RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 21.

Torsdagen den 10 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollen för den 27 ocli 29 sistlidne mars samt
den 1 och 2 innevarande april.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om införande af ett ständigt utskott i
stället för de tillfälliga utskotten; hvarefter på framställning af herr
grefven och talmannen beslöts, att detta utlåtande skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjernå.

Första Kammarens Frot. 1890. N:o 21.

Ji:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Anslag till
en e. o. professur
i slaviska
språk
vid Upsala
universitet.

Fredagen den 11 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göte
borg m. m.;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del af förra häradshöfdingebostället
Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och 6;
samt

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statens
öfvertagande af ett rörande säteriet Mossebo med underlydande hemman
i Mölltorps socken af Vadsbo härad afslutadt köp.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 8.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 2 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.

1—4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

5 punkten.

Herr Bergström: Statsutskottet har med synnerlig välvilja behandlat
min motion om inrättande af en extra ordinarie professur i
slaviska språk, och jag kan icke underlåta att i den saks namn, hvars
talan jag för, hembära utskottet min vördsamma och hjertliga tacksamhet
derför.

Utskottet har emellertid anfört ett skäl, hvarför utskottet icke,
trots den sympati det egnat motionen, ansett sig kunna tillstyrka
bifall till densamma. Det är följande skäl: »På framställning af en -

Ji:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

skild motionär anser sig utskottet emellertid icke kunna tillstyrka Anslag till
Riksdagen att uppföra lön å stat för en befattning af förevarande eIl e• °\ Pr.0''
slag». Detta är ett skäl, för hvilket jag böjer mig, och det fälle språk

mig således icke in att yrka bifall till min motion, om icke från vid Upsala
statsrådsbänken faller ett uttalande till förmån för motionen. Jag universitet.
dristar derför vördsamt anhålla hos herr statsrådet och chefen för (Forts.)
ecklesiastikdepartementet, att han ville uttala, huru vida han finner
något att invända mot bifall till motionen. Skulle hans uttalande
utfalla gynsamt för motionen, skall jag drista mig att å nyo begära
ordet och då yrka bifall till densamma.

Herr statsrådet Wennerberg: Hade tillgångarna varit obegrän
sade eller åtminstone icke inneslutna inom en så snäf gräns, som
finansministern måst sätta för de pretentioner, som från min sida
kommo för den åttonde hufvudtiteln, så hade visserligen denna framställning
angående en extra professur i slaviska språk för docenten
Lundell blifvit medtagen. Jag kan vitsorda den mannens utomordentliga
nit och skicklighet såsom filolog och, såvidt möjligt är för
den, som icke sjelf'' är hemma deruti, hans framstående insigter i
slaviska språk. Men det är så händelsen, att det årligen kommer
många begär om anslag från universiteten, de flesta så rättmätiga,
att kanslern anser sig höra tillstyrka dem. De upphöra icke heller
att återkomma förr än de blifvit tillfredsstälda. Jag vill blott erinra
derom, att från Upsala universitet nu senast begärdes anslag till en
professur i juridik, till en d:o i obstetrik, till en extra ordinarie i
geologi och från Lund till eu professur i svenska språket, en i statskunskap,
en i geologi och en extra ordinarie i mineralogi. Jag var
icke i tillfälle att med tillstyrkande frambära någon af dessa framställningar
inför Kongl. Maj:t, emedan penningar fattades. En annan
sak är, om, då jag fullgjort hvad jag ansett rigtigt med afseende på
tillgångarna, Riksdagen skulle finna i sin ordning att gifva det erforderliga
beloppet med anledning af denna motion. Mot detta har jag
icke något att invända.

Herr Sundberg: Efter det uttalande, som nu skett från statsrådsbänken,
vågar jag vidtaga der den förste ärade talaren slutade
— det vill säga att med stöd af nämnda uttalande från nyssnämnda
bänk yrka bifall till motionen och således afslag på utskottets förslag.

Många ord tror jag icke vara behöfliga för sjelfva den sak, som här
är i fråga, när hela utredningen är fullgjord så väl i de handlingar,
som till Kongl. Maj:t inlemnats, som i ingressen till den motion, som
herr Bergström framlagt. Men något anser jag mig dock böra säga,
så mycket hellre som jag verkligen varit i egenskap af målsman
för universitetet anmodad att väcka denna motion, ehuru jag af grannlagenhetsskäl
icke gjorde det, enär frågan varit understäld Kongl.

Maj:ts pröfning och icke från det höga hållet föranledde någon framställning
till Riksdagen.

Det är mycket som talar för den sak, som nu är i fråga. De
bland eder, mine herrar, som voro med vid 1883 och 1884 årens
riksdagar, erinra sig mycket väl den välvilja, hvarmed redan det först -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. ra.

Anslag till nämnda året ett enskildt förslag rörande undervisning i slaviska språk
en e. o. pro- mottogs i begge kamrarne. Det kunde naturligtvis då icke leda till
^viska språk något resultat. Men när Kongl. Maj:t sedan framlade till 1884 års Riksdag
vid Upsala förslag i ämnet, så väckte det icke det ringaste motstånd i någondera
universitet, kammaren, utan mottogs med stort bifall. Detta förslag innehöll emeller(Forts.
) tid, såsom statsutskottets utlåtande ock upplyser, ett alternativ. Man
hade begärt antingen ett anslag af 4,000 kronor till en professur i
ämnet eller 2,500 kronor såsom stipendium åt någon som kunde
åtaga sig den ifrågavarande undervisningen. Det mindre anslaget
valdes i det kongl. förslaget naturligen derför, att man icke var fullt
säker att hafva en fullt kompetent person att sätta till professor, och
detta var äfven då verkligen händelsen. Det mindre anslaget beviljades
således, men med tydlig förhoppning att stipendiet skulle förvandlas
till professur, när en person, som kunde uppehålla den mera
magtpåliggande befattningen, funnes att tillgå. Riksdagen har således
bär ett formligt löfte att infria, och detta hoppas jag denna kammare
för sin del skall inlösa, ty, såsom herr ecklesiastikministern
upplyst, finnes nu tillgång på en person med utmärkt kompetens,
efter allt hvad de mest sakkunnige språkforskare i ämnet intygat.

Vidare har man nu också en erfarenhet bakom sig, som visar,
att man vid universitetet omfattat undervisningen i slaviska språk
med vida större intresse än man rimligtvis kunnat vänta. Och till
följd af den allt lifligare beröring, i hvilken vi otvifvelaktigt komma
med folket på andra sidan Östersjön, lär sannerligen detta intresse
icke aftaga. Våra förhållanden äro korteligen sagdt sådana, att det
enligt mitt förmenande verkligen är skäl för Riksdagen att nu genomföra
hvad den 1884 tänkte genomföra, det vill säga inrättar en extra
ordinarie professur i slaviska språk.

Det handlar också i sjelfva verket om ett så obetydligt belopp
som 1,500 kronor. 2,500 kronor äro redan på ordinarie stat uppförda.
Läggas 1,500 kronor dertill, så hafva vi 4,000 kronor, och
det kan väl icke framkalla många betänkligheter att bevilja. Det
är väl sant, att efter fem års tjenstgöring denne blifvande professor
liksom alla andra e. o. professorer skall hafva 500 kronors lönetillägg,
men äfven det är icke någon vidare blodig summa.

Under åberopande af alla de fullt utredda omständigheter, som
framlagts och som jag nu i största korthet vidrört, anhåller jag för
min del om afslag å utskottets förslag och bifall till motionen.

Herr vice talmannen: Efter den siste högt ärade talarens anförande
har jag i denna sak icke annat att göra än förklara min och
statsutskottets formella uppfattning af frågan. Den har uteslutande
berott på utskottets åsigt, att ett statsembete icke borde af statsutskottet
förordas, med mindre än att Kongl. Maj:ts regerings åsigt och
uppfattning om embetets lämplighet förut inhemtats. Då utskottet
icke kan likasom kammaren inhemta detta på annan väg än genom
en kongl. proposition, så återstod för utskottet i denna sak intet
annat än att afstyrka herr Bergströms motion, men, som kammaren
finner af motiveringen, hafva meningarna inom utskottet varit synnerligen
gynsamt stämda för framställningen, och jag vågar säga, att

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

afdelningen och utskottet skulle önskat tillstyrka framställningen,
derest icke det formella hindret förelegat, hvilket utskottet ansett sig
böra respektera, något, som jag förmodar kammarens ledamöter gilla.

När nu emellertid detta hinder undanröjts genom herr statsrådet och
chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande, är det ju för mig
synnerligen angenämt att få förena mig med de talare, som yrkat
afslag å utskottets förslag och bifall till herr Bergströms motion.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

6—8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

9 punkten. ''«

Lades till handlingarna.

10 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

11 punkten.

Lades till handlingarna.

12—14 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

15 punkten. Om åtgärder

för åstad Herr

Billing: Då utskottet tillbakavisat den enskilda motion,
som nu föreligger till behandling, och jag instämmer i utskottets ställande
kritik af densamma, behöfver jag icke närmare inlåta mig på denna inspektion
motion, men då utskottet här sjelf framlagt ett förslag, som jag för öfver folkmin
del alldeles icke kan gilla, utan å hvilket jag ämnar yrka afslag, undervismnså
anser jag mig skyldig och berättigad att något närmare undersöka 9en''
utskottets motivering för detta förslag.

Utskottet utgår från en förutsättning, så formulerad: »att folkskoleinspektionen
för närvarande faktiskt lemna!- åtskilligt öfrigt att

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Om åtgärder önska i fråga om noggrann och effektiv kontroll öfver undervisför
åstad- ningen.»

en?Tillfreds Utskottet angifver såsom det mål, till hvilket det anser att man

ställande genom särskilda åtgärder bör sträfva —- åstadkommandet af en mera
inspektion verksam och tillfredsställande inspektion; och såsom medel till ernåöfver
folk- ende af detta syfte uppgifver utskottet två åtgärder, den ena att
UnclervJfnm~ inspektionsdistrikten skulle göras mindre, och den andra att inspek(Forts)
törernas tillsättning skulle ske under deltagande särskildt af landstingen.
Jag anser förutsättningen vara mycket tvifvelaktig; jag anser
det åsyftade målet vara bestämdt icke önskvärdt och jag anser
de angifna medlen icke leda till det mål, utskottet med dem afsett
och i och för sig sjelfva vara olämpliga.

Förutsättningen angifves, såsom nämndt, vara den, att den nuvarande
inspektionen faktiskt lemnar åtskilligt öfrigt att önska i
fråga om noggrann och effektiv kontroll öfver undervisningen. Att
mot folkskoleinspektionen här och der kunna göras anmärkningar,
derom kan jag ju vara a priori öfvertygad, men jag är lika viss
derpå, att man gör inspektionen orätt, om man i allmänhet om den
säger, att den lemnar åtskilligt öfrigt att önska i fråga om noggrann
och effektiv kontroll öfver undervisningen. Jag skulle snarare våga
det påståendet, att folkskoleinspektionen snarare visat en öfverdrifven
ifver och energi än motsatsen. Ett bevis för att denna min
uppfattning är rigtig, tror jag herrarne kunna se och också observerat
litet hvar på sina debetsedlar vid granskning af utgifter, debiterade
för folkskolesaken; och vill man hafva ytterligare bevis, så kan
man också genomgå ecklesiastikdepartementets diarium öfver folkskoleärenden,
der man finner, huru många klagomål framkommit
öfver för stor nitälskan å folkskoleinspektörernas sida. Dessa klagomål
hafva afgjorts så, att Kongl. Maj:t stäfjat i stället för eldat
inspektörernas nit.

Syftemålet, som utskottet vill nå, är eu mera verksam och tillfredsställande
inspektion. För min del får jag säga, att jag tror,
att man i den punkten hellre borde såsom en framtidsutsigt uppställa,
att inspektionen må kunna blifva mindre omfattande än den
hittills varit. Då folkskoleinspektionen inrättades, fans ett mycket
stort behof af den nya anordningen. Det gälde att då upprätta nya
folkskolor snart sagdt öfver allt i landet eller åtminstone genomföra
genomgripande nybildningar. Vilkoren för denna nydanings lyckliga
genomförande voro icke de bästa. Intresset för folkskolan var i
församlingarna icke synnerligen lifligt. Lärare qvarlefde på många
ställen från äldre tider och voro ingalunda skolade att kunna motsvara
de anspråk, som man stälde på dem. De behöfde ständig
handledning. Och icke heller hos presterskapet fans den erfarenhet
om den nya folkskoleordningen, som kunde vara önsklig. Nu är
förhållandet annorlunda. Församlingarnas intresse är ganska aktningsvärdt.
Lärarne äro väl undervisade och utmärka sig i allmänhet,
tror jag, för ganska stor pedagogisk skicklighet. Utskottet vitsordar,
att presterskapet nu visar stort intresse för folkskolan och i allmänhet
är skickligt att utöfva den behöfliga inspektionen. Jag tror
derför att man i stället för att utvidga inspektionen kunde börja

Fredagen den 11 April, f. m.

N:o 21.

gen.

(Forts.)

tänka på, huru vida icke förhållandena äro sådana, att den borde i Om åtgärder

någon män inskränkas. , /oZmaldeaf

Jag går nu slutligen öfver till granskning af de medel, som m t{Ufrefautskottet
angifvit såsom lämpliga att leda till en bättre sakernas ställande
ordning. Det hemställer först, att inspektionsdistrikten skulle göras inspektion
mindre. Jag tror, att denna anvisning icke bör följas, och det a.f
två skäl. Först och främst är det uppenbart att, i samma mån man
sönderdelar inspektionsdistrikten, i samma mån blifva kostnaderna
för inspektionen större, ty inspektörerna få då anledning att göra
flera resor och tätare besök i skolorna, och inspektionskostnaden
består i allmänhet till sin största del i resekostnadsersättning och
dagtraktamente. Att kostnaderna blifva ökade, är således uppenbart.

År då i och för sig önskvärdt, att distrikten göras mindre och blifva
så ofantligt många? Nej, och detta derför att det är önskvärdt att
i anordningen af inspektionen skall så mycket som möjligt göra sig
gällande en enhet, en likartad grundsats, så att icke i det ena kontraktet
vissa grundsatser och i det andra åter andra göra sig gällande.

Att sönderstycka distrikten är således icke önskvärdt.

Det andra medlet skulle vara, att »inspektionen i vidsträcktare
grad än hittills ordnades på kommunal grund, i det att särskildt åt
landstingen inrymdes rätt att medverka vid tillsättningen af inspektörsbefattningarna».
Ett och annat landsting har visserligen gripit
in på detta område, men jag tror icke att de försök, som gjorts,
synnerligen och alltid manat till efterföljd. Dermed må nu vara
huru som helst, men jag för min del vill uttala den mening, att det
icke är önskvärdt, att landstingen få sig tillagdt detta nya verksamhetsområde:
folkskoleundervisningen. Alldeles klart är att, om landstingen
skola börja tillsätta inspektörerna, dermed dörren är öppnad
att föra folkskoleärendena inom landstingens domvärjo. År det
önskvärdt att landstingen erhålla detta omfattande, vigtiga område,
så att de så småningom förvandlas till tummelplatser för de särskilda
kommunernas intressen och sträfvanden för anslag till folkskolan och
hvad dertill hörer? För landstingen synes det icke önskvärdt och
ännu mindre för folkskoleväsendet, ty man må säga om landstingen
hvad man vill, så måste man dock medgifva, att landstingsmännen
icke väljas med särskild hänsyn till deras lämplighet att handlägga
folkskoleärenden. Man måste tvärtom medgifva, att landstingen icke
äro sammansatta så, att de skulle vara de mest lämpliga institutioner
att handlägga dessa ärenden och allra minst att afgifva förslag till
folkskoleinspektörer. I allmänhet må man väl också medgifva, att
det icke är lämpligt att låta så pass mångtaliga institutioner få sådana
ärenden, som att utnämna eller inför Kongl. Maj:t föreslå tjensteman,
här inspektörerna. Kunna herrarne tro, att landstingen vore lämpliga
att uppsöka hvilka som vore skicklige att utöfva inspektionen öfver
folkskolorna, lämpligare än Kongl. Maj:t? Jag tror icke, att man det
kan påstå; utan anser det tvärtom olämpligt att göra landstingen till
myndigheter, som skulle tillsätta folkskoleinspektörerna. Lika litet
som man vill att Riksdagen skall tillsätta elementarlärarne eller andra
tjensteman, lika litet tror jag att man skall begära, att landstingen
skola tillsätta dessa inspektörer.

N.o 21. it Fredagen den 11 April, f. m.

Om åtgärder Då jag således anser att förutsättningen för statsutskottets framkommmdeafStå]in™s.
äT orig%> syftemålet icke önskvärdt, och de föreslagna
en tillfreds- medlen icke ledande till det afsedda syftet samt i och för sig beställande
tänkliga, yrkar jag afslag å utskottets betänkande i denna punkt.
inspektion

undervfsntn- Derr De Maré: Efter den föregående ärade talarens anförande
gen, har jag icke något att tillägga. Den kritik, som han underkastade

(Forts.) de statsutskottet anförda motiven för den underdåniga skrifvelsen,
anser jag vara så fullständig, att jag endast anhåller att få med
honom förena mig i yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Herr Boström: Då detta ärende förelåg till behandling inom
utskottets andra utgiftsafdelning, uttalade sig genast en liflig sympati
för den väckta motionen, ehuru hvarken avdelningen eller utskottet
kunde förorda bifall till densamma, sådan den förelåg, enär motionären
ville, att särskilda tjensteman skulle tillsättas, indika uteslutande
skulle förrätta folkskoleinspektionen. Anledningen till denna allmänna
anslutning till motionens syfte var, att man inom afdelningen
ansåg, att det sätt, hvarpå folkskolinspektion för närvarande utöfvades,
icke vore så effektivt, som önskligt vore. Man vet, att inspektörerna
till större delen äro antingen lektorer eller föreståndare för seminarier
eller till och med föreståndare för folkhögskolor och kunna
således, i synnerhet med de stora distrikt som äro eu hvar tilldelade,
icke använda mer än en kort tid af året för sina inspektioner.
Resorna måste göras om sommaren, och följaktligen kommer lätt
tiden för inspektörens ankomst till en församling att infälla på sådan
tid, då dess folkskolor icke arbeta. Inspektören får då aflåta en
skrifvelse till skolrådets ordförande och omtala, att han anländer då
och då, hvarefter barnen måste sammankallas till en extra skolgång.
Den kontroll, som folkskoleinspektören under sådana förhållanden kan
utöfva, tror jag vara dålig.

Ehuru det visserligen är sant, att inspektörerna äro skickliga
pedagoger, såsom ock allmänt erkännes, håller jag således före, att
under den korta stund, de kunna egna åt hvarje särskild folkskola,
de icke kunna hafva tillfälle att komma under fund med de missgrepp,
som möjligen af läraren begås, och att följaktligen, i fall ej
pastorerna hafva lifligt intresse för folkskolan, inspektionen, sådan
den för närvarande är ordnad, måste ega mycket ringa effektivitet.

Kostnaden för folkskoleinspektionen utgår för närvarande med
ungefär 104,000 kronor om året, och jag skulle för min del ej hafva
något emot, om denna kostnad till och med något ökades, förutsatt
att inspektionen derigenom ernådde den effektivitet, som man anser
behöflig. Om nu, såsom utskottet tänkt sig, en större minskning af
distriktens områden komme att ega rum, skulle visserligen också
aflöningskostnaderna till följd af det större antalet inspektörer blifva
något förökade, men å andra sidan måste man betänka, att inspektörernas
reseersättningar för närvarande uppgå till så betydliga belopp
just derför att distrikten äro så stora, och att således i detta afseende
en minskning i kostnaden skulle uppkomma, om distrikten
minskades.

Tredagen den 11 April, f. m.

\’:o 21.

gen.

(Ports.)

Jag tror således, att åtskilliga skäl tala för utskottets förslag, Om åtgärder

och tillåter mig derför att yrka bifall till detsamma. för as^''

kommande af

Herr Sundberg: Det kunde vara temligen öfverflödigt för mig Ställande

att i denna fråga yttra mig i någon synnerlig omfattning, då jag i inspektion
densamma står på alldeles samma ståndpunkt, som den talare, hvil- öfver folkken
först både ordet, och således kunde nöja mig med att åberopa wndervisnmhvad
af honom redan anförts. Något bör jag dock kanske säga, derför
att jag för min del uppfattat den skrifvelse, som af statsutskottet
föreslagits, vara icke blott onödig och opraktisk, utan rent af i viss
mån vådlig. Man synes nemligen vilja föra in hela folkskoleinspektionen
på en stråt, der jag alls icke vill vara med om att hjelpa till.

För öfrigt, när man talar så mycket om och ständigt upprepar,
att den nuvarande folkskoleinspektionen icke är tillräckligt »effektiv»,
som det beter, hvad menar man egentligen dermed? Det vill nästan
synas som om det hos en hel del menniskor funnes den föreställningen,
att inspektörerna skola ständigt stå öfver folkskolelärarne såsom
ett slags öfverskolmästare och se efter att desse i fråga om
undervisningen i hvarje ögonblick fullgöra sina skyldigheter och göra
det på bästa möjliga sätt. Ett dylikt mästrande, som skulle leda till
en ganska stor osjelfständighet hos folkskolelärarne, vore dock för
ingen del helsosamt. De folkskolelärare, som nu mera anställas, hafva
genomgått en mycket ordentlig seminariekurs, hvarunder de instruerats,
huru de metodiskt skola gå till väga vid undervisningen, och inspektörerna
hafva härvid blott att någon gång emellanåt se till, att hvad
lärarne inlärt också af dem tillämpas. En sådan tillsyn har emellertid
visat sig allt mindre och mindre behöflig.

Om den andra sidan af folkskoleinspektörernas åliggande gäller
precis detsamma. Det var just den sidan af deras skyldigheter, som
under institutionens första tillvaro tog deras uppmärksamhet synnerligen
strängt i anspråk, då de hade att se till att skolväsendet ordentligt
organiserades, att lagar och författningar efterlefdes, att skolor i
tillräckligt antal funnos, att skolhus funnos och ändamålsenligt inrättades,
att förhållandet emellan folkskolan och småskolorna lämp
ligen ordnades etc. etc. På detta område, der mest var öfrigt att
önska, hafva inspektörerna uträttat ofantligt mycket, och det är till
stor del deras verksamhet i dessa afseenden man har att tacka för
det ordentliga skick, hvari skolväsendet för närvarande befinner sig.

Hvad menar man då nu, frågar jag ännu en gång, med yrkandet
att inspektionen skall blifva mera effektiv? Ingenting är här i verlden
så fullkomligt, att det ej kan blifva bättre, och så förhåller det
sig ock med folkskoleinspektionen. Men det första vilkoret är här
vid lag detsamma, som för att kunna föra krig, då, såsom det har
blifvit sagdt, fordras tre hufvudvilkor: det första är pengar, det andra
pengar och det tredje också pengar. Plär har nu föreslagits en alldeles
otillräcklig summa, 15,000 kronor; deri har utskottet alldeles
rätt, och har utskottet derför ej heller fäst afseende vid motionen;
denna summa behöfde naturligtvis mångdubblas för att någorlunda
räcka till.

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

gen.

(Forts.)

Om åtgärder Men hvad skall då sättas i stället för motionärens förslag om
kommande af111 er Penningar för ändamålet? Jo, i den märkliga skrifvelse, hvarut
tillfreds-om utskottet hemstält, säges, att med de nuvarande tillgångarna
ställande skola förhållandena förbättras. Huru skall då detta tillgå? Jo, derinspektion
igenom att man söndersmular de nuvarande distrikten i små delar
undervisnin-oc^ s^e(^es för mindre belopp att betala hvarje särskild inspektör.

Sättet är verkligen mycket egendomligt och föga begripligt. Men
meningen är val, då man säger att inspektionen borde hvila på en
mer kommunal grund, att kommunerna skulle fylla hvad som utom
statsanslaget behöfdes för att sätta inspektörerna, äfven med deras
mindre distrikt, i en någorlunda god ställning med afseende på den
ersättning för deras besvär, hvarpå de kunna göra anspråk. Nåväl
■— är det då också troligt att kommunerna verkligen skola lemna sådana
tillskott? Näppeligen, ty de äro dem ejri i verkligheten så kära,
dessa inspektörer med sina inspektioner. År det åter landstingen
man skulle vädja till, så är det visserligen möjligt, att försöket
komme att lyckas på sina ställen (och det vore nog bra, der det
så ginge); men icke är det likväl säkert att draga någon vexel
härpå.

Hvad de små distrikten för öfrigt angår, så, utan afseende på den
ekonomiska sidan af frågan, hvarom den förste talaren yttrade sig
och hvilken af honom tillräckligt vidrördes, skulle de medföra en
bestämd olägenhet, som också af honom omnämndes. Det är redan,
sådana distrikten nu äro, ofta ganska svårt för stiftsstyrelserna att
vidmagthålla den likformighet och enhet i undervisning och anordningar,
som är behöflig. Skulle distrikten blifva ytterligare söndersmulade,
blefve säkerligen svårigheterna så ökade, att jag ej vet huru
man skulle bära sig åt.

Hvad slutligen angår förslaget om landstingens inblandning i
folkskoleinspektionen och deras inflytande på inspektörernas tillsättande,
så tror jag att härom kan utan vidare omständigheter sägas,
att landstingen äro i högsta grad olämpliga till att erhålla en sådan
myndighet, och jag instämmer i allt hvad den förste talaren yttrade
om denna sak. Landstingen kunna nog ändå understödja folkskoleinspektionen,
der så är önskligt och nödvändigt samt god vilja finnes.
Detta är fallet i flera län. Der hafva ock landstingen genom frivilligt
aftal något att säga i fråga om inspektörernas tillsättande, och
detta går förträffligt för sig. Ett par exempel från egen erfarenhet
■må åberopas. Jag vill alltså nämna, att inom det stift jag tillhör hafva,
i Gefleborgs län, sedan omkring 30 år funnits sådana inspektörer, som
landstinget tillsatt. Länet hade i många år tre, nu finnas två. De
äro aflönade på sådant sätt, att de helt och hållet kunna egna sig åt
inspektionen. Huru går det nu till vid tillsättandet af inspektör?
Naturligtvis fordrar landstinget att genom sina delegerade få taga del
vid tillsättandet, men det är ej gagneligt, att man får dubbla inspektörer
för distriktet, utan man vill hafva en, som är på en gång landstingets
och statens inspektör. Så är det ock ordnadt. Landstingets
delegation sätter sig i förbindelse med mig, som i ecklesiastikdepartementet
föreslår inspektören, och denna samverkan går alldeles förträffligt.
Delegationen och jag hafva aldrig ett ögonblick varit af

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

olika mening. — På samma sätt var förhållandet en tid inom Stockholms
län. Landstinget önskade bevilja ett anslag, så att en inspektör
för länet skulle sättas i stånd att uteslutande egna sig åt sitt kall.
Det gick här till på samma sätt som i Gefleborgs län. Jag frågade
vederbörande delegation, om hon ville hafva den och den till inspektör.
Delegationen svarade ja, och personen i fråga tillsattes. När
hans mandat var ute och han fick en annan tjenst, tillgick det på
samma sätt alldeles förträffligt.

Således synes, att på frivillighetens väg kan man mycket väl med
den nuvarande lagstiftningen åvägabringa en medverkan af landstingen
vid tillsättningen af inspektörer, men att Riksdagen skulle besluta
eller hos Kongl. Maj:t begära föreskrift om sådan medverkan, och
detta utan att landstinget kanske lemnade ett öre i bidrag, det kan
jag ej anse lämpligt, utan tvärtom i högsta grad olämpligt och yrkar
derför i likhet med den förste talaren afslag på utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Jag tror man kan säga, att, då denna

fråga behandlades på andra utgiftsafdelningen i statsutskottet, meningarna
voro mer än i någon annan fråga, som der förekom, enhälligt
benägna för att något borde åstadkommas till främjande af motionens
syfte. —- De två högt ärade talare, som yttrat sig emot utskottets
hemställan och hvilka ju till följd af sin embetsställning särskildt väl
känna till förhållandena rörande denna sak, hafva också gjort en teckning
af folkskoleinspektionen, hvilken, såsom mig synes, kan lätt förklara
anledningen till att statsutskottet sålunda intresserat sig för
frågan.

Den siste talaren yttrade, att inspektionen hufvudsakligen hade
att medverka till sjelfva organisationen af folkskoleväsendet, och han
tecknade mycket rigtigt de stora förtjenster, som dessa inspektörer
inlagt om den första organisationen af folkskolorna, liksom om deras
senare utveckling, men den förste ärade talaren sade jemväl, att hvad
man skulle kunna lägga dem till last vore möjligen öfverdrifven ifver
och energi, och så förhåller det sig också, att, vid sidan af allt det
berömvärda, som måste erkännas hafva funnits i deras bemödanden
för folkskolans fullkomnande, det icke kan nekas, att i många fall
inspektörerna utan lämplig hänsyn till kommunernas krafter påyrkat en
allt för hastig utveckling af folkskoleväsendet och förbättring af de
materiella vilkoren för skolornas verksamhet. Det kan ju sålunda svårligen
nekas, att denna något öfverdrifna ifver och energi framkallat
missnöje och ådragit kommunerna en tunga, som icke varit så obetydlig,
under det man jemväl å andra sidan kan hafva tyckt sig finna,
att inspektörerna icke varit i tillfälle att egna sjelfva undervisningen
den uppmärksamhet, som skulle varit behöflig för att fullkomna densamma,
äfvensom att tillse att, såsom den siste talaren yttrade, folk:-skolelärarne rigtigt tillämpade hvad de inhemtat. Att inspektörerna
skulle tillse att folkskolelärarne i hvarje ögonblick fullgöra sina skyldigheter,
kan naturligtvis ej blifva fråga om.

Den ärade talare redan, som förordat utskottets framställning,
har äfven fäst uppmärksamheten derpå, att ett ej ringa antal inspektörer
hade sådana befattningar, att de endast under den tid af året,

Om åtgärder
för åstadkommande
af
en tillfredsställande

inspektion
öfver folkundervisningen.

(Forts.)

Sto 21. 12 Fredagen den 11 April, f. m.

Om åtgärder då folkskolorna ej äro i verksamhet, kunna anordna sina resor. Detta
^ ,> antal uppgår till 22. Det kan icke väcka förundran, om under så en

Tillfreds- dana förhållanden man finner önskligt, att folkskoleinspektionen såställande
lunda ändrades, att densamma med afseende å undervisningen blefve
inspektion mer effektiv än den för närvarande är.

^snin Den ^an^e utskottet i sin motivering framkastat, att landstingen
Un egenSmnSkulle medverka vid tillsättandet af inspektörer, tyckes ej böra vara
(Forts) sa främmande, då landstingen redan nu under hand utöfvat sådant
inflytande, och utskottet icke på bestämdt sätt sagt, huru denna medverkan
borde ske. För min enskilda del har jag den uppfattningen,
att densamma icke såsom rättighet skulle komma i fråga, med mindre
landstingen lemnade bidrag till inspektörernas aflönande.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Tamm, Hugo: Jag har i utskottets betänkande låtit anteckna
mig såsom reservant vid denna punkt och har således ej deltagit
i det slut, hvartill utskottet kommit i frågan, utan hyser hufvudsakligen
samma uppfattning deri, som af den förste ärade talaren
framstäldes.

De klagomål, som föranledt utskottets ifrågavarande beslut, torde
i korthet kunna sammanfattas så, att man anser, att dessa folkskoleinspektioner
dels ske allt för ytligt och dels rigta sig hufvudsakligen
på skolornas yttre organisation, statistiken, ombyggnad af skolhus
o. s. v.

Hvad ytligheten vidkommer, så är det väl ändå säkert, att skolorna
ej föras framåt i högre grad genom inspektionerna, utan snarare
derigenom att lärarne erhålla god utbildning och att bland församlingarnes
medlemmar finnes intresse för skolorna. Dessa förhållanden
synas mig vara förtjenta af den hufvudsakliga uppmärksamheten
och kunna gifva det verkliga botemedlet mot det onda.

Hvad angår att församlingarnas skolutgifter för byggnader och
sådant blifvit genom skolinspektörerna så högt uppdrifna, är detta
visserligen sant, men äfven häremot finnes ett botemedel. Jag känner
ej, att folkskoleinspektören har någon annan rätt än att, om ej
skolhus ombygges i enlighet med hans mening, han kan föreslå indragning
af statsbidraget till församlingens folkskola. Frågan, huru
vida så skall ske, blir dock beroende på Kongl. Maj:ts beslut i sista
hand, så att man finner, att inspektörernas magt icke är så farlig.

Något, som förefaller mig ganska farligt, är deremot förslaget,
att man skulle öfverflytta utnämningen af folkskoleinspektörer på
landstingen. Detta är redan påpekadt af föregående talare, och eget
nog hafva mycket olika meningar gjort sig gällande, huru man skall
förklara detta utskottets uttalande, att åt landstingen borde inrymmas
rätt att medverka vid tillsättningen af inspektörsbefattningarna, om
meningen är att landstingen skulle blott höras öfver förslagen, eller
man skulle fråntaga domkapitlen och öfverflytta på landstingen rätten
att uppsätta förslagen, eller om man vill, såsom verkligen i utskottet

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

nämndes, att de 104,000 kronor, som utgå för närvarande till folkskoleinspektioner,
skola öfverlemnas till landstingen med rätt för
dessa att tillsätta inspektörerna. Det använda uttrycket är så sväfvande,
att det väl kunnat tjena till att förena olika meningar inom
statsutskottet, men det synes mig att, då Riksdagen ingår till Kongl.
Maj:t med en anhållan, den bör tydligt precisera hvad den meDar.
Så är ej fallet här, och äfven på denna grund har jag icke kunnat
biträda utskottets förslag.

Jag yrkar afslag på statsutskottets hemställan i denna punkt.

Herr Gäsparsson: Den förste ärade talaren klandrade ut skottets

motivering. Härom vill jag blott i förbigående säga, att
den motivering, som skall tillfredsställa statsutskottets alla 24 ledamöter,
icke gerna kan alltid blifva nöjaktig. För öfrigt har jag hört
anmärkningar mot statsutskottets motivering lika länge, som jag varit
med i riksdagen.

Samme talare anmärkte vidare, att sj elfva förutsättningen för utskottets
hemställan skulle vara origtig. Han nämnde, att det icke
förhölle sig så, att folkskoleinspektionen för närvarande lemnade åtskilligt
öfrigt att önska i fråga om noggrann och effektiv kontroll
öfver undervisningen, samt ansåg, att folkskoleinspektörerna snarare
gjorde sig skyldige till för mycket än för litet nit. Häremot vill jag
säga, att det mycket väl kan förhålla sig så, att inspektörerna hysa
stort nit för sitt uppdrag, utan att ändock den kontroll de äro i
stånd att utöfva är så noggrann och effektiv, som önskligt vore. Det
uppgafs nemligen i utskottet, att det funnes skolor, som icke blifvit
inspekterade på fem år. Uppgiftens rigtighet kan jag icke kontrollera;
jag blott relaterar. Nu säger man, att det är skolråden,
som hafva att utöfva den närmaste kontrollen. Det är sant, och jag
tror, ätt om folkskoleinspektörerna åtnöjdes med att vara hvad de
skola vara, en rådgifvande myndighet, skulle också skolråden bättre
uppfylla sina åligganden; men på många ställen uppträda folkskoleinspektörerna
såsom befallande., och det linnes skolråd, som icke
tycka om att stå under fukteln, utan derför sätta sig till motvärn, då
inspektörerna uppträda på detta sätt.

Min granne till venster nämnde, att inspektören icke har rätt att
hindra utbetalandet af statsanslag. Nej, visserligen har han ej rätt
dertill, men han har rätt att neka sin attest, och när den ej linnes,
utbetalar icke Konungens befallningshafvande anslaget, och då måste
församlingen gå till Kongl. Maj:t, som nog beviljar detsamma, men
omvägen är dock besvärlig och tidsödande.

När denna fråga behandlades på afdelningen voro, såsom en
talare förut nämnt, alla ense om att icke tillstyrka motionen i dess
oförändrade form, men angående beskaffenheten af folkskoleinspektionen
var det ingen, som till en början ville yttra sig. Slutligen
bröt en ledamot tystnaden och uttalade sig ogillande om det sätt,
hvarpå inspektionen är anordnad, och då brast det löst på en gång,
så att utaf afdelningens sex ordinarie ledamöter fans ej någon, som
tog i försvar det sätt, hvarpå folkskoleinspektionen för närvarande är

Om åtgärder
för åstadkommande
af
en tillfredsställande

inspektion
öfver folkundervisningen.

(Forts.)

Ji:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

undervisningen.

(Forts.)

Om åtgärder anordnad, och i plenum var det blott två, som förklarade att från
för åstad- deras orter icke någon klagan försports i detta afseende.
en tillfreds- Jag tror att om man vill att folkskolan skall gå framåt, är det
ställande nödvändigt att förändringar vidtagas. Det har talats om det utmärkta
inspektion skick, hvaruti våra folkskolor befinna sig. Ser man på det yttre
öfver folk- skalet __ ;a

visserligen. Men ser man till kärnan, så är det nog ei
sa törträtnigt stäidt, som man föreställer sig, och det kommer sig
deraf, att genom att skapa en massa tjenster, har man ej fått dugligt
folk att fylla alla dessa platser med. Dessa befattningar hafva
blifvit ett lefvebröd för många, hvilka aldrig bort från början gifva
sig ut på den banan

Här har talats om landstingens olämplighet att befatta sig med
dessa frågor. Enligt landstingsförordningens 2:dra paragraf är dock
undervisningen en fråga, som särskilt anbefalles åt landstingens
uppmärksamhet. Man säger att det är olämpligt, att dessa hafva
något att göra med tillsättande af folkskoleinspektörer. Det är besynnerligt
att en sådan anmärkning kan framställas i denna kammare,
hvars allra fleste ledamöter äro valda af landstingen. De duga sålunda
att utse ledamöter i Första Kammaren, som handhafver landets
vigtigaste angelägenheter, men att föreslå skolinspektörer — dertill
duga de ej! Mine herrar, detta misstroendevotum är ju således på
samma gång ett misstroendevotum mot oss sjelfva. Precis samma
anmärkning gjordes, när i slutet af 1860-talet fråga var om att åt
landstingen öfverlemna det magtpåliggande värfvet att utse ledamöter
i markegångsnämnderna. Då hörde man: det duga de ej till.
Att utse ledamöter i Första Kammaren, det vore en annan sak, dertill
kunde de duga, men ej till att utse ledamöter i markegångsnämnderna.
Och frågan föll 2 ä 3 gånger, innan den gick igenom.

Inom det län jag tillhör utser landstinget inspektör för slöjdundervisningen.
Det anvisades för det ändamålet ett anslag af 300
kronor, och jag tror att denne inspektör i sitt slag ej lemnat något
öfrigt att önska.

Här har vidare anmärkts, att det är ej rigtigt att landstingen
skola tillsätta inspektörerna. Men statsutskottet har heller icke sagt
det, utan endast velat gifva landstingen rätt att medverka vid tillsättningen.
Att medverka är ju ej detsamma som att tillsätta. Min
granne till venster har funnit uttrycket »medverka» så sväfvande.
Men vi få antaga att den Konungens rådgifvare, som skall tolka
skrifvelsen, har förmågan att uttaga hvad som i detta afseende kan
vara tillrådligt.

Här har slutligen talats om att man på detta sätt skulle gå miste
om den enhet, som är så nödvändig. Ja, mina herrar, denna enhet
i undervisningen har jag hört så mycket talas om, och hvad den s. k.
bildade klassen beträffar, har man lyckats åstadkomma en »enhet»
sådan, att nu alla stöpas i samma form. Vill man nu äfven på folkundervisningens
område åstadkomma detsamma, så att, utan hänsyn
till den olikhet i förhållandena, som vårt vidsträckta land företer,
äfven allmogens barn skola stöpas i en och samma form, så tror jag
ej, mine herrar, att detta vore eftersträfvansvärdt, ty det lemnar,
enligt min åsigt, ej tillräckligt utrymme åt de individuella anlagen.

15 N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. in.

Vill man deremot att dessa skola utvecklas, så tror jag att det är
invändigt att ej för strängt hålla på enheten utan, såsom utskottet
föreslagit, lemna mera utrymme åt det kommunala och lokala intresset;
ty om detta svalnar, och jag tror att det nu är på god väg
att svalna, kommer folkskolan ej ur fläcken. Och derför, af intresse
för folkskolans utveckling har jag inom utskottet varit med om den
skrifvelse, till hvilken jag nu fortfarande yrkar bifall.

Herr Törnebladh: Utskottet har i klämmen betonat såsom ett

önskningsmål en mera verksam och tillfredsställande inspektion öfver
folkundervisningen. Utan att på något sätt vilja inlåta mig på klander
af utskottets motivering — jag känner ganska väl af egen erfarenhet
svårigheten, särskildt för statsutskottet, att åstadkomma en
sådan — tillåter jag mig dock göra den erinran, att om en skrifvelse,
aldra helst i en så pass vigtig sak som denna, skall aflåtas till Kongl.
Maj:t, måste man med bestämdhet kunna uppgifva, hvar bristen är
och således väl ock hvar botemedlet skall bäst kunna sökas. Ku
har man sagt, att inspektionen bör blifva mera verksam och tillfredsställande.
Detta är ett uttryck, hvilket i och för sig icke betyder
något, då man ej på samma gång kan säga i hvilket afseende. Under
diskussionen har här, likasom af motionären och utskottet, en svag
sida hos den närvarande inspektionen framhållits, den nemligen att
åtskilliga folkskoleinspektörer hafva andra befattningar, som hindra
dem att i den utsträckning, som önskligt vore, tillgodose sin inspektion.
Det är nu i viss mån och i icke ringa grad fallet med sådana
inspektörer, hvilka äro lärare dels vid allmänna läroverk och dels vid
seminarier. Men så illa står det dock ej till, att dessa inspektörer,
på sätt här framkastats, ej skulle hafva tillfälle inspektera folkskolorna
vid andra tider, än då dessa äro stängda; ty deras ferietid
sammanfaller ingalunda i alla hänseenden med de allmänna läroverkens
eller seminariernas. Jag vill i afseende derpå blott erinra,
att åtskilliga folkskolor äro i verksamhet under vare sig juni eller
augusti månader eller under båda, på hvilka tider inspektion vid
dessa skolor sålunda kan försiggå. Vidare kan äfven, åtminstone på
några håll, under sjelfva lästiden inspektion ega rum, och jag vet
särskildt att sådan har skett genom lämpliga anordningar vid sjelfva
läroverken. Men dessa olägenheter, att seminarielärare och andre
pedagogiskt bildade personer hafva andra befattningar, motvägas
mer än väl deraf, att deras insigter i skolväsendet äro så stora, att
man icke gerna kunnat undvara dem, då det gält att föra folkskolan
framåt, helst ett besök af sådana personer, om ock helt kort, kan
anses utöfva mera inflytande på skolan, än flera besök af en icke så
erfaren person. I afseende härå beder jag särskildt få erinra om
den stora vigten af ett samband mellan seminarierna, som hafva att
utbilda de blifvande lärarne, och de skolor, som äro i verksamhet.
Det är icke blott folkskolan, som har att lära af seminarieläraren,
utan det är äfven seminarieläraren, som har att lära af folkskolan,
sådan den ter sig i dagliga lifvet. Och om verkligen det gamla
bruket att till inspektionerna sammankalla vissa barn fortgår ännu,
så är detta i sjelfva verket att räkna såsom ett missbruk, men miss -

ost åtgärder
för åstadkommande
af
en tillfredsställande

inspektion
öfver folkundervisningen.

(Forts.)

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m,

Om åtgärder bruket behöfver ej upphäfva saken. Det bör i allt fall lätt nog vara
kommande af ^^j elpt, enär det ingalunda numera är nödigt, att ett så stort antal
en tillfreds inspektörer utses bland dem, hvilka äro mest upptagna. Jag tror
ställande nemligen att vi förutom desse hafva ganska god tillgång på insigtsinspektion
falla och erfarna personer, hvilka kunna egna ännu mera tid åt skolim/lemvni
insPekti°neil> än hvad tör hända nu är fallet med några.

gen. % Men då det blifvit sagdt, att inspektionen skulle blifva mera
(Forts.) verksam och tillfredsställande, och då motionären, till hvars motivering
jag särskildt ber få referera, ej kunnat finna att ett fullgodt
resultat vunnits af folkskolans verksamhet under dessa tjugu år, vill
jag blott nämna, att den, som läser igenom inspektionsberättelserna
för de senaste åren 1882—1886 •—■ det finnes inga senare utkomna
— och läser dem i detalj, hvilket jag sjelf i dessa dagar gjort, han
skall finna, att folkskolan under denna tid gått ganska betydligt
framåt, och det på alla håll. Dels bedrifves numera undervisning i
småskolor på de flesta ställen såsom underlag för folkskolan. Detta
är en af de förnämsta betingelserna för folkskolans utveckling och i
sj elfva verket till ej obetydlig del ett resultat af skolinspektörernas
uppmärksamhet, råd och anvisningar, likasom visserligen äfven, jag
erkänner det gerna, af nitiska skolrådsordförande samt mången gång
jemväl enskilda medlemmars intresse för skolan. Vidare — och
detta är ej minst att beakta — framgår af dessa berättelser, huruledes
sjelfva undervisningsmetoden så småningom förbättrats. Der
man disponerat öfver nya lärarekrafter, uppfostrade under andra förutsättningar,
än de gamla, der hafva skolinspektörerna funnit undervisningen
relativt god. Det är sant att en lärare, hvilken har att
göra med fyra klasser om tillsammans 70 å 80 barn, icke kan göra
underverk, men han kan dock gorå rätt mycket. Af stort intresse
är att se, huru emellan de inspektioner, som höllos åren 1881 och
1886, folkskolan utvecklats på ett sätt, som tydligen ådagalägger att
denna institution varit både verksam och uppfylt sitt ändamål. Under
sådana förhållanden förefaller det mig, som om det klander, hvilket
rigtats mot folkskoleinspektionen, utan att vara motiveradt genom
något bestämdt uttalande, i hvilket afseende, annat än det mindre
betydande, hvarom jag nyss talat, eller att några inspektörer samtidigt
hafva andra befattningar, hvarken skulle vara vägledande för
Kongl. Maj:t eller för folkskolans framtid af någon verklig betydelse.

Härtill kommer, att om man vänder sig till den motivering, som
föregår, hvilket man ju måste göra, alldenstund, om skrifvelseförslaget
antages, densamma måste komma att i riksdagsskrifvelsen
intagas, så finnas der uttalade två grundsatser, hvilka minst sagdt
kunna vara tvifvelaktiga.

Jag vill icke mycket uppehålla mig vid frågan om landstingens
inflytande på tillsättningen af folkskoleinspektörerna, i många fall
kanske godt, i andra möjligen icke så godt; ty den frågan är ganska
gammal, och de, som intressera sig derför, kunna gå till riksdagsprotokollen
från 1870-talet, då vidlyftiga diskussioner förekommo
om den saken. Deremot vill jag mera fästa mig vid frågan om
distriktens sönderdelning i mindre sådana. Så fort man nemligen

S:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

börjar tala om de mindre distrikten, kan man så lätt halka in på
en afväg, den nemligen att, på sätt motionären gjort, förblanda inspektion
med en omedelbar tillsyn. Motionären har nemligen fäst uppmärksamheten
på det förhållandet, att i vissa stadskommuner finnas
särskild! aflönade skolinspektörer, hvilka egna hela sin tid åt inspektionen.
Men med dessa inspektörer förhåller det sig så, såsom t. ex.
i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att de i sjelfva verket motsvara
styresmännen för kommunernas folkskoleväsen, med bestämmelse
att sammanfatta till ett helt de olika skolorna. De äro närmaste tillsyningsman
öfver skolorna och hafva i olikhet med statsinspektörerna
ej blott rättighet, utan äfven skyldighet att omedelbart ingripa i afseende
på undervisningen, likasom styresmännen för de allmänna
läroverk, der deremot inspektion i helt annan mening förekommer.
Det anförda visar, att när man tänker sig mindre distrikt, man kan
lätt tro att inspektörerna skola blifva ett slags styresmän öfver folkskolorna.
Men detta har aldrig varit meningen och bör icke heller
blifva meningen med den inspektion, som staten anordnar, den må
nu vara understödd af landstingen, eller icke, denna inspektion afser
någonting helt annat, nemligen dels att kontrollera användningen af
beviljade anslag, i hvilket afseende inspektörerna hafva skyldighet
att afgifva attester, dels också att utveckla folkskoleväsendet, att jag
så må säga ofvanifrån, eller från den öfverstyrelse, som jag möjligen
skulle kunna säga förefinnas för folkskolan i och genom ecklesiastikdepartementet.
Detta har naturligtvis rätt och pligt att försöka genom
sina inspektörer åstadkomma ett allt regelmessigare och starkare framåtskridande,
med bibehållande tillika af ett visst samband, som dock
ingalunda behöfver urarta till uniformitet, något som jag tror vi
knappt behöfva frukta med våra öfver allt spridda folkskolor, medan
snarare är att befara det vi få för litet deraf.

För öfrigt kan en folkskoleinspektör i ett mindre distrikt lätt få
sin synkrets förminskad, och hans erfarenhet blifver ej densamma
som i ett större. Genom besök i de större distriktens olika skolor
vidgas inspektörens erfarenhet, och han kan under sådana besök meddela
den ena skolan sina iakttagelser från den andra och utgöra en
föreningslänk i ordets bästa bemärkelse, hvilket allt deremot inom
mindre distrikt skulle komma att spela en underordnad roll. Härtill
bör slutligen läggas, att, om man inrättar många smärre distrikt,
det, såsom en talare redan nämnt, blifver vida svårare för stiftsstyrelsen
och i ännu högre grad för departementet att få den nödiga
öfversigten och bibehålla den nödvändiga förbindelsen emellan de
olika skolorna.

Af alla dessa skäl tror jag, att, om en skrifvelse skall till Kongl.
Maj:t aflåtas, måste vi här, som eljest, först ytterst noga öfverväga
i hvad afseende utredning eller ändring fordras, samt för det andra
tydligt och klart uppställa det mål, som är afsedt att vinnas. I
annat fall kan skrifvelsen snarare föranleda skada än nytta. Den
utgör då ingen god vägledning för Kongl. Maj:t, utan kan leda in
på afvägar. Slutligen bör det behjertas, att man genom att tro att.
folkskolans utveckling till största delen beror af folkskoleinspektionen,
hvilket i viss mån var fallet i första begynnelsen, lätt föranledes

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 21. 2

Om åtgärder
för åstadkommande
af
en tillfredsställande

inspektion
öfver folkundervisningen.

(Forts.)

N:o 21. 18 Fredagen den 11 April, f. m.

Om åtgärder att sluta blicken till för så mycket annat, som är att göra för folkför
åstad- skoleväsendet, och invaggar sig i den föreställningen att, om endast
e%lrtiUfreål-Qn verksam inspektion finnes, så är allt godt och väl.
ställande På dessa skäl yrkar jag afslag på utskottets hemställan.

inspektion

öfver folk- Herr Billing: Med anledning af hvad som förekommit under

UV gen.nm diskussionen skall jag bedja att få säga några ord. Först vill jag då
(Forts) fästa uppmärksamheten på, att försvararne af utskottets förslag gjort
tre medgifvanden. För det första har medgifvits, att motiveringen
för utskottets förslag icke är sådan, att den egentligen kan anses
hållbar. För det andra, att anledningen till den föreslagna underdåniga
skrifvelsen icke är den, att folkskoleinspektörerna ej hafva
visat nit, utan i stället att inom utskottet röjts eu dunkel misstämning
i följd af att de kraft för mycket af församlingarna. Det tredje
medgifvandet var, att det framlagda förslaget till skrifvelse är i hög
grad oklart. Man hoppas dock, att chefen för ecklesiastikdepartementet
skall förmå tolka dess mening. Men tillika har man sagt, att
han ej skall tolka den efter den af utskottet gjorda motiveringen.
Således får han ej fästa sig vid motiveringen och icke vid klämmen,
och ändå skall han förstå hvad meningen är.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att man försökt
vända denna fråga åt sidan med en vanlig fyndighet, som dock i
dessa fall icke träffar saken. Då man nemligen talat om att söndersplittring
af distrikten i en mängd smärre sådana skulle verka skadligt
såsom sönderbrytande en önskvärd enhet, har man gjort den
sväng, som i logiken kallas quaternio terminorum, och användt ordet
enhet såsom om fråga varit om sättet för undervisningen i de särskilda
distrikten. Men derom har ju ej varit tal, utan endast, att anordningarne
borde ske efter samma grundsatser, så att t. ex. icke skolinspektören
i distriktet A tillstyrker ett anslag, som inspektören i
distriktet B under samma förhållanden afstyrker.

Slutligen har man gjort den fint, som plär kallas argumentum ad
hominem, då man vädjade till Första Kammaren sägande, att, kunna
landstingen välja ledamöterna i denna kammare, så vore de väl också
kompetente att deltaga i tillsättande af folkskoleinspektörer. Men
hvad har den saken med detta att göra?

Jag tror att landstingen tillsättas i väsentlig mån för att välja
ledamöter till Första Kammaren, men icke för att förordna folkskoleinspektörer.

Jag anhåller att fortfarande få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Casparsson: Hvad den siste ärade talarens framställning

beträffar, ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att jag har medgifvit,
att statsutskottets motiveringar icke alltid blifva sådana, att de
kunna tillfredsställa alla utskottsledamöterna och i hvarje afseende
vara hållbara, men jag har visst icke gjort något medgifvande, att
dess motivering i denna speciella punkt ej skulle vara hållbar. Jag
tog mig friheten anmärka, att den motsägelse, som samme talare trött
sig finna, icke var förefintlig. Och hvad beträffar de medgifvanden

19 N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

jag i öfrigt skulle kafva gjort, vill jag fästa uppmärksamheten på,
att han af sig sjelf satt dessa medgifvanden i superlativus, då jag på
sin höjd satte dem i positivt, och det är dock en väsentlig skilnad.
Hvad åter beträffar, att landstingen skulle sammansättas med särskild
afseende på att välja ledamöter till Första Kammaren, behöfver jag
ej derpå spilla några ord, ty den uppfattningen tror jag saknar stöd
i de vanliga förhållandena.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande
punkt hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Om åtgärder
för åstadkommande
af
en tillfredsställande

inspektion
öfver folkundervisningen.

(Forts.)

Herr Casparsson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 15 punkten af
sitt utlåtande N:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^Tej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 35;

Nej — 67;

16—18 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

19 punkten. Ålderstillägg

åt nuvarande

Herr Almén: Ehuru jag hyser föga förhoppning om ändring i hJmisten.

utskottets förslag, då icke någon reservation lins deremot anmäld,
nödgas jag dock angifva de skäl, som förmå mig att yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, enär jag tror mig hafva reda på frågan och
icke kan komma till den uppfattning, att rättskemistens arbete är
fullt ersatt med den aflöning, som nu bestås honom. Detta är nemligen
det enda skäl, som utskottet anfört för afslag på Kongl. Maj:ts
framställning.

Frågar man då, hurudant detta arbete är, dels till omfång, dels
till vigt, måste man erkänna, att beträffande omfånget tager det mannens
hela tid året om i anspråk. Han har ganska svårt att få se -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Ålderstillägg mester, ehuru han har en assistent, som då skulle i hans ställe tjenstcit
nuvarande göra. Men det är stora svårigheter att få en sådan assistent, som kan
kemifilen skota denna tjenst. Arbetet var från början ej så synnerligen vidt(Forts)
omfattande och omständigheterna gjorde, att det fans en förmögen
man, som åtog sig det för en ringa aflöning. Arbetet består hufvudsakligen
i undersökning af tillvaratagna likdelar för att uppdaga gift.
Medeltalet undersökningar uppgick 1875—79 till 56, 1879 — 84 till
59, 1884—89 till 87, under år 1889 till 118 och att döma efter hvad
som redan passerat kommer antalet i år att uppgå till öfver 100,
hvartill komma andra undersökningar, dels för tullens räkning, dels
i medikolegal syfte. Den, som är förtrogen med dessa undersökningar,
måste erkänna, att det väcker förvåning, att eu man under året
kunnat medhinna så mycket. Hans tid är också mycket träget upptagen.

Frågar man åter angående arbetets beskaffenhet, om det ligger
någon sådan vigt på detsamma, att det fordrar särskildt framstående
egenskaper, måste erkännas, att denne rättskemist skall vara legitimerad
läkare, men derjemte kemist och såsom sådan mångsidigt utbildad
och för sitt speciella fack både pröfvad och erfaren. Han har
också från början haft professors namn och en till namnet deremot
svarande aflöning. Riksdagen tillerkände honom tjenstgöringspenningar,
så att hans aflöning skulle uppgå till en professors eller 6,000
kronor. Men härvid inträffade det egendomliga förhållandet, att
Riksdagen beviljade honom 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar, men
tog i samma ögonblick 1,000 kronor från honom och gaf dem till en
assistent. Han figurerar således med 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar,
men får blott 500 kronor. Slutresultatet har också varit
det, att hans aflöning uppgår till endast något litet öfver 5,000 kronor
om året. Man kan i sanning med skäl fråga, om statsutskottet
verkligen anser, att en legitimerad läkare med en kemie professors
kunskaper och på hvilken ställas stora anspråk på pålitlighet för sina
göromål är aflönad med 5,000 kronor och något deröfver. Icke torde
många dela en sådan uppfattning.

Frågar man, hvad det är för vigt, som ligger på hans göromål,
vill jag jemföra honom med en domare. Rättskemistens undersökning
är vanligen bestämmande för läkarens utlåtande. Har sedan läkaren
förklarat, att en förgiftning egt rum eller icke egt rum, blir det afgörande
för domaren, icke beträffande den som utöfvat förgiftningen,
utan huru vida någon kan fällas eller icke fällas. Begår domaren ett
fel, kan det rättas i hofrätten eller högsta domstolen. Om rättskemisten
begår ett fel, kommer ingen under fund dermed, och svårligen
kan det rättas. Deraf följer, att för rättsskipningen i landet är
det af största betydelse, att rättskemisten är sin sak vuxen. År det
då rätt att aflöna denne man lägre än andra med motsvarande befattningar?
Ingalunda. Och min öfvertygelse är, att, då denna plats blir
ledig, kräfs det större utgifter för statsverket.

I sanning trodde man ej, att denna billiga begäran af 500 kronors
ålderstillägg skulle vägras, särskildt då härtill kommer, att mannen
i fråga har stora personliga förtjenster för att kunna få ett sådant
tillägg. Han är 61 år gammal. Han blef filosofie doktor 1853,

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

1860 legitimerad läkare med höga vitsord öfver sina kunskaper Ålder stillägg
Sedan dess har han såsom tillförordnad och ordinarie dels adjunkt^
dels professor i 30 år varit i statens tjenst. Andra menniskor bruka ]cemisten.
få ålderstillägg efter 5 års tjenstgöring, honom nekas nu efter 30! (Forts.)

Och dertill kommer, att han, under de 7 år, han varit rättskemist,
på ett förtjenstfullt sätt skött denna ytterst trägna och magtpåliggande
befattning, som ej medgifver tillfälle till biförtjenster. Ty jag hoppas,
att det aldrig skall komma derhän, att på hans lokal det tillåtes
honom göra privata undersökningar för att öka sina inkomster.

Dessa skäl — och min öfvertygelse, att om utskottet haft reda på
göromålens omfattning och betydelse hade det ej nekat ett så enkelt
anspråk som 500 kronors ålderstillägg efter 30 års tjenstgöring — äro
för mig och jag tror äfven för hvar och en, som känner förhållandena,
så talande, att jag tillåter mig yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr vice talmannen: Frågan, om en embetsmans lön bör

höjas med 500 kronor eller icke, är en af dessa, för hvilka svårligen
absolut gällande skäl kunna anföras, åtminstone ej der en bestämd
analogi med andra icke kan påvisas. I nu förevarande fall har icke
någon sådan analogi åberopats annat än med professorer i allmänhet.

Men utskottet har ansett, att de göromål, som åligga rättskemisten,
äro af väsentligt olika natur med dem, hvilka åligga en professor, att
han icke är så mycket upptagen som en sådan, att hans göromål äro
mera tillfälliga och att följaktligen denna analogi ej kan vara bindande.
Kammaren har nog funnit, att statsutskottet i allmänhet ej
är benäget att höja embetsmans löner, och nu har det icke heller tillstyrkt
detta. För min del har jag deltagit i statsutskottets afstyrkande,
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Wennerberg: Jemför man de skäl, som Kongl.

Maj:t funnit goda för det begärda anslaget, med dem, som utskottet
framstält för afslag å detsamma, finner hvar och en mycket lätt, huru
oändligt mycket tyngre de förra äro än de senare. De senare komma
nästan ut på blott ett subjektivt tycke, och säga, att femtusen kronor
— den lön rättskemisten nu har — kunna utgöra en fullt skälig ersättning
för hans åligganden. Detta är knappt något skäl.

Rättskemisten står ensam på sin post. Hans afgörande måste
basera sig på synnerligen goda insigter och skicklighet i den sak,
som han har att handhafva. Det är icke blott på det ■— att jag så
må säga — yttre mekaniska arbetet, som här så mycket beror. Det
beror på dugligheten, erfarenheten och skickligheten. Då nu denne
man har det vitsord från sin öfverstyrelse, att han skött sin tjenst
på ett ovanligt dugligt sätt, och då hvar och en måste erkänna, att i
de flesta fall och synnerligen i några enskilda hans afgörande är i
hög grad magtpåliggande för rättsskipningen, kan man nog säga, att
det vore skäl att något mer fästa sig vid denna persons arbete såsom
ett inre än egentligen ett yttre. Att hans tid är upptagen af en hel
mängd förrättningar, som en vanlig kemist kan göra och dylikt, det
är icke sant. Det fordras något betydligt mera af rättskemister, och

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Ålderstillägg hvad detta mera är, det är sådant, som han visat sig sedan många
åt nuvarande fa. tillbaka kunna prestera.

Då icke något vigtigare skäl af utskottet anförts för afslag än
blott detta, att det tycker, att den lön han har kan vara tillräcklig,
hemställer jag och jag vågar äfven yrka, herr grefve och talman, att
kammaren lemnar sitt bifall till Kongl. Maj:ts förslag, med afslag å
utskottets hemställan.

rätts kemisten.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält och sedan derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

20 och 21 punkterna.

Lades till handlingarna.

22—26 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till 27 punkten,

inrednings m^iliksar-

Deri'' statsrådet Wennerberg: Utskottet har gjort en nedsätt ning

till ning i det anslag, som af Kongl. Maj:t blifvit begärdt. Detta anslag
byggnad, baserar sig på kostnadsförslag, af hvilka det ena på 8,184 kronor,
vidare ett på 570 kronor samt ett på 483 kronor, uppgående sammanlagdt
till 9,237 kronor. Dessutom har öfverintendentsembetet ansett
nödigt, att ännu ett anslag å 246 kronor borde lemnas. Detta har

jag dock, när det icke var i detalj utfördt, icke ansett mig böra till styrka,

utan blott den nu begärda summan, 9,237 kronor. Utskottet
hemställer här om ett anslag af blott 8,000 kronor och det på grund

deraf att, såsom det heter, utskottet »funnit vissa poster» väl högt

upptagna. När dessa poster icke äro nämnda, är det mig omöjligt
att ingå i resonnement om den saken. Hvad jag kunnat göra, har
varit att höra mig för hos riksarkivarien, huru vida, i fall penningarne ej
skulle räcka till, ett modus vivendi under tiden kunde anordnas.
Och han har meddelat, att af de beräknade två forskningssalarne den
s. k. n:o 2 kunde anstå någon tid, om ej penningarne räckte till båda.
Under sådana förhållanden och då jag icke kan på grund af det vaga
yttrande, som blifvit gifvet från utskottet, vända mig mot någon särskild
punkt, får jag för min del åtnöja mig med statsutskottets förslag
af de 8,000 kronor. Då det lins ett sätt att reda sig fram med
detta, och det tillika ju är en möjlighet, att utskottet med skäl funnit
vissa punkter så högt upptagna, att det hela kan verkställas för den
ringare summan, har jag icke något vidare dervid att anmärka.

Nso 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls hvad utskottet i föreliggande
punkt hemstält.

28 punkten.

Friherre Klinckowström: Jag är visst ingen fiende till det ^u

ändamål, hvartill det nu begärda anslaget skulle tjena. Tvärt om. ^äkterZ
Men det är en principfråga, nemligen att sådana föremål för anslag
böra ingå till och pröfvas af Kongl. Maj:t, innan de lemnas fram till
Riksdagen. Så har här icke skett. Det har sedan flera år tillbaka,
såsom utskottets betänkande visar, blifvit för närliggande ändamål
beviljadt 3,000 kronor, nemligen för utgifvande af vigtiga akter i
riksarkivet. Nu begäres, af två enskilde motionärer, en tillökning af
1,500 kronor för andra akters publicerande. Och oaktadt, såsom jag
nyss nämnde, jag icke ringa skattar den upplysning, som således
genom offentligt tryck kommer en större allmänhet till del, finner
jag den grundsats här icke böra trädas för nära, som vill, att Kongl.

Maj:t i en dylik fråga blir tillspord och får framlägga för Riksdagen
sin åsigt. Ty med all aktning för statsutskottet tror jag, att detta
värda utskott likvisst icke såsom utskott betraktadt är fullt i stånd
att bedöma denna frågas literära vigt. På den grund och då 11
ledamöter från Andra Kammaren på, såsom mig synes, goda skäl
reserverat sig mot frågan, får jag förena mig med dem och anhålla
om afslag på statsutskottets betänkande i denna punkt.

Herr A lin: Med anledning af den siste ärade talarens yttrande

ber jag att få säga ett ord. Jag har icke något att yttra med afseende på
betydelsen af det ifrågavarande arbetet, då han icke haft något att
med afseende på den saken invända, utan tvärt om synes hafva instämt
med motionärerna angående dess vigt och nytta. Men jag ber att
få, med afseende på frågan om behofvet af att nu göra något, för
att det må kunna fortsättas, hänvisa till hvad i motionerna yttrats
angående den person och den persons ställning, som hittills haft att
göra med den ifrågavarande publikationen och som skött den så,
att riksarkivarien betecknat honom såsom omistlig för verkets fortsatta
utgifvande.

Hvad angår den ärade talarens yttrande om, att ärendet borde
underställas Kongl. Maj:ts pröfning, innan Riksdagen derom beslutar,
ber jag få påpeka, huruledes i bilaga till en af motionerna lins meddelad
riksarkivariens framställning till Kongl. Maj:t, att anslag måtte
begäras för nu ifrågavarande ändamål. För egen del är jag fullt
öfvertygad om, att den omständigheten, att Kongl. Maj:t trots denna
framställning från vederbörande myndighet icke begärt anslaget, ej
beror derpå, att Kongl. Maj:t icke ansett den ifrågavarande publikationen
nödig och nyttig, utan på skäl. liknande dem som statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nyss anförde med afseende på
att Kongl. Maj:t ej begärt anslag till professur i slaviska språk, nemligen
att andra behof förefunnos, som ansåges i första rummet böra
tillgodoses. Detta hindrade icke statsrådet att, då sympatier för en

Anslag till

utgif vande af
»Svenska

N:o 2J.. 24 Fredagen den 11 April, f. in.

anslag dertill,

__________ ren, emot, att

akter*. Riksdagen på något sätt träder Kong]. Maj:ts rätt för nära i ena eller
(Forts.) andra afseendet, men jag kan icke finna, att Kongl. Maj:ts rätt här
trädes för nära, om Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
det ifrågavarande anslaget till det dermed af sedda ändamål.0 Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Om utskottet hade tillstyrkt motionen

sådan den har blifvit framstam, eller så, att Riksdagen skulle lemna
anslag för att af viss uppgifven person användas till föreslaget ändamål,
och utskottet således skulle hafva föreskrifvit Kongl. Maj:t huru
ett anslag skulle användas i afseende å den person, som skulle få
emottaga uppdraget att använda det, då skulle enligt min uppfattning
friherre Klinckowströms anmärkning hafva varit fullt rigtig. Men till
något sådant har utskottet icke gjort sig skyldigt, utan°utskottet har
endast hemstält, att 1,500 kr. måtte ställas till Kongl. Maj:ts förfogande
för fortsatt utgifvande genom kongl. riksarkivet af »svenska riksdagsakter».
Det är följaktligen icke något annat än intresse för ett
betydelsefullt. och ändamålsenligt arbete som utskottet i förevarande
fall. liksom i så många andra, visat; och detta får icke förblandas
hvarken med inrättandet af en statstjenst eller i allmänhet med något
slags föreskrift att en viss uppgifven person skall af Kongl. Maj:t
användas i ett uppdrag, något som jag för min del städse motsatt
mig och städse kommer att motsätta mig att Riksdagen beslutar. —
Jag kan följaktligen icke — då arbetet vunnit erkännande och det
måste vara af stort intresse, för det allmänna att det kan fortsättas,
samt det reguliera anslaget till riksarkivet icke räcker till att bestrida
äfven denna utgift — finna något skäl för kammaren att afslå utskottets
framställning utan får anhålla om bifall till densamma.

Friherre Klinckowström: Med afseende på herr Alins ytt rande

i hvad det rör Kongl. Maj:ts regering och hennes åsigt om det
ifrågavarande anslaget, tror jag visserligen på hans ord, men det
synes mig äfven att, när vi hafva här närvarande ledamöter af Kongl.
Maj.ts regering, bland annat herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
vi må hända kunna hafva rätt att vänta att få någon
upplysning af honom i den saken. Jag tror, att den formella frågan
icke är obetydlig till sin grund, ty att Riksdagen börjar att i fråga
om så beskaffade anslag som det förevarande förbigå Kongl. Majt:s
regering anser jag icke vara alldeles taktfullt.

Hvad den siste ärade talaren beträffar, vill jag visst icke med
honom disputera om svenska språkets betydelse — han är ju kansler
för två af rikets universitet och bör förstå den saken bättre än jag;
men, om jag läser i den s. k. klämmen i denna punkt af utskottets
yttrande, synes det mig dock, att utskottet vid ifrågavarande anslag
fäst étt visst vilkor. Utskottet säger, att det föreslår att bevilja
1,500 kr., »att. af Kongl. Maj:t disponeras för fortsatt utgifvande
genom kongl. riksarkivet af »svenska riksdagsakter». Det synes mig

Anslag till .dylik professur visade sig inom Riksdagen, förorda
Ut9*llmfka oaktadt Kongl. Maj:t ej gjort framställning derom.
Riksdans- Jag är för öfrigt, ej mindre än den förre tal

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

vara ett tillräckligt bestämmande vilkor för att såsom sådant böra Anslag till
uppfattas. utgifvande af

Då jag förut yttrat mig i frågan och framstäf; min åsigt, får jag
endast fortfara att begära afslag å utskottets betänkande i denna akter*.
punkt. (Forts.)

Herr statsrådet Wennerberg: Då det synes, som om åtmin stone

någon i kammaren vore angelägen att höra något från statsrådsbänken
i denna sak, skall jag be att få yttra några ord.

Sådan som den inkomna begäran förelåg för mig kunde jag icke
tillstyrka bifall till densamma inför Kongl. Maj:t. Skälen äro redan
af herr vice talmannen anförda. Nu har utskottet förändrat den så,
att det beror på Riksdagen att bifalla eller afslå densamma.

Det fans ett annat skäl också, som gjorde, att jag icke fann
nödigt att tillstyrka bifall. Här var icke fråga om något annat än
ett skyndsamt utgifvande af sådant som ändå kunde komma fram i
sinom tid. Då det är mycket begränsade medel, man bar att röra
sig med, synnerligast beträffande åttonde hufvudtiteln, så att man färga
långt äfven med uteslutande af de små anslagen för att genom
deras mängd få i hop en summa, tillräcklig att passa för att fråndraga
det hela, är det gifvet att, när det gäller ett anslag, der det blott
är fråga om skyndsamhet, måste detta ställas efter flera andra. Om
åter, såsom motionärerna visat och det med goda skäl, kan antagas,
att det bör ligga i Riksdagens intresse, liksom i deras eget, att så
snart som möjligt få ut vissa delar af detta arbete, kan jag icke finna
annat, än att saken i denna stund är helt och hållet öfverlemnad åt
Riksdagen. Önskar Riksdagen skyndsamhet, tager jag för gifvet, att
den bifaller; anser den skyndsamhet icke af vigt, gifver den sitt afslag.

Herr Wsern: Då chefen för ecklesiastikdepartementet hemstält
till Riksdagens ledamöter om skyndsamhet i detta afseende skulle
vara önsklig eller icke, kan jag icke undgå att för min del säga, att
jag anser den vara i hög grad önsklig. De riksdagsakter, hvarom
här är fråga, äro icke sådana, som nu årligen förekomma och röra
en hel hop mer eller mindre triviala ärenden, som afse nuvarande
tidpunkt — mycket vigtiga för den, men icke alltid inverkande på
större saker. Med det, som nu närmast kommer i fråga att af riksdagsakterna
utgifvas, kommer man deremot in på anledningarne till
och början af Sveriges stormagtstid, och jag tror icke, att vi behöfva
vädja till Kongl. Maj:t för att finna, det dessa handlingar äro af synnerligt
stort intresse. Det är också — med de små anslag, som nu
finnas — endast möjligt att på det sättet utgifva de flera olika serier,
hvilka här stå uppräknade, att, om man icke har medel till en, får
man sätta efter tiden för utgifvandet af de andra. Bland dem, som,
om jag icke missminner mig, blifvit eftersatta, äro svenska riksrådets
protokoll. Med dem har jag haft anledning att sysselsätta mig, och
jag har med bedröfvelse tänkt på huru länge det måste dröja, innan
man hunnit till riksdagsprotokollen från frihetstiden. Det var då en
sådan rörlighet i sinnena och så mycket af vigt, som tilldrog sig,

N:o 21. 26 Fredagen den 11 April, f. m.

Anslag till och som, trots de goda historiska verk vi för denna tid fått, dock
U^£venska^*ck-e äl sa insedt som det kunde och borde blifva.

Riksdags- Häl'' kommer längre fram ett anslag för att utveckla en kulturaldert.
bild af svenska folkets äldre skeden, jag menar anslaget till Nordiska
(Forts.) museet. Jag önskar hjertligt och lifligt att det må beviljas. Men då
det der är fråga om 25,000 kronor, och här 1,500 kronor, hemställer
jag, om verkligen en bild af Sveriges politiska lif, och det under
den tid då detta lif var så rikt och så rörligt, bör alldeles förkastas,
om icke äfven det är värdt vårt varma deltagande. För min del yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt
de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu ifrågavarande punkt hemstält och vidare på
afslag derå; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

29—49 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls,

50 punkten.

Lades till handlingarna.

51—54 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om anslag 55 punkten,
till gymna slöjdlokcdvid

Herr statsrådet Wennerberg: Utskottet har afslagit den gjorda
seminariet i propositionen om medel till byggandet af ett gymnastik- och slöjdhus
. Vexla. för Yexiö seminarium. Jag erkänner dock, att utskottet gjort det
på ett sätt, som gifver förhoppning om att utskottet kanske snart
nog skulle vara villigt tillstyrka ett beviljande af den begärda summan.
Det heter nemligen, att utskottet »trott sig finna, att detta anslag
icke är af den trängande beskaffenhet att icke med dess tillgodoseende
kan utan olägenhet anstå».

Jag skall dock söka visa, att det är förenadt med verklig olägenhet
att låta detta anslag anstå. Det är icke ovanligt, att Riksdagen
gifvit anslag till dylika byggnader som ifrågavarande. Det har skett
i Skara, Kalmar, Umeå och äfven här i Stockholm. På alla andra
ställen förhyra seminarierna såväl lokaler, der seminaristerna kunna
idka gymnastik, som äfven lokaler, der de kunna få öfva sig i slöjd.
Detta har försvårats i Vexiö och på ett betänkligt sätt. I nya läroverkshuset
har seminariet sökt få sina lärjungar inhysta, men fått det
bestämdaste afslag af domkapitlet, efter lärarekollegiets hörande. Jag
vill icke klandra detta afslag, emedan gymnastiklokalen ligger i centrum
af huset, och således ankomsten af seminarister vid tider då un -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

dcrvisningen påginge i klasserna kunde blifva alltför besvärlig för Om anslag
densamma. Den tillflykt, seminaristerna förut hade i det gamla läro- ® aymnaverkets,
numera stadens folkskolas, gymnastikhus, är stängd, emedan
detta hus, när det köptes af Vexiö stad, blef för andra ändamål seminariet i
vändt. Derför har man varit betänkt på att hyra någon lokal, men Vexiö.

detta har visat sig allt mer och mer svårt. Den lokal, seminarium (Forts.)

för närvarande disponerar, kommer — det är alltför troligt — att
upphöra att vara deras, som nu ega den. Den är nemligen goodtemplarnes.
I alla händelser är denna sal i hög grad olämplig, emedan
goodtemplarne icke vilja tillåta, att bänkar och dylikt, som finnes
der, flyttas undan, och följaktligen all fristående gymnastik med marscher
och dylikt blifver omöjlig. Dessutom är rummet genom det
dam, som uppkommer under såväl goodtemplarnes sammankomster
som seminaristernas gymnastiköfningar, i hög grad otjenligt, jemte
det att det ligger osundt. Nu kan väl icke nekas, att det verkligen
till den undervisning, seminaristerna böra få, hörer, att de bibringas
insigt i gymnastik, så att de sedan i sin ordning kunna undervisa
deri i folkskolorna. Likaså har det ock med skäl ansetts allt mer
och mer nödvändigt att de få så pass stor insigt i slöjd, att de kunna
undervisa äfven deri. Hvad slöjdlokalen beträffar, har man sökt skaffa
sådan på andra ställen, alltjemt under stora svårigheter. Brandförsäkringsafgiften
för dem, som skola hyra ut lokalen, blifver nemligen
särdeles hög, enär det är alldeles nödvändigt att under slöjdundervisningen
hafva eld uppgjord, der spån or och dylikt bränbart
lätt kan antändas, och lokalen derigenom blifver eldfarligare. Detta
har gjort, att seminariet för närvarande kan sägas på visst sätt icke
arbeta med full maskin. Undervisningen i seminariilokalen går bra.

Men den undervisning, som skall meddelas på andra ställen, nemligen
i slöjd och gymnastik, den går allt annat än väl —■ Man kan nu
säga, att det nya läroverket borde vara skyldigt att öppna sin gymnastiksal
för seminaristerna. Jag tviflar dock på, att någon kan tvinga
det dertill, men om så vore fallet, vore saken ändå mycket illa afhulpen.
Vexiö är visserligen icke en stor stad, men det nya läroverkshuset
ligger i stadens sydligaste del och seminariihuset i dess
nordligaste, ja till och med till en del utom staden. Nu kan lätt
tänkas — då gymnastiken bedrifves halftimvis i läroverkets särskilda
klasser — att seminariiföreståndarne blifva tvungna att sätta ut de
mest olämpliga tider för sina elevers gymnastik. Vidare uppstår af
detta springande fram och tillbaka en högst betydlig tidsspillan.

Kommer nu dertill, att de på andra tider skola gå till en annorstädes
belägen slöjdlokal — på nuvarande stället skola de passa in ankomsten
mycket noga för att kunna få något så när tillräcklig tid —
inses lätt att det är ett bedröfligt tillstånd, som för närvarande är
rådande. Vi böra icke helt och hållet slå ur hågen betydelsen af
att seminariieleverna lära sig gymnastik och slöjd. Dessa ämnen
spela en allt större och större rol i vår undervisning, den förra i
hygieniskt afseende och den senare såväl i detta som i det stora och
betydliga afseendet att undervisningen må blifva mer och mer praktisk.
Under sådana förhållanden är det verkligen med svårighet jag
böjer mig för statsutskottets yttrande. Jag erkänner, att behofvet

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

Om anslag icke är af »trängande» beskaffenhet, om blott ett anslag nu gåfves,
stil^ch Ange man afkorta den svåra tiden till ett minimum. Men blir

slöjdlokal vid icke fallet, äro olägenheterna redan nu synnerligen stora; och

seminariet i om vi tänka, att dessa skola fortfara i några år, skall från seminariet
Vexiö. utgå till våra folkskolor en hel mängd lärare, som såsom sådane verk(Forts.
) ligen äro oduglige i ett par af de vigtigaste ämnena. Under sådana
förhållanden torde kammaren finna det vara fullt i sin ordning, att
jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr vice talmannen: Då jag i utskottet deltog i dess afstyrkande
utlåtande i denna fråga, har hvarken jag eller till äfventyrs de
fleste af mina kolleger från denna kammare underkänt, att åtskilliga
ganska goda skäl blifvit anförda för Kongl. Maj:ts framställning. Det
kan icke heller vara min mening att här påstå något annat; men, då
den kongl. propositionen upptog fem byggnader af en viss betydenhet,
en för Upsala och en för Lund, hvilka kammaren redan godkänt,
en för Vexiö, en ombyggnad af hospitalet i Vadstena, och slutligen
en nybyggnad för fria konsternas akademi, der visserligen icke
för innevarande år något stort anslag begäres, men som i sin helhet
är det största företaget af alla, så låg det i sakens natur att det inom
statsutskottet skulle vara alldeles omöjligt att vinna ett tillstyrkande
till alla dessa byggnader. Det gälde då att tillse, hvilka möjligtvis
skulle kunna utan alltför stora olägenheter för tillfället afböjas och
uppskjutas. Såsom kammaren funnit, har utskottet ansett det kunna
ske i afseende å nu föreliggande byggnad, och jag vill för min del
säga, att af alla de fem byggnaderna anser jag denna verkligen snarast
kunna anstå. Departementschefen har redan meddelat, att folkskolelärareseminarierna
på många ställen hyra sina gymnastiklokaler.
Detta är händelsen i Upsala, Lund, Vexiö, Linköping, Göteborg,
Kalmar och Hernösand. Samma är förhållandet i Falun med afseende
å folkskolelärarinneseminariet derstädes. I de flesta fäll hyras
dessa lokaler af elementarläroverken, men i Falun af folkskolan och,
såsom departementschefen redan meddelat, i Vexiö af ett enskild!
sällskap. Det föreföll derför statsutskottet motbjudande att genast
gifva vika för domkapitlets vägran att upplåta det nya läroverkshusets
gymnastiksal. Hvad afstånden beträffar, har departementschefen
medgifvit, att de i Vexiö icke kunna vara särdeles betydliga, om
också i förhållande till stadens storlek det afstånd, som ligger emellan
ifrågavarande två byggnader ju är större, än man skulle kunna vänta
i en så liten stad.

Af alla dessa skäl har det förefallit statsutskottet som om, derest
någon af de utaf Kongl. Maj:t föreslagna byggnaderna skulle kunna
afböjas — att det skulle ske i statsutskottet var verkligen ett oeftergifligt
vilkor för ett angenämt samarbete i afseende på hufvudtiteln
— det i första rummet kunde gälla förevarande punkt eller gymnastikhuset
i Vexiö. Af dessa skäl anhåller jag nu också om bifall
till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad

Fredagen den 11 April, f. m. 29 >T:o 21.

utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och sedan derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

56 punkten Hvad

utskottet hemstält bifölls.

57 punkten Mom-

a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)- Utredning i

fråga om tek Herr

vice talmannen: Kammaren behagade finna, att samtlige sMan^ut
ledamöter al denna kammare i statsutskottet reserverat sig mot ut- vidgning
skottets. afstyrkande utlåtande i denna punkt. Kongl. Maj:ts fram- m in.
ställning om 5,000 kronor för bekostande af en komité för utredning
af ifrågavarande omorganisation, kan ju omöjligen vara hvad man
kallar en finansiel framställning, ty, såsom kammaren har sig väl bekant,
har både på denna hufvudtitel och andra hufvudtitlar Kongl.

Maj:t, derest han icke af besparingar haft medel till bekostande af
komitéer, anvisat sådana anslag på förskottstitel, och kammaren har
redan vid denna riksdag bifallit sådana förskottsutbetalningar till
mer än 100,000 kronor. Kongl. Maj:t har gjort denna framställning
till Riksdagen för att erfara, om Riksdagen i afseende på den tekniska
undervisningen vid högskolan önskar en utredning eller icke,
en fråga, i hvilken, med afseende å dess hufvudsakliga betydelse,
dess ställning till industri och näringar, det ju varit ganska naturligt,
att Kongl. Maj:t skulle önska att veta, hvad Riksdagen ville eller
icke. Här föreligger först och främst frågan, om den tekniska högskolan
skall mottaga ett större antal elever, än som för närvarande
der kan intagas. Här föreligger vidare den andra, och till äfventyrs
ändå större frågan, om den nuvarande organisationen, om den nuvarande
undervisningen, om sjelfva fordringarne för genomgående af
den tekniska högskolan svara mot tidens behof eller icke. I dessa
frågor hafva skiljaktiga meningar yppat sig mellan styrelsen och
lärarne, utan att likväl styrelsen kan sägas hafva motsatt sig en utredning
af behofvet. Hvad Riksdagen nu är påkallad att göra, det
är alldeles icke att taga parti för den ena eller andra siclan, utan
endast och allenast att säga Kongl. Maj:t, antingen att allting är väl
bestäldt såsom det nu är, eller också att Riksdagen anser det önskvärd^,
att en utredning åstadkommes. Vid valet mellan dessa två
meningar kan jag icke tveka att tillstyrka Riksdagen att omfatta den
senare meningen, eller att bereda Kongl. Maj:t medel och derigenom
visa honom sitt intresse för att frågan utredes. Det är endast deri,
som Kongl. Maj:ts proposition har någon betydelse; penningeanslaget

N:o 21.

Utredning i
fråga om tekniska
högskolans
utvidgning

m. m.
(Forts.)

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

Fredagen den 11 April, f. m.

är ingenting, och således är det endast derför, för sjelfva sakens
skull, som jag här anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och afslag å utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herr Wcern.

Sedan öfverläggningen angående förevarande moment förklarats
slutad, yttrade herr grefven och talmannen, att derunder endast yrkats,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och sedan på antagande af nyssnämnda yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

58—61 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

62 punkten.

Herr Mankell: Såsom bekant, har Kongl. Maj:t till om- och
tillbyggnad af konstakademiens hus äskat ett anslag af 385,000 kronor,
hvaraf för nästkommande statsreglering 35,000 kronor, under
den förutsättningen, att akademien skulle tillskjuta felande 200,000
kronor af enskilda, till dess disposition stående medel, för att uppnå
den summa af 585,000 kronor, som för byggnaden skulle erfordras.
Och såsom skäl för sin fordran har Kongl. Maj:t anfört det bristande
utrymme, som förefinnes i akademiens hus, dels med afseende å läroverket,
och dels med afseende å utställningslokalen.

Emellertid har nu statsutskottet afstyrkt denna framställning;
och jag ber att, för min del, få ansluta mig till detta afstyrkande
och yrka afslag på de skäl, som utskottet har anfört, och hvilka i
korthet äro följande: att läget, omgifvet af höga hus, icke lämpar
sig väl; att bebyggandet af staten vore ett synnerligen vågadt steg,
då dess dispositionsrätt ej är klar; att staten ej har någon skyldighet
i afseende på tillfredsställande af akademiens enskilda behof, hvartill
den sistnämnda ej sjelf saknar medel; att staten på annat ställe för
billigare kostnad borde kunna uppföra eu byggnad för läroverket;
eller ock att den nuvarande fastigheten försåldes för statens räkning,
som derigenom erhölle medel att uppföra en ny byggnad på annat
ställe, dit fideikommissrätten öfverflyttades.

Häremot hafva dock samtlige ledamöter i utskottet från denna
kammare reserverat sig och invändt: att sistnämnda försäljning ej i
följd af donationens beskaffenhet kan ske, hvarjemte de hänvisat på:
lokalernas otillfredsställande beskaffenhet; platsens lämplighet; akademiens
bidrag af 200,000; kronor och statens hittills häfda jemförelsevis
ringa kostnader.

Lemnande dessa reservanternas skäl, hvilka jag för min del anser
vara underlägsna utskottets, i sitt värde, ber jag deremot få uppställa

X:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

den frågan: är det antagligt, att vår JconstutvecTding genom anslagets
beviljande befrämjas i den mån, detsamma är rundligt tilltaget? I det
hänseendet vågar jag hysa starka tvifvelsmål.

Med anledning häraf b er jag till en början få anföra, hvad riksdagens
revisorer år 1883 yttrade om akademiens undervisning, för
hvilken den i främsta rummet åtnjuter statsanslag, ett yttrande, som
delades af statsrevisionens pluralitet, på en enda röst när. Af detta
yttrande framgick i korthet:

l:o) att akademien, som enligt de nya stadgandena af 1878 bort
vara en anstalt för befrämjande af den högre konstutvecklingen i
vårt land, i stället genom sitt läroverk meddelade en lägre och elementär
undervisning i de bildande konsterna, hvilken vore så mycket
mindre behöflig, som dylik undervisning i ej ringa mån äfven meddelades
i de allmänna skolorna och särskild! i de tekniska läroverken;

2:o) att genom lättheten af kostnadsfri undervisning utbildades
en för den verkliga konstutvecklingen skadlig dilettantism;

3:o) att de flesta framstående konstnärsämnen derför föredroge
att söka undervisning i utlandet; och

4:o) att större konstnärsförmågor ej kunde lockas till lärareplatserna,
hvilkas obehöfliga talrikhet förorsakade lönernas allt för låga
belopp, hvarförutom sysselsättningen med de första elementerna ej
visade sig för dem uppmuntrande. Det slutliga omdömet af statsrevisorerna
blef, att akademien genom den nuvarande inrättningen
af sitt läroverk och statsanslagets användande svårligen kunde anses
främja den högre konstutvecklingen i vårt land, utan snarare den
lägre, till icke ringa men för den förra.

Till sist yttrade statsrevisorerna: »det tillkommer icke statsrevisorerna
att afgifva förslag till afhjelpandet af detta missförhållande,
men af det sagda torde dock framgå, att detsamma sannolikt skulle
kunna häfvas och statsmedlens användande för sitt ändamål bättre
befrämjas,, om läroverket inskränktes till en högre skola för verkliga
konstnärsämnen, som derpå aflagt fullgiltiga prof».

På denna framställning svarade akademien på ett sätt, som icke
lemnade den ringaste förhoppning om, att undervisningen skulle
ändras eller förbättras i den rigtning som statsrevisorerna antydt.
Och så vidt mig är bekant, har detta icke heller under den tid, som
sedan dess förflutit, i någon väsentlig mån skett, utan undervisningen
står på ungefär samma ståndpunkt, som förut, d. v. s. utgör hufvudsakligen
en elementär undervisning i de första grunderna till
de bildande konsterna, hvilken undervisning lika väl lemnas vid
andra läroverk.

Likaså torde det icke vara alldeles obekant för de konstvänner,
som följt med akademiens utställningar på senare tider, att de utvisat
en svaghet och ensidighet, som åtminstone icke uteslutande kan
skyllas på lokalernas bristfälliga beskaffenhet.

Icke heller bör glömmas den afvisande hållning, akademien iakttagit
till den nya utveckling af vårt konstlif, som representeras af
de s. k. opponenterna. För min del vill jag visserligen icke i allt
prisa deras målningssätt, ej heller i allo underskrifva deras åsigter.
Men såsom ett uttryck af ett frångående från föråldrade och

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

N:o 21.

Anslag till
om- och ny
byggnad af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Ports.)

Fredagen den 11 April, f. m.

forkonstlade maner, hvilka börjat taga öfverhand, torde dock opponenternas
uppträdande från akademiens sida varit förtjent af ett helt
annat bemötande, än det förnäma förakt, ja nästan förföljelse, hvarmed
akademien behagat hedra dem.

Hvad särskildt utställningsfrågan beträffar, torde det icke heller
vara obekant, att inom sjelfva konstnärsverlden i det hela herrskar
en högst väsentlig meningsskiljaktighet, äfvensom att många betvdande
och tungt vägande röster inom densamma bestämdt höjt sig
mot öfverlemnande af utställningsbestyret i allmänhet åt akademien,
hvarför äfven på enskild väg blifvit insamlad en ganska betydande
summa — jag tror omkring 75,000 kronor — för att uppföra en fri
utställningslokal.

För min del skulle jag ej hafva något emot att för sistnämnda
ändamål lemna mitt bifall till ett anslag från statens sida. Skulle
något sådant komma att ske, då återstår för akademien blott att ombesörja
undervisningen, på det sätt ändrad, som statsrevisorerna antyda
och denna undervisning för ett mindre antal verkliga konstnärsämnen
skulle mycket väl kunna rymmas inom de lokaler, som akademien
nu eger till sitt förfogande, i synnerhet om den ville utvidga
och förbättra dem med de 200,000 kronor, som akademien anses hafva
till sin disposition.

I öfrigt ber jag att i allmänhet få nämna, att enligt min åsigt
skulle, om staten verkligen på ett verksamt sätt vill understödja de
bildande konsterna i vårt land, detta kunna ske på ett vida verksammare
sätt, än genom uppförande af dyrbara palats med stora bostadsvåningar
åt akademiens tjensteman, nemligen genom att öka
anslagen till utländska stipendier och särskildt till inköp af konstverk,
för så vidt båda delarne utan ensidighet och partiskhet skulle kunna
fördelas. Med blotta räntan på det här ifrågasatta anslaget skulle
vi komma ett godt stycke på denna väg, och, såsom jag tror, på
den rätta vägen. Detta är en åsigt, som jag icke sjelf uppfunnit,
utan inhemtat genom samtal med många af våra mest framstående
konstvänner och konstnärer.

På grund af hvad jag sålunda anfört är det klart, hvad jag redan
till en början nämnde, att jag måste yrka afslag å Kongl. Maj:ts
proposition och bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Wennerberg: Det borde vara med en känsla af
trygghet för eu lycklig utgång af Kongl. Maj:ts proposition i denna
kammare, som jag nu tager till ordet, då jag sett, att samtlige statsutskottets
ledamöter inom Första Kammaren tillstyrkt bifall till densamma.
Så är likväl icke fallet, ty om enigheten i denna kammare
visat sig stor för bifall till denna Kongl. Maj:ts proposition, så hafva
statsutskottets ledamöter från Andra Kammaren visat sig lika eniga
för afslag. Saken kommer således troligtvis att afgöras genom en
gemensam votering. Skulle denna bestämmas per capita så, att man
endast räknar, hvilken numerär, som vore störst, Första Kammarens
eller Andra Kammarens, så vore propositionens öde redan nu afgjordt.
Men det har visat sig, och det till all lycka, att vid gemensamma
voteringar står icke, såsom ofta händelsen är i utskotten, kammare

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

emot kammare, utan det finnes alltid åtskillige, som hafva en annan
mening än pluraliteten, såväl i denna kammare som i den andra.
Det är på en sådan skiljaktighet i åsigter som den gemensamma voteringens
lyckliga utgång beror och som enda hoppet om framgång
hvilar hos mig. Den är dock i hög grad beroende derpå, om denna
kammares ledamöter till allra största — eller åtminstone till ett ovanligt
stort antal ansluta sig till sina ledamöter i statsutskottet. Ty då
skall det visserligen icke saknas en minoritet i Andra Kammaren,
tillräckligt stor att afgöra voteringen till propositionens fördel.

Det kan icke falla mig in, mine herrar, att för eder hålla något
inledande tal om konstens betydelse, icke om dess oafvisliga vigt för
all mensklig odling, och icke heller om dess oumbärlighet för hvarje
ordnadt samhälle. Derom har historien talat tillräckligt. Konstens
frånvaro är barbariets säkraste kännetecken, och dess förfall har alltid
varit ett sorgligt post scriptum till statens. Men mellan dessa
ytterligheter ligga onekligen många särskilda punkter af höjning och
sänkning, och man finner, att i samma mån, som gradmätaren på statens
verkliga och sedliga tillstånd stiger eller faller, stiger eller faller
också konstens.

Konsten träder in i historien icke lika tidigt hos alla folk, och
hos oss, som. i det längsta höllos aflägsnade från de gamla kulturfolken
och bibehöllo barbariet, inträdde den också sent. Men att
tillstymmelsen till den fans så långt vi kunna spåra tillbaka, det
visa. de första och hos alla folk .gemensamma råa försöken att i konst
försinliga sina åsigter om religion, sina minnen från krig, fred och
menskliga handlingar i allmänhet. Det kom en annan tid, medeltiden.
Då blomstrade konsten redan i sydliga Europa. Med katolicismen
kom den hit nästan fullfärdig, och vi hafva ännu några sköna
minnesmärken från den tiden qvar. Men den var icke vår. Den
var en främling. Till och med sedan Yasa-familjen stigit på tronen,
och konsten börjat omhuldas af enskilda framstående personer, var
den dock. laAgt ifrån att kunna kallas inhemsk, och detta är dock för
hennes lif det allra nödvändigaste. Eu konst, som icke står på
nationel grund, den blomstrar med eftergjorda blommor, och den bär
icke någon frukt. Någon gemenskap med hela den sedliga utvecklingen
hos.folket kan icke en sådan konst ega. Den är hemtad utifrån,
och i samma mån, som den omfattas och berömmes, kan den
göra godt för tillfället och tillfredsställa det sinliga ögat, men längre
kommer den icke. Står den icke på fosterländsk grund, har man
icke .heller att vänta eu stadig utveckling af densamma. Frihetstiden,
som i så många fall brutit nya banor, gjorde det äfven i detta. Då
först kunna vi säga, att tillstymmelsen till en nationel konst hos oss
uppenbarade sig. Det är sant, vi hade stora konstnärer förut, men
dessa voro hemtade utifrån, och äfven ett långt stycke tid efter deras
egen höra vi endast namnen Ehrenstrahl och Lemke, Bouchardon och
L’Archevéque. Nästan inga voro svenskar, och de som voro det,
voro blott efterbildare af de utländska mästarne.

Så började den inhemska konsten småningom utveckla sig, som
det alltid sker, när något har en lång tillväxt att vänta och icke i
ett slag framträder såsom något utmärkt. Men det blef dock af stor
Första Kammarens Prof. 1890. N:o 21. 3

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

K:o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. m.

betydelse, det som nu skedde; ungefär samtidigt inrättades de fria
konsternas akademi. Den var äfven liten i sitt ursprung, ja i högsta
grad bristfällig. Den inhystes på slottet i några rum, och nitiske
lärare undervisade der gratis. Så gick det den första tiden smått
framåt, till dess en utländsk man, som hade helt och hållet försvenskat
sig, så älskade sitt nya fosterland, att han gaf den första gåfvan af
betydenhet åt akademien; det var den så kallade Meijerska tomten.
Det är densamma, på hvilken akademien nu utöfvar sin verksamhet.
Då var det nu der stående trevåningarshuset ett temligen obetydligt
två våningars hus; de två flyglarne voro två uthus, af så bräcklig
beskaffenhet, att det ena hade på en sida sjunkit en hel aln.

Så fortgick undervisningen här en lång tid; dock må man icke
inbilla sig, att staten härunder var alldeles overksam. Den gaf löner
till lärarne. Det var till en början, som vid våra skolor; det var
nemligen endast sjelfva undervisningen, som staten bekostade.
Akademien fick hjelpa upp sitt hus bäst den kunde. Detta har den
ock fortfarande till stor del gjort, och detta är det, som den erbjuder
sig att göra ännu i dag.

Akademien hade fått af kronprinsen, sedermera konung Carl
Johan, den för den tiden betydliga gåfvan af 10,000 riksdaler banko.
Denna gåfva, klokt nog, begagnades icke genast, utan förräntades
både länge och väl. Den är akademiens grundfond för de åtgöranden,
som den åtager sig sjelf. Under tiden hade Riksdagen också
beviljat medel för reparationer och ombyggnader, så att vi få icke
tro, att det är första gången som fråga är om att Riksdagen härtill
skall bidraga. Så stor är skammen för uraktlåtenhet härutinnan icke
från det allmännas sida. Den har flera gånger hjelpt akademien med
mindre bidrag, men så länge akademien hade något sjelf, ansåg Riksdagen
att den borde begagna sig deraf.

Den har också gjort det. Under det staten gaf den betydande
gåfvan af 30,000 riksdaler banko, gaf akademien många gånger mindre
summor till högre belopp, och detta äfven på senare tider. Så
gafs 1843 8,000; 1844 8,000; 1845 8,500; 1846 16,634; 1847 11,440;
1848 1,339; och 1849 9,785, allt riksdaler banko. Akademien barock
andra stora fonder, men dessa fonder äro, såsom jag skall hafva äran
visa, stipendiefonder, och kunna icke begagnas till byggnader, reparationer
eller dylikt. Det är dessa gåfvor akademien har att förvalta,
hvartill också komma de inkomster, som akademien har af sin nedersta
våning, som nu äro obetydliga, men hvilka kunna göras högst
betydliga.

Vi veta mer än väl, att ursprungligen voro handtverk och konst
förenade, och att konsten har framsprungit ur handtverket. Det har
funnits en tid, då konsten förnämt ville skilja sig från handtverket.
Det var den olyckligaste tid för båda, som konsthistorien vet att omtala.
Vår tid sträfvar nu åt ett motsatt håll. Konst och handtverk
hafva åter förenats, och den förra alumnen uppställes nu såsom en
alma mater och bidrager i största fredlighet till slöjdens utveckling.
Jag behöfver i detta afseende endast bedja dem af eder, mine herrar,
som för 30 ä 40 år sedan voro med, att påminna sig på hvilken
punkt slöjden då befann sig och nu befinner sig och i hvilket för -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

hållande den i dag står till konsten, huru villigt artisterna låta bruka
sig äfven till dennas förmån, ja, snart sagdt, gå öfver åt detta håll.
Sammanblandningen der vid lag är så stor, att det icke är någonting
ovanligt att, t. ex. i Frankrike, se, att den eller den kände
målaren äfven är eu lika god handtverkare. Bn »peintre décorateur»
är der ingenting ovanligt. — Han är helt enkelt en handtverkare,
som åtager sig att ställa i ordning och pryda våningar, hvilket han
dock gör icke blott såsom en handtverkare, utan som en skicklig
konstnär. Konsten hänger tillsammans med handtverket; och den,
som är intresserad för slöjd, på samma gång han intresserar sig för
konst, måste snart inse, att dessa båda gemensamt hafva någon annan
betydelse än den närmaste liggande, och denna en ännu högre.

I samma mån som såväl slöjd som handtverk stå på en nationel
grund och utveckla sig såsom fosterländska, innebära de ett steg till
sjelfständighet och oberoende. Ett sådant steg må tagas inom hvilken
stat som helst, så har dermed gjorts någonting för det nationella försvaret
och den nationella äran. Jag säger detta, fullt förvissad om
att dervid icke stå ensam, utan att hvar och en, som något vill tänka
på saken, skall finna det rätta deruti.

För några dagar sedan läste jag eu berättelse, afgifven till Frankrikes
kultus-minister af en mr Vachon. Han hade blifvit utskickad
för att undersöka, på hvilken punkt organisationen af Europas konstakademier
och slöjdskolor befunno sig. Han har då, ej blott i Tyskland,
Holland och Belgien, utan äfven — hvilket förefaller mig märkvärdigt
— funnit, i det nyskapade Italien en utveckling, som är lika
kraftig som egendomlig; i Ungern en sträfvan, som gått framåt
med en förvånande fart, o. s. v. De sista orden i hans mycket
digra verk hafva följande lydelse: »Efter att hafva studerat hvad

jag sett i utlandet, förklarar jag öppet, i medvetande att dermed fullgöra
en pligt emot fosterlandet, att organisationen af vår konst- och
slöjd-undervisning är ett arbete på det nationella försvaret, af samma
vigt som organisationen af våra arméer.» I det sista yttrandet finner
man lätt, att jag icke kan instämma med honom, ty vi stå icke på
samma punkt i det yttre försvaret som Frankrike; men i de första
orden instämmer jag med honom af fullaste hjerta. Hvar helst vår
praktiska verksamhet lösgjort sig från utländskt beroende, der har
också ett försvar blifvit, påbörjadt, der har någonting skett, som varit
af verkligt gagn för framtiden. Det finnes en mängd exotiska växter,
som väl för en tid kunna trifvas i vårt klimat, men aldrig der förmå
fortplanta sig. Låtom oss ej lägga ned möda och omkostnad på dem!
Vi hafva inhemska. Vi behöfva endast omhägna och utveckla dem.
så skola de bära- både vackra blommor och nyttiga frukter.

Det torde vara i sin ordning, då den förste talaren anslöt sig till
de goda skäl, som han ansåg att utskottet anfört, att nu underkasta
utskottets utlåtande en liten kritik. Jag hade verkligen icke tänkt
göra detta i denna kammare, enär det icke lyckats statsutskottet att
helt och hållet förena alla sina ledamöter om detta utlåtande. Jag
anser mig likväl nu skyldig att i största korthet framställa några
anmärkningar emot utskottets utlåtande.

Det första, som vi här finna, är det på sid. 66 numera klara

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

N:o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.
(Forts.)

36 Fredagen den 11 April, f. m.

medgifvandet, att en lösning på det sätt, som år 1876 förelåg, genom
en förflyttning från tomten, är omöjlig. Denna tomt är nemligen
gifven under sådana vilkor, att en flyttning af akademien derifrån
vore en förlust för staten af hela den stora donationen.

Vidare heter det: »frånsedt att, på sätt vid framläggandet af
1876 års förslag jemväl af vederbörande erinrades, akademiens nuvarande
tomt i följd af sjelfva läget i närheten af höga hus torde
mindre väl lämpa sig»--. Den, som sett de nya ritningarna, fin ner,

att man är alldeles oberoende af de höga husen. De höga hus,
som hittills plågat akademien och ännu i dag göra det, äro de, som
ligga åt Akademiegränden och Jacobsgatan. Då emellertid fasaden
skulle komma att resa sig till en höjd af 4 våningar, och de återstående
flyglarne, som blefve tre våningar, finge takbelysning, finner
man att akademien icke allenast för tillfället utan äfven för framtiden
skulle blifva alldeles fri från inverkan af de höga husen, och kunna
dessa således icke vidare åstadkomma någon skada.

Vidare håller utskottet före, att »staten icke eget- eller synes
kunna förvärfva denna tomt» —. Det förundrar mig, att utskottet
icke lågt mera vigt vid hvad urkunden säger. Det heter nemligen
der under 3:e punkten: »är jemväl min välmenta afsigt att detta hus
alltid skall till Akademiens tjänst och boning blifva, orubbadt; men
skall i framtiden af någon oförmodad händelse tima, att denna
Akademie-Inrättning upphörde eller Akademien uthystes derifrån och
huset till något annat behof, enskildt eller allmänt, brukades, så
upphörer och Akademiens och Puhlici ägande rätt därtill — •— — Hvad
är »publici»? Jo, en mycket vanlig benämning på staten, den tid,
då testamentet skrefs. Hvem eger således denna tomt? Jo, akademien
och »publicum», det vill säga akademien och staten. Men då
akademien är beroende af staten och helt och hållet har sin aflöning
från denna, är det gifvet, att likasom staten eger akademien,
eger staten också akademiens sålunda donerade egendom, helst denna
är »publici» egendom.

Vidare säger utskottet: »samt derjemte de förutsättningar, under
hvilka densamma kan disponeras för uppehållande af en statens
konstskola, äro af en ganska sväfvande och oviss natur». • Jag har
nedlagt mycken möda på att kunna begripa detta, men jag begriper
det icke. Kan någon af kammarens ledamöter gifva.mig en ledning,
skall jag mer än villigt upptaga densamma. Om jag blott förstår
den. är jag öfvertygad om, att jag skulle kunna vederlägga den,
men nu måste jag lemna den åt sitt mycket obekanta värde.

Utskottet säger vidare: »om också för öfrigt staten må anses
ega skyldighet att tillse, att dess ifrågavarande läroverk erhåller tidsenliga
och lämpliga lokaler, lärer deremot å andra sidan icke något
befogadt anspråk kunna från akademiens sida uppställas på att staten,
efter de rikliga donationer, som kommit akademien till del, skall
bekosta en byggnad för akademiens enskilda behof»! Hvilka äro
akademiens »enskilda» behof? Jag har icke kunnat finna flera än
ett, och icke heller detta är just något enskildt »behof».. Här är
begärdt penningar för en utställningslokal, för läro- och sessionssalar,
för kanslirum och bibliotek. Förmodligen skulle akademiens sessions -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

sal vara att hänföra till de »enskilda behofven». Vidare står det
visserligen »b oställs våningar åt direktören och sekreteraren»; men,
såsom herrarne känna, är detta borttaget i den kongl. propositionen.
Båda dessa skola utflyttas, och hela huset begagnas för sitt egentliga
ändamål.

I nästa punkt föreställer sig utskottet, »att ett lämpligt sätt att
lösa den förevarande byggnadsfrågan efter nu vunna upplysningar
angående de Meijerska donationsförhållandena vore, att, i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:t år 1876 föreslog, på staten tillhörig
tomt uppfördes en ny byggnad för läroverkets behof». Det
blefve nästan löjligt att låta tre stora byggnader stå nästan obegagnade;
ty för akademiens »enskilda behof» behöfves icke mer än en
öfre våning uti ena flygeln, t. ex. när stipendier skola utdelas eller
då en session eller föreläsning skall hållas. Hvad de då skola med
de öfriga våningarna i de återstående husen, begriper jag icke.
Följden blefve, att 2/3 af denna stora byggnad stode tom, men deremot
skulle man bygga ett läroverkshus någon annanstädes. Man
har icke tänkt efter hvar detta skulle ligga och icke hvad som der
skulle inrymmas. Det har dock skett förut, år 1876. Och vi veta
alla, att sedan den tiden hafva kostnadssummor stigit. Läroverkshusets
kostnad beräknades då till 392,000 kr. Nu begäras dock icke
mer än 385,000 kronor, för att hela akademiens verksamhet skulle
kunna förläggas till ett ställe. Men, skulle då detta vara nödigt?
Ja, Kongl. Maj:t anser det, akademien anser det, Riksdagen har ansett
det sjelf år 1876, då den icke ville gå in på den ifrågasatta ombyggnaden.
Det sades då: »det vore för statens fördel mer öfverensstämmande
om i stället den nya byggnaden, på det att akademiens
verksamhet icke skulle behöfva splittras genom fördelning uti tvenne
från hvarandra aflägset belägna byggnader, uppfördes till det omfång,
att den blefve för alla akademiens behof tillräcklig». Ja, denna
Riksdag talade sant och rätt. Det är på ett och samma ställe som
detta '' skulle åstadkommas och vara icke allenast i ekonomiskt afseende
det fördelaktigaste, utan tillika för akademiens hela verksamhet
det förträffligaste.

Man har vidare uttalat den förhoppning, att kostnaden skulle
kunna nedbringas under den här föreslagna. Denna förhoppning är,
enligt min åsigt, alldeles fåfäng. Efter den beräkning jag nyss gjort,
gick kostnaden år 1876 endast för läroverkshuset till 396,000 kronor,
nu begäras för hela byggnadsföretaget 385,000 kronor.

Men utskottet, som troligen tyckte att detta alternativ vore den
skara, som af Esau möjligen blefve slagen, hittade på ett annat, som
under striden borde kunna undkomma. Det är dock, i min tanke,
ännu besynnerligare. Utskottet säger nemligen: »En annan utväg
för denna frågas lösning skulle, enligt utskottets förmenande, möjligen
kunna förefinnas i den omständigheten att akademien för de
fria konsterna synes innehafva ifrågavarande fastighet under fideikommissrätt,
och att denna rätt skulle kunna öfverflyttas på annan
fastighet, å hvilken, belägen i en trakt inom hufvudstaden, der tomtvärdet
är billigare, nytt hus för omförmälda konstanstalt kunde för

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Ji:o 21.

Fredagen den 11 April, f. in.

Anslag till allmänna medel uppföras, emot det att akademiens nuvarande fas tigom-
och ny- pet kronan öfverlemnades.»

akademiens Redan då det, år 1876 och på Kongl. Maj:ts befallning, gjordes

för de fria underhandlingar med slägtingarne, om de icke skulle, emot en viss

konsterna summa, vilja afstå från sin rätt till egendomen, begärde den slägting,
hus. gom fans härstädes, en kapten Meijer, en summa af 150,000 kronor.

(Forts.) Slägtingar, hvilka icke lära ansetts vara fullt bevisligen sådana, be gärde

samma summa. Den jurist, som hade saken om hand, förklarade
emellertid, att på den vägen kunde man icke lyckas, ty det
fans dessutom en icke obetydlig mängd slägtingar utomlands, men
dessa hade man icke kunnat anträffa. Man trodde då, att det vore
väl det lättaste, om Kongl. Maj:t förklarade att fideikommissrätten
finge öfverflyttas från denna tomt på en annan. Jag tviflar på, att
Kongl. Maj:t gör detta utan justitiekanslerns hörande, och jag tviflar
äfven på, att justitiekanslern skall säga ja dertill utan slägtingarnes

hörande. Och slutligen, kan man skäligen tänka sig, att, med den

lydelse af det dokument, som jag strax skall läsa upp, de qvarvarande
slägtingarne härunder skola hålla sig stilla? Det heter nemligen
i donationsurkunden, att om akademieinrättningen upphör eller från
tomten uthyses och huset till annat behof brukas, då skola i sådan
händelse mina rätte manliga descendenter, om några then tiden finnas,
äga rättighet att detta hus såsom sin egendom vindicera ock återtaga.»
— •— Jag tror icke att man kan beskyllas vara processlysten för att
ställa till en tvist, i fall något sådant skulle hända, att Kongl. Maj:t
öfverflyttade fideikommissrätten, om hvars natur såsom sådan man
kan hafva ganska mycket att säga, på en annan fastighet. Och i
hvarje fall, hvilken tidsutdrägt skulle ej derigenom uppstå! Hvilken
skada skulle ej uppkomma för hela inrättningen under denna tid!

De skäl således, som den förste talaren åberopade såsom ett
godt och kraftigt stöd för sin åsigt, äro väl icke endast de, hvilkas
halt jag nu sökt visa, utan må hända äfven följande, hvilka jag
anhåller, att nu få beröra.

Det har blifvit sagdt, till och med af de personer, som för icke
länge sedan stodo emot hela företaget, att vi hafva ingenting emot
att lärosalarne göras bättre än hittills. Det är öfver 10 år sedan
det förklarades, att de voro osunda och odugliga och för små. Detta
säges äfven nu. Jag har derför numera knappast hört någon enda
opponera sig emot, att bättre och ändamålsenligare lärosalar inrättas.
Deremot har man på senare tider kommit med ett nytt inkast, nemligen:
»dock ingen expositionsbkah. Jag har till och med hört någon
säga, att man skulle taga de nu begärda medlen till en sådan expositionslokal
inom akademien och lemna dem till de artister, som fritt
vilja uppföra en sådan lokal. Det står likväl icke i Kongl. Maj:ts
proposition eller i det afgifna kostnadsförslaget, hvad en sådan lokal
inom akademien skulle kosta. Då det är fråga om våningar, är det
ju ingenting annat än väggarne, som kosta, ty taket och grunden
äro desamma för hela huset. Hvad jag således här får för nästan
ingenting och hvilket jag har visat är rent af behöfligt, för det skulle
jag kasta ut stora penningar på andra ställen. Händelsen är nemligen
den, att i och med detsamma jag måste uppföra fasaden till

39 >'':o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

en höjd af 4 våningar, för att lämpligast komma ifrån hindret af de Anslag till
höga ''husen, så komma de våningar, som ligga .i flyglarne i det
gamla huset, att följa med en våning. Denna våning med takbelys- akademiens
ning erbjuder då den bästa utställningslokal man gerna kan tänka för de fria
sig° Denna lokal blir så beskaffad, att man når ett länge eftersträf- konsterna
vadt mål, att icke blott svenska utan äfven danska och norska konst- ws''
närer skulle der finna en stor och rymlig lokal för att exponera sina (vörts.)

konstverk. Vill man nu icke detta, då återstår att skaffa en annan
expositionslokal. Ja, säga somliga, men det göres med enskilda
medel. Detta är dock mycket osäkert. Jag har visserligen hört
talas om, att pengar vore samlade, men något beslut om användandet
är ännu icke definitivt fattadt. Den lilla summa, som här är omtalad,
är otillräcklig och fordrar för att blifva tillräcklig en tid, nog lång
för att alldeles trötta ut dem, som älska att få det hela i ordning,
så väl på den ena som på den andra sidan. Summan är en obetydlighet,
och man skulle icke ens för de svenska artisterna få en tillräckligt
rymlig expositionslokal på den vägen. Genom bifall till
kongl. propositionen erbjuder sig allt på en gång, såsom Riksdagen
1876 önskat, såsom Kongl. Majrt funnit lämpligt och såsom äfven
akademien förordat, nemligen allt på samma ställe, just som det bör
vara. Vid föreläsningar och förevisningar kan jag då lätt komma
ur det ena rummet till det andra. Behöfver jag förklara under de
förra någon »antik», går jag in der antikerna finnas, och vill jag
åskådliggöra något i byggnadsväg, har jag nära till hands det rum,
i hvilket finnes fullt med framställningar af olika stilar för arkitekturskolan.

Denna sak är nära nog på väg att blifva en cause célébrei
Jag skulle på det varmaste önska, att den icke blefve det. Dehöfves
icke att stridigheter, uppkomna emellan unga artister, med
dela sig åt senatorerna i denna kammare. Dessa unge kunna icke
emot mig invända: den, som har framlagt och tillstyrkt detta förslag
inför Konungen, har gjort det i ett afvogt sinne emot oss. Jag är
kanske den ende i denna kammare, som med handling visat, huru
gerna jag ställer mig på deras sida, men blott derför, att jag anser
en berättigad täflan inom konsten vara den, som fordrar den största
frihet, större till och med än inom det praktiska lifvet. Det finnes
icke mer än ett sätt för konstnären att dokumentera sig, och det
är att göra någonting dugligt. Gör han det, får han nog äfven
erkännande. Man kan med rätt få ett stort erkännande såsom en
framstående konstnär, men man kan förtjena ett ännu större, om man
tillika lyckats ställa sin konst på en nationel grund.

Man kan icke med skäl säga, att från vår akademi utgått dåliga
elever. Deruti ligger ju ett påstående, att akademien meddelat en
olämplig eller underhaltig undervisning. Intresserad som jag alltid
varit för de bildande konsterna, har jag icke försummat att besöka
utländska skolor för undervisning i de sköna konsterna. Jag har
visserligen ofta funnit lokaler och materiel betydligt bättre än hos
oss, men sättet att undervisa har varit detsamma. Man har skilt sig
från den gamla principskolan, men man har fortfarande undervisning
med gipser vid akademien liksom i slöjdskolan. I Köpenhamn, Dus -

>’:o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.
(Forts.)

40 Fredagen den 11 April, f. m.

seldorf och Dresden finnas skickliga lärare; men sådana saknas icke
heller hos oss. _ Ett och annat undantag finnes, men hvad mera?
Hvilka samhällsinstitutioner hafva icke sådana? »ViljeD I se, hur jag
ser ut», säger Torild, »så sen mig i synen»! Hvilken verksamhet som
helst har rättighet till denna billiga fordran. Jag kan våga gifva
det vitsordet, att akademiens verksamhet gått framåt, fullkomligt
lika säkert som att undervisningsväsendet i allmänhet gjort det.
Yi hafva nyss hört af en ledamot af kammaren, som gjort sig det
stora besväret att genomläsa de ingalunda intressanta folkskoleinspektörsberättelserna,
att vårt folkskoleväsende bestämdt gått framåt, och
detta ganska mycket. Men likväl hafva vi der befogade anmärkningar
att gorå. Så är det öfver allt. Detta bör likväl icke förleda
oss till förhastade omdömen.

Man har fruktat, att, om en expositionslokal förlädes till akademien,
ett tryck från akademiens sida skulle göras på de unga män,
som genom en olika uppfattning af måleriet och dess rätta” bedrifvande,
hafva fått namnet opponenter. Jag kan icke finna detta.
Akademien kan icke taga sig en sådan myndighet, som endast tillkommer
Konungen, att nemligen förbjuda vissa konstnärer eller för
dem försvåra utställandet af deras arbeten. Jag skall gerna omtala,
huru jag. tänkt mig tillvägagåendet vid de offentliga expositionerna.
Vid hvarje sådan exposition har en hvar utställare en röst. Den,
som icke utstält någonting, har således icke heller någon röst. Utställarne
välja sjelfva sin egen jury. Kan man väl, mine herrar,
tänka sig ett friare och mindre tryckande sätt? Jag kan det icke.
Hvad säkerhet hafva deremot våra äldre konstnärer, som ligga i strid
med de unge, att få sina saker hos dem utstälda och opartiskt bedömda?
Jo, jag är fullt öfvertygad om, att de der blifva välkomna.
Precis detsamma svarar jag för att de andra också skola säga. De
kunna ju icke påbjuda annat än Kongl. Maj:t gifvit dem befallning
till; och det är orimligt att tänka sig, en sådan befallning innebär
ett förbud. — Men, invänder man, mycket beror på, huru de olika
taflorna hängas upp, den plats de få. Den ena kan placeras ofördelaktigare,
den andra mera fördelaktigt. Deremot får jag säga, att
detta ju kommer att bero på dem sjelfva. Då de sjelfva valt sina
målsmän, är detta deras ensak.

Jag har nu kanske tröttat kammaren, men då man har mycket
att säga, blir man gerna språksam. Jag skall dock icke längre upptaga
kammarens tid för denna gång. Helt visst är det på eder,
mine herrar, som sakens utgång beror. Jag önskar lifligt, att den
tillit, jag hyser till edra insigter, edert oförvillade omdöme och edra
fosterländska känslor, icke måtte komma på skam.

Herr Treffenberg: I trots deraf att herr statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet nyss förklarat, att han fruktade att uttrötta
kammaren med förlängning af sitt föredrag, vågar jag likväl
bedja att få ytterligare trötta kammaren, men möjligen ändå mera
herr statsrådet sjelf med en vördsam anhållan, att herr statsrådet måtte
i något mera omfattande mån, än hvad redan skett, utreda en fråga,
hvars besvarande säkerligen skall hafva en afgörande betydelse för

i\:o 21*

Fredagen den 11 April, f. m.

denna saks utgång, så vida utgången ännu kan anses tvifvelaktig
inom denna kammare.

Jag läste nemligen i dag på förmiddagen i en tidning en notis,
hvaraf framgick, att inom konstnärernas krets här i Stockholm skulle
råda en stor meningsskiljaktighet rörande ändamålsenligheten af det
byggnadsförslag, som Kongl. Maj:t nu inför Riksdagen framlagt. Man
har nemligen anmärkt, att en del af dessa konstnärer —• visserligen
minoriteten, men denna likväl bestående af flera mera ansedda artister
— ansett, att det visserligen vore önskvärdt att staten lemnade
sitt understöd till byggande af under visning slokaler, men att deremot
byggande af utställningsbhal »för — såsom det heter i den resolution,
som af minoriteten fattats —» samtliga svenska konstnärer inom akademiens
hus icke blott skulle vara till skada för de svenska konstnärernas
frihet och föga öfverensstämmande med tidens fordringar,
utan ock bidraga till förlängande af skismen mellan konstnärerna».
Då herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet sjelf, såsom
vi alla veta, är konstnär och tillika, efter hvad jag har mig
nogsamt bekant, har förbindelser med flere konstnärer, så är det naturligt,
att jag gerna skulle hafva önskat, att han personligen måtte
hafva besvarat den interpellation, som jag med anledning af nyssnämnda
notis ämnat till honom framställa. ^Då emellertid herr statsrådet
aflägsnat sig, förmodligen emedan han ansett, att han redan
förut lemnat tillräcklig upplysning i saken, och jag måste nöja mig
dermed, så vet jag knappt till hvem jag skall rigta min interpellation,
om icke möjligen till herr Mankell eller den förste talaren, hvilken,
såsom vi hörde, i sitt anförande upplyste oss om att äfven han hade
förbindelser med konstnärerna och tillika särskildt förstode sig på
måleri. Men — jag märker nu, att herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet åter är här närvarande, och jag vågar derför
vördsamt anhålla, att herr statsrådet behagade egna ett välvilligt
öra åt min interpellation, helst som, såsom jag nyss nämnde, utan
allt tvifvel besvarandet af den fråga, som jag framstält, skulle vara
af afgörande betydelse för sakens utgång inom denna kammare. Att
herr statsrådet personligen icke delar den uppfattning, som minoriteten
af konstnärerna uttalat, finner jag påtagligt, emedan i annat fall
Kongl. Maj:t naturligtvis icke skulle hafva framstält sin proposition
i ämnet. Men det skulle likväl vara af synnerligt intresse att få erfara,
huru vida herr statsrådet anser den af konstnärsminoriteten fattade
resolution ega något berättigande, eller om den kan reduceras
till endast tomma fraser. Det vore således mycket önskvärdt att få
veta, huru vida herr statsrådet anser, att en utställningslokals inrymmande
i akademiens hus verkligen skulle i någon mån kunna »skada
de svenska konstnärernas frihet». Jag är öfvertygad, att alla i denna
kammare gerna vilja lemna konstnärerna all den frihet, som erfordras
för ett behörigt utöfvande af deras yrke. Vidare vore det ju också
af intresse att få veta, om det verkligen kan vara händelsen, hvad
denna minoritet af konstnärer ansett, nemligen att den föreslagna anordningen
i det nya huset skulle vara mindre tidsenlig. Denna kammare
har ju genom många beslut visat sig gerna vilja följa med sin

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

N:o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. in.

tid, om den å andra sidan vid flera tillfällen visat, att, då utvecklingen
synes gå för raskt, den också förstår att »bromsa».

Slutligen vore det ock önskvärd! att få böra herr statsrådets mening,
huru vida man verkligen kan antaga, att ett bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i någon mån skulle vara egnadt att förlänga misshäliigheterna
inom konstnärsförbundet. Vi äro ju alla angelägna att
icke bidraga till förlängande af denna skism.

Medan jag har ordet och för att icke behöfva å nyo begära det,
anhåller jag endast att få för kammarens ledamöter och särskild! dem,
hvilka möjligen ännu icke bestämt sin ställning till denna fråga,
något skarpare, än som redan skett från statsrådsbänken, betona vigten
deraf att vi i denna fråga, så vidt ske kan, mangrant sluta oss
till Kongl. Maj:ts förslag. Den stränghet, med hvilken man i allmänhet
och äfven rättvisligen bedömer den ytterliga njugghet, som i
en mängd anslagsfrågor ofta gör sig gällande i medkammaren, anser
jag i denna fråga icke vara på sin plats. Jag är för min del fast
hellre böjd för mycket öfverseende, om i förevarande fall beslutet
inom medkammaren skulle utfalla emot min önskan. Man kan nemligen
icke begära, att de der magtegande skola hafva klar blick för
konstens uppfostrande betydelse och för det vigtiga inflytande på
hela folkbildningen, som konstakademien hos oss utöfvar. Denna insigt
bör deremot finnas inom denna kammare, och deraf följer också,
att denna kammare bör ega medvetande om det ansvar, den skulle
ådraga sig genom att afslå Kongl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade
för en stund sedan, att konstens förfall vore ett post scriptum till
statens förfall. Min mening är, att man lika väl kan påstå, att konstens
förfall är ett prmfatio till statens förfall.

Hvad jag nu yttrat bör vara tillräckligt för att förklara, hvarför
jäg med glädje vill understödja Kongl. Maj:ts proposition och således
yrka afslag å statsutskottets hemställan i denna punkt och bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Olander: Då tiden är långt framskriden, skall jag yttra

mig mycket kort och endast bedja: att få instämma i reservanternas
yrkande. Jag gör detta icke allenast af de skäl, som blifvit af dem
anförda, ehuru ju äfven dessa äro fullt giltiga och åtminstone för
mig öfvertygande. Men jag tror, att frågan har en mycket djupare
betydelse. Det lider ingen brist på konstnärer i vårt land. Men de
sakna sammanslutning. Spridda i olika partier och följande hvar och
en sin särskilda rigtning, erkänner flertalet af våra svenska konstnärer
icke någon egentlig auktoritet, ingen ledande hand. Det kan
ju anses förlåtligt, om de yngre konstnärerna, med den sjelftillit, som
ganska ofta vidlåder den ännu oerfarna och mindre reflekterande ungdomen,
tillerkänna sitt arbete en vigt, som det icke eger, och vägra
att underkasta sig äldre och bepröfvade lärares omdöme. Men att en
dylik vägran skall anses för något allmängiltigt och efterfölj ans värdi,
att den skall ligga till grund för en fullkomligt regellös frihet i fråga
om val af ämne, färgbehandling m. m., det anser jag vara mycket
betänkligt samt lända till föga fromma för konsten och äfven för all -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

mänhetens smak. Derför är det, enligt mitt förmenande, på tid, att Anslag till
staten tager vård om svenska konstens tempel och der återställer den "af

ordning, utan hvilken äfven en så gudaboren anstalt förlorar sin har- akademiens
moniska utveckling och förfelar sitt höga mål, sitt bildande och upp- för de fria
fostrande inflytande. Ett ganska vigtigt vilkor för vinnande af detta konsterna
mål synes mig vara, att akademien öfvertager ledningen af utställ- ^ms■

ningsförhållandena inom landet och för sådant ändamål erhåller icke (Forts-)
allenast de för läroverket och lärareverksamhetens utöfvande erforderliga
lägenheter utan äfven en central och lämplig utställningslokal.

Under akademiens ledning bör denna kunna bli en för både konstnärerna
sjelfva och allmänheten bildande konstanstalt, der efter en
granskning, säkerligen mycket sorgfälligare och mera opartisk än den,
som de oansvarige utställarne sjelfva kunna åstadkomma, endast konstverk
af värde mottagas, eller åtminstone ingen plats fins för verkligen
underhaltiga arbeten, hvilka af den nu rådande obundna friheten
mången gång upphöjas till konst och under detta namn framsläppas
till allmänhetens beskådande.

Då de nu föreslagna byggnadsföretagen synas för minsta kostnad
erbjuda hvad i detta afseende erfordras, yrkar jag bifall till reservanternas
förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Efter de före drag,

som här hållits rörande den ideella sidan af frågan, skall jag
något sysselsätta mig med det mest materiella deraf, nemligen sjelfva
byggnaden.

Under föregående år har jag likasom andra stockholmare allt
emellanåt besökt de expositioner som förut anordnats i akademiens
gamla hus, och funnit lokalen särdeles dålig. Men jag har icke förr
än i år genomgått de öfriga lokalerna. När jag det gjorde, blef jag
sannerligen förvånad, att man ens satt i fråga att begagna sådana
lokaler till undervisning i bildande konst, ty sämre kunde man svårligen
ha fått. De äro icke blott låga, trånga och obeqväma, utan de
ligga dessutom så, att man der icke kan draga den fördel af dager
och ljus, som behöfs. Dessutom är sjelfva byggnaden i ett miserabelt
skick. Då för mer än tio år sedan ett förslag uppgjordes till kostnaden
för att sätta denna byggnad i ordning, slutade det på summan
75,000 kronor, hvaraf ännu icke mer än 27,600 kronor blifvit beviljade.
Jag kan icke nu redogöra för huru dessa medel användts,
men att det måtte ha skett till det allra nödvändigaste, kan jag sluta
deraf, att stora och väsentliga brister ännu qvarstå.

Vidare har jag genomgått ritningarna till det föreslagna nya
huset och funnit dem, så vidt jag förstår, ändamålsenliga med hänsyn
till den tomt, som varit att tillgå. Man har visserligen ifrågasatt,
om icke en större tomt skulle vara bättre, men såsom den nu
tillgängliga tomten är belägen, synes man mig emellertid ha gått till
väga på ett tillfredsställande sätt. Bottenvåningen rundt om hela
byggnaden, utom rum för portvakt och vaktmästare inåt gården i
midtpartiet åt Rosenbad, är afsedd till uthyrning för att få den ränta,
hvarmed akademien skulle amortera de 200,000 kronor, som skulle
utgöra dess bidrag till denna ombyggnad. Dessutom är der placeradt

N;o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. m.

ett magasin för akademiens eget behof. Bn trappa upp åt Rödbodtorget
har man förlagt arkitektur- och skulptursalarne, i midtelpartiet
mot söder ligger biblioteket och åt den sidan, som vetter åt gränden,
anatomisalen jemte en liten lokal för den person, som har tillsyn
öfver alla lokaler och deras utrustning. Denna är den ende jemte
portvakten och eldaren, som i den föreslagna byggnaden fått boställslokal.
Två trappor upp äro mot södra sidan föreläsningssalen, och
expositionslokalerna upptaga hela resten af denna våning, och de
tyckas vara väl anordnade. Hvad särskildt expositionslokalen beträffar,
vill jag, såsom herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
redan påpekat, ytterligare betona, att den icke skall kosta
särdeles mycket, då det endast gäller att, när tak och grund i alla
fall skola läggas, föra upp väggarne så högt som för våningen erfordras.
Annorlunda blefve förhållandet, om man för att få en expositionslokal
skulle på annat håll uppföra en fristående byggnad,
hvartill då måste betalas ej endast egen tomt, utan ock både egen
grund och eget tak. I fråga om den nu föreslagna byggnaden är
det dessutom nödvändigt att lyfta upp den öfverstå våningen till sådan
höjd, att den blir oberoende af all skymmande inverkan från de
kringliggande husen. På vinden har målarateliern sina fönster åt
norr ofvan motliggande vindskupor och torde således få tillräcklig
och god dager från norr. Denna anordning finner jag vara ganska
tillfredsställande. Hvad fasaden beträffar, har man uppgjort två
alternativförslag. Enligt de ritningar jag sett, skulle den bli ganska
vacker och smakfull, ehuru må hända något för dyr. Akademien har
dock ansett möjligt, att dekoreringskostnaderna såväl i fråga om fasaden
som annorstädes skulle kunna minskas med omkring 15,000
kronor, hvarigenom denna fasad väl skulle förlora åtskilliga prydnader
och ornament, men i alla fall kunna få en värdig, fast enkel
och ren stil.

För öfrigt är jag af samma tanke med de föregående talarne i
det afseendet, att det är af vigt att akademien och skolorna äro förenade
på samma ställe, och att icke, såsom nu sker, målarateliern är
förlagd vid Kungsträdgården och skulpturateliern vid Hötorget. De
tre sköna konsterna utgå ju från samma rot, teckningen, och mynna
för öfrigt ut i den tredje af dem, den dekorativa arkitekturen, som
i sig upptager både målarkonsten och skulpturen, och då böra de
ock få arbete så nära hvarandra som möjligt.

Jag var icke närvarande, då den förste talaren yttrade sig, men
jag antager, att efterföljande talare redan bemött hans anmärkningar,
och skall således icke sysselsätta mig dermed. I stället vill jag upptaga
ett inkast, som blifvit gjordt inom statsutskottet, der man anmärkte,
att Stockholms stad borde till en del bidraga till kostnadernas
bestridande, emedan akademien företrädesvis vore inrättad för
stockholmsbornas räkning. Detta är dock ett stort misstag. Ser
man nemligen efter, hvilka mera framstående artister Sverige under
de senare femtio åren haft, så finner man, att många flere än hälften
af dem icke äro stockholmsbor. Detta bevisar väl, att denna akademi
är för hela landet i sin helhet. Visserligen medgifver jag, att,
t. ex. i fråga om slöjdskolor och lägre tekniska skolor, kommu -

N:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

nerna böra bidraga till deras underhåll, hvar i sin ort. Men de högsta
skolorna, i hvilken bransch som helst, tillhöra uteslutande staten.
Detta är det enda rätta sättet i ett land, som icke är större än vårt,
och der, såsom i förevarande fall, antalet lofvande artister icke är
betydligare, än att de godt kunna vara samlade i Stockholm. Att
för närvarande bland eleverna det större antalet är stockholmsbor,
beror helt enkelt derpå, att flera elever bo här för att genomgå
akademien.

Jag vill slutligen äfven framhålla, att, om den föreslagna byggnaden
kommer till stånd, kronan slipper betala hyra för ateliern vid
Kungsträdgården, hvarigenom en årlig utgift af 2,500 kronor inbespares,
hvilket medelst kapitalisering efter 5 procent motsvarar ett
kapital af 50,000 kronor, som således blefve disponibelt för denna
byggnad.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Friherre Klinckowström: Det är svårt för mig att i denna

sena timme och med den otålighet, som naturligtvis eger rum inom
kammaren, andraga de skäl, som göra det för mig omöjligt att för
närvarande bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna sak.
Oaktadt jag icke i allo delar de anmärkningar, på grund af hvilka
statsutskottets majoritet hemstält om afslag å den kongl. propositionen,
kan jag dock icke neka till, att åtskilliga af dessa anmärkningar
hafva den vigt, att mig synes, det kammaren borde fästa afseende
dervid. Här har herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
uppträdt till försvar för Kongl. Maj:ts proposition och
dervid kritiserat statsutskottets motskäl. Från hans synpunkt och
ställning finner jag det alldeles rigtigt, att han försvarat en proposition,
som han har kontrasignera^ på samma gång jag äfven erkänner,
att han med det längre så att säga estetiska föredrag, han
höll rörande konsten i allmänhet och vår svenska konst i synnerhet,
inlagt en ny förtjenst för den plats han, om jag icke allt för mycket
misstager mig, innehar såsom hedersledamot i akademien för de fria
konsterna. Men, mine herrar, det synes mig icke fullt rigtigt, att
staten nu skulle bekosta en så betydlig summa som 385,000 kronor
i anslag för att förändra en byggnad, som icke tillhör staten. Förhållanden
kunna uppstå, som gorå att, så vida icke andra åtgärder än
hittills vidtagas för statens besittning af denna byggnad, den kan afhändas
det allmänna, och då går på samma gång detta betydliga
anslag all verldens väg. Visserligen hafva Kong!, Maj:t, statsutskottet
och här i kammaren herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vitsordat, att alla möjliga åtgärder vidtagits för att reda
sjelfva besittningsfrågan. Jag tillåter mig likväl att i detta afseende
vara af en annan mening. Bland alla de arfvingar, som skulle mottaga
arfvet, i fall akademien upphörde att begagna den donation,
den nu eger, fins, såsom herr statsrådet nämnt, en f. d. kapten, som
varit i italiensk tjenst, och hans första fordran, för att han skulle
afstå alla sina rättigheter till ifrågavarande fastighet, var, såsom redan
än angifvet, 150,000 kronor. Men jag tror, att han sedermera högst
betydligt nedprutat sina anspråk, och skulle det på allvar ifrågasättas,

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

K:o 21.

Fredagen den 11 April, £ m.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

att han skulle afstå från sina rättigheter, tror jag, att han skulle
kunna vinnas mot en ganska nedsatt summa. Den andra arfvingen,
som kan göra anspråk på denna byggnad, i fall den icke uppfyller
det af testator bestämda första vilkoret för dess användande, är frimurarebarnhuset,
och jag tror, att äfven denna institution skulle
kunna vidtalas att mot en viss afträdessumma nedlägga sina anspråk.
Nu säger man, att, fast man bevisligen icke känner till flera arfvingar,
en mängd andra i sjelfva verket kunna finnas. Men i sådant
fäll är det icke omöjligt att inom en viss prescriptionstid, kungjord
i de allmänna tidningarna för dessa imaginära personer, låta dem
framträda, om de finnas, med risk att eljest hafva förverkat sin rätt.
En annan åtgärd fins äfven, nemligen att expropriera fastigheten för
det allmännas behof, och detta torde icke vara omöjligt att verkställa.
Häraf framgår, i korthet sagdt, att i det skick, hvari frågan
för närvarande befinner sig, det är för mycket begärdt, att staten
skall betala nära 385,000 kronor och akademien 200,000 kronor för
den föreslagna tillbyggnaden å ifrågavarande fastighet.

För närvarande har akademien för de fria konsterna tre lokaler
till sitt begagnande, den ena för undervisning i den lokal, som tillhör
akademien, den andra i. den i konstföreningens hus vid Kungsträdgården
förhyrda målaratelieren och den tredje i bildhuggaratelieren
vid Hötorget. Nu vill akademien hafva en expositionslokal af stora
dimensioner.

År då utrymmet i akademiens nuvarande lokaler så trångt, att
icke de nödvändiga vilkoren för akademiens verksamhet kunna der
tillgodoses? Mine herrar, jag går nästan dagligen förbi akademiens
hus, och mig synes underligt, att akademien hyr ut en del af nedra
bottnen i ena flygeln till cigarrbod, repslageributik och porslinsmagasin
och största delen till stadsbudsexpedition. Mig synes dock att
äfven dessa mycket hedervärda och lofliga yrken icke kunna räknas
till skön konst.

Jag tror, att den siste talaren begick ett misstag, då han yttrade
sig om bostadslägenheten, ty jag vet, att en icke obetydlig bostadslägenhet
är inrymd för akademiens direktör, och denne hyr ut samma
lokal åt en annan person, som äfven tillhör konstnärsverlden och
akademien. Om alla dessa lokaler utrymdes, och den som har rätt
till ersättning finge sådan, såsom förhållandet är med eu mängd
embets- och tjensteman här i hufvudstaden, tror jag, att man med
vida mindre kostnad skulle kunna gagna det ändamål, som med akademien
afses, och om man äfven icke derigenom skulle förqväfva
den fria verksamhet, som de artister, som icke tillhöra akademien,
föresatt sig åstadkomma genom en fri utställningslokal, finner jag för
närvarande icke någon olycka derigenom vara skedd.

Här har af en talare förut blifvit framhållet, att akademien har
mycket att åtgöra utom sjelfva byggnads frågan, för att fullkomligt
kunna uppnå sin bestämmelse, och jag tror, att han till stor del har
rätt deri. Men, mine herrar, denna fråga rörande ett betydligt anslags
beviljande till ombyggnad af fria konsternas akademi gifver
mig en osökt anledning att komma till eu annan fråga, som jag finner
vard af vida större vigt, och till hvars realiserande jag anser, att

J»:o 21.

Fredagen den 11 April, f. m.

regeringen bort och kunnat taga initiativet vid framförandet af det
nu föreliggande förslaget. Civilisationens och bildningens byggnad,
mine herrar, hvilar bland andra hörnstenar på tvenne af högst betydande
vigt, det är konst och vetenskap. Den förevarande punkten
handlar om konsten, men, mine herrar, det finnes en byggnadsfråga,
som befordrar vetenskapen i vårt land i vida högre grad än här är
afsedt att befordra konsten. Bland bildadt folk tror jag ingen skall
gifva mig orätt, då jag ställer vetenskapen främst och konsten efter
densamma, ty med den utveckling, som i vår tid vetenskaperna tagit,
synnerligast den vetenskap, som är ett mägtigt stöd icke allenast för
allmänbildningen utan äfven för industrier och näringar, synes det
mig, att statsmagterna bort i främsta rummet tänka på att tillgodose
vetenskaperna.

Det är icke första gången, mine herrar, som nödvändigheten af
större utrymme _ för vetenskapsakademien blifvit behjertad, men det
har gudnås så visst icke ännu ledt till något lyckligt slut. Vetenskapsakademien
är såsom kändt en enskild inrättning, som lefver på sina
donationer och fonder och som har ett hus, som akademien till s/g
eger; men B/g af samma byggnadskomplex, som innefattar ett helt
qvarter, tillhöra staten. Men utom vetenskapsakademien finnes, hvad
kanske icke många af herrarne gjort sig reda för, det naturhistoriska
riksmuseum, som innehåller alla samlingar af naturföremål och etnografiska
föremål, som i så hög grad bidraga till och äro nödvändiga för
vetenskapen och dess behof. Dessa ofantliga samlingar, mine herrar,
äro sammanträngda i den nuvarande vetenskapsakademiens byggnad,
och det på ett sätt, som är högst bedröfligt att se. Jag talar icke
om de delar af dessa samlingar, som äro uppstälda i lokalerna, men
mine herrar, på senare tiden hafva alla dessa stora samlingar, som
dels blifvit donerade, dels från alla verldens kanter sammansläpade
till Sverige, icke kunnat begagnas i brist på rum. De ligga nedpackade!
lärår och undanstufvade dels i källare, dels i vindsskrubbar,
och enligt utlåtande af personer, som äro fullt kompetenta att bedöma
saken komma de att förfaras af mögel och vanvård. Dessa
samlingar äro nödvändiga för forskningen i alla rigtningar och synnerligast
för naturvetenskaperna och skulle kunna gagna hela samhället,
såväl näringar som industrier. År det värdigt staten, hvilken
det naturhistoriska riksmuseum tillhör, att icke vidtaga åtgärder, för
att dessa samlingar må blifva ändamålsenligt begagnade? Ett helt
qvarter midt emot akademiens hus har för åtskilliga år sedan blifvit
inköpt för den ringa summan af 250,000 kronor, och hela detta
qvarter. är afstådt för denna ringa summa af köparen, vetenskapsakademien,
till staten och lemnar nu 25 procent i årlig inkomst.
Det ligger midt emot det forna barnhuset, som hvarje stockholmsbo
känner till, och går man in på detta qvarters gård, så finner
man — och det är statens egendom ■— att det är ett ordentligt kommunalsvineri,
som der begås. Der ligga högar af det allra värsta
skräp, och de få byggnader, som finnas i qvarteret, falla snart i ruiner.
Denna tomt tillhör staten och är afsedd för naturhistoriska
musei behof och är för detta behof af yttersta nödvändighet. Då
frågas: hvarför har icke regeringen vidtagit några åtgärder, på det

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

N:o 21.

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. in.

att, om icke båda dessa behof kunde af Riksdagen på en gång tillgodoses,
man kunnat afhjelpa det företrädesvis vigtigaste? Regeringen
kan icke ursäkta sig med att denna fråga är ny, icke väckt och
icke utredd.

Jag skall nämna några data, som fullständigt bevisa motsatsen.
Redan genom en underdånig skrifvelse den 11 september 1878 gjorde
akademien Kongl. Maj:t uppmärksam på denna vigtiga fråga, utan att
Ivongl. Maj:t ansåg sig då behöfva fästa afseende dervid. Skrifvelsen
förnyades 1879 och 1880 samt i något förändrad form 1881 och 1883.
Häraf föranleddes Kongl. Maj:t ändtligen att till 1884 års Riksdag
aflåta en kongl. proposition om beviljande i och för nämnda ändamål
af ett anslag på extra stat af 240,000 kronor, deraf för 1885
39,000 kronor. Denna Kongl. Maj:ts begäran blef af Riksdagen utslagen,
ehuru under fullt erkännande, mine herrar, af behofvet och
med hälft löfte om framtida bifall. Sedermera väckte en af vetenskapens
främste män i detta land, friherre Nordenskjöld, vid 1886
års riksdag i Andra Kammaren eu motion i samma fråga, att Riksdagen
för beredande af ökadt utrymme för naturhistoriska musei
samlingar måtte bevilja ett anslag af 100,000 kronor. Denna motion,
som frambars af enskild riksdagsman, vann icke något bifall, men
det lär väl icke kunna nekas, att frågan är af bjudande vigt.

Att hvad jag nu sagt rörande denna vigtiga fråga är fullkomligt
öfverensstämmande med verkliga förhållandet, böra de herrar af
denna kammare kunna intyga, hvilka hafva den hedern att räknas
såsom medlemmar af vetenskapsakademien. Jag vill icke nämna
några namn, men det finnes 8 personer inom denna kammare, som
äro medlemmar af akademien, och dessa herrar borde veta, att de
hafva en pligt mot vetenskapen att uppfylla, samt vitsorda behofvet
af den byggnadsfråga, som jag här framstält.

Detta har för mig vant anledningen, hvarför jag icke kan vara
med om att bevilja det anslag, som nu är i fråga. För att motivera
min ståndpunkt har jag nödgats beröra dessa förhållanden.

Jag anhåller vördsamt om bifall till statsutskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Tamm, Hugo: För mig synes frågan oändligt mycket
enklare än hvad den blifvit genom det invecklade sätt, hvarpå den
af åtskilliga talare framstälts. Frågan är helt enkelt: anser man de
fria konsterna af intet värde för ett land, då bör man rösta nej. Men
delar man ej den uppfattningen, då måste man hafva ett läroverk
och ekonomiskt taget kunna ej de för ifrågavarande läroverk nödvändiga
byggnader m. in. på något billigare sätt än enligt Kongl. Maj:ts
förslag åstadkommas. Sjelf Begär akademien endast att för åstadkommande
af en utställningslokal få tillöka huset med en våning, hvarför
den erbjuder fri grund samt 200,000 kronor såsom bidrag till
kostnaden. Allt detta skulle staten således erhålla genom att tillskjuta
endast 35,000 kronor. Det är den enklaste uträkning i verlden
att båda behofven på detta sätt billigast tillgodoses, och att staten är
den, som förtjenar på affären. Jag tror således, att hvar och eu, som
något intresserar sig för konsten i vårt land, måste finna, att han bör

N:o 21.

Fredagen flen 11 April. f. in.

rösta för det begärda anslaget. Derigenom kunde dessutom vinnas,
att vår inhemska konst blefve frigjord från det franska inflytandet,
hvars rigtning tillräckligt visade sig på det förflutna årets franska
utställning i Paris. Det vore sannerligen icke någon vinst att få en
sådan konst hit importerad. I nationelt hänseende tror jag således,
att det skulle uträtta mycket godt, om akademiens verksamhet kunde
på det sätt, här är föreslaget, befordras, och jag får anhålla om bifall
till den kongl. propositionen.

Herr Casparsson: Efter det utmärkta och upplysande anförande,
som chefen för ecklesiastikdepartementet afgifvit, har jag i sak icke
något att anföra, men då en ärad talare på elfsborgsbänken lemnade
några uppgifter, som möjligen kunna inverka på en och annan, skall
jag bedja få bemöta dessa. Han talade om, att han dagligen går
förbi den ifrågavarande lokalen; det är skada, att han icke gått in i
densamma. Hade han det gjort, tror jag icke han kunnat vitsorda
dess lämplighet för sitt ändamål i för handen varande skick. Han
talade vidare om lokalerna på nedra bottnen, som äro uthyrda till
stadsbudsexpeditioner o. s. v. Jag frågar: är det hans mening eller
tror han verkligen, att dessa kunna apteras till lokaler för undervisning
i »skön konst»? Om någon kännedom om ifrågavarande lokalers
beskaffenhet hos talaren förefunnits, så hade han säkerligen icke
framkastat denna antydan. Han talade vidare om boställsvåningarne
i detta hus; det är fullkomligt sant, att sådana nu finnas der, men
chefen för ecklesiastikdepartementet upplyste ju uttryckligen, att i
den byggnad, som är föreslagen, inga boställsvåningar komma att inrymmas,
och detta är dock en väsentlig skilnad.

Till slut kom den ärade talaren från frågan om de »fria konsterna»
in på området af de »ltonstiqa friheterna», ty han började tala om
byggnadsbehofven för vetenskapsakademien; jag tillåter mig då att
fråga: hvad i all verlden har detta ämne med det föreliggande att
göra? Skulle man såsom denne talaren hopblanda frågorna, blefve
följden den, att, då statsanslag ifrågasättes för konstakademien, sådant
ej skulle anses lämpligt, derför att vetenskapsakademien icke fått
sina behof tillfredsstälda, och då understöd för sistnämnda inrättning
föresloges, bemöttes detta med den invändningen, att fria konsternas
akademi ej behörigen blifvit tillgodosedd, och intetdera behofvet
blefve sålunda afhjelpt.

Jag får således yrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Herr statsrådet "VVennerberg: Det skulle icke fallit mig in att
än en gång begära ordet, om icke min ädle vän, med anledning af
en artikel, som står att läsa i dagens tidning, direkt uppkallat mig
att yttra några ord. Han ville af mig hafva ett bestämdare svar angående
de svårigheter, som de undertecknade i nämnda artikel hålla
fram såsom sannolika, i fall en större konstutställningslokal skulle
förläggas inom akademiens hus. Det blefve allt för långt att sysselsätta
sig med de förmodanden, som der stå upptagna. Jag kunde
derför gå förbi dem, ty de äro icke på något sätt bevisade eller

Första Kammarens Prof- 1890. N:o 21. 4

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

N:o 21. 50

Anslag till
om- och nybyggnad
af
akademiens
för de fria
konsterna
hus.

(Forts.)

Fredagen den 11 April, f. m.

ens gjordt troligt, att hvad här påstås ^är sant. Så heter det till
exempel, »att det vore ej blott till skada för de svenska konstnärernas
frihet, utan också föga öfverensstämmande med tidens fordringar»
att inom akademiens hus förlägga en utställningslokal för samtlige
Sveriges konstnärer. Den första frågan, som här framställer sig, är
den: i hvad afseende vore nämnda åtgärd bindande för de svenska
konstnärernas frihet? — och den andra: i hvad afseende är den icke
öfverensstämmande med tidens fordringar? — En lokal för konstutställningar
är en helt enkel anstalt och sig temligen lika, hvar helst
den är; och om en utställare har rättighet att exponera sina arheten
så väl på det ena som det andra stället, måste man för att blifva
trodd gifva skäl för påståendet, att det skulle läggas hinder i vägen
för de svenska konstnärernas frihet, om akademien tillätes anordna
en dylik lokal.

Detta är emellertid obetydligheter mot det sista påståendet, der
det heter, att detta vore »ett säkert medel till förlängande af den
pågående schismen inom vår konstverld». Det gifves ett slags schism,
som jag för min del tycker om: den, som uppstår när nya åsigter
bryta fram och söka göra sig gällande och de gamla hunnit blifva
allt för gamla, och jag har redan antydt det enda dugliga sättet,
hvarpå denna schism skall kunna gagna. Inom vetenskapen strider
man genom utgifna skrifter; inom konsten måste man polemisera
genom utstälda arbeten; och min öfvertygelse är, att hvarje ny åsigt,
som frambringar bättre produktioner än en äldre, slutligen kommer
att afgå med seger, men att hvar och en sådan, som på annat sätt
söker tillvinna sig anseendet att vara bättre än den föregående tidens,
har föga utsigt att nå sitt mål. Men det finnes ock en schism, som
jag icke kan gilla, och en sådan har visat sig hos våra konstnärer
på den senare tiden. Jag vill icke lägga hela skulden dertill
på den ena sidan, ty, såsom ordspråket säger, »det är icke ens fel,
när två träta». Jag har tänkt att ett slut på denna schism snarast
kunde inträffa, genom åstadkommandet af en expositionslokal, som
inrymde både norska, danska och svenska konstalster, ty derigenom
blefve våra konstnärers arbeten tillräckligt uppblandade med våra
närmaste grannars, hvarvid man skulle få tillfälle att se saken från
flera sidor och således mindre ensidigt än nu. Öfverallt finnas representanter
för de båda rigtningar, som nu hos oss bryta sig mot hvarandra;
och om dessas representanter droge till sig de bästa krafterna
inom grannländernas konst, hvarigenom man finge tillfälle att se och
jemföra bättre produkter än hittills, tror jag att just derigenom stor
nytta för konsten skulle uppstå. Finnes då icke en sådan expositionslokal,
som nu erbjudes fritt i akademiens hus, så kunna ju hos
oss inga allmänna nordiska utställningar ordnas, förr än en annan
tillräckligt stor lokal hunnit anskaffas, på hvilken man nog får vänta
så länge, att jag fruktar att schismen under tiden, långt ifrån att
upphöra, komme att blifva permanent och fortfara på ett för konsten
föga gagneligt sätt och må hända äfven till stor skada för konstnärerna
sj elfva.

Jag hoppas, att herr Treffenberg nu anser sig hafva fått ett
någorlunda tillfredsställande svar på de af honom framstälda frågorna.

Fredagen den 11 April, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och sedan derpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. -

På framställning af herr grefven och talmannen uppsköts den
fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3,24 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.