RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 22.

Fredagen den 11 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att herr Biesért anmält,
det han af illamående vore hindrad närvara vid kammarens
sammanträde denna dag.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att herr ryttmästaren och kommendören m. m. M. Hallenborg
å Kydsgård lider af rheumatisk värk och för den skull är i behof af
stillhet och vård, varder härmed på heder och samvete intygadt.
Skurup den 8 april 1890.

L. Nilsson,
Distr.-läkare.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 30, angående utredning huru vida och under hvilka vilkor
statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman
genom felaktig embetsförvaltning vållas; samt

n:o 31, angående föreskrift för kronofogdar och länsmän att i
vissa fall skriftligen underrätta kommunalstämmas ordförande om
allmänna sammanträden.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående _ regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.

63—71 punlcterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 22. 1

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e, m.

Anslag till
byggnader vid
Vadstena
hospital.

72 punkten.

Herr Almén: Statsutskottet har föreslagit, att Kong! Maj:ts
ifrågavarande framställning icke skulle vinna Riksdagens bifall, och
anfört såsom skäl derför att utskottet visserligen ansett behofvet
af förenämnda byggnader vara ådagalagdt, men utskottet hyser
andra sidan den uppfattning, att ett uppskof på ett eller annat år
med detta behofs tillgodoseende är möjligt, utan att någon afsevärdare
olägenhet derigenom uppkommer, och tillägger utskottet den
upplysning, att staten under de senaste tio åren uppoffrat något
öfver tre millioner kronor för hospitalsvårdens utveckling, och att
utskottet tillstyrkt framställningen om 300,000 kronor till nybyggnad
af hospitalet i Piteå.

Tacksamt och villigt medgifver jag, att de uppoffringar Riksdagen
gjort äro temligen betydliga, (hiskligt hade dock vant, om
den upplysning hade lemnats, att dessa dryga medel gifvit mot beloppen
fullt svarande valuta. Då denna uppgift icke finnes i betänkandet,
må det tillåtas mig att erinra i få drag- om den utveckling,
som hospitalsväsendet kommer att vinna, då dessa nybyggnader
blifvit afslutade, hvithet jag tror kunna ske i år. Utvecklingen
bedömes bäst, om man jemför underhållsdagarne under de
olika åren och börjar med år 1881. Det visar sig då eu ökning i
underhållsdagar med 510,000 och således med mer än en half million,
motsvarande en utveckling af hospitalsväsendet af 75 procent.
I sanning rätt betydligt under loppet af tio år! En dylik utveckling
af sjukvårdsanstalterna har medfört ökade utgifter nied_ afseende
på underhåll och omkostnader. Kostnaderna ha också stigit
och komma att stiga ännu mera. Om vi hålla oss till den utveckling,
som nu kan konstateras på grund af medicinalstyrelsens årsberättelser
i Sveriges officiella statistik, och man nöjer sig med en
jemförelse för åtta år och delar denna tid i två perioder, 1881—1884
och 1885—1888, så skall man finna, att på dessa åtta år antalet
sjukdagar ökats med 229,000, motsvarande 34 procent af hospitalens
förra numerär. Utgifterna hafva också stigit, men dock icke med
mer än 22 procent, hvilket visar att dagkostnaden betydligt minskats.
Jemföres medeltalet utgifter för den första fyraårsperioden
med den senare, så finna vi, att underhållskostnaden under den senare
perioden ökats med 96,000 kronor — en icke obetydlig summa;
men härvid inträffar det egendomliga förhållande^ att statens utgifter
samtidigt icke ökats utan minskats med 35,000 kronor om
aret. Ett så ovanligt förhållande, att utgiften i sin helhet ökats
men statens minskats, behöfver en förklaring, och förklaringen är
den, att nämnda besparing härleder sig till någon ringa del deraf,
att hospitalsafgiften ökats med 10 öre för andra och 5 öre för tredje
•klass. Den förra stegringen har gifvit en obetydligt ökad inkomst,
den senare till följd af patientantalet mera. Def gynsamma förhållandet
beror dock väsentligen på ändringar i utspisningens anordning
vid hospitalen, hvarigenom man utan att försämra matens
beskaffenhet men genom ökad täflan mellan olika entreprenörer

Fredagen den 11 April, e. in.

N:o 22.

vunnit en minskning i utgifter, som icke kan skattas till mindre Anslag till
än 80 å 100 tusen kronor årligen, och deri ligger förklaringen att byggnader vid
utgifterna för hospitalen ökats med 96,000 kronor, men staten be- Vadstena
sparats 35,000 kronor årligen. Detta lyckliga resultat kan förklaras hosPltal
med t. ex. förhållandena vid Vadstena hospital. 1885 infördes (.I''orts-)
der den nya ordningen. Sysslomannen har beräknat att besparingen
då gick till 17,000 kronor, andra året gick den upp till 22,000 och
tredje året till 26,000 kronor. Något litet har val också det fallande
priset på lifsförnödenheter medverkat härtill, men ringa i
jemförelse med det förändrade sättet för provianteringen. Besparingarna
utgjorde tillsammans 65,000 kronor och hafva de två följande
åren icke varit mindre men väl större. På detta sätt har
endast vid Vadstena hospital redan besparats öfver 100,000 kronor,
eller mer än hela den utgift, som här är ifrågasatt. Jag omnämner
detta, på det att Första Kammaren må veta, att medicinalstyrelsen
icke begär nya anslag utan att först söka använda de medel, som
äro beviljade, så godt sig göra låter.

Beträffande den ekonomiska sidan af saken hafva anmärkningar
icke gjorts. För 50,500 kronor skulle man få nya byggnader, innehållande
minst 25 nya platser, derutaf 18 isoleringsrum. Dessa äro för
Vadstena hospital vida mer behöfliga än för något annat hospital,
emedan missförhållandena der äro mycket större. För dessa 50,500
kronor får man 25 sjukplatser, således något öfver 2,000 kronor för
hvarje sjukplats, och dertill så väsentliga förbättringar vid den
gamla byggnaden, att de äro jemförliga med nybyggnader. Vid
Upsala hospitals byggnad steg kostnaden till 4,783 kronor för hvarje
sjuksäng. Jemför jag dessa olika pris och betänker att isoleringsrummen
kosta vida mer än en deremot svarande sjuksal, och att de
gamla byggnaderna blifva förbättrade, så måste erkännas, att det
är ett billigt pris. Men då ju utskottet erkänt behofvet och icke
gjort någon anmärkning mot priset, behöfver jag icke tala vidare
derom, utan kan öfvergå till hufvudfrågan för dagen. Skall beviljandet
af detta anslag uppskjutas, till dess byggnaden vid Piteå
kommit närmare sin fullbordan, och kan detta ske utan nämnvärd
olägenhet? För att besvara dessa frågor, skulle jag vilja fråga:
hvad blir följden, om Kong! Maj:ts proposition afslås? Jo, i ekonomiskt
afseende lära de myndigheter, som fått hospitalsvården sig
anförtrodd, _ nödgas se till att den fallfärdiga byggnaden vid Vadstena
hospital icke faller öfver arbetspersonalen och vidare se till
att ångpannan icke åstadkommer skada. Följden blir, om framställningen
afslås, att pengar måste nedläggas på att stötta den
gamla fallfärdiga byggnaden, och dessa pengar äro, då byggnaden
måste ombyggas om två år, bortkastade. Är detta icke olägenheter?

Ja, för visso skulle hvarje enskild person anse detta för illa använda
medel.

Vill jag sedan uppgifva olägenheter för sjukvården, så kan jag
icke neka till att de äro ännu större. Uppföres ej det nya huset,
gå vi miste om 25 sjukplatser, hvithet är en ganska betänklig sak,
då i landet nu finnas 201 till hospitalsvård berättigade sinnessjuke,

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till som i brist på plats icke kunna mottagas. Jag har då tagit i bebyggnader
vid traktande, att nybyggnaden i Nyköping är upplåten till sjukvård
Vadstena ocp f''u| ]t belagd. Dessa 200 sjuka måste vårdas på lasaretten eller
hospita. Päne-nH sjukstugor eller i liemmen. I första fallet erhålla de en
(Forts.) otillfredsställande vård, emedan lasaretten icke äro apterade för
sinnessjuke. De, som vårdas i hemmen, erhålla en sådan vård, att
den i många fall är närmast att förlikna vid vanvård, hvilket visst
icke.beror på bristande kärlek eller känsla för den sjuke, utan på
bristande resurser. Man måste under sådana förhållanden erkänna,
att det är olägenheter, om dessa 25 sjukplatser skola saknas ytterligare
2 å 3 år, men olägenheterna af att uppskjuta vård åt sinnessjuke
äro större än folket i allmänhet vet. Om en nyss insjuknad
person får rigtig vård, så är det ganska stora utsigter för hans
tillfrisknande, men deremot är det ganska liten utsigt derför, om
hans vård uppskjutes månader eller ett hälft år eller till och med
åratal. — Hvad blir följden häraf? Först stor förlust för familjen
eller kommunen, som i stället för att få hem den sjuke såsom, arbetsför
får underhålla honom på hospital. Hospitalen blifva då icke
kuranstalter för botliga utan vårdanstalter för obotliga sinnessjuke,
d. v. s. asyler. Allt detta är väl icke följden af att 25 platser
icke erhållas förr än om 2 ä 3 år, men det bidrager dock dertill.
En annan olägenhet, äfven den af sådan betydenhet att den icke
bör förbigås, är att den vård, som kan erhållas för våldsamma
qvinno!'' i Vadstena, är mycket dålig, emedan lokalen icke medgifver
att värmen uppdrifves till mer än 5 å 6 grader vid kallt och blåsigt
väder. Huru skall detta kännas för dem, som icke kunna förmås
att begagna kläder om dagen eller täcke om natten? Detta är en
olägenhet, hvars afhjelpande icke borde fördröjas.

Det är icke angenämt att mot statsutskottets enhälliga afstyrkande
yrka bifall till Kong! Maj:ts proposition, i synnerhet då
man känner sig tacksam för det myckna Riksdagen redan gjort för
denna sjukvård. Man har offentligt och enskildt klandrat medicinalstyrelsen
för att den begärt för litet och sagt, att den borde bäst
känna hvad behofvet kräfver och derför begära mycket mera.
Styrelsen kan trösta sig med att den aldrig fått hvad den begärt.
Först har Kong! Maj:t nedsatt anspråken rätt mycket, och Riksdagen
sedan något litet. För min del är jag af den åsigten, att
begär man måttligt, så får man lika mycket, om ej mera, än då
man begär för mycket. Jag brukar derför begära litet eller en icke
allt för stor summa i förhållande till behofvet.

Af hvad jag anfört hoppas jag skall framgå, att uppskjutandet
af denna fråga icke kan, såsom statsutskottet sagt, ega rum utan
att någon afsevärdare olägenhet derigenom uppkommer, ty. det är
väl olägenheter nog att man måste stötta upp ett fallfärdigt hus,
hvarför penningarne blifva bortkastade, att ett stort antal sinnessjuke
icke får lämplig vård, och att den nuvarande sjukvårdsanstalten
icke medgifver att de der intagna sjuke få nödig värme.

Första Kammaren brukar behjerta humanitetens fordringar. Dessa
kunna nu afhjelpas med ett anslag å 88,000 kronor, hvaraf 40,000

Fredagen den 11 April, e. in.

N:o 22.

kronor nästa år, ett anslag som är ringa i jemförelse med hvad som Anslag till
brukar offras på hospitalen. Tager man så i betraktande, att pen- byggnader vid
ningarne icke besparas genom ett uppskjutande, utan blott rånte- Vadstena

förlusten, och att olägenheterna af uppskofvet äro stora, så tror jag osinta icke

att man kan vara tveksam i valet. *■ or 8''''

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr vice talmannen: Då jag yttrade mig angående anslag
till gymnastik- och slöjdlokal vid folkskolelärareseminariet i Yexiö,
så antydde jag, att det fans en annan punkt i betänkandet angående
ett annat byggnadsföretag, der Första Kammarens ledamöter
i statsutskottet enat sig om ett afstyrkande, ehuru de gjorde det
synnerligen ogerna, och ehuru anslaget i den punkten syntes dem
vara synnerligen behjertansvärdt. Det är denna punkt, som nu
föreligger, och jag anhåller att få förklara orsaken till vårt handlingssätt.

Det fans intet byggnadsanslag, i afseende hvarå ett afstyrkande
kunde innebära en så bestämd begränsning i tiden för ett
uppskof, som just detta. Det hade nog kunnat vara möjligt att
äfven med afseende på andra byggnadsfrågor erhålla en uppskofsresolution,
men en sådan är lika med anslag, der icke tiden för
uppskofvet är begränsad. Här voro alla ense derom, att byggnaden
var af det allmänna intresse, att den icke borde uppskjutas längre
än till dess hospitalet å Pitholmen närmat sig sin fullbordan.

Detta hospital får sitt tredje anslag 1891 och sitt sista 1892. Om
anslaget till Yadstena hospital icke beviljas vid denna riksdag, så
kan det i full konseqvens med statsutskottets motivering återkomma
redan nästa år och bör återkomma senast år 1892. Återkommer
det år 1892, kan Riksdagen icke, utan att uppenbart afvika från
hvad Riksdagen redan sagt, afslå detsamma. Jag tror icke att man

fenom att uppskjuta anslaget riskerar annat än ett uppskof, ty
ring ett sådant anslag stå så många och stora intressen vakt, att
det icke lider något tvifvel, att anslaget icke blir beviljadt. Humanitetsintresset
är visserligen det största, men kommunernas intresse
är också stort, ty hvar och en, som tillhör en kommun, der
det varit nödigt att skaffa vård åt vansinnige, vet huru svårt det
är att skaffa plats för desse å vårdanstalterna.

Dessa äro skälen, hvarför Första Kammarens ledamöter i statsutskottet
ansett sig kunna deltaga i utskottets afstyrkande hemställan
och hvarför jag anhåller om bifall till densamma.

Friherre Barnekow: Jag är i allmänhet icke den, som är
mycket benägen att bevilja höga anslag, men i denna punkt kan
jag icke annat än förena mig med den förste ärade talaren.

Den siste ärade talaren nämnde, att anslagsfrågan skulle återkomma,
men hvarför uppskjuta saken, då man är förvissad om
gagnet och nyttan deraf? Då nu medel finnas, hvarför icke bevilja
anslaget i år? Jag anser detta så ofantligt vigtigt. Det torde icke
vara herrarne obekant, huru det ser ut i vissa kommuner. Det

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till finnes kommuner, der man har 2, 3, ja 4 vansinnige, som så godt
byggnader vid som vanvårdas af brist på lämplig tillsyn, och plats på hospitalen
Vadstena flnnes ej. Det är omenskligt att de så behandlas. När man ser
ospttai. sa ar det i(!pe underligt, att man vill att staten skall taga

^ ''ors''''1 saken om hand. Man har väl sökt befria sig härifrån genom att

begära att landstingen skulle delvis öfvertaga denna sjukvård, men
enligt min uppfattning är detta en statens angelägenhet, som icke
bör läggas på kommunerna. Och när jag har denna uppfattning,
så kommer jag att begära så mycket som möjligt till dessa ändamål,
intill dess staten kan taga vård om alla vansinnige. Om jag
icke misstager mig, ingick Riksdagen förra året med begäran till
regeringen att få afgifterna för hospitalsvård nedsatta. Något förslag
i den vägen föreligger likväl icke vid denna riksdag. Afgifterna
äro enligt min åsigt alldeles för höga. Kommunerna tveka
att söka få sina sinnessjuke intagna på hospitalen och derför vanvårdas
de. Jag har i tjugu år varit ordförande i kommunalnämnd
inom en stor kommun och bär sett detta för mina ögon. Man kan
då icke förtänka mig att jag vill hafva saken ordnad.

Då jag anser saken af så stor vigt, och det icke finnes någon
anledning att uppskjuta anslagets beviljande, ber jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Wieselgren: Om det vore så, som statsutskottet yttrat i
sitt betänkande, att saken kunde lämpligen anstå, skulle jag också
kunnat vara med om det slut, hvartill utskottet kommit; men då
jag är fullt öfvertygad, att med anslaget icke lämpligen kan anstå,
utan att, om anstånd beslutas, detta skall visa sig i högsta grad
olämpligt, så kan jag icke annat än förena mig med dem, som yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Jag har också från min embetsverksamhet någon erfarenhet
om de olägenheter, som äro en följd af det allt för ringa antal
sjukplatser, som för närvarande i .vårt land finnas att tillgå för de
sinnessjuke på hospitalen; ty då det icke så sällan förekommer, att
inom fångvården fall af sinnessjukdom bland fångar inträffa, och
desse icke kunna vårdas inom fängelset, har man icke haft annan
utväg än att vända sig till medicinalstyrelsen för att få plats åt
de sjuke på hospitalen. Det kan då hafva dröjt månader, innan
plats kunnat beredas; och ändå har detta dröjsmål blifvit så pass
kort på den grund, att inom medicinalstyrelsen den mening lyckligtvis
gjort sig gällande, att desse sinnessjuke böra ega företräde
till erhållande af plats framför andra. Jag säger »lyckligtvis»; men
jag är öfvertygad att de enskilde, som af sagda anledning få vänta
än längre för att få sina sinnessjuke inrymda å hospital, icke säga
detsamma.

Vore det brist på medel, så skulle jag finna det slut, hvartill
utskottet kommit, rimligt; men då här icke är brist på tillgångar,
utan endast en benägenhet att uppehålla en viss ordningsprincip,
så kan jag väl respektera den, men jag kan icke godkänna den

Fredagen den 11 April. e. m.

JV:o 22.

såsom eqvivalent med det kraf, som känslan af mensklighet bör
ställa på dem, Indika hafva att bevilja medlen.

På denna grund ber jag att få förena mig med dem, Indika
yrkat bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstapla yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält och sedan derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj ds i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

73 och 74 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

75 punkten.

Herr Tamm, Hugo: Här föreligger en motion, som af statsutskottet
blifvit tillstyrkt, nemligen den att utöfver det förut medgift
anslaget till nordiska museet måtte utgå ett belopp af 9,000
kronor. Jag är öfvertygad om att man kommer att till försvar för
förslaget anföra samlingarnas fosterländska betydelse, det erkännande
de vunnit i utlandet och framför allt stiftarens energi. Jag ärnar
ej förneka något af detta, om jag ock personligen mera sympatiserar
med en energi, som icke skenar i väg som en skenande häst.

Emellertid ber jag att få anföra några betänkligheter mot förslagets
bifallande, h vilka jag anser mig skyldig framlägga, innan
kammaren fattar sitt beslut.

Jag vill då till en början påpeka, att liknande samlingar som
nordiska museets innehafvas af svenska staten, nemligen de samlingar,
som fullständigt egas af staten, men äro stälda under förvaltning
och vård af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.
Dessa båda samlingar täfla onekligen i någon mån med hvarandra,
hvilket bevisas deraf att fall ej saknats, dä statens ombud icke
kunnat inköpa saker på auktioner, emedan de öfverbjudits af nordiska
museet, hvarförutom nordiska museum har den lättnad i jemförelse
med statens egna samlingar, att jernvägsstyrelsen ålagts
lemna fraktfrihet för museets transporter, hvilket deremot nekas
statens egna samlingar.

Ser man på anslagen till dessa statens samlingar, äro de satta
på stor förknappning; så har det anslagits ett belopp af 6,000 kronor
till deras förökande. På grund af anslagets ringhet har man derför
fått gå in till Kongl. Maj:t med särskild begäran om tillåtelse att
göra inköp, när dyrbarare fynd hembjudits. Sålunda begärdes och
beviljades år 1881 ett extra anslag på 2,000 kronor. I fjol deremot
nekades ett särskild! kostnadsbidrag på 1,183 kronor för tvenne
dyrbara fynd i Skåne. Det finnes ett annat litet anslag på 300
kronor, som gifvits för uppställande och ordnande af dessa sam -

Anslag till
Nordiska
museet.

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

lingar. Den akademi, som har dem om vård, har begärt en liten
förhöjning af anslaget; den framsfälde en sådan begäran 1880, 1881,
1882, 1888, 1884, 1885 och 1889. »Nej», svarade Kongl. Maj:t, »vi
hafva ingå pengar», och i denna stund ligga på grund häraf stora
delar af dessa dyrbara samlingar alldeles oordnade; jag kan exempelvis
nämna den dyrbara samlingen af grekiska mynt.

Akademien har vidare ett anslag på 2,300 kronor till resor,
transporter samt vård af museet, äfvensom af fornminnen i landsorterna.
Uti detta anslag har akademien flere gånger begärt en
förhöjning, som icke beviljades förr än år 1887, då det från 1,300
höjdes till 2,300. Ytterligare har riksantiqvarien begärt att få
komma i åtnjutande af samma förmån, som nordiska museets styresman
förut egt, att få resa fritt på jernvägarne, men han fick nej
till svar.

Mig synes att en klok ekonomi sköter först sitt, innan pengar
gifvas åt annat.

Ett annat skäl, som är för mig bestämmande, är hvad herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet och statsutskottet
vid 1881 års riksdag yttrade i frågan, nemligen att det kunde
förutsättas, att, såsom detta museum handhafves, dess ganska stora
och dryga utgifter skulle ganska snart komma att återfalla på
svenska staten. Yi veta att i denna stund fråga är att börja bygga
millionhus för att förvara museets samlingar i. Yi hafva också sett
af tidningarna, att det nyligen fått mottaga en ny plats på Djurgården
för uppförande af en kyrka. Följden blir nog den, att äfven
der en byggnad kommer att påbörjas, och staten sedan får komma
till och öfvertaga alla dessa byggnaders fullbordande.

Äfven får jag bekänna att det förefaller mig, som om anslagets
beviljande skulle vara en ganska stor oformlighet. Yi böra besinna,
att dessa samlingar icke egas af staten utan af allmänheten, d. v. s.
ingen alls. Vidare att med afseende på hontrollen öfver medlens
användande alldeles ingen sådan de facto finnes. Stadgarne innehålla
nemligen angående vilkoren, hvarpå samlingarna öfverlemnades
till allmänheten, att styresmannen förbehölles full frihet att utveckla
och vårda museet, och mitt påstående tyckes dessutom vara
bevisadt af motionärens egna motioner. Om jag icke misstager mig,
så motionerade han år 1881 om ett anslag af 4,000 kronor, hvilket
också beviljades, till styresmannens aflönande. Nu har han väckt
motion, att 6,000 kronor måtte lemnas till samma ändamål. Det
synes således vara att antaga, att de första gången beviljade medlen
icke användts till deras bestämda ändamål, eller är det motionärens
mening att det skulle ligga i styresmannens hand att taga ena
gången 4,000 kronor och den andra gången 6,000, eller att slå tillhopa
dessa summor, då det gör 10,OCH! kronor? Statsutskottet tyckes
också hafva delat denna betänklighet, då det icke gjort något bestämdt
uttalande om ändamålet för anslagsförhöjningens användande,
utan velat i fråga derom lemna fria händer.

Slutligen vill jag framhålla, att det i gåfvobrefvet rörande
samlingarnas öfverlåtande äfven nämnes, att icke något utan styres -

Fredagen den 11 April, e. m.

N:o 22.

mannens samtycke får skiljas från samlingarne, hvilket har den Anslag till
betydelse, att om staten blir tvungen att öfvertaga samlingarne, Nordiska
blir den tvungen att taga allting, äfven det, som är mer eller ““see‘;
mindre skräp. (Fort8''>

Mig synes, att denna fråga om anslagets höjning hänger skäligen
i luften och att dess behandling varit helt olik den noggrannhet,
som eljest iakttages vid anslags beviljande. Jag kan derför ej undertrycka
den tanken, att antingen anslaget bibehölles vid nuvarande
belopp samt styresmannen och museets egare, allmänheten, lemnades
att sköta saken sig emellan eller om man vill beträda den föreslagna
vägen och öka detta anslag, som faktiskt blir ordinarie, man
då ock bör fordra några garantier, så att det gifves någon gräns
för utvecklingen af detsamma. När nu ändtligen tillkommer, att
styrelsen för museet endast begärt 16,000 kronor för nästa år, så
bör man kunna antaga, att den också sett utsigt att kunna dermed
under det året sköta sig.

Mig tyckas alla dessa betänkligheter vara så stora, att åtminstone
jag för min del icke kan yrka bifall till den begärda förhöjningen.
Såsom utskottsledamot har jag också ansett mig böra
för kammaren framställa betänkligheterna till den kraft och verkan
de kunna hafva.

Jag anhåller om afslag å utskottets förslag i hvad det skiljer
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda proposition.

Friherre Klinckowström: För de sakrika upplysningar, den
siste ärade talaren lemnade, hembär jag honom min tacksamhet och
dessa äro för mig ett ytterligare skäl att i likhet med den nämnde
talaren yrka, att förslaget om tillökning af anslaget för ifrågavarande
ändamål utöfver de 16,000 kronor, hvilka Kongl. Maj:t begärt,
måtte ogillas och blott dessa 16,000 kronor beviljas, således att icke
ett öre derutöfver må på statsutskottets hemställan gifvas, utan
Kongl. Maj:ts proposition bifallas.

Jag finner till och med i statsutskottets egen motivering till
dess förslag om det större anslaget ett tillräckligt skäl, hvarför
jag bör hålla mig vid Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Utskottet
säger nemligen: »Den af motionären föreslagna anslagsförhöjningen
synes också utskottet till beloppet skälig, men vid det förhållande,
att institutionen icke är en statsinstitution och att det allmänna
ej tager någon del i dess vård, lärer Riksdagen» etc.

Detta af utskottet anmärkta förhållande borde, synes det mig,
varit ett skäl för utskottet att icke föreslå högre anslag än 16,000
kronor.

Att ifrågavarande institution är i sitt slag ganska lofvärd, är
jag den förste att erkänna och jag önskar densamma mycken lycka
och framgång, men jag kan icke undgå att finna den ifrågasatta
tillökningen i dess anslag vara så mycket mindre nödig, som, på
sätt hvar och en sett af de dagliga tidningarne, nyligen en enskild
person åt Nordiska museet skänkt en vacker plats på Djurgården

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. ra.

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

å en udde, som skjuter ut i Djurgårdsbrunns viken och hvarå några
gamla villor finnas. Om den derom synliga uppgiften är sann — och
jag förmodar det eftersom den ej blifvit motsagd — ärnar nordiska
museet på platsen uppföra en ny byggnad, som skall likna en norsk
forntida staf kyrka, hvarför kostnaden, om jag minnes rätt, beräknats
till 25,000 kronor. Mig synes nu detta bevisa först och främst,
att museet icke saknar medel, men äfven för det andra, att detsamma
ärnar gå långt utanför sitt egentliga ändamål, att samla
fornsaker, ty att bygga en ny kyrka, som är lik eu gammal, torde
icke kunna anses vara ett föremål för museets verksamhet.

På grund af hvad jag nu anfört får jag i likhet med den förste
talaren, med afslag å utskottets förslag i hvad detsamma skiljer
sig från Kong! Maj:ts proposition, begära bifall till den kongl. propositionen,
och jag gör detta så mycket mer, som här finnes ännu
det skäl, att en fråga som denna bör först inkomma till Kongl.
Majrt för att af honom pröfvas och derpå, om densamma af regeringen
godkännes, framläggas till Riksdagens afgörande såsom en
Kongl. Maj:ts proposition. Jag har redan vid en föregående punkt
i utskottets betänkande framstält en liknande åsigt såsom en vigtig
principfråga och derpå grundat ett af slagsyrkande. På det att jag
åtminstone måtte anses konseqvent, måste jag således äfven här
framställa ett sådant yrkande.

Friherre af Ugglas: Jag ber att i korthet få bemöta några af
de här framstapla anmärkningarna mot utskottets förslag och vill
då börja med den invändning, hvarmed friherre Klinckowström slutade,
nemligen att anslag ej böra beviljas på enskild motionärs
förslag.

I allmänhet vill jag erkänna, att en sådan uppfattning är rigtig,
då det gäller anslag till ett nytt ändamål eller till ett sådant,
som fordrar eu bestämd utredning, hvilken ej kan af Riksdagen
åstadkommas. Deremot kan jag icke godkänna påståendet, då det
gäller som här en fråga, hvilken flerfaldiga gånger förut vant föremål
för pröfning i Riksdagen och der Riksdagen sjelf ett par gånger
förut beträdt vägen att på enskild motion lemna anslag.

Jag vill i detta afseende upplysa, att första gången som anslag
till Nordiska museet ifrågasattes, eller vid 1874 års riksdag, skedde
detta genom enskild motion om beviljande af 5,000 kronor, för att
efter Kongl. Maj:ts bepröfvande användas till förvarande och förökande
af skandinaviska etnografiska samlingar. Framställningen
bifölls och yttrade Riksdagen dervid följande: »Redan länge har
behofvet af ett svenskt etnografiskt museum varit insedt och erkändt.
Då nu, enligt hvad upplyst blifvit, genom d:r Hazelii förtjenstfulla
och fosterländska åtgöranden i förevarande afseende,
grunden blifvit lagd till ett dylikt museum, har Riksdagen icke
tvekat bevilja det begärda anslaget till hyresmedel och fortsatt
anordnande af berörda samling.»

Under årens lopp har anslaget till nordiska museet vuxit.
Redan vid 1875 års riksdag ökades detsamma, på grund af Kongl.

Fredagen den 11 April. e. m.

K:o 22.

Maj:ts framställning, till 7,500 kronor och vid 1878 års riksdag
anvisades likaledes på Kongl. Maj:ts förslag ett anslag på 11,600
kronor.

Till 1881 års riksdag hade styrelsen för nordiska museet hos
Kongl. Maj:t anhållit att åt museet måtte beredas enahanda anslag
för år 1882, som museet åtnjutit 1881, eller 11,600 kr.; vetenskapsakademien
förordade denna ansökning och på grund deraf föreslog
också Kongl. iVIajrt Riksdagen att för år 1882 bevilja ett extra anslag
af 11,600 kr., men detta oaktadt anvisade Riksdagen på grund
af enskilda motioner 16,000 kr.

Kammaren finner således, att anslag till nordiska museet flere
gånger beviljats på grund af enskild motionärs framställning, och
det torde således vara skäl att taga litet närmare i öfvervägande
sjelfva befogenheten af dess nu ifrågasatta förhöjning för att bedöma,
om icke jemväl denna gång en sådan må kunna beviljas på
grund af enskild motion.

Det vid 1881 års riksdag beviljade anslaget lemnades, såsom
Riksdagen i dess skrifvelse derom säger, »i afsigt att dermed måtte
beredas tillfälle åt den styrelse, som förvaltade nämnda museum,
att till styresmannen lemna ett årligt arvode af åtminstone 4,000
kr.» I samma skrifvelse yttrade Riksdagen vidare: »Väl har d:r
Hazelius erbjudit sig att utan all ersättning fortfarande bestrida
styresmannabefattningen, men tvifvelsutan kan det så mycket mindre
anses med billighet öfverensstämma, att d:r Hazelii ifrågavarande
verksamhet förblifver lönlös, som staten har att tacka hans
outtröttliga nit och energi samt oegennyttiga uppoffringar för en
högst värderik egendom i det att omkring ''/3 af hela museet nu
blifvit statens egendom.»

Riksdagen har således år 1881 beviljat nu utgående anslag å
16,000 kr. i den bestämdt uttalade afsigten, att nordiska museets
styresman måtte sättas i tillfälle att erhålla det arfvode, som Riksdagen
förklarade böra utgå med åtminstone 4,000 kr. Och då anslaget
härtill icke lémnar tillgång, vågar jag påstå, att frågan är
så enkel, att man icke har något skäl påkalla Kongl. Maj:ts föregående
pröfning af densamma.

Härefter vill jag öfvergå att besvara herr Tamms anmärkning,
att då nordiska museets styrelse ej begärt ökning af anslaget, han
förmodade, att den också ansett, att den kunde reda sig med det
förutvarande anslaget.

I afseende härpå ber jag att få upplysa, att enligt protokoll,
som jag här håller i min hand och som står till förfogande åt den,
som deraf vill taga kännedom, nordiska museets styrelse vid
öfverläggning någon tid före denna riksdags början om museets
ekonomiska ställning, väl funnit det vara alldeles nödvändigt, att anslaget
till museet ökades, i fall museets utgifter med dess inkomster
skulle kunna bestridas, och sålunda varit betänkt på att derom
hos Kongl. Maj:t göra framställning, men sedan styrelsen fått kännedom
om de många fordringar, som vid denna riksdag stäldes på
åttonde hufvudtiteln, hade den derifrån afstått; styrelsen visste nog

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till dessutom, att museet icke inom Riksdagen saknade vänner, som kunde
Nordiska väcka motion om den erforderliga tillökningen.
museet. Härefter vill jag öfvergå till lierr Tamms påstående, att museet

(Forts.) ej K]mi]e sftl under någon som helst kontroll.

I fråga härom tror jag, att herr Tamm kommit att fästa sig
vid den framställning, som vid 1881 års riksdag gjordes om museets
öfverlemnande till staten — en framställning, som icke vann bifall,
men deremot förbisett de stadgar, som för närvarande gälla för
muséet.

Det är nemligen icke fallet, att museets styresman har en sådan,
andra uteslutande sjelfständighet, som herr Tamm nämnde.
Museet står nemligen under en styrelse, bestående af personer, hvilkas
namn jag icke här behöfver nämna. Denna styrelse eller nämnd
har full frihet att gifva styresmannen hvilka instruktioner den finner
nödiga och har till och med rättighet att, om så skulle finnas
lämpligt, afsätta honom. Likaledes har nämnden skyldighet, att
för hvarje år uppgöra stat för museet. Med ett ord, den har fullkomligt
samma myndighet som hvilken annan styrelse som helst.

Dessutom utöfvas kontroll af en revision, som enligt min tro
är ganska verksam. Revisorerna skola nemligen utses af vetenskapsakademien,
således af en offentlig myndighet, stående utanför museet,
och dessa revisorer skola kontrollera både styresmannen och
nämnden.

I en bilaga till min motion förekommer dessa revisorers senast
afgifna berättelse, deri bland annat yttras följande:

»Statens årliga bidrag, som vid anslagets beviljande räckte till
för betäckande af så väl dåvarande hyror (kronor 12,000) som det
mycket moderata arfvodet (kronor 4,000) åt föreståndaren, utgår
fortfarande med oförändradt belopp (kronor 16,000), fastän hyrorna
med samlingarnas tillväxt efter hand så ökats, att ensamt de under
1888 belöpte sig till kronor 19,372: 20. För att museets skuld icke
skulle ökas har också dess föreståndare, doktor Hazelius ansett sig
få lof att för 1888 till museet efterskänka den för hans möda och
omsorg om museet ringa årslön af kronor 4,000, som för föreståndaren
är bestämd. Den stora önskvärdheten för att icke säga behofvet
af det årliga statsanslagets ökning tyckes således ligga i
öppen dag.»

Jag tror, som sagdt, att man ej kan säga, att nordiska museets
förvaltning saknar all kontroll.

Den förste ärade talaren framhöll vidare såsom motiv för afslag
konkurrensen mellan statens museum och nordiska museet.

Jag her då först och främst att få fästa uppmärksamheten
derpå, att nordiska museet, äfven om det icke kan kallas för statens
egendom, väl får anses vara en lika offentlig anstalt och så vidt
jag kan finna af stadgarne, äfven är för framtiden afsedt att blifva
en lika offentlig anstalt som någon annan statens samling. Och då
får jag säga, att det förefaller mig egendomligt, att det skall finnas
en sådan jalousie de métier mellan två museer, som arbeta för
samma ändamål, att man kan såsom ett skäl för att inknappa på

Fredagen den 11 April, e. m.

13 N:o 22.

nordiska museets tillgångar, komma och säga, att detta museum Anslag till
redan disponerar litet mera penningar än statens museum och kan Nordiska
för sina samlingar erhålla föremål, som statens museum icke kunnat museet.

erhålla. Jag kan för min del icke se, hvad det är för ondt i detta. (Fort9-)

Det har tvärt om visat sig, att genom sin energi — man må säga
om densamma hvad man vill, men det är en energi så ovanlig, att
lag önskade finna den på åtskilliga andra områden — har det
lyckats styresmannen att få sina samlingar till ett omfång och en
betydenhet, som staten icke kunnat uppnå, bland annat, jag medger
det, emedan dess anslag icke varit tillräckligt stora. Men icke
ligger det väl något ondt i att genom enskild arbetsamhet och förmåga
åt staten samlas en hop föremål. Icke behöfs det nödvändigt
vara officiella tjensteman för att verkställa sådana samlingar? Således
den der konkurrensen mellan staten och detta museum kan
jag icke förstå.

Den ärade talaren framkastade vidare, att nordiska museet
skulle i så många afseenden vara gynnadt framför statens museum.

Det är verkligen förhållandet, såsom han yttrade, att nordiska
museet — jag vet icke för huru länge sedan — fått och får fria
frakter på statens jernvägar för sina effekter; men det är ett misstag,
när den ärade talaren upplyser kammaren om, att äfven styresmannen
har fribiljett, ty denna förmån indrogs för ett eller ett
och ett hälft år sedan. Men i alla fall, om nordiska museet nu
har denna fördel af fri frakt, vågar jag påstå, att det icke spelar
någon så stor rol, att det kan motivera ett afslag på ifrågavarande
framställning.

Anledningen till min motion har varit den, att, då Riksdagen
uttalat den bestämda åsigten, att det ej kunde vara billigt, att en
enskild person uppoffrade ej blott hela sin tid och arbete utan äfven
åtskilligt annat på samlingar, som i sjelfva verket icke kunna vara
annat än det allmännas egendom, då Riksdagen sålunda ansett det
vara obilligt, att han saknade arfvode samt då af revisorernas framställning
framgår, att det nuvarande anslaget icke räcker till för
att lemna honom sådant, har jag trott det vara en konseqvens af
hvad Riksdagen utfäst sig till, att ett sådant arfvode skulle honom
beredas.

Nu har den ärade talaren vidare framhållit, att jag, som äfven
var motionär år 1881 och då ifrågasatte blott 4,000 kronor, nu begär
6,000 kronor. Men mellan 1881 och 1890 äro 9 år gångna,
och jag kan icke säga annat än, att jag tycker, att dessa års ökade
verksamhet berättigar till ökadt anslag, i synnerhet då det ej öfverstiger
hvad museiintendenter i allmänhet åtnjuta.

Det andra ändamålet med min motion har varit att lemna ett
erkännande åt en verksamhet, som så vidt jag kan fatta i vår tid
nära nog saknar sitt motstycke, hvad angår energi, sjelfuppoffring
och oegennytta. Jag har för min del trott, att det vore skål att
lemna ett sådant erkännande. Och då syftet och det mål, som
denna verksamhet afser, tydligt angifna i museets stadgar, nemligen
att museet skall vara ett hem för minnet framför allt af

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. in.

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

svenskt folklif, synas mig vara väl värda ett dylikt erkännande,
kar jag för nain del ej tvekat medverka till, att Riksdagen skall
lemna ett sådant erkännande.

Jag skulle kafva åtskilligt att tillägga, men slutar nu med
uttalande af den förhoppning, att Första Kammaren äfven vill, i
likhet med statsutskottet, lemna det erkännande, jag kar ifrågasatt,
samt yrkar sålunda bifall till utskottets förslag.

Herr Grill järn: Det var med eu viss sorgsen känsla jag körde
de båda första talarne, som uppträdde i denna fråga. De förrådde
icke blott en viss likgiltighet för nordiska museet, utan jag tyckte
mig spåra till ock med en och annan skymt af antipati. För min
del har jag för detta museum den största personliga sympati. Jag
går der förbi hvarje dag, går ytterst sällan in, men jag går aldrig
in utan att dröja der längre, än jag från början beräknat. Jag
vill till och med säga, att jag går icke ut derifrån, utan att jag
har en känsla af tillfredsställelse öfver, att verkligen en sådan
institution kunnat komma till stånd i vårt land. Tänker jag. då
tillika på, att denna institution är tillkommen blott ock bart genom
en enskild mans energi, ovanliga insigter ock glödande kärlek för
allt, hvad fosterländsk odling heter, ökas än mera mina sympatier
för detta museum.

Jag skall be att få följa den förste ärade talaren så nära som
möjligt i spåren. Han förklarade, att kan hyste, äfven kan, eu
stor högaktning för energi, men dock icke för den energi, som liknar
en häst som skenar. Ja, mine herrar, det fins något annat, som
skenar, och det är vår tids utveckling, särskild! då det gäller att
bortsopa alstren af gammal odling. Man har många gånger från
skilda håll förebrått museets nitiske styresman, att kan drager på
sig för mycket. Jag kar sjelf samtalat med honom derom, och kan
har svarat: »var lugn; det är icke så lång tid vi blifva öfverkopade
med sådana föremål, som jag nu söker att sammanbringa; tiden går
så fort ock sopar bort så oaflåtligt, att, om man icke begagnar de
närmaste åren, vi skola göra oersättliga förluster». Lägg dertill
den ifver, som vanligen utmärker en samlare, ock man skall förstå
denne mans rastlösa sträfvan. Det är för öfrigt så mycken insigt
och beräkning i denne samlares ifver, ehuru icke allmänheten alltid
kan bedöma det. Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang
omnämna ett samtal med museets stiftare. Han talade om, att en
dansk vetenskapsman varit här och i flere veckor undersökt museet
för rent vetenskapliga ändamål. Han hade sedan förklarat, att han
gjort goda fynd och skaffat sig säkra upplysningar i en mängd
saker, men det var i åtskilliga han icke lyckats komma på det
klara, ty i museet fans icke tillräckligt med dubletter. Detta anför
jag såsom ett bevis på, att, när man skall taga reda på dessa
gamla förhållanden, behöfver man äfven af det skenbart obetydliga
och oväsentliga ett större antal för att komma till säkra slutsatser.

Herr Tamm sade vidare, att vi hafva en statsinstitution, som
tillgodoser dessa ändamål. Ja, staten har många dubbla institu -

Fredagen den 11 April, e. m.

N:o 22.

tioner, som verka för enahanda ändamål, om ock från olika synpunkter.
Det fins t. ex. mellan statens historiska museum och
nationalmuseum en ganska nära förbindelse, likaså mellan riksarkivet
och kongl. biblioteket. Båda parterna samla saker, som kunna tyckas
i första hand vara enahanda, men dels komplettera de hvarandra,
dels låta de utan missundsamhet omständigheterna afgöra, hvilkendera
institutionen först kommer i besittning af en sak. Jag vill
här äfven göra några erinringar beträffande den klandrade konkurrensen
mellan nordiska museet och statens historiska museum.
Det är redan af den ärade motionären framhållet, att en sådan väl
ej bör vara något oroande för oss, ty det är det allmänna, som i
hvarje fall som helst blir vinnande. Men om vi också försökte
hejda konkurrensen mellan nordiska museet och statens historiska
samlingar, hvilka åtgärder vill man vidtaga för att hindra konkurrensen
mellan statens historiska museum och alla enskilda antiqvitetsamlare,
som jemnt äro vakna för att bemäktiga sig hvarje sak af
någon antiqvarisk betydelse? Jag känner mycket väl till de klagomal,
som från vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien uti en
skrifvelse till Kongl. Maj:t framstälts i detta afseende. Men jag
får upprigtigt bekänna, att jag icke kunnat förstå, att man så förbisett
för det mindre väsentliga det vida väsentligare och farligare,
som ligger i det, att hvarken nordiska museet eller statens historiska
museum kommer i besittning af hvad, som kan vara värdefullt
för upplysning om våra gamla kulturförhållanden.

Herr Tamm talade om »millionhuset» —• naturligtvis ett uttryck,
ämnadt att framkalla en viss obenägenhet för museet. För det
första vill jag erinra, att grundfonden till detta hus är liksom allt
annat samladt helt och hållet genom enskildt initiativ. För det
andra kan jag upplysa om, att detta hus är beräknadt att kunna
indelas i flere — jag vill minnas sex — af delningar, så att man
kan börja att bygga den första och stanna dermed, tills man får
medel att fortsätta. Staten behöfver derför icke känna någon oro
eller räddhåga för efterräkningar.

Vidare har herr Tamm talat om, att det skulle vara åtskilliga
oformligheter i afseende på statens besittningsrätt till en del af
samlingarne, dels kontroll öfver de medel staten lemnar till museet,
o. s. v. Ja, mine herrar, vi befinna oss här på en i viss mån
exceptionel mark. Det är verkligen ett undantagsförhållande, som
här råder. Men jag skall försöka belysa, huru det så blifvit. Kär
den nuvarande styresmannen började sitt arbete, rönte han mycket
tillmötesgående från många håll i landet. Han fick gåfvor i stort
antal och af stort värde. Hvar enda sådan gåfva, som han mottog,
mottog han icke för sin egen räkning och betraktade den ej såsom
sin egendom, utan såsom en det allmännas egendom. Om staten
sålunda genom hans åtgörande fått saker, som staten aldrig tänkt
sig att få, bör det väl å andra sidan ej förefalla underligt, om lian
då vill, att detta skall få vara förenadt med hans museum, så länge
det icke öfvergått i enskild persons ego. Om och så snart museet
kommer att öfvergå i enskild mans ego, då tager staten dessa

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forss.)

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. in.

Anslåg till gåfvor, som han har mottagit. Öfver dessa fins en fullständig förNordisha
teckning, befintlig, som jag tror i ecklesiastikdepartementet och bemuseet.
gtämdt i vetenskapsakademien. Hvad har man då för anledning
(Forts.) att vara missnöjd med en dylik oformlighet? Staten har ju i bvilket
fall som helst icke lidit den allra ringaste skada.

Den förste ärade talaren nämnde äfven något om bristande
kontroll öfver, huru de af staten lemnade medlen användas. Den
ärade talaren är ledamot af statsutskottet och åhöres med mycken
uppmärksamhet i kammaren, derför att han brukar så sorgfälligt
taga reda på alla till ärendena hörande handlingar. Så äfven i dag.
Men besynnerligt nog tyckes han hafva minst tagit reda på den
utförliga framställning, som fins i den i frågan väckta motionen.
När man läser den, finner man, att inkomsterna och utgifterna vid
nordiska museet äro bådadera af så omfattande beskaffenhet, att i
jemförelse dermed statens anslag, äfven då de gå till 16,000 kronor
om året, äro temligen obetydliga; och man kan af motionen fullkomligt
se, hvarthän pengarne tagit vägen. Om det nu af motionären
beräknats, att museets styresman skulle få en ersättning af
6,000 kronor om året, skall det sedan nödvändigt behöfva särskildt
ådagaläggas och bevisas att han kommit i åtnjutande deraf, då man
vet och känner, att han ofta afstår de för honom beräknade aflöningsmedlen
för museets bästa och då man af den räkenskapsgranskning,
som årligen verkställes af revisorer, utsedde af vetenskapsakademien,
kan på det tydligaste finna, huru medlen användas? — Mine herrar,
en person, som icke blott nedlagt hela sitt lits möda på detta museum
utan derjemte tillika nedlagt der hela sin enskilda förmögenhet,
som har omplacerat inteckningar i goda fastigheter i Stockholm
uti sådana realsäkerheter som den halländska ryggåsstugan och det
nordfrisiska rummet, han behöfver icke misstänkas för att på något
sätt vilja bereda sig obehöriga fördelar på statens bekostnad!

Den ärade reservanten talade slutligen om, att man behöfde
garantier för att finna en gräns för utvecklingen. Den gränsen
bestämmer sig, såsom jag redan sagt, snart nog sjelf. Man behöfver
icke befara, att det länge skall stå någon för mycket till buds.

Jag ber att för min del få på det lifligaste tillstyrka bifall
till utskottets förslag, och jag vågar försäkra, att ingen enda af er,
mine herrar, som tagit kännedom om detta museum och som besett
dessa samlingar, kan underlåta att finna, hurusom här det är ett
rent af heroiskt arbete åstadkommet af en enskild man. Man må
i enskilda detaljer ha olika åsigter med honom, men se på det hela,
och man måste beundra ett sådant verk, som icke blott inom vårt
eget land ådragit sig uppmärksamhet utan långt utanför vårt lands
gränser och som i denna stund utgör ett mönster för dylika institutioners
anordnande i utlandet.

Herr Casparsson: Det är här två frågor, som böra besvaras;
den ena: behöfver nordiska museet en tillökning i anslaget? och den
andra: förijenar det denna tillökning?

Fredagen den 11 April, e. m. 17

Hvad deri första frågan eller beliofvet angår, har enligt upplysningar,
som från säkert håll lenmats mig, utgifterna för hyror
under 1873—1889 uppgått till 198,277 kronor, under det statsanslagen,
som för samma tid beviljats, uppgått till 190,300 kronor. Således
hafva under denna tid hyresbeloppen öfverstigit statsanslagen med
7,927_ kronor. Ser man nu på det sista år, för hvilket jag erhållit
uppgifter, nemligen 1888, uppgingo då utgifterna för hyror, bränsle,
belysning och löner, d. v. s. alla de löpande utgifterna till 37,459
kronor, under det att för samma tid statsanslag, inträdes- och ledamotsafgifter
uppgingo till 28,851 kronor, utvisande en brist af 8,607
kronor för de löpande utgifternas betäckande. Jag tror derför, att
behofvet af ökadt anslag är väl konstateradt.

Hen andra frågan är, om Nordiska museet förtjenar denna tillökning.
Jag tillåter mig i det fallet erinra om, att, så vidt jag
känner, är det ingen institution, som så omfattats med intresse af
alla. samhällsklasser. Från konungahusets medlemmar ända till den
fattigaste bonddräng och torpareflicka hafva de bidragit med skänker
efter lägenhet och råd, och då man ser förteckningen på kontribuenterna
till detta museum, finner man der namn från samhällets
bottenlager, hvilket visar, att denna inrättning förstått tillvinna
sig allmänt intresse. Ser man åter uttalanden från utlandet, så äro
dessa alfattade i de mest berömmande ordalag. Med anledning af
motionen och deri lemnad hänvisning till uttalanden från utländske
vetenskapsmän har jag gått igenom dessa uttalanden och från Österrike,
Tyskland, Holland, Belgien, Danmark, Frankrike — öfverallt
har det varmaste erkännande kommit Nordiska museet till del, och
den der »skenande hästen», som min granne till venster talade om,
han har likaledes fått det största erkännande för den osparda energi
och möda, som han på denna sak nedlagt, .l ag vill icke nu upptaga
tiden med att uppläsa alla dessa yttranden, men det är en rikhaltig
samling, och så nyligen som i januari i år har en wienertidning
ett uttalande i samma rigtning.

Det har här talats om konkurrensen med statens samlingar.
Den är redan af den föregående talaren bemött, och jag tror icke,
att den är så farlig. Den konkurrens, som kan vara farligare, är
den som Nordiska museet utöfvar med herr Hammers samlingar,
som det för åtskilliga år sedan var i fråga att hembjuda staten.
Men, så vidt jag vet, har ej staten något etnografiskt museum i
samma mening och omfattning som Nordiska museet, så att denna
konkurrens skulle vara att mycket fästa sig vid.

Den ärade reservanten har äfven gjort anmärkning mot de beräkningar,
som 1881 års statsutskott i detta afseende uttalade. Jag
har icke sett detta statsutskottsutlåtande, men motionären anför ett
uttalande just från nämnda års statsutskott, hvilket lyder så:

»Tvifvelsutan kan det så mycket mindre anses med billighet
öfverensstämmande, att doktor Hazelii ifrågavarande verksamhet
förblifver lönlös, .som staten har att tacka hans outtröttliga nit och
energi samt oegennyttiga uppoffringar för en högst värderik egendom,
i det att omkring en tredjedel af hela museet numera blifvit

Första Kammarens Prot. 18i)0. N:o 22. 2

N:o 22.

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. in.

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

statens tillhörighet. Vid sadant förhållande, torde det vara angeläget,
att museets styrelse icke förblifver i saknad af medel för
ombesörjandet af vården om museet, hvarför anslaget lämpligen
synes böra höjas.»

Detta är hvad 1881 års statsutskott yttrade. Anslaget höjdes
då, men sedan dess har behofvet af ökadt anslag vuxit betydligt i
samma mån som samlingarne ökats.

Jag sade nyss att jag ej ville besvära kammaren med att uppläsa
de uttalanden om museet, som framkommit från utlandet, men
jag kan dock icke neka mig att för kammaren uppläsa ett af dessa
uttalanden, det är från vårt forna systerland Finland och från en
af dess i dylika frågor mest framstående män, nemligen Topelius.

Han säger så: .

»Palatset och kojan ha delat sina skatter med eder; ingen rangskala
i samhället har lemnats lottlös. Men edert museum är framför
allt folkeligt. Den okände arbetaren, den fattiga torparflickan,
hvilkas namn ingen mera mins ett år sedan de bortgått, ha afkläxlt
för eder, den ene sin tröja, den andra sina konstlösa smycken. Ni
har lika litet glömt väfspolen och ullkardan som budkafyeln och
dalpilen. Med härtågets och riksmötets folk, som uppfyller historien,
har ni förenat stugans slöjdare, hedens vallhjon, hafvets arbetare,
b vilka trifvas bättre hos eder. Verlden, som känner folkets tornspetsar,
skall äfven lära känna det underlag, pa hvilket de hvila.
Detta museum är Sveriges bomärke, ristadt af folkets egen hand
under urkunderna af det förgångna och det nuvarande, ända till de
blanka bladen af dagar, som komma skola.»

Så har detta museum blifvit bedömdt utaf en af Finlands mest

sympatiske söner. -ti i

Den ärade reservanten anför äfven att i framtiden kunna dessa
utgifter växa ofantligt och han framhöll den våda, som läge deri
att staten möjligen finge framdeles rinderkasta sig utgifter för nya
byggnader. I afseende härpå ber jag att fa citera ett svar, som
afgafs af eu skånsk bonde, då en främling talade om de dryga^ utgifter,
ett större allmänt företag skulle kräfva. Han svarade: »Sverige
har råd att bekosta hvad dess ära kräfver». För min del är
iag öfvertygad om att detta museum, en gång fullfärdigt, skall
blifva till en ära för Sverige. Derför har jag icke. heller tvekat
att inom utskottet biträda motionärens förslag, hvartill jag således
nu yrkar bifall.

Herr Tamm, Hugo: Jag vill blott rätta en missuppfattning,
nemligen att jag icke sade att museets styresman för sin person för
närvarande hade fribiljett på jernvägarne, utan att han hade haft
det, ty jag har varit i tillfälle att få reda på när den rättigheten

indrogs. „

Vidare sattes i fråga, huru vida mitt citat ur 1880 ars statsutskottsbetänkande
varit rigtigt. Jag ber då blott att ur en liten
afhandling, som heter »Nordiska museet såsom en sjelfständig anstalt»
af Artur Hazelius, få uppläsa följande: »då chefen för ecklesiastik -

Fredagen den 11 April, e. in.

N:o 22.

departementet, på hvars handläggning ärendet närmast berodde, i
sitt anförande till statsrådsprotokollet, utan att uttala sig om, huru
vida ett sådant öfvertaganae vore önskvärdt, endast erinrat om de
svårigheter, som derigenom skulle för staten orsakas, och om de
dryga utgifter museets förutsatta hastiga tillväxt skulle medföra;
samt då slutligen statsutskottet till fullo instämt i de af ecklesiastikministern
anförda skälen för ett afslag, emot hvilket icke heller
någon invändning inom Riksdagens kamrar blifvit gjord».

Det är härifrån jag tagit mitt anförande, så att jag tror att i
detta fall icke någon origtig uppgift blifvit af mig meddelad.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att derunder yrkats, dels att hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr
.Tamm, Hugo, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad.

Derefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Tamm, Hugo, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 75 punkten af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Majits i ämnet gjorda framställning, och
bifaller denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 44.

76—78 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

79 punkten.

Herr B ill ing: Af de 20,000 kronor, som förliden Riksdag beviljade
till föreläsningskurser för arbetare, hafva blifvit utdelade
3,000 kronor till det s. k. arbetareinstitutet i Stockholm. Då för -

Anslag till
Nordiska
museet.
(Forts.)

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

liden Riksdag beviljade samma summa, som den flera gånger förut
för ändamålet beviljat, bar förmodligen i den omständigheten regeringen
sett ett stöd för att också utdela medlen på samma sätt,
som föregående år skett. Statsutskottet har väl icke ansett sig
hafva haft någon skyldighet att undersöka frågan, huru dessa medel
blifvit använda eller möjligen komma att användas och har derför
utan vidare hemstält om beviljande af samma anslag i år, som
i fjol.

Några af eder, mina herrar, erinra sig kanske, att då motsvarande
punkt i förra årets budget föredrogs, jag. beklagade. mig deröfver
att en del af denna summa användes till arbetareinstitutet
och uttalade den förhoppning att så icke härefter skulle komma att
ske. Mina förhoppningar i det hänseendet hafva gäckats, mitt beklagande
i dag är sålunda så mycket djupare. Jag anser det såsom
en pligt att nu upprepa mitt beklagande, men i dag skall jag sluta
med ett yrkande.

För åtnjutande af anslag utaf dessa medel äro uppstälda vissa
vilkor. Hvarför har man då uppstält dessa vilkor? Naturligtvis
i afsigt att de skulle uppfyllas. Om man anser sig kunna bevilja
anslaget utan dessa vilkor, må man då stryka ut viikoren, men vill
man ej det, så bör man vidtaga de åtgärder, som erfordras, för att
dessa vilkor må strängt efterlefvas. Jag påstår nu och jag skall
söka bevisa det, att arbetareinstitutet icke uppfylt de vilkor, som
här blifvit af Kong! Maj:t och Riksdagen uppstälda för åtnjutande
af del uti det ifrågavarande anslaget.

Ett af dessa vilkor lyder så: »att alla politiska och religiösa
strider eller förhandlingar vid föreläsningarna eller undervisningen
blifva förbjudna». Uttrycket är strängt,. det står att sådana förhandlingar
skola vara förbjudna. Långt ifrån att sådana förhandlingar
varit vid arbetareinstitutet förbjudna hafva de deremot på
föreläsningsprogrammen, hvilka offentliggjorts i de allmänna tidningarna,
blifvit utlofvade. Der hafva hållits föreläsningar öfver
så väl religiösa som politiska ämnen och öfver religiösa och politiska
ämnen af ganska ömtålig natur. Redan den omständigheten synes
mig vara fullt tillräcklig att motivera, att ej anslag af dessa medel
lemnas åt arbetareinstitutet. Men skälen härför väga mycket tyngre,
så vida man har giltig grund för det antagandet, att de föreläsningar,
som hållas öfver dessa ämnen, hållas på ett sådant sätt,
att de långt ifrån att verka till uppbyggelse i stället verka nedrifvande
och upplösande. Finnes då skäl till ett sadant antagande?
För att få svar på den frågan nödgas jag gå öfver till betraktande
af ett af de andra uppstälda viikoren, som lyder så: »att anstalten
förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning lämpliga
lärarekrafter». Detta vilkor gifver rättighet och mera än rättighet,
det gifver skyldighet att gå in på personliga undersökningar.
Att detta göra är en ganska obehaglig sak, men den blir lättare, i
samma mån vederbörande sjelfva dragit försorg derom att göra sig
till offentliga personer, så att, när man talar om detta, det ej gäller
att ransaka hjertan, utan endast att undersöka framlagda tydliga

Fredagen den 11 April, e, in.

Jbo 22.

program. Så är det i förevarande fall. Om jag ser på förteckningen
öfver lärarne vid institutet, finner jag der personer, som äro
för mig mycket litet kända och en del fullkomligt obekanta. Jag
antager att dessa äro både kunniga, dugliga och lämpliga. Men sä
finnas der andra namn, som deremot äro alldeles tillräckligt märkta,
icke af andra, men af vederbörande sjelfva, så att man alldeles icke
kan taga miste om, hvilket program de representera och hvilka
åsigter de framställa. Der finnas namn af den beskaffenhet, att
jag vågar det påståendet, att man får söka länge i vårt land för
att finna personer, hvilkas antagande såsom föreläsare för arbetare
mera skulle svära emot de grundsatser, som i vårt land i allmänhet
göra sig gällande, och för hvilka grundsatsers utförande och häfdande
man ansett sig böra göra så stora uppoffringar. Af skyldig
artighet skall jag förbigå de q vinliga föreläsarne och i stället genast
gå öfver till ett par af de manliga,

Jag vill då erinra eder, mine herrar, om ett möte, mycket, ja
kanske alldeles för mycket beryktadt, som hölls i Upsala för några
år sedan. Det fick i det allmänna talet namn af »osedlighetsmötet».
Ett namn som, förut okändt ,då blef kändt, finnes nu bland
lärarne vid arbetareinstitutet. Om nu denne man föreläste öfver
andra ämnen, behöfde den nämnda omständigheten ju ei vara af
någon särskild betydelse, men då han vid institutet föreläser just
om det ämnet, som på mötet i Upsala var ett af de brännande
ämnena, så blir betänkligheten större. När jag ser honom föreläsa
för Stockholms arbetare om malthusianism, frågar jag eder, mine
herrar, först och främst: ansen i att ämnet Malthus och malthusianism
är ett lämpligt ämne att föreläsa för arbetare, hvilka icke
äro i tillfälle att få höra så synnerligen många föreläsningar, och
hvilka derför torde böra erhålla undervisning i sådana ämnen, som
för dem kunna vara särskildt nödiga och nyttiga, och huru tron i,
mine herrar, att för Stockholms arbetare föreläses i malthusianism
från sådant håll?

Men uppenbart är att detta arbetareinstitut är livad det är
framför allt genom sin föreståndare, och jag är derför både berättigad
och skyldig till att undersöka, huru rörande honom i synnerhet
det vilkoret fylies, att man skall disponera öfver kunniga och
dugliga för denna undervisning lämpliga lärarekrafter. Jag sätter
icke i fråga hans kunnighet och duglighet i många afseenden, men
då han föreläser öfver kulturhistoria, och jag har sett huru han
behandlat nyare tidens största, skönaste och ädlaste minne, så icke
blott kan jag ifrågasätta, huru vida han är kunnig, utan jag kan
icke längre ifrågasätta det. Ty den, som af Martin Luther vill göra
det han velat göra, den kan icke vara kunnig att föreläsa kulturhistoria.

Men det fordras också att lärarne skola vara lämpliga, lämpliga
för det arbete, som de skola utföra. Föreståndaren för detta
institut är känd och erkänd såsom en i hög grad nitisk apostel för
den s. k. positivismen. Från formel synpunkt kan jag skänka
honom min aktning, dä jag ser hans öfvertygelse och Ijåns ifver

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till
föreläsningsIcurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

att arbeta för denna öfvertygelse, men materiel t kan jag ej skänka
min aktning åt en verksamhet, som jag anser vara i grund förderfvande.
Positivism är ateism, och positivismen är således i den
mest afgjorda strid mot det, som utgör grundvalen icke blott för
hvad jag och många med mig anse såsom det högsta och dyrbaraste
i verlden, utan också i bestämdaste strid mot det, som utgör grundvalen
för hela vår kultur, hela vårt samfundslif. När nu denne
positivismens apostel föreläser öfver religiösa ämnen, frågar jag eder,
mine herrar: hvad tron I då blifver framstäldt? Och då frågar
jag: är det rigtigt och rätt att det svenska folket skall understödja
en sådan verksamhet? Skulle någon af eder, mine herrar, vilja
sätta en sin son till lärjunge i religion vid denne lärarens fotter?
Och är det nu så, att vi icke vilja detta, skola vi då genom att
lemna honom vårt understöd anse rätt, att han undervisar andra i
detta ämne? Den punkt jag nu sist berört är för mig den vigtigaste,
meniag kan ju äfven få tillägga något om en annan punkt.

honung och Riksdag hafva här förbjudit icke blott religiösa,
utan äfven politiska frågors behandling. De hafva sålunda velat
här särskildt hafva sådana personer till lärare, hvilka hafva eu
religiös och en politisk vederhäftighet. Jag anser mig derför berättigad
till att fråga, huru vida denne lärare kan vara en »lämplig
lärarekraft» i politik. Svaret på den frågan kan jag gifva med det
enkla referatet, att han är och icke minst under de senaste månaderna
har visat sig vara en mycket ifrig politisk agitator. Jag
erinrar mig tre fakta. Först vill jag då nämna namnet Tanto och
då minnens 1, mine herrar, när en strejk derstädes utbrutit, hvilken
blifvit i frid bilagd, hurusom denne man reser dit ut och söker slita
sönder det hopknutna bandet. På det att man icke skulle på något
sätt kunna vara tveksam om hvad meningen med detta var, så
håller han ett offentligt föredrag i denna stad den 16 sistlidne mars.
Sedan skarorna först blifvit upphetsade till en högre grad, uttalar
han bland annat den satsen, att han önskade att prygelstraffet måtte
införas för arbetarnes förmän, deras verkmästare, och nu senast,
den 8 april, höll han ett nytt föredrag, denna gång om normalarbetsdagen.
Der sades besynnerliga ting af honom. Jag vill blott
citera ett enda: han påstod, att de, som motsatte sig införandet af
en normalarbetsdag, gjorde detta af fruktan för att arbetarne skulle
skaffa sig upplysning och få politisk magt. År det rimligt att en
sådan verksamhet, eller att en person, som utöfva!’ en sådan verksamhet,
understödjes af det svenska folket och den svenska staten
med ett offentligt anslag?

Jag hoppas att I, mine herrar, härtill skola svara nej och svara
det så, att det både hörs och käns, och för att gifva Eder tillfälle
att svara detta nej yrkar jag nedsättning af anslaget med den
summa, som plägar utgifvas till arbetareinstitutet i Stockholm.

Jag yrkar alltså bifall till Kongl. Maj:ts förslag med den
förändring, att summan nedsättes från 20,000 kronor till 17,000
kronor.

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. in.

Herr vice talmannen: Den näst föregående talaren började Anslag till
sitt anförande dermed, att Kongl. Maj:ts regering skulle för det föreläsning^
fortsatta utlemnandet af anslag åt Stockholms arbetareinstitut hafva J^kiaiZn
sett ett stöd i Riksdagens förnyade beviljande af samma belopp som /Fortä i
förut. Jag kan för min del ej instämma i denna hans uppfattning.

Då sistlidna års Riksdag, på sätt äfven nu är föreslaget, bestämde
alldeles samma vilkor, som förut varit gällande, eller att anstalter
eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
skola vara skyldiga att underkasta sig de vilkor och den kontroll,
som af Kongl. Maj:t pröfvas nödig och lämplig, förutom de vilkor,
som särskild! af Riksdagen bestämmas, så lädes hela frågan om
dessa medels användande i Kongl. Maj:ts hand och på Kongl. Maj:t
berodde såsom förut att tillse, huru medlen användas. Samma uppdrag
är nu föreslaget att lemna Kongl. Maj:t och om anslaget nedsättes
med 3,000 kronor, som den siste talaren förordade, sa ligger
i denna nedsättning af anslaget ingen inskränkning hvarken i Kongl.

Maj:ts rättighet eller skyldighet att tillse huru anslaget användes,
utan på Kong! Maj:t kommer fortfarande att bero hvem som deraf
får del.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Till eu del är jag förekommen af
den siste ärade talaren. Den förste talaren synes mig hafva icke
fullt besinnat vigten af de allvarliga beskyllningar, han här framkastat,
ty i första rummet träffa dessa beskyllningar regeringen.
Regeringen har nemligen fått af Riksdagen sig anvisadt ett anslag
a 20,000 kronor under en följd af riksdagar till ett gifvet ändamål,
nemligen för hållande af föreläsningar för arbetsklassen under dess
fritid. Vilkoren äro så noga betingade, att något missbruk af detta
anslags beviljande icke torde kunna antagas ega rum. Herr Sining
har likvisst påstått, att åtminstone i ett fall, nemligen vid de föreläsningar,
som förekommit i Stockholm vid arbetareinstitutet, som
åtnjuter af det anslag, jag nyss nämnde, en del, eller ungefär 3,000
kronor, skulle sådant blifvit föreläst, som han på det högsta ogillar,
och att detta strider mot åtskilliga af de vilkor, som Riksdagen
uppstält för åtnjutande af detta anslag. Jag har den tilliten till
regeringen, att hon tillser, att Riksdagens vilkor för anslagets åtnjutande
uppfyllas, och hvad de beskyllningar beträffar, som herr
Billing efter mitt förmenande oklokt nog här framkastat, så ber
jag honom blott ihågkomma, att det fordras för så beskaffade allvarliga
beskyllningar bevis. Han har icke framdragit några bevis
om föreläsningarnes beskaffenhet. Han har talat om en af föreläsarne,
och om dennes åsigter i mångt och mycket, som han icke
gillar, och som jag måhända icke heller skulle gilla, ifall jag finge
höra dem. Men då han bland annat nämnt, att föreläsaren talat
om den s. k. malthusianismen, så skulle jag vilja bedja herr Billing
att litet mera precisera sin beskyllning, ty . man kan tala om ett
ämne både för och mot detsamma. Herr Billing har icke sagt, i
hvad rigtning föreläsarens anförande om dessa märkvärdiga teorier

Njo 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

gått, och då synes mig att Första Kammaren icke hör taga intryck
af denna beskyllning. När för åtskilliga riksdagar sedan det första
gången var i fråga att bevilja detta anslag, och jag vill påminna
mig att det skedde med ganska varma strider och gensägelser från
många i denna kammare, stod jag på den sidan, som önskade, att
arbetsklassen i mån som dess fritid tillät det, skulle samlas för att
få eu om också tarflig, dock i allt fall nyttig undervisning i åtskilliga
humanistiska och kulturämnen, och jag tror, att dessa föreläsningar
i sin helhet hafva verkat mycket godt för arbetsklassen,
och hafva förekommit många oordningar inom densamma på arbetarnes
fritid. Ty det är klart, mine herrar, att kunna de samlas för
att få höra nyttiga föreläsningar, så skall enhvar af oss gilla det
mera, än om de skulle i stället samlas för att supa, dricka och dobbla
på krogar och ölstugor.

Det skulle vara mycket att nämna i dessa frågor, men tiden
är långt framskriden, och jag ber derför endast få yrka bifall till
utskottets förslag i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet.

Herr Wieselgren: Jag ber att få instämma i den uppfattning,
som redan ett par talare här hafva uttryckt i afseende på den opposition,
som rigtat sig mot utskottets förslag i denna punkt. Denna
opposition har rigtat sig mot regeringen mera, än mot föreståndaren
för arbetareinstitutet. Men jag vill påminna kammaren, att derest
kammaren vill uttala sitt ogillande aller gillande af eu regeringens
åtgärd, detta väl i strängt grundlagsenlig ordning bör ske vid det
tillfälle, då konstitutionsutskottets déchargebetänkande föreligger.
Konstitutionsutskottet har efter Sveriges grundlag sig förbehållen
rätten att i detalj granska regeringens åtgärder. Det har utskottet
gjort, och utskottet har icke haft något att anmärka mot den åtgärd,
som afser fördelningen af det ifrågavarande anslaget. Utskottets
betänkande har varit före i kammaren, utan att något ogillande ord
eller något yrkande om återremiss, i syfte att uttala ett ogillande
af regeringens åtgärd i denna fråga, har i kammaren förekommit.
Vid sådant förhållande anser jag det mindre for menligt att här på
en väg, som visserligen icke kan förhindras, men som dock, enligt
mitt förmenande, är en omväg, uttala klander öfver en bestämd
regeringsåtgärd, som, enligt 90 § regeringsformen, nu torde böra
vara derifrån skyddad.

I fråga om sjelfva saken ber jag att få förena mig med herr
vice talmannen i hans yttrande, att kammaren genom det ifrågasatta
beslutet icke kan betaga Kongl. Maj:t bestämmanderätten
öfver det anslag, som ställes till hans förfogande. Hvad kammaren
kan göra, det är att med 3,000 kronor minska möjligheten för
Kongl. Maj:t att understödja en verksamhet, som väl dock måste
erkännas öfver hufvud taget hafva varit ganska välsignelsebringande
och icke hafva gjort sig förtjent af något klander. Då jag
icke anser detta lämpligt, ber jag att få instämma i yrkandet om
bifall till statsutskottets förslag.

Fredagen den 11 April, e. m.

N:o 22.

Herr Borg: Efter de tre senaste anförandena skall jag kunna Anslag till
inskränka mig till att yttra blott ett par ord, nemligen att flere föreläsningsaf
rikets förnämste vetenskapsmän hafva under de tio år, arbetare- !:urser för
institutet existerat, varit af Kongl. Maj:t förordnade att som inspek- arbet^lassentörer
tillse, att undervisningen derstädes meddelades i öfverens- (Forts-)
stämmelse med föreskrifterna. Hvarken desse vetenskapsmän, herrar
Hy Idén, Lindstedt och W allis, icke heller styrelseledamöterna herrar
Torell och Smitt, alla professorer, hafva haft något att anmärka
mot undervisningen, oaktadt så många eggelser dertill förekommit.

Under sådana förhållanden tror jag, att de anmärkningar, som
här blifvit gjorda mot arbetareinstitutet och undervisningen derstädes,
_ väga mycket litet. Jag vill särskildt betona, att anmärkaren
icke sj’elf tagit den ringaste kännedom om dessa föreläsningar, nu
lika litet, som förra året, och detta gör, att hans anmärkningar
böra äfven i den allmänna opinionen väga ganska ringa.

Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet för att, oaktadt jag
befinner mig i en mycket besvärande ställning såsom landshöfding,
här förklara, att detta icke skall hindra mig att besvära denna
kammare att, utan afseende på herr vice talmannens i formelt hänseende
stora, men ur alla andra synpunkter Ulla anmärkning, bifalla
det yrkande, som herr Billing här framstält, — slaget må
träffa hur hårdt och hvar som helst.

Herr Su ndberg: Jag kan ju egentligen icke hafva någonting
att tillägga till hvad den förste talaren redan i denna punkt har
anfört, enär jag i hufvudsak befinner mig på samma ståndpunkt,
som han. Nu har här mot hans yrkande särskildt blifvit anmärkt,
att det skulle vara oformligt, att derför, att enligt hans uppfattning,
och den är äfven min, missbruk här egt rum af den förmån,
sommar arbetareinstitutet i Stockholm beviljad, en nedsättning i det
af Kongl. Maj:t äskade anslaget skulle ske. Detta är ju, säger man,
blott en inskränkning i den samma, som för en mycket nyttig sak
borde användas, och derjemte blir det en prickning, om jag så får
uttrycka mig, af det sätt, hvarpå kontrollen från Kongl. Maj:ts
sida har skeft. Det är onekligen sant, att så förhåller sig, att
det snarare är en anmärkning mot den af Kongl. Makt utöfvade
kontixdlen, än någon önskan att i och för sig sjelf nedsätta detta
anslag till föreläsningar för arbetarne. Men när hittills ingenting
har visat sig verksamt i fråga om att få en bättre kontroll, oaktadt
mer än en vink derom gifvits, så vet jag icke, hvarför man
icke skulle begagna sig af den utvägen att stryka jemnt så mycket
af anslaget, som utgår till arbetareinstitutets föreläsningar. Här
står ju och har länge stått upptaget såsom vilkor, att eu kontroll
skall utöfvas, och en sådan utöfvas ock formaliter, men det står
också, att den skall utöfvas så, att kunniga och lämpliga föreläsare
utses. Detta är ett vilkor, och det är, såsom anmärkt blifvit, icke

• ''ag aimaner ayi ia xorena mig mea ae nerrar, som yraat Difall
till Kongl. Maj:ts proposition.

H:o 22.

Fredagen den 11 April. e. m.

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Forts.)

uppfyldt. Vidare står det också, att icke sådana saker, som beröra
religion och politik, vid föreläsningarne få förekomma. Detta är
icke heller iakttaget. Ty herrarne må försöka att försvara huru
mycket som helst hvad som vid dessa föreläsningar kan hafva förekommit,
och säga, att ingenting är bevisadt, som ådagalägger, att
verkligen en öfverträdelse af detta förbud har skett, så har det
likväl skett, och jag vill tillägga att det är omöjligt, att det icke
skulle hafva skett, ty, märken väl, mine herrar, man kan utan att
direkt anfalla, vare sig religion eller samhälle, på indirekt väg
göra det, genom att ingjuta i åhörarnes sinnen så mycket gift, att
man i sj elfva verket undergräfver både det borgerliga och det
kyrkliga samhällets grundvalar. Nu må ni icke tro, mine herrar,
att jag är någon man, som är liknöjd för arbetarne, eller för allt,
som kan tjena till deras upplysning. Jag känner kanske bättre än
de fleste af eder till arbetsklassen, ty jag är sjelf utgången från
denna klass. De menniskor, som tillhöra densamma, äro mycket
tillgängliga och tacksamma för all god undervisning, som dem meddelas,
den må ske i form af föredrag eller på annat sätt.. Men
samma klass är också mycket tillgänglig för en dålig undervisning,
emedan- den icke eger tillräcklig kritisk motståndskraft att visa
från sig lärdomar, som äro dåliga, men kunna vara för sinnet ganska
förföriska. Det är således icke af någon brist på intresse för
arbetarnes sak, som jag ställer mig på den förste talarens ståndpunkt,
utan uteslutande blott såsom ett försök att få någon reda
här i Stockholm med dessa föreläsningar, likasom i alla landsortsstäder.
Jag har aldrig från någon sådan hört klagas öfver det
sätt, hvarpå arbetareföreläsningarne hållas, men deremot har jag
hört i den stad, der jag sjelf vistas, och annorstädes uttalas förundran
öfver, hvad som här i hufvudstaden sker. Alltså, kort och
godt, jag yrkar, lika med den förste talaren, att 3,000 kronor, eller
jemnt- så mycket, som användes för arbetareinstitutets i Stockholm
föreläsningar, må afdragas på den af Kongl. Maj:t äskade summan.

Friherre Klinckowström: Jag har visserligen icke begärt
ordet för att bekänna, att jag rönt någon inverkan af de skal,
som det högvördiga presterskapet här i kammaren nyss anfört mot
det ifrågavarande anslaget i dess helhet. Men jag vill blott göra
dessa herrar uppmärksamma på, att, äfven om, hvit ket jag tror icke
blir fallet, det ifrågavarande anslaget nedsättes från 20,000 till
17,000 kronor, som det nu är, så Kommer likväl Kong!. Maj:t,
officielt och formelt betraktadt, att vara i okunnighet om orsaken
dertill, emedan icke något derom kommer att inflyta i den underdåniga
skrifvelsen. Herrarne skola lägga märke dertill, att så blir
förhållandet, ty i den underdåniga skrifvelsen kommer det blott
att heta, att Riksdagen har beviljat 17,000 kronor till arbetareföreläsningar,
och det kan ju hända, att Kongl. Maj:t icke delar
de personers i kammaren åsigt, som hafva nedsatt anslaget, utan
kommer att fortfarande bevilja åt Stockholms arbetareinstituts
föreläsningar de 3,000 kronor, som de hittills haft, och i stället

Fredagen den 11 April, e. in.

N:o 22.

minska på anslagen åt de öfriga 5 eller 6 arbetareföreningar, som
åtnjutit resten af det ifrågavarande kapitalet. Jag finner således
äfven den åtgärden vara otillräcklig för att gifva gehör åt opponenterna
i denna fråga.

Jag fortfar att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Ja, vill man göra saken fullt klar för dem,
det vederbör, så vore, enligt mitt förmenande, det enklaste, att man
gjorde det tillägget, att Riksdagen beviljade 17,000 kronor för
ändamålet, men att de 3,000 kronor, som tillfallit Stockholms
arbetareinstitut, borde försvinna, till dess man får se, att detta
institut bättre uppfyller de föreskrifna vilkoren, än det hittills
gjort. Här föreligger en ren anslagsfråga, der Riksdagen eger rätt
att föreskrifva vilkoren för anslagets utgående, och man får icke
säga, om det också skulle vara underförstådt, att de anmärkningar,
som här blifvit gjorda, drabba regeringen. De hafva sannolikt icke
heller blifvit framsagda i sådan mening, men om de så förstås,
skadar det, enligt mitt förmenande, icke, ty det är alldeles icke
säkert, att regeringen har med den uppmärksamhet, som jag skulle
önskat, följt denna sak. I så fall skulle nemligen det ifrågavarande
anslaget icke blifvit af regeringen beviljadt.

Jag förenar mig i herr Billings yrkande, att anslaget nedsättes
till 17,000 kronor, och jag tror, att man väl skall förstå, hvad dermed
menas.

Herr Alin: Då jag ämnar instämma i det yrkande, som den
förste ärade talaren framstält, anser jag mig böra först säga, att
iag är icke alldeles viss på, att en uppgift, som han i sin motivering
lemnade, är rigtig, i det att jag åtminstone icke kan nu erinra mig,
att den af honom åsyftade läraren vid arbetareinstitutet gjorde sig
bemärkt vid den ifrågavarande, s. k. sedlighets- eller osedlighetsdiskussionen.
Jag har ansett mig böra säga detta, men iag vill på
samma gång säga, att huru än med denna sak sig förhåller, så inverkar
det icke på min åsigt om det beslut, kammaren i denna
fråga bör fatta, och jag har med afseende på denna sak att anföra
ett faktum, som här i afton under diskussionen icke har vidrörts.

I tidningen Aftonbladet för den 8 november 1889 lästes följande
upprop:

»Till allmänheten!

Den 28 oktober, samma dag som en annan fånge frigafs efter
att hafva utstått 31/2 månaders fängelsestraff för s. k. religionsbrott,
instälde sig hr Viktor E. Lennstrand på Långholmen för att aftjena
honom nyligen af högsta domstolen i två särskilda mål ådömdt
6 månaders fängelse för liknande förseelse. Hr Lennstrand, som
har ytterligare 3 dylika mål sväfvande, torde, att döma af huru de
två afgjorda nu utfallit, hafva att emotse en fängelsetid af ej mindre
än ett år och tre månader. De flesta af dessa mål röra föredrag,

Anslag till
föreläsningskurser
för
arbetsklassen.
(Fort*.)

Ilo 22.

Fredagen den 11 April, e. m.

Anslag till som opåtaldt af den dömde från trycket utgifvits. Detta egendomföreläsnings-
liga faktum kan endast finna sin förklaring i vederbörandes insigt
w ■for om, att den fällande dom, som nu af domstolarne uttalats med tillar
*4 ’ lämpning af lagbestämmelser, hvilka vittna om föråldrade åsigter,
( or ’6'''' sannolikt ej skulle kafva kunnat afvinnas en jury — det lefvande allmänna
rättsmedvetandets representant.

Den långa fängelsetid, som här är i fråga, kan bryta äfven en
ung mans helsa, kan knäcka hans krafter för lifstiden. För att i
någon mån söka lindra detta barbariska straff för uttalade öfvertygelser
våga vi härmed rigta en uppmaning till allmänheten att
teckna bidrag för att under strafftiden bereda herr Lennstrand, hvars
tillgångar äro uttömda, egen kost och öfriga för fängelsefångar tilllåtna
lättnader.

Vi ställa denna vädjan ej särskild! till herr Lennstrands meningsfränder,
för hvilka vi ej äro målsmän. Vi ställa den äfven till
dem, för hvilka forskningens och diskussionens frihet står högre än
sjelftagna eller lagskyddade anspråk på egna åsigters och känslors
oantastlighet, samt till dem, hvilka, om än sårade i sina religiösa
känslor, dock äro nog genomträngda af den civilisationens och tidsandans
mödosamt tillkämpade humanitet — hvaröfver de eljest äro
stolta — för att ej vilja behandla sina vedersakare i religiösa frågor
såsom gemene brottslingar.»

Jag har läst upp adressen i dess helhet, kommentarier behöfver
den icke. Jag vill endast erinra, att det, såsom mig synes med
skäl, har blifvit sagdt om dess motivering, att den är så affattad,
att uppropet kan betraktas såsom en uppmaning till en demonstration
för den dömde och det sätt, hvarpå han uppträdt, och emot
lagen och dess handhafvare.

Uppropet är undertecknadt af »Föreningens för religionsfrihet
styrelse», och bland namnen på undertecknarne finnas namnen på
två af ledamöterna i arbetareinstitutets styrelse och på en af lärarne
vid institutet.

Detta förhållande har icke utgjort hinder för regeringen att
tilldela styrelsen för nämnda institut en del af det nu ifrågavarande
anslaget för innevarande år.

För min del kan jag icke medverka till, att statsanslag tilldelas
en anstalt af nu ifrågavarande slag, då man i sammansättningen
af dess styrelse- och lärarepersonal icke eger större garantier
för fyllande af dess ytterst grannlaga uppgift, än dem, hvilka man,
enligt hvad jag nu påpekat, eger i fråga om Stockholms arbetareinstitut.

Under sådana förhållanden anser jag mig böra instämma i det
yrkande, som af den förste talaren är framstäldt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält
och sedan på bifall till utskottets hemställan med den ändring,
att anslagssumman 20,000 kronor nedsattes till 17,000 kronor, samt

N:o 22.

Fredagen den 11 April, e. m. 29

förklarade sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Borg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 79 punkten af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring,
att anslagssumman 20,000 kronor nedsättes till 17,000 kronor.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 59.

80 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

81 punkten.

Lades till handlingarna.

82 och 83 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

84 punkten.

Herr Casparsson: Jag skulle visserligen icke hafva försökt
att gent emot statsutskottets afstyrkande söka bereda framgång åt
min motion, om nemligen detta afstyrkande hade varit så pass enhälligt,
som man på grund af utlåtandet har anledning antaga.
Men så har icke varit förhållandet. Inom utskottet afgåfvos för
bifall till motionen 11 röster, och af dessa afgåfvos 10 af ledamöter
från denna kammare. Jag tror mig ock kunna antaga, att om utskottets
sammansättning varit den vanliga och icke åtskilliga
suppleanter för tillfället tjenstgjort, utgången skulle blifvit en
annan. Utskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande anfört, att
det icke ville uppträda såsom konstbedömare, och det är en för -

Stipendium
åt skulptören
S. Andersson.

N:o 22.

fredagen den 11 April, e. m.

Stipendium
åt shulptören
S. Andersson.
(Forts.)

sötighet, mot hvilken jag, för min del, icke har något att anmärka.
Men frågan har äfven en annan sida, hvilken jag af lätt insedda
grannlagenhetsskäl endast antydningsvis vidrört. Förhållandet är,
att svenska Riksdagen har af herr Sven Andersson fått mottaga
som gåfva omkring 70 porträttmedaljonger af riksdagsledamöter,
som under de första decennierna af det nya representationsskicket
intagit en mer eller mindre framskjuten plats. Efterföljande statsutskottets
exempel, skall jag icke ingå i bedömande af gåfvans
konstnärliga värde, ehuru jag skulle kunna anföra auktoriteter, åt
hvilka vitsord måste gifvas. Deremot vågar jag påstå, att denna
gåfva, efter behöflig utgallring, skall för framtiden ega ett historiskt
värde, och att detta värde kommer att växa med tiden. Man talar
ofta om »Riksdagens värdighet», men när det gäller att bestämma,
hvari denna värdighet består, äro meningarna mycket skiljaktiga.
För min del anser jag, att det skulle icke vara Riksdagen värdigt
att, sedan den mottagit denna gåfva, låta gifvaren gå under andligen
och lekamligen i saknad af en hjelpande hand. Ty en konstnär
går under andligen, om han saknar hvarje tillfälle till utveckling
och utbildning, om han saknar uppmuntran och erkännande.
Och den fattige konstnären går under lekamligen, om, sedan han
bortskänkt alstren af flera års arbete och möda, han lemnas utan
den ringaste ekonomiska ersättning. Jag vill icke vädja till barmhertighetskänslan,
utan till hvad jag anser, att Riksdagen är skyldig
sig sjelf, fullt öfvertygad, att hvar och en af eder, mine herrar,
skulle, såsom enskild man i ett likartadt fall, handla i öfverensstämmelse
med de åsigter, jag här uttalat.

Derför anhåller jag, att kammaren, med afslag å utskottets
betänkande, måtte bifalla motionen.

Herr vice talmannen: Då jag varit en af de 10 ledamöter
af Första Kammaren, som i statsutskottet tillstyrkt bifall till herr
Casparssons motion, ber jag att få säga, att det var uteslutande på
de skäl, hvilka herr Casparsson nu har anfört. Det kan icke falla
mig in att föreslå Riksdagen att ingå i något slags bedömande af
ifrågavarande skulptörs konstnärskap. Icke heller lärer det vara
vanligt, att Riksdagen gifver direkt anslag åt den ene eller andre
konstnären. Men det är såsom herr Casparsson sagt, att den ifrågavarande
skulptören har till Riksdagen gifvit en present af ett ganska
stort antal medaljonger, och Riksdagen måste, då den tog emot
presenten, hafva erkänt, att den icke saknade konstnärligt värde,
likasom ock att den hade ett historiskt värde. I annan händelse
skulle Riksdagen icke hafva tagit emot gåfvan. År det nu så, att
gifvaren är i behof af understöd, anser jag, att det icke vore Riksdagen
värdigt att neka honom sådant, då Riksdagen genom mottagandet
af gåfvan fått en förbindelse till honom, som Riksdagen
icke bör vägra att erkänna.

Herr Wallberg: Att herr Andersson gjort sig väl förtjent af
det ifrågavarande stipendiet, tror jag att större delen af kammarens

Fredagen den 11 April, e. in.

N:o 22.

ledamöter lika med mig bör erkänna och inse, och af denna anledning
ber jag vördsamt att få yrka bifall till herr Casparssons
motion.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på föreliggande punkt endast
yrkats, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan och sedan på godkännande af
nämnda yrkande, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Barnekow begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 84 punkten af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen företogs,
utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos rösterna hafva
Ja — 29;

Nej — 37.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Stipendium
åt skulptören
S. Andersson.
(Forts.)

Kammaren åtskildes kl. 9,5 2 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 22.

Tisdagen den 15 April.

Tisdagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af väckta
motioner, åsyftande förändrade bestämmelser om vilkoren för valrätt
till Andra Kammaren;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret; och

n:o 10 a, med anledning af två af Kongl. Maj:t aflåtna propositioner
angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
vid värfvade arméns disciplinkompani C. J. Welander och an Sående

tilläggspension för jägmästaren i Skellefteå revir O. E. H.
brahl;

bankoutskottets memorial:

n:o 10, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om eftergift af landtbrukaren
C. M. Bergmans i Yllestad Bakersgård betalningsskyldighet för ett
från riksbanken utlemnadt lån;

n:o 11, angående afskrifning ur riksbankens hufvudkontors
räkenskaper af åtskilliga fordringar; samt

n:o 12, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Kalmar
räkenskaper af tre stycken fordringsposter; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 40, i anledning af väckt motion om ändring i 57 § af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; och

n:o 41, i anledning af väckta motioner angående formen för
äktenskaps afslutande.

N:o 22.

Tisdagen den 15 April.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 32, till Konungen med förslag till lag angående ändrad
lydelse af första stycket af 135 § i Kong], Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Herr Biesért erhöll på begäran ordet och yttrade: Då jag af
sjukdom var hindrad att närvara vid kammarens sammanträde sistlidne
fredag, anhåller jag att få anmäla, att jag icke deltagit i det
beslut, som af kammaren fattades i fråga om 79:de punkten i statsutskottets
utlåtande n:o 9.

Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
statsutskottets den 11 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is

48—50.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de
ärenden, hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 o e. in.

In fldem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1890. JV:o 22.