RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren. N:o 43.

Onsdagen den 1 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
och memorial n:is 6 a, 5 b och 67.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflenmade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående visst anstånd för Karlshamns spritförädlingsaktiebolag
med erläggande af tullafgift för det i bolagets fabrik inneliggande
bränvin; och

angående uteslutande ur riksstaten för år 1890 af det för Hennes
Kongl. Höghet prinsessan Eugenie anvisade anslag in. in.

Dessa kongl. propositioner begärdes på bordet och bordlädes till
nästa sammanträde.

§ 3.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos konstitutionsutskottets
utlåtanden:

n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till § 25 riksdagsordningen;
och

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong],
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändringar i
riksdagsordningens föreskrifter i fråga om riksdagsmannaval.

Andra Kammarens Prof, 1889. N:o 43.

Sko 43. 2

Onsdagen den 1 Maj

§ 4-

(indrina^af I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande
16§riksdags-n:o 10, angående ändring af § 16 riksdagsordningen.
ordningen.

Utskottet kemstälde i detta utlåtande, att Riksdagen måtte till
hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till förändrad lydelse af

Riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:)

Valen förrättas — —----

— --tal af tusen.

i de valkretsar — — — — —

— folkmängden eger.

Kommuner som hafva---

--— folkmängen eger.

1 stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas
valen omedelbart inför magistraten
; och n å, der flere riksdagsmän
skola utses, staden, på sätt
om val till stadsfullmägtige är
stadgadt, kunna indelas i valkretsar.
I stad, der magistrat
ej finnes, skall den för sådan
stad särskildt tillsatta styrelse
eller dess ordförande taga den befattning
med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 18,
20 och 22 tillhör magistrat eller
dess ordförande.

I fråga härom anförde:

Herr Essén: Herr talman!
dragna utlåtande finnas fogade

(Föreslagen lydelse:)

16.

Valen förrättas-----

--— — tal af tusen.

I de valkretsar —----

---folkmängden eger.

Kommuner som hafva---

—--folkmängden eger.

I stad, som har att ensam
sända en eller flere riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför
magistraten; och skall, der magistrat
ej fii. nes, den för sådan stad
särskildt tillsatta styrelse eller
dess ordförande taga den befattning
med riksdagsmannaval, som
enligt denna § samt §§ 18, 20
och 22 tillhör magistrat eller dess
ordförande.

Stad, sem eger välja flere än
fem riksdagsmän, skall af Konungen,
på magistratens f örslag och
efter stadsfullmägtiges hörande,
indelas i särskilda valkretsar,
med iakttagande deraf att riksdagsmännens
antal icke må för
någon valkrets .öfverstiga fem;
egande jemväl sådan stad, som är
berättigad utse minst två,högst fem
riksdagsmän, att på särskild framställning
varda i lika ordning indelad
i valkretsar.

Vid konstitutionsutskottets nu föregå
reservationer, af hvilka den ena

3 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

är afgifven af en ledamot i utskottet, från Första Kammaren, herr Angående
Unger. Denna reservation är mycket kort, och jag måste anhåll
att få uppläsa den samma. Herr finger har anfört: ordningen,8

»Att, enär det, enligt gällande grundlag, stode rikets större (jrort9)
städer fritt att, på sätt som för Stockholms siad oek redan egt rum,
vidtaga åtgärder för indelning i valkretsar,

enär antagligt vore att denna rättighet, i den mån olägenheterna
af listval i stor utsträckning blefve kända och erkända, komme att
äfven af öfriga städer begagnas, hvarigenom på frivillighetens väg
uppnåddes samma mål, som utskottet nu velat med sitt ifrågavarande
förslag till ändring af § 16 riksdagsordningen framtvinga,

och enär listval äfven enligt utskottets förslag skulle, ehuru med
någon inskränkning, qvarstå, kunde han icke dela utskottets åsigt
om nyttan och nödvändigheten af den föreslagna grundlagsförändringen,
utan ansåge, att utskottet hellre bort, för ändamål att söka undanrödja
de hufvudsakligaste olägenheterna af listva], inlåta sig på de
inom utskottet ifrågasatta förändringar af § 25 i riksdagsordningen.»

För min del får jag bekänna, att jag i allo delar den mening,
som af herr Unger sålunda blifvit uttryckt. Jag kunde alltså inskränka
mig till att endast åberopa den, men jag skall emellertid
be att få tillägga ett par ord.

Konstitutionsutskottet har, såsom vi alla veta, sin, om jag så
må säga, instruktion uti 68 § riksdagsordningen. Det heter der i
första momentet, såsom vi också alla veta, att »konstitutionsutskottet
tillkommer att granska rikets grundlagar samt att hos Riksdagen
föreslå de ändringar deruti, dem utskottet anser högst nödiga eller
nyttiga och möjliga att verkställa». Jag får tillkännagifva, att jag
icke kan inse, huru utskottet kunnat komma till den uppfattning, att
ifrågavarande reform är »högst nödig eller nyttig». Denna min
mening synes också delas af utskottets ordförande, herr Bergius, som
äfven reserverat sig emot utskottets betänkande, och jag skulle hafva
varit mycket glad om jag hade fått räkna konstitutionsutskottets ärade
vice ordförande på samma sida. Jag kan verkligen icke förstå, hvad det
skall tjena till, att beröfva de större städerna den frihet de nu hafva
att i ifrågavarande hänseende kunna följa hvar och en det tillvägagående
som han finner för sig mest passande och lämpligt. Hvarför
skall man tvinga in städerna i detta afseende i en tvångströja, som
verkligen, mine herrar, kan komma att visa helt andra än de väntade
följderna på många ställen?

Medan jag nu har ordet, skall jag be alt också få fästa uppmärksamheten
på en redaktionsförändring, som konstitutionsutskottet
föreslagit med afseende på förevarande § i riksdagsordningen. Utskottet
säger i sin motivering härom:

»I sammanhang med dessa förslag till ändringar af § 16 riksdagsordningen
ansåg utskottet lämpligt, att en sådan redaktionsförändring
af fjerde momentet i sagda paragraf vidtoges, att hvad nämnda moment
innehölle om valförrättare i stad, der magistrat ej funnes, fördes
tillsammans med motsvarande bestämmelser angående stad, som hade
magistrat, samt att föreskrifterna om valkretsindelning förenades i
ett särskildt moment.»

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående Ja, utskottet har nu gjort ett försök till redaktionsförändring.

letPksd^ försök från detta håll måste naturligtvis upptagas med all respekt,

ordninqen,8 men ,iaS niå saga, att i detta fall försöket föga lyckats. Om herrarne
(Forts) se efter huru det står i förslaget, så heter det der: »I stad som har
att ensam sända en eller flere riksdagsmän, förrättas valen omedelbart
inför magistraten; och skall, der magistrat ej tinnes, den för
sådan stad särskilt tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den
befattning med riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 18,
20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande».

Nu kan det naturligtvis icke falla mig in att säga, att jag icke
förstår meningen härmed eller att icke utskottet mycket väl vet, hvad
det har skrifvit. Men det fordras ändå litet eftertanke, innan man
rigtigt kommer på det klara med hvad meningen är, och en mera
oeftertänksam läsare skall alltid hänföra uttrycket »sådan stad» till
»stad som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän», och att
sådana städer äro försedda med magistrat, veta vi allesammans.
När man skall ändra grundlagarne, så bör man väl iakttaga all aktsamhet
och varsamhet jemväl i formelt hänseende, så att icke man
försämrar hvad man ville förbättra. Jag kan icke begripa, hvarför
icke stadgandet, huru förfaras skall i stad, der magistrat ej finnes,
skall kunna få stå efteråt såsom i §:ens nu varande lydelse. Det
är väl mycket enklare och naturligare att först tala om det allmänna
förhållandet och sedan om undantagsförhållandet, som så sällan inträffar,
nemligen huru förhållas skall med afseende på val för stad,
der magistrat ej finnes. Jag är fullt öfvertygad, att om herrarne
antaga detta förslag sådant det nu föreligger, så skall ensamt det
antydda felet i redaktionen vara tillräckligt att förhindra förslagets
vidare framgång.

Jag yrkar utslag å utskottets hemställan.

Herr Nydalil instämde med herr Essén.

Herr Danielsou: Ja, äfven jag skall be att få yrka utslag å
utskottets hemställan, men gör det icke af precist samma skäl som
den föregående talaren, ty jag tror visserligen, att den tid snart skall
komma, då man kan vara berättigad att vidtaga den föreslagna förändringen,
men anser likväl, att man nu icke bör besluta derom,
sedan Riksdagen förkastat väckt förslag om ändring i 13 § riksdagsordningen.
Yi se också, att utskottet på sidan 12 i betänkandet
yttrat, att det nu föreliggande förslaget förut varit framfördt endast
i samband med förslag till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen.
I likhet med utskottet tror jag äfven, att det förevarande förslaget
bör ses i samband med ändring af sagda paragrafer och således
icke bör genomföras förr, än vi fått se, huru med dem kommer att
gestalta sig, om vi antaga förslaget nu eller vänta dermed till nästkommande
år, gör ju detsamma, ty förrän vid nästa val kan ändå
icke beslutet träda i tillämpning. Frågan kan derför hållas öppen, så att
man får se huru det kommer att gå med de andra tvenne paragraferna.

Detta i korthet de skäl, som gör, att jag yrkar afslag å betänkandet,
och anser, att man nu icke bör taga befattning dermed.

Onsdagen den 1 Maj.

5 N:o 43.

Häruti instämde herrar Göransson, Ersson i Vestlandaholm och Angående
Andersson i Hasselbo]. awdnna af

165 nksdags Herr

Andrén yttrade: I hufvudsak ber jag få instämma med
min kamrat på göteborgsbänken och vill endast tillägga några ord.

Om den föreslagna ändringen af paragrafen går igenom, har
den endast praktisk tillämpning i Stockholm och Göteborg. I Stockholm
hafva stadsfullmägtige redan begärt att få staden indelad i
valkretsar, hvilken framställning nu hvilar hos Kong!. Maj:t, och det
är väl icke anledning att antaga annat än att den bifalles. Men
hvad är då meningen med det föreliggande förslaget, om icke att
få samma bestämmelser införda äfven för Göteborg. Om nu gällande
bestämmelser tillåta Göteborg att, om det så önskar, blifva indeladt i
valkretsar, så begriper jag icke, hvarför konstitutionsutskottet skall
vara så intresseradt af att skaffa oss denna ändring på halsen. Om
någon möjligen skulle antaga, att med genomförandet af denna förändring
det nya systemet eller »Sverige åt svenskarne» skulle beredas
utsigt att för Göteborg få in representanter i denna kammare, så
har han misstagit sig grundligt. Ty det skall nog icke heller lyckas
på detta sätt. Vi anhålla således att blifva befriade från en sådan
förändring, som vi icke begärt, och derför vill jag också helt enkelt
begära utslag å utskottets förslag. Jag tror liksom reservanterna
från Första Kammaren, att konstitutionsutskottet gjort mera nytta,
om det beaktat herr von Ehrenheims motion och på den grund
framlagdt något praktiskt förslag, hvarigenom några större valskandaler
blefve hindrade. Men när det icke gjort detta, tycker jag, att
en sådan struntreform som den nu ifrågasatta heller icke bör vinna
kammarens bifall.

Herr Nilson från Lidköping: Det är ett glädjande tecken, som
bådar godt för framtiden, att innevarande års konstitutionsutskott, i
olikhet med flere af sina närmaste föregångare, begagnat sig af sin
grundlagsenliga rätt att af eget initiativ utarbeta och för Riksdagens
kamrar framlägga förslag till sådana grundlagsändringar, som kunna
vara högst nödiga och nyttiga. Af de män, som erhållit förtroendet
att insättas i konstitutionsutskottet har man alltid att vänta den
större insigt, som kräfves för utarbetande och redigerande af förslag
till ändringar uti vigtiga grundlagsparagrafer, då deremot de motioner
som i dylika frågor väckas af enskilde riksdagsmän ofta äro dels
omogna och dels i formelt hänseende så beskaffade, att deras antagande
derigenom omöjliggöres.

Onskligt vore dock, om konstitutionsutskottet, då det företager
sig dylikt arbete, ville företrädesvis egna sin uppmärksamhet åt de
grundlagsparagrafer, beträffande hvilka en mera allmän opinion uttalat
önskan och behofvet af ändrade bestämmelser. Jag vill i sådant
hänseende icke vid detta tillfälle nämna den 14, men deremot särskildt
framhålla den 25 § riksdagsordningen. Det är kändt till
hvilka valtrakasserier och till hvilket allmänt missnöje i hela landet
denna § gifvit anledning. Motioner om ändring i densamma hafva
ock varit väckta både vid denna och ett par föregående riksdagar

N:o 48,

6 Onsdagen den 1 Maj.

Angående ehuru de förkastats så val af utskottet som af kamrarne. Hafva också
letrih-d??. c*cssa m°ti°ncr icke varit af beskaffenhet att utan förändring kunna
or ilning m. "antagas, både ju konstitutionsutskottet kunnat utarbeta och framlägga
(Ports.) ctt eget förslag. Men i stället för att befatta sig med denna §, i
fråga om hvilken ett allmänt missnöje finnes inom landet, har utskottet
gjort sig mödan att föreslå eu ändring af denna 16 §, rörande
hvilken man icke känner till någon större eller mera allmän missbelåtenhet.
Något behof af denna förändring förefinnes icke heller.
Uti stad, der flere riksdagsmän skola väljas, är det redan nu tillåtet
att indela staden i valkretsar, om så önskas. Den ifrågasatta grundlagsändringen
skulle dessutom för närvarande icke heller få någon
praktisk betydelse för någon annan stad än Göteborg.

Jag anser sålunda, att denna grundlagsändring är icke brådskande,
icke nödig och, jag tillägger, icke heller nyttig. Af dessa
skäl och då förslaget dessutom med nuvarande formulering svårligen
lär kunna antagas, ber jag få yrka utslag å utskottets betänkande.

Herr Beskow: Jag begärde ordet i första rummet för att uttala
min tillfredsställelse med det förslag, som konstitutionsutskottet här
afgifvit och som synes mig vara ganska vigtigt, eller att frågan om
listval eller icke listval i de större städerna närmare bestämmes.
Det är visserligen sant, att städerna redan hafva rättighet att blifva
indelade i valkretsar och i Stockholm har också ett förslag i det
afseende! blifvit väckt, kvilket troligen äfven blir bifallet. Men då
jag nu hört två aktade representanter från Göteborg undanbedja sig,
att denna lagförändring komme till stånd, så tillstår jag, att jag är
mycket tveksam, huru vida jag skall yrka bifall till utskottets förslag
eller icke i synnerhet som två föregående talare sagt, såsom sanningen
är, att vi icke förlora på att vänta ett år eller så.

Jag begärde ordet äfven för att inlägga en gensaga mot hvad
utskottet anfört på sidan 12, der det heter:

Genom upplösande af de stora sammanhängande valen i de folkrikaste
städerna i flera mindre skulle, enligt hvad utskottet förmenar,
de hufvudsakligaste anmärkta olägenheterna af nu gällande bestämmelser
om riksdagsmannaval, öfver hvilka på senare tider från några
håll klagomål försports, blifva undanröjda.

Jag vill då först och främst der göra en redaktionsförändring
och i stället för orden »från några håll» säga: »från många håll».
Jag vill sedan visserligen gå in på, att en och annan af de hufvudsakligastc
olägenheterna skulle blifva undanröjda genom dessa städers
lagbestämda indelning i valkretsar, men det finnes åtskilliga olägenheter
qvar, som utskottet icke tagit i närmare betraktande, ehuru
utskottet berört desamma. Jag vill nämna ett exempel. Vid ett
riksdagsmannaval finnas två partier, som hvardera uppställa sin kandidat,
men eu af valmännen säger: »jag frågar icke efter det ena
eller andra partiet» och röstar på en tredje person. Derefter sker
valet, och det starkaste partiet får igenom sin kandidat, då göres
af det slagna partiet alla möjliga försök att få bort den valde. Sedan
detta lyckats och det andra partiets kandidat förklarats vald, försöker

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj

man att få bort äfven denne, och så börjar striden på nytt. Lyckas Angående
äfven detta, så blir den, som fått endast en röst, förklarad för val-^friksdåL
kretsens representant. Jag undrar om det är lämpligt, att grund- ordningen.
lagen är så beskaffad, att dylikt lian ske. Jag vill illustrera hvad (Fortg.)
jag bär nämnt genom att påminna om valet af herr Tufve Tufvesson
i Lur, och huru alla valmännen dervid blefve lurade. Han biet ju
riksdagsman på en enda röst. Jag var närvarande vid detta sammanträde
under majriksdagen 1886, då ledamöterne uppropades, och
jag, liksom många af herrarne, minnes nogsamt, hurusom ett sorl af
löje gick igenom kammaren, då herr Tufvesson uppropades och genom
sitt »ja» gaf tillkänna »här är jag». Man hör icke hafva en grundlag,
som kan på detta sätt förlöjligas. Och jag begärde ordet egentligen
för att få lägga utskottet på hjertat att åtskilliga af de hufvudsak!
igaste anmärkta olägenheterna åt nu gällande bestämmelser
om riksdagsmannaval ännu qvarstå och vänta på att blitva undanröjda.
Herr talman, jag gör intet yrkande.

Herr Thestrup: Jag är till väsentlig del förekommen af de två
första talarne, som yttrat sig i frågan. Den näst föregående talaren
yttrade, att han fann sig särdeles tillfredsstäld deröfver, att konstitutionsutskottet
föreslagit ändring i förevarande grundlagsbestämmelse.
Jag får dock säga, att jag för min del skulle varit utskottet
ännu mera tacksam, om det föreslagit ändring i ett par andra af de
grundlagsfrågor, som det haft till behandling vid denna riksdag.

Hvad föreliggande fråga beträffar, innehåller ju redan 4 mom. 16 §
uti nu gällande riksdagsordning den bestämmelse, att i stad, der
flera riksdagsmän skola utses, må staden, på sätt om val till stadsfullmägtige
är stadgadt, kunna indelas i valkretsar. Så har ju också
egt rum i den största af de kommuner, som här kommer i fråga,
nemligen Stockholm, och det är endast ännu en af städerna, som
skulle beröras af den föreslagna lagförändringen, nemligen Göteborg,
ehuru det visserligen icke dröjer längre, innan äfven Malmö
kommer att inträda i samma kategori. Att nu vidtaga denna grundlagsförändring,
som endast kommer att afse två städer, synes mig
icke vara välbetänkt, och det är icke heller af behofvet påkalladt.

Hvad angår utskottets förslag beträffande sådana städer, som ega
utse minst två, högst fem riksdagsmän, anser jag någon grundlagsförändring
i det af utskottet angifna syfte ännu mindre vara behöflig.

Jag delar i allo den uppfattning, som herr Unger i sin reservation
angifvit, att det hvarken är nyttigt eller nödigt att vidtaga en sådan
förändring, och jag yrkar också derför afslag å utskottets förslag.

Herr Rydin: Man bär till en början anmärkt deremot, att konstitutionsutskottet
tagit initiativet til! den nu föreslagna grundlagsförändringen.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten på, att konstitutionsutskottet
vid senaste riksdag i sammanhang med frågan om
begränsning af riksdagsmännens antal framstälde detta förslag, om
de större städernas indelande i valkretsar. Det var derför naturligt,
att, sedan den förra frågan blifvit afgjord, den senare också skulle
blifva föremål för kammarens öfverläggning, enär dessa båda

N:o 48.

Onsdagen den ] Maj.

Angående frågor stå i så omedelbart sammanhang med hvarandra, att den ena
16§ riksdags-*^e ^ian ^sas utan den andra. Utskottet har derför framlagt detta
ordningen, föl slag.

(Forts.) Hvad. 11,1 detta förslag angår, får jag säga, att jag biträdt utskottets
förslag derför, att jag anser den frågan mycket vigtig, att
begränsa det antal ledamöter som på grund af listval får väljas,
samt att i grundlagen införa enhet och konseqvens, så att det icke
må bero på städernas eget godtfinnande utan på grundlagens tydliga
bestämmelse, huru långt grundsatsen om listval skall sträcka sig
eller huru stort antal riksdagsmän kan väljas i en valkrets, i synnerhet
som, med undantag af de större städerna, vid val af ledamöter
till Andra Kammaren en annan princip gäller, nemligen att
hvarje valkrets väljer en riksdagsman. Just derför har man ansett
sig böra göra denna bestämmelse obligatorisk. Hvarför man nu
framlagt detta förslag utan att fästa afseende vid de betänkligheter,
s°m af herr Unger fram stälts, är att man ansett tidpunkten derför
lämplig just nu. Ty frågan om Stockholms stads indelning i valkretsar
kan nu anses afgjord och man kan derför, om detta Kongl.
Maj:ts förslag blir Infilande, vid det definitiva afgörandet se huru
saken gestaltat sig och då lättare bedöma huru vida nuvarande listval
fortfarande bör ega rum eller de större städerna böra indelas i
valkretsar. Dessa äro skälen, hvarför utskottet framkommit med
detta förslag; sedan må det bero på kammaren att afgöra om förslaget
är åt den vigt, att den deråt bör egna uppmärksamhet eller
icke, enär förslaget, såsom eu talare redan sagt, berör endast en
stad, förutom Stockholm, nemligen Göteborg.

Man har också anmärkt mot utskottet, att det icke framkommit
med några andra förslag. Ja, detta är derför, att det finnes så
många olika meningar om, hvilka förslag böra framläggas af konstitutionsutskottet,
och man icke haft någon ledning i detta fall af
de åsigter, som hysas inom kammaren, icke ens af någon motion om
huruledes de så mycket omtalade och för svenska folket så obehagliga
bristerna i 25 § riksdagsordningen skulle kunna afhjelpas.
Att konstitutionsutskottet icke kan framlägga något förslag, då meningarne
derom äro mycket delade, torde vara lätt begripligt. Vid
sistlidne riksdag väcktes åtskilliga förslag i denna rigtning, men
icke något af dem kunde vinna gehör hos pluraliteten inom konstitutionsutskottet.

Hvad beträffar det exempel, som nu och alltid anförts, som skäl
för den förändring man önskar, vill jag fråga, om de påvisade
oegentligheterna äro grundlagens fel eller icke snarare valmännens,
hvilka icke taga reda på ens så mycket som om den kandidat, som
uppsättes, är behörig att väljas eller icke. Beträffande det val, som
i exemplet åsyftas, är det bekant, att en person blef vald, som icke
var valbar. Men att ändra lagen blott derför, att valmännen icke
skaffat sig erforderliga upplysningar om den persons valbarhet, på
hvilken de välja, anser jag vanskligt.

Hvad deremot redaktionsfelet beträffar, så får jag säga, att
samma anmärkning, som fram stälts emot konstitutionsutskottets förslag,
kan göras emot den nuvarande lydelsen af riksdagsordningen.

Onsdagen den 1 Maj.

N:o 48.

Ordet »sådan stad» skulle kunna hänföras lika val till stad, som Angående
eger att välja en eller flere riksdagsmän, således sådan stad der af

magistrat tinnes. Men jag ber att få framhålla, att då man ändrar''7ordning^
grundlagen och då detta icke sker genom särskilda lagar, utan genom (portg)
att man inför särskilda bestämmelser i de lagparagrafer, som redan
finnas, blir det ofta ganska fula redaktioner. Det är i det fallet ej
så lätt att finna just den vackraste redaktionen. Vid flere tillfällen
har jag funnit, att den eller den redaktionen icke varit fullt tillfredsställande,
utan att man borde få eu bättre formulering. Men
då man framkommit med ett nytt förslag, har en annan sagt: »Nej
det der låter icke heller bra». Hufvudfrågan blir derför den: »År
detta fullt tydligt?» Och då jag funnit att så varit fallet, har jag
icke ansett något försök till ändring böra göras i syfte att få redaktionen
estetiskt vacker.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag få yrka bifall till det
framlagda förslaget.

Herr Widström: En talare på ölandsbänken har erinrat derom,
att detta förslag vid förra riksdagen var tramstält i samband med
förslag till ändring i §§ 6 och 13 riksdagsordningen, och att man
ej borde företaga den ena ändringen annat än i sammanhang med
den andra. Men jag hemställer likväl, om denna omständighet kan
vara ett skäl till att gå förbi det nu framlagda förslaget. Det finnes
icke något hinder för att vidtaga denna förändring oberoende af de
ändringar, som kunna ske i §§ 6 och 13. Och onekligen skulle de
olägenheter, som äro förenade med valen i de större städerna, der
flere väljas »i klump» genom listval, kunna till mycket stor del förekommas
genom dessa städers indelning i mindre kretsar. Och de
förmåner man genom en sådan förändring skulle vinna, kunna mycket
väl tillgodogöras under nuvarande förhållanden, hvaraf följer att den
föreslagna förändringen synes mig böra blifva föremål för allvarligt
öfvervägande. Af de föregående talarne har icke förnekats — hvithet
ej heller lär kunna förnekas — att ju genom att dela de stora städerna
i mindre valkretsar de omnämnda olägenheterna skulle blifva till
högst väsentlig grad reducerade. Och det är detta, som utskottet
ansett högst nödigt och nyttigt.

Några talare hafva här erinrat om hvad som står i herr Ungers
reservation, att man hellre borde rigta sin uppmärksamhet på förändringar
i 25 § riksdagsordningen. Men jag ber få framhålla, att
kammaren nyss utan ett ords diskussion godkänt utskottets två föregående
betänkanden, hvari det förklarat sig icke kunna tillstyrka
väckta förslag till ändring i det syfte, som afses i nämnda §. Utskottets
åtgärd i det fallet har således blifvit fullkomligt sanktionerad
af kammaren. Jag förstår då icke, huru man i denna nu uppkomna
diskussion kan tala om, att man borde göra ändringar i 25 §. En
talare har visserligen nu vid behandlingen af denna fråga tagit sig
anledning att tala om oegentligheter, som han förmenat borde afhjelpas.
Men detta hör uppenbarligen icke till den sak, hvarom nu
är fråga.

X afseende på redaktionen bär redan af utskottets vice ordförande

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående erinrats, att den nuvarande § är i det afseende, som nu blifvit anmärkt,
iTiriksdaqs-''L''^e. egen(%ei1 tydligare eller bättre. 1 utskottets motivering synes
ordningen, tydligt hvarför utskottet sammanfört de förut varande första'' och
(Forts.j tredje punkterna i sista momentet af denna §. Det är således ej
någon ändring, endast eu omflyttning åt’ dessa båda punkter. Och
detta har skett derför, att utskottet ansett lämpligast, att bestämmelserna
om de större städernas indelning i valkretsar kornme i ett
särskildt moment, icke såsom bihang till första punkten af det nuvarande
momentet. Man ansåg nemligen att denna sak vore så
pass vigtig, att den borde stå i ett särskildt moment, och att detta
moment bäst borde stå sist, icke inskjutet emellan de båda andra
punkterna.

Man har bär sagt, att denna fråga skulle vara af så oväsentlig
betydelse, emedan den rörde endast de två största städerna. Men
det är ju valen i hufvudstaden, som gifvit anledning till de olägenheter
utskottet tror skulle kunna till stor del förekommas just genom
detta förslag. Det är dessutom icke blott Stockholm oeli Göteborg,
det här är fråga om. Ty innan ännu den förändring, som nu blifvit
föreslagen, skulle kunna komma att tillämpas, torde Alalmö redan
hafva erhållit så stort invånareantal, att denna stad kornme att
höra till samma kategori. Det blir således icke två, utan tre städer.

Slutligen ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att det är
en väsentlig skilnad, om det är kommunalmyndigheterna medgifvet
att besluta om den ifrågasatta valkretsindelningen, eller om det finnes
ett bestämdt stadgande derom i grundlagen. Ty om man beslutar
en sådan indelning det ena året, kan man, såsom förhållandena nu
äro, ett annat år, när som helst, upphäfva den samma, hvilket föranleder
en ostadighet och obestämdhet i afseende på sättet att välja
representanter i de större städerna, som icke lär kunna anses helsosam.
Derför är det af vigt, att ordning och stadga i detta häseende
åstadkommas, och att sjelfva indelningen blir beroende af Konungens
pröfning och icke kan när som helst af kommunalmyndigheterna förändras.
Det är i synnerhet detta skäl, som jag tror vara af mycket
väsentlig betydelse.

För min del ber jag på dessa grunder få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyström: För min del skall jag be att på det ifrigaste
få förorda''bifall till den föreslagna grundlagsförändringen. Det är
alldeles gifvet, att då jag så gör, jag ser saken från Stockholms
horisont, dä endast der förhållandena äro för mig bekanta. Men från
Stockholms synpunkt är den ifrågasatta ändringen af stor vigt och
högst önskvärd. Det fägnar mig ock i högsta grad, att man under
den föregående diskussionen i allmänhet icke haft några anmärkningar
att göra mot sjelfva saken, att man icke förnekat, att det vore högst
önskvärd!, att dessa listval för de större städerna ersattes af kretsval.
Det torde äfven vara svårt att bestrida, att man derigenom vunne en
mycket afsevärd förmån, eller, rättare sagdt, att systemet med listval
är ytterst otillfredsställande. Då emellertid icke några anmärkningar
framstälts mot sjelfva saken, vill jag icke uppehålla mig härmed,

Onsdagen den 1 Maj.

N:o 43.

kända och Angående
ändring af

huru vida det kan vara skäl att ersätta det 160fdningen^

under antagande af, att olägenheterna af listval äro
erkända.

Spörsmålet är nu

fakultativa förfaringssätt, grundlagen nu inedgifver, med ett obligatoriskt. (Forts
Jag tror, att så är. Ty om denna sak är så ytterst vigtig, som den
i sjelfva verket är — jag anser det åtminstone för Stockholm vara,
snart sagdt, en lifsfråga, att kretsval införas som en fast institution
— så måste man också önska, att grundlagen förändras derhän, att
det blir fasthet i hithörande bestämmelser, och således icke förändringar
kunna ske — såsom också herr Widström nyss påpekade — endast
efter de vexlande meningarna hos magistraten. En sådan sak som
denna bör ej blifva föremål för olika behandling det ena året emot
det andra, efter som meningarna vexla.

Jag tror också, att det finnes andra och vigtiga skäl, som tala
för förändringen, utom detta kraf på, att det skall blifva fasthet i
en så vigtig sak som denna. Ty ändringsförslaget är ingalunda så
oväsentligt, som man här tyckes antaga. Det är icke fråga om en
»struntreform», såsom talaren på göteborgsbäuken uttryckte sig. Och
en synnerligt vigtig sida deraf är just den, att det icke längre skulle
komma att bero på magistratens pröfning och skiftande meningar att
fastställa och ändra efter behag dessa valkretsar, utan att det skulle
blifva Kongl. Maj:t, åt hvilken denna rätt förhehölles, hvarigenom man
skulle kunna påräkna betydligt större fasthet i detta förhållande. Jagber
ock att få fästa uppmärksamheten på, att grundlagens ord för
närvarande äro något otydliga, dä det heter, att staden skall kunna
indelas »på sätt om val till städs/ullmägtigz är stadgadt». Det har
redan, såsom herrarne sett af ett algifvet utlåtande om Stockholms
valkretsindelning, uppstått tvekan om, hvad härmed menas. Somliga
hafva trott, att detta »på sätt» innefattade den bestämmelsen, att de
politiska valkretsarne skulle vara både till antal och omfattning de
samma, som stadsfullmägtige = valkretsarna. Andra hafva haft eu
annan mening. Denna osäkerhet i afseende på betydelsen af grundlagens
bud borde ju undanrödjas. Då det således finnes tvist eller
tvekan i ett så vigtigt förhållande, kan jag icke annat än anse det
önskvärd!, att ett bestämdt grundlagsbud träder i stället för denna
ovisshet. Dessa ord: »på sätt om val till stadfullmägtige stadgadt»,
behöfva ovilkorligen eu förklaring eller närmare bestämning. Och
särskildt för oss i Stockholm är denna sak så vigtig, att jag icke
kan annat än på det ifrigaste önska eu bestämmelse derom, som egetgrundlagsbudets
helgd och fasthet.

Hvad beträffar herr Danielsons anmärkning, att det icke finnes
skäl för att vidtaga denna förändring, äfven om den kunde styrkas
vara en förbättring, emedan det finnes andra bestämmelser i grundlagen
med afseende på val, hvilka af många, anses behöfva en ändring,
så kan jag icke gilla detta argument. År det ett kraf på, att klarhet
och bestämdhet här inträda, kan man bestämma sig härför utan
afseende på andra grundlagsförändringar, då dessa icke stå i ett
närmare samband med hvarandra.

De anmärkningar, som framstäits, röra till största delen formella
saker eller sjelfva redaktionen. Jag vill icke inlåta mig i pröfning

Sto 43. 12

Onsdagen den 1 Maj.

Angående deraf. Men då Första Kammaren, som i sådana saker i allmänhet
16 § riksdags-^r gran.ntyckt> antagit förslaget, torde det icke vara farligt med de

ordningen, invändningar i form el t hänseende, som framstälts.

(Forts.) Då denna sak är så vigtig, åtminstone hvad Stockholm beträffar,

och då det är högst önskvärdt, att en fast ordning träder i stället
för den osäkerhet, som förefunnits, och en bestämd praxis i stället
för den föränderlighet i afseende på tillämpningen, som nu är
möjlig, kan jag icke annat än på det ifrigaste förorda lagförslagets
antagande.

Herr Sven Nilsson: Jag skall för min del yrka afslag på
föreliggande betänkande. Man har visserligen sagt, att den föreslagna
grundlagsförändringen skulle vara af behofvet högeligen påkallad.
Det skulle naturligtvis vara Stockholms stad, som gifvit en
sådan erfarenhet vid sista valet. Men jag föreställer mig, att det
beslut om grundlagsändring, som Riksdagen redan fattat, att kommunalutskylderna
ej behöfva vara inbetalda ett helt år före valet, är så
tillfyllestgörande, att alla sådana tillställningar vid val, som man fått
bevittna i Stockholm, för framtiden skola uteblifva. Jag tror således,
att genom det beslut, som redan fattats, det föreliggande förslaget
blifvit öfverflödigt. Förslaget skulle väl nu föreskrifva ett åläggande
för de större städerna hvad som nu är valfrihet för hufvudstaden.
Man torde icke vara sä alldeles klar med den bestämmelsen i grundlagen,
som lägger i stadsfullmägtiges magt att indela stad i valkretsar,
_ att man obetingadt kan lemna sitt vitsord till denna stadsfullmägtiges
rätt, så vida ej vissa förutsättningar uppställas, och hvad
är dessutom meningen med det föreliggande förslaget som är lika
oklart? År det meningen, att, oaktadt rätt lemnas att indela dessa
större städer i valkretsar, sä fort folkmängden ökats med ett eller
annat tiotusental, hela staden på samma gång skulle få öka sitt
antal riksdagsmän och ny valkretsindelning ega rum. Eller eger
staden, sedan valkretsindelning egt rum, ej rätt att öka antalet riksdagsmän
förr än i den mån som folkmängden växer i de olika valkretsarne?
Jag föreställer mig, att när en valkrets blifvit indelad
och det blifvit bestämdt att städerna skola välja en riksdagsman på
10,000 invånare, ega de ej rätt att på det sättet tillämpa lagen att
de kunna öka hela antalet riksdagsmän, förrän de olika valkretsarne
vuxit till den storlek, att på hvar valkrets antalet af riksdagsmän
kan (ikas. År detta icke meningen, och det lärer väl icke vilja tolkas
så i städerna efter hvad man fått veta, då anser jag det föreliggande
förslaget olämpligt. Jag anser det icke vara rimligt, att man på
landet skall på det sätt vara underkastad valkretsindelningen, att
man der ej har rätt att, om folkmängden ökas, öka antalet riksdagsmän,
men i städerna skulle man hafva den rättigheten. Jag tror också,
att om man vill hafva någon förändring, bör man se till att ej blott de
olägenheter, som uppstå i städerna, undanröjas, utan ock att de olägenheter,
som råda på landet i dessa fall äfven blifva undanröjda.

Man har fått veta af utskottets vice ordförande att meningarne äro
delade om huru vida något behöfver göras för att förekomma valtrassel
på landsbygden. Nej, mine herrar, meningarne äro visst icke

iN:o 43,

Onsdagen den 1 Maj.

delade i detta fall! Och jag frågar utskottets vice ordförande: äro Angående
verkligen meningarne delade derom, att det skulle vara bra att lagen
är sådan, att ett val kan inträffa, hvarigenom en riksdagsman sättesordningen
in i Andra Kammaren, som erhållit blott en enda röst? Nej, han (p0Tta)
skall omöjligen finna något stöd för en sådan uppfattning. Eller äro
kanhända meningarne delade derom, att man skall lägga i en kommunalstämmoordförandes
hand att kunna utan ringaste skäl sätta till
en riksdagsman, som i politiskt afseende skiljer sig från valkretsens
majoritet? Sådan är lagen nu, och det sågo vi vid sista valet i afseende
på den stora tullrörelsen, att det fans ordförande i kommunalstämmor,
som voro frihandlare, men ehuru protektionisterna voro segrare,
antingen ej skickade in protokollen, så att de väljandes röster
ej blefvo upptagna eller ock upprättade protokollet så, att det kasserades
vid sammanräkningen af rösterna, och det hände, som vi veta,
att den, som egentligen fått de flesta rösterna i valkretsen, ej blef
förklarad vald. Och detsamma hände ock i motsatt afseende i åtskilliga
fall. Kan det vara rimligt att hafva en sådan grundlag, som
på det sättet lägger magten i handen på en enda eller ett fåtal
personer i kommunerna att utestänga från Riksdagen den person, som
fått de flesta rösterna inom valkretsen? Men detta har utskottet ej
velat taga i betraktande. För min del anser jag att, innan man gör
någon rättelse i de olägenheter, som finnas på landsbygden, bör man
ej gå till mötes detta förslag, äfven om det skulle vara af behofvet
påkalladt för Stockholm. Men är det nu så, att Stockholm har rätt
att indela sig i valkretsar, så är ju förslaget ej blott onyttigt och
onödigt utan oegentligt på samma gång, ty det är väl bättre för den
kommunen att kunna frivilligt begagna sig afen sådan rätt än att genom
lag tvingas dertill.

Då jag således anser det föreliggande förslaget både onyttigt
och onödigt, yrkar jag afslag å detsamma.

I detta yttrande instämde herrar OUas A. Ericsson, Bruse och
Truedsson.

Herr Rydin: Jag vill blott svara några ord med anledning af
den siste talarens anmärkning. I ett följande betänkande har utskottet
visat ett sätt, hvarpå man sökt få en kommunalstämmoordförande att
insända valprotokoll till vederbörande valförrättare, och det har varit
långvarig debatt inom utskottet, innan resultatet i detta hänseende
vans. Ett annat sätt, hvarpå det kunde vinnas, vore att kommunalstämmoordföranden
blefve skyldig till ansvar enligt 25 kap. 16 och
17 §§ strafflagen — ett ansvar som till och med är ganska strängt
och kan medföra både fängelse och förklarande såsom »ovärdig att
i rikets tjenst vidare nyttjas», såsom det heter, d. v. s. ett infaraerande
utslag — om han gör sig skyldig till förbrytelse emot staten
eller den enskilde.

Men hvarje förslag, som gått ut på att en kommunalstämmoordförande
kan ställas till ansvar, har fallit. Och om ej kommunalstämmoordförande
är likasom magistraten ansvarig för valförrättningen,
hjelper icke något slags bestämmelser i grundlagen. Den, som hand -

N:o 43. 14

Onsdagen den 1 Maj.

Angående häfver en lag, måste ju äfven vara ansvarig för det sätt, hvarpå han
ändring af handhafva1 den. År han ansvarsfri, så kan man stifta hviika lagar
ordningen8''som helst — det hjelper ej, ty de behöfva ej lydas af en sjelfrådig
(Forts) °°h godtycklig ordförande. Men jag tror dock, att exemplen i detta

fall äro så sällsynta, att man får leta med ljus och lykta efter dem,
och till följd deraf kan jag mycket väl förstå den mening inom
kammaren, som ej vill göra alla kommunalstämmoordförande ansvarige,
derför att möjligen en eller annan låtit komma sig en dylik
försummelse till last.

Hvad de öfriga anmärkningarne beträffar, som herr Sven Nilsson
gjorde, så höra de ej hit till denna § utan till andra §§ af riksdagsordningen
och kunna komma i fråga att tagas i betraktande, sedan
denna fråga blifvit afgjord. Men konstitutionsutskottet har ej ansett
nödvändigt att röra dem till samman med denna fråga, innan den
blifvit klarerad.

Herr Carl Ifvarsson: Frågan, som synes mig vara temligen
enkel, är efter min uppfattning den, om en rättighet, som är lemnad
åt de större städerna, skall ändras till en skyldighet. För min del
tycker jag alltid, att då man kan lemna en rättighet utan att föreskrifva
skyldighet, är det klokt att låta folk sköta sina affärer sjelf på bästa
sätt och undvika att föreskrifva bestämda lagar. Det är endast i det
fall att det är alldeles nödvändigt som man bör göra det. Men det
tror jag ej att det här kan vara i fråga, då man hört, att Stockholm
redan har indelat sig i valkretsar. Från Göteborg, der de skulle
kunna hafva samma fördel om de ville begagna sig deraf, har man
hört, att de ändock ej önska det. Ej heller från Malmö har en sådan
önskan hörts eller från flere städer, som kunna vänta att framdeles
komma i åtnjutande af förmånen att ordna sig i valkretsar. Derför
kan jag icke se något skäl att nu vidtaga en grundlagförändring i
detta afseende.

De hafva ovilkorligen rätt, som säga, att detta är ej den mest
utan snarare den minst nödvändiga af de ifrågasatta grundlagsförändringarne,
och jag anser den ej alls nödvändig, ja till och med ej
nyttig för närvarande. Man har sagt, att denna fråga bör antingen
sammanbindas med eller komma efter andra grundlagsfrågor. Jag
vill särskild! peka på eu, som jag ej hört nämnas, och det är frågan
om begränsning af antalet representanter för städerna. Den frågan
tror jag står i något samband med denna. Om man tänker sig föreskrifva,
att de större städerna skulle indelas i valkretsar och strax
efter kommer och säger att antalet skall minskas, så har man åtminstone
i viss mån försvårat den senare frågans lösning. Detta
tror jag bland andra vara ett skäl till afslag å utskottets hemställan,
och jag förenar mig derför med dem, som yrka afslag derå.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Herr Petersson i Runtorp: Som här åberopats såsom motiv
för detta förslag att det skulle hafva framkommit i den önskvärda
afsigten att utjemna förhållandet mellan stad och land, tycktes det

15 N:o 43.

Onsdagen dén 1 Maj.

mig vara litet egendomligt att man velat komma med ett sådant skäl Angående
som det; ty hade man haft allvar med den saken att göra en sam'' f^sldlcsdaasmanjemkning
eller likställighet mellan stad och land, hade man bort 0rdningen.
komma med något annat. Såsom redan sagts, är det icke denna (Forts.)
riksdag, som är bestämmande i detta fall, utan saken kan komma
till nästa riksdag. Derför skulle jag önska återremiss af frågan, om
ej det vore så nära riksdagens slut, att icke något hinner göras.

Jag tror derför att denna fråga såsom många andra kan hvila till
nästa år, och jag förmodar, att utskottet då framkommer med förslag
till sådan ändring och jemkning i ställningen och förhållandet mellan
land och stad, som bättre löser frågan och ej stannar vid så litet
som detta. Jag yrkar utslag å det föreliggande förslaget.

Herr Nyström: Det är egentligen två argument, som under
debatten användts och mot hvilka jag vill göra min gensaga.

Det ena är det att man säger, att vi skola förkasta detta förslag
— äfven om det kunde styrkas vara klokt och rigtigt — derför att
det tinnes andra grundlagsförändringar, hvilka stå mer eller mindre
eller kanske ej alls i samband med detta förslag, och hvilka förändringar
sägas vara önskvärdare. Jag frågar: är det något skäl? Om
denna sak är i och för sig nyttig och fördelaktig att vinna, skall
man då icke medgifva den och låta de andra grundlagspröfningarne
komma för sig? Då detta förslags framgång på intet sätt äfventyra!''
de andra grundlagsändringarnes framgång, som man önskar, hvarför
då sätta sig deremot? Hvarför säga: vi skola icke taga denna, derför
att vi önska andra förbättringar också? Sådant bör man ej göra, så
vida ej något nödvändigt samband finnes eller genomförandet af denna
reform skulle hindra de andra förbättringarne. När det nu icke förhåller
sig så, gäller ej detta skäl.

Ännu mindre kan det vara något skäl, som talaren här till venster
anfört, att derför att det finnes missförhållanden i afseende på valbestämmelserna
å landet, som många önska fä undanrödja, skola vi
icke undanrödja missförhållandena i städerna, förrän dessa på landet
bringas under behandling. Jag frågar: hvarför kunna icke dessa
saker pröfvas hvar och en för sig? Hvarför skall man icke kunna
medgifva, hvad som erkännes vara eu förbättring af valförhållandena
i städerna, derför att man derjemte önskar en förbättring af valsättet
på landet, hvarom nu icke är tal? Det finnes intet sammanhang
mellan dessa båda frågor och således intet skäl att förkasta
den nu föreliggande, derför att man vill hafva äfven en annan förbättring.
Jag vidhåller, att detta är en verklig förbättring och icke
alls onödig, ty herrarne få medgifva, att det icke är något önskvärd!
tillstånd, att en större stad i fråga om valen skall vara utsatt för
oupphörliga förändringar år efter år och att valkretsarne omkastas
för hvarje valperiod. Detta kan icke vara gagneligt, och då Stockholms
stad — jag tager Stockholm, ty jag känner bäst till förhållandena
der — uttalat sig för önskvärdheten af kretsval i stället för
listval och naturligtvis äfven måste önska, att dessa kretsval icke
underkastas faran af ständiga förändringar, så är detta eu bestämd
och vigtig förmån, som Stockholms stad begär, och som jag tycker,

N:o 43. 16

Onsdagen den 1 Maj.

Angående herrarne kunna gå in på, då beviljandet af denna förmån icke på
lTiriksdags-r''u » a s t e sätt förminskar utsigterna för de öfriga reformer, man önskar.
ordningen. Jag yrkar fortfarande bifall.

(Forts.)

Herr Billing: Jag är i hufvudsak förekommen af den siste talaren,
men, ehuru jag börjar frukta att denna förändring icke skall
komma att antagas af Andra Kammaren, kan det dock vara skäl att
yttra några ord, enär jag anser denna fråga vara af ganska stor vigt
och betydelse.

Till en början tillåter jag mig erinra herrarne från Göteborg derom,
att det icke är endast Göteborg, som denna fråga gäller. Den gäller
precis lika mycket Stockholm och alla öfriga städer, i den mån de
växa till i folkmängd, så att de få välja flera riksdagsmän.

Det förefaller ganska märkvärdigt, att flere af herrarne äro sä
emot en dylik valkretsindelning. Sätt i fråga, att till exempel ett
län skulle indelas till en enda valkrets och således — jag antager,
att det består af en 7 å 8 domsagor — skulle välja 7 å 8 riksdagsmän.
Icke skulle någon vilja gå in på det, men hvarför skulle det
då vara så besynnerligt, om man i städerna ville begränsa den krets,
ur hvilken riksdagsmän skola tagas? Jag kan icke förstå det. Jagfruktar,
att i denna fråga som i så många andra är det den olyckliga
tullfrågan, som ligger bakom. De herrar, som äro från städerna
och icke hysa protektionistiska åsigter, frukta, att, om vi få kretsval,
det skulle spelas dem ett fult spratt genom att några protektionister
kunde komma in i Riksdagen, men jag förstår icke detta,
ty motsatsen kan lika väl inträffa, och jag tror icke, att någon menniska
lagt så stor vigt på den saken i politiskt afseende, att man
derför velat indela städerna i valkretsar, utan det är af den anledning
att det medfört så stora olägenheter att på eu lista hafva så
många kandidater, att det varit så svårt att skaffa sig full kännedom
om alla de ifrågasatta kandidaterna, och att ofta ett oriktigt namn
på en lista dragit alla de andra med sig i fallet. Detta är den enda,
enkla och praktiska orsaken till den önskade indelningen i valkretsar.
Jag tillåter mig ock erinra derom, att det icke finnes något annat land,
der man halt listval än Frankrike. Gambetta var den, som der införde
dessa val, derför att han ville styra valen öfver hela landet,
och då instämde alla republikaner och så kallade sant frihetsvänliga
med honom, men efter några år insåg man sitt misstag, och då blef
det en af de mest radikala ministérer, som Frankrike haft, hvilken
återinförde arrondisseraentsvalen. Nu tycker Boulanger att detta ej
är bra och vill hafva tillbaka listvalen. Häraf ser man, att personer
af de mest skilda politiska åsigter kunna vara med om listval, derför
att de tro sig på det sättet beherska valen, men alla sansade och
moderata menniska]-, som vilja se sakerna, sådana de i sig sjelfva
äro, hafva i alla tider hållit på arrondisseraentsvalen, och så göra
äfven vi här i Stockholm. Om vi nu endast få en valkretsindelning
faststäld af Kong!. Maj:t, så kan den förändras efter ett år, och derför
kunde det väl vara större skäl att på en gång få en grundlagsbestämmelse
härom.

Herr Danielson har sagt, att detta står i samband med 6 och 13 §§ i

IT N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

riksdagsordningen, men det gör det icke i ringaste mån. Jag förstår Angående
icke detta på annat sätt än att man inbillar sig, att man genom åt t af

icke bevilja Stockholm den förmånen att få denna sak ordnad utan j ^s"
samband med en förändring af 6 och 13 §§ tänker tvinga oss att (-Fortg ^
gå in på sådan förändring.

Herr Sven Nilsson yttrade något, som jag icke rigtigt förstod,
men jag vill blott säga honom det, att antalet af riksdagsmän, som
skola väljas för en stad, naturligtvis kommer att bero uteslutande
på stadgandet om fulla tiotusental invånare och att sedan man fått
veta detta antal, man bestämmer huru många kretsar det skall blifva
och huru många riksdagsmän skola väljas inom hvarje krets.

Jag har för öfrigt icke något vidare att tillägga mera än att
hvar och eu, som vill se denna sak lugnt och opartiskt, skall icke
finna annat än att det vore eu stor fördel, om i grundlagen stadgades,
att när en stad hade att välja flera än fem riksdagsmän, densamma
skulle indelas i valkretsar. På grund häraf, så ehuru jag
icke mycket tycker om konstitutionsutskottets sätt att placera satsen:

»der magistrat ej finnes etc.», skall jag dock yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Jag vill medgifva, att det föreliggande
förslaget icke står i något omedelbart sammanhang med frågan
om förändrade grundlagsbestämmelser angående valsättet på landsbygden,
men i något sammanhang står det dock. För den, som erinrar
sig den tiden, då ändringar i den kommunala rösträtten i städerna stodo
på dagordningen i riksdagen och särskilt i denna kammare, och
då i städerna en betydlig inskränkning gjordes i de stora bolagens
och de rikares öfvermagt i samhället. Då satte man i fråga, att
den reformen icke skulle få genomföras, förr än man fått en liknande
ändring till stånd på landsbygden, men man svarade då liksom
herrar Rydin och Nyström nu, att dessa frågor icke hängde
tillsammans och att den ena mycket väl kunde tagas för sig, samt att
landsbygden sedan nog skulle få hvad som för landsbygden önskades
igenom. Men, mina herrar hafva vi på landet ännu fått denna reform?

Nej, vi hafva under hela tiden sedan dess arbetat på att få en dylik
ändring i den kommunala rösträtten på landet, men ännu icke lyckats,
och derför tror jag att vi böra vara försigtiga, när det gäller att gifva
städerna de ringaste fördelar, förr än vi äfven fått hvad vi vilja, ty
vi hafva lärdomar från forna tider, så att vi icke böra låta narra
oss, såsom vi då blefvo. Hade vi då hållit i hop och sagt åt städerna:
vänta, tills vi få samma fördelar på landet, så hade den reformen
utan tvifvel blifvit mycket lättare att genomföra på landet,
men nu få vi nog vänta, sedan blott städerna fått hvad de önskat.

I afseende å valkretsindelningen, har jag redan förut uttalat min
mening, under hvilka vilkor Stockholms kommun har denna rättighet.

Den uppfattning är nog ganska allmän att, innan ett sådant förslag
till valkretsindelning, som af Stockholms stadsfullmägtige blifvit
uppgjordt och nu underställes Kongl. Maj:ts pröfning, måste underställas
Riksdagens pröfning, innan det tillämpas, ty jag anser Riks Andra

Kammarens Prof. 1889, N:o 48. 2

JT:o 48.

Onsdagen den 1 Maj,

Angående dagen hafva rätt att blifva hörd öfver ett sådant förslag, innan
af Kongl. Magt fastställer detsamma, så vida ej staden och landsbygden
ordningen*blifva likstälda, hvilket är grundlagens anda och mening.

Herr Andrén: Jag har begärt ordet endast för att svara representanten
från Stockholm angående förhållandet mellan Stockholm
och Göteborg, och vill då erinra om att här i Stockholm hafva de
faktiskt begärt en sådan förändring, och jag tror de kunna vara
temligen säkra på att få den också; vi åter hafva icke begärt den
och hoppas väl derför slippa den.

Af en annan representant för Stockholm har sagts, att det väl
icke funnes någon, som opponerade sig mot kretsindelning, utan att
alla vore ense om dess företräde framför listval. Den frågan är
dock icke så klar, ty det är nog möjligt att stockliolmarnc hafva
den uppfattningen, att de äro tvungne skaffa sig kretsval, men det
tinnes andra städer med sådana sociala och politiska förhållanden, att
de icke behöfva taga sin tillflykt dertill.

Jag har nu ej vidare att säga.

Herr Gum se Hus: Herr talman! Jag finner föreliggande förslag
icke antagligt på grund deraf, att deruti hemställes, att sådana städer
om Indika bär är fråga, skola af Konungen, på magistratens förslag
och efter stadsfullmäktiges hörande, indelas i särskilda valkretsar.
Jag finner det principvidrigt, att stadsfullmägtige i Stockholm och
Göteborg, livilka fullmägtige hafva rättighet att uppträda såsom egna
valkorporationer vid val till Första Kammaren, skola tillika hafva
rättighet att få ett temligen afgörande ord med i frågan om indelningen
i valkretsar; ty det är kanske icke så alldeles osannolikt,
att dessa vederbörande större kommuners valkorporationer till Första
Kammaren skola använda denna sin befogenhet för att söka få valkretsindelningen
ordnad på ett annat sätt än som skulle ackomodera
de ifrågavarande kommunernas valmän, om de finge yttra sig. Det
förefaller alldeles sjelfkärt, att, då det är fråga om att gruppera
valmännen, böra dessa valmän sjelfva hafva ett ord med i laget,
och det veta herrarne, att för närvarande är ställningen sådan i en
af de städer, om hvilka nu är fråga, att valkorporationen till Första
Kammaren har eu helt annan åsigt, helt andra önskningar i afseende
å planering för valen, än valkorporationen till Andra Kammaren.
Det är fråga om en rättighet för valkorporationerna till
Andra Kammaren, och då böra icke de, som tillhöra dessa korporationer,
beröfvas rätten att yttra sig i frågan och denna rätt öfvergå
på valkorporationerna till Första Kammaren.

Jag anser således, att ett reformförslag som stadgar, att stadsfullmägtige,
och icke valmännen, skola höras i detta afseende, är
principielt oantagligt, och jag yrkar derför afslag.

Herr Bil lin g: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag få erinra derom, att i 16 § riksdagsordningen står det: »och
må, der flera riksdagsmän skola utses, staden, på sätt om val till

ifl

N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

stadsfullmägtige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar». Som nu Angående
26 § i förordningen om kommunalstyrelse för stad föreskrifver att:^SrSaos»för
val af stadsfullmägtige må stad kunna indelas i valkretsar, 0ldnv*gen.''
Indika, efter derom af magistraten uppgjordt förslag, bestämmas af (Forts.)
stadsfullmägtige», ocli 6 § af förordningen om kommunalstyrelse för
Stockholm innehåller, att: »för val af stadsfullmägtige indelas staden
med dess områden i fem valkretsar, hvilkas omfattning bestämmes
af magistraten», så sker genom detta förslag icke någon rubbning i
hvad som nu är stadgadt i gällande riksdagsordning.

Då herr Gumselius nu talar om förslaget såsom något alldeles
nytt, som icke förut skulle ega någon motsvarighet i våra gällande
grundlagar, så förstår jag verkligen icke, hvad han menar. Ty hvad
vi här talat och resonnerat om, det är att stifta lag i öfverensstämmelse
med vår gällande riksdagsordning och visst icke att införa i
vår grundlag någon alldeles ny grundsats, såsom herr Gunnel iris
tyckes vilja påstå.

Jag yrkar fortfarande bifall till konstitutionsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd, hvadan en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som afslår hvad konstitutionsutskottet hemstält i utlåtandet
n:o 10, löstal -

ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är utskottets] nämnda hemställan af kammaren
godkänd.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 126 ja mot 75
nej; och hade alltså utskottets hemställan afslagits.

§ 5.

Föredrogs vidare konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, an- Angående
gående tillägg till § 18 riksdagsordningen. tillnLdags8

ovduxYiQtu

I detta utlåtande hemstälde utskottet,

att Kiksdagen måtte till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till förändrad lydelse åt

N:o 43. 20 Onsdagen den 1 Maj.

Riksdagsordningen.

§ 18.

(Nuvarande lydelse:)

Konungens befallningshafvande

—-------skyndsamt

kringsända.

För kallelse till elektorsval —

— — — — — — stadgadt är.

Der elektorsval hållet är--

--— utdrag af valprotokollet.

Ordet begärdes af

Herr Herslow, som yttrade: Jag vill helt enkelt anhålla om
bifall till det af konstitutionsutskottet här framlagda grundlagsändringsförslaget.
Den ärade reservanten tillkännagifver, att han
icke kan finna denna förändring vara gagnelig eller af någon betydelse.
Det förundrar mig verkligen. Jag trodde, att han möjligtvis
skulle kunna tänka sig ett sådant fall, att en domhafvande får
från någon kommunalstämmoordförande ett papper, som efter dennes
mening innehåller protokoll för valet i sådan form, att det borde
kunna godkännas, men som af domaren anses icke vara något protokoll
alls och derför betraktas såsom icke hafvande inkommit. Denna
uppgift kan då komma att ligga kanske en vecka, kanske längre,
i domarens låda, utan att han lemnar den minsta erinran till vederbörande
kommunalstämmoordförande om, att protokoll bör insändas.
Och detta protokolls frånvaro förändrar så hela valresultatet. Spörjer
man sedan domhafvande!!, hvarför han icke, på sätt, som varit honom
så lätt, meddelat vederbörande kommunalstämmoordförande en erinran
om att komma in med protokollet, så svarar han kanske, och det
icke utan skäl: »Detta var hvarken min skyldighet eller ens min
rättighet». Genom denna lilla förändring, detta lilla tillägg till
paragrafen, blefve detta hädanefter domhafvandens grundlagsenliga
rättighet — och skyldighet. Är då förändringen så alldeles värdelös?
Herr Bergius föreslår sjelf en annan utväg, i det att han nem -

(Föreslagen lydelse:)

Konungens befallningshafvande

---:----skyndsamt

kringsända.

I kungörelse om omedelbara val
i valkrets, som består af flera
kommuner, skall valförrättaren
tillika bestämma viss dag före
valets af slutande, inom hvilken
valprotokollen skola till valförrättaren
insändas. Hafva å sålunda
bestämd dag valprotokollen
från hela valkretsen icke inkommit,
läte valförrättaren felande protokoll
skyndsamt infordra.

För kallelse till elektorsval —
— — — — — — stadgadt är.

Der elektorsval hållet är — —
---- utdrag af valprotokollet.

Angående
tillägg till 19
§ riksdagsordningen.

(Forts.)

21 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

ligen tänker sig, att man möjligen bör ställa samtlige kommunal- Angående
stämmoordförande under strafflagen för att på den vägen nå det mål,tillägg titt 18
som åsyftas. Jag förmodar, att han till nästa riksdag sjelf kommer ordningen
in med ett dylikt förslag. Huru vida kammaren mera tycker om den (Forts)
utvägen vet jag icke. Hvad jag vet är, att för närvarande icke något
sådant förslag föreligger. Jag vet vidare, att äfven om kommunalstämmoordförande
verkligen skulle blifva stälda till ansvar inför
strafflag för försummelse eller misstag, oförstånd eller glömska vid
valförrättning, så synes det mig vara dubbelt nödigt att förut hafva
bestämt, att domhafvanden bör lemna dem en erinran om den pligt,
de försummat, innan strafflagen bör skrida in. Alltså: både då ett
sådant förslag, som det herr Bergius nu synes förebåda, inkommer,
och nu, då det ännu icke inkommit, anser jag det lika rimligt för
kammaren att biträda det mycket anspråkslösa, men alls icke gagnlösa
förslag, som konstitutionsutskottet i denna punkt framlagt.

Jag tillåter mig derför att yrka bifall till detsamma.

Häruti instämde herr Erilcsson i Elgered.

Herr Boss er anförde: Jag har väl i likhet med utskottet ansett,
att här föreligger en brist i grundlagen, som bör afhjelpas. Ty
erfarenheten visar ju, att det har händt en och annan gång, att genom
uraktlåtenhet hos en kommunalstämmo-ordförande protokollen
ifrån kommunen icke hafva inkommit i behörig tid, och i följd deraf
utgången af valet blifvit en helt annan, än den eljes skulle hafva
blifvit. Och detta är obestridligen en oegentlighet, som bör afhjelpas.

Så långt är jag ense med utskottet. Men huru vida det botemedel, som
utskottet föreslagit, är lämpligt, derom hyser jag tvifvel. Det är nemligen
så, att det hör till undantagsfallen, att sådant protokoll, som ofvan
nämnts, icke inkommer. Det är i ganska få fall, som något sådant
inträffat, men det har dock inträffat. Att då för några få undantagsfall
söka botemedlet i ett generel stadgande för alla val i hela riket,
hvilket stadgande har till följd, att riksdagsmannaval förlängas
och försvåras, det har jag trott icke vara lämpligt. Ty för undantagsfall,
hvarom här är fråga, borde botemedlet väl också bestå i en
undantagsbestämmelse, eller åtminstone i en sådan bestämmelse, som
endast i det speciella fallet är verkande, men icke i eu bestämmelse,
som försvårar valen för hela riket.

Det är dessa betänkligheter, som gjort, att jag icke kunnat biträda
utskottets förslag i den form, det föreligger. Inom utskottet
voro äfven åtskilliga andra förslag å bane, men intet, mer än detta,
lyckades vinna majoritet för sig. Då det ju för frågan kan hafva
sin betydelse, hvad Andra Kammaren nu fattar för beslut, och efter
som jag är reservant inom utskottet, har jag ansett mig skyldig att
uttala mina betänkligheter mot förslaget. Jag anser dem vara så
pass vigtiga, att jag yrkar afslag och hoppas, att nästa år konstitutionsutskottet
skall kunna utfinna ett botemedel mot det påpekade
missförhållandet, som är lämpligare än det nu föreliggande.

Jag yrkar afslag.

>:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående
tillägg till 1
§ riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr Sven Nilsson: Jag kommer att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag tror nemligen, att, om kammaren bifaller det föreliggande
förslaget, nästa års konstitutionsutskott skall få ännu större
anledning att söka botemedel mot de olägenheter, som härutinnan
förefinnas, än om kammaren afslår det. Kammarens beslut kan ju
icke blifva något annat än eu opinionsyttring, då Första Kammaren
redan afslagit utskottets förslag. Men huru skall det gå, om man
nu afslår alla framställningar, som gjorts omförbättringar? Icke kan
detta bidraga att befrämja frågans lösning, utan det måste ju tvärt
om motverka den.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag. ''

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Skärhus, CoTlander,
Johansson i Esset, Oumcelius, Andersson i Hasselbol, Nilson från Lidköping,
Andersson i Baggböle och Göransson.

Herr Fosser: Ja, under den förutsättningen, att. Andra Kammarens
beslut, om det blefve bifall, till utskottets förslag, finge tolkas
så, att ett blifvande konstitutionsutskott icke borde taga någon vidare
hänsyn dertill, så skulle jag kunna medgifva, att herr Sven
Nilssons åsigt vore rigtig. Men är det så, att konstitutionsutskottet
skulle anse sig i någon mån, mer eller mindre, bundet af ett sådant
uttalande ifrån Andra Kammaren, så tror jag, att det vore bättre,
att icke göra något uttalande, utan lemna utskottet fria händer. Ty
den anmärkning, jag tillåtit mig uttala mot det föreliggande förslaget,
har ganska stor betydelse i synnerhet för riksdagsmannavalen
inom Norrland, der de otvifvelaktigt skulle komma att taga vida
längre tid om utskottets förslag blefve lag än hvad nu är fallet?

Herr Andersson i Nöbbelöf: I likhet med de öfriga reservanterna,
hvilka i sina reservationer icke sagt sig hysa samma uppfattning
af frågan, som den ärade talare, som sist hade ordet, tror jag
icke, att ett sådant förslag, som det konstitutionsutskottet nu framlagt,
skulle i någon nämnvärd mån försena eller försvåra ett riksdagsmannaval.
Herr Fosser motiverade sitt yrkande om af,slag dermed,
att ett sådant stadgande, derest det blefve antaget, skulle fördröja
valen öfver allt. Jag kan dock icke fatta, att sä skulle komma
att inträffa. Herr Fosser nämnde ju sjelf, att endast undantagsvis
kommunalstämmo-ordförande underlåta att i behörig tid inskicka valprotokollen.
I så fäll måste det väl också endast kunna vara i undantagsfall,
som domhafvandena skulle få behöfva göra erinringar och
derigenom valen blifva försenade. Ty så snart valprotokollen eljes
inkomma, verkställes sammanräkningen; och endast för den händelse,
att något uteblifvit, kommer domhafvandens rätt att infordra protokollet
att tillämpas. Der är således endast i detta fall, något dröjsmål
kommer att ega rum.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Björkman.

23 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Herr Fosser: Jag skall bedja att mot den siste ärade talaren Angående

fä anmärka, att lian alldeles missuppfattat förslaget, De föreslagna**"^»™*"
nya bestämmelserna skulle komma att tillämpas vid alla val i hela ordningen.
riket, och icke allenast i det fallet, att ett valprotokoll uteblifvit. (Forts>)
Vore det så, att den nu föreslagna ändringen endast i det fallet
skulle tillämpas, då protokoll uteblifvit, så hade den siste talaren
rätt, men så är det icke, utan de föreslagna ändringarna skulle tilllämpas
såsom jag redan sagt vid alla val i riket, äfven sådana, vid
hvilka ingen anledning till anmärkning förefinnes, och det är deraf
mina betänkligheter härröra.

Den siste talaren yttrade, att valen genom den föreslagna ändringen
icke skulle komma att förlängas. Ja, det är detta, som jag
tror kommer att blifva följden. Enligt nu gällande riksdagsordning
skall domhafvande!!, när omedelbart val hålles, utsätta törst en dag,
när de förberedande valen skola ske inom kommunerna, samt derpå
en dag. då rösterna sammanräknas och valet afslutas. Enligt det
nu föreliggande förslaget skulle en tredje dag utsättas, nemligen en
dag, inom hvilken protokollen öfver valen i de särskilda kommunerna
ovilkorligen skulle vara till domhafvanden insända. Detta är
det nya i förslaget, och det är den omständigheten, som gör, att valen
ovilkorligen komme att förlängas. Detta kan icke bestridas och
framgår också alldeles tydligt åt den vid betänkandet åt utskottets
ordförande fogade reservationen.

Herr Månsson: Majoriteten inom konstitutionsutskottet har an sett,

att det här vid lag föreligger ett verkligt behof af ändring i
grundlagen. Det kan nemligen icke förnekas, att det är ett missförhållande,
att i en kommun, der de väljande iakttagit alla grundlagsföreskrifter,
afgifvit rigtiga röster och röstat på valbara personer, det
oaktadt alla kommunens röster skola blifva annullerade, derigenom
att kommunalordföranden behagar skrinlägga protokollet och icke
ingifva det till valförrättaren. Detta är onekligen eu brist i vår
grundlag, som borde på något sätt rättas. Många förslag till rättelse
hafva äfven frarnstälts i konstitutionsutskottet, men de andra förslagen
hafva icke lyckats tillvinna sig majoritet. Det sättet att söka
vinna rättelse genom åsättande af böter för kommunalordförande, som
försummar att insända valprotokoll, har man ansett farligt derför, att
kommunalordförandeposten är ett förtroendeuppdrag^ och ett uppdrag,
som ofta pålägges personer mot deras vilja, och pålägges personer,
som hafva svårt att fullgöra uppdraget, och att det derför enligt
mångas mening skulle vara hårdt att lägga dem under strafflagens
bestämmelser. Och vill man icke vara med om detta, så måsteman
tänka upp ett annat sätt, och då har det i synnerhet varit tvenne
förslag, som varit på tal, det ena detta, som kommit,_ fram, och det
andra, att det skulle utsättas ny dag för sammanräkningen. Nu veta
vi, att då valförrättaren utfärdar kungörelse för riksdagsmannaval,
så utfäster han, hvilken dag valet skall ega rum, och hvilken dag
sammanräkningen skall ske. Det andra förslaget, pa hvilket den näst
föregående talaren hållit, det är att om icke alla valprotokoll vore
inlemnade, ny dag för sammanräkningen skulle utsättas, till hvilken

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående de felande protokollen skulle infordras. Vi trodde emellertid inom
% Wfoidaos- t8k.ottet> att 1 sådant inträffade valet skulle utsträckas be ordningen.

tydligt längre, än om man går till väga på det sätt, som åt utskottet
(Forts.) ar föreslaget. Ty om det utsattes ny dag för valets afslutande, så
skall kungörelse derom uppläsas i kyrkorna, och äro afstånden
långa, så kan det hända att det dröjer lång tid, innan kungörelsen
blir uppläst.

Man har inom utskottet trott, att saken skulle på det sätt kunna
ordnas, att valförrättaren skulle vid första kungörelsen säga: den
dagen skall valet hållas, den dagen skola valprotokollen vara inlemnade,
och den dagen verkställes sammanräkningen. Man har då trott,
att endast 6 å 8 dagars längre tid för valet skulle vara erforderlig,
för att valförrättaren, om icke alla valprotokoll äro inkomna, skall
på ett eller annat sätt kunna anmoda vederbörande kommunalordförande
att till honom insända protokollet. Hela förändringen är
sålunda, att valet skulle fördröjas 5 å 6 eller högst 8 dagar, och det
är alldeles säkert, att hvilket förslag man än framlägger -— såframt
man icke vill sätta kommunalordförandena under strafflagen — så
måste det medföra vida större olägenheter i detta afseende, än det
förslag utskottet tramstält. I regeln utsätter nu valförrättaren så lång
tid mellan valet och sammanräkningen, att man mycket väl kan indela
den i två afdelningar, så att man får en valdag, eu dag, då
protokollen böra vara inlemnade, samt slutligen en dag för valets af
slutande och sammanräkning af rösterna.

Det vore nu önskligt, att kammaren ville uttala sig icke endast för
att man skall göra någonting för att icke hela kommuner skola förlora
sin rösträtt genom kommunalordförandes försumlighet, utan äfven
om det sätt, hvarpå kammaren anser frågan böra lösas, om man
skall sätta kommunalordförande under strafflagen, eller utsätta ny
sammanräkningsdag eller söka afhjelpa missförhållandena på sätt utskottet
föreslagit. Jag har trott utskottets förslag vara det enklaste
och bästa, och under sådana förhållanden yrkar jag bifall till detsamma.

Herrar Sjöberg, Larsson i Fole och Svenson i Bossgården instämde
i detta yttrande.

Herr Herslow: Jag skulle helt enkelt kunna inskränka mig till att
instämma med den siste ärade talaren, hvilken besvarade herr Fossers
yttrande, att ett antagande af utskottets förslag skulle så betydligt
förlänga den tid, som förflyter mellan valhandlingen och sammanräkningen
af rösterna. Jag ber emellertid att få tillägga att, så vidt
jag kan. tätta med de täta postkommunikationer, som vi nu hafva,
en ändring i denna rigtning nästan ingenstädes skulle föranleda till
mer än högst 8 dagars förlängning af tiden, och att i hela Skåne
och större delen af södra Sverige, det sannolikt icke komme att
med en enda dag förlänga den tid, som redan nu vanligen förflyter
mellan valets båda ändpunkter. I de norra orterna, i synnerhet de
allra nordligaste, blir förhållandet naturligtvis något annat. Men
jag tror ej, att det ens der skall medföra någon skada, eftersom

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

domhafvande]} ju redan från början har klart för sig, att valet måste Angående
börjas något tidigare, för att få plats för den längre lönetiden, till 18

att den sista terminen icke inträffar så sent, att den valde ej hinner ordningen.
att träffa sina arrangement för afresa]]. (Forts.)

Af alla de förslag, som äro framlagda och kunna framläggas för
att förekomma en olägenhet, som på mer än ett ställe obestridligen
förefinnes, synes mig detta vara det lindrigaste och beqvämaste, och
då jag helst vill vara med om de lindriga åtgärderna, tills man ser,
om strängare behöfvas, ber jag att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr G. Berg: Jag har begärt ordet egentligen och hufvudsakligen
derför, att behofvet af den nu föreslagna lagförändringen
blifvit bestrida Ett sådant bestridande har förekommit här i dag,
och ett sådant förekommer äfven i den reservation, hvarmed konstitutionsutskottets
ordförande låtit detta betänkande åtföljas. Rån
säger der, att det mycket sällan händer, att ordförande i kommunalstämma
helt och hållet underlåter att insända valprotokoll. Jag ber,
att med den visserligen icke så stora erfarenhet jag bär dock få
konstatera, att sådant icke så sällan händer. Jag har sett ganska
många val, der sådant händt, och vid det sista val, jag såsom domhafvande
förrättade, saknades valprotokoll från två särskilda kommuner.
Jag tror derför, att behofvet icke kan med fog bestridas.

Hvad nu det föreliggande förslaget beträffar, så kan jag icke
anse, att det på något lyckligt sätt har löst frågan, enär detta förslag,
om det blefve antaget, ovilkorligen kornrne att, som redan
blifvit påpekadt, fördröja afslutandet af valen. Jag skulle för min
del helst önska frågan på det sättet löst, att domhafvanden i hvarje
kungörelse om ett riksdagsmannaval bestämde dagen för rösternas
sammanräkning och valets afsilande, men att, om å den sålunda
bestämda dagen det befinnes, att icke alla valprotokoll inkommit,
valförrättaren skulle bestämma ny dag för valets afsilande och under
tiden låta infordra det felande protokollet. Ett sådant tillvägagående
skulle enligt min uppfattning vara mera ändamålsenligt, i det då
icke alla val blefve uppskjutna och fördröjda, utan endast de val,
der behofvet påkallade en åtgärd sådan som den föreslagna. Det
har blifvit antydt, att en förändring'' i denna rigtning skulle komma
att medföra mycket långt uppskof, enär kungörelsen om den nya dagen
för valets afsilande skulle behöfva utfärdas till valkretsens samtliga
församlingar. Behofvet af en sådan kan jag icke inse. Valförrättningens
afsilande är en offentlig handling, som domhafvanden företager
å bestämdt utsatt dag och visst bestämdt ställe. Hvar och en,
som intresserar sig för denna handling, har tillfälle att der infinna
sig och få veta utgången af valet. Om något skäl föreligger, som
påkallar ett ytterligare uppskof, så tillkännagifver domhafvanden vid
detta tillfälle, att uppskofvet vidtages, och hvilken dag, som den
slutliga behandlingen af ärendet kommer att företagas. Och för
hvarje annan intresserad, som icke vid detta tillfälle varit tillstädes,
står det ju alltid Öppet att hos domhafvanden få kännedom om
dagen för valets afslutande. Jag är fullkomligt med om den upp -

N:o 43.

2fl

Angående
tillägg till j
§ riksdags
ordningen.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

fattningen, att all möjlig skyndsamhet vid afslutandet af dessa val
?bör iakttagas, och genom det förslag, jag tagit mig friheten framställa,
kan ju alltid uppskofvet afpassas efter deri längre eller kortare
tidsutdrägt, som för ändamålet erfordras. Mer än ett uppskof för
detta ändamål bör dock icke ifrågakomma.

Herr talman, för min del yrkar jag utslag å förslaget i dess nu
föreliggande form.

Ilerr Widström: Om man kunde utfinna ett universalmedel för
att förekomma alla de svårigheter, som hafva sin grund i försummelse
af den ena eller andra myndigheten vid riksdagsmannaval, så
vore detta utan tvifvel mycket önskligt och lyckligt; men hittills har
jag icke hört något förslag, med anspråk på att kunna, afhjelpa alla
möjliga olägenheter, framläggas, och det lär väl dröja länge nog,
innan vi få ett sådant förslag. Men i afbidan härå höra vi väl dock
söka att åstadkomma något till afhjelpande af de brister, som här
blifvit anmärkta. Under diskussionen vid förra riksdagen anmärktes,
att konstitutionsutskottet icke uträttat något i den vägen. Men det
betänkande, som här föreligger, torde väl bära vittne om att utskottet
nu åtminstone velat göra något för frågans lösning.

1 den vid utskottets betänkande fogade reservationen har ifrågasatts
att ålägga kommunalstämmans ordförande ansvar för sådant fel,
hvarom hår är fråga, eller försummelse att insända valprotokoll, men
någon motion är ju icke nu väckt om sådan förändring; och jag tror
att ett lagstadgande i sådant syfte skulle möta stora svårigheter. Ett
annat sätt att gå till väga, hvilket den siste talaren föreslagit och
som äfven förordats af en bland utskottets medlemmar, skulle vara,
att endast i de fall, att valprotokoll uteblefve ä den för sammanräkningen
bestämda dag, utsätta ny dag för valets afslutande.. Det är
ju onekligt, att en sådan bestämmelse icke skulle hafva någon inverkan
på valförrättningen å landsbygden i sin helhet, utan .endast
för de fäll, då försummelse af ifrågavarande art befunnits hafva egt
rum; men det korrektiv, som sålunda föreslås, är a andra sidan ai
den beskaffenhet, att, såsom jag föreställer mig och utskottets majoritet
äfven funnit, detsamma skulle komma att medföra ännu större olägenheter,
än det, som utskottet föreslagit. Den siste ärade talaren framstälde
saken så, att det icke skulle behöfvas ny kungörelse för att i
förekommande fall utsätta en annan dag än den redan bestämda
för afslutande af valet. Deri kan jag icke vara af samma mening.
Det är för herrarne bekant, att sjelfva valet anses vara tullbordadt,
då sammanräkningen verkstälts af domhafvanden. Det är denna
handling, som kallas förrättningens afslutande, och derifrån räknas
besvärstiden för alla, som vilja öfverklaga valet. Det är gifvet, att
för att kunna klaga måste också finnas en fatalietid, hvilken bör
vara bekant för hvarje medlem inom hela valkretsen, så att det må
beredas tillfälle för hvem som helst att öfverklaga valet, om han det
vill. Men ett sådant tillkännagifvande af domhafvanden å hans embetslokal,
som här blifvit ifrågasatt, och hvilket komme endast till
de personers kännedom, som å den från början utsatta (lagen infunnit
sig inför domhafvanden, kan icke anses vara i det fallet till -

X:o 43.

Onsdagen den 1 Maj,

fyllestgörande, utan dagen, från hvilken den nya fatalietiden komme Angående,
att löpa i fråga om riksdagsmannavalets Överklagande, måste enligt/"/06
min mening vara tillkännagifven i valkretsens samtliga kommuner %r:ininqen.
på samma sätt som för sjelfva valet. _ (Forts.)

Då sålunda det antagande, hvarpå samme talare grundade sitt
förslag, enligt min tanke helt och hållet bortfaller, så står man inför
den nödvändigheten att vid hvarje så beskaffad försummelse, som
enligt talarens egen utsago lärer inträffa ganska ofta, verkställa omlysning
i kyrkorna om dagen för valets åtnjutande. De herrar, som
äro bosatta på landsbygden, veta mycket bättre än jag, hviika
svårigheter, som äro härmed förenade. Och om t. ex. vederbörande
kommunalstämmoordförande icke ändå passar på, så skall man må
hända nödgas utsätta en andra eller tredje dag och sålunda fortsätta
till dess samtliga protokollen kommit in, eller domkafvanden
efter eget godtfinnande afslutade förrättningen. Dessa olägenheter
äro verkligen väsentliga. Deremot äro de olägenheter, som man
här påstått skola vidlåda det förslag, som utskottet framställ, icke
så stora, som nian velat låta påskina. Att förslaget icke är till alla
delar tillfyllestgörande är väl möjligt, men detta har sin grund deri
att, enligt min tanke, man aldrig kan erhålla bestämmelser, som
äro fullt tillfyllestgörande för att förekomma alla de möjliga försummelser,
hvartill vederbörande kunna göra sig skyldiga. Om emellertid
utskottets förslag ändå skulle — hvilket herrarne val icke kunna
förneka — bidraga till att uppnå det mål, som man åsyftar, så är
ju detta förslag icke utan sitt värde. Man har erinrat att förslaget
skulle fördröja riksdagsmannavalens afsilande öfver hela landet,
oberoende deraf huru vida felaktigheter förekommit eller ej. Redan
förut har dock blifvit erinradt, att domhafvandena vanligen utsätter
så lång tid för valet, att denna tid mycket väl kan delas i två
perioder och att det således i sjelfva verket icke skulle behöfvas
någon förlängning af denna tid.

En talare sade, att denna förlängning skulle uppkomma egentligen
för de norrländska länen. Ja, möjligen i någon mån för de
lappländska valkretsarne, der kommunikationerna äro särdeles svåra,
men ej för öfriga delar af Norrland. Och ser man efter i riksdagsordningen,
så skall man finna, att der icke göres den ringaste skilnad
emellan lappmarksvalkretsarne och öfriga valkretsar, t. ex. i fråga
om tiden för riksdagsmannavalens Överklagande; och någon särskild
hänsyn till valkretsarne i lappmarken torde således ej behöfva tagas.

Härmed anser jag mig hafva bemött dem, som uppträdt mot
utskottets förslag, till hvilket jag för min del ber att få yrka bifall.

Herr Månsson- Då jag begärde ordet, visste jag icke att herr
Widström ämnade bemöta herr Bergs anförande i afseende ä hans
uttalande att det icke skulle behöfvas någon offentlig kungörelse förutsättande
af ny dag för verkställande af sammanräkning. Då nu
emellertid herr Widström påpekat och ådagalagt, att kungörelse derom
måste ega rum i kommunernas kyrkor på det att eu och hvar må
veta när valet är afslutadt och inom hvilken tid han eger att öfverklaga
detsamma, så och då, såsom herr Widström också visat, allt

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående detta måste föranleda mycket besvär och omgång, skall jag inskränka
§ riksdag8-^ att vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.
ordningen.

(Forts.) Herr Sundberg från Haparanda: Då bär blifvit påstått, att

med den föreslagna förändringen i vår grundlag ett val endast skulle
fördröjas med 8 dagar, så ber jag få upplysa, att i den domsaga,
som jag har äran representera, skulle detta uppskof taga en tid af 4
till 5 veckor. Skulle kommunalordföranden i Enontekis, hvars kyrkoby
ligger 39 mil från Haparanda, underlåta att inkomma med valprotokoll,
och den för rösternas sammanräkning utsatta dagen vara
dagen innan posten, som der afgår blott eu gång i veckan, afginge
till Enontekis, så hade länsmannen, till hvilken jag finge vända mig
för att få meddelandet kommunalordföranden delgifvet, mitt bref på
dagen en vecka derefter. Då emellertid posten afgått derifrån redan
föregående dag, så finge lian vänta hela den påföljande veckan med
insändandet af valprotokollet. Nu är postgången så beskaffad, att
posten från Enontekis inträffar i Pajala två timmar innan den går
ned till Haparanda. Kommer den inom dessa två timmar, så kunde
kommunalordförandens bref verkligen hinna till Haparanda på 23:dje
dagen sedan min skrifvelse till honom affärdades. Men om posten
från Enontekis ankommer till Pajala mer än två timmar för sent,
hvilket är det vanliga, blir den derigenom försenad ytterligare en
vecka. Man skulle alltså i de flesta fäll få vänta på svar en hel
månad, detta under förutsättning, att kommunalordföranden genast
anträffades af länsmannen för delgifvande af brefvet.

Jag har endast velat lemna kammaren denna upplysning och
dermed visa, att vida längre tid än 8 dagar komme inom den nämnda
domsagan att åtgå för att införskaffa felande valprotokoll, och att följaktligen
valets afslutande skulle fördröjas långt utöfver den tid man
här antagit.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan propositioner
gifvits i enlighet med de meningar, som förekommit, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

Herr talmannen lät uppläsa följande från kong!, justitiedepartementet
till kammaren nu ankomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för
kongl. justitiedepartementet den 1 maj 1889.

Litteratören Sven Adolf Hedin hade aflemnat fullmagt, utvisande, att
han vid riksdagsmannaval, som den 26 nästlidne april förrättats i Stockholms
stad, blifvit utsedd till ledamot al''Riksdagens Andra Kammare
för tiden till den 1 januari 1891; och sedan berörda fullmagt befunnits
vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att dessa
mot fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll

29 N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

ÖfVer hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren
hvarjemte full magt en skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas
Hedin tillhanda.

In fidem
Georg Carlson.

Jemte det protokollet lades till handlingarne, beslöt kammaren
att den aflemnade fullmagten skulle till herr Hedin återställas.

§ 7.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets utlåtanden: .

... n:0 '' anledning af Kong!. Maj.-ts proposition angående för nöjd

pension vid afskedstagande för distriktchefen i sydöstra tulldistriktet
F. Nisbeth; och

n:o 59 i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående pension
för lektorn vid skogsinstitutet August Emil Algot Holmgrens
enka, Charlotte Eleonora Holmgren, född Öhman.

§ 8.

Härefter iöretogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 10, angående tullbevillningen.

Pimsten 1.

Bifölls.

I punkten 2 hemstälde utskottet:

att rubriken »blommor» i tulltaxan måtte erhålla följande lydelse
i

llommor:

naturliga, afskin na, äfvensom qvistar och blad, friska eller torkade
ej specificerade och ej hänförliga till apoteksvaror:
till prydnad användbara, lösa eller sammanbundna:

blommor. .................,........................ 1 kilogram 3 kronor

qvistar och blad ...................................... 1 kilogram 50 öre

andra slag ..................................................... f •

konstgjorda — —• — — — — _ _ _ H''jllllllll''ll"l__

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Dieden; Det händer stundom, att när i utlandet afiidne
svenskars lik återföras till fosterlandet, kistan är betäckt af blommor

Angående
tullen å
blommor.

N:0 48. 30 Onsdagen den 1 Maj.

Angående, och kransar. Tulltjenstemannen eger ingen rätt att låta dessa gå
tullen å tullfria, eller eus att taga en ungefärlig afgift derför, utan han måste
blommor. fr£n [. jspu, lösrycka dessa blommor och kransar och väga dem samt
(Forts.) derefter bestämma tullafgiften. Då sådant är i högsta grad för känslan
upprörande, skulle jag önska, att under rubriken »andra slag,
fria» äfven upptoges dessa blommor och kransar på likkistor, men
då jag icke anser mig berättigad att härom framställa förslag, ber
jag att få för detta ändamål yrka återremiss.

Herr Lönegren: Jag tror icke att en sådan bestämmelse, som den
af herr Dieden föreslagna, bör i tulltaxan intagas, och tag tror ej heller
att den är behöflig. För min del anser jag att eu tulltjensteman
illa uppfyller sin pligt, om han — såsom den föregående talaren
uppgå! hafva nyligen passerat — rycker kransar och buketter åt
en från utlandet inkommande likkista för att tullbehandla dem. Detta
är min enskilda mening i denna sak.

För öfrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt. Jag anser det både klokt och billigt; billigt derför, att tullsatsen
på afskurna qvistar och blad hittills vant orimligt hög, uppgående
till flere gånger varans värde; klokt derför, att orimligt höga
tullsatser lätt leda till kringgående af lagen — såsom i fråga om
qvistar och blad redan inträffat — hvithet tulltjenstemannen ej kunna
förekomma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Dieden: Efter detta uttalande af tullverkets förnämste
man, skall jag taga mitt förslag tillbaka.

Jag är emellertid glad öfver att genom mitt yrkande hafva
framkallat detta uttalande, hvithet naturligtvis kommer att lända tulltjenstemännen
i hela landet till efterrättelse.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—6.

Bitöllos.

Angående
tillien å
fernissa
m. m.

Punkten 7.

I denna punkt hemstälde utskottet:

att rubriken »fernissa» i tulltaxan måtte erhålla följande föräuprade
lydelse:

Fernissa:

sprit- ................................................ 1 kilogram 1 krona 20 öre,

andra slag"....................................... 1 kilogram — 30 öre.

Anm. För spritfernissa, som inkommer i kärl innehållande mer än
20 kilogram, och i hvilken spriten före tullbehandlingen denatuerats,
på sätt derom särskildt föreskrifvet är, utgår tullen med endast
40 öre för 1 kilogram.

N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj,

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Styf fe: Då utskottet under rubriken »färger» föreslagit,
att s. k. bottenfärg, som innehåller sprit, skall tullbehandlas såsom
spritfernissa, tager jag mig friheten hemställa, att dessa båda punkter,
den sjunde och den tionde, om »fernissa» och »färger», måtte få på
en gång behandlas.

Till den af herr Styffe sålunda gjorda hemställan lemnade kammaren
sitt bifall; och lät herr talmannen nu uppläsa punkten 10, deri
utskottet heinstälde:

att tullen för målarefärger, beredda med olja, måtte från sitt
nuvarande belopp, 5 öre pr kilogram, höjas till 15 öre för eu kilogram,
och att under denna rubrik måtte intagas en anmärkning, så
lydande:

Som målarefärger, beredda med olja, tullbehandlas äfven s. k.
bottenfärger till bestrykning af jernfartygs bottnar. Innehåller sådan
färg sprit och inkommer den i kärl, innehållande mer än 20 kilogram,
må den före •tullbehandlingen denatureras, på sätt särskild! är
stadgadt. Sker ej denaturering, tullbehandlas sådan bottenfärg som
spritfernissa.

Härefter lemnades ordet å nyo till herr Styffe, som nu yttrade:
Då jag såsom ledamot i tullkomitén afgifvit en reservation emot
komiténs redaktion af rubriken »fernissa», ber jag att nu fä yttra
några ord derom.

Utskottet har, likasom tullkomiténs flertal, under rubriken »färger
ochfärgning sämnen * upptagit så kallade »bottenfärger», Indika i allmänhet
bestå af en fernissa, blandad med någon jordfärg. Uttrycket »bottenfärg»
är likväl alldeles för obestämdt, för att läggas till grund för
tullbehandling. Det angifver val ändamålet, men icke varans beskaffenhet,
och det är dock denna, som vid tull behandlingen uteslutande
bör vara bestämmande. Nu finnas, till bestrykande af jernfartygs
bottnar, färgblandningar, som bestå af »jordfärger», tjära, nafta,
talg m. fl. ämnen, som för närvarande alla äro tullfria. Sådana färgblandningar
böra väl ock fortfarande vara fria från tull, helst vår
tulltaxa innehåller en rubrik för färger, »andra slag, ej specificerade,
oberedda eller beredda», som äi^> tullfria. Det händer också, att
jernfartyg strykas med 2 å 3 olika färgblandningar, den ena efter
den andra, och då uppgifves, att till sista strykningen någon gång
användes en antiseptisk fernissa, som icke är försatt med någon
färg. Om eu sådan vara inkommer, så bör den enligt min åsigt tullbehandlas
såsom fernissa; men den kan inkomma under samma utländska
namn, som »bottenfärger» ofta hafva (»Antifowling»), och saken
kan då blifva föremål för tvist. Vidare vill jag anmärka, att målarefärger,
beredda med fernissa, efter utskottets förslag, likasom förhållandet
nu är, skola förtullas såsom fernissa, Sådant är likväl
förenadt med stora praktiska olägenheter, ty tulltjenstemännen nödgas
då ofta låta undersöka, huru vida inkommande målarefärger innehålla

Angående
tullen å
fernissa
m. m.
(Forts.)

N:o 43.

Angående
tullen å
fernissa
m. m.
(Forts.)

32 Onsdagen den 1 Maj.

harz, för att afgöra, om de kunna innehålla någon fernissa och
följaktligen böra såsom fernissa tullbehandlas. Likaså synes det
vara olämpligt, att målarefärger, som äro beredda med kokad linolja,
skola beläggas med samma tull som fernissor.

Jag har derför ansett lämpligare, att målarefärger, beredda med
icke spritaktig fernissa, tullbehandlas såsom målarefärger beredda
med olja.

I öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anfördt har jag uppstält
följande förslag till redaktion af rubriken fernissa:

Fernissa:

sprithaltig .......................................... 1 kilogram 1 krona 20 öre

andra slag.......................................... 1 kilogram — 30 öre

Anm. 1. Inkommer sprithaltig fernissa på kärl, innehållande minst
20 kilogram, må den, om egaren så önskar, få på hans bekostnad
denatureras, på sätt derom är eller kan varda föreskrifvet,
samt derefter utbekommas emot en tull af 40 öre per
kilogram; men om sålunda inkommande sprithaltig fernissa är
blandad med färgämnen af den beskaffenhet och i den mängd,
att blandningen kan såsom målarefärg begagnas, må denna,
efter skedd denaturering, endast draga en tull af 15 öre per
kilogram. Inkommer sådan färgblandning på kärl, som innehålla
mindre än 20 kilogram, eller sker ej denaturering, tullbehandlas
den såsom oblandad sprithaltig fernissa.

Anm. 2- Målarefärger, beredda med icke sprithaltig fernissa, tullbehandlas
såsom »målarefärger, beredda med olja.»

Under rubriken »färger och färgning sämnen» vill jag icke göra
någon annan förändring, än att tullsatsen höjes för målarefärger, beredda
med olja, från 5 till 15 öre per kilogram, på sätt utskottet
föreslagit. Tulikomitén hade för dessa färger föreslagit en tullsats af
blott 10 öre, och mig synes denna vara tillräcklig; men jag vill ej nu
yrka någon förändring af utskottets förslag i detta hänseende, helst
jag anser tullsatsens storlek i förevarande fall vara af jemförelsevis
mindre vigt. Såsom kammaren behagade finna, skiljer sig mitt nu
afgifna förslag från utskottets äfven deri, att alla färger, beredda med
fernissa, enligt mitt förslag tullbéhandlas lika, utan afseende å ändamålet,
hvartill de användas. De Kimma ju begagnas för många andra
ändamål än till bestrykning af fartygsbottnar, såsom till åtskilliga
jernartiklar, som ständigt äro i vatten, eller omvexlande äro utsatta
för vatten och luft, såsom vattenhjul, jernbroar, maskiner m. m., och
det finnes väl intet skäl, hvarför färgblandningar till dessa ändamål
skola beläggas med högre tull än till jernfartyg, helst alla maskiner
äro tullfria, hvilken jernfartyg icke äro. Jag tror derför mitt förslag
hafva företräde framför utskottets och ber att tå yrka bifall till detsamma.

Herr Jonsson i Hot’ anförde: Då utskottet föreslagit en höjning
från 5 till 15 öre för målarefärger, utan att utskottet anfört något

N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

skal till en sådan förhöjning, vore det intressant att höra hvad som
föranledt denna höjning. Det synes mig, att 10 öre vore en fullt
tillräcklig tullsats för skyddande af den inhemska tillverkningen af
denna vara. Man köper densamma för 50 till 60 öre per kilogram,
och en tullsats af 10 öre måtte väl då vara fullt tillräcklig. Jag
anhåller alltså att denna tullsats bestämmes till 10 öre per kilogram.

Herr E. 6. Boström: Det var för mig svårt att höra herr Styffes
framställning, men, så vidt jag rätt uppfattade honom, anmärkte han,
att det blefve svårt att utröna, hvad som menades med bottenfärger.
Han sade, att de kunde användas både till målning af fartygsbottnar
och annat. Det kan väl hända, att det göres försök att införa under
denna rubrik äfven andra färger, men det är ju vederbörandes sak
att söka hindra sådan oloflig införsel. I tullkomitén är eu mycket
förfaren tulltjensteman ledamot och han likasom äfven generaltulldirektören
sjelf hafva varit ense derom, att det icke vore svårt att se
på en färg, om den vore afsedd att användas såsom bottenfärg eller
icke. Det hade under den omnämnde tjenstemannens tjenstgöring — och
han hade varit anstäld å de största importorter — händt endast en
gång att det kommit in en färg, hvarom man kunde tveka, om den
vore att anse såsom bottenfärg eller ej.

Enligt herr Styffes förslag skulle målarefärger, beredda med
fernissa, om de innehölle så mycket färg, att de kunde användas som
täckfärger, draga denna tull. Men herr Styffes förslag är icke heller
så lätt att tillämpa, då ju äfven detta förutsätter en pröfning af tulltjenstemännen.

Herr Olof Jonsson i Hof frågade, hvarför man skulle höja tullen
på målarefärger från 5 till 15 öre. Detta kommer sig deraf, att de
beredda färgerna — i allmänhet beredas färger med kokt linolja,
hvilken tullbehandlas som fernissa — skulle enligt förslaget draga
en tull af 30 öre, hvaremot vissa torra färger draga eu tull af 5 öre,
och man har ansett sig komma till en medelsiffra emellan dessa båda
siffror genom att bestämma tullen för målarefärger, beredda med olja,
till 15 öre. För öfrigt ber jag få meddela, att dessa frågor om tullen
på färger och färgämnen varit föremål för ytterst sorgfälliga undersökningar
inom tullkomitén. Herr Styffe sökte der drifva samma
åsigt som nu, men han lyckades icke få någon med sig. Tullkomiténs
förslag i denna del har också blifvit lemnadt utan anmärkning af
så väl tullstyrelsen som kommerskollegium. Hvarför man sökt föra
in dessa bottenfärger under rubriken målarefärger har varit derför,
att eljest skulle dessa färger, som användas för fartyg, tullbehandlas
såsom fernissa och draga en tull af 30 öre, då de icke innehölle
sprit, och då de innehölle sprit af 1 krona 20 öre eller eventuel 40
öre. Då för dessa färger hittills fått betalas i tull 25 öre, så innebär
i sj elfva verket förslaget en tullnedsättning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Jonsson i Hof: Jag har nu hört, att förutsättningen,
hvarför dessa färger skulle draga en tull af 15 öre, vore den, att de
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 43. 3

Angående
tullen å
fernissa
rn. m.
(Ports.)

Nso 43* 34

Angående
tullen å
fernissa
m. m.
(Forts.)

Angående
tull å fisk.

Onsdagen den 1 Maj.

i allmänhet bereddes med kokt linolja. Jag tror detta vara ett misstag,
tv dessa färger beredas i allmänhet icke af kokt utan af okokt
linolja". Det är först i det fall att färgen skall direkt användas, som
de beredas af kokt linolja, och denna tullsats skulle då komma att
rigtas emot användning i större skala af dessa färger. Jag tror derför
att en tullsats af 10 öre vore lämpligare än 15 öre.

Herr Lönegren: Så vidt jag kan finna, är det ej stor skilnad
emellan utskottets och herr Styffes förslag; de syfta åt samma mål
och hafva samma tullsatser; det är endast i redaktionen som de äro
skiljaktiga. Herr Styffes förslag synes mig emellertid hafva företräde
framför utskottets derutinnan, att det är mer omfattande och i fråga
om de s. k. bottenfärgerna ej inskränker användningen till bestickning
af bottnar å jernfartyg, utan äfven medgifver dessa färgers användande
för träfartyg och andra ändamål och sålunda förekommer
osäkerhet, tvister och olika behandling vid dessa varors förtullning.
Jag har för min del icke något emot, att herr Styffes förslag antages,
men skulle i så fall önska att anm. 2 angående målarefärger, beredda
med icke sprithaltig fernissa, flyttades från taxerubriken
fernissa till färger, eller ock att den intoges under båda dessa
rubriker.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Herr talmannen
upptog till en början till proposition hvartdera af de olika yrkanden
som förekommit i fråga om utskottets hemställan i punkten 7, dervid
samma hemställan bifölls. Efder det vidare propositioner gifvits i
enlighet med de meningar, som förekommit beträffande den i punkten
10 gjorda hemställan, blef jemväl denna utskottets hemställan af
kammaren bifallen.

Härefter föredrogs punkten 8, deri utskottet hemstälde, att rubriken
»Fisk», i tulltaxan måtte erhålla följande förändrade lydelse:

	Qvantitet
	för tull-	Tullsats.
	beräkningen.
Fisk:		Kr.	;ö.
saltad, inlagd eller rökt:
anjovis, sardeller och thonfisk ............	1 kilogram	—	20
lax ........................................................	1 kilogram	—	10
sill och strömming ..............................	1 kilogram	—	2
Anm För kärfens vigt medgifves ej afdrag.
alla andra slag..........................................	-—-	fria.

I fråga härom yttrade:

Herr Ljungman: Förra året, då frågan om tull på fisk här var
före, framstälde jag vissa anmärkningar deremot och bland annat

35 Nso 43.

Onsdagen den 1 Maj

den, att det vore oklokt att så formulera tullsatsen för saltad sill,
som här föreslagits, och jag her att nu få upprepa detsamma. Förhållandet
är nemligen, att de träkärl, hvari fisken inlägges, böra
tillverkas af tjockare och tyngre staf, emedan fisken sålunda bättre
förvaras.

Bestämmes det nu, att intet afdrag får ske för sjelfva kärlet, så
är det klart, att ifrågavarande näringsidkare skola frestas att til!
skada för handteringen använda tunnare och lättare staf. Å ena
sidan kommer man sålunda att tvingas att göra dåliga kärl, och å
andra sidan krafvel- näringen goda sådana. Nu säger man, att denna
rubrik gäller utlandets och icke vår sill; men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att om exempelvis vår regering vilie söka utverka
några förmåner för vår sillexport med hänsyn till liknande bestämmelser
i främmande land, skulle den mötas med det svar, att vi
sjelfva hafva dessa bestämmelser. Det vore icke lätt att hos Ryssland
yrka afdrag för kärlens vigt, om vi i vår egen tulltaxa hade
den nu föreslagna bestämmelsen, att för kärlens vigt ej medgåfves afdrag.
Mig synes bäst, om man stälde så till, att sillen liksom i
Tyskland förtullades per tunna, eller också att afdrag skedde för
vigten af kärlet för den sill, som packats i hel- eller halftunnor.

Jag tror emellertid, att hela denna tull är förkastlig så til! vida,
att man icke vinner hvad man dermed åsyftar. Meningen skulle
väl vara att åstadkomma högre betalning för den strömming, som
fiskas i Roslagen och vid Gestriklands kust. Nu är emellertid förhållandet,
att under senaste åren priset å saltad sill sjunkit i hela
verlden så mycket, att värdet å sillfångsten endast för det skotska
sillfisketundertiden från år 1884 till år 1887 minskats med 191/,, millioner
kronor. Detta'' beror likväl på förhållanden, som vi icke kunna afhjelpa
genom någon tullsats.

Så länge norsk sill får hit införas tullfritt, och våra bohuslänska
fiskare sälja sill för så ytterst billigt pris, finnes icke den ringaste
utsigt för att genom åsättande af en tullsats, som endast träffar en
obetydlig qvantitet finsk eller holländsk sill, kunna höja priset för
den egna varan. Det kommer nog att blifva alldeles det samma som
hittills.

Hvad man åsyftar vinner man sålunda icke, utan man endast
vilseleder allmänheten, som tror, att man gör fiskerinäringen eu
tjenst genom att åsätta en tull, som icke gagnar fiskarena. Skola
dessa gynnas, måste man vidtaga andra mer verksamma åtgärder.

Jag yrkar på grund häraf afslag på utskottets förslag.

Herr Collander: Jag skall också be att få yrka afslag på denna
punkt. Jag vet icke hvarför man ständigt skall söka fördyra lifsmedlen
för de mindre bemedlade klasserna. Man säger, att hvad
spanmålen beträffar, är det svenska jorden, som krafvel- det, ty den
måste skyddas. Här kan icke samma skäl anföras, ty här är det
fråga om en näring, som endast i obetydligaste mån skulle hafva
nytta åt denna tull. Fisket på vestkusten får ingen fördel deraf.
Då så är förhållandet, och befolkningen behöfver få billig föda, är
det alldeles onödigt att antaga denna tullsats. Den bär icke något

Angående
tull ä fisk.
(Forts.)

N:o 43. 36 Onsdagen den 1 Maj.

Angående praktiskt gagn, så vidt jag ser, ty strömming står i allmänhet i
tull a fisk. höpTe pris än sill, och der ha de, som fiska strömming, sin största
(Forts.) konkurrent.

Jag yrkar, som sagdt, afslag å utskottets förslag.

Herr E. G. Boström: Herr Ljungman anmärkte först att det
vore olämpligt att, om man ville hafva tull på fisk, beräkna jemväl
kärlets vigt, ty då komme man att använda så tunn och lätt staf
som möjligt för att få minsta tull, hvarigenom man på samma gång
riskerade att fisken blefve dålig. Ja, det hänger verkligen så mycket
på kärlets beskaffenhet, att om man icke bar goda kärl, blir fisken
nästan värdelös, då den såsom vi veta härsknar, och just derför förefinnes
ingen fara i detta hänseende, ty fiskarena ställa icke så till,
att de för att undgå eu utgift af några öre riskera att hela kärlets
innehåll förderfvas.

Herr Ljungman sade vidare, att det vore bättre, om vi såsom i
Tyskland bestämde en viss tull per tunna. Det finnes emellertid i
den tyska tulltaxan derjemte den bestämmelsen, att om kärlet är af
ovanlig form, skall tullen utgå efter vigt, och ofta kan man icke veta
huru »vanliga» kärl skola vara beskaffade.

Herr Ljungman var också rädd för att, om vi åsatte denna tull,
vi icke skulle kunna bereda någon afsättning för våra fiskeprodukter
i Ryssland. Detta har dock visat sig vara omöjligt under de många
år, vi hafva haft tullfrihet på fisk, och Ryssland är icke ett land,
som gerna öppnar sin marknad för andra. Han slutade med att
säga, att om man vill hjelpa i detta fall, måste man vidtaga andra
åtgärder. Jag beklagar att herr Ljungman icke antydde, i hvilken
rigtning denna hjelp annars skulle kunna lemnas. Han uppgaf, att
det skotska fisket numera lemnar ringare utbyte än förr, och förhållandet
är också att det äfven hos oss gått så ned, att inom hela
norra Roslagen — södra Roslagen handlar mest på Stockholm med
färsk fisk — och inom icke blott eu del af utan hela Gefleborgs län
fiskarena så godt som bragts till ruin i följd åt de låga prisen på
fisk. Kan man nu genom åsättande af denna tull bereda dem någon
lättnad, som de sjelfve äro öfvertygade att de derigenom skola vinna,
synes mig ått man gör en god handling. Desse fiskare hafva för
öfrigt ett sträfsam! och farligt arbete; råka de ut för storm, blifva de
ofta af med sin redskap och sina båtar. Det synes mig icke heller
lönt att nu tala om att man pålägger en tull, som drabbar den fattige
arbetaren, ty om man ser närmare till saken, skall man finna, att
fiskarena vanligen äro fattigare än de, som köpa deras fisk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Utskottet säger på sid. 13, att
fiskarebefolkningens arbete är lika mycket i behof af skydd som annat
inhemskt arbete. Ordföranden i bevillningsutskottet har dessutom tillagt,
att det är alldeles nödvändigt, att desse fattige arbetare få någon
lindring i sitt betryck. Jag tror dock, att det varit godt, om bevillningsutskottet
lemnat någon upplysning om hvilka som äro de fattigaste,
desse fiskare eller de som konsumera den strömming, som af

Onsdagen den 1 Maj.

X:o 43.

dem fiskas. År det så att dessa konsumenter äro de fattigare, synes
det mig som om man toge hjelpen på orätt ställe. Jag tror derför, att
om man verkligen vill hjelpa desse fiskare, bör det ske på annat
sätt än här föreslagits. Jag tycker man skulle kunna taga en del
af spanmålsskatten och skänka den åt fiskarena, men att ytterligare
lägga en skatt på de mindre bemedlade, för att hjelpa desse fiskare,
förefaller mig vara en oerhörd orättvisa.

Jag vill sålunda be, att de af herrar protektionister, som hafva
hjertat på rätta stället, icke måtte rösta för denna tull. Om bevillningsutskottet
föreslagit ett särskild! moment, hvari det hetat, att sarntlige
bevillningsutskottets ledamöter icke skulle få äta annat än strömming,
skulle jag'' röstat derför, men då jag är öfvertygad att ingen
af desse herrar konsumera någon strömming, så kan jag icke gä in
på den föreslagna tullen.

Jag yrkar alltså afslag på utskottets hemställan.

Herr Ljungman: Med ^anledning af herr Boströms anförande,
ber jag få nämna, att det i Tyskland, som är det förnämsta sillexporterande
land i verlden, aldrig visat sig uppstå några olägenheter
af bestämmelsen att tullen skall utgå per tunna, samt att, hvad angår
importen till Ryssland af svensk sill, denna är i stark tillväxt, trots
den höga tull, som der drabbar hvar silltunna. Då vi sålunda hafva
utsigt att kunna drifva eu stor salterinäring och export af saltad fisk,
är det af vigt att icke sjelfva slå in på en bana, som man vill undvika
beträffande egna produkter.

Herr Boström var öfvertygad om, att den föreslagna tullen skulle
hjelpa desse roslagsfiskare, men han anförde icke något bevis för
sin åsigt, och det är bevis som fordras, då man vill åsätta en sådan
tull. Denna kommer enligt mitt förmenande icke att medföra ett enda
öres höjning i priset, hvarför också talet om att man icke skall betunga
den fattige är onödigt. Priset blir detsamma, om denna tull
kommer till stånd eller icke. Det är alldeles onödigt åsätta tull, då
man icke derigenom gagnar någon, ty väl kan man göra dessa finnar,
som hit införa strömming, litet förargelse, men icke gagna vi oss sjelfve
dermed, utan tvärt om. Om herrarne se efter i bevillningsutskottets
betänkande, skola herrarne finna, huru importen af utländsk sill nedgått.
Yi behöfva blott jemföra importen från Nederländerna år 1886,
då den utgjorde 764,475 kilogram, och 1887, då den sjunkit till 45,531
kilogram. Denna import bär således minskats hastigt och är nu
ganska obetydlig, och på samma sätt kommer det troligen att gå
äfven med finska importen, ty det finnes skäl antaga, att sillsalterinäringen
i vårt land, åtminstone i Bohuslän, kommer att gå framåt
med stark tärt.

Hvad åter roslagsfisket beträffar, så tror jag icke att, så länge
norsk sill på grund af mellan rikslagen går in tullfritt, och så länge
Bohuslän producerar så mycken och billig sill, det är möjligt att
genom någon tullsats drifva upp Roslagens strömming i högre pris;
och det är väl ur den synpunkten, som man bör taga frågan. Det
kan icke vara min skyldighet att påpeka, huru roslagsfisket skall
uppbjelpas, ty det åligger den tjensteman, som kommer att få befattning

Angående
tull å fisk.
(Forts.)

N:o 43.

Agvående
tull å fisk
(Forts.)

38 Onsdagen den 1 Maj.

härmed i den jordbruksstyrelse, hvartill Riksdagen nyligen beviljat
medel: och enligt min öfvertygelse kommer äfven denna styrelse att
taga saken om hand för att söka förbättra äfven denna fiskeribefolknings
ekonomiska ställning, som kanske icke är den bästa. Jag
vidhåller derför mitt yrkande om afslag.

Herr Petersson i Runtorp: Man framhåller så ofta i denna
kammare den här välsignade tullfrågan och talar om huru jordbrukarne
stå på sina egna intressen och icke alls bekymra sig om
den fattige. Det är derför jag begärt ordet och vill ock visa mina
ord i gerning. Det kan väl ej påstås, att jordbrukarne skola ha
någon nytta af denna tull, men jag vill ändå rösta för densamma,
ty om man har skydd, så bör den ene skyddas lika väl som den
andre, alltså äfven den fattige, och det kan man väl icke säga att
dessa fiskare äro så rika, utan de behöfva nog skyddas äfven de.
Man har ju velat, att vi skulle taga bort allt skydd samt upphöra
att vara protektionister, men då vi ej kunna det, böra vi vara rättvisa
mot alla, och derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Hörnfeldt: Jag kan mycket väl fatta, att utskottet utgått
från den synpunkt, att äfven fiskerinäringen skall skyddas, men man
får icke uteslutande se saken från den sidan, utan måste också, såsom
en talare anmärkt, se på, huru vida konsumenterna hafva någon
nytta häraf. För öfrig! tycker jag, att utskottet ganska grundligt
motiverat, att en tull å fisk icke skulle kunna verka synnerligt mycket
till fiskerinäringens upphjelpande. Utskottet har nemligen åberopat
från fiskare i Roslagen och Gefleborgs län inkomna framställningar
om tull å saltad strömming, i hvilka det uppgifves: »att priset å eu
hel tunna strömming, som år 1883 utgjorde 16 å 19,5 0 kronor, år
1884 nedgick till 10 kronor och sistlidna år utgjorde allenast 7 å 9
kronor.» Angående den sista uppgiften vill jag anmärka, att den
måtte bero på misstag, ty sistlidet år stod strömmingen icke så lågt
som 7 å 9 kronor tunnan. Emellertid om strömmingen år 1883 kunnat
stå så högt i pris utan tull, så tror jag icke, att den af utskottet
nu föreslagna tullen skall kunna upphjelpa fiskerinäringen, ty det
låga priset beror derpå, att när man fiskat så mycket att det blir
öfverflöd i marknaden, så måste naturligtvis priset nedgå, och den
omständigheten om man har tull eller icke betyder ej mycket för
den fattiga fiskarebefolkningen och inverkar i sjelfva verket icke alls
på deras utkomst. Jag tror, att, då detta måste anses såsom en
nödvändighetsvara och som allmännast, åtminstone hvad strömming
beträffar, förbrukas af den fattigare befolkningen, det icke är skäl,
att Riksdagen från sin sida förordar den föreslagna tullen. Jag tror
så mycket mindre, att skäl härtill förefinnas, som vi hafva oss bekant
att Första Kammaren redan afslagit utskottets förslag i denna
del. Detta gifver åtminstone mig anledning yrka afslag å utskottets
förslag.

Herr Gummlius: Det får ju villigt medgifvas, att utskottet
principen har rätt i sitt förslag, ty sedan man satt tull på nästan

Onsdagen den 1 Maj

Nso 43.

alla förnödenheter, som brukas af de arbetande klasserna, sä att Angående
knappast något af större betydenhet återstår än de poster, som tull a fisk.
här äro i fråga, så fordrar konseqvensen, att den salta sillen och (Forts'')
strömmingen också få följa med, ty annars kunde der utveckla sig
någon skadlig vällefnad bland de mindre bemedlade, hvilket ju utskottet
och Riksdagens majoritet sökt att så mycket som möjligt
förekomma. Men jag får säga, att jag, som icke hållit mig till den
sidan förut, tycker mig kunna vara oförhindrad att yrka bibehållande
af punktens nuvarande lydelse och således utslag å utskottets
förslag.

Det är, så vidt jag kan erinra mig, första gången som jag här,
på de senare åren åtminstone, från spetsen af det ärade bevillningsutskottet
och äfven frän en annan talare, som nyss yttrat sig, hört
uttalas några bjertliga ord till arbetarnes fördel. Men då så är, får
man väl äfven, såsom en föregående talare påpekade, tänka på, hvar
de flesta arbetarne stå, som äro intresserade i denna fråga, och jag
föreställer mig då, att de som i denna fråga hafva hjerta för arbetarne
böra hålla mera med majoriteten af dem, d. v. s. på köparne,
än med minoriteten, fiskarena, ty de äro helt visst ett fåtal. Det
är rätt illa, att man icke kan hjelpa äfven dem, helst de fått sin
brödföda och öfriga lifsförnödenheter fördyrade, men att åt denna
lilla grupp votera en kompensation på mångas bekostnad, det kan
jag icke vara med om, och jag yrkar derför afslag å utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de meningar,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner så väl på
bifall till utskottets hemställan som ock på afslag derå; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes samt företogs enligt
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 8:de punkten
af dess betänkande n:o 10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 80 ja och 111 nej, hvadan kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionen.

Punkterna 9 samt 11—18.

Biföllos.

Ji:o 4a. 40

Onsdagen den 1 Maj.

Angående
höjning af
tullen på
majs.

Punkten 19.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:r 9, hade herr
Söderberg och i motion, n:r 68, inom Andra Kammaren herr N.
Jönsson i Gammals torp, med hvilken fyra af kammarens ledamöter
instämt, yrkat, att tullen k majs måtte höjas; men hemstälde utskottet
under förevarande punkt, att de i berörda motioner framstälda
yrkanden icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af denna punkt begärdes ordet af

Herr Jönsson i Gammalstorp, hvilken yttrade: Då artikeln
majs icke ingår i de fattiges lefnadsförnödenheter, då den icke är
nödvändig eller behöflig inom landet; då en förhöjning i tullen på
majs enligt min åsigt skulle leda till en minskad så väl produktion
som konsumtion af bränvin samt medverka till nykterhetens befrämjande;
då en förhöjning i tullen äfven skulle vara till stort gagn
och till stor fördel för de mindre jordbrukarne, i synnerhet i södra
Sverige, der potatisodling mest nyttjas, och till gagn icke blott för
bönderna utan äfven för jordtorparne, enär der icke finnes någon
sådan, som ej har potatis till afsalu, både jag trott att beredningsutskottet
skulle tillstyrka bifall till min motion. Så har, såsom vi
se, icke blifvit fallet, utan har utskottet afslagit motionen. Såsom
skäl för afslag anför utskottet — under erinran att majs, som förut
varit tullfri, från och med den 15 juli 1887 drog en tull af 2
kronor för 100 kilogram och efter den 14 februari 1888 drager en
tull af 2 kronor 50 öre för samma qvantitet — att importsiffrorna
utvisa, att redan den tull, som blifvit majs åsatt, medfört ett högst
betydligt nedgående af importen och åstadkommit just hvad motionärerna
åsyftat. Att förhållandet skulle vara sfi, att denna tullsats
åstadkommit just hvad jag och herr Söderberg i Första Kammaren
velat åstadkomma, vågar jag bestrida. Att majsimporten under åren
1887 och 1888 högst betydligt nedgått, tror jag icke toranledts af
tullens tillkomst, utan jag tror att det berott på de föregående årens
stora inport. Denna har återigen förorsakat en öfverproduktion af
bränvin, som gjort att bränvinspriset under år 1888 nedgått så oerhördt
som till 22 öre per kanna af 50 procent bränvin, när skatten
är fråndragen. Detta pris var åtminstone gällande i södra Sverige;
här var det kanske något högre. Detta låga pris omöjliggjorde all
import af majs. Det tyckes också framgå af majsimporten i år, att förhållandet
är sådant, att tullen icke torde vara tillräckligt hög för
att åstadkomma hvad vi önska. Det har nemligen visat sig, att
under några månader af innevarande år — de sista månaderna —
importen af majs uppgått till — jag har ej så noga uppgift på
siffran — men till minst 7,000,000 kilogram, och den skulle hafva
blifvit ännu större, om ej naturhinder kommit i vägen, så att importen
kunnat börja tidigare. Det var nemligen sådana hinder under
februari månad. Men den import, som redan egt rum, har åstadkommit
en öfverproduktion af bränvin, som beräknas till 1,500,000
kronor, och denna skulle hafva blifvit ännu större, om icke majs -

41 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

importen, som sagdt, under någon tid blifvit hindrad. Hvad tro nu Angående
herrarne att denna öfverproduktion kommer att göra för landtman- “/

nen? Jo, att på hösten priset på potatis så nedsättes, att vi, som vid um%jspa
en god skörd eljest skulle fått ganska god betalning för denna vara, (forts)
nu kanske få två kronor tunnan eller 1 krona hektolitern. Detta är
ett pris, som för landtmännen är ruinerande och långt understiger
produktionskostnaden.

Då förhållandena äro sådana och då ingen har skada af en
höjning af denna majstull, tiar jag icke kunnat förstå, hvarför utskottet
afstyrkt motionen. Utskottet säger visserligen, att en del af
den majs, som införes, användes till kreatursfoder. Ja, det kan väl
hända att en del användes dertill, men det måtte vara högst obetydligt.
Jag tror att med nu rådande låga pris på hafre det är
billigare att utfodra sina kreatur med hafre än med majs.

Utgången af denna fråga är, som sagdt, vigtig för jordbrukarn c
i södra delen af landet, och ett bifall till min motion skulle af dem
helsas med mycken glädje. På grund af hvad jag anfört vågar jag
yrka utslag å utskottets hemställan och bifall till min motion. Skulle
någon annan yrka en lägre tullsats, t. ex. den af herr Söderberg
föreslagna, så skall jag för att vinna något icke hafva något deremot,
utan i så fall förena mig i ett sådant yrkande.

Herrar Erichson i Bjersby, Larsson i Mörtlösa, Jakobson och
Fredholm instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson: Det är väl icke mycken förhoppning att
få någon ändring i det resultat, hvartill utskottet kommit, emedan,
såsom af betänkandet synes, det icke tinnes någon enda reservant
mot utskottets hemställan i denna punkt. Jag kan dock icke neka
till, att de skäl utskottet framstält för sitt afstyrkande af motionärernas
förslag äro synnerligen klena, om utskottet ens kan anses
hafva framstält några skäl alls. Jag antager, att motionärerna gått
ut från den synpunkten, att man genom att höja tullen på majs
skulle kunna minska bränvinsbränningen i landet af utländska produkter.
Då i kammaren förelåg till afgörande frågan om förbud att
tillverka bränvin af majs, försökte jag att medverka till ett beslut i
den rigtningen, så att vårt land icke skulle öfversvämmas af majs
för att användas i våra bränvinspannor. Men Andra Kammaren ville
icke lyssna till det förslag, som då förelåg.

Jag hade verkligen hoppats, att efter de upplysningar, som då
lemnades i kammaren, man från bevillningsutskottet skulle fått ett
förslag i den rigtning, som man då här åsyftade, men mitt hopp
har varit förgäfves. Jag skall nu upptaga de skäl, som utskottet
framlagt för sitt afstyrkande förslag, till granskning och hoppas kunna
visa, att dessa skäl äro synnerligen lätta, om ens några sådana förefinnas.

Utskottet säger: »Under erinran att majs, som förut varit tullfri,
från och med den 15 juli 1887 drog en tull af 2 kronor för 1QM

Nio 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående kilogram ock efter den 14 februari 1888 drager en tull af 2 kronor
höjning åt 50 öre för samma qvantitet, anmärker utskottet, att ofvanstående
WmajsPa siffror utvisa, att redan den tull, som blifvit majs åsatt, medfört ett
(Forts") högst betydligt nedgående af importen och åstadkommit just hvad
motionärerna åsyftat.» Nu upplyser utskottet här på samma sida i
betänkandet, att 1887 var importen af majs 4,564,855 kilogram, men
1888 endast 174,099 kilogram. Det skulle således icke hafva varit
bekant för det ärade bevillningsutskottet, hvilken mängd potatis som
fans i vårt land år 1888. Potatisskörden var då så riklig, att potatisen
såldes till brännerierna för 2 kronor å 2 kronor 50 öre per 9
kubikfot. Huru var det då tänkbart, att eu enda kilogram majs
skulle användas i bränvinspannorna? Det var helt enkelt omöjligt.
Det är således en alldeles origtig uppgift af bevillningsutskottet,
att det skulle varit höjandet af majstullen med 50 öre, som verkat
att majsimporten under det året gick ned till 174,099 kilogram, en
uppgift, som utskottet naturligtvis icke kan försvara.

Utskottet säger vidare: »Visserligen hafva under innevarande
år några större partier majs importerats, men af detta förhållande,
antagligen beroende på dels nuvarande ovanligt låga pris å nämnda
sädesslag, dels, och hufvudsakligast, på den nästlidna år mindre
goda potatisskörden, lärer icke kunna dragas den slutsats, att majsinförsel
skall komma att ega rum i någon afsevärd grad.»

Huru kan bevillningsutskottet säga, att majsprisen äro ovanligt
låga i år? Det är konstateradt, att vid brännerierna, åtminstone
i Skåne, majsen i år betingat ett pris af l,i<> å 1,12 — jag räknar
i lispund, som är den vanliga beräkningen och lättast begagnelig.
Men för några år sedan, innan tullen fans, såldes majsen för 75 ä
80 öre pr lispund. Det kan således icke sägas, att priset på majs
gått ned; det är icke sant. ''fy om man än drager tullen ifrån, är
priset ännu högre än det i medeltal förut varit.

Nu säger utskottet vidare: »En del af den majs som införes
torde för öfrigt användas till kreatursfoder». Att denna andel ej är
särdeles stor, bevisar bevillningsutskottet sjelf allra bäst med de
siffror det anför. År 1885 importerades 28,037,443 kilogram; år 1886
11,217,640 kilogram; år 1887 4,564,855 kilogram. Att importen var
så stor 1885 berodde naturligtvis dels på det låga priset å majs och
dels det höga pris, som fäns å potatis, så att stora qvantiteter majs
införskrefvos för bränvinsbränningen. Det blef då, såsom herrarne
veta, ett mycket stort öfverskott af majs, och detta öfverskott blef
liggande i magasinen, på många ställen ända till 1887, hvilket
gjorde att importen det året icke blef större än 4,564,855 kilogram,
då alla de gamla majsförråden togo slut, sedan en stor öfverproduktion
af bränvin, till stor del tillverkadt af majs, uppkommit, och
nedsatte bränvinspriset så lågt att något sådant under flera årtionden
icke varit dermed jemförlig!. Men år 1888 nedgick importen ända till
174,099 kilogram. Detta bevisar allra bäst, huru stora qvantiteter majs
användas till kreatursutfodring, emedan det året kunde icke ett enda
lispund majs användas i bränvinspannorna, utan hela beloppet som
importerades användes till kreatursutfodring. Således ser man att
det är en mycket obetydlig qvantitet, som dertill användes, och det

43 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

är helt naturligt under så låga pris, soni finnas å vår inhemska Angående
Spanmål. höjning af

Jag antager, att under de år, för hvilka utskottet lenmat utredning
om huru vidsträckt importen har varit, afkastningen å brän- (Forts)
nerierna af den majs, som importerats, varit ungefär densamma, som
jag någon gång förut meddelat kammaren, eller att bränvinstillverkningen
af majs vid 50 procent styrka varit 2 J/a—3 millioner
kannor i medeltal årligen. Det bränvinet har visserligen icke kommit
direkt hit från utlandet, men införts indirekt genom majsen, och kan
icke återutföras från riket, utan måste ovilkorligen förbrukas inom
landet. Kan det verkligen vara rigtigt, att man ställer så till, att
utländska produkter nedläggas i våra bränvinspannor och derigenom
skapa floder af bränvin, tillverkadt af utländsk vara, som man bjuder
det svenska folket supa ut. Jag kan icke tro detta vara nationalekonomiskt
klokt eller rigtigt. Nu medgifver utskottet, att i år införts
några större partier majs, och jag är viss på, att utskottet haft
tillgång på ledamöter, som skulle kunnat upplysa om hvilka oerhörda
qvantiteter majs införts under detta år, särskild! för att användas i
bränvinspannorna. Jag kan naturligtvis icke uppgifva några siffror,
men jag vet, att vid brännerierna i allmänhet lär potatisen hafva
tagit slut i början eller medlet af mars månad, och att man följaktligen
måst uppehålla bränningen sedan dess till slutet af april nästan
uteslutande med majs, och jag antager derför, att äfven i år 2—3
millioner kannor bränvin komma att tillverkas af majs. För min
del anser jag det alldeles orimligt att införa en vara, som nära på
uteslutande användes för bränvinstillverkningen, medan åter, om den
icke funnits, särskilt detta år, med något förhöjdt pris å bränvinet,
en stor del af den hafre och det korn, som skadats i följd af det dåliga
bergningsvädret, eljest kunnat dertill användas, som majsimporten
förhindrat.

Jag vädjar till sist särskildt till dem i denna kammare, som
föra nykterhetens talan, att komma oss till hjelp, så att man på
något sätt kan stäfja detta missförhållande. Jag skall dock icke gå
så långt i mitt yrkande som motionären, utan för att vinna något
ber jag få yrka, att majs må åsättas en tull af 3 kronor 50 öre per
100 kilogram.

Herr Pehr son i Törneryd: Då det vigtigaste, som kunnat sägas
i denna fråga, redan är sagdt, så skall jag inskränka mig till att
endast yttra några få ord. Jag har alltid tyckt att det ligger eu
viss obillighet i, att vårt land icke skulle vara, om jag så må säga,
värdigt nog att tillsläppa råmaterialet till det bränvin, som bär i
landet tillverkas och konsumeras. Vi veta alla, att då utläudingen får
eu ymnig majsskörd, så blir priset på denna vara så lågt, att man
icke kan tänka på att få sälja sin potatis till landets brännerier,
äfven om man vill sälja till så lågt pris som 3 kronor ä 3 kronor
50 öre pr 9 kubikfot. Om än genom en högre tullsats på majs, än
den för närvarande gällande, man skulle höja detta pris på potatis,
så att det gånge upp till minst 4 kronor å 4 kronor 50 öre, så skulle
deruti helt säkert icke ligga någon obillighet, utan tvärt om synes

N:o 43.

Angående
höjning af
tullen på
majs.
(Forts.)

44 Onsdagen den 1 Maj.

det mig endast vara för potatisproducenterna behöflig!. Och ingen
må föreställa sig att den fördel, som deruti ligger, skulle komma
uteslutande jordbrukarne sjelfva till godo; utan det vore äfven till
fördel för arbetande ute på landsbygden. Det förhåller sig nemligen
så, som många af herrarne torde veta, att med potatisodlingen, som
med, all rotfruktsodling, följer också ett ganska drygt arbete, ett
arbete som ofta kan utföras af qvinnor och barn och tillskynda dem
inkomster, som de icke annars kunna få så lätt. Jag har alltid
haft svårt att förstå, huru man kan försvara den åtgärden, att genom
en origtig tullagsstiftning vi vid bränvinstillverkningen mången gång
skola använda den amerikanska majsen i stället för den svenska
potatisen, äfven då den sistnämnda för mycket lågt pris står att
erhålla.

Jag nekar icke till att en högre tullsats på majs må hända kan
tillskynda de södra delarne af landet större fördelar än andra landsändar,
men jag är öfvertygad om, att detta intresse i de södra
delarne af landet sammanfaller med det stora helas intresse; och
jag föreställer mig att vi litet hvar vilja erkänna, att det ligger en
obillighet deri, att man icke till äfven så låga pris, som snart sagdt
ingen behållning lemna för jordbrukaren, får sälja sin potatisskörd
till bränvinstillverkaren i landet, utan att dessa mången gång i första
band skola taga råmaterialet från utländingen.

Det bar redan af en föregående talare blifvit antydt orsaken,
hvarför majsen under de sista 2:ne åren icke kunnat importeras med
samma fördel som förut, men att majs under det löpande året blifvit
importerad till ganska stor mängd. Jag föreställer mig att, om de
upplysningar äro fullt tillförlitliga, som man haft från utlandet på
sista tiden, nemligen att det sista skördeåret lemnat en ovanligt god
majsskörd, det skall visa sig, när det nya tillverkningsåret börjar,
att, såsom ofta förut varit fallet, det blir den amerikanska majsen,
som skall utgöra råmaterialet vid våra brännerier i stället för den
svenska potatisen.

Jag vill derför på det sätt instämma med motionären, att kammaren
beslutar, att med utslag å utskottets hemställan, å artikeln
majs åsättes en tullsats af B kronor 50 öre per 100 kilogram.

Herr Bexell: Då utskottet sagt, att eu del af den införda majsen
användes till kreatursfoder, vill jag deremot anmärka, att majs icke
lämpar sig till utfodring af kor. Och att den är alldeles olämplig
och oduglig till foder åt svin, åtminstone för den händelse de äro
afsedda för export, framgår deraf, att på alla priskuranter, som landtmännen
få mottaga af de stora slagterierna, står det särskildt anmärkt:
»majsfläsk användes icke.» Således är det tydligt, att den
importerade majsen användes uteslutande till bränvinsbränning.

Det är egendomligt att när bränvinet anses för att vara ett sådant
otyg, att, som man ofta sagt, man skall höja skatten på bränvinet,
för att man derigenom höja priset på denna vara, hvarigenom man
hoppas kunna inskränka dess konsumtion; det är egendomligt, säger
jag, att när nu till och med bränvinsbrännare uppträda, som äro
nog lojala att icke vilja använda majs för bränvinshandteringen, och

+6 N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

bränvinet sålunda skulle komma att fördyras, då tror jag till och Angående
med att man får nykterhetsvännerna emot sig. tullen a

Jag skall be att få instämma med de föregående talare, som majs.
beträffande artikeln majs yrkat en tullsats af 3 kr. 50 öre per 100 (yorts.)
kilogram.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag begärde ordet med anledning
af berr Sven Nilssons yrkande på en tull å majs af 3 kronor 50
öre per 100 kilogram; och jag ber derför att få återtaga mitt förra
yrkande och förena mig med honom

Herr E. G. Boström: De herrar, som yrkat att det skulle åsättas
en högre majstull, hafva gjort det i det syftet, att man härigenom
skulle bringa upp priset på potatis högre än hittills. För min del
tror jag att, om herrarne se på siffrorna i utskottsbetänkande^ herrarne
skola finna, att den tull, som redan är pålagd, är alldeles tillräcklig
för att hålla majsen borta under normala år, då potatisskörden
varit tillfredsställande. Men när, såsom under sista året var fallet,
skörden varit klen, så är det klart att för bränneriändamål eu eller
annan större last majs importeras. Men icke kan det vara skäl, när
det endast har varit en dålig skörd och således ett uudantagsförhållande,
att då genast förändra och höjajden nuvarande tullsatsen.
Och en sådan tullförhöjning kommer tydligen, enligt min uppfattning,
icke att verka till det, som herrarne antagit, nemligen till en minskning
af bränvinsproduktionen. Ty det är alldeles klart, att produktionen
här som i andra fall betingas af konsumtionen. Finnes det
derför tillräckligt med potatis, så använder mani det råmaterialet.
Finnes det icke, så skaffar man sig annat. Och det synes mig således
alldeles icke tjena något till att lägga högre tull på majs, dä det
står alla bränvinsbrännare fritt att använda utländsk råg och utländskt
hvete lika så väl som svensk råg och svenskt hvete för samma ändamål.
Jag kunde förstå saken så vida det äfven nu, som för några år
sedan, vore fråga om ett förhud mot att använda råg och hvete till
att bränna. Dä skulle jag kunna tänka mig, att eu högre majstull
kunde verka till det angifna syftet. Men så länge det är medgifvet
att bränna hvete och råg, blir resultatet alldeles detsamma, äfven
om herrarne höja tullen på majs. Jag vill ej ingå på någon kontrovers
om det rätta uti hvad utskottet sagt, men jag vill endast
anmärka, att då herr Sven Nilsson sade, att majsprisen för några
år sedan voro lägre än nu, han nog har rätt deri, men utskottet har
också alldeles rätt, då det säger att majsprisen för närvarande äro
väsentligen lägre än föregående år. Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Ofverläggningen var slutad. Sedan herr Jönsson i Gammalstorp
numera återtagit sitt förut framstälda yrkande om bifall till sin motion,
återstodo endast tvenne yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på antagande af det förslag, herr Öven Nilsson
under ofverläggningen framstält. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden samt fann svaren hafva ut -

N:o 43. 46

Onsdagen den 1 Maj.

fallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering begärdes
samt anstäldes enligt en nu uppsatt och af kammaren godkänd,
så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 19:de
punkten af dess betänkande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, beslutat höja tullen å majs till 3 kronor 50 öre för 100
kilogram.

Omröstningen visade 123 ja mot 62 nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med ja-propositionen.

Punkterna 20 och 21.

Biföllos.

Angående Under punkten 22 hemstälde utskottet, att en inom Första KamTsÄmai''en
a* *ierr L O. Smith afgifven motion, n:o 48, om upphäfvande,
a'' txdlame. S''s^ snart ske kunde, af den sistlidna år åsätta tull å spanmål, malen
och omalen, måtte lemnas utan afseende.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Pehrson i Törueryd: Jag har icke något annat yrkande
att giira än bifall till utskottets hemställan. Det skulle vid sådant
förhållande synas opåkallad!, att vid detta tillfälle taga kammarens
tid i anspråk, men, med afseende å motionärens uttalanden angående
dels spanmålstullens verkan inom provinsen Blekinge och dels motionärens
sätt att omnämna de representanter från provinsen, hvilka i
tullfrågan haft eu annan mening än den han haft och har, anhåller jag
att med några ord få bemöta dessa uttalanden.

Efter det motionären i sin inledning till motionen tyckes förmena,
att den nyligen åsätta spanmålstullen har i betydlig mån stegrat
priset å spanmål äfvensom att mjöltullen skulle komma att höja
mjölpriset med hela sitt belopp, samt derjemte framhållit huru som
»det nya systemet» skulle för provinsen Blekinge vara högst ogynsamt,
så yttrar han sig på sid. 3 i motionen uti följande ordalag:

»Af dessa anledningar manad att söka utröna spanmålstullens
inverkan på näringslifvet, har jag af två skäl blifvit föranledd att
dervid rigta min uppmärksamhet särskildt på det län, jag har den
äran alt representera, dels af det intresse, jag helt naturligt hyser
för detta län, dels med anledning deraf, att de fleste af länets öfriga

47 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

representanter ansett sig böra med förkärlek omfatta det nya systemet. Angående
Om de, såsom all anledning är att antaga, gjort detta i främsta upphäfvande
rummet, af nit för länets bästa, så gälde det för mig att förskaffa mig0'' tidlarne.
full visshet, om i förevarande fall mina valmän mot all rimlighet (Forts.)
kunde hafva andra intressen än landet i sin helhet. Skulle detta
hafva befunnits vara fallet, så anser jag det hafva varit min moraliska
pligt att ställa min plats i riksdagen till deras förfogande, på det de
då skulle hafva blifvit i tillfälle att besätta den med någon, som
kunnat bevaka deras intressen, utan att för den skull hafva varit
tvungen att göra offer af sin uppfattning om rikets sannskyldiga
nytta.»

Så vidt möjligt varit bär jag försökt af motionen kunna utröna,
hvad som kunnat gifva motionären anledning till att göra dessa
reflexioner och framställningar.

Man hänvisas dervid af motionären sjelf i främsta rummet till
de statistiska uppgifter, som bifogats motionen. Jag tänkte mig möjligen
i dem finna åtminstone något till stöd för hvad motionären
åberopat, men jag får säga, att jag af dessa statistiska tabeller icke
kunnat inhemta något, som egentligen kan styrka motionärens förslag.

Och ett sådant resultat af undersökningen var på förhand så mycket
troligare, som dessa uppgifter icke gå längre fram i tiden än till
och med år 1886, och de förhållanden, som borde ligga till grund
för motionärens förslag kunde ej fä vara andra än de som röra det
sistförflutna året. Det är derför så mycket mera svårförstådt, huru
man skulle kunna af dessa tabellsiffror hemta upplysningar om, på
hvad sätt den åsätta spanmålstullen under år 1888 verkat. Motionären
har medgifvit, att länet Blekinges vigtigaste näringskälla bestod
i jordbruksnäringen; och detta är rigtigt. Men så mycket besynnerligare
synes det mig derför vara, att spanmålstullen skulle vara
oförenlig med provinsens bästa.

Beträffande provinsens folkmängd, fördelad på landsbygd och
städer, så förhåller det sjg så, att landsbygdens är ungefär 4 gånger
så stor som städernas. Äfven om nu någon eller några skulle anse,
att städerna hade annat intresse än landsbygden i förevarande sak,
sä må väl vid nu omnämnda förhållande landsbygdens intresse väga
något mer än städernas, i synnerhet då det gäller eu för landsbygden
så vigtig fråga som denna.

Jag har inhemtat kännedom om att flere af städernas spanmålshandlande
ingalunda hafva samma uppfattning nu om spanmålstullen
som vid dess införande. De förmena att densamma hittills icke så
synnerligen mycket stegrat spanmålspriset som fastmera medfört fasthet
i marknaden och framför allt infört mera sundhet i handeln med
spanmål.

Det kan icke vara annat än till landets fördel, att spanmålstullen
reglerat spanmålshandeln, så att priset vunnit mera i fasthet
och framför allt, att i handeln inträdt en större sundhet än förut;
och detta var välbehöfligt icke allenast för provinsen Blekinges jordbruksidkande
befolkning utan för hela landets. Sist ber jägta nämna,
att jag vågar vara öfvertygad om, att de åsigter, jag här uttalat,

N:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående särskildt i hvad de omfatta de blekingska förhållandena, delas af det
upphäfvande störa, flertalet af dem, å hvars vägnar jag här talat.

Det faller af sig sjelf, att jag, såsom redan nämdt är, icke har

tullame. , .

(Port..) annat y''kände

att göra än bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Svensson i Lösen
och Peterson i Hasselstad.

Herr Dahlberg: Jag skall endast göra en kort erinran mot
utskottets motivering. Utskottet säger nemligen: »I anledning af detta
herr Smiths yrkande skulle utskottet kunna inskränka sig till att
erinra, att man väl ännu svårligen kan med bestämdhet tala om
verkningarna af de under år 1888 åsätta spanmålstullarue, ja, att
hvarje omdöme härom, åt hvilket någon vigt skall kunna tillmätas,
ännu för några år måste uppskjutas.» Jag vill, herr talman, endast
konstatera ett faktum, som särskildt för oss norrländingar under det
gångna året varit ganska hardt. Som säkerligen flertalet af kammarens
ledamöter känna, så inträffade en ganska svår missväxt i
Norrland förliden höst, en olycka, som blef ännu mera känbar af de
under föregående vinter åsätta tullarne. Sjelf har jag med en ganska
stor arbetspersonal att göra, och det blef under dessa förhållanden
nödvändigt för mig att under hösten inköpa ett mer än vanligt stort
parti spanmål eller mjöl, hvilket i detta fäll kan vara ungefär detsamma.
I september månad förlidet år kunde jag köpa bästa tyska
rågsikt, fritt levererad i Hernösand, till ett pris af 16 riksmark, hvilket,
efter en högt beräknad kurs af 89 öre för 1 mark, gör 14 kronor
24 öre per 100 kilogram. Samtidigt sökte jag erhålla anbud från
svenska qvarnegare på flera håll, men kunde icke få något lägre
sådant än 18 kronor 50 öre per 100 kilogram. Om man nu till de
tyske qvarnegarnes pris, 16 mark, eller, efter högsta kurs, 14 kronor
24 öre, lägger den åsätta tullens belopp 4 kronor 30 öre eller strängt
taget 4 kronor 26 öre, efter som det blir en liten thararabatt, så gör
det just samma summa, som de svenske qvarnegarne betingat för sin
vara, eller 18 kronor 50 öre. Jag vill nu icke påstå, att i allmänhet
den svenska spanmålens pris tagit samma inverkan af tullarne. Men
besynnerligt tog det sig ut, och missnöje har det framkallat, att prisskilnaden,
i det fall som jag nämnde, utgjorde tullens hela belopp.
Säkert är, att vi norrländingar och särskildt den obemedlade befolkningen,
som just under detta år kunnat behöfva att erhålla sin spanmål
billigt till följd af den dåliga skörden, fått betala tullens belopp
i prisskilnad mellan den svenska och den importerade varan. Jag
har noga kännedom om noteringarna för dagen och vågar påstå, att
om jag i denna stund behöfde samma vara, så skulle jag kunna
importera den till ett pris, som åtminstone med 4 kronor per 100
kilogram understege det pris, hvartill de svenska qvarnegarne vilja
eller hunna sälja den.

Om nu dessa siffror få gälla — och jag tror, att en hvar, som
vill öfvertyga sig om deras rigtighet, också skall kunna göra det, då
man endast behöfver taga kännedom om det pris, hvartill den utländska
spanmålen kan importeras, och å andra sidan om det pris,

Onsdagen den 1 Maj. 49 f{;o 43.

hvartill den svenska varan, i synnerhet mjölet betingar — så synes Angående
det mig, som om utskottets motivering icke vore fullt korrekt. Jagupphäfvande
tror, att man redan nu har tillräcklig erfarenhet om, att tullen om^J,™1*''
icke med hela sitt belopp, så åtminstone med en väsentlig del deraf
fördyrar varans inköpspris för konsumenterne.

Herr talman! Jag har endast afsett att lemna denna faktiska
upplysning i saken, men då jag af principiella skäl icke vill i denna
fråga framställa ett yrkande, som icke skulle leda till något] resultat,
så har jag icke något yrkande att göra.

Herr Gumaelius: Jag skall deremot be att få göra ett yrkande"

Det var icke min mening att begära ordet i denna fråga, men jag
gjorde det sedan man tagit till orda från den skyddsvänliga sidan
och sökt visa, att brödet icke genom spanmålstullarne fördyrats för
arbetarne. Jag skall nu icke motivera min motsatta åsigt, då jag kan
i det hänseendet för min del hänvisa till föregående yttranden och
för öfrigt till hundratal sidor i Riksdagens protokoll, som innehålla
fullgiltiga motiv, framförda af andra talare, i motionens syfte. Detta
torde vara nog, och jag inskränker mig således att, när man börjat
med yrkande på bifall till utskottets förslag, också framställa yrkande
om afslag å detsamma och bifall till herr Smiths motion, och det är
detta yrkande jag nu ber få göra.

Herr Svensson från Carlskrona: Det är endast med anledning
af hvad en representant från Blekinge nyss yttrade, som jag nu ber
få säga några ord. Han har här sagt, att i Blekinge å landsbygden
icke råder någon missbelåtenhet med de åsätta spanmålstullarne, och
han har antydt, att så icke ens vore föhållandet i städerna. Jagskall
be att få råtta detta hans misstag, ty i den stad åtminstone,
som jag har äran representera, råder i allmänhet stor missbelåtenhet
med dessa tullar, och jag tror, att så är fallet äfven i provinsens
öfriga städer.

Det var blott detta jag ville yttra för att kammaren icke måtte
få den föreställning, att hos stadsbefolkningen i Blekinge inträffat
något omslag i åsigterna angående ifrågavarande tullar.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag hör, att jag blifvit missförstådd
af den senaste talaren. Då jag yttrade mig om de tänkesätt, som
gjorde sig gällande i Blekinge, sade jag bland annat, att eu del af
spanmålshandlarne i städerna icke längre hyllade samma uppfattning
om spanmålstulien, som de gjorde närmast före och vid tiden för
dess införande. Det är visserligen sant, att flertalet af städernas
inbyggare i Blekinge ännu hysa eu annan åsigt i denna fråga, än
hvad landsbygden gör, men säkert är, att i så måtto hafva meningarne
ändrat sig i städerna, att åtminstone en del af deras inbyggare
medgifva, att spanmålstulien verkat till reglering af affärerna med
spaumål.

Andra Kammarens Prof. 1889. JST:o 43.

X:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
upphäfvande(]e yrkanden> som förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
tullarne. * P& bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma
(Forts.) 0°b bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
meningen. Då likväl votering begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 22:a punkten
af betänkandet n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit herr Smiths motion i ämnet.

Voteringen visade 108 ja mot 75 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 23—.27.

Biföllos.

Angående Punkten 28.
restitution af

tull för T . ,,, „ .

fartygs- 1 motion n:o Idb inom Andra Kammaren hade herr O. A. Brodin
matenalier. hemstält:

natt Riksdagen måtte besluta, att, då fartyg byggas eller repareras
i Sverige för utländsk räkning eller för svensk redare, då fartyget
skall användas i utländsk fraktfart, restitution af tull, eller en restitution,
beräknad att motsvara tullen, å materialier och utredningspersedlar,
som användas till fartyget, utbetalas af svenska statsverket.»

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att herr Brodins
motion icke måtte för närvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af

Herr Brodin, som yttrade: Bevillningsutskottet har, såsom af
betänkandet synes, afstyrkt min motion på den grund, att den fråga,
som i densamma afses, varit föremål för behandling inom tullkomitén.
Sedan detta utskottsbetänkande skrefs, har också tullkomitén fått sitt
utlåtande i ifrågavarande ämne färdigt. Detta har äfven blifvit öfver -

N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

lemnadt till regeringen, som remitterat detsamma till kommerskolle- Angående
gium. Nu har af Första Kammaren, pa grund deraf att tullkomiténsmf^^?.naf
utlåtande redan är färdigt, denna fråga återremitterats till bevillnings- fartygsutskottet.
Dä det är en högst vigtig sak, att denna Riksdag fattar matenalier.
beslut i ifrågavarande ämne, emedan en del redare och rederibolag (Forts.)
på grund af konjunkturerna äro villiga att genast gå i författning om
att beställa fartyg, men hindras af tullarnes verkan, då det således
är af största betydelse, att denna fråga icke uppskjutes till nästa
riksdag, anhåller jag, herr talman, att på det ifrigaste få yrka återremiss
af denna punkt.

Herrar O. Mélin, Liljequist, Andrén och Collander förenade sig
med herr Brodin.

Herr Danielson anförde: Jag deremot tror, att det skulle vara
något vanskligt att återremittera ärendet, i syfte att utskottet skulle
framkomma med ett förslag, som vore bygdt just på hvad komitén
har uttalat, då nemligen detta förslag lär vara remitteradt till kommerskollegium,
som bär för afsigt att höra vederbörande skeppsredare
och varfsegare. Således skulle dessa bilfva betagna det, såsom
mig synes, välberättigade anspråket att få yttra sig i denna sak.

Jag tror dock, att man, då det här är fråga om att införa ett nytt
system, nemligen premieringssystemet, icke bör gå dessa så att säga
sakegare i förväg. Jag är visserligen med om att påskynda denna
sak så mycket som möjligt. Men jag undrar dock, om det skulle
gå både fort och väl, om man ginge förbi dessa. Det är visserligen
sant, att något dröjsmål härigenom skulle uppkomma. Men det kan
inträffa i alla fall. Ty det kan ju hända, att utskottet skulle kunna
komma fram med ett förslag, som icke blefve tillfredsställande.

Det är dessa skäl, som för mig utgöra betänkligheter emot en
återremiss, hvarigenom man skulle kunna få ett förslag, innan man
fått yttranden så vä.1 från kommerskollegium som öfriga, hvilka
saken rör.

Det kan nu visserligen sägas, att denna sak redan på sätt och
vis varit före. Men detta har dock ej varit i det syfte, som komitén
tänkt sig. Saken är således i sjelfva verket ny. Jag tror derför,
att det är svårt att nu genast ordna saken. Jag tror, att man måste
afvakta tiden, huru svårt det än kan vara. Och när frågan blitvit
ordentligt utredd och man sedan fattar sitt beslut, kan man hoppas,
att det blir ett fastare och säkrare beslut, hvarigenom man kommer
till ett varaktigt bestånd af saken.

På dessa skäl ber jag för min del få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Herslow: Jag skall vara mycket kort, då jag är viss om,
att herrarne nu icke önska någon vidlyftig motivering i sjelfva restitutionsfrågan.
Nu önskade jag blott påpeka, att saken ju i sjelfva
verket redan varit utstäld till de i saken intresserades pröfning i
ganska vidsträckt grad; och så vidt jag vet, torde deras åsigt mycket
nära sammanfalla med det förslag, som tullkomitén lemnat. Jag tror

K:o 43.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående derför Ad kunna vara vissa om, att om också icke aiia önskemål
rtStull1 för''0 ^va “PPfylda, alla verkstäder dock äro tacksamma för den lindring
fartygs- de skulle få, uti den börda herrarne i fjor pålade dem, genom en
materialier. restitution, som öfverensstämde med det af tullkomitén framlemnade
(Forts.) förslaget. Det är verkligen af vigt att icke låta ett år förflyta innan
något göres. De mekaniska verkstäderna hafva, som bekant, icke
varit bland de lyckligast lottade näringarna i vårt land under senare
åren. Under sista halfåret hafva de fått mottaga något flere beställningar
inom landet; men deremot kunna de nu knappast längre arbeta
för utlandet — jag talar särskildt om förhållandena vid den
verkstad, som jag något närmare känner till och der vi till mycket
stor del arbetat för Danmark och Norge — de kunna icke detta, då
de måste taga ganska mycket af sina materialier från utlandet och
betala tull derför, under det utländingarne bygga af material, för
hvilket de ej erlägga någon tull. Utlandet betalar icke större pris
för arbetet, derför att det utföres i Sverige; vår konkurrens med utländska
verkstäder om arbetet för utlandet har ytterligt försvårats.
Jag tror derför, att vi ej kunna, ej böra dröja ett år till med ordnandet
af restitutionsfrågan. Och då Första Kammaren ansett det
möjligt, att bevillningsutskottet skulle kunna med stöd af komiténs
utlåtande framlägga ett förslag, som kunde vara acceptabelt, tror jag
icke Andra Kammaren bör bortkasta samma chance, en chance, som
för de mekaniska verkstäderna ej torde vara utan betydelse.

Herr E. G. Boström: Det är ju klart, att jag "för min personliga
del icke kan hafva något emot en återremiss. Ty nog vet jag, hvad jag
vill, och är beredd att decidera mig. Jag föreställer mig också, att det
icke kan vara så stora invändningar att vänta från vederbörandes sida.
Det är sant, såsom herr Danielson påpekade, att de, som yttrat sig
förut, icke yttrat sig öfver detta förslag, men de hafva dock tillstyrkt
åtgärder i samma rigtning. Herrarne torde dessutom erinra sig, att
tullkomitén har rätt att höra sakkunniga. Den har i denna sak begagnat
sig af denna sin rätt och haft tillfälle att tillkalla och höra
sakkunniga. I öfverensstämmelse med deras önskningar är förslaget
uppgjordt. Om nu äfven denna kammare skulle återremittera herr
Brodins motion och bevillningsutskottet framlägger ett förslag, så är
detta icke blott tullkomiténs och bevillningsutskottets förslag, utan
äfven väsentligen deras, som saken närmast rör och som i denna
sak blifvit hörda.

Som sagdt, jag har intet emot en återremiss.

Herr Cederschiöld: Jag tror det kan icke nog betonas, att, såsom
herr Danielson påpekat, det förslag, som af tullkomitén afgifvits innefattar
införandet i vårt land af ett helt och hållet nytt system. Det
är nemligen ej fråga endast om tullrestitution i vanlig mening, utan,
vid nybyggnad af fartyg, om införandet af ett premieringsystem efter
franskt—italienskt mönster. Men jag hemställer, huru vida det kan
vara lämpligt, att Riksdagen fattar beslut i en sådan fråga, innan de,
som deri äro mest intresserade, fått tillfälle att yttra sig i ämnet.

53 N:o 43.

Onsdagen den 1 Maj

Herr Brodin: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att re- Angående
stitution i ifrågavarande afseende torde vara den äldsta erkända i restitution af
den svenska tullagstiftningen. Den har förekommit ända från början fartval
al 1840-talet eller ännu längre tillbaka. I alla tulltaxeunderrättelser har matenalier.
restitution lör fartygsmaterialier och skeppsinventarier varit medgifven. (Forts.)
Isär tullarne infördes, var det enda undantaget med afseende på restitution
just detta; i alla andra fäll beviljades restitution. Detta förhållande
fortfar ännu. Nu har komitén föreslagit ett annat system,
på grund af svårigheten att fixera restitutionsvilkoren. Eu åferremiss
kan här ej skada saken något; ty om det förslag, utskottet möjligen
skulle kunna framlägga, befinnes oantagligt, har ju kammaren rätt
att förkasta det. Jag frågar då, om kammaren bör undertrycka en
önskan om återremiss, hvarigenom måhända ett acceptabelt förslag
kan komma till stånd. Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr Daniel son: Jag vill endast svara några ord på den siste
ärade talarens yttrande. Det, som ingår i det förslag han afser,
nemligen restitutionen, är en obetydlig del af det, som kan gagna
skeppsbyggerirörelsen. Det kan komma i fråga egentligen blott, då
det är fråga om att laga ett fartyg, sätta in några plåtar o. s. v.

Men detta är så försvinnande obetydligt, att det ej är något att tala
om. Jag medger, att det är alldeles rätt, och har ingenting deremot.

Men hvad som utgör förslagets kärnpunkt, är det nya premieringssystemet.
Och vi veta ej, hvad skeppsbyggarne tycka derom. Det
är visst sant, att tre personer blifvit tillkallade. Men hvad är 3 eller
4 personer emot alla dem, som bygga fartyg här i landet, icke allenast
jernfartyg, utan äfven träfartyg? Och man måste taga reda på
proportionen emellan premieringen för jern- och träfartyg. Restitution611
är en småsak emot det öfriga. Den kan visserligen vara vigtig
nog t. ex. för verkstäder, som reparera. Men det är dock icke
en så vigtig sak, _ att man bör förhasta sig. Och det skulle vara
märkvärdigt,^ om Riksdagen fattade ett beslut härom, då Kongl. Magt
remitterat frågan till kommerskollegium och detta är sysselsatt med
frågans utredning samt beredvilligt att höra sakkunniga. Det vore
märkvärdigt, om man skulle hasta förbi detta utlåtande. Huru gerna
man derför än må beakta saken, torde det vara något tidigt att nu
fatta beslut derom.

Herr Herslow: Det är i sjelfva verket äfven här icke fråga om
annat än en restitution, fastän denna skulle vid fartygs nybyggnad
utgå pr ton, men vid reparation deremot i form af direkt restitution,
eder värdet af begagnade införda materialier. Jag kan icke finna,
att här är något så genomgående nytt system. Dessutom: är det
fråga om några stora systemförändringar — nå väl, dem få vi ju i
sådant fäll tillfälle att pröfva, när utskottets betänkande inkommer.

Jag tycker derför att herrarne kunna gå in på en återremiss, och
så taga frågan under ompröfning en dag, då man kanske icke är så
angelägen om att på kortaste möjliga tid få den afgjord som i dag
och på denna sena timma.

K:o 48.

Onsdagen den 1 Maj.

Angående
restitution a
tull för
fartygsmaterialier.

(Forts.1

Angående
restitution
för ''punsch.

Herr Danielson: Jag ber om ursäkt, att jag åter begärt ordet.
^Men jag ber att få påpeka, att så alldeles värnlösa stå ändock icke
skepps bygge me i fjor fingo de 10 procent i afseende på fartyg,
som köpas i utlandet. Och det är ju icke så obetydligt skydd, 10
procent af varuvärdet.

Herr Swartling: Jag ber endast att på de af herrar Boström,
Herslow m. fi. anförda skäl få yrka återremiss.

Häruti instämde herrar Styffe, Werner, Gibson, Ählström och Lyth.

Öfverlägguingeu var härmed slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, och dels ärendets återförvisande till
utskottet för förnyad behandling. Herr talmannen gaf propositioner
å hvardera af dessa yrkanden och förklarade sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den senare meningen. Votering blef emellertid begärd,
i följd hvaraf en sä lydande omröstuingsproposition nu uppsattes,
justerades och anslogs:

Den, som vill, att 28:de punkten i bevillningsutskottets betänkande
n:o 10 skall visas åter till utskottet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kanunaren bifallit hvad utskottet i nämnda
punkt hemstält.

Omröstningen visade 90 ja och 32 nej; och hade kammaren sålunda
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

I fråga om punkten 29, deri utskottet anmälde, att en af åtskillige
tillverkare af punsch hos Kongl. Maj:t gjord och till utskottet
öfverlemnad ansökning om förhöjning från 30 till 37 öre af det belopp,
som af tullmedlen utbetalas för hvarje liter exporterad punsch
ansetts icke böra till någon utskottets åtgärd föranleda, anförde:

Herr Lönegren: Jag känner visserligen till, att det icke brukar
blifva diskussion i fråga om ett utskotts anmälan; men jag föreställer
mig, att hinder ej kan möta för att i saken yttra sig, när den
här förekommer; föredragningen af denna anmälan skulle ju eljest
tjena till ingenting, vara alldeles utan ändamål. Jag vill derför i
korthet yttra mig om sjelfva saken, till det afseende herrarne behagade
dervid fästa.

Under sistlidne höst ingingo en mängd punschfabrikanter till
regeringen med anhållan, att den i tulltaxan bestämda drawback eller
tullrestitution för punsch, som exporteras till utlandet, måtte höjas
från 30 öre till 37 per liter; detta med anledning af den förhöjning
i sprittullen, som förra Riksdagen bestämde, från 60 till 75 öre för

55 N:o 48.

Onsdagen deri 1 Maj.

normalliter. Denna ansökan blef af Kong!. Maj:t remitterad till
generaltullstyrelsen för afgifvande af utlåtande; och tullstyrelsen bär
dels anskaffat upplysningar genom förfrågan på alla håll inom riket
hos punschexportörer, om de qvantiteter sprit och socker, som åtgå
för tillverkning af en liter punsch, dels granskat denna fråga från
första början, då drawback beviljades. Tullstyrelsen har dervid
kommit till den öfvertygelsen, att''den af punschexportörerna frarnstälda
begäran vore fullt befogad, och derför tillstyrkt, att restitutionsbeloppet
måtte höjas från 30 till 37 öre per liter. Så har — i fråga
om tullrestitutionen — tillgått vid flera föregående tillfällen, då sprittullen
hlifvit förhöjd, och borde efter mitt förmenande äfven hafva
skett i fjor i sammanhang med sprittullens höjande. Bevillningsutskottet,
till hvilket Kongl. Maj:t sedermera hänskjutit frågan, har
emellertid funnit, att framställningen ej borde till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, utan att dock derför angifva några skäl. Jag härunder
hand af flere ledamöter inom utskottet förnummit, att inom
utskottet insinuerats, det punschen kunde vara tillverkad ej af utländskt,
utan i stället af svenskt bränvin och att utskottet derför ej
velat något i saken åtgöra. Nu bestämmes i 9 § af underrättelserna
till tulltaxan, att restitution för punsch endast medgifves i det fall,
att exportören under edlig förpligtelse intygar, att varan är tillverkad
af uteslutande utländska råämnen för hvilka full införselstull blifvit
erlagd, och denna försäkran blifvit bestyrkt af tvenne trovärdiga
personer. Således ett af de tu: antingen är den exporterade varan
tillverkad af utländsk sprit, och då bör restitution ega rum i enlighet
med Riksdagens vid flere föregående tillfällen fattade beslut, och
då är äfven framställningen om restitutionsbeloppets höjande fullt
befogad; eller också är varan tillverkad af svenskt bränvin, helt eller
delvis, och då bör ingen restitution ega rum, hvarken den föreslagna
förhöjda till 37 öre, eller den nu gällande af 30 öre per liter.

På grund af hvad jag nu anfört, synes det mig önskvärdt, att
saken blir föremål för vidare behandling och pröfning; och att om
utskottet dervid finner ansökningen befogad, restitutionsförköjningen
bör. medgifvas — låt vara under strängare kontroller, om så anses
nödigt; finnas åter verkliga anledningar att misstänka, det förut afgift^
attester om de exporterade punschpartiernas tillverkning varit
otillförlitliga eller falska, då bör utan allt tvifvel den hittills medgift1;1
tullrestitutionen indragas. Jag hade derför ämnat påpeka återremiss
till utskottet; men då utskottet icke ansett framställningen nu
böra föranleda till någon åtgärd från utskottets sida, inser jag, att
sådant yrkande icke skulle leda till något resultat. Jag får derför
nöja mig med att hafva uttalat min mening; och hoppas jag, att
frågan skall, såsom stöld på framtiden, snart nog återkomma till
Riksdagen.

Herr E. G. Boström: Med anledning af herr Lönegrens yttrande
ber jag att få meddela, att frågan inom utskottet varit föremål för
lifliga öfverläggningar och att beslutet fattades efter votering.

Hvad vidare beträffar anmärkningen, att utskottet icke anfört
några skäl, vill jag blott erinra derom, att i fall sådana som detta,

Angående
restitution
för punsch.
(Forts.)

N:o 43. 66

Angående
restitution
för punsch.
(Forts.)

Onsdagen den 1 Maj.

då meningen endast är, att utskottet skall, om det så vill, begagna
sig afsila rätt till initiativ, brukar man icke anföra några skäl; man
säger blott, att man fått en kongl. skrifvelse, och att denna föranledt
till den eller den åtgärden. Vi hafva således i formelt afseende
endast följt gammal praxis.

Herr Gum ge Hus: Det är gifvet, att, såsom frågan nu föreligger,
ingenting kan vinnas genom en återremiss, då utskottet icke vill
begagna sig af sin rätt till initiativ, och motionstiden längesedan är
förbi.

Men då den högt aktade och mycket upplyste chefen för tullverket
ej rätt kunde fatta utskottets egentliga skäl, synes mig deremot
hufvudskälet ligga i öppen dag. Det är naturligtvis den gamla satsen:
»Sverige åt svenskarne!» Man tycker, att vi böra så mycket som
möjligt supa upp den svenska punschen i Sverige och icke deraf
exportera för mycket.

Naturligtvis kan det emellertid nu icke på allvar blifva fråga om
annat än att lägga denna »anmälan» till handlingarna.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, lades punkten
till handlingarne.

Punkterna 30 och 31.

Biföllos.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Statsutskottets utlåtanden:

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående de i
fråga om förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen i
Jemtlands län meddelade bestämmelser; och

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en ny teaterbyggnad å operahusets tomt in. m.

Bankoutskottets memorial n:o 9, i fråga om användande af riksbankens
vinst för år 1888.

Lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 51, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
(n:o 44) öfver väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap.
10 § rättegångsbalken; och

n:o 52, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10
kap. 1 § rättegångsbalken; samt

Onsdagen den 1 Maj.

57 Njo 43.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 32,
med anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande för öfverförande
till Sverige af John Ericssons lik.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

§ 10.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag til! Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 39, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörd af
afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den
22 oktober 1886;

n:o 40, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift
ingifven handling; och

n:o 41, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid
urtima ting för ransakning i brottmål.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Swartling
under tre dagar från och med morgondagen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,i e. m.

In tidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof 1889. N:q 43.