RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1839. Andra Kammaren. N:o 7.

Lördagen den 16 februari

kl. 2 e. m.

Herr statsrådet m. m. friherre H. Palmstierna aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen rörande försäljning af åtskilliga kronans
jordområden i Malmö m. m.

Den kongl. propositionen bordlädes till nästa sammanträde.

§ 2.

Justerades de i kammarens sammanträden den 8 och 9 innevarande
februari förda protokoll.

§ 3.

Från kongl. justitiedepartementet hade till kammaren ankommit
ett så lydande protokoll:

Protokoll, hållet inför t. f. statsrådet och
chefen för kongl. justitiedepartementet den 15
februari 1889.

Godsegaren Alfred Bexell hade aflemnat fullmagt, utvisande, att
han vid riksdagsmannaval, som den 29 sistlidne januari förrättats i
Himble härads valdistrikt af Årstads, Faurås och Himble härads domsaga,
blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för
tiden till den 1 januari 1891; och sedan berörda fullmagt funnits vara
i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten
framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad
sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten
skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas godsegaren
Bexell tillhanda.

In fidem
Paul Isberg.

Efter uppläsandet häraf beslöt kammaren, att den aflemnade fullmagten
skulle till herr Bexell återställas; och anmälde herr talmannen
i sammanhang härmed, att herr Bexell denna dag intagit sin plats
bland kammarens ledamöter.

Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 7.

N:o 7. 2

Lördagen den 16 Februari.

§ 4.

Vid föredragning härnäst af herr P. A. II. Stjernspetz’ i senaste
sammanträdet bordlagda'' motion, n:o 175, om skrifvelse till Kong!
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till
ändring i gällande grufvestadgas föreskrifter rörande förs vaxarbete,
begärdes ordet af

Herr Stjernspetz, hvilken yttrade: Då jag erfarit, att menin garna

inom denna kammare äro mycket delade, huru vida denna min
motion bör remitteras till lagutskottet eller till något tillfälligt utskott,
och då denna ovisshet sannolikt skulle föranleda en vägran af remiss,
så anhåller jag att fä återtaga motionen.

Med bifall till den af motionären sålunda gjorda anhållan och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, rnedgaf
kammaren, att herr Stjernspetz finge återtaga sin ifrågavarande motion.

§ &•

Om ändrad Företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning

lydelse af af väckt motion om ändrad lydelse af 26 kap. 1 och 8 §§ samt 30 kap.

26 kap. i och 5 ft rättegångsbalken.

8 SS samt 8 o fa

^rättegångs- I en inom Andra Kammaren af herr J. Johnsson i Thorsberg
balken. afgifven motion, n:o 25, hade föreslagits, att Riksdagen för sin de!
måtte, med upphäfvande af 26 kap. 8 § rättegångsbalken, besluta
följande ändring i 26 kap. 1 § och 30 kap. 5 § omförmälda balk,
nemligen:

26 kap. 1 §. Hvar som från underrätt vädjar, ställe för sig två
löftesmän, som borga, begge för en och en för begge, för kostnad och
skada, den han kan skyldig kännas att gälda; tage deras skrift derå,
jemte intyg om dess vederhäftighet af konungens befallningshafvande,
domaren, kronofogden eller kronolänsmännen i orten, eller borgmästaren
i stad, samt lägge den vid sin inlaga in. Nu kan så hända att —
---då vare det ock för borgen gildt, när domaren det pröfvat häfver.

Försummar han det — — — förlorat.

Ej må löftesmän ogillas, som allmänt för ärlige hållas, och af
den förmögenhet, att gods deras kan svara mot det som de borgat för.

30 kap. 5 §. Den, som tappat i hofrätt — — — och sätte han
borgen i stället. Om pröfning af borgen sägs i 26 kap. 1 §: ege ock
Konungen att borgen godkänna, när så omtränger.

Utskottet hemstälde i förevarande utlåtande, att motionen icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Berg från Eksjö, som yttrade: Med motionären instämmer
jag derutinnan, att de nu ifrågakomna stadgandena i 26 kap. 1 och
8 §§ rättegångsbalken äro ofullständiga och otydliga, icke blott så till

Lördagen den 16 Februari.

3 N:0 7.

vida, att de icke bestämdt föreskrifva, af hvem löftesmäns vederhäf- Om ändrad]
tighet skall styrkas, utan äfven deri, att de öfver hufvud taget ieke YoIä
alls bestämma, huru vida denna vederhäftighet skall genom vederhäftig- 8 sa™t
hetsbevis ådagaläggas, ehuru det alldeles otvifvelaktigt varit lagstif- so kap. 5 $
tårens mening, att en sådan handling till ådagaläggande af vederhäftig- rättegångsheten
bör åtfölja vadeinlaga!!. Då jag utgår från denna förutsättning, balken.
kan jag icke sluta mig till det afslag, hvartill utskottet kommit, och (Foi''ts-)
jag skall be att i största korthet få bemöta några af utskottets skäl
för detta afslag.

Utskottet säger till eu början, att »lagstiftaren bör undvika att
öka antalet af befintliga föreskrifter om fullgörande af vissa prestanda
för ett måls fullföljd i högre domstol». Ja, deri kan jag väl instämma,
principielt åtminstone. Men jag vågar påstå, att det är betydlig
skilnad mellan ett opåkallad! ökande af sådana föreskrifter och
att på ett nöjaktigt sätt förtydliga de föreskrifter i detta afseende, som
redan finnas. Och det är ett sådant förtydligande, som jag vågar
hålla före ovilkorligen behöfvas i fråga om förevarande lagstadganden.

Såsom ett bevis för denna min åsigt, att ett dylikt förtydligande är af
nöden, torde jag få framdraga just hvad utskottet sjelft yttrar några
rader längre ned i betänkandet. Utskottet säger der, att »någon pröfning
af löftesmännens vederhäftighet icke är af lagen förutsatt för
annat fall, än då anmärkning deremot göres». Jag tror väl och vet,
att många instämma med utskottet i denna uppfattning, men att den
icke är allmän ber jag få bevisa dermed, att under förra riksdagen,
vid diskussionen om samma fråga, en högt ärad representant på stockholmsbänken,
sjelf ledamot i en öfverrätt, angående samma öfverrätt
yttrade: »Der pröfvas borgen äfven i de fall, då svaranden uteblifvit,
och då beror pröfningen på vadebevisets beskaffenhet eller om deri
uttryckligen föreskrifvits huru vederhäftigheten skall styrkas». Sålunda
tillämpas nu ifrågavarande lagstadganden af denna öfverrätt i en alldeles
motsatt rigtning mot den, som lagutskottet antagit såsom en lagligen
gifven förutsättning. Utskottet säger nemligen, såsom jag nyss
anförde, att pröfning af borgen icke är af lagen förutsatt för annat
fall än då anmärkning deremot göres — men uti den hofrätt, som
nyss nämndes, pröfvas borgen äfven i det fall, då svaranden uteblifvit
och någon anmärkning mot borgen sålunda icke kunnat göras.

Vidare säger utskottet, att »det synes jemväl stå parten fritt att,
om jäf framställes, på det sätt han finner lämpligast styrka löftesmännens
vederhäftighet». Ja, det är just detta, som jag för min del
finner så ytterst olämpligt. Tv om en part förser sig med ett vederhäftighetsbevis
på det sätt, som han, i brist af tydliga föreskrifter,
finner vara det lämpligaste, t. ex. om beviset lemnas af kronofogde,
länsman eller kommunalordförande, så kan det hända, att öfverrätten
icke finner detta sätt lämpligt, och hvad blir då följden? Jo, den att
parten förlorar sin talan, den blir desert och kan icke till vidare pröfning
upptagas.

Icke heller kan jag gilla den slutliga konklusion, hvartill utskottet
i sitt afstyrkande utlåtande kommit, då det säger, att den föreslagna
lagförändringen skulle lända »till skada för. den rättsökande ..allmänheten».
Jag tror tvärt om, att det skulle blifva till mycket stort gagn,

N:o 7. 4

Lördagen den 16 Februari.

Om ändrad om det blefve tydligen föreskrifvet, både att vederhäftigheten skall
"och styrkas oc^ af hvem detta skall ske. För min del tvekar jag alls icke
8 K samt öfverlåta denna pröfning eller utfärdandet af vederhäftigbetsbevis
so kap. 5 $ åt kronobetjeningen. Jag anser nemligen, att särskild! länsmännen i
rättegångs- de Bestå fall lika väl som domaren, och ofta till och med ännu bättre
baiicen. iiaili aro j tillfälle att bedöma vederbörande löftesmäns veder (Forts.

) häftighet; och då det i fråga om besvärsförfarandet finnes uttryckligen
föreskrifvet, att klaganden, om han ställer borgen, bör hos domstolen,
magistraten, vederbörande kronobetjent eller pastor anskaffa bevis om
borgensmännens vederhäftighet, så kan jag icke se annat än att det
vore mycket väl, om en dylik föreskrift blefve införd äfven i fråga om
vadeförfarandet. Emellertid, då enligt mitt förmenande det bör åstadkommas
full likstämmighet i fråga om behörigheten för de personer,
som skola ega att utfärda vederhäftigbetsbevis i det ena fallet så väl
som i det andra, ber jag få påpeka, att i fråga om besvärsförfarandet
det är medgifvet äfven åt pastor att utgifva sådana bevis, under det
att i motionen icke talas om, att en dylik rättighet skulle tillkomma
pastor. Jag anser väl, att detta borde föranleda en återremiss af motionen
till utskottet, men vill åtminstone icke för närvarande derom
framställa yrkande.

Vidare anförde

Herr Johnsson i Thorsberg: Då jag vid förliden riksdag väckte
motion angående den nu föreliggande frågan, om ändring af 26 kap.
1 § rättegångsbalken, yttrade lagutskottet i sitt då afgifna betänkande:
»Då således detta lagrum icke innehåller någon föreskrift derom, att
domaren skall pröfva borgen för kostnad och skada, och då i samma
kapitels 8 § stadgas, att hofrätt eger sjelf borgen godkänna, när så
omtränger, synes icke något skäl tala för motionärens förslag». Denna
motivering var i två afseenden egendomlig. För det första har utskottet
såsom skäl för afslag å motionen åberopat, att i paragrafen icke redan
var infördt hvad jag i min motion hade föreslagit, och för det andra
vill det synas som om utskottet ansett att domaren icke eger rätt, enligt
nuvarande bestämmelser, att pröfva borgen för kostnad och skada,
utan att domaren endast tillkommer den befogenhet, som omförmäles
i 8 § af 26 kap. Hvad det första skälet angår, så är det uppenbart
att, om lagrummet redan innehållit de af mig föreslagna bestämmelser,
hade jag icke bort besvära Riksdagen med min motion. Det
andra skälet åter, så, om utskottets uppfattning varit den rätta, nemligen
att domaren icke för närvarande eger laglig rätt att pröfva borgen,
utan att de vederhäftighetsbevis, som af honom utfärdas, endast
grunda sig på praxis, utgör detta, enligt min uppfattning, ett afgörande
motiv för bifall till förslaget. Jag har endast velat anmärka
detta i förbigående.

Hvad det föreliggande utskottsbetänkande! angår, yttrar utskottet:
»I de ofvan anförda lagrummen förekommer icke någon allmän föreskrift
att borgen skall vara till vederhäftigheten styrkt, än mindre huru vederhäftigheten
skall styrkas». För denna åsigt anför utskottet ett prejudikat,
uti ett i Nytt juridiskt arkiv för 1883 refereradt rättsfall. Hvad

Lördagen den 16 Februari.

5 N:0 7.

innehåller då detta prejudikat? Jo, granska vi närmare handlingarna Om ändrad
i målet, finna vi, att den part, hvarom här är fråga, har haft samma 2g/^else
uppfattning, som lagutskottet i detta afseende synes intaga, nemligen 8 sa°°t
att han icke ansåg sig skyldig att styrka borgen för kostnad och 30 kap. 5 §
skada. Den klagande hade i hofrätten stält två borgensmän, men rättegångshofrätten
yttrade, att, då den icke hade sig bekant borgensmännens baiken.
form ögenhets vilkor, kunde hans talan icke upptagas till pröfning. (Forts-)
Frågan fullföljdes hos Kongl. Maj:t, och der styrkte parten med vederbörligt
intyg att borgensmännen voro fullt vederhäftige, men Kongl.

Maj:t upptog saken det oaktadt icke till pröfning. Utskottet kan möjligen
erinra, att i detta rättsfall hade hofrätten lemnat parten rådrum
att styrka borgensmännens vederhäftighet. Låtom oss då se, huru
komplettering af intyg om vederhäftighetsbevis för den rättsökande
kan komma att ställa sig. Ett exempel: Jag bor t. ex. 20 å 30 mil

från den stad, der hofrätten har sitt säte, vi kunna säga Stockholm.

Mitt mål kan vara på hofrättens pröfning beroende i ett år eller till
och med deröfver. Under denna tid måste jag antingen sjelf eller
genom pålitligt ombud bevaka min rätt för det fall, att min motpart
behagar göra invändning mot min borgen. Målet föredrages emellertid,
och motparten gör invändningar i det antydda hänseendet. Härvid
börjar då en för den rättsökande allt annat än behaglig procedur.
Borgensförbindelsen måste då uttagas och sändas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
men då inträffar att borgensmännen icke äro af
Konungens befallningshafvande kände, och skall då denna myndighet,
enligt 26 kap. 8 § rättegångsbalken, göra förfrågan hos vederbörande
domhafvande. Domhafvanden åter kan ju icke känna alla personer,
boende inom domsagan. Han måste i sin ordning vända sig till länsmannen.
Sedan borgensförbindelsen återgått till hofrätten, kan i lyckligaste
fall talan härigenom vara förvarad, men det kan ock inträffa,
att den af hofrätten föreskrift) a tid försutits.

Utskottet synes anse att denna operation är för den klagande särdeles
beqväm! Men, invänder utskottet, det står ju den rättsökande
öppet att, redan före ingifvande!, styrka borgen. Ja, det gör också
hvarje förtänksam person. Icke litar man på de af utskottet angifna
råd och äfventyra!- att eu vigtig sak förloras; i detta afseende utgör
det anmärkta prejudikatet ett allt för varnande exempel. Det är också
detta jag velat afhjelpa genom det ändringsförslag jag framstält. Då
i alla fall de flesta borgensförbindelser eller bevis om borgensmännens
vederhäftighet skola utfärdas hufvudsakligen på grund af de intyg och
meddelanden, som utgå från länsmännen, dels till domaren och dels
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, så frågas, om icke den rättsökande
kali vara berättigad att få sådant bevis direkt från länsmannen,
eller hvarför allmänheten icke lemnas tillfälle att vända sig,
vare sig till domhafvanden eller till länsmannen, hvilkendera som
lättast kunde anträffas och hade största kännedom om de ifrågavarande
borgensmännens trovärdighet?

Lagutskottet anför vidare såsom sin åsigt, att den föreslagna förändringen
eller reformen i det nu antydda afseende! skulle gå »i eu
rigtning, som utskottet icke kan gilla». Jag förutsätter då, att det är
utskottets mening, att borgensbestämmelserna skulle borttagas i lagen.

N:o 7. 6

Lördagen den 16 Februari.

Om ändrad
lydslse af
26 kap. 1 och
8 $S samt
30 kap. 5 ,$*
rättegångsbalken.

(Forts.)

Kunde jag föreställa mig, att Riksdagen skulle vara benägen att borttaga
alla föreskrifter i detta afseende, skulle jag visst icke hafva något
deremot. Men då lagstiftningen går i motsatt rigtning i andra afseende^
nemligen att tillförsäkra motparten att få full ersättning och
hållas skadeslös för de kostnader, som han kan blifva påtvungen genom
eu rättegång, kan jag icke antaga, att Riksdagen skulle vara villigätt
borttaga ifrågavarande föreskrifter. Då återstår det således icke
annat, än att genom lagstiftning stipulera sådana vilkor, som blifva
fullt tydliga och så affattade, att hvarje rättsökande kan förstå dem
och få prestanda fullgjorda, utan att behöfva söka Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvithet i åtskilliga orter är förenadt med ganska
stort besvär.

. På dessa skäl och då jag tror, att det skulle vara till stor nytta
för det allmänna, om det af mig framstälda förslaget antoges, vågar
jag hemställa, huru vida icke kammaren skulle anse sig böra bifalla
min motion. Ehuru väl Första Kammaren redan afslagit densamma och
förslaget således icke nu kan blifva lag, torde i alla fall ett dylikt
beslut vara af vigt och utgöra en yttring, huru vida Andra Kammaren
anser, att en lagstiftning i den föreslagna rigtningen bör komma till
stånd eller icke. Jag tager mig alltså friheten föreslå, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla motionen.

Häruti instämde herr Bromée.

Herr Billing anförde: Då det ju är kändt att lagutskottets föreliggande
utlåtande redan bifallits af Första Kammaren, kan resultatet icke
blifva annat än att den nu gällande lagen fortfarande kommer att ega
kraft. Men jag kan dock icke underlåta att i frågan säga några ord, i
synnerhet som jag vid sistlidne riksdag yttrade mig om samma fråga,
hvari lagutskottet äfven då kommit till ett helt annat resultat än som
jag anser för rigtigt. Jag vill då först fästa uppmärksamheten derpå,
att denna kammare vid senaste riksdag återremitterade lagutskottets
utlåtande i detta ärende, ehuru det, vid frågans behandling af denna
kammare, var väl bekant, att Första Kammaren bifallit utskottets afstyrkande
betänkande, och sålunda Andra Kammarens beslut endast
kunde betraktas såsom en opinionsyttring. Redan då uttalades, såsom
mig syntes, ganska goda skäl för att lagutskottet bort taga motionärens
framställning i närmare öfvervägande och framlägga förslag till bestämmelser,
huru borgensmännens vederhäftighet skulle styrkas, men
dertill synes lagutskottet hafva ansett sig sakna skälig grund. Derför
kan man väl icke heller nu tro, att lagutskottet skall finna hvad som
denna gång kan anmärkas mot betänkandet hafva någon betydelse.

Det är redan ganska mycket sagdt i denna sak, och jag skall derför
i närvarande skede icke trötta herrarne med något långt anförande.
Frågan är ju helt enkel. Lagen stadgar nu att den, som ifrån underrätt
vädjar, skall ställa borgen af två vederbäftige personer för kostnad
och skada, som han kan kännas skyldig att gälda. Men nu förhåller
sig så, att den enklaste anmärkning af motparten mot desse borgensmäns
vederhäftighet, kan hafva till följd, att den vädjande förlorar sin
talan, och derför synes det mig vara af största betydelse, att lagen ut -

Lördagen den 16 Februari.

7 N:o 7.

lyckligen stadgar huru dylik vederhäftighet skall styrkas, för att parten
icke skall utsättas för ett dylikt äfventyr. Nu säger lagutskottet, att
om jäf framställes mot löftesmännens vederhäftighet, må det stå parten
fritt att, på sätt han Jämpligast finner, styrka densamma. Men är
fältet öppet för att på detta sätt åvägabringa bevisning, är det äfven
å andra sidan öppet för att ogilla en sådan bevisning, och derför är
det godt att veta hvad som fordras för vederhäftighetens styrkande.
Här i Stockholm anser man i allmänhet öfverståthållareembetets eller
magistratens intyg vara tillfyllest, men om man håller sig till lagutskottets
betänkande, kan man icke veta, huruvida detta är fallet.
För dem, som bo långt ifrån Stockholm, är det i synnerhet svårt att
få reda på om jäf framstälts mot löftesmännen, och äfven om man har
kännedom derom, vet man nu icke huru vederhäftigheten skall styrkas.
Jag har derför svårt att fatta, hvarför lagutskottet icke vill ingå på
den lilla lagförändring, som här föreslagits. Mig synes uppenbart, att
densamma är både nyttig och behöflig och kan åstadkommas med synnerligen
litet besvär och embarras.

Då jag sålunda måste vidhålla hvad jag förut yttrat i denna fråga
samt biträda hvad flere andra talare anfört, eller att lagförändringen,
långt ifrån att skada den rättsökande allmänheten, tvärtom skulle medföra
stora fördelar, och då jag hoppas att, om denna kammare ännu
en gång återremitterar frågan, lagutskottet nästa riksdag skall se förslaget
med blidare ögon, skall jag yrka att kammaren ville återremittera
ärendet till lagutskottet.

Herr Smedberg: Herr talman! Mine herrar! Jag har icke

kunnat finna mig öfvertygad om, att en ändring i dessa lagrum är
nödvändig. Motionären har icke kunnat uppvisa mer än ett enda fall,
då part, derigenom att borgensmans vederhäftighet icke styrkts, blifvit
frånkänd sin talan i hofrätten. Det kan väl icke vara skäl att man
för ett enda sådant fall ändrar en lag, som egt bestånd i nära tvåhundra
år, utan att det är kändt, att den verkat skadligt genom att
parter förlorat sin talan. Och dessutom hade parten i det enda fall,
som nu åberopats, fått tillräckligt ‘anstånd att styrka borgensmännens
vederhäftighet, men underlåtit detta, hvilket ju var hans ensak.

Huru man skall styrka vederhäftigheten, finnes ju för öfrigt föreskrifvet,
då lagen säger, att Konungens befallningshafvande eger pröfva
detta. Men i den ort, der jag bor, har sådant icke kommit i fråga,
utan har hofrätten godkänt äfven vederbörande pastors intyg. Och nu
skulle vi genom det föreliggande förslaget beröfvas den fördelen, att
äfven vederbörande prest skulle kunna meddela sådana gällande intyg.
Derför kan jag icke godkänna förslaget, sådant det nu föreligger.

Den förste ärade talaren nämnde, att om kronobetjeningens och
pastors i församlingen intyg i sådant afseende hade vitsord, så vore
svårigheterna afhjelpta, men då motionären icke föreslagit detta senare,
kunde lagutskottet ej heller yttra sig deröfver. Jag anhåller om bifall
till utskottets betänkande.

Om ändrad
lydelse af
26 kap. 1 och
8 $$ samt
30 kap. 5 $
rättegångsbalken.

(Forts.)

Herr Johnsson i Thorsberg: Jag begärde ordet endast med anledning
af den siste talarens yttrande, att jag i min motion endast

N:o 7. 8

Lördagen den 16 Februari.

Om ändrad åberopat ett enda rättsfall såsom bevis för min åsigt. Jag vill då er2e''Jtehe
l^ch ’nra’ att jaS ''c^e åberopat något särskilt rättsfall, utan att det är
8 samt lagutskottet, som åberopat en sak, som det förmenat gifva stöd åt
no kap. 5 $ dess uppfattning, och jag bar tagit mig friheten att granska detta
rättegångs- rättsfall. Jag skulle dock kunna åberopa flera dylika fall, men jag
baiken. viu dermed icke upptaga kammarens tid, då det är gifvet, att, då
(Forts.) högsta domstolen dömt i frågan, öfriga beslut i likartade fall måste
gå i enahanda rigtning.

Som nu emellertid framställning gjorts om utlåtandets återremitterande
till lagutskottet, skall jag be att få återtaga mitt förra yrkande
om bifall till motionen och förena mig i yrkandet om återremiss.

Herr Waldenström från Visby: Herr talman! Mine herrar!
För min del tror jag, att de talare, som yrkat afslag å utskottets betänkande,
icke lagt tillräcklig vigt på det, som i denna fråga är det
hufvudsakliga, nemligen tillskapandet af en ny formalitet för talans
fullföljd från underrätt till hofrätt i civila mål. Af de §§ i 26 kap.
rättegångsbalken, som återgifvits i betänkandet, är efter mitt omdöme
alldeles uppenbart, att den, som vädjar från underrätt och för sådant
ändamål ställer borgen för kostnad och skada, icke ovilkorligen är
skyldig att styrka borgensmännens vederhäftighet. Det heter nemligen
i 26 kap. 1 §, att den vädjande skall ställa för sig två löftesmän
samt taga deras skrift derå och lägga den vid sin inlaga i hofrätten
in, utan att der talas om någon skyldighet att styrka löftesmännens
vederhäftighet. Denna fråga afkandlas i det åberopade kapitlets 8 §,
som säger, att Konungens befallningshafvande eger borgen pröfva, när
jäf deremot göres; hvaraf ju måste följa, att skyldigheten för den
vädjande parten att styrka löftesmännens vederhäftighet inträder först,
när sådant af motparten påyrkas. Och sker detta, så lemnas, enligt
praxis åtminstone i Svea hofrätt, den vädjande underrättelse derom,
och rådrum tillika att anskaffa vederhäftighetsbetyg för borgensmännen.
Nu vill motionären i lagen införa en ovilkorlig föreskrift derom, att
den vädjande skall vid sin inlaga foga sådant betyg, vid äfventyr naturligtvis
att målet eljest icke upptages till pröfning, och det är mot
detta som lagutskottets motivering hufvudsakligen är rigtad. »Lagutskottet
vill icke öka antalet af befintliga föreskrifter om fullgörande
af vissa prestanda för ett måls fullföljd i högre domstol, emedan hvarje
sådant tillägg ökar faran för att en verklig rätt kan gå förlorad genom
eu parts underlåtenhet att iakttaga en rent formel föreskrift».
Och jag kan icke finna annat, än att man häri måste gifva lagutskottet
rätt.

Beträffande åter frågan, huruvida borgen bör få pröfvas af annan
myndighet än Konungens befallningshafvande och hofrätten, så bar
efter mitt omdöme lagutskottet icke uttalat sig mot motionärens åsigt,
att en sådan rätt bör tillkomma äfven domaren, kronofogden och kronolänsmannen
på landet samt borgmästare i stad. Tvärtom säger lagutskottet,
att det synes stå part^fritt att, om jäf emot löftesmännens
vederhäftighet framställes, styrka densamma på det sätt, han sjelf finner
lämpligt. Denna lagutskottets uppfattning vill jag visserligen icke
tillråda parter att följa, då ju parterna och hofrätten kunna vara af

9 N:o 7.

Lördagen den 16 Februari.

skilda åsigter om hvad i nämnda hänseende är lämpligt eller icke; men Om ändrad
den visar dock, att lagutskottet ingalunda är emot, att rätten att pröfva 2j.yf‘se foch
vederhäftigheten utsträckes äfven till andra myndigheter än Konungens 8 sg ''samt ‘
befallningshafvande och hofrätten. Vore här nu endast fråga om att jo kap. 5 s
tillerkänna denna rätt jemväl åt de af motionären angifna embets- rättegångsoch
tjensteman, så skulle jag gerna vara med derom. Men det är icke h«!^n.
så. Motionären yrkar tillika, såsom jag förut nämnt, att i lagen skall (I'' oris.)
stadgas skyldighet för den vädjande att vid sin inlaga ovilkorligen
foga bevis om löftesmännens vederhäftighet, vid äfventyr af talans förlust,
och detta yrkande innebär, enligt min uppfattning, icke en förbättring,
utan eu försämring af den nuvarande lagstiftningen i ämnet.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad.

I enlighet med de yrkanden, som derunder blifvit framstälda, gaf
herr talmannen proposition dels på bifall till utskottets hemställan,
dels på afslag å densamma och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen, och dels slutligen på ärendets återförvisande till utskottet;
och fann herr talmannen den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Då votering likväl begärdes, blef nu, sedan till
kontraproposition antagits yrkandet om bifall till utskottets hemställan,
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att lagutskottets utlåtande n:o 9 skall återförvisas
till utskottet för förnyad behandling,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Omröstningen utföll med 112 ja mot 64 nej; och hade kammaren
alltså beslutat återförvisa ärendet till utskottet för ny behandling.

§ 6-

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Nilsson i Sorröd,
hvilken nu aflemnade eu motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändrad tid för regementsmötens hållande.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummern 176, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. E. Holmgren under 3 dagar fr. o. m. den 18 dennes,

» P. Pehrsson i Norrsund » 4 » » » 19 »

Andra Kammarens Prot. 1889■ N:o 7.

>7:o 7. 10

lördagen den 16 Februari.

herr A. Göransson under 9 dagar fr. o. m. den 18 dennes,

G. Eloivson	» 8 s-	» 20
Ch. A. Ekehorgh	2> 14 »	> 20
F. G. Sandwall	» 10 »	» 19
A. E. Petersson i Hamra	T> 10 V	> 20

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

statsutskottets utlåtande n:o 16, angående riksgäldskontorets förvaltning
under den tid, som förflutit sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes
fullmägtige i nämnda kontor;

lagutskottets utlåtanden :

n:o 10, i anledning af väckta motioner om ändringar i konkurslagen
den 18 september 1862; och

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, med förslag till
ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om föreskrifter angående undersökning af importeradt fläsk och
ister; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i
samlingen n:o 2), i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till inrättande af en för
riket allmän obligatorisk- lifränteanstalt.

§ 9.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,5 8 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Tisdagen den 19 Februari.

11 N:0 7.

Tisdagen den 19 februari

kl. V, 3 e. m.

§ b

Justerades protokollet för den 12 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Kommerserådet S. Cederschiöld lider af luftrörskatarr och måste
tills vidare hålla sig inomhus, hvilket härmed intygas.

Stockholm den 17 februari 1889.

Edvard Forssberg,
leg. läkare.

§ B.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande proposition till Riksdagen rörande försäljning af
åtskilliga kronans jordområden i Malmö m. m.

§ 4.

Till kammarens tillfälliga utskott n:o 4 hänvisades herr J. Nilssons
i Sorröd i senaste sammanträdet aflemnade motion, n:o 176.

§ 5.

Efter föredragning vidare af Riksdagens år 1888 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1887 öfverlemnades densamma till behandling af statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

statsutskottets utlåtande n:o 16,

lagutskottets utlåtanden nås 10 och 11; samt

Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden nås 1 och 2.

N:o 7. 12

Tisdagen den 19 Februari.

Afgåfvos nya motioner af:

herr N. Fosser, n:o 177, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förbud för tillverkning i riket samt in- och utförsel af konstgjord
smör eller margarin m. m.; och

herr E. P. Jonsson i Myre, n:o 178, om ändrad lydelse af §§ 5
och 82 i Kongl. Maj:ts förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Dessa båda motioner begärdes på bordet och bordlädes.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Swartling undertre
dagar från och med den 20 dennes.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 5 a, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning beträffande förändrad organisation af kavalleriet;

rr:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. civildepartementet; och

rr:o 17, i anledning af väckta motioner rörande dels nedsättning i
de på viss jord hvilande grundskatter samt dels lindring i rustningsoch
roteringsbesvären;

lagutskottets memorial n:o 12, i anledning af återremiss från
Andra Kammaren af utskottets utlåtande (n:o 9) öfver väckt motion
om ändrad lydelse af 26 kap. 1 och 8 §§ samt 30 kap. 5 § rättegångsbalken;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 32 § i
stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 januari 1882; och

n:o 4, i anledning af väckt motion om ändring af 12 § i stadgan
angående folkundervisningen i riket den 20 januari 1882.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit
tvenne gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades tre protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Ivar Haeggströins Boktryckeri, 1889.