RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1890:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 15.

Onsdagen den 19 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. in.

Justerades protokollen för den 11 ock 12 i denna månad.

Herr Treffenberg erliöll på begäran ordet ock yttrade: Herr
grefve ock talman, mine kerrar! Som jag förnummit, att man på ett
ock annat kåll i kammaren antagit, att jag skulle kafva tillkört majoriteten
vid kammarens omröstning i lördags angående inrättande af
industrilotterier, ock jag är angelägen att freda mig från den misstanken,
ankåller nu jag härmed att få anteckna mig såsom reservant
mot kammarens beslut.

Härefter anförde kerr Ekman: Jag har visserligen icke kört,
att någon misstänkt mig för att kafva instämt i det beslut, som blef
kammarens i afseende på inrättandet af industrilotterier, men då jag
anser det för mig vara af någon vigt att i protokollet finnes antecknadt,
att jag med min röst icke biträdt samma beslut, ankåller jag att
i likket med den föregående talaren få mot det fattade beslutet inlägga
min reservation.

Anmäldes ock bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
kufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret;

n:o 37, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse ock förvaltning
under år 1888;

Första Kammarens Prot. 1890. N:o 15.

1

N:o 15. 2

Onsdagen den 19 Mars.

n:o 38, i anledning af väckt motion i fråga om befrielse för rustock
rotehållare att bekosta vissa soldaters sjukvård; samt

n:o 39, i anledning af väckta förslag om jernvägsbyggnader för
statens räkning; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckt motion om inrättande af liäradsstyrelser
och antagande af stadgar för dessa styrelser; och

n:o 32, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 16, till Konungen med förslag till förordning angående tilllägg
till § 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862.

Efter föredragning af herr Romans den 15 i denna månad bordlagda
motion, n:o 49, om vidtagande af åtgärder för att alla ämneslärare
vid de allmänna läroverken må erhålla eu gemensam benämning
och lika drygt undervisningsarbete m. m., hänvisades denna motion till
Riksdagens särskilda utskott.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande
den 15 innevarande mars bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 3 och 4, bevillningsutskottets memorial n:o 4,
lagutskottets utlåtande n:o 30 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 2.

ifrågasatt rätt Föredrogs å nyo statsutskottets den 8 och 11 i denna månad bordför
rust- och lagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckta motioner i fråga om rätt
rotehållare attföv rug^_ och rotehållare att bestämma formen för soldats aflöning.

bestämma Jor- °

menför soldats . o

aflöning. Herr von Scbulzenheim: Då af flera skäl antagligt är, att
Kongl. Maj:t inom den närmaste framtiden kommer att förelägga Riksdagen
ett nytt härordningsförslag, och då genom den af motionärerna
äskade förändringen i atlöningssättet för indelta soldaten enligt min
tanke alltför betydliga rubbningar i indelningsverket komme att uppstå
inom de delar af landet, der nu torp eller åtminstone bostad med
naturaunderhåll å rust- eller rotehållets mark förunnas soldaten, vågar
jag hoppas, att denna kammare nu fattar enahanda beslut som vid
sistlidna års riksdag, d. v. s. afslår skrifvelseförslaget; och på den
grund, herr grefve och talman, yrkar jag afslag så väl å motionerna
som å statsutskottets föreliggande skrifvelseförslag.

Onsdagen den 19 Mars.

3 N:o 15.

Herr Falk, Helmer: Herr grefve och talman, mine herrarUfrågasatt rätt
Då föreliggande fråga berör icke blott rust- och rotehållarne, utan-fSr rflst~ och
äfven den indelte soldaten och således det allmänna, anser jag min
pligt vara att vid detta tillfälle yttra min mening i frågan. menför soldats

Utskottet hemställer, »att Riksdagen, med anledning af herrar aflöning.
Jönssons, Linds samt Jonsons och Bergendahls förevarande motioner, (Forts.)
må hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och under hvilka vilkor det må vara rust- och rotehållare
medgifvet att, der sådan rättighet ej redan är lemnad, med ryttare eller
soldat träffa öfverenskommelse om, huru vida dennes löneförmåner skola
utgå i form af torp, andra naturaprestationer eller kontant lön, samt
derefter till Riksdagen afgifva det förslag, som må befinnas af förhållandena
påkalladt».

För min del kan jag icke tolka den föreslagna §krifvelsen annorlunda,
än att utskottet hyllar de åsigter, som i motionerna blifvit uttalade,
och önskar bereda dem framgång, alldenstund utskottet hemställer,
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det förslag i
ämnet måtte blifva för Riksdagen framlagdt i det syfte, som motionärerna
antydt.

Om Riksdagen nu skulle besluta aflåtande af en sådan skrifvelse,
och Kongl. Maj:t funne skäligt fästa-afseende vid densamma, blefve
följden, att det helt och hållet körnare att bero på frivillig öfverenskommelse
mellan rust- och rotehållarne och soldaten, huru vida dennes
aflöning skulle utgå i form af torp, andra naturaprestationer eller
kontant aflöning, och ingen kan i denna stund med visshet förutsäga,
huru den komme att utgå, men säkert är att den Lomme att betydligt
vexla till så val belopp som beskaffenhet. Jag har emellertid några,
såsom jag tror, mycket vigtiga anmärkningar mot detta förslag.

Det synes mig nemligen fara värdt att vid de rust- eller rotehåll,
der temligen stora torp nu finnas — hvilka torp, i förbigående sagdt,
väl till största delen torde vara af soldaterna genom tidernas lopp uppodlade;
en redan för mer än 20 år sedan uppgjord beräkning visar
nemligen, att indelte soldaten förölcat åkerarealen vid torpen med omkring
31,000 tunnland — det torde vara fara värdt, säger jag, att der
dessa torp äro välbelägna, rust- eller rotehållarne skulle kunna komma
att använda dem för egna ändamål, och att soldaten således finge nöja
sig med kontant lön samt hänvisas att skaffa sig bostad hvar han bäst
kunde, ofta kanske utan afseende på om sådan verkligen funnes att
få, der han är tvungen att hafva sin bostad eller inom sitt korporalskap.
Soldaten kunde således nödgas att börja som inhyseshjon och
må hända sluta som fattighjon.

Men genom torpets borttagande skulle indelte soldatens bofasthet,
som med skäl betecknats såsom grundvilkoret för indelningsverket, förloras,
den lockelse till inträde i tjenst, som nu utgöres af den egna
bostaden och den egna torfvan, skulle försvinna, tillgången på rekryter
skulle minskas och deras beskaffenhet sannolikt att försämras, den
indelta stammens fasthet skulle aftaga och den skulle må hända snart
till sina egenskaper komma att motsvara en sådan värfvad stam, som
•denna kammare upprepade gånger förklarat sig icke vilja veta af.

Utom dessa betänkligheter, som ensamma äro för mig afgörande,

N:o 15. 4

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rätt}\yser jag ännu en annan betänklighet, och det är den, att jag befarar,
för rust- ocAaj^ soldatens aflöning skulle komma att blifva väl knapp och att han
bestämma for-sa*edes redan tran början blexve iorsatt i en ogynsam ekonomisk stallmenför
soidatsuvng med deraf härflytande, lätt insedda olägenheter i så väl socialt
aflöning, som militäriskt hänseende. — Tanken efter, huru det vid rekryteringen
(Forts.) tillgår. I regeln är det vid 17 å 20 års ålder som rekryten träder i
tjenst. Det är således en omyndig yngling, utan erfarenhet, som i en
så vigtig fråga skall afhandla med äldre personer, ofta med ganska
många på en gång, och man kan åtminstone lätt tänka sig att han
dervid kommer till korta.

Allmänna lagen tillstädjer ju icke omyndig man att ingå bindande
aftal, utan detta måste ske genom förmyndare eller målsman; men beköfver
då ej äfven den omyndige rekryten en sådan målsman, och
hvilken är närmare till att utöfva ett sådant målsmanskap än kompanichefen?
Nej, säger man, det är just denna inblandning af kompanichefen,
som vi vilja undvika. Jag har hört många klagomål öfver
kompanichefernas inblandning, men jag tror, att det ligger mycken
öfverdrift deri, men på samma gång får jag erkänna, att de kanske
stundom lägga sig mer i än de borde göra, men icke är detta tillräcklig
orsak till en sådan omstörtning, som här i fråga, ty sedan
det konstaterats att obehörig inblandning från kompanichefs sida har
skett, lärer väl den det vederbör ej underlåta att erinra sina underordnade
om att de ej böra öfverskrida sin befogenhet.

Jag har icke så liten erfarenhet i dessa frågor, alldenstund jag;
sedan mer än 40 år tillbaka haft anledning sysselsätta mig med dylika
saker, och möjligen kan min erfarenhet förtjena något afseende.

Jag kan försäkra, att det mången gång är nödigt lemna den unge
rekryten stöd vid uppgörelsen mellan honom och rotehållaren. Jag
ber att i korthet få redogöra för huru det i allmänhet tillgår vid rekryteringen,
och att det är min egen erfarenhet jag åberopar behöfver
jag ju icke säga.

Vid dessa tillfällen tillhandahållas vederbörande rotehållare tryckta
blanketter till kontrakt. Blanketterna äro tryckta, derför att tryckta
sådana lemna större garanti för klara och otvetydiga bestämmelser än
handskrifna, hvilkas tolkning så lätt gifver anledning till meningsskiljaktigheter.
I dessa blanketter införas 3:ne hufvudsaklig a bestämmelser,
eller de som röra legan, torpet och hemkallet, samt några andra
mindre vigtiga bestämmelser, såsom t. ex. rörande torpets brukning,
vedbrand, bete m. m. Bland dessa bestämmelser håller man strängt
endast på torpet; med afseende på legan och hemkallet deremot variera
öfverenskommelserna, och hvad torpets brukande, vedbrand m. m.
beträffar, så lägges sällan hinder i vägen för fri öfverenskommelse i
dessa fall, och den frihet rörande aftal, som man önskar, är således
redan i väsentlig mån vunnen. Det inträffar emellertid, att sedan ett
kontrakt blifvit uppgjordt, deri kompanichefen anser att rekrytens
fördelar blifvit tillräckligt bevakade, så har möjligen regementschefen
en annan åsigt om saken; men jag erkänner villigt, att vid de tillfällen,
då man funnit sig böra påpeka rättelse, sådan utan synnerlig svårighet
af rotehållarne beviljats. Stundom inträffar likväl att kontrakt, som
af regementschefen godkänts, när de vid rekrytens inskrifning företetts,

Onsdagen den 19 Mars.

5 Nso 15.

icke af Konungens befallningshafvande blifvit faststälda, på den grund ifrågasatt rätt
att de varit för soldaten allt för ofördelaktiga. Häraf framgår således ™s*'' och
nödvändigheten af, att den unge rekryten vid uppgörandet af hans Stämma forframtida
löneförmåner erhåller stöd icke blott hos sin kompanichef menför soldats
utan äfven hos den administrativa myndighet, som skall godkänna kon- aflöning.
traktet, och det är ej mindre nödigt att alla tvister mellan soldaten (Forts.)
och rotehållarne afdömas af administrativ myndighet, ty att man icke
kan draga dem under domstol, det bör en hvar kunna inse. Jag erkänner
emellertid, att närmare och i många fall förändrade bestämmelser
äro önskvärda i afseende på rust- och rotehållarnes och soldatens
inbördes skyldigheter; men, såsom den ärade reservanten mot
statsutskottets föreliggande betänkande mycket rigtigt erinrat, är det
en reglering som vi behöfva, icke en sådan anordning som här ifrågasattes,
utan en reglering, som, med fasthållande af soldatens bofasthet,
fixerar rust- och rotehållarnes besvär samt aflägsnar alla anledningar
till tvister emellan dem och soldaten. Utskottets hemställan går emellertid
i en alldeles motsatt rigtning, ty ehuru densamma icke uttryckligen
prisgifver bofastheten, blir dock den sannolika följden att deras
bofasthet försvinner, om någon fixering af de ovissa besvären är ej
ens tal, och hvad rotehållarens och, soldatens inbördes förhållande beträffar,
så öppnar den ju dörren på vid gafvel för godtyckligheter och
tvisteämnen af alla slag. Att jag för min del icke är motståndare
till en reglering, behöfver jag icke säga. Jag har i mer än 20 år
önskat en sådan, och under 1885 års riksdag framhöll jag med styrka
nödvändigheten deraf. Jag ber att få läsa upp ett par rader af mitt
anförande vid det tillfället: »Om vi deremot offrade en ringa del af
de summor, som här äro i fråga att efterskänkas, till att reglera indelningsverket
och afhjelpa de brister, som Vidlåda den indelta stammens
organisation; till att borttaga de ovissa besvär, öfver hvilka rustoch
rotehållarne klaga, till att lossa på soldatens i militäriskt hänseende
•ogynsamma beroende af rust- och rotehållaren, så att soldaten kunde
öfvas så länge som helst, utan att det komme rust- och rotehållarne
vid; till att nedsätta manskapets tjensteålder och att bilda en stammens
reserv», o. s. v. Såsom herrarne finna, har jag i bestämda ordalag
yrkat på en reglering af rust- och rotehållsbesväret, men en reglering,
der man toge hänsyn icke blott till ena parten, rust- och rotehållaren,
utan äfven till den andra parten, soldaten, och hvarigenom man, med
betryggande af soldatens bofasthet, genom nedsättande af hans tjensteålder
och genom bildande af en reserv af ur tjensten afgångna soldater,
tillgodosåg äfven statens intressen i både socialt och militäriskt
hänseende.

Genom det beslut, Första Kammaren för några dagar sedan fattade
i de kombinerade grundskatte- och försvarsfrågorna, torde man få anse,
att kammaren stält sig på den ståndpunkten, att den önskar framläggandet
af ett fullständigt härordningsförslag, i hvilket förslag ingår
icke blott ökning af beväringsklassernas antal och deras öfningstid, utan
äfven arméns förseende med tillräckligt antal befäl — hvilket må hända
är vårt angelägnaste behof, ehuru det är det, som minst talas om —
utan äfven organisation af sådana delar af vårt försvarsväsende, som
nästan sakna all organisation. I ett sådant förslag måste ju såsom

N:o 15. 6

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rättett vigtigt moment ingå en sådan reglering, hvarom jag nyss har talat..
för rust- och fa ^ nu gpäl, mine herrar, att genom ett beslut på förhand försvåra
Test^ma for-^^ omöjliggöra eu sådan reglering? Det är ju klart, att om vi redan
menför soldats^ lösa alla band och eu stor del af soldattorpen komme att försvinna,
aflöning, så skall det sedermera befinnas hardt nära omöjligt att återförvärfva.
(Forts.) torpen och återföra aftalen inom lagbundna gränser.

Detta är hvad jag i sak haft att anföra. Jag ber att få tillägga
blott några få ord.

Jag ber de herrar ledamöter af denna kammare, som älska den
indelta armén och dess minnen och som önska, att den historiska
grunden må utgöra grundvalen för en vårt försvar betryggande härordning,
jag ber dem noga betänka innehållet af denna skrifvelse och
icke genom ett bifall till densamma omöjliggöra den gamla grundens
bibehållande.

Med ledsnad och förvåning har jag inhemtat, att blott en af denna
kammares utskottsledamöter har såsom reservant bekämpat förslaget;,
men har utskottsmajoriteten verkligen pejlat hela djupet af denna
skrifvelses innebörd? Jag tvifla!'' derpå. Har den försökt öfverskåda
följderna af detta förslag? Jag tror det icke, och jag är desto vissare
att så icke skett, som följderna äro omöjliga att fullt öfverskåda. För
min del *är jag lifligt öfvertygad, att dessa följder blifva olycksbringande,
ty om man rubbar den indelte soldatens bofasthet, hvilken är
af oersättligt värde, undergräfver man dermed sjelfva grunden för indelningsverket,
och det kan då hända att hela den vördnadsvärda byggnaden
remnål''.

Nåväl, säger må hända någon, låt gå! Ja, jag vet, att det finnes
de, som i sin otroliga förblindelse skulle jubla öfver indelta arménstillintetgörande,
ehuru de väl inse sin fullkomliga vanmagt att åstadkomma
något annat i dess ställe. Men för sansade män, och allra helst
för dem, som erhållit det hedrande uppdraget att vara svenska folkets
representanter, måtte det väl vara alldeles klart, att så länge indelta
armén utgör kärnan af vårt försvar och så länge ingen anledning
finnes att det skall annorlunda blifva, så långe måste man omsorgsfullt
undvika att skada den grund, hvarpå den hvilar, utan fast hellre
stärka och befästa den samt på allt sätt söka utveckla institutionen
och göra den gagnelig för sitt höga ändamål.

Då statsutskottets nu föreliggande förslag, ehuruväl ej till sitt
syfte, så likväl, efter min åsigt, till sina följder, innebär ett uppgifvande
af grunden för indelta armén samt derigenom kan vålla oberäknelig
skada för vårt försvarsväsende, så yrkar jag, herr grefve och
talman, afslag å utskottets hemställan.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag är, såsom

herrarne finna, reservant mot utskottets beslut i denna fråga, och
skälet dertill är, för att icke ingå i de detaljer, som den föregående
talaren afhandlat, att, då man icke velat ingå på förändringar och
förbättringar af den indelta armén af sådan beskaffenhet, att indelningsverket
fortfarande kunde tjena såsom grund för en ny härordning,
man åtminstone icke bör göra sådana förändringar, som endast bidraga
till att ytterligare sönderrifva detsamma. Jag befarar att slutet kunde

Onsdagen den 19 Mars.

7 N:o 15.

blifva att indelningsverket blefve militäriskt odugligt, men på sammaf/™srasaM rätt
gång i ekonomiskt hänseende fördelaktigt för rust- och rotehållarne.J''<,,'' och
Följden häraf skulle blifva, att vi uti det sålunda förstörda indehungs-j°^ämma/orverket
skulle mota ett ytterligare hinder mot antagandet af en ny här-me»för soldats
ordning, som möjligen vore grundad på en annan basis. Den sista aflöning.
villan vore då värre än den första. Detta vore enligt min uppfattning (Forts.)
det sämsta resultat, man kunde komma till. Jag hoppas, att snart ett
helgjutet härordningsförslag skall för Riksdagen framläggas, hvarvid
sannolikt det gamla indelningsverket måste gå undan — jag säger det
med ledsnad —• men jag fruktar att äfven detta då skall hafva förlorat
all köpkraft, om vi nu utan ersättning släppa från oss hvad vi
deruti hafva. Följden af sådana eftergifter skulle endast blifva nya
anspråk, till dess resten vore värdelös. Detta gör att jag måste rösta
mot detta förslag och hvarje annat, som afser att bereda lättnader i
indelningsverket i ekonomiskt afseende, men som i någon mån kan
undergräfva det hela eller försvaga detsamma i militäriskt hänseende.

Herr Boström: För min del finner jag den fråga, som här föreligger,
icke vara af så stora dimensioner, som de föregående talarne
velat göra troligt. Här är icke meningen, att alla soldattorp skola
borttagas, utan att vid vissa tillfällen aftal skall kunna träffas mellan
rust- och rotehållare och soldat angående annat aflöningssätt. Redan
den komité, som 1867 tillsattes för att utreda frågor rörande rustningsoch
roteringsbesvären, hemstälde i sitt 1868 till Kongl. Maj:t afgifna
utlåtande, att »såsom öfverensstämmande både med statens bästa och
billighet mot de roteringsskyldige, i sammanhang med värnpligtens
utsträckning, den lindring i roteringsbesväret, som möjligen kunde
beredas utan andra samhällsmedlemmars oskäliga betungande, måtte
blifva medgifven». Då redan för 22 år sedan en sådan hemställan
kunde från vederbörande komité till regeringen aflåtas, föreställer jag
mig att den anledning, som då förevar, nu är ännu mycket större, ty
förhållandena äro sedan den tiden högst betydligt förändrade. Jag
behöfver blott påpeka ett förhållande vis å vis dessa torp, att de genom
rotehållarnes medgifvande af odlingars upptagande under tidernas
längd blifvit allt större och större samt mångenstädes uppnått en areal,
som är för jordegaren, då sådant åligger honom, betungande att med
egna dragare sköta. Det är visserligen sant, att denna torpets stora
areal icke är af någon nämnvärd betydelse för jordegaren genom
torpets aflägsenhet från den öfriga jorden, men vid hvarje ombyte af
knekt fordrar den nye innehafvaren att få bibehålla all jord, som den
förre brukade. Då nu kommenderingarnas längd oupphörligen ökas,
är det gifvet att rust- och rotehållarnes besvär att under knektens
frånvaro sköta hans jord blifver allt mera betungande.

Hvad den militära sidan af saken beträffar, har jag icke hört, att
de regementen, der manskapet ej är försedt med torp, äro af sämre beskaffenhet
än der sådana finnas. Vi veta att både vid norra och södra
skånska infanteriregementet, dalregementet samt en del af helsinge regemente
soldaterna sakna torp, men jag tror, som sagdt, ej att dessa
trupper äro sämre äu de öfriga. Det är ju för öfrigt icke meningen,
att torpen skulle borttagas; jag anser att det lämpligen skulle kunna

N:o 15. 8

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt räabestämmas, att soldaterna, om genom fri öfverenskommelse med jordrotehåliareCatte^ajren
^lifvit stadgadt, att deras löneförmåner icke skola utgå i form
bestämma för-8* torp, * alla fall skola beredas bostad på rotehållare^ mark. Det
menför soldatséx icke meningen, att de skola släppas lösa eller tagas från den lösa
aflöning, befolkningen, utan de skola i alla fall bibehålla de egenskaper, som
(Eorts.) den indelte soldaten genom sin bofasthet hittills egt, ehuru de nu ofta
förekommande torpen med öfverflödigt stor areal jemte dermed förenade
olägenheter komme att bortfalla. För min del tror jag icke, att de
personer, som äro ifriga vänner af indelningsverket, hafva något att
förlora på en skrifvelse, så affattad som här föreslås, ty missnöjet öfver
de ovissa besvär, som nu vidlåda rust- och rotehåll, är allmänt, och
kunde detta till någon del afhjelpas genom den föreslagna åtgärden,
tror jag ej heller att indelningsverket härpå skulle förlora. Jag tror
således att den skrifvelse, statsutskottet föreslagit, icke komme att
medföra de vådor, som af föregående talare framhållits, och tillåter
mig derför att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Königsfeldt: De som så ifrigt motsätta sig det ifrågavarande
skrifvelseförslaget och så mycket orda derom, att genom bifall
till detsamma torpen skulle borttagas och indelningsverket undergräfvas,
hafva, enligt mitt förmenande, gjort frågan större än den i sj elfva
verket är. Här är icke fråga om ett ovilkorligt borttagande af soldattorpen,
utan endast om rättighet för rust- och rotehållare att med
knekten öfverenskomma, huruvida aflöningen skall utgå i form af torp,
andra naturaprestation!- eller kontant lön. Då således rust- och rotehållare
vid rekrytering icke kan anskaffa duglig och af vederbörande godkänd
karl, som åtnöjes utan torp, måste sådant anskaffas, naturligtvis
endast i de orter, der knektekontrakten dertill gifva anledning. Skulle
äfven ett och annat torp försvinna, så lärer derigenom icke indelningsverket
förfalla, ty att torpen icke ovilkorligen betingas af indelningsverket
eller äro för detsamma behöfliga, framgår deraf att vid en del
af den indelta arméns regementen finnas icke torp och vid en del
endast få. Af indelta arméns effektiva rotar och rusthåll är det mer
än 5,000, som sakna torp, och af de knektar, som hafva torp, är det ej
mindre än omkring 1,000, som icke äro på sina torp bosatte, men jag
har icke hört att de knektar, som icke äro försedda med torp, vare
sig i militäriskt eller moraliskt afseende äro sämre än de, som äro på
detta sätt aflönade. Beträffande den militära sidan kan jag naturligtvis
icke yttra mig, men det förefaller mig eget, att icke en person
skulle kunna vara lika lämplig och duglig soldat, vare sig han bor på
af roten anskaffädt torp, förskaffat sig eget hus och hem eller mellan
öfningstiderna är anstäld såsom arbetare hos enskilde personer eller
bolag. Hvad den moraliska sidan beträffar, har jag någon erfarenhet,
ty i den domsaga, som är mig anförtrodd, bo soldater både med och
utan torp, de senare tillhörande Dalregementet och de förre Yestmanlands
regemente, och under min 28-åriga tjenstgöring i domsagan har
jag icke kunnat finna, att soldaterna vid Dalregementet i moraliskt
afseende på något sätt äro underlägsna dem vid Vestmanlands regemente.

En annan omständighet, som man efter mitt förmenande bör fästa

Onsdagen den 19 Mars.

9 Ji:o 15.

sig vid, är, att den roten jemte underhållet af husen åliggande skyldig-f/rå^asa» rätt
heten att under knektens sjukdom eller bortkommendering sköta torpetsoch
jord mycket ofta bidrager till misshälligheter mellan befälet och knekten^^^*^
å ena sidan, samt rust- och rotehållare å den andra, och att derigenom^»/,;,-soldats
missnöjet med indelningsverket och dess ovissa besvär underhålles och aflöning.
allt mer ökas. Då jag således för min del är af den öfvertygelsen, (Forts.)
att ett bifall till skrifvelseförslaget icke skulle medföra eller bidraga
till indelningsverkets undergräfvande, men deremot till en del undanrödja
det missnöje, som på många ställen är rådande med detsamma,
får jag för min del yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Baumgarten: I hufvudsak är jag förekommen af herr
Falk, i hvars sakrika yttrande jag ber att till alla delar få instämma.

Det föreliggande skrifvelseförslaget synes mig icke vara af så oskyldigbeskaffenhet,
som några af statsutskottets ledamöter här sökt att göra
troligt, utan torde vara ganska djupt ingripande uti den indelte soldatens
lefnadsvilkor. Det är, såsom herrarne veta, mer än 200 år
sedan indelningsverket upprättades, och torpen hafva derför på många
håll hunnit att till sitt värde ganska betydligt förkofras. Skulle nu
en fixering af ifrågavarande löneförmåner ske, eller rotehållarne, der
så ske kunde, lemnas fritt att aflöna soldaten med kontant lön, så är
det gifvet, att åtminstone de goda torpen, på hvilka rötehållarne ansåge
sig kunna något förtjena, ej vidare komme att användas såsom
soldattorp, utan soldaten finge i allmänhet åtnöja sig med lön till
något liknande belopp, som af 1883 års skattekomité föreslogs eller i
medeltal 150 kronor per rote. Torpen af lägre värde, och sådana
finnas äfven, som anses gifva 80 å 100 kronor om året, komme dock
att bibehållas, och på sådant sätt komme den indelte soldatens lönevilkor
att nedsättas icke obetydligt. Om man för öfrigt droge sig för de
med soldattorps upplåtande förenade ovissa besvären, funnes äfven andra
sätt att gå till väga för att undvika desamma. Rotehållaren kan t. ex.
uppgöra arrendekontrakt angående torpet och gifva soldaten såsom lön
en arrendeafgift, som motsvarar torpets verkliga värde, och han sluppe
således alla körslor och andra olägenheter, som här påpekats. Dessutom
vill jag påminna om att rust- och rotehållare såsom ersättning
för dessa körslor m. m. erhållit 30 procents afskrifning af roteringsbördan,
men derom vill man nu icke höra talas. Hvad beträffar de
af herr Boström omnämnda stora odlingarna, som under tidernas längd
tillkommit, så har rotehållaren rätt att utflytta torpet, men han måste
då i stället gifva lika godt och lika mycket som det nu till torpet
hörande området, och härpå skulle han således ej vinna något. Skulle
man åter, såsom här är föreslaget, fixera soldatens lön, behöfde rotehållaren
ej utgöra större förmåner än dem, som af 1883 års komité
föreslogos, och han komme sålunda att tilldela sig soldattorpen utan
att gifva motsvarande förmåner, hvarigenom en afskrifning på annat
sätt komme till stånd, på den indelte soldatens bekostnad. Jag får
tillägga, att jag sjelf är rust- och rotehållare, och af personlig erfarenhet
känner de öfverklagade olägenheterna; men denna erfarenhet går
i sådan rigtning, att det för jordegaren är fördelaktigare icke att betala
kontant lön, utan att denna ingår in natura. Ofta har jag äfven

N:o 15. 10

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rä«fåtfc höra sådana yttranden som det, att med afseende på presterskapets
rouhlälare^iti^^^ det Yar^ för allmänheten vida fördelaktigare, då denna utgick
bestämma för-* naturaprestationer och icke såsom nu kontant.

men för soldats Äfven i militäriskt afseende var det, som af herr Falk framhölls,

aflöning, mycket rigtigt och jag har ej mycket att tillägga. Då soldaten icke
(Forts.) är bofast på roten, har icke befälet honom så i sin hand, som önskligt
är. Han komme att bosätta sig, der han finner arbete, och i vissa,
provinser af Sverige finner han det icke utan att söka det vida omkring.
Armén komme sålunda icke att kunna lätt mobiliseras, en sak
som är af största betydelse icke blott med afseende på krigsfara utifrån,
utau äfven för inländska förvecklingar, då det gäller att upprätthålla
den inre ordningen. Riksdagen har dessutom, jag tror det var
under det sist förflutna året, ingått till Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
hvari begärts, att alla författningar skulle samlas, som närmare angifva
rust- och rotehållares samt indelta soldaters inbördes rättigheter
och skyldigheter. Denna författningssamling är under utarbetning,
och det vore åtminstone skäl att med förändringar i detta ämne låta
anstå, till dess nämnda arbete afslutats. Jag tror, att många af de
nu öfverklagade olägenheterna skulle undanrödjas, då rust- och rotehållare
lärde rätt känna sina skyldigheter och rättigheter; men jag
ber äfven få säga, att jag anser en reglering af indelningsverket väl
behöflig, men att denna bör ske i sammanhang och samtidigt med en
fullständig organisation af landets försvarskrafter på af statsmagterna
godkända grunder.

Med hemställan att Första Kammaren ville biträda sitt sistlidna
år fattade beslut att afslå en motion i samma syfte, får jag, herr
grefve och talman, vördsamt anhålla att derom framställa yrkande.

Friherre Klinckowström: Det betänkande, som Första Kammaren
nu går att, så vidt på densamma beror, till afgörande företaga,
är enligt mitt förmenande ganska anmärkningsvärd!. Det visar till
komplett evidens, att statsutskottet i all sin ofelbarhet litet eller intet
begriper af den fråga, som det här haft under behandling. Jag vill
icke trötta kammaren med att upprepa den konstiga tankegång, som
här och der i betänkandet förekommer, när utskottet gifver sig ut på
de militära frågornas glanskis, der det har all möda att hålla sig på
sina fötter. Jag vill dock anföra ett uttryck af dess tankegång, som
jag finner bland de anmärkningsvärdare, och som förekommer på 9:de
sidan i utskottets betänkande, der utskottet säger:

»Då inom olika landsdelar vexlande uppfattning gjort sig gällande,
i det att flerstädes soldatens aflöning ansetts böra utgå i form af torp,
under det att å andra orter det medgifvits rust- och rotehållare att
till soldaten utgifva årlig lön jemte ersättning i kontant i stället för
torp, följde häraf, enligt utskottets mening, att ifrågavarande aflönings
utgående i form af torp ej kunde vara af någon nödvändighet påkallad
och att något hinder ej gerna borde kunna möta för ett sådant, till
likställighet ledande ordnande af detta besvär, att det uttryckligen
måtte förklaras tillkomma den rustnings- och roteringsskyldige att
med soldaten öfverenskomma, huru vida aflöningen skulle utgå i form
af torp eller i kontant lön».

Onsdagen den 19 Mars.

11 N:o 15.

Endast detta uttryck bevisar, att utskottet alldeles icke gjort sigifrågasatt rätt
möda eller också icke kunnat eller velat förstå frågans betydenhet.ochtt
Denna betydenhet, mine herrar, är både militärisk, ekonomisk samt,£“^ämn“™/_
hvad mer är, politisk, och det gläder mig att åtminstone finna, att menför soldats
den enda militära auktoriteten i utskottet, ''''för hvilken jag bugar mig, aflöning.
nemligen friherre Leijonhufvud, haft den klokheten att reservera sig (Forts.)
mot ett så vådligt beslut. Hvad nu först beträffar den militära frågan,
så vill jag anmärka, att jag ansett och anser fortfarande, att så vida
icke regeringen framkommer med en sammanträngd plan, innehållande
grunderna för försvarsverkets omdaning, dessa grunder bestående i bibehållandet
af den indelta armén med upphäfvande af rustnings- och
roteringsbördans tryck på hemmanen, kan aldrig denna för fäderneslandets
framtid vigtiga fråga tillfredsställande lösas. Jag har sedan
många år tillbaka framhållit denna tanke, jag har här i Första Kammaren
icke eu utan flera gånger framstält densamma. Jag har låtit
trycka en särskild promemoria och vid sista riksdagen intog jag denna
promemoria i kammarens protokoll, i förhoppning att den derigenom
skulle blifva mer läst. Hittills har jag varit ensam om mina åsigter
i denna fråga, likasom jag en tid stod ensam i den numera så populära
tullfrågan, men, mine herrar, jag var envis och jag har lyckats i
den. Nu är det fråga om grunderna för försvaret och min åsigt har.
redan vunnit icke obetydlig majoritet i Riksdagens båda kamrar. Saken
är vigtig och kan icke ordnas, utan att regeringen tager densamma
om hand, hvilket, såsom jag tror, icke kan ske på annat sätt, än att
regeringen kommer med ett sammanträngdt förslag innehållande grunderna
för en omdaning af hela försvarsverket, bygdt på de indeltes
bibehållande såsom stam för beväringsmanskapet och för öfrigt så utveckladt,
som det med sådana grunder behöfver vara, för att derpå
skall kunna byggas ett organisationsförslag, i sammanhang hvarmed
naturligtvis måste, såsom alldeles gifven, följa en afskrifning af indelningsverkets
börda. Jag har icke varit med om någon kompromiss;
jag behöfver icke veta, hvad den betyder, men det synes vara alldeles
följdrigtigt, att dessa frågor samtidigt framläggas för Riksdagen.

Jag nämnde för herrarne, att jag stått alldeles ensam med min
opinion rörande behofvet af en plan, innehållande grunderna för försvarets
omdaning, men sedan dess hafva åren gått och jag har med
glädje sett deras inverkan på föreningen »värnpligtens vänner», en
förening, hvilken, såsom herrarne torde litet hvar påminna sig, älskat
den indelta armén så mycket, som herrar frihandlare älska mig. Nå väl,
nu har dock under sista dagarne af sistlidet år framkommit en skrift,
undertecknad af den genomskinliga signaturen G. B. och förskrifvande
sig från eu ganska kunnig fackman. Denne fackman, som erkänner
sig tillhöra »värnpligtens vänner», medgifver dock, att det torde vara
nödvändigt att i härordningsfrågan gå till mötes försvararne af den
indelta armén för att kunna åstadkomma något för fäderneslandet
nyttigt, och en tryckt promemoria, utgifven af »värnpligtens vänner»,
som jag här håller i min hand, är på några få undantag när af den
beskaffenhet att jag skulle kunna ingå i diskussion och uppgörelse
med de åsigter, som der uttalas. Jag vill nu icke annat än i förbigående
anmärka ett par uttryck för, om jag så får kalla dem, militär -

N:o 15. 12

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt ra^filosofiska åsigter, som jag icke anser inverka på frågan, men hvilka
för rust- och.ja„ ic]je pan sarra att jag delar. Den ena af dessa militärfilosofiska
bestämma /or-asigter aternnnes pa sicl. o ( och innehåller, att sverige, tor att med
menför soldatJn.0pp om framgång kunna försvara sitt område, bör uppställa 100,000
aflöning, stridande.

(Forts.) Detta bar författaren tagit från en föregående försvarskomité,

men jag har i den kritik af den sista stora försvarskomiténs arbeten i
försvarsfrågan, som jag vid 1882 års riksdag framstälde, på goda skäl
bestridt detta. Jag anser verkligen att Sverige med sina ekonomiska
tillgångar kan underhålla en stridande, aktiv armé på 100,000 man
och äfven bör göra det, men att insöfva svenska folket i den tron, att
det vore nog för att hindra en invasion i landet, det är, mine herrar,
icke rätt och faktiskt origtigt; tvärt om skulle motsatsen kunna bevisas;
men med denna armé, så stark som vi kunna åstadkomma, kunna vi
kämpa och äfven vinna bataljer. Faran är dock, att med grannar, så
mägtiga som de hvilka omgifva Sverige, är det bäst att söka så vidt
möjligt lefva i fred. Ty att påstå att vi med våra 100,000 man skulle
kunna hindra dem från att intränga i landet, är militäriskt nonsens.

Den andra militärfilosofiska betraktelsen förekommer på sid. 168,
der han säger att »gifvet är, att ur organisatorisk-ekonomisk synpunkt
det äldre manskapet är ett oting». Han nämnde icke hvarför och är
skyldig bevisa, att det är ett oting. Jag tror deremot, att man i en
armé bör väl taga vara på det äldre manskapet, så snart det är pligttroget,
ty deraf beror, mer än man tror, arméns lycka och framgång,
i synnerhet om den träffas af tillfälliga motgångar.

Deremot är jag ense med honom om sj elfva grunden för den nya
organisationen, nemligen att volontärer skulle insättas på de indelta
regementenas vakanta rotar, skjutskolor inrättas och beväringsmanskapets
vapenöfningar ökas. När han säger, sid. 153, att vapenöfningarnas
längd i fredstid bör bestämmas till minst 90 dagar, vågar jag
dock påstå, att det är omöjligt att erhålla Riksdagens bifall till något
sådant. Mer än 60 dagar kunna vi aldrig få. Och om vi få 60 dagars
öfning för beväringsmanskapet samt bibehålla den indelta armén
och de garnisonerade trupperna såsom stam, blir denna vår armé enligt
min innerliga öfvertygelse starkare, än om vi hade blott konskriberad!
och värnpligtigt manskap, såsom exempelvis enligt 1883 års förslag.
Ty säkert är, att öfvergifva vi den indelta armén såsom stam för beväringsmanskapet,
förslår ingenting mindre än tre års fredsöfningar
för beväringsmanskapet och lottdragning. Dessa två moment hafva
varit föreslagna af föregående regeringar och Riksdagen har sagt nej
dertill, så att vi nu icke kunna med något hopp om framgång sträfva
att komma derhän. Det finnes sålunda ingen annan utväg än att bibehålla
den indelta armén med aflyftande från jorden af indelningsverkets
bördor.

Den tanke, som reservanten friherre Leijonhufvud framstält, tycker
jag är mycket tilltalande. Han säger:

»Då det synes mig osäkert, hvilka frukter ett sådant medgifvande
som det, utskottets förestående hemställan afser, kunde medföra, anser
jag det väckta förslaget böra afslås, intill dess en allmän reglering

Onsdagen den 19 Mars.

13 N:o 15.

eller fixering af rust- och rotehållares skyldigheter kan företagas eller ifrågasatt rätt
ock en ny härordning blir antagen.» för ™st~ och

Ja, mine herrar, det ligger mycken sanning i dessa få ord. AttStamma förnu
styckevis gifva sig in på en så vigtig fråga, vore mer än obetänk-mew/c,>soldats
samt. Statsutskottet och många andra, synnerligast mina vänner i aflöning.
Andra Kammaren, hafva verkligen icke insett betydelsen af torpinsti- (Forts.)
tutionen för den indelta armén. Den är så att säga låset för denna
armé, denna gamla fasta dörr till vårt land. Och cm ogerningsmännen •
komma med sina yxor för att slå sönder denna dörr, skall det icke
lyckas dem, så länge låset håller. Men skulle detta öppnas eller dörren
sönderslås, då beklagar jag landet i många hänseenden. Skulle,
om den underdåniga skrifvelsen beslutas, regeringen, då den framlägges
för Kongl. Maj:t, gå in på denna obetänksamma anhållan, då beklagar
jag henne och hon komme derigenom enligt min öfvertygelse
att binda ris åt sin egen rygg både i militäriskt och, hvad vigtigare
är, i politiskt afseende. Jag anser nemligen, att den indelta armén
är det starkaste, förnämsta och tillförlitligaste stödet för en laglig
konungamagt i vårt land, och jag skulle djupt beklaga den dag, då
detta stöd undanrycktes densamma, ty då vore enligt mitt förmenande
snart slut med konungadömet i Sverige.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Grefve Barnekow: Att torpen äro en af de vigtigaste betingelserna
för indelningsverket, ja dess glans- och kärnpunkt, har sagts,
det har visats, det är möjligt. Men torpinstitutionen må hafva hvilka
förtjenster som helst, det är dock ett faktum, hvarom jag ber att få
påminna, att densamma icke allmänt tillämpas, det är dock ett faktum,
att icke stort mer än hälften af det indelta manskapet bebor torp. Jag
ber att i detta hänseende få erinra om Skåne; der finnes endast ett
fåtal torp. I de flesta kontrakt, som der uppgöras med soldater, stipuleras
endast städja och kontant lön, med förpligtelse för rust- eller
rotehållare att, der soldaten så önskar, förse honom med torp mot afdrag
på den kontanta lönen. Och det har icke försports, att på grund
af denna fria tolkning af knektekontrakten några olägenheter yppat
sig med afseende på karlarnes duglighet. Tvärt om blir häraf en följd
att, såsom herr krigsministern vid förra riksdagen påpekade, manskapet
blir yngre och omsättningen större, hvarigenom det således blifver
lättare att få eu reserv. Der soldaten får torp bland sina löneförmåner,
tjenar han vanligen qvar, tills han blir kasserad. Erhåller han
deremot kontant lön, köper han sig gerna eget torp och gäldar köpeskillingen
med årliga afbetalningar af lönen, dervid ofta rust- eller
rotehållaren hjelper honom med borgen. I hvilketdera fallet blir således
soldaten bofast och ingalunda, såsom här blifvit sagdt, ett inhyseshjon
eller något deråt. Skilnaden är deremot den, att aflönas han
med torp, har han utsigten att, när han kasserats, få sluta sina dagar
på fattighuset, hvaremot i det senare fallet han med någon omtanke
och uppoffring kan bereda sig ett eget hem. Dessa bestämmelser att
rust- och rotehållare skulle utgöra torp liksom andra naturaprestationer
voro ursprungligen afsedda att vara en lindring i besväret, men

N:0 15. 14

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rätttill följd af förändrade förhållanden hafva de i stället blifvit en hörda;
för rust- och fre ovissa besvären hafva blifvit allt mer och mer ovissa.
bestämma för- för öfrigt är nu ju icke fråga om att borttaga torpen, utan enmenförsoldatsdast
att fä bestämdt, att det må vara soldaten förunnadt att, der han
aflöning, så önskar, få mottaga kontant vederlag för ett torp, som han ej vill
(Forts.) hafva.

Jag ber att få yrka bifall till hvad utskottet hemstält.

Herr Anderson, Albert: Då det ständiga knektehållet för omkring
200 år sedan inrättades, var Sveriges ställning helt annan än
nu. Då hade landet under en lång period varit nästan oupphörligt
inveckladt i krig, och jordbruket hade snarare gått tillbaka än framåt.
Vid de flesta hemman funnos utmarker, som icke hade synnerligen
stort värde för egaren. Kommunikationerna voro bristfälliga och i
följd deraf var det svårt för jordbrukaren att föra sina produkter till
platser, der de kunde afsättas. Den befolkning, bland hvilken jordbrukaren
finner sina afnämare, städernas befolkning och de landsbygdens
invånare, som sysselsätta sig med annat än jordbruk, var ock
fåtalig. Jordbrukaren hade sålunda stora svårigheter att förvandla
sina produkter i reda penningar. Derför var ock beskattningen så
ordnad, att jordbrukaren kunde erlägga sina skatter till väsentligaste
delen i jordbrukets alster. I öfverensstämmelse med detta förhållande
affattades äfven bestämmelserna i knektekontrakten om soldatens aflöning.
Der bestämdes i allmänhet, att han skulle hafva torp eller bostad
och vidare skulle han hafva sitt hemkall i åtskilliga naturaprestationer.

Hvad torpen eller bostäderna beträffade, fans dessutom ett annat
skäl, hvarför det ansågs gagneligt, att soldaterna skulle hafva sådana.
Med det ständiga knektehållets inrättande blef den indelte soldatens
tjenstetid lång; krigstjensten blef hans lefnadsyrke. Man fruktade derför,
att, om de indelta soldaterna komme att sakna fast bostad, de
skulle bilda eu särskild kast i samhället med särskilda intressen. Sådant
ville man afhjelpa genom att gifva dem torp eller bostad, hvarigenom
man hoppades, att soldaterna skulle få samma intressen som
landets öfriga jordbrukande befolkning.

Sedan denna tid hafva emellertid förhållandena väsentligen förändrats.
Jordbruket har gått mycket framåt. Jorden har blifvit uppodlad.
De utmarker, på hvilka torpen anlades, hafva mångenstädes
blifvit förvandlade till åker. Kommunikationerna hafva utvecklats.
Städernas befolkning har ökats i väsentlig grad. Allt detta gör, att
landtmännen numera kunna på fördelaktigt sätt afsätta sina produkter
och med lätthet förvandla dem i penningar. — Jag kan derför fullt väl
förstå, att om än bestämmelserna i knektekontrakten om formen för
soldatens aflöning för 200 år sedan voro lämpliga, de numera af
många icke anses ändamålsenliga.

Men frågan måste också bedömas från en annan synpunkt. Den
indelte soldatens tjenstetid är ännu ungefär lika lång som på den tid,
då indelningsverket inrättades. Han har fortfarande krigstjensten till
sitt lefnadsyrke. Jag tror, att så länge detta förhållande fortfar, det
är lika vigtigt nu, som då indelningsverket inrättades, att man tillser,

Onsdagen den 19 Mars.

15 N:o 15*

det den indelte soldaten har fast bostad. Man invänder kanske här-ifrågasatträtt
emot, att till följd af de ökade öfningar i rekrytskolorna och eljest, fSr rflst~ °ch
hvilka fordras för soldatens utbildning, han nu under de första åren bestämma för
af sin tjenstetid icke kan egna någon vård åt sitt torp. Man invän-menfö?soldat»
der måhända också, att det redan nu finnes en hel del soldater, hvilka aflöning.
icke hafva torp. Hvad den första invändningen beträffar, måste man (Forts.)
dock komma i håg, att sedan den indelte soldaten utbildats, tjenstgör''
han kanske närmare tjugu år och har under denna tid rikt tillfälle
att sköta sitt torp. Hvad åter den senare invändningen angår, så har
jag visserligen från vissa landsorter hört uppgifvas, att bristen på torp
icke skulle hafva förorsakat några olägenheter, men från andra håll
har jag erfarit motsatsen.

Under sådana förhållanden kan jag icke vara med om utskottets
förslag. Kunde deremot tjenstetiden för den indelte soldaten väsentligen
förkortas, komme frågan i ett annat skick. Om hans tjenstetid
inskränktes till exempelvis sex år, skulle, under förutsättning att han
antoges vid 19—20 års ålder, soldaten afgå från tjensten vid en ålder
af 25 å 26 ar. En sådan tjenstetid vore så kort, han vore vid afskedet
ännu så ung, att han sedermera med framgång kunde egna sig åt ett
borgerligt lefnadsyrke. Jag tror derför, att det då icke skulle vara
nödvändigt, att han under den tid han vore soldat hade boställe. En
sådan bestämmelse skulle deremot för landet vara af stor fördel derutinnan,
att soldaten, när han afginge från krigstjensten, skulle enligt ''
gällande yvärnpligtslag qvarstå i beväringen till fylda 32 års ålder
och vi sålunda erhålla en reserv, som i farans stund skulle vara af
högt värde.

Man har under mer än tjugu år sökt på allt sätt förbättra vårt
försvar, men icke kommit till'' något resultat. Förslag har framstälts
att med upphäfvande af indelningsverket grunda försvaret på den allmänna
värnpligten. Det föll. Två gånger hafva förslag framlagts att
med upphäfvande af indelningsverket grunda försvaret på en stam,
anskaffad på frivillighetens väg. Äfven dessa förslag hafva fallit. Det
kan mahända icke vara så mycket att undra på, att man icke velat
öfvergifva denua gamla och bepröfvade institution, som kallas indelningsverket,
för att kasta sig in på något nytt och okändt. Man
skulle ju derför ock kunna söka bygga på vårt gamla indelningsverk,
som då emellertid måste förändras enligt tidens kraf, och första vilkoret
skulle i sådan händelse enligt mitt förmenande vara, att tjenstetiden
väsentligen förkortades. Om så skedde, tror jag äfven, att man
vida lättare skulle kunna gå det förslag till mötes, hvilket utskottet
nu framlagt. Hade utskottet i sitt föreliggande förslag meddelat
yttrande, gående derpå ut, att tjenstetiden borde förkortas, då skulle
jag för min del hafva röstat för ett sådant förslag. Nu måste jag
yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Jönsson: Det kan möjligen anses förmätet af mig att uppträda
i denna fråga, när så stora förmågor, i synnerhet på det militära
hållet, yttrat sig deri, men jag rår ej för att jag ändock hyser
något litet tvifvel om rigtigheten af allt hvad herrar militärer sagt.

Jag har all anledning antaga, att de hafva goda militäriska insigter

N:o 15. 16

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rättoch begripa allt militäriskt, men deraf följer ej, att de känna de fakför
rust- ocftf-igka ekonomiska förhållandena i frågan. Här har t. ex. yttrats af
Testämma for-m^^xeri torpen skulle vara så och så stora och att soldaterna
menförsofctosskulle fortfarande ega innehafva dem med samma storlek, som de
aflöning, förut hatt. Jag kan emellertid underrätta dessa herrar, att vi hafva
(Forts.) ett kongl. prejudikat i motsatt rigtning, deri Kongl. Maj:t förklarat,
‘att vid vakanssättning rotehållaren icke är skyldig att lemna torpet
större, än knektekontraktet innehåller. Efter detta misstag och då
herrar militärer icke äro starkare i denna del af frågan, kan man ju
ock hafva sina tvifvel om deras öfverlägsenhet äfven på det rent militära
området.

Jag lemnar emellertid detta derhän. Jag vill ej blifva för mycket
långtrådig och söka vederlägga allt, som jag ej kan gilla af hvad under
diskussionen framkommit.

Då denna fråga vid senaste riksdagen förevar, fäste jag herrarnes
uppmärksamhet på åtskilliga olägenheter och obehag, som vidlådde
det närvarande systemet, men nu, då tiden är så långt framskriden,
vill jag fatta mig kort och ej åter upprepa samma obehagliga historia.

Det har framhållits af motståndarne till förslaget, att en skrifvelse
till Kongl. Maj:t skulle vara att helt och hållet kullstörta indelningsverket,
och en talare ansåg det vara rent af fosterlandsförräderi
att hafva framkommit med en sådan motion som min i ämnet afgifna.

'' Mig förefaller det obegripligt, att indelningsverket skulle kunna skadas,
om man vände sig till Kongl. Maj:t i frågan. Hafva vi verkligen
anledning frukta, att Kongl. Maj:t skulle kunna framlägga ett sådant
förslag, att indelningsverket deraf skulle taga skada? Jag för min
del hyser en fullkomligt motsatt åsigt. För öfrigt tror jag, att Kongl.
Maj:t har full rätt att vid en sådan skrifvelse fästa hvad afseende
Kongl. Maj:t finner för godt. Jag är emellertid fullkomligt öfvertygad,
att, om alla dessa påpekade olägenheter blefve för Kongl. Maj:t framstå!
da, Kongl. Maj:t verkligen skulle fästa afseende dervid och rättelse
komma att ske. Dessa olägenheter äro så stora och kunna enligt min
öfvertygelse endast skada, ej alls gagna armén, hvarför jag ej kan
föreställa mig annat, än att framställningen i skrifvelsen skulle bifallas.

Man måste hågkomma, att genom förändrade förhållanden hafva
knektekontrakten numera blifvit något helt annat, än de voro vid
den tid, då de upprättades. Genom de skiften, som på de flesta håll
försiggått, har sålunda t. ex. händt, att soldattorpet flyttats en, två,
till och med tre mil från roten; man kan lätt tänka sig, hvilka olägenheter
sådant skall medföra för rotehållaren, hvilka svårigheter han
skall hafva att bruka jorden, underhålla husen m. m. Härtill kommer,
att äfven om ett torp är så stort, att dragare der kunna födas, rotehållaren,
enligt ett i min motion åberopadt prejudikat, ändock icke är
berättigad att i kontraktet med soldaten träffa aftal, att han skall
bruka jorden, underhålla husen och berga grödan. Dessa olägenheter
blifva ännu besvärligare, då, såsom förhållandet ofta är, det finnes
8—10 delegare i eu rote.

Man har i denna kammare ofta talat om och klandrat egennyttan
hos de rotehållare, som ville göra sig fria från indelningsverket. Som
den saken ej hör hit, vill jag ej nu yttra mig derom, utan endast

Onsdagen den 19 Mars.

ir Ji:o 15.

fästa uppmärksamheten derå, att, om orsaken till detta missnöje bort -ifrågasatt rätt
tages, de ovissa onera förvandlas till bestämda afgifter, då borttages^®’’ ™sl~ och
ock grunden till det största missnöjet. Det är icke de kontraktsenliga^*^^''6/^
utgifterna, som orsaka missnöjet, utan det oändliga trasslet emellanmenfö7soldats
rotehållaren och knekten. aflöning.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten derå, att sedan befälets (Forts.)
boställen indragits, har en stor skilnad mot förr uppstått. Under deh
gamla tiden bodde kompanichefen midt ibland sitt kompani. Han betraktades
som en far för sina soldater och en vän till rotebållarne.

Till följd af de förändrade förhållandena bo deremot nu så väl kompanicheferna
som det öfriga befälet vanligen i städerna. Under de gamla
mycket patriarkaliska förhållandena, så, om slitningar och missnöje uppkommo
emellan rotehållaren och soldaten, tog kompanichefen reda på
saken och medlade dem emellan, så att allt blef bra. Nu deremot,
då han måhända vet, hur landsbygden ser ut, men säkert är alldeles
främmande för förhållandena derstädes och han dertill ofta handlar i
öfverdrifvet tjenstenit, ställer han till en oändlighet med trassel.

Som Andra Kammaren redan för flera dagar sedan beslutat i enlighet
med utskottets förslag, hoppas jag denna kammare nu skall bifalla
detsamma. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Björnstjerna: Indelningsverket stiftades för kriget och
under en tid, då kriget hörde så godt som till ordningen för dagen.

Under det förra århundradet hade vi några och trettio års krig och
under detta århundrades första fjorton år hade vi sju års krig. Under
den sjuttiofemåriga fred, vi sedan njutit, hafva vi glömt bort, hvilka
oändligt mycket större bördor kriget medförde för rust- och rotehållaren,
än freden gör. Man klagar nu öfver att rotehållaren måste
sköta soldatens teg och torp, då denne är borta på de sällan förekommande
öfningarna, medan åter under krigets tid en mängd hemman
stodo öde, derför att rust- och rotehållaren icke kunde fullgöra sina
förpligtelse!''.

Den svåraste af alla var att ställa upp man i stället för den, som
under kriget stupat, hvilket ofta blef omöjligt. Denna börda aflyftes
1810. I sammanhang med beväringens införande befriades nemligen
rust- och rotehållaren från skyldigheten att i krigstid uppställa annan
karl. År 1885 beviljades rusthållaren ersättning för nummerhäst, som
under extra kommendering störtat. Huru litet man nu tänker på kriget,
framgår deraf att hvarken i Riksdagens skrifvelse eller i den
kong!, propositionen i ämnet ett ord nämnes om krig, utan endast att
rusthållaren skulle beredas ersättning för under'' extra kommendering
störtad nummerhäst. Jag interpellerade då krigsministern, huru vida
detta äfven gälde krigstillfällen, men fick icke något svar. Då jag
förmodar att krig icke kan räknas till de ordinarie vapenöfningarna,
kan jag icke finna annat, än att rusthållaren äfven blef befriad
från att- ersätta häst under krig, hvilket var den största bördan näst
uppsättande af karl. Dessa två bördor voro förr de mest betungande.

Eu mängd eftergifter äro sedermera gjorda. Jag skall endast nämna,
att rust- och rotehållarne befriades 1830 från att hålla exercisammunition,
1840 från att hålla trosskuskar och 1841 från mötespassevolans Första

Kammarens Prot. 1890. N:o 15.

2

N:0 15. 18

Onsdagen den 19 Mars.

Ifrågasatt rö«afgiftén. 1858 befriades rotehållarne från all afgift för soldatens munför
rust- och tering och samma år efterskänktes för rusthållarne fouragepassevolansiesiämmo/or-a%i^en’
hvilken ersatt rusthållarnes skyldighet att sjelfva fouragera
men för soldat skrida hästar, under alla »möten och mönstringar» som det hette, ett
aflöning, åliggande, som ansågs mycket betungande, då detta tvång qvarstod.
(Forts.) Sedermera, år 1884, befriades, såsom bekant, rusthållarne från skyldigheten
att anskaffa och underhålla beklädnads-, bevärings- och remtygs-
samt häst- och sadelmunderingspersedlar, hvilket var ett högst
betydande onus. Slutligen beviljades, såsom kändt, 30 procent afskrifning
å indelningsverkets återstående bördor och å grundskatterna.

Den, som opartiskt vill taga dessa förhållanden i betraktande, måste
erkänna, att af indelningsverkets ursprungliga börda nu endast en mindre
del återstår. Etter krigstiden kommo arbetskommenderingar, som nu
icke heller finnas. Men Rikets Ständer fäste mera afseende vid rikets
finanser än vid rust- och rotehållarnes intressen. De flesta större offentliga
arbeten utfördes sålunda under många år genom arbetskommenderingar
från indelta armén, såsom t. ex. byggandet af Göta kanal,
hvartill hela regementen ständigt voro kommenderade. Äfven derifrån
äro de numera befriade.

Jag instämmer för öfrigt hufvudsakligen uti hvad herr Falk och
flere med honom liktänkande talare yttrat. Den näst siste talaren anförde
att, i fall tjenstetiden inom armén blefve förkortad, detta skulle
vara en stor fördel för armén och att det i detta fall skulle blifva
nödvändigt att vidtaga förändringar med torpinstitutionen. Deruti instämmer
också jag och skulle önska att sådana förändringar skulle
kunna genomdrifvas, att karlens tjenstetid blefve förkortad, men, för
att gorå detta möjligt, tror jag icke att vi nu böra skänka bort den
största trumf vi hafva på hand, nemligen soldattorpen.

Den förnämsta anledningen, hvarför jag icke kan vara med om
det ifrågavarande förslaget, är emellertid den, att vi af en sorglig erfarenhet
lärt, att det tyckes vara alldeles omöjligt att utverka någon
varaktig förbättring i vårt försvarsväsen utan att köpa detta genom
eftergifter åt jordbrukaren i första rummet genom afskrifning af indelningsverk
och grundskatter; och när dessa väl borttagits, komma
nog andra fordringar. Jag hör icke till de menlöses antal, hvilka tro
på löftet, att, sedan indelningsverk och grundskatter afskrifvits, försvaret
skall få ut sin rätt. Hvarje riksdag flöda motioner, som liksom
denna yrka på lindring i en eller annan form af försvaret, men för
hvarje lindring, som medgifves, hafva vi mindre att bjuda för att utverka
förbättring i vårt försvarsväsen och sålunda mörkna med hvarje
sådan eftergift utsigterna att få en förbättrad organisation.

Jag vågar hoppas, att de män, hvilka liksom jag ställa försvaret i
främsta rummet och inse, huru värnlösa vi äro i denna stund mot ett
allvarsamt anfall, skola förena sig med mig och sätta på vår fana:
Ingen lindring eller eftergift på indelningsverket, utan att erhålla
några motsvarande fördelar för försvaret! Jag vågar hoppas, att Första
Kammaren, som för några dagar sedan afslog den af Kongl. Maj:t
erbjudna 10-procent-afskrifningen, så snart denna skildes från försvaret,
äfven måtte afstå nu förevarande förslag.

Onsdagen den 19 Mars.

19 N:o 15.

Herr Abelin: Under debatten om denna fråga har af flereifrågasatt rätt
talare, kvilka förordat skrifvelseförslaget, blifvit yttradt, att kär icke-"”'' ™s(- och
vore fråga om soldattorpens borttagande, utan endast om rättigket[^stämma"forför
rust- ock rotekållaren att med soldaten öfverenskomma om torpmenfö^soldats
eller andra löneförmåner. Men äfven under antagande att med för- aflöning.
slaget icke åsyftas något annat, så lär det väl icke kunna bestridas (Forts.)
att vid de rust- och rotekållsnummer, der det kontanta aflöningssättet
en gång blifvit infördt — hvaraf följer att torpen komma att raseras
eller anslås till andra ändamål — der kommer icke, derest det ifrågasatta
medgifvandet blifver genom allmän förordning lagfäst, aflöningssättet
med torp att åter införas, och man har då att befara, att soldatens
bofasthet och de militära och sociala fördelar den medför komma
att försvinna, sa att vi till sist, på sätt herr krigsministern under debatten
härom vid förra riksdagen yttrade, af indelta armén skulle
få qvar endast ett mindre lätt handterligt skal utan kärna.

Man har, såsom bevis för att det kontanta aflöningssättet utan
olägenhet kan tillämpas, åberopat förhållandet vid de skånska regementena,
men har man dervid tagit hänsyn till Skånes säregna förhållanden
i öfrigt och erinrat sig, att hvad som med fördel der kan
tillämpas icke låter sig lika väl i andra landsorter verkställas? Inom
Skånes folkrika och i öfrigt lyckligt lottade bygder är det nemligen
lika lätt att skaffa kraftfulle och duglige soldater, som det är lätt för
dessa att inom området för det kompani de tillhöra skaffa sig en lönande
verksamhet. Dessa förhållanden göra, att de skånska soldaterna
icke behöfva föra något kringströfvande lif för att skaffa sig hem och
arbete, och denna omständighet åter medverkar dertill, att hvarken
deras moral eller deras militära färdighållning lider någon skada deraf,
att de äro i saknad af boställe. Att man emellertid icke heller i
Skåne förbiser vigten af soldatens bofasthet, framgår deraf, att i de
kontrakt, som uppgöras om kontant lön, alltid intages förpligtelsen
för rust- och rotehållare att, om soldaten så önskar, de skola förse
honom med torp.

Emellertid och oaktadt de farhågor, jag uttalat, vill jag icke förneka
önskvärdheten af en reglering af de förhållanden, som verka
störande på det goda förståndet mellan rust- och rotehållaren och
soldaten. Jag kan så mycket mindre underkänna vigten häraf, som
jag gifvit upphof till ett ganska omfattande förslag i sådant syfte,
men hvad jag motsatt mig och alltjemt kommer att motsätta mig, det
är att man utan något bestämdt, på förhand gifvet mål sönderplockar
och undergräfver den indelta armén, hvilken likväl — det måste erkännas
äfven af dess bittraste vedersakare — utgör det väsentligaste
stödet för det försvar, vi ega, och då man nu bör kunna hoppas att
vi i en nära framtid hafva att emotse ett förslag till grunder för försvarets
ordnande, och bestämmelser sådana som den här föreslagna
lämpligast böra i sammanhang dermed företagas till afgörande, "och
da vidare redan vid denna riksdag förekomma ett par motioner, som
afse ganska vigtiga förändringar i aflöningssättet för den indelta
truppen, så hemställer jag till denna kammare, om icke alla skäl tala
för att nu förkasta det skrifvelseförslag, som är i fråga; och särskildt
tillåter iag mig hemställa till dem, som säga sig icke afse annat med

N:o 15. 20

Onsdagen den 19 Mars.

Ifrågasatt räwförslaget än att, då hvarken rust- och rotehållarne eller soldaten vilja
för rust- afhäfva torp, de icke skola tvingas dertill, och till dem, som förmena
ée«feimmaVor-att ar fraga om ammt an en vilkorlig uppgörelse, gående

menförsoldZsderpå ut att, äfven om öfverenskommelse träffats med soldaten om
aflöning, kontant lön, rust- och rotehållarne likväl skola medelst kontrakt förkorts.
) binda sig att, då soldaten det önskar, tillhandahålla honom torp,
huru vida icke äfven desse må finna sig i att förslaget faller, vid det
förhållandet att hvad de åsyfta mycket väl kan vinnas utan att någon
förändring göres i nu rådande förhållanden. Intet hinder möter nemligen,
att uppgörelse träffas med soldaten om torpets utarrenderande
på längre eller kortare tid vare sig till rust- och rotehållaren eller,
med hans begifvande, till någon annan. Yi hafva ständigt bevis på
att så låter sig göra och att så sker med befälets medgifvande.
Tjenstgöringsreglementet för armén förutsätter ett sådant fall och
gifver, genom de föreskrifter det innehåller rörande tillvägagångssättet
derutinnan, lagligt stöd för en dylik åtgärd. Då befälet söker öfvervaka
att soldaten får sin rätt och att uppgörelsen öfverensstämmer
med knektekontraktet, gör befälet endast sin skyldighet. Om det
dervid någon gång drifver sina anspråk längre, än billighet och klokhet
bjuda, så är detta att beklaga; men icke bör den omständigheten
att så undantagsvis kan ske, förleda Riksdagen att fatta ett beslut,
hvars följder icke kunna förutses.

Huru man nu än må se saken, bör man kunna vara öfverens
derom, att inga olyckor eller nämnvärda olägenheter kunna uppkomma
om bestämmelser, som tillämpats i tvåhundra år, ännu några ar få
vara gällande; och då så är, och då, hvarom jag är öfvertygad, i den
mån Indelningsverkets tillgångar eftergifvas och bandet lossas mellan
rust- och rotehållaren och soldaten, i samma mån ökas äfven svårigheten
att få några genomgripande förbättringar i försvaret, så bör
kammaren kunna sluta till, att jag lifligt önskar, att skrifvelseförslaget
må lemnas utan afseende. Innan jag emellertid lemnar ordet, vill
jag hafva förklarat, att jag fortfarande är af den uppfattningen, att
ett försvar på indelningsverkets grund är det för våra förhållanden
lämpligaste och att jag anser, att ett tillfredsställande sådant ännu
kan på denna grund åstadkommas, men att jag, huru varma mina
sympatier än äro för den gamla institutionen och huru djupt rotfäst
än mitt förtroende är för de indelta trupperna, dock i främsta rummet
älskar se vårt land tillgodosedt med ett, så vidt möjligt är, betryggande
försvar, hvarför, derest man ej kan enas om ett sådant på indelningsverkets
grund, jag gerna gifver min röst åt ett på den rena
värnpligten grundadt sådant försvar, och är detta, enligt mitt förmenande,
den enda grund, som i så fall kan accepteras, ty i likhet
med hvad friherre Leijonhufvud här om dagen på detta rund yttrade,
anser jag att det sämsta af allt, hvarpå man kan bygga en försvarsorganisation,
är en värfvad stamtrupp, icke så till förståendes som
skulle denna trupp behöfva bestå af mindre goda krafter, men derför,
att den icke står att få till ett antal, som är tillräckligt att fylla behofvet.
Jag har så litet förtroende till en sådan utväg, att jag föreställer
mig att, om man insloge denna väg för att med stamtrupp
förse samtliga vapenslagens alla trupper, man skulle komma till snar

Onsdagen den 19 Mars.

21 N:o 15.

insigt derom, att man i sin ifver att skapa reserver ginge miste omifrågasatt rätt
det väsentligaste — sjelfva stamtruppen. f°r ™st~ och

Herr grefve och talman! Jag yrkar afslag å utskottets förslag, bestämma för men

för soldats

Friherre Barnekow: Jag för min del tror, att denna fråga fått aflöning.
något större dimensioner, än egentligen varit behöflig!, ty vi befinna (Forts.)
oss nu inne på frågan om omorganisation af armén. Frågan gäller här
endast om rättighet för rust- och rotehållarne att lemna kontant lön
i stället för torp, om de så finna för godt. Jag kan icke föreställa
mig annat än att, om man har en duglig karl, det är fullkomligt
likgiltigt, om karlen bor på ett torp eller icke. Oaktadt man sagt,
att det icke är samma förhållanden i södra delarne af riket som i de
norra, skall jag be att få på det bestämdaste protestera mot ett yttrande
af en föregående talare, hvilken sade att, om detta förslag antogs,
skulle det blifva fattighjon af alla karlar, som icke hade torp —
det vill, med andra ord, säga att våra soldater i Skåne äro fattighjon.

Jag påstår, att de äro lika goda som soldaterna i öfre Sverige. Vidare
har man sagt, att soldaternas moral skulle förstöras, om de icke hade
torp, men jag vågar påstå, att våra trupper i Skåne hafva lika god
moral som de, hvilka finnas här. Jag prostesterar mot yttrandet, att
bibehållandet af torpen skulle bibehålla truppernas moral. Jag har
sjelf tjenat vid den indelta armén och jag har mycken respekt och
aktning för indelningsverket. Jag erkänner de stora förtjenster, som
det har haft, men dess rol är utspelt. Jag tror icke att man kan
bygga på den grunden, och Riksdagen tyckes haft samma uppfattning,
då den tog bort boställen för befälet. Skulle nu hela indelningsverket
bero på, att vi behålla dessa små soldatstugor? Tro herrarne att,
om rust- och rotehållaren lemnar denna lilla stuga, med sitt lilla land,
hvilket ju låter så vackert och idylliskt, och staten får torpen, staten
sedan behåller dem för att bibehålla ramen till indelningsverket och
icke i stället säljer dessa små domäner? Jag tror icke att staten behåller
dem, och då jag nu är af den uppfattningen och detta förslag går i
den rätta rigtningen eller till den allmänna värnpligten, vet jag icke
hvarför man icke skulle bifalla det. För att komma dit, måste man
så småningom borttaga denna stam. Tro herrarne att i nuvarande
tider, med de fordringar, som nu ställas på militären, en karl är duglig
till krigstjenst vid 50 års ålder?

En talare har sagt att, om man rubbar indelningsverket, så tager
man bort stödet för konungamagten, ty konungamagten skulle stödja
sig på indelningsverket. 1 huru många länder i verlden skulle då
konungamagten kunna existera, ty indelningsverket finnes icke i något
annat land än Sverige? Indelningsverket har haft sin tid, men jag
fruktar för att den tiden nu är slut.

En föregående talare nämnde om forna tider, då vi hade krig,
och huru man då satte upp soldater, men det var helt andra förhållanden.
Då var förhållandet att man lade skatt egentligen endast på
en klass, men nu är förhållandet omvändt, och denna samma klass
har numera mera att säga inom representationen. Man må då icke
förtänka denna klass, att den vill reglera denna beskattning. Dertill
kommer att numera finnas industri och penningar. Jag har hört äldre

N:o 15. 22

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt ™«personer omtala, huru stora godsägare för 60 å 70 år sedan icke kunde
för rust- och skaffa ett par hundra kronor kontant. Och hvarför skall icke indubeltämmaefor
s^en oc^ kapitalet hjelpa att bära skatterna,till försvaret? Jag tycker
menförsoldatswke jordbrukare kunna klandras för detta. En talare uppmanade
aflöning, nyss kammaren att ställa försvaret i främsta rummet och se saken
(Forts.) från fosterländsk synpunkt. Jag anser mig icke vara någon försvars nibilist.

Jag ställer gerna försvaret högt, men då han sade, att vi
icke skola göra några eftergifter, icke skänka efter något, tror jag att
försvaret kommer att. derpå sitta emellan. Jag tror , icke att den är
varmare fosterlandsvän, som säger att vi skola hålla igen. Det är
åtminstone icke min uppfattning, och erfarenheten skall visa hvem
som har rätt. • .

Men jag har sjelf kommit längre, än jag ämnade, och vill hålla
mig till den föreliggande frågan. Såsom denna nu ställer sig, kan
jag icke se, hvarför icke kammaren skulle bifalla den. Jag yrkar derför
bifall till utskottets hemställan.

Grefve Sparre: Jag deltog ej uti utskottet i behandlingen af
denna fråga, enär jag vid tiden derför var hemrest på permission. Jag
kunde således ej behöfva uppträda till utskottets försvar, men då jag,
för den händelse jag varit tillstädes i utskottet, skulle förenat mig uti
det förslag utskottet framlagt, anser jag det dock vara min skyldighet
att med några ord försvara förslaget.

Jag tror i likhet med den näst föregående talaren, att man här
gör den föreliggande frågan alldeles för stor. Nu är det icke fråga
om annat, än huru vida man skall kunna lemna rotebållaren och soldaten
större frihet att träffa öfverenskommelse, hvaremot det icke är
fråga om någon lindring åt rust- och rotehållarne. Deras skyldighet
att hålla soldat skall, om förslaget bifalles, stå oförryckt qvar. Den
enda förändringen skulle blifva en större frihet i aftalet emellan rotehållaren
och soldaten.

Då dessutom utskottet nu endast föreslår att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och under hvilka vilkor det må vara rust- och rotehållare medgifvet
att, der sådan rättighet ej redan är lemnad, med ryttare eller
soldat träffa öfverenskommelse om huru vida dennes löneförmåner skola
utgå i form af torp, andra naturaprestationer eller kontant lön, samt
derefter till Riksdagen afgifva det förslag, som må befinnas af förhållandena
påkalladt, och frågan således kommer under Kongl. Maj:ts
pröfning och derifrån återkommer till Riksdagen, så frågar jag: hvad
ligger det för fara i att bifalla utskottets förslag? Om det vore så,
som en talare sagt, att vi snart hafva att vänta ett nytt förslag till
försvarets ordnande, hvad ligger då för fara i att antaga detta skrifvelseförslag?
Och skulle vi endast åter få bevittna, huru ett förslag
framkommer och afslås, hvarför då ej uttaga detta lilla steg för att
göra indelningsverksbördan mindre tung och förhatlig?

Här har talats om att bofastheten skulle vara det hufvudsakliga
vid indelningsverket och att derpå berodde i väsentlig, mån den indelta
arméns många goda egenskaper. Jag håller dock före, att i
detta tal finnes icke så liten öfverdrift, och då en föregående talare

Onsdagen den 19 Mars.

23 N:o 15.

antydde, att genom ett bifall till utskottets förslag den indelte solda-ifrågasatt rätt
ten skulle förvandlas från en bofast man till ett inhyseshjon och kanf0? rust- och
hända senare ett fattighjon, tror jag han gick för långt och kastade?6°s^“J"y“._
en handske i ansigtet på en väsentlig del af den indelta armén.men för soldat»
Yi få nemligen erinra oss, att det finnes 6,317 nummer utan torp, aflöning.
deraf 5,293 effektiva. Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten (Forts.)
derå,, att vid nummer, der torp finnas, bebos de ej alltid af soldaten,
utan att tvärt om ett stort antal soldater, som hafva torp, bebo ej
dessa; och äfven om detta förhållande till en del beror på, att soldaten
under rekryt- och skolåren gerna utarrenderar torpet, är antalet af
de torp, som ej bebos af soldater, icke obetydligt större än att förhållandet
kan på detta sätt förklaras. Antalet af effektiva nummer
vid indelta armén, hvilka hafva torp med åkerjord, uppgår till 14,345.

Af dessa bebos eller brukas af soldater 11,922, under det 2,423 icke
bebos. Jag räknar nu, såsom kammarens ledamöter behagade finna,
icke med de vakanta rotarne, och endast torp, som hafva åkerjord.

Vid kavalleriet finnas 806 nummer, som hafva torp med åkerjord;
af dessa bebos af soldaten 568, hvaremot 238 brukas af andra. Går
jag vidare till den andra kategorien af torpen, nemligen de, som icke
hafva åkerjord utan endast så kallad kåltäppa, är deras antal vid infanteriet
2,379; deraf bebos af soldaten 2,063 och bebos icke af soldaten
316, och vid kavalleriet 498, deraf bebos af soldaten 381, bebos
icke 117. Och ser jag på förhållandet för hela armén, så bebos 14,934
torp af soldaten och icke bebodda af.honom äro 3,094. Jag tror derutaf
framgår, att en ej oväsentlig del af armén icke bebor sina torp,
och jag vill ytterligare påpeka, att t. ex. vid Jönköpings regemente
finnas 950 torp med åkerbruk, derutaf 616 bebos och 334 icke bebos
af soldaten; vid Kronobergs regemente bebos icke 269 af 954 torp,
vid Vestgöta regemente icke 239 af 826, vid Vesterbottens fältjägare
icke 243 af 385 o. s. v. I hvad män förhållandena ändrat sig nu,
vet jag icke. Den uppgift jag meddelat är från den 1 januari 1881
och återfinnes i landtförsvarskomiténs förslag. Rörande kavalleriet
har jag dock en senare uppgift och den återfinnes i Kongl. Maj:ts
proposition för förlidet år. Af den framgår, att antalet torp vid kavalleriet
nedgått från 1,304 1880 till 1,253 år 1887, och antalet bebodda
kavalleritorp hade sjunkit från 949 till 775, sålunda blott 24
procent af hela styrkan, som bebodde torpen. Vid sådant förhållande
tror jag icke man kan säga, att indelningsverket hvilar på torporganisationen.

Jag tror för min del, att om, såsom det också är medgifvet, i
vissa delar af vårt land, der det är lätt att få arbete och bostad,
torpens försvinnande icke innebär någon olägenhet, så vill jag fästa
uppmärksamheten på, att äfven i andra delar af landet än dessa, som
nu äro utan soldattorp, det skulle anses som eu stor fördel, om soldaten
finge utbyta torpet mot kontant lön eller aflöning på annat sätt.

Soldaten vill ofta hafva större verksamhet. Jag känner det af egen
erfarenhet, enär jag sjelf utarrenderat ett hemman till en af mina
soldater. Han arrenderar nu ut torpet, till föga båtnad för roten, då
soldaten bättre måste anses vårda om torpet, än den person, till hvilken
han arrenderar ut det. Är förhållandet så, att rekryten anser

2J:o 15. 24

Onsdagen den 19 Mars.

Ifrågasatt rätt ett vara för sig en fördel, fordrar lian torp eller ställer sina anrotehållare0^?.
Pra^ högre. Anser lian deremot ett torp som en olägenhet, fär roten
bestämma for- ökad kostnad genom att lian tvingas aflöna på detta sätt sin soldat.
»>e»/ov«oWa(sSoldaten kan visserligen få utarrendera torpet med befälets medgifaftöning.
vande, men det är föga angenämt för roten att få sådana arrendatorer;
(Forts.) sjelf kan ej alltid roten få arrendera det, ty jag vet att rotar hafva
blifvit nekade att sjelfva få arrendera sina soldattorp. Jag tror således,
att det å alla sidor är fördelaktigt att lemna större frihet åt dessa
aftal. Befinnes det leda till ömsesidig fördel att lemna torp, så får
soldaten torp, hvarom icke, så får han sin lön i kontanta medel eller
på annat sätt.

Här har talats om den omyndige rekryten, som icke kan reda
sig med rotehållarne, om ej befälet hjelper honom. Jag tror ej att
en omyndig rekryt antages utan att målsman är med och bevakar hans
intressen. För öfrigt, enligt min erfarenhet från många år, veta rekryterna
sjelfva^ mycket väl att uppställa fordringar, så att i det fallet
behöfver man ej hafva några betänkligheter.

Nu säger man: »hvarför denna skrifvelse? Man kan ju vänta,
till dess Kongl. Maj:t kommer fram med ett förslag till ny arméorganisation.
»

Jag har varit med om många arméförslag, men hvad som städse
vant det utmärkande för dem alla, har vant, att de ständigt delat
försvarsvännerna i tva skilda läger. Jag har alltid lifligt framhållit,
nu senast för några dagar sedan, önskvärdheten af att dessa skiljaktigheter
försvarsvännerna emellan må kunna utjemnas; ty endast genom
att vi gemensamt göra front mot försvarsnih i listerna kan försvarsfrågan
lösas. Jag anser dock detta endast kunna ske genom eftergifter
pa bada sidor, och att man ej från någotdera hållet fordrar allt.

Jag tror, att det steg, som nu föreslås, icke är farligt för indelningsverket.
. Ty allt, som gör dess börda tyngre, än den behöfver
vara,^ är farligt för indelningsverket, då deremot allt, som gör bördan
lindrigare, är egnadt att stärka detsamma.

Jag tror derför icke att man bör spåra någon fiendskap till indelningsverket
hos dem, som i likhet med mig yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Treffenberg: Det kan nog synas, såsom eu talare i början

af öfv erläggningen framhållit, att de anspråk, som i denna motion
blifvit framstälda och af utskottet understödda, äro oskyldiga nog,
men saken har dock äfven sina betänkliga sidor, och jag har begärt
ordet för att särskild! fä framhålla eu omständighet, hvilken icke alls
blifvit beaktad under kamrarnes öfverläggning i ämnet vid förra riksdagen^
lika litet som nu af utskottet eller motionärerna, och som blott
i ^förbigående blifvit berörd af de föregående talarne. Jag kan dock
härvid icke hjelpa, att jag, innan jag kommer till klämmen i mitt
anförande, nödgas inleda detsamma med några anmärkningar.

Det är kändt, att rotehållarens förpligtelse!'' till soldaten bestämmas
dels och. i allmänhet af de för hvarje särskild! regemente faststälda
knektekontrakt, dels af de frivilliga legokontrakt, som ingås
mellan rust- och rotehallarne å ena samt soldaten eller ryttaren å

Onsdagen den 19 Mars.

25 N:o 15.

andra sidan, och dels slutligen af åtskilliga efter indelningsverketsY»%asa« rätt
ordnande tillkomna författningar och kongl. resolutioner i ämnet. Def°r™?'''' och
invilliga legokontrakten arse nu att närmare bestämma omiattningen6es^mma for_
af och sättet för utgörande af soldatens löneförmåner enligt de all-men för soldats
manna knektekontrakten. Dessa knektekontrakt lemna nemligen, så- aflöning.
som vi veta, en viss latitud för överenskommelser mellan rotehållaren (Forts.)
och soldaten angående dennes löneförmåner, hvilka, såsom bekant,
äro lega, årlig lön och hemkall, d. v. s. torp och de s. k. persedlarne.

Härom är det enligt nu gällande författningar stadgadt, att de legokontrakt,
hvilka ingås mellan rotehållare och soldat — detsamma
gäller naturligtvis äfven om rusthållare och ryttare — skola upprättas
i närvaro af kompanichefen och fastställas vid rekryteringsmöte af
landshöfdingen eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Ändamålet härmed
är dubbelt, dels nemligen att kontrakten måtte blifva affattade
på ett korrekt bindande lagspråk och icke lemna rum för någon tvetydighet
om deras rätta mening, och vidare att soldatens lön icke
måtte komma att tilltagas allt för knapp, emedan, om så sker, detta
skulle kunna inverka till soldatens ekonomiska ruin och dermed följande
demoralisation, hvilken i sin ordning skulle blifva hinderlig för
ett pligttroget fullgörande af hans tjensteåligganden. Detta, säger
jag, är det dubbla ändamålet, som afses med bestämmelsen derom att
kontrakten skola uppsättas i kompanichefens närvaro och fastställas af
Konungens befallningshafvande. Jag har nu i 16 å 17 år varit landshöfding,
dock derutaf en ganska stor del i Yesternorrlands län, der
det beklagligt nog icke finnes någon stamtrupp, men i Dalarne har
jag såsom landshöfding tjenstgjort i tio år, och såsom landssekreterare
ungefär lika länge i Yestmanland, så att jag egér någon erfarenhet
om dessa förhållanden; och jag har härunder ofta bevittnat, att vid
rekrytmöten man, till följd af'' de upprättade legokontraktens otydlighet,
måst infordra nya tydliga kontrakt, så vida ej erforderlig rättelse
vid sjelfva rekrytmötet kunnat åstadkommas, hvilket naturligtvis låtit
sig göra i den händelse, att rotehållaren varit tillstädes. Deremot
har det väl icke, så vidt jag kan erinra mig, inträffat, att jag nödgats
kassera ett kontrakt derför att löneförmånerna varit för knappt tilltagna;
men jag föreställer mig, att om det skulle presenteras ett
sådant kontrakt, som ogillades derför att soldaten icke genom detsamma
skulle komma i åtnjutande af de honom i lag tillförsäkrade
löneförmåner, och rotehållaren droge frågan i besvärsväg under Kongl.

Maj:ts pröfning, så skulle rekrvteringsmötets beslut blifva faststäldt;
ty Kongl. Maj:t har sjelf i ett kongl. bref af 1810 förklarat legokontraktens
ändamål vara att tillförsäkra soldaten att komma i åtnjutande
af den rätt, honom enligt de allmänna knektekontrakten och
öfriga författningar tillkommer.

Skulle nu, såsom meningen synes vara, det medgifvas rust- och
rotehållare och soldat att ensidigt och sålunda utan inblandning från
myndigheternas sida upprätta dessa kontrakt, torstån I, mine herrar,
lätt, att de båda ändamål, jag nyss framhållit med kontrakten, ofta
skulle i väsentlig mån förfelas. Det skulle mången gång inträffa, att
de blefve affattade på ett otydligt språk. Yi veta att allmogen och
soldaterna icke äro vane att alltid affatta sina öfverenskommelser på

N:o 15. 26

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt ™«sådant sätt, att ej tvistiglieter kunna uppstå i anledning af kontraktens
för rust- »^ordalydelse, som alltså kunde blifva föremål för mångfaldigt olika tydVhestämma
for-™11 oar• Vidare kunde lätt kända, att soldatens lön blefve så knappt
menför soldats^ illtagen, att han ej skulle kunna »bestå i tjensten». Vi veta att
aflöning, dessa unga rekrytämnen, kvilka antagas vid 18 å 19 års ålder, ofta
(Forts.) äro angelägna att få gifta sig, utan att tänka på hvad som dermed
följer, eller att de derefter kafva att försörja icke blott sig sjelfva
utan äfven hustru och barn. Och således insen I, rnine herrar, att
här är fråga om icke blott den enskilde soldatens intresse, utan äfven
om ett vigtigt allmänt och socialt intresse. Men — och nu kommer
jag till den sidan af frågan, som närmast gifvit mig anledning att här
i dag taga till orda — om det skulle tillåtas rust- och rotehållare och
soldater att utan inblandning från myndigheternas sida upprätta kontrakt
om soldats löneförmåner, kan jag icke finna annat, än att dessa
måls behandling, som nu försiggår på administrativ väg, måste ovilkorligen
eller åtminstone i de flesta fall öfverlemnas till domstolarnes
afgörande. Och hvad blir då följden? Det lemnar jag, mine herrar,
till eder sjelfva att bedöma. När för närvarande tvistiglieter uppstå
emellan soldaten och rotehållaren, anmäler den förre förhållandet till
kompanichefen, denne till regementschefen, och denne vänder sig till
Konungens befallningshafvande med begäran om handräckning, att
soldaten måtte få sin rätt. Enligt vanlig praxis, som visat sig lämplig,
förständigar Konungens befallningshafvande genom en kort resolution
kronofogden att, om icke rotehållaren kan visa qvitto att möta krafvel
med, utmätningsvis uttaga det fordrade beloppet. Ibland händer det, att
frågan är af den beskaffenhet, att, innan någon utmätningsorder gifves,
rotehållarens förklaring måste infordras, hvarefter Konungens befallningshafvande
meddelar sin resolution. Besvär öfver Konungens befallningshafvandes
utslag fullföljas, som vi veta, i landtförsvarsdepartementets
kansliexpedition. Allt förlöper på enklaste och beqvämaste sätt, utan
kostnader eller tidsutdrägt för soldaten. Jag hemställer nu — om
utskottets förslag vunne bifall och således det skulle tillåtas rust- och
rotehållare och soldater att utan kontroll från myndigheternas sida med
hvarandra träffa öfverenskommelse angående soldatens löneförmåner —
huru vida icke i de flesta fall följden deraf skulle blifva, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande måste visa dessa mål ifrån sig och öfverlemna
dem till domstol. Detta måste ju inträffa alltid, då kontrakten
vore i ett eller annat afseende otydliga. Konungens befallningshafvande
kan icke höra kontraktsvittnena eller låta inför sig förebringa
någon annan bevisning — sådant måste ske hos domstol. Följden af
detta blir naturligtvis en olidlig tidsutdrägt, innan soldaten kommer i
åtnjutande af sin rätt, då vi hafva, utom underrätt, två instanser, hofrätt
och Kongl. Maj:t. Det skulle kunna draga ut i åratal. Denna
sidan af saken synes mig så betänklig, att den jemte mycket annat
bestämt mig för att motsätta mig utskottets hemställan.

Jag borde kanske tillägga några ord med afseende derpå, att flera
gånger förhållandet vid dalregementet åberopats. Der, säger man,
har det gått bra för sig att utgöra soldatens aflöning i form af reda
penningar till visst belopp och icke förse honom med torp. Eu hvar
likväl, som känner Dalarne — det kan konstateras äfven af den talare,

Onsdagen den 19 Mars.

27 Nso 15.

som sist framhöll exemplet — vet, att i följd af jordstyckniugen i ifrågasatt rätt
detta landskap det är mycket lätt för soldaten att der skaffa sig egenJ''”'' och
bostad; och detta, den fasta bostaden, är sjelfva kärnan af torpinstitu-^^^V^
tionen. De, som i denna fråga vilja använda förhållandena i Dal&rnemen för soldats
till sin fördel, ega icke rigtig kännedom om eller missuppfatta dessa aflöning.
förhållanden. (Forts.)

Jag skall nu icke vidare uppehålla kammaren, utan anhåller blott
att på grund af hvad jag nu och flere föregående liktänkande talare
yttrat få yrka afslag å utskottets betänkande.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Königsfeldt: Endast några få ord till bemötande af eu

uppfattning, som gjort sig gällande. Här har nemligen från flera håll
blifvit framhållet, att om utskottets förslag antoges, skulle derigenom
vederbörande rekryteringsmyndigheter icke få något att säga vid kontraktens
ingående. Detta är ett fullkomligt misstag. Här afses endast,
att rust- och rotehållarne må kunna med soldaten komma öfverens om,
på hvilket sätt dennes löneförmåner skola utgå, om i form af torp,
naturaprestationer eller kontant lön. Men naturligtvis ega rekryteringsmyndigheterna
att dervid tillse, det kontrakten blifva rigtigt skrifna
och, om man kommer öfverens om kontant lön, pröfva, huru vida den
är tillräcklig. Här är ej fråga om öfverenskommelse rörande beloppet,
utan endast om sättet för aflöningens utgörande. Blott detta har jag
velat säga med anledning af några föregående yttranden.

Hvad rekryteringen i Dalarne och särskild! vid kompaniet inom
min domsaga beträffar, fins det der många soldater, som äro hemmansegare,
och det tror jag är förhållandet på många orter inom Sverige.

Och det är kanske anledningen, hvarför ej många af dem sitta på
sina torp, utan hellre taga kontant aflöning i stället.

Herr Falk, Helmer: Jag skall blott yttra ett par ord med
anledning af de anmärkningar, som drabbat mig personligen. Man
har förebrått mig derför, att jag sagt, att om bofastheten rubbas,
skulle soldaten blifva inhyses för att sedan må hända sluta såsom fattighjon.
Detta yttrande afsåg naturligtvis endast de orter, der soldaten
nu är bofast, och der bofastheten, i fall torpen borttagas, skulle komma
att rubbas, och icke de orter, der det af ålder varit brukligt, att soldatens
aflöning utgått i spanmål eller kontant, således hvarken Dalarne,
Helsingland eller Skåne. Derför kan man icke tala om att »en
handske är kastad», hvilket jag förmodar att de värde talarne sjelfva
vid noggrannare eftersinnande inse.

Ett par talare hafva sagt, att meningen ej är att taga bort torpen,
utan att detta blott måtte blifva tillåtet. Ja, jag erkänner, att det
icke är uttryckligen sagd!; men jag frågar: kan någon garantera för,
att de icke verkligen blifva borttagna?

Man har äfven hänvisat till de regementen, der torp icke äro i
knektekontrakten föreskrifna, och frågat, om de äro sämre än andra.

I den frågan är jag ingen domare och vill ej heller yttra mig derom.

Såsom herrarne veta, är det endast i Dalarne, Gestrikland och

S:o 15. 28

Onsdagen den 19 Mars.

ifrågasatt rä«Helsingland, som soldaterna icke enligt knektekontrakten skola hafva
rotehållarekommer Skåne, der rotehållarne väl äro skyldige lemna
bestämma for-t°rP> men der denna skyldighet i allmänhet ej är utkräfd. Rörande
OTera/ovso?(«a«6''förhållandet i Dalarne har redan en föregående talare upplyst, att solaflöning.
daten vanligen är på samma gång rotedelegare och som sådan i all(Forts.
) mänhet är försedd med egen bostad. I Gestrikland och Helsingland
är förhållandet det, att ehuru soldaten icke enligt knektekontrakten
skall förses med torp, lemnas honom vid antagandet i regel omkring
två tunnland jord att uppodla, och rotehållarne bidraga till uppförandet
af erforderliga byggnader. Och sedan får soldaten, under förbehåll
af en viss tjenstetid, behålla denna jord under sin och sin hustrus
lifstid, och soldaterna äro således i sjelfva verket försedde med torp,
som de besitta för lifstiden, hvilket väl ej minskar deras värde. I
fråga om Skåne har äfven en talare redan yttrat sig, och jag inskränker
mig derför blott till att erinra om, att förhållandena i Skåne äro i så
många afseenden så vidt skilda från vårt öfriga lands, att hvad som
passar i Skåne passar ofta rakt icke på andra ställen i Sverige.

Man har slutligen sagt, att »indelningsverket beror icke på stugan»,
»på en så liten sak som torpet beror det icke». Ja, liknande
inkast har jag hört hvarenda gång det varit frågan om att plocka på
indelningsverket. Alltid har det då hetat, ena gången: det beror icke
på detta, och andra gången: det beror icke på detta. Må det tilllåtas
mig att begagna en liknelse. Man behandlar indelningsverket
ungefär såsom en kronärtskocka: för hvarje gång man tager af ett
blad, så säger man, att det betyder ingenting, och så plockar man
blad efter blad, tills man nu omsider räcker handen äfven efter bottensatsen
eller här: bofastheten. Men då måste indelningsverkets vänner
enhälligt förklara: »härintill skolen I gå, men icke vidare!»

Herr von Baumgarten: Det är endast för att bemöta ett par
yttranden, som jag har begärt ordet; och jag skall vara mycket kort,
det lofvar jag. Jag har uppkallats af en ärad talare på kristianstadsbänken,
som återgaf ett yttrande af krigsministern vid förra årets riksdag
— enligt min uppfattning — på ett sätt som om krigsministern
skulle varit för en skrifvelse af det slag, som nu föreligger. Jag vill
derför uppläsa några delar af statsrådet Palmstiernas yttrande. Han
sade: »Det visar sig, att på de ställen, der soldaterna skola hafva torp
— enligt kontrakten skall det finnas 17,065 man med torp — blott
152 äro utan torp och således 16,913 hafva torp. Deremot äro en del
vakanta och en del icke bebodda; der har soldaten med befälets och
rotehållarens medgifvande utarrenderat torpen. De facto äro 12,000
torp bebodda vid infanteriet.» Dermed förhåller det sig så, att vid
hvarje kompani äro indragna — och anslagna •— flera nummer dels
för musikens underhåll, dels volontärnummer, dels trumslagarenummer,
som bortarrenderas för att kunna aflöna dessa personer. Vid Kronobergs
regemente äro omkring 150 utarrenderade på det viset. När nu
en ärad talare sade, att der voro öfver hufvud 200 torp utarrenderade,
är det väl icke underligt, om ungefär 70 torp vore utarrenderade af
rekryter och stamsoldater. Och det är med kompanichefens begifvande
som sådant sker, för att gifva rekryterna tillfälle att få medel till att

Onsdagen den 19 Mars.

29 N:o 15.

skuldfritt kunna uppsätta sina torp efter tre år. Vidare yttrade stats-rätt
rådet: »Anledningen, hvarför materialet är så utmärkt, är, att aflö--^r ™st~ och
ningen är hög och utgår i en form, som är för soldaterna mest till-^-^^V1^
talande, derför att de derigenom få egna hem och blifva temligenmem/orsoMa!:s
oberoende under större delen af deras lifstid. Utbytes denna aflönings- aflöning.
form mot en kontant lön, så är den bofaste soldaten, som alltid fram- (Forts.)
hållits såsom den egentliga kärnpunkten i indelningsverket, borta».

Och vidare: »Således blir det icke någon militärisk fördel, men alltid
en olägenhet i den mån det blir mindre utmärkt folk; och enligt min
tanke tål vår indelta armé icke vid att man gifver efter något på
folkets beskaffenhet. Det anser jag vara det vigtigaste». Samt slutligen:
»Jag föreställer mig, att af den indelta armén skulle vi få

qvar ett mindre lätthandterligt skal och för öfrigt ingen kärna; och
det vore egendomligt, om Första Kammaren, som då Kongl. Maj:ts
förslag, att man skulle borttaga indelningsverket för kavalleriet, icke
ville gå in derpå, nu skulle vilja utan militärisk fördel gifva efter i
afseende på det, som man ansåg skola rädda indelningsverket, nemligen
det utmärkta soldatmaterialet».

Af allt som talats och sagts har jag särskildt fäst mig vid en
omständighet, nemligen den fattigdom, som många af soldaterna skulle
råka i, om de finge kontant aflöning. De skulle icke kunna hushålla,
och man kunde riskera deras ekonomiska obestånd. Såsom det nu är,
kan en sådan fruktan ej behöfvas vid torpens utarrendering, ty kompanichefen
har den fördelen att, om karlen, hvars torp är utarrenderadt,
icke sköter sig, får han återgå till torpet, och der vet man,
att han kan berga sig.

Jag fortfar att yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Treffenberg: Jag vill taga fasta på den upplysning, herr
Königsfeldt lemnade angående utskottets mening med sin framställning.
Jag fruktar blott, att han dervid lofvat mer än han kan hålla.

Säkert är emellertid, att om man läser diskussionen i ämnet vid förra
årets riksdag, får man det intrycket, att hufvudanledningen till motionen
och till de yrkanden om bifall till densamma, som då framstäldes,
just var obehaget af den inblandning, som eger rum från myndigheternas
sida vid kontraktens uppgörande, och det fins icke en enda
rad, hvarken i den nu förnyade motionen eller i sjelfva utskottets utlåtande,
som antyder, att det var motionärens eller utskottets mening,
att de civila eller militära myndigheterna fortfarande skulle hafva något
att säga i fråga om kontraktens bestämmelser.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande
utlåtande hemstält och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

JT:0 15. 30

Onsdagen den 19 Mars.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
. n:o 33, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a — 3o;

Nej — 75.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de ärenden,
hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 3,42 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 21 Mars.

31 N:o 15.

Fredagen den 21 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, lektorn m. m.
Äbr. Rundbäclc, är genom sjukdom hindrad tills vidare att bevista
Riksdagens sammanträden intygas.

Stockholm den 20 mars 1890.

R. M. Rruzelius,

med. professor.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 §
riksdagsordningen; och

n:o 6, i anledning af väckt motion om tillägg till § 19 riksdagsordningen
;

statsutskottets memorial n:o 36, i anledning af remiss med öfverlemnande
af uppgift å förändringar år 1889 i statsverkets inkomster
af för dess räkning utarrenderade krouoegendomar m. m.;

bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition, n:o 23, med förslag till förnyad förordning angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, öfver väckt
motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om samtrafik mellan
enskilda telefonnät och statens interurbana telefonledningar in. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 17, angående val af fullmägtige i riksbanken, och
n:o 18, angående val af fullmägtige i riksgäld skontoret,

N:o 15. 32

Fredagen den 21 Mars.

dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 19, för fullmägtige i riksbanken,

n:o 20, för ''fullmägtige i riksgäldskontoret,

n:o 21, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken, och

n:o 22, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.

Föredrogos, men bordlädes å njo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 5
och 37—39 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
n:is 31 och 32.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att pa
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de ärenden, som denna dag bordlagts första
gången, och derefter statsutskottets utlåtande n:o 39 samt sist de öfriga
ärenden, hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Baumgarten
under tio dagar från och med den 26 i denna månad samt herr Jönsson
från den 23 innevarande mars till och med den 8 nästkommande april.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,41 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1890.