RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 29 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades protokollen för den 21 och 22 i denna månad.

Ledighet^ från riksdagsgöromålen beviljades herr Ekman under
tre veckor från denna dag, herr von Hedenberg från och med den 30
i denna månad till och med den 8 nästinstundande april samt herr
Carlborg till den 12 i sistnämnda månad.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 27, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och
Korges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott för
behandling af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till förordning
. angående försäkring för olycksfall i arbetet, dels om anslag
till en riksförsäkringsanstalt; och befunnos efter valförrättningens slut
dertill hafva blifvit utsedde:

herr Almström ......... med 61 röster,

» Björnstjerna_____________ » 61

» Gahn........... » 61

» 8tephe?is ..... » 61

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 20.

Lördagen den 29 Mars.

N:0 20. 2

herr Tham, TF.------------------------------------------------ med 59 röster>

» Ekman _______________________________-......—......—- » 55 *

» Annerstedt________________-......-.......................... »35 » .

Företogs val af fyra suppleanter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet, dels om anslag
till en riksförsäkringsanstalt; och befunnos efter valförrättningens slut
dertill hafva blifvit utsedde:

herr Stridsberg________________________________________________ med 49 r°ster,

» Nordenfelt------------------------------------------------ * 4^ *

» Wallberg ------------------------------------------------ 47 *

» Ericsson _________________________------------------ >:> 47 x. >

sedan ordningen emellan de två sistnämnde blifvit genom lottning

bestämd.

Herr Annerstedt, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Jag vet
till fullo att uppskatta det förtroende, som ligger i ett val till ledamot
i särskilt utskott, men min embetsställning är sådan att, sa vida
jag skall kunna fullgöra hvad denna ålägger mig, jag är förhindrad
att deltaga i det dagliga arbetet i det särskilda utskottet. Under sådana
förhållanden måste jag uteblifva från utskottets sammanträden
och en suppleant inkallas i mitt ställe. Jag hemställer om, under dessa
förhållanden, det icke må tillåtas mig att afsåga mig min plats i detta
utskott, och kammaren finna skäligt anställa nytt val af ledamot i det
särskilda utskottet n:o 2.

Herr Reuterswärd: Jag får vördsamt anhålla, att den ärade

ledamoten i det nyss tillsatta särskilda utskottet icke ville afsåga sig
sin plats i detsamma. När kammaren, väl vetande att herr Annerstedts
tid är mycket upptagen af vigtiga tjenstealigganden, det oaktadt
icke lyssnat till hans tillkännagifna önskan att bli befriad från utskottsgöromålen,
och då eu jurist, herr Nordenfelt, blifvit uppstådd som suppleant
för att inträda då herr Annerstedt har förfall, så hoppas vi
att den ärade ledamotens öfriga göromål icke måtte lägga allt för stora
hinder i vägen på det att utskottet må kunna tillgodogöra sig hans
erfarenhet och stora juridiska insigter. Om kammaren nu skulle
villfara herr Annerstedts begäran, så skulle sannolikt herr Nordenfelt inträda
i hans ställe såsom ledamot, och vi skulle då få anställa nytt
val äfven af suppleant. När vi nu såväl till ordinarie ledamot som

Lördagen den 29 Mars.

3 N:o 20.

till suppleant insatt skickliga jurister, skulle vi önska att herr Annerstedt
icke afsade sig detta uppdrag utan läte vid det skedda valet bero.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr grofven
och talmannen, att herr Annerstedt anhållit om befrielse från det
honom lemnade uppdraget att vara ledamot af det särskilda utskott,
som denna dag blifvit tillsatt, äfvensom att herr Reutersivärd yrkat,
att denna anhållan måtte af kammaren afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till herr Annerstedts
berörda anhållan och vidare på afslag derå, och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda den 26
och 27 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 40, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
tillstånd för Borås jernvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret
afbetala 300,000 kronor m. m., och

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrarne inom Hallands och Kristianstads
län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 26 och 27 innevarande mars Ang. försäljbordlagda
utlåtande n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition nmg af en del

angående försäljning af en del utaf den s. k. lasarettstomten i Falun. den s■h-la''

sarettstomten i
Falun.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag måste för

kammaren nämna, att statsutskottets ledamöter i denna fråga stodo tolf
mot tolf. Jag röstade dervid med ledamöterna från Andra Kammaren
och jag gjorde det under förbehåll att få i kammaren uttala, hvilka
motiven varit. JDe lyda på ren svenska så: I sjelfva verket veta vi
icke hvad denna tomt är värd, men som vi tro oss hafva att göra med en
rik köpare, skola vi göra som andra egennyttiga säljare och söka få
så mycket som möjligt. Detta var likväl icke mitt motiv, utan jag
ansåg att, om här kammare står mot kammare, så förfaller frågan,
medan deremot, om Andra Kammarens beslut antages, köparen icke
kommer i sämre ställning, då han i allt fall är fri att göra som han vill.

N:0 20. 4

Lördagen den 29 Mars.

Ang. försälj- Jag är för öfrigt icke det ringaste intresserad i frågan. Den är
mng af en del ;cpe af någon betydenhet. Jag har för min del icke något yrkande
sarettstomtm iatt framställa.

Falun.

(Forts.) Iierr Falk, Wilhelm: Af den siste ärade talaren hörde vi, att

utskottet icke haft reda på värdet af tomterna i denna trakt af Falun.
Jag skall med anledning deraf hafva äran upplysa kammaren, att tomterna
derstädes äro ganska litet värda, emedan de sträcka sig mellan
Äsgatan och Trotzgatan, och egendomarne icke äro bebyggda åt Trotzgatan
utan åt Äsgatan. Åt Trotzgatan finnas endast planteringsland,
der man planterat kål och dylikt eller också träd och buskar. Det
finnes vid den del af Trotzgatan, der nu ifrågavarande tomt är belägen,
nio stora egendomar i en sträcka, hvilka alla äro obebyggda åt
denna gata.

Jag ber tillika att få nämna, att för icke så lång tid sedan staden
köpte ett stort jordområde midt emot denna tomt, tillräckligt stort för
att användas till byggnadstomt för ett stort folkskolehus med gård
och nödiga uthus samt lekplats och park. För denna tomt betalades
blott omkring 6,000 kronor. Dessutom köpte staden 1880 i närheten
af gamla lasarettet en tomt, hvilken användes till parkanläggning.
För denna tomt, som var åtminstone tre gånger så stor som den
ifrågavarande, betalades 2,000 kronor. Värdet är således icke så högt
på tomterna i denna del af staden som utskottet förestält sig.

Jag har emellertid icke uppträdt för att rädda 1,630 kronor åt
de rika skogsmedelsfonderna, utan för att rädda magistraten i Falun
från misstanken att till 2,500 kronor hafva värderat en tomt, som
skulle vara värd 4,130 kronor.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
förslag

Herr Königsfeldt: Såsom synes af betänkandet, har jag anmält

min reservation emot utskottets hemställan. Jag har inom utskottet
förfäktat den åsigt, att Kongl. Maj:ts proposition borde bifallas. Att
tomten icke är för kronan behöflig, framgår af propositionen. Alla
myndigheter hafva förklarat att den utan olägenhet kan afstås, och
detta är äfven förhållandet efter min kännedom om saken. Om man
oek skulle antaga, att i en aflägsen framtid länsstyrelsen skulle behöfva
ökadt utrymme för arkiv eller annat ändamål, så finnes dertill tillräcklig
plats å den för statsverket bibehållna andel af ifrågavarande tomt.

Vi hafva nyss fått åtskilliga upplysningar om tomtvärdet i Falun.
Jag skulle kunna tillägga att det gamla landsstatshuset, som har utmärkt
läge emellan stadens förnämsta gator, Ås- och Slaggatorna, utbjudits
på auktion, utan att något anbud derå gjordes. Statsverket
har för hela lasarettstomten betalt 15,000 kronor, och den del, som
nu är i fråga, utgör ungefär blott eu fjerdedel deraf, men på tomten
fans då det gamla lasarettshuset, hvilket var af den beskaffenhet, att

Lördagen den 29 Mars.

5 N:o 20.

vid detsammas förändring till landsstatshus grunden och väggarne
kunde användas och endast inredningen behöfde ändras, så att sjelfva
byggnaden var fullt värd nämnda belopp, och man kan säga att staten
erhöll tomten till skänks.

Jag tror visserligen, att dessa förmögna skogsmedelsfonder, för
hvilka tomten i fråga skulle köpas, möjligen skulle vilja gifva till och
med mer än här ifrågasatts, men jag anser det icke värdigt, att staten
begär mer än tomten är värd. Den kan efter de upplysningar jag
fått icke vara värd mer än tolf högst femtonhundra kronor. Jag
tager för gifvet att skälet, hvarför magistraten uppskattat tomten så
högt, som den gjort, är det, att det är ett rikt bolag, som vill erhålla
platsen, och att den är särdeles väl belägen för det dermed afsedda
ändamålet. Enskilda personer skulle icke betala så mycket.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Tamm, Hugo: Vi, som reserverat oss i denna fråga,

hafva icke kunnat vara med om detta betänkande, derför att vi icke
visste hvad tomten var värd. Att grunda priset derpå, att man har
att göra med rika köpare eller att tomter i andra städer äro värda så
eller så mycket, det anser jag icke vara en värdig grund. Jag vill
för öfrigt fasta uppmärksamheten på att, om Andra Kammaren fattar
det beslut, utskottet föreslagit, såsom den antagligen gör, så är frågan
fallen eller måste afgöras medelst sammanjemkning. Vill man hafva
frågan afgjord och anser man dess afgörande vara af någon vigt, då
bör man biträda Andra Kammarens beslut, men anser man det deremot
icke vara af vigt huruvida den afgöres, då kan man såsom en yttring
af sina åsigter bifalla Kongl. Maj:ts förslag eller ock det af oss reservanter
framstälda, till hvilket senare jag yrkar bifall.

Herr Casparsson: Jag har begärt ordet icke för att försvara

utskottets förslag, utan för att det oaktadt yrka bifall till detsamma.

Jag tror, att i praktiska frågor män ock bör taga saken praktiskt,
i synnerhet när man har att göra med sådana realister som statsutskottets
ledamöter från Andra Kammaren. Jag är fullt öfvertygad,
att Andra Kammaren kommer att antaga utskottets förslag. Hvad inträffar
då, om Första kammaren antager Kongl. Maj:ts eller reservanternas
förslag? Jo, såsom en föregående talare redan sagt, blir följden
den, att då kamrarne stannat i olika beslut, hela frågan har förfallit.
Antages å andra sidan utskottets förslag, står det köparne fritt att
mottaga eller afslå anbudet. I fall frågan förfaller, har deremot all
möjlighet afstängts för köparne att komma i besittning af tomten.
Hela frågan gäller blott 1,652 kronor, och jag föreställer mig att denna
summa icke betyder mycket för dem, som vilja bebygga tomten.

Af de skäl jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Ang. försäljning
af en del
af den s. k. lasarettstomten
i
Falun.
(Forts.)

N:o 20 6

Lördagen den 29 Mars.

Ang. forsalj- Herr Treffeuberg: Eftersom länsstyrelsen i Falun tagit initia 7/denS

It. la- * ^enna fråga, och man sagt mig, att länstyrelsen möjligtvis skulle
sarettstomten iväfva bidragit till att sjelf motverka framgången af dess egen framFalun.
ställning i ärendet derigenom att den ej hållit på det af magistraten

(Forts.) åsätta värdet å tomten, utan afgifvit förslag af innehåll, att, derest

Kongl. Maj:t eller (Riksdagen skulle anse detta värde oantagligt, skogsmedelsfonderna
måtte erhålla tomten för »annat skäligt pris», så bör
jag kanske yttra några ord till upplysning derom, att Konungens befallningshafvande
icke i fråga om priset å tomten erhållit någon som
. helst instruktion af de skogsmedelsegande socknarnes ombud, utan att
åt Konungens befallningshafvande gifvits plein pouvoir att åt socknarne
söka förvärfva tomten. Då länsstyrelsen alternativt föreslagit,
att tomten måtte få köpas för 2,500 kronor eller annat skäligt pris,
hade länsstyrelsen tanke på möjligheten, att Riksdagen skulle kunna
anse det af magistraten uppgifna värde vare sig för högt eller också
må hända för lågt. Att värdet är för högt, är visadt af en föregående
talare, som antydt, att magistraten tagit till väl rundligt, då den föreslagit
ett inköpspris af 2,500 kronor. Jag får dock erkänna, att det
egentligen var af fruktan att Riksdagen skulle anse detta pris för lågt,
som länsstyrelsen, hvilken ej ville sätta allt på ett kort, föranleddes
att hemställa, att, derest ej priset 2,500 kronor vunne godkännande,
annat skäligt pris måtte bestämmas. Ku har det visat sig, att denna
uträkning af länsstyrelsen var vigtig, då nemligen statsutskottet ansett,
att tomten borde betalas med 1,652 kronor utöfver det af magistraten
åsätta värdet. Sant är, att köparne väl hafva råd att betala detta pris,
men fi''åga är om det är staten värdigt att här bestämma ett pris,
som utan allt tvifvel är orimligt ur flere synpunkter och bland annat
äfven ur den, att kronan troligtvis aldrig gjort eu så briljant
affär, som då den mottog landstingets anbud att använda tomten i fråga
till uppförande af ett nytt landsstatshus.

Emellertid och om det skulle vara fallet att, såsom åtskillige talare
antydt, i händelse denna kammare icke antager utskottets förslag,
eu sammanjemkning mellan denna kammares och Andra Kammarens
väntade beslut i frågan är omöjlig, så måste jag önska, att utskottets
förslag bifalles. Jag kan visserligen knappast inse, att om kammaren
skulle antaga reservanternas förslag, hviiket går derpå ut att
tomten skulle få säljas till ett pris »ej understigande 2,500 kronor», en
sammanjemkning mellan detta och utskottets förslag verkligen skulle
vara så omöjlig, men jag vågar dock icke riskera att, i fall ett sådant
beslut som det, hvarom reservanterna hemstält, skulle fattas af denna
kammare, något sammanjemkningsförslag sedermera ej skulle framkomma
från utskottet, utan anser det i alla händelser vara bäst att
taga det säkra för det osäkra och yrkar följaktligen bifall till utskottets
förslag.

Herr Königsfeldt: Jag vill endast förklara, att om jag vore

7 N:0 20.

Lördagen den 29 Mars.

af den åsigten, att en sammanjemkning icke kunde ega rum, äfven jag Mh försäljskulle
förena mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag, men
då jag är fullkomligt öfvertygad att en sammanjemkning kan gå för sarettstomten i
sig, vare sig kammaren antager Kongl. Maj:ts eller reservanternas för- Falun.
slag, så vidblifver jag mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts pro- (Forts.)
position.

Herr Casparsson: Sant är, att, formelt taget, kan en sammanjemkning
ega rum, men om en sådan materielt kan komma att gä för
sig, derom hyser jag starka tvifvelsmål. Vid sådant förhållande hemställer
jag, huruvida, då frågan gäller en sådan obetydlighet, det. är
värd t att tänka på en sammanjemkning, som skulle röra sig omkring
800 kronor. Det vore, för att begagna ett vulgärt ord, ett sådant
fnask, att det ej är värdt att spilla ord derpå.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats, dels att
hvad utskottet deri hemstält skulle bifallas, dels att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.

Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad, dels ock att kammaren skulle godkänna det förslag, som
innefattades i den af grefve Sparre med flere vid utlåtandet afgifna
reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 26 och 27 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i vilkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till kronans
andel i förra ostindiska kompaniets fastighet i nämnda stad, och
n:o 44 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vissefjerda Storegård n:o
1 i Kalmar län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo bankoutskottets den 24 och 26 innevarande må- Ffterskänkannad
bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af motion om efterskän-de af en rikskande
af eller nedsättning i den landtbrukaren C. M. Bergman i Ylle- bankens förstad
Bakersgård affordrade betalning för ett från riksbanken utlemnadt
lån.

N:o 20. 8

Lördagen den 29 Mars.

Efta-skänkan- Herr Cederberg: Visserligen har jag ej deltagit i detta äreu d

bcmkens för-''s bel’andliug inom utskottet, såsom en vid dess betänkande fogad
dran. anteckning utvisar, men som jag det oaktadt är af samma åsigt i frå(Ports.
) gan som reservanten herr Nordenfelt, hvilken framstält sin från utskottets
afvikande mening uti en motiverad reservation, intagen efter
utskottets utlåtande, deruti jag fullkomligt instämmer, får jag på grund
af hvad i denna reservation förekommer anhålla om afslag icke blott
å utskottets hemställan, utan äfven å den i frågan väckta motionen.

Herrarne finna såväl af utskottets utlåtande som af reservationen,
att mannen i fråga, C. M. Bergman, ingripit uti låneärendet dels såsom
utgifvare af vederhäftighetsbevis, dels såsom vittne till låntagarens
och borgesmännens namnunderskrifter. Det har nu, hvad sistnämnda
förhållande angår, utrönts, att icke någon af borgesmännen
varit närvarande vid det tillfälle, då Bergman undertecknade vittnesmeningen,
och det har vidare visat sig eller åtminstone genom domstolsutslag
afgjorts, att han icke egt rättighet att, på sätt skett, teckna
den ene borgesmännens namn. Det är på grund af dessa omständigheter,
som han godvilligt underkastat sig att betala den skuld, i hvilken
låntagaren häftat till banken och med afseende å hvilken samtlige
borgesmännen varit insolvente trots Bergmans vederhäftighetsbevis.
Hans tillvägagående har ock varit af sådan art, att det förefaller mig,
som om han icke borde hafva att räkna på någon eftergift från bankens
sida i denna fråga.

Jag anhåller således om afslag å utskottets förslag.

Herr Samzelius: Då den person, om hvars ersättningsskyldighet
nu är fråga, icke hänskjutit ärendet till domstols pröfning, utan
godvilligt förklarat sig vilja godtgöra följderna af sitt obetänksamma
och felaktiga förfarande, hade jag icke trott, att frågan skulle granskas
från juridisk synpunkt. Så har dock skett af en reservant, hvars talan
förts af den siste värde talaren. Han har uteslutande sett saken
från juridisk synpunkt, och då nödgas äfven jag ingå i en granskning
deraf på det sätt, som han velat hafva den skärskådad.

Den ärade talaren påstod, att vittnesmeningen varit fullkomligt
origtig. Jag vill då säga, att denna vittnesmening tvärtom varit i den
väsentligaste delen rigtig och till en blott obetydlig del origtig. Personen
i fråga har intygat,- »att låntagaren Claes Johansson samt löftesmännen
J. Nejman, C. F. Johansson och F. Hallén egenhändigt tecknat
sina namn»; detta är verkliga förhållandet. Det har nemligen
erkänts både af låntagaren och af dessa tre löftesmän, att de tecknat
sina namn. Vidare innehåller vittnesmeningen, att en af löftesmännen,
Adam Johansson, såsom icke skrifkunnig, anmodat Bergman att
teckna hans namn. Detta tror jag också vara rigtigt, ehuru Bergman
icke kunnat behörigen styrka, att hans uppdrag varit så vidsträckt.
Han hade infunnit sig hos Adam Johansson, som var sängliggande
sjuk, och fatt dennes bemyndigande att teckna borgen för 1,600 kr.

Lördagen den 29 Mars.

9 N:0 20.

jemte de öfriga löftesmännen. Vid tillfallet upplästes ej löftesmeningen,
ty det var mörkt i stugan, och något ljus att tända fans icke,
utan den skrefs efteråt och innehöll »en för båda och båda för en»,
hvarvid Adam Johansson ej hade fast sig, då löftesmeningen aldrig
blef för honom uppläst. Så kasserades reversen i följd af löftesmeningens
origtiga affattande, och densamma blef derpå ändrad till »en
för alla och alla för en». Då ansåg sig Bergman, på grund af det
uppdrag han erhållit, hvilket ej afsåg att teckna borgen å ett visst
reversal utan för en viss summa, fullt berättigad att teckna Johanssons
namn. Han var sålunda här i god tro.

Reservanten har anmärkt, att den senare delen af vittnesmeningen
är origtig, ty Bergman säger här att låntagaren och löftesmännen
inför båda vittnena erkänt sina underskrifter. Det hafva de visserligen
ej gjort beträffande denna, det gälde den föregående reversen.
Men ehuru detta i formelt och äfven i moraliskt hänseende icke är
rigtigt, inverkar det dock ur juridisk synpunkt ej på saken, ty när
låntagaren och löftesmännen med undantag af Adam Johansson erkänt
sina namn, gör det detsamma, om det skett inför båda vittnena samtidigt,
eller icke. De hafva ju likväl erkänt sina underskrifter och
derför dömts att betala. Och hvad Adam Johansson särskildt angår,
så har han visserligen genom en edgång, om hvars beskaffenhet det
icke tillkommer mig att afgifva något yttrande, befriat sig från krafvel
men äfven om honom kunnat åläggas betalningsskyldighet, hade
banken i allt fall icke erhållit större betalning, enär denne hedersman,
som synes vara mycket klokare än Bergman, förstått att under rättegången
förskingra all sin egendom, så att han, enligt befintligt bevis,
ej eger någon utmätningsbar tillgång.

Vidare har mot Bergman anmärkts, att han tecknat vederhäftighetsbevis
för personer, som befunnits vara nästan utfattiga. Det är
af handlingarna upplyst, att den tiden öfvergick en svår kris hela
denna ort, och personer, som ena året ansågos fullt vederhäftiga, befunnos
det nästa ej vara det. Denne man har misstagit sig, men icke
afsigtligt lemnat vederhäftighetsbevis för personer, som icke voro vederhäftige
vid den tidpunkt, då intyget lemnades. Han har handlat
i god tro, och någon ersättningsskyldighet åligger honom icke derför
att han misstagit sig vid betygets utfärdande.

Här föreligga ofta frågor om afskrifningar, hvilka bruka vara åtföljda
af utdrag och förteckningar på 20, 30, 40 ja ända till 100 personer,
från hvilka begäran framstälts, att deras återstående skuld å
resterande reverslån måtte afskrifvas. Alla hafva de haft vederhäftighetsbevis,
men icke har man vid uteblifven betalning derför tagit deras
utfärdare för hufvudet. Hvarför då nu gå hårdare till väga mot
denne arme man, när det om honom är upplyst, att han är i så
knappa omständigheter, att om man kräfde ut den ifrågavarande fordran
till yttersta skärfven, skulle han blifva bragt i en ytterst bekym -

Efterskänkande
af en riksbankens
fordran.

(Forts.)

N:0 20. 10

Lördagen den 29 Mars.

Efterskänkande
af en riksbankens
fordran.

(Forts.)

Ang. bankovinstens
användande.

mersam ställning. Man borde verkligen hafva miskundsamhet med
honom.

Vidare har reservanten framhållit bankofullmägtiges auktoritet
gent emot lånekontorets. Bankofullmägtige hysa dock i hufvudsak
samma åsigt som bankoutskottet. Bankofullmägtige yttrade nemligen,
att Bergman synes hafva handlat på god tro och i bästa afsigt, men
att han gjort sig skyldig till obetänksamhet. Det vill bankoutskottet
äfven skrifva inunder. Men bankofullmägtige vilja helt naturligt icke
i den ställning de intaga såsom bankens målsmän tillstyrka eftergifter,
hvaremot fullmägtige i afseende på sjelfva faktum äro af samma åsigt
som utskottet.

Frågan är för ringa för att här hålla långa tal, men för personen,
som det gäller, är den visst ej ringa, och när man här velat uteslutande
juridiskt bedöma saken, hade man kanske äfven bort erinra
sig, att det förekommer i domarereglerna åtskilliga anvisningar åt domaren,
huru han skall förfara. Bland annat heter det der, att »all
lag bör med beskedlighet drifven varda: förty högsta rätt är största
orätt, och nåden måste vara med rätten». Förfar man så i förevarande
fall, kan man ej vara tveksam om beslutet. Mannen i fråga får
tillräckligt plikta för sin obetänksamhet, om man låter honom ersätta
hälften.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson: I öfverensstämmelse med den föregående ärade

talaren och på de skäl, som af honom och utskottet anförts, får jag
vördsamt yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält och sedan på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo bankoutskottets den 24 och 26 i denna månad
bordlagda memorial n:o 9, i fråga om användandet af riksbankens
vinst för år 1889.

Herr Sandberg: På grund af röstsiffrorna vid voteringarna

inom Riksdagens båda kamrar i fråga om beloppet af anslaget för
nästa år till fortsättande af stambanan genom öfre Norrland kan man
taga för afgjordt, att det högre beloppet kommer att vid den blifvande
gemensamma voteringen beviljas. En gifven följd häraf blir, att befintliga
tillgångar komma att visa sig otillräckliga, och att ny upplåning
måste ske. För att så vidt någonsin möjligt är minska behofvet

Lördagen den 29 Mars.

11 N:0 20.

af sådan upplåning, fördristar jag mig att nu i kammaren liksom -Ang. bankoförut
inom bankutskottet yrka, att för denna gången hela bankovinsten vmst^l^van''
må öfverlemnas till statsverket. Att bibehålla hela eller halfva vinsten

i riksbanken, der åtminstone för närvarande icke ens en afkomst af
två procent kan beredas dessa medel, under det att man på annat håll
upplånar penningar mot tre och en half procent, är åtminstone enligt
vanligt menskligt förstånd ingalunda finansielt klokt. Ett sådant tillvägagående
påminner mig om ett original i min hembygd, sqm upplånade
penningar i en sparbank mot 6 procent och sedan deponerade
de lånta medlen i en annan penningeinrättning mot fyra procent.
Alla sakkunnige medgifva, att riksbanken för det närvarande icke har
det minsta behof att bibehålla någon del af förra årets vinst, äfvensom
att, i händelse mitt yrkande skulle bifallas, det likväl icke förefinnes
någon den minsta svårighet för riksbanken att utan den
s. k. förstärkning, som, temligen origtigt, anses ligga i bibehållande
af större eller mindre del af bankovinsten, inrätta nya afdelningskontor,
i fall sådana skulle af Riksdagen beslutas.

(Forts.)

Herr Samzelius: Jag var verkligen icke beredd på att ett så dant

yrkande skulle framställas, som att hela bankovinsten skulle öfverlemnas
till statsverket, Något förslag i det afseendet har nemligen
icke blifvit väckt, hvarken af KoDgl. Maj:t eller af bankoutskottet
eller af enskild motionär, och jag är derför tveksam om ens proposition
kan framställas på ett så beskaffadt yrkande. Men jag är i
sjelfva saken till en del af samma åsigt som den siste ärade talaren.
Mig förefaller det verkligen också såsom en misshushållning att, när
staten behöfver medel för fortsättande af sina jernvägsbyggnader, man
skall nödgas upplåna en del deraf till minst 31/2 %, under det man
ackumulerar medel i riksbanken, som lemna mindre än 1 %. Men
då Kongl. Maj:t äskat, att för statsverkets behof endast ungefär hälften
af bankovinsten skulle till statsverket öfverlemnas, tror jag, att
det är klokast att stanna dervid. Andra Kammaren har nemligen,
efter hvad mig blifvit meddeladt, redan fattat beslut i öfverensstämmelse
med utskottets förslag, och jag tror, af flera skäl, att det är
bäst att Första Kammaren äfven håller sig dervid. Såsom en opinionsyttring
och iakttagande af eu klok hushållning äfven i förevarande
fall instämmer jag gerna i de flesta skäl, som af den siste talaren andraga,
men det oaktadt synes mig försigtigheten bjuda att icke blottställa
sig för möjligheten att i en blifvande gemensam votering kunna
förlora alltsammans. På denna grund torde det vara klokast att nu
bifalla utskottets förslag, hvarpå jag vördsamt far framställa yrkande.

Herr Stråle instämde i detta anförande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr grofven
och talmannen, att i afseende på nu förevarande memorial yrkats,

N:o 20.

Lördagen den 29 Mars.

dels att hvad utskottet deri föreslagit skulle bifallas, dels ock, af herr
Sandberg, att riksbankens vinst för nästlidna år skulle i sin helhet
till statsverket öfverlemnas.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasätta än- Föredrogs å nyo lagutskottets den 24 och 26 innevarande mars
dringar i bordlagda utlåtande n:o 34, i anledning af väckt motion om vissa
grufvestadgan. ändringar i gällande grufvestadga.

Herr Lundström: Då jag hyser någon tvekan, om det af mo tionären

främlagda förslag till förändring af 21 § i grufvestadgan bör
utan inskränkning och i så vidsträckt mån som lagutskottet föreslagit
bifallas, har jag ansett mig skyldig meddela skälen för denna min tvekan.

Paragrafen 21 innehåller, såsom bekant, bestämmelser om de arbeten,
hvilka böra vara verkstälda, innan utmål får läggas. Den bestämmer
i det afseendet, att fyndigheten skall vara blottad och att
prof på malm skall hafva erhållits. Utskottet föreslår nu det tillägget,
att »utmål för inmutad fyndighet skall anvisas, så snart prof af
malmen erhållits genom s. k. diamantborrning i vittnens närvaro, äfven
om fyndigheten icke är blottad.» Då nu jordegaren måste vid utmålsläggningen
bestämma, om han vill deltaga för sin andel, så framställer
sig för mig den frågan: blir genom denna förändring af paragrafens
lydelse jordegarens rätt i det afseendet bättre eller sämre? Får han
härigenom större eller mindre upplysningar om malmlagrets beskaffenhet,
än han genom nu gällande stadganden kan erhålla? Jag erkänner,
att i många fall kunna upplysningarna blifva mycket bättre än för
närvarande. Så t. ex. i det af utskottet omnämnda fall, då två utmål
skola utläggas bredvid hvarandra och malmen endast i det ena af
dessa uppgår i dagen, men stupar in under det andra. Om man då
i det angränsande utmålet genom diamantborrning funnit samma malm,
är det klart att den sträcker sig äfven under detta utmål, och då är
dagöppning der öfverflödig. Många andra liknande fall kunna utan
tvifvel förekomma, men ofta inträffar ock motsatsen, då genom det
föreslagna stadgandet upplysningarna om malmens läge och beskaffenhet
skulle blifva mindre än för närvarande, hvarpå jag torde fa anföra
ett och annat exempel.

En bland de vigtigaste omständigheterna för en malms brytbarhet
är lagrets Drägtighet eller bredd. Jag tror icke att denna kan
utrönas genom en enda diamantborrning, som naturligtvis ej behöfver
gå vidare, än att ett enda malmprof erhålles. Mägtigheten är dock
af så stor betydelse, att om en jernmalm, åtminstone i vår bergslag,
ej har större bredd än en eller annan fot, är den icke brytvärd, den

Lördagen den 29 Mars.

13 N:0 20.

(Forts.)

må för öfrigt vara så vacker som helst. Man kan invända, att äfven Ifrågasätta änmed
nuvarande stadganden man icke alltid kan få reda på mägtighe- dr^n9^ *

-r-, , , ° . o .. . .f i ° . qrufvestadqan.

ten. Det ar sant, om den ar något sa nar stor, men ar den ringa,
kan den ju alltid utrönas, och då har jordegareu ett säkert faktum,
efter hvilket han kan finna, om malmen är brytvärd eller icke.

Icke heller tror jag, att de upplysningar om malmens läge, som
erhållas derigenom, att man med diamantborr ur bottnen af eu vattenfyld
grufva lyckats upptaga ett litet malmprof, på något sätt kunna
jemföras med dem, som skulle fas, om grufvan varit tömd och dess
botten och väggar tillgängliga för undersökning.

Jag vill gerna vara med om det föreslagna tillägget i alla de fall,
der det kunde medföra åtminstone så stora upplysningar om malmens
läge, som genom nuvarande stadga erhållas. Men jag är tveksam om
dess lämplighet äfven i de fall, då deraf erhållna upplysningar blifva
mycket mindre än för närvarande. När grufvestadgan sist förekom i
riksdagen, hörde jag till dem, som ansågo, att inmutningsrätten ännu
var behöflig, och jag står fortfarande på den ståndpunkten, men jag
tror också, att inmutarens rättigheter icke böra ökas, så att berättigade
klagomål deröfver kunde af jordegaren anföras. Om således
detta stadgande nu kunde införas så, att det vore tillämpligt i vissa
fall, der som sagdt upplysningarna blefve större, har jag intet deremot,
men eljest anser jag det betänkligt nu antaga detsamma.

I afseende på de af utskottet föreslagna tilläggen till 39 §, att
profborrning, vare sig för hand eller maskin, vissa nybyggnader och
reparationer samt länspumpniug af grufva, der den så verkställes, att
det med densamma afsedda ändamål uppnås, att alla dessa arbeten
skola kunna anses såsom försvarsarbeten, har jag intet att erinra, i
synnerhet som jag tror, att de redan nu vanligen anses så, och att
möjligen ett förtydligande kan vara behöflig! och lämpligt. Men mot
utskottets hemställan, att äfven magnetiska mätningar, som bevisligen
utförts inom den tid, under hvilken arbetsskyldigheten eljest skolat
fullgöras, skulle anses såsom försvarsarbete, hyser jag någon tvekan.

När år 1885 grufvestadgan skulle börja tillämpas, hade bergstjenstemännen
ett sammanträde i Stockholm för att ena sig om det sätt,
hvarpå den borde tillämpas i ena eller andra fallet, och då gjorde sig
den åsigten allmänt gällande, att sådana magnetiska mätningar icke
borde anses såsom försvarsarbete, bland annat derför, att deras värde
beror så mycket på det sätt, hvarpå de utföras,ooch det dessutom var
ganska svårt att kontrollera detta utförande. Åtminstone föreställer
jag mig, att, om ett sådant stadgande skulle införas, det borde tilläggas,
'' att dessa mätningar skulle vara utförda af fullt kompetenta personer
samt hafva kommit så långt, att eu karta på grund af dem
blifvit upprättad. Endast i det fallet kan man anse, att dylika mätningar
verkligen kunna medföra någon nytta för det kommande grufarbetet.

Jag har ansett mig böra framställa dessa betänkligheter, men då

N:o 20. 14

Lördagen den 29 Mars.

Ifrågasatta än- utskottet endast bar föreslagit »att Riksdagen ville, med anledning af
äring ar % moti0nen, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
3 (Forte 0C^ Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i grufvestad(
'' gan» o. s. v., och då möjligen dessa ändrade paragrafer kunde redi geras

så, att de olägenheter jag befarar kunna förekommas, så vill jag
för närvarande icke framställa något yrkande. •

Herr Ekman: Den föregående ärade talaren slutade med att

icke framställa någon anmärkning mot utskottets förslag om aflåtande
af skrifvelse till Kongl. Maj:t, oaktadt han ganska tydligt utvecklat
de stora betänklig!]eterna mot sådana stadganden, som utskottet föreslagit,
att man i den skrifvelse, som möjligen kommer att aflåtas,
skulle hos Kongl. Maj:t begära. Jag delar till fullo samma betänkligheter,
och tror derför, att tillräckliga skäl finnas för att yrka afslag
på en skrifvelse, som efter mitt förmenande icke stöder sig på tillräcklig
utredning om behofvet af de förändrade stadganden, som motionären
föreslagit. Jag vill gerna likasom den föregående talaren
medgifva, att, när en inmutare underkastar sig de dryga kostnaderna
för verkställande af undersökning af en malmfyndighet medelst diamantborrning,
det fins en så stor sannolikhet för befintligheten af en brytvärd
malmtillgång, att detta dyra arbete må kunna under sådana förhållanden
få anses vara lika mycket värdt som ett vanligt försöksarbete.
Men deremot tror jag, äfven i likhet med honom, att de föreslagna
magnetiska mätningarna, hvilka fordra en ganska stor sakkunskap
för att kunna verkställas på sådant sätt, att de blifva verkligen
upplysande, icke böra få tillerkännas samma värde som ett verkligt
försöksarbete.

Slutligen ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att
genom införandet af sådana bestämmelser, hvarom nu är fråga, kan
den tidpunkt ganska väsentligt uppskjutas, då det blir skyldighet för
jordegaren att afgifva sitt yttrande, huruvida han vill deltaga i ett
grufarbete eller derifrån afstå. Och det är verkligen icke för en jordegare
alldeles likgiltigt, om en person kommer och gör inmutning på
hans egor och sedan under loppet af kanske flera år genom verkställande
af arbeten, som egentligen icke medföra någon synnerlig kostnad,
hvilket kunde blifva fallet med magnetiska mätningar, utförda af
en mindre sakkunnig person, uppehåller tiden, hvarunder oro i sinnena
inom den ort, der en malmfyndighet anses vara upptäckt, som
skulle kunna tillskynda ortens befolkning fördelar, ofta föranleder ganska
stora spekulationer — icke alltid till fördel för ortens invånare.

Jag tror, att den fråga, hvarom utskottet i det föreliggande betänkandet
yttrat sig, kan behöfva att åtskilligt mera utredas, innan
Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåter någon skrifvelse, och vågar jag derför
anhålla, att kammaren för det närvarande, i det skick frågan nu
föreligger, behagade afslå skrifvelseförslaget.

15 N:o 20.

Lördagen den 29 Mars.

Herr Wmrn: Jag vill blott erinra derom, att den grufvestadga, Ifrågasätta an dorn

gälde före den Bistå, både ingen tidsbestämmelse, inom hvilken det ^Zgan.
för utmals anvisande erforderliga arbetet skulle vara fullboidadt, utan (portg)
innehöll endast, att ansökan om utmålsläggning skulle göras så snart
den augifna fyndigheten blifvit gjord åtkomlig. .Således var tiden derför
mycket obestämd. Nu har den blifvit begränsad till tre ar från mutsedelns
utfärdande. Frågan är nu, hvilka arbeten skola göras; och
efter hvad deu förste talaren, trots alla de betänkligheter han hyste,
dock tillkännagaf, kan det väl knappast finnas något tvifvel derom,
att de ifrågasatta arbetena kunna och böra vara nyttiga. Jag hemställer
då, om det är skäl att säga det denna fråga är så litet utredd,
att det ej fins anledning begära ett förslag af Kong!. Maj:t. Naturligtvis
kommer det i sådant fall att bli en vida utförligare utredning,
innan det kan komma i fråga, att Riksdagen fattar sitt beslut i ämnet.

Men, såvida i hvad motionären föreslagit ligger något, som motsvarar
det arbete som är föreskrifvet, bör det undersökas.

För min del kan jag väl ej misstänkas att vilja gynna inmutaren
på jordegarens bekostnad, då jag på sin tid arbetade för att det matte
tillkomma jordegaren ensam att upptaga malmen eller icke, emedan
jag var öfvertygad om, att det arbete, som behöfde astadkonunas, da
skulle ske, och att inmutningsrätten derför var obehöflig. Men sedan
denna nu blifvit medgifven och försvarsarbetet skärpts, tror jag, att
man bör vara tillmötesgående och, der verklig nytta gjorts, vara nöjd.
IJufvudsaken för försvarsarbetet förekommer enligt min åsigt i det
sista momentet af 39 §, der det heter, att det »skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.» Så bör val ock det för utmals erhållande erforderliga
arbetet betraktas. Sker det, bör man enligt mitt förmenande vara belåten;
och jag tror, att hvad som här blifvit framstäldt synnerligast i
afseende på diamantborrning är af natur att grundligt böra undersökas
och, om det kan anses tillfyllestgörande, också böra tillåtas. Derför
kan jag icke annat än förorda bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande utlåtande hemstält
och sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bergström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande n:o
34, röstar

Ja;

N:o 20. 16

Lördagen den 29 Mars.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunuos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 16;

Nej — 39.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 24 och 26 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Ivongl. Maj:t med anhållan
om föreskrifter för kronofogdar och länsmän att i vissa fall
skriftligen underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna sammanträden,
bifölls utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial:

n:o 45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel;

n:o 46, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till stambanan genom öfre
Norrland; och

n:o 47, med förslag till åtskilliga stadganden. hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

bevillningsutskottets memorial n:o 6, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande 1 punkten af utskottets betänkande n:o 3
angående allmänna bevillningen;

lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 35, i anledning af Andra Kammarens återremiss af utskottets
utlåtande n:o 26 öfver väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
rätt för utländing att besitta fast egendom i riket;

n:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878;

Lördagen den 29 Mars.

17 N:o 20.

n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i
förordningen om allmän flottled den 30 december 1880;

n:o 38, i anledning af väckt motion om ändring i gällande stadganden
angående lagfart å fång till fast egendom; samt

n:o 39, i anledning af väckta motioner om ändringar i skiftesstadgan
den 9 november 1866; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af motion beträffande helgon skyiden.

Herr Stråle erhöll på begäran ordet och yttrade: Hindrad att Ifrågasätta än vara

närvarande vid remissen af Andra Kammarens tillfälliga utskotts dringar i gälutlåtande,
angående försäljningen af vin och maltdrycker m. m., an- ^anfe bestämhaller
jag att fa yttra nagra ord. . _ del med vin och

Kiksdagens Andra Kammare har för sin del beslutit att i skrifvelse maltdrycker.
till Kong! Maj:t anhålla om den bestämmelse, att försäljning af maltdryck,
vare sig till aflindning eller förtäring på stället, icke må i
stad eller på landsbygd förenas med annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras; och att rätt till minuthandel med
maltdrycker må förvärfvas i samma ordning, som är stadgad för rätt
till utskänkning.

Jag delar det varma intresse, som visar sig för vidtagande af
åtgärder till nykterhetens befrämjande; men jag befarar att ett odeladt
bifall till nyssnämnda beslut skulle, i stället för att gagna, snarare
motverka det eftersträfvansvärda målet.

Ganska allmänt har hittills antagits, att i Sverige, som icke producerar
vin, maltdryck, måttligt begagnad, utgjorde ett lämpligt surrogat
för bränvin.

Också har bruket, särskildt af Öl vid middagsmåltid, år efter år
i högst väsentlig grad tilltagit och ingått uti en stor del af befolkningens
vanor.

De missbruk, åtskilliga landthandlande tillåtit sig att under skydd
af rätt till utminutering högst betänkligt främja, en visserligen olaglig,
men icke alltid bevislig utskänkning •—- äfvensom, dock icke såsom
jag numera tror, ölkrogar, hvarom dock icke här är fråga — hafva
framkallat en stark, till en viss grad fullt berättigad rörelse hos Sveriges
befolkning; men må man tillse, att icke genom missbrukets hämmande
äfven det lofliga bruket förhindras, en följd, som kanske skall
i sin ordning leda till en annan reaktion i motsatt rigtning.

Först vill jag anmärka, att beträffande förevarande bestämmelse
eu stor skilnad emellan stad och land förefinnes. Den ändrade bestämmelsen
skulle sannolikt icke vara så ofördelaktig för bryggerierna

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 20. 2

N o 20. 18

Lördagen den 29 Mars.

Ifrågasatta än-i stad, åtminstone i större städer, men deremot på många ställen
dringar i gäl- verka derhän, att landtbrygg erier till afsalu måste upphöra.
meker om han- JtLtt misstag tror jag att man begär, om man torestaJler sig, att
del med vin och efter den föreslagna ändringen rätt till utminutering af maltdryck skulle
maltdrycker, mera allmänt på landet beviljas af kommunalmyndigheterna och om
(Forts.) den beviljades, att rörelsen, bedrifven utan annan loflig handel, kunde
bära sig.

Högst antagligt synes det vara, att utminutering af maltdrycker
på landsbygden blefve undantag och omöjligheten att inom socken
få köpa maltdryck det allmänna förhållandet.

Härvid bör en synnerlig uppmärksamhet egnas åt den frestelse
till lagbrott, som det föreslagna anordnandet skulle medföra.

Vi veta alla huru det förr tillgick mångenstädes, då landthandlande
fingo utan inskränkning sälja vin. Minnet af vin med det ståtliga
namnet »la grande liberté» fortlefver nog.

För närvarande, då drickesförsäljningen är fri och så vidt jag vet
bedrifves utan större olägenhet, säljes dricka såsom verkligt dricka.
Prisskilnaden med Öl, då det inom socken finnes att tillgå, är ej sä
stor, att synnerlig frestelse uppstår.

Der tillfälle på landet att få köpa Öl borttages, komma antagligen
många försök att göras att utskänka en med tillsats försedd drickesvara,
möjligen mera eller mindre skadlig, men antagligen med starkare
alkohol än 2 procent.

Och huru på landsbygden kontrollera alkoholhalten; huru i erforderlig
mån bevisa lagöfverträdelser?

Medgifvas måste emellertid, att nuvarande rätt för landthandlande
att buteljvis utminutera maltdryck fortfarande kommer att leda till
missbruk och att inskränkning till en viss minimiqvantitet bör egarum.

Denna inskränkning i fråga om vin är bestämd till 10 liter; men
med afseende derå att maltdryck icke länge håller sig oförändrad,
särdeles under den varmare årstiden, lärer nämnda qvantitet vara för hög.

Mitt förslag är derför att landthandlanden må fortfarande utminutera
maltdryck, men endast till en viss minimiqvantitet.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamt.

På gjord proposition beslöt Första Kammaren, att detta yttrande
finge öfverlemnas till kammarens tillfälliga utskott n:o 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Tamm, Hugo,
från den 29 i denna månad till den 9 nästinstundande april, grefve
Ehrensvärd från och med den 5 till och med den 18 i sistnämnda
månad samt herr Pehrsson under fjorton dagar från denna dag.

Tisdagen den X April.

19 N:o 20.

Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 1 April.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 24 sistlidne mars.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna .under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. ecklesiastikdepartementet.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 29, till Konungen, i anledning af kongl. maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af 74 § regeringsformen.

Vid föredragning af statsutskottets den 29 sistlidne mars bordlagda
memorial:

n:o 45, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen till riksstatens ijerde hufvudtitel,

N:0 20. 20

Tisdagen den 1 April.

n:o 46, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till stambanan genom öfre
Norrland, och

n:o 47, med förslag till åtskilliga stadgande^ hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontor^,

godkändes de föreslagna voteringspropositionerna och bifölls hvad
utskottet hemstält.

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 29 nästlidne mars
bordlagda memorial n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande 1 punkten af utskottets betänkande n:o 3, angående allmänna
bevillningen, godkändes den i memorialet föreslagna voteringsproposition.

Föredrogs och ladcs till handlingarna lagutskottets den 29 sistlidne
mars bordlagda memorial n:o 35, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af utskottets utlåtande n:o 26, öfver väckt motion
om ändrad lagstiftning rörande rätt för utländing att besitta fast egendom
i riket.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 29 nästlidne mars bordlagda utlåtanden n:is 36—39
och Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtande
n:o 5.

Justerades fyra protokojlsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,53 e. m.

In fidem

A. von Krusensfjerna.

Onsdagen den 2 April

21 N:o 20.

Onsdagen den 2 April.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. in.

Justerades protokollet för den 26 sistlidne mars.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, dels att herr Bergström
låtit anmäla, att han i följd af illamående vore hindrad att närvara
vid dagens sammanträde, dels ock att herr Smith insändt ett läkarebetyg,
enligt hvithet han, som vistades i London och till följd af sjukdom
måste undergå eu operation, vore urståndsatt att egna sig åt
riksdagsgöromålen förr än i slutet af nästinstundande juni.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 28, till Konungen, angående inrättande af industrilotterier.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 sistlidne mars
och den 1 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 36, i anledning
af väckt motion om ändring i stadgan angående skjutsväsendet den
31 maj 1878, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 nästlidne mars och under Ifrågasatt ängårdagen
bordlagda utlåtande n:o 37, i anledning af väckt motion^9e^{^0''af{
om ändrad lydelse af 7 § i förordningen om allmän flottled den 30 n%mäTflottled.
december 1880.

N:o 20. 22

Onsdagen den 2 April.

Ifrågasatt än- Herr Unger, Magnus: Motionären, som är af opasslighet för ninlnmiZu

^nt^rac* att bär närvara, har anmodat mig att uttala den åsigt, hvilken
mäTfotled ~ iemväl öfverensstämmer med min egen, att det hade varit ensidigt,
(Forts) a^ lagutskottet ansett sig kunna och böra i kong], förordningen om
allmän flottled föreslå ett tillägg i det syfte, som motionären hemstält,
helst som den af honom påpekade och af lagutskottet jemväl såsom
origtig betecknade lagtillämpning icke är allenastående, utan, efter
hvad jag haft tillfälle inhemta, flere gånger förekommit uti ett par
län i Norrland.

Jag har här en resolution af år 1885, der Konungens befallningshafvande
anmodar eu kapten vid väg- och vattenbyggnadscorpsen att
gorå undersökning, »huru vida för flottleden erforderlig mark och annan
lägenhet blifvit för flottledens räkning i laga ordning förvärfvad.»

Med anledning deraf afgaf samme kapten ett yttrande, deri han
säger, att, med afseende å byggnader, vore allt väl, »men då deremot
de intyg, sökanden kunnat förete, icke gifva vid handen, att den för
flottleden erforderliga mark och annan lägenhet blifvit för flottledens
räkning i laga ordning och på ett för dess framtida, ostörda begagnande
tryggande sätt förvärf vad», så afstyrka- han flottledens öppnande.

Hvar och en lärer väl finna, huru olämpligt det är, att en kapten
vid väg- och vattenbyggnadscorpsen blir anmodad att ingå och ingår
i pröfning, huru vida upplåtelse af jord skett i »laga ordning» och
»på ett för framtiden betryggande sätt».

En annan Konungens befallningshafvande förordnade år 1886
samme kapten att afsyna en flottled, »börande dervid jemväl noggrant
utredas, om och på hvad sätt för flottleden erforderlig mark
förvärfvats». Denna praxis har sålunda temligen ofta förekommit i
de två anförda länen. Det hade derför, såsom sagdt, varit önskligt,
att ett tillägg hade föreslagits af lagutskottet, men då utskottet nu i
alla fall med bestämdhet uttalat sitt ogillande af den praxis, som här
blifvit påpekad, har jag, för min del, icke något yrkande att göra,
utan hoppas jag att utskottets här gjorda uttalande skall vara tillräckligt
att för framtiden undanrödja den ifrågavarande origtiga lagtillämpningen,
som ländt både menigheter och enskilde till stort förfång.

Herr Claeson: Då den föregående talaren icke gjorde något

yrkande, kunde det måhända icke vara nödvändigt att yttra sig i
denna fråga. Lagutskottet har, såsom dess betänkande utvisar, i likhet
med motionären, ansett, att stora olägenheter kunna uppstå genom
ett sådant förfaringssätt, som hos någon Konungens befallningshafvande
skulle hafva egt rum vid tillämpningen af lagen i fråga. Då emellertid
den nuvarande lagen icke kan anses gifva anledning till en sådan
tolkning och då den högsta myndigheten ännu icke haft att pröfva och
således ej heller uttalat sitt godkännande af en sådan lagtolknings -

Onsdagen den 2 April.

23 N:o 20.

åtgärd af Konungens befallningshafvande, torde det icke vara af nöden Ifrågasatt änatt
göra det föreslagna tillägget. äring i fsrord Jag

får derför yrka bifall till lagutskottets afstyrkande hemställan.flottied''

Herr Unger, Magnus: Jag har icke någon anmärkning att ^ ^

göra emot lagutskottets hemställan i detta fall, men då herr Claéson
talat derom, att någon öfverordnad myndighet icke skulle gillat ett sådant
förfarande af Konungens befallningshafvande som det af motionären
omförmälda, beder jag få upplysa, att en öfverordnad myndighet
en gång, som jag känner till, synes hafva gillat en sådan origtig
lagtillämpning af Konungens befallningshafvande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll
tet i nu förevarande utlåtande hemstält.

kammaren hvad utskot -

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 sistlidne mars
och den 1 innevararande april bordlagda utlåtande n:o 38, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande stadganden angående lagfart
å fång till fast egendom, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskott Ifrågasatt äratets
den 29 nästlidne mars och under gårdagen bordlagda utlåtande äring af 13 §
n:o 39, i anledning af väckta motioner om ändringar i skiftesstadgan * sWtesst»ä
den 9 november 1866. <jan''

1 jmnkten.

Herr Helander: För den händelse att stillatigande skulle tydas

såsom instämmande med utskottet, måste jag, då jag icke kan vara
med om ett sådant instämmande, yttra några ord i denna sak, dess
hellre som jag gjort detsamma i en annan sak, som mycket nära sammanhänger
med den nu förevarande frågan, nemligen då det redan för
40 år tillbaka var fråga om att inrätta särskilda landtmäteridistrikt, i
hvilka hela landet skulle indelas och hvarje distrikt förses med
eu på eget ansvar arbetande landtmätare. Jag var visserligen icke
med om en sådan reform, emedan jag icke kunde finna någon möjlighet
att på ett tillfredsställande sätt ordna distriktsindelningen, då
man icke hade någon rättelse af hvad som i landtmäteriväg återstod
att göra, men jag, så väl som alla öfrige, vare sig att de voro för
eller emot distriktsindelningen, så vidt jag nu kan påminna mig, hade
den uppfattningen, att 13 § i skiftesstadgan vore särdeles olycksbrin -

N:0 20.

Ifrågasatt än
äring af 13 •
i skiftesstadgan.

(Forts.)

24 Onsdagen den 2 April.

-gande, hyilket motionären äfven, såsom det tyckes mig, ganska tyd ■

ligt påvisat. Det händer nu ganska ofta, till följd af detta stadgande,
att en skickligare landtmätare har mycket ringa sysselsättning, då en
mindre skicklig ganska ofta och i regeln har mera att göra. Och
stadgandet leder till den stora oformligheten, att, när det är fråga
om pension för kommissionslandtmätare eller om deras befordran, då
det lägges särskild vigt på hvad de hafva uträttat i tjensten, den
mindre skicklige kan visa större arbetsqvantitet än en annan kan göra.
Jag kan icke heller finna, att lagutskottet framstält något egentligt
skäl för sin mening, utan blott sagt, att det icke funnit ändringsförslaget
vara lämpligt. Måhända skulle skälet vara det, att lagutskottet
säger, att »landtmätarne hafva ju — såsom ock benämningen kommissionslandtmätare
antyder — att efter uppdrag tillhandagå enskilda
paiJer». Lagutskottet synes således hafva den tanken, att benämningen
kommissionslandtmätare skulle härröra af ett uppdrag,- liknande
det, som man tär i vanlig kommission; men utskottet misstager
sig häri helt och hållet. Benämningen kommissionslandtmätare har
sin egen historia. Den uppkom nemligen till följd deråt, att det år
1684 befans nödigt att låta uppmäta åtskilliga af Sveriges dåvarande
landskap, hvilka icke numera tillhöra landet. Det bildades då en s. k.
mätningskommission. Första gången utgjordes den af 30 landtmätare,
hvilka skickades till Ingermanland, Estland och Linland för att geometrice
afmäta genom reduktionen indragna gods och tillika geografiskt
affatta hela landskapen. De landtmätare, som arbetade i denna
kommission, kallades kommissionens landtmätare. Sedermera tillsattes
flere dylika kommissioner med ett ansenligt antal landtmätare. Detta
fortgick ända till år 1747, då en kommission skickades till Finland,
för att äfven uppmäta detta land. Dessa kommissioners arbeten pågingo
ungefär en mansålder, eller åtminstone omkring 70 år. Extra
ordinarie landtmätare ingingo i kommissionerna; och då det blef liera
kommissioner, kallades deras alla landtmätare för kommissionslandtmätare.
Det ansågs för öfrigt vara en befordran, då extra ordinarie
ingick i mätningskommission, hvarför ock slutligen de extra kallades
för vice kommissionslandtmätare. Det är i korthet historien om benämningen
kommissionslandtmätare.

Då det är ganska sannolikt, att intet nu kommer att göras vid
denna sak, helst det ser ut som motionären icke heller vill yttra sig,
skall jag nöja mig med att hafva antydt detta, då jag ingalunda kan
vara med om den åsigt, som lagutskottet här uttalat.

Herr Claeson: Om man ser på ordalagen, är det icke någon

stor skilnad mellan motionärens förslag och den nu gällande skiftesstadgan.
Denna tillägger nemligen redan Konungens befallningshafvande
rätt att pröfva, hvilken landtmätare skall förordnas, i fall stridighet
derom inom skifteslaget uppkommit. Motionären vill utsträcka
denna rätt äfven till det tall att icke alla deltagarne i ett skifteslag

Onsdagen den 2 April.

25 N:o 20.

yttrat sig, rörande den föreslagne skiftesmannen, hvilket i fråga om Ifrågasatt anstöta
skifteslag ofta måste inträffa. Jag tror dock, att man bör hålla dr}n9 “/ 13 8
fast dervid, att skiftesdelegare i regeln sjelfva fa välja den landtmä- 1 s ^ss a
tare, till hvilken de hysa förtroende, och att såsom sådan den må (Forts)
anses, mot hvilken s val ingen enda röst höjts inom skifteslaget. Det
är ju möjligt att den, som varit i tillfälle att blicka bakom kulisserna,
funnit, att nu gällande lag understundom gifver anledning till intrigspel,
men detta kan väl ej vara tillräcklig anledning att ändra en i
sig sjelf rigtig lag.

Jag hemställer om bifall till lagutskottets afstyrkande utlåtande.

Herr Widmark: Det var mig ingalunda oväntadt, att lagut skottet

skulle afstyrka min motion, likasom jag äfven förutsåg, att
den förste ärade talaren skulle höja sin stämma till försvar för densamma,
enär han, i likhet med mig, haft landtmäteriet till sitt hufvudsakliga
kall, och följaktligen mycket väl känner de olägenheter, som
det nuvarande vigilanssystemet om landtmäteriförrättningar medfört
så väl för sjelfva skiftesdelegarne som ock för landtmätarne. Jag har
i min motion icke vågat taga steget fullt ut utan låtit bestämmanderätten
i fråga om val af landtmätare förblifva hos skiftesdelegarne
samfäldt, i det jag endast föreslagit den ändringen i nu gällande lag,
att faktiskt och bevisligen alla delegare skola vara ense, för att icke
Konungens befallningshafvande skulle få efter pröfning förordna förrättningsman.
Då, såsom äfven den förste ärade talaren antydde, en
omorganisation af landtmäteriet nödvändigt också måste innebära en
förändring i delegarnes rätt att begära skifte, har jag ansett detta af
mig nu föreslagna ringa steg gå i den rätta rigtningen, och att det,
om det nu tages, skulle kunna underlätta de större och vigtigare.

Detta har varit motivet till min motion, hvarför jag vågar yrka
bifall till densamma.

Herr Helander: Det är visserligen sant, att, såsom en före gående

talare yttrade, under en senare tid den ändring i 13 § skiftesstadgan
vidtagits, att, när ansökningen är undertecknad af blott en
eller annan delegare, Konungens befallningshafvande är ålagd att i
länskungörelserna låta inhemta de öfrige delegarnes förklaring. Men
det vet man väl, huru i allmänhet allmogen högst ogerna, om icke i
största nödfall, underkastar sig att skrifva, och derför har också
följden blifvit den, att, med få undantag, regelmessigt den landtmätare,
som endast en delegare begärt, verkligen blir förordnad att verkställa
sökt förrättning. Jag har redan påvisat den olyckliga omständigheten,
att ifrågavarande lag gifver anledning till denna s. k. vigilans,
hvarigenom den landtmätare, som kanske sist af alla borde tå förrättningar,
skaffar sig sådana på det sätt, att han öfverenskommer med
en jordegare att helt och hållet eller delvis befria denne från landtmäteriarfvodet,
om han blott söker förrättningen. Man må i sjelfva

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 20. 3

N:o 20. 26

Onsdagen den 2 April.

Ifrågasatt än- verket icke så mycket undra på detta förhållande, då det här gäller
äring af 13 § en statens tjensteman, som icke har någon lön och således är satt i
1 S gmStad den ställningen, att han för att kunna lifnära sig och sin familj måste
(Forts) skaffa sig arbete. Men deraf har åter följden blifvit, att de skickligare
och mera noggranne landtmätarne icke, eller åtminstone mera
sällan än de öfrige, få arbete. Stadgandet i 13 § är, enligt min mening,
särdeles olyckligt, och det vore val, om Riksdagen godkände
det föreliggande ändringsförslaget.

Jag skall nu yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
motionärens förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr grofven
och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande
punkt hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen, samt förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Helander begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten af sitt
utlåtande n:o 39, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos, rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 19;
Nej — 27.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 2 April.

27 No 20.

Efter förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 29'' sistlidne mars och den 1 innevarande april bordlagda
utlåtande n:o 5, i anledning af motion beträffande helgonskylden, bifölls
utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 9, hvarefter på
framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att detta utlåtande
skulle uppföras på föredragningslistan till kammarens sammanträde
fredagen den 11 i denna månad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,40 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Rättelse

i Första Kammarens Protokoll N:o 18, anförande af herr öfverste II. Falk.

Sid. 37 rad. 3 nedifrån står: reserverade läs: nuvarande
» 38 » 7 uppifrån s> öfningskartor » öfversigtskartor

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.