RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 17.

Lördagen den 22 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs å nyo ock företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 11 och 12 i denna månad bordlagda betänkande n:o 3,
angående allmänna bevillningen.

1 punkten.

Herr Roman: Den princip, som ligger till grund för förevarande
motion, synes mig vara så rigtig, att det för mig är nästan oförklarligt,
att de af motionären föreslagna tilläggsbestämmelser till gällande
bevillningsförordning icke redan långt före detta blifvit af Riksdagen
beslutade.

Då jag nu går att bjuda skäl för denna min åsigt, ber jag att
till en början få i kammarens minne återföra ett i bevillningsutskottets
utlåtande n:o 2 vid 1887 års senare riksdag refereradt beskattningsmål,
deri kammarrätten och Kong). Maj:t sammanstämmande medgift
ett sågverksbolag afdrag i dess till bevillning uppskattade inkomst
för värdet på rot af alla de träd, som afverkats icke blott på
bolagets egna utan jemväl på dess arrenderade skogar, och detta på
den grund att trädens värde ansågs ingå i fastighetsbeviilningen.
Under förutsättning att Kongl. Maj:t icke sedan dess ändrat åsigt i
saken, och jag tror att så icke är händelsen, torde vi således stå
inför det faktum, att inkomst af skogsarrende eller, hvilket är precis
samma sak, inkomst genom utverkning eller försäljning af skog å
annans mark icke är enligt gällande bevillningsförordning beskattningsbar.
Men för ett sådant förhållande torde icke kunna anföras något

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 17. 1

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsavverkning
å
annans mark.

N:o 17.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsavverkning
å
annans mark.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

enda på rättvisa eller billighet gruudadt skäl. Trävarurörelsen är
sannerligen, särskildt för de äldre och större bolagen, så vinstgifvande,
att den hvarken behöfver, icke heller torde göra anspråk på den oförklarliga
ömsinthet, som uti ifrågavarande hänseende kommit den till del.

Så långt torde måhända de fleste af kammarens ledamöter gifva
mig rätt, eller att inkomst af skogsarrende bör beskattas.

Men då jag nu vidare påstår, att denna inkomst bör beskattas,,
der skogen är belägen, så torde måhända icke så många af dem, som
gifvit mig rätt i det förra hänseendet, äfven vilja medgifva rigtigheten
af detta mitt senare påstående. Jag skall emellertid söka att bjuda
skäl jemväl derför.

Om eu rörelse, sådan som skogsafverkningen med sina många
dervid använda, merendels främmande arbetare inom den kommun,
der rörelsen drifves, icke blott kommer i åtnjutande af alla de fördelar,
en kommun i allmänhet bereder sina medlemmar, utan derjemte
icke så sällan förorsakar denna kommun ökade fattigvårdsutgifter
i och för dessa arbetare, så frågar jag, om icke denna samma
kommun kan anses ega berättigadt anspråk på att af en sådan rörelse
utbekomma något bidrag till bestridande af sina utgifter? Ja,
svarar man, till följd af det nära samband, som förefins mellan kommunalbeskattningen
och inkomstbevillningeu till staten, kan det väl
synas principielt rigtigt att inkomst af skogsavverkning beskattas, der
skogen är belägen, men derför möta så många praktiska svårigheter,
att principen icke låter sig tillämpas. Mig synes det dock, som om,
derest en princip erkännes vara läglig, man icke får låta sig afskräckas
af de svårigheter, som möjligen kunna möta vid tillämpningen
af densamma. För öfrigt torde uti förevarande hänseende dessa
svårigheter icke vara så synnerligen stora, om man vågar gå dem
närmare in på lifvet. Jag skall försöka att genom ett exempel klargöra
detta. Eu person arrenderar ett skogsskifte, hvarå han afverkar
timmer, som han säljer till ett sågverksbolag. Vet man nu hvad han
betalat i arrende för skogen, och huru mycket han får för timret, så
torde det hvarken för honom sjelf eller för någon annan vara särdeles
svårt att räkna ut, huru stor inkomst han haft på sin afverkning.
Jag antager vidare, att samma sågverksbolag, som köpt den förres
timmer, sjelf, på grund af arrende, innehar ett intill dennes närbeläget
skogsskifte, och att bolaget för afverkningsrätten å sitt skifte betalt
samma köpeskilling och derå afverkar timmer till samma antal och
beskaffenhet som den andre. Jag frågar då, om man icke har deti
största sannolikhet för att sågverksbolaget på sin afverkning skall
gorå lika stor förtjenst som den andre på sin? Nej — svararman —
det är visst icke sagdt, ty man kan ju icke veta hvad bolagets förtjenst
blir förr än dess virke blifvit sågadt och försåldt. Jag vill deremot
påstå, att bolagets förtjenst på afverkningen, hvad pris det än
får för sin tillverkning, alltid förblifver densamma och jag skall söka
visa detta med ett annat exempel. Ett sågverksbolag försågar vid sitt
sågverk uteslutande köptimmer. Ett annat sågverksbolag åter försågar
timmer, som uteslutande är taget från egna arrendeskogar. Priset
på köptimret för det förra bolaget ställer sig t. ex. till i medeltal 2

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

kronor för stock. Till följd af billig köpeskilling för arrenderätten,
ställer sig deremot för det andra bolaget priset för dess timmer till
i medeltal endast 50 öre för stock. Jag förutsätter vidare att båda
bolagens tillverkning betingar samma pris. Om nu vid försäljningen
det förra bolaget på sin tillverkning gör vinst, så måste väl det senare
bolaget på sin tillverkning göra så mycket större vinst per stock som
skilnaden mellan 2 kronor och 50 öre. Gör åter det förra bolaget
förlust vid försäljningen af sin tillverkning, så blir gifvetvis det andra
bolagets förlust så mycket mindre pr stock som nyss nämnda skilnad,
eller med andra ord vinsten på afverkningen blir alltid ett plus,,
slutresultatet må blifva vinst eller förlust.

Häremot invänder man åter, att det ju strider emot hela andan
i vår bevillningsförordning att någon för inkomst af rörelse skall beskattas
för mer än sin verkliga, behållna inkomst, och att följaktligen
ett sågverksbolag som har vinst på afverkningen men förlust på sågverks-
eller exportrörelsen, icke heller bör erlägga bevillning för större
inkomst än dess slutliga, verkligen behållna inkomst. Denna princip
tror jag dock icke vara i bevillningsstadgan vare sig uttalad eller
genomförd. Der föreskrifves tvärt om uttryckligen, att jernvägs- och
kanalstationer samt bankkontor hvar för sig skola för inkomst bevillningstaxeras,
der de äro belägna. Bevillningsstadgan tillåter ju dessutom
att bergshandteringens särskilda grenar, grufvor, masugnar, stångjern-,
smides- och andra förädlingsverk må hvar för sig beskattas för
inkomst, äfven der de särskilda rörelserna äro i en hand förenade.
Jag skall taga ett annat exempel. Om en person, som drifver både
garfveri- och färgerirörelse, på den förra rörelsen förtjena!'' 5,000
kronor men på den andra förlorar lika mycket, så undrar jag, om
icke han, enligt bevillningsstadgan, både kan och bör beskattas för
sin inkomst å garfverirörelsen, ehuru hans behållna inkomst af båda
rörelserna sammantagna är ingen.

Jag har dessutom hört anmärkas, att skogsafverkningen i och för
sig icke lemnar någon behållning utan tvärt om endast medför utgifter.
Detta är i viss mån sant. Men med fullt lika fog kan ock sägas, att
icke heller sågverksrörelsen eller försäljningen i och för sig lemnar
någon vinst, och klart är ju att det i hvarje fall just är den råvara,
som afverkas, försågas och försäljes, på hvilken man har vinst. Jag
vill då fråga, om det kan anses vara med billighet och rättvisa
öfverensstämmande, att i beskattningshänseende icke ens den ringaste
hänsyn skall tagas till skogsafverkningen, fastän denna dock är
grundläggande för hela trävaruindustriens öfriga rörelsegrenar, och
utan hvilken dessa senare icke ens kunna tänkas existera?

Jag ber härefter att få åter något beröra de svårigheter, som
ansetts möta vid att beskatta skogsafverkningen, der skogen är belägen,
utskottet anser, att i det fall att afverkningen bedrifves af samma
person, som sedermera använder det afverkade timret till förädling,
“eu särskild beskattning af den inkomst, sjelfva afverkningen medfört
är praktiskt outförbar11. Det synes mig dock vara att alltför mycket
underskatta förmågan hos våra taxeringsmyndigheter. Har det för
dessa icke mött oöfverstigliga hinder att särskilt för sig beskatta

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
å
annans mark.
(Forts.)

N:o 17.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
ä
annans mark.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

inkomsten af bergshandteringens olika grenar, så kan jag icke förstå,
hvarför det. skall möta större svårigheter att på samma sätt förfara i
afseende på trävarurörelsens olika grenar. Utskottet håller emellertid
före att “för ett sågverksbolag, som må hända innehar afverkningsrättigheter
inom ett stort antal socknar, torde blifva skäligen svårt,
för att ej säga omöjligt, att kunna lemna tillförlitliga uppgifter å den
inkomst, som i hvar och en af de olika socknarna belöper å sjelfva
afverkningen." Men om jag icke är alltför illa underrättad, tror jag,
att det, åtminstone för de större sågverksbolagen, med deras ända in
i de minsta detaljer omsorgsfullt genomförda förvaltning, icke skall
möta så synnerligt stora svårigheter att i detta hänseende lemna i det
närmaste på öret fullständiga uppgifter. De farhågor utskottet härutinnan
hyser, torde således icke förtjena synnerligen stort afseende.

Utskottet uttalar derjemte den uppfattningen, att skogsafverkning,
bedrifven “såsom särskild näring d. v. s. så att det afverkade
virket säljes oförädladt“, redan nu skulle vara-beskattningsbar enligt
8 § bevillningsförorduingen. Denna uppfattning tror jag dock icke
stå väl tillsammans med den åsigt, som af Kongl. Maj:t uttalats i det
af mig nyss omnämnda beskattningsmål. Utskottets uppfattning i
denna del må emellertid vara rigtig eller icke, så utesluter den i allt
fall icke önskvärdheten och nödvändigheten af de tilläggsstadganden,
motionären föreslagit.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig, herr
grefve och talman, att yrka, det kammaren måtte, med afslag å
bevillningsutskottets hemställan, bifalla motionärens förslag.

Herr statsrådet friherre von Essen: Det torde icke vara obekant
för flertalet af kammarens ledamöter att den punkt, hvarom nu öfverlägges,
vid tillämpningen möter ganska stora svårigheter.

I följd deraf att de kommunala utskylderna allt mera stigit, har
det naturligtvis för kommunerna blifvit ett trängande behof att få
upptaga beskattningen i den ort, dit den hör, så att den kommunala
beskattningen verkligen kommer att utgå till följd af den inkomst,
som dragés inom dessa kommuner. Såsom kändt är dragas största
inkomsterna för sågverkens i Norrland räkning från de längre upp i
landet liggande fjellsocknarne, hvilka för dessa sågverk släppa till sina
skogar. Det är också tydligt, att den åsigten allt mera gör sig gällande,
att dessa socknar, som lemna det egentliga materialet till sågverkens
vinst, också måtte komma i åtnjutande af en del af den beskattning,
som deraf skulle härflyta. Man svarar mig nu, att staten
dermed icke har något att skaffa; dess skatter uttagas vid sågverken,
der de böra uttagas, men att den kommunala beskattningen är en
sak för sig. Man kan dock icke neka, att det ligger mycken billighet
uti, att staten beskattar föremålen, der vinsten i sjelfva verket
skördas, så att också den deraf beroende kommunala beskattningen
med någon grad af rättvisa skall utgå. Detta har väl ock varit lagstiftarens
mening, hvadan också nu gällande bevillningsstadga gifvit
anledning till den beskattning, som den föregående talaren omnämnde
i fråga om jernvägsstationer, bankkontor m. m.; och man synes allt

N:0 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m. 5

mera tendera dertill att söka fördela beskattningen så, att den träffar Om besTcattjust
den ort och den trakt, der den verkliga inkomsten utgår. Såsom «M«-exempel derpå kan jag omnämna, att inför Kongl. Maj:t mål före- ''‘sicogSafver]c.
kommit och äfven vunnits, der det satts i fråga att de ackord, som ning å
inom skilda socknar betalts till distriktsläkare, skulle upptagas såsom annansmarlc.
inkomster inom hvarje särskild socken, hvarigenom dessa läkares in- (,ors-l
komster fördelades på skilda kommuner, allt efter som de derifrån
härflutit.

Den nu föreliggande frågan är emellertid af synnerlig vigt för
Norrland. Jag anser det visserligen vara med rättvisa och billighet
förenadt, att kommunerna kunna, såvidt möjligt är, lå beskattningen
verkstäld der, hvarest inkomsten härflyter. Men en annan omständighet,
som gör det vigtigt att få denna fråga på något sätt löst, är
den, att sågverken vid många tillfällen framstäf preter^ion derpå,
att värdet af den råvara, stockar, som de behöfva, måtte fråndragas
vid beräkningen af deras egentliga behållning. Så sker ju ock hvad
jerntillverkningen beträffar, der t. ex. masugnarna beskattas på det
sättet, att värdet af råmalmen fråndrages såsom en utgift, och så
borde ske vid hvarje beräkning af inkomst. Men när det gäller sågverksrörelsen,
har det visat sig vara synnerligen svårt att göra detta
afdrag. Så är förhållandet, om t. ex. sågverksegaren begagnat sig
af egna skogar. Har han köpt afverkningsrätten för året och bevisar,
att han afverkat dessa skogar, samt betalt för dem ett visst pris, då
kan naturligtvis taxeringsmyndigheten medgifva rätt att afdraga värdet
af dessa skogar. Men har han köpt afverkningsrätten på 50 år och
derför erlagt betalning för flera år sedan, då är det mycket svårt att
säga, huru stor anpart af denna liqvid faller på hvarje stock, han
användt i sin rörelse. Kan han styrka, huru mycket han betalt, så
kan han få afdrag efter det pris lian då betalte. Men det är i allmänhet
svårt att beräkna eu sågverksegares nettoinkomst, då man
icke kan fullt exakt säga, huru mycket den råvara varit värd, som
han inköpt för sin rörelse. Förr gjorde man så, att han beskattades
för hvad som ansågs utgöra hans nettoinkomst, utan afräkning åt de
stockars värde, som han nedlagt i rörelsen. Detta har sedermera så
till vida ändrats, att, om han kunnat styrka, att han erlagt eu viss
liqvid för denna råvara, stockarna, han fått afdrag, såvida amortering
under föregående år skett, hvilket dock vanligen lärer vara fallet.

Nu anser jag, såsom jag nyss nämnde, det vara både rättvist och
billigt att söka åstadkomma en beskattning för den skogstillgång, som
skördas å annans mark i dessa aflägsna trakter, och detta icke blott
med afseende på den kommunala beskattningen utan äfven för att
vinna en rättvis fördelning af skatterna. Det var ock med hänsyn
dertill, som Kongl. Maj:t år 1883 för Riksdagen framlade en proposition
i syfte att åstadkomma eu sådan fördelning. Den afsåg att vid
skogsafverkning skogen skulle betraktas som lösöre i samma stund
den fäldes, hvarigenom skogsafverkningen träffades af en inkomstbeskattning.
Man anser ju i regeln att fastighetstaxeringen också
skulle omfatta skogsvärdet. Men det torde hvar och en veta, att sär -

N:o 17. 6 Lördagen den 22 Mars, e. m.

Om beskatt- skildt i Norrland så icke är förhållandet, och skulle man sätta i fråga

llomst “genom a.t.t nu träffa dcn ratta siffran genom att i Norrland höja taxeringsskogsafverk-
vardet på skogsegendomarne, så skulle man der ruinera alla de jordning
å an- egare, som för många år tillbaka sålt sin skogsafverkningsrätt. De
nans mark. skulle nemligen då träffas af dryg beskattning för skogar, som de
(Forts.) måhända för länge sedan sålt. Detta vore orimligt och orättvist.

Då återstår således icke något annat medel än att söka med skatt
träffa den skog, som afverkas. Detta afsåg också Kongl. Maj:t med
sin vid 1883 års riksdag framlagda proposition, med förslag till förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. Enligt
detta lagförslags § 8 mom. 2 skulle nemligen till inkomst af arbete
räknas, bland annat, “inkomst genom skogsafverkning eller torftägt å
egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom
försäljning af växande eller afverkad skog eller af torf." Detta afslogs
då af Riksdagen, och det årets bevillningsutskott framlade ett
förslag, ungefär lika lydande med det, som herr Farup nu upptagit,
men utskottet afstyrka Nämnde motionär föreslår nemligen att till
gällande bevillningsförordning, § 8 mom. 2 måtte fogas en punkt af
följande innehåll: “Inkomst genom skogsafverkning eller försäljning af
skog å annans mark", samt att till samma förordnings § 12 skulle
fogas ett så lydande moment: “Innehafvare af rätt till afverkning af
skog å annans mark; för inkomst deraf: der skogen är belägen."
Herrarne torde finna, att här uteslutande afses att beskatta afverkningen
på sådan skog, som är inköpt å främmande mark, och att
följaktligen afverkningen af skog på egen grund icke skulle af skatten
träffas. Detta låter, som om det vore rättvist. Men det har en olägenhet,
det torde nemligen i praktiken icke blifva fullt tillfredsställande,
hvilket jag genom ett exempel genast skall ådagalägga. Låtom oss
antaga att en person, som eger ett hemman, delar detta i tvänne
hälfter, säljer den ena hälften till Pål, men säljer endast afverkningsrätteu
till den andre, till Per, och behåller sjelf jorden. Enligt herr
Farups motion skulle då Per, som blott köpt afverkningsrätten, träffas
af beskattning för afverkad skog å annans mark, medan Pål, som äfven
blifvit egare till jorden, skulle gå fri från afverkningsskatten. Jag
fruktar, att en- lagbestämmelse, som skulle gifva anledning till ett så
besynnerligt förhållande, skulle väcka starkt missnöje i landet.

Med hvad jag nu yttrat, har jag endast velat antyda, att denna
fråga för mig eger ett mycket stort intresse, och att jag, för min del,
anser nödvändigt att man genom någon lagbestämmelse söker åstadkomma
en ändring i den rigtning motionären åsyftat, men att jag å
andra sidan tror, att hans förslag till frågans lösning icke är användbart
eller tillämpligt, emedan det skulle åstadkomma ännu värre orättvisor
än de nu öfverklagade. Med detta mitt yttrande har jag således
icke, för min del, velat motsätta mig den önskan, som här fått
sitt uttryck, och som äfven jag delar, att denna fråga en gång måtte
lösas, och jag skall icke undandraga mig att med densamma sysselsätta
mig. Men jag tror icke, att motionärens sätt att lösa den är
tillrådligt.

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Herr Widmark: Denna fråga kar redan vant före vid flera Om beskattTiksdagar,
ock jag kar alltid uppträdt ock bekämpat de förslag niotionärerna
i detta afseende framstält. __ skogsafverk I

den kändelse en skogsafverkning afser skogens användande ning å
till timmer, kolning, trämassa för papperstillverkning, eller annat, till annans mark.
direkt försäljning oförädladt, är detta en rörelse, som måste anses ( or 3'')
fullbordad, och som naturligtvis skall beskattas der denna rörelse
bedrifves. I och för detta fall behöfves icke någon lagförändring, ty
derom är redan stadgadt i nu gällande bevillningsförordning. År deremot
afverkningen stöld i samband med trävarurörelse, jernhandtering,
tillverkning af pappersmassa, snickerifabrik och dylikt, då representerar
sjelfva afverkningen ingenting annat än en utgift för tillverkningen.

Jag anser det derför vara principielt dugtigt att någon skall blifva
beskattad för en sådan utgift. Dessutom måste detta särskiljande af
beskattningen leda till stora praktiska svårigheter. Detta blir förhållandet
vid hvilken grund man än må taga för bestämmande af den
vinst sådan afverkning lemnat. Huru skall den kunna beräknas?

Det måste ske slumpvis och på måfå. En sågverksegare har t. ex.
köpt afverkningsrätten till flera skogslotter för en tid af 50 år, något
som är mycket vanligt i Norrland. Han har betalt dessa rättigheter
med beräkning att hans timmer, efter något så när vanliga pris och
genom en afverkning på 50 år skall gifva honom vinst. Den areal,
som afverkas först kominer sålunda helt naturligt att lemna godt
resultat eller vinst, då deremot den skogsareal, som sparas till slutet
af afverkningstiden med visso lemnar förlust till följd af räntorna.
Beräkningen härvid måste vara, att det hela skall betäcka inköpspriset
och lemna skälig vinst. En sågverksegare kan derför omöjligen
säga hvad han förtjenat på den ena eller den andra skogen, inom
den ena eller den andra kommunen, utan han måste betrakta all
sin skog såsom ett helt, för att kunna se afkastningen af densamma.

Dertill kommer, att om jag skulle beräkna t. ex. ett normalpris för
virket på den plats, der det är afverkadt, och det efter dagens pris
på varan skulle stå mig mycket billigt, ja till ett rampris, är det
derför icke sagdt, att denna affär, bringad till slut genom varans förädling,
i alla fall skulle gifva någon vinst. Denna beror nemligen på
flere andra förhållanden och sjelfva resultatet visar sig icke förr än
2, 3, kanske flera år efteråt. Åtminstone är detta förhållandet med
det virke, som tages från norra Ilerjeådalen. En misslyckad flottning
och dåliga konjunkturer göra, att, om jag ock köpt varan för huru
godt pris som helst, det slutliga resultatet dock blir förlust. Detta
anser jag vara eu mycket stor praktisk svårighet för förslagets genomförande.

Se vi dessutom på dessa stora norrländska trävarubolag, så äro
deras skogstillgångar ofantligt stora. De sträcka sig utefter hela floddalar,
som hafva eu längd af ända till 40 mil och dertill synnerligen
stora bredder. Om då dessa bolags afverkning skall taxeras särskildt
inom hvarje taxeringsområde skulle de komma att bero af ett 40-tal
bevillningsberedningar, ett 20-tal taxeringsnämnder och ett par tre
pröfningsnämnder, hvilka icke hafva den minsta sammanhållnings -

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Om beskatt- punkt sins emellan, för att kunna åstadkomma någon enhet i beskatt koZ

genom ZZ?Q- ^ df, för bolagen icke någon annan möjlighet än

slcogsafverk- ^ beskattningsiriåleii ända till sista instans, der de blefvo profning
& vade i sin helhet. Det är dessutom ganska antagligt, att taxeringen

annansmark. mom de olika distrikten skulle blifva mångdubbelt större än hela
'' inkomsten, så att ett slutförande af vinsten blefve alldeles nödvändigt.
Det synes mig derför, som om man, genom ett sådant stadgande''
som det nu föreliggande, skulle åstadkomma endast villervalla och
osäkerhet i beskattningen och förorsaka de skattskyldige en män^d
besvär och svårigheter för att kunna vara på sin vakt. Man skullo
dessutom bereda embetsmyndigheterna, synnerligast Kong!. Maj:t och
kammarrätten, en oändlig massa med mål, icke allenast emellan kronan
och den skattskyldige utan äfven emellan olika kommuner. Förslaget
skulle, enligt min tanke, framkalla en mängd rättegångar.

Detta allt gör, att jag icke kan biträda motionärens förslag utan
måste derå yrka afslag.

Men i sammanhang dermed kan jag icke undgå att finna, att
det i vissa fall kan vara ganska hårdt att den kommun, der skogsafverkningen
eger rum, icke för sina kommunalutskylder skall få
någon del af den inkomst, som denna rörelse lemnar, men jag anser
det likväl vala omöjligt att rätta ett sådant missförhållande genom
hvad motionären här föreslagit. Den enda möjligheten vore, att åstadkomma
en förenad pröfningsmyndighet, för hvilken rörelsen i sin
helhet blefve framlagd, och hvilken myndighet kunde bestämma taxeringen
först i sin helhet och sedan fördela densamma efter förlagskostnaden
på hvart särskildt område. Motionärens förslag är deremot
alldeles omöjligt och måste leda till orättvisor. Det leder äfven derhän,
att personer blifva beskattade för mer än sin inkomst. Den
förste talaren sade, att i fall någon genom skogsafverkning fått timmer
till godt piis, men hela affären i alla fall gick på tok, skulle han
ändå taxeras för inkomst af skogen. Detta är ju en orimlighet och
ledande till orättvisor emot de skattdragande. Man får akta sig att
man icke, vid skipande af rättvisa kommunerna emellan i fråga om
bidragen till kommunalskatten från de bevillningstaxerade, förnärmar
den enskilde skattdragandens rätt.

. Såsom förhållandena äro i södra Norrland, är det icke heller så
vigtigt nu som förr, att en sådan reparfition af trävarubolagens bevillning
sker emellan de olika kommunerna. Förr behöfde man, och
det strömmade äfven till, arbetare från andra kommuner, men nu är
det ortens eget folk, för det mesta hemmansegare, som hafva denna
aftorkning såsom eu för dem synnerligen vigtig binäring. De äro
nästan alldeles fria från dessa främmande arbetare, och det förringar
betydelsen af påståendet, och man behöfver ej numera vara så om om
dessa kommuner, som motionen tyckes fordra.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag och afslag å motionen.

. Herr Ca valli: Jag begärde ordet, uppkallad af den förste talaren
i denna fråga. Då han emellertid blifvit temligen fullständigt veder -

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

lagd, kan jag inskränka mig till att vara mycket kortfattad i mitt
försvar för bevillningsutskottets förslag.

Det är, såsom under diskussionen framhållits, icke första gången
denna fråga föreligger till behandling inom riksdagen. Den har städse
inom denna kammare afslagits. Men då frågan vid innevarande riksdag
räknar en betydlig röstöfvervigt inom Andra Kammaren, och densamma
således har en icke så ringa utsigt att segra i en gemensam
votering, är det af vigt att denna sak något närmare skärskådas, enär
dess genomförande skulle vara betänkligt såväl i principielt som praktiskt
hänseende.

I vår nuvarande bevillningsförordning gäller såsom allmän grundsats,
att den behållna inkomsten af rörelse skall beskattas. Den förevarande
motionen kastar denna grundsats alldeles öfver bord, då den
föreslår, att inkomst af skogsafverkning å annans mark skall beskattas,
ehuru det är tydligt, att inkomst af skogsafverkning i och för sig icke
kan erhållas. Det fordras naturligtvis dessutom, att den afverkade
skogen blir förädlad eller försåld.

Jemväl ur en annan synpunkt kan en principiel erinran göras
emot förslaget. Bevillningsförordningen afser, att på angifna sätt och
efter stadgade grunder skaffa inkomst åt statsverket. Motionären deremot
vill, såsom han uttryckt sig, skaffa inkomster åt fattiga kommuner.
Väl är det sant, att kommunernas beskattningsförhållanden bero på
bevillningen till statsverket, men derifrån och till att vända om denna
sats är ett långt steg.

Om jag sålunda finner principiella betänkligheter emot förslaget,
så finner jag de praktiska svårigheterna för dess tillämpning ännu
större. Den näst föregående talaren har temligen fullständigt utredt
detta, och det kräfves icke heller mycken eftertanke för att finna,
hvilka vanskligheter som skulle uppstå, derest en sågverksegares eller
eu skogsafverkares inkomster skola fördelas på de kommuner, inom
hvilka han köpt och kanske under årtionden afverkat skog. Förslaget
skulle derför, om det genomfördes i sitt nuvarande outredda skick
och utan något som helst detaljförslag, skapa ett missnöje, vida större
och, enligt min tanke, mera berättigadt än det, som nu funnit ett
språkrör i den föreliggande motionen.

Jag ber att emot den förste talaren få erinra, att han bort draga
ut konseqvenserna af hvad han sade. De kunna gå i vidt skilda
rigtningar. Han hade då säkerligen kommit derhän, att en spanmålshandlare
borde beskattas inom de kommuner, der han uppköper spånmål,
som han sedan på annat håll försäljer, och att en mejeriegare
borde beskattas, der han köper den mjölk, hvilken han sedermera förädlar
och försäljer.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Öländer: Då jag helt och hållet delar den uppfattning,

som bevillningsutskottet här uttalat, och de skal, detsamma anfört för
sitt afstyrkande utlåtande, skulle jag kunnat inskränka mig till att
endast åberopa dessa skäl, men jag anser mig dock böra först och
främst med några ord bemöta en anmärkning från statsrådsbänken.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
å
annans mark.
(Forts).

N:o 17.

Om beskattning
af inkomst
genom
slcogsafverlcning
å
annans mark.
(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. in.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anmärkte nemligen,
att innan någon vinst af en sågverksrörelse finge beräknas eller beskattas,
borde derifrån afdragas värdet af den skog, som vid förädlingen
användes. Ja, det är ju alldeles rigtigt. Men jag ber att få
upplysa, att ett dylikt afdrag också nästan alltid eger rum. Man behöfver
blott genomse de vid sågverken förda böckerna för att finna,
att skogen påföres alla de kostnader, som äro förenade med dess inköp
och utdrifning, hvilka kostnader derigenom så småningom amorteras,
samt att först derefter beräknas den egentliga vinsten. Skulle
man emellertid i böckerna ej kunna återfinna några dylika påföringar,
bevisar detta endast, att skogen redan blifvit på nämnda sätt betald
och att det icke vidare finnes något att amortera.

Vidare har jag velat erinra om några förhållanden, som motionären
förbisett, och hvilka icke heller blifvit af utskottet behörigen
uppmärksammade. —■ Motionären säger: “det är i hög grad obilligt,
att en af landets mest vinstgifvande rörelser icke skall kunna påföras
bevillning i likhet med alla andra lagliga näringar.“ Ja, hvilken delar
icke den åsigten? Men på hvad sätt gör väl vår nuvarande bevillningsförordning
något undantag härutinnan i fråga om skogsafverkning?
Om någon tillhandlar sig afverkningsrätt till skog, afverkar denna och
försäljer det afverkade, måste han naturligtvis derför erlägga skatt
såsom för hvarje annan rörelse. Använder han åter det afverkade till
förädling, blir han derför beskattad likasom hvarje annan fabriksidkare.
Motionen kan således icke hafva sin grund i några oegentligheter i
den nu gällande bevillningsförordningens föreskrifter eller hafva till
ändamål någon rättelse i detta afseende. Nej! Den bar nog en helt
annan grund och ett annat syfte. Den afser icke en ny skatt, utan
en fördelning af en redan befintlig sådan. De längst upp i landet
belägna socknarne, der den egentliga skogstillgången finnes, se naturligtvis
med en viss afundsamhet den stora vinst kustsocknarne draga af
förädlingen af de skogsprodukter, som fjellsocknarna få tillsläppa och
de begära derför att få dela denna vinst. För att få en grund för
en dylik begäran framkasta de ett påstående, som är minst sagdt besynnerligt.
De säga nemligen, att sågverken redan genom sina inköp
af råvaran erhålla en del af vinsten, derför skatten bör tillkomma
den ort, der dessa inköp skett och råvaran finnes. Huru de kunna
bevisa rigtigheten af detta påstående är mig ofattligt. Och ännu ofattligare
är det, huru de skola kunna visa storleken af denna vinstandel.
Nu har utskottet egentligen endast fäst sig vid denna sistnämnda
svårighet, frågans praktiska omöjligheter. Men jag vill säga,
att äfven sjelfva påståendet är i och för sig origtigt, och att förty
hela motionen hvilar på en origtig grund, hvilket bäst bevisas af de
oegentligheter, hvartill densamma kan leda. Man skulle nemligen derigenom
komma att beskatta inköpet af en råvara i stället för inkomsten
af dess förädling; och följer jag, såsom den siste talaren antydde,
denna uppfattning i dess yttersta konseqvenser, skulle jag slutligen
komma derhän, att en handlande icke skulle beskattas för hela sin
handelsvinst på den plats, der han drifver sin handel, utan på de
orter, der han gör sina varuinköp, hvilket naturligtvis är orimligt.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

N:o 17.

Vidare uppger motionären något, som jag också fäst mig vid.
“Det är obilligt*, säger han, “att fattiga kommuner, som i hög grad
lida genom här omhandlade rörelse, skola nödgas att ensamt föda och
underhålla den mängd medmenniskor, som derigenom blifvit utarmade.“
Detta påstående tarfvar icke ens någon vederläggning. De arbetare,
som utdrifva skogen, äro i allmänhet ej fastade vid de kommuner, der
detta arbete sker. Dessutom skulle jag vilja be motionären och de
med honom lika tänkande att fråga de “fattiga kommunerna*, om de
verkligen skulle vilja undvara dessa skogsinköp och dessa utdrifningsarbeten
på sina områden. Jag tror, att de skulle draga sig för att
derpå gifva ett jakande svar. I sanning, många fördelar, många tillfällen
till arbetsförtjenst skulle derigenom för dem gå förlorade.

Jag vågar hoppas, att jag åtminstone i någon mån lyckats vederlägga
den förste ärade talarens påståenden och yrkar för min del bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr Spånberg: Jag hade icke tänkt att yttra mig i denna

fråga; men då jag hörde en ledamot af bevillningsutskottet göra en
jemförelse mellan skogsafverkning och inköp af spanmål, så kunde jag
icke stillatigande låta en dylik jemförelse få vara obesvarad. Vid
skogsafverkning utföres ett stort arbete; först skola träden fällas, afsågas,
skalas och sedan transporteras till flottleden, hvilket arbete
icke bör kunna jemföras med ett enkelt inköp af en vara. Jag ber
att få taga ett annat exempel. Om en person i en kommun, der han
ej är bosatt eller har sågverk, använder ett stort antal arbetare för
skogsafverkning, så är han derstädes fri för bevillning, men om han
med ett lika stort antal arbetare drifver annan rörelse eller annat
yrke än skogsafverkning och jordbruk, så får han för sin behållna
inkomst erlägga skatt till kommunen, som i båda dessa fall får bekosta
och underhålla prest, skola och fattigvård in. m., hvilka kostnader
naturligtvis ökas någorlunda i förhållande efter arbetarnes antal,
i hvilket slag af arbete de än användas.

För mig förefaller detta vara en orättvisa, som bör rättas, och
anser jag derför, att bevillningsutskottet bort tillstyrka bifall till
motionen med de tillägg och förändringar, som tillämpningen erfordrat,
och tillåter jag mig derför anhålla, att ärendet måtte till utskottet
återremitteras.

Herr Anderson, Albert: Då Kong], Maj:t till 1883 års Riks dag

afgaf förslag till bevillningsförordning, innehöll § 3, i fråga om
uppskattning af fast egendom till dess verkliga värde, att “dervid
skulle,'' enär inkomst genom försäljning af skog eller torf beskattades
enligt § 8 mom. 2 b), torfmosse och växande skog tagas i betraktande
endast i den mån de ansåges erforderliga till husbehof11.

I öfverensstämmelse härmed blef också, i en senare § af det
kongl. författningsförslaget, föreslaget, att'' till inkomst af arbete skulle
räknas äfven “inkomst genom skogsafverkning eller torftägt å egen
eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom försäljning
af växande eller afverkad skog eller af torf*.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
å
annans mark.
(Forts.)

N;o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
å
annans mark.
(Forts.)

Motionären har vid afgifvande af sitt förslag förbisett, att i den
bevillningsförordning, som Riksdagen år 1883 antog och hvilken ännu
gäller, uteslutits detta afdrag för växande skog, i fråga om fast egendoms
uppskattning, likasom i bestämmelserna om inkomstbevillningen
uteslutits inkomst af växande skog. Om man nu låter den §, som
handlar om fastighetstaxering, och enligt hvilken fast egendom skall
uppskattas, med inberäkning af växande skog, stå qvar, men åter vid
inkomsttaxeringen tager upp utverkning af växande skog, så blir
egentligen samma sak beskattad två gånger.

Den siste ärade talaren har sagt, att de personer, som köpa af~
verkningsrätt till skog, alldeles icke komma att skatta för densamma.
Detta är ett fullkomligt misstag. I den § af gällande bevillningsförordning,
som handlar om uppgifter, stadgas att “hvart och ett verk
eller bolag skall lemna utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret
uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad". Jag kan icke förstå
annat än att i denna vinst inkomsten af skogsafverkningen äfven skall
ingå om också denna sker på ett tern ligen långt afstånd från det
ställe, der bolagets rörelse hufvudsakligen bedrifves.

Den egentliga innebörden af motionen är väl den, att motionären
vill, att hvar och en kommun skall få sin andel af den inkomst, som
bolaget har. Men det är omöjligt för ett bolag att säga, huru mycken
inkomst bolaget har deraf att det inköpt en skogspark af en fastighetsegare.
Motionärens förslag blir enligt min åsigt, om det bifalles,
alldeles omöjligt att tillämpa, och det är derför, som jag yrkar afslag
å detsamma och bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag skall icke länge upptaga kammarens

tid. Jag ber blott att få säga, att hvad i den föreliggande motionen
föreslås, enligt min tanke är fullkomligt outförbar^ Den siste talaren
visade också att så är förhåliandet. En talare här bakom mig yttrade,
att så väl bevillningsutskottet som motionären icke träffat det
rätta, men han ville ändå, att saken skulle ordnas. Jag hoppas då,
att han är i tillfälle att gifva Riksdagen och utskottet en närmare
upplysning om, huru detta skulle ske. Min öfvertygelse är, att, ehuru
det mången gång kan synas obilligt, att de kommuner, som lemna
ifrån sig sin värderikaste skatt, skogen, icke få något som helst af
den vinst, som uppkommer på förädlandet af skogsprodukterna, det
dock är alldeles omöjligt säga, att på den och den afverkningen i den
och den skogsparken har jag förtjenat så och så mycket, men på ett
annat ställe har jag förlorat så och så mycket vid försäljningen af
den förädlade varan; och det blir då ogörligt att åstadkomma” någon
rättvis fördelning af den verkliga inkomsten.

Jag tycker, att denna motion, som 3 eller 4 gånger förut varit
föremål för Riksdagens pröfning, gerna kan få dela samma öde som
de förra, att blifva i denna kammare afslagen. Detta på den grund,
att det är absolut outförbart att tillfredsställa motionärens önskningar.

Jag anhåller, herr grefve och talman, om bifall till utskottets
förslag.

Lördagen den 22 Mars, e. m. 13 N:o 17.

Friherre Barnekow: Liksom den föregående talaren anser jag Om beskattdetta
förslag vara alldeles outförbar!. Jag har sedan flera år tillbaka afe^m

inom utskottet deltagit i behandlingen af frågan, ty den har inånga s]WgSafveri:.
gånger kommit åter, men något annat sätt att behandla den, än det ning å
utskottet föreslagit, kan jag för min del icke finnna, så vida man ej annansmarlc.
vill behandla skog som lös egendom. Hvad åter beträffar återremis- (Forts.)
sen, så frågar jag, hvartill en sådan skulle gagna. Andra Kammaren
har antagit motionärens förslag; skulle vi besluta en återremiss, kom me
kamrarne med olika beslut, och en sammanjemkning skulle ske men
hvaruti skulle den bestå. Låtom oss då hellre äfven denna gången
afslå förslaget och med så stor majoritet, att vi segra i den gemensamma
voteringen, ty jag tror det vore olämpligt och overkställbart,
om motionärens förslag blefve Riksdagens beslut, hvarför jag, herr
grefve och talman, anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Stephens: Jag hade icke ämnat yttra mig i föreliggande

fråga, derför att så många talare redan tydligt och klart tillkännagifvit
de svårigheter, som den af motionären begärda ändringen i
bevillningsförordningen skulle åstadkomma; men som här blifvit yrkadt
återremiss af motionen, anhåller jag att få säga några ord.

Motionären föreslår i första punkten af motionen, att ett förtydligande
tillägg måtte göras till bevillningsförordningens 8:de §.

Men nämnda § stadgar i sista punkten af 2:a mom.: “all annan i
denna § icke särskildt omförmäla inkomst, som icke är genom fastighetsbevillning
beskattad, skall beskattas såsom inkomst af arbete".

Således, mina herrar, eu jordegare, som eger jord, för hvilken han
erlägger fastighetsbevillning och afverkar der befintlig skog, skall vara
fri från att erlägga bevillning för den inkomst, som han kan hafva
af afverkningen; men en person, som skaffar sig afverkningsrätt till
skog å annans mark, är enligt bevillningsförordningens nuvarande
lydelse ovilkorligen skyldig att skatta för den på denna afverkning
behållna inkomsteD, såvidt den uppgår till det minsta beskattningsbara
beloppet eller 500 kronor. Således är det af motionären begärda
tillägget obehöfiigt och kommer icke att i någon mån förbättra
paragrafen eller göra den mera fullständig än den redan är, och derför
kan jag för min del icke vara med om det föreslagna tillägget till
8:de §:s 2:a moment.

I andra punkten af motionen begär motionären ett tillägg till
bevillningsförordningens 12:te §, som skulle göra det möjligt att beskatta
skogsafverkning å annans mark, då den bedrifves i förening
med i annan socken belägen industriel verksamhet, icke såsom nu
endast der det industriella verket ligger utgn äfven inom alla de socknar,
der afverkningen eger rum. Men en sådan bestämmelse, kommer
att rubba sjelfva grundprincipen för beskattningsorten, såsom bevillningsförordningens
12:te § nu bestämmer densamma, nemligen att eu
rörelse skall beskattas, der den är belägen eller hufvudsakligen bedrifves.
I motsats härtill vill motionären, att en sågverksrörelse eller
annan industriel anläggning, som hufvudsakligen använder skogspro.
dukter såsom råämne, icke skall i sin helhet beskattas i den socken,

N:o 17. 14 Lördagen den 22 Mars, e. m.

Om beskatt- der verket är beläget, utan äfven till en del i de socknar, hvarifrån
komst genom räämnet til1 industriel! genom skogsafverkning å annans mark liemtas.
slcogsafverk- Sifya ett exempel. Eu pappersmassefabrik, som skaffar sig

ning å skogsafverkningsrätt å annans mark för att bereda tillgång på pappersannansmark.
masseved, eller ett jernverk, som köpt skogslotter för att skaffa sig
(Forts.) tillgång på kol, skulle komma att beskattas i alla de olika socknar,
hvarifrån dessa industrier hemta en hufvudsaklig del sina råämnen.
Till följd af befintliga jernvägar eller flottleder kunna dessa socknar
vara mycket aflägsna och innefatta större och mindre afverkningsområden
i många vidt skilda socknar. Till hvilka inkonseqvenser och
praktiska svårigheter tillämpningen af en sådan bestämmelse skulle
leda säger sig sjelft, och jag är fullkomligt öfvertygad, att de olägenheter,
som motionären önskat få undanröjda genom det af honom
begärda tillägget, komma att å många andra håll mångfaldigas.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid utan får, till följd
af hvad jag nu sagt, begära bifall till bevillningsutskottets hemställan
och afslag å motionen.

Herr Forssell: Jag delar alldeles de herrars mening, som anse,
att det syfte, som motionären afsett eller att utverkning och försäljning
af skog på annans mark måtte kunna beskattas å den ort, der
afverkuingen bedrifves, svårligen om ens på något sätt kan ernås
genom den lagstiftning, som han föreslagit. Men det är ett faktum,
att de intressen, som tala för en lagstiftning i denna rigtning, äro
mycket starka, ja så starka att de i Andra Kammaren vunnit en tillslutning
af, om jag icke misstager mig, 126 röster, och kammarens
ledamöter torde af erfarenhet veta, hvad denna röstsiffra kan komma
att betyda vid en gemensam votering. Man kan också icke neka, att
förslaget har ett och annat berättigadt skäl bakom sig. Det torde
också enligt min tanke vara skäl att åt detsamma egna den största
möjliga uppmärksamhet under förutsättning och i syfte att den lagstiftning,
som är meningen att ernå, blir så tillfredsställande som
möjligt och framför allt, att den blir utförbar, hvilket knappt torde
vara förhållandet med den här föreslagna. Då härtill kommer, att
kammaren vid början af diskussionen fick från ministerbänken höra
ett uttalande, som tydligen visar, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet icke med motvilja skulle mottaga ett uttalande
från Riksdagens sida, tillåter jag mig både ur sakens egen synpunkt
och med hänsyn till den eventuella utgången af en gemensam omröstning
mellan ja och nej, föreslå kammaren att i stället fatta beslut
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag skulle vilja formulera den så
att kammaren beslutar, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t
med en anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida afverkning
af skog må kunna beskattas å den ort, der afverkningen sker, och
anhåller jag, herr grefve och talman, om proposition på detta mitt
förslag.

Herr Reuterswärd: Jag vill icke påstå, att det förslag, som
den siste ärade talaren framstälde, icke kan hafva ganska goda skäl

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

för sig, isynnerhet efter hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
här nyss uttalat, men först och främst är denna del af
frågan fullständigt ny, och det torde hafva sina betänkligheter att så
här på rak arm besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Jag är dessutom för min del ingalunda öfvertygad om, att denna fråga
kan dragas under gemensam votering. Här är icke fråga om att
statens rätt på något sätt förnärmas genom vare sig ett bifall till
eller afslag å motionen, utan fråga är endast om den fördelning, som
skall ske kommuner emellan, och i dylika fall tror jag icke, att en
gemensam votering har sin befogenhet. Är det nu så, då ser jag icke
hvarför man skulle frukta för, att Andra Kammaren med så öfverväldigande
majoritet bifallit samma motion. Om Första Kammaren
nu afslår motionen, tror jag frågan vara säkrast och fortast afgjord.
En skrifvelse till Kongl. Maj:t kunde visserligen för tillfället undanskjuta
frågan, men jag anser, att man icke bör göra sig mera besvär
än saken förtjenar. Jag fortfar således att yrka bifall till utskottets
förslag, och skälet dertill synes mig ganska talande, enär det faktiskt
kan bevisas, att det är outförbart att tillämpa det förslag, som är
framstäldt. Utskottet kan visserligen såsom egande motionsrätt göra
åtskilliga ändringar i motionen, men med afseende å den form, hvari
motionen nu år från år framkommit, tror jag Första Kammaren handlat
klokast att nu som alltid afslå densamma och detta med så stor majoritet
som möjligt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt yrkats:
1 ro) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Forssell, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till Konungen anhålla, det ville Kongl.
Maj:t låta utreda, huruvida skogsafverkning må kunna beskattas å ort,
der afverlcningen sker; 3:o) att punkten skulle visas åter till utskottet;
samt 4:o) att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla
den i ämnet väckta motionen.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

2 och 3 punkterna,.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

å punlcten.

Herr Sjöcrona: Det är föga uppmuntrande att, sedan en motion
redan blifvit afslagen i Andra Kammaren, taga till orda för att i någon
mån försvara densamma; men då ju båda kamrarne äro lika berättigade,
och hvar sak för sig bör behandlas utan hänsyn till utgången
i Andra Kammaren och det ju möjligen kan hända, att den vid
följande riksdag återupptages, kan jag icke underlåta att bedja få
säga några ord rörande den nu föredragna punkten.

Om beskattning
af inkomst
genom
skogsafverkning
å
annans mark.
(Forts.)

Ifrågasatta
ändringar i
bevillningsförordningen.

N:o 17. 16 Lördagen den 22 Mars, e. m.

Ifrågasatta Jag ber dervid först att få erinra, att motionären under 10 års

Tevillnings-* tid varit kronofoSde och landskamrer i Norrbottens län, derefter seförordningen.
dan 1881 varit, och fortfarande är landskamrer i Skaraborgs län,
(Forts.) hvilket är det län, som räknar det största antalet kommuner af alla
län i Sverige. Han torde således få anses hafva en ganska riklig och
säker erfarenhet om de frågor, som här äro understälda Kiksdagens
pröfning, och jag vågar påstå, att ingen enda af bevillningsutskottets
ledamöter i det afseendet kan mäta sig med honom.

För min del kan jag också vitsorda från eu tioårig erfarenhet,
att sådana missförhållanden, som han i sin motion påpekat, ganska
otta förekommit i det mig anförtrodda län, och då jag är fullt förvissad,
att kommunalstämmeordförandena i detta län ingalunda äro
mindre pligttrogna och dugliga än i andra län, har jag full anledning
att antaga, att sådana missförhållanden förekomma öfver allt i riket.
Bevillningsutskottet har också erkänt att så kan vara förhållandet
men säger, att rättelse derutinnan icke bör sökas på strafflagstiftningens
väg. Men på hvilken väg skulle man eljest söka rättelse vid
underlåtenhet att fullgöra hvad lagen stadgar? Jo, det kan finnas ett
annat sätt, nemligen att stadga hvad man kallar civila påföljder, såsom
förlust af en rättighet eller förlust af talan. Den civila påföljden
i detta fall skulle dock icke kunna blifva någon annan än att kommunalstämmoordföranden
icke blir omvald, men man kan vara en
mycket bra kommunalstämmoordförande, äfven om man försummar att
skicka in taxeringslängden till kronofogden eller underlåter tillse att
antalet ledamöter i taxeringsnämnden är rigtigt; och ingen kommun
lär väl endast af sådan anledning underlåta att omvälja en kommunalstämmoordförande.
Det lär således icke återstå någon annan väg än
strafflagstiftningens väg, och det är just den som för närvarande gäller,
ty om en kommunalstämmoordförande verkligen gör sig skyldig till
afsevärd försummelse, torde han vara underkastad ansvar enligt 25
kap. 17 § strafflagen. Nu har motionären föreslagit, att man i stället
skulle i bevillningsstadgan utsätta vitesbestämmelser, som skulle inflyta
i Konungens befallningshafvandes kungörelser om taxeringsförrättningarna,
hvilka kungörelser såsom vi veta innehålla upplysningar om
allt hvad som gäller angående dessa förrättningar. Den sålunda föreslagna
nya straffpåföljden skulle i sjelfva verket blifva lindrigare än
den som nu kan ifrågakomma. För öfrigt åsyftar motionären alldeles
icke att komma åt kommunalstämmoordförandena med penningeböter,
utan han åsyftar — som också tydligt säges i motionen — att man
genom utsättande af vitespåföljd skall fästa uppmärksamheten på att
det är allvar med lagbestämmelsen, och att man bör ställa sig densamma
till efterrättelse; och jag tror, att motionären har fullkomligt
rätt i sin förmodan, att endast detta skulle göra, att sådana försummelser
icke vidare skulle ifrågakomma så ofta som hittills skett.

Vidare säger utskottet: “Med afseende å våra kommunala befattningars
egenskap af förtroendeuppdrag, för hvilkas fullgörande någon
ersättning icke uppbäres, torde nemligen deras innehafvare icke
böra alltför mycket utsättas för straffpåföljder, derest de icke vid be -

Lördagen den 22 Mars, e. m.

No 17.

stridandet af sina befattningar ådagalägga den insigt i gällande föreskrifter,
som man med fog kan fordra hos aflönade embetsman.“

Jag håller fullkomligt med utskottet i detta uttalande. Men det- .
samma har icke alls någon tillämpning å föreliggande fall. Här1
‘är ju endast fråga om den lilla konsten att läsa innantill. Om Konungens
befallningshafvande utfärdar en kungörelse, som säger: så inånga
ledamöter skola väljas i bevillningsberedningen, så många för taxeringsförrättningen,
måtte det väl icke vara någon svår lagtollmingskonst
att välja så många som kungörelsen säger. Äfvenledes innehåller
kungörelsen att taxeringslängden skall skickas in 10 dagar före taxeringsförrättningen,
och det är ju icke heller någon svår konst att
räkna till tio.

Vidare säger utskottet, att "särskildt synes det föreslagna tillägget
till § 30 om dagabot för den ordförande i kommunalstämma, som icke
i tid tillställer eller tillsänder kronofogde bevillningberednings förslag,
obilligt, då den tid, inom hvilken kommunalstämmans ordförande har
att fullgöra berörda skyldighet, är så obestämdt angifven." I den
nuvarande bevillningsförordningen är tiden obestämdt angifven, men
enligt motionärens förslag är den fullkomligt bestämdt angifven, ty
de 10 dagarne skulle räknas från den först förekommande taxeringsförrättningen
inom hvarje distrikt, och då finnes ju icke tecken till
tvetydighet om huru man skall räkna dessa 10 dagar. Således har
motionären just afhjelpt det hinder, som utskottet anfört för ett bifall
till motionen.

Så säger utskottet: “den i § 39 föreslagna förändringen skulle
enligt utskottets förmenande gifva Konungens befallningshafvande alltför
stort inflytande öfver taxeringen, hvilket äfven torde vara obehöfligt,
då val af ledamot i taxeringsnämnd kan såsom hvarje annan
kommunalstämmas åtgärd öfverklagas."

Nu är det emellertid så, att den ifrågavarande förändringen icke
skulle gifva Konungens befallningshafvande det ringaste inflytande öfver
taxeringen. Den åsyftar ingenting annat än att, om en person blefve
obehörigen vald, rättelse skulle åstadkommas.

Vidare säger utskottet: “beträffande slutligen det ifrågasatta
tillägget till § 51, att, vid besvär öfver taxeringsnämnds beslut, borde
i besvärsskriften genom utsättande af sockne- och hemmans eller
lägenhets namn för landet samt gårds- eller tomtnummer eller särskild
benämning i stad tydligt uppgifvas dens hemvist, hvilkens beskattning
vore i fråga, så skulle utan tvifvel ett dylikt stadgande medföra
någon lättnad vid verkställandet af de för pröfningsnämnden nödiga
förarbetena."

Men utskottet vill icke tillstyrka detta derför att det stadgas det
äfventyret, att man skall förlora sin talan, och åberopar i det afseendet
hvad som skedde vid 1885 års riksdag, då man tog bort föreskriften,
att den skulle förlora sin talan, som med allmänna posten
till vederbörande myndighet insände sina besvär utan att med intyg
af 2 vittnen styrka, det han egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke blifvit
uppsatt.

Första Kammarens Prof. 1890■ N:o 17.

Ifrågasatta
ändringar i
bevillningsrörordningen.

(Forts.)

N:0 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Ifrågasatta
ändringar i
bevillningsförordningen.

(Forts.)

Angående
rätt för utlinding
att
besitta fast
egendom i

riket.

Anledningen till detta beslut var, att man ville underlätta anförande
af besvär emot taxeringen, och då det ju onekligen kan medföra
icke så litet besvär att anskaffa två ojäfviga vittnen, kan beslutet
anses icke hafva saknat skäl. Men att i en besvärsskrift uppgifva,
hvar man bor, kan väl icke medföra afsevärdt besvär. I en stor stad
kan det finnas flera personer som heta exempelvis Per Andersson och
få sig påförda samma bevillning. Då så är förhållandet, men en klagande
med det namnet underlåter att uppgifva numret på huset, der
han bor, kan man råka i mycken villrådighet och komma att pröfva
beskattningen för en annan person än den frågan gäller. Det vill
således synas mig, som om den föreslagna bestämmelsen ingalunda
saknade befogenhet. Med hvad jag nu i korthet anfört tror jag mig
hafva visat, att bevillningsutskottets skäl icke äro hållbara, men då
emellertid frågan redan fallit för denna riksdag genom Andra Kammarens
bifall till utskottets afstyrkande hemställan, vill jag icke besvära
kammaren med något yrkande,

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls hvad utskottet i förevarande
punkt hemstält.

5 punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 12 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning rörande rätt för utländing att besitta fast egendom i riket.

Friherre Klinckowström: Ehuru jag tagit såsom regel att icke
yttra mig i lagfrågor utaf många skäl, bland andra för att icke råka
i delo med lagutskottets högt aktade och värderade ordförande, nödgas
jag här göra ett undantag från denna regel, dels emedan den fråga,
som här beröres, är af en stor och allmän vigt, och dels derför att
jag anser, att lagutskottet icke behandlat frågan med den noggrannhet
eller gifvit den den utredning, som den verkligen förtjena!''. Åtskilliga
sakkunniga personer hafva fäst min uppmärksamhet på denna
frågas vigt, och jag har derför icke velat undandraga mig att i den
mån jag förmår och förstår söka komma till ett annat utslag i ämnet,
än utskottet här föreslagit. Det är nemligen, som nyss blifvit upplyst,
frågan om rättighet för utländing att besitta fast egendom i riket, men
denna rätt rör sig egentligen omkring våra skogsförhållanden och den
sköfling af skog i åtskilliga Sveriges provinser, som hotar oss med
ganska betänkliga följder, om den får på samma sätt som hittills fortsättas.

Utskottet, som sökt gendrifva motionären i de framställningar, som
han gjort, åberopar sig dervid först och främst på kongl. kungörelsen

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. in.

den 3 oktober 1829, deri förklaras under Indika vilkor utländsk
undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt, må besitta fast
egendom i landet, och utskottet säger med skäl, att denna lag är
äfven tillämplig på utländskt bolag. Men såsom bekant eger Kong!.
Maj:t rätt att för hvarje ansökan, som göres af utländskt bolag eller
utländsk man, afgöra frågan på administrativ väg; och utskottet säger:
sålunda saknas för närvarande icke bestämmelser, hvilka, rätt tillämpade,
kunna anses någorlunda tillfredsställande. Men hafva dessa föreskrifter,
som lemnats i Kong!. Maj:ts händer, alltid visat sig rätt tillämpade?
Jag tvifiar storligen derpå. Också har utskottet åberopat 26 § i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, der på
särskild pröfning af Konungen i hvarje fall beror, om utlänsk man
eller qvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk
eller annan handtering, och denna bestämmelse gäller äfven utländing,
som vill drifva sågverksrörelse i landet. Men att icke denna
förordning har synts föregående Riksdagar tillfyllestgörande för att i
någon mån stäfja hvad man kallar skogssköfiing i landet, visas bäst
deraf att, enligt hvad en reservation, som finnes bifogad betänkandet,
utvisar, vid 1873 års riksdag beslöts att hos Kong!. Maj:t, med uttalande
af de betänkligheter, som hos Riksdagen uppstått i fråga om
lämpligheten af obegränsadt medgifvande för utländingar och särskild!
utländska bolag, handelsfirmor eller föreningar af dylika, att bär i
riket förvärfva fast egendom eller idka bergsbruk, anhålla, att Kong!.
Maj:t ville taga! under öfvervägande, om och i hvad mån ytterligare
bestämmelser till inskränkning i så beskaffade medgifvande)), eller
eljest angående vilkoren derför, utöfver hvad genom kong!, kungörelserna
den 3 oktober 1829 och den 12 april 1872 i detta afseende vore
stadgadt, kunde vara behöfliga, samt derom till Riksdagen göra framställning.
Kongl. Maj:t gjorde äfven framställning till följande Riksdag
om den saken och föreslog, att denna fråga skulle underkastas civillags
natur. Riksdagen var icke nöjd med detta och biföll icke den
kongl. propositionen, ty Riksdagens förnämsta föremål var stäfjan af
en för landet ödesdiger skogsåverkan, då Kongl. Maj:t tog mera hänsyn
till sjelfva lagfrågan. Men detta var i forna tider och nu lefva vi i
en annan tid, och derför tyckes det mig icke vara olämpligt att åter
förorda ett skydd i någon mån för våra växande skogar inom landet.

Reservanten framställer på sid. 4 ett betecknande förhållande,
som han förmodligen grundar på egen erfarenhet. Reservanten säger
nemligen:

“Motionärens förslag afser nu att förhindra utländingar att komma
i tillfälle att här i landet bedrifva en förödande skogafverkning, och
utan tvifvel har man mångenstädes i vårt land en sorglig erfarenhet
af det sätt, hvarpå utländingar framfarit just med skogbärande egendomar.
Egendomen inköpes, köparen vårdar sig icke ens om att begära
Kongl. Maj:ts tillstånd att besitta egendomen, ett tillstånd, som
han icke behöfver förr, än han skall söka lagfart, än mindre söker lian
svensk medborgarrätt; skogen sköflas och egaren begifver sig snart ur
riket, sedan han sålunda efter bästa förmåga tillgodogjort sig egendomen.
“ Jag har på flera håll hört mig för hos personer, som bo dels

Angående
rätt för utlämning
att
besitta fast
egendom i
ritad.

(Forts.)

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Angående
rätt för utländing
att
besitta fast
egendom t
riket.

(Forts.)

i Norrland, dels i Småland, och funnit att mångenstädes så tillgår. Det
synes mig således vara på tiden, att man ingår till Kongl. Maj: t med
en underdånig skrifvelse rörande denna fråga, och detta skulle ju lätt
kunna åstadkommas, i fall betänkandet blefve till utskottet återremitteradt.

Betänkandet har, efter hvad jag tror, i Andra Kammaren återremitterats
med 122 röster mot 68, och det synes mig icke obilligt
att begära, att Första Kammaren så mycket går Andra Kammaren
till mötes, att frågan återremitteras för vidare behandling på sätt jag
nu i allmänhet angifvit, och får jag på grund deraf vördsamt anhålla
om återremiss af betänkandet.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Den förste ärade

talaren började sitt anförande med tillkännagifvande, att han i allmänhet
hade för regel att icke yttra sig i lagfrågor. Då häri nu
gjorde ett undantag från regeln, kan jag icke neka till, att jag blef
något uppskakad, ty jag vet, hvilken fruktansvärd motståndare han är.
Trots den sinnesrörelse, hvari han genom sitt uppträdande försatt
mig, måste jag dock söka att, så godt jag kan, värja lagutskottets
betänkande.

Talaren förmenade, att utländska bolag kunna här i landet förvärfva
skogsegendomar och derefter afverka all derå befintlig skog,
hvilket icke vore förenligt med en klok och sund skogshushållning.
Mig synes, att mera vigt ligger på hvad uti ifrågavarande afseende
verkligen skett, än hvad som kan ske. Under de tio sistförflutna
åren har sådan skogshushållning, som talaren bär skildrat, icke i
vårt land egt rum. Lagutskottet har nemligen i justitiedepartementet
låtit efterhöra, huru många utländska bolag under senast förflutna tio
år erhållit rättighet att besitta fast egendom i riket och det har befunnits,
att under nämnda tid icke något sådant bolag berättigats att
ega och besitta, vare sig skogsegendom eller annan jordbruksfastighet.
De fastigheter, som utländska bolag fått förvärfva och besitta, hafva
inköpts för religiösa och välgörande ändamål. Jag håller derför före,
att, hvad angår utländska bolag, icke minsta behof af lagstiftning i
detta fall förefinnes. Hvad angår den del af motionen, som afser enskilde
utländske män, tyckes mig, att den ärade talaren sjelf borde
hafva insett åtskilliga orimligheter, som motionen företer. Motionären
föreslår, att utländsk man icke må förvärfva jord med mindre han
inom viss kort tid blifver svensk undersåte. Låt oss tänka efter, huru
en sådan bestämmelse skulle kunna tillämpas. En utländsk man,
t. ex. en tysk eller engelsk undersåte, går in till Kongl. Maj:t och begär
att få besitta skogsegendom. Det svaras: ja väl, du får det, men
på vilkor att du enligt gällande bestämmelse förbinder dig att inom
kort tid blifva svensk undersåte. Utländingen går in derpå, förbinder
sig dertill och kommer sålunda i besittning af och får fästa på egendomen,
men söker sedermera icke att blifva svensk medborgare. Huru
skall Kongl. Maj:t gå till väga i ett sådant fall? Icke kan personen i
fråga påtvingas svensk medborgarrätt och nödgas att mot sin vilja aflägga
tro- och huldhetsed såsom svensk medborgare. Han skulle sålunda
komma i undersåtlig! förhållande till flera stater på en gång, ty han

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

skulle, derest lian icke sjelf sökte att blifva fri från sitt undersätta
förhållande till den främmande magten, .fortfara att vara dennas
undersåte. Kongl. Maj:t kan verkligen icke tvinga någon menniska i
sådant fall.

Vidare anser motionären, att utländing icke skulle få besitta
skogsegendom i Sverige, med mindre han förbjödes att under de tio
första åren använda afkastningen af skogen annat än till husbehof.
Ja, sådana bestämmelser äro verkligen gällande i åtskilliga länder,
t. ex. Danmark, såsom motionären anfört; men de gälla der för alla,
äfven för danske undersåtar. Att i vårt land särskilt för utländingar
stadga sådant förbud torde icke vara lämpligt. Dessutom, huru lätt
skulle icke sådana bestämmelser kunna kringgås! Den utländske affärsmannen
behöfde endast skaffa sig eu svensk undersåte till bulvan,
som stode för egendomen, och kunde sedan fritt afverka all derå befintlig
skog.

Kongl. Maj:t, det vågar jag säga af egen erfarenhet, egnar i förekommande
fall den största omsorg åt frågan, huru vida det är skogssköäing
som med förvärfvet af fast egendom åsyftas eller icke. Jag
skulle kunna anföra exempel, då utländske män och bolag fått alslag
på sina ansökningar, just derför att Kongl. Maj:t genom sina befallningshafvandes
hörande fått utredt, att man åsyftade skogssköliing.
Jag tror dessutom, att författningen angående näringsfrihet i detta
hänseende är ganska betryggande. Det skulle kunna hända, att en
utländiug köper fastighet, men icke får lagfart å sitt fång. Sådan kan
han nemligen icke vinna, med mindre han undfått Kongl. Maj:ts tillstånd
att förvärfva och besitta fast egendom i riket. Emellertid kommer
han på grund af köpet i besittning af fastigheten och ''börjar afverka
skogen, hvartill han ju i privaträttsligt afseende är befogad;
men han kan dock icke bedrifva afverkning i större utsträckning utan
att använda sågverk och sålunda utöfva ett näringsyrke, hvilket vid
stränga böter är utländing förbjudet, med mindre han dertill fått
Konungens tillstånd.

Just 1873 års Riksdags framställning visar, hvartill en sådan skrifvelse,
som den nu af den ärade talaren föreslagna, skulle tjena. Kongl.
Maj:t lät genom sina befallningshafvande anställa de noggrannaste
undersökningar Öfver hela riket. I de inkomna utlåtandena vitsordade
Kong!. Maj:ts befallningshafvande, att väl inom landet funnos
flera utländska bolag och många enskilde utländske män, hvilka besutto
fast egendom, men att de skötte sig på ett högst aktningsvärd!
sätt. Jag kan här vid lag åberopa min egen erfarenhet, då inom Örebro
län finnes ett utländskt bolag, nemligen “La vieille montagne"
vid Åmmeberg, hvars verksamhet är för orten synnerligen välsignelsebringande.

Hvad skulle nu en. återförvisning tjena till? Möjligen komme
Riksdagen att besluta en skrifvelse såsom 1873, men följden blefve
sannolikt icke någon annan än då. Sverige bör enligt mitt förmenande
icke uti ifrågavarande hänseende beträda en väsentligen annan väg än
liera andra länder, hvarest utländingar kunna utan vidare omständig-.

Angående
rätt för utländing
att
besitta fast
egendom i
Tibet.

(Forts.)

N:o 17.

Angående
rätt för utlånding
att
besitta fast
egendom i
riket.

(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

heter förvärfva och besitta fast egendom. Vi stå redan temligen protektionistiska
i detta hänseende.

Jag hemställer om bifall till utskottets betänkande.

Friherre Klinckowström: På grund af den siste ärade talarens
yttrande börjar jag verkligen i striden mot honom hysa mer mod än
hittills. Jag trodde förut, att jag var den lille David som skulle uppträda
mot Probat men saknade de slungstenar som hade bringat David
seger. Nu börjar jag emellertid fatta mer mod. Herr Bergström har
nemligen förmenat, att sedan 1S73, då den sista undersökningen skedde
rörande skogssköflingen, icke någon särskild anledning till statens ingripande
har upptäckts, men jag påstår, att redan 10 eller 17 år
tillbaka ställningen var bekymmersam, och den, som något följt med
förhållandena, vet att skogsafverkningen sedan dess stigit i högst betydlig
grad. Jag tror icke, herr Bergström skall neka sanningen af
att det icke endast är fullmogen skog, utan äfven omogen, som tillgripes,
och litet hvar känna vi till, huru det tillgått med exporten af
s. k. pitprops. Sådant är enligt mitt förmenande just rätta sättet
att sköfla skogen. Herr Bergström har talat om bulvaner, som de
utländska bolagen skulle skaffa sig, i fall man gjorde inskränkande
bestämmelser rörande rättigheten att sköfla skogen; jag tror mig kunna
upplysa derom, att sådana bulvaner finnas redan. Det finnes ett
ganska stort bolag för sågverksrörelse i Norrland, som har sådana
bulvaner af svenska medborgare, och jag vill icke säga, huru högt
stående män der figurera.

Genom mitt första anförande har jag icke velat försvara motionen,
men jag har velat uttala en önskan att återremiss skulle i sådan
rigtning ske, att några repressiva åtgärder gent emot verklig skogssköfling
vidtagas och tillstånd för främlingar att besitta fast egendom
i Sverige underkastades samma vilkor, som om det vore beroende af
civil lag i stället för såsom nu af Kongl. Maj:ts administrativa åtgärd.
Det är alldeles icke någon revolutionär tanke, som skulle ligga i en
sådan framställning, emedan Kongl. Maj:t redan 1883 framlade proposition
i ämnet, på sätt jag nu nämnt. Och, linne herrar, icke är
återremiss af frågan en så förskräckligt farlig sak, men att den skulle
vara angenäm för Andra Kammaren, det försäkrar jag, och att Första
Kammaren för en sådan bagatell som denna skulle ställa sig fiendtlig
mot Andra Kammaren, kan jag icke anse lämpligt, hvarför jag fortfarande
får yrka återremiss.

Herr Ta mm, Hugo: Jag kan för min del icke neka till att jag
sympatiserar med motionen; man gripes af ett visst vemod vid tanken
på den fara, som onekligen hotar oss och redan börjat framträda,
derigenom att norrländska sågverkspossessionerna, hvilka omfatta icke
blott skogar utan äfven talrika hemman i Norrland, öfvergå uti utländska
kapitalisters händer. För att visa hvad en sådan bolagsegendom
betyder, så är t, ex. hela Herjeådalen, om jag icke misstager
mig, redan utskiftadt mellan 4 å 5 bolag, och det är klart att
den magt, dessa bolag både i politiskt och socialt hänseende utöfva,

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

är stor och särdeles i utländingens händer rent af farlig. Det är ju
dessutom helt lätt att öfverflytta eganderätten till dessa bolag; det
går helt enkelt nu för tiden genom aktieköp, och staten har dervid
icke den ringaste inkomst såsom eljest vid köp och försäljning af fast
egendom, utan det går helt oförmärkt till genom öfvertagande af aktier.
Jag skulle för min del icke hafva något emot, om något nu kunde
göras, men då jag icke ser någon möjlighet här vid lag, får jag hemställa
till den, som yrkat återremiss, huruvida det icke vore skäl att,
då man gör detta yrkande, bestämdt uttala, i hvad syfte sådant sker.
Man måste antyda sättet, hvarpå frågan skall kunna lösas, annars
blir det eu tom opinionsyttring, icke ledande till målet, och då jag
icke ser något fast i detta, förenar jag mig med dem som yrka afslag
på motionen.

Herr Bergström: Jag föreställer mig, att det höfves denna
kammare att fatta sitt beslut icke för att vara Andra Kammaren till
behag, utan på grund af den utredning, som här vid ett ärendes behandling
åstadkommes. Det är en sirensång som här ofta, synnerligast
från den ärade talaren, förnimmes, att man för att vara behaglig för
Andra Kammaren bör göra så eller så; men hittills har det icke
lyckats sångarne att locka denna kammare.

Den förste talaren tycktes icke vilja lyssna till hvad jag upplyst
derom, att på 10 år icke något utländskt bolag fått rättighet att
besitta skogbärande egendom i landet. Jag vågar icke säga, att
sådant bolag icke sökt, men visst är att det icke fått sådan rättighet.
Han talade vidare om repressiv skogslagstiftning. Ja, mine herrar, i
grunden är jag icke mot en sådan, om nemligen det blir en allmän
lagstiftning för hela Sverige; det torde jag flera gånger hafva visat,
då frågan derom varit före i lagutskottet, hvarvid jag tillstyrkt åtgärder
för att hämma en förödande skogsafverkning, men förslagen
derom hafva alltid fallit i kammaren, och det finnes icke utsigt till
att de skulle gå igenom nu mer än förut. Icke gifver heller denna
motion anledning till att föreslå eu allmän skogslagsstiftning för vårt
land, utan nu är endast fråga om inskränkningar i utländingars rätt.
När för närvarande utländska bolag kunna söka och få rättighet att
sjeltva besitta skogsegendomar, men det oaktadt, enligt den förste
talarens upplysning, föredraga att begagna bulvan, hvad skulle icke
då inträffa, om de blefvo hindrade att besitta sådan egendom? Jag
kan för öfrigt icke finna det lämpligt, jag dristar till och med säga
passande, att förnyade gånger besvära Kongl. Maj:t med skrivelser,
som uppenbarligen icke kunna leda till något resultat.

Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.

Friherre Kli nekows trö m: Det var ett hårdt ord, som den siste
ärade talaren utslungade, att det icke skulle vara passande att besvära
Kongl. Maj:t i en fråga af verkligen stor och allmän vigt, såsom
denna. Det är verkligen något nytt, som jag icke hade trott mig få
höra från det hållet.

Angående
rätt för utländning
att
besitta fast
egendom i
riket.

(Forts.)

N;o 17.

Angående
rätt för utläring
att
besitta fast
egendom i
riket.

(Forts.)

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Hvad beträffar sjelfva frågan, har herr Taram nyss sagt, att eu
återremiss icke skulle tjena till något, så vida man icke närmare kunde
precisera, hvad dermed afsåges. Jag har i mitt föregående uppträdande
nyss framstält den åsigten, att det i tvenne afseeuden är af
yttersta vigt att något gjordes i frågan. Het ena var, att något
måste göras för att hindra en total sköfling af återstående skogstillgångar
i hela landet genom sådana bestämmelser, som hindrade borttagandet
af åtminstone den omogna skogen, och det andra var, att
hemställan borde göras hos Kongl. Maj:t, att fråga om utländsk mans
besittning af svensk jordegendom skulle hänskjutas under civillags
natur, i stället för att, såsom nu är fallet, öfverlemnas åt Kongl. Maj:t
att på administrativ väg derom bestämma. Herr Bergström bär, om
jag rätt förstått honom, sagt att det är bra som det är, men det
tycker icke jag. Dessa åtgärder rörande skogen och dessa åtgärder
af Kongl. Maj:t att nästan utan undantag gifva tillåtelse åt utländska
bolag och personer att den sköfla äro åter ett symptom af den
s. k. frihetstiden, d. v. s. i tullpolitiskt hänseende. Vi både den tiden
eu frihandelsvänlig regering och eu frihandelsvänlig Riksdag, men
nu blåser en annan vind, och herr Bergstgöm torde ursäkta, om man
deraf drager fördel på ett sätt som, jag är fullkomligt viss derom,
skall befordra landets bästa och väl, ty om man fortgår såsom för
närvarande, tror jag folket från vissa orter inom landet måste utvandra,
ty de skola icke kunna försörja sig. Jag yrkar fortfarande
återremiss.

Herr Annerstedt: Den siste ärade talaren upprepade påståendet,
att eu frihandelsvänlig regering skulle hafva lemnat tillstånd åt
utländska bolag och män att besitta och sköfla skog i Sverige. I anledning
af detta påstående ber jag i kammarens minne få återkalla,
hvad som för 10 år sedan tilldrog sig. Den fråga, som nu bragts å
bane, hade äfven vid 1880 års riksdag kommit på tal och påståendet
framkom, att regeringen lemnat sådant tillstånd, som nämnts, och
uppgaf man att särskild! i eu af våra sydliga provinser skulle så vara
förhållandet. Saken väckte stor uppmärksamhet och blef i en viss
punkt föremål för konstitutionsutskottets anmälan. Vid den undersökning,
som då egde rum, visade sig, att intet utländskt bolag fått
tillstånd att besitta fast egendom för att afverka skog och att, då af
myndigheten blifvit upplyst att utländings afsigt varit sådan, hade hans
ansökning om tillstånd att besitta fastighet städse blifvit afslagen. Den
åtgärd som var föremål för klander, var endast att en utländing, som
köpt och kommit i besittning af en egendom, men icke erhållit Kongl.
Maj:ts tillstånd att besitta densamma, och som derför sedermera
sålt den till en svensk man, efter det egendomen blifvit såld, erhållit
tillåtelse att å egendomen vinna lagfart, på det att han skulle kunna
gent emot den svenske köparen fullgöra sin lagfartsskyldighet. Detta
var det enda fall, som då kunde framdragas såsom bevis derpå att
regeringen skulle hafva tillåtit utländske män att besitta och sköfla
skogsegendom inom landet. Det bär redan blifvit påpekadt, att un -

Lördagen den 22 Mars, e. in.

der de 10 år som sedan förflutit, icke något utländskt bolag erhållit
tillstånd att besitta skogsegendom. I de fall, der tillstånd lemnats,
har det antingen galt stadsfastighet eller annan fastighet som skulle
användas för särskilda ändamål, som ej med skogshushållning hade något
att göra.

Under sådana förhållanden är det tydligt att, om utländingar
under sista tiden bedrifvit skogssköfling inom landet, detta berott
icke derpå, att den närvarande lagstiftningen angående utländings rätt
att besitta fast egendom är otillfredsställande, utan derpå, att lagstiftningen,
den må i förevarande afseende vara hurudan den vill, icke
kan hindra utländingar att med biträde af svenske män sköfla skogen,
så länge skogslagstiftningen med afseende å svenske män är sådan
som den för närvarande är. Under sådana omständigheter skulle
enligt min uppfattning afiåtandet af den föreslagna skrifvelsen icke
leda till det som dermed åsyftas, och följaktligen en återremiss till
lagutskottet vara utan ändamål. Det är nemligen inom lagutskottet
— i full öfverenstämmelse med grundlagens bud — en antagen grundsats
att vid afgifvande af utlåtande i något ämne icke gå utom de
gränser, som utstakas ar den under behandling varande motionen.
Skulle någon i det afseende, som under diskussionen framhållits, vilja
åstadkomma en förbättring i det närvarande tillståndet, är det, såsom
en föregående talare redan påpekat, på helt andra lagstiftningsområden
som medlen måste sökas. De af talaren på uplandsbänken påpekade
förhållanden kunna gifvetvis icke afbjelpas genom en lagstiftning
angående utländske män och utländska bolags rätt att besitta
fastighet i Sverige, utan genom en lag i syfte att lemna garanti
deremot, att aktier i svenska bolag öfvergå i utländske mäns händer.

Af hvad jag haft äran anföra framgår, att jag förenar mig i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande bemstalt och sedan
derpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet, samt förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinchowström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 26, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 17. 3

N:o 17.

Angående
rätt för utländing
att
besitta fast
egendom i
riket.
(Forts.)

N:0 17.

Lördagen den 22 Mars, e. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—64;
Nej—28.

Föredrogos å ny o lagutskottets nedannämnda, den 12 och 15 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 27, i anledning af väckt motion om ändring i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887;

n:o 28, i anledning af väckt motion om tillägg till kommunallagarne
i fråga om tiden för kommunal- och kyrkostämmors hållande;
samt

n:o 29, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16
i förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Kammaren biföll hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Efter förnyad föredragning af konstitutionsutskottets d
19 innevarande mars bordlagda utlåtanden:

n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 34 och 36
riksdagsordningen, samt

n:o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t.
med begäran om framläggande af förslag till ändring af §§ 12 och
23 riksdagsordningen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Yid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 15 och 19
i denna månad bordlagda memorial n:o 4, i anledning af Första Kammarens
återremiss af 2 punkten i utskottets betänkande n:o 2, angående
vilkoren för försäljning af bränvin, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda punkt hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 19 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion om sådan
ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning, att, der kyrkoförsamling
består af flera kommuner, hvarje kommun må ega rätt att
förvalta sitt skolväsen och inom sig utse skolråd.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 17.

Lördagen den 22 Mars, e. in.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 15 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
huru vida och under hvilka vilkor statsmagten må kunna ikläda
sig ansvar för »förluster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning
vållas, bifölls utskottets hemställan;

och som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut således icke
oförändradt antagits, skulle jemlikt stadgandet i § 63 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra Kammaren återlemnas for vidare
behandling.

Justerades ytterligare fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de, som denna dag bordlagts första gången,
och sist de ärenden, hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 9,21 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.