RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren. N:o 41.

Måndagen den 29 April.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare M. Dahn sedan
inedlet af förra veckan lidit af inflammation i halsen och med anledning
deraf ej kunnat bevista kammarens sammanträden, intygas.

Stockholm den 28/4 1889.

F. Kjellman.
Med. dr.

§ 2.

Härefter yttrade herr Talmannen: I fullföljd af det uppdrag
som lemnats kamrarnes talmän och vice talmän hafva de till Deras
Majestäter Konungen och Drottningen samt Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
fått framföra kamrarnes vördnadsfulla lyckönskan till Hans
Kongl. Höghet Hertigens af Vestmanland födelse och deras upprigtiga
deltagande i den sorg som Hennes Kongl. Höghet Prinsessan Eugenies
frånfälle framkallat och har Hans Maj:t Konungen anmodat talmännen
att till kamrarne framföra en varm tacksägelse för detta bevis på deltagande.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen angående anslag till uppsättningskostnad
för Blekinge bataljon, beslöt kammaren hänvisa densamma till behandling
af statsutskottet.

Andra Kammarens Prot. 1889. N:o ål.

N:o 4!.

Måndagen den 29 April, f. m.

Angående
förslag till
lag om väghållningsiesvärets
utgörande
på
landet m. m.

(Forts.)

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial
n:0 49, i anledning af Första Kammarens återremiss af utskottets utlåtande
n:o 35, öfver Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk
afstå hästar och fordon.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 50.

§ 6.

Till fortsatt föredragning anmäldes särskilda utskottets utlåtande
n:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet samt afgifna
motioner i ämnet.

I ordningen förekom:

§ 36, som godkändes.

§§ 37—45 äfvensom öfversJcriften till tredje kapitlet.

Blefvo jemväl godkända.

Godkändes.

Derefter föredrogs:

§ 47, lydande sålunda:

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande
och tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas
af Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tilllika
med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige.
Sådant val verkställes i distrikt, innefattande endast en kommun, på
sätt för val å kommunalstämma finnes stadgadt, dock att röstvärdet
beräknas -efter vägfyrktal (59 §), men i andra distrikt genom dertill
i enahanda ordning utsedde valmän, en för hvarje kommun, hvilka
valmän på kallelse sammanträda, om distriktet utgöres af härad, inför
häradsrätten och eljest inför Konungens befallningshafvande eller
annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet; skolande
härvid för hvarje kommuns valman röstvärdet beräknas efter kommunens
sammanlagda vägfyrktal.

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Rörande denna § yttrade: Angående

förslag till

Herr Bäckgren: I denna paragraf vill jag be att få påyrka hållnings-''

den ändring i afseende på föreskriften om nämndens tillsättande, att besvärets ut Konungens

befallningshafvande skulle ega att förordna ordföranden, görande på
samt att de väghållningsskyldige skulle ega rätt att välja de tre leda- landet m- mraöterna
jemte suppleanterna. Jag anser nemligen, att nämnden, om (F°rts0
den blir på detta sätt sammansatt, derigenom skall kunna på ett
mera tillitsfullt sätt bestämma den årliga kostnaden för underhållet
af vägarne den tid af året, då marken är bar. Äfven om man antager
och medgifver, att Konungens befallningshafvande skall efter
bästa förstånd söka att finna personer, lämpliga att vara ledamöter i

denna nämnd, så kan man dock icke fritaga sig från den föreställ ningen^

att de väghållningsskyldige sjelfve skulle hafva lättare att påfinna
ännu lämpligare personer, hvilka vore mera förtrogna med de
säregna förhållandena hvilka inom de olika distrikten kunna vara rådande,
och som i mer eller mindre grad hafva inflytande på kostnaden
för underhåll af väg den tid på''året, då marken är bar. Deremot
är det att antaga, att de af Konungens befallningshafvande tillsatta
ledamöterna icke gerna kunna äfven med den bästa vilja vara
så förtrogna med traktens förhållanden, som de personer, åt hvilka
de väghållningsskyldige ansett sig kunna och böra lemna uppdraget
och förtroendet att vara ledamöter i nämnden. Dessutom skulle ju,
om i lagen angående väghållningen finge inflyta eu paragraf af den
lydelse, som här är föreslagen, hela bestämmanderätten kunna komma
att lemnas åt dessa af Konungens befallningshafvande utsedde ledamöter,
ty lagen tillägger ju ordföranden afgöranderösten, och sålunda
skulle de väghållningsskyldige beröfvas en af sina dyrbaraste rättigheter,
den nemligen att taxera sig sjelfve. Jag kan för min del icke
vara med om att beröfva de skattdragande den rätt, som de af ålder

haft, att genom sina egna förtroendemän söka att få sina skyldig heter

fördelade så jemnt och rättvist som möjligt; och jag anser, att
genom den af mig föreslagna ändringen hvarken Kongl. Maj:t eller
Konungens befallningshafvandes rätt skulle på något som helst sätt
trädas för nära. Att de väghållningsskyldige böra få rättighet att
sjelfva utse 3 ledamöter i nämnden, är så mycket mera önskligt, som
lagen bestämmer, att denna myndighets uppskattning skall gälla under

minst tio år; och att öfver denna uppskattning icke får under några

förhållanden eller på något som helst sätt klagas för att vinna en
möjligen behöflig rättelse.

Jag anhåller derför att få yrka, att den föreslagna bestämmelsen
om den särskilda nämnden måtte ändras derhän, att åt Konungens
befallningshafvande öfverlemnas rätten att utse ordförande, men att
deremot de väghållningsskyldige få rätt att utse de tre ledamöterna
jemte deras suppleanter.

Herrar Göransson, Odell, Brnse och Andersson i Hasselbol förenade
sig i detta yrkande.

N:o 41.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbcsvärets
utgörande
på
landet in. ni.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

Herr Erickson i Bjersby: Inom utskottet framstälde jag ett
yrkande, likartad! med det, som nyss framstälts af herr Bäckgren.
Men då jag inom utskottet blef snart sagdt ensam om denna min
åsigt, och -val märkte, huru ömtålig utskottets ledamöter funno frågan,
afstod jag från mitt förslag, för att åtminstone icke det skulle blifva
ett splittringsämne och i sin mån föranleda hela lagförslagets fall.

Såsom frågan nu, efter det Första Kammaren afslagit förslaget,
står, skall jag icke yrka bifall till utskottets förslag. Utan vill kammaren
besluta i enlighet med herr Bäckgrens yrkande, skall jag icke
hafva något deremot.

Herr Lyttkens: Då detta lagförslag genom Första Kammarens
beslut för denna gång är fallet, och då riksdagen är så långt framskriden
och tiden således dyrbar, så vågar jag anhålla, att icke kammarens
ledamöter måtte taga illa upp en ödmjuk hemställan, att de
icke måtte upptaga kammarens tid med framställande af förslag i så
små och oväsentliga saker, som icke hafva någonting för framtiden
att betyda, utan att kammaren så fort som möjligt måtte gå igenom
förslaget. Jag ber om ursäkt för att jag framstält denna anhållan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf först
proposition på bifall till utskottets förslag oförändradt samt derefter
på herr Bäckgrens yrkande och förklarade sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen. Votering blef likväl begärd, hvadan
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningspropositiou: Den,

som godkänner i oförändradt skick särskilda utskottets förslag
till lydelse af 47 § i föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt paragrafen med den ändring,
som af herr Bäckgren under öfverläggningen föreslagits.

Omröstningen visade 56 ja men 87 nej; och hade alltså den förevarande
paragrafen blifvit af kammaren godkänd med den ändring,
att i stället för orden “af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas
af Konungens befallningshafvande * och de öfriga två ledarnöterne
tillika med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige“
skulle införas följande “af hvilka ordföranden förordnas af
Konungens befallningshafvande och ledamöterne tillika med två suppleanter
för dem utses af de väghållningsskyldige.“

Måndagen den 29 April, f. m.

5 N:o 41.

§§ 48—51 jemte fjerde kapitlets öfverskrift.
Godkändes.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet m. m

§ 52.

Godkändes.

(Forts.)

§ 53 lydde i utskottets förslag sålunda:

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) förvaltningskostnad;

b) ersättning till särskilda nämnden;

c) ny vägdelning;

d) ersättning till snöploglagen enligt 70 §;

e) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15 och 16 §§ kan utgå;

f) underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;

g) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt byggande
och underhåll af färja;

h) anbringande och underhåll af vägvisare; och

i) underhåll af väg, hvarför enligt 12 § afgift till vägkassan ingår;
äfvensom

i den mån kostnaden ej utgår af statsmedel:

k) byggande af ny väg och bro samt

l) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg.

Angående denna § yttrade:

Herr Petersson i Hamra: Med anledning af kammarens i lördags
fattade beslut i § 33 ber jag nu få framställa det yrkande, att
till denna § måtte fogas ett mom. m) af följande lydelse:

m) ersättning för grus och bekostnad af annat vägfyllnadsämne.

Herr L ili enberg: I anledning af kammarens beslut angående
lydelsen af 33 §, eller att derå skulle stadgas, att ersättning för sand,
grus eller sten till vägs underhåll skall betalas af vägkassan, hemställer
jag, att denna 53 § mom. e) måtte erhålla följande förändrade
lydelse: sådan ersättning, som jemlikt 14, 15, 16 och 33 §§ kan utgå.
Detta är endast konseqvensen af det beslut, som kammaren fattat
beträffande 33 §.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall endast be att få instämma i herr
Lilienbergs yrkande, som jag anser vara det lämpligaste sätt för kompletterande
af denna paragraf.

Herr Petersson i Hamra: Med anledning af det utaf herr
Lilienberg framstälda yrkandet, ber jag att få återtaga mitt förslag
och förena mig med honom.

Med bifall till det af herr Lilienberg framstälda yrkande beslöt
kammaren, att, med godkännande af paragrafen i öfrigt, mom. e) skulle

N;o 41. 6 Måndagen den 29 April, f. m.

Angående erhålla följande lydelse: “sådan ersättning, som jemlik! 14, 15, 16
förslag till och 33 ce kan utgå."
lag om vag- 00 °

hållnings besvärets

ut- rör § 54 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
görande på Inom hvarje väghållningsdistrikt tillsättes för en tid af tre år en
landa in. m. ^styrelse, bestående af en utaf Konungens befallningshafvande för^
01 h'' ordnad ordförande och minst två ledamöter, hvilka senare, jemte ett
lika stort antal suppleanter för dem, i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas af de väghållningsskyldige på sätt om val af ledamöter
i den särskilda nämnden finnes stadgadt (47 §).

I sammanhang med dessa val utses, jemväl för en tid af tre år,
tre revisorer för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning
äfvensom ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

Det åligger Konungens befallningshafvande att genom länskungörelse
bringa till allmänhetens kännedom namnet å den, som blifvit till vägstyrelsens
ordförande utsedd, äfvensom hans adress.

I Kongl. Maj:ts förslag lydde ifrågavarande paragraf sålunda:

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att
för en tid af tre år utse en vägstyrelse, bestående af tre ledamöter,
hvilka jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje
treårsperiods utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda
nämnden finnes stadgadt (47 §).

Vid samma tillfälle utses, jemväl för eu tid af tre år, tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning
äfvensom ett lika antal suppleanter för desse revisorer;

och hade Herr O. Erickson i Bjersby i afgifven reservation hemstält,
“att Riksdagen måtte godkänna den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelsen af § 54 med allenast den förändring, att näst framför orden
“tre ledamöter" tillsättes ordet “minst".

I fråga härom anförde nu:

Herr Erickson i Bjersby: Om jag icke hade anledning tro, att
den reservation, som jag afgifvit vid denna paragraf, skulle af kammaren
bifallas, skulle jag nu icke upptaga kammarens tid, helst Första Kammaren
redan afslagit hela lagen.

Såsom herrarne finna, afser min reservation att ur denna paragraf
få bort det stadgande, som utskottet deri inryckt, eller att Konungens
befallningshafvande skulle få rätt att tillsätta ordförande i vägstyrelsen.
På sätt jag i reservationen yttrat anser jag rätt och billigt, att Konungens
befallningshafvande eger stort inflytande, då det gäller anordnande
och underhåll af de allmänna vägarne samt tillsynen deröfver, att
dessa samfärdsmedel inrättas så, att de motsvara de kraf, som allmänheten
har rätt att ställa derpå. Men annorlunda blifver förhållandet
i fråga om vägdistriktets ekonomiska förvaltning. Pröfning och
afgörande af dithörande frågor böra, såsom utskottet också enligt min
mening rigtigt anfört, anförtros åt de väghållnings- och betalningsskyldige
sjelfve, hvilka väl också bör uteslutande tillkomma att öfvervaka
användningen af de uttaxerade medlen. Om denna min åsigt

N;o 41.

Måndagen den 29 April, f. ni. 7

är rigtig — och jag vågar påstå att den är det — finnes icke någon
.giltig anledning för att bereda Konungens befallningshafvande ett “visst
inflytande* i nämnda afseende, ett inflytande som Konungens befallningshafvande
i alla fall icke skulle sakna, då enligt nästföljande 55 §
Konungens befallningshafvande skall fastställa instruktion för vägstyrelsen
samt vederbörande kronofogde och länsman ega att i vägstyrelsens
öfverläggning deltaga.

Jag har äfven i min reservation sagt att den af utskottet föreslagna
förändringen är icke blott obehöflig och onödig, utan till och med
.af beskaffenhet att kunna medföra vådor för de väghållningsskyldige.
De medel, hvilkas förvaltning vägstyrelsen kan få om hand, blifva på
många håll högst betydliga; de åligganden, som tillkomma vägstyrelsen,
äro enligt lagförslaget ganska vidtomfattande; för deras behöriga fullgörande
erfordras betydliga medel. Och då den detaljerade förvaltningen
af vägdistriktets ekonomiska angelägenheter väl i alla fäll
kommer att handhafvas af ordföranden, hvilken enligt lagförslaget
dessutom skulle få sig pålagdt vidtagande af vissa särskilda åtgärder,
så följer deraf, att till dylik befattning icke bör utses annan person
än den, för hvilken de, som skola utgifva de erforderliga medlen, och
äfven styrelsens ledamöter, som jemte ordföranden äro gemensamt ansvarige
för de under styrelsens förvaltning stälda medlen, hysa fullt
förtroende. Det är långt ifrån mig att i någon mån vilja ifrågasätta,
att icke Konungens befallningshafvande skulle vid tillsättande af ordförande
göra sitt bästa och dertill utse fullt lämplig och vederhäftig
person. Men det torde icke alltid vara möjligt för Konungens befallningshafvande
att hafva sådan personalkännedom, att han med bästa
vilja kan till ordförande utse en sådan person, som de väghållningsskyldige
hysa förtroende för, hvarförutom det väl är olämpligt, att
vägstyrelsen skall påtvingas en ordförande som skulle utöfva ett visst
inflytande på väghållningsdistriktets ekonomiska förvaltning. Eu sådan
kännedom ega deremot de väghållningsskyldige. Och om för öfrigt
desse skulle tillsätta en styrelse, som icke motsvarar deras förtroende,
är det de sjelfve som drabbas af följderna deraf. Det hjelper icke,
att man säger, att vägstyrelsens ordförande kan vid besluts fattande
öfverröstas af de öfrige två ledamöterna. Ett sådant påstående visar
endast, att man icke är förtrogen med den praktiska handläggningen
af dylika saker. Ty hur skulle det taga sig ut, om de öfriga ledamöterna
af styrelsen icke hyste förtroende för ordföranden utan sökte
frånrycka honom all magt? Ordföranden kunde ju å sin sida sakna
förtroende för de öfrige styrelseledamöterna och följden skulle kunna
blifva att de nödgades dela förvaltningen sig emellan, medan ansvaret
i alla fall blefve gemensamt för dem.

Orsaken, hvarför utskottet vidtagit förändring af Kongl. Maj:ts
förslag, är den, att utskottet jemväl ändrat 57, 58 och 64 §§; men
dessa sistnämnda förändringar anser jag icke i någon mån bort utgöra
skäl för utskottet att förändra äfven 54 §. Såsom man kan se på
sid. 33 af betänkandet, afse dessa förändringar att öfverlemna åt
de väghållningsskyldige i stället för åt Konungens befallningshafvande
att fastställa inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt vägskattens

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet in. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

belopp äfvensom att meddela ansvarsfrihet åt vägstyrelsen och att i
anledning af framstälda anmärkningar vidtaga erforderliga åtgärder.
Jag medgifver, att detta är vigtiga saker, och jag har biträdt utskottets
derom tattade beslut. Men så vigtiga anser jag dem dock icke
vara, att man derför skall kasta bort hvad Kongl. Maj:t föreslagit i
54 §• Ty hvad vill Konungens befallningshafvande göra i afseende å
vägskattens belopp, ifall vägstyrelsen gått rätt till väga och på grund
af de beslut, som väghållningsskyldige fattat och vederbörande myndigheter
faststält, sagt, att så och så mycket för vägunderhållet behöfves?
Har vägstyrelsen åter icke förfarit rätt, är det billigt, att
ändring sker. I annat fall icke. Hvad beträffar meddelandet af
ansvarsfrihet åt vägstyrelsen är det principielt rätt, att sådant tillkommer
de väghållningsskyldige. Men jag är förvissad, att de väghållningsskyldige
icke skulle förlora på, om uppdrag dertill lemnades
Konungens befallningshafvande, ty nog komme han att granska vägstyrelsens
åtgärder åtminstone lika grundligt som de väghållningsskyldige.

Jag har i mitt förslag icke vidtagit annan förändring af den utaf
Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af denna paragraf än den, att jag i
paragrafen framför orden “tre ledamöter" insatt ordet “minst", och jag
bär gjort detta derför, att åtminstone de större väghållningsdistrikten
möjligen skulle önska att till ledamöter i vägstyrelsen utse flere än
tre personer. Står det minst tre ledamöter, så hafva de tillfälle dertill.

Jag anhåller sålunda vördsamt, att kammaren måtte bifalla min
reservation. Saken är al mera vigt än man möjligen vid ett hastigt
påseende tror.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru jag inom utskottet icke deltagit
i herr Oskar Ericksons reservation vid denna paragraf, ber jag
att få tillkännagifva för kammaren, att jag likväl inom utskottet var
af samma åsigt som han. Att jag icke reserverade mig, kom sig
deraf, att man inom utskottet sökte, så vidt möjligt var, fälla undan
för ledamöternas inom Första Kammaren uttalade åsigt så länge man
ännu hade hopp att lagen skulle kunna genomdrifvas. I)å nu denna
anledning bortfallit, sedan Första Kammaren afslagit lagen, så är man
oförhindrad att yttra den mening man verkligen hyser. Jag tror då
i likhet med reservanten, att man mycket väl kan taga. denna rätt
ifrån Konungens befallningshafvande och att ordföranden kan lika väl
utses af de väghållningsskyldige sjelfve. Jag har sjelf någon erfarenhet
härom från Skåne, der jag i flera år varit ledamot i en vägstyrelse
för underhåll af chaussé-vägen emellan Lund och Malmö. Väghållningsskyldige
utsågo i detta fall sin vägstyrelse sjelfve och desse inom
sig sin ordförande, uppgjorde sjelfve för hvarje år sin utgifts- och inkomststat,
och väghållningsskyldige lemnade sjelfve décharge, utan att
dervid uppstod något klander eller några olägenheter.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till herr Ericksons
reservation.

Häruti instämde herrar Björkman, Jönsson i Mårarp, Andersson
i Löfhult, Ekeborgh, Petersson i Hamra och Larsson i Mörtlösa.

Måndagen den 29 April, f. m. 9 N:o 41.

Herr vice talmannen L. 0. Larsson yttrade: Jag begär äfven Angående
att få till protokollet antecknadt, att jag biträder den reservation af /aörs^^
herr Oskar Erickson, som är vidfogad utskottets betänkande vid denna hållningsparagraf.
Det synes mig, som om utskottets förslag vore en alldeles besvärets utafgjord
försämring af Kongl. Maj:ts proposition, hvaremot herr Erick- görande på
sons förslag är en förbättring deri, och jag ber derför att i allo få ian!vLfa)
förena mig i detta senare förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, afslog kammaren
utskottets förslag och biföll det yrkande, som framstälts af Herr Erickson
uti hans vid denna paragraf fogade reservation.

§§ 55-58

Godkändes.

§ 59 lydde enligt utskottets förslag.

“Vägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres eu vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en
vägfyrk för hvarje fyra hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf. “

Vid denna paragraf hade reservationer anmälts

af herr Byting;

af herrar Sjöcrona, Bäckström, Claeson, Bergman och Tham;

af herrar Jonsson i Hof, Bengtsson i Guliåkra och Erickson i
Bjersby, bvilka hemstält att ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

Vägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje etthundra
kronor af taxeringsvärdet;

b) att frälseränta samt annan fastighet påföras en vägfyrk för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet;

c) att ofvan omförmälda skogar påföras en vägfyrk för hvarje
fyrahundra kronor af taxeringsvärdet; samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf,

samt af herr Andersson i Högkil.

Ordet begärdes af

Herr Ryding, som yttrade: Det är icke min mening att här
framställa något yrkande. Hvarför jag begärt ordet har endast varit
för att söka klargöra för kammaren skilnaden emellan Kongl. Maj:ts
och utskottets förslag i 59 och 60 §§. Lagtexten är icke så litet

N:o 4!, 10 Måndagen den 29 April, f. m.

Angående dunkel i synnerhet i Kong!. Maj:ts förslag, och derför är måhända
la^om vA en s^an förklaring nödig.

hållnings- Utskottet har uppstad några exempel för att visa hvad meningen
besvärets ut- vant med Kongl. Maj:ts förslag, och jag ber att få fullfölja dessa
görande på exempel. Utskottet har antagit, att inom ett väghållningsdistrikt den
landet m. m. uppskattade kostnaden för vägunderhållet in natura uppgår till sammanlagdt
20,000 kronor, att den i mantal satta jorden har till hopa

50.000 vägfyrkar, att öfriga i väghållet deltagande beskattningsföremål
hafva 10,000 vägfyrkar, samt att hemmanens andel i väghållet alltså
förhåller sig till de öfrigas som 5 : 1. Om nu 4,000 kronor skulle
enligt den faststälda utgiftsstaten kontant ur vägkassan utbetalas, så
behöfdes ingen uttaxering å den i mantal satta jorden, enär den uppskattade
kostnaden för dess vägunderhåll utgjorde just hvad på samma
jord belöpte i förhållande till de öfriga beskattningsföremålens bidrag.
Behöfdes deremot för vägkassans utgifter ett belopp af 10,000 kronor,
måste uttaxering ske äfven å den i mantal satta jorden, som då hade
att utöfver utgörande af densamma åliggande naturaunderhåll kontant
utbetala tillhopa 5,000 kronor, under det uttaxeringen å öfriga beskattningsföremål
uppginge likaledes till 5,000 kronor. Om åter för
vägkassans utgifter endast ett belopp af 1,600 kronor vore behöfligt,
skulle af hela väghållningskostnaden, 21,600 kronor, belöpa på den i
mantal satta jorden 18,000 kronor och på öfriga beskattningsföremål

3.600 kronor. Någon uttaxering å jorden komme då ej i fråga, men
den finge icke desto mindre efter uppskattning utgöra vägunderhållet,
som vore uppskattadt till 2,000 kronor mer än på dess andel belöpte;
och i vägkassan uppstode då ett häremot svarande öfverskott
af 2,000 kronor.

Utskottet har likväl icke, med fullföljande af dessa exempel, visat,
huru det skulle gestalta sig enligt utskottets eget förslag; och jag
ber derför att få komplettera detta. Enligt utskottets förslag skulle
i det sista fallet på de öfriga beskattningsföremålen uttaxeras 4,000
kronor, motsvarande eu femtedel af vägunderhållskostnaden in natura,
och skilnaden i detta fall blefve således endast 400 kronor; men förhållandet
blir helt annorlunda, om vi i stället kasta om proportionen
och antaga, att de öfriga beskattningsföremålen representeras af siffran
5 och jordbruket af siffran 1, så att jordbruket har 10,000 vägfyrkar
och öfriga beskattningsföremål 50,000 vägfyrkar. Kostnaden
för vägunderhållet in natura antager jag, lika med utskottet, uppgå
till 20,000 kronor. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle då, om 4,000
kronor skola kontant utbetalas, öfriga beskattningsföremål påföras

20.000 kronor, men enligt utskottets förslag icke mindre än 100,000
kronor. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle öfverskottet således blifva

16.000 kronor men enligt utskottets förslag 96,000 kronor. Om åter
enligt det andra exemplet 10,000 kronor skulle kontant utbetalas,
skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag på öfriga beskattningsföremål falla

25.000 kronor och enligt utskottets förslag 100,000 kronor. Öfverskottet
blefve enligt Kongl. Maj:ts förslag 15,000 kronor och enligt
utskottets förslag 90,000 kronor. Och om enligt det tredje exemplet

1.600 kronor skola kontant utbetalas, så belöpa på öfriga beskattnings -

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.''

föremål enligt Kongl. Maj:ts förslag 18,000 kronor, men enligt utskottets
förslag 100,000 kronor; och blefve öfverskottet enligt Kongl. Maj:ts
förslag 16,400 kronor, men enligt utskottets förslag 98,400 kronor.
Om vi icke taga proportionen så högt utan antaga, att öfriga beskattningsföremål
förhålla sig till jordbruket som 4 till 1, så skulle utdebiteringen
enligt Kongl. Maj:ts förslag i de nyssnämnda respektive
fallen blifva 19,200, 24,000 och 17,600 kronor, men enligt utskottets
förslag 80,000 kronor. Antaga vi, att proportionen ställer sig såsom
3 till 1, hvilket för många områden i de norrländska länen otvifvelaktigt
icke är ett för högt antagande, skulle utdebiteringarne enligt
Kongl. Maj:ts förslag blifva i de respektive fallen 18,000, 22,500 och
16,200 kronor, men enligt utskottets förslag 60,000 kronor o. s. v.

En så dryg utdebitering, alldeles oberoende af behofvet, anser jag
icke vara med rättvisa och billighet förenlig; hvarför jag ock emot
utskottets förslag i detta hänseende anmält min reservation.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag kan icke gilla utskottets
förslag, i hvad det afser mom. b), der skyldigheten för kronans
allmänningsskogar att deltaga i vägunderhållningskostnaden blifvit
nedsatt till hälften mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag anser det vara allt för lindrigt för statens allmänningsskogar
att åsättas en vägfyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet, då
jordbruksfastighet skall åsättas en vägfyrk för hvarje 100 kronor af
taxeringsvärdet.

Det lins kronoskogar, hvarå utstämplas årligen hundra- och
tusentals timmerträd, hvilka på auktion försäljas och i nuvarande tider
betinga rätt höga pris och således inbringa betydliga penningesummor.

Detta är en ren inkomst som tål vid att lemna bidrag och här
deltaga i vägunderhållet lika som jordbrukare. De små hemmansegarne
hafva ofta icke någon behållning, utan komma tvärt om stundom
på balans för året. Och ändock få de bidraga till vägunderhållet
efter beräkning af en fyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
hvaremot för kronans skogar beräknas allenast en fyrk för 400 kronor
af samma taxeringsvärde.

Vägarne äro till lika nytta för statens skogar som för andra invånare
inom landet. Alla, som afverka timmer från dessa skogar och
arbeta der, likasom de som flotta sågtimmer, hafva icke sin proviant
der såsom en hemmansegarc, hvilken har hemma vid gården hvad
han skördat å hemmanet, utan dessa måste framtransportera sina förnödenheter
på vägarne. Derför begagnas vägarne lika väl lör dessa
allmänningsskogar som för hemmansegarnes räkning. Jag har derför
ansett att dessa allmänna skogar borde deltaga i vägunderhållet i
likhet med jordbruket och att således dem borde påföras en vägfyrk
för hvarje 100 kronors taxeringsvärde. Men jag vill icke gå så långt,
utan jag inskränker mig till att i likhet med Kongl. Maj:t föreslå,
ätt de åsättas en vägfyrk för hvarje 200 kronors taxeringsvärde.

Jag anhåller således, herr talman, om proposition å det yrkande,
att de i mom. b) upptagna beskattningsföremål åsättas en vägfyrk
för hvarje 200 kronors taxeringsvärde.

Angående
förslag till
lag om vägliällningsbesvärets
utgörande
på
landet m. in.

(Forts.)

N:o 41.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

Herr Jonsson i Hof: Jag skall deremot be att få yrka bifall
till den reservation, som jag, J. Bengtsson och O. Erickson vidfogat
betänkandet. Denna reservation har nu så mycket mera skäl för sig,
sedan kammaren i 6 § höjt beloppet för annan fastighet från 600
kronor till 800 kronor, hvarigenom man alldeles icke bör frukta, att
en fyrk på 200 kronors taxeringsvärde skall komma att kännas för
tung för annan fastighet.

Herr Jonssons i Myre åsigt, att statens skogar borde draga en
högre afgift än den utskottet föreslagit, är väl bra sträng och på
samma gång bra omotiverad. Ty ingalunda lära väl skogarne i samma
mån som andra beskattningsföremål begagna sig af vägarne.

Mot herr Rydings åsigt att Kongl. Maj:ts förslag i 59 § skulle
vara bättre än utskottets vill jag nämna, att, i fall man icke ändrar
62 § i likhet med hvad åtskilliga reservanter föreslagit, eu onödig
och orimlig utdebitering skulle kunna komma att ske. Men i och
med det man ändrar den 62 §, kommer den stora utdebiteringen icke
att ega rum för annat än t. ex. ett år. Ty så snart det blir ett för
stort öfverskott i vägkassan, skall detta användas till lindring för
samtlige väghållningsskyldige, både de betalande och de, som utgöra
vägunderhållet in natura.

Jag yrkar bifall till den nämnda reservationen.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered och Andersson i
Hasselbol.

Herr Larsson i Mörtlösa yttrade: På de skäl, som reservanterna
anfört, ber jag få yrka bifall till den af herrar Olof Jonsson i Hof
m. fl. afgifna reservation.

Herr Folke Andersson: Då den 10 § behandlades, gjorde jag
ett yrkande, att de jordbrukare, som bo i skärgården och på öar,
skulle erhålla någon lindring i väghållningsskyldigheten (ty jag anser
det vara orättvist att desse, som sällan begagna vägarna, skola hafva
lika vägunderhållsskyldighet som de, som bo på fastlandet). Men det
ansågs då vara bättre, att sådan bestämmelse infördes i 59 §. Jag
vill derför nu yrka, att i mom. a) af denna § ett tillägg göres i detta
syfte. Momentet i sin helhet skulle då komma att lyda: a) att jordbruksfastighet,
med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor af
taxeringsvärdet; dock att jordbruksfastighet, som är belägen i skärgårdar
eller på öar, påföres en vägfyrk för hvarje två hundra kronors
taxeringsvärde.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Erickson i Bjersby: Såsom frågan nu står, skall jag be få
göra samma yrkande som herr Olof Jonsson i Hof eller på bifall till
det förslag, som han och jag jemte en annan ledamot af utskottet i
vår reservation framstält.

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Herr Petersson i Brystorp: Mom. b) anser jag böra ändras Angående
så, att frälseränta ställes lika med jordbruksfastighet. Den är likstäld förslag till
med annan fastighet, enär vid köp de på enahanda sätt lagfaras. ^iMngs
Men om nu antages, att från ett hemman utgår frälseränta med 100 besvärets utkronor
och denna, såsom fallet är, kapitaliseras med siffran 20, blir görande på
taxeringsvärdet 2,000 kronor, hvarför, enligt förslaget, åsättas 5 väg- tonart m- mfyrkar.
Vid skeende fastighetstaxeringar, åtminstone i min hemort, ^ s''^

går det så till, att, om två hemman äro i lika värde för öfrigt, men
det ena är frälse och det andra skattefrälse, åsättes det sistnämnda

2,000 kronors mindre taxeringsvärde och får således, enligt förslaget,

20 vägfyrkar mindre än frälsehemmanet. Men så inträffar, att egaren
till skattefrälsehemmanet inköper frälseräntan och tillägger hemmanet.

Då är äfven detta frälse och i lika värde med andra frälsehemman.

Men egaren har då 15 vägfyrkar mindre för sitt hemman än egare
af motsvarande frälsehemman, hvilket ingalunda kan vara rättvist.

Jag yrkar derför, att frälseränta skall åsättas lika vägfyrk som
jordbruksfastighet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner såväl på godkännande af utskottets förslag
oförändradt som på hvart och ett af öfriga under öfverläggningen
framstälda yrkanden, godkändes paragrafen med den lydelse, som
föreslagits af herrar Jonsson i Hof m. il. i deras vid paragrafen fogade
reservation.

§§ 60 och 61

Godkändes.

§62 i utskottets förslag innehöll följande stadgande:

Uppkommer öfverskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande,
förordna om öfverskottets användande för grund förbättring af
vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jemväl
till lindring af det vägunderhåll in natura, som åligger jordbruksfastighet,
sålunda att på vägkassans bekostnad till underhåll öfvertages
väg, som vid ny vägdelniug borde till underhåll på nämnda beskattningsföremål
blifva indelad.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Hallenborg, grefve
Kling spor, P. Ersson i Vestlandaholm, O. Jonsson i Hof, J. Bengtsson
i Gullåkra, P. Andersson i Högkil och O. Erichson i Bjersby, som
ansett, att paragrafen borde erhålla följande lydelse: Uppkommer

öfverskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda behof blifvit behörigen
tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande, på förslag
af vägstyrelsen, efter de väghållningskyldiges hörande, förordna om
dess användande för grundförbättring af vägarne och, sedan öfver -

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Angående skottet härför icke vidare erfordras, jemväl till lindring af väghållningsförslag
till beSYäret i dess helhet.
lag om väghållnings besvärets

ut- I fråga härom anförde:
görande på

^(Förtalm ^err Jonsson i Hot: Jag skall be att få yrka bifall till den
af herrar Hallenborg, grefve Klingspor in. fl. vid denna § afgifna reservation.

Vidare yttrades ej. Med förkastande af utskottets förslag godkändes
paragrafen med den lydelse, som föreslagits i förenämnda
reservation.

§§ 63 och 64 äfvensom öfverskriften till femte lcapitlet.

Godkändes.

§§ 65-74.

Godkändes.

§ 75 var i utskottets förslag af följande lydelse:

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande blifvit hörde, att derom förordna; dock med
iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter den för ersättning till ploglag stadgade grund.

Herr Daniel son begärde ordet och yttrade: Jag anser, att i

denna § bör göras eu förändring, syftande derhän, att på de orter,
der de väghållningsskyldige vilja på aunat sätt öfverenskomma om
vinterväghållningsskyldigheten, det må vara dem förbehållet att sjelfve
ordna denna sak. Jag skall derför taga mig friheten yrka, att denna
§ måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Skulle i en eller annan
ort de fleste af de väghållningsskyldige, efter vägtalet räknadt, förena
sig om andra anordningar för vinterväghållningen, må de ega rätt
dertill, äfvensom att vid större snöfall få hålla för vinteråkdon
farbar biväg i närheten af den allmänna vägen, dock under samma
ansvar, som om allmän väg är stadgadt. De närmare föreskrifter, som
för rättigheten att hålla biväg kunna erfordras, bestämmas af Konungens
befallningshafvande, sedan de väghållningsskyldige blifvit hörde.“ Jag
anhåller, herr talman, om proposition på detta yrkande. Skälet dertill
finna herrarne nog lätt. Hvar och eu, som har någon erfarenhet från
åtskilliga delar af landet, i synnerhet sådana som äro kala, vet, att vid
starka snöfall, i förening med storm och blåst, snön dervid föres mot
hägnader och hus och då hopas i flera fot höga drifvor. Jag tillhör
eu sådan ort; och det skulle för oss vara det olyckligaste, om icke
en sådan rättighet, som jag föreslagit, finge inflyta i lagen. Utom

N: 0 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

denna rätt att hålla bivägar skulle intet arbete i många fall förslå,
äfven det mest trägna, att hålla vägarne öppna .Kostnaderna skulle
i så fall blifva orimliga och ändock utan nytta för trafiken. Jag
anser derföre detta tillägg nödvändigt, emedan det icke finnes ett enda
ord i lagen, som talar om bivägar.

Jag hemställer derför om bifall till den af mig föreslagna förändrade
lydelsen af §.

Häruti instämde herrar Petersson i Dänningelanda, Wieslander,
Jönsson i Mårarp, Bladlik Bålsson, Larsson i Berga, Anderson i Skeenda,
och Nilsson i Rinkaby.

Vidare anförde:

Herr Erickson i Bjersby: Det är ju alldeles klart, att man

inom utskottet icke kunnat tänka på alla sådana mindre detaljer, som
äro jemförliga med den af herr Danielson nyss anmärkta, synnerligast
som måhända ingen ledamot af utskottet tillhör eu sådan ort der de
af herr Danielson omnämnda förhållandena äro af den vigt, att de
kunna anses påkalla någon särskild lagstiftningsåtgärd. Men om min
uppmärksamhet blifvit fäst derpå, innan utskottet fattat beslut angående
dess lydelse, skulle jag icke haft något emot att ett sådant
stadgande, som herr Danielson nu föreslagit, blifvit deri inrymdt. Jag
anser mig derför vara oförhindrad att biträda samma förslag och yrkar
bifall till detsamma.

Herr Petersson i Hamra: Icke heller jag har något att erinra

emot ett bifall till herr Danielsons förslag. Men då jag ej noga
påminner mig ordalydelsen af förslaget, vill jag hemställa, huru vida
detsamma innehöll erforderliga bestämmelser om att, i händelse biväg
toges öfver annans åkerjord, denne skall få ersättning för den skada,
som dermed tillskyndas honom. Jag anser nemligen, att i förslaget
bör inryckas något stadgande i detta hänseende.

Herr Danielson: Hvad angår den siste talarens framställning,

så tror jag full trygghet i det af honom omförmälda hänseende
vara vunnen genom den bestämmelse i förslaget, att de närmare föreskrifterna
skulle meddelas af Konungens befallningshafvande efter de
väghållningsskyldiges hörande. Jag föreställer mig, att, då fråga uppstår
om anläggande af biväg, det i vissa fall kan blifva nödvändigt
att utverka sig rätt till sådan anläggning af jordegaren, och har då
Konungens befallningshafvande efter de vägbyggnadsskyldiges hörande
att bestämma vissa grundar, enligt hvilka ersättningen skall utgå.
Jag vill också fästa uppmärksamhet vid, att här blott är ifrågasatt
att under starka snöfall hålla för vinteråkdon farbar väg, som således
icke skall befaras med hjuldon. Såsom jag sagt, anser jag det erforderliga
korrektivet ligga i den omständighet, att enligt mitt förslag
de väghållningsskyldige skulle höras i frågan och Konungens befallningshafvande
derefter meddela föreskrifter.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet m. m.

(Forts.)

N;o 41.

Angående
förslag till
lag om väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

Herr Bexell: Jag anser, att i herr Danielsons förslag kunde

inflickas orden: “efter aftal med och bifall af jordegaren.“ Då hade
Konungens befallningshafvande icke med saken att skaffa, och intrång
på enskild rätt gjordes icke.

Herr Månsson: Jag tror, att ett sådant tillägg som herr Bexell
föreslagit icke lämpligen kan göras, och anser, att det ligger i herr
Danielsons förslag fullt tillräcklig trygghet, för att ej enskild rätt
kränkes. . Skulle ett sådant aftal med jordegaren först ega rum, tror
jag, att det ofta skulle bli omöjligt att få dessa bivägar till stånd,
och hela förslaget bleive i så fall nästan tillintetgjordt. Herr Danielsons
förslag står äfven i öfverensstämmelse med den bestämmelse, som nu
finnes, att, om särskild öfverenskommelse träffas rörande ploglagsiudelning,
så må sådan komma till stånd och blifva gällande. Jag
finner derför herr Danielsons förslag desto mera berättigadt, som
vinterväghållet äfven nu kan ordnas på annat sätt än det vanliga
genom särskild öfverenskommelse. Jag yrkar således bifall till herr
Danielsons förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det propositioner
gifvits såväl på godkännande af utskottets förslag oförändradt
som på hvartdera af de af herr Bexell och herr Danielson framstälda
ändringsförslag, blef detta sistnämnda förslag af kammaren godkändt,
och skulle i följd häraf ifrågavarande paragraf erhålla följande lydelse:
‘‘Skulle i eu eller annan ort de fleste af de väghållningsskyldige, efter vägtalet
räknadt, förena sig om andra anordningar för vinterväghållningen,
må de ega rätt dertill, äfven så att vid större snöfall få hålla för vinteråkdon
farbar biväg i närheten af den allmänna vägen, dock under samma
ansvar, som om allmän väg är stadgadt. De närmare föreskrifter, som
för rättigheten att hålla biväg kunna erfordras, bestämmas af Konungens
befallningshafvande sedan de väghållningsskyldige blifvit hörde. “

§ 76 och sjette kapitlets öfverskrift

Godkändes.

§§ 77—80 samt 7:de kapitlets öfverskrift

Godkändes.

§§ 81, 83 och 81

Godkändes.

Ordet begärdes nu af

Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Sedan detta lagförslag nu

blifvit genomgånget och resultatet blifvit lika med noll, kan man icke
underlåta att egna en tanke åt det långa arbete som egnats detta lag -

Måndagen den 29 April, f. m. 17 N:o 4!.

förslag och uttrycka den förhoppning, att icke utsigterna för vägfrågans Angående
lyckliga lösning skola vara alldeles borta. Det egendomliga har i detta förslag till
fall inträffat att medkammaren synes hafva motsatt sig antagande af bdUninas^''
lagen på den grund, att den icke tillräckligt lindrade och utjemnade besvärets utvägunderhållsskyldigheten.
Man kan då hoppas, att, om Kong!. Maj:ts görande på
regering begagnar sig af den strömning, som gått igenom medkammaren, landet m. m.
Första Kammaren skall befinnas villig att infria det löfte, som den (Forts.)
vid öfverläggning om lagen på visst sätt gifvit. Och då jag uttalar
den förhoppning, att vi snart skola få motse ett nytt förslag i ämnet,
grundadt på de åsigter, Första Kammaren synes hafva hyst, antager
jag, att jag härvid kan räkna på understöd af denna kammares
medlemmar.

Jag har icke kunnat underlåta att uttala detta såsom en afslutning
på det långa arbete, som blifvit nedlagdt och för denna gång fått en
ända; och jag vill hoppas, att detsamma ej skall vara lönlöst utan
att förslaget snart skall återkomma i en .form, som lättare skall vinna
bifall.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Brusa, Olson i Stensdalen,
Andersson i Hasselbol, Olsson i Kyrkebol, Bilsson i Råby,

Bäckgren, Odéll, Olsson i Frösvi, Ersson i Vestlandaholm, Johnsson
i Thorsberg, Hansson i Solberga, Back Per Ersson, Jansson i Saxhyttan,
Olsson i Sörnäs, Nydahl, Carlsson i Nysäter, Bromée, Sundström,
Andersson i Baggböle, Ericksson i Elgerud, Smedberg, friherre
Bonde, Anderson i Skeenda, Petersson i Tjärsta, Andersson i Hamra,

Kilhberg, Holmgren, Eliasson, E/ceborgh, Petersson i Hamra, Ericsson
i Norrby, Larsson i Mörtlösa, Jakobson i Carlshult, Anderson i Himmelsby,
Pettersson i Brystorp,. Petterson i Dänningelanda, Wieslander,

Andersson i Löfhult, Eklund, Olsson i Onakärr, Bengtsson i Grullåkra,

Folke Andersson, Andersson i Bringåsen, Erikson i Myckelgård, Andersson
i Hakarp, Jönsson i Mårarp, Ollas A. Ericsson och Svensson i
Rydaholm.

§ 85 i Kongl. Maj:ts förslag uteslöts, på sätt utskottet föreslagit.

8 kapitlets öfverskrift äfvensom rubriken till lagförslaget godkändes.

Herr Fosser erhöll ordet och anförde: Jag är delvis förekommen
af den siste ärade talaren, men skall likväl be att få säga några
få ord, innan öfverläggningen afslutas i denna fråga.

Sedan Första Kammaren afslagit densamma, och då detta lär hafva
skett på principiella grunder, som afvika från utskottets, och frågan
derför, när den upptages ånyo, hvilket jag hoppas snart må ske, antagligen
kommer, åtminstone delvis, att byggas på nya grunder, torde
det icke få anses olämpligt, om något uttalande i den vägen göres.

Jag ber i sådant afseende få till kammarens protokoll anföra ett stycke
af det yttrande, som Östergötlands läns landsting aflat 1882 öfver vägkomiténs
förslag. Sedan landstinget anfört de skäl, hvarpå det

Andra Kammarens Frat. 1889. N:o 41. 2

N:o 41. 18 Måndagen den 29 April, f. m.

Angående stödde sitt uttalande, att förslagets hufvudgrunder vore oantagliga,.
förslag till tillägger tinget följande: “Ehuru således väghållningsskyldigheten ej.
''hållnings'' torc^e höra ordnas på det föreslagna sättet, har dock de af Kongl.
besvärets ut- Maj:t utsedde komiterades sorgfälliga utredning fört saken framåt
görande på och gifvit utgångspunkter, som kunna leda till frågans lyckliga löslanekt
m. m. njng_ Eu sådan utgångspunkt är förslaget om en “särskild nämnd11,.
* or som skulle uppfatta väghållningsbesvärets värde. Väl har på senare
tiden blifvit temligen allmänt erkändt, att en obillighet ligger deruti,
att ett enda skatteobjekt, jorden, och icke ens den i sin helhet, ensamt
skall underhålla de allmänna vägarne, hvilka otvifvelaktigt närmast
äro att anse som en statsangelägenhet, men de yrkanden om
lättnad uti eller befrielse från denna börda, som tid efter annan låtit
förnimma sig, hafva städse bemötts dermed, att besväret skulle blifva
oskäligt och nästan oberäkneligt dyrt, på hvilket annat sätt, än det
närvarande, det än komme att ordnas. Alla härifrån härledda invändningar
torde förfalla, om en sakkunnig nämnd uppskattar väghållningskostnaden
till dess verkliga värde, hvarutöfver den under intet
förhållande får uppgå i fråga om befrielse eller understöd för de väghåilningsskyldige.
På grundvalen af detta värde vill det synas, som
om staten och landstingsområdena lämpligen kunna samverka för att
lindra bördan.

Med framhållande deraf att staten fortfarande såsom hitintills bör
meddela anslag och lån till vägars byggande och omläggande samt att
alla beskattningsobjekt böra i rättvis mån i väghållningsbesväret deltaga,
får landstinget, såsom sin åsigt uttrycka, att jorden bör förblifva
vid skyldigheten att underhålla vägarne, likväl mot bidrag af
t. ex. femtio procent af den af särskilda nämnden uppskattade kostnaden,
samt att de härför erforderliga. utgifter torde kunna fördelas
emellan statsverket och landstingsområdena efter likartade grunder
med dem, som gälla för bidragen''till skjutsväsendet, efter hvilka grunder
bidragen från de olika beskattningsföremålen äfven torde böra utgöras.
11

Dessa grunder synes mig förtjenta af någon uppmärksamhet, och
har jag varit öfvertygad om deras lämplighet alltsedan 1882, då jag
hade förtroendet vara ordförande i den komité, som uppsatte landstingets
ofvannämnda yttrande. Och af hvad som sedan dess passerat
i vägfrågan har jag icke funnit skäl frångå min öfvertygelse härutinnan,
utan snarare stärkts i densamma.

Jag ber till sist att i likhet med den nästföregående talaren få.
uttala den vissa förhoppning, att den sorgfälliga och allsidiga utredning,
som kommit detta ärende till del, icke må vara förgäfves, utan
att frågan må snart komma tillbaka, och då kunna lösas så, att en
jemn och billig lindring i väghållningsbördans tunga må komma alla
delar af landet till del.

Herr Persson i Heljebol förenade sig med herr Fosser.

Slutligen förklarades utskottets hemställan i lista punkten vara
genom kammarens redan fattade beslut besvarad.

N:0 41.

Måndagen den 29 April, f. m.
Punkterna 2. och 3.

Biföllos.

§ 7.

Härefter företogs till behandling

Alidra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5 (i
samlingen n:o 26), i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kong!.
Maj:t rörande förbud mot införsel af margarin och oleomargarin samt
tillverkning af margarin, m. m.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
n:o 177, hade herr N. Fosser föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte utfärda
förhud mot så väl in- och utförsel af konstsmör eller margarin som
införsel af oleomargarin, äfvensom mot tillverkning af konstsmör inom
riket samt derjemte stadga, att vara, som under namn af smör af
mjölk eller grädde i landet infördes, skulle, innan den från tullverket
utlemnades till importören* af sakkunnig person undersökas, för utrönande
att varan icke innehölle andra fettämnen än mjölkfett.

Med anledning häraf hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande:

l:o) att Riksdagen ville besluta att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte, så fort ske kunde, utfärda förbud
emot införsel af margarin och oleomargarin;

2:o) att Riksdagen ville besluta att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t likaledes måtte utfärda förbud emot tillverkning
inom riket af margarin;

3:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
vara, som under namn af smör af mjölk eller grädde i landet införes,
skall, innan den från tullverket utlemnas till importören, af sakkunnig
person undersökas för utrönande att yaran icke innehåller andra fettämnen
än mjölkfett; samt

4:o) att motionärens förslag, att Riksdagen ville uti skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af förbud emot utförsel af margarin,
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts af
herr C. A. Andersson från Malmö, samt

af herr Flis Nilson från Ystad, hvilken sistnämnde hemstält,

“att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att ny
författning angående kontroll öfver tillverkning och försäljning af konstsmör
måtte varda på i reservationen antydda grunder utfärdad. “

Hörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

20 Måndagen den 29 April, f. m.

Beträffande sättet för detta ärendes föredragning yttrade:

Herr G. Berg: Jag tager mig friheten hemställa, att beslut måtte
af "''margarin lättas särskild! angående hvar och en af de fyra punkterna i utskottets
m. m. kläm, men att diskussionen måtte få omfatta betänkandet i dess
(Forts.) helhet.

Kammaren biföll hvad herr Berg sålunda föreslagit; och sedan
utskottets ofvanintagna hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Bratt, som anförde: Såsom grundmotivet för den agitation
mot margarin, som nu från svenska jordbrukets sida pågår och som
funnit uttryck i de inom riksdagen väckta motionerna om margarinförbud,
har man uppstält den teorien, att tillvaro af margarin skulle
bringa förderf öfver den svenska smörexporten och nedsätta det svenska
smörets anseende på verldsmarknaderi. Häraf skulle följa att det
svenska jordbruket, “vår modernäring“, snart sagdt blefve skakadt i
sina grundvalar, hvilket åter måste innebära en så “allvarlig fara*''
för “allmänt väl“, att “det vore en bjudande pligt för statsmagterna"
att häremot “vidtaga verksamma åtgärder" — allt detta i följd af
margarinets blotta tillvaro; alltså bort mod margarinet!

Sådan är nu teorien. Den har tagit karakter af en trosartikel,
en dogm, och den dogmen hvilar ytterst, jag vill än en gång derom
erinra, på uppfattningen om att vår smörexport på England af margarinet
är allvarsamt hotad.

Då nu i följd af sagda uppfattning det fordras hvarken mer eller
mindre, än margarinets fullständiga exkommunicering, oaktadt en sådan
åtgärd skulle innebära icke allenast ett undertryckande af en ur alla
andra synpunkter än jordbrukets loflig och nyttig näring, utan, än
mer, den innebär en uppenbar kränkning af alla icke — jordbrukande
samhällsmedlemmars rättigheter och intressen, skulle man val förmoda,
att här förelåge solklara bevis i form af gifna och ostridiga sakförhållanden,
ådagaläggande denna margarinets landsförderfliga beskaffenhet.
Men långt derifrån. Icke ens motionären har mägtat
åstadkomma någon kraftigare argumentation för sitt förslag om absolut
margarinförbud, än den temligen sväfvande frasen, att udet lider väl
intet tvifvel, att vår smörexport på England är hotad, derest margarin
i vårt land får finnas. Och hvad inhemtar man af hela denna
margarinliteratur, hvaraf vi på senaste tiden blifvit snart sagdt öfversvämmade?
Ja, nog finner man der mer eller mindre motiverade
hypoteser om margarinets olycksbringande verkningar, men hvad man
icke finner och förgäfves efterforskar, det är dessa sakförhållanden,
som här vid lag ensamma kunde klargöra det påstådda förhållandet
mellan orsak och verkan. Deremot finner man ock i denna margarinliteratur
åtskilligt, som talar emot förenämnda trosartikel; och för
den, som objektivt söker bilda sig ett omdöme i frågan, måste vid jemförelse
framgå, att de senare argumenten väga minst lika mycket
som de förra.

Det förefaller egendomligt, att bland alla dessa, som sålunda

N:o 41.

Hörande
förbud mot
införsel och

tillverlr.ninn

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

tagit till ordet för eller mot margarinet med hänsyn till dess inverkan
på smörexporten, linnes ingen, som kommit på den idén att göra sig
underrättad om åsigterna i ämnet på de håll, der man dock ovilkorligen
måste förutsätta, att det skall finnas den största sakkunskap,
den största erfarenhet och det största personliga intresse. Särskildt
måste jag finna anmärkningsvärd!, att icke åtminstone utskottet, som
haft till åliggande att underkasta frågan en allsidig pröfning, sökt
upplysningar från antydda håll. De sakkunnige, hvarpå jag här syftar,
äro våra smörexportörer.

Af intresse för den fråga, som för närvarande så betydligt som
den förevarande tager allmänna uppmärksamheten inom landet i anspråk,
har jag sökt göra mig underrättad om den uppfattning i sak, som är
rådande hos åtskilliga af vårt lands största smörexportörer på olika
platser, således icke endast i Göteborg. För de upplysningar, jag sålunda
dels direkt, dels indirekt erhållit, skall jag be att här i korthet
få redogöra.

För att inse betydelsen af exportörernas vitsord i denna fråga,
bör man först veta, att, såsom allmän regel, dessa exportörer icke bedrifva
sin affär såsom producenternas agenter mot åtnjutande af försäljningsprovision
utan exportörerna formligen köpa varan af producenterna
och afsätta den sedermera helt och hållet på egen risk i utlandet.
Åtminstone lär detta vara fallet med den ojemförligt största
delen af det exporterade smöret. Häraf är tydligt, att de, som i allra
första hand måste hafva intresse af en betryggad export, de, som i allra
första hand måste, under den stora konkurrensen med Danmark,
vilja främja allt, som kan gagna vår export och aflägsna allt, som
kan på densamma menligt inverka, det är just smörexportörerna.

Nåväl! Om nu dessa smörexportörer, på grund ej mindre af sitt
direkta intresse än sin erfarenhet, samstämmigt förklara, att tillvaro
af margarin i vårt land icke kan och icke skall i ringaste mån
skada vår engelska smörmarknad, samt å andra sidan, att ett margarinförbud
icke kan eller skall för smörexporten bereda större trygghet,
så vill det synas som om dessa uttalanden borde väga mera än
alla de hypoteser och lösa antaganden, som utan stöd af sakförhållanden,
för oss blifvit framlagda.

Just sådana åsigter är det emellertid, som af smörexportörerna
uttalas och förfäktas. Och vid dessa åsigter synes man böra fästa
desto större vigt, som de fullkomligt öfverensstämma med hvad som
blifvit uttaladt af en fosterlandsälskande, i national-ekonomi ej mindre
än i våra jordbrukshållanden väl bevandrad man, generalkonsul
Juhlin-Dannfelt, som dessutom af Kongl. Maj:t fått särskildt uppdrag
att på ort och ställe undersöka och utreda den föreliggande frågan.

Hvarpå stödja nu exportörerna sin uppfattning och sitt påstående?
Jo, på det under årtionden bestyrkta sakförhållandet, att engelsmännen
vid smörinköp från utlandet taga hänsyn endast till sina
egna undersökningar, sitt eget omdöme, sin egen smak, lemnande alldeles
derhän varans antecendentia i dess moderland. Det är, såsom vi
finna, fullkomligt samma åsigt, som generalkonsul Juhlin-Dannfelt
uttalar i sin underdåniga berättelse, der han meddelar närmare de -

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

täljer om, huru det går till i England, då importeradt smör bedömes
och utminuteras.

Mot denna herr Juhlin-Dannfelts åsigt har uppträda bl. a. en
författare, hvilken också bär namnet Juhlin-Dannfelt och lär vara son
till den förre. Han har trädt i offentlig opposition mot sin mångförfarne
fader; men medan Dannfelt den äldre stöder sig på personlig
erfarenhet och rena sakförhållanden, synes Dannfelt den yngre hafva
stödet för sin bevisning väsentligen hängande i luften. Han har nemligen
i “Tidskrift för landtbruk11 infört ett långt vetenskapligt betänkande,
hvars kontenta sammanfattas i följande slutkläm:

“Men skall ett totalt förbud af margarin i vårt land inverka på
engelska köparnes tanke om vårt smör och det pris, de för det samma
vilja betala? Man vill förneka detta under antydan, att den praktiska
engelsmannen ej bryr sig om, hvarifrån varan kommer eller hurudan
den säges vara, utan sjelf pröfvar och dömer. Men då skulle förvisso
den engelske köparen ej vara mycket praktisk, om han ej, åtminstone
bland i öfrigt lika goda varor, föredroge den, om hvilken han
kunde med absolut visshet veta, att den vore hvad den gaf sig ut för.
Och äfven om ett margarinförbud ej kunde höja vårt smörs pris med
“en penny11, så skulle det dock gifva oss en mycket säker ställning
gentemot den engelska smörkontrollen. Man skulle betänka sig, innan
man, såsom redan eu gång skett, såsom förfalskadt förklarade ett
smör, som kommit från ett land, hvilket vore absolut rent från
margarin.“

Hvad som här säges om “ absolut visshet11, att, efter margarinförbud,
smöret är oförfalskadt, och om “ett land, absolut rent från margarin
det förefaller mig, jag kan icke neka det, såsom temligen naivt.
Också påpekar en författare från det motsatta lägret det orimliga uti,
att man endast genom ordet förbud tror sig kunna på en gång afklippa
alla möjliga svårigheter; han påpekar det illusoriska uti att
tro det enda ordet “margarinförbud11 verka som en “magisk formel11,
den ingen lagbrytare skall våga trotsa. Huru man kan, som herr
Dannfelt den yngre gjort, komma fram med dylika puerila åskådningssätt,
är äfven för mig alldeles ofattligt. Hvarje margarinförbud utan
effektiv och genomförd kontroll öfver att förbudet ej brytes är värdelöst.
Men om någon kontroll har aldrig varit tal hvarken i motionen
eller i utskottets motivering. Och för min del kan jag icke heller
tänka mig, huru en effektiv kontroll härvidlag skall kunna ega rum.
För öfrigt, vore det så här i verlden, att ett helt enkelt förbud, utan
kontroll öfver dess efterlefnad, alltid befunnes tillräckligt för att hindra
menniskor att begå origtiga handlingar, så kunde man naturligtvis
äfven på andra områden än det nu ifrågavarnde nöja sig med förbud
utan kontroll. Men tror man väl t. ex. att, om de svenska statsmagterna
nu utfärdade absolut förbud mot bränvin, detta i och för sig
skulle vara alldeles tillräckligt att hos oss skapa ett från bränvin
“absolut rent land?11 Ja, vore det händelsen, då vore vi väl bra både
enfaldiga och omoraliska, om vi icke genom detta enkla medel med
det allra första befriade vårt fosterland från jordlifvets största för -

N:0 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

hannelse. — Likaså är förbud mot margarin utan effektiv kontroll att
margarin ej tillverkas fullkomligt värdelöst i praktiken.

Då nyligen här i kammaren förslaget om skyddande af arbetarnes
lif och helsa i arbetet diskuterades, betonade de flesta talare, att arbetarelagen
icke skulle ega det ringaste värde, derest icke inspektoratet
komme till stånd. På alldeles samma skäl kan ett margarinförbud
utan kontroll alldeles icke göra åsyftad verkan. Men — jag
upprepar det — någon kontroll mot margarintillverkning anser jag
omöjlig att genomföra.

Således är efter min uppfattning herr Juhlin-Dannfelt den yngres
och liktänkandes argumentation i denna del fullkomligt falsk; och''har
jag derför ansett mig kunna karakterisera densamma såsom hängande
i luften. —

För att nu återkomma till smörexportörerna, vill jag nämna, att
de bland dessa, för hvilkas åsigt jag nyss redogjorde, under det sist
förflutna året, då hos oss margarinförbud hägrat vid horizonten, upprepade
gånger muntligen och skriftligen förfrågat sig hos sina engelska
affärsvänner — smörimportörerna i England — om den inverkan ett
eventuel margarinförbud i Sverige skulle hafva på vår engelska smörmarknad.
Och med dessa förfrågningar har man vändt sig till olika
smörimportfirmor i London, i Hull, i Edinburgh men framför allt i
Manchester, den engelska smörmarknadens centralpunkt. Öfverallt har
man fått besked, som bekräftat den uppfattning man hade förut, nemligen
att engelsmännen uppskatta det till England importerade smöret
blott efter dess af dem sjelfva bedömda beskaffenhet, och att följaktligen
margarinförbud eller icke margarinförbud i Sverige är dem temligen
likgiltigt. Men, hafva åtskilliga af dessa engelska importörer
tillagt: skulle vi fästa något afseende vid ett margarinförbud i Sverige,
så vore det för att iakttaga skärpta försigtighetsmått gent emot det
svenska smöret, ty vi anse för vår del, att från ett land der margarinförbud
råder, i synnerhet om detta förbud ej är åtföljdt af effektiv
kontroll, hafva vi mindre sannolikhet för att få oförfalskadt smör än
från ett land, der det finnes en af lag kontrollerad margarintillverkning.

Sådan är nu smörexportörernas på erfarenhet och sakkunskap grundade
uttalande. Emellertid hafva äfven de uppstält sin hypotes om
ett margarinförbuds inverkan på smörexporten. Här står då hypotes
mot hypotes, och en hvar får sjelf bedöma hvilkendera hypotesen
som har största sannolikhet för sig. Smörexportörernas hypotes
lyder sålunda: ett margarinförbud skall föranleda de mindre jordbrukarne,
som icke sjelfva kunna bedrifva en rationel mejerihandtering
och derför nu aflåta sin mjölk och sin grädde till de stora mejerierna,
att medels handseparatorer in. m. tillverka ett smör af 2:a och 3:e
qvalitet, för hvars afsättning de ej behöfva frukta, då ingen konkurrens
med margarin förefinnes. Detta mer eller mindre underhaltiga smör
skola de nu antingen söka försälja inom landet till relativt högt pris,
eller skola de försöka få in det samma i exportsmöret. I förra fallet
skadas naturligtvis häraf exporten qvantitativt, i senare fallet qvalitativt.

Väger man nu denna hypotes mot den: adet lider väl intet tvif -

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Bärande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

vél“, att margarinens tillvaro i vårt land förstör vår smör export, så
får ju, som sagdt, en hvar sjelf bedöma hvilken af dessa båda förutsättningar
som har största pondus. För min del drager jag ej ett
ögonblick i betänkande uttala, att det är vågskålen med förbudsifrarnes
hypotes, som här vid lag flyger i höiden.

Innan jag lemnar denna del af ämnet, vill jag än eu gång uttala
mitt beklagande, att det är jag och icke utskottet, som lemnat dessa
efter mitt förmenande synnerligen vigtiga upplysningar om smörexportörernas
ståndpunkt. Ty det är ju klart, att man måste tillmäta de
upplysningarne vida större betydelse, om de framlagts af utskottet, än
om de under debatten lemnas af en enskild kammarledamot.

Hvad utskottsbetänkande! i öfrigt angår, skall jag be att få egna
någon uppmärksamhet åt detsamma. Betänkandet skulle, såsom jag
tror, för en genomförd kritik lemna tillfälle till en ganska rik skörd
åt anmärkningar. Men för att icke draga för stor vexel på kammarens
tid, skall jag endast fästa mig vid några af betänkandets hufvudpunkter.

Utskottet utgår från generalkonsul Juhlin-Dannfelts underdåniga
berättelse, och med stöd af deruti lemnade uppgifter gör utskottet en
sammanställning mellan förhållandena i Holland och Sverige angående
margarintillverkning och smörexport; hvarefter utskottet kommer till det
resultat, att alldenstund i Holland margarinen kan anses hafva varit
ofördelaktig för smörexporten, så skall det gå på samma sätt i Sverige,
om margarinen här tolereras, och derför vill utskottet hafva margarinförbud.
— Till att börja med vill jag erinra derom, att denna deduktion
efter min mening är haltande och alldeles ohållbar, derför att
förutsättningarne för margarinfabrikationen är alldeles olika i Holland
och i Sverige. I Holland är margarintillverkningen fullkomligt fri::
här i Sverige åter har ju ingen menniska satt i fråga annat än att
den skulle stå under noggrann kontroll. Således är det här icke fråga
om de två alternativen: margarinförbud eller fri tillverkning af margarin,
utan här gäller frågan antingen förbud eller kontrollerad tillverkning
; “och det är det, som gör skilnaden så stor."

Redan af detta skäl vore man alltså berättigad draga ett stort
kors öfver utskottets hela jemförelse mellan Holland och Sverige. •—
Emellertid kan det för oss verkligen hafva sitt intresse att tillse huru i
sjelfva verket den holländska smörmarknaden på England för närvarande
ter sig.

Det framgår då af alla de utlåtanden, hvaraf åtminstone jag fått
tillfälle att taga del, att den holländska smörexporten på England
haft en period, som varit bekymmersam i följd deraf, att mejerihandteringen
i Holland icke bedrifvits på ett rationel! sätt och således
lemnat dålig vara. Men detta förhållande är nu ändradt. Den
holländska mejerihandteringen har tagit upp sig, man har från Holland
utsändt sakkunnigt folk till främmande land, särskild! till Danmark,
för att inhemta underrättelser om dervarande mejerimetoder;
och följden häraf har blifvit, att den holländska smörproduktionen fått
en helt annan karakter än förr och att derigenom också priset för sådant
smör på den engelska marknaden betydligt stigit.

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Hvarifrån har ni fått dessa upplysningar? frågar man kanske.
Jag förmodar, att herrarne liksom jag fått sig tillstälda i tryck em
skrift, som från egaren till Arboga margarinfabrik, herr Husberg, ingifvits
till chefen för civildepartementet. Deruti linnes en upplysande
utredning i nyssnämnda hänseende. Här mötes jag naturligtvis
genast af den invändning, att då denna utredning förskrifver sig
från en person, som är så intresserad, så direkt intresserad i saken,
som margarinfabrikens egare, så böra hans uppgifter mottagas med
största försigtighet. Ja, det är i allmänhet eu obestridlig sanning,
att man måste vara synnerligen försigtig vid mottagande af uppgifter,
deruti det egna intresset spelar någon roll; härpå äro de framställningar,
som blifvit gjorda för margarin förbud det allra bästa bevis!
Emellertid finnes här i denna lilla skrift en del siffror anförda, och
siffror hafva ja alltid sin betydelse, såvidt det icke blir bevisadt, att de
äro osannfärdiga. Ifrågavarande siffror utgöra en sammanställning åt
prisen på holländskt och danskt natursmör på den engelska marknaden
under sistlidne höst- och vintermånader till och med januari
detta år, särskildt för hvarje vecka. Deraf framgår, såsom herrarne
finna på sidan 6, icke blott att det finaste holländska smöret nu står
ganska högt i England utan, än mera, att det finaste danska och det
finaste holländska smöret der noteras med en högst obetydlig prisskilnad
— och detta, ehuru det danska smöret der är erkändt att
vara oöfverträffadt. Nu måste man ju antingen förklara dessa siffror
vara förfalskade — och då måste man bevisa detta — eller också
måste man medgifva, att, trots den fria margarintillverkningen %
Holland, detta lands smörnoteringar på den engelska marknaden i
denna stund ådagalägga precist detsamma som våra smörexportörer
och generalkonsul Dannfelt förut förklarat, och som äfven herr Husberg
här yttrar, då han uttalar sig på följande sätt: “af dessa noteringar
med dervid fogade anmärkningar för den 13 oktober och 1
december synes fullständigt framgå att, oberoende af all margarinindustri,
hvarje särskildt slag af smör varder i England med allra
största sorgfällighet bedömdt och betaldt uteslutande efter dess beskaffenhet,
men icke efter någon som helst s. k. ren ståndpunkt.“
Han tillägger längre ned den ganska träffande anmärkningen, “att
frågans kärnpunkt ligger icke i det s. k. konstsmöret utan i konsten
att göra smörSåledes kommer man här till ett resultat, som är
alldeles diametralt motsatt utskottets deduktion i denna fråga.

På sid. 7 säger utskottet: “för utskottet synes det alldeles
uppenbart, att den köpare, som vill hafva full garanti, att den vara
han inköper, utgör oblandadt mejerismör, skall finna denna garanti
större, mera tillfredsställande och nästan absolut betryggande, då den
inköpta varan förskrifver sig från ett land, der margarin icke tillverkas,
dit den ej får införas och der den sålunda icke annorledes än
genom underslef kan förekomma".

Här har utskottet resonnerat på alldeles samma sätt som herr
Dannfelt den yngre och drabbas sålunda af samma omdöme som han.

På sid. 13 talar utskottet om det s. k. istersmöret eller smultet
och hänvisar den obemedlade till detta istersmör såsom surrogat för

Hörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Rörande natursmör, om lian icke har råd att köpa det senare. Att börja med
införsel ''"och ,!,refa^er c''et vara en-alldeles obegriplig inkonseqvens att hänvisa till
tillverkning begagnande af istersmör, som dock ej skulle tillverkas under någon
af margarin den ringaste kontroll, oaktadt det naturligtvis kan vara af det mest
m. m. tvifvelaktiga ursprung, medan man å andra sidan icke ens vill tillåta

(Forts.) margarin att existera, fastän den alltid hos oss skulle tillverkas under

den allra strängaste kontroll. Detta är nu, som sagdt, en obegriplig
inkonseqvens. Men det är icke dervid som jag egentligen vill fästa
mig, utan det är vid ett notoriskt fel, som lörekommer i denna del
af utskottets utlåtande. Utskottet säger nemligen — sedan det beskrifvit
huru istersmöret tillverkas — att detta smör “icke betingar
högre pris än ytterst 70 öre per kilogram“. Jag ber då få nämna
för herrarne, att istersmör, beredt på sätt utskottet säger, förliden
onsdag i Göteborgs saluhallar noterades till 1 krona 18 öre per kilogram,
och att det i Stockholm, på de få ställen, der det finnes till
afsalu, betingar i dag 1 krona 20 öre — pris, som för resten lära
hafva gält hela vintern — under det utskottet, som nämndt är, uppgifver
priset till blott 70 öre! Här finnes verkligen i handeln ett slags
dylik vara, som endast kostar 70 öre per kilo, och jag förmodar, att
det är denna som utskottet afsett. Men denna vara beredes icke af
ister utan är s. k. skumflott, dock af sämre beskaffenhet, hvilket erhålles
vid kokning af ben och köttaffall; det kan visserligen, vid brist
på bättre, användas till att steka uti, men är om icke alldeles onjutbart
till att breda på bröd, så åtminstone dertill oaptitligt, hvarför
det ej heller för sådant ändamål någonsin lärer begagnats. Man kan
nu naturligtvis icke rubricera detta utskottets fel annorlunda än såsom
ett misstag, men det är dock i alla fall ett ganska vilseledande misstag
och ett misstag, som utgör ytterligare bevis på, att utskottet icke
med den grundlighet och objektivitet, som varit önskvärda, fullgjort
sitt värf.

Utskottet anför på sid. 16 förhållandena ifrån Normandie och
visar, att smörexporten derifrån sjunkit med icke mindre än trettio
millioner francs, derför att förfalskningar på den engelska marknaden
egt rum. Ja, hvad som här säges innebär, så vidt jag kan förstå,
endast en direkt bekräftelse på våra smörexportörers och generalkonsul
Dannfelts yttranden. Om nemligen smör, som från ett eller annat
håll införes på den engelska marknaden befinnes, vid i England gjord
undersökning, förfalskadt, så är dermed den smörexporten svårt skadad,
om icke förstörd. Annat har ingen menniska påstått. Men
här är ju icke fråga om bevis för att smörförfalskningar böra undvikas,
ty derom äro alla ense, utan frågan gäller, huru vida engelsmännen
skola finna ett marg ar införbud innebära garanti mot förfalskning,
och det är just detta som jag vågar bestrida. På enahanda sätt förhåller
det sig med det uttalande, som utskottet på samma sida citerar
ur ett bref från vår smöragent i London och hvilket lyder: “bäfver
emellertid icke den ärliga mejerihandteringen kraftigt understödd
och skyddad i denna oärliga kamp med konstsmöret, föreligger stor
fara att jordbruket dukar under''1''. Ja, hvem har väl bestridt den
satsen, att om vårt natursmör förfalskas med konstsmör, detta leder

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. ra.

till vår engelska smörmarknads förderf? Det synes vara klent stäldt
med utskottets bevisningsmaterial, då utskottet anser sig behöfva erinra
om sådant.

Här vore åtskilligt annat i utskottets betänkande att tala om,
men jag skall icke upptaga tiden längre dermed. Totalintrycket af
betänkandet är, att utskottet gått till sitt värf med den förutfattade
mening, hvars sanning just skulle bevisas, att margarinens tillvaro är
skadlig för vår smörexport. Sedermera har utskottet, efter långa
deduktioner, kommit till det resultat, att margarinen uti smörexportens
intresse bör förbjudas! Huru i elementarlogikeu den bevisningsmetoden
benämnes och uppskattas, derom torde jag icke behöfva erinra.

Den danska margarinindustrien har, under margarinlagens tilllämpning,
fortgått öfver ett år och på den danska smörmarknaden i
England har detta icke det ringaste inverkat. Likaså kan ingen påstå,
att vår svenska smörmarknad lidit, utan tvärt om har den gått
framåt under den sista tiden, då vi haft margarin i landet. Slutligen
hafva vi det nyss anförda, talande exemplet från Holland, hvars smörnoteringar
i England nu högst betydligt stigit, oaktadt fri margarintillverkning
i Holland finnes. Huru är det då möjligt, gent emot alla
dessa sakförhållanden, att påstå ett margarinförbud vara för vår smörexport
nyttigt eller nödvändigt eller en kontrollerad margarintillverkning
vara för samma export förderflig?

Jag har hittills sett saken uteslutande från exportens synpunkt
och vid densamma länge uppehållit mig, derför att så väl motionären
som utskottet behandlat frågan blott från den synpunkten. Men mine
herrar, det finnes här vid lag äfven andra synpunkter, väl värda att
uppmärksammas.

Lika visst som det är, att vår smörexport på England icke är
det ringaste beroende af ett margarinförbud, lika visst tror jag det
är, å andra sidan, att ett margarinförbud verkligen skall hos oss i
viss mån gagna natursmörets afsättning på den inhemska marknaden.
Ty i samma mån som margarinen, om den finge fortfarande existera,
blefve inom landet känd och erkänd för att vara hvad den verkligen
är, ett billigt, sundt och välsmakande näringsmedel, i samma mån
skulle också afsättningen inom landet af ett underhaltigt natursmör
till mer eller mindre högt pris väsentligen försvåras, hvaraf följer,
att samma afsättning genom ett margarin f örbud skulle underlättas.
Det är nog också i sjelfva verket här, som pudelns kärna ligger,
fastän det befunnits lämpligare att ställa exporten i breschen. För
att till relativt högt pris kunna sälja relativt underhaltigt natursmör,
derför är det alltså man vill hafva margarinförbud. Men detta margarinförbud
skulle innebära en beskattning till förmån för det fåtal i
vårt land, som äro smörproducenter, af det mångtal, som ärö smörkonsumenter;
och särskildt skulle denna beskattning drabba de mindre
bemedlade. Det är just detta som gör, att frågan får en så allvarlig,
att icke säga förhatlig karakter. Man talar om, att “allmänt väl“ är
hotadt genom margarinen, men jag tror att “allmänt väl“ är vida
mera hotadt genom ett margarinförbud. Ty en åtgärd, som innebär
kränkning af den snart sagdt mest naturliga och sjelfklara af alla

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Rörande förbud
mot införsel
och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

menskliga rättigheter, den att eu hvar efter eget val och efter råd
och lägenhet anskaffar sina födoämnen, en sådan åtgärd kan blott
bidraga till att ytterligare tillspetsa en situation, som är nog tillspetsad
redan förut, att ännu mer vidga en klyfta, som sannerligen är
stor nog förut. Och om det parti inom vår representation, som för
närvarande har den politiska magten i sin hand, år efter år vidtager
lagstiftningsåtgärder, egnade att ingifva de obemedlade, d. v. s. kroppsarbetarnes
stora klass, den föreställning, att de i landets “modernärings".
intresse systematiskt skola sättas på en allt strängare svältkur,
och denna uppfattning blir genomgående, kan sådant icke bidraga
till främjande af “sllmänt val" utan tvärt om. Jag tror derför,
att man gjorde klokt i att stämma i bäcken, innan man kommer
i ån.

För någon tid sedan — det var efter riksdagens början — mottog
jag en skrift, undertecknad af 346 arbetare vid en af de största
verkstäderna i Göteborg, nemligen statens jernvägars reparationsverkstad.
Denna skrift var hållen i en fullt korrekt och hofsam ton.
Den innehöll en framställning af det bekymmersamma läge, hvari
arbetarne råkat under det sistförflutna året, som hade medfört en
väsentlig stegring i prisen på alla deras lifsförnödenheter, under det
att ingen stegring försports i priset på deras arbete. De framhöllo
detta såsom så mycket mera anmärkningsvärd^ som det var bevisligt,
att statskassan fick rikliga tillflöden just till följd af den indirekta
beskattning, som genom förra årets tullreform företrädesvis pålagts de
obemedlade. Skriften slutar med anhållan, att jag ville “genom motion
eller på annat lämpligt sätt" inom riksdagen söka verka för deras
sak. Detta var i korthet innehållet af denna skrift — hvilken finnes
här till påseende, för den händelse någon af herrarne skulle vilja taga
del af densamma. Jag måste svara dessa arbetare, att jag icke fann
lämpligt eller ändamålsenligt att inom riksdagen taga något steg i den
af dem önskade rigtningen. Men detta hindrar mig icke att erkänna,
att sjelfva grunden för deras klagomål är i hög grad berättigad och
behjertansvärd. Jag har hos jernvägsstyrelsen gjort mig underrättad
om deras lönevilkor, och man har välvilligt stält alla upplysningar i
detta afseende till mitt förfogande. Jag har sålunda erfarit att i allmänhet
afiöningen för dem är 60 å närmare 70 kronor i månaden.
Nu kan man ju invända, att många jordbruksarbetare långtifrån hafva
detta belopp, men herrarne böra dervid också besinna den störa skilnaden
mellan stad och land. 60 å 70 kronor i månaden för eu
familj, som förutom mannen består af t. ex. hustru och fyra barn,
det gör per person och per dag resp. 33 och 39 öre. För dessa
belopp skall nu anskaffas: föda, husrum, vedbrand, lysämne, kläder,
sjukvård, o. s. v., allt, med ett ord, som behöfves för ett hushåll. Men
att i en stor stad, såsom Stockholm, Göteborg eller Malmö, med der
gällande, alltjemt stigande pris, försörja en familj för 33 å 39 öre
om dagen per person, det är helt enkelt omöjligt att på ett någorlunda
anständigt sätt fullgöra; och man måste inse att det är eu sanning,
hvad en af dessa arbetare muntligt yttrat: “om jag aldrig så
gerna vill, kan jag icke vara reel". Men att äfven den ordentlige,

Måndagen den 29 April, f. m. 29 N:o 41.

den flitige och samvetsgranne arbetaren skall nödgas afgifva eu sådan Börande
förklaring, detta är ett missförhållande, som vi icke böra öka, utan
tvärt om söka att så vidt möjligt förminska. Jag har velat anföra tillverkning
detta endast såsom stöd för min uttalade mening om det olämpliga af margarin
uti att fatta ett beslut, som blott skulle bidraga att öka bitterheten m. m.
mellan stad och land. Jag tror visserligen icke, att prisskilnaden (Forts.)
mellan natursmör och margarin i och för sig kan hafva någon större
praktisk betydelse för arbetsklassen; men margarinförbudets egentliga
betydelse, dess sociala betydelse, ligger deruti, att det tenderar åt ett
håll, som arbetarne med skäl finna förhatligt. Också vågar jag uttala
den förhoppning, att, äfven om Riksdagen för sin del skulle fatta beslut
om margarin förbud, kan och skall detta beslut icke accepteras af
den regering, som vid tillträdet af sitt ansvarsfulla kall frivilligt afgaf
det högsinnade löftet att verka för samhällsfrid och försonlighet; men
samhällsfrid och försonlighet, de skulle icke genom detta förbud främjas
utan fastmera sättas ytterligare på spel.

Det finnes till sist en synpunkt, från hvilken denna fråga ock
bör skärskådas.

Vetenskapen, rnine herrar, är och förblir trogen sin natur; dess
lösen är: framåt. Industrien, vetenskapens dotter, följer den i spåren,
utdelande sina alltjemt växande hjelpmedel åt en hvar, som begär
och betalar dem. Vetenskapen och industrien ingå båda såsom integrerande
delar uti tidens och den menskliga utvecklingens mägtiga
ström, och icke blott det, de medverka i icke oväsentlig grad att bestämma
den strömmens rigtning. Att nu vilja hejda denna ström
eller någon del deraf i dess naturliga lopp, ja, än mer, att vilja leda
den strömmen eller någon dess del in i en rigtning, motsatt den naturliga,
detta vore i längden lika fåfängt, som om man ville hejda
Norrström i dess lopp eller leda Norrströms ena gren åt vester i stället
för åt öster.

Kulturhistorien lemnar oss nästan på hvarje blad exempel på,
huru som uppfinningar och framsteg inom olika områden, i samma mån
de varit verkliga och betydelsefulla, alltid mötts af motstånd, afund
och misstroende, af det enkla skäl, att de alltid stött äldre intressen
för hufvudet; men kulturhistorien visar oss icke exempel på, att något
enda verkligt framsteg i längden kunnat af reaktionära syften undertryckas.
Undertryckta i dag, hafva framstegen alltid med desto mera
befallande nödtvång förstått göra sig gällande i morgon. Om nu detta
är fallet med uppfinningar i allmänhet, måste det särskildt vara fallet
med uppfinningar, som beröra sjelfva det första grundvilkoret för uppehållandet
af den menskliga existensen, nemligen menniskans föda.

Är det nu sant och ostridigt, såsom jag för min del tror vara
bevisadt, att margarinen är ett på samma gång billigt och i alla afseenden
godt näringsmedel, att alltså denna uppfinning innebär ett
verkligt framsteg, en nyttig faktor i den menskliga kampen för tillvaron,
då kunna inga restriktiva åtgärder af varaktig verkan deremot
åstadkommas. Utan tvifvel kunna sådana åtgärder medföra åtskillig
förargelse, utan tvifvel kunna och skola de inför både samtid och

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Börande efterverld bringa oss skada och skam — men beståndande blifva de
förbud mot icfce

^tillverkning Ur nationalekonomisk synpunkt, ur social synpunkt och ur kulturaf
margarin synpunkt finner jag alltså ett margarinförbud olämpligt och ändamålsm.
m. vidrigt. Följaktligen anhåller jag, herr talman, att få antecknadt mitt
(Forts.) yrkande om afslag på utskottets förslag.

Herr Söderblom förenade sig med herr Bratt.

Herr Andersson från Malmö yttrade: Som herrarne finna af
det förliggande betänkandet, har jag anmält min reservation mot det
beslut, hvartill utskottet kommit. Det har förundrat många inom
denna kammare, att då jag i fjol, då samma fråga var föremål för
behandling inom kammaren, stälde mig på en afgjord “ren“ ståndpunkt,
nu bytt om åsigt, men jag tror, att detta karl ursäktas mig, ty då
var frågan åtminstone för mig alldeles ny och kanske väl ensidigt bedömd
af dem, som i tal och skrift yttrat sig i densamma. Under den
senare tiden har deremot så mycket tillkommit i denna fråga, hvilket
gjort, att jag nu kommit på andra tankar.

Det första skäl, som jag hufvudsakligen stödde min åsigt på vid
förra riksdagen, då det var fråga om antagandet af ett import- och
tillverkningsförbud å margarin, var att man då ansåg, att detta konstsmör
var i högsta grad helsovådligt. Herrarne minnas nog hvilka
gräsliga historier som lades fram i kammaren förlidet år, dels genom
tidningsuppsatser, och dels genom broschyrer. Man talade om, att
det s. k. margarinsmöret tillverkades mången gång af sjelfdöda
kreatur samt af djur, , som man gräft upp ur de s. k. “rackerkulorna“
och sedan pressat fettet ur. Ja, man gick till och med så
långt, att man påstod, att margarinfabrikanter icke aktat för rof att
uppgräfva lik ur grafvarne och pressa fettet ur dem för att dermed
sedan bereda smör. —

Ett annat och för mig mycket tungt vägande skäl för förbuds
införande var, att, om detta icke skedde, utan margarinen fritt finge
tillverkas och exporteras, detta skulle tillintetgöra vår smörexport på
England, liksom det gått för Holland.

Det tredje skälet, som jag mycket fäste mig vid, var, att margarinsmöret
i sjelfva verket då icke utgjorde något billigt surrogat för
smör.

Jag har under förra årets lopp, så väl som under den tid utskottet
arbetat med denna fråga, så samvetsgrant och så godt jag kunnat
tagit del af den stora litteratur, som kommit oss tillhanda just i denna
fråga och det har dervid visat sig, att öfverdrifterna varit både många
och stora. Hvad nu först det helsovådliga af att förtära margarinsmör
beträffar, tror jag, att så väl svenska läkaresällskapet som andra
utländska läkaresällskap, hafva till full evidens bevisat, att det ifrågavarande
konstsmöret icke är mera skadligt än vårt natursmör. Man
har till och med påstått, att konstsmöret befunnits vara mera hållbart
än natursmöret. — Jag har icke varit i tillfälle att se någon fabrik,
der tillverkning af margarin egt rum, men väl att se en fabrik, der

No 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

man skiljer stearinen från oleomargarinen, hvilken sistnämnda produkt
användes vid margarintillverkningen, och jag får säga, att om man
vid tillredningen af alla andra födoämnen ginge till väga på ett lika renligt
sätt, så skulle det vara eu glädje. Jag är fullt öfvertygad derom,
att på många ställen, åtminstone der 2:a eller 3:a natursmör tillverkas,
lemnar renligheten i jemförelse med denna fabrik mycket öfrigt
att önska, och jag vågar till och med påstå, att i ett l:a klassens
mejeri renligheten icke kan vara större än här.

Hvad nu beträffar påståendet derom, att margarintillverkningen
i vårt land skulle hämma vår smörexport på England, så tror jag,
att detta är eu fråga, som nu bör ganska mycket träda i bakgrunden.
Man har äfven i år anfört exempel på, att holländska natursmöret
aftagit på den engelska marknaden, just till följd deraf, att margarinsmörtillverkningen
i Holland fått så stor framgång. Det visar sig
emellertid af de framlagda broschyrerna — jag har inga andra källor
att åberopa — att holländska smörproduktionen och afsättningen i
betänklig mån börjat deklinera redan på 1860-talet och således långt
innan margarinproduktionen der var känd. Detta förhållande beror
sålunda icke derpå, att man producerat margarin och skickat ut denna
vara i verldsmarknaden, utan derpå att Holland, såsom en föregående
talare också nämnde, blifvit öfverfivgladt af andra smörtillverkande
länder, i synnerhet Danmark och på grund häraf kommit att stå stilla
och följaktligen äfven blifvit tillbakasatt med afseende å sitt natursmör
och produktionen deraf.

En skrifvelse, som blifvit sänd till chefen för civildepartementet,
har förelegat inom utskottet till påseende och i denna skrifvelse visas,
att det holländska natursmöret åter kommit till heders på den engelska
marknaden. Anledningen härtill skulle vara den, att 1887 utsände
holländarne insigtsfulla män, hufvudsakligen till Danmark, för
att taga kännedom om dervarande förfaringssätt inom mejerihandteringen.
Så uppstod i Holland ett fåtal väl skötta mejerier, hvars smör
erhöll ett odeladt erkännande på den engelska marknaden. Antalet
mejerier ökades hastigt till följd af detta erkännande, och smörets efterfrågan
steg inom loppet af ett år så betydligt på nämnda marknad,
att från början af september sistlidet år detsamma under benämningen
Factory butter erliöll sin särskilda notering i England. Samma notering
står den danska mycket nära och den lilla skilnaden i priset lär
hafva sin orsak i betena, hvilka i Holland ej gifva den aromatiska smaken
å smöret som i Danmark. Prisskilnaden emellan danskt och
holländskt smör uppgick ej så sällan förr till öfver 20 shilling per
engelskt centner, under förra årets senare del noterades det danska
endast 4 a 6 shilling högre och 2:ne gånger var priset alldeles lika.

Jag tror således, att man kan anse det skål, som man i fjol med
så stor styrka framhöll, nemligen att vårt svenska smör skulle deklinera
på den engelska marknaden, om man började tillverka margarin,
numera vara utan betydelse. Åtminstone ställer sig saken så för mig.
Det danska natursmöret har ej förlorat sitt goda renommé, oaktadt fyra
rätt betydliga margarinfabriker finnas i Danmark.

Ett tredje och icke det minst vigtiga skäl, hvarför jag i fjol stälde

Rörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

N:o 4i.

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

mig på den s. k. “rena" ståndpunkten, var, att priset på margarin då
stälde sig lika högt som på s. k. bondsmör, eller 70 öre pr skålp.,
k vilket synes af det då afgifna utskottsbetänkandet. — I år ställer
sig saken emellertid helt annorlunda, i det man nu får köpa godt
margarinsmör för 50 öre per skålp., eller samma pris, som jag uppgå!''
man kunde förskaffa sig hemsmält svinfiott för. -— Nu kan det verkligen
blifva en fördel för den mindre bemedlade, om han kan få köpa
sitt smörbehof ^-del billigare än förut, i synnerhet sedan brödkakan
blifvit dyrare.

Man har särskilt betonat, att folkets ovilja mot margarinen
skulle vara särdeles stor, och att, om man, då man gick till handelsbutiken,
hade kännedom om, att det var margarin, som man fick, man
aldrig skulle köpa sådant. Denna uppfattning tror jag är temligen
ensidig; åtminstone visar den skrifvelse, som jag nyss nämnde, någonting
helt annat. Det säges nemligen i denna, att öfver 14,000 personer
undertecknat en skrifvelse, hvari anhålles, att margarin icke
skall förbjudas. Jag vill icke fästa allt för stor vigt vid sådana namnuppsamlingar.
De må gälla för hvad de äro, och jag vet, att de
kunna tillkomma på mer än ett konstladt sätt. Men hvad som ej
kan jäfvas, det är, att den aversion, som i fjol eller rättare i förfjol
rådde mot margarinen, nu är till stor del försvunnen. I den stad
jag tillhör är det icke blott fattiga arbetare, som köpa Arboga- eller
Kristianiamargarin, utan äfven mera bemedlade personer köpa denna
vara och förtära den med god smak. Aversionen för detta konstsmör
är sålunda för närvarande på långt när icke så stor, som den
förut varit.

Detta är nu, mine herrar, i korthet anfördt, de skäl, som gjort,
att jag ej kunnat vara med om utskottets förslag. Jag anser icke
margarinen vara så helsovådlig, som det blifvit påstådt, jag kan för
min del icke inse, att den i någon mån skall skada exporten på England,
och liksom den föregående talaren'' finner jag det vara orätt
mot den fattige arbetaren att borttaga ett surrogat för smör, som han
kan få för betydligt billigare pris än natursmör.

Jag skall på dessa skäl, herr talman, göra samma yrkande som
inom utskottet, nemligen anhålla om afslag på det framstälda förslaget.

Herr Eriksson i Elgered: Jag kommer icke i denna fråga att

hålla något långt anförande; jag är dertill allt för litet hemmastadd
i denna sak. hvilken kan betraktas dels från vetenskapligt-kemisk,
dels från ekonomisk, d. v. s. produktionens och förbrukningens synpunkt.
Då jag ej eger tillräcklig sakkunskap i afseende på den första
synpunkten, så skall jag uteslutande fästa mig vid den senare, den
ekonomiska eller förbrukningens synpunkt.

Men dervid har man åter att se frågan, dels sådan den ställer
sig på den utländska marknaden, dels sådan den ställer sig på den
inhemska. Hvad vidkommer det förra, eller huru den ställer sig på
den utländska marknaden, framför allt den engelska, och om man
frågar, hvilka verkningar den der har med sig, så måste det erkännas,

Måndagen den 29 April, f. m. 33

att det ej kan gifvas mer än ett svar på den frågan, nemligen att
margarintillverkningen hindrar Sveriges export i detta afseende, och i
•sådant fall måste margarinen vara skadlig för jordbruket.

Hvad åter angår den senare delen, eller margarinens förhållande
till den inhemska marknaden, så måste man för att se frågan opartiskt,
betrakta den dels från producenternas eller mejerihandteringens
^ven från konsumenternas sida. Hvad den förra synpunkten
beträffar, så är det enligt min uppfattning alldeles uppenbart, att
jordbruksnäringen ej har att vänta sig något godt af margarintillverkningen,
utan, för så vidt den fortfarande kommer att existera, skall
den mer eller mindre gorå raejerihandteringen skada, och särskilt i
det råhet ber jag att få anföra några få ord ur en skrift af Lovén
eller rättare ett anförande, som han hållit, hvari det förekommer på
slutet bland annat följande: “Hvad framtiden bär i sitt sköte, är
omöjligt att förutsäga. För det närvarande konkurrerar, såsom nämndt
är, margarinet ej egentligen med det fina natursmöret, men man skulle
ju kunna tänka sig — om ock sådant ingalunda är troligt — att
margarinindustrien en gång kan komma att utvecklas derhän, att dess
produkter skulle kunna allvarsamt täfla äfven med de bästa sorter af
natursmor. Hvarje näring måste vara beredd på sådana ödets omskiftelser
och äfven jordbruksnäringen har fått röna prof derpå. Jag
tillåter mig med afseende härå endast erinra om den i södra Franknke
en gång så blomstrande odlingen af krapp, hvilken odling helt
och hållet krossades derigenom, att en kemist upptäckte, att man ur
stenkolstjära kunde framställa det bekanta, röda färgämnet på ett
mycket billigare sätt än ur den nämnda växten.“

Dessa ord äro profetiska uttryck, som visa, hvarthän dessa vetenskapsman,
som känna saken bättre än vi olärda och icke sakkunniga
anse att det kan leda. Och för min del får jag säga, att jag icke
kan vara med om att tillåta margarintillverkningen, om det verkligen
skall komma derhän, att man i en framtid helt och hållet krossar
mejerihandtermgen, och sålunda ställa så till att jordbrukare, framför
aht 1 .Norrland, der skogarne kanske snart taga slut, icke hafva någon
binäring eller biförtjenst. Derjemte medför det för producenterna af
natuismör den verkningen, att det hindrar afsättningen af deras varor.
A ena sidan måste sålunda natursmöret sjunka i pris, å andra sidan
blir det svårare för producenterna att få sin vara afsatt inom landet,
utan de måste vända sig till den utländska marknaden för att få sin
vara afsatt.

Men man bör äfven se saken från den andra sidan och gifva
ratt och erkännande åt alla intressen. Ser man saken från konsumenternas
synpunkt, framför allt från arbetarnes, så medgifver jag
att frågan der kan betraktas från två olika sidor. De herrar, som
afgjordt uttalat sig för, att margarinen fortfarande skall få existera
måste dock medgifva, att det är en uppenbar och känd sak, att margarinen
existerar endast på grund af likheten med natursmöret, och det
ar detta forfalskningssystem, som gör, att det kan få afsättning. Jag
undrar, om våra arbetare göra någon direkt vinst af detta förhållande,
kor min del tror jag, att de, som skörda största vinsten, äro de, som
Andra Kammarens Vrot. 1889. N-.o 41. o

N:o 41.

Rörande
förhud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

N:o 41. 34 Måndagen den 29 April, f. m.

Börande tillverka detta fabrikat, och dessa handlande, som utminutera det åt
förbud mot arbetarne. Deremot drabbas icke de personer, som hafva stora kapital
UlhZtrdrui eller inkomster af arfvoden och löner, emedan de hafva så gynsamt
af margarin stäldt, att de få en oförfalskad vara, ty de handlande våga icke lemna
m. m. dem förfalskad vara, emedan de frukta att i sådant fall förlora dessa
(Forts.) kunder. Men med arbetarne förhåller det sig annorlunda. Dem är
man icke så noga med, det är de, som ofta nog få sitta emellan och
kanske få köpa margarin under namn af natursmör. Huru vida nu
detta kan vara en vinst eller förlust för arbetarne, tål att tänka på,
och må vägas på rättvisans vågskål. Men om så är förhållandet, att
icke margarinen är lika god som natursmör, så följer deraf uppenbart,
att verkningarne icke heller äro goda, och att det icke är lika helsosamt
att få margarin som att få natursmör, lika litet som man för
öfrigt vill bekomma en förfalskad vara i stället för en äkta.

En annan sida af saken, som också rör arbetarne, och som jag
redan på tal om producenterna nämnt, är att om margarinen får
existera, det är möjligt att hålla priset på smöret nere, hvarigenom
lifsförnödenheterna blifva billigare, och att om tillverkningen af margarin
förbjudes, det är möjligt att smöret derigenom skulle blifva
dyrare. Ja, jag medgifver att från denna synpunkt sedt saken är
betänklig, och att det är beklagligt att fördyra lifsförnödenheterna för
dem, som hafva minst råd att betala dem. Men månne det är så
alldeles afgjordt, att derest margarinförbud skulle antagas, och hvad
utskottet föreslagit bifallas, detta skulle medföra så svåra följder?
Nej, när man ser på, huru mycket Sverige exporterar, och huru mycket
det importerar, så skall man finna af denna jemförelse, att saken icke
är så alldeles farlig.

Sveriges smörexport till utlandet sista året uppgick till 14,790, f20
kilogram, under det att importen uppgick till endast 2,371,358 kilogram.
Om man således drager importen från exporten, får man ett
exportöfverskott af omkring 12,000,000 kilogram. Med detta faktum
för ögonen undrar jag, om vid nuvarande dåliga tider och tryckta
näringar verkligen något väsentligen förhöjdt pris inom landet skulle
inträda. Jag tvifiar derpå.

Emellertid, herr talman, anser jag för min del, hvad angår utskottets
förslag, att jag icke kan annat än under åberopande af hvad
jag anfört yrka bifall till 1, 3 och 4 punkterna af utskottets förslag.
Hvad åter angår 2:dra punkten eller utfärdande af förbud mot tillverkning
inom riket af margarin, så hade jag för min del helst sett
att man någon tid gjort försök att tillämpa den strängaste kontroll,
om icke på annat sätt så genom färgläggning och sålunda sökt utröna,
om margarinfabrikationen kunde stå på egen grund. Jag tror icke
att den kunnat det, men om så varit, hade ju fabrikationen, naturligtvis
med den stränga kontroll, som är nödvändig, kunnat få ega.
bestånd.

Med afseende på denna andra punkt kan jag således icke göra
något yrkande, icke ens om återremiss, emedan intet hopp finnes att
vinna framgång i ett sådant yrkande.

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Herr Wåhlin: Under förra riksdagen framhölls med synnerlig

skärpa och eftertryck, att margarin skulle kunna tillverkas af skämda
och dåliga råämnen och att förtärandet af margarin förty skulle vara
vådligt för menniskors lif och helsa. I år hafva dessa anklagelser,
så vidt jag vet, icke upprepats, och deraf drager jag den slutsatsen,
att man funnit samma anklagelser böra såsom grundlösa och obevisliga
lemnas utan allt afseende, helst sedan svenska läkaresällskapet i
sitt bekanta uttalande förklarat, “att margarinet, då det är väl beredt
af sunda ingredienser, är ett helsosamt, lättsmält och i förhållande
till sitt pris närande födoämne, hvars förbjudande vore till afgjord
skada för de mindre bemedlade folkklasserna11.

Men man har anmärkt, att margarinen skulle på marknaden konkurrera
med smöret, och för att förebygga den verkliga eller inbillade
faran af en sådan konkurrens har man helt enkelt begärt och föreslagit
förbud mot tillverkning och import af margarin. Man yrkar
således att en i sig sjelf loflig och nyttig handtering skall genom ett
våldsamt och godtyckligt lagstadgande med ens tillintetgöras allenast
för att befria en annan handtering från en obehaglig konkurrens.
Ett dylikt stadgande synes mig dock icke blott kränka näringsfrihetens
och rättvisans första och naturligaste kraf, hvilka man väl icke får
gifva till spillo ens för att derigenom främja mejerihandteringens intressen,
utan äfven kunna leda till helt andra resultat än som åsyftats.
Erfarenheten gifver nemligen vid handen, att hvarje industri blifver
icke bättre, utan snarare sämre derigenom, att den beröfvas konkurrensens
sporre. För öfrigt kan den konkurrens, hvarom nu är fråga,
icke blifva särdeles besvärlig eller farlig för smöret, hvars smak och
arom ju aldrig kan bibringas margarinen. Men skulle margarinindustrien
verkligen förmå att ur marknaden uttränga allt eller någon del
af det dåliga, illa beredda smör, som ju stundom till salu utbjudes,
vore detta visst icke att beklaga.

Hvad angår särskildt den engelska marknaden, som synes vara
så vigtig för vår smörproduktion, vill jag erinra, att Englands lag
tillåter så väl tillverkning som import af margarin, och under sådana
förhållanden kan icke något stadgande i svensk lag förebygga möjligheten,
att margarin inblandas i smör, som importerats till England
från vårt land.

Medan jag har ordet, tillåter jag mig lemna några upplysningar
från den ort, som jag har äran representera. Jag har vid besök i
Arboga margarinfabrik funnit allt i densamma vittna om utmärkt ordning,
snygghet och renlighet; och så vidt jag kunde förstå, förefans
icke anledning misstänka, att skämda och dåliga råämnen användes vid
tillverkningen. Fabriken står under kontroll af en bland stadens läkare,
och denne har, så vidt till min kännedom kommit, icke haft något att
erinra emot fabriken och dess verksamhet, utan tvärt om uttalat sig
särdeles berömmande och gynsamt derom.

Under förutsättning att något vitsord torde böra tillmätas äfven
det omdöme, som kan af en konsumerande allmänhet afgifvas, tillåter
jag mig nämna, att jag från ett mycket stort antal handtverkare,
arbetare och andra personer från Arboga och dess omnejd fått emot -

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m,
(Forts.)

No 41.

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. in.

taga särskilda skrivelser, deri man anmodat mig att vid riksdagen
söka verka för en lycklig lösning af margarinfrågan, i sammanhang
hvarmed de personer, som undertecknat nämnda skrivelser, förklarat,
dels att de lärt sig uppskatta och använda margarinet såsom ett sundt
och billigt födoämne, och dels att fabriken i Arboga under tider af
arbetsbrist gifvit underhåll och sysselsättning åt många behöfvande.

Jag tillåter mig yrka, att den föreliggande motionen icke mätte
till någon åtgärd föranleda.

Med herr Wåhlin förenade sig herrar Lilienberg, Svensson från
Carlskrona, Stockenberg och Martin.

Herr G. Berg: Då jag nu anhåller att få bemöta en del af hvad

de föregående talarne invändt mot utskottets betänkande, ber jag att
först få vända mig emot den ärade talaren på göteborgsbänken. Han
lade i första rummet utskottet till last, att utskottet skulle underlåtit
att söka vinna upplysningar af sakkunnige, de mest af alla sakkunnige,
nemligen våra smörexportörer, hvilka framför alla andra bort kunna
lemna den utredning, som i frågan vore erforderlig. Der skulle bestämda
upplysningar kunnat finnas, allt annat vore blott lösa hypotheser.
Jag ber härvid få erinra, att det varit för utskottet svårt om
icke omöjligt att sätta sig i förbindelse med dessa exportörer. Om
emellertid utredning skulle saknas i den delen, vågar jag dock påstå,
att sådant icke bör läggas utskottet till last. Jag skulle för min del,
och jag tror många med mig, önskat återfinna en fullständig utredning
'' vid det utlåtande, som de i civildepartementet tillkallade sakkunniga
personerna afgifvit. Der förekommer emellertid icke någon
utredning angående främmande iänders statistik och lagstiftning i detta
ämne. Jag betviflar icke, att dessa sakkunnige haft till sitt förfogande
materiel i den vägen, hvilket måste varit för dem behöfligt, men jag
skulle önskat, att det funnits fögadt vid deras lagförslag. Men icke
heller herr Bratt hade, så vidt jag kunde förstå, någon utredning från
dessa exportörer att stödja sig på, åtminstone icke något officiel uttalande,
så att i den delen torde utskottet icke stå sämre till boks än
den, som angripit utskottet. Icke heller kan jag såsom ett faktum
antaga samme talares framställning af de engelska importörernas uppfattning
af saken. Äfven derom fattas all närmare och säker utredning.
Talaren på göteborgsbänken yttrade vidare, att under det JuhlinDannfelt
den äldre stödde sig på en rik och lång erfarenhet, hängde
åter den yngre Dannfelts uttalanden i luften utan någon stödjepunkt.
För min del får jag säga, att för mig synes den yngre Dannfelts uppfattning
öfverensstämma med logikens alla fordringar. Om man tänker
sig ett land, der en del afnämare sätta stort värde på en oblandad
produkt, ett oblandadt natursmör, och icke sky någon uppoffring då
det gäller att betala denna vara, då frågar jag, om dessa afnämare
hafva att välja mellan å ena sidan ett land, der det fins åtminstone
en relativ säkerhet, att margarin icke förekommer, och å andra
sidan ett land, der margarinet och smöret finnas om hvarandra, margarinet
i smöret och smöret i margarinet, från bvilketdera landet dessa

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

afnämare helst skola taga sin vara. Det är alldeles samma förhållande
som om någon af oss vore i det predikamentet att välja emellan två
butiker, om hvilka han visste, att i den ena såldes endast smör och
i den andra både smör och margarin. Man ginge nog helst till den
förra boden.

Med stöd af Juhlin-Dannfelt den äldres yttrande biträdde herr
Bratt äfven påståendet, att margarinfabrikationen icke skadat vårt
jordbruk. Jag ber att i det afseende! få påpeka ett godt stöd för en
motsatt uppfattning, hvilket stöd utskottet hemtat i ett uttalande från
Sveriges och Norges generalkonsul i Amsterdam, Egidius, hvilken, på
sätt betänkandet innehåller, uttryckligen säger, att det icke kan vara
något tvifvel om, att Hollands jordbruk i nationalekonomiskt afseende
lidit skada genom margarinfabrikationen. Egidius yttrar vidare, att
antagandet, “att margarinfabrikationen, i stället för att vara mejerihandteringens
fiende, är en af dess bästa vänner och afnämare, förefaller
som eu parodox".

Den ärade talaren på göteborgsbänken anmärkte såsom ett fel i
utskottets betänkande den uppgift angående pris å istersmör, hvilken
der förekommer, nemligen 70 öre pr kilo, samt upplyste, att detta
smör för närvarande noteras i Göteborg med 1 krona 18 öre och i
Stockholm med 1 krona och 20 öre. I detta hänseende ber jag få
nämna, att utskottet, då utskottet talat om detta istersmör, icke uteslutande
tagit hänsyn till denna varas pris här i Stockholm och icke
haft kännedom om priset i Göteborg, utan att utskottet stödt sin beräkning
på prisen öfver hela landet. Här kostar rent ister 85 öre
skålpundet, men med beräkning att priset på landsbygden icke ställer
sig högre än 30 öre pr skålpund, så och då vid detta isters beredande
till istersmör nästan ingenting går bort och ganska ofta händer, att
ister tillsattes med talg, torde icke priset på istersmöret böra sättas högre
än till 70 öre pr kilo. Jag tror således, att utskottets beräkning icke
hvilar på orätt grund. Åtminstone har utskottet sold göra beräkningen
så noggrann och tillförlitlig som möjligt.

Samme ärade talare yttrade vidare, att ett margarinförbud skulle
kränka allmänt väl och sätta våra arbetare på svältkur, och detta
nästan uteslutande för jordbrukarnes egna intressen. I detta hänseende
erkänner jag, att jag icke på något sätt kan dela eller förstå den
ärade talarens uppfattning. Hans förutsättning i detta hänseende är
efter min öfvertygelse fullkomligt origtig. Utskottet har i sitt utlåtande
visat, att skilnaden i pris mellan natursmör och konstsmör är
ganska ringa; och har utskottet vid sina beräkningar i detta hänseende
icke uteslutande tagit hänsyn till prisen här i Stockholm, ty då det
gäller arbetarne i vårt land bör man icke endast fästa sig vid arbetarne
i Stockholm, utan betänka att vi hafva arbetare i skilda delar
af vårt vidsträckta land. Vid den nämnda beräkningen har visat sig,
att margarinen i minuthandelspris.gäller 1 krona 20 öre per kilo, samt
att priset å natursmör efter markegångspriset utgör 1 krona 50 öre
pr kilo, då det fördelas på de olika länen; skilnaden är således 30
öre pr kilo. Men utskottet har äfven visat, huru som natursmör måste
anses hafva relativt större värde för den enskilda hushållningen än

Rörande
förhud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. in.

(Forts.)

N:o 41.

Hörande
förhud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. in.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

margarinet, då det är användbart i flera olika hänseenden, i fråga
om hvilka margarinet deremot är otjenligt; och har utskottet närmare
redogjort för dessa förhållanden, hvadan jag icke vill upprepa dem.
Emellertid vill jag särskildt betona, att arbetarne hafva långt billigare
fettvaror än vare sig natursmör eller margarinsmör. Här finnes en
tabell af generaldirektör Almén, som heter: “Våra vanligaste näringsämnens
sammansättning, pris och billighet". När man granskar den
tabellen, finner man, åtminstone har jag tyckt mig finna det, att ister,
flott och fläsk äro i förhållande till sitt näringsvärde billigare än
margarinen, äfven om denna margarin får hedersplatsen af att vara
likstäldt med natursmör, och margarinen är då tagen till ett pris af
1,18 pr kilo. Jag skulle kunna önska, att tiden tilläte mig fortsätta
denna kritik af den förste talarens på göteborgsbänken anförande,
äfven om jag icke för min del kunde hoppas finna så rik skörd, som
han var öfvertygad skulle stå honom till buds, om han kunnat ingå
på en närmare granskning af utskottets betänkande.

Jag ber nu få öfvergå till talaren på malmöbänken. Han påpekade,
huru som han sedan förra året hade ändrat åsigt i frågan, och
framhöll såsom skäl derför, att han sedan dess samvetsgrant genomläst
den literatur, som framkommit i ämnet, och hade han, med stöd af
hvad som yttrats så inom som utom Riksdagen, kommit till det resultat,
att det vore ådagalagdt och bevisadt, att margarinen icke vore
helsovådligt. Äfven utskottets öfrige ledamöter hafva samvetsgrant sökt
följa med literaturen i detta ämne och jag med dem, men i fråga om
margarinets helsovådliga beskaffenhet eller, med andra ord, i afseende
å den sanitära synpunkten af frågan har jag kommit till annat resultat
än talaren på malmöbänken. Utskottet har i sitt betänkande icke i
detta hänseende sagt något annat, än att det vore ett omtvistadt
spörsmål, huru vida margarinen är sund. För min del ber jag få säga,
att denna fråga efter min uppfattning ingalunda är löst genom svenska
läkaresällskapets utlåtande. Detta läkaresällskap har, såsom det redan
är påpekadt, icke sagt annat, än att den margarin, som är beredd af
goda ingredienser, är ett helsosamt födoämne. Men jag tillåter mig
fråga: hvilka garantier hafva vi för goda ingredienser, först och
främst i den importerade varan? I det hänseendet ber jag få åberopa
två omständigheter, som ingalunda kunna hänföras till hvad man
velat anse dem för: röfvarhistorier, utan stödja sig på verkliga fakta.
En i Amerika tillsatt kommission af läkare har konstaterat, att margarin
der ofta tillverkas af sjuka djurs fett; och det finnes verkligen
ett tyskt patent eller tillståndsbevis, hvilket ingalunda är, såsom talaren
på malmöbänken ville göra troligt, en saga. Jag kan uppgifva
patentets nummer, det är 19,011, genom hvilket patent en man vid
namn J. Huet fått tillstånd att för fabrikation af margarin begagna
fett af djur, som sjelfdött eller kommit till afdragaren. Dessa äro
icke några lösa påståenden, utan de äro åtminstone relaterade i en
mycket ansedd tidskrift. Jag frågar: gifver nu detta några garantier
för goda ingredienser i den importerade margarinen?

Jag frågar vidare: hvilka garantier hafva vi för goda ingredienser
i den inom landet tillverkade varan? Väl må medgifvas, att ga -

N:o 41.

Måndagen den 29 April. f. m.

rantierna i detta fall äro betydligt större, men jag påstår dock, att de
ingalunda äro betryggande, och skälet är följande: Råvaran måste
nemligen, redan vid den ringa utveckling margarinfabrikationen i vårt
land fått, till största delen importeras från främmande länder, och
detta beror derpå, att talgen måste vara färsk, då den undergår den
första beredande '' behandlingen för skiljandet af de flytande frän de
fasta beståndsdelarne. Eu sådan talg kan man icke tänka sig uppsamlad
på landsbygden, utan måste våra fabriker vända sig till de
större städerna och de större slagterierna. Men de större städerna
och de större slagterierna äro i vårt land ganska fåtaliga, och efter
en uppgift, som utskottet fått från ett håll, till hvilket man icke kan
annat än fästa fullkomlig tillit, använda de inländska fabrikerna en till
stor del importerad råvara. En likartad erfarenhet har man äfven
gjort inom Holland. Hen ansedda danska tidskriften “Ugeskrift for Landmsen“
yttrar härom den 27 januari detta år följande: “Fabrikanterna
taga hela sitt behof af oleomargarin, växtoljor och andra fettsorter
från Amerika och använda icke ett enda skålpund af något holländskt
kreaturs talg/'' I fråga om denna, från Amerika importerade, råvaras
beskaffenhet skall jag be få åberopa ett yttrande af en person, som
jag för min del anser vara en af de allra största auktoriteter i det
hänseendet. Det är nemligen engelska konsuln i Chicago, Hayes
Sadlers. Han säger i en berättelse, som han afgifvit till engelska regeringen
under nästlidet år, på tal om svinafveln i Amerika, följande:

“Det mindre naturliga uppfödandet, det onaturliga underhållet,
vid hvilket svinen ej få vistas i det fria, och den snabba gödningen
af allt för unga svin äro otvifvelaktigt vållande till detta ledsamma
förhållande, hvilket nu framkallat svinkoleran, som antager hemska
dimensioner och som man förgäfves söker bekämpa. Hela hjordar af
tusende svin do inom några få dagar. Dessa förluster äro utomordentligt
svåra att bära för den amerikanske jordbrukaren, hvilken,
likasom hans yrkesbröder på kontinenten, är “svårt sjuk". Mången
jordbrukare har dukat under för dylika förluster. Härmed är dock
ej saken slut, ty förhållandet är, att fettet af de döda djuren kommer
i handeln och säljes, allt efter sin qvalitet, såsom flott, butterin —•
märk väl ordet butterin — eller såpfett. Att använda fettet från
döda djur till beredning af tvål och såpa, är fullt berättigad^ men
då det visar sig vara möjligt, att fettet af dessa svinkadaver insmugglas
i isterfett och i butterinfett, hvilka båda exporteras från Amerika för
att användas som menniskoföda, så måste man rysa dervid. “

Detta uttalande af en engelsk konsul i Chicago angår en del af
den råvara, som exporteras från Amerika för att begagnas vid våra
margarinfabriker, och huru är det möjligt i fråga om den importerade
råvaran att undersöka, om den icke är tillverkad af talg eller annat
fettämne af djur, som dött på det sätt konsuln här beskrifvit, ty
vi veta, att till margarin användes icke endast oxtalg, utan äfven
annat animaliskt fett.

Garantierna beträffande ingredienserna af den här tillverkade
margarinen äro således icke synnerligen stora; men jag vill nu göra
ett motsatt antagande och ber herrarne sålunda med mig för en stund

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

N.o 41.

Hörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

obetingadt utgå irån den förutsättningen, att allt margarin vore beredt
åt goda ingredienser. Det skall äfven i sådant fall visa sig att frågan
om margarinets helsovådligbet ingalunda är löst, utan omtvistad.

Jag skall i detta hänseende be få åberopa några auktoriteter _ jag

skall loke taga för många. Jag skall då först be att få i största korthet
föredraga en berättelse från ungerska medicinalstyrelsen — Ungafisch©
Landes-banitätsrath — för 1888, som är intagen i “latern-jtli°n-rle
klinisclie Rundschau", för den 20 januari detta år. I denna
tidskrift relateras en berättelse angående ungerska medicinalstyrelsens
verksamhet under år 1888, hvilken berättelse utvisar, att medicinalstyrelsen
under året afgifvit 85 fackutlåtanden och bland de märkligaste
af dessa utlåtanden anföras sju och bland dessa sju äfven ett
om margarinet. Angående detta yttrar styrelsen följande i den
öfversättning till svenska, som jag tillåtit mig göra:

"Beträffande konstsmör uttalade styrelsen, att detta borde förbjudas
så val ur. sanitär som national-ekonomisk synpunkt, emedan
konstsmör till följd af sin svårsmälthet förorsakar magaftektioner, då
åtskilligt djuriskt affall begagnas vid fabrikationen deraf. Då missbrak
med detsamma äro svåra att kontrollera och det lätt kan komma
i handeln såsom äkta smör, kunna äfven härigenom national-ekonomiska
olägenheter uppstå."

Således konstaterar denna medicinalstyrelse, att detta konstsmör
är ur sanitär synpunkt förkastligt.

Vidare skall jag be få meddela ett uttalande från S:t Petersburg
åt ganska färskt datum. Det har kommit utskottet till banda från
svensk-norska generalkonsulatet derstädes. Med anledning af en mängd
klagomål öfver margarinets dåliga beskaffenhet, har polisprefekten° i
S:t Petersburg låtit anordna en kommission, som skulle utröna det
berättigade eller oberättigade i dessa klagomål. Sedan på kommissionens
föranstaltande en framstående kemiker, d:r A. W. Poehl utfört
analyser af eu del margarinprof, har denne vetenskapsman vid en
sammankomst den 2 mars uti fysikaliskt-kemiska sällskapet i S:t Petersburg
hållit, ett föredrag angående förfalskning af smör medelst
margarin. Deri påpekade föredraganden:

“Margarinfett, beredt med strängt iakttagande af Mége-Mourrier’s
föreskrifter är en för konsumenternas helsa ingalunda ofarlig produkt,
till följd af den låga temperatur (45°), vid hvilken det framställes.
Denna temperatur är ej i stånd att döda de olika sjukdomsfrön, som
förekomma i djurfettet. Härtill kommer enligt föredragandens utsago
ytterligare en annan omständighet, hvilken stämplar margarinet mycket
ofördelaktigt från sanitär synpunkt, till och med vid oklanderlig beredning,
nemligen om de smittförande elementen i äfven blott ett enda
djurs fett händelsevis blandas med en stor mängd af det fett, som
skall beredas å fabriken, kunna de skada en stor mängd menniskors
helsa. ‘

Vidare skall jag be få nämna, att af Förenta staternas kongress
år 1886 tillsattes en komité, som skulle utreda frågan om artificiella
mejeriprodukter. Från denna komité skall jag framhålla ett yttrande
af en framstående fackman, prof. Salomon, som särskildt studerat

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

fysiologi och djursjukdomar samt inverkan af animalisk föda på allmänhetens
helsa. Han konstaterade, att "enligt undersökningar af
l’Académie de Médécine i Frankrike margarin i afseende å förmåga att
tillgodogöras af matsmältningsorganen stode vida efter smör, hvilket
särskildt för stadsbefolkningen med dess stillasittande göromål vore en
stor olägenhet; att dynt eller biåsmask (cysticercus) som sedan i menniskans
tarmkanal utbildas till binnikemask, förekommer i det fett,
som användes i margarinen och ej dödades förrän vid + 145 å ISO0;
och slutligen att svinkolera och tuberkulosbaciller öfverfördes genom
fettet, hvaremot de senare ej lätt smittade genom natursmör, emedan
jufret vore den del hos kreaturet, som de sist angripa".

Och slutligen ett yttrande från Frankrike, margarinens hemland,
som _ förekommer i en skrift, benämnd "La margarine et le beurre
artificiel", författad af C. Girard, chef för polisprefekturens municipallaboratorium
och en kemist vid detsamma.

“Erfarenheten har visat, att den temperatur af + 50 grader, för
hvilken det fett utsattes, som användes vid margarintillverkningen, ej
är nog hög för att förstöra fröna till sådana sjukdomar, som kallbrand,
svulster, rabies" m. m. Man har lika mycket att frukta öfverförandet
af parasiter. Doktor Piper i Chicago bär också verkligen vid
undersökningen af åtskilliga prof af oleomargarin, som tillsändts honom,
funnit frön af tcenia och professor Taylor har konstaterat närvaron
af lemningar af muskulösa väfnader och blodkärl, som förorsakats
af en ofullständig rening af fettet och som skulle möjliggöra trikinens
fortplantning med fettet" etc.

Härmed har jag velat bevisa, att frågan om margarinens sanitära
inflytande ingalunda kan anses löst, utan fortfarande är mycket omtvistad
samt att mycket stora auktoriteter fortfarande ställa sig på
den ståndpunkten, att margarinen är ett helsovidrigt födoämne. Det
var med anledning af talarens på malmöbänken yttrande jag kom in
på denna fråga on> margarinets helsovådliga beskaffenhet.

Samme talare nämnde äfven, att exporten på England ej skulle
lida genom margarinfabrikationen, och han framhöll, om jag minnes
eller hörde rätt, den engelska margarinlagen, hvilken i det hänseendet
skulle åstadkomma alla tillfredsställande garantier för exportören.
Men det är en sak, som ännu är ganska omtvistad, huru vida den
engelska margarinlagen — antagen för ett eller ett par år sedan —
verkligen medfört åsyftad effekt. I detta hänseende har jag en uppgift
från eu ansedd facktidskrift “Molkerei Zeitung" för den 23 sistlidne
mars, der bland mycket annat i denna sak upplysande angående
margarinlagens inflytande på smörförfalskningen i England anföres
följande: "Len öfvertyg elsen är allmänt rådande, att senast utfärdade
lag mot försäljning af förfalskadt smör vant utan verkan.
Margarinblandadt smör förekommer derför i marknaden i lika stor
mängd som förut* Sålunda kan väl denna fråga icke anses vara löst
genom den engelska margarinlagen.

Angående herr Halvar Erikssons citat ur professor Christian Lovens
anförande i ämnet, att “hvarje näring måste vara beredd på sådana
ödets omskiftelser och äfven jordbruksnäringen har fått röna

Rörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

N:o 41.

Rörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

prof derpå14, till bevis hvarpå anfördes odlingen af krapp i Frankrike,
vill jag anmärka, att ban citerade ej de rader, som gå närmast före,
och ej heller dem, som följa strax efter. De stå visserligen icke i
strid med hans citat, men de äro så märkliga, att då nu den boken
kommit på tal, kan jag ej underlåta att påpeka dem. Det heter nemligen,
att man kunde antaga “att margarinindustrien en gång kan
komma att utvecklas derhän, att dess produkter skulle kunna allvarsamt
täfla äfven med de bästa sorter af natursmör14, och sedan detta
antagande gjorts, frågas vid sådant fall: “Skulle vi i sådant fall hellre
låta oss dränkas i svensk mjölk eller qväfvas af vårt eget smör än
efter bästa förmåga försöka följa med utvecklingen och göra oss densamma
på bästa sätt till godo?11 Derpå kan ju svaras, att ännu ha vi
hvarken blifvit dränkta i svensk mjölk eller qväfda af vårt eget smör,
och innan vi kommit till den pointen, till dess tror jag man saklöst
kan undanskjuta den förutsättning, som der göres.

Talaren på arbogabänken åberopade såsom skäl emot utskottets
betänkande den gällande näringslagstiftningen, hvilken skulle lida ett
våldsamt slag genom den nu föreskrifna lagstiftningsåtgärden. Men
jag ber att få deremot framhålla, att det slag näringslagstiftningen
härigenom skulle lida är hvarken större eller våldsammare eller vådligare
än de, som den redan fått lida — om nemligen ett sådant
förhållande kan antagas vara för handen — genom åtskilliga förut
vidtagna åtgärder om inskränkning i denna näringslag. Sådana inskränkningar
finnas många. De gälla bokhandel, boktryckeri, tillverkning
af bränvin, handel med distillerade spritdrycker, källare, vinskänker,
tillverkning af krut, gifter, apoteksrörelse, mejeri, sågqvarnar,
badareyrket, orgelbyggeri, skorstensfejareyrket och ännu några flera.
Äfven i andra hänseenden gifves det inskränkningar, t. ex. vid fiske
får man ej använda den redskap, som man sjelf önskar, utan derom
finnas i lag stadgade inskränkningar och föreskrifter.

Jag talade om den engelska margarinlagen och vill nu säga några
om den tyska. År 1887 antogs en lag, som förbjöd all blandning af
margarin och smör och tillsats af margarinen med smörfett till större
mängd än 4 procent. Men redan år 1888 under de senaste månaderna
framhölls i den tyska Riksdagen, att lagen visat sig overksam till
följd af svårigheten i en så vidsträckt kontroll som var nödig. Således
hördes äfven der samma klagan som i England, att margarinlagen
ej är tillfredsställande i fråga om kontrollen.

Jag skall, åtminstone för närvarande, icke längre upptaga kammarens
tid, utom med blott två mindre tillägg. Det har från många
håll yttrats, att ett magarinförbucl skulle verka såsom en premiering
af det dåliga smöret, som betalas relativt nöjaktigare å den inhemska
marknaden än prima smör. Jag vill vända den satsen om och säga,
att margarinfäbrikationen snarare skulle verka såsom premiering af
den förfalskade varan på den äkta varans bekostnad. — Man har
vidare sagt, att förfalskning af födoämnen förekommer på så många
andra områden och att på så många andra områden möta oss sanitära
vådor, när det gäller våra födoämnen, och hvarför, frågar man då,
skall man så mycket fästa sig vid detta förhållande i fråga om mar -

N:o 41

Måndagen den 29 April, f. m.

garinen? Jag vill då endast påpeka, att konseqvensen af ett sådant
resonnement skulle leda derhän, att t. ex. en lagstiftare, då han sökte
förekomma en art af brott, skulle resonnera så: hvartill skall det
tjena, då förbrytelser af så många andra slag förekomma?

Slutligen vill jag minnas, att det nämndes något om mellanrikslagen,
och framhölls, att denna möjligen skulle lägga hinder i vägen
för en lagstiftning, sådan som den nu ifrågasatta. Men jag får då
erinra derom, att en allmän statsrättslig grundsats är, att för ett generelt
importförbud få alla internationella tulltraktater vika, hvilket är
helt naturligt.

Herr talman! För närvarande har jag intet mer att tillägga
utan anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Nilsson i Käggla.

Herr Hederstierna: Då denna fråga behandlades förliden riksdag,
försökte jag ådagalägga, att den då likasom nu befarade menliga
inverkan på den svenska exporten och försäljningen af smör på verldsmarknaden
ej egde någon grund, likasom jag sökte visa, att den då
såsom nu som en varning framhållna exporten från Holland icke innebär
en sådan varning. Jag skall ej nu trötta kammaren med ett
återupprepande af de af mig då anförda skälen, utan endast förklara,
att jag i allo vidhåller min då uttalade åsigt, hvilken jag har funnit
bekräftad af den undersökning, som på Konungens befallning blifvit
af generalkonsuln Juhlin-Dannfelt verkstäld i Holland, och den berättelse
han afgifvit om denna undersökning och som blifvit inom
kammaren utdelad. Han förklarar i denna berättelse, att Hollands
export af smör icke nedgått under den tid, som margarintillverkningen
der bedrifvits, och han framhåller likaledes, att det lägre pris,
till hvilket det holländska smöret under de senare åren noterats på
den engelska marknaden, lägre än det danska, framkallats deraf, att
det var af sämre beskaffenhet. Detta hans påstående har nu bestridts
af utskottet, som i stället säger, att det af hans utlåtande kunnat
“draga den slutsats, att anledningen, hvarför det holländska smöret,
hvilket för ett par tiotal af år sedan å den engelska marknaden åtnjöt
högsta anseende och betalades i förhållande dertill, efter 1873
så betydligt nedgått i pris och noterats lägre än smör från andra
produktionsorter, till icke ringa utan kanske hufvudsaklig del är beroende
just på det förhållandet, att detta natursmör uppblandats med
en del för en äkta mejerihandtering främmande ämnen/4 Vore denna
utskottets förutsättning öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
skulle icke, såsom nu af två talare blifvit påpekadt, det holländska
smöret, som efter 1887 tillverkats vid de s. k. factones eller hvad vi
kalla bolagsmejerier, noteras högre än det andra holländska natursmöret
och nästan lika högt som det danska, hvilket man finner af
den engelska tidskriften “The Groceri“. Häraf framgår tydligt, att
det är varans beskaffenhet, som bestämmer dess pris, och ej något
annat förhållande. Nu säger utskottet, att erfarenheten från andra
land har visat, “att, der margarinfabrikationen fått insteg, mejeri -

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:o 41.

Börande
förhud mot
införsel oqh
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

handteringen så småningom lidit ett svårt afbräck.“ Men några bevis
finnas icke. Utskottet erkänner likvisst, att det ej är konkurrensen
mellan dessa båda varor, som framkallat faran, ty de kunna behandlas
hvar för sig, utan faran ligger i sammanblandningen af dessa varor,
d. v. s. den oärliga handeln. Häri vilja ju alla vinna rättelse, och
det är blott sättet att finna lämpliga medel, hvarom meningarna äro
delade. Utskottet säger, att det enda sättet att vinna ett absolut
medel häremot är ett förbud emot införsel af oleomargarin och margarin
samt emot tillverkning inom riket af margarin eller konstsmör.
Utskottet anser, att man med ett sådant stadgande skulle vara betryggad
mot förfalskning, och att afsättningen af svenskt smör på
den utländska marknaden derigenom skulle blifva betryggad. Det
förvånar mig, att utskottet kunnat låta bedraga sig af en sådan illusion,
ty det finnes ju många andra ämnen än margarin, med hvilka
smöret kan uppblandas och förfalskas. Jag har här ett exemplar af
industritidningen Norden, der det uppgifves, att man numera lyckats
bereda kokosolja både smak- och luktlös för att bereda den till förfalskning
af smör, och att tre gånger så mycket kokosolja som oleomargarin
kan tillblandas smöret, utan att detta kan kemiskt ådagaläggas.
Jag skulle vilja gä så långt, att jag påstod, att man genom
ett sådant förbud rent af skulle befordra förfalskningen af smör med
oleomargarin i stället för att hindra densamma, om också detta mitt
påstående kunde anses som en paradox. Om tillverkning af margarin
bedrifves under offentlig kontroll, hvilket vi väl alla önska, så kan
den tillverkas så billigt i de fabriker, som komma att bestå, att det
förqväfver all tillverkning af oleomargarin i liten skala. Men om
oleomargarin icke får tillverkas i stor skala under kontroll, så blir eu
tillverkning af oleomargarin i liten skala lönande, ty att utdraga margarinen
ur talg är icke ett konststycke, som endast kan ske i derför
inrättade fabriker, utan hvem som helst kan i hur liten skala som
helst verkställa detta på ett lönande sätt. Och då en tillverkare i
liten skala icke får försälja oleomargarin, så kommer hans tillverkning
att begagnas till smörförfalskningsmedel, och då kommer förbudet att
befordra förfalskning i stället för att förekomma den.

Utskottet åberopar andra lands exempel och framhåller, att inom
vissa stater i Amerika ett sådant förbud blifvit infördt, men utskottet
underrättar oss icke om de resultat, som af dessa förbud uppkommit,
och jag är fullt säker på, att ännu intet land i Europa bestämt sig
för ett sådant förbud. I Tyskland, der det agrariska intresset är stort,
och der det, om också icke så mägtigt som hos oss, dock omhuldas med
lika mycken ifver, har man icke vågat vidtaga en sådan åtgärd, ehuru
det påyrkades år 1887, ty det afslogs då af den tyska Riksdagen.
Den danska margarinlagen innehåller, som herrarne veta, icke förbud
mot import och tillverkning af margarin utan endast ett bemyndigande
för inrikesministern att förbjuda exporten, om han skulle finna det
nödigt, ett bemyndigande, som han hittills icke ansett sig böra begagna.
Det skulle sålunda vara åt Sverige, som den tvetydiga äran
blefve förbehållen att vara det första land, som förbjöde denna införsel
och tillverkning.

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Utskottet behandlar äfven frågan ur nationalekonomisk synpunkt
och har förklarat frågan ur denna synpunkt vara obetydlig. Om man
vid detta omdöme, så som utskottet gjort, endast tänkt på en möjlig
export af margarin, så fäster jag mig icke heller dervid, ty tillverkningen
kommer sannolikt icke här att bedrifvas i så stor skala, men
om de svenske jordbrukarne härefter som hittills beflita sig om att
göra smör af bästa sort och afsätta det på verldsmarknaden, och den
svenska befolkningen i stället nöjer sig med margarin, så skulle deraf
uppkomma en icke obetydlig nationalekonomisk vinst.

Utskottet har också berört Arboga margarinfabrik och uppgifva,
att denna fabrik importerade oleomargarin i stor skala, en uppgift,
som utskottets ordförande nyss upprepat. Men jag har besökt denna
fabrik i år och kan således lemna de färskaste upplysningar om densamma.
Fabriken anlades från början uteslutande med hänsyn till
att från utlandet importera oleomargarin och uppblanda den med
skummjölk eller kernmjölk, men när fabrikens egare fann, att en
misstro, berättigad eller icke, rådde i landet mot den utländska oleomargarinen,
lät han sjelf vid fabriken tillverka oleomargarin, och han
använde vid denna tillverkning uteslutande svensk talg. Och med den
oleomargarin, som han sålunda tillverkar, förfärdigar han det margarinsmör,
han försäljer. Under den sista vintern har han erhållit talg i
så stor mängd inom landet, att han knappast har kunnat bearbeta
den och sålunda icke behöft använda någon utländsk råvara.

När jag nu talar om denna fabrik, så ber jag att få upplysa,
att densamma drifves med den största renlighet och under sådana
förhållanden, att det vore öuskligt om man vid smörberedningen handlade
på samma sätt. När beredningen, d. v. s. blandningen af oleomargarin,
jordnötolja och kernmjölk, blifvit verkstäld, så packas margarinen
i fyrkantiga trälådor och utsläppes i marknaden. Oaktadt
fabriken kan tillverka 500 skålpund om dagen, så kan dock icke den
inländska förbrukningen tillfredsställas.

Jag har nu, som jag redan från början af mitt anförande sagt,
sökt visa, att den svenska mejerihandteringen icke har något att frukta
af margarinen, och jag har nu likasom under förra året betraktat
frågan uteslutande från mejerihandteringens synpunkt. Men denna
fråga berör äfven andra lika berättigade intressen, af hvilka jag först
vill framhålla den konsumerande allmänhetens. Detta har utskottet
afspisat dermed, att margarinen icke skulle vara så billig, och att den
i ekonomiskt hänseende icke är något lämpligt födoämne, och utskottet
visar att smult eller istersmör står den mindre bemedlade till buds.
Men äfven om dessa uppgifter äro rigtiga, hvilket en föregående talare
bestridt, så torde det väl vara hvar och ens rätt att sjelf bestämma
hvad han vill förtära, och staten är icke berättigad att i det hänseendet
meddela föreskrifter. Staten har endast att vaka öfver, att
det icke säljes mängdt för omängdt, och för sådana förbrytelser finnes
straff i vår lag. Men häraf följer icke, att staten kan förbjuda någon
att förtära de matvaror, han vill förtära, och ålägga honom att begagna
andra, och man får icke föreställa sig, att detta den konsu -

Rörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

N:0 41.

Hörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

närande allmänhetens intresse icke inses af dem, som det hufvudsakligen
rör.

En föregående talare har redan fäst uppmärksamheten på de till
chefen för civildepartementet inlemnade, med talrika underskrifter försedda
listor, der margarinkonsumenter förklarade, att de fortfarande
önskade få köpa denna vara. Äfven från de städer, som jag har
äran representera, har jag mottagit utlåtanden. Från Yesterås har
jag nemligen fått utdrag af protokollet vid ett goodtemplarmöte för
dem, som voro intresserade för frågan om förbudet, och så många,
som lokalen kunde rymma, hade infunnit sig. Sedan diskussionen förklarats
slutad, hemstälde ordföranden, om de närvarande ville förena
sig i följande resolution: “Sedan arbetarnes oumbärligaste födoämne,
brödet, redan blifvit genom tull fördyradt, anser mötet statens pligt
vara att icke beröfva arbetaren den sunda, närande och jemförelsevis
billiga föda, som i margarinen står arbetaren till buds; så väl tillverkning
som försäljning inom vårt land af margarin bör derför under
behörig kontroll tillåtas." Mötet förklarade härefter detta uttalande
uttrycka de närvarandes enhälliga mening.

Äfven från Köping har jag erhållit två skrifvelser, den ena från
ordföranden vid ett möte af omkring hundra röstberättigade medlemmar
af Köpings samhälle, med underrättelse att detta möte enhälligt uttalat
sig mot förbud för tillverkning af margarin, och den andra skrifvelsen
från ordföranden i Köpings arbetareförening, hvaruti samma
åsigt på föreningens vägnar uttalades. Denna deras rättmätiga önskan
bör väl staten med sin magtfulikomlighet icke kränka.

Ett annat intresse, som redan framhållits af två föregående talare,
är näringsfrihetens, men dessa yttranden har utskottets ordförande
bemött dermed, att det finnes många andra inskränkningar i denna
frihet. Detta är visserligen sant, men dessa föreskrifter hänföra sig
antingen till befolkningens sedliga ändamål, som t. ex. föreskrifterna
om inskränkning i bränvins tillverkning och utskänkning, eller också
beröra de den allmänna helsovården, såsom t. ex. giftstadgan, men de
innehålla icke något förbud mot tillverkning af eu vara, allraminst af
en sådan som i och för sig är oskadlig.

Utskottet redogör för de yttranden, som i frågan blifvit till Kongl.
Maj:t afgifna af statskorporationer rörande komiténs betänkande om
kontroll, och det är sant, som utskottet också visat, att nästan alla
hushållningssällskap tillstyrkt förbud för import och tillverkning af
margarin.

Hushållningssällskapen hafva dervid blifvit ledda, ja, jag skulle
vilja säga missledda, utaf en inom dem spridd anonym broschyr, hvilken
broschyr också blifvit här i kammaren utdelad — åtminstone
har den legat på min pulpet. Jag skall icke trötta kammaren med
att ingå på någon sorts kritik af denna broschyr, huru väl den än
derför lämpar sig, jag skall blott såsom bevis på, hvad andas barn
den är, bedja att få meddela dess ingress, så att säga, deri broschyrförfattaren
säger: “Margarin är i de allra flesta fäll blott en förfalskning
af smör och säljes aldrig hos oss i minut annat än under namn
och till pris af sämre smör, eller så kalladt landtsmör.11

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

Och detta fastän vi hafva en margarinlag af år 1885, som bestämmer,
huru margarinen skall både förvaras och försäljas, och
under hvilken kontroll den skall tillverkas, och fastän det för hvar
och en, som vill göra sig besvär att besöka en hökarebod här i staden,
måste blifva uppenbart, att margarinen säljes under namn af margarin.
Broschyrförfattaren tillägger också i slutet med hänsyn till
näringsfriheten: “så länge Sveriges modernäring är jordbruk och dess
bästa exportvara smör, anse vi all näringsfrihet skadlig, som ej gagnar
vårt jordbruk.“ Dessutom skola vi ihågkomma, att hushållningssällskapen,
såsom målsmän för jordbruket och dess binäringar, äro berättigade
att uteslutande taga hänsyn till dess intressen; men så är
icke förhållandet med Riksdagen. “Riksdagen representerar svenska
folket1'', heter det i 49 § regeringsformen. Honom åligger således att
bevaka och bevara allas intressen, och om riksdagsmannen inskränker
eller beröfvar någon hans rätt, derför att åtnjutandet af denna rätt
befinnes menligt inverka för honom sjelf eller den näring han utöfva!-,
denna näring må nu vara en huru allmän näring som helst, då missbrukar
han sin magt, och då råder veld på tinget. Öfvertygad, att
kammaren icke vill vara med om något sådant, ber jag att få yrka
afslag å det föredragna betänkandet.

I detta yttrande instämde Herrar Schöning, Arhusiander, Gumo?-Hus, Kardell, Kydahl, Waldenström från Gefie, Dahlberg, O. Melin,
Essén, Liljeqvist, Andrén, Liljeholm, Valilin, Elowson, Broström, Sundberg
från Vexiö och Lundberg.

Herr Bratt: Jag har blifvit gjord uppmärksam på ett uttryck uti
mitt första anförande, som, sådant det uttalades och sådant det blef
uppfattadt, är vilseledande derigenom, att några mycket vigtiga ord
uteglömdes. Jag lär nemligen hafva yttrat, att jag icke trodde på
möjligheten af en effektiv kontroll gent emot margarintillverkning.
Visserligen borde det, som jag menade, hafva framgått af hela innehållet
i mitt anförande, men jag vill dock särskildt förklara, att dessa
mina ord gälde effektiv kontroll gent emot hemlig och olaglig margarintillverkning,
och det var just dessa ord: hemlig och olaglig, som
jag lärer halkat öfver. Hvad deremot beträffar kontroll öfver den
industriella, lagliga margarintillverkningen, så anser jag för min del
en sådan kontroll icke allenast möjlig och effektiv, utan anser den
vara ett grundvilkor, för att någon margarin tillverkning öfver hufvud
skall komma till stånd Detta har jag velat skyndsamt korrigera.

Utskottets ärade ordförande har nu haft åtskilligt att genmäla mot
mitt första anförande, men då i sak detta hans genmäle hvarken synes
mig vara af den art eller den vigt, att det kan föranleda mig att
mera, än jag redan gjort, taga kammarens tid i anspråk, så skall jag
be att få lemna det å sido. Jag vill endast anmärka, att, då utskottets
ärade ordförande nu temligen vidlyftigt behandlat den sanitära sidan
af saken, han dermed fört diskussionen in på ett område, som hvarken
af motionären eller af utskottet förut blifvit det ringaste berördt,
ett område, der jag trodde, att man skulle anse frågan vara tillräck -

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. ro.

(Forts.)

N:o 41.

Rörande
förbud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

ligt utagerad, efter det vår förnämsta auktoritet, svenska läkaresällskapet,
nog tydligt ock oförbehållsamt derom yttrat sig; och detta
yttrande, som rör våra förhållanden och vår margarinindustri, men
icke utländska förhållanden och utländskt margarin, synes mig väl värdt,
att vi framför allt annat i den vägen taga fasta på.

Herr Månsson: Då jag nu går att yttra mig i denna enligt min
uppfattning för vårt land högst vigtiga och djupt ingripande fråga, så
skulle jag önska, att både jag och de, som i likhet med mig uppträda
i samma rigtning, hade jemförlig förmåga och kunskap i att yttra sig
som de talare, kvilka vi här hafva att kämpa med. Yi hafva dock
visserligen flere goda medkämpar, ibland dem särskildt utskottets
ärade herr ordförande, som icke allenast genom utskottets utlåtande har
gifvit oss ett kraftig stöd och handtag, utan äfven här genom sitt uppträdande
och sitt försvar för utskottets utlåtande bidragit att i hög grad
utreda och klargöra denna fråga.

Den förste talaren har klandrat och sökt framhålla origtigheten
af det sträfvande, som jordbrukarne i denna fråga ådagalägga, gifvande
det namnet agitation, och sägande det vara eu kränkning af andra

medborgares intressen. Ja, man kan ju, om man så vill, använda så dana

uttryck om ett sträfvande, hvars målsmän sträfva för eu sak,
som de anse vara för sig högst angelägen, och söka använda de krafter,
som stå dem till buds, och den förmåga de hafva, man kan ju
derom använda sådana uttryck. Men icke kan jag förstå, hvad som
kan gifva berättigande dertill nu. Ty jag tror, att vi här i riksdagen
blott ärligt sagt ifrån, hvad vi velat, och sökt att försvara vår mening.
Och att frågan tagit fart utom riksdagen, det tror jag icke

att man kan göra oss saker till. Ty vi veta alla, att civilministern
gifvit anledning till alla de skrifvelser och uttalanden, som förekommit
utom riksdagen, i det han gifvit den utländske gesandten herr JuhlinDannfelt
uppdrag att söka utreda frågan och derefter framlägga sitt
utlåtande och förslag. Det är antagligen just detta utlåtande, som har
gifvit anledning till alla de yttranden, som förekommit, t och alla de
strider, som förts utom riksdagen. Och, mine herrar, man får icke
förvåna sig allt för mycket öfver, om man på den sidan, som hyser
motsatta åsigter i ämnet, sökt bestrida det, som man funnit vara origtigt
i det utlåtande, som herr Juhlin-Dannfelt afgifvit.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid detta utlåtande. Jag ber
att gent emot detsamma få hänvisa till det utlåtande, som utskottet
afgifvit, der det punkt för punkt enligt min uppfattning, vederlagt
detta utlåtande, der så varit nödigt. Jag vädjar till hvar och en,
som under noggrann pröfning, skild från hvarje intresse i frågan, genomläser
utskottets utlåtande; jag är öfvertygad att han skall finna,
att utskottet gifvit goda skäl för sin vederläggning. Och der icke
detta utlåtande kan öfvertyga, der kan ingen annan göra det heller.
Der är det förutfattade meningar, som dikterat besluten, och det är
derför, som man icke vill låta sig öfvertygas af hvad utskottet här
anfört gent emot herr Juhlin-Dannfelt. Jag skall derför nu alldeles

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. in.

förbigå detta, emedan jag anser det så val vederlagdt genom utskottets Börande
utlåtande, att jag icke tilltror mig att göra det bättre. förbud mot

Den förste talaren sade, att vi vid behandlingen och afgörandet
af denna fråga borde vända oss till och tala vid våra smörexportörer af margarin
och rätta oss efter, hvad dessa hafva att säga i saken. De skulle m. in.
vara fullkomligt opartiska, skulle vara de enda, som stå fria, och dess- (Forts.)

utom de enda, som hafva tillräcklig erfarenhet i saken. Ja, jag skall
vara med derom, jag är fullkomligt med derom; och jag är lifligt
öfvertygad, att de i allmänhet icke skola kunna vara med om, att
denna margarinhandtering är för vårt land nyttig, utan anse att den
är till skada för vår smörexport. Min öfvertygelse är, att dessa
smörexportörer med högst få undantag hysa en sådan mening, ehuru
det naturligtvis är möjligt att råka på undantag. Men då man framdrager
detta med sådant eftertryck och anspråk, som man här har
gjort, så bör man också säga, hvilka exportörer det är, och visa, hvad
de hafva sagt, och icke allenast hålla sig vid lösa ord och uttalanden,
som de sägas hafva gjort. Ty vid sådant kan man naturligtvis icke
fästa något afseende.

Jag har sjelf i öfver tio år varit smörproducent och skickat ut
mitt smör till England. Jag har derigenom kommit i beröring med
dessa smörexportörer, och jag har talat vid dem om denna sak, och
de, som jag har kommit i beröring med, hafva framhållit, att den
värsta skada vi kunna göra vårt land vore, om vi gåfve engelsmännen
någon anledning till misstanke, att det smör, som kommer från oss,
icke är äkta svenskt natursmör. Detta må väga lika mycket, som
det man anfört om motsatta uttalanden af smörexportörerna. Jag
hade verkligen icke trott, att några sådana uttalanden här skulle
komma på tal; annars skulle jag hafva styrkt mina uppgifter med
fakta. Ty jag har sådana, som jag en gång användt på ett annat
ställe, men jag har dem icke här nu, ty jag trodde verkligen icke,
att det skulle kunna behöfvas.

För oss och för vår mejerihandtering är det enligt min uppfattning
allra vigtigast, att vi kunna bjuda våra smörexportörer och dem,
som köpa af desse, en vara, som vi veta vara natursmör. Nu veta
engelsmännen, att, om de köpa smör ifrån vårt land, de icke få annat
än äkta smör. Och vi skola just söka förebygga, att det goda förtroende,
vi fått, nu försvinner.

Den förste talaren sade, att exportörerna icke äro mellanhänder, utan
att de äro direkta köpare i första hand, och att de derför icke äro
så synnerligen berörda af denna fråga. Men, mine herrar, detta bevisar
helt enkelt endast, att denne talare icke är fackman på detta
område och icke har reda på saken. Det är stor skilnad, när han
uppträder i militära frågor; då tror jag, att han har rigtiga fäkta för
sig, men här har han alldeles tagit miste. Dessa exportörer köpa nog
sitt smör här, men de betala det blott efter det pris, de få i England, efter
den notering, som då är gällande, och den vinst, de kunna få på varan.

Det heter visserligen: att jag skall hafva betalt efter den högst
gällande notering, och det är vanligt att ett sådant aftal eger rum
mellan producenten och köparen. Men om nu den förre låtit någon

Andra Kammarens Prot. 188t). JS'':o 41. 4

N:o 41. 50 Måndagen den 29 April, f. m.

Börande försummelse komma sig till last, som föranleder köparen att vägra
förbud'' mot betala så mycket, som bestämts, så lärer nog producenten med

tillverkning afseende härpå nödgas medgifva ett skäligt afdrag, eller den afprutaf
margarin ning, som varder ifrågasatt. Om t. ex. köparen säger, att smöret som
m. m. bekommits icke varit fullgodt och att han i följd deraf icke vill be(Forts.
) taia sä

mycket, som i aftalet föreskrifvits, så vill jag vädja till hvem
som helst bland herrar smörproducenter, om icke i ty fall liknande
uppgörelser i allmänhet förekomma beträffande försändelser till London.
Ja, det går ju an att säga hvad som helst och med anspråk på att
blifva trodd; men man bör vara mycket försigtig vid att tro hvad
som helst.

Vidare har här yttrats, att herr Juhlin-Dannfelt senior har anfört
fullt rena fakta till stöd för allt hvad han sagt i denna fråga, under
det att herr Juhlin-Dannfelt junior skulle hafva helt och hållet tagit
sin utredning i luften och utan att angifva det ringaste skäl för hvad
han sagt. Detta påstående finner jag ganska besynnerligt. Jag har
varit i tillfälle att höra herr Juhlin-Dannfelt junior vid ett tillfälle,
då han i Göteborg yttrade sig i denna fråga. När han vid detta tillfälle
begärde ordet bief jag ganska förskräckt, ty jag tänkte att vi i
honom hade att befara en förfärlig motståndare. Men han uppträdde
tvärt om och bekämpade sin fars åsigter i ett blixtrande och så bevisande
anförande, att man baxnade och stod svarslös i stället för att
söka nedgöra honom, hvilket hans motståndare väl icke skulle hafva underlåtit
att göra, i fall de funnit sådant vara möjligt. Och ändå kan
man nu stå här och säga, att hans skäl äro gripna ur luften! Detta
synes mig mer än besynnerligt.

Jag skall icke alls sysselsätta mig med talaren på malmöbänken;
ty det är icke mycket att rätta sig efter personer, som på det sättet
sväfva i luften. Alla de skäl, som han predikade för och förfäktade
i fjol, äro nu för honom alldeles bortsopade, och jag skall derför alldeles
icke bemöta honom nu. Han får reda sig med sina arbetare i
Malmö så godt han kan, men jag tror icke, att han skall inverka på
kammaren genom så ombytliga åsigter. Om han icke uppträdt så
decideradt förra året, så skulle man icke haft så mycket att säga om
hans tillvägagående nu, ty hvar och en kan ju råka att ändra åsigt;
men då man som han varit ordförande i det utskott, som haft att
behandla denna fråga, och härstädes hållit flera öfverbevisande och
öfvertygande anföränden för de åsigter, han då förfäktade, så kan
det icke undgå att väcka förvåning, att han nu i ett tag kastar om
åsigter helt och hållet. Jag åtminstone förstår mig icke på detta.

Öfvergår jag nu vidare till att bemöta det anförande, som vi
nyss fingo höra från landshöfdingen i Yesterås, så är det ju naturligt,
att ett anförande i denna fråga af honom skall hafva en betydande
pondus. Han har yttrat, att för honom blifvit framlagda en mängd
listor, försedda med arbetares underskrifter, angående behofvet af
margarin tillverkningens fortsatta bedrifvande. Ja, nog skulle hvem
som helst kunna få i hop och framlägga en del dylika listor, i alldeles
motsatt syfte. Hur man här kan komma fram med det gamla
talet om listor med underskrifter i det ena eller andra syftet, kan

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m.

jag alldeles icke begripa. Jag anser nemligen, att man bör bedöma Börande
hvarje här förekommande fråga fristående från sådana påtryckningar. m°*h

Ty vi veta ju, huru det går till vid anskaffande af dylika underskrit''- t/uverjcning
ter. Om t. ex. en större patron eller fabrikant framlägger dylika af margarin
listor till underskrift af sina arbetare, så undrar jag huru det ens >»• >;>■■

skulle vara möjligt för dessa att draga sig undan från att lemna sina (Torts.)

underskrifter, och det låter ju väl tänka sig, huru det skulle gå med
den arbetare, som vägrade att lemna sin underskrift. Nej, mine
herrar, detta sätt att genomföra en sak är allt annat än lämpligt.

Vidare yttrade samme talare, att förslag om margarinförbud icke
ännu antagits i något annat land. Ja, detta är väl sant. Många länder
hafva dock arbetat på att införa detta förbud, ehuru utan framgång,
och detta har berott derpå, att man kommit för sent, och jag fruktar
att äfven vi skola komma för sent. I intet land har man kunnat
komma ifrån saken emot tillnärmelsevis så billiga vilkor som de,
under hvilka vi nu skulle kunna göra detta. Men vi äro aldrig vane
att gå främst i någon sak, utan på oss kan tillämpas i detta fall
det omdöme, som en af våra historieskrifvare fält, nemligen att svenska
folket är en trög nation. Ilos oss skulle det naturligtvis vara
mycket lättare att genomföra ett sådant förbud, medan denna fabrikation
ännu icke hunnit få en allt för stor framfart, Men huru ställer
det sig med den saken i andra länder? I utlandet hade man redan
uppfört en mängd fabriker, hvilket medfört svårigheter att genomföra
förbudet, dels till följd af de djupa försänkningar, som intressenterna
i de samma egt, och dels emedan det skulle varit allt för dyrt att
inlösa dessa margarinfabriker. Detta har varit anledningen, hvarför
förbudet icke kunnat införas i Danmark. Man har der skyggat tillbaka
för den dyra lösesumman; men säkert är det, mine herrar, att,
om vi i tid inlöste de hos oss befintliga fabrikerna, så skulle denna
åtgärd för oss medföra en ofantligt stor nationalvinst, utan att dervid
skada någon.

Medan jag ännu har ordet, skall jag be att få yttra mig angående
den reservation, som afgifvits och finnes fogad vid Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande. Det är en bland de märkvärdigaste
skrifter, som jag sett; men den bevisar i allt fäll, att det icke måtte
vara så alldeles lätt att försvara denna sak, då man icke kunnat
komma fram med kraftigare och bättre skäl för att bestyrka sina
åsigter. Det talas deri hufvudsakligen om den ärliga konkurrensen,
och att det vore just denna som vi fruktade. Men, mine herrar,
det är icke denna ärliga Konkurrens, som vi frukta, utan det är
tvärt om denna, som vi just eftersträfva; ty den har gjort att vi blifva
i stånd att bjuda hvilket land i verlden som helst spetsen i fråga
om producerande af naturligt smör, och att icke något land i verlden
står öfver oss i detta fall. Det är deremot denna onaturliga och oärliga
konkurrens, som man nu vill påtruga oss, hvilken jag anser
komma att blifva olycksbringande och dödande för vårt jordbruk, så
framt man icke hämmar densamma i tid. Om vid denna margarintillverkning
användes endast friska och färska alster af svenska varor,
såsom färsk talg och färskt fett, så vore derom mindre att säga; men

N:o 41.

Börande
förbud mot
införsel och
tillverkning
eif margarin
m. in.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. in.

det farliga ligger just i att vid tillverkningen användes den amerikanska
oleo-margarinen. Det har visserligen blifvit sagdt, att vid
fabriken i Arboga användas endast svenska råämnen; men detta tror
jag vara ett väl djerft påstående.

Vi hafva icke tillräcklig tillgång på feta djur, för att fabrikationen
må kunna bedrifvas med inhemsk råvara, helst som de feta djuren
i allmänhet exporteras till England, hvarest de finna en god afsättning,
hvilket gör att endast en ringa del deraf stannar qvar i
landet. Man måste således vara betänkt på att begagna andra råämnen.

Vidare har man sagt, att det tjenar till ingenting att införa
skärpt kontroll i afseende på tillverkningen, emedan man ju ändå kan
blifva i tillfälle att förfalska varan, innan den kommer fram till England.

Nej, det är just det, som man icke har så lätt för, ty man har
numera kommit derhän, att smöret utskeppas direkt till England.
Det föres från södra delen af landet hufvudsakligen till laststageplatserna
i Malmö, Landskrona och Helsingborg och går derifrån direkt till
England. Så har mitt smör under många år förts till lastageplatsen
i Helsingborg och derifrån sändts direkt till de engelske köparne. Att
det skall vara så lätt att förfalska smöret om bord på ångbåten, tror
jag icke. Får man slippa att konkurrera med inhemsk förfalskning,
så är det icke farligt att få köpare, och dessa köpare vilja hafva det
på detta sätt, emedan de då kunna bjuda ut varan som ärligt smör,
och de fästa sig icke vid om de få betala något mera, blott de få
ärlig vara, ty sådana delikatesser betinga högre pris.

Vidare är det sagdt af reservanterna om utlåtandena från hushållningssällskapen
och länsstyrelserna:

“Det ingår ej i utskottets uppdrag att granska detta lagförslag,
hvilket, på sätt förut refererats, varit för granskning remitteradt till
samtliga länsstyrelser och hushållningssällskap. Om ock en del af
dessa undandragit sig att verkställa granskningen, för att i stället påyrka
sådana prohibitiva åtgärder, som här visats vara ändamålslösa,
böra dock de yttranden om lagförslagets detaljer, som af de öfriga
afgifvits, utgöra tillräckligt material vid frågans vidare behandling
hos Kongl. Maj:t. som icke lärer underlåta att vidare fullfölja det
påbörjade arbetet i denna rigtning.“

De säga sålunda, att dessa hushållningssällskap och länsstyrelser,
som yttrat sig emot margarinen, icke gjort sig besvär att verkställa
någon granskning. Ja det är besynnerligt, att man kan hafva panna
att skrifva något sådant. Tror man då verkligen, att dessa hushållningssällskap
och länsstyrelser icke gjort sig besvär att granska detta
lilla lagförslag på IG paragrafer, somkomiteradeafgifvit? Den beskyllningen
tror jag icke, att man har rätt att kasta i ansigtet på rikets
hushållningssällskap och länsstyrelser, att de endast fattat beslut på
grund af förut fattade meningar och i eget intresse. Och jag får
säga, att om de fattat det i eget intresse, så är det väl helt naturligt,
att de noga granskat det.

Jag skall äfven bedja att få vidröra komiterades förslag, hvilket

N:o 41.

Måndagen den 29 April, f. m. 53

skulle blifva det enda, som återstode, i fall dessa reservanter finge sin Rörande
vilja fram. Hvad vill man? Vill man hafva kontroll på tillverkningen förbud mot
af margarin? Jag finner i detta komitéförslag icke en enda råd, som
berör en kontrollering af tillverkningen på platsen. Herrarne skola af margarin
förgäfves söka efter ett enda ord härom i betänkandet. I stället vill m,. m.
man göra det besvärligt för jordbrukarne och smörproducenterna och (Forts.)
på allt sätt trakassera dem. Enligt åttonde paragrafen skall hvarje
drittel smör, som från riket utföres, underkastas en undersökning vid
lastageplatsen. De vilja icke göra sig det besväret vid mejerierna,
men vid lastageplatsen skall allmän åklagare, polismyndighet eller
annan dertill särskildt förordnad person kunna säga: “drittlarne
skola stå qvar, om också ångbåten är färdig att afgå, ty vi skola
taga prof“. Och då skola band och bottnar upp för verkställande af
profborrningen. Mine herrar, det kan vill icke vara svårt att finna,
hvilka ofantliga svårigheter det under sådana omständigheter möter
för oss att skicka smör under sommaren, då solen bränner på dessa
drittlar och de blott med svårighet kunna bevaras; och då skola de
komma på detta sätt och taga prof, hvarefter smöret slutligen får
afgå. Men huru ser det ut, när det kommer fram till England? Då
har man rotat i drittlarne, det finnes märken derefter, och detta bevisar
misstänksamhet hemma. Tro herrarne, att detta är nyttigt
för den ärliga smörproduktionen? Nej, det är det värsta slag i ansigtet
man kan tillfoga densamma. Och det är detta sätt, som dessa
reservanter vilja förorda. Om man hade en sträng kontroll på tillverkning
af margarin och man möjligen ville använda det sättet att
profva smöret i mejerierna, så vore det någon rimlighet, men att på
detta sätt gå till väga är omöjligt för oss att gå in på. Ty om det
vid smörets ankomst till England finnes ringaste anledning till anmärkning,
så nedsättes strax priset.

En omständighet skall jag bedja om få vidröra, som herr JuhlinDannfelt
redan har påpekat, och jag ber att särskildt få lägga vigt
vid den.

Han har sagt och tydligt utredt, att för margarin icke behöfves
mer än högst en fjerdedel af naturlig mjölk eller smör, och då är
det naturligt, att, när margarintillverkningen kommer att florera, den
alldeles skall förgöra våra mejerier, enär det endast behöfves J|4 af
den nuvarande mjölken för att fylla behofvet, hvadan 3|t af mjölk och
smör måste blifva öfverfiödiga. Nu kan man säga, att dessa omständigheter
få vika för det allmänna och för arbetarnes fordran på billiga
födoämnen. Den förste talaren nämnde om, huru illa stäldt det
var för arbetarne och huru väl de behöfde att icke få lifsmedelsprisen
ytterligare ökade. Men jag får då fråga den ärade talaren, om icke
skilnaden i pris blir större, än den verkligen är, derigenom att han
för smöret tager det högsta priset, eller vinterpriset, medan han deremot
för margarinen anför genomsnittspriset. Skall man vara rättvis,
så bör man anföra medelpriset för båda, ty prisen variera betydligt.

Ni veta ju att mejerismör under förra sommaren kostade 60 öre per
skålpund och mjölken 13 öre per kanna. Man får icke draga fram

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 41. 5

N:o 41.

Rörande
förhud mot
införsel och
tillverkning
af margarin
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 29 April, f. m.

sådana der slagsiffror för att blanda bort hvad som är ett faktum,
utan man bör göra som utskottet gjort och för båda fallen anföra
genomsnittspriset. Och gör man det, så vore det intressant att veta,
huru mycket en arbetare skulle kunna vinna under ett helt år, om
han använde margarin i stället för landtsmör, under förutsättning naturligtvis,
att han ville äta margarin, hvilket icke är så alldeles gifvet.
Jag tror, att denna skilnad skulle blifva liten, och är det meningen,
att det skall vara i Sverige producerad, färsk och reel vara, som användes,
då försvinner hvarje tecken af någon skilnad. Det kan icke
blifva någon skilnad, så framt man icke vill taga in detta förfärliga
amerikanska material.

Ja, mine herrar, jag har nu sökt visa, ehuru jag icke kunnat
till fullo tolka den våda, som ligger i att ej få försökt den enda väg
vi se för Sveriges jordbrukare att kunna bestå i kampen, och den
fördel som vunnes derigenom, att Sverige vore det första land. som
inträdde på denna väg. Säkert är, att frågan är mycket vigtig, och
jag vet icke, hvad man skulle sätta i stället för mejerihandteringen,
om den skulle dödas genom en uppblomstrande margarinindustri, och
om landet icke får, på sätt utskottet föreslagit, tillgodogöra sig alstren
af sitt jordbruk. Vi hafva en gång haft husbehofsbränningen som
inkomstkälla, vi hafva äfven försökt oss på att mergla jorden, men
detta har måst delvis öfvergifvas eller bedrifvas med försigtighet,
emedan det gjorde rika föräldrar och fattiga barn, vi hade derpå
schaferierna, som afsågo förädling af fårafveln och som efterföljdes
af denna ladugårdsskötsel, och skall nu denna tillintetgöras, så vore
det intressant att veta, hvad jordbrukarne skola sedan taga sig till.
Den nettovinst af omkring 14 millioner, som vi draga af denna näring,
taga vi snart sagdt ur luften och träget arbete, ty jorden behåller
sin kraft, dess näringsvärde qvarstår oförminskadt.

Jag har icke något vidare att tillägga, utan ber, herr talman,
att på det varmaste få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Nilsson i Råby, Olsson i Kyrkebol, Andersson
i Örstorp, Petersson i Hamra, Andersson i Lyckorna, Larson
i Mörtlösa, Ekeborgh, Ericsson i Norrby, Jakobson, Petersson i Boestad,
och Sjöberg.

I anseende till den långt framskridna tiden afbröts nu öfverläggningen
för att fortsättas kl. 7 e. m., och åtskildes kammarens ledamöter
kl. 3,25 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, ISSÅG MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1889.