RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1890:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1890. Första Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet _ friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring i vilkoren för
öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel
i förra ostindiska kompaniets fastighet i nämnda stad.

Denna kong! proposition blef härefter föredragen och på begäran
bordlagd.

Justerades protokollen för den 1 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden och memorial:
_ n:o 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utfärdande af stadganden om exakta mantalsbråks
förvandling till och utbyte mot decimalbråk;

n:o 31, i anledning af väckt motion om skattelindring för de
skatteköpta s. k. halländska kyrkohemmanen;

n:o 32, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor;

n:o 33, i anledning af väckta motioner i fråga om rätt för
rust- och rotehållare att bestämma formen för soldats aflöning;

mo 34, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor; samt

n:o 35, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens sjunde liufvudtitel.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att enligt en vid
talmanskonferens träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 12. 1

Jf:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

65 § riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
lördagen den 22 i denna månad öfver de voteringspropositioner,
som dessförinnan blifvit af båda kamrarne godkända.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda _ memorial n:o 24 och utlåtande
n:o 25 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts nämnda
dag bordlagda utlåtande n:o 1.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 5 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 6 och 15
riksdagsordningen.

1 punkten.

Förslag till Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 6 riksdagsordningen.

ändrad lydelse

af § a'' riks- Herr Gr ill järn: Ehuru egentligen endast den 6 paragrafen är
dagsord- fgre(Jragen; anhåller jag dock att få yttra mig öfver konstitutions .

........ utskottets utlåtande i dess helhet och, enär jag antecknat mig

såsom reservant, att få begagna tillfället att uttala de skäl, hvarpå
min afvikande mening stöder sig..

Utan att på något sätt vilja förneka de fördelar, som det åt
konstitutionsutskottet afgifna utlåtandet erbjuder, eller förringa
vigten af det sorgfälliga arbete, som på detsamma blifvit nedlagdt,
har jag för min del icke kunnat biträda detta förslag. Man har
sagt att detsamma utmärker sig för en viss enkelhet och sin förmåga
att definitivt lösa en ömtålig fråga. Dessa egenskaper äro
visserligen beaktansvärda, men de måste till sitt värde företrädesvis
bedömas ur ändamålsenlighetens synpunkt. Beträffande denna
ändamålsenlighet har jag haft olika åsigt mot utskottet.

För det första har det icke synts mig ändamålsenligt att gorå
en större afvikelse från gällande bestämmelser, än hvad nödvändigt
är. Såsom bekant, grundar sig ökad representationsrätt på vissa
bestämda folkmängdssiffror. Denna grundsats upptager äfven utskottet.
Men det torde falla lätt i ögonen för enhvar att tillämpningen
är mycket olika i utskottets förslag och i riksdagsordningen.
Enligt denna ligger närmast till hands, att, om antalet
representanter växer, har man att höja de folkmängdssiffror, som
ligga till grund för representationsrätten. En begränsning ^ antalet
af Andra Kammarens stadsrepresentanter anser äfven jag vara
synnerligen af behofvet påkallad. Den fixering, hvilken utskottet
nu föreslår, är visserligen en begränsning af mycket kraftig art
och beskaffenhet. Men äfven vid denna fixering måste man tänka

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

pa, om den är ändamålsenlig och motsvarande hvad som enligt Förslag till
riksdagsordningen må anses hafva varit af lagstiftaren åsyfta®;.ändraA lydelse
Det synes mig då vara ett väl våldsamt steg att eu gång för alla n-ffa ® ks''
fastslå stadsrepresentanternas antal i Andra Kammaren, och det ningen''
under en period, som ntmärkes utaf eu snabb utveckling af städerna, (Forts.)
såsom en reservant förra året anmärkte. Jag skall snart närmare
angifva, i hvilken mån och hvarest jag för min del anser att denna
begränsning bör vidtagas. Men redan nu må jag nämna, att jag
ingalunda önskar den af det skälet, att jag anser landsbygdens
magtställning på något sätt sväfva i fara. Jag har upprepade
gånger inom utskottet framhållit, att detta vore ett fullkomligt
onödigt bekymmer. Det torde snarare vara en nödvändighet att
söka ställa så till, att när landsbygdens representanter faktiskt
ådagalagt en betydlig ensidighet vid val af sina representanter,
målsmän äfven för andra intressen måtte få så stort inflytande
inom riksdagen, som tillbörligt är.

Jag bär för det andra den anmärkning mot utskottet, att det
gjort ändringarne i nu gällande _ bestämmelser mera omfattande, än
hvad mig synts nödigt. När jag har tagit dessa paragrafer, den
6 och 14, i betraktande har jag, såsom jag vid ett föregående tillfälle
nämnt, kommit till den åsigten, att hvad Första Kammaren
angår erfarenheten icke alls visar att någon ändring är af nöden.

Det är fortfarande enligt min åsigt två ledamöter mindre i denna
kammare, än det i förhållande till Andra Kammarens representantantal
borde vara enligt de beräkningar, som gjordes vid införandet
af den _ nya riksdagsordningen. Går jag till Andra Kammaren,
finner jag, att ej heller der landsbygdens representantantal företer
någon oroande stegring. Denna stegring har vanligen under de 23
år, som gått, inskränkt sig till blott elfva. Man bär svarat mig
att genom domsagornas delning antalet af landsbygdens representanter
mycket hastigt kan komma att stiga. Detta argument bär
jag likväl alls icke kunnat godkänna. Man föreställer sig så lätt,
att domsagornas delning nödvändigt innebär en ökning af antalet
representanter i Andra Kammaren. Men detta är fullkomligt origtigt.
Om nemligen en domsaga på mer än 40,000 invånare delas i
tvenne, sänder den efter delningen likaväl som dessförinnan endast
två representanter. Om jag tänker mig att två domsagor med
hvardera 45,000 invånare delas i trenne, med ungefär 30,000 invånare
i hvarje, så inträffar det förhållande, att då de båda odelade
domsagorna sände tillsammans fyra representanter, de efter delningen
blott få sända tre. Så har äfven faktiskt inträffat. Domsagornas
antal var år 1861 103, nu äro de 116. Den hufvudsakligaste
ökningen har egt rum efter den nya riksdagsordningens införande.
Men i omedelbart samband med denna delning af domsagorna
har representantantalet i Andra Kammaren enligt min åsigt
ej ökats med mera än fyra, eller allra högst fem. Från detta båll
synes mig således icke någon fara vara å färde. Skulle man tänka
sig en större delning af domsagorna, måste väl denna delning först
inträffa med de största och folkrikaste. För närvarande finnas om -

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till kring 30 domsagor med öfver 40,000 invånare. Om äfven alla dessa
ändrad lydelse dglafles, behöfde det derför ej blifva en enda representant mera i
afdisord Androa Kammaren.

ningen. Återstår nu att se huru stadsrepresentantantalet i Andra Kam (Forts.

) maren gestaltat sig. Ökningen i detta afseende har varit 21 —ett
betydligt antal. Men ser man närmare på saken, så hafva af dessa
21 nio kommit från Stockholm, fem från Göteborg och två från
Malmö, summa sexton — alla de återstående 89 städerna visa sedan
1867 ett tillägg blott af fem nya representanter. Icke kan man
då säga att dessa minsta, eller dessa medelstora städer på något
sätt framkallat nödvändigheten af någon begränsning. Men när
man deremot börjar komma tipp till de största städerna, synes mig
denna nödvändighet göra sig sa mycket kraftigare känbar, naturligtvis
gäller detta i främsta rummet om hufvudstaden. Folkmängden
har i Stockholm sedan 1865 ökats med i medeltal 4,000
personer årligen. Derutaf är en gifven följd, att vid hvarje treårsperiod
representantantalet för hufvudstaden skall ökas med minst
en, stundom med två.

Detta förhållande synes mig vara en obehörig företrädesrättighet.
Jag vet visserligen att det finnes personer, som ej hafva
samma åsigt, men då är jag rädd för att de blanda ihop hvad som
möjligen kunde medgifvas städerna såsom ett helt med hvad som
egentligen blott gäller Stockholm ensamt. Man har ofta antydt,
att en för stor magt lätt framkallar magtmissbruk, och jag tror
att det icke är fullkomligt främmande för våra farhågor för framtiden,
att äfven hufvudstaden skulle kunna genom en öfvermägtig
ställning i Andra Kammaren frestas att välja på ett så ensidigt
sätt, att det ej blefve för landet fördelaktigt.

Angående dessä största städer har jag den åsigten, att en ändring
i nu gällande bestämmelser är nödvändig och ^å nödvändig,
att man ej längre bör uppskjuta densamma. Redan vid 1888 års
riksdag omfattade jag derför ehuru med en väsentlig modifikation,
ett förslag, som af 1887 års majriksdags konstitutionsutskott hade
väckts, gående ut derpå, att den nu för städerna gällande siffran
af 10,000, såsom bestämmande för rätt att sända nya representanter,
skulle höjas till 15,000. Detta förslag var då åtföljdt af en reservation
af tre personer inom denna kammare, hvilka yrkade ett tillägg,
som gick ut derpå, att den föreslagna bestämmelsen, hvilken de i
öfrigt godkände, icke skulle få retroaktiv verkan, utan att de städer,
hvilka redan hade flere än en riksdagsman, skulle fortfarande få
åtnjuta sin förra rätt, till dess folkmängdens hela ökning i städerna
berättigade dem att sända flera representanter enligt den nya
bestämmelsen. Ifrågavarande reservation försvarade jag i utskottet
både 1888 och 1889 och yttrade mig äfven till förmån för densamma
i kammaren. Jag har dock icke fått något understöd för
min mening, och det gjorde, att när herr Alin nu framkom med
en motion, som innehöll ett nytt sätt att lösa frågan, började jag
att taga detta hans förslag i öfvervägande. Vid första påseendet
behagade det mig icke synnerligen, det vill jag öppet erkänna.

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

dag sordningen.

(Forte.)

Det syntes mig i formelt hänseende icke tilltalande. Men ju mera Förslag till
jag satte mig in i förslagets innebörd och syftning, desto mera fannändrad lydelse
jag det vara egnadt att råda hot just på det ställe, der hot behöfves.

Enligt herr Alins förslag blefve ställningen för 90 af rikets
92 städer fullkomligt orubbad för närvarande och till hufvudsaklig
del för en mycket lång framtid. Endast Stockholm och Göteborg
skulle träffas af förändringen, Göteborg jemförelsevis mycket obetydligt,
men Stockholm så mycket mer. Enligt hans förslag skulle
nemligen Stockholm hädanefter få skicka 16 representanter i stället
för de 23, som staden otvifvelaktigt har rättighet att sända vid
den tidpunkt, då detta förslag möjligen skulle kunna blifva lag.

Detta syntes mig vara ett för våldsamt tillvägagående, och i full
öfverensstämmelse med min förra uppfattning sökte jag bryta udden
af förslagets för Stockholm allt för ogynsamma konseqvenser genom
att återigen påyrka ett tillägg i syfte att upphäfva det nya stadgandets
retroaktiva verkan. Jag har visserligen i utskottet hört
den anmärkningen framställas mot detta mitt tillägg, att det innehölle
eu förblandning af valrätt och enskild rätt. .lag vill ej gå
in derpå. Jag har först och främst sett mig om efter en utväg
att så mycket som möjligt mildra ett väntadt motstånd. Jag har
vidare upptagit detta tillägg derför, att det synts mig vara billigt,
oph för det tredje och förnämligast derför, att det lemnade kontinuiteten
i städernas representationsrätt så ostörd som möjligt. Det
är visserligen sant, att äfven enligt min reservation Stockholms
representantantal skulle under en lång framtid komma att blifva
alldeles oförändrad! Men jag vågar påstå, att Stockholm redan i
detta afseende har en så utomordentligt gynsam ställning, att äfven
under förutsättning att Stockholm inom den tid, vi kunna öfverskåda,
icke .skulle komma att skicka dera än 23 ledamöter, denna
stad i allt fall ej har något att klaga öfver. I det fallet hänvisar
jag till den tabell, öfver åtskilliga europeiska storstäders representantantal,
som finnes utskottets utlåtande bifogad.

Åt dessa skål har iag nu framkommit med det yrkande, jag
i min reservation framstå!! Jag vet både af hvad som förut under
frågans behandling, i utskottet yttrats och af hvad jag hört de sista
dagarna, att det ej. är så synnerligen mänga, som dela min åsigt.

Det kan jag ej hjelpa. Jag har framstält min uppfattning om
frågans rätta lösning och öfverlemnar åt kammaren att fälla utslaget.

För ögonblicket har jag blott att yrka afslag å utskottets förslag
till ändring af 6 paragrafen.

Herr Björnstjerna: Jag kan visst icke förneka att det skulle
vara önskvärd! att begränsa representantantalet i kamrarne, så att
detsamma icke kommer att uppgå till en alltför hög siffra. Men
jag kan. deremot icke finna, att det sätt, man här har föreslagit,
är lämpligt, lika litet som den tidpunkt man valt för förändringens
genomförande. Utskottet har byggt sitt förslag på aritmetiska

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till grunder, och om man nöjer sig med sådana, kan ju detta förslag
ändrad lydelse ygj-g, lika antagligt som många andra. Men jag har större anspråk,
a^dagLrd-S ^å ^ är fråga om införande af någon förändring i vårt represenningen.
tationssätt. Jag skulle ställa såsom främsta vilkoret, att man
(Forts.) tager i betraktande, huru denna förändrade representation kommer
att verka, om det sannolika utslaget deraf blir bättre eller sämre,
än för närvarande.

Hvilket är nu det största felet i vår nuvarande representation?
Jag tror icke att någon, som icke svurit det partiets fana,
kan neka till att den största faran, som hotar, är den öfvervägande
magt, som ett parti eger i Andra Kammaren, det sätt på hvilket
samma parti utöfvar denna magt och den despotism, det dervid
lägger i dagen. Har nu utskottet sökt att på något sätt råda bot
härför? Nej, tvärtom. Utskottet föreslår att stärka detta partis
magt och inskränka motståndet mot detsamma. Har deremot någon
olägenhet visat sig af städernas växande antal representanter? Jag
kan icke inse det. Hafva dessa i Andra Kammaren bildat någon
ring för att drifva igenom sina personliga intressen? Nej, det har
ej varit fallet. Äro städernas representanter sämre, äro de mindre
upplysta, mindre fosterländska, än representanterna från landsorten?
Jag tror icke att någon kan påstå det. Jag vill ej förneka att
det någon gång inträffat att val från en stad icke varit bland de
bästa, man kunde fått. Men händer då icke sådant i landsorten?
Det ligger ju eljest i sakens natur, att tillgången på lämpliga
personer till riksdagsmän bör vara mycket större i städerna i proportion
till folkmängden, än i landsorten, eftersom i städerna förmögenheten
och bildningen äro betydligt mera koncentrerade.

En bland de förnämsta farhågorna man hyste vid representationsförändringens
antagande var, att det parti, som representerats
af det gamla bondeståndet, skulle blifva alltför öfvermägtigt i den
nya representationen. Detta sökte man förebygga genom att gifva
städerna denna företrädesrätt vid val. Jag tror att farhågorna
hafva till fullo besannats. Detta parti har tagit magten i Andra
Kammaren.

Mot utskottets aritmetiska beräkningar skulle jag äfven kunna
hafva åtskilligt att erinra. Utskottet framställer, med beräkning
på det antal ledamöter, som för närvarande utgöra riksdagen, att
i Andra Kammaren skulle stadsrepresentanternas antal minskas
med en och landsbygdens representanter ökas med fyra. Men i
sjelfva verket komma stadsrepresentanterna nu att redan från början
minskas med många flera. Ty det linnes två städer, Kristianstad
och Halmstad, Indika vid 1888 års slut hade, den förra 10,078,
den sednare 10,492 invånare, och hvilka alltså äro berättigade att
vid nästa val välja hvardera en riksdagsman. Göteborg hade vid
samma tidpunkt 99,647 invånare, således blott några hundra mindre,
än som fordrades för att berättiga denna stad att välja ännu en
representant och hade säkert vid 1889 års slut långt utöfver det
erforderliga antalet. Detta gör tillsammans tre. Det är sannolikt
att äfven Stockholm i denna stund har en folkmängd, som gifver

Lördagen den 8 Mara.

Nso 12.

hufvudstaden rätt att välja ytterligare en representant. Eskilstuna Förslag till
hade vid 1888 års skit 9,807 och Jönköping 19,496 invånare. ° T/TVrffo Det

är mycket sannolikt, att någon af dessa städer, eller båda aJiagsord™
få rätt att välja en ny representant. Det blir således icke.ew re- ningen.
presentant, med hvilken städernas representantantal skulle minskas, (Forts.)
om förslaget antagas, utan genast från början åtminstone fyra
eller fem.

Dessutom har utskottet i sin jemförelse mellan det inflytande,
städerna och landtmännen utöfva vid valen, icke tagit i betraktande
Första Kammaren. I denna kammare finnas 12 representanter
för städer, men 133 valda af landsting, och, såsom bekant, är stadsrepresentanternas
inflytande inom landstingen så obetydligt, att de
utöfva så godt som intet eller mycket ringa inflytande på valen
af riksdagsmän. Detta borde väl också hafva tagits i betraktande.

Man har sett, huru i landstingen detta samma landtmannaparti
sökt tränga ut de representanter, som ej svurit dess fana, och huru
landstingen allt mer och mer kommit i händerna på det parti, som
herskar i Andra Kammaren.

Jag vet mycket väl, att den kanske främsta anledningen,
hvarför man önskar denna förändring, utgöres af folkmängdstillväxten
inom Stockholms stad. Men den fara, man kan hysa för
att valen här möjligen skola utfalla alltför radikalt, minskas betydligt
derigenom, att valen hädanefter skola ske kretsvis.

Utskottet åberopar såsom stöd för sitt förslag, att så är förhållandet
i Norge. Jag anser detta just vara en allvarsam varning
att icke gå in på utskottets förslag, och jag tror, att Norge varit
lyckligare, om städernas representanter blifvit i tillfälle att der
utöfva ett större inflytande.

Skulle någon förändring vidtagas, vore det förenadt med vida
mindre fara och på allt sätt vida lämpligare att antaga herr Alins
reservation, med det tillägg dertill, som herr G-illjam föreslagit.
Derigenom skulle icke, i någon väsentlig mån åtminstone för den
närmaste framtiden, den magt ökas, som hemmansegarepartiet utÖfvar
i Andra Kammaren.

Jag behöfver icke säga det, mine herrar, men detta förslag,
som vi nu skola afgöra, är den vigtigaste frågan, den utan allt
tvifvel vigtigaste frågan vid denna riksdag, ty derpå beror Sveriges
framtid. Lyckligtvis sticker icke hemmansegarepartiet inom Andra
Kammaren under täcke med sina önskningar. Vi hafva dem tydligt
för ögonen. Förra året väcktes af hela detta parti — det öfvervägande
flertalet inom Andra Kammaren — en motion, att de
millioner, som. kunde komma att inflyta genom en beskattning, som
till fördel för landtbrukarne lades pa andra samhällsklasser, skulle
användas, icke till statens behof, icke till lindring af de sålunda
beskattades bördor, utan dessa millioner skulle stoppas i fickorna på
hemmansegarne. Vid denna riksdag såg man den sorgliga företeelsen,
att Andra Kammarens samtliga förtroendemän i statsutskottet
afstyrkte de mikroskopiskt små förbättringar af vårt försvar,
som Kongl. Maj:t hade äskat, och detta oaktadt Kongl. Maj:t

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till erbjöd dessa landtman en ganska väsentlig ekonomisk fördel i utem0^
^en obetydliga uppoffringen. Och några dagar senare
“dagsorV ant°g detta parti i Ändra Kammaren med stor majoritet icke alleningen.
näst den gåfva, som Kong! Maj:t ville gifva dem, utan fördubb (Ports.

) lade presenten, men förklarade på samma gång, att det icke ville
göra något till försvarets stärkande. När detta beslut blef bekant
i Första Kammaren, bestämde det genast dess beslut, och det länder
denna Kammare till heder, att den förkastade alla dessa eftergifter
och förklarade sig icke vilja något sådant, utan att äfven försvaret
stärktes. Man hotar nu visserligen med, att detta samma parti i
Andra Kammaren skulle, derför att det ej ilek till sin förmån en
present på ett par millioner om året, afstå anslag, som det eljest
skulle beviljat till arméns och flottans behof. Men det är val ett
nytt bevis på, att man icke får ytterligare öka detta partis magt
och fastslå aen för all framtid.

Jag yrkar afslag.

Friherre Klinckowström: Ehuru nyss uppkommen från en
svår halssjukdom kan jag ej neka mig nöje! att ändå pröfva
på min stackars strupes tillstånd för att ingå i svaromål rörande
den vigtiga fråga, som nu föreligger. Den sista ärade talaren har
synts mig hysa en mycket ljum tillgifvenhet för det stora parti
inom Andra Kammaren, som benämnes landtmannapartiet. Då jag
icke vet om detta parti i denna kammare har någon vän, som
uppträder till dess försvar, så ber jag att få göra det, emedan jag
räknar det för en stor ära att tillhöra detta parti. Och att detta
parti är fosterländskt och främst afser det gemensamma fäderneslandets
intressen, derför har jag många bevis, hvilka jag dock för
närvarande anser onödigt att nämna. Herr Björnstjerna har hell
agat framställa åtskilliga exempel — troligen anser han dem
äfven för ojäfaktiga bevis — på en egennytta och sjelfviskhet,
som detta stora Andra Kammare-parti, hvilket dock här i kammaren,
mine herrar, räknar mellan 30 och 40 tillgifna anhängare,
skulle hafva bevisat i åtskilliga för fäderneslandet vigtiga frågor.
Jag beklagar att herr Björnstjerna icke haft fullkomligt reda på
de motiv, som föranledt åtskilliga beslut, som kanske varit för
honom obehagliga i afseende på hans sätt att betrakta fäderneslandets
angelägenheter. Men, mine herrar, dessa motiv hafva varit
väl genomtänkta och mycket befogade. Hvad försvaret beträffar,
kan jag försäkra, att så vida Kongl. Makt framkomme med en
sammanträngd plan, innehållande grunderna för försvarets omdaning
med bibehållande —• märken väll — af den indelta armén såsom
stam för beväringsmanskapet, och i sammanhang dermed — ty
dermed måste sammanhänga — afskrifning af grundskatterna och
indelningsverkets bördor, och en sådan sammanträngd plan framlades
till diskussion och öfverläggning inom kamrarne, då är jag
öfvertygad om att Riksdagen skulle antaga den. Och först sedan
en sådan sammanträngd plan blifvit antagen, först då kan försvarsfrågan
sakrikt i sina detaljer behandlas. Men Kongl. Maj:t har i

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

denna så vigtiga fråga gått en annan väg. Kongl. Maj:t har trott Förslag till
att på de partiella förbättringarnes väg bitvis skulle kunna vinnas ändr"d lydelse
tillräckligt för försvarets tillgodoseende. Hela denna åsigt af icke 6s0^f.s~
en, utan många framledna regeringar i Sverige är alldeles grund- ningen.
falsk; och så fosterlandsvän jag är och så mycket jag anser mig (Forts.)
förstå dessa frågor — ty jag har under SO år sysselsatt mig med
militära angelägenheter — skall jag för min del ständigt kasta
mig emot dessa partiella förbättringar, till dess vi lyckats få en
så beskaffad plan, innehållande grunder för försvaret, hvarpå sedan
detaljerade utarbetningar kunde med skäl byggas. Men innan dess
bygger regeringen på lösan sand och får tacka sig sjelf för att
dess byggnader blifva af oppositionen bortblåsta.

Hvad nu den här föreliggande frågan beträffar, får jag nämna,
att den bot för en mängd oegentligheter, som herr Gfilljam trott
sig kunna ernå med sin reservation, om den blir antagen, tror jag
är fåfäng att åstadkomma. Utskottet har verkligen på ett berömvärdt
sätt — det vill jag i förbigående säga — utredt denna fråga
och genom det tabellverk, som åtföljer betänkandet, gjort sig mycket
förtjent hos alla, som intressera sig för frågan och icke haft
tillfälle att så djupt studera den. Men utskottet har likväl bortglömt
åtskilliga vigtiga saker, som synas mig höra till denna
fråga. Hvad Stockholm beträffar, så veta vi alla, att denna stad
skickar till Första Kammaren 7 och till Andra Kammaren 22,
summa 29 representanter. Men dermed slutar ingalunda Stockholms
kommuns stora inflytande på Riksdagens angelägenheter.

Om vi taga förteckningen på ledamöterna i denna kammare och
genomläsa den, skola vi finna att, oberäknadt de 7 af staden valda
ledamöterna, sitta i denna kammare två och tjugu personer, som tillhöra
Stockholms kommun, mantals- och skattskrifna här. Större,
jag vågar säga allra största delen af våra högre embets- och tjensteman!
Desse, mine herrar, åtnjuta stora afiöningar för sina respektive
tjenster, gående ända uppifrån 24,000 kronor och hela raden
utefter ned till 5—6,000 kronor. De hafva fri inqvartering, det är
för dem ett angenämt passe-temps att sitta här och sköta Riksdagens
och på samma gång sitt embetes angelägenheter, och många
exempel, icke ett utan flera, finnas derpå, att höga embetsman
tagit upp sina embetsexpeditioner, genomläst dem och undertecknat
dem på riksdagens bord. Det är ju icke grundlagsvidrigt, men jag
tror, att hvar sak bör skötas för sig. Och jag tror, att der borde
Riksdagens konstitutionsutskott hafva sökt »bot för sot», såsom
ordspråket säger. År det möjligt? Ja, visserligen. En mycket
enkel åtgärd funnes, att förekomma detta oskick, och det vore, att
embetsman och tjensteman, som hade lyckan att genom menigheters
förtroende väljas till ledamöter af denna kammare, helt enkelt förpligtades
att afstå, under den tid de voro riksdagsmän, sina respektive
afiöningar, men i stället af Riksdagen godtgjordes på
passande sätt för möda och arbete i kammaren. Ty det är orimligt,
mine herrar, att här sitta icke en, utan tio-, tjugu-, tretiotal
personer, som hafva höga afiöningar af staten, när vi andra fattiga

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till landtmän sitta bär för ingenting och göra stora uppoffringar för
ändrad lydelse yåjt riksdagsmannakall genom att skilja oss från våra affärer på
" (higsord-S" lan(let och ofta från familjen, som man i brist på tillgångar icke
ningen. kan taga hit upp, och derigenom nödgas lefva såsom ungkarl samt
(Ports.) får ingen ersättning. På det viset räknar emellertid Stockholms
kommun genom medelbara val inom kommuner 51 personer, som
deltaga i Riksdagens förhandlingar och der ega rösträtt. De utgöra
ungefär V, af samtliga riksdagsmännens antal. Stockholms kommun
liar, såsom herrarne veta, ungefär 232,000 invånare, och vid jemförelse
med hela landet skulle de utgöra ungefär x/.2n af befolkningen
i sin helhet. Nu har Stockholms kommun, på sätt jag nyss anfört,
''/7 af besluten i sin hand inom Riksdagen. Detta är vida farligare
än de 22 eller 23 ledamöterna i Andra Kammaren och de 7 eller 8,
som Stockholms kommun inom den närmaste framtiden komme att
välja.

Den andra anmärkningen, som mig synes hafva blifvit upptagen
af den siste ärade talaren, ehuru han icke heller der gjorde sig
fullt reda för orsaken dertill, afsåg, att ett parti, landtmannapartiet,
kunde hafva en sådan öfvermagt öfver alla andra. Det ligger i
författningens bristfällighet, men icke i något annat. När nu konstitutionsutskottet
egde att bestämma ett förändradt antal ledamöter
inom kamrarne, hvarför skulle då Första Kammaren likasom vid
denna grundlags stiftande 1865 eller 1866 ligga under den Andra
Kammaren med ett mindre antal representanter? Det står likvisst
i riksdagsordningen, att »svenska folket representeras af Riksdagen,
fördelad i två kamrar, den första och den andra, Indika i alla frågor
hafva lika behörighet och myndighet». Visserligen är denna såsom
många af grundlagens utlåtelse!’ högst sväfvande och svårbegriplig;
men »lika behörighet och myndighet», det är åtminstone för menige
mans förståndsuppfattning, att båda kamrarne skola hafva lika rätt
och samma pligt vid beslutens fattande. Så är dock icke nu förhållandet.
Vi hafva de s. k. gemensamma votering änne, som omfatta
de, med undantag af lagstiftarekallet, kanske vigtigaste funktioner
inom Riksdagen, nemligen bestämmandet af hela riksstaten, bevillningens
beskaffenhet och belopp, bestämmande öfver riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Alla dessa högst
vigtiga frågor afgöras, derest kamrarne äro af olika åsigt, genom
gemensamma voteringar. Hvarför har icke konstitutionsutskottet
här sökt att medla och åstadkomma en rättelse, som jag anser vara
vida nödigare, nyttigare och vida mer möjlig att verkställa än alla
de förslag, som nu föreligga till kamrarnes behandling? .lag vill
endast visa, huru illa det står till i det fallet.

Första Kammaren har nu, 1890, 145 ledamöter, och Andra Kammaren
222. Det gör tillsamman 367 ledamöter. Derifrån afgå 2
talmän; då återstå 365 ledamöter, hvaraf hälften är 183. Andra
Kammarens 222 röster minskas vid gemensamma voteringar med 2
röster, nemligen talmannens och den aflagda förseglade sedeln. Således
uppträder Andra Kammaren med 220 röster mot Första Kammarens
144, under förutsättning, att båda kamrarne äro kompletta,

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

och man kan ju icke grunda en så beskaffad uppgift på annat än Förslag till
en sådan förutsättning; huru många äro frånvarande eller sjuka, ändrad lydelse
det är omöjligt att på förhand saga. Således har Andra Kammaren “■''J*mordvid
gemensamma voteringar en absolut öfvervigt öfver Första Kamma- ningen.
ren af 76 röster, om båda kamrarne hvar för sig hålla tillsamman (Forts.)
i en fråga. Andra Kammaren kan således afstå 37 röster, som gå
öfver på Första Kammarens åsigt, men slår ändå Första Kammaren i
den gemensamma voteringen. Men enligt den erfarenhet, som hvar
och en vunnit, hvilken något deltagit i riksdagsgöromålen, är icke
partifördelningen inom kamrarne vid gemensamma voteringar sådan,
som nu nämnts. Här finnas, såsom nyss nämndes, mellan 30 och
40 personer, hvilka, i synnerhet i fråga om sparsamhet, hålla med
Andra Kammarens majoritet, och det gör, att Första Kammaren vid
de allra flesta gemensamma voteringar — herrarne komma nog till
erfarenhet derom å nyo — kommer att blifva slagen och förlora allt
inflytande på dessa vigtiga frågor, som afgöras genom gemensam
votering. År detta rätt och billigt? Nej. Jag räknar mig visserligen
till dem, som vanligtvis afgöra de gemensamma voteringarne
inom Riksdagen, men jag kan icke neka, att när det är fråga om
att stifta en grundlag, eller att förändra en sådan, vill jag, så vidt
möjligt är, höja mig öfver partierna och skipa åt alla lika rätt.

Kan nu detta skriande missförhållande ändras till ett bättre
och till rättvisa mot båda kamrarne? Visserligen, det vore icke
svårt; medlen äro många. Jag skall uppgifva ett, som jag anser
vara rigtigt, och det vore, att vid gemensamma voteringar hvarje
kammare, likasom det sker vid utseende t. ex. af riksbankens och
riksgäldskontorets fullmägtige, väljer lika många ledamöter och
dessa sedan sammanträda och afgöra de gemensamma voteringarne.

På det viset hade hvarje kammare samma rätt i frågor af en så
ofantlig vigt, och Första Kammaren skulle icke hafva den smärtsamma
erfarenheten att ständigt blifva slagen i dessa frågor.

Det är egentligen de två anmärkningar, jag vid frågan haft
att gorå. Hvad det föreliggande förslaget beträffar, så finner jag
det visserligen hafva sina fel och brister, men då här i dag icke
blir fråga om att definitivt afgöra frågan, utan endast om att låta
den få hvila till nästa riksdag, så vill jag, för min del, förklara,
att jag ämnar rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Då jag är en af de få stadsrepresentanterna
i kammaren, hoppas jag, att kammaren icke anser det alltför besynnerligt,
att jag har tagit mig friheten begära ordet i förevarande
fråga. Vid granskning åt utskottets betänkande finner man, hvilken
stor vigt utskottet lägger vid det förhållandet, att oaktadt stadsrepresentanternas
antal i Andra Kammaren uppgår till omkring eu
tredjedel af densamma; man dock i följd af den växande folkmängden
i städerna, icke kan hoppas, att sagda proportion skall blifva
permanent. Utskottet anser antagligt, att stadsrepresentanternas
antal, likasom hittills, allt fort skall tillväxa; och det är för att
afklippa denna tillväxt, som utskottet nu åter framlagt sitt reduk -

Ji:o 12.

Lördagen deu 8 Mars.

Förslag till tionsförslag. Jag ber emellertid att, likasom en föregående talare,
andrad lydelse fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att det val icke är pro<l
dagsord-S portionen i sagda afseende inom blott Andra Kammaren, som härvid
ningen. bör beaktas, utan inom Riksdagen i dess helhet; och då Första Kamma(Forts.
) ren icke har mer än tolf stadsrepresentanter, så torde det förhållandet,
att Andra Kammarens representantantal för städerna så småningom
tillväxer, icke i och för sig utgöra något så synnerligen afskräckande.
Den talare, som hade ordet näst före mig, har väl gjort sig
besvär att uträkna, huru många af Första Kammarens ledamöter äro
bosatta i Stockholm, och jag har icke för afsigt att på minsta vis
opponera mig mot denna uträkning; men jag anser mig böra påpeka,
att vi hafva grundlagsstadganden i afseende å boningsorten i fråga
om Andra men icke i fråga om Första Kammaren och att vid afgörandet
af ett så betydelsefullt ärende som det ifrågavarande,
man icke bör låta sig bestämma af så tillfälliga förhållanden, som
hvarest representanterna i Första Kammaren nu äro bosatta. Boningsorten
kan ofta förändras, och jag tror, att ett mindre antal af Första
kammarens ledamöter nu är boende i stad än hvad förut varit fallet
samt att den aritmetiska premiss, som den ärade talaren framlagt,
skulle hafva bevisat mera med afseende på det påstådda Stockholmsinflytandet,
om den åvägabragts för 10, 15 eller 20 år sedan. Det
är dock valmännen i rikets landsting fullkomligt obetaget att välja
de personer, som de anse bäst representera landets och deras egna
intressen, alldeles oberoende af deras bostadsort; och dermed är
också erkändt, att det står landstingen i orterna fullkomligt fritt att
så tillämpa denna sin rätt, att hit i Första Kammaren icke kommer
en enda stadsbo utöfver de 12 af städerna valde representanterna.

Jag har särskildt måst fästa mig vid den betydelse, som utskottet
i sitt betänkande har lagt vid hufvudtalet. Det är på grund
af hufvudtalet, som utskottet finner landsbygdens anspråk att ega
en öfvervägande del i representationen befogadt, — således på den
större folkmängd, landsbygden har att uppvisa. Jag ber att få
erinra, att detta icke kan vara en rigtig uppfattning; den är alltför
individualistisk. För min del anser jag, att det icke är individerna,
som skola representeras, utan samhällsintressena; om Per eller Pål
äro representerade, det har ingen betydelse, men desto större vigt
ligger det vid att de stora samhällsintressena i hela sin rika mångfald
inom representationen företrädas. Det tillhör således ett sundt
samhällsskick, att dessa samhällsintressen så jemnt representeras
inom Riksdagen, att icke ett af dem kan göra sig gällande på de
öfrigas bekostnad. Man måste åvägabringa en viss jemnvigt dem
emellan. Det är hufvudvilkoret för samhällets lugna och sunda
utveckling. Ku kan väl icke någon påstå, att icke landsbygden
under lång tid genom sina val visat, att det är ett synnerligen enformigt
samhällsintresse, som der förefinnes; jag lemnar derhän om
det faktiskt är så, men jag påstår, att det har af valen visat sig,
som om det vore det, under det att deremot städernas val visat ett
mycket större beaktande af nödvändigheten att representera de olika
samhällsintressena. Från Sveriges städer hafva till Andra Kammaren

Lördagen den 8 Mars.

13 Nso''12.

skickats personer, representerande alla intressen, under det att vid Förslag till
valen å landsbygden egentligen blott ett enda intresse vunnit er- ä”,f''gdflyde^se
kännande. Det är deri faran ligger, och det är den, vi skola söka jagsor-d-*''
motarbeta. Det sker dock icke på det sätt, som utskottet föreslagit. ningen.
Den större koncentrering af samhällsintressen, som finnes i städerna, (Forts.)
gör att, enligt mitt förmenande, det är en synnerligen stor fördel
att vår riksdagsordning, med den stigande utveckling, städerna
vinna, också medgifver dem en stigande betydelse inom representationen.

Jag vet icke, hvad herrarne skulle vilja svara på den fråga,
herr Björnstjerna gjorde: hvad stadsrepresentanterna egentligen gjort
för ondt? Hvilken skada har väl uppstått i följd af den ojemna
proportion, om hvilken man så mycket talar och hvilken förefinnes
mellan landsbygdens och städernas representationsrätt?» Jag har i
många år varit en af de nu 76 stadsrepresentanterna inom Riksdagens
Andra Kammare, och det skulle verkligen vara skrymteri,
om jag sade, att jag icke visste, hvaruti Andra Kammarens majoritet
anser olägenheten af stadsrepresentanternas tillväxt i antal bestå.

Den ligger, enligt sagda majoritets uppfattning, helt enkelt deruti,
att det genom dessa stadsrepresentanters bistånd någon gång lyckats
Körsta Kammaren att göra sin åsigt gällande vid kamrarnes gemensamma
voteringar. Om nu ock detta förhållande kan för Andra
Kammarens majoritet vara en verklig olägenhet, hvars fortsatta
förekomst de naturligt nog kunna vilja förhindra, skulle det doök
högligen förundra mig, om Första Kammaren häri skulle finna en
anledning att deltaga i ett beslut, som tydligen dikteras af Andra
Kammarens intresse i fullkomlig motsats mot Första Kammarens.

Ty denna senare har verkligen i detta fall ett eget intresse att
bevaka. Den står i en lika ställning med stadsrepresentanterna i
Andra Kammaren deri, att den just såsom dessa representerar de
skiftande samhällsintressena i vida högre grad än Andra Kammarens
majoritet; och häraf blir ock en följd, att dessa stadsrepresentanter,
enligt hvad kändt är, oftast i uppfattningar och åsigter närmast
öfverensstämma med Första Kammaren. Det torde då icke kunna
anses politiskt klokt, att denna kammare godkänner ett emot städernas
valrätt rigtadt förslag.

Om jag nu än med afseende å omständigheterna icke skulle
hafva så synnerligen emot att instämma i det förslag, som herr
Grilljam framlagt, vågar jag dock fråga, huru vida vi, derest vi godkänna
detta, verkligen ock skänkt behörig uppmärksamhet åt grundlagens
stadgande, att den icke bör och icke får förändras i andra
fall, än då det visar sig högst nödigt och nyttigt. Kunna vi verkligen
säga, att det är så högst nödigt och nyttigt att förändra grundlagen
för att förekomma, att icke Riksdagen i framtiden skall besväras
af några flere representanter från Göteborg och Stockholm,
än hvad den nu har? Jag kan för min del icke finna det — och
det bör kanske icke förtänkas mig! En särskild anledning har jag
att hoppas, det åtminstone en af kammarens ledamöter med mig
instämmer i den åsigten, då han nemligen nyss yttrade, att han

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till för sin del ansåge landstingens vana att i Första Kammaren invälja
<m*-ad ty<fc/se många stockholmare innebära den egentliga fara, hvars aflägsdagsord-
nan(R Riksdagen borde beakta, under det lian deremot icke fann de
ningen. direkt från städerna valde ledamöternas tillökning vara något att
(Forts.) tala om.

Ett gammalt ordspråk säger, att den, som gräfver en grop åt
andra, faller ofta sjelf deri. Vid denna frågas behandling har Första
Kammaren för visso en alldeles särskild anledning att påminna sig
det rönet. Det är åtminstone min lifliga öfvertygelse, att om Första
Kammaren bifaller den grundlagsändring, som här föreslagits, skall
den visserligen derigenom gräfva en grop åt stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren, men den, som först skall komma att falla deri,
det torde bli Första Kammaren sjelf.

Jag yrkar afslag.

Herr vice talmannen: Det är oss alla väl bekant, att den

fråga, som nu föreligger, har utgått från uppfattningen, att de
stora städernas representantantal växt alltför hastigt efter de grunder,
som för närvarande gälla uti riksdagsordningen, hvilken efter
all sannolikhet utgick från den förutsättningen, att dessa stora
städer icke skulle vinna en så hastig tillväxt, som erfarenheten
visat, att de sedermera gjort. Men att från en så speciel fråga
komma till en sådan omfattande förändring, som konstitutionsutskottet
här föreslagit, dertill synes det mig icke föreligga något
skäl. Att, såsom konstitutionsutskottet föreslår, fixera representanternas
antal en gång för alla strider helt och hållet mot de
grunder, hvilka den nuvarande riksdagsordningen faststält för förhållandet
emellan befolkningens och representanternas antal, ett
rörligt förhållande, hvilket lika litet, som de grundsatser, hvilka
riksdagsordningen för öfrigt innehåller, enligt mitt förmenande
böra öfvergifvas. Införandet af denna nya riksdagsordning var en
mycket för stor, mycket för vigtig åtgärd, för att vi icke skola
söka att åt de grunder, på hvilka den var baserad, eller dess hufvudsakliga
bestämmelser, gifva ålderns helgd så mycket det i våra
dagar möjligen kan ske. Jag ser i detta skäl, som äfven framhållits
af reservanterna, redan en alldeles tillräcklig anledning att
afstå den nu föreslagna förändringen i riksdagsordningen, för att
sedermera specielt sysselsätta sig med den mindre omfattande
frågan, eller regleringen af stadsrepresentanternas antal särskildt.
Det synes mig äfven vara alldeles uppenbart, att en sådan bestämmelse,
som att fixera antalet representanter mellan båda kamrarne,
mellan städerna och landsbygden i Andra Kammaren, är synnerligen
utsatt för att i framtiden blifva oegentlig och origtig, då det
visserligen icke finnes någon anledning att antaga, att landsbygden
och städerna i samma proportion skola ökas i befolkning. Det finnes
andra länder, der ett sådant, fixeradt förhållande förekommer, och
drifves ändå mycket längre — de stora olägenheterna deraf ligga
i öppen dag. Under sådant förhållande kan jag icke annat än
yrka afslag å den nu föreliggande punkten.

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

Herr Bergius: I fråga om rättigheten att utse riksdagsman Förslag till

i Andra Kammaren innehåller, såsom bekant, vår nu gällande riks- ändrad lydelse
dagsordning mycket olika grunder för land och stad. För landet ^a^onJ-5"
är hufvudregeln, att hvarje domsaga utser en riksdagsman; folk- ningen.

mängden är af underordnad betydelse och inverkar endast i det (Ports.)

fall, att en domsaga har mer än 40,000 invånare, då den utser två
riksdagsmän. Befolkningen på landet har sedan 1867 stigit med
omkring 272,000 personer. Antalet riksdagsmän i Andra Kammaren
liar ökats med 11, hvaraf ungefär 5 tillkommit i följd af domsagors
delning, de öfriga i följd af ökad folkmängd.

I städerna åter är folkmängden hufvudsakligen bestämmande.

Dessa olika grunder, i förening dermed, att folkmängden hastigt
stigit i städerna, har gjort, att städerna nu hafva kommit i åtnjutande
af en mycket större representationsrätt, i förhållande till
landet, än de egde 1867 och, efter mitt förmenande åtminstone, en
större representationsrätt än som vid riksdagsordningens antagande
var åsyftad eller ens förutsedd. .Tåg skall i det afseende! bedja
att få nämna, att justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet
den 5 januari 1863, dä den nya riksdagsordningen föredrogs,
heter det beträffande sammansättningen af Andra Kammaren: »I
afseende å antalsförhållandet mellan landets och städernas representanter
är antagen enahanda grund, som följts vid landstingens
bildande, så att en folkmängd af 20,000 på landet och 10,000 i stad
skulle berättiga att till denna kammare sända en representant.»

Det beräknades af justitieministern, att till Andra Kammaren skulle
sändas för landet 130 och för städerna 50 riksdagsmän. Denna
beräkning grundades på folkmängdsförhållandena 1861. Vid de
första val, som skedde, och som grundades på folkmängdsförhållandena
1865, stälde sig förhållandet något fördelaktigare för städerna.

Till 1867 års riksdag utsågos nemligen för landet 135 och för
städerna 55 riksdagsmän i Andra Kammaren. Det var 28,9 5 procent,
som städerna då valde af hela antalet eller något mer än 2/7.

Med tillämpning af 1888 års folkmängdsförhållanden skulle
i Andra Kammaren utses 146 representanter för landet och 79 för
städerna. Således skulle städerna af hela antalet utse 35,12 procent
eller icke obetydligt mera än 1/3. Af dessa 79 riksdagsmän
skulle på Stockholm komma 23, och ifall herrarne hafva sett den
sista af de tabeller, som äro bilagda utskottets betänkande, så hafva
herrarne funnit, att Stockholm i förhållande till sin folkmängd,
jemförd med hela rikets, i fråga om representanternas antal har
ett betydligt större inflytande, än någon af de stora städer i Europa,
som stå omnämnda i denna tabell. Den tillökning i städernas
representationsrätt, som hos oss egt rum, har, såsom redan
blifvit nämndt, företrädesvis tillgodokommit de större städerna,
hvilket beror derpå, att folkmängden i en stor stad verkar relativt
mycket hastigare i fråga om rättigheten att utse ännu en representant,
än folkmängden i en mindre stad. Vid de sista allmänna
valen utsågs i Stockholm en riksdagsman på 10,139 invånare, i Göteborg
en på 10,312 invånare, i Malmö en på 10,337 invånare och i de

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till öfriga städerna en på 11,321 invånare. I städerna i allmänhet utsågs
ändrad lydelse en 10,860 invånare och på landsbygden en på 26,166 invånare.
° dagsordDetta är således en helt annan proportion, än justitieministern i
ningen. sitt anförande till statsrådsprotokollet ansåg böra antagas. Det
(Forts.) synes mig vara alldeles påtagligt, att en förändring i nu gällande
stadganden är nödvändig, så vida icke städernas företrädesrätt
skall växa i en sådan proportion, som icke kan vara lämplig eller
billig.

Man säger visserligen att vid bestämmande af det antal riksdagsmän,
som bör utses, hänsyn icke uteslutande bör tagas till
folkmängden, utan äfven dertill, att i städerna finnas mera betydande
och olikartade intressen än på landet. Det vill jag icke förneka,
men äfven om hänsyn tages till detta förhållande, tror jag,
att städerna redan fått alltför stor betydelse i representationen.
För öfrigt får man icke heller glömma, att på senare tider äfven
på landet uppstått en ganska betydande industriel verksamhet.

Af de förslag, som nu blifvit väckta, har det, som framlades
af konstitutionsutskottet 1887, blifvit upptaget af en motionär i
Andra Kammaren. Det innehåller den förändringen, att städer,
som hafva 10,000 invånare eller mer, skulle utse en riksdagsman
för 10,000 invånare och sedermera en för hvarje fullt tal af 15,000.
Det skulle verka en nedsättning i riksdagsmännens antal af 13 och
skulle drabba endast de städer, som hade mer än 20,000 invånare.
Det är ett förslag, som jag för min del tycker hafva ganska mycket
för sig, och jag skulle gerna kunna biträda det, i fall det hade
någon utsigt att gå igenom. Men efter hvad som visat sig, kan
det sannolikt icke här vinna pluralitet.

Hvad åter angår det tilläggsstadgande, som vid 1887 års riksdag
beslöts af Första Kammaren och som nu också framlagts i
väckt motion, går det derpå ut, att städer, som hafva 20,000 invånare
eller mer, skulle fortfarande bibehållas vid den representationsrätt,
de nu ega. Jag anser för min del, att detta stadgande
icke är rigtigt eller lämpligt. Det likställer politiska rättigheter
med privaträttigheter, hvilket icke torde vara i sin ordning. Det
leder också till den oegentligheten, att åtskilliga städer få under
en längre framtid bibehållas vid en större representationsrätt, än
som enligt förslaget ansetts tillkomma desamma. Det leder äfven
till den oegentligheten, att städer med lika folkmängd få framdeles
olika representationsrätt, beroende endast på den tillfälligheten,
att en stad vid 1889 års slut hade större folkmängd än de andra.

Hvad åter angår herr Alins motion, så verkar den ju icke
någon förändring beträffande andra städer än de, som hafva större
folkmängd än 60,000. Det medför sålunda nedsättning endast för
Stockholm och Göteborg. Det är nu visserligen sant, att det är
de största städerna, som nu äro företrädesvis gynnade, och således
synes förslaget ur denna synpunkt vara lämpligt, men då detta
förslag lemnar alldeles oberörda de städer, som hafva mindre invånareantal
än 60,000, kan det icke hindra, att antalet stadsrepresentanter.
i framtiden kommer att fortfarande ökas.

Lördagen den 8 Mars.

N:o 13.

Utskottets förslag är åter bygdt derpå, att antalet represen- Förslag till
tanter skall fixeras för kela representationen, för Första Kammaren änd™d h.ideh"
och för Andra Kammaren och inom Andra Kammaren särskildt ^
för landet och särskildt för städerna. Enligt detta förslag skola "ingen.

utses i Första Kammaren 150 ledamöter och i Andra Kammaren (Forts.)
225 ledamöter, deraf 150 för landsbygden och 75 för städerna. Den
nuvarande proportionen mellan Första Kammaren och Andra Kammaren
är i förslaget i det allra närmaste bibehållen, och proportionen
i Andra Kammaren mellan land och stad är också hufvudsakligen
bibehållen. Af det nuvarande antalet skulle städerna
mista en och landet skulle få sitt antal ökadt med fyra; de större
städernas representantantal skulle minskas med fem, hvaraf fyra
skulle komma de mindre städerna till godo. Det är således en
mycket obetydlig rubbning, och den förändring som sker, kommer
att ske i rätt rigtning; de mindre städerna få en fördel på de störres
bekostnad.

Det är egentligen två anmärkningar mot detta förslag, som
jag nu skall sysselsätta mig med. Den ena är den, att man säger,
att om städernas folkmängd ökas så, att den tillsammans kommer
att öfverstiga Va af landets hela folkmängd, så är detta förslag
alldeles origtigt. Det är nu icke någon utsigt till, att det skall
ske på lång tid; och att gifva särskilda stadganden för något, som
i framtiden efter 40 eller 50 år möjligen kan inträda, synes icke
vara lämpligt. Städernas folkmängd är för närvarande mellan 17
och 18 procent af hela rikets folkmängd.

Vidare har anmärkts, att de större städerna skulle i framtiden
få alltför mycket inflytande gent emot de mindre, derför att man
antager att folkmängden i de större städerna skall ökas i större
proportion än i de mindre. Jag tror emellertid icke, att man har
någon bestämd anledning att antaga något sådant. Om förslaget
tillämpats, skulle Stockholm 1866 hafva på grund af 1865 års folkmängd
utsett samma antal representanter som nu på grund af 1888
ars folkmängd nemligen 20, och under en period sedan 1866, nemligen
från 1881 till 1885, har visserligen Stockholms folkmängd ökats
i betydligt större proportion än de öfriga städernas, men det berodde
derpå, att då var det en alldeles ovanligt stor inflyttning till
Stockholm. Deremot har under de öfriga perioderna från 1866 till
1885 landsortsstädernas folkmängd ökats i större proportion än
Stockholms folkmängd. Detta förslag, som nu är framlagdt, synes
mig vara med billighet öfverensstämmande, det utgår hufvudsakligen
från de nuvarande förhållandena, saken blir definitivt ordnad
för _en längre framtid, och för min del skulle jag tro, att det vore
politiskt klokt att antaga detsamma.

Jag får således yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: De af herrarne,
som voro med den tid då representationsförslaget genomfördes, minnas
nog, att då uppstäldes åtskilliga grunder för detta förslag, bland dessa
äfven bibehållandet af ståndsvalen med införande af ett par nya stånd.

Första Kammarens Prof. 1890. N:o 12. 2

Nso 12. 18

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till Vidare voro åtskilliga förslag grundade på klassval. Emot dessa
ii^riks6 anmärktes af dem, som ifrade för att få fram det nya representa"
daglord-3 tionsförslaget, att stånden voro föråldrade och att klasserna borde
ningea. försvinna. Det nya förslagets syfte och mål vore alldeles icke att
(Forts.) uppdraga någon gräns mellan stad och land, utan detsamma hvilade
pa hvad man kallade allmänna val. Alla klasser skulle försvinna,
och svenska folket blifva ett folk. Ingen skulle hafva några särskilda
intressen att representera. Hvar och en skulle endast tänka
på att få den bäste vald, och det fans intet tvifvel om, att icke
äfven på landsbygden de intelligentaste och i andra afseenden mest
lämpliga representanter skulle blifva valde. — Herrarne veta nogsamt
huru detta slagit ut. Bland de missräkningar, som skett, är
detta visst icke den minsta, och de, som blifvit mest lurade på representationsförändringen,
äro stadsrepresentanterna. Jag har träffat
många sådana, som gjort sig löjliga öfver, huru de handlade bakvändt
och oförståndigt, då de gingo upp, klädda i hvita halsdukar,
och ropade ja till en förändring, som ett par år senare skulle helt
och hållet kasta bort dem sj elfva.

Det är nu alldeles icke fråga om att göra upp ett rationelt
aritmetiskt förslag, utan ett förlag, som är nyttigt. Här vi nu
alla måste erkänna att denna beräkning, att klassintressena skulle
försvinna och uppgå i de allmänna, visat sig oriktig, är det väl
icke skäl att göra något, som ytterligare skall stärka det enda enskilda
intresse, som koncentrerat sig till stor magt i samhället.
Jag påstår, att det är omöjligt att framvisa, det stadsrepresentanterna
hafva något gemensamt intresse, om man icke räknar sådana
småsaker, som fördelningen af bränvinsmedlen och dylikt. Jag har
sjelf suttit nio år på stockholmsbänken i Andra Kammaren, och
jag försäkrar, att der funnos representanter för alla klasser: arbetare,
köpmän, embetsman, militärer o. s. v. Det var så, man förestälde
sig att representationen skulle blifva sammansatt enligt det
nya förslaget, och meningen var icke att 3/4 af Andra Kammaren
skulle väljas uteslutande ur gamla bondeståndet. Det är derför
jag icke kan gå in på denna förändring, genom hvilken man endast
för den aritmetiska siffrans skull än mera skall stärka detta intresse.
Detta är för mig ett afgörande skäl att rösta mot utskottets
förslag.

Herr Claeson: Det är ingalunda min mening att här hålla

något föredrag, så mycket mindre, som jag förut varit i tillfälle
att uttala mig i frågan, och de åsigter jag hyllar blifvit i dag på
ett synnerligen förtjenstfullt sätt framstälda af flere föregående
talare. Jag har endast velat för kammaren framhålla en kort och
enkel logisk sats, den nemligen att, för att ett förslag skall kunna
bifallas, fordras att den förutsättning, som utgör grunden för förslaget,
är rigtig. Jag påstår nu, att den förutsättning, hvarpå
konstitutionsutskottet har grundat sitt förslag, icke endast icke är
rigtig, utan på det mest uppenbara sätt vederlägges af verkligheten.
Eör att visa detta vill jag framtaga den af det stora skalet af för -

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

tjenstfullt statistiskt materiel, som innehålles i utskottets betan- Förslag till
kande, inneslutna lilla kärnan. Utskottet yttrar sig så: /Vid inne- ändr"d lydelse
varande riksdag består Andra Kammaren af 76 af städerna ock 146 t0rd^~
af landet valde riksdagsmän. Sedan städerna erhållit ett så stort ringla
antal representanter och då dessa utgöra omkring ’/3-del af hela (Fovis.)
antalet riksdagsmän inom Andra Kammaren, synes numera å ena
sidan tillräcklig möjlighet finnas för de olika i städerna koncentrerade
intressena att blifva representerade, och å andra sidan den
fara vara försvunnen, som låg deri, att städerna, såsom för svagt
representerade, ej skulle kunna utöfva tillbörligt inflytande inom
representationen. Men är detta fallet, så förefinnes ej vidare den
grund, som riksdagsordningen hade, att bereda städerna en företrädesvis
stor representationsrätt.» Finnas verkligen många inom denna
kammare, som anse, att den fara är försvunnen, som Tåg och ligger
deri, att städerna, såsom för svagt representerade, icke skulle kunna
utöfva tillbörligt inflytande inom representationen? Denna förutsättning
motsäges, såvidt jag kan finna, på det bestämdaste sätt af
utfallet af utskottsvalen inom Andra Kammaren, af utfallet derstädes
af en mängd andra frågor och framför allt af den vanligaste utgången
af de vigtiga frågor, som röra ett väl behöflig! stärkande
af vårt försvarsväsende och som afgöras genom gemensam votering.

Just vid dessa frågor är det af högsta vigt att regeringen har ett
fast stöd i representationen. Erfarenheten under lång tid har visat,
att detta stöd endast finnes i Första Kammarens majoritet i förening
med Andra Kammarens minoritet. I samma mån Andra Kammarens
minoritet försvagas, blir det allt svårare för regeringen att
erhålla något nytt anslag på fjerde och femte hufvudtitlarne, och
i samma mån minoriteten i Andra Kammaren tillväxer, ökas utsigten
för regeringen och Första Kammaren att segra i sådana
frågor. Jag tror, att det är mycket oklokt att icke endast taga
bort möjligheten att få ett bättre, utan att äfven göra det nuvarande
mindre goda ännu sämre. På denna grund kan jag icke
vara med om utskottets betänkande och på samma grund kan jag
icke vara med om herr Alins förslag, hvilket, ehuru det för framtiden
icke ställer sig så ogynsamt som utskottets, för den närmaste
tiden än mera försämrar ställningen.

Lika med eu föregående talare, herr (xilljam, anser jag dock, att
de största stadssamhällenas representationsrätt icke bör framgent få
tillväxa i samma proportion som nu är den tillförsäkrad, och jag
anser hans förslag så moderat, att, om kammaren enade sig derom,
jag gerna skulle biträda detsamma; men jag kan heller icke betrakta
såsom någon olycka, att regleringen af detta missförhållande
icke sker nu, och jag skall derför gerna finna mig i ett afslag.

Jag gör derför för egen del icke något yrkande.

Herr Alin: Jag skulle kunna inskränka mig till att i hufvudsak
instämma med herr Grilljam utom med afseende på en punkt,
men vill dock, då den åsigt, som representeras af honom och mig,
icke eljest synes här hafva några egentliga målsmän, yttra några ord.

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

dagsoro

ningen.

(Forts.)

Förslag till Här liar talats om, hvad som i förevarande fall skulle, med afändrad
lydelse-, geende g, den ställning som ett särskildt intresse för närvarande
dac so r intager inom representationen, vara politiskt klokast att göra. A

aasor ena sidan säger man, att man bör halla på den ställning städerna
hafva och icke göra någon eftergift med afseende på det ökade inbytande,
de kunna erhålla; ty städerna äro den enda motvigt, man
har mot ett ensidigt hemmansegareintresse. A andra sidan har jaghört
yttras, att det skulle vara klokt att nu taga utskottets förslag,
som innebure eu antaglig reglering, ty eljest riskerade man, med
hänsyn till den stämning, som i förevarande fråga röjt sig icke blott
inom Andra utan äfven inom Första Kammaren, att få ett förslag, som
blefve ändå sämre för städerna. Jag anser det vara ganska ovisst, till
b vilket resultat en pröfning af frågan ur nu berörda synpunkt kan
komma att leda. Men deremot är jag alldeles viss på, att, om man
erkänner att påtagliga origtigheter i grundlagens bestämmelser böra
rättas, — oberoende af frågan om beskaffenheten af en viss politisk
situation — är det visserligen det rigtiga att icke nu låta det stanna
vid rent afslag. Såsom jag sökt framhålla i min motion, liksom i
min reservation, kan jag icke betrakta det annat än som ett förbiseende,
att man vid formuleringen af 13 § riksdagsordningen stadgade,
att en stad, oberoende af huru stor den vore, skulle få en
representant för hvarje 10,000 invånare. Detta anser jag vara en
bestämmelse, som ovilkorligen är origtig och kräfver ändring, ty
påtagligt är att den folkmängdssiffra, som för en stad med viss
mindre storlek betecknar eu sådan tillväxt i stadens betydelse att
ökning af representantantalet deraf bör följa, alldeles icke spelar
samma rol i fråga om tillväxten af en stads betydelse, som natt
en viss större storlek. Det synes mig vara här, som felet ligger.
Riksdagsordningen har, på samma gång den utgått från den grundsatsen,
att, i samma mån en valkrets ökas i betydelse, bör också dess
representantantal ökas, icke fäst afseende vid den olika betydelse,
som en viss bestämd folkmängdssiffra har med afseende å höjningen
af olika samhällens betydelse i det hela. Deraf härleder sig, så vidt
jag kan finna, hela den fråga, som nu uppstått, och det synes mig,
som om, då man erkänner orimligheten af nu ifrågavarande bestämmelse,
det skulle vara det enklaste och rättaste att lösa hela
frågan just genom att ändra denna bestämmelse, som, såvidt jag
kan förstå, icke kan bero på annat än förbiseende. Att, såsom utskottet
gjort, gå längre, kan jag för min del icke finna vara öfverensstämmande
med rigtiga grundlagsändringsprinciper, och jag kan
derför icke vara med om utskottets förslag, så mycket mindre som
utskottet har gått så långt, att det till och med har rubbat en af
grunderna för Riksdagens sammansättning. Jag anser det vara i
synnerligen hög grad betänkligt att göra så utan nödvändighet,
och derför kan jag icke vara med om utskottets förslag.

Jag vill ytterligare göra en speciel anmärkning mot utskottets
förslag. Utgår man, som jag, derifrån, att det är de största städernas
inflytande, som bör inskränkas, och att det är den bestämmelse
i riksdagsordningen, att, oafsedd en stads storlek, en riks -

Lördagen den 8 Mars. 21

dagsman skall väljas för hvarje fullt tal af 10,000, som har föranledt
det nu förevarande missförhållandet, och att således denna''
bestämmelse bör rättas, så tillgodoser utskottets förslag, enligt min
uppfattning, icke tillräckligt detta önskningsmål. Det har af utskottets
ordförande här påpekats, huruledes de siffror, som, enligt
utskottets förslag, skulle uppkomma med afseende å de särskilda
städernas representantantal skulle blifva mycket stabla, hvilket
visades deraf, att, hvad särskildt Stockholm beträffar, denna stad,
enligt utskottets förslag, skulle få samma representantantal, som
den, derest förslagets grunder tillämpats, skulle haft år 1865, nemligen
20. Detta är rigtigt, men om vi se till, huru förhållandet är,
icke med Stockholm, utan med de största städerna, Stockholm, Göteborg
och Malmö tillsammans, finna vi, att samma förhållande
icke skulle existera. Dessa städers representantantal skulle 1865
hafva varit 29 och nu skulle det vara 32. Således en ökning af
3. Man kan tycka att denna ökning icke är stor. Ja, den vore
icke stor, för såvidt icke siffran för städernas hela representantantal
vore fixerad. Tänker man sig, att folkökningen inom städerna
under följande år skulle fortgå i samma proportion som den
närmaste föregående tiden, skulle Stockholms, Göteborgs och Malmös
folkmängd ökas så, i förhållande till öfriga städers, att betydligt
mer än hälften af hela ökningen skulle komma på dessa tre städer.
Under tiden från 1865 till 1888 har ökningen stält sig så, att nära
hälften deraf kommit på de nämda tre städerna och något mer än
hälften på öfriga städer. Men under följande tid skulle denna
ökning komma att gå fortare för de tre största städerna, så att,
om jag tänker mig, att om 30 år städernas folkmängd i det hela
vore fördubblad, så skulle af den siffra, som betecknar ökningen,
860 eller 870 tusen, ungefär 470 tusen komma på de tre största
städerna och resten på öfriga städer, hvilket för de förra skulle
medföra en sådan ökning i representantantalet, att de skulle hafva
37 representanter af 75. Således i det närmaste hälften. Då utskottets
förslag således, enligt min uppfattning, icke fullt rättar
just det fel, som bör rättas, är äfven detta för mig en anledning
att icke biträda detsamma.

Hvad angår det förslag, som jag sjelf tagit mig friheten att
framställa, kan jag inskränka mig till att instämma i herr Gilljams
yttrande. Jag vill endast säga ett ord med afseende å de
öfvergångsstadganden, han har föreslagit. Han anser, att den inskränkning
af Stockholms representantantal, som skulle blifva en
följd af en omedelbar tillämpning af mitt förslag, skulle vara orättvis
eller åtminstone obillig, i det att detsamma derigenom skulle
minskas från 22 eller 23 till 16. För min del var jag inne på
samma åsigt förra riksdagen och ansåg att man borde tåga hänsyn
till förhållanden, som inträdt i följd af lagens stadganden, om också
dessa vore felaktiga, och att man icke borde röra vid lagligen vunna
rättigheter. Jag har emellertid sedan dess tänkt närmare på saken
och måst öfvergifva denna åsigt. År det så att man erkänner att
den ifrågavarande bestämmelsen, i följd af hvilken Stockholms repre -

>'':o 12.

Förslag till
indrad lydelse
af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

>T:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till sentantantal ökats så betydligt, är orättvis, och att det är origtigt,
andrad lydelse Stockholm skall hafva ett så stort representantantal som det
“ da„sold- nuvarande, kan jag för min del icke finna, hvarför man skall låta
ningen. detta fel under eu lång följd af år stå qvar. Jag kan icke här (Forts)

vid erkänna några särskilda rättigheter — lika litet för kommuner,
som för personer — utan anser, att ett uppenbart fel bör rättas
så snart som möjligt. Jag vill i sammanhang dermed påpeka, att.
äfven om Stockholms representantantal skulle inskränkas så, som
jag föreslagit, nemligen till 16, Stockholm i alla fall komme i en
gynsammare ställning än städer af motsvarande betydelse i andra
länder, och hänvisar i detta fall till de uppgifter, som finnas meddelade
i utskottets tabell, litt. I. Stockholms representantantal
inom Andra Kammaren skulle, med tagen hänsyn till invånarnes
antal, ställa sig fördelaktigare — och i flere fall betydligt fördelaktigare
— än samtliga i nämnda tabell upptagna städers representantantal
inom motsvarande afdelning af de respektive ländernas
representationer. För att visa detta behöfver jag ej besvära med
att anföra särskilda siffror, utan kan inskränka mig till att hänvisa
till den ifrågavarande tabellen.

Det har af en talare, hvilken hade anmärkningar att framställa
mot utskottets förslag, åtminstone antydts, att han det oaktadt
kunde rösta för detsamma, då det ändå nu endast är fråga om att
förklara det hyllande. År det så, att man anser behofvet kräfva
en förändring, synes det mig, som om man icke bör resonnera på
det sättet. Kräfver behofvet en förändring, bör man försöka att
vid denna riksdag få till stånd ett förslag, så beskaffad!, att det
har utsigt att vid nästa riksdag gå igenom. Ett dylikt förslagsynes
mig kunna åvägabringas, om man inskränker sig till det,
som enligt min uppfattning bör göras, nemligen en förändring i
riksdagsordningen, som reglerar proportionen mellan de största och
de öfriga städernas representanter. Under sådana förhållanden och
med anledning af hvad jag för öfrigt anfört, återstår nu för mig
att yrka afslag å utskottets förslag till 6 § riksdagsordningen, förbehållande
jag mig att, då 13 § föredrages, framställa yrkande i
enlighet med min reservation.

Herr Sjöcrona: För min del skall jag alldeles icke inlåta mig
på att ånyo vidröra, hvad föregående talare förut hafva anfört och
aberopat, och anfört vida bättre än jag skulle kunna göra. Jag
skall ännu mindre inlåta mig på, huru vida det ena eller andra
slaget af representanter bättre eller sämre fullgjort sina åligganden
såsom riksdagsmän, en sak som jag anser icke hafva ett omedelbart
sammanhang med föreliggande grundlagsändringsfråga. Jag skall
endast tillåta mig att något granska utskottets föreliggande betänkande
från en synpunkt, som hittills alls icke har blifvit framhållen.
Jag skänker mitt fulla erkännande åt det förtjenstfulla
arbete, utskottet nedlagt på detta betänkande, men jag kan alls
icke godkänna den metod, som utskottet användt för att komma
till sitt resultat. Denna metod, som jag skulle vilja kalla eu på

Lördagen den 8 Mars.

X:o 12.

statistiska uppgifter grundad räkneoperation, kan ju vara mycket Förslag till
praktisk, och jag erkänner villigt, att man i politik bör vara före- d lyde,se
trädesvis praktisk. Men att i fråga om eu grundlagsändring kasta dtgsord^''
bort en redan sedan länge antagen och godkänd grundsats, emot ningen.

hvars rigtighet skälig anmärkning ej kunnat framställas, utan att (Forts.)

egentligen införa någon annan i stället, samt endast söka lösa en
sådan fråga genom en division i enkla tal, der divisorn är godtyckligt
vald, det synes mig verkligen vara för mycket praktiskt.

Utskottet har icke anfört något som helst skäl, hvarför ett sådant
folk, som det svenska, särskild! skulle finna sig väl af att vara
representeradt af precist 375 riksdagsmän, och det är alls icke underligt,
ty det är alldeles omöjligt att anföra något teoretiskt giltigt
skal härför. Men en grundlagsbestämmelse, för hvilken icke kan
anföras något annat giltigt skål, än att den motsvarar de närvarande
förhållandena något så när, den tilltalar mig sannerligen
icke. Ej heller har utskottet anfört något skål, hvarför Andra
Kammaren skulle hafva precist 225 ledamöter och Första Kammaren
150. Enligt nu gällande grundsats framgår antalet ledamöter i de
olika kamrarne af folkmängd,ssifiror och bestämmelserna för valens
verkställande, och då får man naturligtvis finna sig i hur antalet
faller ut i ena eller andra kammaren. Det är fullkomligt principenligt.
Men skall man vända ut och in på förhållandet och börja
med att bestämma antalet för hvardera kammaren, kan jag verkligen
icke se, hvarför icke antalet skall vara lika i Första och
Andra Kammaren. I det afseende! har jag det nöjet att kunna
instämma med friherre Klinckowström deri, att, då riksdagsordningen
uttryckligen föreskrifver, att kamrarne skola vara lika behöriga
och berättigade, konseqvensen synes leda till, att man bör
bestämma antalet lika för båda. Utskottet har ej heller anfört
något annat än det nuvarande förhållandet såsom skäl för att stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren skola vara 75 och landtrepresentanterna
150. Nu gällande grundsats är ju, som vi alla veta,
att, med afseende å den mera mångsidiga verksamhet, de mera mångsidiga
intressen, som förefinnas i städerna, dessa skola hafva en starkare
representationsrätt än landsbygden. Att precist i siffror bestämma
detta förhållande är ju alltid i viss mån godtyckligt; men
när nu en gång förhållandet blifvit i gällande riksdagsordning bestämdt
som 2 till 1, finner jag icke något skäl att afvika från dessa
siffror, med mindre att det visar sig vara af ett synnerligen trängande
behof påkalladt. Nu säger utskottet, att, genom bestämmandet
af siffrorna 75 och 150, städerna i det allra närmaste tillerkännas
samma representationsrätt, som de nu hafva. Ja, det är
nog sant för det närvarande, men huru det kommer att ställa sig
i framtiden, det är ingen som vet. Vi kunna dock något så när
våga en gissning derom. Under senaste 40 åren har Stockholms
och Göteborgs folkmängd tredubblats, Malmös fyrdubblats och Helsingborgs
sexdubblats, för att nu icke tala om förhållandet i många
andra städer. I det län, för hvilket jag har den äran att vara
styresman, har folkmängden under de senaste 10 åren på det hela

Järn 12. 24

Lördagen den 8 Mars.

Kiväay till taget minskats med öfver 10,000 personer, under det att samtidigt
‘Tf tf" 6 Tiks- ^äns mycket små cell obetydliga städers sammanräknade

dagsord- folkmängd vuxit med öfver 3,000, h vilket således visar en folkningen.
mängdstillväxt i städerna af 3,000 och en folkmängdsminskning på
(Forts.) landet af öfver 13.000, ock detta, oaktadt ett betydligt nativitetsöfverskott
hvarje år förefunnits. Detta beror naturligtvis till stor
del på utflyttningen till Amerika men till ännu större del, enligt
hvad framgått af undersökningar, jag gjort vid femårsberättelsernas
afgifvande, af inflyttningar till städerna. Med sådana siffror för
ögonen bör man väl kunna våga det antagande, att städernas sammanräknade
folkmängd här i landet ganska hastigt skall stiga och
det i ganska betydlig mån, och att städerna således ganska snart
skola få ep så stor sammanräknad folkmängd, att 75 representanter
mot 150 ingalunda motsvarar den proportion, som blifvit faststäld
genom vår nu gällande riksdagsordning. Men om vi nu skulle antaga,
att den starka strömning, som nu under ett par tiotal af år
gått mot städerna, skulle vända om och menniskorna börja att åter
finna det behagligt att bo på landet, och landsbygdens folkmängd
således ökas i samma mån städernas skulle minskas, då skulle ju
lina bestämmelse och det har säkerligen icke

På grund af hvad jag nu anfört kan jag för min del icke godkänna
utskottets förslag i dess helhet. Om det än för närvarande skulle
kunna i någon mån motsvara rättvisa och billighet, så kan jag,
som sagdt, icke vara med derom, då det livilar på en så osäker
grund. Behöfves en begränsning af riksdagsmännens antal, bör den
enligt mitt förmenande ske genom att höja de folkmängdssiffror,
som betinga rättigheten att utse en riksdagsman. Emellertid måste
jag för mig erkänna, att representantantalets för de större städerna
hastiga tillväxt tyder på, att den nu gällande grundsatsen, liksom
hvarje annan princip, icke kan utdragas i sina allra yttersta konseqvenser,
och i det afseendet skall jag, för att vara så kort som
möjligt, endast åberopa professor Alins motion; men som jag vid
frågor om grundlagsförändringar vill gå ytterst varsamt tillväga,
ber jag att redan nu få tillkännagifva, att jag, som 1887 gaf min
röst åt det af herr von Ehrenheim med flere reservationsvis afgifna
förslaget, i afseende å 13 § förenar mig med herr Grill] am.

Beträffande nu föredragna punkt yrkar jag afslag.

Hery Carlborg: Bland de många skäl, som af motståndarne
till föreliggande förslag anförts, vill jag först och företrädesvis
fästa mig vid den af några talare omnämnda hänsynslöshet, hvarmed
henimansegareintresset i Andra Kammaren skulle hafva begagnat
sitt störa inflytande. Jag erkänner villigt och beklagar
djupt detta intresses egennyttiga sträfvan i fråga om afskrifning
af grundskatterna och dess obenägenhet att öka vårt försvar. Men
hvad först de orättmätiga afskrifningsanspråken beträffar, kan ju
dermed ingen skada ske, så länge det ligger i Första Kammarens
och regeringens magt att dertill vägra sitt bifall. Hvad åter för -

asyl tåls meu iorsiaaeT.

Lördagen den 8 Mars.

Ti:o 12.

svarsfrågan angår, liar visserligen liemmansegareintresset i detta Förslag till
afseende stält sig på en .för alla fosterlandsvänner sorglig stånd. ändrad lydelse
punkt. Men om de större städernas inflytande vid Riksdagen skulle
ökas, tror jag icke, att åtminstone försvarsfrågan vunne någon ningen.

kraftigare anslutning från det hållet, ty att döma efter de anföran- (Forts.)

den vid Riksdagen, som hållits af vissa Stockholms och flera andra
städers representanter, hafva desse just i afseende på försvarsfrågan
förenat sig med landtmännen och varit de, som kraftigast fört
nihilismens talan.

Vidare har här yttrats, att något giltigt skäl icke blifvit angifvet
för nödvändigheten af den ifrågasatta grundlagsförändringen.

Det beror nu på olika uppfattning om denna sak. Konstitutionsutskottet,
äfven med inberäkning af reservanterna, är enhälligt af
den åsigten, att det är nödvändigt att begränsa riksdagsmännens
antal. Man har endast varit oense om sättet, och jag för min del
tror, att utskottets åsigt i detta fäll är minst lika så god som den
motsatta.

Man har äfven anmärkt, att den nu föreslagna ändringen vore
i princip origtig och skulle rubba den historiska grunden. Detta,
tycker jag, är ett mycket svagt skäl. Någon egentligen historisk
grund för vårt nuvarande representationssätt kunna vi knappast
åberopa. Den sekelgamla grunden störtades genom vår nuvarande
riksdagsordning och den nya grund, som år 1865 skapades, har väl
icke en så vördnadsvärd betydelse.

För att återgå till den befarade hänsynslösheten hos hemmansegareintresset,
ber jag att få erinra att vår tids sträfvan att söka
sprida bildning till de lägre klasserna genom folkskolor och folkhögskolor
i sinom tid allt mera skall göra sig gällande, så att vi
kunna hoppas att den ensidighet, som landtmännen rörande vissa
vigtiga frågor lagt i dagen, så småningom skall försvinna.

Fn talare har gjort anmärkning mot utskottets beräkning af
proportionen mellan stads- och landtrepresentanter samt särskildt
påpekat, såsom ett fel i beräkningen, att de förres antal vid nästa
val skulle än ytterligare ökas. Detta utgör för mig en anledning
att tala för bifall till förslaget, på det att den jemvigt, som 1865
års lagstiftare beräknat mellan städerna och landet i detta afseende,
icke må än vidare förryckas.

Man har jemväl åberopat, att det icke vore personerna utan
de särskilda statsintressena, som böra vid Riksdagen representeras.

Denna åsigt är ju fullkomligt rigtig. Men om vi nu antaga, att
dessa statsintressen kunna skiljas i särskilda grupper, böra vi kunna
beräkna, att Första Kammaren företrädesvis representerar intelligensen
och de ideella intressena men Andra Kammarens hemmansegareklass
de materiella. Om nu någon af dessa liufvudgrupper
vill göra sin magt inom Riksdagen gällande på ett för riket i dess
helhet skadligt sätt, så stå ju dessa beräknade 75 stadsrepresentanter
såsom en jemvigt mellan de båda stridiga intressena, åtminstone
böra de göra det likasom de ock genom sina röster och det
vetande, de torde representera, böra kunna leda riksdagsgöromålen

IV :o 12.

Förslag till
ändrad lydelst
af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 8 Mars.

i den rätta rigtningen. På denna grund tycker jag, för min del,

; att det af konstitutionsutskottet föreslagna antalet riksdagsmän
ocli deras gruppering så val inom Första som Andra Kammaren
äro synnerligen väl träffade.

En talare liar sagt, att utskottet med sitt förslag velat gräfva
eu grop för städerna och deras representanter, och att Första Kammaren,
om den gåfve sitt bifall till förslaget, sjelf skulle falla i
gropen. Jag vill då erinra derom, att denna grop gräfdes redan
vid vår nuvarande riksdagsordnings antagande, ty samma förhållande
som då var rådande mellan kamrarne, eller 119 i Första och
180 i den Andra, d. v. s. 2/-> af representanterna i den Första och 3/ä
i den Andra Kammaren, har just bibehållits i det nuvarande förslaget,
och jag kan således icke finna, att det föreslagna antalet
bör gifva anledning till grundade farhågor.

Den näst föregående talaren undrade hvarför just talet 375
skulle Amra det lämpligaste. Jag för min del påstår ingalunda att
så är, utan skulle helst vilja hafva antalet något lägre. Men då
representanterna i det närmaste nu uppnått detta antal, har man
icke velat beröfva någon valkrets dess nuvarande representationsrätt
utan ansett det vara mest önskvärdt att de fingo behålla hvad
de hafva och dessutom få något litet dertill. För öfrigt åberopar
jag hvad utskottet omnämner i sin motivering att: »I andra stater,
såsom i Norge, Danmark, Preussen, Tyska riket, Frankrike, England,
Österrike, Italien, ökas ej representanternas antal omedelbart
med folkmängdens tillväxt, utan hela antalet är bestämdt genom
en lag». Alldeles samma sak är här nu föreslagen.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall
till konstitutionsutskottets ifrågavarande förslag.

Herr Öländer: Herr grefve och talman! Vid förra riksdagen
angaf jag min ståndpunkt i förevarande fråga, i det jag uttalade
mig för det förslag, som konstitutionsutskottet då framlade, och
som i allt väsentligt var lika lydande med det nu föreliggande.
Jag har sedan dess icke förändrat denna ståndpunkt. Hvarken
reservationer eller hvad i öfrigt blifvit mot utskottets förslag anfördt,
hafva i någon mån kunnat rubba de åsigter jag då hyste
och från denna plats uttalade. Jag vill derför icke trötta kammaren
med upprepande af skälen för dessa åsigter. Utskottet synes
mig i sitt utlåtande sjelf hafva för förslaget anfört så talande, så
uttömmande och så tungt vägande skäl, att några bättre ej kunna
af mig åberopas.

Jag ber dock att i största korthet få gorå några erinringar
och tillägg med anledning af hvad här i dag blifvit yttradt.

Jag hade trott, att den egentliga striden här i kammaren skulle
komma att utkämpas mellan reservanternas och utskottets förslag.
Men jag märker, att äfven de finnas, som hysa betänkligheter mot
hvarje ändring i riksdagsordningen i nu ifrågavarande syfte och
således icke inse de oegentligheter, hvartill nu gällande stadgande!!
kunna föranleda och som konstitutionsutskottets förslag afser att

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

afhjelpa. Man har här talat om despotism; man har fält yttranden, förslag till
som synas mig gå nt på att mennisko värdet på landsbygden skulle dntlrad lydelse
vara mindre än i städerna. Man har talat om, att städerna hafva jagtord-’''
så många och olika intressen, som behöfva representeras, att det ningen.
vore obilligt att minska deras representantantal eller hämma den (Forts.)
ökning deraf som deras ökade folkmängd i en framtid kunde betinga.
Ja! Samhällsintressena i städerna äro väl också statsintressen.
Men finge dessa taga öfverhanden, och inom representationen
erhölle en öfvervägande betydelse, så fruktar jag, att jordbruksintresset
så småningom skulle komma att undertryckas på de förras
bekostnad. Hvad åter despotism beträffar, kan jag ej finna, att vi
hittills hafva haft någon känning deraf från representanternas för
jordbruket sida. Men om deremot städernas representanter skulle
få öfvermagten, är jag ej säker på, att icke eu despotism kunde
uppstå, hvars välde vi mindre gerna skulle vilja underkasta oss,
än det vi hittills erfarit, och hvilket — om det verkligen skall
kallas despotism, — vi måste erkänna hafva varit ganska moderat.

Inom utskottet åter har icke en enda röst höjts mot en ändring
i nu rådande missförhållanden. Der har man varit fullkomligt
ense om att antalet stadsrepresentanter inom Andra Kammaren
under årens lopp vunnit, och om nu gällande grundlagsbestämmelser
oförändrade bibehållas, äfven allt framgent skulle komma
att vinna en oproportionerlig tillväxt i förhållande till antalet
representanter för landsbygden i samma kammare. Detta missförhållande
är sålunda inom utskottet erkändt och oomtvistligt, och
lika obestridt är behofvet, att afhjelpa detsamma. Det är blott
sättet, hvarpå detta skall ske som utgjort tvistefrågan. Härom
hafva meningarna delat sig i tvenne, väsentligen skilda grupper.

Den ena vill icke veta af någon rubbning af den princip, som nu
utgör grundvalen för Riksdagens sammansättning utan söker vinna
den erforderliga rättelsen genom en partiel förändring, rigtad
omedelbart mot det anmärkta missförhållandet. Den andra gruppen
deremot vill på en alldeles ny grund bygga ett nytt representationsskick,
hvarigenom berörda missförhållande skulle icke allenast
undanrödjas utan äfven för framtiden omöjliggöras. Den första
gruppen synes mig likna en byggmästare, som, då han ser ett hus
till följd af svag eller origtigt lagd grund börja sätta sig och
spricka, söker bota skadan med att fylla sprickorna och smeta öfver
dem, troende att dermed allt är väl bestäldt. Men, mine herrar,
är grunden dålig och de beräkningar, efter Indika den är lagd,
origtiga, då skall en sådan reparation tjena till intet. Samma
sprickor skola snart öppna sig igen och äfven andra uppstå, der
man kanske minst anar det. Kelet ligger hos grunden och kan ej
botas utan att denna omlägges. Vi erkänna ju alla, eller åtminstone
de flesta af oss, att ett visst stabelt förhållande bör finnas
mellan städernas och landsbygdens representationsrätt inom Andra
Kammaren, och att hvarje rubbning deri kan leda till oegentligheter
och orättvisor. Yi erkänna vidare, att det icke ensamt är
folkmängden på den ena eller andra sidan, som bör ligga till grund

Nso 12.

Lördagen den 8 Mars.

dagsordningen.

(Forts.)

Förslag till för detta förhållande. Reservanterna hafva sjelfve erkänt det och
ändrad lydelse äfven 1865 års lagstiftare erkände det, ty de skulle väl eljest icke
«/ § t> ms- jia£va stadgat en så betydligt lägre folkmängdssiffra för en stadsän
för en landsortsrepresentant, som vår nuvarande grundlag innehåller.
Det oaktadt hålla utskottets motståndare fast vid folkmängden
såsom den enda grunden ej blott för detta förhållande
utan äfven för representantantalet i dess helhet. Jag är visst icke
blind för, att äfven utskottets förslag här vid lag har eu svag
punkt, då det låter folkmängden spela en allt för stor rol i fråga
om representantantalet för de större städerna, något som i en framtid
möjligen lian blifva ödesdigert för de mindre. Men här är dock
en väsentlig skilnad, i ty att den folkmängdssiffra, som enligt detta
förslag skall utgöra grunden för val af en riksdagsman, ingalunda
blifvit gripen ur luften, utan är resultatet af en med matematisk
noggrallhet gjord beräkning af förhållandet mellan det redan på
förhand bestämda antalet stadsrepresentanter i Andra Kammaren
och storleken af den folkmängd, de skola representera.

Om jag nu särskildt betraktar herr Alins förslag, så synas
mig tre ganska betydliga fel vidlåda detsamma. Det första är det,
som jag nyss anmärkt: bibehållande af folkmängden såsom grundval
för hela representationsskicket — denna folkmängd, som ständigt
vexlar, oberäkneligt, oförutsedt, beroende af förhållanden, som
vi icke känna, och af en framtid, hvars dunkel vi ej mägta genomskåda.
Hvilka beräkningar vi än må göra, skola vi, så länge vi
använda denna grund, aldrig vinna visshet, knappt sannolikhet för
att icke det gifna förhållande, som inom representationen bör finnas
mellan städer och landsbygd, förr eller senare skall rubbas. De
beräkningar, som 1865 års lagstiftare gjorde, hafva slagit fel, och
herr Alins, fruktar jag, skola röna samma öde, om icke i vår tid,
så i våra efterkommandes. Den grund lian bygger på är icke fast.
och solid blir derför aldrig den byggnad han uppför derpå.

Det andra felet i herr Alins förslag är, att det mått, efter
hvithet tillväxten af de större städernas betydelse skall bedömas i
fråga om ökandet af deras representantantal, är helt och hållet
godtyckligt bestämdt. I de lägre stadierna låter han en ökning
på 50,000 motsvara en ökning på 150,000 i de högre. Det är ju
möjligt, att denna beräkning är rigtig, men godtycklig är den i
alla fall. Här är det återigen folkmängden, som får tjena till
grund, men att reservanten der bakom äfven anar en annan grund,
är tydligt; ty hvarför skulle han eljest icke låta en stads betydelse
hålla alldeles jemna steg med tillväxten af dess folkmängd?

Det tredje felet består deri att förslaget endast berör de större
städerna. Jag vet mycket väl svaret på denna invändning. Det
finnes tydligt angifvet i reservationen: det öfverklagade missförhållandet,
säger reservanten, eger endast rum i de större städerna;
det är således endast der rättelse är af nöden. Men har han ej
tänkt sig, att äfven befolkningen i de mindre städerna kan växa,
att nuvarande valkretsars invånareantal kan svälla ut öfver
den högsta tillåtna siffran och betinga nya valkretsar? Har han

Lördagen den 8 Mars.

-''9

>'':o 12,

ej tänkt sig, att nya städer kunna uppstå, och att alla dessa samhällen,
som bildas omkring jernvägsstationer, hamnar, sågverk och
andra industriella anläggningar kunna växa ut till städer och äfven
bidraga till ökning af valkretsarnes antal! Eller anser han denna
ökning och den dermed förenade ökningen af stadsrepresentanterna
så obetydlig, att icke äfven den skulle kunna störande inverka på
förhållandet mellan städernas och landsbygdens representationsrätt?
Jag för min del tror, att i synnerhet det jernvägsnät, som allt
tätare spinner sig omkring vårt land, skall gifva upphof åt många
stadssamhällen, och att till följd deraf äfven befolkningen i de
mindre städerna skall i en ganska snar framtid erhålla en i förhållande
till folkökningen på landsbygden oproportionerlig tillväxt.

Jag lofvade i början af mitt anförande att fatta mig kort, men
jag finner att jag icke infriat detta löfte; och dock har jag hittills
användt tiden blott till att söka vederlägga motståndare. Jagtorde
likväl, hvad konstitutionsutskottets förslag beträffar, kunna
inskränka mig till att utöfver de tungt vägande skäl utskottet
derför i sitt utlåtande sjelf anfört, endast erinra, att alla de fel,
som jag här uppräknat, helt och hållet saknas i detta förslag, sä
att alla anmärkningar, jag framstält mot reservantens förslag, innefatta
lika många skäl för bifall till utskottets. En grundlags bestämmelser
synas mig böra ega den stadga, att de passa för skilda
tider och vexlande förhållanden och icke blott motsvara stundens
kraf. För min del tror jag, att konstitutionsutskottets förslagfyller
denna uppgift, och att det på en fast och varaktig grund
uppfört en byggnad, som tiden sent skall rå på.

I förhoppning att det skall lända fosterlandet till gagn och
lycka, yrkar jag derför bifall till utskottets förslag.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. in.

Friherre von Essen, Reinhold: Ibland dem, som yttrat sig
emot konstitutionsutskottets nu föreliggande förslag, hafva några
talare betonat, att de ansett någon förändring i detta afseende alldeles
icke vara af nöden, utan tvärt om att allt nu går i den rätta
rigtningen. Men reservanterna och, såsom jag tror, de flesta af
konstitutionsutskottets motståndare hysa dock den mening, att det
förnämsta skälet till en förändrings vidtagande nu är den stora
tillökningen i städernas, och då enkannerligen de största städernas,
representantantal. Sedan de erkänt detta, söka de framlägga sina
förslag till afhjelpande af detta missförhållande.

Jag vill då först påpeka att, beträffande den första, utaf herr
Alin afgifna reservationen, så innebär den en oegentlighet deri, att
den fråntager Stockholm icke mindre än (i representanter i Andra
Kammaren, ty enligt hans förslag skulle Stockholms stad erhålla
16 i stället för, som den nu har, 22, men jag fruktar att Stockholm
icke nöjer sig dermed. Enligt herr Grilljams reservation förbättras
detta genom att låta Stockholm behålla hvad det har.

Förslag till
indrad lydelse
af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 12.

Förslag till
ändrad lydels<
af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

30 Lördagen den 8 Mars.

Enahanda skulle förhållandet blifva med Göteborg. Då man emellertid
beräknar, huru det snille ställa sig i framtiden, skulle Stockholm
upplefva en tillökning af 140,000 invånare utöfver hvad den
nu har, innan den vuxit in uti den siffra, att denna stad egen rättighet
utse 22 ledamöter i Andra Kammaren, eller samma antal, hvartill
den nu är berättigad. Under denna långa tid skulle Stockholm stå
i en undantagsställning gent emot de andra städerna, hvithet jag, för
min del, icke kan anse vara lämpligt att i en grundlag fastslås.

Vidare synes mig reservanternas förslag innebära en annan
olägenhet, och det är, att om de städer, som nu hafva blott 10-, 20-ä 30,000 invånare, komma att växa lika fort som de nu gorå —
och denna tillväxt kommer i alla fall att gå, om också långsamt,
så dock säkert framåt — så hafva reservanterna icke kunnat annat
än för tillfället råda bot derför.

Reservanterna säga vidare, att utskottets förslag rubbar grunderna
för vår nuvarande riksdagsordning. Jag tror icke det, och
jag kan icke heller tänka mig, att man kan hafva någon så synnerligen
stor pietet emot dessa grunder, som äro endast några och 20
år gamla och som visat sig ganska olämpliga. Icke heller kan jag
erkänna, att en viss folkmängdssiffra är någon särdeles vigtig grund
för val af representanter.

Utskottets förslag skiljer sig ganska litet från våra nuvarande
förhållanden. Det bibehåller samma valkorporationer och ungefär
samma representantantal. Enda olikheten är den, att, enligt utskottets
förslag, valen skulle ske efter en qvotsiffra, under det att
valen nu ske såsom hvar och en känner. Reservanterna fortgå
emellertid på samma grunder, och det går naturligtvis en tid, men
äfven för dem hägrar den tidpunkt, då antalet blir för stort. Då
har man, efter riksdagsordningen, anvisat att afhjelpa detta genom
att öka folkmängdssiffran. Detta kan man visst göra för en tid, och
en tillfällig hjelp vinnes, men antalet ökas i alla fäll så småningom,
huru långsamt beror naturligtvis på huru man lyckats träffa siffran,
och den stund skall komma då alla äro ense, att antalet är för
stort och att någon ökning således icke vidare kan eller bör ifrågakomma.
Kå väl, att fixera antalet representanter, det har man på
förhand afsagt sig, och man skall bibehålla representantantalet
genom att öka folkmängdssiffran successivt. Men, mine herrar, i
jembredd med eu stigning i representanternas antal, ökas äfven
folkmängdssiffran, sä att de stå på samma nivå. Resultatet blir
då, att man får öka folkmängdssiffran hvarje legislaturperiod och
således göra en grundlagsförändring hvart 3:e år. Då återstår,
enligt min tanke, ingenting annat än att tillgripa den utväg, som
också utskottet gjort, att fixera antalet representanter. Derhän går
det ovilkorligen, såvida man icke vill hafva 5-, 6- ä 700 personer i
våra samlingssalar, der de naturligtvis icke få rum.

Är då tiden inne att vidtaga några förändringar med afseende
å nu föreliggande fråga? Ja, utskottet anser för sin del, att tiden
kan vara inne nu, likaväl som senare. Enligt den utredning, som
utskottet lemnat, finner kammaren, att vi här i Sverige, relativt

Lördagen den 8 Mars. 31

emot folkmängden, hafva det största representantantal i jemförelse
med andra länder. Ett undantag gör dock Danmark, som har ännu
flere. Det synes derför, som om vi skulle kunna vara belåtna, och
jag vet icke heller något skäl, hvarför vi icke skulle kunna nöja
oss med hvad vi hafva. Yi kunna ju mycket väl tillsätta våra
utskott med det antal, som nu finnes i kamrarne. Komitéer kunna
också tillsättas, och arbetet går sin gilla gång. Att detta arbete
blir bättre derför, att ledamöternas antal ökas, det vågar jag bestrida.
Utan tvifvel blir tidsutdrägten större, ju flera personer som
skola deltaga uti behandlingen af en sak, och dessutom blifva representationskostnaderna
större. Det är derför som konstitutionsutskottet
funnit tiden nu vara inne, och då man vill råda bot för
någonting, _ som de fleste erkänna vara nödvändigt att det blir slut
med, nemligen städernas öfvervigt, har konstitutionsutskottet gjort
det på _ ett sådant sätt, att det blir stabelt, och dock blifva förändringarne
icke så stora, utan förhållandena blifva ungefär som de nu äro.

Somliga talare hafva anmärkt, att i samma män som städerna
tillväxa, i samma mån ökas också deras intresse af att blifva mer
representerade. Jag ber då att få anmärka, att städernas invånare
utgöra blott ''/6 af hela landets, och de ega dock en tredjedel af
Andra Kammarens representanter, hvilket de äfven skulle få enligt
utskottets förslag. Vid sådant förhållande tycker jag, att de kunna
vara belåtna en längre tid, åtminstone en längre tidsperiod än den,
för hvilken vi behöfva lagstifta. För öfrigt kan det med skäl sättas
i fråga, om städernas betydelse ökas i samma mån som deras folkmängd
tillväxer. Yi veta alla, att t. ex. Stockholms tillväxt hufvudsakligen
beror på ymnig inflyttning från landsorten, till största
delen af den arbetande befolkningen. Huruvida en sådan tillökning
precis medför en ökad fond af bildning, kunskap m. m. och således
nödvändiggör ett större representantantal, det lemnar jag derhän.
Man kan deremot antaga såsom ganska troligt, med anledning af
den strömning, som nu går genom Europa, att i samma mån som
antalet inflyttande ökas, så ökas också i betydlig grad de radikala
elementernas inflytande, och detta är sannerligen ingenting önskvärdt.

Jag sade, att de af utskottet föreslagna förändnngarne äro
ganska obetydliga i det hela taget. Man sätter nemligen en qvot
i. stället för en folkmängdssiffra, hvilket väl får anses vara af en
ringa betydelse, då man har samma valkorporationer och vinner
samma resultat som förut.

Men då man vinner eu större fördel än förut genom att få
denna fråga afgjord för en längre tid och på ett sätt, som, hvad
angår särskildt städernas intressen, enligt hvad äfven reservanterna
erkänna, icke kan anses orättvist, så får lag yrka bifall till iitskottets
förslag.

Herr Casparsson: De betänkligheter, som blifvit framstälda
mot utskottets förslag, hafva varit dels teoretiska eller principiella
och dels praktiska. De principiella betänkligheterna hafva uttalat
sig deri, att man icke borde öfvergifva den historiska grund, på

>’:o 12.

Förslag till
ändrad lydelse
af $ 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

af §* 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

Förslag till hvilken vår nuvarande riksdagsordning hvila!’. I det fallet får jag
ändrad lydelse a-fct jag i allmänhet har mycken vördnad för den historiska

grunden, men en grund, som icke har mer än 24 års häfd, kan jag
icke tillegna någon större historisk auktoritet. Och dessutom, hvilken
är väl grunden för vår nuvarande riksdagsordning? Jo, det är
just folkmängdsförhållandena. På dessa är äfven det framstälda
förslaget grundad! Skilnaden är den, att den nuvarande riksdagsordningen
hvilar derpå, att med en växande folkmängds siffra skall
riksdagsmännens antal ökas. Det framlagda förslaget afser, att
med en rörlig befolkning skall representantantalet vara fixeradt,
men med periodvis skeende regleringar inom de olika valkretsarne.

De teoretiska betänkligheterna ingifva mig derför icke så stora
farhågor; deremot synas mig de praktiska vara vida mera beaktansvärda.
Man fruktar, att genom ett fixerande af riksdagsmännens
antal för framtiden fastslå den politiska öfvervigt, som man nu
lemnat åt jordbruksintresset, och att man derigenom skulle gå miste
om det förmedlande inflytande, som städernas växande befolkning
annars skulle härutinnan medföra. Jag erkänner villig! att detta
är ett ganska vigtigt skäl. Vår nuvarande riksdagsordning hvilar
på en ganska bred demokratisk basis. Man kan glädja sig deröfver
eller beklaga det, allt efter den olika ståndpunkt man intager i
frågan. Men det tror jag, att de fleste i denna kammare äro ense
om, att en konservativ demokrati är att föredraga framför en radikal
demokrati, och konservativ är den, så länge den politiska magten
ligger i händerna på den jordbrukande klassen. Jag är icke fullt
säker, att så blefve förhållandet, om magten så småningom glede
öfver till städerna. Vi hafva sett, att, redan med den nuvarande
valcensus, antalet valberättigade oupphörligt ökas, särskild! i städerna.
Detta är ett glädjande tecken, som visar att den nuvarande
valcensus har elasticitet och icke är så högt tilltagen, som man
från vissa håll velat påstå. Man jag tror dock att denna ständigt
växande befolkning i städerna under dessa förhållanden kan medföra
en fara för framtiden, och det är ju för framtiden vi lagstifta.

En ärad talare har sagt: hvad ondt hafva städerna gjort?
Städerna hafva ingenting ondt gjort, men af de nuvarande bestämmelserna
kan en fara uppstå, för framtiden. Jag har i det fallet
sökt klargöra för mig, huru förhållandena i detta afseende kunna
komma att gestalta sig. Jag har till stöd för mina beräkningar
tagit den tillökning uti städernas folkmängd, som egt rum åren
1865—1885. Med ledning af dessa siffror har jag sökt svar på den
frågan, huru städernas befolkning skulle komma att ställa sig år
1905, om samma progression fortfarande egde rum, och jag har icke
någon anledning antaga, att tillväxten skulle aftaga, sä framt icke
några stora nationella olyckor skulle drabba oss. Med den tillökning,
som förefunnits emellan 1865—1885, skulle städernas folkmängd år
1905 uppgå till 1,298,000 personer. Jag har vidare, efter samma
grunder, beräknat huru folkmängden för 7 af Sveriges största städer,
nemligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gefle, Upsala
och Karlskrona, skulle komma att ställa sig år 1905, och deraf har

Lördagen den 8 Mars. 33

■visat sig, att hvar och en af dessa städer kommer att nämnda år
hafva följande representantantal i Andra Kammaren, nemligen:

Stockholm med 350,000 invånare___________ 35 stycken.

Göteborg » 184,000 » 18 »

Malmö » 91,000 » 9 »

Norrköping » 35,800 » 3 »

Gefle » 34,200 » 3 »

Upsala » 40,800 » 4 »

Karlskrona » 22,200 » 2 »

Summa 74 stycken.

Stockholm, Göteborg och Malmö komme således att sända 62 representanter
och ofvan nämnde 7 städer skulle tillsammans sända 74
representanter, eller nära nog lika många som för närvarande alla
Sveriges städer tillsammans. Jag tror, att dessa förhållanden äro
sådana, att de ovilkorligen påkalla eu ändring. Derför har det
föreslagna fixerandet af representanternas antal tilltalat mig. Det
är, såsom förut blifvit sågat, icke något nytt, ty det har tillämpats
i flere andra länder. Det tillämpas i Norge, der hela representantantalet
är 114, hvaraf 38 från städerna och 76 från landsbygden.
Men, har man sagt, Norge är icke något exempel att åberopa i
detta fall. Nå väl, då ber jag att få åberopa Stora Britannien, ett
land, som under sekler på det mest framstående sätt vetat förena
frihetens sak med ordningens.

Under Stuartarnes tid uppgick ledamöternas antal i underhuset
till 500. Efter föreningen med Skotland ökades detta antal med
45 och vid föreningen med Irland år 1801 ökades antalet med 100
och uppgick sålunda då till 645. Från år 1801 ända till 1885 har
detta antal ökats med endast 5, så att antalet år 1885 utgjorde 650.
Man ser således, att ett land kan utveckla sig både i frihet och
välstånd, äfven med ett begränsadt antal representanter. Förhållandet
är enahanda med flere andra länder.

Här bär märkvärdigt nog ingen berört frågan om fixeringen af
antalet ledamöter i Första Kammaren. För min del får jag säga,
att en fixering der vid lag äfven synes vara af behofvet påkallad.
Det är nemligen för mig klart och tydligt, att i ett land, der välståndet
och rikedomen icke äro större än i Sverige, det skall blifva
svårt att, om denna siffra lemnas obegränsad, finna ett antal personer,
som år efter år egna sig åt representantkallet utan någon
ersättning, att således ombyten ofta skola komma att inträffa och
att den kontinuitet, som Första Kammaren skall representera, derigenom
kan gå förlorad.

Jag har sökt göra en beräkning öfver huru många som tjenstgjort
i Första kammaren längre än 9 år, och jag har kommit till
det resultatet, att det är ungefär ’/, af kammarens ledamöter. Det
är naturligt, att de landsting, som ligga Stockholm närmast, hafva
lättare att få representanter, som äro villiga att fortsätta med detta
uppdrag. Men ju längre bort man kommer, dess större blifva svång Första

Kammarens Prof. 1890. N:o 12. 3

N:o 12.

Förslag till
ändrad lydelse
af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag un heterna i detta afseende. Jag tror derför att det är allt skäl att
■ändrad lydelse införa en begränsning här vid lag.

U in 6 rd-S~ 1 sammanhang härmed ber jag att få upptaga en fråga, som
‘ningen’ här blifvit berörd af friherre Klinckowström och sedan af herr
(Forts.) Wieselgren. Det är nemligen beträffande det antal ledamöter i
Första Kammaren, som äro bosatta i städerna och specielt i Stockholm.
Jag har äfven gjort undersökningar, huru förhållandena
derutinnan gestalta sig. Under de senaste 20 åren —jag har tagit
hvart 5:te år — från 1869 till 1889, visar det sig, att år 1869 utgjorde
antalet ledamöter i Första Kammaren, som voro bosatta i
städerna — d. v. s. som till följd af embete eller yrke voro (ler
mantalsskrifna, icke der tillfälligt boende, 64 = 50,3 /, deraf i
Stockholm 23 = 25,9 %. — År 1874 utgjorde antalet 61 = 47,6 %,
deraf i Stockholm 34 = 26,5 1879 utgjorde antalet 60 = 44 i %

deraf i Stockholm 33 = 24,2 “J; 1884 utgjorde antalet 66 = 47,4 %,

deraf i Stockholm 36 = 25,9 ^; 1889 utgjorde antalet 68 = 46,8

deraf i Stockholm 39 = 26,9 /. Under dessa 20 år har antalet leda möter

af Första Kammaren, som varit bosatta i stad, således i
medeltal utgjort 47,2 % eller nära hälften af hela antalet, samt antalet
ledamöter, som varit bosatta i Stockholm, 25,9 %, eller öfver
en fjerdedel af kammarens hela antal. — Såsom en egendomlighet
vill jag äfven anföra, att rikets andra stad, Göteborg, som är framstående
i alla afseenden och icke minst i välmåga, har alla sina
tre representanter bosatta i Stockholm, och att Malmö, rikets tredje
stad, liar sin ende representant i Första Kammaren bosatt äfven i
Stockholm. Detta visar," att såväl städer som landsting icke alltid
hafva så lätt att inom orten få lämpliga representanter,. som vilja
åtaga sig uppdraget att utan någon ersättning i 9 år ligga här i
Stockholm. Jag tror derför, att en begränsning äfven af Första
Kammarens ledamöter är af förhållandena påkallad.

Det har af friherre Klinckowström och äfven af en senare talare
framstälts den frågan, hvarför man icke gör antalet ledamöter i
Första Kammaren lika stort med det i Andra Kammaren. Så vidt
jag känner är öfver allt, der två-kammar-systemet är infördt, den
Andra Kammaren talrikare än den Första. Skulle man föreslå
att göra antalet lika, tror jag för visso, att ett sådant förslag,
ehuru från några synpunkter önskvärdt, icke skulle röna framgång

Hvad beträffar den af herr Sjöcrona framstälda frågan, hvarför
375 just är den siffra, som bör väljas, så är denna redan besvarad
af en föregående talare. Utskottet har utgått från den
principen, att Första Kammaren bör utgöra 2/ä och Andra Kammaren
*/s af hela representationen, men på samma gång ansett, att
man icke borde minska antalet af de nuvarande representanterna.
Jag tror derför, att ur dessa grunder siffran 375 framgår temligen
naturligt.

Beträffande herr Alins reservation får jag såga, att jag för
min del skulle kunna rösta för densamma. Jag vill dock emot
denna reservation anmärka, dels att den icke löser, blott undanskjuter
frågan, dels att den i afseende å rätten att sända repre -

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

sentanter till Andra Kammaren uppställer allt för många olika Förslag till
kategorier: en för landsbygden, en för de mindre städerna, en för ändrad lydelse
de medelstora och en för de större städerna. Jag tror att det i en n^a 6S0^S''
grundlag är önskvärdt att få en så stor enhet och enkelhet som ningen.
möjligt. Jag medgifver gerna, att enligt lians sätt att ordna (Forts.)
frågan, skulle de nu rådande olägenheterna blifva för tillfället
undanröjda, men de blifva det icke för framtiden. Efter tio till
femton år skulle samma olägenheter förelinnas, öfver hvilka man
nu beklagar sig. Denna reservation lider dessutom af det fel, att
den skulle på ett något för våldsamt sätt nedsätta det representantantal,
som Stockholm för närvarande eger.

Under sådana förhållanden, och då jag anser att en ändring
i denna fråga är af nödvändigheten påkallad, och då samma förslag
varit framlagdt vid två föregående riksdagar, samt då jag för
närvarande icke ser något annat sätt att lösa denna fråga, får
jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindahl: Reservanterna mot utskottets förslag hafva
hufvudsakligen fäst sig vid ett missförhållande, som de funnit vidlåda
vår nu gällande riksdagsordning, nemligen det stora inflytande,
som de större städerna utöfva på Andra Kammarens sammansättning.
Men i nämnda grundlag ligger ock ett annat missförhållande,
som utskottet endast i förbigående berört, men som jag anhåller
att få påpeka, derför att det i en framtid möjligen kan
gifva anledning till ytterligare olägenheter.

Såsom bekant, beror antalet landtrepresentanter inom Andra
Kammaren på domsagornas antal. Om nu stadsrepresentanternas
antal tillväxer allt för mycket, så kunna landsbygdens representanter
tillgripa utvägen att vinna rättelse i detta missförhållande
på det sätt, att man i ännu större grad ökar landtrepresentanternas
antal genom att dela domsagorna. Denna delning kan åstadkommas
utan någon grundlagsändring, den kan nemligen afgöras såsom
hvarje annan anslagsfråga, således ock genom gemensam votering.

Men om sålunda riksdagsmännen i Andra Kammaren skulle ökas
för mycket, medan antalet ledamöter inom Första Kammaren icke
kan tillväxa annorledes än genom ökade folkmängdsförhållanden i
allmänhet, så skulle följden blifva, att, i jemförelse med Andra
Kammaren, denna kammares ledamöter blefve för få och dess inflytande
på sådana frågor, som afgöras medelst gemensamma voteringar,
mindre än nu är förhållandet. Denna olägenhet finner
jäg, för min del, vara nästan ännu större än den nu öfverklagade
i fråga om stadsrepresentanternas tilltagande inflytande. Äfven
den skulle dock förekommas derigenom, att ledamöternas antal inom
båda kamrarne fixerades.

Af flere föregående talare är dessutom uppmärksamheten fäst
derå, att städerna genom en sådan grundlagsändring som den nu
föreslagna alldeles icke behöfva frukta att få synnerligen minskadt
inflytande på ärendenas behandling och afgörande vid riksdagen,
enär det har visat,sig, att landstingen haft en stor benägenhet att

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till till ledamöter i Första Kammaren välja representanter, bosatta i
ändrad, lydelse städerna. En föregående talare har visat, hurusom detta fortgått
sord-S~ från år, dervid jag vill tillägga, att antalet riksdagsmän inom
ningen. denna kammare, bosatta i stad, för närvarande utgör 74, således

(Forts,) något öfver hälften af kammarens alla ledamöter, deraf 39 bosatta

i Stockholm. Låt vara att större delen af dem äro valda af landsting.
Man kan dock vara öfvertygad, att de skola känna sig såsom
målsmän äfven för städerna och icke lemna sin röst åt sådana
frågor, der städernas intressen kunna äfventyra®.

För min del anser jag det nu föreliggande förslaget vara så
moderat och så lämpligt, emedan det, såsom man säger, ställer
kyrkan midt i byn, att jag hoppas och önskar att det nu måtte
antagas till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling, hvarom
jag äfven framställer yrkande.

Herr Sandberg: Jag anhåller att med några ord få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till det framlagda förslaget.

Visserligen äro 375 representanter i ett land med endast 4 ä
5 millioners befolkning efter min uppfattning ett större antal än
nödigt och nyttigt är, och säkerligen skulle utan skada för ärendenas
behandling representantantalet kunna nedsättas med åtminstone
ett hundratal. Men då jag fullväl inser, att ett sådant förslag
icke skulle hafva den minsta utsigt till framgång, kan det
icke falla mig in att framställa yrkande derom.

Jag är icke blind för åtskilliga brister i det framlagda förslaget,
men då det hufvudsakliga, som föreslagits, eller fixering af
riksdagsmännens antal och bestämmandet af förhållandet mellan
antalet af representanterna för stad och landsbygd i Andra Kammaren,
är en så stor fördel, har jag låtit mina betänkligheter falla.
Ofta nog är ett bättre, som icke kan ernås, den värsta fiende till
det goda som kan vinnas, och just derför att för framtiden städerna
skola komma att till Andra Kammaren fortfarande välja
hälften så många representanter som landsbygden, anser jag ytterst
angeläget att nu antaga detta förslag. Det är min varma öfvertygelse,
att ett för städerna så fördelaktigt förslag bjndes icke eu
gång till. Jag beklagade, att förslaget föll förra året, och det
vore enligt min uppfattning högst olyckligt, om Första Kammaren
äfven nu skulle afslå detsamma. Jag yrkar bifall.

Herr Ung er, Magnus: Jag skall icke tillåta mig att förlänga
denna diskussion genom upprepande af de skäl, som tala för utskottets
ifrågavarande förslag, eller genom att söka, bättre än som
skett, till vederläggning upptaga de emot förslaget framstälda anmärkningar,
utan jag anser mig endast böra, såsom ledamot af
konstitutionsutskottet, tillkännagifva att jag för min del gillar
utskottets förslag i hufvudsak.

I fråga om åtskilliga i förslaget innefattade detalj bestämmelser
har jag deremot varit och är ännu från utskottet skiljaktig, på

Lördagen flen 8 Mars.

Jf:o 12.

sätt som jag i en vid förra riksdagen emot då framstäldt förslag Förslag till
i ämnet afgifven reservation angifvit och från denna plats sökt i ändr«d lydelse
kammaren närmare utveckla. "* R

Jag skall nu icke ens omnämna, i Indika särskilda delar jag
skiljer mig från utskottet. Sådant skulle i frågans nu befintliga
skick till intet gagna.

Endast det vill jag hafva sagt, att fastän utskottet icke behagat
vid mina i omförmälda reservationer gjorda anmärkningar
och deraf föranledda framställningar fästa vidare afseende, än att
utskottet i sitt nu föreliggande utlåtande något polemiserat emot
desamma, är jag likväl allt fortfarande öfvertygad att mina anmärkningar
och framställningar varit välgrundade, men väl må
jag medgifva att de icke varit af den vigt, att de skäligen böra
föranleda förslagets fall.

Jag hoppas att, om detta förslag varder lag och om, vid tilllämpning
deraf, rättelser i de af mig anmärkta eller andra hänseenden
visa sig erforderliga, sådana rättelser framdeles må kunna
på de partiella förbättringarnas väg vinnas — och under sådana
förhoppningar lemnar jag min röst för den föreslagna grundlagsändringen.
.

af § 6 riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr Lundin: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid,
utan blott med några få ord gifva min tanke till känna. Frågan är
af ömtålig beskaffenhet, men jag vill dock i minnet återkalla något,
som förut är omnämndt. Het har anförts, att många af landsbygdens
representanter vore boende i Stockholm. Efter mitt förmenande
bör icke någon skugga på den grunden falla på landtbefolkningen.

Dernäst vill jag i minnet återkalla en person, som nu är bortgången.
Det är eljest icke min vana att åberopa namn, allra
minst af dem, som hvila i det tysta. Den person, jag åsyftar,
frambar en sådan motion som det nu föreliggande förslaget årligen
och ansåg en sådan förändring vara af stort behof påkallad. —
Det har mycket talats om detta konstitutionsutskottets betänkande,
och det har fått uppbära mycket klander. För min egen del vill
jag icke på något sätt vare sig klandra eller berömma det, emedan
jag anser mig lika litet kompetent till det ena som det andra, men
jag tror att det är skäl, att i denna fråga något göres. Det är
med detta förslag som med många andra, att det är icke omöjligt,
att brister vidlåda detsamma, men de kunna ju i framtiden afhjelpas.

Jag har härmed lagt mina tankar i dagen, och på den grund
vågar jag hos herr grefven och talmannen vördsamt anhålla om
proposition på bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Den stora och
djupt ingripande förändringen af den svenska nationalrepresentationen
genomfördes såsom bekant år 1866; visserligen har den icke

N:o 12.

Lördagen den 8 Mara.

Förslag till vant i verksamhet längre än 24 år; men man torde icke derför
andrad ^lydelse ]fun„a med f0g påstå, att den icke är tillräckligt historisk, för att,
"lagsord-3'' när nya ändringar ifrågasättas, höra behandlas med den varsamhet
Jngen. och den pietet, som allt historiskt krafvel’. Hvad som är historiskt,
(Forts.) det är historiskt, utan afseende derå, huruvida det ligger närmare
eller fjermare vår egen tid.

I olikhet med en föregående talare anser jag, att hvad som
utgör betydelsefulla moment i vår nyaste historia är ojemförligt
vigtigare än hvad som ligger långt tillbaka i tiden. Man vördade
förr den Fornjoterska ätten, men den är redan för länge sedan utmönstrad
ur den historiska vetenskapen; och den berömda Ynglingaätten
förekommer icke vidare i de historiska läroböckerna.

Representationsreformen har redan sin historia, och man bör
vara mycket betänksam, innan man skrider till en ytterligare ändring,
dertill en sådan som rubbar den lagda grunden för utseende
af representanter.

Agitationen mot de bestående bestämmelserna börjades redan
vid 1880 års riksdag af herr Nils Petersson i Runtorp. Nu har
lian kunnat slå sig i ro, ty han har fått inånga efterföljare, hvilka
fortsätta hvad han påbörjat. Det torde likväl vara skäl att undersöka
de motiv, som åberopats och åberopas till stöd för den föreslagna
ändringen. De äro dels af mera allmän och dels af mera
enskild natur. Det allmänna motivet, som anförts till stöd för den
föreslagna förändringen, är, att antalet af svenska folkets representanter
redan i förhållande till folkmängden är större än det
borde vara, och att det vore hög tid att afhjelpa detta missförhållande.
Deremot tillät jag mig redan vid förra riksdagen invända,
att förhållandet mellan representantantalet och folkmängden nu
icke är synnerligen olika med det förhållande, som egde rum år
1867. Jag visade med de siffror, utskottet sjelft framlagt, att när
år 1867 en representant kom på ett folkmängdstal af 13,060, så
vore förhållandet nu, att en representant kom på ett folkmängdstal
af 12,936. Det är således på dessa år, som förflutit sedan representationsförändringen
antogs tills nu, endast med 124 som folkmängdstalet
i förhållande till representanternas antal ökats mot
hvad proportionen var 1867. Yoro de grunder som bestämdes 1866
giltiga, och kunde de vinna Riksdagens bifall, synes det mig icke
vara skäl att ändra dem nu. Utskottet liar sjelft vid förra riksdagen
och, om jag icke misstager mig, äfven i nu föreliggande betänkande
erkänt, att vårt land är af beskaffenhet att kräfva större
antal representanter än något annat land, och detta är fullkomligt
sant. Det lär väl icke finnas något land i Europa, kanske med
undantag af Ryssland — som ju icke vet af någon representation
— der förhållandena äro så vidt skiljaktiga som i vårt land. Detta
har också föranledt, att man varit nödsakad att inom vissa näringsområden
stifta särskilda lagar för särskilda provinser, i hvilket
hänseende jag åberopar skogslagarne för Norrbottens och Vesterbottens
län samt för G-otland. Jag är således kättersk nog att
anse, att någon förändring alls icke behöfver ifrågakomma. Det

Lördagen den 8 Mars.

allmänna motivet, som jag nu anfört, håller således efter mitt förmenande
icke streck.

De mera speciella motiven äro tvenne; det ena är uttryckligt
uttaladt, det andra ligger mera fördoldt, men jag anser mig böra
beröra äfven detta.

Det första motivet — och det är Andra Kammarens majoritets
motiv för förändringen —• är städernas alltjemt växande inflytande
inom Andra Kammaren, hvilket inflytande anses böra stäckas. Vid
ett tillfälle för 10 år sedan har i Riksdagens Andra Kammare den
man, som framlade förslaget till representationsreformen, påpekat
det sammanhang, som måste anses förefinnas mellan utsigterna till
en önskvärd lösning af försvarsfrågan å ena samt representationens
nuvarande sammansättning och grunden för utseende af representanter
å andra sidan.

J ag kan och vill ej fördölja, att jag liksom han ser frågan om
eu förändring i nationalrepresentationen i mycket nära sammanhang
med försvarsfrågan, som för mig fortfarande är den vigtigaste
fråga vårt land vet af. För mig är den fäderneslandets lifsfråga,
och i representationen sker intet, som jag icke sätter i sammanhang
dermed och inom mig sjelf granskar och bedömer, för att komma
till klarhet, i hvad mån det kan främja eller hindra en lycklig
lösning af försvarsfrågan. Jag tror mig nu utan fara för öfverdrift
kunna påstå, att, om det får vara såsom det nu är, utsigterna
blifva större att en gång kunna lösa försvarsfrågan, samt att den
föreslagna förändringen i väsentlig mån kommer att medverka till
att frågan förblir i det skick, hvari den nu är.

Det andra motivet till nu påyrkade grundlagsförändring är
kanske mer fördoldt, men jag tvekar icke att omtala det. Det var
utgången af valet i Stockholm till ledamöter i Riksdagens Andra
Kammare 1888 som till stor del bestämt och bestämmer strömningarne
och åskådningen i denna kammare. Det har äfven i anledning
af stockholmsvalet temligen otvetydigt-. uttalats farhåga att
radikalismen skulle få för stort insteg i Riksdagen, om allt finge
förblifva såsom det nu är. För min del får jag säga, att jag icke
hyser någon synnerlig fruktan för radikalismens uppträdande inom
Riksdagen. Jag kan icke se någon verklig fara deri, att inom nationalrepresentationen
äfven radikalismen har några förfäktare. Äfven
inom denna kammare finnas ju ledamöter, som, enligt hvad vi veta,
räkna sig till heder att hylla radikala åsigter, och jag vädjar till
kammarens erfarenhet, om detta i någon mån varit till skada för
våra förhandlingar. Jag går så långt, att, då vi nu i vårt land
äfven fått socialdemokrater, skulle jag icke vara rädd att bland
representanterna finna en eller annan förfäktare af deras åsigter.
Man finge derigenom tillfälle att bekämpa dem, och det skulle enligt
min tanke vara en mycket lätt sak. De skulle här inom
nationalrepresentationen göra långt mindre skada än de nu åstadkomma
inom sina föreningar, på folkmöten och genom sina skrifter.

Jag skulle således vara benägen att afstå allt, som här är föreslaget,
men då min mening kanske icke har utsigt att vinna fram -

om 12.

Förslag till
indrad lydelse
af § ti riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Förslag till gång, ber jag att få uttala min sympati för rektor Gilljams förnndradjydeisesiag''
Han har påvisat och framhållit att man vid botande af de
n''1 dagsord-'' brister, som förmenas vidlåda nu gällande bestämmelser, icke bör
ningen. gå längre än behofvet krafvel'' och således icke angripa sjelfva

(Forts.) grunden. Den föreslagna fixeringen af riksdagsmännens antal i
båda kamrarne är för alla en okänd nyhet. Att en sådan fixering
skett i vissa uppräknade länder, i England, Frankrike m. fl., är för
mig icke något skäl. -lag vill således bibehålla den en gång lagda
grunden, och livad särskild! angår Första Kammaren, får jag upprepa
hvad jag sade vid nästföregående riksdag, nemligen att antalet
närvarande ledamöter i denna kammare ingalunda kan anses för
stort. Det finnes tillfällen, då jag skulle önska att antalet närvarande
ledamöter vore betydligt större än det ofta är, men jag
påvisade också att anledning till ledamöternas fåtaliga närvaro är
nästan oundviklig, emedan med den långa tjenstetiden alla icke
kunna passa på vid alla möjliga tillfällen. För min del tycker
jag verkligen att det skulle för Första Kammaren ligga något nedsättande
deri att man, hvad beträffar antalet af dess ledamöter, icke
tillerkände densamma mer än 50 procent större betydenhet, än hvad
som tillkommer representanterna för rikets största kommun, Stockholm.
Här finnas 100 stadsfullmägtige, och enligt föreliggande förslag
skulle Första Kammaren få åtnöja sig med 150 representanter.

Med afseende derpå att endast första punkten är föredragen,
inskränker jag mig liksom flera föregående talare till att yrka
afslag på denna punkt.

Herr Reuterswärd: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, men den siste ärade talaren har uppkallat mig. Det gjorde
på mig ett obehagligt intryck, då han förordade inrymmande af
radikalismen i denna kammare. Han tyckte, att de radikales inträde
icke skulle vara skadligt, blott de icke komme i öfvervägande
antal. För min del skulle jag beklaga, om dessa åsigter skulle få
insteg i representationen och synnerligast i Första kammaren. För
öfrigt berörde denne liksom flere andre talare frågor, som jag anser
ligga helt och hållet på sidan om ämnet, såsom då han talade om
hvad de senare riksdagarne åtgjort i försvarsfrågan m. in. De misstag,
som äfven jag anser härutinnan hafva blifvit begångna, hoppas
jag emellertid i en ganska snar framtid skola kunna rättas. Derom
är jag fullkomligt öfvertygad.

Såsom herrarne kanske veta, är utskottets förslag redan af
Andra Kammaren antaget till hyflande i grundlagsenlig ordning
med 140 röster mot 60, och således komme den minsta afvikelse
från detta förslag eller hvilket annat förslag som helst, som kammaren
antoge, att för fyra år uppskjuta förändringen i riksdagsordningens
6 och 13 §§. För en förändring, i öfverensstämmelse med
hvad utskottet föreslagit, anser jag verkligen tiden nu vara inne.
Dermed vill jag dock icke hafva sagt, att om konstitutionsutskottet
framkommit med något af de förslag, såsom sitt, som reservanterna
förordat, jag icke skulle kunnat acceptera det, men jag vågar påstå,

Lördagen den 8 Mars.

N:o 12.

att Andra Kammaren icke velat bifalla ett dylikt. Jag anser det förslag t.li
vara af ytter.sta vigt, att representanternas antal fixeras i båda ä*(irgd6lyd.fse
kamrarne. Det kan väl icke bestridas, att i ett folkfattigt land dags0rd-‘~
som Sverige det kan anses fullt tillräckligt att 375 personer är- ningen.
ligen sysselsätta sig med lagstiftningsåtgärder. Jag tror icke, att (Forts.)
det är massan af representanter, som framkallar de bästa förslagen,
utan att detta beror på representanternas duglighet och lämplighet
att fylla sitt vigtiga kall. Jag vågar äfven påstå, att det är till
viss grad vådligt att hos några större samhällen lägga så stor
magt, som redan nu der finnes och som växer för hvarje år, ty det
är från de stora stadssamhällena, hvarifrån oroligheterna i ett land
utgå. Enligt utskottets förslag hafva vi endast att för bestämmande
af representantantalet i Andra Kammaren fästa oss vid den
proportion, som bör finnas mellan land och stad, men skulle man
acceptera de förslag, som reservanterna framstält, komme undantagen
nästan att upphäfva regeln. Detta har så bevisande blifvit
af föregående talare framhållet, att man väl icke kan vara med
om dylika undantag i vår grundlag.

Den siste ärade talaren påstod, att äfven utskottets förslag
skulle komma att rubba de grunder, på Indika vårt nuvarande
representationsskick hvilar. Jag vågar påstå, att det rubbar icke
sjelfva grunden, utan endast den proportion, representanternas antal
bör hafva särskild! inom städerna och särskild! på landsbygden.

Olikheten i valrätten å land och stad är icke grundvalen för vårt
representationsskick, men det är, såsom en af reservanterna säger,
lätt förklarligt, att man vid grundlagens stiftande låtit en sådan
bestämmelse inflyta. Skälet dertill ligger nära till hands, ty när
representationsförändringen skulle genomföras, måste de, som mest
ifrade derför, göra förslaget så smakligt som möjligt för de olika
riksstånden, och för att få borgareståndet på sin sida, gjordes detta
för städerna gynsamma förslag. Men dermed är icke sagdt att, då
oegentligheterna mer och mer visa sig, man icke efter 24 års erfarenhet
skulle hafva rättighet att vidtaga nödiga förändringar i
ett så olämpligt stadgande; den dag kan annars komma, då man
fordrar, att valrätten skall utöfvas lika emellan land och stad. Om
10,000 personer af en eller annan anledning inflytta till Stockholm
från landsbygden, så ökas ej folkmängdssiffran i sin helhet derigenom,
men Riksdagen får igenom denna omflyttning eu representant
mera i Andra Kammaren, men är detta berättigadt? Jag tror icke
att ombytet af vistelseort från landet till staden gifver dem större
intelligens eller lämplighet såsom valmän, än då de bodde på landet.

Det är för att afskaffa sådana oegentligheter både nu och framdeles,
som jag önskar en förändring och att den måtte ske nu, då
den är möjlig. Ty yrkanden i denna rigtning skola ovilkorligen
framkomma riksdag efter riksdag, till dess de förr eller senare
drifvas igenom. Jag anser det framstälda förslaget till grundlagsändring
nyttigt och högst nödigt, hvarför jag för min de! anhåller
om bifall till utskottets förslag.

Ä’:o 12.

Lördagen den 8 Mars.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först derpå att utskottets ifrågavarande förslag till
ändrad lydelse af § 6 riksdagsordningen skulle hvila till grundlagsenlig
behandling vid en kommande riksdag och vidare på förkastande
af nämnda förslag, samt förklarade sig finna den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningspropasition:

Den, som vill, att det af konstitutionsutskottet i 1 punkten
af dess utlåtande n:o 1 framstälda förslag till ändrad lydelse af
§ 6 riksdagsordningen skall hvila till grundlagsenlig behandling
vid en kommande riksdag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, förkastas nämnda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 76;
Nej — 51.

Förslag till
ändrad lydelse
af § 13 riksdagsordningen.

Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 13 riksdagsordningen.

Herr Grilljam: Efter den utgång, som föregående votering

erhållit, och då jag anser att båda paragraferna i konstitutionsutskottets
betänkande stå i det närmaste samband med hvarandra, så
att det vore en fullkomlig orimlighet att antaga, att något annat
beslut skulle fattas i afseende på 13 §, vill jag härmed tillkännagifva,
att jag icke har något yrkande att göra med anledning af
min vid denna 8 framstälda reservation.

Efter härmed slutad öfverläggning antogs utskottets förevarande
förslag att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande
riksdag.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 8 Mars.

Föredrogs ä nyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets
den 5 och 7 innevarande månad bordlagda memorial n:o 2,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Herr Treffenberg erhöll på begäran ordet och yttrade: I går
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets betänkande n:o 2 skulle
föredragas vid kammarens sammanträde nästkommande onsdag den
12 mars. Detta betänkande innehåller bland annat afstyrkande af
en utaf mig väckt motion angående förändringar i bränvinslagstiftningen.
Beklagligen är jag förhindrad att, såsom jag skulle önska,
personligen upptaga kampen mot bevillningsutskottet, men då det
möjligen för en och annan kunde se illa ut, att jag uteblifver vid
ett sådant tillfälle, anhåller jag att få meddela den upplysningen, att
jag, såsom ordförande i Kopparbergs läns hushållningssällskap,
måste bevista dess årssammankomst, som inträffar nästa torsdag,
och derför hos herr grefven och talmannen utverkat mig ledighet
från riksdagsgöromålen under ofvannämnda dagar.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sjölund under
tre veckor från den 12 i denna månad och herr Sjögren från och
med nämnda dag till månadens utgång.

Herr grefven och talmannen hemstälde, att, som konstitutionsutskottets
i it! åt ande n:o 1 och memorial n:o 2 numera blifvit genomgångna,
de till sammanträdets fortsättande utfärdade anslag
måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottshetänkandena
sättas främst de. hvilka denna dag bordlagts första
gången.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. in.

In fidem

A. ron Krusenstjerna.

N;o 12.

Tisdagen den 11 Mars.

Tisdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden; och

2:o) angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
Vissefjerda Storegård n:o 1 i Kalmar län.

Dessa kongl. propositioner blefvo härefter, hvar för sig, föredragna
och på begäran bordlagda.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

TJpplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagen
skrifvelse, n:o 15, till Konungen angående uppsägande af
gällande handelstraktat^’ med Frankrike och Spanien.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 3, angående allmänna bevillningen;
och

lagutskottets utlåtande n:o 26, i anledning af väckt motion om
ändrad lagstiftning rörande rätt för utländing att besitta fast egendom
i riket.

Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
den 8 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,
angående ändring i vilkoren för öfverlåtelse till Gröteborgs stad af
eganderätten till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet
i nämnda stad.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 8 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 30—33.

Tisdagen den 11 Mars.

Jfso 12.

Föredrogos statsutskottets nedannämnda, den 8 i denna månad
bordlagda memorial:

n:o 34, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

n:o 35, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens sjunde hufvudtitel.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pehrsson från
och med denna dag till och med den 21 innevarande månad samt
herr Tham, Wilhelm, under fem veckor från denna dag.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet sistlidne lördag
och tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de, som denna dag bordlagts första

fången, derefter bevillningsutskottets betänkande n:o 2 samt sist
e ärenden, Indika blifvit denna dag andra gången bordlagda.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.