RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 26.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Fortsattes behandlingen af lagutskottets utlåtande n:o 44, i
anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7
oktober 1881 än äfven väckta motioner om ändring i strafflagen.

1 punkten.

Utskottets förslag till lag angående ändring i vissa delar af Förslag till

Herr Bergström: För min del yrkar jag godkännande af den
nu föredragna paragrafen, men tillåter mig derjemte föreslå, att
Första Kammaren ville i sammanhang med nämnda godkännande
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t af innehåll, att Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i kongl.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om
god frejd såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat
yrke må kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad mån enahanda
vilkor, der det förekommer i andra författningar rörande näringslifvet,
må kunna borttagas.

Såsom kammaren behagade erinra sig, framhölls under diskussionen
på förmiddagen af åtskilliga talare såsom en af de menligaste
följderna deraf, att förlust af medborgerligt förtroende ådömdes, det
förhållande, att den dömde sedermera hade svårt att ärligen försörja
sig. För att nu taga några exempel till bekräftande af detta, vill

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 26. 1

Onsdagen den 23 april, e. in.

strafflagen.

2 kap. 19 §.

lag angående
ändring i vissa
delar af straff -

lagen.

(Forts.)

N:o 26.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

2 OnsdageD den 23 April, e. m.

jag nämna, att, om en handtverkare, som drifven sin rörelse med.
biträden, gör sig skyldig till brott, som medför förlust af medborgerligt
förtroende, denne, när han efter utståndet straff återvänder
till sitt hem, ej får idka rörelsen i samma utsträckning som förut,
utan nedsjunker till hvad man kallar en »sjelfförsörjare», d. v. s.
han får icke idka handtverket annorledes än med hustru och hemmavarande
barn. Är han åter handlande, får han alldeles icke fortsätta
med detta yrke, sedan han kommit tillbaka efter utståndet
straff, ty för öppnande af handel fordras ovilkorligen att ega god
frejd. Detta förefaller något besynnerligt, då man betänker, att i
fråga om jordbruksnäringen ingenting dylikt är i lag stadgadt. Kan
en till förlust af medborgerligt förtroende dömd person fä ett jordarrende,
till och med om det är mycket stort, så är hans vanfräjd
icke något hinder för honom att utöfva denna, näring. Han får
dervid anlita så många biträden som helst. Ännu mera gäller
detta, om han sjelf är egare till egendomen. Skulle det inträffa,
att en stor egendomsherre gjorde sig skyldig till brott, Rom medförde
förlust af medborgerligt förtroende, sä vore han vid återkomsten
hem efter utståndet straff berättigad att sköta sin egendom och alla
de affärer, som medfölja innehafvande! af en stor egendom.

Jag tror, för min del, att den nu föreslagna skrifvelsen är
ett af de botemedel, hvarigenom man kan försöka minska de
menliga följder, som förmenas uppkomma af kamrarnas beslut
att fortfarande behålla förlust af medborgerligt förtroende såsom
straffpåföljd, och på denna grund tager jag mig friheten föreslå,
att kammaren i sammanhang med antagandet af 2 kap. 19 § också
ville besluta en sådan skrifvelse. I afseende härpå vill jag nämna,
att äfven Andra Kammaren gillat den nu föredragna 19 § samt
beslutat en skrifvelse till Konungen af det innehåll, som jag i
början af mitt anförande omnämnt, ehuru med ett tillägg, som är
obetydligt, men som jag, för min del, önskar att denna kammare
icke måtte tillfoga.

Herr Wieselgren: Jag ber att till alla delar få instämma i
den föregående talarens yrkande. Jag gör det särskildt derför, att
det ganska ofta har visat sig vara förenadt med stora svårigheter
att skaffa frigifna fångar arbete tillsammans med andra arbetare.
Det enda sättet att kunna hålla dem uppe har varit att sätta dem i
den ställningen, att de kunnat öppna någon rörelse för sig sj elfva,
något handtverk med biträde af andra personer eller någon liten
handel. Det har nu visserligen i åtskilliga fall under åratal gått
för sig, men alltid med den ohyggliga risken, att, om någon velat
störta dem, detta kunnat ske i en handvändning. Synnerligen upprörande
har varit hvad val icke så sällan inträffat, nemligen att
fångar, b vil ka under sin fängelsetid gjort bekantskap med dem,
efter frigifningen letat sig väg till dessa, som genom ett ärligt och
godt uppförande förskaffat sig en i deras förhållanden ganska god
ställning, och under hot att yppa det de sakna god frejd, afpressat
dem penningar.

Onsdagen den 23 April, e. in. 3

Jag tror således, att det är en mycket vigtig fråga, som här
föreligger. Och. den skall kunna få en verkligt lycklig lösning, i
fall Kong!. Maj:t aktar på den nu föreslagna skrifvelsen, hvars
aflåtande äfven jag anhåller att kammaren måtte bifalla.

Herr Öl aeson: Såsom jag redan förut tillkännagifvit, vill jag
icke, att trycket af .förlust af medborgerligt förtroende skall kännas
hårdare än nödvändigt är. Men jag har inom utskottet icke kunnat
biträda detta skrifvelseförslag, utan varit af samma mening, som
delats af utskottets majoritet, och mot hvilken blott två reservationer
förekommit, emedan jag ansett, dels att det är ett jemförelsevis
ringa antal af vanfrejdade personer, som äro i tillfälle att idka
handel och handtverk i större skala än redan nu är dem tillåtet,
dels ock att det. kan vara äfventyrligt att under en tid, då så
mycket svek och. oärlighet ändock råder i handel och vandel, stadga
att. de, med hvilka allmänheten har affärer, icke behöfva ega god
Hejd. Det är ju naturligt att den, som egen ett jordagods eller
hvilken annan förmögenhet som helst, ej skall kunna af vanfrejden
hindras att handhafva och sköta sin egendom. Men att såsom
handlande eller .handtverkare i större skala betjena allmänheten och
icke vara välfräjdad, det synes mig äfventyrligt och föga jemförligt
med det nyssnämnda förhållandet, hvarför jag yrkar afslag å det
ifrågasatta skrifvelseförslaget.

Herr Stråle: Jag delar icke den sist ärade talarens åsigt i
denna fråga. Tvärtom är det antagligt, att, om de bestämmelser,
som skrifvelseförslaget afser, komma till stånd, de skola bidraga
att förminska den nu allmänt rådande kärlekslösheten mot de till
vanfräjd dömde. Jag föreställer mig, att, om t. ex. en till förlust
af medborgerligt förtroende dömd handtverkare efter utståndet fängelsestraff
får utöfva sin rörelse såsom förut, den nu gängse obenägenheten
hos tjenstfolk och arbetare att tjena tillsammans med straffad
person skall minskas.

. På denna grund tillstyrker jag bifall till den nu föreslagna
skrifvelsen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats, dels
att densamma skulle godkännas, dels ock, af herr Bergström, att
kammaren skulle besluta godkänna paragrafen och i sammanhang
dermed att .aflåta till Konungen en skrifvelse med det innehåll,
som föreslagits af herr Lilienberg i hans vid denna paragraf afgifna
reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Bergströms förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

4 kap. 11 §.

Herr Ung er, Magnus: Det är ett för vår lagstiftning alldeles
nytt stadgande, detta i föreslagna andra punkten af 11 § 4 kap.

Ji:o 26.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

N:o 26.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

4 Onsdagen den 23 April, e. m.

strafflagen inrymda stadgande om s. k. återfallspreskription, men
enligt mitt förmenande kan denna nyhet ingalunda anses utgöra
något lyckligt grepp för strafflagen, och detta så mycket mindre,
som föreskrifterna derom äro otydliga och ofullständiga.

Enligt hvad lagutskottet dekreterat skall stadgandet att om
vid den tid, då nytt brott begås, tio år förflutit sedan straffet för
förra brottet blef till fullo verkstäldt, icke till särskildt straff för
återfall dömas, så tolkas och förstås, att den, som t. ex. förut varit
straffad för tre resor stöld, skall, under nämnda förutsättning, vid
återfall dömas till ansvar för första resan och icke för tredje resan
stöld.

Jag vill icke tvista med lagutskottet angående rigtigheten af
sådan tillämpning af det här ifrågavarande stadgandet om återfallspreskriptionen,
utan jag vill antaga densamma för god, men jag kan
ej underlåta fästa uppmärksamheten derå, att lagstadgandet dock
är otydligt, i ty att man af ordställningen icke kan finna säker
ledning för bestämmande, huruvida alla förut ådömda återfallsstraffen
skola efter tio år vara preskriberade eller icke — d. v. s.
huruvida detta stadgande, tillämpadt på ofvan angifna fall, skulle
föranleda till den återfallne brottslingens fällande till ansvar för
första, eller för tredje resan stöld.

Det är att befara, det denna otydlighet i framtiden skall komma
att föranleda olika tolkning och tillämpning af det nya lagbudet,
som alltså, för undanrödjande af anmärkta tvetydigheten, väl tarfvade
ett förtydligande.

Ofullständigt är det nya lagbudet också, nemligen derutinnan
att det angående de förhållanden, under hvilka de tio åren skola
hafva för brottslingen förlupit, om han skall få tillgodonjuta återfallspreskription,
icke innefattar andra bestämmelser, än att han
ej skall under tiden begått eller undergått bestraffning för vanfrejdande
brott. Han kan sålunda få åtnjuta återfallspreskriptionen,
fastän han under dessa tio år begått och straffats för hvarjehanda
andra brott — ja till och med om han för gröfre, icke vanfrejdande
brott, t. ex. dråp, suttit häktad alla tio åren och sålunda varit urståndsatt
att under tiden återfalla i brott, för hvilket han borde
undergå iterationsstraff. Under sådana och andra likartade förhållanden
synes preskription af återfallsstraff ej böra ifrågakomma,
men derom saknas i föreslagna lagbudet erforderliga föreskrifter.

Med hänsyn till hvad jag sålunda haft att emot ifrågavarande
lagförslag erinra, kunde väl giltig anledning förefinnas att påyrka
återremiss, i syfte att få detsamma förtydligadt och fullständigadt,
men vid förhållande att, enligt mitt förmenande, skäl ej blifvit anförda,
som synas böra föranleda införande af denna för vår lagstiftning
nya institution, anser jag mig böra yrka rent afslag å den nu
föredragna paragrafen.

Lagberedningen har såsom skäl för återfallspreskriptionen anfört,
hurusom det läge i sakens natur, att intrycket af en undergången
bestraffning småningom försvagades, och om vid återfall en
längre tid förflutit efter förra bestraffningen, hade man följaktligen

Onsdagen den 23 April, e. in.

N:o 2G.

ej samma skäl som eljest, till det antagande att det vanliga straffet Förslag till
icke skulle göra tillbörlig verkan. Ja — detta må i och för sig lag angående
vara sant, men det bevisar dock icke, hvad lagberedningen dermed ‘delar"/straffvelat
bevisa, ty om ock efter tio års förlopp samma skäl, som eljest, lagen.
icke förefinnes till det antagandet, att det vanliga straffet icke skall (Forts.)
göra tillbörlig verkan, så innefattar detta likväl icke skäl till det
antagandet, att en för tre resor stöld strafläd tjuf, som icke ens i
sin ungdom låtit sig rättas af undergångna straff för första resan och
för andra resan stöld, skall, sedan han kommit så långt in på brottets
bana, att han begått fyra resor stöld, låta sig rättas af bestraffning
ännu en gång för första resan. På sin höjd skulle omförmälda
förutsättning kunna föranleda till den slutledning, att det för honom
sist använda vanliga straffet, nemligen för tredje resan, skulle göra
tillbörlig verkan.

Detta lagberedningens skäl för återfallspreskriptionen är följaktligen
icke väl hållbart, och alldeles ohållbart är det vid sådan
tolkning af lagbudet, som lagutskottet fastslagit.

Lagberedningens yttrande, att förslaget framställes »efter utländske
lagars föredöme», är kanske också ämnadt att utgöra ett
skäl för detsamma, men för min del kan jag sä mycket mindre tillerkänna
detta skäl någon giltighet, som likartade stadganden i utländska
lagar, så vidt jag har mig bekant, ännu icke varit så länge
tillämpade, att någon verkan deraf hittills kunnat förspörjas, eller
någon erfarenhet derifrån hemtas.

Enligt mitt förmenande är alltså giltigt skäl ej anfördt för
införande i strafflagen af något stadgande om återfallspreskription
och jag anser för öfrigt stadgandet derom olämpligt och obehöfligt.

Olämpligt — dels emedan svårighet möter att bestämma och
kunna väl tillämpa föreskrifter, hvarigenom må vinnas utredning
derom, att det varit moralisk förbättring och icke endast yttre, af
den brottsliges vilja oberoende förhållanden, som vållat återfalls
fördröjande öfver tio är, dels äfven emedan borttagande eller förminskande
af straff hotet måhända i ett eller annat fall kan vålla
återfall i brott, med afseende å hvithet mången svag brottsling
eljest kunnat motstå frestelsen till återfall — eu frestelse, som han,
sedan straffnedsättning eger rum, har svårare att emotstå.

Då jag talar om straffhot, beder jag dervid ej varda ansedd
såsom anhängare af afskräckningsteorien, ty utan att hylla den
teorien kan man dock medgifva, att straffhotet i någon man kan
bidraga att skydda staten mot brott.

Obehöfligt är detta föreslagna stadgande ock, sedan straffminima
vid de itererade tjufnadsbrotten, på sätt som nu skett, blifvit så
nedsatta, att återfallsstraffen efter omständigheterna kunna utan
någon föreskrift om återfallspreskription sättas tillräckligt lågt, i
hvilket afseende jag jemväl åberopar afgifvet, yttrande* af ett justitieråd,
som deltagit i det föreliggande förslagets granskning.

Men — säger man — det är dock något vackert och tilltalande
deri, att äfven staten vid utöfvande af sin straffrätt kan, likasom
enskilde målsegare, glömma och förlåta.

N:o 26.

Oasdagen den 23 April, e. m.

Förslag * till Staten, xnine herrar, förtörnas icke, hämnas icke och vedergäller

lag angående jc]ie utöfvande af sin straffrätt och har följaktligen icke någon
‘delar af ''straff- förlåtelse att lemna eller något med förlåtelse att skaffa, utan
lagen. staten söker endast skydda sig, och det är statens rätt och pligt
(Forts.) att skydda sig och sina samhällsmedlemmar mot rätts viol ationer,
som är enda och rätta grunden för statens straffrätt.

Men att staten icke väl skulle kunna, så som sig bör, skydda
sig mot itererade brott, derest det här ifrågavarande nya stadgandet
blefve lag, tror jag mig, genom hvad jag redan anfört, hafva
visat, och jag finner mig på grund deraf, herr grefve och talman,
hafva giltiga skäl för mitt yrkande om anslag å den nu föredragne
11 § 4 kap. strafflagen.

Herr Annerstedt: Den föregående talaren har redan redogjort
för de motiv, nya lagberedningen anfört för det nu föreslagna
stadgandet. Dessa motiv gå i hufvudsak ut derpå, att, efter det
eu lång tid förflutit, sedan ett föregående brott blifvit bestraffadt,
och under denna tid intet återfall egt rum, det skäl bortfallit, som
eljest föranledt att förbrytaren skulle strängare bestraffas än första
gången. Grunden till det strängare straffet vid återfall synes mig
i korthet kunna uttryckas så, att lagstiftaren och samhället anse, att
den, som såsom en vana utöfvar en viss art af förbrytelser, behöfver
ett strängare straff för att röna den inverkan af straffet, som är
straffets ändamål. Har nu en längre tid förflutit från det förra
brottet, bortfaller antagandet att den nya förbrytelsen begicks såsom
en vaneförbrytelse. Erfarenheten vitsordar ock, att, då en
person i sin ungdom begått ett brott, t. ex. tjufnadsbrott, och derefter
under förloppet af en lång tid förhållit sig väl, innan han
återfallit, tillämpningen af iterationsstraffet i allmänhet betraktas
såsom alltför strängt. Under den tid, som närmast föregick affattandet
af lagberedningens förslag, hade sådana fall inträffat, och
lagberedningen hade derför osökt anledning att taga under ompröfning
huru vida icke för dylika fall straffet kunde stanna vid
det för första resan stadgade. Den omständighet att straffminima
blifvit i 7 § 20 kap. sänkta synes mig icke utgöra tillräcklig anledning
att utesluta sista stycket i förevarande paragraf, enär äfven
med dessa minima vid iteration fall kunna inträffa, då nödvändigheten
af att tillämpa iterationsstraffet torde medföra för stor stränghet.
Om man antager, att en person i sin ungdom blifvit straffad
för första resan stöld och derefter under en tid af 20, 30 eller 40
år förhållit sig väl, men sedermera begår ett ringa snatteri, skulle,
om man tillämpar 7 g i 20 kap., personen i fråga bli dömd, icke
för snatteri, utan för andra resan stöld, ehuru man med skal kan
ifrågasätta, om icke ett snatteristraff för en dylik förseelse varit
fullt tillräckligt. Jag tror att erfarenheten bekräftat, att fall förekommit,
då »omständigheterna verkligen varit sådana, att straffet
här icke stått i rättvist förhållande till brottet. För sådana fall
är följaktligen det minimum, som omtalas i 7 § 20 kap., icke tillräckligt
lågt. Naturligtvis blir missförhållandet ännu mera i ögonen

Onsdagen den 23 April, e. m.

N:o 26.

fallande, om man antager, att två eller tre iterationsstraff blifvit Förslag* till
på den ifrågavarande personen i hans ungdom tillämpade. ändrin^Tissa

Det är visserligen sant, hvad den föregående talaren yttrade, «/ Ytraff att

staten icke har att förlåta eller vredgas, utan att staten endast tagen.

har att använda sådana straff, som den anser behöfliga för att in- (Forts.)
verka på den brottsliga viljan, så att den icke vidare träder i kollision
med statens lagar. Men äfven med denna princip för straffrätten
är det gifvet, att staten icke är berättigad att använda
strängare straff än under förhanden varande förhållanden kunna antagas
vara tillräckliga för att vinna det med straffen åsyftade
ändamålet. Och enligt mitt förmenande, har det motiv, som af lagberedningen
blifvit åberopadt, icke blifvit vederlagdt, nemligen att
tiar en lång tidsperiod förflutit mellan det föregående straffet och
det nya brottet, kan man icke vara berättigad att a priori antaga,
att det nya brottet ovilkorligen behöfver beläggas med iterationsstraff.
Den latitud, som lagen stadgar för första resan tjufnadsbrott,
är så rymlig, att domaren inom densamma har utrymme att
bestämma gtt straff, som, oaktadt det är för första resan, kan antagas
vara tillräckligt för att i dylika fäll uppnå det ändamål,
som staten med straffet åsyftar.

Den bestämmelse, som i lagberedningens förslag upptagits, har
i den kong!, propositionen blifvit skärpt sä till vida, att, då lagberedningen
föreslagit, att tio år skulle hafva förflutit mellan det
brott, som var grunden dertill, att iterationsstraff skulle komma
till användning, och den nya förbrytelsen, Kongl. Maj:t dertill gjort
det tillägg, att den ifrågavarande personen tillika under de tio år,
livilka närmast föregått återfallet, förhållit sig väl i så måtto, att
han under nämnda tid icke föröfvat brott, som i lag är belagdt med
förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått
bestraffning. Fordringen att det brott, som skall utesluta tillämpningen
af återfallspreskriptionen, skall vara sådant, att det medför
förlust af medborgerligt förtroende, synes mig alldeles nödvändig
att upprätthålla för att vinna det mål, som med stadgandet åsyftas.

Har nemligen en person i fråga om egentliga brott förhållit sig väl under
senast förflutna tio år, torde det icke vara rigtigt, att en ringa försummelse,
hvarigenom han ådragit sig straff enligt någon ordningsstadga,
skulle föranleda dertill, att då han å nyo begår brott, i
lagen belagdt med iterationsstraff, återfallspreskriptionen icke finge
med afseende å honom ega tillämpning. Vid sådant förhållande
synes Kongl. Maj ds förslag hafva stält fordringarna på välförhållandet
på det sätt, som erfordras för vinnande af det ändamål, som
åsyftas.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Majds af lagutskottet
tillstyrkta förslag.

Herr Carlborg: Den princip, som i 11 § andra inom. åt
4 kap. uttalas, att en brottsling, som en längre tid efter utståndet
straff afhållit sig från brott, icke skall vid återfall dömas till
strängare straff än han förut undergått, har förefallit mig synner -

N:o 26. 8

Onsdagen den 23 April, e. m.

Förslag° till ligen tilltalande. Men, enligt min åsigt, har dock utskottet i likhet.
d7drinqTvisSeamei Koi)gL Maj:t icke formulerat detta tillägg så, som det borde
delar af straff- formuleras. Jag. tror nemligen, att utskottet gått väl långt, då
lagen. det för tillgodonjutande! af den ifrågasatta friheten från förhöjning
(Forte.) af straff vid iteration af brott icke föreslagit annat undantag, än
att den tilltalade icke skall hafva gjort sig förfallen till ansvar för
brott, som medfört förlust af medborgerligt förtroende. En föregående
talare har redan påpekat, huru det skulle kunna vara möjligt,
att. en person dömts för dråp och suttit häktad i tio år och
således icke varit i tillfälle att begå något förnyadt tjufnadsbrott,
hvilket här egentligen afses. I sådant fall borde väl icke den
strafflindring, som momentet afser, komma brottslingen till godo.
Enligt mitt förmenande, hade derför i detta moment bort begagnas
ungefär samma ordalag, som Kong! Makt använder, då en lifstidsfånge
erhåller nåd, dervid i utslaget brukar stå, om jag rätt minnes,
att han benådas, med vilkor att, så snart han åter förgriper sig
mot . person eller egendom, han skall fortsätta det honom ådömda
lifstidsarbetet. Jag skulle således vilja tillerkänna en brottsling,
som begått förnyadt brott, befrielse från förhöj dt straff, endast under
. den förutsättning, att han under en längre tidrymd, t. ex. 10
år, icke begått något brott af hvad slag som helst.

Eör att få momentet omredigeradt i detta syfte, tillåter jag
mig yrka återremiss af den nu föredragna paragrafen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på godkännande af förevarande paragraf, vidare derpå att densamma
skulle visas åter till utskottet samt slutligen på förkastande af
paragrafen; och förklarades den förstnämnda propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

21 kap. 1-3, 9 och 10 §§, 22 kap. 1, 2, 6, 9—11, 13, 14, 10.
18 och 19 §§.

Godkändes.

22 kap. 21 §.

Herr .Bergström: Såsom bekant, särskiljer vår nu gällande
lag, hvad angår rättighet att anställa åtal, mellan brott, Indika
falla under åklagarens sjelfständiga åtal, brott, hvilka få åtalas
endast af rnålseganden, och slutligen sådana brott, hvilka icke få
af allmän åklagare åtalas, med mindre de angifvas af rnålseganden.
I förbigående vill jag nämna, att det bland våra rättslärde råder
tvist derom, huru vida åklagaren är skyldig, att, på angifvelse af
rnålseganden, åtala ett brott eller icke. Att han på grund af en
vanlig angifvares anmälan icke är pligtig att åtala ett brott, derom
äro alla ense, ty han kan derigenom råka mycket illa ut. Han
kan nemligen råka ut för rekonventionstalan, För min del anser

Onsdagen den 23 April, e. m.

9 N:o 20*

jag detsamma gälla hvad angår angifvelse af målseganden och att Förslag till
således en åklagare har full rättighet att pröfva sannolikheten af laQ an9^endi
angifvelsens vigtighet. ''Detta blott i förbigående. Teiarafltral

Nu förekomma i detta kapitel tre slag af brott, hvilka jag ‘"lagen.
skall be att få nämna. Det ena består deri, att man »uppsåtligen, (Forts.)
till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar,
hvarå den sig grundar». Detta brott och straffet derför förekommer
i 2 § 4 mom. Vidare förekommer ett annat brott i 11 §:
»Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver, straffes
med böter eller fängelse». I 14 § förekommer slutligen det tredje
slaget af brott: »Går fullmägtig i sak, den honom betrodd är, svikligen
hufv ''------- 1 '' '' ”M1 1 ‘ 1 1

skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid
annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman; vare lag som
i 13 § sägs». Den nu gällande lagen bestämmer, att dessa tre slag
af brott icke få åtalas af någon annan än målseganden. Regeringens
proposition afviker från den gällande lagen i så måtto, att
deri föreslås, att åklagaren skall, på angifvelse af målseganden, få
åtala dessa tre brott. Regeringens proposition i detta fall öfverensstämmer
med nya lagberedningens förslag och såsom skäl till denna
förändring har lagberedningen uppgifvit, att »då giltig grund ej
synes förefinnas att förmena en förorättad målsegande allmän åklagares
bistånd vid beifrande af de i nya 4 inom. af 2 samt i 11
och 14 §§ omförmälda förbrytelser, har beredningen ansett dessa
förbrytelser böra få af allmän åklagare efter angifvelse åtalas».
Jag är af alldeles samma mening som lagberedningen och anser,
att dessa förbrytelser äro af så pass grof beskaffenhet, att målseganden
väl må hafva rättighet att, der han finner sig icke mägta
ensam utföra åtal, anlita åklagarens biträde och för sådant ändamål
göra angifvelse hos denne. Jag kan icke se någon våda af att
gilla det förslag till ändring i den gällande lagen, som är framstäldt
i regeringens proposition. Tvärt om ser jag en fördel deri.

Jag skall på dessa grunder yrka, att kammaren ville, med afslag
å utskottets hemställan i denna del, bifalla Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Hasselrot: På sätt lagutskottets ordförande anmärkte,
finnes det, beträffande åtalsrätten, tre kategorier af brott. Den
första omfattar de gröfre brotten, hvilka skola åtalas af allmän
åklagare å tjenstens vägnar. Den andra kategorien utgöres af sådana
brott, som väl i någon mån anses lmdera staten men hufvudsakligen
den enskilde, angående hvilka brott den enskilde har rätt
att anlita allmän åklagares hjelp. Det tredje slaget af förbrytelser
är af sådan beskaffenhet, att det anses uteslutande lasera den enskilde,
och om hvilka den enskilde ensam eger föra talan. Gränserna
mellan dessa olika kategorier af brott kunna icke skarpt uppdragas
efter några principiella grunder, utan måste dessa gränser

sättande.

eller eu est till

liulvucimamiens

eller med ratt eller snål.

Nso 26.

Ousdngen den 23 April, c. m.

Förslag till
lag angående
■ändring i visso
delar af strafflagen.

(Forts.)

bestämmas, mer eller mindre, efter tycke och smak. I nu gällande
lag och i det kapitel, hvarom nu handlas, är det åtta smärre bedrägeriförbrytelser,
som lagen anser vara af beskaffenhet att blott
laudera enskild mans rätt och Indika sålunda få åtalas endast af
målseganden. Nu föreslår nya lagberedningen och med denna äfven
Kong! Maj:t, att utaf dessa åtta Förbrytelser skola tre förflyttas
från den sista till den andra kategorien, d. v. s. de skulle få åtalas
af åklagare efter angifvelse af målseganden. Dessa förbrytelser äro,
såsom lagutskottets ordförande påpekade, i korthet rubricerade, att
förstöra eller göra obrukbara handlingar, på hvilka annans rätt sig
grundar, att förskingra eller försnilla annans gods, som man i besittning
häfver, och att ombud eller syssloman missbrukar sin
hufvudmans förtroende. För min del får jag säga, att jag står på
den nuvarande lagens ståndpunkt. Jag kan icke se annat än att
dessa förbrytelser uteslutande hedera den enskildes rätt och icke
statens. Jag skall be, att, till jemförelse derutinnan, få åberopa
beskaffenheten af några utaf de förbrytelser, som Kongl. Maj :t låter
qvarstå i den sista kategorien. Ett af dessa är, om man genom
origtigt namn eller stånd bedrager qvinna till äktenskapsaftal. En
annan är, om man emot bättre vetande, nekar sin hand eller förskrifning,
och en tredje sådan förbrytelse är, om man tager falskeligen
åter pant, som annan har erhållit. För min del får jag säga,
att, om jag skulle blifva stöld i valet emellan hvilka förbrytelser
jag skulle öfverflytta från den sista till den mellersta kategorien,
skulle jag snarare välja de tre, hvilka jag nu nämnt, men som
enligt Kongl. Maj:ts förslag, skola std qvar på den ståndpunkt, att
de endast få åtalas af målseganden, än de af Kongl. Maj:t föreslagna.
Eu sådan rubbning af de nuvarande förhållandena, som
föreslagits, synes mig sålunda icke vara af förhållandena påkallad,
och jag är lycklig nog att för denna min mening kunna åberopa
högsta domstolens pluralitet, som också afstyrkt den föreslagna förändringen.
Nu kan emellertid någon säga: hvilka olägenheter följa
deraf, att en enskild person får rätt att till utförande af sin talan
påkalla allmän åklagares bistånd? Jo, svarar jag, deraf kunna följa
ganska stora olägenheter. Det är in alldeles gifvet, att en person,
som sjelf skall utföra sitt mål, i allmänhet väl ser sig före, innan
han anställer rättegång och gör sig reda för, huru vida han har sådan
bevisning, att det finnes någon sannolikhet för, att han skall
kunna vinna sitt mål. Får han deremot rätt att, när han känner
sig mer eller mindre förfördelad eller förnärmad, anlita allmänna
åklagaren och kasta på statsverket kostnaden för rättegångens utförande,
så befarar jag, att detta skulle icke endast fördubbla utan
helt säkert mångdubbla rättegångarne samt i många fall föranleda
dertill, att personer blefve trakasserade genom obetänksamma angifvelser
och obehöriga åtal, hvilket ju icke kan vara önskligt.

Åtgörande! af denna fråga beror, så vidt jag förstår, på en hvars
omdöme beträffande de ifrågavarande förbrytelsernas beskaffenhet.
Då kammaren härutinnan skall döma, har kammaren, om kammaren
derå vill fästa något afseende, flera auktoriteter att välja på.

Onsdagen den 23 April, e. in.

N:o 26.

På deri ena sidan stå: den nu gällande lagen, högsta domstolens Förslag till
majoritet och lagutskottets pluralitet; på den andra sidan: lagbered- las angående
ningen, justitieministern och lagutskottets araae oraioranae. IHor delar af straffmin
del tror jag, att man har all anledning att ställa sig på den lagen.
nuvarande lagens ståndpunkt. (Forts.)

Jag tillåter mig derför yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Annerstedt: Jag kan icke instämma med den siste talaren,
då han sade, att det egentligen är tycket, som skulle bestämma,
huru vida en utsträckning åt åtalsrätten i de fall, som här
äro i fråga, bör ega rum eller icke. Enligt min tanke är detta i
väsentlig mån beroende af det beslut, som vid detta kapitel kammaren
redan fattat. Jag vill fästa uppmärksamheten på att genom
kammai’ens beslut, straff latituden i 11 och 14 §§ i detta kapitel
hafva fått en större utsträckning än i hittills gällande lag, der
straffet är endast böter eller fängelse. I följd af de fattade besluten
skall straffarbete i två år i nämnda paragrafer blifva latitudens
maximum. Yidtager man en sådan förändring, synes detta
innebära ett erkännande deraf, att dessa brott — förskingring, försnillning
och trolöshet mot hufvudman — verkligen äro af den beskaffenhet,
att det för samhället är af en icke oväsentlig betydelse,
att dylika brott, hvilka icke äro så sällsynta i vår tid, blifva
straffade och straffade med tillbörlig kraft. Det är denna synpunkt,
som, enligt mitt förmenande, i första rummet talar för rigtigheten
af den utaf Kongl. Maj:t i fråga satta ändringen i 21 §.

I samma syfte kan äfven åberopas ett länge känd! behof. Det
är, såsom man finner, icke alltid så lätt att uppdraga gränsen
emellan försnillning eller förskingring och andra egendomsbrott.

Det har också i praxis visat sig, att, sedan en angifvelse blifvit
gjord till allmänna åklagaren om ett tillgrepp af ganska allvarlig
beskaffenhet, vid undersökningens afsittande, till följd af det förhållande,
i hvilket personen i fråga stått till. målseganden, gerningen
blifvit rubricerad såsom förskingring, oaktadt den från början
antogs falla under 20 kapitlet. Det är i sådana fall för rättskänslan
ganska stötande att genom utslaget erhålla upplysning,
att personen i fråga blifver straffri, derför att åtal å brottet icke
må af allmän åklagare utföras, äfven om angifvelse af målseganden
skett, och ett fortfarande af ett dylikt förhållande synes mig icke
väl stå tillsammans med den omsorg om rättssäkerhetens upprätthållande,
som åligger staten. Härför synes mig den af den föregående
talaren åberopade ökade kostnaden för staten böra stå tillbaka,
och det torde dessutom kunna i fråga sättas, om dessa ökade
kostnader verkligen blifva så betydliga. Det är, såsom den förste
talaren redan påpekat, icke åklagarens skyldighet att utan sofring
utföra alla de åtal, som af målsegande till honom anmälas. Detta
är åtminstone min åsigt. Att denna uppfattning kan hafva skäl
för sig, derpå vill jag åberopa det förhållande, att i det förslag till
ändrade bestämmelser i fråga om den förberedande undersökningen,
som var före vid riksdagen för några år sedan, men då icke ledde

N:o 26.

Onsdagen den 23 April, e. na.

Förslag° till till något resultat, denna grundsats var tydligt uttalad och att man,
lag angående v;([ detta uttalande, utgick derifrån, att dermed icke stadgades
delar”afstraff- något nytt, utan endast förtydligades ett förhållande, som förut
lagen. egt ruin.

(Forts.) En annan omständighet, torde dessutom komma att leda dertill,

att obefogade åtal icke blifva så allmänna, som man säger sig befara;
den nemligen, att den målsegande, som gör angifvelsen, icke
gör detta utan fara för sig sjelf. Kan han icke visa sannolika skäl
för angifvelsen, blir han, såsom kändt är, straffad i rekonventionsväg.
Under sådana förhållanden torde en sådan tillökning i brottmålsprocesser,
som afse förskingring, försnillning och trolöshet mot
hufvudman, icke vara att befara, att densamma bör afhålla ifrån
vidtagande af i fråga varande åtgärd, som eljest synes böra af staten
vidtagas.

Af dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Claeson: Jag ber att till alla delar få instämma uti
hvad herr Hasselrot yttrade i denna fråga. Jag tror, att dessa
brott äro af den beskaffenhet, att de böra vara målsegandens ensak.
Bland andra olägenheter, som ett bifall till Kongl. Maj ds proposition
skulle medföra, är äfven den, att i dessa mål icke skulle kunna
ingås förlikning, hvaraf målseganden ofta skulle lida. Erfarenheten
har visat, att, då en person kan få öfverlåta åt allmän åklagare att
utföra hans mål, han till åtal anmäler saker af den beskaffenhet,
att han ej skulle vågat eller velat sjelf utföra dem och hvilkas
anmälande han sedan understundom ångrar. Enligt min åsigt,
skulle man genom denna lagändring, således lätt kunna öka antalet
obefogade rättegångar.

Hen förste talaren sade, och har, enligt min tanke, obestridligen
rätt deri, att åklagaren har icke endast rättighet utan skyldighet
att pröfva, om en gjord angifvelse är befogad eller icke, och i senare
fallet neka att väcka åtal. Men de fleste åklagare tro sig icke
hafva denna rättighet, och det är en bland allmänheten så utbredd
mening, att, då ett brott, som får angifvas till åtal, anmäles för
åklagaren, denne i hvarje fall är skyldig att utföra det, att han
utsätter sig för mycket klander, om han icke gör det.

På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grofven och
talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på godkännande af nu föreliggande paragraf och sedan
på godkännande af motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts förslag
i ämnet, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ji:o 26.

Den, som godkänner lagutskottets i utlåtandet n:o 44 fram- Förslag till
stälda förslag till ändrad lydelse af 22 kap. 21 § strafflagen, las "»gående

rostar ^ delar af straff J

9- \ lagen.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 43.

22 kap. 22 § samt 23 kap. 1 och 2 §§.

Godkändes.

23 kap. 6 §.

Herr Bergström: Fastän blott öde § är föredragen, ber jag
att få tala äfven om 7:de §, emedan dessa två paragrafer stå i nära
förbindelse med hvarandra, och de två ändringsförslag, som jag bar
att framställa, också äro af samma art.

I den embetsberättelse, som justitieombudsmannen afgaf till
1888 års riksdag, visade ban, huruledes ett brott börjat blifva särdeles
allmänt i vårt land, nemligen konkursgäldenärs oredlighet
mot sina borgenärer. Han fäste uppmärksamheten på, att enligt
gällande lag denna förbrytelse icke vore föremål för allmänt åtal,
utan att malseganden ensam förbehållits rätt att åtala ifrågavarande
brott. Men på grund af hvad han upplyst ansåg lian, att allmän
åklagare borde berättigas och således ock vara pligtig att äfven
utan angifvelse af målsegande tilltala konkursgäldenär, som gjort
sig skyldig till oredlighet mot borgenärer, äfvensom person som
rymt för gäld, enär rymningsbrott är likstäldt med oredlighet mot
borgenärer. Af det utlåtande, som lagutskottet afgaf öfver denna
framställning, och hvari tillstyrktes att densamma icke måtte till
någon åtgärd föranleda, framskymtade dock, att lagutskottet i det
hela gillade justitieombudsmannens framställning, men lagutskottet
förmädte, ätt den var gjord, innan nya lagberedningen afgifvit sitt
förslag till revision af strafflagen — just det förslag, som ligger
till grund för regeringens proposition — och i detsamma bar lagberedningen
framlagt sådana bestämmelser, som justitieombudsmannen
i sin embetsberättelse ansett önskliga. — vidare beslöt Riksdagen
1889, att ackord i konkurs icke skulle fastställas, om gäldenären
vore dömd för oredlighet mot borgenärer eller stode under

N:o 2(>.

Onsdagen den 2o April, e. in.

Förslag till tilltal derför. För närvarande är det endast bedrägeri, som utgör
lag angående pin(ier fQr fastställelse af ackord, men efter Riksdagens beslut skulle
Mara/straff! äfven ådagalagd oredlighet utgöra hinder för fastställelse af ackord,
lagen. och till följd deraf skulle det enligt 113 § konkurslagen äfven vara
(Forte.) anledning att kullstöta ett redan faststäldt ackord, om, sedan fastställelse
meddelats, det hade yppats, att konkursgäldenär gjort sig
skyldig till oredlighet. På grund af denna Riksdagens skrifvelse
har också inom justitiedepartementet, enligt hvad jag har mig bekant,
utarbetats ett lagförslag i öfverensstämmelse med Riksdagens
skrifvelse. Men af detta synes mig följa, att oredlighet mot borgenärer
bör, på sätt lagberedningen och Kong! Maj:t föreslagit, blifva
föremål för allmän åklagares åtal. Detta stadgas äfven i 7:de §,
der det heter, att brott, som i 3 § förmärs, må icke af allmän åklagare
åtalas, utan att det är af målseganden angifvet. Men af
denna lydelse följer, att oredlighet mot borgenärer bör af allmän
åklagare åtalas, utan att målseganden angifvit det till åtal hos
honom.

I nära sammanhang dermed står den nu föredragna 6:te §,
Kong!. Maj:t hade der föreslagit, att endast den, som gjort sig skyldig
till uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer, skulle, när han
styrkt, att borgenärerna i konkursen blifvit till fullo förnöjda,
blifva från allt vidare ansvar fri förklarad. Men detsamma säges
icke om den, som har rymt eller gjort sig skyldig till oredlighet.
Nu har emellertid lagutskottet ogillat denna Kongl. Majrfcs åsigt
och föreslagit följande: »Styrker inför rätten den, som gjort sig
skyldig till ansvar efter 5 § eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad det är
gäldenär eller sådan syssloman, som i 4 § sägs, att borgenärerna i
konkursen blifvit till fullo förnöjda; varde från allt ansvar fri
förklarad.»

För min del tror jag, att det är rigtigast att bifalla hvad
Kong!. Maj:t föreslagit med afvikelse från gällande lag. Redan
det är en nyhet, att den, som gjort sig skyldig till en konkursförbrytelse,
skall vara fri, om han kan visa, att han sedermera
godtgjort sina borgenärer; men om detta må vara rigtigt hvad angår
vårdslöshet, är det icke skäl att fasthålla dervid beträffande
den, som gjort sig skyldig till oredlighet, hvilket är ett verkligt
brott af den art, att den, som gjort sig skyldig dertill, må stå sitt
kast och straffas, ehvad han sedermera lyckats betala sina borgenärer
eller icke. Då härtill kommer, att enligt justitieombudsmannens
embetsberättelse till 1888 års Riksdag dessa brott börjat
blifva mycket allmänna, men att det ofta inträffar, att målsegande,
som velat åtala en oredlig gäldenär, förmåtts till tystnad genom
penningesammanskott af konkursgäldenärens fränder och vänner,
kan det vara skäl att låta detta brott falla under allmänt åtal.

För närvarande har jag icke att framställa yrkande om annat
än hvad angår 6:te §, och mitt yrkande går derpå ut, att kammaren,
med afslag å hvad utskottet här föreslagit, ville bifalla Kongl.
Maj:ts proposition i denna del.

Onsdagen den 23 April, e. in.

Herr Hasselrot: Äfven i denna fråga står jag på den bestående
lagens ståndpunkt och nödgas motsätta mig det förslag till
ändring, som gjorts af lagberedningen och som sedermera blifvit
af Kongl. Maj:t framlagdt.

Den fråga, som nu närmast föreligger eller lydelsen af 6:te §
rör sig derom, huru vida en person, som har begått oredlighet mot
sina borgenärer eller rymt ur riket för skuld, om han till fullo betalar
sina borgenärer, skall på sätt nu gällande lag stadgar och
lagutskottet föreslår, vara fri från vidare ansvar, eller huru vida sådan
gäldenär enligt Kongl. Maj:ts förslag skall mista denna förmån
och allmän åklagare vara skyldig att äfven utan angifvelse åtala
dylika förbrytelser.

Nu ber jag först och främst att få påpeka, att rubriceringen
af den ena af ifrågavarande förbrytelser eller »oredlighet» mot borgenärer
är synnerligt egnad att förvilla allmänna begreppen. Enligt
mitt förmenande är denna så kallade oredlighet endast ett visst
slags vårdslöshet, och det vore mycket rigtigare att benämna förbrytelsen
så, än att kalla den oredlighet. För att göra tydligt,
hvad förbrytelsen innebär skall jag taga mig friheten att läsa upp
början af 2 § i 23 kap. strafflagen, som lyder sålunda: »har gäldenär
oredlighet mot sina borgenärer brukat i ty att han, sedan han
sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der konkursen tvungen
är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af
egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig afsigt att
bereda sig fördel sålt», o. s. v. I sjelfva brottets karakter ligger
således, att det icke sker i sviklig afsigt för att bereda gäldenären
förderf utan af oförstånd, dumhet eller af något annat motiv, som
dock icke är svikligt. Nu vågar jag påstå, att, då brottet har
denna karakter, kan det skäligen anses försonadt, då den olägenhet,
som af brottet uppkommit, eller förlusten för borgenärerna, är undanröjd,
och detta förhållande synes mig vara i ännu högre grad gällande
beträffande gäldenär, som rymt ur landet för skuld. Jag
tänker mig nemligen, att en skuldsatt gäldenär rymmer till Amerika
— hvilket alldeles icke är sällsynt — och derstädes genom
arbete och skicklighet förvärfvar sig förmögenhet samt derefter
återkommer och till fullo betalar sina borgenärer. Detta oaktadt
skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag en sådan person åtalas samt för
rymningen, hvaraf dock ingen skada följt, dömas till urbota straff,
och åklagaren skulle icke blott vara berättigad utan äfven förpligtad
att anhängiggöra ett sådant åtal. Jag tror ej heller att
det från borgenärernas egen synpunkt är klokt att åstadkomma
en skärpning af lagbestämmelserna i detta afseende. Blir borgenären
ej fri från ansvar, lärer full betalning af hans skuld endast
sällan förekomma. Jag kan äfven här till stöd för min åsigt åberopa
uttalanden, som gjordes inom högsta domstolen vid granskning
af förslaget. Det är sant, som ordföranden i lagutskottet nämnde,
att Riksdagen en gång uttalat den meningen, att en person, som är
dömd för oredlighet i konkurs, icke må få ackord. Enligt mitt förmenande
är detta fullkomligt rigtigt och icke stridande mot den

N:o 26.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 23 April. e. in.

Förslagjill grundsats, som jag uttalat. En person, som gjort sig skyldig till
lag angående oredlighet bör icke få genom vänner och väns vänner förskaffa sig
delaraf sträft''- ackord och betala sina borgenärer hälften eller mindre af deras forlagen.
'' dringar och sedan vara från deras anspråk fri, men betalar han till
(Forts.) fullo, blir förhållandet annorlunda. Af hufvudsakligen enahanda
skäl har lagutskottet beträffande åtalsrätten enligt 7:de § stält sig
på den bestående rättens ståndpunkt och icke velat medgifva den
utsträckning af åtalsrätten, som nya lagberedningen och Kong!
Maj:t föreslagit.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, ber
jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag i 6:e §.

Herr Annerstedt: I den fråga, som nu föreligger, torde det
vara skäl att gå tillbaka till de äldre förslagen i ämnet, hvilka
enligt mitt förmenande tydligen utvisa, att den siste talarens påstående,
att oredlighet i förevarande fall närmast skulle vara att
sammanföra med vårdslöshet, icke är med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Stadgandet om oredlighet i 28 kap. 2 § strafflagen
är nemligen utbrutet ur paragrafen angående bedrägeribrott,
dit det förut hörde. Grör man sig möda att se efter i den äldre
lagberedningens förslag, finner man, att 6 kap. angående brottsligt
förhållande af gäldenär i konkurs innehåller endast tvenne arter
af konkursförbrytelser, nemligen bedrägeri och vårdslöshet; och att
bedrägeribrottet der är så omfattande, att det innesluter icke blott
de fall, då konkursgäldenär sig till fördel begått bedrägeri, utan
äfven då han begått brottet icke till sin personliga fördel utan till
borgenärernas skada och annan persons fördel.

Vid uppläsningen af 28 kapitlets § 2 lade den föregående
talaren, efter min förmening, icke tillbörlig tonvigt på ordet »sig».
Det omtalas nemligen der, att gäldenär, »sedan han sjelf sökt få
sin egendom afträda, eller, der konkursen tvungen är, sedan borgenärs
ansökning derom honom kunnig blef, något af egendomen,
borgenärerna till förfång, dock utan sviklig afsigt att bereda sig
fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat». Det
är gifvet, att, om en person, sedan han sökt att få afträda sin
egendom, säljer eller förskingrar densamma till skada för borgenärerna,
han äfven utan att bereda sig sjelf fördel kan derigenom
begå ett bedrägeri, på hvilket karakteren af bedrägeri ganska väl
passar in. Det samma gäller äfven det under § 2 upptagna fallet
af oredlighet, då han, »med kännedom af sitt obestånd eller sin
oförmåga att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd,
som till sin följd dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant
värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller få kunnat».
Kan man antaga, att gäldenären, då han med kännedom om sitt
obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig göra bortgifver egendom
i sådan omfattning, att borgenärerna deraf hafva märkelig
skada, gör detta af vårdslöshet? Detta förefaller föga antagligt.
Hvad som ofta förekommer, är att gäldenären genom i sista stund
vidtagna åtgärder bereder icke sig sjelf men andra, vare sig for -

Onsdagen den 23 April, e. m.

N:o 26.

dringsegare eller nära anförvandter, obehöriga fördelar på öfrige for- Fotlag till
ölringsegares bekostnad. Detta karakteriserar den gamla lagbered- laf{ «"gående
ningen såsom bedragen och uttrycker sig pa iolj ande satt: »betinnes delor af straffgäldenär,
som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri mot lagen.
sina borgenärer i något af dessa fall, Ilo att han undandolt eller (Forts.)
eljest ur vägen skaffat något af sina tillgångar eller under lånadt
namn köpt egendom och den bland sina tillgångar icke nppgifvit,
eller under sken af köp, gåfva eller annat aftal egendom från konkursmassan
undandragit, eller i hemligt förstånd med någon föregifven
borgenär uppgifvit falsk skuld, eller 2:o att han, sedan han
sjelf begärt att få sin egendom afträdd, eller, der konkurs tvungen
är, sedan borgenärs ansökning om egendomens afträdande honom
kungjord var, något af egendomen borgenärerna till förfång säljer

eller annorledes förskingrar---. Från äldre lagberedningens

förslag äro hemtade strafflagens stadganden angående bedrägeri och
oredlighet af konkursgäldenär, ehuru dessa, stadganden undergått
någon modifikation. Af hvad jag uppläst synes temligen otvetydigt
framgå, att en jemförelse mellan oredlighet och bedrägeri är
rigtigare än mellan vårdslöshet och bedrägeri. Under sådana omständigheter
torde det vara föga öfverensstämmande med hvad som
är rätt, att gäldenären, sedan han begått dessa bedrägliga handlingar,
på grund af den omständigheten, att han till fullo förnöjt
sina fordringsegare, skall vara från vidare ansvar fri förklarad.

Lika litet som annat bedrägeribrott upphör att vara straffbart, derför
att den, som dertill gjort sig skyldig, fullgör den skadeörsättningsskyldighet,
som honom på grund af brottet åligger, lika litet
torde den bedräglige gäldenären i detta fall böra blifva straffri.

Det är äfven en annan omständighet, som synes kraftigt tala
för bifall till § 6 i Kong!. Maj:ts förslag. Sedan nemligen Riksdagen
i skrifvelse den 26 februari 1889 hemstält till. Kongl. Maj:t,
att oredlighet i konkurs skulle upptagas såsom hinder för fastställande
af tvångsackord, och Riksdagen motiverat sin begäran sålunda:
»då jemväl de i 2 § af samma kapitel omförmälda förbrytelser,
hvilka sammanfattas under benämningen oredlighet mot borgenärer,
äro af grof beskaffenhet och kunna föranleda så strängt straff
som straffarbete ända till två år, anser Riksdagen, att skäl är.för
handen att låta den, som gjort sig skyldig till brott af denna sistnämnda
art, drabbas af ifrågavarande påföljd», synes det verkligen
icke vittna om konseqvens hos Riksdagen, om den nu icke skulle
vilja godkänna Kongl. Majffs förslag till 6 §. Det torde nemligen
utan tvifvel förhålla sig så, att frågorna huruvida oredlighet skall
förhindra fastställelse af tvångsackord, och huruvida denna förbrytelse
skall utgöra hinder för den straffriket, som omförmäles i 6 g,
måste besvaras lika, om följdrigtigheten skall bevaras,. och att således,
om man i förra fallet anser att tvångsackord icke bör ega
rum, man också bör säga, att konkursgäldenären i förevarande fall
icke bör anses hafva köpt sig fri från ansvar.

Äfven praktiska skäl tala för bifall till Kongl. Majffs förslag
i förevarande fall. Det är nemligen allt för väl kändt, att stad Första

Kammarens Prat. 1890. N:o 26. 2

X:o 26.

Onsdagen den 23 April,

e. in.

Förslag- till gandet i § 6 användes såsom medel för att få andra personer att.
lag angående sammanskjuta den för fulla liqviderandet af gäldenärens skuld er7da"a/straff-
fbrderliga. summan. Ett sådant till vägagående kan enligt min upplagen.
’ fattning _ icke betraktas såsom i något afseende lämpligt, och en
(Forts.) lagstiftning, som ger anledning till dylika förhållanden, torde val
behöfva rättas. På dessa skäl vågar jag anhålla om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i fråga om § 6 af detta kapitel.

Herr Claeson: Hvad detta brottets art beträffar, är det stål dt
mellan bedrägligt och vårdslöst förfarande af gäldenär, och jag vill
icke bestrida, att det kanske ligger närmare det förra än det senare
brottet. I alla händelser är brottet sådant, att det vore önskligt,
att det ej ofta förekomme, och att man måste beklaga, att, såsom
justitieombudsmannen i sin embetsberättelse upplyst, antalet af
sådana brott på senare tid ökats. Men jag kan icke inse, att genom
den nu föreslagna förändringen detta slags brott skola minskas i
antal, ty den, som begår detta brott, gör det utan tvifvel derför att
han tror sig kunna dölja det, och det finnes väl ingen som tror, att
han skall kunna betala sina borgenärer fullt, då han kanske icke
liar mer än som utgör några få procent af hans skulder. Jag tror
derför, att något gagn alldeles icke skulle vinnas genom den ifrågasatta
förändringen. Deremot medför den nuvarande lagen enligt
min tanke verkligt, praktiskt gagn, och det är att borgenärerna,
som blifvit lidande genom brottet, på detta sätt blifva i många fall
godtgjorda, då de eljest icke skulle blifva det. Följer icke detta
med, att gäldenären, om han till fullo betalt sina fordringsegare,
förklaras fri från straff, så komma vänner och fränder icke att
hjelpa honom. Jag tror äfven att, om vänner och fränder göra
sammanskott för att hjelpa den oredlige eller vårdslöse gäldenären,
man får antaga, att hans brott icke varit af värsta sorten, samt
att han i viss mån varit förtjent af medlidande. Vidare får jag
säga, att detta brott visserligen är ganska groft, men det är en
affär mellan gäldenären och borgenärerna, och uppfyller denne i
rätt tid all skada, tycker jag också, att man mycket väl ur rättslig
synpunkt kan försvara den lag, vi hittills haft.

Bifalles lagutskottets förslag till 6 §, följer deraf, att dess förslag
till 7 § också bör godkännas. Regeln är, att, när allmän
åklagare utför ett mål på målsegandens angifvelse, förlikning icke
lägger hinder i vägen för åklagaren att fullfölja sitt ansvarspåstående.
Här skulle det då stadgas ett undantag från regeln, om man
säger, att _ gäldenären när som helst under rättegångens lopp, så
fort han visat sig hafva till fullo betalt sina gäldenärer, skall vara
från allt ansvar fri förklarad, och på samma gång låter förbrytelsen
kunna åtalas af allmän åklagare. Det synes dock orimligt, att
allmän åklagare skall vara pligtig att utföra ett åtal, hvars fullföljande
eller frånträdande icke beror på honom. Jag hemställer
om bifall till lagutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de yrkanden, som derunder

Onsdagen den 23 April, e. m.

Ko 26.

förekommit, propositioner, först på godkännande af nu förevarande Förslag till
paragraf och vidare på godkännande af motsvarande paragraf af las angående
Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, samt förklarade sig finna den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. e Ugen''

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och {''Fort8'')
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner lagutskottets i utlåtandet n:o 44 framstälda
förslag till ändrad lydelse af 23 kap. 6 § strafflagen, röstar

J ä J

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf af Kongl. Makts
förslag i ämnet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 45.

23 kap. 7 §.

Herr Bergström: Trots utgången af den förra voteringen anser
jag mig böra framställa yrkande, att kammaren måtte, med anslag
å lagutskottets förslag i förevarande 7 §, bifalla Kongl. Maj:ts
proposition. _ Jag åberopar såsom stöd för detta yrkande hvad jag
anförde, då jag förra gången hade ordet.

Herr Claéson: På de skäl, som jag anförde under öfverläggningen
om den föregående paragrafen, och då jag anser att ett bifall
till den förra paragrafen nästan som ett korollarium bör draga
med sig bifall till denna, yrkar jag bifall till denna § enligt lagutskottets
förslag.

Herr Annerstedt: I olikhet med den siste ärade talaren kan
jag icke anse, att det beslut, som kammaren fattat angående 6 § är
afgörande för den nu föredragna 7 .§. Det är nemligen en af erfarenheten
bekräftad sak, att den skilnad, som för närvarande råder
i afseende på åtalsrätten till 1 och 2 §§, medför de största olägenheter.
Då en gäldenär, som gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
åtalas, _ förekomma nemligen ofta sådana omständigheter i
målet, att man icke bestämdt på förhand kan »afgöra, huruvida lagrummen
i första eller andra § af 23 kap. skola på gerningen
tillämpas, ty, såsom jag vid behandlingen af 6 § hade tillfälle

Nso 26.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

20 Onsdagen den 28 April, e. ni.

att nämna, äro de i dessa båda paragraferna nämnda brott ganska
nära med hvarandra beslägtade.

Det stadgande, som lagutskottet föreslagit och som öfverensstämmer
med gällande lag, medför, att, sedan åtalet längre eller
kortare tid pågått, och det blifvit tydligt utredt, att den tilltalade
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, tvifvel i fråga om rubricerande
af detta förfarande såsom bedrägeri eller oredlighet kan
uppkomma. Allt efter som den ena eller andra åsigten gör sig gällande,
blir antingen straff ådömdt eller förklaring af domstolen gifven
att den tilltalade måste, oaktadt anledningar till hans fällande
föreligga, frikännas på den grund att målsegaren icke åtalat honom.
Att detta icke är ett lämpligt förhållande, ligger i öppen dag, och
vill man göra sig underrättad om den allmänna uppfattningen härstädes
i frågan, tror jag man skall finna, att, särdeles i de större
handelsstäderna, olägenheterna af detta förhållande äro djupt kända.
Den lydelse, som 6 § fått, synes mig icke utgöra ett bestämdt hinder
för att åtalsrätten bestämmes, såsom Ivongl. Maj:ts förslag innehåller,
ty det är en väsentlig skilnad mellan att. ingå förlikning
med en fordringsegare och att styrka att man till fullo förnöjt alla
sina fordringsegare. Det är det senare tillvägagåendet som medför
den verkan, som 6 g stadgar, under det att, om man lägger oredlighet
under enskildt åtal, förliknings ingående med en enda fordringsegare
skulle föranleda rättegångens nedläggande och den tilltalades
frikännande, äfven om alla öfriga fordringsegare icke erhållit det
minsta. Då sålunda den godkända lydelsen ^af 6 § icke utgör ett
hinder för antagande af 7 § med den lydelse Ivongl. Maj:t föreslagit,
får jag yrka bifall till 7 § enligt Kong!. Maj:ts proposition.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord. Jag erkänner rigtigheten
af den siste ärade talarens påstående, att något formelt hinder
icke finnes för godkännande af den nu föreliggande 7 § i den
form, som Kong!. Maj:t föreslagit, trots det beslut som kammaren
fattat beträffande b §. Men mig förefaller, som läge det. ett. starkt
praktiskt hinder deremot i det förra beslutet. Om nemligen denna
7 § kommer att affattas så, som Kongl. Maj:t föreslagit, må
visserligen vårdslös gäldenär åtalas endast efter angifvelse, men
oredlig gäldenär och den som rymt för skuld kan dock enligt denna
paragraf åtalas af allmän åklagare, äfven om ingen angifvelse skett,
och det synes mig icke stå tillsammans med det beslut, som kammaren
nyss fattat, att sådan gäldenär må förlikas med sina borgenärer,
om han dem till fullo betalt. Det synes mig näppeligen fullt
lämpligt, att man ålägger allmän åklagare att åtala ett brott, som
sedan kan försonas genom att skulden betalas.

Jag vill icke bestrida hvad den siste ärade talaren sade, att
uppfattningen här i staden är utpreglad i eu annan rigtning, men
att den dock icke torde vara så i landsorten i allmänhet, synes mig
framgå deraf, att afi lagutskottets samtlig^ ledamöter endast 2 från
hvardera kammaren haft en från utskottets majoritets uppfattning
i detta afseende afvikande mening.

Onsdagen den 23 April, e. m. 21

På grund af hvad jag förut anfört tillåter jag mig yrka bifall
till lagutskottets förslag äfven i den nu föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på godkännande af nu föreliggande paragraf och vidare
på godkännande af motsvarande paragraf af Kongl. Majrts förslag
i ämnet, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner lagutskottets i utlåtandet n:o 44 framstälda
förslag till ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 42.

25 kap. 11 och 12 §§.

Godkändes.

Ingressen och rubriken.

Herr Bergström: Då kammaren återförvisat två paragrafer
af detta lagförslag, hemställer jag, att kammaren äfven ville återremittera
ingressen, hvilken möjligen kan erhålla en förändrad lydelse
till följd af återremissen, likasom sj elfva titeln på lagförslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning visades nu föredragna delar
af lagförslaget åter till utskottet.

Utskottets i afseende på förevarande punkt gjorda hemställan.

Herr Bergström: Jag anhåller, att denna utskottets hemställan,
hvilken icke kan anses vara genom de af kammaren fattade
beslut fullständigt besvarad, måtte återförvisas.

Sedan _ öfverläggningen ansetts härmed slutad, återförvisades
utskottets ifrågavarande hemställan.

N:o 20.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen.

(Forts.)

N:o 26.

22''

Onsdagen den 23 April, e. m.

Förslag till
lag angående
ändring i vissa
delar af strafflagen
för
lerig smagten.

2 punkten.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krig smagten den 7 oktober 1881.

58, 113, 114 och 116 §§.

Grodkändes.

121 §.

Herr Lindahl: ALd granskningen i högsta domstolen af nya
lagberedningens förslag till lydelse af denna §, gjordes emot förslaget
åtskilliga anmärkningar, hvilka föranledt paragrafens omarbetande
af Kongl. Maj:t till det skick, i hvilket den nn föreligger.
Enligt min tanke hafva likväl de anmärkningar, som inom
högsta domstolen framstäldes, icke blifvit till fullo beaktade.

Grällande strafflag för krigsmagten stadgar i 28 §, att då en
person, tillhörande krigsmagten, dömes till straffarbete, skall han
varda från krigsmagten skild, och endast i det fallet, att tiden för
straffarbetet icke utgör öfver 6 månader och brottet icke är sådant,
att den skyldiges medborgerliga anseende derigenom spilles, må det
bero på befälhafvaren att bibehålla honom vid sin anställning. Vid
sådant förhållande har hittills nästan aldrig kunnat ifrågakomma,
att en person, hörande under strafflagen för krigsmagten, kommit
att begå andra resan stöld, ty redan för första resan har han blifvit
från krigsmagten skild. Men sedan Riksdagen nu antagit ett
förslag, som troligen äfven kommer att blifva gällande lag, att
första resan stöld icke alltid skall medföra sådan vanfrejd, att derigenom
en person måste från sin anställning vid krigsmagten skiljas,
kan iteration af sådant brott äfven der ifrågakomma. Då
skulle 121 § i fråga om iterationen komma att tillämpas, och det
är derför nödvändigt tillse, att dess innehåll är i full öfverensstämmelse
med samma strafflags andra stadganden. Nu säger 2
mom. i denna §: »Stöld, som i 113 § 2 mom. eller 116 § omtalas, skall
i fråga om förhöjning af straff, efter ty i 20 kap. 7 § allmänna strafflagen
stadgas, anses lika med sådan stöld, som i 4 § i samma kap. sägs»
d. v. s. en person skall icke för 2:a resan stöld kunna straffas högre
än med 5 års straffarbete. Det står nemligen tydligt i 20 kap. 7
§ allmänna strafflagen, att till högst 5 års straffarbete får en person
dömas, då han begått andra resan stöld. Men nu bestämma
113 § 2 mom. och 116 § straffarbete i resp. högst 6 och 8 år för
deri omnämnda stölder, då de första gången begås. Således skulle,
såsom § nu föreslagits att lyda, första resan stöld kunna straffas
högre, än om samma brott. begås af någon, som förut blifvit för
stöld straffad. Detta kan naturligtvis icke vara meningen. Med
anledning deraf erinrade också justitieråden Grlimstedt, Skärm och
Lilienberg, att »då de föreslagna stadgandena i allmänna strafflagen

Onsdagen den 23 April, e. m.

N:o 26.

om återfall i stöld icke vore lämpliga för de slag af stöld, söm om- Förslag* till
nämndes i 113, 114 och 116 §§ af förevarande lag, särskilda bestäm- la9 an9åe?de
melser i namnda ämne borde i denna lag intagas.» Det anser jag delar afstraffa
också vara behöfligt, ocli den grundsatsen, som förekommer i o mom., lagen för
att »sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de bär ofvan krigsmagten.
i 113, 114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straff- (Forts.)
arbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta
•strafftiden», synes mig äfven kunna tillämpas i de fall, då en. person,
förut dömd för stöld, skall dömas för sådan stöld, för hvilken
straffet kan blifva 6 eller 8 års straffarbete, samt för sådana händelser
en straffhöjning af ett eller två år stadgas.

För att en förändring i sådan syftning måtte vidtagas hemställer
jag, att denna § måtte till lagutskottet återremitteras.

Herr Bergström: Jag tror, att, om här funnits* till hands
strafflagen för krigsmagten, skulle det varit möjligt att i någon
mån bemöta den siste ärade talaren. Då emellertid den väckta frågan
är särdeles invecklad och spinös, vill jag icke motsätta mig en
återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grofven och talmannen, att i afseende på nu förevarande paragraf
endast yrkats, att densamma skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
och sedan på bifall till nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. ''

122, 123 och 126 §§.

Godkändes.

Ingressen och rubriken.

Herr Bergström: Jag tager mig friheten hemställa, att ingressen
jemte titeln till den nu föreliggande lagen måtte, med anledning
af kammarens beslut rörande 121 §, varda till utskottet
återförvisade.

. Efter härmed slutad öfverläggning visades nu föredragna delar
af lagförslaget åter till utskottet.

Utskottets hemställan i afseende på nu ifrågavarande punkt.

Herr Bergström: Jag anhåller, att utskottets hemställan i
denna punkt måtte jemväl blifva till utskottet återremitterad.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, återförvisades
utskottets berörda hemställan.

X:o 2<>.

Onsdagen den 23 April, e. m.

ifrågasatt af- Föredrogs ånyo statsutskottets den 16 ock 19 i denna månad
skrifning af bordlagda utlåtande n:o 51, med anledning af väckt motion om af"lu^lånlill
skrifning af oguldna återstoden af ett Yesans kärr- ock sjöuttömVesans
sjöut- nings- samt odlingsbolag beviljadt lån.

tömning sb olag.

Herr af Burén: Bland de många olyckliga företag, som
under frikandelsperioden kommit till stånd, är visserligen detta
Vesans sjösänkningsbolag ett af de mest misslyckade. Yäl vore,
om reservanterna icke hölle på sin reservation, utan läte det
bero vid hvad utskottet här kar föreslagit. Under förhoppning
derom inskränker jag mig nu till att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Grefve Sparre:

Herr af Burén: Hå jag nu finner, att reservanterna hålla på
sitt förslag, ber jag att få bemöta de inkast, som äro gjorda.

Reservanterna säga till en början: »Då intet på saken inverkande
inträffat, kafva vi ansett oss icke böra frångå Riksdagens
då (1889) fattade beslut.» Jag vill påstå, att det inträffat en mycket
väsentlig omständighet. Det har nemligen under förlidet år
varit missväxt i vårt land, särdeles i de södra delarne och denna
missväxt har i synnerhet drabbat provinsen Blekinge. Vidare säga
reservanterna, att beloppet är så obetydligt, att det icke skulle betyda
något, om delegarne utbetalade detsamma. Ja, för Riksdagen
1 är det visserligen en obetydlighet att efterskänka detta belopp, men
för intressenterna i bolaget är det icke utan betydelse. De hafva
nemligen icke kunnat betala någonting de sista tre åren, och nu
skola 9,000 kronor betalas på en gång. Jag tror derför, att dessa
delegare, som redan blifvit hårdt tryckta af förlidet års missväxt
och dem genom företaget drabbade stora förluster, sannerligen behöfva
blifva befriade från denna utbetalning. Vidare säga reservanterna,
att delegarnes ekonomiska välstånd icke kan vara beroende
deraf. Men hvad säger utskottet och hvad säger herr statsrådet
och chefen för civildepartementet? Jo, civilministern, säger,,
att upplysningar framkommit, som stälde delegarnes förluster i eu
biertare dager, hvarför han ingenting har emot, om statsutskottet
skulle gå längre än hvad motionärens framställning gör. Kronofogden
i orten säger, att desse delegare lefva under mer eller mindre
tryckta förhållanden och icke hafva mera än som erfordras för
deras nödtorftiga bergning. Intressenterna säga, att sådana förluster
redan uppkommit, att flera delegare i följd deraf måst gå
från hus och hem, och motionären säger, att den begärda afskrifningen
vore nödvändig, emedan ställningen var förtviflad. Nu frågar
jag reservanterna, om icke delegarnes ekonomiska välstånd är
beroende af denna utbetalning?

Slutligen säga reservanterna, att andra framställningar af enahanda
art säkerligen icke skola uteblifva. Om detta företag vore
att jemföra med öfriga odlingsföretag, skulle reservanternas för -

Onsdagen den 23 April, e. in.

N:o ‘20.

modan ega sin tillämpning. Men bär är det ett alldeles särskild! ifrågasatt af förliållande.

Man ville nemligen genom en invallning från hafvet

skapa odlingsbar mark. Detta är, så vidt jag vet, det första före- a

tåg i denna rigtning, som egt rum i vårt land. Vesans sjöut Hvad

som dock mest talar för ett bifall till utskottets förslag, lömningsbolag.
synes mig vara den omständigheten, att arbetet är ofullbordad! och (Forts.)
aldrig kan fullbordas. Vidare hafva intressenterna, oaktadt sina
stora förluster, som af statskontoret uppgifvas till 139,507 kronor
19 öre, icke allenast till handels- och sjöfartsnämnden inbetalt sitt
derifrån erhållna lån på 10,000 kronor, utan äfven betalt 67,500
kr. på det lån, 50,000 kronor, som de erhållit af staten.

Hvad som än vidare talar för ett bifall till utskottets förslag
är, att detta företag är ett experiment, som först måste, innan det
lian vinna efterföljd, i vårt land försökas, att, såsom jag ofvan antyda
genom invallning från hafvet bereda mark, som är lämplig
för odling. Detta företag har emellertid misslyckats och intressenterna
hafva icke erhållit och kunna aldrig få den ringaste ersättning
för sina uppoffringar, hvilka än ytterligare komma att
ökas, innan den nu pågående rättegången är utagerad.
e Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindahl: (Redan då denna fråga vid föregående riksdagförelåg,
tog jag mig friheten att yrka bifall till den då gjorda
framställningen. Jag har icke funnit någon anledning, hvarför jag
icke nu skulle göra detsamma. Den näst föregående talaren har
redan nämnt det mesta af livad jag skulle vilja saga. Jag vill
dock tillägga något litet.

Detta företag har kommit till utförande på sätt som skett, på
grund af att vid den tid, då det började, eu så ofullständig bekantskap
med nederbördsförhållandena egde rum. Detta gjorde att hela
planen från början blef origtig. De särskilda delegarne i företaget
kunde omöjligen på något sätt betvifla att de uppgifter, som af
statens tjensteman lemnades angående företaget, icke vore rigtiga.

De litade på dessa uppgifter. De nedlade på detta företag det ena
tusentalet efter det andra och slutligen hafva de derpå nedlagt ett
belopp af ända till 154,967 kronor 91 öre utöfver värdet af den
jordförbättring, som vunnits. Detta belopp har anskaffats genom
uttaxering af hundra kronor per tunnland af den jord, som skulle förbättras.
Denna jord har nu till största delen icke blifvit det minsta
förbättrad. Hela jordförbättringen är värderad till endast 16,155
kronor 4 öre enligt landtbruksingeniörs beräkning. Det är endast
ett helt litet stycke mark, som har förbättrats. Hufvudmassan af
jorden är lika dålig som före vatteUafledningen. Man kan således
säga, att dessa jordegare förlorat betydligt på detta företag, derför
att de trott på den tjensteman, som staten lemnat dem såsom
biträde för arbetets utförande. Nu är ju under behandling förslag
att lemna ersättning till dem, som blifvit lidande genom statens
tjensteman. Detta är visserligen icke ett fullt adeqvat förhållande,
men det är något ditåt. Vidare är det lån, som bolaget erhållit

N:o 2(5.

Onsdagen den 23 April, e. in.

2(5

ifrågasatt af-från riksgäldskontoret till belopp af 50,000 kronor, till fullo återshrifning
af Peta!dt till staten och derjemte har bolaget erlagt ränta, med 17,500
"eHUn ^itt kronor. Det är således icke fråga om mer än en del af den återVesans
sjöut- stående räntan. Jag kan för min del icke finna annat än att staten
tömningsholag. bör taga sin lilla del i den förlust, som från början tillskyndats
(Forts.) jordegarne genom statens tjenstemans förvållande, och då jordegarne
förlorat sju å åtta gånger mer än hvad staten skulle förlora,
finner jag det vara med billighet öfverensstämmande att staten
afstår från att utkräfva sista styfvern af dessa jordegare.

En ömmande omständighet är, att flere delegare äro i den belägenhet
att, om staten uttager det återstående beloppet, de skulle
blifva utfattiga. Detta är visserligen icke förhållandet med alla,
men med många bland dem. Det är på dessa grunder jag tager
mig friheten yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Statsutskottets betänkanden äro i allmänhet
ganska torra och röra sig hufvudsakligen om siffror, men en
och annan gång lyckas det dock att få fram en kulturbild äfven af
dessa betänkanden. Ett sådant betänkande föreligger här, ty det
för oss långt tillbaka i tiden, till den tid, då det ännu ansågs r^t
och såsom en heder att fullgöra sina förbindelser till staten, under
det att nu pretentioner på eftergifter synas uppstiga från alla håll,
det ena efter det andra. Skola eftergifter beviljas, synes det mig,
att de böra stödjas antingen på någon rättsgrund eller på mer än
vanligt ömmande omständigheter. För min del har jag icke kunnat
finna att så är här förhållandet. Den enda rättsgrund, som här
kan åberopas, är att arbetet planlagts af en statens ingeniör, att
staten hjelpt till vid denna planläggning, som delvis befunnits felaktig.
Skulle man såsom rättsgrund uppställa, att staten skall
ersätta hvarje olyckligt odlingsföretag, der brist uppkommit till
följd af att kostnaden för företagets fullbordande icke öfverensstämt
med kostnadsberäkningen, uppgjord af en statens ingeniör,
då skulle vi i sanning efter hand komma att få en lång lista och
skapa farliga prejudikat.

Det är en ganska egendomlig historia med detta bolag. Af de
två föregående talarne har här blifvit framstäld eller rättare sagdt
utplockad ena sidan af saken, nemligen den, som skulle tala för
bifall till utskottets förslag. Jag skall nu be att få framdraga den
andra sidan, på det icke kammaren må få en ensidig belysning af
denna sak. Dervid skall äfven jag begagna samma handlingar, som
af de förra talarne åberopats, men komplettera utdragen, ty när en
auktoritet såsom Konungens befallningshafvande i Blekinge citeras,
bör citatet vara fullständigt och icke endast de bitar, som passa
för ens mening, med uteslutande af de andra, anföras.

Man klagar i detta fall öfver att företaget icke varit lönande
och att det icke beredt någon fördel åt delegarne. Beror detta uteslutande
på felaktiga beräkningar? Enligt de handlingar, hvaraf
transumt här tagits, har Konungens befallningshafvande uttalat,
att »åtminstone till någon del företagets misslyckande vore beroende

Onsdagen den 23 April, e. m.

N:o 26

på förhållanden, som icke kunde läggas intressenterna till last, men ifrågasatt afock
genom bristande kraft, enighet och beslutsamhet hos dem», skrifning af
Hvad detta betyder förklaras af utlåtande vid 1888 års hofrätts- iUerst°den «
syn, upprättadt af E. W. Ewe. veJm !''L Eör

underhållet har ej alls varit sörj dt »såväl kanaler som tumningsbolaa.
mot hafvet uppförda damanläggningar äro i bristfälligt skick till (Forts.)
följd af vanskötsel». Jag behöfver ej säga de herrar, som äro jordegare,
huru det går, om jag har en kanal, som börjar skära sig,
och ingenting gör för att i tid hjelpa det.

Pumphuset, som skulle afleda vattnet, har ock sin historia.

»Vid Norje sund är för vattenlänsning af Yesan ett pumpverk uppfördt
och inbygdt i härtill afsedt dyrbart stenhus, hvilket dock numera
nästan helt och hållet förfallit. I pumphuset, som saknar fönster
och dörrar, finnas lemningar efter eu, att döma af utseendet,
större ångmaskin».

Enligt vanliga begrepp lärer det ej gå att hålla eu vätte nreservoir
torr, när man säljer pumpverket.

Hvad sedermera jordförbättringen beträffar, så skall jag be att
få göra en liten redogörelse derför. Det är för långt att läsa upp
det hela. Jag skall läsa upp slutet. Berättelsen är hemtad ur
officiella aktstycken: »Af detta framgår att såväl i kärren som å
landvinningarne förbättring dels uteblifvit dels förringats till följd
af origtig behandling af enskilda jordegare samt till följd af bristande
underhåll från bolagets sida å redan gjorda anläggningar:
att bränna upp den bästa jorden och derigenom sänka markens
nivå, kan ej vara rationelt. Att delegarne ock dyrt fått köpa
denna sanning, vittnar nogsamt utseendet å en hel del kärr, som
delvis till följd af bränningen för närvarande äro snart sagdt ofruktbara.
» Det torde icke behöfva bevisas att, om jag bränner bort
matjorden, det till sist icke kan stå mycket qvar att växa på.

1873 upphörde allt arbete på grund af Riksdagens beslut. 1880
var dock, trots det bristande underhållet, den vunna jordförbättringen
af utsedd nämnd uppskattad till ett värde af öfver 81,000
kronor. Då klagades öfver detta. Det tillsattes en häradssynerätt.
penna _ nedsatte värdet till omkring 62,000 kronor. Oaktadt flera
års bristande underhåll och vanskötsel var dock jordförbättringen
ännu vid sagda tid värd så mycket. Nu år 1888, då begäret efter
statshjelp framträdde, beräknades jordförbättringen af landtbruksingeniören
Ewe till blott 16,000 kronor. Så lärer nog hvarje odling
sjunka i värde, när man hvarken dikar eller håller bort vattnet
och bränt bort matjorden.

Kommer man så till de omständigheter, som skulle vara så
särdeles ömmande, kan man dock ej säga att staten farit hårdhändt
fram. Bolaget har fått sig beviljadt allt hvad det begärt. Först
begärdes 50,000 kronor. Det beviljades med tre års räntefrihet.

Summan betalades reodan innan företaget började. Derefter räckte
icke dessa pengar. Åter igen trädde staten emellan och 1866 beviljades
ett amorteringslån å 10,000 kronor. Sedermera (1872) gick
bolaget in och begärde att få slippa fullborda arbetet, men likväl

N:o 26.

Onsdagen den 23 April, e. in.

Jfrågasatt afskrifning
af
återstoden ä
ett lån till
Vesans sjöuttömningsbolag.

(Forts.)

få återbetala lånet medelst amorteringar i vanlig ordning. Detta
beviljades äfven af Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Så klagar man öfver att räntorna stigit till ett så betydligt
belopp. Huru skola de underlåta att stiga, när man icke tager
upp afbetalningarna årligen, utan låter det ske på det viset, att
flera år ingen utdebitering alls eger rum? Ått man sedan klagar
öfver att utdebiteringen är betungande, när den skall gå ut, är ej
underligt. Under t. ex. åren 1882—1884 upptogs ingen utdebitering.
När den sedan gjordes, var det klart att den blef känbar och fallit
ternligen tungt på delegarne, ja, så tungt, säges det, »att en och
annan måst gå från sin gård». Men härför kan man icke skylla
staten utan dem som blifvit satta att leda detta företag.

Jag kommer nu slutligen till den sista punkten, det ömmande
i den nuvarande ställningen. Jag erinrar då att förra året Riksdagen
fattade det beslut att bolaget icke skulle behöfva betala
någon ränta, utan endast återbetala det återstående kapitalbeloppet,
24,326 kronor 68 öre, fördeladt på en utdelning af 3,000 kronor
årligen under åren 1888—1894 och resten 3,236 kronor 68 öre under
år 1895. Det är nu detta kapitalbelopp, som är ifrågasatt att afskrifvas.
Huru faller nu utdebiteringen för detta belopps återgäldande?
Jag skall be att ur en längd öfver delegarne, som jagskaffat
mig, få framhålla det »så oändligt betungande» för hvarje
enskild delegare. Det finnes 103 delegare. Af dessa skola 6 årligen
betala belopp, understigande 1 krona 50 öre. 50 hafva att betala
högst 17 kronor; 31 högst 50 kronor per år; 7 stycken högst 68
kronor. Jag hemställer huruvida dessa belopp kunna vara ruinerande
eller af den betydelse, att plan måste säga att delegarne derför
måste gå från sina gårdar. Återstår då ett antal af 9, hvilka årligen
betala lägst 68 och högst 190 kronor. Den som skall betala
detta högsta belopp, det är den ärade motionären sjelf. Han skall
erlägga 190 kronor, det vill säga 19 dagars riksdagsmannaarvode.
Den, som dernäst skall betala mest är egaren af Sölvesborgs slott.
Äfven han torde komma ut med att betala denna summa. Den tredje
skall betala 130 kronor för år och de öfrige mellan 68—105 kronor.

Jag tror mig hafva, genom de upplysningar jag lemna!, visat
kammaren att här sådana omständigheter föreligga att det icke
finnes något berättigadt kraf på efterskänkande af denna statens
fordran eller att omständigheterna äro så ömmande att man dertill
behöfver taga hänsyn. Jag vill tillägga det att, skall Riksdagen
blifva tummelplatsen icke blott för de stora samhällsintressena, utan
äfven för små lokala och enskilda intressen, då är jag färdig upprepa
den gamla varningen: »Yideant consules ne qvid detrimenti capiat
respublica». Jag anhåller om afslag å statsutskottets hemställan.

Herr Lindahl: Oaktadt allt hvad den senare talaren anförde,
tager jag mig friheten att yttra några ord med anledning af hans
anmärkningar. Han påpekade att företaget misslyckats genom delegarnes
oenighet och derigenom att kanalerna för vattenafled ningen
icke underhållits och att maskineriet i pumphuset sålts. Det är

Onsdagen den 23 April, e. in.

N:o 26.

Icke underligt, om i ett företag sådant som detta och hvilket består Ifrågasatt afaf
öfver hundra delegare, dessa blifva af olika mening. Att kana- °{

lerna icke underhållits är åter en följd deraf att de äro alldeles a^tt\ånm
odugliga. Den östra kanalen kan enligt senaste besigtningsutlåtande Vesans sjöuticke
utsläppa mera än hälften af den vattenkvantitet, som bort af- tömningsbolag.
ledas, och den vestra icke mera än en tredjedel. När förhållandet (Forts.)
var sådant att kanalerna icke dugde för sitt ändamål, så är det
Icke underligt att delegarne icke ville på desammas underhåll nedlägga
ytterligare kostnader. Samma förhållande är det med pumpverket.
Det anskaffades af major Jemmer, men det visade sig
snart att det icke kunde bortskaffa så mycket vatten som beräknats. *

Det borde hafva kunnat bortskaffa fyra gånger så mycket vatten,
som det gjorde. Det var således odugligt, och hvarför behålla ett
odugligt pumpverk. Detta är anledningen till, att icke heller detta
underhållits.

Att en och annan delegare möjligen på ett oförståndigt sätt
sökt begagna den lilla dugliga jordbit han vunnit, är en sak för
sig, som Icke inverkar på hufvudfrågans bedömande.

Vidare har visserligen Kongl. Maj:t gått delegarne tillmötes
dermed att Kongl. Maj:t medgifvit att de skulle slippa fullborda
arbetet. Men detta medgifvande torde varit nödigt, då arbetet icke
kunde fullbordas.

Det lån å 10,000 kronor, bolaget fått, har det återbetalt till
både kapital och ränta. Af första lånet å 50,000 kronor har hela
kapitalet och derutöfver 17,500 kronor betalts.

Slutligen har den siste talaren i mycket högstämda ordalag
framhållit den fara, som skulle uppstå derigenom att staten i ett
så specielt fall som detta gjorde eftergifter mler medgåfve, att, då
delegarne förlorat så mycket, någon förlust äfven drabbade staten.

Saken synes åter mig icke vara af den beskaffenhet, att man behöfver
taga till så stora ord för att dräpa den. Vill kammaren
medgifva hvad här begärts, så är det en sak för sig. Jag tror att
denna begäran är berättigad just derför att delegarne från början
inledts i detta företag derigenom att de trott på den tjensteman,
staten lemnat dem, och sjelfve förlorat betydliga summor. Jag anser
således fortfarande att det är billigt, att staten afstår från den
lilla återstod af lånet, som här är ifrågasatt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att i afseende
på nu förevarande utlåtande yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock afslag derå.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

NlO 26. 30 Onsdagen den 23 April, e. m.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring i §§ 68, 69, 70
och 71 riksdagsordningen; samt

n:o 11, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32,
65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning af
väckt motion om ändringar i 71 och 72 §§ regeringsformen.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången,
och sist de ärenden, som blifvit denna dag andra gången bordlagda.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 9,53 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1890. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.