilket lärer betyda och öfversättas med nej, nej och åter nej! När
man mötes af detta ständiga nej, så kan man drifvas derhän. Om
jag icke misstager mig, så har ännu icke hvad Kongl. Maj:t föreslagit
och Riksdagen beslutit 1873 i reformväg genomförts. När sådant står
inför ens ögon och man ser att det, hvari Riksdagen beslutit, icke
genomföres, huru skall det då genomföras, deruti Riksdagen blott uttalar
en önskan? Men jag skall icke gå så långt, utan vara beskedlig
och hålla mig till utskottets förslag. Jag hoppas, att detta skall blifva
Riksdagens majoritets beslut, men tror det icke. Jag behöfver blott
läsa reservanternas namn för att styrkas i denna min tro. De äro
nemligen Sundberg, Sjöcrona, Gilljam, Bildlig, Lundström och Dickson.
Huru kunna herrarne tänka sig möjligheten för lekmän att kunna
genomdrifva något mot sådana mäns uttalanden och åsigter.

Utskottet har uttalat två åsigter. Den ena är uttalad i öfverensstämmelse
med hvad chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat rörande
det latinska öfversättningsprofvet. Derom vill jag icke yttra mig. Jag
förstår det icke, men anser att, när man har på sin sida sådana män
som ecklesiastikministern, så går nog den saken igenom. Den andra,
af utskottet uttalade åsigten rör latinets uppskjutande till sjette klassen.
Derom vill jag yttra mig. Jag måste dä först göra klart för
mig: hvad är ändamålet med våra skolor? De böra väl hafva till

N.o 31. 26

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in-ändamål att äfven uppfostra våra söner i moraliskt och sedligt hänskranhung
i seencje# Är (]ä latinet derför nödigt? Jag tror det icke! Jag har
m. m. ’c^° lieller hört någon säga det. Men för att gymnasticera tanken,

(Forts.) ^°r att grunden till undervisningen, derför är latinet nödigt, säga

våra pedagoger. Men, säger utskottet, skulle det icke vara möjligt,
att våra ynglingar skulle en tid kunna följas åt och få en sorts afsilning
i femte klassen med uteslutande af latinet? Nej, säga de
lärde, det är omöjligt, latinet kan ej flyttas upp, det borde snarare
flyttas ned, det är alldeles nödvändigt, ty intet annat språk kan ersätta
latinet. Man står ju som olärd alldeles redlös, då man icke förstår
detta. Man måste söka äfven på det lärda området finna någon,
som kan stå på vår sida, och om jag söker bland särskilda utskottets
ledamöter, finner jag att der finnes en lektor Kardell från Andra Kammaren,
som ej reserverat sig mot utskottets beslut om latinets uppflyttning
till sjette klassen. I läroverkskomiténs betänkande kan man
också finna sådana lärda namn, bland andra Areschoug, professor
i Lund. Han säger: »För min del finner jag ej någon anledning till
att frångå min vid ett föregående tillfälle, när denna fråga förelåg till
behandling, uttalade åsigt, att nemligen latinkunskap, till det omfång,
densamma för närvarande inhemtas vid de allmänna läroverken, ej är
behöflig i och för studierna till flertalet af de akademiska examina,
utan att en mindre, för praktiskt eller tekniskt ändamål afsedd latinkurs
i de högsta klasserna af läroverkens realafdelning bör för sådant
ändamål vara tillfyllestgörande. Visserligen har mot detta läroverkskomiténs
förslag inväudts, att en på detta sätt anordnad kurs svårligen
skulle kunna bibringa lärjungen någon nämnvärd insigt i språket,
men man bör dervid ej förbise, att ynglingar, hvilka redan hunnit
till de högsta klasserna och förut erhållit en mera omfattande språkundervisning,
säkerligen på vida kortare tid än lärjungarne i de lägre
klasserna kunna förvärfva sig den ringa kunskap i latinska språket,
som kan vara behöflig för vissa studier äfven vid universiteten.

Hvad som emellertid allra mest föranleder mig till att förorda
den för vissa bildningsrigtningar föreslagna inskränkningen af undervisningen
i de döda språken är den omständigheten, att med den närvarande
anordningen af skolundervisningen just de läroämnan, hvilka
för många lärjungars följande studier äro af allra största vigt, blifva
mer än skäligt försummade, och i detta förhållande torde anledningen
till den ofta öfverklagade långa studietiden vid universiteten till en
stor del vara att söka.» Och vidare säger han: »I vår tid, då anspråken
på insigter i de vetenskaper, som företrädesvis tillhöra den
nyare tiden, snart sagdt för hvarje dag blifva allt större, blir det på
samma gång allt svårare att tillgodose dessa anspråk och på samma
gång bibehålla lika stora fordringar på en klassisk bildning.»

Ja, mine herrar, denne professor talar så att äfven en lekman
kan förstå det. Han säger uttryckligen, att fordringarna på vetenskaper,
som tillhöra den nya tiden, blifva större och större, och att

27 N:o 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

det då blir allt svårare att uppehålla fordringarna på en klassisk bildning.
Detta kan icke ske på annat sätt än att dela de båda i hjerna,
den klassiska och den reala, och uppföra en mur emellan dem. För
min del är jag absolut emot en sådan mur, utan önskar tvärtom sammanföra
dessa ynglingar. Det är alltid svårt för föräldrar och målsmän
att bestämma på hvilken linie man skall sätta sina barn, då de
skola in i skolan. Skulle det icke vara möjligt att låta ynglingarne
följas åt och läsa gemensamt exempelvis till sjette klassen och
under denna tid utesluta latinläsandet. Men om man icke vill detta,
så komma vi till ett annat förhållande, i afseende hvarå föräldrar och
målsmän väl måtte få åtminstone i all ödmjukhet framställa sina önskningar,
och det är aft, om latinundervisningen skall drifvas samtidigt
med de nyare vetenskaperna, så blir det på barnens bekostnad. Och
dervid ber jag om förskonande för våra barn! Det stål’ nu, åtminstone
i vår uppfattning, på gränsen till mångläseri; barnen läsa för
mycket i våra skolor. Men vilja pedagogerna och våra lärde män
•drifva detta mångläseri längre, så måtte det väl vara vår rättighet och
skyldighet att häremot afgifva en bestämd protest. Den far eller mor,
som följer sina barns undervisning i skolan, känner detta förhållande.
Man får icke slå döförat till, utan måste lyssna till dessa anmärkningar.
Yi lefva i en praktisk tid och vi önska derför att få våra barn
uppfostrade i eu mera praktisk rigtning. Skola skolorna motarbeta
hemmen i detta hänseende, sä blir det förfeladt. Arbeta icke hem
och skola i samma rigtning, blir undervisningen dålig. Detta kan inträffa,
och jag kan derpå anföra exempel. Jag vill anföra ett, derför
att jag tror mig begripa något i detta hänseende. Det gäller kristendomsundervisningen.
Huru många gånger hafva icke anmärkningar
böjts mot denna? Man har fäst sig vid katekesläsningen. Jag skall
icke nu göra det, utan fasta mig vid något annat, som jag vågar bestämdt
påstå vara felaktigt. Genom uppställningen af läroböckerna
och inpluggningen af dessa dogmer får nemligen barnet icke den praktiska
undervisning i detta ämne, som kan vara nyttig och gagnelig, då
det kommer ut i verlden. Och detta är åter derför att vi mötas af
detta nej, nej, nej! från den andra sidan, när vi yrka på att få undervisningen
mera praktisk. Om nu detta kan tillämpas på kristendomsundervisningeus
område — och det tror jag mig förstå — skulle det
icke då också kunna tillämpas på latinundervisningen? Är det icke
möjligt att uppfinna något, som gymnasticerar våra barns tankar, i
stället för detta latin, hvaraf de icke hafva gagn i det praktiska lifvet?
Jag vill åter åberopa samme professor, som säger: »De, som
ifra för en förändring i denna rigtning, utgå nemligen från den bestämda
öfvertygelsen, att undervisningen i de moderna, så va! humanistiska
som reala, bildningsämnena lika kraftigt som undervisningen
i de klassiska språken kan utveckla de intellektuella förmögenheterna.
År nu detta förhållandet, hvilket jag för min del alldeles icke betviflar,
så är det en fördel, för hvilken man ingalunda eger rättighet att

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
in. ro.
(Ports.)

N.o 31. 28

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

blunda, att nemligen undervisningen i de moderna ämnena tillför lärjungen
en fond af vetande, som äfven i det praktiska lifvet kommer
honom till nytta.»

Då jag fått stöd hos denne professor i min uppfattning, att det
finnes andra mera praktiska ämnen än latinet, som kunna utveckla
ynglingens intellektuella förmögenheter, skall jag be att få derpå taga
fasta. Men det gagnar icke till något, att jag längre uppehåller mig
härvid. Det är fruktlöst att i denna kammare förfäkta min åsigt, men
då denna fråga förekommit och jag anser det ingripa djupt i framtiden,
huru undervisningen kommer att bedrifvas för den ungdom, som
skall taga framtiden om hand, så har jag icke kunnat låta bli att uppträda,
oaktadt min ringa lärdom.

Hvad skall man nu med min uppfattning i frågan göra i afseende
på denna punkt? Något annat finnes i min tanke för närvarande
icke än att yrka bifall till utskottets förslag. Det är något, som vinnes
dermed. Mycket är det icke! Jag gillar icke detta förslag till
fullo, men det gagnar till intet att splittra sina meningar. För att
visa att jag anser något böra göras, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. in.

Grefve Barnekow: Jag skall noga akta mig att beträda pedagogiens
fridlysta mark och blott söka hålla mig på dess allmänning, deräfven
en icke fackman kan vara befogad att röra sig.

Enligt läroverksstadgans 1 § hafva de allmänna läroverken till
uppgift att dels meddela allmän medborgerlig bildning, dels grundlägga
vetenskapsmannens och embetsmannens fackbildning.

Huru löser nu skolan denna sin dubbla uppgift? Jo, på det sättet,
att det första momentet elimineras, och hela uppmärksamheten rigtas
på det senare. Skolornas hela arbetsordning är från början till slut
inrättad till deras tjenst, som vilja egna sig åt vetenskapliga studier,
under det deras bildningsbehof, som vilja egna sig åt praktiska yrken,
kommer i andra rummet och tages i betraktande först så vida sådant
kan ske utan att det kommer i kollision med de lärda studierna. Här
om någonsin kan man säga minoritetens rätt vara tillvaratagen, ja så
val tillvaratagen att -den ter sig såsom en orättvisa, ty det är endast
ett fåtal af dem, som besöka läroverken, som fortsätter till universiteten
och har håg och tillfälle att framkomma till dessa. Sistlidne
hösttermin utgjorde hela antalet lärjungar 10,630, och af dessa var det
endast 3,420, som genomgingo sjette och sjunde klasserna. Då sålunda
det stora flertalet är sådana, som i skolorna endast vilja förvärfva sig
en anspråkslösare, för det praktiska lifvet mera ändamålsenlig bildning,
kunde det väl synas rimligt att deras kunskapsbehof skulle tillgodoses
i främsta rummet i stället för att, såsom i statsrådsprotokollet

20 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

påpekats, desse eu afbryta sina studier utan att hafva någon mera Ifrågasatt in påtaglig

behållning af sin skolgång. Detta, att läroverken äro anlagda

på universiteten och hafva dem till mål, leder som bekant å ena sidan TO ’

till att för många dragas in på den teoretiska bildningsvägen, leder (Forts.)

till hvad man vanligen kallar det literära proletariatet, bildningens

proletariat, och å andra sidan till att arbetet i den materiella odlingens

tjenst försummas och ringaktas. De förmögnare klassernas söner gå

nästan uteslutande den s. k. lärda vägen, och torde anledningen härtill

icke alltid vara ett obetvingeligt kunskapsbegär eller åtrå att få äta

kronans bröd, utan det är nog så att man följer med strömmen så

långt den går, d. v. s. till dess mynning. Det fordras alltid en viss

energi att utan yttre anledning af eget initiativ vika af från de öfriga,

och så tycker man att det är skam att »afbryta sina studier». Och

så blifva högskolorna belamrade af en mängd för vetenskapligt arbete

mer eller mindre olämpliga subjekt, hvilkas håg och fallenhet skulle

blifvit fruktbärande på andra håll. Och så måste näringarna och de

praktiska förvärfsgrenarna, af hvilka vi dock, när allt kommer omkring,

skola lefva, gå miste om den insigt, kapital och förmåga, som skulle

kunnat höja deras anseende och tillföra dem nya krafter och energi,

hvarigenom de kunde bestå i den mången gång ojemna kampen för

tillvaron, och detta skulle verka i lika hög och kanske högre grad än

mycket lagstiftande på det ekonomiska området.

Men, säger man, det är omöjligt att organisera läroverken så att
alla blifva nöjda. Allt sedan 1849 har man icke gjort annat än reformerat
och tummat och jemkat på läroverkens organisation, och det
har endast haft till följd att klagomålen blifvit högljuddare och fordringarna
större. Men man får icke förbise, att med alla dessa jemkningar,
huru förträffliga de än i öfrigt må hafva varit, våra läroverk
icke äro annat än förskolor för akademierna, medan det praktiska lifvets
kraf på skolbildning, vare sig formel eller reel, tillmätes en
underordnad betydelse. Vid sådant förhållande är det naturligt, att
klagomålen mot den nuvarande organisationen icke tystna eller försvagas
förr än rättvisa skipats mellan de olika kunskapsbehofven, förr än
vederbörlig hänsyn tages till de lärjungar, som efter några års studier
vilja egna sig åt industriens och näringarnas tjenst. Af statsrådsprotokollet
framgår, att ett sådant steg i tidsenlig rigtning nu föreslagits
att tagas särskilt genom den der antydda kursafslutningen i femte
klassen; att det påtänkta steget icke är synnerligen stort kan ej anses
annat än såsom en ytterligare förtjenst i förslaget, ty säkerligen har
man nog af experiment på ett område, der materialet verkligen är så
dyrbart som här.

Blir denna kursafslutning med allvar genomförd, torde de fem
nedre klasserna så småningom komma att svälla ut till ett för sig afrundadt
helt, hvars afgångsexamen blefve å ena sidan kontroll på deras mått
af kunskaper, som härifrån ämna gå ut i det praktiska lifvet eller in
i någon tillämpningskola, och å andra sidan ett kompetensvilkor för

N:o 31. 30

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt in
skränkning i
latinstudierna.
m. ni.
(Forts.)

- dem, som vilja fortsätta sina studier i skolans gymnasialafdelning och
der söka en på bredare basis grundlagd vetenskaplig undervisning.

Det är för att främja en sådan utveckling på det beståendes grund
och kraftigt betona, att man måste låta den allmänna medborgerliga
bildningen komma till sin rätt i skolans nedre klasser, som utskottet
uttryckt den önskan, att Kong], Maj:t ville se till, huruvida icke latinets
inträde i skolan skulle kunna uppskjutas till den sjette klassen.

Jag delar i allo utskottets uppfattning om målet, hvartill man bör
sträfva; men vill ej yttra mig om medlet, eller huruvida latinets uppflyttning
till sjette klassen är för närvarande möjligt utan allt för stora
rubbningar i läroplanen.

Nästan alla ledamöter i utskottet från denna kammare hafva reserverat
sig mot dess förslag i denna punkt och ansett, att utskottet
icke bort inlåta sig på bedömandet af hvad som icke läge under Riksdagens
pröfning. Reservanterna synas dock icke hålla så styft på
denna uppfattning, då de i slutet af reservationen förklarat sig ogilla
hvad utskottet anfört. Hvad angår borttagandet af det latinska temat,
har utskottet emellertid endast åberopat sig på hvad som står i statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890, och det är väl så, att Riksdagen
äfven der den icke har beslutanderätt är oförhindrad att önskningsvis
uttala sin mening; särskildt då denna icke är ett löst hugskott för
dagen, utan formulerats redan för tio år sedan och då vunnit stor
anslutning inom Andra*Kammaren. Sedan den tiden har den debatterats
både inom och utom riksförsamlingen; tungt vägande skäl hafva
emot densamma anförts, hvilka säkerligen varit öfverbevisande, ehuru
tydligen icke öfvertygande, enär den nu framträder i den mera
peremptoriska formen af ett vilkor för genomförande af lärarnes lönereglering.
I utskottets förslag är detta ärende uttryckligen understäldt
Kongl. Maj:ts ompröfning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Jag skall försöka att så litet som möjligt
yttra mig i rent pedagogiska detaljer, ehuru sådant naturligtvis icke i
eu diskussion som denna kan helt och hållet undvikas. Ty då man
har insigter och erfarenhet i pedagogiska frågor eller åtminstone tror
sig hafva det, är man ock skyldig att söka göra den gällande i dessa
frågor. Gör man icke detta, handlar man orätt mot den kammare
man tillhör och orätt jemväl mot allmänheten, äfven om man skulle
misstänka, att hvad man uttalar på vissa håll icke kommer att smaka
synnerligen väl. Ingenting är lättare än att instämma med dagens
opinion och på detta sätt förvärfva en viss popularitet, men vill man
handla rätt, måste man tala det språk, som erfarenheten lärt.

Hvad beträffar den siste ärade talarens yttrande, har han rätt
deri, att hvarje läroverk, som afser meddelande af en högre bildning,
måste fa ett slags dubbelnatur, nemligen så att det på en gång främjar

31 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

den högre bildningens kraf och den så att säga lägre eller icke afslutade
bildningens.

Nu kan man ordna de nioåriga läroverken antingen så, att man
egentligen tänker på de lärjungars behof, hvilka på olika skeden af
undervisningen afgå från läroverken, eller ock så, att man hufvudsakligen
tänker på undervisningens slutliga mål, på det relativa fåtal,
som skall uppträda såsom bärare af vår nationella kultur och hvars
bildnings försvagande verkar desto mera skadligt, som denna krets
skall, om den rätt fattat sin bildning, sprida densamma utöfver folket
i allt vidare och vidare koncentriska ringar. Finnes det ej verklig
bildning, den må heta klassisk eller icke — namnet gör detsamma —
verklig både teknisk, praktisk och humanistisk bildning, är det fåfängt
att söka bibehålla och sprida en allmän upplysning, derför att den
källa, från hvilken Upplysningens flöden skola utgå, icke flyter så ren
som den bör.

I alla land har det visat sig svårt att rätt ordna förhållandena
emellan den lägre och den högre bildningen. Här har nu talats om,
att kursernas afslutning skulle i detta fall vara eu förmån, och jag
erkänner gerna, att deri verkligen ligger en förmån, som icke får förbises.
Jag vågar dock påstå, att hvad i statsrådsprotokollet yttrats
derom att 1873 års skolplan, i hvad densamma rörer kursafslutningarna,
icke är genomförd, ej är med rätta förhållandet öfverensstämmande,
och jag beklagar endast, att dessa mina ord ej nu kunna
komma till den som vederbör. Kursafslutningarna äro nemligen genomförda,
ehuru särskilda examina icke finnas. Jag är icke heller
öfvertygad att det är examina, som skola utöfva den kraftiga verkan,
utan just bildningens begränsande till vissa mått i tredje och femte
klasserna, och en sådan begränsning finnes redan. För öfrigt vågar
jag icke påstå, att kursafslutningarna i allo verkat så särdeles förmånligt,
särskildt hvad angår ämnet historia och geografi i ijerde och
femte klasserna. Hetta hör dock ej hit.

Hvad beträffar nu förevarande ämne, vill jag säga, att uttalandena
i statsrådsprotokollet kunna gifva anledning till yttrande af olika åsigter
och en diskussion för och emot, hvilken dock här föga lämpar
sig. I fråga om borttagandet af det latinska öfversättningsprofvet
delar jag icke den mening, som i statsrådsprotokollet uttalas. Det förhåller
sig icke så som der säges om latinets inverkan på svenskan,
ty om man ser på de temaämnen i mogenhetsskrifningen, som utfärdas
från ecklesiastikdepartementet, så är språket, såsom ock stundom i
tryck framhållits, oftare mindre svenskt i dem, som skola öfversättas
till något af de nyare språken, än i dom, som skola öfversättas till
latinet.

Frågan om öfversättningsprofvets borttagande är för öfrigt en
fråga om undervisningens metod, hvilken det icke tillhör Riksdagen att
afgöra, utan är det Kongl. Maj:t, som har ansvaret och må tillse om
försöket med dess borttagande kan göras. Finner Kongl. Maj:t expe -

Ifrågasatt inskränkning
i
latins tudi erna 7
in. m.
(Forts.)

N:o 31. 32

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
ra. ro.
(Forts.)

rimentet kunna göras, må den ene som den andre derför böja sig och
icke göra någon invändning, om han än inom sig hyser en afvikande
mening.

Hvad åter angår utskottets tillägg till dess hemställan i förevarande
punkt om önskvärdheten af att början med latinets studium
blefve uppflyttad till sjette klassen, ställer sig denna sak helt annorlunda.

Ett sådant uttalande vore ett bestämdt ingrepp i sjelfva undervisningsplanens
ordnande och förutsätter, att Riksdagen tänkt sig hvad
som skulle träda i stället för latinet i fjerde och femte klasserna och
äfven huru undervisningen skulle ordnas på reallinien, ty jemväl denna
och icke blott den klassiska linien skulle komma att beröras af en
sådan förändring. Äfven under förutsättning att Riksdagen tänkt sig
allt detta, hvilket icke är sannolikt, vore det dock i allt fall ett betänkligt
föredöme, om Riksdagen i ämnet gjorde en bestämd fordran
hos Kongl. Maj:t, som naturligtvis ensam har i sin hand de liufvudsakliga
hjelpmedel, på grund af Indika man kan väga den ena sidan
mot den andra.

Hvad jag här sagt är hufvudsakligen rigtadt mot den reservation,
som uppställer latinets uppflyttande till sjette klassen såsom ett bestämdt
vilkor för lärarnes lönereglering, och utan att jag på något sätt vill
inlåta mig i en strid om den latinska grammatikans förträfflighet.

I hvad min ärade vän, som från denna plats nyss hade ordet,
yttrade då han förordade hvad han kallade den »patriotiska metoden»
vid språkundervisningen, gifver jag honom i det hela rätt, men det är
faktiskt just denna metod, som för närvarande hos oss användes. Man
har derför öfvergifvit de gamla luntorna och upptagit eu metod, som
afser att främja insigterna i modersmålet, särskilt genom öfversättning
af grammatikens exempel. Undervisningen åsyftar just att utbilda
öfversättningskonsten, hvilken han ju upptog såsom dess hufvudsakliga
mål, men för att denna konst må kunna rätt främjas, måste ett eller
annat läroår användas till litet pluggande af grammatik.

Jag hörde möjligen orätt, men jag tyckte min ärade vän sade att,
om latinet uppflyttades till sjette klassen, enda skilnaden skulle blifva,
att latinet komme att mista 8 timmar i veckan under dt år. Det är
dock två år, som derigenom skulle gå förlorade, och detta är en stor
skilnad.

Genom latinets uppflyttning till sjette klassen kommer naturligtvis
att försvagas den goda verkan, som både herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet och den nämnde talaren sagt sig funnit af latinstudiet.
Man skulle på sådant vis sätta de humanistiska studierna i betydligt
sämre ställning än de reala, och man vill göra detta under uttalande
att förändringen skulle ske i samband med en väsentlig reduktion i
fordringarna på latinkunskap i de akademiska examina. Men nu förhåller
det sig så, att de akademiska myndigheterna, som förordat eu
reduktion i dessa examensfordringar, gjort detta under förutsättning

33 N:o 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

att de akademiska studierna komme att fortfarande hvila på grundvalen
af fordringarna på latinkunskap i afgångsexamen till akademien. Så
har den juridiska fakulteten hemstält, att godkänd latinkunskap i afgångsexamen
skulle fordras för inträde i fakulteten, och jag förmodar,
att den tänkt sig fordringarna på sådan kunskap sådana de nu äro
och icke sådana de skulle blifva enligt reservanternas från Andra
Kammaren förslag. Den medicinska fakulteten har äfven sagt, att det
matt af latinkunskap, som anses för tiden behöfva ingå i den högre
allmänna bildningen, borde finnas hos de medicine studerande. Deri
teologiska fakulteten behöfver jag ej här tala om, och hvad den filosofiska
beträffar, så ligger det i sakens natur, att för examen i de humanistiska
ämnena der måste ifrågakomma kunskap i latinet.

Nu anse kanske kammarens ledamöter, att fordringarna på godkänd
latinkunskap i afgångsexamen hos oss äro ovanligt stora. Det
förhåller sig dock icke så. Fordringarna äro tvärtom hos oss ovanligt
små och om herrarne följt med hvad som skett i Tyskland och
läst debatterna i denna fråga i den preussiska riksdagen, tror jag att
mången skulle känt sig ganska tacksam öfver det lilla mått latin, som
hos oss fordras. På samma sätt förhåller det sig ock med det öfverklagade
mångläseriet i våra skolor, ämnenas mångfald eller åtminstone
kursernas längd är nu snarare mindre än förr. Fordringarna äro för
närvarande qvalitativt något större beträffande den svenska mogenhetsskrifningen
— detta ingår ock i den patriotiska metoden — men i
latin och grekiska äro de minskade och i matematik på klassiska linien
mycket minskade. Med de moderna språken har det gått framåt, och
detta delvis af den anledning att mogenhetsskrifningen i franska är
obligatorisk, hvilket kan tjena att visa, att, man må hysa hvilken åsigt
som helst om ett språks betydelse, det tillhör en rigtig undervisningsmetod
att låta lärjungarne öfversätta till det främmande språket, emedan
kunskapen i språket eljest icke blir fullt god.

Jag erkänner mycket gerna, att för uppfattningen af »moralen
och sedelagen» tillvaron af latin såsom läroämne i fjerde och femte
klasserna icke har någon särskild betydelse. Jag vågar ej föreslå att
i stället skulle upptagas katekes, helst mot katekesläsningen så nyss
protester hörts, och jag är ej säker, att motståndarne till latinläsningen
skulle gilla en sådan ersättning, men alla torde kunna vara ense derom
att moral och sedlighet skall framgå såsom resultat af undervisningen
särskildt i kristendom, men för öfrigt af undervisningen och uppfostran
i allmänhet och icke bindas vid ett särskildt läroämne.

Hvad jag finner betänkligast af allt, om Riksdagen skulle göra ett
sådant uttalande, som föreslagits, är att det uppstälts såsom vilkor för
löneregleringen. Den hufvudsakliga fråga, som nu föreligger, är, så
vidt jag kan fatta, denna lönereglering. Jag, som redan befinner mig
i högsta lönegraden, beröres mycket litet af denna fråga, men jag tror
i. allmänhet att det vore förmånligt för läroverken, att lärarnes ställning
icke längre bibehölls sådan den för närvarande är, utan något
Första Kammarens Prot. 1890. N:o 81. 3

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

N:o 31. 34

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 3 Maj, f. m.

upphjelpes. Enligt min uppfattning hänger de svenska läroverkens
framtid mera på arbetssättet och den kraft, som utvecklas inom dem
af lärare och lärjungar, än på eu eller annan ändring i undervisningsplanen,
allra minst på eu sådan ändring som den nu föreslagna, hvars
förmenta fördelar måste noga vägas emot de bestämda olägenheter
den medför.

Hvad öfveransträngningen i våra skolor angår, så tillåter jag mig
att uttala eu uppfattning, som jag tror vara erkänd af många skolman,
som satt sig in i frågan, att nemligen öfveransträngningi ej förefinnes,
om icke på sådant sätt, att ansträngningen är för liten i skolans lägre
klasser, hvarför förmågan att följa med i de öfre ej fullt räcker till.
Till och med i folkskoleinspektörernas berättelser talas om att i folkskolan
för litet sjelfarbete förekommer. De svenska läroverkens framtid
ligger, som jag sagt, inom desamma och icke i en och annan hastigt
tillkommen lagparagraf. Framför allt måste Riksdagen akta sig för att
utan allvarlig pröfning uttala en önskan, hvarigenom ansvaret för undervisningens
ordnande kastas öfver på Riksdagen från Kongl. Maj:t,
som dock bör hafva och känna detta ansvar.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Wieselgren: Det är uteslutande fruktan för att på mig

skulle komma att tillämpas det gamla ordstäfvet, att »den som tiger,
han samtycker», som förmått mig att vid detta tillfälle begära ordet.
Jag har "eu och annan gång förut yttrat mig till förmån för en uppfattning
beträffande undervisningen vid våra elementarläroverk, hvilken
är motsatt mot reservanternas i utskottet; och då man möjligen kunde
anse att äfven den, som förut hyllat eu annan åsigt än sagda reservanters,
nu böjt sig för deras skäl, finner jag mig böra ärligt bekänna,
att jag hör till dem, som haft och fortfarande hafva en annan åsigt
än de.

Jag erkänner villigt, att mycket af hvad som här blifvit sagdt till
den klassiska bildningens förmån kan vara sant; men jag erkänner ännu
hellre, att det en gång varit sant. Tv mot den högt ärade talare, som
yttrat, att de klassiska studierna »vore vilkoret för folkets kultur»,
vill jag rigta den anmärkning, att detta påstående kunnat godkännas,
om han sagt, att de klassiska studierna hafva varit ett sådant vilkor.
Jag bestrider deremot på det bestämdaste, att sa ännu skulle vara förhållandet,
Det är alldeles tydligt, att den klassiska bildningens betydelse
såsom kulturmedel måste minskas i den mån vi aflägsna oss frän
den tid, då de klassiska språken, som nu verkligen och i. alla af seenden
äro döda språk, icke ännu voro det; ty förr voro de i sjelfva verket
lefvande derigenom, att de voro vetenskapernas och verldskulturens
språk. Under sådana förhållanden som då måste det uttalande jag citerat
hafva varit en obestridlig sanning. Men, mine herrar,, är det
också nu så? Nej, långt derifrån. Bildning och bildning är icke det
samma under skilda tider. Det, som fordom erkänts såsom en hög

Lördagen den 3 Maj, f. m. 35 j^.q 3^

bildning, skall nu knappast beskäras högre rang än halfbildningens och Ifrågasatt inmycket
af det som nu anses konstituera bildning fans icke förr. Bild- dränkning i
ningsmedlen ökas med hvarje slägte, hvarje ny generation. Det''är då latinstudierna>
klart, att hvad som vant ett föregående slägtes bildningsmedel, måste /o''
maka åt sig för den nya bildning, som en senare tid skapat och som °r S
bättre motsvarar den då lefvande generationens kraf. Vi fa ej glömma,
att tiden går framåt; vi få ej stanna på en ståndpunkt, som väl varit
god, ja, den bästa för våra fader, men som nu den faktiska verklighetenolemnar
långt bakom sig.

Åtskilligt har ock blifvit sagdt derom att, om man också icke skulle
vilja erkänna latinets och den klassiska bildningens betydelse från den
synpunkt jag nämnt, skulle studiet af de klassiska språken dock allt
fortfarande hafva största betydelse som ett formelt bildande läroämne
i vår undervisning. Detta vill jag icke bestrida; det är tvärt om alldeles
klart att så måste förhålla sig; men jag vågar deremot bestrida,
att detta studium skulle vara nödvändigtvis det enda eller ens det bästa
såsom formelt bildande undervisningsämne för vår uppväxande
ungdom.

Det är också ofantligt lätt att åberopa faktiska bevis för rigtigheten
af denna sats. En talare har redan upplyst om hvilken ringa
del af de i läroverkens nedersta klass inträdande lärjungarna, som slutligen
utgår från skolans öfverstå klass. Skulle man nu verkligen häraf
vilja draga den slutsatsen, att alla de, som utgått ur läroverken, förrän
de hunnit målet med skolans undervisning, skulle vara urståndsätta
att representera bildningen i landet? Skulle någon af herrarne vilja
säga, att alla de, som i var krets väl hunnit den höga ståndpunkten
af medborgerligt förtroende att hafva fått sig uppdraget att stifta lagar
för riket, men Indika icke läst latin, icke genomgått hela följden af
klasser i skolan, kanske icke ens fatt någon undervisning i statens
elementarläroverk, att desse skulle vara uteslutna från de bildades krets?

Skulle också qvinnan, som man anser såsom »bildningens blomma»,
näi det icke är tal om blott boklig bildning, skulle också hon på grund
af bristande latinkunskap stå utom den kretsen? Nej, ingen vågar
påstå något dylikt; och jag må dä ock vara berättigad att icke tillerkänna
något synnerligt värde åt allt detta tal om latinets nytta och
nödvändighet såsom så ensamt formelt bildande i skolundervisningen.

Då man vidare omnämnt, att vi redan i så hög grad minskat skolkurserna
i fråga om latinläsning och äfven talat om öfveransträngningen
i skolorna, vill jag tala om anledningen till båda dessa förhållanden,
helst den icke af föregående talare berörts. Den anledningen är
att finna uti de långa ferierna och den deraf följande korta undervisningstiden.
Ingen kan väl nemligen inbilla sig att vi utan att öfveranstränga
dem skulle kunna bibringa våra barn samma undervisning,
samma lärokurser, som äro stadgade på andra håll, der man har en
eller två månaders längre undervisningstid om året? Försöker man
sådant, måste det tydligen tvinga till en elevernas öfveransträngning

N;0 31.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

36 Lördagen den 3 Maj, f. m.

med lexläsning och temaskrifning, hvilken åter måste utan allt »latinhat»
föra med sig lärokursernas minskning eller ock svaghet i den inhemtade
kunskapen. Jag kan icke betvifla, att ju icke denna uppfattning
af de faktiska förhållandena närmar sig arten af ett axiom.

Ytterligare har här sagts att det skulle ligga en fara deri att riksdagen
för Kongl. Maj:t anvisade den rigtning, i hvilken, såsom reservanterna
i Andra Kammaren föreslagit, reformerna borde gå, och hvarigenom
man skulle öfverflytta ett ansvar, som borde åligga Kongl.
Maj:t, på Riksdagens skuldror. Jag kan icke neka att häri ligger eu
viss sanning. Jag skall ej heller ingå i några pedagogiska detaljer,
men deremot kan jag icke vara med om att vi skulle söka sa frigöra
oss från ansvaret för den framtid vårt land skall gå till mötes, att vi
finna oss böra underlåta att uttala en önskan om skolundervisningens
ordnande, på det sätt vi anse vara bäst. Tvärtom anser jag att folket
sjelf t i främsta rummet bör hafva intresse för gången af sin utveckling;
och har det det, måste det ock intressera sig för undervisningsväsendet;
ty på barnens undervisning beror folkets framtid, och
från sin anpart i ansvaret för denna kan ingen frigöra sig.

En föregående talare har påpekat, Indika högt aktade namn bäras
af reservanterna mot utskottets förslag, samt deraf dragit den slutsats,
att utskottets mening i denna fråga skall komma att lida nederlag.
Detta anser äfven jag troligt, och jag begärde ordet med full öfvertygelse,
att jag talade för en sak, hvars fall i dag vore gifvet. Men i
trots häraf kommer jag att i det ögonblick herr talmannen gifver tillkänna
det omröstningsresultat, som bestyrker nederlaget, vara vid godt
mod; och jag kan det derför, att jag, ehuru besegrad, dock med full
visshet vet att jag tillhör en framryckande armé. Det gifves nemligen
blott eu möjlig utgång af den strid, som i denna fråga föres. Skälet
hvarför jag hyser denna tro skall jag be att få uttrycka genom anförandet
af den gamla väl bekanta latinska frasen »non schoke sed vitae
discimus» — icke för skolan lära vi utan för lifvet. Den uppfattning,
som en gång bildat detta bevingade ord, bibehåller ännu sin läglighet;
och vilja än lärdomens män söka uppehålla tiden i dess fart, måste
de hågkomma, att det lif, vi nu lefva ocli för hvilket vi lära, har andra
kraf på vår utbildning än de, som gåfvos på den tid, hvilken födde
öfvertygelsen om latinkunskapens nödvändighet för samhälle och individ.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Unger, Adolf.

Herr Ehrenborg: Som jag deltagit i särskilda utskottets arbe ten

och vid ett tillfälle min röst vägt så, att denna punkt kommit till
stånd, har jag ansett mig böra uppträda och förklara, att jag intager
samma ståndpunkt nu som då. Den ärade ordföranden i utskottet har
mycket sant påpekat den saken, att endast fyra ledamöter af utskottet
stå qvar på dess ståndpunkt. Ja, det är mycket rigtigt, och åt
dem icke mer än jag ensam i denna kammare. Men oaktadt denna

Lördagen den 3 Maj, f. m.

37 N:0 31.

sak är mycket svag, är den dock ej tillräckligt svag för att jag skulle
öfvergifva den sak jag förfäktat i utskottet, utan jag förklarar, att jag
här ej hört några skäl anföras, som kunna beveka mig att se saken
på annat sätt. Jag anser fortfarande, att, om en ordentlig afslutningskurs
skall kunna ske i femte klassen af elementarläroverken, måste latinet
uppflyttas till sjette. Derigenom skulle hela undervisningsväsendet
komma på en mera praktisk ståndpunkt. En talare har sagt att
man läser latinet för att glömma det. Jag kan icke förstå detta; ty
jag tror, att man läser saker för att kunna dem, när man går ut i
iifvet, och för att kunna besegra de svårigheter, som möta på ens väg.
— Jag tror, att om man skjuter undan denna sak för länge, tränger
den sig fram mer och mer, och slutligen kommer latinet att försvinna
från undervisningen i skolorna. Långt ifrån att önska något sådant,
anser jag, att latinet har sin berättigade ståndpunkt för den lärde mannen.
Men för den som icke går den vägen måste det vara tidsutdrägt
att sysselsätta sig med saker, som han sedan icke har någon praktisk
nytta af.

Jag inskränker mig till att yrka bifall till punkten 2:o.

Friherre von Essen, Reinhold: Utan tvifvel kan bildning fin nas

och har äfven i alla tider åtminstone under sekler funnits utan
kännedom om latinet; och hvem vill bestrida, att här finnas många
högt bildade män och qvinno!'' utan att kunna latin? Detta är en sak.
Men jag vill fråga å andra sidan, om vi kommit så långt, att den
lärda bildningen kan vara utan latinet. Det bestrider jag. Vi stå för
nära den tid, då latinet ännu var nödvändigt såsom det enda bildningsmedlet,
för att kunna nu med ens uppgifva denna bildningsform. Att
den som vill bli lärdomens målsman eller såsom högre embetsman bör
kunna genomforska den teoretiska grundvalen för den vetenskap, som
ligger till grund för hans embetsmannaställning, skulle kunna vara utan
latinet, det tror jag icke går för sig.

Skulle vi nu uppskjuta början af latinstudiet till sjette klassen,
blefve det en ytlig latinbildning, som alumnerna finge vid utgången ur
skolan, och ingalunda den grundläggande bildning, som erfordras för
att de med framgång sedermera skulle kunna egna sig åt det humanistiska.
Och en olycka här i vårt land anser jag angående skolorna
vara, att skolan skall tjena allt för inånga ändamål. Vi hafva nu 3—•
4 linier, och så skall det vara afslutningskurser derjemte; och så är
man icke nöjd med det, utan fordrar nu, att skolan skall kunna bibringa
hvad som är nyttigt just för hvar och en. Det vore nog utmärkt,
om det blott voi;e tänkbart.

Så säger man: hvad har jag för nytta af latinet? — Ja, mine
herrar, det var ett par år sedan en ledamot af denna kammare, med
hvilken jag brukade tala om skolfrågor, och han (han är numera icke
ledamot) sade: »hvad franskan beträffar har jag aldrig haft någon nytta
af den». — »Det var märkvärdigt». — »Vej, jag läser aldrig någon

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
in. m.
(Forts.)

N:0 31. 38

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudiema,
m. m.
(Forts.)

fransk bok, träffar aldrig någon fransman och reser aldrig utrikes». —
Det är väl icke möjligt att skolan skall kunna meddela hvar och en
precis, hvad han behöfver i det praktiska lifvet. Nu säger man: låtinlinien
är icke praktisk. Då frågar jag: hvartill äro då reallinierna
vid våra läroverk, hvartill våra tekniska läroverk och den praktiska
skola, som herr statsrådet bebådade? Dem lemnar man ur räkningen
och fordrar att de, som genomgått latinlinien, skola vara praktiska.
Hvarför gå de icke i stället på dessa olika grenar? De göra det nog,
men de som motsäga latinet, söka äfven häri sak för att motverka
detsamma.

Jag vill nu icke inlåta mig på teoretiska undersökningar om latinets
större eller mindre nytta för lifvet, men, om herrarne tillåta mig,
vill jag taga ett exempel från en skola, som bäst realiserat detta spörsmål.
Det är den f. d. Beskowska skolan. Der börjar latinet att läsas
— såsom jag anser rationelt, när det skall läsas — i början af
skolan, då minnet är lifligast. En anmärkning vill jag nu inskjuta
nemligen den att der läses med färre timmar än i statens läroverk.
Nå hvad är nu följden? Jo, sedan man för några år sedan beslöt sig
för att till tjenst för dem, som ämnade bli teknici eller militärer, inrätta
eu reallturs på de två öfverstå klasserna, slog det ut så att, efter hvad
sjelfve censorerne intygade, desse voro jemgoda, ja en censor sade till
mig att de till och med voro öfverlägsna i den matematiska pröfningen,
jemförda med de andra realisterna, och man var allmänt ense om,
att de i lefvande språk voro fullt lika goda som realisterna. Nu frågar
jag: när de voro lika goda i dessa båda ämnen, som äro realisternas
specialitet och dessutom hade latinet på köpet, är det då skäl att
tala om att de förspilt sin tid med att läsa latin? Jag anser att de
hafva stor nytta af latinet, då de i alla fall kommit så långt som realisterna.
Ty, mine herrar, det förekommer i det verkliga lifvet för
den bildade mannen flere tillfällen, då kännedomen om latinet kan vara
nyttig och god att hafva. Och det tror jag att ingen som studerat,
det kan jäfva. Då man nu får det på det viset som der sker, behöfver
man ju ej försaka eller försitta kunskap i öfriga ämnen. Men naturligtvis
nu vill man att allting skall nivelleras, och nu är det icke
nog med de praktiska skolorna utan äfven latinlinien skall nu tjena
till samma praktiska ändamål, hvartill finnas andra saker. Och då det
icke kan ske utan den lärda bildningens ohjelpliga förfall, skall jag
anhålla att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Den förste ärade talaren har på ett så objektivt
sätt redogjort för innebörden af den reservation, i hvilken äfven jag
deltagit, att jag dermed kunde känna mig fullt tillfredsstäld, men med
anledning af ett yttrande, som faldes af friherre Barnekow, har jag
känt mig uppmanad att för kammaren redogöra för hvad jag i denna
reservation velat för min del inlägga.

Det första skäl, som reservanterna anfört, är att utskottet icke, för

39 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

så vidt ej afgifna motioner dertill gifva anledning, bort ingå på att Ifrågasatt inuttala
vare sig gillande eller ogillande af de pedagogiska grundsatser,
som chefen för ecklesiastikdepartementet i statsrådsprotokollet den 7 m m
februari i år uttalat, och icke heller på några funderingar i anledning (Forts.)
af framkomna förslag angående ordnande af undervisningen vid universiteten.
Det lär väl icke kunna bestridas, att detta är formelt ett
fullt rigtigt skäl. Utskottet har icke någon motionsrätt och då Kongl.

Maj:t icke begärt något yttrande i denna fråga och ingen motion blifva
väckt derom, har ju utskottet saknat anledning att derom yttra

sig. Dermed vill jag emellertid ingalunda hafva sagt, att icke en

fråga som denna kan vara af ett djupt och ingripande intresse för

Riksdagen och att det icke må stå Riksdagen Öppet att ja, vara
dess rättighet och äfven skyldighet att i vederbörlig ordning derom
uttala sig önskningsvis hos Kougl. Maj:t. Men jag anser, att denna
fråga, som genom Ivongl. Maj:ts proposition dragits under Riksdagens
pröfning, är alldeles tillräckligt stor och omfattande, och att vi derför
icke böra utan nödtvång i densamma inblanda en mängd andra frågor.

Lika väl som man kan fästa sig vid och haka upp sig på den ifrågavarande
delen af departementschefens anförande, kunde man göra det
med allt annat, som han anfört till statsrådsprotokollet. Och jag frågar
hvart det skulle hafva tagit vägen, om utskottet gjort så. Om
inom Riksdagen verkligen en åsigt i den riktning, som utskottets majoritet
uttalat, skulle göra sig gällande, står det Riksdagen fritt att
vid hvilken kommande riksdag som helst, med anledning af väckta
motioner, derom hos Ivongl. Maj:t uttala sina önskningar och förhoppningar,
och den föreliggande löneregleringsfrågan utgör icke i någon
ringaste män hinder för att få den frågan af Kongl. Maj:t pröfvad
och afgjord. Detta om det första af reservanternas skäl.

Det andra skälet är det, »att hvad utskottet anfört hvarken af
oss gillas och ej heller är af den art, att det bör inverka på Riksdagens
beslut angående de förslag, som lagts under dess pröfning.»

Hvad detta beträffar, »att vi icke gilla det som utskottet anfört», vill
jag hafva sagt, att jag för min del visst icke är af den åsigt, att latinkunskap
och undervisning deri är ett oeftergiflig! vilkor för all
solid och god bildning. Jag aktar alla verkligt bildade lika högt, vare
sig de kommit till sin bildning genom studium af latin eller på annan
väg. Hvad särskild! angår departementschefens i statsrådsprotokollet
uttalade mening om latinskrifningen, har jag icke något att deremot
invända, ehuru jag å andra sidan icke vill påtaga mig ansvaret att
uttala ett bestämdt gillande deraf. Men jag kan icke finna det vara
något skäl att Riksdagen skall särskildt framhålla detta yttrande, ty
när departementschefen har sagt, att han ämnar ordna skriftliga profvet
på ett sätt, måtte det väl vara säkert, att han också kommer att
göra det. Och då är ett uttalande från Riksdagen öfverflödigt. Beträffande
åter den senare delen af utskottets majoritets kläm, som går
ut derpå, att latinet i undervisningens början skulle uppflyttas till

N:o 31. 40

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Iskräll'' klassen, . kan jag icke vara med om ett sådant uttalande, äfven

latinstudimia, om mm ståndpunkt ansåge^det formenligt kunna göras. Jag

m. m. anser nemligen, att i ett land, som ännu vill gorå anspråk på att räk(Forts.
) nas kulturländerna, kan latinkunskap omöjligen helt och hållet
undvaras. Och skall man hafva latinundervisning vid våra elementarläroverk,
bör den bedrifvas så, att den medför ett godt resultat. Enligt
alla fackmäns sammanstämmande åsigt erfordras härför, att gossen
får börja med det vid den tid, då det är lämpligast att meddela honom
undervisning i de grammatikaliska begreppen, för att den må
fästa sig i hans minne.

Af dessa skäl kan jag icke vara med om ett sådant uttalande,,
som utskottet föreslagit, och yrkar derför atslag å detsammas hemställan
i nu föredragna punkt.

Herr Billing:^ Då alls ingen vigt ligger derpå, att min privata
mening blir känd för herrarne eller för en ännu större allmänhet, då
jag sjelf icke lägger någon vigt härpå och då ännu mindre någon åt
herrarne lägger vigt derpå, har jag icke synnerligen svårt att stå emot
frestelsen att här aflägga någon bekännelse om min åsigt i pedagogi,
i ett hänseende eller i ett annat. Jag anser mig verkligen icke berättigad,
att här hålla några föreläsningar vare sig om latin eller något
annat ämne eller upptaga herrarnes tid med att göra reda för, huru
jag funderat i detta eller i detta. Men jag kan icke underlåta att inlägga
en gensaga mot den talare, som här, utgående från några ganska
allmänna satser, som äro hörda otaliga gånger och motsagda lika många
gånger, dock ansåg sig af dem kunna draga alldeles afgörande slutsatser.

Han sade, att bildningen har varit sådan, att den behöfde latinet,
men numera är sådan, att den icke behöfver det, sedan bildningen
vexlat med tiden. Hvem har förnekat denna vexling? Men när han
talar om den, har han med detsamma medgifvit, att bildning icke är
något som man kan konstruera upp a priori, utan att bildning är en
historisk realitet, så att man år 1890 måste fråga icke blott: hvad
kan vara bildning? utan hvad är 1890 det, som i allmänhet inom
kulturländerna anses höra till bildning? Då kan icke Sverige besvara
denna fråga ensamt för sig, utan Sverige måste besvara den med hänsyn
till hvad man hos andra folk anser med nödvändighet höra till
bildning. Och om de stora kulturländerna ingalunda våga taga ett så
stort steg i frågan om afskrifning af latinet, som här är ifrågasatt,
torde det. väl icke heller vara rätt lämpligt, att Sverige i detta afseende
skiljer sig från det, som inom de andra länderna anses höra
till bildning. Då blefve åtminstone icke vår bildning densamma som
i andia länder anses fordras. Jag tror icke, att det är att rekommendera,
att man i detta hänseende pa grund af några allmänna satser
emancipera!’ sig från hvad som ännu anses vara det rigtigaste i de
stora kulturländerna. Det är sant, att en och annan kan ha en så -

Lördagen den 3 Maj, f. m.

41 N:0 31.

clan fröjd af att tillhöra och vara en man i en framryckande armé, att Ifrågasatt inhan
fröjdar sig och känner sig trygg blott deraf att han rycker framåt, dränkning i
Jag hor icke till dem. Jag vill icke stalla mig i den arme, som gar m
tillbaka, allra minst i den, som flyr, men jag ställer mig icke heller i (Forts)
den framryckande, blott derför att den rycker fram, utan jag vill också
se om någon följer mig, så att jag icke rusar åstad och lemnar hela
truppen bakom mig; och det. är detta som de talare, hvilka vilja taga
bort latinet, råda oss att göra, då de mana oss att i detta hänseende
gå på egen hand. — Samme talare anförde såsom stöd för sin ståndpunkt
den gamla sats, som han lärt från sitt gamla latin: »non schola
sed vitas discimus». Ja, hvem bestrider den satsens sanning; men
talaren hade bort bevisa, att, när man läser latin, lär man icke för
lifvet. Det beviset kan han icke prestera. Men här fins århundradens
bevis för, att man i lifvet och icke blott i skolan har haft gagn af
den undervisning man fått i latin. År här någon som dristar påstå
motsatsen till detta? År här någon, som vill vara eller vågar vara
så ensidig, att han påstår, att kunskap i något ämne — det må vara
det ena eller det andra — icke gifver någon frukt för lifvet utan blott
för skolan? Vill man icke påstå detta, har man icke heller rätt att
påstå, att, när man läser latin, lär man icke för lifvet utan för skolan.

Det är och blir blott och bart ett påstående — bevisadt är det icke
och kan icke bevisas. Eu talare, som nyss hade ordet, lemnade ganska
intressanta bevis på motsatsen. Jag skulle kunna utföra detta vidare,
ådagaläggande att under all tid det visat sig vid hvarje maturitetsexamen,
att der den grundligaste latinundervisningen, såsom t. ex. i
Beskowska skolan, funnits, der har man också hunnit längst i de
andra ämnena.

Då jag begärde ordet, hade dock icke det yttrande, mot hvilket
jag nu vändt mig, framkommit, och jag begärde således icke ordet för
att säga hvad jag nu sagt. Jag begärde ordet för att först uttrycka
min glädje deröfver, att, så vidt jag förnummit, ingen enda röst höjt
sig för att yrka bifall till reservationen, som afgifvits af de tre reservanterna
från Andra Kammaren, och som går ut på att lärarne skulle
få betala fiolerna för, om man får undervisningen ordnad efter sitt
tycke eller icke, och som går ut på, att man kanske skulle vilja tvinga
fram gemensam votering om ett ärende, hvarom man icke har rätt att
besluta. Men man har här yrkat bifall till utskottets förslag. Jag
hade knappt väntat det. Ty detta förslag är likt ett skepp, öfvergifvet
af besättningen, som der qvarlemnat en eller annan trogen väktare,
hvilken ännu står qvar på sin plats. Man har emellertid yrkat
bifall dertill, men jag hemställer till dem, som gjort det, och till dem,
som känna någon lust att göra det, om de verkligen noga sett efter
hvad det innebär. Det innebär icke blott ett uttalande af ett pium
aesiderium, d. v. s. en from önskan om undervisningens anordning,
utan det begynner med några ord, som ställa denna önskan i en egendomlig
belysning. Det begynner med att man skall fatta alla de öf -

N:o 31. 42

Lördagen den 3 Maj, f. m.

.Ifrågasatt in
skränkning i
iatinstudierna,
m. m.
(Forts.)

-riga besluten under uttalande af denna önskan. Alltså, vi skola fatta
beslut om, huruvida det och det läroverket skall indragas, huruvida
en skolläkare skall anställas der och der o. s. v. — allt under förutsättning
att man ej skall skrifva latin i studentexamen eller icke läsa
latin i fjerde och femte klassen. Nu frågar jag Första Kammaren: är
det verkligen möjligt, att vi skulle vilja fatta alla de följande besluten
ända in i de minsta detaljer under förutsättning af detta och under
uttalande af denna önskan? År verkligen uttalandet af denna önskan
så mycket värdt, att herrarne kunna begå hvad jag anser vara eu så
stor formel besynnerlighet, fatta alla följande beslut under förutsättning,
att man icke skall skrifva latin i studentexamen och icke läsa
latin förrän i sjette klassen? Se vi sedan på innehållet i dessa förutsättningar,
på innehållet i utskottets förslag, hemställer jag till Första
Kammaren, om det kan vara värdigt och rätt passande att man säger:
nu fattar jag dessa beslut under förutsättning att Kongl. Maj:t gör
det som Kongl. Maj:t i sin statsverksproposition har sagt sig ämna
och vilja göra. År det rimligt? Kongl. Maj:t har sagt på statsrådets
föredragning att så skulle det vara. Så komme Riksdagen och sade:
vi förutsätta att Kongl. Maj:t gör hvad han säger och håller hvad
han lofvar. År det lämpligt att så fatta beslut? Vidare är det en
annan önskan man deri inpassat. I en liten mellanmening, som kanske
förbigått herrarnes uppmärksamhet, har man inflätat denna parentes:
»i sammanhang med en blifvande väsentlig reduktion i fordringarna
på insigter i klassiska språk i de akademiska examina.» Således,
Första Kammaren skulle nu här sitta och uttala en önskan om, huru
de akademiska examina skola anordnas. Jag frågar, huru många af
dem, som sitta här, hafva sett, huru dessa examina blifvit af universitetsexamenskomitén
föreslagna? Här har nyss varit en universitetskomité
tillsatt, som framlagt ett stort förslag utan att vi sett ett ord
deraf, utan att vi granskat det och utan att ens Kongl. Maj:t ännu
öfverlemnat det till vårt bepröfvande, icke en gång till det särskilda
utskottets kännedom. Så skulle Första Kammaren vilja besluta att
uttala en opinionsyttring om de akademiska examina!

Jag kan icke tro att Första Kammaren det gör och yrkar derför
afslag på denna punkt.

Herr Almén: Jag hade ej haft för afsigt att uppträda i denna
fråga, men då jag, detta oaktadt, nu begärt ordet, lofvar jag eder,
mine herrar, att jag. skall fatta mig ganska kort.

I egenskap af universitetslärare under en tid af tjugufyra år har
jag hört dessa frågor diskuteras ofta och under flerfaldiga former,
hvarigenom jag utan någon svårighet med afseende å dem skaffat mig
en bestämd öfvertygelse. Jag beklagar dock, att jag ej kan stödja
denna på personlig bekantskap med förhållandena vid skolan — i det
hänseendet hafva flera af kammarens ledamöter vida större erfarenhet
än jag, men jag har begärt ordet för att uttala den åsigten, att studiet

Lördagen den 3 Maj, f. m.

43 N:0 31.

af de lefvande språken kräfver en större uppmärksamhet än hittills,
dels derför att vårt eget språk är så föga kändt inom det öfriga Europa,
och dels med hänsyn till den stora samfärdsel, som eger rum
folken emellan, hvarigenom behofvet af insigter i lefvande språk nu
är vida mera känbart än förr. Så är förhållandet kanske i ännu
högre grad med naturvetenskaperna. Dessa hafva redan nu nått en
sådan grad af utveckling, att man med goda skäl kan säga, att den,
som kan latin, men är okunnig i naturvetenskaperna, är mindre bildad
än den, som, okunnig i latin, är väl förtrogen med naturvetenskaperna.
Naturvetenskapernas betydelse växer med hvarje dag, de döda språkens
blifver med hvarje dag mindre. År det då icke skäl att se de förras
större intressen till godo? Jo, i sanning, helst dertill kommer att
naturvetenskaperna vida mera än de döda språken bidraga till möjligheten
för den enskilde att skaffa sig bergning, något som dagligen får
ökad betydelse, ty embetsmannabanan kan ej föda alla, som gå i skolan.
Elementarläroverket borde icke vara en förskola endast för universitetet,
ty flertalet bör icke gå den vägen, utan äfven och isynnerhet
för det praktiska lifvets behof.

Ur alla dessa synpunkter är det i sanning hög tid att se till, att
hvad flertalet behöfver lära under skoltiden äfven kommer detta flertal
till godo, och det är ej studium af latin, men väl ökade kunskaper
beträffande lefvande språk och naturvetenskaper.

Dä nu, å andra sidan, förmågan att fatta och behålla hvad som
i skolan meddelats, har sina gränser, och då vi vidare torde böra se
till, att ynglingen kommer i något så när god tid från .skolan och
universitetet ut i det praktiska lifvet, kunna vi icke utan skada ytterligare
förlänga studietiden vid skolan.

Frågan blir då, huru man skall kunna lösa detta problem, då
man ju måste fordra lika mycket, eller helst ökade kunskaper i lefvande
språk och naturvetenskaper och icke samtidigt lian bibehålla
latinet på sin nuvarande ståndpunkt. Huru gå tillväga för att reda
dessa frågor? Jo, ettdera intresset måste maka åt sig, och för min
del tvekar jag icke att det måste blifva latinet. Jag tror för min del,
men detta nämnes blott i förbigående, att det ej är så farligt med den
mycket öfverklagade öfveransträngningen i skolorna, den bryr jag mig
verkligen icke mycket om. Jag antager nemligen, att den gäller blott
de klent begåfvade och de låta, men att de öfriga kunna fullgöra skolans
fordringar utan att taga skada till sin helsa. Jag nämnde detta,
ty jag skulle vilja komma ifrån den ifrågasatta förkortningen af sommarferierna.
Jag önskar att lärarne må tillförbindas att, om så skulle
behöfvas, sköta sin tjenst fyratio veckor af året, men kan man bibehålla
den långa ledigheten under sommaren, så vore det mig mycket
kärt; men, som sagdt, detta blott i förbigående.

Jag kommer emellertid tillbaka till frågan, huru man rättvist skall
gå tillväga att skaffa någon lindring i afseende på iatinstudiet, för att
fa mera tid öfrig åt de lefvande språken och naturvetenskaperna. För

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

N:0 31. 44

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

mig återstår ingenting annat, än att instämma i utskottets förslag, äfven
om jag måste erkänna, att det i formelt hänseende gått väl långt in
på ett område, som måste anses tillkomma Rongl. Maj:t. Jag hade
helst sett, att jag sluppit detta instämmande, men hvad är att göra?
Icke får man väl förmena Riksdagen, ifall den, vid organisationen af
våra läroverk, för Kong!. Maj:t uttalar en tillförsigt om förverkligandet
af något, som här nämnts komma att ske. Deruti ligger, enligt
min tanke, icke något det minsta misstroende mot chefen för ecklesiastikdepartementet,
men väl ett erkännande att kammaren verkligen
delar hans uppfattning. I den senare delen af utskottets förslag uttalas
endast en önskan, och är det väl så förmätet, om Riksdagen uttalar
en önskan till Kongl. Maj:t? Jag tror det icke, om man blott
vill se hvad deruti förefinnes och icke någonting annat. Det är ju ej
fråga om ett vilkor, utan endast om en önskan; ett vilkor skulle jag
ej vilja vara med om, men att uttala en önskan är väl icke så farligt
eller oberättigadt?

Här har framhållits, att ett stort förslag om undervisningens och
examinas ordnande vid universiteten föreligger, som kammaren ännu
icke känner till. Jag frågar, mine herrar, äro dä icke dessa skolfrågor
så länge behandlade inom pressen, inom Riksdagen och annorstädes,
att en ledamot af Första Kammaren bör kunna hafva sin bestämda
åsigt i frågan, äfven om han icke läst läroverkskomiténs betänkande?
Jag vågar påstå att, om man har intresse för frågan, har man nog
också skaffat sig eu åsigt derom — äfven i det fallet finner jag ej
här någon risk att uttala min åsigt.

För min del erkänner jag gerna, att jag är något betänksam i afseende
på latinets framskjutande till sjette klassen, ty för dem, som
hafva för afsigt att studera latin, vore det ju önskvärdt, om de finge
fortfarande börja dermed på ett lägre stadium, men så länge flertalet
icke behöfver latin, torde ej finnas någon annan utväg, ty eljest skulle
ju flertalet blifva lidande.

Man har häntydt på att det var en illa vald sats: »non schola^
sed vitse discimus», och man sökte vederlägga den derpå stödda åsigten
med den frågan: finnes någon i denna kammare, hvilken läst latin
och ej haft nytta deraf? Jag vill kasta om frågan och säga, att det
vore mycket sorgligt, om vi i skolan fått lära något, som vi ej hafva
nytta af; men månne icke mången skulle haft mera nytta af att hafva
läst litet mindre latin och något mera lefvande språk? Jag är ofta i
behof af kännedom om lefvande språk och måste till min ledsnad bekänna,
att jag icke kan utan hjelp skrifva något annat språk än svenska,
latin deremot har jag i skolan kunnat både tala och skrifva, men har
deraf numera foga båtnad.

Frågan är sålunda den, om man ej i stället för latinet skulle
kunna inhemta något annat, hvaraf man hade mera verkligt gagn.

Men jag lofvade att ej blifva mångordig. Som jag ej kan komma
med något nytt förslag, men har den bestämda uppfattningen att det

Lördagen den 3 Maj, f. m.

45 N;0 31.

icke går ao, att söka proppa i lärjungen allt möjligt, kan jag ej inse Ifrågasatt inannat,
än att något studieämne måste maka åt sig, och då bör det i^instudicrna
blifva latinet, ty förr eller senare kommer det i alla fall att gå der- m m
hän —- att dröja dermed alltför länge tror jag ej vara nyttigt. (Forts.)

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Gill järn: I skolen icke frukta, mine herrar, att jag skall

blifva alltför mångordig, men jag kan ej underlåta att uttala min åsigt
i eu fråga, som ligger mig så nära om hjertat.

Jag vill icke inlåta mig på det mångåriga tvistämnet om latinska
språkets betydelse i skolan, men anser mig deremot hafva full rätt
att försöka försvara latinet för eu hel mängd mer eller mindre orimliga
beskyllningar, som framkommit, dels under diskussionen här och
dels i utskottets betänkande. Jag vill då först bemöta hvad utskottet
i detta afseendet anfört och sedan åtskilligt af det, som under dagens
debatt har blifvit yttradt.

Utskottet har förordat, att latinet skulle börja först i öde klassen.
Detta är ett område inom skolan, hvarest jag snart i SO års tid haft
tillfälle att samla erfarenhet, och jag måste tyvärr bekänna, att den
kunskap, med hvilken lärjungarne i allmänhet utgå nu, då latinläsningen
begynner i 4:de klassen, är vida mindre, än den borde vara
för att de af detta studium skulle kunna hafva all den nytta för framtiden,
som borde kunna påräknas. Men skall latinets studium börja
först i 6:te klassen, är detta från latinets synpunkt sedt, d. v. s. om
latinets studium skall utgöra en verklig insats i lärjungens bildning,
enligt min åsigt ett pedagogiskt oförnuft. Det är mig veterligen icke
heller någonstädes försökt. Här i Sverige börjar latinläsningen vid
ett läroverk uti öde klassen, nemligen vid Nya Elementarskolan, men
denna skola företer i öfrigt så många skiljaktigheter från våra vanliga
läroverk, att den icke erbjuder fullt pålitliga jemförelsepunkter.

Den sista läroverkskomitén, som af utskottet åberopas, talade om
en frivillig latinkurs på reallinien i öde och 7:de klasserna. Detta
var någonting helt annat. Trots den stora förkärlek, som läroverkskomiténs
majoritet hade för reallinien, insåg den likväl, att för en
mängd uppgifter i lifvet någon kunskap i latinet vore erforderlig,
och föreslog derför en dylik frivillig kurs. Men det sattes dock
aldrig i fråga, att man på den klassiska linien, om den eljest skulle
förtjena detta namn, kuude börja latinstudiet först i öde klassen.

Det kan icke vara lämpligt att låta lärjungarne vid 15 till lö
års ålder sysselsätta sig med sådana elementer i ett hufvudämne, för
hvilkas inlärande de äro synnerligen väl anlagda vid 9 till 10 års
ålder, under det att de i början af sin skolgång nödgas befatta sig
med sådana ämnen, som kräfva en högre grad af förståndsutveckling.
Och huru skulle för öfrigt dessa fyra sista år af skoltiden gestalta
sig för lärjungarne, om de då skulle använda sina bästa krafter för

N:0 31.

46

Lördagen den 3 Maj, f. m.

latins tudierna,

m. m.
(Forts.

Ifrågasatt in-studiet af latin? Ått det finnes ett språk, som heter grekiska synes
skränkning i utskottet icke ens hafva tagit i betraktande.

I hvad fall som helst står det fast, att läroverkskomitén, hvad
den än talat om latinets borttagande eller inskränkning i vissa akademiska
examina, låtit latinet inträda i 4:de klassen och grekiskan i
den 6:te. Sålunda derifrån ej något stöd för utskottets åsigter.

Utskottet har också åberopat en reservant i universitetskomitén,
nemligen professor Fries. Jag skall anhålla att få läsa upp en del
af hans yttrande, att I sjelfve kunnen döma, mine herrar, huru starkt
det stödet är. På sidan 165 i betänkandet säger professor Fries, efter
att hafva omnämnt att han icke kunnat biträda komiténs i öfverensstämmelse
med den år 1887 framlagda kongl. propositionen uttryckta
åsigt, att latinstudiet skulle börja redan i tredje klassen: »någon meningsskiljaktighet
förefinnes deremot ej mellan mig och komiténs flertal
beträffande latinfordringarna för dem, som vilja aflägga humanistisk
kandidat- och licentiatexamen samt samtliga preliminärexamina, med
undantag af den, som bör föregå kansliexamen» — en examen af
mycket liten betydelse. Derefter fortsätter han: »med hänsyn till
matematisk-naturvetenskaplig filosofie kandidat- och licentiatexamen
nödgas jag åter fasthålla min vid flera föregående tillfällen uttalade
åsigt, att fordringar på latinkunskaper, ådagalagda vare sig före eller
i denna examen, kunna, såsom alldeles icke af nödvändigheten förestafvade,
saklöst borttagas.» Det är väl antagligen detta uttalande af
professor Fries, hvilket nu skolat vara ett stöd för utskottets åsigt.
Men, mine herrar, det är väl en himmelsvid skilnad emellan att säga,
att latinet skall börja först i 6:te klassen och att förklara att det
finnes åtskilliga universitetsexamina, Indika man anser realister böra
vara berättigade att aflägga. Icke heller denna reservant har således
lemnat det allra minsta stöd för den af utskottet framhållna möjligheten
att framflytta latinets inträde till 6:te klassen på den klassiska
linien.

Den sista punkten i utskottets utlåtande före klämmen är redan
af en föregående talare omnämnd, men såsom ett stöd för tillstyrkan
af utskottets förslag är den alltför märklig, att den icke skulle vara
förtjent af ytterligare några minuters uppmärksamhet. »Uppskjutes
latinet till sjette klassen, så torde undervisningen i de fem lägre
klasserna kunna ordnas på ett för de lärjungar, som, efter att hafva
genomgått denna klass, vilja gå ut i det praktiska lifvet, mer ändamålsenligt
sätt än nu. Hänsyn till latinet har nemligen gjort, att
undervisningen på reallinien ordnats på ett mindre tillfredsställande
sätt, ett förhållande, som af ekonomiska skäl vid de flesta läroverk
icke utan latinstudiets uppskjutande kan ändras.» Jag och många
med mig, jag hade så när sagt alla, med hvilka jag talat om hithörande
saker, hafva förestält oss, att det varit latinet, som fått göra
jemkningar för realliniens räkning, ej tvärt om. Latinet har fått flytta
från lista till 2:dra klassen, från 2:dra till 4:de, men det finnes ej

Lördagen den 3 Maj, f. m.

47 N:0 31.

en enda punkt, der reallinien behof! underkasta sig några jemkningar
för latinets skull. Hvad som åsyftats är troligen det, att i 4:de och
5:te realklasserna engelska språket fått 7 timmar, då latinet på sin
linie fått 8, men det är ett fullständigt misstag i afseende på förklaringsgrunden.
Den, som skapat den nuvarande anordningen af undervisningen
i de fem nedre klasserna, har gifvit engelskan detta stora
antal timmar i 4:de och 5:te klasserna blott för att kunna göra 5:te
klassen till en god afslutningspunkt. Om vi skulle stryka bort latinet
från 4:de och 5:te klasserna, skulle åtminstone den nuvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet det oaktadt icke vilja göra den allra
minsta ändring uti undervisningstiden för engelskan på den reala
linien. Skulle likväl af ett eller annat skäl anses lämpligt att låta
engelskan afstå någon af sina timmar till andra ämnen, är den saken
ganska lätt arrangerad; ty äfven om latinet får behålla sina, erfordras
för ändamålet en så ringa tillökning af läraretimmar, att den vid
hvarje femklassigt och högre läroverk utan svårighet kan åstadkommas.
Det är derföre icke värdt att komma och påstå att latinet i
minsta mån inverkat menligt på ordnandet af undervisningen i de
fem lägre klasserna.

Utskottet talar om en bättre afrundning af lärokurserna uti skolans
fem nedre klasser, som skulle vinnas genom att uppskjuta latinets
inträde till öde klassen. Berodde saken blott på latinet, borde, efter
hvad vi nyss sagt, allt redan vara väl bestäldt på reallinien. Jag
vill icke yttra mig om, huruvida det är en så förträfflig afrundning
uti de fem nedre klasserna på latinlinien, men det vet jag, att läroverkskomitén
icke hade något att anmärka mot den nuvarande anordningen
af undervisningen på denna linien i de fem nedre klasserna.
Deremot kom den fram med ett synnerligen betydelsefullt förslag om
ändringar på den reala linien, nemligen att låta engelska och franska
byta plats i ämnesföljden, och detta ej derför, att latin lästes på den
andra linien, utan derför att reallinien ansågs sakna nödig enhet i
språkundervisningen. Det hör till den klassiska liniens företräden
ännu i denna stund att den förmår bättre uppehålla nödig enhet i
detta afseende, om ock tyvärr ej lika fullständigt, som tillförene.

Härmed anser jag mig ock i väsentlig mån hafva besvarat den
hufvudsakligaste delen af den siste talarens anmärkningar, att de lefvande
språken numera vore att räkna till de vigtigare ingredienserna
i skolundervisningen, ja, enligt min åsigt till och med mycket vigtigare
än den af honom jemväl anbefalda undervisningen i naturvetenskaperna.
Men för ett framgångsrikt språkstudium är just latinet ett
af de kraftigaste hjelpmedlen.

Jag skall nu anhålla att efter några af mig under debatten gjorda
anteckningar få påpeka ett och annat, törhända ej i så godt sammanhang,
men jag lofvar att i stället blifva så mycket mera kortfattad.

Man har så ofantligt mycket talat om att man vill hafva skolundervisningen
mera praktiskt ordnad. Ja, hvem vill ej hafva det?

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna?J
m. m.
(Forts.)

N:o 31. 48

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
■latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

■Men på samma gång har man sagt, att anledningen till det nuvarande
missförhållandet ligger hos latinundervisningen,- det är latinets fel.
Men, mine herrar, vi hafva ju realläroverk i parti, och om I ändå
ären rädda, att de ej räcka till, så skall jag tala om hvad vi hafva
att bjuda på i den vägen. Vi hafva realundervisning vid 4 fullständiga
läroverk, der det ej läses latin. Vidare hafva vi realundervisning
till och med högsta klassen vid ej mindre än 18 högre läroverk,
vid 7 till och med 6;te klassen och vid de öfriga med allenast ett
undantag, nemligen det i Göteborg, till och med 5:te klassen samt
slutligen vid alla femklassiga läroverk och de till ombildning föreslagDa
treklassiga. Finnes det då ej tillfälle i Sveriges skolor till
inhemtande af praktisk bildning? Det enda, som begär någon liten
förskoning, är det stackars latinet, och härmed är jag inne på hvad
en annan talare yttrat, som sade, att latinet förut varit ett bildningsmedel,
men ej numera. Detta har redan upptagits till bemötande af
en föregående ärad talare. Jag vill blott tillägga, att när ännu icke
något kulturfolk afstått från latinet såsom undervisningsmedel, är det
då skäl att vi i detta afseende lösgöra oss från hela den europeiska
civilisationen? För min del tror jag att vi hafva hvarken skam eller
skada af att icke i detta fall vara främst bland de framryckande.

Man talar om mångläseriet vid våra skolor, och felet, säger man,
ligger i den myckna latinläsningen. An på reallinien då — finnes då
icke mångläseri äfven på reallinien? Gän då, mine herrar, och hören
efter. Det klagas öfver mångläseriet fullt ut så mycket der, som på
andra sidan, och detta är ej heller så obegripligt; ty mångläseriets
fara beror ej blott på mängden af de ämnen, som i skolorna läsas,
utan afseende måste äfven fästas på om dessa ämnen komma i rätt
ordningsföljd, sä att lärjungarne äro tillräckligt förberedda för hvarje
ämne eller del af ett ämne. Huru som helst, frågar jag ännu en
gång: finnes det ej mångläseri på reallinien lika väl, som på den
klassiska linien? Kan latinet deremot tjena såsom eu sammanhållande
kraft för språkundervisningen, hafva vi deri en god motvigt
mot en del af mångläseriets olägenheter.

Men jag nödgas ännu en gång återkomma till talet om en mera
praktisk undervisning.

När reallinien infördes, var ju afsigten att dermed skapa eu undervisningsform,
passande för de många tusen, Indika man ville föra
in uti det praktiska lifvets lägre och högre verksamhetssferer. Ja,
mine herrar, att den ej genast kunde fylla den uppgiften, derom är
icke något att saga, ty alla barn i början. Men utan all fråga skulle
den nu kunna fylla sin uppgift bättre, än hvad den gör. Hvaruti
ligger då felet? Hos latinet, förstås. Nej, mine herrar, realundervisniugens
främste målsmän hafva mycket litet talat om att göra reallinien
lämplig för det praktiska lifvet, men deremot hafva de fört ett
mycket ifrigt tal om realisternas berättigande att få komma till våra
universitet och aflägga akademiska examina. Det är ej latinvännerna

Lördagen den 3 Maj, f. m.

49 N:0 31.

utan realundervisningens egna målsmän, som vilja fora reallinien fram Ifrågasatt ini
denna rigtning. skränkning i

bil talare sägen linnes det ej riksdagsman och qvinnor, som ’

äfven äro bildade, fastän de icke hafva läst latin? Jag går in derpå (Forts)
hvad ögonblick som helst. Men, månne man icke skulle kunna tänka
sig riksdagsmän och qvinnor vara bildade utan att ens hafva genomgått
reallinien? Med den argumentationen komma vi således icke
långt, om ej möjligen derhän, att man kan vara en bildad menniska
utan att besitta någon som helst skolbildning. Jag är beredd att förklara
detta vara möjligt, ty lifvet är ock en god läromästare, men så
snabb är jag dock icke att draga konseqvenser, att jag dermed vill
hafva sagt, att all skolundervisning är obehöflig. Latinlinien har sin
uppgift, den reala Union har sin. Ingen skolundervisning kan dressera
sina lärjungar för en viss lefnadsverksamhet, men den kan bereda och
bilda lärjungarne mer eller mindre direkt för vissa olika lefnadsmål.

Man kan dekretera: bort med latinlinien, men icke dekretera, att
reallinien sedermera skall lika väl som latinlinien fylla den senares
uppgift.

Intresse för sitt undervisningsväsen, säger man, måtte väl vara
något, som ett folk eger rätt att lägga i dagen och derför har det
också rätt att gå till Kongl. Maj:t och framställa sina önskningar i
det afseendet. Mycket sant, men allt beror på hvad det är för önskningar.
Jag ber att återigen få taga ett exempel för att visa huru
liten betydelse en dylik bevisning eger. Vi hafva intresse för vårt
försvar, eller huru? Jag hoppas att vi på den frågan enhälligt svara:
ja. Följer derutaf att vi gå till Kongl. Maj:t och uttala våra önskningar
och uttrycka våra åsigter om att så och så skola rekryterna
öfvas, så och så bör undervisningen skötas vid de särskilda krigsskolorna,
det ämnet skall bort, ett annat in, ett ämne först här, ett
annat först der o. s. v.?

Vi skola ställa våra skolstudier så, säges det, att vi kunna påräkna
vår framtida bergning deraf. Jag går äfven in derpå. Men,
mine herrar, för att skaffa mig min framtida bergning hjelper verkligen
icke att jag läser vare sig latin eller naturvetenskaper, utan det
kräfves framför allt, att jag har förmåga att använda hvad jag lärt,
och derför har den skolundervisning, som på bästa sättet lär läljungen
att använda hvad han inhemtat och hvad han kan, äfven bäst söijt
för hans framtida bergning. Det nämnda påståendet duger sålunda
ej att anföra som bevis mot latinet.

Innan jag slutar, vill jag blott tillägga, att det stundom under
diskussionen förefallit mig, som om man trodde, att alla svårigheter
vid ordnandet af vårt undervisningsväsende vore häfda, om man blott
finge bort latinet. Då skulle undervisningen blifva praktisk, då skulle
lärjungarne ej behöfva plugga på ett onyttigt ämne och sedan hafva
svårt att välja sitt vitse genus. Ett sådant sätt att se saken förefaller
mig hafva ungefär lika mycket skäl för sig som ifall jag t. ex.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 31. 4

N:0 31. 50

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt i»-vid en jernvägsresa söderut från Stockholm vore missnöjd deröfver
f skränkning i vagen delar sig vid Katrineholm, ty om jag följer med till Osteratmstu
^rna’ g5tlaud förlorar jag ett godt sällskap i dem, som fara till Vester(Forts
) götland, och det kan dessutom inträffa, att när jag kommit fram till
Östergötland, jag på grund af förändrade åsigter hellre skulle vilja
hafva kommit till Vestergötland. Skall skollagstiftningen taga intryck
af dylika uppfattningar, eller blir det ej snarare hvars och ens enskilda
sak att efter bästa förstånd och pröfning välja den af de båda bildningsformerna,
som synes honom mest passande? Målet, hvarefter
man sträfvar, det står fast. Det flyttar sig icke, utan hvar och en,
som vill hinna det, han må se till att han går i rätt rigtning och på
den bästa vägen.

Den betänksamhet, som alltid varit utmärkande för Första Kammaren,
torde i alla händelser vara ett tillräckligt skäl för att ej kammaren
skall biträda ett sådant förslag, som det hvithet nu föreligger
— ty det är och blir dock ett språng i mörkret.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Borg: Som tiden är långt framskriden, lofvar jag att fatta
mig så kort som möjligt.

På motsatta sidan hafva två utmärkta talare framburit sina åsigter
till förmån för latinet, men på den sidan jag står hafva så öfvertygande
skäl framkommit för en motsatt åsigt, att om jag ej förut
haft min mening i detta afseende fullt stadgad, jag dock skulle vara
färdig att genast rösta för utskottets förslag.

Jag tillåter mig likväl att göra en anmärkning, nemligen erinra
om, att för hvarje steg, som latinet gått tillbaka, har det skett utan
att derför hvarken lärdomen eller kulturen gått tillbaka. Som vi veta,
börjades latinstudiet förr uti första klassen, sedan i andra, så i tredje
och fjerde, och nu föreslås dess framskjutande till sjette klassen. Jag
frågar, om icke, detta oaktadt, den allmänna bildningen står lika högt,
och till och med högre, än förr.

Den utmärkte pedagogen herr Gilljam hade stor farhåga för att
latinet inskränktes till blott fyra klasser. Han yttrade, såsom sant
är, att man icke gjort dermed försök någonstädes. Men, mine herrar,
min öfvertygelse — jag hinner nu ej motivera den — är, att på dessa
fyra år kan ett ordinärt utrustadt hufvud med ordinär flit hinna lära
det väsentligt erforderliga, för att kunna förstå det latinska språket,
förutsatt att man icke har för stora anspråk hvarken på skolan eller
vid akademien, hvars fordringar naturligtvis böra sättas i öfverensstämmelse
med skolreformen. Jag är öfvertygad att så låter sig göra
och med stor fordel.

När emellertid latinet redan upphört att vara det grundläggande
språket, och grunden det oaktadt är lika god, när vidare det latin,
som läres i skolan, saknar betydelse för litteraturen — det är här förut

51 N:0 31.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

visadt af lärde män att det icke är möjligt i våra dagar (det var väl Ifrågasatt in knappast

möjligt i äldre tider) att i skolan hinna få någon öfverblick jämkning i

af den romerska litteraturen — hvartill denar då ett vidlyftigt latin- latmstudie,''na>
studium? ,F

Det må dock påpekas, att den romerska litteraturen i moraliskt

afseende dels i och för sig står lågt och dels att, om den icke under

utvecklingen motvägts af kristendomens humanare läror, skulle gjort
folken ännu vildare och råare än de i detta ögonblick är. Eektor
Dahl — det är säkert det angenämaste namn här kan höras — har
i förutnämnda betänkande yttrat: »Grekerna förde kulturen ut öfver
verlden och med den vunno de segrar; Romarne slogo sig fram
ömsom med våld och svärd, ömsom med en trolös och ränksmidande
politik.» Det är, hvad vi lära i moraliskt afseende af romarne. Vi
behöfva således icke den latinska litteraturen såsom grundlag, vi behöfva
den icke för litterär bildning och vi behöfva den icke heller
för moralisk bildning, för hvilken den till och med är skadlig. Hvartill
behöfva vi den då?

Om också icke mitt ord inför åtskillige herrar pedagoger gäller synnerligen
mycket, torde jag dock få erinra att andra än de, som här yttrat
sig — pedagoger med likaledes stort anseende — förklarat att uppflyttningen
af latinet till 6:te klassen är lämplig, »vare sig nu att man
tager i öfvervägande den naturliga ordning, i hvilken kunskapsämnena
böra följa hvarandra eller deras vigt och betydelse i lifvets särskilda
forhållanden». Det är fortfarande rektor Dahl, som skrifver detta
redan för tio år sedan. Han yttrar vidare: »Man har ofta fått höra
den invändningen, att en lärjunge, som först vid 14 å 15 års ålder
skulle börja läsa de gamla språken, svårligen kunde hinna att i de
samma inhemta en grundlig kunskap. Men om i betraktande tages,
att hans själsförmögenheter då böra hafva bättre utbildats, att han
med tillgodogörande för andra kunskapsämnen af de i 4:de och 5:te
klasserna nu åt latinet anslagna 8 timmarne i veckan måste hafva der
undangjort mycket, som i öfverstå klasserna nu läses, så skall en
sådan invändning förlora sin betydelse. För det stora antalet af skolans
nu latinläsande lärjungar, Indika varda af omständigheterna tvungne
att vid konfirmationstiden eller dessförinnan afbryta sin skolgång, blefve
genom latinets förflyttning till 6:te klassen oskattbara fördelar beredda
genom tillfallet att i skolan få tillegna sig ett betydligt större mått
af bildande och för dem framdeles oundgängliga kunskaper.» Bland
dessa oundgängliga kunskaper, som behöfva förstärkas, äro de i historia
och geografi, hvilka ämnen blifvit ganska styfmoderligt behandlade,
och framför allt det ämne, som är helt och hållet uteslutet ur utskottets
förslag, nemligen teckning, i de öfverstå klasserna. Sådana vigtiga
ämnen torde man nog behöfva dels förstärka, dels sätta i stället för
latinet, om det skulle flyttas till 6:te klassen. Hvad ordningsföljden,
som den siste talaren anmärkt, beträffar, så är den ordningsföljd, som
nu finnes, icke logisk. Jag skulle kunna visa i hvad ordning, den

N:0 31. 52

Lördagen den 3 Maj, f. m.

Ifrågasatt inskränkning
i
latinstudierna,
m. m.
(Forts.)

borde gå, men vill nn endast i fråga härom hänvisa till samma rektor
Dahls utlåtande år 1881. Jag anser mig ock här böra säga, att, om
denna punkt faller — och jag fruktar att så kommer att ske — faller
sannolikt hela reformförslaget.

Slutligen ber jag att i denna punkt få instämma med utskottet
och yrkar bifall till dess förslag.

Ropen på proposition upprepades.

Herr Wieselgren: Jag har endast att berigtiga några ord af

herr Billing, hvilkens yttrande i öfrigt jag ej ämnar bemöta. Men
han uttalade oupphörligt, när han citerade utskottets hemställan, orden
»under förutsättning» . .. De orden finnas dock icke i utskottets betänkande.
Orden der äro: »under uttalande af den vissa tillförsigt.»
Och hvad beträffar det förhållandet, att man uttalar »en viss tillförsigt»,
att den åsigt, som den nuvarande departementschefen framstält,
också kommer att genomföras i framtiden, så må det väl icke
vara något så synnerligen anmärkningsvärdt; erfarenheten har väl ofta
visat, att en föredragande departementschef, innan eu omfattande fråga
hunnit komma till afgörande, ganska väl kan hafva, om ej utgått ur
tiden, dock utgått ur Konungens råd.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält
och sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Riksdagens första särskilda utskott hemstält
i 2 punkten af sitt utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—46;
Nej—63.

Lördagen den 3 Maj, f. m.

53 N:o 31.

På framställning af herr vice talmannen, som öfvertag^ ledningen
åt förhandlingarna, blef den fortsatta föredragningen af ifrågavarande
utlåtande uppskjuten till aftonsammanträdet.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,20 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1890.

N:o 31.

5