RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

3890. Första Kammaren. N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. in.

Kammar en sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 22 och 23 i denna månad.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, lektorn m. m. Abraham
Rundbäck, som är konvalescent efter en svår sjukdom, bör befrias
från riksdagsgöromål under de sista veckorna af innevarande riksdag,
intygas på heder och samvete.

Stockholm den 25 april 1890.

IL M. Bruzelius,

Med. Professor.

På begäran af herr Rundbäck beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under två veckor från och med den 9 nästinstundande
maj.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion
om tillägg till § 16 regeringsformen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 2, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyade förordningar
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända;

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 29.

ST:ö 20.

Onsdagen den 30 April, f. m.

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 10, angående stämpelafgiften;

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angåender
förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin; samt

n:o 12, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

lagutskottets utlåtande n:o 49, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag till
ändring i strafflagens bestämmelser i fråga om ådömande af frihetsstraff;
äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion angående inskränkning i den
rätt till försäljning af maltdrycker, som tillkommer tillverkare af sådana
drycker;

n:o 7, i anledning af väckt förslag beträffande nattåg å norra
stambanan;

n:o 8, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Konungen i
fråga om vissa grunder för en blifvande lag om ålderdomsförsäkring; och

n:o 9, i anledning af förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om tillägg till § 15 i gällande folkskolestadga.

TJpplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 35, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ändring i vilkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad
af eganderätten till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet
i nämnda stad.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 235, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 29, i anledning af herr G. Eriksons i
Myckelgård motion om utsträckning till samtliga lappområden i riket
af gällande förbud emot införsel af spirituösa i lappmarkerna:

Herr Reuterswärd: Jag anhåller, att det nu upplästa protokolls utdraget

från Andra Kammaren måtte remitteras till Första Kammarens
andra tillfälliga utskott.

Onsdagen den 30 April, f. m.

X:o 29.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran sammansatta
banko- och lagutskottets den 26 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 1.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 22 och 23 i denna månad bordlagda betänkande n:o 7,
angående tullbevillningen.

1 punkten.

Friherre Klinckowström: Herr grefve och talman, mine herrar!

Vid riksdagens början väckte jag en motion, som innehöll bland annat
äfven förslag till ökade införselstullafgifter på lyx- och öfverflödsvaror,
deraf de flesta voro beroende på den tariff han delstraktat, som de förenade
rikerna afslutat med Frankrike. Jag får börja med att tacka
bevillningsutskottet, för de ord, hvarmed det börjat motiven för afstyrkandet
af denna del af min motion för närvarande, nemligen att
utskottet anser, i likhet med motionären, att lyx- och öfverflödsvaror
höra draga en högre tull än den nu gällande.

Med afseende på hvad sedermera i Riksdagen förekommit rörande
dessa handels- och tullfrågor, hvaribland främst ju sättes regeringens
uttalande genom sin främste man inom Riksdagen rörande franska
handelstraktaten, och på de skäl, som här af utskottet blifvit framstälda,
medgifver jag, att utskottet har haft rätt att icke för närvarande
behandla denna del af min motion. Jag har derför icke något yrkande
att för närvarande göra i denna fråga, men hoppas att ett blifvande
bevillningsutskott måtte taga i betraktande och fästa afseende vid de
förökade afgifter på nu nämnda artiklar, som jag i denna motion afgifvit,
och det blifvande bevillningsutskottet måste naturligtvis vid
nästa riksdag behandla dessa artiklar i sammanhang med, såsom vi
litet hvar hoppas, franska handelstraktatens uppsägning.

Jag har intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt för
höjning af
tullen å visso,
lyxartiklar
in. m.

Kso 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt
tullfrihet för
fläsk, andra
slag än rökt

3 punkten.

Herr Gr a lin: Herr grefve och talman, mine herrar! Det är vis serligen

med ganska liten förhoppning att få någon ändring i utskottets
beslut, som jag tager till orda i denna fråga. Jag gör det dock å
arbetarnes vägnar för att nedlägga en protest mot de tullsatser, som
åsatts å fläsk vid införsel.

De personer, som bo i bergslagsorterna och norra delen af landet,
känna väl till, huru vigtigt det så kallade amerikanska fläsket är för
arbetarebefolkningens lefnadsbehof. Den tull, som nu är åsatt amerikanskt
fläsk, eller 20 öre per kilogram, utgör 40 proc.° af varans värde
vid inköp. Man borde finna, att en sådan tillsats på en af de nödvändigaste
lefnadsförnödenheterna för arbetarebefolkningen är orimlig;
och den är högre än på många öfverflödsartiklar. Första Kammaren
har ju i allmänhet motsatt sig hvarje utvidgning eller sänkning nedåt
af rättigheten att deltaga i riksdagsmannaval och således uteslutit från
rättigheten att göra sina röster hörda inom riksdagen hela den klass
af arbetare, som beröres af denna tullsats. Jag tror, att det då borde
vara Första Kammarens moraliska pligt att se till och skydda dessa
personers intressen. Det gör kammaren icke, då den lägger en dylik
orimlig tullsats på ett af den fattigare befolkningens nödvändigaste
lefnadsbehof.

Utskottets resonnement, att det amerikanska fläsket skall komma
att ersättas af svenskt fläsk, tror jag icke håller streck. Det visar sig
af våra exportsiffror, att det svenska fläsket i allmänhet exporteras
utomlands och derstädes betingar högre pris än det amerikanska. Jag
tror således icke, att det är till skada för den svenska svinafveln att
sälja fläsket till högre pris utomlands, under det den fattiga befolkningen
härstädes förtär det billigare amerikanska fläsket.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till herr Dahlbergs motion,
att fläsk, »icke rökt», som nu är åsatt en tullsats af 20 öre per kilogram,
må varda tullfritt vid införsel.

Herr Flach: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag vill

visst icke vara med om att fördyra fläsket för våra fattiga arbetare,
allra minst för de stackars sågverksarbetarne i Norrland, hvilka,^ efter
hvad jag hört, äro illa aflönade, men jag tror icke, att en tull på fläsk
egentligen kommer att höja priset, fläskpriset är nu mycket lågt, tv
enligt min tanke kommer efter hand denna del af husdjursskötseln,
liksom i Danmark och andra större fläskproducerande länder, att öfvergå
till arbetarebefolkningen på landet, d. v. s. mindre jordegare, statare,
torpare, backstugusittare, och dessa tror jag utgöra flertalet åt Sveriges
arbetarebefolkning. För dem är denna handtering särdeles lämplig, ty
de få derigenom tillfälle att använda en hel del förut obeaktade näringsämnen,
som de eljest funnit värdelösa och kastat bort. Derigenom
få de en sparpenning, som för dem är af högt värde, derför att den
vinnes alldeles obemärkt och utan den ringaste kostnad. Det fläsk,

Onsdagen den 30 April, f. m.

N:o 29.

som dessa arbetare producera, lämpar sig icke för export, ty export- Ifrågasatt
svin skola uppfödas på ett särskildt sätt och med andra näringsämnen,
som dessa arbetare icke kunna åstadkomma. Således kommer, på detta hag ’än rö^t
sätt, en stor mängd fläsk från dessa arbetare ut i den svenska mark- (Forts.)

naden, ty de kunna vanligast producera mera fläsk än de sjelfva förtära
för eget hushåll. Dessutom hafva nu mejerierna i allmänhet börjat
öka sin fläskproduktion genom att lägga sig till med mycket svin,
och detta kommer äfven att öka tillgången inom landet. Tära svinslagterier
komma äfven att ökas betydligt, och af de svin, som der
slägtas, är det blott ringa delar af'' fläsket, som kan exporteras. Allt det
andra blir det en tillgång inom landet och således ytterligare ökning
på fläsk. För öfrigt har man börjat på vid några större slagterier att
bereda fläsk efter amerikansk metod, som åtminstone till sina kemiska
beståndsdelar och i sanitärt hänseende bör blifva betydligt bättre än
det usla amerikanska fläsk, som man vill lura på våra arbetare i Norrland.
Jag håller på fläsktullen hufvudsakligast derför, att jag anser
den vara det enda möjliga medlet att kunna blifva af med — att
kunna utrota detta amerikanska fläsk, enär det icke lär vara möjligt
att få till stånd ett importförbud, såsom i andra länder, der man ansett
sig böra utestänga detta osunda och för arbetarens helsa högst
skadliga födoämne.

På de grunder, som jag nu haft äran anföra och under förmodan
att jag innehar lika »ogrumlad rättskänsla» som motionären, får jag,
herr grefve och talman, yrka afslag å herr Dahlbergs motion och bifall
till utskottets utlåtande.

Herr Biesért: Jag anhåller att få instämma i herr Gahns yr kande

om afslag å utskottets utlåtande och bifall till herr Dahlbergs
motion.

Herr Reuterswärd: Den förste ärade talaren böljade med att

i arbetarnes namn framföra en allvarlig protest mot det att bevillningsutskottet
icke tillstyrkt herr Dahlbergs motion. Jag tror, att dylika
protester, huru moderna de än äro, icke äro lämpliga att använda inom
kammaren mot ett utskott, som har önskat att, hvad tulltaxan beträffar,
bibehålla den så oförändrad som möjligt, och det måste ligga
en stor fördel uti, att man icke ena riksdagen sätter tullar, som den
andra riksdagen tagas bort. Hvad vi önska är stadga i tulltaxan.

Jag frågar de herrar, som anse att man fördyrar fläsket genom
att pålägga det den tull, som nu är, om de tro, att fläsket skulle
blifva så mycket billigare, som tullsatsen är, i fall den toges bort.

Det är alldeles säkert, att fläsket skulle hafva samma pris som nu,
derför att nu produceras här i landet så mycket fläsk, att det är
fullt tillräckligt för landets behof. Således spelar tullsatsen icke den
ringaste rol i fråga om varans fördyrande.

Jag skall icke spilla många ord på denna fråga, utan anhåller om
bifall till utskottets förslag.

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

• Ifrågasatt Herr Anderson, Albert: Redan då för två år sedan tull åsattes
''tläsk^anlra^^'' ^rams^^es deremot allvarliga betänkligheter, icke allenast der,
-lag’än rökt utinna11 att tull i allmänhet bestämdes för detta födoämne, utan äfven
(Forts ) derför att tullen var så hög.

Om man ser på den statistik, som utskottet meddelat öfver exporten
och importen af fläsk och lefvande svin under åren 1883—1889, finner
man att, redan innan fläsk åsattes införselstull, exporten ökats, och att
således denna näring var stadd i utveckling. Man kan deraf draga den
slutsatsen, att införselstullen på fläsk var obehöflig, och att den åtminstone
icke bör vara så stor som deri nu är.

Utskottet säger, att »särskildt för våra mindre hemmansegare och
jordtorpare erbjuder svinskötseln en ej föraktlig och ej så lätt ersatt
förvärfskälla.» Det kan ligga sanning i detta yttrande, och jag vill icke
bestrida det, men man bör väl också se till, huru det ställer sig på andra
sidan. Det finnes inom vårt land, och i synnerhet inom de nordligare
delarne deraf, en stor arbetarebefolkning, för hvilket fläsket är ett
högst vigtigt näringsämne. Denna befolkning har om vintern sin sysselsättning
ute; den bor i skogen och sysselsätter sig med skogsafverkning
och med flottning. Det är allmänt bekant, att den, som sålunda
vistas ute under den kallare årstiden i ett hårdt klimat, ovilkorligen
behöfver födoämnen, som innehålla stor fetthalt. I detta afseende står
utan tvifvel det amerikanska fläsket högst. Enligt analys innehåller
detta fläsk icke mindre än 76 procent rent fett. Jag tror, knappt, att
vi här i landet kommit så långt, att vi kunna producera sådant fläsk,
och det har också visat sig att oaktadt tullen på fläsk man för arbetarne
inom Kopparbergs och öfriga nordliga län måst införskrifva
amerikanskt fläsk.

Jag hyser mycket ringa förhoppning om, att Första Kammaren nu
skall vara benägen att helt och hållet borttaga tullen på fläsk, och
det torde derför icke löna mödaiUatt nu framställa yrkande derom; men,
såsom den förste ärade talaren anmärkte, utgör den åsätta tullen 40
procent af varans värde, och det kan väl billigtvis påstås att denna tull
är alldeles för hög. Om tullen nedsättes till 20 procent af varans värde,
är jag öfvertygad, att för svinafveln finnes tillräckligt skydd, och på
grund häraf vågar jag hos herr grefven och talmannen anhålla om proposition
derom, att fläsk, andra slag, ett kilogram, måtte åsättas en tull
af 10 öre.

Herr Grahn: Jag kan icke lemna utan anmärkning åtskilliga af

de skäl, som anfördes för behofvet af fläsktullen, eller underlåta att besvara
hvad i öfrigt af den talaren, som näst efter mig hade ordet, anfördes
derom, att uppfödandet af svin och fläskproduktion numera skulle
utgöra en binäring för våra torpare och dagkarlar eller, med ett ord,
för den mindre bemedlade jordbrukareklassen. Det är möjligt att sådant
existerar i åtskilliga af Sveriges provinser, men jag kan då intyga, att förhållandena
icke äro likartade i bergslagen och de norra orterna,der torpare
och daglönare i allmänhet visst icke lefva så öfverflödigt, att de på af -

>'':o 20.

Onsdagen den 30 April, f. m.

fallet från sina hushåll kunna uppföda svin till afsalu. Detta är ett {fiä?afnU
konstateradt faktum. Möjligen kunna de draga fram en liten gris till andra
julslagt, men svinafveln såsom binäring förutsätter antingen ett lefnads-s;^ ’än röj,t
sätt, som för landtbefolkningen i dessa landsdelar vore öfverdådigt, eller (Forts.)
ock att man uppköpte spanmål till utfodring af svinen, hvilket dock under
nuvarande höga spanmålspris absolut icke bär sig. I de orter,
der amerikanskt fläsk mest förbrukas, kan man allra minst tänka sig,
att någon svinuppfödning skulle kunna uppstå. För öfrigt tror jag icke,
att de arbetare, som förtära amerikanskt fläsk, hafva råd att äta det på
samma sätt, som vi äta kött eller fläsk. Yanliga fallet är att de steka
det i eu panna tillsammans med potatis eller mjöl för att fä flott till
denna torra föda och det fettämne som behöfves i ett kallt klimat. De
önska icke magert fläsk, utan ju fetare desto bättre och drygare är det
för dem, och jag tror icke att vi ännu kommit derhän, att vi sjelfva
bär i Sverige kunna prestera en vara, som i detta fall kan i prisbillighet
ersätta det amerikanska fläsket. Häremot må man förgäfves invända,
att det är en fördom hos arbetarne och att de icke förstå sitt eget
bästa; jag tror det icke, ty arbetarne måste nog på öret räkna ut, hvad
■det ena eller andra födoämnet kostar och hvad han kan hafva att lefva
på. De få föga fästa sig vid, om det ena eller andra smakar bättre
eller sämre. Hvad angår faran i sanitärt afseende af att förtära amerikanskt
fläsk, så är detta endast en gammal amsaga, som jag icke tror
värd spilla några ord på.

Jag vidhåller således mitt yrkande, att fläsktullen måtte afskaflas.

Friherre af Ugglas: Om jag icke missuppfattade herr Reuter swärd,

yttrade han att svinafveln inom Sverige nätt en sådan utveckling,
att den vore tillräcklig för fyllande af landets behof, och att till
följd deraf tullen på fläsket icke i ringaste mån ökade det allmänt gällande
priset på fläsk. Jag tillåter mig att fråga: hvartill skulle då
tullen tjena? Skulle den icke egentligen tjena till att genom ökadt
pris bereda svinuppfödare ökad förtjenst? Om nu priset på fläsk icke
genom tullen stigit, så få de ju icke någon ökad förtjenst. Yar det
åter meningen att genom ökade tullsatser utestänga det amerikanska
fläsket, så tror jag man gjort sig fåfäng möda, ty jag är fullkomligt
öfvertygad, att de personer, som begagna detta fläsk, icke på grund af
tullsatserna skola låta afhålla sig från begagnandet deraf. Då nu, såsom
man sagt, tullen icke utöfvat den verkan, som jag tror meningen
varit att åstadkomma med densamma, eller att öka svinuppfödarnes förtjenst,
kan jag icke se något skäl, hvarför man icke skulle tillmötesgå
■de andres önskningar så mycket som möjligt och bereda arbetarne en
billigare föda. På denna grund instämmer jag med den förste ärade
talaren, anhållande om bifall till det af honom framstälda yrkandet.

Herr Reuterswärd: Jag ber att till besvarande få upptaga nå got

af hvad de siste ärade talarne anfört. Att de, som äro vana att äta
amerikanskt fläsk, understundom öfvergifva denna smak, och att denna

F:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt
tullfrihet för
fläsk, andra
slag än rökt.

(Forts.)

icke bibehålies, då bättre födoämnen erbjudas, kan jag styrka och bevisa,
ty i åtskilliga orter, som jag känner till, har befolkningen, sedan
den blifvit van att få det goda svenska fläsket, kommit derhän, att de
bokstafligen förakta det amerikanska.

Jag kan vidare omtala, att jag haft i mitt arbete, förverkställandeaf
odlingar och dylika arbeten, både värmlän dingar och dalkarlar, och
åtminstone dessa hafva icke satt så synnerligen stort värde på den stora
fetthalten hos det amerikanska fläsk, som de begagnade. Jag har med
egna ögon sett att de icke lade det i stekpannan vid sina måltider, utan
de satte fläskbiten på en stör och höllo den öfver elden, hvarvid åtminstone
hälften smalt bort och ej kom till någon nytta. Då jag frågade
hvarför de läto det kraftigaste och bästa sålunda förfaras, svarade»
att fläsket hade en så frän smak och vore så svårt att förtära, att man
vore tvungen att på detta sätt behandla det. Att det för öfrigt icke är
nyttigt att förtära stora qvantiteter af bara späck, trodde jag läkarevetenskapen
och erfarenheten hade tillräckligt bevisat. I sanitärt afseende
torde det således icke vara någon fördel att befordra denna varaskonsumtion.

Egendomligt är verkligen, att det amerikanska fläsket i närvarandestund
är billigare än före tullens påläggande, följaktligen kan man mycket
väl säga att arbetarne icke lidit af tullen. Men skälet för dess påläggande
är, att vi skulle så mycket som möjligt kunna behålla vår egen
marknad för oss sjelfva. Här produceras nu långt mera än hvad som
behöfves inom landet, och de 8 å 9, ja ända till 18 millioner kronorr
som förut gingo ut för amerikanskt fläsk, hafva vi velat behålla inom
landet.

Detta är i korthet hvad jag gent emot de siste talarne velat anföra
och anhåller fortfarande om bifall till utskottets hemställan.

Herr Elach: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skall bedja

att få yttra ännu några ord angående detta amerikanska fläsk, som de
med mig liktänkande önska att utrota ur landet. Jag skall för herrar
sågverksegare, som nu äro så angelägna att förskaffa sina arbetare det
usla amerikanska fläsket, berätta något som hände mig förliden höst.
Jag träffade en herre, som varit i Amerika, anstäld vid ett af de större
svinslagterierna i Chicago, och på min uppmaning att upprigtigt säga
mig sin mening angående det amerikanska fläsket, huru vida det verkligen
kunde vara så dåligt och illa beredt, som man påstått, svarade
han: »Jag har varit anstäld på ett af de större svinslagterierna i Chicago,
och jag tackar Gud att jag kommit derifrån, ty något värre svineri,.
än der försiggår vid beredningen af fläsk, kan man icke tänka sig. Der
förekom mycket ofta att man sönderstyckade döda svin och skickade ut
dem i den europeiska marknaden, och för öfrigt gå svinen i allmänhet
på bete i ekskogar, der de föda sig genom en sorts ollon, som göra
fläsket fränt och dåligt.» Vid min anmärkning, att det föreföll märkvärdigt
att amerikanarne kunde nöja sig med så dåligt fläsk, upplyste
han, att sådant alldeles icke kom i fråga. »Allt detta usla fläsk skickas.

Onsdagen den 30 April, fm. 9 N:o 29.

öfver till Europa, ty man tror det går för sig att lura på folket här Ifrågasatt
hvad som helst. Amerikanarne sjelfva köpa det bästa, ty de hafva ^ andra
reda på huru fläsket beredes, och hvad som är godt och användbart/^ ’än rökt
förbruka de för egen räkning, men allt annat skickas öfver till Europa, (Forts.)
ty de, som förestå svinslagterierna, hafva kommit under fund med att de
snälla, beskedliga europerna taga emot och förtära hvad uselhet som
sändes till dem.»

Jag tycker att herrar sågverksegare i Norrland skulle vara mera måne
om sina arbetares helsa och väl än att vilja förskaffa dem denna usla föda.

Det torde häraf framgå, att jag på goda slcäl hyser den uppfattningen,
att det vore lyckligt, om vi kunde blifva af med det amerikanska
fläsket, ty något annat begär jag icke.

Då vi nu emellertid icke kunna få något importförbud till stånd
såsom i andra länder, der man är män om sina arbetares väl, tillåter
jag mig att fortfarande yrka afslag på det framstälda förslaget angående
''borttagande eller nedsättning af ifrågavarande tull samt bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekman: Jag, vill icke inlåta mig i tvist med de föregående

talarne angående den sanitära fråga, som skulle inverka på ifrågavarande
fläsktull; den bedömes helt säkert bättre af andra personer än af dem,
som nu senast haft ordet. Men det må tillåtas mig omnämna, att den
erfarenhet jag vunnit genom att gifva akt på helsoförhållandena hos arbetare,
som använda amerikanskt fläsk, gifver mig anledning antaga,
att helsan icke lider derigenom, att de använda detta födoämne.

Hvad nu frågan angående fördelarne för landtbrukare som uppföda
svin beträffar, beder jag, som icke alldeles saknar erfarenhet derom,
emedan jag sjelf anlagt ett svinslagteri, att för herrarne få meddela,
att de pris, som vi nu erhålla för svenskt fläsk, bero derpå, attvi
funnit en fördelaktig marknad derför i utlandet. Prisen äroföröfrigt
så höga, att de med 10 å 15 procent öfverstiga de pris, hvartill amerikanskt
fläsk här säljes. Nu säga herrar protektionister: »under sådana
förhållanden är det ju uppenbart, att vi böra hafva tull på amerikanskt
fläsk, då det i alla fall kan säljas så billigt.» Jag hemställer dock,
huru vida det icke vore skäl att under nuvarande tider, då arbetarne
lida så mycket genom af tullar fördyrade lifsmedel, och då vår inhemska
fläskproduktion uppenbarligen icke behöfver något skydd, åtminstone medgifva
arbetarne den fördelen, att de för billigare pris få köpa sitt fläsk,
genom att taga bort eller nedsätta de härå lagda tullarne. Jag får således,
på grund af hvad jag haft äran anföra, yrka att tullen å fläsk
måtte borttagas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen,
dels ock, af herr Andersson, Albert, att kammaren, med afslag å ut -

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt skottets hemställan, skulle besluta, att tullen å fläsk, andra slag än rökt,

tull, riket för skulle nedsättas till 10 öre för ett kilogram.
fläsk, andra °

•slag än rökt.

(F0rts_) Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner i enlighet

med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontrapropositionen
dervid antagits afslag å utskottets hemställan och bifall till
den i ämnet väckta motionen, uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 3 punkten
af sitt betänkande n:r 7, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottet hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 34.

Herr Treffenberg: Jag ber att få tillkännagifva, att jag, som i

allmänhet röstar i protektionistisk rigtning, i förevarande fråga tillhört
minoriteten.

4 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt 5 punkten,

tullfrihet för

Herr Kockum: Ehuru icke mer än två år förflutit, sedan Kiksdagen
beslöt lägga tull på kli och majs, hafva under denna korta tid
omständigheter (ett svagt foderår och höga hafrepris) inträffat, att jag
tror mig fullt berättigad gorå yrkande om, att den tull, som tillkommit
å dessa artiklar, åter måtte borttagas. Bevillningsutskottet, som likväl
hyser en annan åsigt och alldeles enhälligt afstyrkt min i afgifven

Onsdagen den 30 April, f. in.

tf:o 29.

motion gjorda hemställan, stöcfår detta derpå att, såsom det genast i Ifrågasatt
första punkten säger, »kufvudsakliga anledningen till blitullens åsättande tullfrihet för
torde vara att söka i sträfvan att få tullen å mjöl fullt effektiv», tv, ^.
säger utskottet, »om kli icke vore belagdt med tull, skulle det icke vid or s''''
införseln kunna underkastas den noggranna granskning, som bör egnas
åt den tullpligtiga varan». Detta skäl förefaller högst egendomligt, då
utskottet härutinnan icke kunnat åberopa, att tullstyrelsen gjort
något sådant yrkande eller ens påstått att icke noggrann kontroll på
kli skulle kunna verkställas utan varans beläggande med tull. Ett
sådant yttrande från nämnda styrelse hade visserligen varit ett tungt
vägande skäl, men då det nu icke förekommit, är utskottets påstående
enligt min upfattning alldeles utan betydelse, i synnerhet som utskottet
på raden nedanför säger, att tullen utgår med så obetydligt belopp, att
den icke nämnvärdt fördyrar varan, men man kunde tänka sig att det
annars skulle löna sig att införa kli sammanblandadt med mjöl samt
sedan på mekanisk väg åter skilja det från mjölet, men jag kan icke
föreställa mig annat, än att kontrollen skulle vara precis lika stark,
antingen tull är pålagd eller icke.

Vidare säger utskottet, att tullens verkan är så obetydlig, att den
icke kan menligt inverka på ladugårdsskötseln, men utskottet säger
likväl att under 1889 importen uppgick till 13 millioner kilo mer än
exporten, och när man nu vet, att denna import egde rum hufvudsakligen
under senare hälften af förra året, och enligt mig välvilligt från
tullkamrarne i Helsingborg, Landskrona, Malmö, Trelleborg och Ystad
lemnade upplysningar importen under detta års första månader ungefär
varit lika stor, kommer man upp till ett belopp af omkring 80,000
kronor, hvartill tullen å importeradt kli skulle uppgå.

Men detta är ju en skatt, som lägges på ladugårdsskötseln här i
landet, och den verkar icke blott med dessa 80,000 kronor, utan på
allt det inom landet producerade och utfodrade kli, som är många
gånger högre än hvad som importeras. Tv värr har det icke stått i
min magt att kunna uträkna, huru mycket kli som användes uti våra
ladugårdar, ty då det är ett egendomligt förhållande, att här i landet
konsumeras så mycket bröd, deri kli finnes qvar uti mjölet, så kan
man icke beräkna, huru mycket kli som effektivt begagnas, men då
man vet att bär konsumeras af hvete öfver en million tunnor och af
råg liera gånger detta belopp, så blir det ändock betydligt kli öfver
till utfodring. Tullen å kli utgör ett högst betydligt belopp, men detta
har icke någon inverkan på priset, säger utskottet, tv prisnoteringen å
kli hade under den senaste tiden varit lägre i Malmö än i Köpenhamn,
oaktadt kli är tullfritt i Danmark. Detta låter ju rätt egendomligt,
men jag skall be att få för de herrar, som icke hafva någon skyldighet
att känna dessa förhållanden, relatera följande.

Kli förekommer i handeln vanligtvis af två slag, det grofva och
det fina. Det grofva betalas med högre pris, dels derför att det har
högre fodervärde och dels derför att det kan lättare kontrolleras, om
det är blott kli och fritt från främmande ämnen, medan deremot det

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt finare, som har lägre fodervärde och hvari finnes inblandadt s. k. affall,.
tullfrihet för gom förekommer inom qvarnarne, står i lägre pris. I läsrummet kunna
*'' herrarne taga en sydsvensk protektionistisk tidning, och der se herrarne
0 St'' att från De Forenede Dampmöller i Köpenhamn det grofva rågkliet är
oftast noteradt till 1,20 å 1,30 pr 100 kg. högre än det fina. Det
danska grofva kliet står likaledes ungefär 60 öre högre än det fina
danska hvetekliet. Om man nu tager de högsta danska prisen och
jemför dem med de lägsta prisen i Malmö, är det klart, att man får
ett betydligt högre pris i Köpenhamn än i Malmö. Dessutom hör man
känna till andra förhållanden. De Forenede Dampmöllers i Köpenhamn
tillverkningar äro särdeles omsorgsfullt behandlade och rensade från
alla främmande beståndsdelar, så att dess kli står alltid i mycket högre
pris och förekommer egentligen högst litet i det allmänna utbytet,,
(och dylik vara utbjudes nog sällan i Malmö), utan detta bolag har
vanligen sina fasta kunder, som köpa dess kli genast till de högre
prisen.

Man kan väl icke tro att det är möjligt, att det kli, som importeras
från Königsberg, Danzig eller Antwerpen till både Köpenhamn
och Malmö, skall betalas med lägre pris i Malmö, der det är belagdt.
med 30 öres tull pr 100 kilogram. Efter det jag lemnat dessa upplysningar
tror jag att det för hvar och en är klart, hvad betydelse och
värde utskottets uppgifter angående noteringen i Köpenhamn och Malmö
har. Dessutom kan jag tillägga, att här är en felaktighet i betänkandet.
Det står nemligen, att lägsta priset på hvetekli i Köpenhamn under
tiden från och med oktober 1889 till och med februari i år vant
9 kr. 20 öre. Jag har gjort mig besvär med att genomgå noteringarna
för hvarje vecka sedan den 1 oktober 1889 och jag har funnit, att det
fina, hvetekliet vid ett tillfälle stått så lågt som 8,50, således 70 öre
lägre, än utskottet uppgifvit. Detta har ju likväl icke något inflytande
på sjelfva saken.

Men om ock tullen på kli icke skulle hafva annan verkan än
dessa 80,000 kronor, som införselstullen belupit sig till, så vill jag dock
icke säga att det icke kan hafva en alldeles otrolig verkan på vår
ladugårdsskötsel. Den har börjat gå framåt, men om den skall gå så
fortfarande och kunna upptaga konkurrensen med, såsom jag nämnt i
motionen, den största konkurrenten, Danmark, måste vi arbeta under
lika gynsamma förhållanden som detta land. Jag har gjort en beräkning
på hvad beskattningen skulle göra här i landet på vår kreatursskötsel,
om utfodringen skulle ske här liksom i Danmark. Om jag
antager 250 vinterutfodringsdagar och gifver 1 kilogram åt hvarje
kreatur pr dag, så gör det 250 kilogram om året. Detta gör en årlig
beskattning af 75 öre för hvarje djur. Som vi nu hafva en kreatursstam
af 2 millioner djur i riket, så gör det 11/2 million kronor om.
året. Detta är dock en betydligt större summa än den, som väckte
sådan uppmärksamhet här för få dagar sedan, då det var fråga om
mellanrikslagen. Det upplystes då, att hela spiktullfrågan blott rörde

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ji:o 29.

sia; om 6,000 kronor. Det är dock helt andra belopp, som beröras Ifrågasatt
P j Lo tullfrihet för

<ii denna iraga.

Angående den andra delen af min motion, som handlar om tullen ,Fo ''

på majs, ber jag att nu, då jag bär ordet, få yttra några ord, fastän ''

jag naturligtvis icke nu gör något yrkande utom beträffande tullen
på kli.

Då nu en motionär från Andra Kammaren påyrkat, att majstullen
skulle böjas för att kraftigt skydda potatisens användning vid brännerierna,
säger utskottet att det just i den omständighet, att beträffande
denna tull så olika yttranden framkommit, ser ett bevis på att densamma
blifvit väl och lämpligt afvägd. Men utskottet säger på sid. 11:
»Afskaffandet af tullen å fläsk skulle enligt utskottets förmenande allt
för känbart beröra en af de inom vårt land vigtigaste binäringarne till
jordbruket. Såsom sådan måste nemligen svinskötseln betraktas.» Der
anser utskottet svinskötseln såsom en af de vigtigaste binäringar för
jordbruket. Men man skulle vara frestad tro, att bränvinsbränningen
skulle vara den allra vigtigaste af jordbrukets binäringar, eftersom man
vill hålla denna höga tull på detta foderämne för ätt skydda potatisbränningen.
Jag bar tillåtit mig nämna i min motion, att om vi både
tullfrihet på majs, så skulle vi under ett år som detta kunnat bespara
millioner i utfodring af så väl svin som hästar. Hafren har nemligen
stått betydligt högre i pris än på många år, och om vi nu ej haft tull
på majs, hade vi kunnat exportera hafre och importera majs till foder.

Men då nu bevillningsutskottet tyckes anse, att qvarnindustrien och
bränvinsbränningen äro vida vigtigare näringar än ladugårds skötseln,är
det naturligt att det skulle komma till det resultat, att det icke kunde
förorda min motion.

Jag yrkar för närvarande bifall till min motion och afslag å utskottets
betänkande, i hvad det angår tullen på kli.

Herr Cavalli: Då talmannen låtit föredraga endast den femte
punkten i bevillningsutskottets betänkande, som handlar om tullen på
kli, så kan det icke komma i fråga, att jag upptager till bemötande
hvad herr Kockum anförde angående hvad utskottet yttrat i följande
ännu icke föredragna moment.

I den motion, öfver hvilken yttrande afgifvits i det nu föredragna
momentet af utskottsbetänkande^ är yrkadt, att den nuvarande tullen
på kli, utgörande 30 öre pr 100 kilogram, måtte upphäfvas. Till stöd
för detta yrkande har motionären endast anfört ett enda skäl, det att
kli i följd af tullen på denna artikel står i ett vida högre pris här än
■— för att begagna motionens ord — t. ex. i vårt grannland Danmark.
Bevillningsutskottet har i fråga om dessa prisförhållanden i sitt betänkande
lemnat följande uppgifter: Beträffande hvetekli, att priset på
denna vara varierat under tiden från och med oktober 1889 till och
med februari 1890, i Malmö mellan 9 kronor 40 öre och 10 kronor
50 öre samt i Köpenhamn mellan 9 kronor 20 öre och 10 kronor 50 öre
per 100 kilogram, och vidkommande rågkli, att priset under tiden från

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Ifrågasatt juni månad 1889 till och med februari 1890 vexlat mellan, i Malmö
tullfrihtt för g Jjr0Ij0r 40 öre och 10 kronor 30 öre samt i Köpenhamn 9 kronor
50 öre och 10 kronor 70 öre, hvadan priset på kli således varit till

(Forts.)

väsentlig del icke obetydligt högre i Köpenhamn än i Malmö. Bevillningsutskottet
bär således ådagalagt, att motionärens skäl icke är med
verkliga förhållandet öfverensstämmande. Motionären har försökt att i
någon mån bryta udden af detta genom att icke tala derom, utan
lemna det utan svar. Han har deremot granskat utskottets motivering
och dervid åtminstone antydt, att utskottet icke skilt mellan groft och
och fint kli i fråga om pris. Så är emellertid icke fallet. Jag skall
anföra några af de noteringar, som legat till grand för bevillningsutskottets
förenämnda uppgifter. Jag erinrar dervid, att dessa naturligtvis
grunda sig på officiella uppgifter och officiella noteringar, ty det har
naturligtvis icke kunnat falla utskottet in att, såsom motionären gjort,
begagna ett sväfvande uttryck »högre pris», utan utskottet har anfört
exakta siffror, hvilka, såsom sagdt är, stödja sig på officiella handlingar.
Dessa handlingar äro, för Malmö offentliggjorda uppgifter från Malmö
Stora "Valsqvarn, för Köpenhamn De Forenede Dampmöllers noteringar
och för Stockholm mäklareslutsedlar. Prisen afse groft kli. De utgjorde
per 100 kilogram å groft hvetekli:

i Stockholm 8: 75 å 9
9

—, i Köpenhamn 9: 50
—, i » 9: 80

50, i » 10:50

och i Köpenhamn 9: 50

»i » 9: 30

»i » 9: 80

»i » 10: 70

Danmark än i Sverige.

den 2 oktober 1889
den 29 samma månad i
den 24 och 26 februari 1890 i » 10

samt å groft rågkli:

den 26 juni 1889 i Malmö 8: 40 ä 8: 50

den 2 oktober » i » 8: 90 å 9: —

den 29 » » i » 9: 30 å 9:40

den 26 februari 1890 i » 10: 20 å 10: 30

således genomgående icke obetydligt högre i
Då man till stöd för en motion endast har ett skål, och detta påvisas
icke stämma med verkliga förhållandet, så är det tydligt, att den byggnad,
som uppföres på eu så lös grund, måste ramla. Motionären har
sökt hejda fallets häftighet genom att något orda om den import, som
eger rum direkt från utlandet. Jag vill derom nämna, att då skörden
förliden höst visade sig ganska klen, så skyndade sig en del företagsamma
och vakna affärsmän i Köpenhamn att köpa stora partier kli i
utlandet. De verkstälde inköpen i september och oktober, då kliprisen
stodo vida lägre än nu, på leverans under vintern. På grund af denna
lyckade affärsspekulation, ytterligare gynnad af den blida vintern, som
icke lagt något hinder i vägen för varans transporterande, hafva dessa
affärsmän kunnat utbjuda kli till så mycket billigare som det skeppats
direkt från Piga, Libau och Danzig hit till Sverige, hvarigenom fraktkostnaderna
till och omlastningskostnaderna i Köpenhamn undvikits.

Af hvad jag nu anfört vågarj jag anse framgå, att tullsatsen på
kli icke inverkat på kliprisen. Man kan hafva olika tullpolitiska åsigter
i allmänhet och särskildt kan man anse, att denna tullsats är behöflig och
nyttig, eller att den är obehöflig och skadlig, men om ett torde man

Onsdagen den 30 April, f. m.

X:o 29.

kunna enas, och det är att på grund af hvad utaf motionären blifvit i Ifrågasatt
denna fråga uppgifvet och utredt någon anledning icke finnes att göra för

ändring i nu bestående förhållanden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. orts-''

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu föreliggande punkt yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Kockum, att
kammaren, med afslag å samma hemställan, skulle besluta borttagande
af tullen å kli, alla slag.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

6—10 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

11 punkten. Oodtgörelse i

vissa fall vid

Grefve Strömfelt: Såsom ledamot af tullkomitén och i egenskap ''''^fartyg
af motionär, har jag tillåtit mig först begära ordet för att med några
upplysningar få inleda diskussionen angående den föredragna vigtiga
punkten.

Af bevillningsutskottets betänkande framgår, att tre ledamöter
inom utskottet låtit anteckna sig såsom reservanter och yrkat uppskof
med frågans afgörande. Bedan vid förlidet års riksdag ansågs dess
afgörande dock vara så angeläget, att framstäldt yrkande derpå afslogs
endast af det skäl, att embetsverkens utlåtanden och vidare utredning
då saknades. Detta skäl föreligger icke numera, ty, sedan Kongl.

Hklaj:t, efter begärda och inkomna yttranden från åtskilliga handels- och
sjöfartsnämnder, skeppsbyggare m. fl., angående lättnader för sjöfartsnäringen,
i hvilka yttranden begärdes, bland annat, »tullrestitution» för
fartygsmateriel, öfverlemnat detta ärende till tullkomitén, till hvilken
komité sådant ärende obestridligen hör, och komitén, efter samarbete
med åtskilliga föreståndare för Sveriges förnämsta skeppsvarf och verkstäder,
afgifvit förslag, samt detta förslag blifvit från Kongl. Maj:t ytterligare
remitteradt till embetsverken, från embetsverken till Konungens
befallningshafvande i Henne län och derifrån till samtliga handels- och
sjöfartsnämnder, skeppsbyggare m. fl., och dessa afgifvit yttranden, som
tillika med embetsverkans utlåtanden till Kongl. Maj:t inkommit, måste
denna fråga anses vara, och är också, till fullo utredd. Frågan är
dessutom af den beskaffenhet, att ett ytterligare uppskof kan varda ödesdigert
nog, icke allenast för den industri, hvarom här är fråga, utan
jemväl för det ekonomiska system, som, längre än nödvändigt är,
undanhåller skeppsbyggnadsindnstrien en densamma år 1888 af systemet
fråntagen rätt, som samma industri då i nära 50 år innehaft. Den

N:o 29. 16 Onsdagen den 30 April, f. in.

Oodtgörelse i svenska skeppsbyggnadsindustrien bär nemligen från 1839 haft delvis
vissa fall vid eqer pr0Centvis restitution, och från 1857 full sådan af erlagd tull för
nybyggnad, till fartyg sbyggnad från utlandet införd materiel, då tull varit denfFortsfi
samma åsatt. "År 1871 upphäfdes tullen på de flesta vigtigaste skeppsbyggnadsmaterial.
Då försvann också i och med det samma behofvet
af tullrestitution och denna qvarstod sedan till 18S8 endast för segel
och segelduk. År 1888 åsattes åter tull de vigtigaste skeppsbvggnadsmatenal,
men utan att restitution eller godtgörelse för dessa tullars
inverkan på nämnda material lemnades. Vid 1889 års riksdag beslöts
att lemna restitution af erlagd tull för material, som blifvit infördt
från utlandet och användt till reparation och förbyggnad, men för den
vida större delen af skeppsvarfvens verksamhet och tillverkningar, eller
nybyggnad af fartyg, qvarstå ännu tullarne utan rätt till godtgörelse
eller restitution. Två år hafva så förgått. Huru ett sådant förhållande
skall inverka på den svenska skeppsbyggnadsindustrien, i konkurrens
med den utländska, derom kan hvar och en af herrarne lätt göra sig
eu föreställning, då jag nämner, att skeppsbyggnadsindustrien i Norge
har tullfria materiel, och att förhållandet är enahanda i England-, i
Tyskland, der höga tullar äro åsätta sådana tillverkningar, som användas
för skeppsbyggnadsindustrien, har man meddelat denna industri fullständig
tullfrihet vid införandet af dessa artiklar, då de skola användas
till fartvgsbyggnad; denna tullfrihet är sa långt utsträckt, att den är
medgifven äfven för ångpannor och maskiner, som skola insättas i
fartyg; i Danmark har nämnda industri restitution och i Frankrike
och ''Italien har, efter att derstädes under en följd af år sådan restitution
lemnats, men frångåtts, såsom icke verksam, man i stället antagit
viss godtgörelse per brutto-ton. Jag vill i förbigående nämna, hurusom
Horges sjögående tonnage år 1888 var, i afseende på storleken, det
tredje i ordningen inom alla verldens länder. Först kom England, sa
Amerika och så Horge med ett tonnage af 1,456,264 tons, under det
att Sverige, som har lika stora om icke större förutsättningar för denna
industris utveckling, var det åttonde i ordningen och hade sjögående
fartyg med ett tonnage af endast 462,392 tons. Hvar och en bör då
lätt kunna finna, hurusom, under sådana förhållanden, den svenska
skeppsbyggnadsindustrien icke rimligtvis kan med den utländska upptaga
någon konkurrens, än mindre förkofra sig. Den uppgående konjunkturens
kraf på nya fartyg är, såsom det från flera hall sagts, snart
fyldt af utländska skeppsvarf och verkstäder. Om frågan ytterligare
uppskjutos och ingenting göres för att återlemna den svenska skeppsbyggnadsindustrien
dess under 50 år innehafda rättighet till restitution
eller godtgörelse, är fara värdi, att, den ännu eu gång får deltaga i
eu nedgående konjunktur, utan att ens hafva återfått denna sin rätt,
än mindre någon hjelp. Enligt min tanke om denna industris nödvändiga
kraf måste frågan nu afgöras.

Jag vill vid uttalandet af denna min åsigt påpeka, hurusom samtlige
komiténs ledamöter haft samma uppfattning. Reservanterna säga.
»lika med öfrige komiterade äro vi öfvertygade, att den svenska skepps -

Onsdagen don 30 April, f. m.

Xso 29.

byggnadsindustrien är i behof af alla de förmåner, som skäligen kunna Godtgörelse -i
medgifvas densamma». vissa fall vid

Efter hvad jag här yttrat, torde det för herrarne vara tydligt, att a^

.jag hyser den innerligaste öfvertygelse, att någonting nu måste göras. (F0rts)

Antingen måste restitution lemnas på det gamla sättet eller också tull- ^ ''''

komiténs af mig upptagna och af bevillningsutskottet tillstyrkta förslag
.godkännas.

Jag ber nu att med några ord få belysa de olika förslagen. Reservantens,
herr Styffe, förslag innehåller restitution af erlagd tull.

Det är det sätt, som till 1888 begagnades här i landet och som blifvit
•användt i de flesta andra länder, der tull varit åsatt fartygsmateriel;
men detta sätt för godtgörelse är numera öfvergifvet af de nationer,
jag nyss uppräknat, utom Danmark. Detta är väl ett bevis för att
det icke varit till fyllestgörande, äfvensom att det numera kan anses
föråldradt. Det förorsakar skeppsvarfven en stor och kostbar kontroll.

Om herrarne hafva läst reservationen, hafva herrarne säkerligen sett,
hurusom nära nog en hel sida upptages af kontroll-bestämmelser, bland
andra den, »att varfs och verkstadsinnehafvaren, när fartyget är fullt
färdigt, till generaltullstyrelsen aflemnar en af honom under edlig förpligtelse
afgifven och af tvenne hans biträden, som med arbetet tagit
befattning, bestyrkt noggrann förteckning öfver myckenheten af alla
de till fartyget använda materialier och skeppsförnödenheter, för hvilka
restitution sökes.» Det är väl alldeles tydligt att det kan finnas en
och annan varfsinnehafvare, som tvekar att under »edlig förpligtelse»
afgifva ett sådant intyg. Men om äfven detta skulle låta sig göra, så
förorsakar föreskriften en ofantlig stor och kostbar kontroll. Vidare
drifver detta system ovilkorligen till användande af utländsk materiel
och skadar derigenom i hög grad sådana inhemska industrier, som
t. ex. plåttillverkningen äfvensom tillverkningen af jern, ankare, kettingar
o. s. v. Då jag nu för eder, mine herrar, tager mig friheten nämna,
att af de undersökningar som komitén verkstält, framgår att, till en
brutto-ton åtgår 10 centner svbnskt jern och 11 8ji centner engelskt,
emedan det är sämre, och att af dessa 10 centner per bruttoton utgöres
2/e af plåt. Detta stämmer fullkomligt in med de beräkningar, som
blifvit gjorda öfver åtgående materialier till åtskilliga fartyg, och dessa
äro ganska många, både engelska och svenska, tv äfven från England
hafva vi haft uppgifter i detta afseende — så inses hvilken stor skada
detta system måste tillfoga annan inhemsk industri.

Eu ber jag att få påpeka erfarenhet från utlandet. Frankrike och
Italien lemnade restitution på det af reservanten föreslagna och här i
Sverige begagnade sättet, i Frankrike till 1881 och i Italien ända till
1886. Men man märkte, att oaktadt denna restitution, byggnadstonnaget
nedgick, särdeles i Frankrike. Der utfärdades då, den 29 januari 1881,
en lag, hvarigenom »godtgörelse» per bruttoton lemnades och sedan
dess har byggnadstonnaget der betydligt stigit. Denna ersättning är
mycket större, än här blifvit föreslagen, och i den ligger utan tvifvel
premiering. Ett faktum är emellertid, att det franska byggnadstonnaget

Första Kammarens Prat. 1890. N:o 29. 2

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Godtgörelse i nedgick under det restitution lemnades på det sätt, som reservanten
vissa fall vid jlär föreslagit, men att det uppgick sedan »godtgörelse» lemnades per
nyhyfarTd ^bruttoton. Detta intygas af en utaf våra svenska generalkonsuler,
(Forte) högt aktad för sitt nitiska arbete. Jag är icke i tillfälle att uppläsa

°r S hans skrifvelse, men han säger, att sedan man i Frankrike inslagit på.

denna väg, byggnadstonnaget uppgått icke så obetydligt, och att man
måste tillskrifva systemet denna verkan. I Italien utfärdades år 188&
en lag, också med frånträdande af restitutions-systemet, med godtgörelse
per bruttoton. Restitutions-systemet drifver slutligen till en,,
enligt min tanke, alldeles orimlig premiering af andra utländska industrier.
Alla de industrier derstädes, Indika tillverka varor, som begagnas
vid fartygsbyggnad erhålla faktiskt premiering genom restitution på
det sätt "reservanten föreslagit. Tullen skall visserligen en gång betalas,
men den återfås till hela sitt belopp.

Så stora olägenheter äro förenade med restitutions-systemet, att
tull-komitén icke ansett sig kunna förorda detsamma, utan har utarbetat
det förslag, som här föreligger och som blifvit af bevillningsutskottet
förordadt, nemligen att godtgörelse må ske per bruttoton,
dock icke efter samma grunder som i Frankrike och Italien, just för
att undvika premiering.

Komiténs förslag grundar sig på den satsen, att tull, ålagd eu
vara, fördyrar denna vara antingen med hela beloppet eller någon del
deraf, eller ock hindrar den varans pris att sjunka; i båda fallen fördvras
varan. Det är väl alldeles tydligt, att om den svenska skeppsbyggnadsindustrien
skall kunna använda det erkändt bättre, men genom
tull fördyrade svenska materialet och konkurrera med den utländska
skeppsbyggnadsindustrien om sådana fartyg, hvilka äro afsedda att gå
i utländsk fraktfart eller säljas till utlandet, så måste godtgörelse för
den åsätta tullens inverkan på byggnadsmaterialet lemnas vår skeppsbyggnadsindustri.
Tullkomitén har vid sina beräkningar gått ytterst
noggrant tillväga, Efter att till ledning hafva erhållit åtskilliga
materialuppgifter från England öfver der byggda fartyg äfvensom
åtskilliga beräkningar från svenska verkstäder, och efter att hafva med
sig adjungerat föreståndare för flere af de svenska skeppsvarfven, flere
frihandlare än protektionister, kom tullkomitén till det resultat, att
den borde föreslå godtgörelse, motsvarande tullen på de hufvudsakligaste
och mest använda materialier, såsom plåt, jern och bult. Deremot
intogs icke i någon beräkning sådana effekter som stag, ankare,
ketting, pannor, ångmaskiner eller någon sorts inredning. Medelsiffran
blef något större än den här angifna. Med hänsyn dertill, att af svenskt
material icke åtgår så mycket, som af det sämre utländska, nedsattes
medelsiffrorna till de föreslagna. Den högsta var för ångfartyg af jern
och stål 18 kr., då man endast beräknade de nyss nämnda materialierne,
och 21 kr., då man beräknade äfven dem, som komitén icke medtagit;
15 kr. var den lägsta medelsiffran, och mellan 15 och 18 stannade
komitén vid 16 kr., af skäl som jag anfört. Brutto-tonnaget lädes
till grund för beräkningen, derför att detta ganska bestämdt angifver

Orndagen den 30 April, f. m.

N:o 29.

materialåtgången, då deremot annat tonnage icke utgör någon ledning.
Sålunda lär, hvad angående material till fartyg beträffar, ett passagerarefartyg
hafva ett mindre netto-tonnage än ett lika stort lastfartyg. Det
af komitén föreslagna godtgörelsesystemet har många störa fördelar.
Det undviker all restitutionskontroll, med åtföljande stora kostnader.
Det drifver till användande af inhemskt material, hvilket till och med
icke kunnat af reservanterne inom tullkomitén »bestridas». Dessa
säga nemligen: »å andra sidan kan icke bestridas, att det af komitén
föreslagna sättet att understödja skeppsbyggnadsindustrien är enkelt att
tillämpa, samt att det är fördelaktigt icke blott för denna industri, utan
äfven för vissa grenar af den svenska jernhandteringen, enär derigenom
tvifvelsutan svensk skeppsplåt och spantjern m. m. skulle vid byggande
af nya fartyg här i landet vinna en ökad användning.» Det är således
för formens skull som reservanterne inom tullkomitén förordat restitutionen
men de erkänna till fullo, att komitéens förslag är ett kraftigt
inlägg för den svenska industrien i de handteringar, som tillverka byggnadsmaterial.
Detta system innebar ock fullständig restitution aferlagd
tull, derest utländsk material blifvit begagnadt. Således sker der icke
heller någon orättvisa. Italiens och Frankrikes exempel äro till förmån
för detta system, ty, såsom jag förut nämnde, har eu svensk generalkonsul
i Frankrike sagt, att detsamma der otvifvelaktigt varit orsaken
till det nu uppgående byggnadstonnaget.

För rederierna har detta system äfven en stor fördel. De få bättre
fartyg, bättre materiel och mindre tyngd för ungefär samma pris, som
om de byggde af utländsk sämre materiel. Denna form af godtgörelse
skadar på intet sätt någon annan inhemsk industri, såsom det af reservanten
framstälda förslaget ovilkorligen gör.

Nu har jag väl hört att man säger, och jag är säker, att talaren
näst efter mig kommer att föra det ordet på tungan: här ärpremiering.
Jag vågar bestrida detta. Här är endast föreslaget så stor godtgörelse,
som tullen anses kunna prisstegra de hufvudsaklig ast åtgående materialierna.
Någon premiering kan sådant omöjligen innebära i annat
fall, än då tullen icke verkar till sitt fulla belopp; då blir det en premiering
för skilnaden emellan tullsiffran och det effeetiva belopp,
den verkar. Detta har kommitén förutsett och sökt förekomma genom
att icke beräkna tull på flera än de nödvändigaste, största och mest
använda byggnadsmaterialierna, med frånseende af en mängd andra.
Deremot är det system, hvilket, om detta förkastas, måste antagas, nemligen
det gamla restitutions-systemet, en absolut premiering och en premiering
till större omfång för de utländska materialverkstäderna. De
som tänka på premiering, måtte väl hellre premiera de inhemska verkstäderna
med ett under alla förhållanden ringa belopp, än de utländska
med ett stort.

Det är vidare sagdt, att bär är fråga, att införa en nyhet i den
svenska lagstiftningen. Så är förhållandet; men nyheten har vunnit
erkännande. Jag ber få nämna, att bland alla dem/som dels utarbetat
förslaget, dels blifvit hörda, hafva af tullkomitén? sju ledamöter, fem

Godtgörelse i
vissa fall vid
nybyggnad, aj
fartyg.
(Forts.)

>'':0 29.

Godtgörelse
vissa fall v
nybyggnad
fartyg.
(Forts.)

20 Onsdagen den 30 April, f. m.

i ansett detta system vara det enda rätta, de två andra höllo på det

d gamla systemet. Af tillkallade varfsegare och skeppsbyggare hafva
samtlige instämt i det föreslagna godtgörelse-systemet. Af tre Konungens
Befallningshafvande hafva två förordat detsamma; den tredje yttrade
sig för den gamla restitutionsformen. Af nitton handels- och
sjöfartsnämnder hafva tretton, deraf en vilkorligt, biträdt komiterades
förslag och endast sex den gamla restitutionsformen. Embetsverken
hålla säkert fast vid det gamla sättet. Ett faktum är således att 24
hafva uttalat sig för det nya och endast 11 för det gamla systemet.
Det här föreslagna godtgörelsesystemet är således understöd! af det öfvervägande
stora flertalet. Jag skall nu sluta för denna gång. Jag ber
dock Eder, mine herrar, noga betänka, innan sedeln till förkastelse
lägges i urnan. Jag har tagit mig friheten att här i kammaren föra
den stora och vigtiga skeppsbvggnads-industriens talan, en industri, som
visserligen tillhör sjöfartsnäringen, men till största delen står fri,tyden
berör sjöfartsnäringen endast i så måtto, som densamma kan erhålla
billigare fartyg.

Jag anhåller att kammaren måtte biträda utskottets åsigt, till hvilken
jag, herr vice talman, anhåller om bifall.

Herr Abelin: I likhet med motionären och utskottet anser jag
frågan om sjöfartsnäringen och skeppsbyggeri upphjelpande vara en
fråga af »trängande vigt». Man kan derför icke annat än vara motionären
tacksam för det han redan nu bragt frågan åter på tal och fört
den framåt dit den är.

Af myndigheters och korporationers utlåtanden liksom af enskilda
uttalanden vill det synas som insåge man allmänt sjöfartsnäringens störa
betydelse för landet, de bekymmer det nuvarande tillståndet ingifver
och nödvändigheten att vidtaga åtgärder för afhjelpande af dessa om
man än icke är ense om sättet, hvarpå det bör ske. Deremot synes
man icke lika allmänt eller till fullo uppskatta betydelsen af skeppsbyggerirörelsen
och de fördelar denna, i stor skala bedrifven, skulle
tillföra landet, ty gjorde man det, skulle man icke anse åtgärder för
upphjelpande af denna näring allena såsom opåkallade eller öfverflödiga.
Då man förmenar att en godtgörelse sådan som motionären ifrågasatt
skulle komma väl skeppsbyggerierna och de näringar, hvaraf de betjena
sig, men icke rederierna till godo, så kan detta icke gerna härröra af
annat än obekantskap med rätta förhållandet. Utskottet har anfört skäl
för sin olika uppfattning och giltigheten af dessa skäl är jag i tillfälle
att för visst fall bestyrka. Det har nemligen under den sista tiden,
sedan tullkomiténs förslag om restitution blifvit bekant, vid uppgörande
af större fartygs beställningar blifvit ifrågasatt att i kontrakten borde
upptagas det vilkor att, derest restitution komme arbetet till godo, priset
skulle, köparen till favör, derefter jemkas eller rättas. Och visst är
att kommer restitution väl till stånd, så skulle konkurrensen inom landet
nödga verkstäderna att nedgå så lågt i pris, att större delen af
restitutionen komme fartygsbeställarne eller rederierna till godo.

Onsdagen den 30 April, f. m.

>T:o 29.

Detta må nu vara godt och väl i och för sig, men det bör ej vara Oodtgörehe i
den enda eftersträfvansvärda effekten af åtgärden i fråga. Mig synes
det vara en angelägenhet af största vigt att de svenska skeppsbygge-ny ''fortyg.
rierna, som nu skörda föga eller ingen vinst af nybyggnader, sattes i (F0rts.)
tillfälle att äfven i utlandet upptaga och underhålla konkurrensen med
de utländska verkstäderna, och dertill, synes mig, är motionärens förslag
synnerligen väl lämpadt. En restitution åter enligt reservanternas
till tullkomitén förslag, genom hvars tillämpning fartygsbyggarne skulle
manas att använda företrädesvis det prisbilligare utlänska materialet,
skulle visserligen bereda dessa en större tillfällig vinst och oberättigadt
nog, sätta dem i långt fördelaktigare ställning än dem, som betjena sig
af hufvudsakligen inhemsk material. Men utom det att detta vore
ungefär detsamma som att borttaga det skydd, som bergsmän ochjerntillverkare
nu ega, så skulle åtgärden icke leda till det mål, som sedt
ur synpunkten af det allmännas fördel, borde eftersträfvas, det mål
nemligen att i utlandet gifva ökadt förtroende och ökadt anlitande åt de
svenska skeppsbyggerierna, ty det är icke endast det svenska arbetet
man eftersträfva!- utan äfven och än mer det svenska materialet, men
då detta är jemförelsevis dyrt och det gifves en gräns för fartygsbeställarens
benägenhet att höja priset utöfver det, som i utlandet kan
betingas, så inses nödvändigheten att sätta de svenska verkstäderna i
tillfälle att med anlitande af svenska materialier sänka priset å arbetet,
så vida icke beställningarne skola gå ifrån oss till utlandet. Såsom
bevis huru högt man skattar användning af svenskt material till fartyg,
kan jag nämna att i hvarje med utlandet afslutadt kontrakt sedan
flere år tillbaka intagits bestämmelse derom, och man är så pass förtrogen
med våra förhållanden att man till och med fordrar att en viss
verkstads eller visst jernhruks material skall användas. Och huru stor
betydelse det kan hafva för landet att våra svenska skeppsbyggerier
upptaga konkurrensen med utlandet, derpå kan såsom bevis anföras det
sakförhållandet att vid den af våra verkstäder, den om hvars förhållanden
jag har någon kännedom, värdet af de ingångna utländska kontraherade
beställningarna uppgick den 1 januari 1890 till 3,185,000 kronor.

Såsom jag förut nämnt skörda verkstäderna en blott ringa, om någon
vinst på nybyggnader, icke sällan endast förlust; men jag har anfört
detta ur verkligheten hemtade exempel för att visa, hvilken stor betydelse
det kan hafva att upptaga konkurrensen med utlandet, hvilka
stora summor af utländskt kapital, som genom ett i stor skala drifvet
skeppsbyggeri skulle kunna tillföras landet och komma dess öfriga
näringar och arbetarebefolkning till godo. Om nu det antydda resultatet
kan i sin mån tillskrifvas det förtroende, den ifrågavarande verkstadens
arbete lyckats tillvinna sig, så har dock den omständigheten
att verkstaden hufvudsakligast eller uteslutande begagnat sig af svenskt
material sin stora andel deri. Och komme motionärens eller utskottets
förslag att tillämpas, så skulle användningen af svenskt material komma
mer till heders vid samtliga våra skeppsbyggerier, hvilka derigenom
skulle få en långt större utländsk marknad än nu är förhållandet, det

tf:0 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Qodtgörelse i uppgiga siflertalet skulle måhända mångdubblas — och den omstän oissa

fall vid djgheten, att detta tillvägagångssätt skulle komma äfven andra landets
nnnnaanad åt .y. 1 °. S? i ta-i i • i

.aringar till godo, bor val icke gorå svenska .Riksdagen mindre gynsamt
stämd för ett förslag, hvars fördelar i öfrig! ligga i öppen dag.
Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag.

nybyggnad af
fartyg.
(Forts.)

Herr Wsern: Ehuru rätt mycket besvärad af heshet vill jag
dock icke underlåta att säga några ord. Jag hade ämnat framhålla
och instämma i utskottets yttrande derom, att när tiderna äro goda, så
blifva de föreslagna bestämmelseåna till fördel för fartygsbyggarne, men
när tiderna äro dåliga, blifva dessa nödsakade sälja sina fartyg till låga
priser, och då blir det ju en fördel för redarne. Jag säger att jag
både ämnat yttra några ord derom, och att denna tanke är fullt rigtig
efter mitt förmenande, men jag kan afhålla mig derifrån, då den siste
talaren så bestämdt lade vigt på detta, att det är redarne, som under
ogynsamma förhållanden få nytta af detta premieringssystem. Hvilka
äro då redarne? Jo, de bestå af inländske män och äfven till stor del
af utländingar. Jag vill gerna göra hvad jag kan för näringarne, men
tillstår att redan det, att utländingar skulle gynnas på det sätt att de
af svenska statsmedel skulle erhålla ganska betydliga kontanta belopp
derför att de köpa varor i Sverige, anser jag vara ganska betänkligt.
Jag tror att vi här först behöfva göra eu ganska noggrann undersökning,
och den kan blifva rätt vidlyftig.

Utskottet har gjort en beräkning, som slutar med en kostnad af
192,000 kronor, men den siste ärade talaren försäkrade, och jag tror
honom, att ersättningen skulle mångdubblas, derest vi antaga detta förslag.
Då skall sålunda svenska statsverket under en tid, som ej är
egentligen ogynsam för våra skeppsvarf, anslå medel till att hjelpa
utländingen att köpa billiga fartyg hos oss. Jag tillstår att jag ej kan
vara med om det sättet att uppmuntra någon industri. Men det stannar
icke vid detta. Det är enligt utskottets förslag icke nog att man på
detta sätt gifver utländingen stora anslag för att han skall köpa
varor hos oss, utan man sätter honom i ett alldeles afgjordt bättre läge,
än den svenske industriidkaren inom samma yrke. Utskottets förslag
innehåller att för hvad storlek som helst ett fartyg må hafva, skall full
godtgörelse tillkomma den utländske köparen, men under ett visst antal
ton tillkommer någon sådan ej svenske köpare. Sålunda, om eu
utländing och en svensk konkurrera om samma fartyg af mindre storlek
vid ett svenskt skeppsvarf, får utländingen det med svenska statsverkets
biträde vida billigare. Jag tillstår att detta synes mig vara ett
hån mot talet att vilja hjelpa den svenska sjöfarten.

Det var för några dagar sedan fråga om att genom nedsättning i
fyr- och båk-afgifterna bereda lättnader för vår sjöfart, men det bestreds
då på det bestämdaste, och då hette det, att enär äfven utländingarne
betala dessa afgifter, borde ingen nedsättning i dem ifrågakomma.
Motionären i nu föreliggande fråga sade tillika att utländingarne
skulle få större fördelar än svenskarne, emedan de voro så många.

Onsdagen den 30 April,, f. m. 23 N:o 29.

Sålunda skulle en större fördel anses tillkomma utländingarne, blott derför Godtgördse i
att de äro så många. Låtomoss nu, mina herrar, tillämpa detsamma
äfven här. Äro ej utländingarne många i detta fall också? Men här fartyg.

tillkommer att när utländingarne icke äro flera, utan en utländing (Forts.)

svarar mot en svensk och fråga är om fartyg af en viss storlek, så
skall utländingen hafva en förmån på svenska statens bekostnad, men
ej svensken.

Hela detta förslag förefaller mig förkastligt, och det kan vara skäl
att noga tänka efter, om det också finnes någon verklig grund derför.

''Till fördel för detsamma nämndes att det blefve en orimlig premiering
den, som skulle uppkomma genom restitution för användning af utländska
materialier. Hvaruti ligger orimligheten af denna premiering?

Hvilken är dess grund? Jo, att de herrar, som nu äro i majoriteten
hafva satt tullar på utländska varor. Restitutionen motsvarar sålunda
tullen. Men när tullen pålades, försäkrade man att tullen fördyrar icke
varan. Nu hafva vi emellertid hört, att den fördyrar så mycket, att
■don åstadkommer en orimlig prisskilnad. Jag tror ej att den logiken
håller streck.

Vi äro, mina lierrar, af mycket olika åsigter, majoriteten och minoriteten,
i afseende på tullfrågor. I ansen att allmänheten bör beskattas
till fördel för yrkesidkarne. Nåväl, jag är af motsatt åsigt. Men naturligtvis,
som majoriteten vill, så blir det. Men jag hemställer till
majoriteten, om det ej är skilnad emellan att taga skatt af den stora
allmänheten, att pålägga den några bördor för yrkesidkarnes skull, och
att, såsom det här är fråga om, att bereda ett yrke svårigheter för att
möjligen hjelpa ett annat. Hafva vi dock icke skäl att väl betänka
<oss, innan vi besluta oss för något sådant?

Här är taladt om sjöfarten, såsom om äfven den skulle hafva nytta
af de föreslagna bestämmelserna. Med afseende härpå ber jag få nämna,
att premieringssystemet i och för sig förutsätter att man bör betrakta
såsom en fördel att det bygges så många fartyg som möjligt, men detta
står i strid mot den åsigten att man ej bör bygga flera fartyg, än att
deras begagnande blir en lönande näring. Vi skulle här sålunda inlägga
något främmande, ty man skulle nu ej bygga i enlighet med
behofvet, utan för premieringens skull, och deri ligger det betänkliga,

.att man bygger mera, än behofvet kräfver. Och just detta har enligt
min öfvertygelse gjort mycket till att skapa de daliga tiderna för sjöfartsnäringen,
att man byggt så många fartyg man kunnat utan att
taga hänsyn till, huruvida det kunna lönat sig att använda dem eller
icke. Men när vi nu kommit till ett förslag, som icke blott innebär
-den betänkliga premieringen utan också att det skall blifva billigare
för utländingen än för oss sjelfva, att få svenska fartyg, så tror jag,
mina herrar, att hvar och en, som ej vill begå den orättvisan att gynna
ett yrke på det andras bekostnad, något besinnar sig, innan han går
in på detta förslag.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

N:o 29.

Oodtgörelse
vissa /all v
nybyggnad
fartyg.
(Forts.)

24 Onsdagen den 30 April. f. m.

* Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till

“.sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Bennich: Den förste ärade talaren behagade fästa uppmärksamheten
på, huruledes 1888 års Riksdag brutit med den mer än
femtioåriga ordningen att restituera tullafgifter vid nybyggnad af fartyg
och huru 1889 års riksdag vidhållit detta afbrott i denna för skeppsbyggerierna
förut medgifha förmån. Han utkastade derigenom en ganska
hård förebråelse mot det. nya systemet, under hvilket vi äro lyckliga
att för närvarande lefva, och jag är icke den, som vill i någon
mån motsäga hans förebråelse i detta hänseende. Det var det nyasystemets
män, hvilka ansågo lämpligt att fråntaga skeppsbvggeriernaen
förmån, som de fått åtnjuta ända sedan 1831, då restitution medgafs
för alla till skeppsbyggeri använda med tull belagda utländska
materialier — en tullrestitution som sedermera bibehölls för de få.
återstående utländska byggnadsmaterialier, för hvilka det gamla systemet
icke beviljat tullfrihet. Jag tror att det var en fullt rättvis och lämplig
behandling af skeppsbyggerierna att låta dem få. åter de tullafgifter
de måst erlägga för använda utländska materialier till fartyg, icke blott
vid reparation och förbyggnad, utan äfven vid nybyggande, och dettautom
afseende på, om fartygen byggdes eller reparerades för utländsk
eller svensk mans räkning.

Nu vill man införa en alldeles ny metod. Metoden har blifvit i
viss mån skildrad till sina verkningar af den talare, som näst före mig
hade ordet, och det låter omöjligen förneka sig att metoden är lika ny,,
som orättvis mot svenska skeppsredare. Man tyckes föreställa sig att
skepprederirörelsen icke förtjenar så mycket afseende, som skeppsbyggeriet,
men jag vågar hemställa till Eder, mina herrar, om till en sådan
föreställning finnes någon rimlig grund. Det är ju svenska skeppsredarne,
hvilka hufvudsakligen begagna de fartyg, som här byggas.

Icke nog med att det system, hvilket nu skulle genomföras med
premiering eller s. k. godtgörelse, är nytt för våra förhållanden och
i norden fullständigt oförsökt samt tillika orättvist emot vår skeppsrederirörelse,
innebär det derjemte i sig så många andra olägenheter
och inger sådana betänkligheter, att hvar och en, som icke obetingadt
vill gå in på att svenska statskassan och svenska medborgare skola,
genom direkta anslag och understöd uppmuntra den ena eller andra;
näringen, måste betänka sig mer än en gång innan han tager första
steget på den banan. Ty onekligen innebär föreliggande förslag, den
tanke, att utförseln af svenska tillverkningar skall uppmuntras icke
blott genom återbekommande af den tull som möjligen blifvit erlagd
för utländska i tillverkningen använda materialier utan ock genom en
mot tullafgiften svarande premie för vid samma tillverkning använda,
svenska materialier af liknande beskaffenhet. Om man nu börjar med
att på detta sätt godtgöra den ene eller andre producenten för hvad
han åstadkommit till förmån för skeppsbyggeriet, hvad är det då, som
hindrar att nästa gång infinner sig också en verkstad eller flera och

Onsdagen den 30 April, f. m.

I:o 29.

saga: »vi arbeta väl lika mycket för svensk industri, och export af dess
tillverkningar, som någon annan, hvarför få då icke äfven vi, denna
s. b. godtgörelse, såsom premieringen benämnes?» Våra mekaniska
verkstäder, hvilka för export tillverka jordbruksmaskiner och åkerbruksredskap,
använda vid sina tillverkningar såväl jern om andra materialier
af dels svenskt och dels utländskt ursprung. Dessa komma nu och
säga: »I gifven utländingar, som köpa svenska fartyg, en godtgörelse
beräknad ungefär efter hvad de i varan ingående materialier, om de
vore utländska, skulle draga i tull; hvarför skolen I icke gifva oss, som
tillverka åkerbruksredskap, en dylik godtgörelse, vi använda både
svenskt och utländskt jern?» Det vore, mina herrar, en orättvisa mot
dessa verkstäder, om ej äfven de finge sin godtgörelse, och fullföljer
man det systemet, skulle det vara högst intressant att veta, hvem som
slutligen skall betala all den godtgörelse som skall utgå vid utförsel af
svenska tillverkningar, vid hvilka möjligen blifvit använda några tull
underkastade utländska materialier. Och till hvem skall denna godtgörelse
i sjelfva verket slutligen erläggas? Naturligtvis till utländingen
som köper våra produkter? Jag ber att ännu en gång få fästa uppmärksamheten
på konseqvenserna. Glömmer man den gamla satsen,
»principiis obsta», så är man inne på det sluttande planet, der det ena
krafvet efter det andra kommer att göra sig gällande mot svenska folket
och svenska statskassan.

Den näst föregående talaren fäste uppmärksamheten på de svenska
redarn e, huru de blifvit styfmoderligt behandlade i jemförelse med utländingar,
som köpa våra fartyg. Otvifvelaktigt är detta ämne förtjent
af synnerlig uppmärksamhet. De svenska redare, som sysselsätta en
stor flotta i vår inrikes sjöfart, begagna dervid i allmänhet fartyg under
det minimitontal, som här skulle premieras. Detta, mina herrar, synes
man vilja lemna utan afseende och i stället blott tänka på att gynna
utländingar, som köpa våra fartyg, äfven om dessa sedermera begagnas
för idkande af kustfart i Sverige, hvartill flera nationer äro berättigade.
Är detta rimligt? Jag är, såsom I väl veten, mina herrar, oj afvogt
sinnad mot utländingarne, jag anser dem böra behandlas med full rättvisa,
lika väl som våra egna landsmän, men icke anser jag mig såsom
svensk berättigad att gynna utländingarne framför våra landsmän, hvilket
dock skulle blifva följden af det system, som nu föreslagits.

Den förste ärade talaren yttrade om den såkallade »godtgörelsen»,
hvilken jag kallar premiering, att den innefattar blott full godtgörelse
efter medelberäkning af de tullafgifter, som skulle drabba de utländska
materialier, med hvilka de i deras ställe använda inhemska borde betraktas
lika berättigade till godtgörelse. I dag är möjligtvis denna
godtgörelse tillfredsställande, jag vågar icke tvista med den ärade talaren
derom; Men huru ställer sig godtgörelsen om ett år? Om jag icke
misstager mig för mycket, är man långt ifrån nöjd med de tullsatser,
hvilka för närvarande äro bestämda för en och annan eller många af
de artiklar, hvilka utgöra föremål för svensk produktion. Ti hafva med
sannolikhet att inom den närmaste framtiden motse motioner om betyd -

Oodtgörelse i
vissa fall vid
nybyggnad af
fartyg.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

•Oodtgöreese iligt förhöjda tullar bland annat på åtskilliga jernartiklar. Med den
•vissa fall vid rätt, majoriteten egen, kommer den naturligtvis att votera dessa förhöjda
y fartyg. tullar, och den kommer att göra det med dubbel smak, derest tullför (Forts.

) höjningen kommer att tillika verka en motsvarande förhöjning i godt görelsen

vid export af tillverkningar, i hvilka dessa ämnen ingå. Huru
går det då, med den fulla godtgörelsen ? Jo, i dag 16 kronor per ton,
nästa år hafva vi höjt tullarne på jernartiklar med kanske 20 eller 30
procent. Då få vi söka upp en ny s. k. godtgörelse, och hvar är
gränsen?

Hela detta system anser jag alldeles falskt och förkastligt, om det
också må vara godkändt af två stater i Europa, Frankrike och Italien.
Hägra andra stater, som accepterat ett dylikt system hafva vi ännu
icke hört uppgifvas. Man säger att det är endast vårt land och Danmark,
som gifva restitution. Ja, vi gifva restitution, och hafva gifvit
restitution, och det anser jag också bör ega rum framgent. Men huru
göra Tyskland och Norge? De tillåta tullfri införsel af utländska materialier,
som skola användas vid skeppsbyggerierna. Detta är ju sak
samma, utom att det är en ginare väg. Hufmdsaken är att materialier
för skeppsbyggeri äro i dessa länder tullfria, likasom de varit
hos oss och i Danmark.

Jag beklagar att man någonsin afbröt den medgifna restitutionen
af erlagda tullar och jag hoppas att den kommer att mycket snart
återinföras.

Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på ännu en sak, nemligen
att under det utskottet, med all tillbörlig uppmärksamhet och
hänsyn till pågående förberedande åtgärder genom t. ex. tullkomitén,
afhållit sig från att i förväg föreslå något ingripande beslut angående
tullafgifterna, så har deremot utskottet icke haft samma hänsyn till de
förberedande undersökningar, som pågå angående sjöfartsnäringens upphjelpande.
Frågan derom är, såsom vi veta, föremål för en nedsatt
komité. Men denna komités arbeten vill man icke afbida, utan här
skall man rusa åstad i förväg, och när man då åberopar auktoriteter
till stöd för sitt förslag, lemnas utan afseende sjöfartsnämnderna just
å de största handelsplatserna, hvilka så vidt jag förstått referaten, icke
varit vänner af det nya systemet.

Det tinnes också ett par andra myndigheter, hvilka varit i tillfälle
att yttra sig öfver denna fråga, och hvilka ganska allvarligt motsatt
sig premieringssy stena et, nemligen generaltullstyrelsen och kommerskollegium.
Om tullstyrelsens yttrande afgifvits under den tid, då jag
hade äran att utöfva något inflytande inom det embetsverket, skulle
jag funnit det helt naturligt, att nuvarande bevillningsutskott helt och hållet
ignorerat yttrandet; men sedan det nya systemet fått sin man i spetsen
för detta embetsverk, förefaller det mig mera än anmärkningsvärd^ att
icke ens efter den tiden tullstyrelsens uttalande tillmätits något som
helst afseende i denna fråga. Jag vågar dock tro att så mycket afseende
borde hafva blifvit tillmätt detta verks uttalande nu, att åtminstone
utskottet icke i strid mot sitt förfarande vid behandling af öfriga tull -

Onsdagen den 30 April, f. m.

N:o 29.

frågor, och utan afbidan af sjöfartskomiténs utredning, hade tagit sig
för att, med underkännande af generaltullstyrelsens och kommerskollegiets
uttalade meningar, föreslå Riksdagen att gå in på en bana,
hvars konseqvenser äro långt farligare än den särskilda fråga, som nu
är föremål för behandling. Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Grefve Strömfelt: Herrar doktrinärer i frihan delsläran hafva nu
yttrat sig, den ene efter den andre, och båda hafva med alla dem till
buds stående medel bekämpat förslaget — hvilket ju ock var att förutse.

Den siste ärade talaren uttryckte sig må hända mera sant än klokt,
då han yttrade: hela systemet är falskt. Ja, hvarom gäller väl striden
emellan honom och mig? Jo, om »systemet». Han yttrade sig så, och
jag tackar honom derför, ty hvar och en, som ej anser tullsystemet
vara falskt, bör sålunda kunna förstå, hvarför dessa herrar nu uppträdt.
Såsom jag nämnde, en stor strid var att förutse, utgången ligger
i kammarens hand.

Det måste naturligtvis vara någonting alldeles vedervärdigt för
dessa herrar och deras vänner, om tullsystemets representanter skulle
genom en rättvisa, såsom jag kallar det, binda en industri vid sitt system,
eller rättare, skulle i så måtto binda en industri vid systemet,
att den åtminstone erkände att detsamma har gjort mera för industrien,
än det andra, det vore ju illa från deras synpunkt sedt.

Den siste talaren sade också, att han var särdeles varm för att
ersättningen skulle utgå på förut öfligt sätt. Jag har förra gången jag
hade ordet sökt visa,, att detta är det sämsta af de båda föreslagna
systemen. Jag behöfver icke upprepa hvad jag då nämnde, emedan
deraf torde framgått, att detsamma har många stora olägenheter, och att
det är att faktiskt premiera utländska verkstäder och utländsk industri
på den svenslca industriens bekostnad, sedan tullar blifvit åsätta materialier
för skeppsbyggnad, som tillverkas i Sverige.

Vidare yttrade han, att det är besynnerligt att man vill företaga
denna fråga så hastigt till -afgörande, då en komité blifvit tillsatt för
frågans behandling. Jag har vid ett föregående tillfälle, då jag hade
ordet, fäst uppmärksamheten på att sjöfartsnäringen beröres ej af denna
fråga i vidsträcktare mån, än hvad prisbillighet på fartyg angår. Denna
näring har ofantligt många andra frågor, som beröra den särskild^ och
dessas utredning tillhör hufvudsakligen sjöfartskomitén.

Han sade äfven, att det var ej så väl bestäldt med myndigheternas
af mig åberopade yttrande. Han var dock så god och icke jäfvade
det stora antal, som varit för den föreslagna åtgärden, men han sade,
att flera stora städer, bland dem Göteborg och Malmö, yttrat sig deremot.
Ja, och hvarför? Jo, af alldeles samma skäl, som uppkallat
honom och den föregående talaren; ty de hafva förklarat att här hjelper
icke annat än att afskaffa alla tullar. Så står det till med det yttrandet.
Stockholm nämndes nu under hand. Ja väl, Stockholm har
biträdt den gamla restitutionsformen med vilkor, den om kontroll, som
begärts med afseende på restitutionen, skall strykas. Sålunda full frihet

Oodtgörelse i
vissa fall vid
nybyggnad af
fartyg.
(Forts.)

K:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Godtgörelse i att saga: jag bär an vän dt det och det, gif mig nu restitution af tullen i
vissa fall vid M;en om det ej kunde ske, har Stockholms handels- och sjöfartsnämnd
nybyggnad af förklara^ att den, hellre än att underkasta sig de föreskrift^ kontrakty9‘
stämmelserna, biträder tullkomiténs förslag.

Jag sade derför också förra gången jag hade ordet: »13, hvaraf en
vilkorligt;» tolf och ett gör tretton — den siste talaren hjelpte mig
till förklaringen i det afseendet.

Den förste ärade talaren sade, att han ville instämma i tullkomiténs
yttrande, att detta förslag vore för skeppsbyggerierna eu fördel
under goda tider, men att redarne taga fördelen under dåliga tider.
Han tänkte då icke på, att det för de svenska skeppsbyggerierna area
väsentlig fördel, om de äfven, utan någon del af godtgörelsen, kunna
under dåliga tider få behålla sitt arbete och sitt arbetareantal i samma
grad som eljest. Denna fördel är så väsentlig, att hans yttrande icke
bör få passera oanmärkt. Till stöd för mitt gendrifvande deraf ber
jag få nämna, hurusom efter denna grafiska tabell, uppgjord i Stockholm,
det vid åtskilliga fartygsverkstäder visat sig, att den del af tillverkningskostnaderna,
som går till arbetare och tjenstemän, belöper
sig till 40—50 % af hela byggnadskapitatet. Det är sannerligen icke
eu småsak att under dåliga tider kunna med utländska penningar gifva
arbete och föda åt en stor befolkning, äfven om sjelfva verkstäderna
icke då få någon vinst på arbetet.

Vidare yttrades af båda de föregående talarne, att en stor orättvisa
uppkomme mot de svenska rederierna derigerom, att tontalet är
bestämdt, under hvilket någon godtgörelse icke kommer i fråga. Hvarför
denna siffra blifvit bestämd, derom borde de ock hafva talat, men
derom fäldes icke ett ord. Jo, detta har skett derför, att, angående
materialen till fartyg under detta tontal, lins i allmänhet ingen konkurrens
med utlandet. De måste i regel beställas vid svenska verkstäder
derför att naturförhållandena, der dessa fartyg plöja vågen, äro sådana,
att till dem erfordras svenskt material. Ett eller annat undantag från
denna regel fins, men man kan icke lagstifta för undantag. I regel
gäller, att till de fartyg, som icke kunna passera sluss, kan ej användas
annat än svenskt jernmaterial. Derför har det föreslagna tontalet blifvit
satt. Det är således icke för att göra någon orättvisa. De båda
talarne glömde äfven, att svenska rederier kunna beställa fartyg öfver
detta tontal, behålla dem och sända dem i utländsk,, ja transatlantisk
fraktfart, och att de då få godtgörelse. Detta är så påtagligt, att det
icke behöfver bevisas. Det ligger ingen orättvisa mellan utländingoch
inländing i förslaget, och tontalet måste bestämmas på grund af de
olika materialbehofven.

Slutligen vill jag än en gång påpeka, hurusom sjöfarten måste af
detta förslag hafva nytta. Det kan väl ej bestridas, att när rederirörelsen
kan få fartyg af bättre material, lättare och prisbilligare, måste
den ovilkorligen hafva nytta af det system, hvilket kan åstadkomma
något sådant.

Jag fortfar att yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 30 April, f. m.

N:o 29.

Herr Reuterswärd: Det kan anses obehöflig! att orda vidare i Qodtgörelse i

denna fråga, sedan så mycket blifvit yttradt för och emot, och sedan®*?® fall vid
jag begärde ordet har den siste talaren så fullständigt vederlagt hvad J fartyg ''
motståndarne yttrat, att föga är att tillägga. Men då jag varit med- (Forts)
lem af utskottet och tillstyrkt motionen, anser jag mig böra nämna
några ord.

Man torde erinra sig, hurusom, då vi under 1888 års riksdag
framkommo med vårt stora tullbetänkande, utskottet fick uppbära skarpa
förebråelser derför att intet gjorts för skeppsrederiernas och sjöfartens
främjande. Jag påminner mig att jag vid detta tillfälle yttrade, att vi
nog haft denna fråga under ompröfning inom utskottet, men att frågan
då varit så litet eller alls icke utredd, att utskottet icke tilltrott sig
framkomma till Riksdagen med något förslag. - Man hade ock all anledning
hoppas, att Kong]. Maj:t skulle tillsätta en komité för att taga
tullfrågan i allmänhet under ompröfning och äfven skeppsbyggeriet.

Hd har, såsom, bekant, denna tullkomité behandlat frågan med eu synnerlig
omsigt och lemnat så goda upplysningar och material, att
utskottets majoritet utan att tveka bifallit komiténs förslag, hvilket är
detsamma som Grefve Strömfelts motion. Nu visar det sig efter den
utredning som är gjord — man har tagit 12 olika fartyg, byggda under
samma år på olika verkstäder — att om restitutionen skulle utgå
såsom tillförene, skulle den utgöra per bruttoton lägst 15 högst 21
kronor. Då ansåg man billigt att taga en medelsiffra, hellre för låg
än för hög, och beslöt taga den af tullkomitén och motionären föreslagna
siffran, 16 kronor per ton. Men af hvad som vi nu fått höra
af våra motståndare, af hvilka man hoppades att de vilja göra allt till
upphjelpande af rederirörelsen, ser jag åter en strid mellan frihandlare
och protektionister. Ty det är tydligt af hvad här sagts, att
det hufvudsakligen gäller det nya systemet och dess män, såsom man
kallar oss, och då vi framkommit med ett förslag, ett genomgripande
och enkelt förslag att tillämpa, visserligen förut icke i landet tillämpadt,
men dock med synnerlig fördel tillämpadt i andra stora civiliserade
länder, då upptages striden med synnerlig ifver. Utskottets majoritet
har ansett det vara lämpligt att göra sig till godo den erfarenhet
man inhemtat från utlandet, der det visat sig, att i samma stund man
antagit detta system, har skeppsbyggeriet ökats ofantligt, under det att
det förut varit stadt i tillbakagång. Hvad var naturligare än att vi,
som önska framgång åt all svensk industri, med tacksamhet acceptefade
en sådan idé, då vi till följd af våra förhållanden, goda material, samvetsgrant
arbete m. m. kunna täfla med hvilket land som helst i fartygens
godhet och omsorgsfulla byggnad. I dessa dagar hafva ett par
japaneser varit här vid våra verkstäder för att se, huru man går till
väga här för att kunna frambringa ett så godt arbete, som deras rederier
under loppet af några år funnit, då de köpt fartyg från Sverige.

Och följden är att de, såsom jag tror, i dessa dagar underskrifvit kontrakt
på betydliga beställningar. När nu så lyckligt är, att vårt land eger
alla förutsättningar för att kunna konkurrera med hela den öfriga

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m,

Godtgörelse iveriden i skeppsbyggeri, frågar jag: är det ej vår pligt att se till
vissa fall vid ]alllna tillgodogöra oss en sådan favör? Nu säger man, att

y fartyg. det n%°l nytt och oförsökt, att svenska fölket får betala den

(Forts.) ifråga, varande byggnadsersättningen, med ett ord man rör upp himmel
och jord, när det är fråga om dessa saker. Det må så vara,,
att svenska staten i sista hand får utbetala dessa medel, men man
får ej taga ur räkningen, att om skeppsbyggeriet skulle genom denna
godtgörelse uppblomstra, komma staten och kommunerna med att
taga sin behöriga andel i inkomsten af kapital och arbete, så att den
summa, som här skyldrar och vissa talare sagt kunna stiga till så
enorma belopp, att det hela kan bli riksvådligt, bör betydligt reduceras.

En ärad talare nämnde att han skulle icke förundrat sig öfver,
om utskottet fäst mindre vigt vid'' hvad tullstyrelsen yttrat, om det
skett innan han, f. d. generaltulldirektör, lemnat sin befattning och
platsen öfvertagits af en person med mer protektionistiska åsigter än
han. Jag vill då säga honom, att jag hade förestält mig, att tullstyrelsen
var ett kollegialt verk. År det generaldirektören, som bestämmer
allt? Herr Bennich: ja. Det är då icke underligt, att det
har gått som det gjorde!

Jag behöfver icke säga mer. Saken talar för sig sjelf; men det
egendomliga är, att det är från våra embetsverk det största motståndet
kommer vid frågan om upphjelpande af vår industri. Det är sorgligt,
men sant!

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Tvenne föregående talare hafva velat
påstå, att denna fråga i botten vore en strid mellan frihandlare och
protektionister. Då jag i denna fråga vågar tänka olika med utskottet,
ber jag herrarne vara förvissade om, att hvad mig beträffar, så tillhör
jag varmt och fortfarande det protektionistiska partiet, men det oaktadt
finner jag denna fråga, i sitt nuvarande skick, vara af den beskaffenhet,
att jag vågar för min del hemställa, att den för närvarande uppskjutes
hvad beslutet beträffar, ty mig synes, på grund af de diskussioner, som
här öfver denna fråga egt ram från båda sidorna, att denna fråga för
närvarande icke är, hvad man säger, mogen. Jag tror, att det understöd
åt sjöfarten och rederierna, som vi önska, både protektionister
och — jag är öfvertygad derom — äfven herrar frihandlare, kan
lemnas på ett annat sätt och i en annan form än nu blifvit föreslaget.
Och så ondt det än gör mig att nödgas i denna fråga skilja mig från
mina vänner, herrar protektionister, kan jag icke annat än yrka för
närvarande afslag på utskottets betänkande i denna fråga.

Herr Wsern: Innan denna fråga började diskuteras, frågade jag

herr Bennich, huruvida det vore skäl att någon af oss yttrade sig,
emedan jag var fullkomligt öfvertygad om, att, om vi gjorde, det skulle
det heta, att frågan vore en strid mellan frihandlare och protektionister,
Indika senare skulle uppmanas tänka: rösta icke såsom de der vilja,

Onsdagen den 30 April, f. m.

M:o 29.

då rusa vi i förderfvet! Jag har försökt visa skilnaden mellan denna Oodtgörelse i
fråga och en vanlig tullfråga och att visa hvad det gäller, nemligen ms^a fatt vid
något mer] än en vanlig skiljaktighet mellan frihandlare och protektio-ny ySvq a''
nister. Men båda de nästföregående talarne hafva gjort sitt yttersta (Forts)
för att öfvertyga kammarens ledamöter om, att här är en strid mellan
frihandlare och protektionister. Är ni protektionist, skall ni rösta på
ett sätt, det fins intet annat alternativ! För den som är gripen af
partiifver blir det så, det kan ej hjelpas. Men jag vädjar till alla dem,
som icke äro förblindade, utan lugnt hört på hvad som yttrats, och
jag borde då kunna vädja till hela kammaren: är det skäl att afgöra
denna fråga efter ett partikommando, vore det än sjelfva ålderspresidentens?
För min del tror jag, att hvarje tänkande man, som är berättigad
att vara ledamot af Första Kammaren, har det ansvaret att tänka på
hvad han gör och tänka sjelf.

Här har äfven rigtats en mycket grav anklagelse mot kommerskollegium,
derför att det yttrat sig på ett sätt, som icke behagade
talaren. Största motståndet, när det gäller vår industris hjelp, kommer
från embetsverken, sade han. Det är en mycket svår beskyllning, men
jag får väl försöka bära den. Kommerskollegium, hvars prasident jag
har äran vara, har sin bestämda instruktion och handlar efter den;
och ännu har icke någon klagan hörts från Kongl. Maj:t, ej heller
från annat håll, att vi misstydt eller icke lydt vår instruktion eller
underlåtit göra något, som enligt dess föreskrifter kunnat göras för att
hjelpa svensk industri. Hvad den ärade talaren var missnöjd med var,
att, när Kong]. Maj:t begär ett utlåtande af oss, vi, enligt vår pligt,
lemna all den utredning, som är oss möjlig; det har varit vår skyldighet,
men att den utredning vi lemnat icke smakar honom, kunna
vi icke hjelpa. Jag tror icke att man i våra utlåtanden skall kunna
upptäcka ett spår till något slags agitering eller insinuation eller något
som helst, hvaröfver olika tänkande skulle kunna hafva skäl att beklaga
sig. Men vår skyldighet är att efter bästa förmåga utreda hvarje
oss förelagd fråga, och så länge vi sitta der, komma vi att göra det.

Så berördes äfven, hvad herr Bennich talade om, premieringssystem
och huru långt det kunde gå. Om herr Bennich vill, svarar
han häst för sig sjelf. Jag vill endast påminna om, att premieringssystemet
och den stora uppmuntran det lemnat åt Frankrikes sjöfart
har varit åtföljdt af ett annat steg, nemligen premiering af sjögående
fartyg, som också gjort sitt till, men som enligt min åsigt icke är
bättre än det andra. Det är detta system, som förtjenar att särskildt.
för sig omtalas. Och förmodligen var det detta herr Bennich menade.

Hvad angår det, som sagts emot mig, har man fäst sig vid mitt
yttrande, att bär i visst fall blefve ett ovilkorligt och bestämdt gyn- .
ilande af utländska yrkesidkare framför svenska, nemligen deri, att
fartyg af viss storlek skulle erhålla premier, om de såldes till utländing,
men icke om ''de köptes af inländsk man. Då invänder man, att en
gräns måste sättas, och att i allmänhet ingen konkurrens råder angående
material till mindre fartyg, samt att svenska rederier kunna skicka ut

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

■Godtgörelse i störa fartyg till och med på transatlantisk fraktfart — det är dessa
visso, fall vid g^äl, som skulle vederlägga mitt yttrande. Det bevisar mig, att jag
^fartyg icke blifvit förstådd. Den konkurrens jag talade om både icke med
(Forts) material eller transatlantisk fraktfart att göra, utan afsåg något helt
annat.

Här bar talats om fartyg, som gå på inrikes fart och kustfart
svenska orter emellan, och att den första icke var underkastad konkurrens,
den senare en mycket liten, ehuru vi äro genom traktater förbundna
att lemna vissa utländska magter full frihet i afseende på
kustfarten. Men vi hafva på nära håll länder, Danmark, Finland och
Tyskland, hvilkas kuster icke ligga längre bort än att små fartyg gå
dit. Här kommer en finne, en dansk, en tysk och vill köpa ett fartyg
af mindre storlek. En svensk vill köpa samma slags fartyg, för att
sätta i fraktfart i sundet, till Finland, till Jutland eller Liibeck; lian
vill drifva samma trade som en utländing. Svensken får icke, men
utländingen får premie för att han gör det. Jag hemställer, om icke
detta exempel är tillräckligt, för att beteckna förslaget såsom icke
fosterländskt.

Jag yrkar fortfarande afslag å detsamma.

Herr Bergström: Det fans eu tid, då vårt land i fråga om rederi näringen

intog ett af de främsta rummen i Europa, icke öfverträffadt
af andra stater än England och Norge. Det var den tid, då man
uteslutande byggde träfartyg. När man sedan allt mer började öfvergå
till byggande af jernfartyg, hade nog, om förhållandena vant gynsamma
och vårt lands redare vetat att följa med sin tid, Sverige kunnat bibehålla
sin gamla plats. Nu är förhållandet alldeles motsatt. I egenskap
af ordförande i den komité, som af Kongl. Maj:t. fått i uppdrag
att föreslå åtgärder till upphjelpande af sjöfartsnäringen, anser jag mig
böra meddela några siffror, som utvisa i hvilken lägervall vår rederihandtering
råkat. Komitén har anstält jemförelse mellan andra länder och
Sverige för att utröna, i hvad mån deras ångbåtsflottor och vår under viss tid
ökats, dervid ökningen uttryckts i procenttal. Det är ett jemmerligt
resultat dessa siffror ådagalägga. Under perioden 1875—1888 har
Norge ökat sin ångbåtsflotta med 200 proc., Belgien sin med 200 proc.,
Frankrike sin med 120 proc., Spanien sin med 125 proc., Italien sin
med 150 proc., Danmark sin med 150 proc., Finland sin med 150
proc., Tyskland sin med 175 proc., Holland sin med 67 proc., England
sin med 120 proc. och Sverige sin med endast 33 procent. Sverigstår
i detta afseende endast öfver Ryssland, hvars ångbåtsflotta vuxit med
blott 25 procent. Jag tror derför, att riksdagen hade fullt giltiga skäl
• att i sin skrifvelse af år 1888 hos Kongl. Maj:t begära utredning om
anledningarna till den lägervall, hvari vår rederihandtering befunne
sig och om medlen för dess upphjelpande.

Huru vida nu föreliggande förslag om byggna''dsgodtgörelse är
lämpligt eller ej, vill jag icke uttala mig om på förhand, emedan
komitén skall yttra sig öfver alla de olika sätt, som kunna antagas

Onsdagen den 30 April, f. in.

X:o 29.

tjena till att upphjelpa sjöfartsnäringen. Blott det vill jag säga, att Oodtgörelse i
detta sätt ensamt, efter min och flertalets i komitén åsigt, ingalunda**^* fal1 vul
skulle förslå att bringa upp vår rederinäring till jemförlig höjd medmj fartyg °
andra länders. Men jag kan icke underlåta att motsäga en talares ^01.,s)

— min ärade väns, presidentens i kommerskollegium — uppgift,
att antagande i Frankrike och Italien af ett sådant premieringssystem,
som det af bevillningsutskottet föreslagna i sin mån varit en verkande
orsak till den lägervall, hvari vår sjöfartsnäring befinner sig. Detta
tror jag icke med fog kan sägas, då man jemför Frankrikes och Italiens
tillökning i ångbåtsflottan med hela tonaget för det öfriga Europa.

Frankrike har väl under 1875—1888 ökat sin ångbåtsflotta med
310,710 tons, och Italien sin med 113,400 tons, men hvilken obetydlighet
äro ej dessa siffror emot t. ex. Englands ångbåtstonage, som i
närvarande stund utgör 4,871,600 tons.

Till följd af den ställning jag såsom ordförande i sjöfartskomitén
intager har jag intet yrkande att göra, utan har endast velat lemna
förestående sifferuppgifter, hvaraf kammaren torde klarligen inse att
hjelp för sjöfartsnäringen är högligen önskvärd och behöflig.

Herr vice talmannen: Ehuru jag så fullständigt delar de åsig ter,

herrar doktrinärer i frihandel framställ, att jag till deras yttrande
icke har något nytt att lägga, är det dock för mig omöjligt att närvara
i ett plenum, då en framställning sådan som bevillningsutskottets
föreliggande är föredragen till afgörande, utan att deremot uttala min
lifliga protest. Jag är fullt öfvertygad om, att alla dessa konstlade
medel att upphjelpa den ena eller andra näringen ovilkorligen skola
misslyckas, att de icke skola leda till något annat än en ojemn ställning
mellan de särskilda näringarna, till ett gynnande af den näring,
som för tillfället är i stånd att bäst skaffa sig vänner inom representationen,
och det städse blott på bekostnad icke blott af konsumenterna
utan äfven af en mängd andra näringar, som sammanhänga med den
gynnade. Den första talaren har med den samvetsgranhet, som alltid
utmärkt honom, erkänt att det förslag, som nu föreligger, i sjelfva
verket icke är någon uppmuntran åt sjöfartsnäringen, utan uteslutande
eller åtminstone i det närmaste uteslutande åt skeppsbyggeriet, och i
det afseendet innehåller ju äfven utskottets betänkande ett ganska intressant
medgifvande, eller att det gynsamma för skeppsbyggerierna
egentligen inträder, då de hafva godt om beställningar, det vill med andra
ord såga., så de icke behöfva någon premiering. Det är under andra
förhållanden eller under sådana, då de hafva dåligt med beställningar,
då de hafva svårt att få några sådana, som det skulle kunna vara fördelaktigt
för sjelfva sjöfartsnäringen, hvilken under en stark konkurrens
skulle kunna på grund af denna premiering få en nedsättning i prisen
på fartyg. Jag är på det lifligase öfvertygad, att, om ett steg i den
rigtning, här föreslås, af representationen en gång tages, det skall
komma att efterföljas af flere, och att vi skola komma in på en väg i
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 29. 3

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Oodtgörélse i lagstiftningen, som skall lända alla till skada och säkerligen äfven den
visso, fall vid näring, hvilken man vill gynna.
ny yfartyg. ^ Jag yrkar afslag å utskottet

utskottets hemställning.

(Forts.)

Herr Sanne: Det förefaller mig oegentligt, att de personer, som
mest af alla tala mot tullskydd, då det blir fråga om att taga bort skyddet,
såsom icke längre lämpligt, äfven äro emot att så sker. Otvifvelaktigt
är, att genom det nya systemet ingen näring lidit så mycken
skada och så stort förfång, som skeppsrederirörelsen. Yi hafva såväl
trä som jern af utmärkt beskaffenhet, vi hafva dugliga arbetskrafter,
men tyvärr har icke denna rörelse på senare tider gått så framåt som
i andra länder, hvilka icke hafva samma betingelser som vårt. Jag har
gjort mig mycket reda för denna fråga, och min öfvertygelse är, att
något måste göras för uppmuntrande af skeppsrederirörelsen. De fartyg,
som besöka transatlantiska hamnar, komma på många år icke in i
svenska hamnar. De erlägga betydliga utskylder till stat och kommun,
utan att besvära desamma. Till vår glädje finna vi, att våra fartyg i
främmande transatlantiska hamnar företrädesvis äro eftersökta. Hvarför?
Jo, derför att vi hafva en den mest aktningsvärda och redbara sjömanscorps.
Jag är fullt öfvertygad, att det är af vigt för landet, att understödja
denna näring, så att den må gå framåt, och jag tror, att detta
ändamålsenligt vinnes genom det af utskottet föreslagna sättet. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
enligt derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält oeh sedan på afslag derå,
samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bennich begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 11 punkten
af sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 53.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Kso 29.

12—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Yid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 22 och 23 i
denna månad bordlagda betänkande n:o 8, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften,
biföll kammaren hvad i utskottet i nämnda betänkande
hemstält.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 22 och 23 innevarande Om imkränkapril
bordlagda memorial n:o 9, i anledning af återremiss utaf 1 punk- ”Säteri ”för
ten i utskottets betänkande n:o 2, angående vilkoren för försäljning af spritvarubränvin.
handlande att

å annat ställe.

Herr Cavalli: Redan vid frågans föregående behandling i kamma- Vö>-

ren, har jag uttalat min mening, eller att de mellan Sverige och fram- säljningsrätt,
mande magter, särskilt Frankrike, afslutade handelstraktater lägga be-drifva handel
stämda hinder i vägen för antagande af motionen, såvida man icke, utan attmed bränvin.
vare sig främja nykterheten eller minska spritkonsumtionen, vill alldeles
förstöra den svenska spritvaruhandlarens näring, till förmån för den utländska,
och jag har visserligen icke blifvit öfvertygad af dem, som under
diskussionen, då frågan första gången här handlades, förfäktade en motsatt
åsigt. Jag står alltså på samma ståndpunkt som förut, och jag har
derför inom utskottet reserverat mig mot utskottets nu gjorda framställning,
att i en skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
af ett förslag till lagstiftning i motionernas syfte. Jag skall dock icke
upptaga kammarens tid med att ytterligare anföra do skäl, som förut
äro nämnda, nemligen de som afse handelstraktaternas inverkan på frågan,
enär andra skäl finnas, som tala mot bifall till motionerna. Jag
har noga genomläst båda kamrarnes diskussionsprotokoll i detta ärende,
då det förra gången behandlades, och jag har dervid funnit att, oaktadt
många representanter från vidt skilda delar af landet yttrat sig i frågan,
det likväl icke uppgifvits, att det omtalta oskicket förekommit i andra
delar af landet än Dalarne och en del af Södermanland. Nu kan med
skäl frågas: Kan ett ofog, begånget i en mycket liten del af landet,

anses innefatta tillräcklig anledning att med ett enda slag kullkasta våra
svenska sprithandlares affärsförhållanden? Vidare kan man fråga: Finnes
tillräcklig anledning att pålägga ett helt land en vidt gående tvångslagstiftning,
derför att några spritvaruagenter i Dalarne och några personer
vid en jernvägsstation i Södermanland i onödan utbjudit spritvaror?

Jag vågar påstå, att den som vill oveldigt bedöma denna sak, måste
på dessa frågor svara obetingadt nej; men det ser ut som om man
här i landet vore nära att beträda den vägen, att hvarje anspråk, som

N:o 29. 36 Onsdagen den 30 April, f. m.

Om inskränk- framställos under den lösa uppgiften att främja nykterheten, har utsigt
n^h2n "för tiU framgång, och det oaktadt den fraktionens män icke välja den utspritvam-
vägen, . om hvilken alla kunna enas, eller att genom upplysning och
handlande att undervisning föra folket till nykterhet, utan i stället fordra, att alla
a annat ställe skola böja sig för hvad de på grund af ett eller annat specialfall vilja
C''öfvar sin för- g°ra till lag för ett helt land och alla dess invånare. Den, som vill
säljningsrätt, bedöma saken från synpunkten af allas rätt, således äfven från deras,
drifva handel som inlaga ordning för värfva t och på hederligt sätt idka spritvaruhandel,
med bränvin, har således a priori meningen emot sig. Jag vågar dock hoppas, att
(l mts.) denna kammare, der man bedömer en fråga, icke på grund af känslostämningar,
utan på grund af rättvisans kraf, skall afslå såväl utskottets
hemställan som ifrågavarande motioner, sedan jag fått än vidare
utveckla påföljden af dessa motioners antagande.

I dem föreslås, att förbud skall utfärdas för innehafvare af rättighet
till försäljning af bränvin att utom don ort, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, vare sig sjelf eller genom ombud, till salu utbjuda, eller
till köpare utlemna, eller med köpare aftala om leverans af bränvin
i mindre belopp än 250 liter. Hvad innebär detta? Jo, det innebär
— för att klargöra saken genom exempel — att förbud skulle utfärdas
för en spritvaruhandlande här i Stockholm att till salu utbjuda eller
aftala om leverans af eller utlemna bränvin till mindre myckenhet än
den angifna åt en person i Södertelje. Härpå svarar man mig: Hvilket
fel ligger i en sådan lagstiftning? Jag ber då att vidare få utveckla
motionens innebörd. Jo, förbudet--jag följer samma exempel — skulle
komma att hindra eu spritvaruhandlande i Stockholm att på angifvet
sätt inleda affärsförbindelse med — en spritvaruhandlande i Södertelje
eller till och med med Södertelje spritförsäljningsbolag. Nu Irågar jag:
Hvilka fördelar för nykterheten och nykterhetssträfvandet kan det medföra
att förbjuda spritvaruaffärer mellan köpmän? Visserligen inga.
Jag kan icke tillbakahalla den förmodan, att motionärerna sjelfva näppeligen
gått till botten af sina motioner, tv i sådant fall hade de väl haft
skyldighet att motivera ett så vidt gående stadgande som detta, och det
hafva de icke gjort. Jag yrkar afslag å såväl motionerna som utskottets
förslag.

Herr Reuterswärd: Herrarne torde erinra sig, att, då denna
fråga först _ förevar till behandling inom riksdagen, utskottet hade afstyrkt
motionen. Båda kamrarne återremitterade emellertid utskottets
förslag. Vid frågans första behandling inom utskottet var jag af samma
mening som den sista värde talaren. Jag ansåg dock, att, då kamrarne
icke ville bifalla hvarken utskottets eller motionärernas förslag, det var
utskottets skyldighet att försöka på något sätt förverkliga motionernas
syftemål, ty de voro väl icke remitterade för ro skull, utan meningen
var väl, att utskottet skulle dermed ännu en gång taga befattning. Vid
frågans behandling inom utskottet voro nästan alla af samma åsigt som
förut, att motionerna icke borde tillstyrkas på den grund att derigenom
utländska spritvaruagenter skulle sättas i en bättre ställning än våra

Onsdagen den 30 April, f. m.

N:ö 29.

egna inhemska agenter. Det lyckades samla majoritet om nu föreliggande
förslag. Något annat sätt att lösa frågan vet jag icke. Jag tager
mig friheten att vördsamt anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Det är naturligt, att jag måste vara nöjdare
med det utlåtande, som bevillningsskottet nu i denna fråga afgifvit, än
med det förra. Det förra innehöll nemligen hemställan att motionen
icke borde leda till någon åtgärd; men i detta utlåtande hemställer
utskottet åtminstone, att en skrifvelse i ämnet måtte till regeringen aflåtas.
TJtkottet säger sig af den diskussion, som förra gången fördes i
kammaren, icke hafva erhållit någon ledning för formuleringen af det
nya stadgande, som kunde erfordras för att befordra motionens syfte,
och tillägger sedermera, att det icke trott sig om att på egen hand
kunna formulera ett så beskaffadt stadgande. Detta sista bekymmer
synes mig dock hafva varit lätt afhjelpt, om utskottet med sig adjungerat
lagutskottet. Här är ju icke fråga om någon del af bränvinslagen,
som rör sj elfva beskattningen, och således hade bevillningsutskottet
varit oförhindradt att i sammansatt utskott behandla frågan. Lagutskottet
hade säkerligen icke kommit i förlägenhet att lemna den ledning,
bevillningsutskottet sagt sig hafva saknat. — Jag är emellertid
relativt nöjd med det slut, hvartill utskottet kommit, derför att jag eger
förhoppning om, att äfven medkammaren skall biträda detsamma. I
sådant fall kan man åtminstone vinna något. Det är visserligen sant,
att det är ledsamt med ett års uppskof — och det är det minsta —
men antagligen kommer den utredning, Riksdagen begär, att leda till
ett förtydligande af nu gällande stadgande, hvilket mer än väl behöfves,
då, såsom herrarne sett af betänkandet, lagtillämpningen varit synnerligen
vacklande. Hvad beträffar den näst föregående talarens åsigt
derom, att det icke vore skäl i att underkasta hela landet en »tvångslagstiftning»,
då det vore egentligen endast i Dalarne och en del af
Södermanland, hvarest det öfverklagade missbruket skulle hafva yppat
sig, så vill jag endast erinra derom att, då bivillningsutskottets förra
betänkankande uteslutande gick ut på att visa oförenligheten emellan
min motion och franska handelstraktaten — en oförenlighet, på hvilken
jag för min del icke tror, — de flesta talare både här och i medkammaren
icke hade någon särskild anledning att yttra sig rörande behofvet
af den nya förändrade lagstiftningen. Om nemligen bevillningsutskottet
i sitt förra utlåtande ifrågasatt huruvida den föreslagna förändrade lagstiftningen
vore behöflig, är jag, med kännedom om det stora intresse
för nykterheten, som i medkammaren alltid gör sig gällande, öfvertygad
om att särskildt representanterna der hade varit angelägna om att upplysa
kammaren och allmänheten derom, att det öfverklagade oskicket
verkligen förefinnes i många andra delar af vårt land, än de nu nämnda.
För öfrigt ber jag att få erinra den förste talaren derom, att hans argumentation
väsentligen är rigtad mot min motion, men icke träffar utskottets
hemställan, men, då jag af praktiska skäl icke ämnar här försvara
min motion, utan biträder utskottets hemställan, så saknar jag

Om inskränkning
af möjligheten
för
spritvarahandlande
att
å annat ställe,
än der han utöfvar
sin försäljningsrätt,

drifva handel
med bränvin(Forts.
)

Jf:o 29. 38 Onsdagen den 30 April, f. m.

Om inskränk- anledning att bemöta, hvad han i detta hänseende yttrat. Dock vill
tung af m<p''- jag UppjySa derom, att, då lian föreställer sig att, om min motion anllpritmru-
t°Kes> det skulle vara otillåtet för en bränvinsförsäljare i Stockholm att
handlande att utlemna bränvin till en reqvirent i Södertelje, så misstager hansigfullå
annat ställe, komligt. Det skulle alls icke vara något hinder för en person iSöderän
der han ut- telje, som vill taga spritvaror i Stockholm, att reqvirera dem, men han
säljningJ-ätt, måste hafva särskildt ombud i Stockholm för att få varan till sig transdrifva
''handel porterad. Jag anser, som sagdt, onödigt att vidare uppehålla mig härmed
bränvin, med, men deremot af största vigt för herrarne att få reda på den vex(Forts.
) lande lagtillämpningen, som i hithörande frågor gör sig gällande. Utskottet
talar äfven härom, och jag skall nu be att få fästa herrarnes uppmärksamhet
på några af de i högsta domstolen afgjorda mål, som utvisa
tillämpningen af 4 § 2 mom. bränvinsförsäljningslagen. Dessa fall röra
missbruk inom Dalarne. En länsman der — detta referat är hemtadt
ur Holms juridiska arkiv — tilltalade vid Mora häradsrätt en spritförsäljningsfirma
i Stockholm, derför att firman, efter att hafva genom
ombud inom Mora socken upptagit order i spritvaror, i maj 1886 å
Stockholms jern vägsstation med begäran om efterkraf inlemnat vissa
kärl, innehållande sådana varor att befordras till personer, bosatta i Mora.
Dessa spritvaror togos i beslag af länsman. Häradsrätten yttrade sig i
utslaget sålunda: att, »vid det förhållande, att varorna skola vid framkomsten
utlösas, försäljningen, måste anses hafva egt rum i Mora». På
detta och andra skäl fäldes de tilltalade att bota och att utgifva utskänkningsafgift,
hvarjemte varorna förklarades förbrutna. Besvär anfördes
i Svea hofrätt. Den var af annan tanke och yttrade, att, »som
de tilltalade icke kunde anses öfvertygade att hafva i Mora olofligen
försålt spritdrycker», blefvc åtalet ogilladt. Tre ledamöter voro eniga
om denna åsigt, men divisionens ordförande och en adjungerad ledamot
ansågo de tilltalade »genom ombud inom Mora socken hafva upptagit
reqvisitioner å spritvaror», och funno ej skäl göra ändring i häradsrättens
utslag. Målet fullföljdes hos Kongl. Maj:t, och hos Kongl. Maj:t
gjorde sig samma meningsskiljaktighet gällande, som i hofrätten. Fyra
ledamöter pröfvade nemligen lagligt att med ändring af hofrättens utslag
fastställa häradsrättens beslut. Tre ledamöter deremot funno ej
skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Af tretton domare fälde således
sju och friade sex. Vidare hafva vi ett annat prejudikat, som utfallit
i alldeles motsatt rigtning. Förhållandet var nemligen, att en länsman,
äfvenledes i Dalarne, vid Orsa tingslags häradsrätt tilltalade nyssnämnda
firma för enahanda förseelse. Här förekom icke, att »order
upptagits af ett ombud», men i öfrigt synes förhållandet här vara detsamma
som i det förra målet. Häradsrätten yttrade sig här sålunda,
att enär firmans innehafvare erkänt, att han efter reqvisition sändt spritvaror
och »vid det förhållande att varorna skolat vid framkomsten utlösas,
försäljningen måste anses hafva skett inom Orsa», så fäldes firmans
innehafvare till böter och utgifvande af försäljningsafgift, hvarjemte
varorna dömdes förbrutna. Målet fullföljdes till Svea hofrätt, som yttyade
sig i öfvensstämmelse med sitt uttalande i det förra målet, att

Onsdagen den 30 April, f. m.

I*:o 29.

som hvad i målet blifvit firmans innehafvare till last lagdt icke vore
af beskaffenhet att kunna till ansvar föranleda, befriades hon från åtal.
Tre ledamöter voro ense om detta beslut, men ordföranden på revisionen
och en adjungerad ledamot ansågo firman hafva öfverträdt det i 4 § 2 mom.
Bränvinsförsäljningsförorduingen stadgade förbud mot försäljning genom
ombud å annat ställe än der försäljningsrätten utöfvades, och fälde derför
firmans innehafvare till böter utan att tillika ådöma honom utgifvande
af försäljningsafgift eller förklara godset förbrutet. Hos Kongl.
Maj:t åter utföll saken så, att fyra ledamöter ej funno skäl att i hofrättens
utslag göra ändring; två ledamöter åter upphäfde hofrättensoch
faststälde häradsrättens beslut, och en ledamot dömde firmans innehafvare
till böter. Uti ett annat af samma länsman emot annan person
anhängiggjordt mål meddelades hufvudsakligen samma beslut i de olika
instanserna. I dessa mål, i hvilkas afgörande tretton domare deltagit,
friade alltså sju domare, och af de öfriga sex dömde tre enligt 38 §
bränvinsförsäljningsförordningen till böter och utgifvande af försäljningsafgift
och förklarade varorna förbrutna, hvaremot tre fälde till böter
för öfverträdelse af 4 § 2 mom. nämnda förordning.

Herrarna kunna förstå att, man må hysa hvilka åsigter som helst
i frågan, och således äfven gilla den af den föregående talaren intagna
ståndpunkten, så är det ju alldeles nödvändigt, att man här får en tydligt
formulerad lagparagraf, så att vederbörande domare, som skola
tillämpa lagen, veta, hvad de hafva att rätta sig efter.

Jag nämnde, att jag af praktiska skäl icke ville yrka bifall till min
motion, utan åtnöjer mig med, om kammaren vill bifalla utskottets hemställan,
till hvilken jag alltså anhåller att tå yrka bifall.

Herr Stråle: Under den diskussion, som egde rum vid ärendets

föregående behandling i kammaren, yttrades olika meningar, huru vida
den franska handelstraktaten lade hinder i vägen för tillämpningen af
den ifrågasatta inskränkningen i sprithandeln. Härmed må nu vara
huru som helst, så torde det dock icke ligga utom möjlighetens område
att, äfven om traktaten med eller utan förändring kommer att
fortfarande gälla, få någon begränsning i det ifrågavarande hänseendet.

Enligt mitt förmenande förefinnes här en betydlig skilnad emellan
sprithandeln i städerna och på landsbygden; och så vidt jag vet hafva
de öfverklagade missbruken egentligen egt rum på landsbygden. Jag
skulle derför för min del helst hafva sett, att i den af bevillningsutskottet
föreslagna skrifvelse i stället för ordalagen »inskränka möjligheten
för spritvaruhandlande att å annat ställe än det, der han utöfvar
sin försäljningsrätt, drifva handel med bränvin» hade stått: »inskränka
möjligheten för spritvaruhandlande att å annat ställe än det, der han
utöfvar sin försäljningsrätt, på landsbygden drifva handel med bränvin.»
Jag hoppas emellertid att vid den redaktion af bestämmelserna i förevarande
hänseende, som slutligen kommer att ske, man må göra denna
skilnad och under denna förhoppning tillåter jag mig att yrka bifall
till utskottets förslag.

Om inskränkning
af möjligheten,
för
spritvaruhandlande
att
å annat ställe,
än der han utöfvar
sin försäljningsrätt,

drifva handel
med bränvin.

(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 30 April, f. m.

Om inskränk- Herr Cavalli: Jag skall bedja att få tillkännagifva, att, derest

ning af möj- jen ärade motionären på grund af de af honom anförda rättsfallen yrkat
Via heten t ov x cj «

spritvaru- förtydligande af nu gällande bestämmelser i denna del, skulle jag

handlande aftmed min röst icke hafva motsatt mig ett sådant yrkande, men detta
å annat ställe, har han icke gjort, utan han har föreslagit en vidt gående inskränkning
än der han ut- j rätten till försäljning af spritvaror.

säljninqsrätt, Derest det stenografiska protokollet öfver mitt förra anförande vore
drifva handel färdigt, skulle jag dermed öfvertyga min ärade motståndare, att han
med bränvin, missuppfattat mig, och att jag hade fullkomligt rätt i min slutsats. Jag
(Forts.) säde nemligen ungefär följande ord: »Derest nu ifrågavarande motion

blefve bifallen, så skulle förbud utfärdas för en spritvaruhandlande här
i Stockholm att vare sig sjelf eller genom ombud till salu utbjuda eller
aftala om leverans af eller till köpare utlemna sprit till försäljning i
Södertelje,» och jag tror, att min ärade motståndare skall gifva mig
fullkomligt rätt i denna slutledning.

Då jag nu, dertill uppkallad, måst yttra mig i denna sak ännu en
gång, begagnar jag tillfället att uttala det hopp, att påpekandet af de öfverdrifter,
som ligga i nu förevarande förslag, skola medföra dess fall.
Jag yrkar fortfarande rent afslag.

Herr Billing: Ehuru jag hoppas och tager för afgjordt, att utskottets
förslag skall vinna kammarens bifall, ber jag dock att få säga
ett par ord. Både motionären i Första Kammaren och motionären i
Andra Kammaren hafva säkerligen framlagt sina motioner på grund af
erfarenheter från det landskap, som de tillhöra och representara, och
då äfven jag för min del kan anses höra till detta landskap eller åtminstone
har min del i ansvaret för hvad der göres eller låtes, så vill
jag icke låta tillfället gå obegagnadt att yttra mig i denna sak, på det
jag icke må synas vara likgiltig för ärendet.

Då jag för några år sedan höll visitation i en församling i Dalarne,
gafs det vitsordet officielt, att nykterheten gjort mycket glädjande framsteg
der och denna uppgift var för mig så mycket mer glädjande, som
dessa framsteg icke voro beroende på några konstlade åtgärder, hvilkas
effekt väl kan vara stor det ena året men det följande kan framkalla
sin reaktion. Från samma håll har jag nyligen och sedan denna fråga
behandlades första gången här i kammaren fått en uppgift alldeles olik
den, som jag fick vid visitationen för några år sedan. Det har under
de senaste åren i nu ifrågavarande hänseende, i afseende på nykterheten,
gått så högst betydligt tillbaka i denna ort och det just på grund
af de i motionerna angifna förhållanden. Så har t. ex. en enda länsman
vid ett och samma ting haft femton lönnkrögerimål och elfva fyllerimål;
och alltsamman har kommit af de i motionerna åberopade förhållanden.
Ty dessa resande bränvinshandlande locka bönderna, som icke så
mycket förstå saken, att köpa mer än de för eget behof behöfva och
så utlemna det till andra, hvarpå de blifva anklagade för lönnkrögeri.
Alldeles visst är att här behöfver något göras i detta afseende särskildt
i den ort som varit på tal, och jag skulle helst önskat, att motionerna

Onsdagen den 30 April, f. m.

X:o 29.

bifallits, men då motionären här i kammaren icke yrkat bifall till sin Ommskränkmotion
och då jag hoppas, att man på den af utskottet föreslagna vägen nVld af mT
skall komma till samma resultat, ber jag att få yrka bifall till utskottets gpritmru^
förslag. handlande •att

å annat ställe,

Herr Sjöcrona: Då motionären förklarat, att han icke yrkar bifall änderhanut tiH

sin motion, och ingen annan heller gjort det, skall jag icke upp- fmninTsräti
taga kammarens tid med att granska det deri framställda lagförändrings drifva ^handil
förslag, utan vill endast tillkännagifva, att jag för min del icke kunnat nied bränvin.
vara med om en sådan lagstiftning, emedan jag ansett, att den skulle (Forts.)
medföra en alltför våldsam inskränkning i medborgares fri- och rättigheter.

Hvad åter angår utskottets förslag, är det verkligen så oskyldigt,
att hvem som helst kan vara med derom, så vida man icke drager sig
för att besvära Kongl. Maj:t med mer eller mindre onödiga skrifvelser.

Den af utskottet föreslagna skrifvelse skulle nemligen innehålla ingenting
annat än en anhållan, att Kong]. Maj:t måste framlägga förslag i
syfte att inskränka möjligheten för spritvaruhandlande att å annat ställe än
det, der han utöfvar sin försäljningsrätt, drifva handel med bränvin.

Men nu hafva, så vidt jag vet, dessa handlande allt sedan vi här i landet
lingo en särskild lagstiftning angående bränvinsförsäljning, aldrig
haft och ega ej heller nu någon rättighet att drifva sin handel annorstädes,
än der de utöfva försäljningsrätten, och det må väl få anses
minst sagt, öfverflödigt att stifta lag om inskränkning af en rättighet,
som icke finnes till. Enda effekten, som kunde genom skrifvelsen uppnås,
skulle således vara den, att man derigenom fäste uppmärksamhet
på och möjligen kunde få undanröjdt det vacklande i lagskipningen
hvarom motionären talat och hvarpå han gifvit oss exempel. Det är
utan tvifvel ett önskningsmål, att lagskipningen icke må vara vacklande.

Men jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten derpå, att alla dessa
af motionären refererade mål handla om den frågan, huruvida vid försäljning
mot efterkraf köpet skall anses hafva skett, då varan af säljaren afsändes,
eller då varan af köparen emottogs, och det vill synas mig som
om denna ganska fina rättsfråga icke skall afgöras i bränvinsförsäljningslagen.
Det är en rättsfråga, som kan förekomma inom alla områden
för handel och vandel, sedan vi fått detta system med efterkraf.

På dessa skäl och på grund af hvad herr Cavalli anfört yrkar
jag afslag å utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Den föregående talaren började med att för klara,

att den motion, jag framburit, skulle vara en »alltför våldsam
inskränkning i° den medborgerliga friheten». Ja, det låter något, men
det är här fråga om att tillvarataga sedlighetens intresse och då tror
jag, att den der näringsfrihetens heliga grundsats bör få maka betydligt
mera åt sig än den gjort hittills. Hela vår bränvinstillverkningslag,
likasom bränvinsförsäljningslagen innefattar ju för öfrigt »en våldsam
inskränkning» i näringsfriheten, men vi lära icke kunna undvara

Första Kammarens Prat. 1890. N:o 29. 4

K»o 29.

Onsdagen den 30 April, f. in.

Om inskränk- dessa lagar. Med en sådan — tillåter jag mig säga — fras kommer

”rXjfeC för"man tuPPfJät framåt.

Hpritvaru- Vidare upplyste den ärade talaren på malmöhusbänken, att jag,
handlande att såsom jag ock erkänner, verkligen begått ett misstag, då jag uppfattade
å annat ställe, hans mening vara den, att om min motion bifölles, skulle det blifva
än der han ut- förbjudet för en sprithandlare i Stockholm att utlemna bränvin i Söder°säljning
srätt, fölge, oc^ den ärade talaren erinrade derom, att så hade han icke sagt,
drifva handel utan. hans påstående var blott, att en sprithandlare härstädes skulle
med bränvin, vara förhindrad att utbjuda sin vara i Södertelge. Ja, det är just
(Forts.) hvad jag velat. Jag tror, att södertelgehandlandena nog hafva reda
på stockholmstidningarne och der vankas esomoftast annonser från
spritförsäljare här i staden. Handlandena i Södertelge stanna säkerligen
icke i förlägenhet för att få reda på till hvem de skola skrifva och
reqvirera sina varor härifrån. Detta skulle ju icke blifva förbjudet
utan blott att sprithandlandena härstädes icke finge skicka agenter för
att utbjuda sina varor.

Jag vet slutligen icke om jag rigtigt fattade herr Sjöcronas mening
att frågan om efterkraf skulle vara en så »fin fråga» och att bestämmelsen
om den laga verkan af efterkrafsköp icke skulle hafva sin
plats i bränvinsförsäljningslagen. Jag förstår icke hvar den eljest
skulle hafva sin plats, då fråga här är om att förekomma de missbruk,
som ske just genom efterkraf. Det är just i denna fråga, som det
visat sig, att olika prejudikat blifvit gifna. Vid ett tillfälle ansågs
köpet hafva skett i Orsa och vid ett annat i Stockholm. Jag vet, som
sagdt, icke hvar det lösande ordet i denna fråga skulle hafva sin plats,
och till dess herr Sjöcrona upplyser mig om den närmare beskaffenheten
af denna fina fråga, vidhåller jag mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr grefven
och talmannen enligt de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande memorial
hemstält och vidare på afslag derå samt förklarade sig finna den förra
propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Cavalli begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemställt i sitt memorial
n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utskottets hemställan.

Onsdagen den 30 April, f. m.

43 N:o 29.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 52;
Nej — 44.

Afgåfvos följande motioner:

n:o 52, af herr vice talmannen, om anslag till hyresersättning åt
provinsialläkare, m. m.; och

n:o 53, af herr Wieselgren, angående pension för enkan efter f.
d. generaldirektören M. Huss.

På gjorda propositioner hänvisades dessa motioner till statsutskottet.

Kammaren åtskildes kl. 3, o 4 e. m.

In fidem

A. von Krus ens tjernå.