RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren. N:o 33.

Lördagen den 13 april.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 6 innevarande
april förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af herr P. Waldenströms från Gefle i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:o 181, hänvisades densamma
till behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 1.

§ 3.

Föredrogos men blefvo ånyo bordlagda
lagutskottets utlåtande n:o 45, och
särskilda utskottets utlåtande n:o 1.

§ 4-

Enligt förut fattadt beslut företogs nu till behandling statsutskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till Kongl.
eckleciastikdepartementet.

Punkten 1.

Bifölls.

Andra Kammarens Prof. 1889, N:o 33.

N:o 83. 2

Lördagen den 13 April, f. in.

Angående Punkten 2.
anslag till

*iZmninåar Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksda gen måtte, enligt i
mm vid statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari 1889
universitetet närmare angifven specifikation, bevilja förhöjning på ordinarie stat
i Upsala. } de till samlingar och inrättningar vid universitetet i Upsala utgående
anslag med 12,218 kronor; och hemstälde utskottet under
denna punkt:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt af
Riksdagen bifallas, att Riksdagen beviljade förhöjning på ordinarie
stat i de till samlingar och inrättningar vid universitetet i Upsala utgående
anslag på följande sätt:

till den medicinska kliniken: för materiel 1,200 kronor och för
vård af instrument m. m. 150 kronor;

till poliklinikerna: för materiel 1,000 kronor och för aflöning af
två amanuenser 1,500 kronor;

till den anatomiska institutionen: förhöjning i årsanslaget 1,500
kronor;

till den patologiska institutionen: för anställande åt eu amanuens
500 kronor;

till den meteorologiska institutionen: för förhöjning i årsanslaget
till materiel 1,000 kronor samt för aflöning åt en vaktmästare 400
kronor;

till de botaniska institutionerna: för förhöjning i arfvodet för
den vid botaniska trädgården anstälde amanuensen 230 kronor, för
förhöjning i aflöningen åt två trädgårdsmedhjelpare 300 kronor samt
för materiel vid det botaniska laboratoriet 500 kronor; och

till de zoologiska institutionerna: för förhöjning af anslaget till
materiel vid det zoologiska museet 850 kronor;
således med tillhopa 9,130 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar F. Boström, P. J. von Ehrenheim och C. E. Casparsson,
hvilka yrkat, att utskottet, utöfver de anslagsförhöjningar, utskottets
vid denna punkt gjorda hemställan afser, måtte föreslå beviljande af
följande belopp, nemligen:

till den psykiatriska kliniken: för aflöning åt eu amanuens 500
kronor och till materiel 300 kronor; samt

till myntkabinettet: för arfvode åt en amanuens 300 kronor och
för förhöjning i det årliga anslaget 150 kronor;

af herr E. V. B. L. Königsfeldt, som yrkat bifall till Kong].
Maj:ts under denna punkt af utskottets utlåtande behandlade förslag;
samt

af herr A. Persson i Mörarp, som yrkat, att Kongl. Majds i
denna punkt förevarande framställning måtte på det sätt af Riksdagen
bifallas, att Riksdagen beviljade förhöjning på ordinarie stat
i de till samlingar och inrättningar vid universitetet i Upsala utgående
anslag på följande sätt:

N:o 83.

Lördagen den 13 April, f. m.

till den medicinska kliniken: för materiel 1,200 kronor och för Angående
vård af instrument m. m. 150 kronor; anslag till

till poliklinikerna: för materiel 1,000 kronor; rättning

till den anatomiska institutionen: för förhöjning i årsanslaget vid
1,500 kronor; universitetet

till den meteorologiska institutionen: för förhöjning i årsanslaget * Upsala.
till materiel 1,000 kronor; (Forts.)

till det botaniska laboratoriet: för materiel 500 kronor; samt
till det zoologiska museet: för materiel 850 kronor;
således med tillhopa 6,200 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
chefen för kong!, ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg,
hvilken yttrade:''

Mängden utaf små anslagsbegär, som merendels finnas på åttonde
hufvudtiteln, och ingalunda minst i år, äro af beskaffenhet, att jag
mycket väl begriper, att statsutskottet knappast kan hafva tillräckligt af
tid och tålamod att noggrant pröfva dem alla. Det vore ju ensidigt,
om sådana, som kunna ställas under samma rubrik, också finge sin
gemensamma summa, då icke så mycken anledning skulle finnas,
att de underkastades eu ofta onödig pröfning. Men så kan man icke
gå tillväga. Riksdagen har. sin pröfningsrätt, och jag är säker på,
att, om ett sådant summariskt anslag förekomme, det komme att
sägas, och med allt skäl: vi vilja se huru härmed förhåller sig
i detalj, för att kunna underkasta anslagsbegäret en ordentlig
pröfning.

När således alla dessa begär, i synnerhet från universiteten och
karolinska institutet, inkomma, är det naturligtvis departementschefens
skyldighet att i första hand tillse, för hvart och ett af dessa,
i hvad mån de äro af mycket trängande art, om de äro fullt behöfiiga
eller om det blott är fråga om välbetänkta åtgöranden för tillfället,
som kunna anstå. Så har också skett. Och jag vågar inför denna
kammare, som särskildt har gjort till sin den stora uppgiften —
och i hög grad beaktansvärda — att tillse, att inga statsmedel
onödigt bortslösas, till mitt beröm säga, att jag är lifvad af alldeles
samma anda. Som bevis härå vill jag nämna, att från summan
af alla de begärda anslagsbeloppen hafva icke mindre än
303,000 kronor blifvit af mig afskeda och på det sättet granskade,
att jag icke ansett mig böra för dem hos Kongl. Maj:t begära proposition
derom till Riksdagen.

Hvad den föreliggande punkten beträffar, förhåller det sig med
den på samma sätt. De inkomna begären uppgingo, som kammaren
torde finna af statsrådsprotokollet till en summa af 14,117 kronor
50 öre tillsammans. Härifrån trodde jag mig kunna skilja i den
kongl. propositionen ett belopp af ungefär 2,000 kronor, hvarför den
framställning, som Kongl. Maj:t till Riksdagen aflat, upptog ett belopp
af 12,218 kronor. I statsutskottets afdelning har en ytterligare
nedsättning egt rum på denna punkt med ungefär 2,000 kronor.

Men det har icke stannat vid den siffra af 10,380 kronor, som
afdelningen föreslog, utan sedan har i statsutskottet en ytterligare

N:o 33. 4

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående nedsättning egt ram till 9,130 kronor. Hade det stannat vid det
anslag till förslag, som afdelningen afgaf till utskottet, så skulle jag icke beSinrättningar''svära^
kammaren denna gång eller i denna punkt begärt ordet. De
vid '' skäl som af utskottsafdelningen anfördes voro för mig tillräckligt
universitet bestämmande, att jag icke skulle ansett mig böra uppträda mot dei
Upsala. .samma. Men statsutskottets ytterligare åtgörande kan jag icke med
(Forts.) tystnad förbigå.

Det är, som hvar och en af kammarens ledamöter lätt inser,
till förmån för den psykiatriska kliniken, som jag vill säga några
ord. Det för den begärda anslaget har strukits, och jag finner icke,
att tillräckligt goda skäl för detta äro anförda. Jag behöfver icke
för kammaren påpeka, att utaf alla de uppgifter, åt hviika läkarevetenskapen
har att egna sig, är det knappt någon, som är af större
intresse, af mera djupgående art i rent menskligt afseende än försöken
att strida mot de fruktansvärda olyckor, som kunna drabba
oss genom förnuftets förvillelse eller slocknandet af själens ljus. Vid
många af dessa försök ser det ut, som om läkarekonsten sträfvade
förgäfves. Men återigen kunna äfvenså många exempel framdragas,
hvaraf vi finna, att mycket blifvit gjordt och ännu Jean göras till de
sinnessjukes förbättring och botande. Och huru vida detta mål skall
allt mera och säkrare kunna uppnås, beror ytterst på den vårdnad
om nödiga röns iakttagande, som kan ske och bör ske. Läkarevetenskapen,
som är en empirisk vetenskap, kan och bör nemligen
icke gå längre, än den är stödd af erfarenheten. Erfarenheten kan
återigen icke byggas på annat än en massa eller följd af rön. Således
måste man taga vara på hvart och ett af dem och öfverlemna
dem till vetenskapen, om de skola göra gagn.

För detta ändamål har ett mycket litet anslag af Kong!. Maj:t
blifvit begärdt åt denna klinik i Upsala. Den har hittills varit utan
allt statsanslag kastad in på liospitalsområdet och på visst sätt der
hotat att inkräkta så väl på de der anstälde läkarnes tid som på dervarande
lokaler. Det är icke rätt. Patienterna, för hviika hospitalet
är inrättadt, äro de som läkaren i första rummet bör tillse; och lokalerna
äro af staten afsedda för patienterna och ingalunda för förvarande
af vetenskapliga samlingar.

Jag tror, att man ur detta resonnement kan leta sig fram till det
skäl, statsutskottet haft att nu afslå anslaget. Det har troligen bakom
detta legat en farhåga för, att man så skulle inkräkta på så väl hospitalsläkarnes
tid som hospitalsområdet. Detta är jag, för min de!, i hög
grad emot, och jag vill det visserligen icke. Men enda rätta sättet
att hindra befarade inkräktningar på läkarnes tid och hospitalets
lokaler är just att bifalla det, som Kongl. Maj:t här föreslagit. Låt
amanuensens skyldighet att skaffa sig nödiga preparat, samla och
tillvarataga vigtiga rön, fortgå såsom det hittills gjort vid hospitalet,
utan att det derför behöfver öppnas någon boställslokal åt honom,
låt honom äfven hafva sina samlingar, som han bildat, på lämpligt
ställe, som ingalunda behöfver sökas i hospitalet; och då finner jag
icke, hvarför icke saken bör kunna ordnas på det sätt, Kongl. Makt
föreslagit.

När jag ser motiveringen i statsutskottets utlåtande, kan jag

Lördagen den 13 April, f. m.

5 N:o 33.

icke finna annat än att det icke haft tillräckliga skäl, för sin hem- Angående
ställan, att kammaren skulle utslå Kong!. Majt:s förslag. Det betel
nemligen på sid. 7, att det »med tiden måste föranleda betydliga inrättningar
utgifter». Det passar icke att från statsrådsbänken göra några för- vid

säkringar, men bär vid lag tror jag dem dessutom vara öfverflödiga. universitetet
Vi kunna göra oss de nödiga försäkringarne sjelfva. Några betydliga * Upsala.
kostnader kommer det helt visst icke att blifva kanske om tio, femton (Fort9-)
år ett par hundra kronor till burkar o. d. Det är alltså origtigt att
förutsätta några betydligare, om man fasthåller Kong]. Majrts mening
att icke inkräkta på lokalen och tiden vid hospitalet. Likväl står
det, besynnerligt nog, i utlåtandet, att det skulle »på betänkligt sätt
inkräkta så val på de för sjukvården afsedda och dertill väl behöflig»
lokaler» — »som ock på den tid, som de vid hospitalet anstälde
läkare böra egna åt de många sjukas vård». Men — just på detta
föreslagna sätt får den biträdande läkaren egna hela sin vård åt
patienterna och amanuensen skaffa sig rön vid kliniken utan att
derför upptaga någon hospitalets lokal.

Om det är tillfälle för kammaren att jemföra, det anförande till
protokollet, som står på sid. 8 under åttonde hufvud ti teln, statsverkspropositionen,
med det motiverande, som står på sid. 7 af
statsutskottets utlåtande, torde lätt finnas, att argumentationen, som
statsutskottet der anfört, är i sak densamma, som finnes i kongl.
propositionen, och står således icke i någon motsättning dertill; men
väl står i motsättning till Kongl. Maj:ts proposition det resultat,
hvartill statsutskottet kommit.

Jag erkänner villigt, att denna gång, liksom merendels eljest,
statsutskottet icke förfarit med någon hård, utan tvärt om med en
len hand mot de många anslagsbegär, som äro gjorda på åttonde Jmfvudtiteln.
Det bör vara en glädje för kammaren att hafva det ryktet
om sig, ty det är och förblir alltid en icke oväsentlig mätare på
ett folks bildningsgrad, så väl antalet som arten af de anslag, det
tror sig äfven i sin fattigdom kunna och böra gifva åt vetenskap,
konst och allmän upplysning.

Här saknas ingalunda bevis på den häfdvunna välviljan vid
behandlingen af denna hufvudtite), och jag kan för min del icke
underlåta att säga, att jag, utom i ett par punkter, der kammarens
ledamöter nog torde komma att finna mig envis, har allt skäl till
belåtenhet. Möjligen har här redan någon anmält sig, som gör ett
yrkande till förmån för Kongl. Majrts proposition i förevarande
punkter, och det skulle vara mig synnerligen kärt, om detta lilla
anslag för en vigtig sak vid Riksdagen gånge lyckligt igenom.

Vidare anförde:

Herr Nyström: Efter den framställning, som vi nyligen åhörde,
skall jag be att få yrka bifall till Kongl. Majrts förslag angående den
psykiatriska kliniken; och till de skäl, som blifvit framstälda af herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, skall jag be få
i största korthet lägga ett eller två andra. Statsutskottet, välvilligt i
öfrigt mot anslagen på denna hufvudtitel, har, när det galt pröfningen

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående af universitetens behof, förfarit något strängt i afseende på amanusamlmqaroch?nse!''na-
Det har nemligen strukit icke mindre än tre. Detta tror
inrättningarJaS icke bär vant välbetänkt, ty jag vågar försäkra, att en amanuens_
vid '' anställning och hans verksamhet är liktydigt med förskaffandet af
universitetet friskt och lofvande ungdomsarbete i vetenskapens tjenst till mycket
1 Ul:sala- billigt pris. Jag vet det; jag har sjelf varit amanuens i icke mindre
(Forts.) än tre olika, omgångar och kommer mycket väl i håg med hvilken
ilver och goda föresatser, man började arbetet vid denna den första
anställning, som i allmänhet kommer vetenskapens ämnessvenner
till de!. Man sträfvade af all håg att göra sitt allra bästa. Hvad
1 den obetydliga aflöningen icke täcker, det får ungdomskraften göra.
Jag vågar också tro, att dessa amanuensanställningar vid våra universitet
äro af mycket stor betydenhet och passande medel att förskaffa
sig detta ungdomliga arbete, som är så mycket vigtigare, som
amanuenserne i allmänhet, och särskiidt vid klinikerna och andra
öfningsanstalter, hafva den egenskapen att de, såsom jemförelsevis helt
unga, stå studenterna nära, kunna svara på deras frågor och sätta
sig i närmare beröring med dem, hvarigenom deras undervisning och
deras inverkan på studierna blifva af särdeles stor vigt. Jag är således
i allmänhet mycket för amanuensarbete, emedan jag tror, att det
resultat, som dermed vinnes, är mera värdt än uppoffringen.

Hvad särskiidt den nu ifrågakomma anställningen beträffa]'', vill
jag fästa uppmärksamheten på hvad herr statsrådet redan upplyst,
nemligen att denna klinik hittilis icke haft något anslag alls, samt
att den är absolut behöflig till följd af den särskilda omständigheten,
att det nu, på vetenskapens närvarande ståndpunkt, gäller att taga
reda på alla rön och särskiidt alla sådana preparat, som kunna
vinnas vid en psykiatrisk klinik. Bjernsjukdomarne och nervsjukdomarne
äro ju nutidens vigtigaste ämne för den medicinska forskningen.
Och för deras studium är det af alldeles särskiidt stor vigt,
att alla rön, som här kunna göras, följas med noggranhet, samt att
alla preparat, som för forskningen på detta område kunna vara af
betydelse och hvilka närmast vid'' liköppningar kunna erhållas, blifva
på det omsorgsfullaste tillvaratagna. Detta observerande, detta tillvaratagande
af preparat och bildandet af samlingar skulle förnämligast
fålla på denne amanuens att besörja; och det är af så stor
vigt, att ingenting härvid förkommer, att jag tror, att redan häri
ligger ett tillräckligt skäl att bifalla detta lilla anslag.

Förutom det att, såsom jag nyss yttrade, amanuensarbete i allmänhet
har sitt stora värde, anser, jag sålunda, att särskiidt vid
denna klinik en amanuens’ verksamhet: att göra observationer, att
tillvarataga preparat och bilda samlingar, är af tillräckligt stor vigt
för att motivera detta anslag på 800 kronor, hvarom här är fråga;
hvarför jag på grund af dessa skäl och med stöd jemväl af henstatsrådets
framställning yrkar bifall till den kongl. propositionen i
denna del.

Herrar De Lavad och Sandwall instämde med herr Nyström.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Man fick från statsrådsbänken

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

nyss höra den anmärkningen, att statsutskottet icke har haft hvarken Angående
tid eller tålamod att pröfva det kongl. förslaget. = Hvad tiden angår,
sa ma jag säga, att i statsutskottet, åtminstone pa afdelningen, egnats''iviriittningcLr
en ovanligt lång tid åt åttonde hufvudtiteln. Men hvad tålamodet vid
åter beträffar, så kan det verkligen ligga någon sanning i herr stats- universitetet
rådets uttalande, och det må heller icke förefalla underligt, då man 1 Upsala.
framlägger en sådan kongl. proposition som i år. Det bör icke för- (lorts.)
undra kammaren, likasom icke heller herr statsrådet, att statsutskottet
i år gjort åtskilliga nedprutningar på hufvudtiteln, ja, ovanligt många
mot hvad fallet vant under närmast föregående riksdagar. Men det
kommer sig naturligtvis deraf, att den framställning Kongl. Maj:t nu
gjort angående anslagen på denna åttonde hufvudtitel är af den
beskaffenhet, att någonting dermed jemförligt icke förekommit vid
någon af de senaste riksdagarne. Som kammaren torde finna, är det
nu på det sätt, att de ordinarie anslagen på åttonde hufvudtiteln i
denna kongl. proposition ökats med 143,469 kronor. Deri ingår
likvisst förslagsanslag 70,200 kronor; men i allt fall begäres bär sålunda
på ordinarie stat en ökning på 73,269 kronor .— till ökade
löner, nya tjenster, inventarier och dylikt, hvarmed åtminstone delvis
kunde anstå. Och dessutom begäres en förhöjning i de extra anslagen
med 106,000 kronor. Om man går tillbaka till de närmast
föregående riksdagarna och ser på de då aflåtna statsverkspropositionerna,
så skall man finna, att icke ens på långt när, i medeltal,
hälften af dessa summor då begärts såsom tillökning på ordinarie
stat och i åtskilliga fall icke på extra stat någon ting, utan det har
tvärt om till och med i åtskilliga fall händt, att minskningar i de extra
anslagen blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna. Detta oaktadt har, vid
behandlingen af de små och rimliga anslag, som då blitvit begärda,
Riksdagen i allt fall gjort rimliga nedprutningar på åttonde hufvudtiteln
för hvarje år, hvarmed regeringen i allmänhet äfven förklarade
sig belåten. Är nu kammaren verkligen beredd att gå på den väg,
som regeringen nu föreslagit, nemligen att man skulle så betydligt
öka anslagen på denna hufvudtitel, i synnerhet de ordinarie anslagen?

För min del tror jag det icke. Statsutskottet har också haft samma
uppfattning, och då är det helt naturligt, att man velat göra nedsatt -ningar på de ställen der man ansett, att anslag vore minst af behofvet
påkallade. Och detta är just förhållandet äfven i afseende på den
nu föreliggande punkten.

Jag hade för min del icke väntat att statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, efter den frikostighet, som statsutskottet
visat vid behandlingen af åttonde hufvudtiteln, skulle ifrågasätta
någon förändring i statsutskottets förslag, men då så ändå skett,
skall det icke alls förundra mig, om någon nu kommer fram och
yrkar bifall till den af herr Anders Persson vid denna punkt afgifna
reservation. Det gjordes på afdelningen en dylik framställning, och
sedermera äfven hos statsutskottet, och jag får säga, att jag för min
del från början verkligen biträdde den meningen. Men, om kammaren
vill vara nöjd med det förslag, som nu föreligger, så skall jag för
min del vara med om att taga det. Det förhåller sig verkligen på •
det sätt, som statsrådet nämnde, eller att afdelningens förslag till

N:o 33. 8

Lördagen den 13 April, f, m.

tmlnTtiu *tatsutskottet) var detsamma som innehålles i reservanternas från Första
samlingarochl^a™a 1 f a förslag Men det lemnades verkligen sedan i statsutinrättningarmettet
sadana upplysningar i afseende på den fråga, som vi nu af.
vid , handla, att jag för min del fann mig både skyldig och berättigad
T milla ^ ^’aDSa utdelningens förslag. Dessa upplysningar lemnades af en
(Forts 1 som ,Yäl måst® an,ses såsom den mest kompetente att bedöma

'' saken, nemligen chefen för medicinalstyrelsen, generaldirektör Ålmén.
Da förhållandet ar sadant, att han för sin del kunde uppträda emot
det kongl. förslaget, så är det väl uppenbart, att frågan icke är tillräckligt
utread, för att man skall behöfva påtaga sig detta anslag —
hui litet det än är om hvilket i så hög grad kan betvifla,?, om
det är sa nödvändigt som man här förutsatt.

I afseende pa de ökade kostnader, som man betviflat skulle uppstå
genoni detta anslag, vill jag fästa uppmärksamheten på, att, om vi
bevilja detta anslag till Lpsaia, så skall det icke dröja synnerligen
länge, förrän man kommer och begär detsamma äfven för Lund. Det
är. en taktik, som är mycket vanlig, när det gäller anslag för våra
universitet, att man försöker genomdrifva ett anslag ena gången till
l psaia, och när det är beviljadt, så säger man: nu skall Lund ha
detsamma. På lika sätt har man kommit fram och begärt ett anslag
först till Lund och sedan, när det gått igenom, sä har Upsala kommit
och begärt detsamma. Detta är eu taktik, som jag för min del
icke kan godkänna, ''fy om så är, att dessa institutioner äro behöflig^
för det ena universitetet, så behöfvas de också för det andra; och dä
är det ärligare och bättre att lägga fram förslag för båda på samma
gång. Man vet ju, att det kommer att gå derhän i allt fall.

o I afseende på det Kongl. Majrts förslag, till hvilket yrkats bifall
tran stockholmsbänken, ligger den fara mycket nära till hands, att vara
universitet slutligen skola komma att öfvertaga eu hel del af hospitalsvården
i riket. Detta är enligt min uppfattning en så stor och vigtig
fråga, att man nu icke bör låta den gå igenom, förr än man fått en
mycket grundlig utredning om, huru härmed förhåller sig. Det var
också _ chefens för medicinalstyrelsen, generaldirektören Alméns mening
inom utskottet, och hans ord i denna fråga bör ju kunna våga
lika mycket som herr statsrådets samt herr Nyströms åsigter i detta
tall. 1 det outredda skick hvari frågan nu föreligger, anser jag att
det vore högligen oklokt att gå in på det kongl. förslaget.

Om det således icke funnits något annat skäl att afstyrka den
kongl. propositionen i de delar, der statsutskottet afvikit från Kongl
Majrts förslag, så finnes det ett skäl deri, att de framställningar, som
nu blifvit gjorda om anslag å åttonde hufvudtiteln, röra sammaniagdt
så stora anslag. Man behöfver, för att afböja det kongl. förslaget,
icke annat skål än det, att man icke vill se, att anslagen till denna
hufvudtitel växa i den störa utsträckning och oroväckande grad,
Kong!. Majrt nu föreslagit. Man kan, äfven om anslagen äro populära
såsom till vetenskap och konst, gå förlängt. Att äfven sådana anslag
kunna^ blifva ^ impopulära är ej otänkbart, om man går för långt,
och då kan sådant framkalla en reaktion som vore i grad beklagansvärd.

yikar bifall till statsutskottets förslag oförändrad!; men de t

Lördagen den 13 April. f. in.

9 Nio 33.

skulle alldeles icke förundra mig, om på de skäl, jag här anfört, Angående
yrkanden komma att framställas om bifall till herr Anders Perssons an^a9 till
vid denna punkt afgift)ti reservation, och om jag kommer att rösta
emellan Kong!. Maj:ts proposition och denna reservation, så kommer vid
jag att biträda den senare. universitetet

i Upsala.

Häruti instämde herr Erickson i Bjersby. (Forts.)

Herr Wretlind: De summor, hvarom här i denna punkt är
fråga, äro i sjclfva verket obetydligheter. Svårt är ock obestridligen
för Riksdagen att kunna afgöra, huru vida cn amanuens behöfves
här eller der, samt huru vida här behöfves materiel för 1,000 kronor
och der för 2,000 kronor. Hvad de medicinska institutionerna angår,
vill jag först gerna häfda den stora svårigheten för dem i våra dagar
att i allt följa med vetenskapens utveckling och stora kraf. De olika
grenarne af vetenskapen specificeras och detaljeras allt mera; på
dyrbara instrument och annan materiel blifva krafven allt större.

För mig ställer sig derför frågan så: är det möjligt för oss att
komplettera och i tidsenligt skick hålla tre medicinska läroverk?

Mitt svar härpå blir ett bestämdt: nej! Den andra frågan blir den:
är det då icke orimligt att envisas fortgå på den väg, som vi aldrig
borde hafva beträdt? — Jo! — Den tredje: huru skola vi då komma
ifrån denna väg? Jag tror på det sättet, att man fördelar studierna
på dessa läroverk ungefär på det sätt, som afsigten varit från början,
d. v. s., låter fakulteterna i Upsala och Lund besörja den grundläggande
och teoretiska utbildningen, nemligen den, som afses med
de tvenne törsta examina, medico-filosofie kandidatexamen och medicine
kandidatexamen, medan karolinska institutet får den afsilande
praktiska, medicine-licentiatexamen. Det tenderar, synes det mig,
af sig sjelf! derhän, tv då jag ser efter, hvarest medicine licentiatexamen
sista året mest absolverats, så är det företrädesvis vid karolinska
institutet. Af 47 förlidet år legitimerade läkare äro endast
10 examinerade i Lund, S i Upsala, men 29 i Stockholm. —- En
sådan fördelning, som jag nyss antydde i afseende på studierna,
skulle dock knappt medgifva en minskning i de nuvarande ordinarie
lä ra nies antal. Men de extra ordinaries, laboratorernes och åmanuensernes
antal skulle derför åtminstone icke behöfva ökas i snart
sagdt obegränsadt mått.

Vi hafva nu en universitctskomité för att utreda frågan rörande
undervisningsväsendet. Den har, så vidt jag vet, hittills endast
sysselsatt sig_ med den filosofiska fakulteten. Må den snart också
taga de medicinska läroverken under pröfning och tillse om vi behöfva
eller ens förmå hålla tre sådana. Men må denna komité ock
taga under pröfning, huru vida icke måttliga terminsafgifter af de
studerande kunde bereda utväg till att betala fullständigt det materiel,
som vid undervisningen förbrukas och till att aflöna de amanuenser,
som behöfvas för studenternas första handledning. Den tid är
förbi, då landet måste gifva en alldeles fri undervisning för att få
studerade embetsman. Studiebanan och embetsmannavägen äro nu
öfverfulla. I stället för att locka in på den samma behöfves nu

N:o 83.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående snarare att skrämma de unga derifrån. Det synes mig, att måttliga
anslag till ^ studieafgiftcr skulle vara ett medel dertill. De upptagas visserligen
SinrättninqarYe^SLn nn ^ör yissa praktiska öfningar, men dessa afgifter afse endast
vid 9 att betala den materiel, som dervid förbrukas, och räcka icke dertill
universitetet mer än delvis. De kunde upptagas för alla slags studier enligt
i Upsala. rege]; om än befrielse i särskilda fall kunde medgifvas. På detta
(Forts.) sätt skulle det dubbla ändamålet vinnas, att många medelmåttor
skrämdes från att trängas på den lärda vägen, och att de genom
studenternas ökade antal växande tillfälliga kostnaderna vid högskolorna
hufvudsakligen betäcktes genom studenternas egna ökade
tillskott. Sådana afgifter äro mycket vanliga vid högskolorna i andra
länder, och jag tror knappast, att något land i detta fall, hvad högskolorna
beträffar, är så liberalt, som Sverige.

Hvad angår den nu ifrågasatta speciella anslagsfordran för en
amanuensbefattning vid Upsala psykiatriska klinik, erkänner jag
gerna, att denna plats kan hafva sin betydelse för att tillvarataga
preparat till de samlingar, hvartill materiel otvifvelaktigt kan i rikt
mått erhållas från Upsala hospital, som har det största antal patienter
i Sverige. Der finnes nemligen plats för 380 patienter, då det
deremot vid Stockholms hospital icke tinnes plats för flere än 265
patienter. Under år 1886, det sista året, för hvilket jag sett någon
redogörelse, vårdades in allés vid Upsala hospital 535 patienter, under
det att vid Stockholms hospital icke vårdades mera än 349.

Det är visserligen sant, att man vid Upsala hospital icke har
såsom vid Stockholms hospital en amanuens, men man har en öfverläkare
och två biträdande läkare, medan man i Stockholm har en
öfverläkare, en biträdande läkare samt en amanuens, så att läkareantalet
vid båda dessa hospital är ju detsamma. Emellertid tror
jag icke, att man behöfver befara, att med detta anslag skulle ske
eu början till stora anslag åt den psykiatriska kliniken i Upsala, ty
der, lika väl som i Lund, kommer undervisningen att spela en obetydlig
ro! just derför, att läkarne nu mera mest aflägga sin slutexamen
i Stockholm. Men denna amanuens vid Upsala hospital kan
vara af betydelse för att tillvarataga de likpreparat, som der kunna
erhållas. Ur den synpunkten kan jag icke se, att den nu ifrågavarande
lilla uppoffringen kan vara onödig. Jag skulle vilja anse
den såsom ett anslag till materielen vid Upsala hospital och för att
öka samlingarna i nämnda stad, snarare än som ett anslag till den
psykiatriska undervisningen derstädes.

Jag har blott velat göra dessa erinringar, men vill nu icke
framställa något yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner så väl på bifall till
utskottets hemställan oförändrad som på bifall till den samma med
den af herr Nyström yrkade förändring eller att, utöfver de af utskottet
föreslagna anslag, 800 kronor skulle beviljas till den psykiatriska
kliniken; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den senare meningen. Votering blef begärd samt
anstäldes enligt en nu uppsatt, så lydande voteringsproposition:

Lördagen den 13 April, f. m.

>’:o 33.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 2:dra punkten
af utlåtandet n:o 9 med den af herr Nyström påyrkade ändring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
oförändrad.

Vid röstsedlarnes sammanräkning befans, att 81 ledamöter röstat
ja men 110 nej; varande alltså beslut fattadt i enlighet med nejpropositionens
innehåll.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

Efter föredragning dernäst af punkten 5, innefattande utskottets
hemställan angående anslag till docentstipendier vid universitetet i
Upsala, anförde:

Chefen för kong!, ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg: Från Upsala universitet begärdes icke mindre än tio
nya docentstipendier och från Lunds universitet nio; dock ansåg
konsistorium der, att man för tillfället skulle kunna nöja sig med
tre. För karolinska institutet begärdes äfven tre. Jag ansåg då,
att man borde fördela stipendierna lika åt alla och utvälja de nödvändigaste.
Så har också skett. Nu har statsutskottet tillstyrkt
endast två för Upsala universitet, och de skål utskottet derför anfört
vill jag icke underkänna. Jag förklarar mig alltså belåten med
utskottets förslag och vill jemväl beträffande de öfriga docentstipendierna,
när dessa komma före, nu hafva sagt det samma.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

Punkten 8. Angående

ifrågasatt

För upprättande af en ordinarie professur i geografi och stats-u»s% till en
kunskap vid universitetet i Lund hade Kongl. Maj:t äskat 0,000 vrofessur i
kronor, deraf 4,500 kronor såsom lön och 1,500 kronor såsom tjenstSshmshap
göringspenningar. vid universi tetet

i Lund,

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 115) hade deremot
ansiaqatiUenm''Y ^ ^jungman hemstält, att i stället för den af Kong!. Maj:t
professur i sålunda äskade professuren i geografi och statskunskap vid Lunds
geografi och universitet måtte inrättas vid samma universitet en ordinarie prostatskumkap
fessur i blott statskunskap med de i nämnda proposition föreslagna
vid umversi-V(jneföraiåner.
tetet i Lund.

Under mom. a) hemstälde nu utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning ej måtte af Kiksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf lemnades ordet på begäran till

Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet ffenti
er berg, som yttrade: Här kommer nu eu af de fä punkter, der
jag anhåller att tå taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för eu
längre stund.

Till en början vill jag uttala min ledsnad deröfver, att någon
reservation mot utskottets beslut icke bl Hvit afgifven från någon af
kamrarnes utskottsledamöter. Mina utsigter att få det här begärda
anslaget att gå igenom skulle också af mig anses mycket ringa, om
jag icke trodde, att motståndet berott egentligen på sjelfva formuleringen
af denna anslagsbegäran. Man har ansett — något som statsutskottet
också i sin motivering framhållit såsom skäl till afslag på
den kongl. propositionen — att denna genom att sätta geografi i första
rummet och statskunskap i andra rummet afsett att »undanskjuta
statskunskapen» och så förringa dess betydelse för professuren. Det
är i allmänhet en vansklig sak, att välja uttrycken, ty om man i
stället satt statskunskap först, hade enligt detta resonnement anledning
funnits till den tron, att det vore geografien, som skulle undanskjutas.
Men det är ju tydligt, att vederbörande hafva att se till,
det intetdera af de till professuren hörande ämnena får försummas.
Jag tror derför, att man icke bör fästa sig vid en sådan argumentation.

Men eu annan omständighet är vida mer vigtig. Här i Sverige
har beklagligtvis geografiens studium, antagligen i följd af den underordnade
ställning, som detta ämne intager i föreskrifterna om läsningen
vid elementarläroverken, sjunkit mer och mer ned; och då
våra universitet icke egt någon professur och icke ens eu adjunktur,
hvarmed är förenad skyldighet att upprätthålla geografiens studium,
har det äfven der under eu längre tid i hög grad gått tillbaka.
Geografien har betraktats som ett obetydligt bihang till historien,
men historien, och med denna statskunskapen, hvila ju båda ytterst
på kännedomen om land och folk. Om geografiens studium icke åtföljer
studiet af historien, såsom grundläggande, så sväfva så väl de
historiska berättelserna som äfven de statsförfattningar och statsförvaltningar,
hvilka gälla för olika folk och länder, liksom i luften.

Det har hos oss, liksom i utlandet ända till medlet af detta århundrade
varit så, att studierna i geografi bedrifvits samtidigt med studierna i
historia, men småningom har denna sammanhållning allt mera minskats,
sedan fordringarne i historia stegrats; och i synnerhet efter det i vår

Lördagen den 13 April, f. m.

13 N:o 38.

tid statskunskapen framträdt med det moderna statsskicket hos oss Angående
från år 1809 samt i det öfriga Europa och andra civiliserade länder ifrågasatt
från 1815, har ett stort fält för en ny historisk forskning öppnats,1^“fessur T
som allt mer dragit intresset från geografien. geografi och

Dessa iörh&Vlanden hafva nu ändrats, icke endast genom de stovustatskunshap
geografiska och etnografiska forskningar och upptäckter, som i senare^ universitider
gjorts, utan äfven derigenom att man allt mer börjat inse, atr“® , linci''
historien icke blott har att sysselsätta sig med store män och vigtiga (torts-)
händelser, utan äfven sträcka sina rötter djupt ned till folken och
till de länder, som folken bebo, hvilka ofta äro i hög grad bestämmande
för folkens karakter, liksom folkens karakter är bestämmande
för hela deras historia. Underligt nog är, att man först på sista tiden
synes hafva fått denna uppfattning af geografiens betydelse. Det är
icke längre tillbaka än till år 1870, då den första professuren i
geografi upprättades i Tyskland. X u lära vid de tyska universiteten
icke mindre än 27 sådana professurer finnas upprättade. I Österrike—
Ungern hafva upprättats professurer dels ensamt för geografi
och dels för detta ämne tillsamman med historia eller statskunskap.

England har också nyss inrättat dylika professurer vid universiteten
i Oxford och Cambridge. Likaså Schweiz. Ryssland håller nu på
att gå i författning om geografiska professurers inrättande vid dess
universitet.

Nu ifrågasattes, att Sverige äfven skulle vara med. Och hvarför
skulle det icke det? Hos oss finnas namn, som, just genom de geografiska
undersökningar och upptäckter de gjort, äro kända öfver hela
den bildade verlden.

Jag har nyligen från professor Weibull i Lund fått underrättelse
om, att man i Tyskland anser våra universitet i detta afseende bristfälliga.
Professor Weibull har dock vid universitetet af rent intresse
på ett beaktansvärdt sätt ryckt upp geografiens studium, och hans
företrädare, riksarkivarien Odhner hyste samma åsigt i detta afseende
som han. Då den sistnämnde lemnade sin professur, blef professor
Weibull hans efterträdare, men har nu fått lemna sitt sysslande med
undervisningen i geografien, hvilken undervisning han i sammanhang
med undervisningen i statskunskap förut såsom extra ordinarie professor
förestod.

Det är en mycket vigtig angelägenhet, att Lunds universitet får
denna lärareplats i geografi och att man icke nu slår ner hvad som
så nyligen der blomstrat upp. Men icke nog dermed. Hafva vi icke
dugliga och intresserade professoror i geografi vid universiteten, så
få vi icke heller dugliga lärare i detta ämne vid skolorna, och geografiens
studium kommer då icke blott att stå qvar på den låga
ståndpunkt, som det gör nu vid de allmänna läroverken, utan äfven
efter naturens lagar att sjunka allt djupare till så val historiens som
statskunskapens skada.

Här synes egentligen endast vara fråga om en rangstrid. Jaguar
nemligen från flere håll både inom statsutskottet och i denna kammare
hört, att man icke skulle vara obenägen för förslaget, om ordet
statskunskap sattes främst i professurens benämning. Kan så litet
hjelpa denna vigtiga angelägenhet fram, så vill jag visst icke hålla

>5° 38. 14 Lördagen den 13 April, f. m.

Angående på den af mig gifna ordningsföljden, utan kammaren må gerna för
anslag "till S^ra ^eu förändring af de båda läroämnenas plats i professurs professur

i titeln,^ att statskunskap sättes främst och geografi i andra rummet.
geografi och ^ En sak vill jag emellertid här bedja om, och jag skall göra det
statskunskap äfven . i Första Kammaren, nemligen att, om afstyrkande! utan re\etd
Tl£««d"s®rva.^on ^enna l)U11kt skett, emedan utskottet ansett sig för hus(Forts.
) fällnings skull böra offra ett eller annat i denna långa hufvudtitel på
sparsamhetens altare, så tåg icke detta, som är min Isak! Nog kitta
vi på bland snärjena i utskottsbetänkandet något annat som bättre
lämpar sig till syndabock; tag det!

Herr Ljungman anförde: Herr statsrådet och chefen för eckle siastikdepartementet

yttrade, att fara icke funnes, för att statskunskapen
skulle undanskjutas af geografien, om båda vetenskaperna
förenades i en professur; men det synes mig, att just de skäl, han
anförde för att bevisa detta, vederläde hans påstående. Det är visserligen
sant, att geografiens studium hastigt uppblomstrat vid de
stora universiteten på kontinenten, men detta studium skulle icke
kunnat nå en sådan utveckling, om det varit fastlänkadt vid en annan
vetenskap af så stor omfattning som t. ex. statskunskapen, på
sätt här afses. Gå vi till Tyskland, så se vi, att till och med vid
ett så litet universitet som Greifswald finnas två särskilda professorer
i statskunskap, och vid de större universiteten finnes ett ganska betydande
antal ^professorer i denna vetenskap. Föser man nu i hop
geografien och statskunskapen i en professur, så är det klart, att den
ena af dessa så omfattande vetenskapsgrenar kommer att försummas
för den andra. Detta är också ett besynnerligt sammanblandande af
olika vetenskaper, ty geografien är hufvudsakligen en naturvetenskap,
och de berömda svenska namn, på hvilka herr statsrådet hänsyfta!,
hafva burits af naturforskare. Den bekante professor Thorbernt Olof
Bergman, den fysiska geografiens grundläggare hade nemligen kemi
och mineralogi till sitt hufvudstudium, och vid mineralogien är ju
äfven friherre Nordenskiölds anställning i statens tjenst bunden.
Geografien har derför äfven i Sverige idkats hufvudsakligen såsom
naturvetenskap. För den historiska geografien behöfver man icke
sörja, tv professorerne i historia draga nödig försorg om undervisning
i densamma, och detsamma få väl professorne i statskunskap göra,
med hänsyn till den politiska geografien.

Besultatet blir alltid olyckligt, om man, såsom här ifrågasatts,
ihopföser ämnen ur olika hufvudgrupper bland vetenskaperna i en
och samma professur. Man skulle ock vilseledas deraf, att namnet
geografi vidfogades namnet statskunskap, ty antingen föreställer man
sig, att en så omfattande vetenskap som geografien derigenom fatt
en verklig representant vid universitetet, hvilket den dock i sjelfva
verket icke tätt, eller också har man alldeles för mycket framhållit
en blott bi- eller hjelpvetenskap, så att densamma mer än tillbörligt
kommer att drifvas, ja kanske undanskjuter eller rent af trycker ner
sjelfva hufvudvetenskapen.

Den zoologiska vetenskapen innefattar såsom bekant äfven en
del af den geografiska, men om man på grund deraf kallade den

15 K:o 88.

Lördagen den 13 April, f. rn.

zoologiska professuren för professuren i zoologi ock geografi, så kunde Angående
det mer än väl hända, att vid en sådan professurs tillsättande
härlig vigt fastades vid sökandenas kompetens i deri sålunda fram- professwr \
hållna geografiska specialiteten och att en vida lämpligare sökande,geografi och
som ej meriterat sig äfven i djurgeografi, blefve till stor skada lör statskunskap
universitetet undanskjuten. Sammalunda torde förhållandet vara universi ven

med öfriga vetenskaper, i hvilka någon del af den vidtomfattande e e * "t4*”
geografiska vetenskapen ingar.

Hur jag än ser saken, så blir jag mer och mer öfvertygad om,
att utskottet haft rätt att tillstyrka Riksdagen afsteg^ på den kongl.
propositionen, enär Kongl. Magt, genom ett älskog på de af mig nu
anförda grunderna, får en direkt anledning att nästa riksdag framkomma
med proposition om inrättande af en professur i blott statskunskap.
och först när den väl erhållits, torde tiden vara inne att
tänka på att skaffa sig en särskild professur äfven i geografi.

Herr Sven Nilsson: Herr talman, mine herrar! Som kammaren
behagade finna bär det akademiska konsistoriet gjort framställning
till Kongl. Maj:t om inrättande af en professur vid universitetet i
Lund, företrädesvis för statskunskap men äfven innefattande geografi;
och Kongl. Maj:t bär nästan utan motivering vändt om frågan och
stält geografi först och statskunskap i andra rummet i sin proposition
till Riksdagen. Nu skulle statsutskottet afgöra, om Kongl. Maj:t
eller konsistoriet hade rätt. De skäl, som konsistoriet anlört för
sin benämning af professuren, voro uttömmande. Men någon utredning
om skälen för Kongl. Maj:ts mening har man icke sett, utan
propositionen framställer, utan något slags motivering, geografi före
statskunskap; och att fordra, det statsutskottet skall sätta sig och
döma mellan Kongl. Maj:t och konsistoriet, är orimligt, helst ingen
utredning från Kongl. Maj:ts sida Iemnats för skäien till denna förändring.

Herr ecklesiastikministern har nu sagt, att ämnenas ordning i
professurens benämning icke har någon betydelse, och att lian nu
icke hade något emot att sätta statskunskap i första rummet. Då
förvånar det mig, att regeringen någonsin gjort en sådan ändring
i fråga om konsistorii förslag, om de båda ämnenas magtställning i
förhållande till hvarandra ej har någon betydelse. Ty ligger derpå
ingen vigt borde Kongl. Maj:t låtit benämningen på den föreslagna
professuren lyda, såsom konsistorium föreslagit. Men det är ju
naturligt, att när Kongl. Maj:t företagit eu ändring i förslaget, så
är väl denna ändring afvigt. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
lärer således sedan frågan förberedts till Riksdagen
hafva blifvit omvänd, då han nu förklarat, att ordningen mellan de
tvenne vetenskaperna är likgiltig. Jag tror emellertid icke, att det
är rätt, att handskas med en så vigtig fråga på detta sätt. Och
om man än nu lått i ett mundtligt föredrag från statsrådsbänken
höra de skäl, som bort finnas i den kongl. propositionen, bör man
derför icke nu gå in på förslaget utan söka att få eu utredning från
konsistorium vid universitetet angående dessa förhållanden. En sådan
utredning får man väl då frågan nästa gång förekommer och man

N:o 83.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående får då se, om det bästa förslaget är regeringens eller konsistorii
anslag kaH icke, 0bJelPa- att jag icke funnit mig öfvertygad af de skäl,

professur i ^ctu lemnats flan statsiadsbänken; ty om herr statsrådet haller denna
geografi ocä fråga så kär, som lian påstått, borde han hafva behandlat den- på
statskunskap ett annat sätt, innan den kom till Riksdagen.

tetetTTund Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Rydin: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på, att i
statsrådets yttrande icke föreligger den motsägelse, som den siste
talaren sökt framhålla. Statsrådet bär påpekat geografiens stora betydelse
och tillika uttalat sitt beklagande öfver denna vetenskaps
klena ställning så Ami vid skolorna som universiteten. Hvad angår
förhållandena i Upsala, så egnade man under min studenttid ganska
mycken omsorg åt geografiens studium, ty detta ämne föredrogs då
åt professoren i statskunskap, och vederbörande professor hade ganska
stora ^fordringar i båda ämnena. Sedermera har geografien kommit
att stå något tillbaka på grund af den stora vigt, man fäst vid statskunskapen;
och genom att alltjemnt stå tillsammans med de historiska
vetenskaperna har geografiens studium varit af underordnad
betydelse, och inskränkte sig till ett minimum af politisk geografi.

Hvad angår behofvet åt den ifrågavarande professionen, så är
det stort, till följd deraf att de historiska vetenskaperna i fråga om
lärarekrafter äro ganska klent tillgodosedda. I Upsala hafva Ad den
skytteanske professorn i statskunskap samt två — deraf en extra
ordinarie — professorer i historia. I Lund åter fins det blott eu
historiarum professor, då den e. o. professorsplatsen skall anlitas för
undervisning i statskunskap. Och det kan ej lända historien till
fromma, att _ personer, hvilka med framgång idkat historiska studier,
nödgas sia sig på statskunskapen i stället, hvilket skett, emedan den
extra ordinarie professorn i historia i Lund fatt sistnämnda vetenskap
på sin lott. ^ Så väl för sin egen skull som för det historiska
studiet vore det således af stort gagn, om den ifrågavarande professionen
inrättades.

Jag bär velat framställa detta till kammarens behjertande, och
då ecklesiastikministern, såsom icke ledamot af kammaren, ej kunnat
framställa något yrkande, skall jag anhålla att få hemställa om bifall
till Kongl. Majits förslag med den af statsrådet sjelf förordade förändring,
eller att professionen bestämmes omfatta »statskunskap och
geografi.»

Herr Peterson i Runtorp: Det kan väl icke ligga så synnerligen
stor vigt på, hvilketdera ämnet nämnes först, utan hvad det här i
främsta rummet kommer an på, är naturligtvis den persons fallenhet,
som skall sköta ifrågavarande profession. Deraf kommer enligt mitt
förmenande helt och hållet att bero den ställning, geografien kommer
att intaga till statskunskapen. Om dessa vetenskapers inbördes sammanhang
vill jag ej yttra mig, ty det är en sak, som jag ej tilltror
mig att bedöma, men hvad jag deremot vill framhålla, det är, att
det fattas en profession vid våra universitet, nemligen i statsekonomi.
Det är ett ämne, hvari folk i allmänhet äro synnerligen okunniga,

jS'':o 83.

Lördagen den 13 April, f. m.

så det kunde godt behöfvas, att de fingo någon reda på den saken. Angående
Något yrkande härvidlag kan jag naturligtvis ej framställa, men jag ifrågasatt
vill påpeka detta förhållande. Chefen för ecklesiastikdepartementet01”*^,;^”
sade, att detta förslag vore hans älsklingsbarn, och att vi, om någon geografi och
skulle offras, hellre borde taga eu annan syndabock. Ja, hade han statskunskap
blott sagt bestämdt ifrån, hvar den syndabocken skulle sökas, hade™* nniversijag
gerna visat mig tillmötesgående i det fallet, men, som det nu , * 7™''
är, får jag anhålla om bifall till utskottets förslag. (iorts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits i öfverensstämmelse med de yrkanden, som blifvit framstälda,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. b).

Bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Biföllos.

lunkten 11. Angående

medgifvande

Med hufvudsakligt tillstyrkande af en inom Första Kammaren at ut*träckaf
herr O. Alin i sådant syfte väckt motion, n:o 50, hemstälde ut- \„„een
skottet i denna punkt, att Riksdagen måtte för sin del medgifva, att hafvande
vilkoren för åtnjutande af docentstipendier vid universiteten be- af docentstämmas
så, att dylikt stipendium, när i särskildt fall så kan pröfvas stipendier.
för universitetets verksamhet nödigt, må kunna innehafvas längre
tid än sex år.

I eu vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar

Sven Nilsson, A. Persson i Mörarp och N. Petersson i Runtorp

yrkats, att herr Alins förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets ofvan intagna hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af

Herr Sven Nilsson, som anförde: Herr talman! Mot nu föredragna
punkt har jag anmält reservation, till hvilken jag nu skall

be att få yrka bifall. Jag kan icke finna annat än att, om förslaget

nu ginge igenom, man skulle på sätt och vis bilda fästa löner för
docenterna vid universiteten, och det kan jag icke vara med om.

Det har aldrig varit meningen, då dessa doceutstipendier inrättades
att låta dem fortfara under någon längre tid. Såsom förhållandet nu
är, bortgifvas de för tre är och få derefter i allmänhet behållas ytterligare
tre år, alltså tillsammans i sex års tid. På det sättet har
man redan nu gjort dem fästa under denna tid, och om man läser

Andra Kammarens Prof. 18S9. N:o 33. 2

N:o 33. 18

Lördagfiii den 13 April, f. in.

''Angående professor Sahlins i min reservation intagna yttrande, skall man finna,
medgifvande .pt lian för sin del icke kunnat vara med om det föreliggande förmnqtSi7idens^a&eii
just derför att det afser att göra docentstipendierna fasta,
för inne- och han säger rent ut, att följden af att slå in på denna väg skulle
hafvande blifva att, när eu person haft stipendium i sex år, man icke gerna
af docent- pan skilja honom derifrån, utan han får behålla det äfven efter den
stipendier. samma sätt som hittills. Detta kommer naturligtvis att

(Forts.) vei.pa äfven i eD annan rigtning nemligen derhän, att det blir färre
stipendier för de yngre studerandena vid universitetet. Följden
häraf åter blir, att man kommer till Riksdagen med begäran om
anslag till ökande af stipendier för dessa yngre personer. Vi hörde
från statsrådsbänken, att man redan både från Upsala och Lund
kommit fram med begäran om nya docentstipendier, i ty att man
från det ena hållet anhållit om tio och från det andra om nio sådana,
och dylika framställningar skola naturligtvis komma att ökas icke så
litet, om man slår in" på den af herr Alin föreslagna vägen. Nu
heter det visserligen i Kong!. Maj:ts proposition, att det skall ske
endast, när i särskildt fall så kan pröfvas för universitetets verksamhet
nödigt. Men samma förhållande är det nu, ty icke är det meningen,
att dessa stipendier skola vara fasta, utan att de skola för någon
tid gifvas åt sådana personer, som äro dugliga och anses behöfliga
för att uppehålla lärareverksamheten vid universiteten. Det kommer
att gå till på samma sätt, om detta förslag antages, ty det kommer
att anses nödvändigt, att de förlängas, ty huru skola lärarne vid
universiteten kunna säga åt de docenter, som ligga der och hafva
sådana stipendier, åt den ene: du gör dig förtjent deraf, och åt den
andre: du gör det icke? Detta skulle blifva svårt, att tillämpa samt
komma att leda till mannamån och orättvisa. Derför håller jag för
min del på de vilkor, som Riksdagen förut bestämt angående dessa
stipendier eller att de få behållas först i tre år och sedermera ytterligare
i tre år.

Jag anhåller alltså om bifall till min reservation.

Herr Nyström yttrade: Herr talman, mine herrar! I motsats
till den siste talaren anser jag det vara af största vigt för universitetens
välfärd, att statsutskottets hemställan i denna punkt bifalles,
och jag tycker, att man alltför väl kan göra detta med skäligt afseende
fäst vid det tillfogade vilkoret, att förlängning får ega rum,
blott när i särskildt fall så kan pröfvas nödigt för universitetets
verksamhet Detta betyder icke annat, än att universitetet vill hafva
lof och rättighet, att, om eu docents verksamhet efter sex år befinnes
vara för universitetet absolut väsentlig, om han förträffligt skött sin
tjenst, om denne särskilde man beböfis för att supplera eller för att
såsom vikarie uppehålla en professur och det visat sig, att han väl
handledt de studerande, att, säger jag, universitetet då icke måtte
vara beröfvadt möjligheten af att fortfarande kunna begagna sig af
denne framstående mans tjenst. Att hindra dem derifrån synes mig
vara ungefär, som om man ville tvinga en person, hvilken åt sig förfärdigat
ett godt verktyg, att förbinda sig att efter viss tid kasta
bort detsamma, vare sig hall behöfver det eller icke. Så gör man

19 N:o 38,

Lördagen den 13 April, f. m.

icke, och jag tror, att, om herrarne vilja fasthålla denna synpunkt, Angående
att det blott är fråga om att åt nniversiteteten bereda frihet och
möjlighet att taga fästa på sådana mäns verksamhet, så skola allan[M5 i tiden
skäl tala för att antaga detta förslag. Väl skall man vara öfvertygad för inneom,
att det vidfogade vilkoret äfven uppfylles, så att denna rättighet hafvande
användes blott, när en viss persons verksamhet är för universitetet at docentnödig.
Men hvilken anledning har man att betvifla detta. Icke lära
val universiteten vara vidare trakterade af att hafva docenter, som or s,/

icke göra skälig tjenst och hviikas verksamhet icke längre är nödvändig
De skola nog draga försorg om sina egna intressen för att
få unga krafter i stället för de äldre, mindre dugande. Det är icke
ett sådant öfverflöd på anslag till universiteten, att icke de med
glädje skola begagna sig af sin rätt att återtaga och till andra personer
öfverlemna stipendier, som icke väl användas. Men att tvinga
dem att kasta bort eu för universitetet nyttig och nödvändig person,
finner jag icke skäl till. Om man tänker på skälen till dessa
docentstipendiers inrättande, så finner man, hvilket jag tror äfven
här har sagts, att man dermed afsett att vid universiteten fästa
yngre förhoppningsfulle män, men när sedan dessa män uppfylt förhoppningarna
och visat sig duglige, så vill man uppställa den regeln,
att dä skola de kastas bort. Att detta ej är lägligt, tror jag erfarenheten
visar tillräckligt, ty jag skulle mycket misstaga mig, om icke
just. under nuvarande förhållanden skulle kunna uppvisas mer än en
docent, hvars verksamhet är för universitetet i högsta grad vigtig

och af hvars mognade vetenskapliga erfarenhet och utmärkta förtjenst
det fortfarande skulle vilja begagna sig. Jag vill icke nämna
några namn, men hvar och en af herrarne torde veta, att så är.

Att under sådana förhållanden tvinga universitetet att mot sin vilja
och mot sitt eget intresse afvisa dessa, kan icke vara skäl i. Man
begär icke annat än att erhålla frihet att handla efter omständigheterna
och rättighet att, då skäl finnas, få försäkra sig om ett

arbete, som under sex års tid visat sig vara af bästa beskaffenhet
och för universitetet väsentligt. Låtom oss icke beröfva universiteten
denna frihet, som för dem kan vara af den största vigt.

Jag skall bo att på det fiffigaste fä förorda bifall til! stats utskottets

hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Schöning och ^Vinkrans.

Herr Rydin: Herr talman, mine herrar! Jag tror nog i likhet
med herr Sven Nilsson, att såsom grundsats bör det nuvarande v

förhållandet gälla, och att endast i vissa sällan i fråga kommande
undantagsfall man bör kunna förlänga tiden för innehafvandet af
dessa stipendier. Men jag vill gifva några exempel på. fall, der
denna grundsats icke bör tillämpas. Inom den juridiska fakulteten i
Upsala finnas två docentstipendier och tre docenter, af indika senare
två hafva haft docentstipendier i sex år och således icke vidare kunna
komma i åtnjutande deraf. Båda dessas verksamhet är för universitetet
af nöden, den enes till följd deraf att han en lång tid skött
professuren i nationalekonomi, den andres för privat undervisning,

N:o 33. 20

Lördagen den 13 April, f. m,

Angående öfning i skrifning o. d. Nu finnas ej heller några yngre lärare inom
medgifvande fakulteten, som kunna erhålla något af de sålunda lediga stipendierna,
mn^fliden till följd af dessa förhållanden få förblifva obegagnade. Vi niför

inne- dåre kan det inträffa, att det fins ett stipendium speciel för eu
''hafvande framstående vetenskapsman i ett ämne, der det ej lins några konaf
docent- kurrenter, t. ex. egyptologi, komparativ språkforskning in. m. För
stipendier. en g^dan person lins icke något slags möjlighet att kunna fortsätta
(Forts.) g}na studier, om icke det stipendium han fått kan förlängas, sedan
de sex åren gått till ända.

När nu utskottet har så begränsat sitt förslag, att det har sagt:
»när i särskilt fall så kan pröfvas för universitetets verksamhet
nödigt», blir, om det bifalles, förhållandet derigenom sådant, att när
för eu dylik ''person de sex åren tilländalupit, tar man icke upptaga
frågan om att flytta upp honom till stipendium vidare, utan han skall
komma under särskild debatt: ja eller nej. Och jag kan i sådant
fåll försäkra herrarnc, att jag vet exempel på docenter — några
namn vill jag naturligtvis icke nämna — hvilka efter den föreskrifna
tidens slut icke fatt behålla sina stipendier, dels emedan de måst
egna sig åt annan verksamhet, dels derför att andra konkurrenter
hafva kommit, som varit mer framstående såsom vetenskapsmän. 1
vissa fåll måste man dock i viss grad fästa uppmärksamhet vid deras
tjensteålder, det kan icke hjelpas, ty en person kan vara sysselsatt
med ett arbete, som fördrar längre tid, men en annan med ett arbete,
hvari han kanske hvarje år har kunnat utgifva en uppsats eller
afhandling, som visserligen har vetenskaplig betydelse, men icke den
stora betydelse som den förres. Det är således nödvändigt att i
hvarje särskildt fäll kunna pröfva förhållandena, och när nu icke
några andra medel finnas, är det af största vigt, att i stället för att
betaga en ung vetenskapsidkare möjligheten att fortsätta sina vetenskapliga
forskningar man skall kunna förklara hans verksamhet vara
af behof för universitetet och sålunda låta honom få behålla sitt
stipendium.

För dem af herrarne, som åberopa professor Sahlins reservation,
vill jag fästa uppmärksamheten på, att han hyste den meningen, att
man borde skaffa särskilda anslag att ställa till vederbörandes disposition
för att kunna användas för dylika fall. Men att få ett så beska
ffadt anslag har sina svårigheter med sig och om herrarne läsa
reservationen, står der på sid. 91: »Mig synes derför den enda
rigtiga utvägen vara att strängare begränsa möjligheten af stipendietidens
förlängning till sex år och på annat sätt än genom stipendier
på viss tid sörja för arfvoden åt docenter, som innehaft docentstipendium
i sex år och anses böra fortfarande vid universitetet qvarhållas.
Men om eu sådan åtgärd icke finnes antaglig eller möjlig, anser jag
det nödvändigt att icke vidtaga den af konsistoriet begärda åtgärden
förr än man på annat sätt sörjt för det behof, för hvilket de nuvarande
docentstipendierna inrättats». Man anser således, att man
på särskildt sätt bör sörja för dessa behof, men att man icke i första
rummet bör vidtaga den åtgärd, som här är i fråga, nemligen att
kunna förlänga tiden för stipendierna. Jag tror derför, att statsutskottet
förfarit visligen, då det i detta fall sökt ytterligare begränsa

Lördagen den 13 April, f. ra.

N:o 33.

rättigheten genom skärpning af det vilkor, som fästs vid möjligheten
att förlänga stipendietiden genom att säga, att, när hans verk-,
samhet är för universitetet nödvändig, i sådant fall må kunna prof-1
vas — denna pröfning sker af kanslern — huru vida icke han skall
kunna få behålla stipendiet på längre tid. Ytterligare ett exempel.
En person har haft ett docentstipendium i sex år, en profession i
hans ämne blir ledig om två år, och han skulle då hafva att välja
mellan att antingen sätta sig i skuld för dessa två år för att kunna
uppehålla sig vid universitetet eller också försöka sig på en annan
bana, hvithet åter kan vara både för honom obeqvämt och för universitetet
eu förlust. — När det sålunda endast skall vara ett undantag,
som noga måste pröfvas, tror jag icke, att någon fara för de
yngre vetenskapsidkarne blefve en följd deraf, att statsutskottets
förslag antoges.

Jag yrkar derför bifall till statsutskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Att man vill försöka bereda alla möjliga
fördelar för universiteten och i synnerhet dess lärare, skall man ej
undra öfver. Men här är det verkligen fråga om man går på god
väg. För min del anser jag det vara lika nyttigt och till och med nyttigare
att understödja de yngre personel-, som hafva fallenhet för studier,
likaväl som det är klart att understödja de äldre docenterna;
och i det afseende! stämma meningarne ej fullt öfverens mellan herr
iv.ydin och rektorn vid TJpsala universitet. Ty denne säger, att i
regeln är det så, att de som fått docentstipendium under de tre
första åren, få behålla dem under de andra tre åren också. Undantag
finnas naturligtvis, dels derigenom att innehafvarne gå ifrån utan
att vilja behålla stipendiet, dels genom andra omständigheter. Jag
tror, att det skall bli på samma sätt äfven om tiden utsträckes med
den inskränkning utskottet föreslagit. Jag förstår ej heller Indika
olägenheter uppstått under den tid det varit såsom nu. Man kan
icke framställa någon anmärkning mot dem, som nu innehaft sådana
stipendier, emedan vi väl icke fått underhaltiga professorsämnen under
den tid vi gått på den väg vi nu äro. — Det är sant, att professor
Sahlin ansett särskilda anslag vara nödvändiga för att understödja
äldre docenter och för min del skulle jag hellre vilja det, om
det skulle anses nödvändigt, men detta borde då ej lemnas i universitetslärarnes
händer att bestämma, Indika som gjort sig förtjenta
och borde erhålla understöd, utan detta borde bero på Kong!. Maj:t
eller Riksdagen. Men jag anser icke detta nödvändigt heller, emedan
det är fullt tillräckligt som det är. Om kammaren antager detta
förslag, komma konseqvenserna deraf ej att länge låta vänta på
sig, och då blir det utan tvifvel ökade anslag för dessa docentstipendier.

Herr Nyström: I det fallet vill jag instämma med herr Sven
Nilsson, att det är ett väsentligt ändamål med docentstipendierna
att i tid uppmuntra yngre förmågor. Men man har ju icke begärt,
att stipendiernas användning i denna rigtning skall upphöra, utan
endast förbehållit sig frihet, att i det undantagsfall, herr Rydin på -

Angående
medgifvande
\af utsträckning
i tiden
för innehafvande

af docentstipendier.

(Forts.)

N;o 33.

Lördagen den 13 April, f. in.

Angående pekat, då en docents verksamhet är absolut väsentlig för univermedgifmndesitetet,
möjligheten att behålla honom ej afklippes för universitetet.
ninq i liden Det är tydligt, att vore det, som professor Sahlin sagt, en möjlighet
för inne- att finna någon annan utväg, vore det bättre. Kunde man åstadhafvande
komma personliga professurer, vore det allra bäst. Men när nu så
af docent- icke är fallet, må man se till, att ej tillfälle att i en så väsentlig sak
sipen ter. |jena uniVersitetens intressen omöjliggöres. Emot den siste talarens
°r s.) förklaring, att ingen olägenhet uppkommit af det nuvarande systemet,
kan väl en gensaga göras. Ty man har ju kommit derhän att, sedan
de sex åren utlupit, anvisa rörliga stipendier för att fortfarande försäkra
sig om en framstående vetenskapsmans tjenster och denna utväg
är onekligen en olägenhet; ty den går olaglighetens gräns så
nära som möjligt. Detta förfaringssätt bör undvikas och det blir
undviket, om universiteten få den frihet att i undantagsfall behålla
sina goda och dugliga docenter, såsom statsutskottets förslag innefattar.
Detta kan ock utan något slags anslag medgiivas. Man
måste väl tro de flesta universitetsauktoriteterna, då de säga, att
för universiteten det är af största vigt att få denna frihet och
möjlighet att för särskilda behof använda de goda krafter, som
finnas.

Af de framstå!da skälen emot kan jag således icke finna mig
öfvertygad, utan yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Dani el son: Herr talman, mine herrar! Att man framstält
betänkligheter mot förslaget, kan jag icke förundra mig öfver, men
då jag- öfvervägt skälen för och emot detsamma, tycker jag mig
finna, att man borde i någon mån gå motionärens önskan till
mötes. Och sedan jag, när jag- i utskottet biträdde denna mening,
fick klämmen formulerad som den nu är, eller de orden: »när i särskild!
fall så kan pröfvas för universitetets verksamhet nödigt», så
ansåg jag mig kunna biträda utskottets förslag, som jag tror kan
komma att medföra ett visst gagn för den sak, man härmed afser.
Deremot vore det, tycker jag, att visa ett rent misstroende mot det
större akademiska konsistoriet, om man icke ville låta det besluta i
dessa fall, som ju i eulighet med hvad utskottet afsett, skulle blifva
ytterst sällsynta och endast förekomma, då det pröfvades nödigt för
universitetet. Detta ordet nödigt anser jag så betecknande, att den
medgifna rättigheten långt ifrån att blifva regel, blott i undantagsfall
kan komma till användning, och derför tror jag, att, om ett sådant
fall skulle uppstå, konsistorium bör ha denna pröfningsrätt och dervid
i första hand tillse, att det är af gagn för universitetet och icke
till stipendiatens.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nydahl: En nyligen afliden professor i Upsala lär vid
något tillfälle hafva yttrat om professorerna inom en viss vetenskapsgren
vid ett visst lärdomssäte, att de så till vida liknade konung
Ane den gamle, att de då och då offra en docent för att sjelfve få
lefva så mycket längre. Jag vet icke, om detta yttrande kan hafva
någon tillämpning på den här föreliggande frågan. Jag antager, att

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. in.

så icke är fallet. Men jag föreställer mig, att ett bifall till utskottets Angående
förslag vore egnadt att motverka ett sådant offerväsen, i fall det
all förmodan skulle finnas till. Ty det är ju klart, att den begräns- ning i tiden
ning i stipendietiden, som utskottet med sitt förslag afsett att i viss för innemån
upphäfva, måste bidraga till att från universitetet aflägsna äldre hafvande
docenter — deras vetenskapliga grundlighet och deras förmåga så- docentsom
lärare må nu vara så stora som helst. Exempel derå torde icke s wenc iersaknas.
Docentstipendier få enligt nuvarande bestämmelser icke på 1 or s,>
några vilkor bibehållas under längre tid än högst sex år. En tioårig
erfarenhet har öfvertygat den, som närmast hafva att skaffa
med denna sak, att denna bestämmelse är olämplig, opraktisk och
skadlig för universiteten. Nu föreslår utskottet, att denna bestämmelse
i så måtto ändras, att ett docentstipendium skulle få
behållas längre tid än sex år, i särskilda fall och när så pröfva»
nyttigt för universiteten. Jag tycker för min del, att detta är
mycket rimligt, men reservanterna hafva förestält sig, att genom
denna förändring i bestämmelserna skulle stipendierna få karakter
af vanliga löner. Det förtroende hyser emellertid jag till de
professorer, som hafva att tillsätta stipendiaterna, att de dervid
skola taga hänsyn till aspiranternas skicklighet och till hvad
universitetens bästa krafvel-, och att de icke skola fästa sig
endast vid sökandens ålder. Dessa stipendier tillsättas ju för
hvarje gång endast för tre år i sender och det efter pröfning mellan
de olika aspiranterna. Att hittills i regeln förlängning af tiden för
ett stipendiums innehafvande medgifvits bör icke väcka förundran
eller ogillande, då det ju ligger i sakens natur, att en äldre docent
bör i regeln vara både''såsom vetenskapsidkare och undervisare mera
framstående än en yngre. Jag kan för min del icke förstå, hvarför
man skulle antaga, att professorerna skulle hafva någon synnerlig
förkärlek för de äldre docenterna. Man skulle väl snarare vara böjd
att tänka, att eu eller annan professor skulle föredraga de yngre,
emedan dessa yngre väl torde vara mindre ovillige att, såsom det
heter, »jurare in verba magistri», än de äldre kunna vara.

Men, säger man, »afsigten med docentstipendierna bär varit att
bereda docenter tillfälle att under några års vistelse vid universitetet
få egna sig åt vetenskapligt arbete utan att allt för mycket blifva
upptagna af omsorg och möda för sitt uppehälle». Ja, åsigterna
kunna ju vara delade om, hvilken den ursprungliga afsigten varit
med inrättandet af dessa stipendier; och det kan ju vara sant och
behjertansvärdt, hvad professor Sahlin vidare säger om vigten deraf,
att eu ung docent icke behöfver vänta så länge på ett stipendium.

Men då dessa stipendier icke äro så många, att alla docenter, både
yngre och äldre, kunna förses med stipendier, så ställer sig för mig
frågan så: Hvilket är med universitetets bästa mest förenligt, att
professorerna hafva frihet att utse stipendiater bland dem, som hafva
den största vetenskapliga grundligheten och den största lärareskickligheten,
än om de skola vara inskränkte att välja bland de yngre
docenterna allenast, hvilka på grund af sakens natur i allmänhet
icke kunna vara så förtjenta som de äldre? Jag tycker, att svaret
på den frågan gör sig sjclft. Och att hufvudändamålet med dessa

>:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående stipendier ingalunda är att under några år lemna understöd åt doTf
utsträck-C^t(ir’ som sedan blifva tvungne att lemna universitetet, utan att vid
ning i universitetet fästa de mest lofvande och förtjente af de yngre vetenför
inne- skapsmännen, det synes mig alldeles otvetydigt framgå afstipendiehafvande
statuternas föreskrift rörande dessa stipendiaters åligganden. Der
stadSas nemligen, att det åligger innehafvare af docentstipendium
T , att utom de skyldigheter i fråga om undervisnings meddelande,
(torts.; som i allmänhet tillhöra docenterna, dels biträda vid de studerandes
vetenskapliga öfniugar, dels ock, när behof uppstår, deltaga i den
offentliga undervisningen och examinationen. När en stipendiat hav
sådana skyldigheter, kan det då vara med universitetens bästa förenligt,
att den äldre docenten efter G år skall ovilkorligen vika för
den yngre, äfven om den förres skicklighet är erkändt vida större,
än den senares, — ja, att universitetet skall vara nödsakadt att afsåga
sig en utmärkt vetenskapsmans arbete, äfven om det icke tills
någon, åt hvilken man kan lemna det stipendium, som man fråntager
den förre?

Vi hafva hört af talaren på upsalabänken, till Indika orimliga
konseqvenser nu gällande stadgande kan leda, i det häri nämnde,
att inom den juridiska fakulteten i Upsala finnas två fasta docentstipendier,
som på eu tid icke kunnat utdelas, ehuru väl inom fakulteten
funnits docenter, som vant alldeles behöfliga för undervisningen,
men som måst lemna sina stipendier, sedan de innehaft dem i 6 år.
Sådant kan omöjligen vara förenligt med universitetets väl förstådda
intresse. Och^ att professor Sahlin sjelf icke varit blind för dessa
olägenheter åt nu gällande stadgande, det framgår tydligen af hvad
talaren på upsalabänken vidrörde, att nemligen professor Sahlin, såsom
motförslag till det förslag, som upptagits i nu föreliggande
motion, i _ konsistorium yrkat, att det större konsistoriet skulle göra
framställning derom, att till Kong!. Maj;ts disposition skulle ställas
ett årligt anslag af högst 10,000 kronor att användas till understöd
åt docenter, som redan i 6 år åtnjutit docentstipendier. Jag föreställer
mig, att om statsutskottets föreliggande hemställan afslås, det
icke skall dröja så länge, förrän en framställning i denna rigtning
inkommer till Riksdagen. Jag hemställer då till herrarne, huru vida
I icke tron, att det skulle blifva svårare för Riksdagen att afvisa eu
framställning som göres om understöd åt äldre docenter, som måst
lemna sina stipendier, men Indika under en längre akademisk verksamhet
genom uigifna skrifter och genom ådagalagd undervisningsskicklighet
gjort sig val meriterade, än det skulle blifva att afvisa
eu befarad framställning om understöd åt dessa yngre docenter.
Jag tror alltså, att, om man vill se frågan ur sparsamhetssynpunkt
— och denna synpunkt tyckes ha varit den bestämmande för reservanterna
—, man gör klokt i att bifalla hvad utskottet bär
föreslagit.

Jag skall alltså, herr talman! anhålla om bifall till utskottets
hemställan; och det gör jag i den lifligaste och varmaste öfvertygelse
derom, att det är till nytta för vetenskapen och studierna vid akademien.
Och jag ber att få lägga kammarens ledamöter på hjertat,

N;o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

att de betänka sig mer än en gång, innan de rösta för afslag å Angående
utskottets hemställan i denna punkt. ”af utsträck ning

i tiden

Herr Wittrock instämde med herr Nydahl. for.Anne hafvande Herr

Metzén: Af den torda diskussionen tycker jag mig hafva af''
funnit, att det hufvudsakligaste skal, som anförts mot utskottets för- £orfcg ''
slag, varit det, att man befarar, att dessa docentstipendier derigenom 1
skulle komma att öfvergå till löner åt äldre docenter. Jag tror, att
denna fara mycket lätt skulle kunna undanröjas derigenom, att man
till utskottets hemställan blott fogade följande tillägg »dock högst
ytterligare i 3 år». Då vore ju all anledning till farhåga förebygd.

Jag tar mig derför friheten anhålla om proposition på detta mitt
förslag.

Herr Elowson: Jag vill erinra kammaren om det gamla tänkespråket:
»Det bästa är ofta en fiende till det goda». Detta synes
mig tillämpligt i förevarande fall. Reservanterna åberopa sig på ett
mycket sakrikt anförande af herr professor Sahlin. Men herr professor
Sahlin synes mig hafva haft den uppfattningen, att man, derest
man skulle vilja låta hans åsigt göra sig gällande, borde på annat
sätt sörja för det behof af understöd, som måste uppstå, derest man
bibehåller en ovilkorlig begränsning af tiden för innehafvande af ett
docentstipendium till 6 år. Detta sätt skulle då måhända bestå deri, att
Riksdagen anvisade eu rund summa åt regeringen, för att vid behof
användas exempelvis till en personlig professur.

Tvifvels utan är det mest öfverensstämmande med dessa docentstipendiers
natur, att de, såsom herr professor Sahlin framhållit, må
så tidigt som möjligt kunna komma de yngre vetenskapsidkarne till
godo; men det är dock å andra sidan orimligt, att en gammal docent,
som är behöflig för universitetet, icke skall kunna få behålla ett sådant
stipendium.

Det synes mig alltså, som om den ordalydelse, utskottet här
har använda är fullkomligt tillfredsställande, hvarför jag, herr talman,
anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de olika
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Punkternål 12—16. .

Biföllos.

Punliten 17. Angående

ifragasatt

Sedan Kong!. Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,
att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde finna lämp- ensuida
ligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen till allmänna läro- skolor.
verken finge användas ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående understöd åt enskilda läroverk, hemstälde nu utskottet under denna
ifrågasatt punkt, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af

MÄö?LRiksdaSen bifallas enskilda skolor.

Ofverläggningen rörande detta ämne inleddes af

(Forts.)

Chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet
Wennerberg, som yttrade:

Först anser jag mig böra rätta ett tryckfel, som förekommer i
Kongl. Maj:ts proposition rörande den Palmgrenska skolan. Det
står, att dess verksamhet började 1866; årtalet skall vara 1876 i
stället. Felet torde väl vara af ganska ringa betydelse, men jag
har dock ansett mig böra anmärka det.

Hvad nu Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt beträffar, så
anhåller jag att få korteligen framlägga mina åsigter i afseende på
frågans pedagogiska och ekonomiska betydelse.

" Det är för hvar och en bekant, att synnerligast i vår tid eu
hel hop nya pedagogiska åsigter börjat tränga sig fram, mer eller
mindre ifrigt understödda af talrika skaror inom de bildade klasserna.
I synnerhet framhåller man flerstädes nyttan af den s. k.
Barnundervisningen, och äfvenså det mer obestridliga värdet åt att
införa slöjd såsom öfningsämne äfven i våra elementarläroverk. Att
bestämdt ''afgöra, om eller i hvad mån dessa nya pedagogiska åsigter
äro fullt rigtiga och göda, är mycket svårt. Emellertid torde så
mycket vara visst, att ingen kan vara fullt fast i sin öfvertygelse,
med mindre än att han hyser en sådan på grund af erfarenhet. Det
har derför länge ansetts vara nyttigt, ja nödigt, att verkställa åtskilliga
experiment, för att se, huru dessa slå ut. Främst gäller
detta i afseende på de nyss nämnda frågorna. Det gifves för öfrigt
många liknande.

Men skall nu ett experiment varda af någon betydelse, så går
det icke an att börja dermed det ena året och upphöra det andra;
utan man måste ställa så, att en tillräcklig tidrymd blir anvisad för
detsamma, för att man skall kunna hemta något bestämdt resultat
deraf.

Nu hafva i många år de i Kongl. Maj:ts proposition omnämnda
skolorna anstalt åtskilliga olika försök. Helt visst äro ock allaredan
båda i tillfälle att lemna ett ganska godt material för ett rätt bedömande
af undervisningsfrågan. Men ännu torde det väl vara nödigt
att icke, på grund af den erfarenhet som stått till buds, fatta en
bestämd åsigt och ett troligen allt för hastigt beslut. Här behöfves
nog ännu tid.

Väl må det förhålla sig så, som utskottet i sitt utlåtande framhållit,
att den förevarande frågan om understöd åt enskilda skolor
står i så nära sammanhang med en hel skolreform, att det torde vara
tids nog att taga den under öfvervägande, när man sett, huru denna
kommer att slå sig ut. Men å andra sidan bör man dock ej för
den skull medverka dertill, att eu verksamhet, som, fullföljd för framtiden
kan blifva af stor betydelse, redan nu afbrytes.

Om nu också den ena af de ifrågavarande skolorna torde hafva

27 N:o 30.

Lördagen den 13 April, f. in.

tillräckliga krafter att äfven utan något biträde från statens sida Angående
kunna hålla sig uppe, så tror jag mig veta, att detta alls icke är
händelsen med den andra, hvilken emellertid hai att aibeta med understöd åt
ännu mer svårlösta uppgifter. enskilda

Detta hvad den pedagogiska sidan af saken beträffar. Nu till skolor.
den ekonomiska. o (Forts.)

Ej blott i utskottsbetänkande!, utan äfven många gånger förut
uti denna kammare, har en sats blifvit framhållen, hvilken jag lifligt
gillar, den nemligen, att, då vi se Indika ofantliga summor åtgå för
vårt undervisningsväsen allt ifrån bottenskolan och upp til! universiteten,
det borde vara tid att tänka på, huru vida dej ickc vore rätt
att åtminstone i någon mån söka befria statsverket från så allt för
stora och ansenliga utgifter. Detta kan aldrig på lämpligare sätt
utföras än derigenom, att den fria,, enskilda skolverksamhet, som
staten finner vara duglig och för sig gagnelig, åt staten understödes.

Derigenom bcredes också staten eu påtaglig och betydande vinst.

Att så är, finner man lätt genom att räkna ut omkostnaderna för en
sådan privat skola och så jemföra den summan med det understöd,
som staten vore villig att gifva.

Men, kan man säga, detta statens ingripande till förmån för
enskilda skolor är alls icke nödvändigt: staten har så många skolor
ändå att, underhålla, att den alls icke bör sträcka ut sin frikostighet
äfven till de privata. — Det förhåller sig emellertid icke så. På de
orter, der en större folkmängd är samlad, således främst i hufvudsfaden,
skulle ett upphörande af blott två sådana skolor som de här
ifrågavarande med nödvändighet medföra, att de andra läroverken
blefvo öfverfylda, så att staten otvifvelaktigt måste vidtaga åtgärder
för att här gifva hvar och en skolyngling lika rätt att få en billig
och god undervisning, som på alla andra ställen; således, antingen
genom upprättande af nya skolor, eller förökande af lärarekrafterna
i de gamla, eller på annat sätt.

Statsutskottet framhåller i sitt utlåtande, att det kunde vara tids
nog att lösa den nu förevarande frågan i sammanhang med en blifvande
fullständig läroverksreform. Nekas kan väl icke, att dessa,
båda frågor sammanhänga. Men det finnes åtskilliga delar åt den
större reformfrågan, som vi borde vara rätt glada, om vi redan nu
kunde i någon mån afgöra. Vi lära nog ändå tå alldeles tillräckligt
många frågor att, afgöra vid nästkommande riksdag, i fall då
skolreformfrågan kommer före. Och till dessa delar hör onekligen
den nu föreliggande. Ty om Riksdagen nu genom att besluta understöd
åt ifrågavarande skolor skulle likasom hafva uttalat sig för att
vilja slå in på den bogen att hellre än att upprätta nya allmänna
läroverk gifva understöd åt enskilda, förut befintliga — ty Riksdagen
torde med mig inse, att sådan indragning åt statens läroverk, som
här blifvit omnämdt, är mycket lättare att tala om, än att göra, men
att det deremot torde vara vida lättare att gå en medelväg och, om
icke totalt, så dock partielt indraga åtskilliga skolor genom att
förklara: »Så och så stort bidrag ger staten; yiljen I hafva skolan
fullständigare, så fån I sörja för resten sjelfva» — så vore detta

X:o 33.

Lördagen den 13 April, f, m.

Angående Riksdagens beslut af stor betydelse just för framläggandet af eu
anslag till reformPlarb i hvad den ekonomiska sidan deraf angår.
understöd åt , ^a8'' t1’01'' således, att Riksdagen skulle handla väl i pedagogiskt

enskilda afseende genom att gifva sitt bifall til! Kong!. Maj:ts förevarande
skolor, proposition, och helt visst äfven klokt i ekonomiskt afseende genom
(Forts.) att så göra.

Här är dessutom icke fråga om att gifva något nytt anslag, icke
heller _ om att någon eu gång för alla bestämd summa skulle af reservationerna
å anslagen till läroverken årligen utgå, utan endast
om att gifva Kong]. Magt rättighet, att, när han finner för den allmänna
undervisningen nyttigt att låta anställa vissa experiment,
men ville befria statens egna läroverk från dessa försök, understödja
de privata läroverk, der sådana experiment kunde anställas, och
sålunda bereda staten en vinst i både pedagogiskt och ekonomiskt
afseende.

Denna medverkan från statens sida kan enligt den kong! propositionen
icke komma i fråga i andra fall eller högre grad, än
Kong!. Maj:t sjelf finner nödigt. Få dylika privata skolor icke något
understöd, kunna de anställa sådana försök, som för den allmänna
skolorganisationen ej äro af någon betydelse. Men erhålla de sådant
understöd, så har Kong!. Maja dermed också rätt att bestämma, att
experiment skall anställas i det eller det omtvistade hänseendet för
att. staten förr eller senare må deraf draga nytta. Skulle under
diskussionen möjligen komma i fråga, att några närmare upplysningar
af mig anses nödiga, så skall jag gerna meddela dem. För
närvarande nöjer jag mig med att uttrycka den önskan, att kammaren
ville lemna sitt bifall till den kong], propositionen.

Herr Redelius anförde: På de skäl, som vi nyss hört framläggas
från statsrådsbänken, tar jag mig friheten hemställa om bifall till Kong!.
Majds proposition och vill endast tillägga ett par ord. Jag ber då
först få erinra derom, att vid flere föregående riksdagar här väckts
motioner, i Indika begärts anslag för upprättande af s. k. försöksskolor,
särskilt sådana, genom Indika man skulle kunna utröna, i
hvad mån slöjdundervisning eller valfrihet mellan de olika läroämnena
möjligen skulle kunna anses böra införas vid statens läro.
verk, när dessa en gång komma att omregleras.

Det kan här icke vara behöflig! att söka utreda slöjdundervisningens
betydelse. Jag vill endast fästa uppmärksamheten derpå,
att just i de två bär åsyftade privatskolor, för hvilka statsunderstöd
begärts, undervisning i slöjd redan bedrifves, äfvensom att åtminstone
vid den ena af dem finnes upprättadt ett slöjdseminarium för utbildande
åt lärarinnor i slöjd, Indika kunna blifva till nytta vid
den slöjdundervisning här och hvar i landet, hvartill staten anvisat
understöd.

Något närmare vill jag deremot fästa mig vid frågan om valfrihet
mellan olika läroämnen, en fråga, sota i framtiden, kanske snart
nog, kräfver sin lösning och i hvilken något mera modifierade bestämmelser
torde böra ifrågakomma, än hvad för närvarande vid
statens läroverk är fallet. Der finnes nog redan, om man så vill, en

N:o 38.

Lördagen den 13 April, f. m.

slags valfrihet, men den är af sådan art, att man mera kan kalla Angående
den en rätt till utbyte af vissa ämnen mot andra, än en valfrihet i tfrågasatt
betydelse af frihet från vissa ämnen. Det kan naturligtvis icke vara understöd åt
min mening att nu inlåta mig på någon slags kritik i något afseende enskilda
öfver förhållandena vid våra läroverk för ögonblicket, utan vill jag skolor.
endast erinra derom, att detta spörsmål om valfrihet verkligen är af (Forts,)
stor vigt. Det är ju för närvarande så ordnadt vid våra läroverk,
att en lärjunge i nästan alla ämnen måste inhemta ett visst minimum
för att blifva flyttad till en högre afdelning, lian må nu hafva böjelse
eller begåfning derför eller icke. lian måste dock lära sig äfven de
ämnen, som afgjordt ligga honom emot, huru mycket han än må
hafva anlag, som särskildt äro egnade för andra ämnen. För att
icke förledas till vidlyftighet ber jag blott att få påpeka ett par fall
från förgången tid. Vi hafva bland våra namnkunnige lärde tvä,
hvilkas exempel i detta fäll äro synnerligen upplysande; jag menar
Berzelius i afseende på kemin och Linné i afseende på botaniken.

Om dessa båda såsom ynglingar skulle hafva varit tvungna att studera
vid våra nuvarande läroverk och icke fått blifva uppflyttade i högre
afdelning på andra vilkor, än de, som nu äro gällande, så är det min
uppfattning, att vi aldrig nu skulle hafva fått höra talas om deras
namn, emedan de icke skulle hafva kunnat blifva hvad de blifvit.

Spörsmålet om valfrihet i afseende på läroämnen menar jag alltså
vara ett spörsmål, som förtjena!'' synnerlig uppmärksamhet. Kan man
i detta afseende komma tiil något resultat genom experiment vid en
privat läroanstalt, vore detta mycket önskvärdt. Det synes mig
derför vara allt skäl för att söka taga vara på det tillfälle härtill,
som nu erbjuder sig, särskildt då man kan få det för så godt pris,
som det nu • ifrågasatta. Då det dessutom icke är fråga om något
särskildt anslag för ändamålet, utan endast om att gifva Kong!. Maj:t
bemyndigande att dertill använda besparade medel i den mån, han
kan pröfva lämpligt, så ber jag att få anhålla om bifall till den
kong! propositionen.

I detta anförande instämde herrar Gumcelius, E. W. Carlson,

Metzén, Sundberg från Vexiö, Swartling, Arhusiander. Martin,
Sljernspétz, Nyström och C O. Berg.

Herr Thestrup: Redan vid förliden riksdag väckte en motionär
i Första Kammaren, såsom också i utskottets betänkande finnes omnämndt,
ett förslag derom, att Riksdagen måtte för år 1889 till Kong!.

Majfls disposition ställa ett förslagsanslag af 15,000 kronor eller ock
medgifva Kong!. Maj:t att af besparingarna å de allmänna läroverkens
stat disponera motsvarande belopp för att på de vilkor Kongl. Maj:t
ville bestämma, användas vid ett eller annat derför lämpligt enskild t
läroverk till anställande af sådana undervisningsförsök, som kunde
vara till gagn för lösningen, på erfarenhetens väg, af den vigtiga
undervisningsfrågan. Denna motion afstyrktes af statsutskottet hufvudsakligen
på samma skäl, som det nu varande statsutskottet användt
såsom motivering, och vid ärendets föredragning i denna kammare
kemstälde den talare, som då bär förde utskottets talan, om icke

N:0 33. 30 Lördagen den 13 April, f. m.

Angående förr än beslut fattades, regeringen borde lemnas tillfälle att utreda
ansiaqm ocll> 0111 (t?n funne fÖ1'' godt; framkomma med förslag i ämnet

understöd åt Riksdagen, så att denna hade någon ledning för sitt beslut, och

enskilda förestälde sig samme talare, att icke regeringen skulle underlåta katt,
skolor, om frågan enligt dess mening vore af vigt, framkomma med förslag
(Forts.) till Riksdagen om lör ändamålet erforderligt anslag. Nu har regeringen
vid innevarande riksdag framkommit med en utförligt motiverad
framställning, till hvilken jag ber att få hänvisa.

Angående beskaffenheten af de två skolor, för hvilka anslag
blifvit begärdt, så hafva, såsom vi kunna se af den kongl. propositionen,
båda gjort sig synnerligen väl förtjeuta om vårt undervisningsväsen,
och att så förhåller sig framgår också af det synnerligen
smickrande och berömmande erkännande, som direktionen för
Stockholms stads undervisningsväsen uttalat angående deras verksamhet.

Af de uppgifter, som dessa skolor för sig uppstält, gå åtskilliga
i den rigtning, i hvilken, enligt min föreställning, denna kammare
önskar att fä undervisningsfrågan löst. Inom båda dessa skolor är
åt slöjdundervisningen inrymd en stor och betydlig plats, ja, inom
den ena af skolorna är slöjdundervisningen rent af obligatorisk. Den
praktiska arbetsskolan är den första skola i vårt land, hvarest obligatorisk
slöjdundervisning bedrifves. Den bedrifves der i alla klasser
och den bedrifves alla dagar; och slöjdens stora betydelse såsom
icke blott helsobringande för både kropp och själ, utan äfven ur synpunkten
af dess förmåga att väcka hågen för praktiska värf, torde
bär icke behöfva särskilt framhållas.

Den föregående talaren har framhållit nyttan af valfrihet i afseende
på läroämnen, eller rätt för lärjungen att i särskilda fall efter
samråd mellan föräldrar och lärare, befrias från vissa läroämnen utan
att derför hafva skyldighet att läsa andra i stället. Af en sådan
anordning blir följden, att de barn, hvilkas föräldrar icke hafva råd
eller lust att låta sina barn deltaga i alla inom skolan förekommande
läroämnen, i stället få använda den åt desamma anslagna tid till inhemtande
af undervisning i slöjd eller också i de praktiska vrken,
åt hvilka de hafva för afsigt att sedermera egna sig, så att, t. ex.
en köpmansson, hvilken ämnar välja sin fäders yrke, icke nödvändigt
behöfver inhemta alla de ämnen, som stå på skolans program, utan
kan befrias från sådana läroämnen, af hvilka han kan för sitt blifvande
yrke icke hafva någon väsentlig nytta; och likaså handtverkare!^
son, då han icke har för afsigt att egna sig åt den s. k.
lärda banan, icke är skyldig att lära sig en mängd ämnen, af hvilka
han icke för sin framtida verksamhet kan hafva något gagn. Äfven
har i en af dessa skolor den vigtiga frågan om Barnuppfostran, eller Barnundervisning
mellan gossar och flickor, blifvit praktiskt tillämpad, och
har denna metod visat sig alls icke medföra någon af de olägenheter,
som man från början förestält sig. Om vi nu skulle genom
anvisande af det ifrågasatta anslaget få lösning på de stora spörsmål
i afseende på slöjd, valfrihet och Barnundervisning, hvilka stå på dagordningen,
så tror jag att de medel vi användt för detta ändamål
icke skulle vara bortkastade, utan tvärt om synnerligen val använda.

N:o 38.

Lördagen den 13 April, f. m.

Utskottet bär också erkänt det principielt rigtiga häri. Det heter Angående
nemligen på sid. DO: »Utskottet erkänner visserligen det principielt
rigtiga i hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört derom, wtåerstöd åt
att för utvecklingen af ett lands undervisningsväsen försök på olika enskilda
håll måste göras med tillämpning af de pedagogiska idéer, som allt- skolor.
jemt framstå med yrkande att blifva förverkligade och med löfte om (Forts.)
en snabb och säker förbättring af uppfostran och undervisning, samt
att experimenterandet i detta afseende helst bör, under medverkan
från statens sida, ske genom den enskilda företagsamheten.» Äfvenledes
föreställer sig utskottet, »att det äfven ur rent ekonomisk synpunkt
kunde blifva en vinst för staten, om den genom ett jemförelsevis
mindre bidrag kunde upprätthålla talrikt besökta privata läroverk»;
men, säger utskottet, »då den stora läroverksfrågan nu torde stå
nära sitt afgörande, anser utskottet likväl, att Riksdagen icke, förr än
denna fråga blifvit slutligen löst och det i sammanhang dermed visat
sig, i hvilken utsträckning indragning af nu befintliga statens läroverk
kommer att ega rum, hör anvisa medel till understöd åt enskilda
läroverk.»

Jag anser att just för lösningen åt denna fråga det är af vigt
att hafva att tillgå så beskaffade skolor, som under en följd af år
experimenterat i den rigtning, som man anser önsklig, och under tiden
vunnit erfarenhet om rigtigheten af de principer, som blifvit för undervisningen
uppstälda.

Jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan
vill, på grund af de skäl jag nu anfört och då, såsom nyss blifvit
framhållet af herr statsrådet och chefen för eeklesiastik-departementet,
här icke är fråga om beviljande af något särskild! anslag, utan endast
derom att af reserverade medel från redan beviljade anslag använda
någon liten del för understöd af de enskilda läroverk, som visat sig
vara deraf förtjenta, anhålla att få yrka bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Herrar Styffe och Lyth förenade sig med herr Thestrup.

Herr Hers lo w: De pedagogiska och ekonomiska skäl, som af
de föregående talarne blifvit anförda, tyckas mig kraftigt tala för
rigtigheten af den tanke, som jag för min del under många år hyst,
nemligen att det vore önskligt, att staten äfven i vårt land för det
stora undervisningsverkets befrämjande ville taga fasta på och med
sig alliera den enskilda verksamheten och det enskilda initiativet i
vida större utsträckning, än man hittills gjort. På dessa grunder,
hvilka särskild! blifvit kraftigt framhållna från statsrådsbänken,
hoppas jag att denna tanke också må vinna ett förverkligande vid
den organisationsplan, som, det vågar jag påstå, hela landet med
mig motser inom den allra snarast möjliga framtid. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade: »om en sådan
organisation förelägges nästa Riksdag, så» etc. Låt oss hoppas att
vi få stryka detta ordet om, för så vidt deri skulle ligga ett tvifvel,
att denna reform varder, åtminstone till sin början och till sina
principer underlagd nästa Riksdags pröfning.

N:o 38. 32

Angående
ifrågasatt
anslag till
understöd (■
enskilda
skolor.
(Forts.)

Lördagen den 13 April, i. m.

Om jag emellertid ändå icke kali biträda det kong!, förslag,
som här blifvit framlagdt, så kommer detta af skäl utaf olika art.
fJag tänker mig, såsom jag redan sagt, att grunderna för den så
länge emotsedda omorganisationen af våra elementarläroverk blifva
af regeringen framlagda för nästa Riksdag; då vill jag vara med
om att äfven framtaga och fastslå tanken på statens samverkan med
och understödjande af de privata läroverken. Men innan dess måste
en sak med så stora dimensioner som denna blifva bättre planlagd;
innan dess måste man bättre kunna öfverskåda dess räckvidd och
bedöma dess konseqvenser, än man nu kan göra. Jag skall med
glädje acceptera den som en ordnad länk i ett genomtänkt system;
men jag vill ej slumpvis kasta mig in på den. Dertill är den för
yidtgående. Dessutom vill jag icke att man, genom att redan nu på
måfå inträda på den vägen, ens skall gifva en förevändning för den
stora organisationsfrågans framskjutande.

Vi hafva redan, i fråga om den qvinliga undervisningen, efter
min åsigt, alldeles för mycket på eu slump kastat oss in på ett
område af principielt vigtig och vidtomfattande art. Lemna vi nu,
med lika klen utredning och plan, ett par privata goss-skolor statsanslag
skulle vi otvifvelaktigt föras in på ett område af lika stor
vidd, som detta. Och komma vi dit in med så liten beräkning, med
så klen kontroll, som här bjudes, så skall man nog ock komma till
lika tvifvelaktiga resultat, som dem vi, såsom mig synes, hittills
hunnit skörda af statens bidrag til! flickskolorna.

Det kan icke nekas, om man tager närmare reda på den saken,
att man bär gifvit statsanslag icke så som man vanligen anvisar
statsmedel utan så som man gifver gåfvor, så som man skänker
allmosor, utan plan förut och utan kontroll efteråt, blott efter som
godhjertenheten bjuder och förrådet medgifver. Litet gjorde man
sig besvär att tillse, huru vida man genom dessa anslag främjade en
planlagd, förnuftig och förståndig undervisning vid våra flickskolor.
Jag vill icke att man på samma lättvindiga sätt skall komma in
på samma väg i fråga om våra goss-skolor. Här är det dubbelt
obefogadt att utan system skapa af staten understödda privata läroverk,
då staten hos oss redan åtagit sig hela undervisningen för
gossar och med ofantliga anslag arbetar för detta åtagande.

Visserligen vill jag icke precis i samma uttryck som statsutskottet,
formulera mina betänkligheter i denna punkt. Vi få ej
vänta att kunna indraga så synnerligen många statsskolor genom
att bereda medel för anslag, sådana som här blifvit ifrågasatta; men
nog bör man väl ändå afväga, om, och i sådant fall huru pass betydliga
inskränkningar man genom att uppmuntra de enskilda skolorna
må kunna göra i de nu befintliga offentliga läroverkens både antal
och kostnader.

Jag vill slutligen icke inträda på den här vägen i en form, som
föreliggande Kong]. Maj.-ts förslag anvisar oss; ty den synes mig
allt för mycket bära pregeln af ett visst personligt tycke, beroende
på den kunskap, vederbörande minister kan hafva om den eller den
skolföreståndaren, om den eller den skolan inom hufvudstaden. Det
måste nemligen antagas för gifvet att de privata skolorna i hufvud -

Lördagen den 13 April, f. in.

33 N;o 33.

staden alltid äro af vederbörande bättre kända, än de utom hufvud- Angående

staden belägna privatläroverken; och vi få dock icke glömma att

utom Stockholm tinnes en hel mängd af privata goss-skolor. unclerstöd åt

Det gifves åtminstone tre, som äro likstälda med den, som står enskilda
högst af de nu ifrågastälda, och derjemte en mängd som bereder skolor.
till inträde i tredje eller femte klasserna af de allmänna läroverken, (Forts.)
och som derför måste anses arbeta i statsläroverkens eget intresse
och hjelpa att fördela den massa af lärjungar, som eljest skulle
trängas i dess lägre klasser. Skulle vi genom bifall till Kongl.

Maj:ts förslag slå in på denna väg, så blefve det snart nödigt att
bevilja mycket betydliga extra ordinarie anslag, egnade åt den
privata undervisningsverksamheten och kontrollen deröfver, vid sidan
om de anslag, som lemnas åt de offentliga läroverken. Böra vi göra
detta, böra vi; kasta oss in på en dryg extra stat utan att ännu
hafva afvägt i hvad mån denna nya utgift på extra stat skulle kunna
åstadkomma inskränkning och besparing på den ordinarie?

Jag har redan i början nämnt, att jag, i likhet med herr statsrådet
och flere andra, som här yttrat sig, hoppas, att man i vårt
land måtte gå in på att låta de göda krafter, som egna sig åt den
enskilda undervisningsverksamheten, få plats och utrymme bredvid
statsläroverken samt äfven hjelp af staten. Men må man göra detta
först, när staten anvisat dem plats inom ett genomtänkt system och
faststält hvad som af dem på olika punkter kan och bör uträttas!

Till dess man får veta, i hvad utsträckning organisationen af statens
läroverk härigenom kan komma att modifieras, måste jag som nu,
herr talman, rösta för utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag är den siste talaren tacksam för det
understöd, som han lemnat utskottet. Det såg till en början ut,
som om jag skulle blifva ensam om försvaret af utskottets förslag i
denna fråga, men jag har nu åtminstone fått en kraftig medhjelpare,
som icke tillhör statsutskottet. Jag skall då be att få förena mig
med honom i den meningen, som äfven från statsrådsbänken blifvit
framhållen, att staten bör lemna understöd till enskilda skolor, då
de äro förtjenta deraf, men jag kan, i likhet med den siste talaren,
ej heller vara med derom, förr än skolreformen blifvit genomförd.

Jag vill icke heller vara med om att lemna understöd, öfver hvars
användande staten icke har någon kontroll. Jag tycker ej, att det
är rätt klokt att kasta bort penningar på det sättet. Jag föreställer
mig nemligen, att när den stora skolreformen kommer före, den
kommer att hänga tillsammans äfven med de enskilda skolorna, och
då är det uppenbart, att man kan lemna föreskrifter om vilkoren för
erhållande af understöd. Nu påstods det från statsrådsbänken, att
det är ofantligt stora kostnader som äro förenade med undervisningsväsendet
vid statens skolor, och att det vore misshushållning, om
man icke understödde dessa enskilda skolor. Ja, man kan så säga,
men det är heller ingen hushållning, om man understödjer dessa
enskilda skolor utan att samtidigt göra besparingar på statens skolor,
då många äro af den beskaffenhet att de kunna undvaras. Det är
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 33. 3

N:o 33. 34 Lördagen den 13 April, f. m.

Angående alldeles klart, att om man icke gör några nedsättningar på anslagen
ifrågasatt ^jj] statens skolor, det blir ökade utgifter, opa man utan besparingar
understöd åtP^ andra båll äfven beviljar anslag till de enskilda läroverken.
enskilda Och det kallar jag icke hushållning, utan misshushållning.
skolor. Det var ett yttrande, som fäldes af herr statsrådet och chefen

(Forts.) för ecklesiastikdepartementet, som det vore önskligt att få förklarad!.

Han yttrade nemligen n fall man till nästa riksdag får den störa
reformen fram till Riksdagen». Det är då icke klart, huru vida vi
skola få denna fråga fram till nästa Riksdag. Jag tycker vi fått
vänta så länge derpå, att det nu vore på tiden, att denna fråga
framlades för Riksdagen. Det är icke endast lärarne vid våra skolor,
utan största delen af svenska folket, som verkligen sätter i fråga
att få denna reform i eu god rigtning genomförd, och det skulle
derför vara synnerligen önskligt att få den hugnande underrättelsen
från statsrådsbänken, att man har att vänta denna reform till nästa
riksdag. Det borde icke vara svårt nu, sedan regeringen hållit
frågan i sina händer så många år, och det är sannerligen på tiden att
riksdagen ändtligen må kunna få börja på att bearbeta densamma.
Och till dess ett förslag till lösning af denna fråga af regeringen framlägges
för Riksdagen, som kan antagas, kan jag icke vara med om
att göra förbättringar på det gamla i någon rigtning. Man må jemra
sig huru mycket som helst både vid läroverken och utom desamma,
så får det ej hjelpa, ty om vi, som vilja den stora reformen till ett
bättre, icke ställa oss i den ställningen, så föreställer jag mig, att
denna fråga skjutes till baka längre än nödvändigt är, kanske en
mycket lång tid.

Herr talman, jag yrkar derför bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herr Truedsson.

Herr ^Vinkrans: För min del kommer jag att yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, och jag gör det med så mycket större skäl,
som jag är öfvertygad om, att vi omöjligen kunna undvara sådana
privata läroverk som de, hvilka nu äro i fråga. Vi veta alla och se
dagligen, huru som den rika odling, som uppstått i vart land så väl
i andligt som materielt hänseende, allt mer och mer växer till och
breder ut sig i synnerhet i vetenskapligt hänseende, så att den ena
vetenskapsgrenen efter den andra uppträder och försöker gorå sig
gällande samt äfven tillgodogöres de materiella intressena, så^ att det
i våra dagar knappt finnes något materielt yrke, som icke i högre
eller lägre grad drager nytta af de utaf vetenskapen uppnådda resultaten.
Det har under den föregående diskussionen i dag bevisats,
att t. ex. i afseende på de medicinska ämnena vetenskapen breder
ut sig så mycket, att man knappast kan tillgodose alla dess fordringar.
Och nyss, då fråga var om eu professur i geografi och statskunskap,
framhölls det, att dessa ämnen äro så omfattande och vidlyftiga,
att det vore opraktiskt att förena båda i en hand. För längre
tid sedan var det mycket vanligt att höra, att en person kunde allt,
som var möjligt att veta. Sådant är nu alldeles omöjligt, ja, det är
till och med mycket svårt för en vetenskapsman att omfatta hela

Lördagen den 13 April, f. m.

35 N:o 38.

(ten vetenskap, som han tagit till uppgift att idka. Han måste otta Angående
inskränka sig till blott en gren af densamma för att kunna drifva ifragasatt
den framåt till dess höjd. Det är under sådana förhållanden klart,understöd åt ■
alt de anstalter, der den uppväxande ungdomen förberedes att se- enskilda
derivera gripa in på vetenskapens och lifvets olika grenar, omöjligen skolor.
kunna vara af ett enda slag för att tillgodose alla intressen. (Korta.)

Det har yttrats af talarne på malmö- och kristianstadsbänkarne,
att vi måste afvakta eu blifvande omorganisation af våra läroverk
för att genomföra den nu ifrågasatta åtgärden, och den skall göra det!

För mig har nästan intet yttrande här i kammaren till den grad vittnat
om illusion som just detta. Tro då herrarne, att en sådan omorganisation,
huru förträfflig den än må blifva, skäll kunna undanrödja
alla brister och tillfredsställa alla fordringar, som den stigande
civilisationen ställer pa våra skolor? Det är, som sagdt, den största
illusion jag på länge hört eller sett. Det kommer ovilkorligen att
fordras, att dessa skolor organiseras på olika sätt, icke endast de,
som direkt förbereda på vissa yrken —• ty det ligger ju i sakens
natur -— utan äfven de förberedande läroverken. Och hvilken synpunkt
än för deras ordnande genom en omröstning gör sig gällande,
så är det icke endast sannolikt, utan säkert, att de icke komma att
ensamma tillfredsställa bebofven, utan att man måste se sig om efter
andra synpunkter och efter andra organisationer, som kunna tillfredsställa
de mångartade behof, som bildningen ställer på oss. Således,
äfven om den omtalade omorganisationen kommer till stånd nästa
år eller året derpå, så äro enligt min åsigt enskilda skolor derför
alls icke öfverflödiga. Tvärt om komma de ovilkorligen att fortfarande
vara af behofvet föreskrifna. Jag anser det också för staten
vara eu synnerligen stor fördel, alt dylika enskilda skolor finnas,
som söka att belysa vigtiga pedagogiska frågor från annan synpunkt
än den, som staten sjelf vid sina skolor följer. Detta är klart, och
våra läraremöten hafva också under långa tider varit ense om, att
skolfrågan måste belysas från olika synpunkter. Det förefinnes ju
en tydlig skilnad mellan de fasta skolor, som ordnas af staten, och
enskilda, som grundas af privata personer. De förra äro mera strängt
lagbundna, för dem gälla samma regler från Ystad till Haparanda,
och en föreståndare för en sådan skola, om han än finner aldrig så
goda skäl ait göra en afvikelse från gällande reglemente, kan det
likväl icke; han får ej i detta afseende lyssna till de idéer, som göra
sig gällande i lifvet, huru berättigade de än må vara. Detta kraf
kunna deremot de enskilda läroverken uppfylla, och det är derför eu
stor vinst, att staten har dem vid sin sida, så att statens skolor icke
förfalla till alltför mycken ensidighet.

Jag anser det derför i hög grad praktiskt, att, när det finnes
enskilda skolor, som söka samma mål som statens, men på andra
vägar, staten då uppmuntrar dessa, i synnerhet om det kan ske så
orimligt billigt, som det nu är ifrågasatt att ske. Det, undervisas i
de två enskilda läroverk, om hvilka nu är fråga, ungefär 500 lärjungar.
Herrarne kunna räkna ut, hvilka utgifter det skulle medföra,
om dessa skulle kastas öfver på statens läroverk, der hvarje lärjunge
medeltal anses kosta 200 kronor om året. I jemförelse med den

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående kostnad, som derigenom skulle ådragas staten, blifver den summa af
lnsl9aS<tUi kronor, som - nu begäres, försvinnande liten, så mycket mer

imderstöd å<soln Ju Kongl- Maj:t blott anhållit att ta till detta ändamål använda
enskilda (fe besparingar, som redan finnas af läroverkens anslag, hvadan bär
skolor, i sjeltva verket icke är fråga om någon ökning i anslaget.

(Forts.) Den ärade talare, som sitter framför mig och nu begärt ordet,

ansåg att de anslag, som lemnats åt våra flickskolor, icke vore väl
använda, och att detta vore ett ytterligare skäl för honom att yrka
afslag äfven å det här ifrågasatta anslaget. För min del har jag
alldeles motsatt åsigt. Jag anser, att staten sällan för så litet penningar
uppnått ett så godt resultat, som den gjort med det lilla anslaget
till flickskolorna. Detta uppgår endast till 70,000 kronor; det
är den enda hjelp, som våra flickskolor för närvarande åtnjuta af
statsverket, och dock hafva, sedan detta anslag beviljades, flickskolor
uppstått i nästan alla städer. Kommunens mest framstående och
upplysta män och qvinno:- hafva förenat sig om att åstadkomma den
bästa möjliga bildning åt de uppväxande flickorna, och vi hafva också
fått flickskolor, som stå högt öfver dem vi hade för 20 ä 30 år sedan,
äfven om de ännu lemna åtskilligt öfrigt att önska. Jag har
ansett denna utveckling af flickskolan till det bättre som en stor
vinst, då vi veta, af hvilken vigt det är för landet att hafva dugliga
qvinnor, utvecklade både i intellektuel!, moraliskt, religiöst och estetiskt
hänseende. Och kan detta i någon mån åstadkommas med så
litet anslag som det nyss nämnda, så anser jag penningarne vara
väl använda. För min del tror jag äfven, att staten deraf kan draga
den vigtiga slutsatsen, att om penningar på, samma sätt användas för
att understödja dess 2- och 3-klassiga läroverk för gossar, äfven om
man icke nöjde sig med ett så obetydligt anslag som det, som utgår
till flickskolorna, dessa läroverk skulle blomstra upp.

Det har äfven anmärkts, att dessa båda läroverk, som nu äro i
fråga, icke skulle blifva underkastade någon kontroll från statens
sida. Så förhåller det sig emellertid icke, utan så vidt jag kunnat
se af Kongl. Maj:ts proposition förbehåller sig Kong! Magt rättighet
att kontrollera dessa skolor och se till, att de uppfylla hvad de
lofvat.

För att nu öfvergå till de båda skolor, hvarom här är fråga,
nemligen den s. k. Beskowska skolan och den Palmgrenska skolan,
har jag gjort mig underrättad om det sätt, hvarpå de skötas. Den
förra har jag besökt många gånger, första gången då den grundlädes,
1867. Den väckte då stort intresse hos mig genom det utmärkta
sätt, hvarpå undervisningen sköttes, och jag har sedermera ej haft
anledning att ändra den tanke jag då fick om skolan. Jag har äfven
samtalat med föräldrar, som hafva sina barn der, och de erkänna,
att barnen skötas förträffligt; detta, oaktadt eller kanske derför,
att undervisningen är ordnad efter grunder, som i någon mån
afvika från de principer som tillämpas vid statens skolor, särskildt i
afseende på timantalets inskränkning och latinets ställning till de
reala studierna. Hvad den Palmgrenska skolan beträffar, så har jag
först på senare tiden tagit reda på densamma, just derför att den
nu föreliggande frågan kommit på dagordningen, och jag har dervid

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. in.

funnit, att de principer, efter Indika den skötes, fullständigt afvika Angående
från de, som följas vid statens läroverk, i det att slöjden der är upp- anslaa^ll
tagen som obligatoriskt undervisningsämne på samma sätt som tyska,understöd åt
matematik eller geografi vid statens skolor. Vidare deruti, att den enskilda
är samskola samt att det råder valfrihet. Jag- får säga, att jag i af- skolor.
seende på dessa principer i någon mån står spörjande och frågande, (Forts.'')
men det hindrar icke, att jag med nöje skall mottaga de lärdomar,
som erfarenheter tran denna skola kunna gifva. Och de föräldrar,
som hafva sina barn i denna skola, måste nog genom vunnen erfarenhet
vara öfvertygade, att skolan åstadkommer ett godt arbete.

Hvilken ställning man för öfrigt intager till läroverksfrågan, måste
man dock medgifva, att denna skola deruti för staten medför en stor
fördel, att med skolan är förenad en seminariekurs i slöjd, som fortgått
alltsedan 1880, och hvarifrån årligen utsändas 60 ä 70 lärarinnor
i qvinlig handaslöjd. Detta måtte väl vara att anse som en stor
fördel, som mångfaldigt uppväger det anslag, som är ifrågasatt. Jag
ber äfven att få fästa uppmärksamheten på den upplysning, som nyss
meddelades från statsrådsbänken, att om detta lilla anslag icke gåfves
skolan, det skulle blifva svårt för densamma att bestå i striden
dels mot förutfattade åsigter, hvilka jag för öfrigt i någon mån delar,
och dels mot de stora olägenheter, som förefinnas, då man vill
hålla en ordentlig och efter nutidens fordringar inrättad skolbyggnad,
särskildt i Stockholm. Detta medför så stora svårigheter, att jag icke
kan inse, huru ett dylikt företag kan bära sig. Det måste fordra
synnerlig energi och omsigt åt föreståndaren och mycket ansträngande
arbete af lärarne. Jag har sjelf laborerat med inrättande af
ett dylikt företag i Göteborg och det lyckades hufvudsakligen genom
kraftigt understöd af kommunen.

På grund af hvad jag nu anfört får jag på det varmaste yrka
bifall till det af regeringen framlagda förslaget.

Med herr Winkrans instämde herrar Ekehorgh, Petersson i Hamra,

Sandwall, v stberg, Werner, Mallmin, Lilienberg, Höglund, A. V.

Carlson och Björck.

Herr Herslow: Min värderade kamrat på göteborgsbänken,

som nyss hade ordet, ansåg den illusion, af hvilken vi anhängare af
motsatt åsigt äro bedårade, vara er. af de kolossalaste han någonsin
hört omtalas, den illusionen nemligen, att staten med sin något enformiga
undervisningsverksamhet skulle kunna motsvara all den oändliga
mångfald af behof, som nutidens bildning ställer på oss. Jag
tror icke, att han har rätt att mot mig rigta denna förebråelse, då
jag just antydde, att jag länge varit lifligt öfvertygad derom, att
staten endast genom att i sitt undervisningsarbete få med sig alla de
mångsidiga krafter, som här vilja med den samverka, blir i stånd att
motsvara denna stora mångfald af behof Men deremot tror jag att
hans illusioner icke äro så obetydliga, då han förmenar, att denna
mångsidighet skulle stå att vinna genom detta anslag af 13,000
kronor. Skola vi på den vägen uppnå något resultat, så måste vi
bevilja ett anslag af mycket större dimensioner än det nu ifrågasatta.

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående Och då lian talar om de 500 gossar, som i dessa skolor erhålla unamlaqUll
dervisrling> utan att staten derför betalar någonting, så tå herrarne
understöd åd0''16 glömma de 5,000, för att icke säga 50,000 andra gossar, hvilkas
enskilda undervisning heller icke hittills bekostats af staten. Skall anslag lemnas
skolor, till alla dessa skolor, så thor jag. att det ej skall blifva mycket öfver af
CForts.) hvad som finnes i ecklesiastikdepartementets mycket berörda besparingar.
Jag måste derför vidhålla, att när man går in på denna väg,
man bör beträda den med klarhet om hvad man för detta syfte vill
utgifva, hvart man vill gå och huru man vill samordna denna enskilda
undervisningsverksamhet med statens, utan att anslagen ökas
långt ötver hvad man beräknat. Jag behöfver väl ej upprepa, att
jag gillar sjelfva principen. För min del hyser jag en liflig öfvertygelse
derom, att då den enskilde medborgaren måste betala mycket
för saker, som för honom äro af jemförelsevis ringa värde, så är det
både hans skyldighet och hans rättighet att få med egna uppoffringar
bidraga till sina barns uppfostran. Detta är redan nu förhållandet i
afseende på flickskolan, och jag förmenar, att det är ännu större
skäl att, tillämpa regeln på gosskolorna, ty den personliga utveckling,
som flickorna i sina skolor erhålla, den vinna äfven gossarne — och
det i ännu högre grad — och de vinna derjemte i denna sin skoluppfostran
ett kapital, af hvilket de i framtiden skola hafva sin bergning.
Dertill må då föräldrarne gerna bidraga, när de hafva råd.

I allt (ifrigt, utom lämpligheten att nu, i dag, utan plan, på grund
af ett par skolors framställning, göra entré på denna bana, — i allt
öfrigt äro den ärade talaren och jag af samma åsigt. Jag bar derför
ingenting att ur hans anförande upptaga till besvarande, utom möjligen
den anmärkning, som denne talare gjorde, att jag sagt, att anslagen
till flickskolorna voro illa använda penningar. Det är möjligt,
att han ej alldeles fattat, hvad jag sade; det är ännu möjligare, att
jag icke sade precis hvad jag menade; hvad jag ville framhålla var
blott, att efter min erfarenhet dessa flickskolor, som öfverallt framträdt
i våra städer, sedan utsigt till anslag erhållits, i fråga om systematisk
plan för undervisningen, i fråga om undervisningens anordnande
efter flickornas, de blifvande qvinnornas behof, icke kunna sägas stå synnerligen
högt. Elementarläroverket för flickor, sådant det genom statsanslagen
utvecklat sig, har blifvit eu efterhärmning af gosskolan, med all
dess mångläsning, ja kanske med ännu större ämnesmassa, och säkert
med mera ytlighet i alla afseenden. I ty fäll kunna naturligtvis erfarenheterna
vara olika, men jag har för min del icke funnit det sätt, hvarpå
staten, utan att granska undervisningsplanen eller fastställa vissa principer
för dessa skolors organisation, beviljar ett anslag, som redan växt
till icke obetydliga belopp, jag har, säger jag, ej funnit detta sätt uppmuntrande
till att med de enskilda gosskolorna slå in på samma väg.

Herr Winkrans: Det var intressant för mig att få höra hvad jag
till viss grad hoppades redan förut, nemligen att herr Herslow och
jag _ stå på samma ståndpunkt. Men det kan ju hända, att oaktadt
vi i allmänhet stå på samma ståndpunkt, vi i enskilda fall hafva
olika uppfattning. Om jag, som han tyckes anse, trodde, att 15,000
kronor skulle vara tillräckligt för att fylla den uppgift, som de pri -

30 N:o 33.

Lördagen den 13 April, f.. m.

väta skolorna hafva gent, emot de offentliga, så skulle lian halva 1 ull -komligt rätt deri, att detta vore en kolossal illusion. Men jag har
aldrig uttryckt den åsigten, och har den icke heller. Men man kan
nu här vinna en vacker början i detta afseende, och redan det är

mycket gjordt. „

Då han sedermera antydde, lika som förut och i likhet med flere
föregående talare, att man först då kunde vara med om att understödja
de enskilda läroverken, när man finge ett system, huru de
enskilda skolorna skola samverka med statens, ber jag att få fästa
uppmärksamheten på,* att det torde dröja både detta århundrade och
ett godt stycke in på nästa, innan vi tå ett i allo tillfredsställande
system, efter hvilket hela vår undervisning skall kunna ordnas. Den,
som lefva! med sedan 1849, har sett, huru det ena systemet efter
det andra framkommit, och huru det knappast blifvit genomfördt,
förrän man varit färdig att kasta det öfverbörd. Länge har den uppfattningen
gjort sig gällande, att pedagogiken vore eu rationel eller
filosofisk vetenskap. Ja, vore denna åsigt fullständigt rigtig, skulle
pedagogiska spörsmål kunna lösas på samma väg, som vanliga filosofiska
problem, men man har småningom funnit, att pedagogiska
frågor icke endast på denna väg kunna lösas utan att det väl måste
t.ill°stor del ske på samma sätt, som naturvetenskapliga, nemligen på
empirisk väg. Man måste göra erfarenhetsrön, samla och sammanställa
dem samt på detta, sätt finna ut de lagar, som man har att
följa och tillämpa, och detta sammanstäldt med^ hvad filosofien kali
gitVa vid handen, kan åstadkomma, att man tår ett system, som i
någon mån är tillfredsställande. Att fa något här pa jorden, som
är i allo och för alla tider tillfredsställande, torde väl knappast vara

Angående
ifragasatt
anslag till
understöd åt
enskilda
skolor.
(Forts)

tänkbart. ., ,, , ,

Herr Herslow påstod vidare, att Sveriges utgifter för skolorna
vore jemförelsevis de högsta i Europa. Ja, det förhåller sig verkligen
så och det har val alltid ansetts som en heder för Sverige, att vår
undervisning varit helt och hållet fri. Hvarken grefvesonen ellei
torparesouen hafva varit uteslutna från bildningsanstalterna, och derför
hafva vi ofta sett den senare uppstiga till statens högsta äreställen.
För min del tror jag nog, att den tid kommer, då lärjungar nes föräldrar
kunna och böra deltaga i statens omkostnader för barnens uppfostran,
men länge har den tiden icke varit inne.

Jag skall sluta med hvad jag började, att jag icke tror, att den
kommande omorganisationen kan blifva så fullständig, att den i
någon mån gör dessa privata läroverk obehöfliga, ty vare sig omorganisationen
kommer nästa år eller ett annat år, behöfver man fortfarande
samla dessa rön, som vid dylika läroverk kunna erhållas,
och jag anser derför, att staten gör klokt i att under vederbörlig
kontroll söka bibehålla sådana vid magt; hvarför jag fortfarande
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Herr Nyström: Jag är i hufvudsak af samma mening i detta
fall som herr Winkrans och anser såsom han, att utsigten att få det
stora omorganisationsförslaget framlagdt redan nästa år — hvilken
utsigt synes mig vara mycket oviss — icke bör göra att vi under

X:o 38.

Lördagen den 13 April, f. m.

ifraqasatt t^en u^s.kjuta med alla öfriga nyttiga och nödiga åtgärder. Om
anslag till ™an Ea Yl]1 förbereda denna stora frågas lösning genom att utreda
understöd <&vlssa vigtiga punkter, som dervid måste komma i betraktande, bör
enskilda man naturligtvis icke motverka detta på deu grund att den stora
so or fragan (just den som man vill förbereda) icke kommit till afsittning.
er orts.) jag- haller äfvenledes före, att man bör bifalla detta förslag derför, att
gifvetvis arbetet inom dessa skolor gär i den rigtning, som de flesta
anse önskvärd, det vill säga i mera praktisk rigtning eller afser att
genom införande af slöjd gifva barnen nya och praktiska intressen
och färdigheter.

Detta förslag åstadkommer vidare faktiskt en besparing, ty, om
det störa antal barn, som nu besöka de enskilda läroverken, skulle
gå till statens läroverk, skulle det blifva dyrare att uppehålla dessa
läroverk än det nu är. Slutligen vill jag säga, att dessa enskilda
skolor göra förarbeten till det blifvande skolsystemet. Huru skall
maD kunna antaga något system innan utredning egt rum, och då
en utredning sker genom dessa skolor i de afseende!], som herr
Thestrup nyss nämnde, så synes mig, att man har all anledning att
betrakta dessa skolor som en förberedelse till det nya systemet.

På dessa skäl ber jag att fä förena mig med herr Winkrans i
hans yrkande om bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Östberg: Jag hade icke tänkt begära ordet, då jag redan
instämt med herr Winkrans, men skulle ändå önska att få yttra
några ord.

Kn talare på malmöbänken, hvilken yrkade bifall till utskottets
förslag, betraktade, så vidt jag kunde finna, frågan hufvudsakligen ur
den synpunkten, huru vida staten bör understödja enskilda läroverk
eller icke; och han jemförde denna sak med frågan om understöd
åt flickskolorna. Detta sätt att se frågan är enligt mitt förmenande
icke riktigt, ty här gäller icke, huru vida staten bör understödja enskilda
skolor i allmänhet, utan frågan är huru vida staten bör i afsigt
att vinna svar på vigtiga pedagogiska spörsmål gifva statsunderstöd
åt en eller annan skola, som i sin verksamhet tillämpar nya principer
åt mera betydande intresse. Det är också klart, att regeringen, innan
något dylikt understöd lemnas, kommer att undersöka, så väl hvilka
nya principer skolan afser att tillämpa, som ock det sätt, hvarpå
skolan ämnar anställa sina försök. I den kongl. propositionen står
också alldeles tydligt, att beloppet skulle användas för att, på de vilkor
Kongl. Maj:t bestämmer, vid derför lämpligt läroverk anställa sådana
undervisningsförsök, som kunde vara till gagn för lösningen, på erfarenhetens
väg, af den vigtiga undervisningsfrågan. Att på erfarenhetens
väg kunna få svar på en del af dessa frågor, är enligt min tanke af
stor vigt, och jag anser derför, att man icke med skäl kan sätta sig emot
att söka vinna detta mål, då icke större anslag begäres än nu är fallet.

Herr Sven Nilsson yrkade afslag på Kongl. Maj:ts proposition
hufvudsakligen af den anledning, att man borde afvakta lösningen
af läroverksfrågan i hela dess omfattning, innan man i någon män
ginge in på hvad Kongl. Maj:t här begärt. Jag kan för min del icke
förstå detta, då vi icke hafva någon anledning tro, att en ny läro -

Lördagen den 13 April, f. in.

>:o SB.

vcrksstadga kan vare sig i år eller nästa år komma att afklippa alla Angående
stridiga åsigter i afseende på läroverkens organisation. En lång er- ifrågasatt
farenhet bär i allt fall visat, att eu ny läroverksstadga knappast^deråödåt
hunnit börja tillämpas förrän nya kraf framställas och Riksdagen be- enskilda
gär eu ny utredning genom en ny komité. Om således en ny läro- skolor.
verksstadga snart utkommer, så är icke saken ordnad för en längre (Forts.)
framtid, ty stridiga åsigter qvarstå och nya frågor skola uppstå, Indika
kräfva alltjemt fortgående undersökningar på erfarenhetens väg.

Det är derför just nu en lämplig tidpunkt att genom anställande af
försök få någon ledning vid bedömande, icke af den läroverksfråga,
som möjligen kommer före nästa år, utan af den, som kan komma
fram om en 10 å 20 år härefter.

Jag anser Kongl. Maj:ts förslag värdi, all uppmärksamhet och
yrkar derför äfven bifall till detsamma.

Herr Husberg: Så vidt jag kunnat döma af denna''långa diskussion,
förefinnes egentligen ingen meningsskiljaktighet i sjelfva
principen, ty det synes vara en allmän uppfattning, att det är gagneligt
för staten att söka genom anslag bereda uppmuntran åt enskilda
läroverk. De båda skäl, som tala för en sådan uppfattning, hafva
ju också blifvit framhållna, nemligen dels att man från dessa läroverk
kan vinna praktisk pedagogisk erfarenhet för statens skolor
och dels att det innebär en ekonomisk fördel för statsverket, enär
det är uppenbart, att de, som nu freqventera dessa skolor, eljest
skulle kastas in i statens skolor, hvarigenom kostnaden för dessa
b lofve staten dyrare än nu. Hvad som egentligen är tvistig!, är
frågan, huru vida det är gagneligt att just nu börja tillämpa grundsatsen.

Eu föregående talare och äfven statsutskottet hafva sagt, att
tiden icke är väl vald; man skall vänta i afbidan på genomförande
af den stora allmänna läroverksreformen, hvars fullbordande är ett
allmänt önskningsmål.

För min del känner jag mig icke öfvertygad om rigtigheten af
denna uppfattning, ty jag inser icke, att den nu föreliggande frågan,
med de små dimensioner densamma har, står i sådant sammanhang
med den stora läroverksreformen, att den nu bör undanskjutas.

Snarare skulle jag tro, att det vid afgörandet af den stora reformen
vore lämpligt, om någon praktisk erfarenhet redan förut vore vunnen
från de enskilda läroverkens verksamhet.

För öfrigt vill jag gent emot herr Herslow säga att, om man
uppställer såsom grundsats, att ingenting i detta afseende skall
göras, förr än det system blir genomfördt, som man nu arbetar på,
då åstadkommer man dermed allenast ett onödigt och skadligt uppskof.
Det är ett vanligt tillvägagående, då det föreligger en fråga
med måttligt omfång, som utan svårighet låter sig genomföra, att
söka, om någon möjlighet dertill erbjuder sig, sammanknyta denna
mindre fråga med någon stor omfattande reform samt säga: vi må
akta oss för att taga detta lilla steg, allt skall afgöras i ett och förr
än det hela kan genomföras, skall ingenting göras.

Låtom oss se saken med de dimensioner, den har. Dessa äro

N:o 33. 42 Lördagen den 13 April, f. m.

Angående icke störa, men ett bifall till Kong! Maj:ts förslag vore ett steg i
ifrågasatt (|en rjgtning, som alla tyckas erkänna för den rätta. Nu säger
understöd åt marb att man kan gerna, i allt fall vänta något och se till, hur saken
enskilda utvecklar sig. Jag tror deremot, att det är lämpligt att bevilja detta
skolor, anslag just nu med afseende på hvad vi hört från statsrådsbänken
(Forts.) och äfven från en annan talare derom, att åtminstone den ena af de
skolor, som här särskilt afses, har att sträfva med sådana ekonomiska
svårigheter, att rent af frågan om, huru vida den skall fortsätta sin
verksamhet, kan vara beroende på, om den får någon hjelp af staten
eller icke. Om mau då erkänner rigtigheten af sjelfva principen,
att staten bör understödja det enskilda undervisningsväsendet, och
man icke kan förneka, att de skolor, hvarom bär närmast är fråga,
visat sig på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, hvarför då
icke redan nu bevilja anslaget? Hvarför sätta skolan i svårigheter?
För en sådan skola betyder ett års anslag icke så litet. Dess uteblifvande
kan medföra, antingen att hela inrättningen fäller tillsammans
eller också att det mål uppgifves, för hvilket skolan hittills
sträfvat, och skolan göres till eu dussinskola.

Jag tror sålunda, att det vore välbetänkt att gifva detta anslag
just nu Jag vill tillägga att det anslag, hvarom här är fråga, kar
den förmånen framför många andra anslag, att regeringen både kan
med lätthet pröfva, i hvilka fäll anslaget skäligen bör användas till
enskildes understödjande, och sedermera jemväl med lätthet kontrollera,
huru understödet användes. Då det. är fråga om understöd
åt privata läroverk, är det ganska lätt för regeringen att pröfva behofvet,
ty ett läroverks ekonomi är af så pass öfverskådlig beskaffenhet,
att regeringen icke gerna kan blifva lurad på, huru vida understödet
behöfves eller icke. Detta kan genom siffror visas, och lika lätt är
åt samma skäl att kontrollera anslagets användande.

Af de skäl jag nu anfört, anhåller jag att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Cederschiöld instämde i detta yttrande.

Herr Elowson: En talare på uplandsbänken sade nyss, att den
fråga, som nu föreligger, egentligen icke gäller något annat än ett
blygsamt understöd åt två enskilda läroverk, och det heter också i
utskottets utlåtande att lvongl. Maj:ts förevarande framställning synes
närmast hafva föranledts af två underdåniga ansökningar. Hade
frågan detta måttliga innehåll, skulle jag nu icke upptaga kammarens
tid med att yttra mig derom, men denna fråga synes mig
hafva eu synnerligt stor innebörd. Det synes nemligen som om
detta förslag döljer i sig en kil till sprängning af den grundval,
hvarpå vårt offentliga läroverk i historiskt hänseende hvilar. 1
Sverige har det, sedan lång tid varit så, att staten bekostat mellanundervisningen
och den högre undervisningen. Jag tror också, att
detta för oss varit välgörande. Frågan är nu den: skola vi öfvergifva
denna grundsats? Skola vi anse att undervisningen i våra
mellanläroverk är ett statsändamål eller icke, eller kan denna undervisning
öfverlemnas åt den enskilda verksamheten ? Denna fråga

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

synes mig vara af synnerligt stor betydelse, och jag tror icke det Angående
är klokt att afgöra den utan grundlig utredning. Från statsråds- ^daTtm
bänken hafva vi hört talas om fördelen att kunna experimentera med understöd åt
pedagogiska metoder. Ja val, det kan nog vara lämpligt att gorå enskilda
sä, men då vill jag erinra, att det ligger synnerligen stor vigt på, skolor.
hvilken det är, som handhafver experimenterandet. Vill man vinna (Forts.)
erfarenhetsrön för de offentliga läroverken, synes det mig vara lämpligast,
att dessa rön få försiggå just inom de offentliga läroverken.

Regeringen kan enligt min åsigt mycket väl anställa dylika rön
inom de allmänna läroverken, och jag tror att dessa läroverks lärare
böra vara regeringens experiroentatörer i detta fall. För mig ter sig,
såsom jag nyss sade, frågan så: skola vi öfvergifva den grundsats
vi hittills följt och öfverlemna undervisningen åt enskilde? Staten
synes vara mycket noggrann om att iakttaga sina rättigheter i andra
afseenden. Den synes lägga synnerlig vigt på att vidmagthålla
och trygga det s. k. postregalet, den synes lägga vigt på att anlägga
telefoner m. m. För mig är det af ännu större betydelse,
att staten har undervisningen i sin hand. Det kan mycket väl
hända, att, om vi nu börja att gifva ett anslag åt enskilda undervisningsverk,
detta anslag riksdag efter riksdag kommer att ökas.

Det ena enskilda undervisningsverket efter det andra uppstår, och
undervisningen slites förr eller senare från staten. År dettafen fördel,
då skola vi, såsom en talare på malmöbänken sade, hafva full
klarhet, om vi vilja gå den vägen. Men jag tror icke, att kammarens
ledamöter nu hafva tillfälle att begrunda detta stora spörsmål. Det
är enligt mitt förmenande icke af ringa vigt, om det är staten eller
den enskilde, som bär undervisningen i sin hand. Det har blilvit
sagdt, att den, som undervisar barnen, har framtiden i sin hand,
och det kan mycket lätt hända, att, om många enskilda läroverk
uppstå, staten icke kan utöfva en så starkt kontrollerande verksamhet
öfver dem, att icke undervisningen antager en retning, som vi må
hända icke komma att anse gagnelig. För närvarande kunna vi glädja
oss åt, att vi hafva offentliga läroverk. Det är, såsom en talare sagt,
till vår heder, och jag tror icke att vi böra kasta bort denna fördel.

Jag vill med mitt anförande icke uttala det ringaste klander
mot de båda enskilda läroverk, hvarom bär är fråga. Jag skulle
unna dem allt det understöd, hvaraf de möjligen äro förtjenta.

Men jag vill icke utan närmare utredning gifva mig in på eu väg,
som möjligen slutar så, att vi för besparings skull måhända taga
bort undervisningen från staten.

Jag vill fästa uppmärksamheten äfven vid eu annan synpunkt,
som för ett offentligt läroverk är af stor betydelse i socialt hänseende.
Det har sagts, och det kan med skäll sägas, att det är
något egendomligt, något berömvärdt för vårt land, att den rike
mannens söner och den fattige mannens söner sitta sida vid sida i
de offentliga läroverken och der äro likstälda. I de enskilda läroverken
kunna icke fattigmans barn komma in. Men jag tror att
det för oss är fördelaktigt, om den högt uppsattes och den ringes
barn kunna få gå sida vid sida genom skolan. Det är, som sagdt, i
socialt hänseende af stor betydelse.

N:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående
ifrågasatt
anslag till
understöda
enskilda
skolor.
(Forts.)

De enskilda läroverken kunna naturligtvis icke upprätthållas
utan betydliga kostnader från föräldrarnes sida. Den frågan förestår
också, huru vida föräldrarnes bidrag till bekostande af undervisningen
i offentliga läroverken bör höjas. För min del godkänner
jag denna grundsats och tror den af flera skäl vara nyttig. Jag
tror också, att då den stora läroverksfrågan kommer före, nämnda
grundsats skal! vinna erkännande.

På den grand således, att jag icke vill, att vi, utan "föregående
utredning, bryta med de historiska förhållanden, som till vårt lands
heder hittills gjort sig gällande i fråga om våra offentliga läroverk,
anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Liljeliolm.

Herr Lasse Jönsson: Inom utskottet var man temligen öfverens
om, att då regeringen väckt förslag om att staten nu för första gången
skulle lemna anslag till enskilda skolor, man icke för närvarande
borde bifalla detta förslag, emedan läroverksfrågans lösning snart
vore att förvänta. Nu har en talare sagt, att dessa skolor skulle
vara till så stor besparing för staten, derigenom att de 5,000 lärjungar,
som i dem undervisas, skulle göra en del af de lärarekrafter obehöfliga,
som eljest de allmänna läroverken skulle fordra. Detta påstående
håller icke så alldeles streck. Tv det är icke sagdt, att dessa lärjungar
äro från sådana distrikt, der läroverken förut äro öfverfulla.
Jag tror tvärt om att det mycket val kan hända, att de fleste sådana
lärjungar äro från sådana distrikt, der de allmänna läroverkens lärare
hafva ganska litet att syssla med lärjungarne, i anseende till det fåtal
de hafva att undervisa. Det är alldeles klart att till dessa enskilda
läroverk i allmänhet skickas de rikes barn eller sådana, som af en
eller annan anledning äro missbelåtna med den skola de hafva i sin
närhet eller med lärarne der, eller hvilkas föräldrar äro så förnäma
och förmögna, att de icke anse sig kunna tillåta sina barn att gå i
sällskap med de öfriga barnen i skolan. Man kan derför icke alldeles
se saken såsom en sparsamhctsfråga från statens synpunkt.

Hvad beträffar de experiment, som genom understöd åt dessa
enskilda skolor skulle åstadkommas, kan jag icke förstå, att det
skulle vara rätta sättet att på den vägen experimentera. Skall ett
experiment verkställas för att tjena till ledning vid organisationen åt
de nya läroverken, tror jag att detta bör verkställas i statens läroverk,
der man kan bestämdt kontrollera, huru ett sådant experiment
verkställes. Jag kan icke tro att någon regering kan kontrollera
dessa enskilda läroverks undervisning. Jag tror icke detta vara
möjligt, då de hafva frihet både på det ena och på det andra sättet
och ej äro bundna af några reglementariska föreskrifter. Och huru
är det då tänkbart, för utom skolan stående att bevisa, huru vida den
skolan bär någon fördel framför de andra?

Huru jag således betraktar saken, anser jag det vara ganska
vanskligt att taga det steg, hvarom här är fråga, helst det är första
gången man vill slå in på en sådan väg.

Jag yrkar för den skull bifall till statsutskottets förslag.

N:o 83.

Lördagen den 13 April, f. m. 45

1 detta yttrande instämde herrar Holmgren, Eliasson, Bengtsson Angående

i Boberg, Bexell och Ersson i Vestlandaholm. ifrågasatt

anslag till
understöd (it

Herr Herslow: Af alla frågor, som föreläggas oss här i kam- enskilda
maren är det ett slag sådana, som förefalla mig synnerligen ömtåliga skolor.
och obehagliga att närmare vidröra, och det är de, som utgå från (Forts.)
mer eller mindre privata behof, från mer eller mindre enskilda intressen,
5 men som söka täcka denna sip privata natur med mer eller
mindre allmängiltiga motiv. 1 den fråga, som här föreligger, har
man emellertid gifvit oss, upprigtigt nog ■— det var en talare på
norrlandsbänken — en ledning att bedöma dess inre art och ursprung.

I den ena af de skolor, hvarom här är fråga, synas hafva uppstått
ekonomiska svårigheter (beträffande den andra, är jag fullkomligt
öfvertygad om, att, med den lifskraft hon har, det Mila anslag, som
här är ifrågasatt, aldrig skall komma att spela någon magtpåliggande
rol). Förstnämnda skola ville man således hjelpa. Men icke gick
det an att komma med saken så enkel! Icke är det dessa enskilda
behof man uppfordrar oss att här pröfva! Nej bevars, vi skola
diskutera saken ur synpunkten af dess allmängiltighet, man förelägger
oss tanken, huru vida icke staten bör för att fylla de mångsidiga
kraf, som nutiden ställer på undervisningen, lemna understöd åt
enskilda läroverk. Nå väl! äfven så här i allmänhet framlagd har
jag accepterat denna tanke. Men jag vill icke att man skall kasta
sig in på den, utan att veta, huru långt man skall gå, eller hvilka
skolor man vill understödja. Så mycken systematik är man berättigad
att begära, då det är fråga om att icke blott lemna nya anslag utan
— hvad som hotar bli fallet — skapa nya anslagstitlar, att man vet
hvad man vill och att man bär klart för sig i hvilken utsträckning
uppoffringar böra göras för att man skall nå det mål man åsyftar.

Här mötes jag emellertid af tvenne olika uppfattningar, tvenne
olika motiveringar för det äskade anslaget. Å ena sidan framställes
den meningen, att staten bör understödja de enskilda läroverken,
derför, att de likasom statens, arbeta för undervisningen och att
staten genom dem får en del af undervisningsarbetet billigare verkstäldt,
än det eljest skulle kosta den. Detta är sant; men sant är då.
ock, att det blir många privatskolor, som på denna grund skola få
anspråk på statsanslag. »Ja visst!» sade en motsidans talare — och jag
är honom tacksam för den förklaringen —»dessa 15,000 kronor skola
ej räcka annat än till början; det är många skolor, som hafva samma
kraf och som skola komma efter.»

Nej! sade en annan talare från samma sida; frågans allmänna
betydelse ligger icke deri, att staten härmed skulle halva beslutat
att kalla den enskilda undervisningen tili sin hjelp och i dess arbete
understödja den med penningar. Det är icke andra enskilda skolor,
som skola understödjas, än sådana, som utföra vissa experiment för
statens räkning, som för statens räkning insamla eu del pedagogisk
erfarenhet på områden, der den icke sjelf kan arbeta, och som, dä
statens skolor verka efter en bestämd regim, göra frihandsstudier,
som sedan kunna komma staten till godo, när en gång i eu lång
framtid, som man nu förklarar knappast skola inträffa i detta år -

N:o 33. 4<5

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående hundrade, en ny läroverksorganisation skall företagas. Den ena af
ifragasatt f]e här ifrågavarande skolorna, heter det vidare, har den egendomligunderstödåt^ei&u’
att deri gör latinet till grundläggande undervisning för språk,
enskilda då staten börjar med tyskan; den andra bär sin specialitet i sin
skolor, slöjdundervisning. Nå val, blir den konklusionen accepterad, att det
(Forts.) blott är de skolor, som hafva en väsentligen olika undervisningsmetod
mot statens skolor, Indika skola få statens understöd, så få vi visserligen
färre skolor att understödja, men deremot möjligen mycket
konstiga sådana. Den ena skolan vill således hafva statsunderstöd,
derför att latinet och icke tyskan der är grundläggande undervisningsspråk.
En annan kan börja med franskan. Man kan anmärka, att
staten sjelf försökt att börja med detta språk, så att man i det fallet
redan vunnit erfarenhet. Nå, då taga de fornnordiska, italienska
eller något annat grundläggande språk. Den andra af de nu ifrågavarande
skolorna har den specialiteten, att den anser den egentliga
grunden för,all uppfostran ligga i slöjdundervisningen. Men hvarför,
mine herrar, kan då icke en annan skola anse att sång och musik
bör vara det grundläggande undervisningsämnet, så mycket mer som
den i det fallet skulle hafva eu mycket stor auktoritet att stödja sig
på. Vi veta nemligen att Pluto var af den meningen. En annan
kan kanske taga dansen o. s. v., då det gäller att framför allt sträfva
derhän, att icke utsätta sig för förebråelsen, att man genom att låta
sin skolas verksamhet sammanfalla med den metod, som vid statens
.skolor användes, underlåter att på nya vägar insamla pedagogisk
erfarenhet, som sedan kan komma staten till godo.

Få vi på grund af det ena påståendet för många skolor att
understödja, så få vi på grund af det andra för besynnerliga skolor
att understödja. Och då jag icke vill vara med om att lemna det
begärda statsanslaget särskild! såsom ett anslag åt den nya disciplin,
som skulle heta experimenterande pedagogik, så kan jag icke förändra
det yrkande jag tillåtit mig göra.

Herrar Lyttkens, Stockenberg, Jonsson i Hof, Erickson i Bjersby,
Larsson i Berga och Janson i Carlshed instämde häruti.

Herr Winkrans: Jag ber om ursäkt, att jag ännu ett par minuter
måste taga kammarens tid i anspråk.

Det förvånar mig ganska mycket, att den siste värde talaren,
som väl måste anses såsom en af kammarens mest intelligente medlemmar,
kan, då han vill söka verka för den rätta lösningen af den
stora frågan om våra allmänna läroverks omorganisation, komma
med så skämtsamma och anspråkslösa skäl, som att den ena skolan
kan taga sång och musik, den andra dansen, såsom grundläggande
undervisningsämne för att kunna sägas vara eu experimenterande
skola och derigenom få understöd af staten. Ja, om man i fråga
om kostnader för ett läroverks underhåll, vore okunnig som ett barn,
hvilket en talare visserligen kan låtsa, kunde man söka inbilla sig
och andra, att en sådan orimlighet som den af talaren antydda kunde
inträffa. Men då en sådan skola som den Beskovvska för sitt underhåll
torde kräfva bortåt 100,000 kronor årligen, huru skall man då

47 K:o 83.

Lördagen den 13 April, f. in.

kunna tro, att den för ett anslag från staten af endast 5,000 kronor, Angående
eller ungefär 5 procent af hela underhållskostnaden, skulle vilja helt i/ra,3as<}-f,
och hållet omorganisera sig och kasta öfver bord de grundsatser,understöd åt
som gjort att denna skola hittills skötts så ordentligt och bevistats enskilda
af så många lärjungar från alla möjliga håll? Likaså är förhållandet skolor.
med den andra af de båda skolor, hvarom här är fråga. Jag tror, (Förta.)
att äfven der vid lag det begärda statsanslaget är så obetydligt, att
det icke kan på något sätt rubba skolans organisation. Det är blott
så, att staten kan få rättighet att kontrollera, huru vida den verkligen
utöfvar en tillfredsställande verksamhet och sålunda är förtjent
af statens uppmuntran.

Jag begärde egentligen ordet med anledning af herr Lasse Jönssons
yttrande, då lian nyss afstyrkte den kong], propositionen. Jagskall
be att få citera ett uttryck från det statsutskott, som fans 1887
under den senare riksdagen, hvilken både en liknande fråga till
behandling, nemligen frågan om anslag af statsmedel till uppförande
af en byggnad åt nya elementarskolan i Stockholm. Derpå svarade
utskottet, att det vore eu kommunens angelägenhet, ty det är ju
vanligt, att kommunerna bygga hus åt sina skolor. Regeringen åter
svarade, att detta vore en försöksskola och såsom sådan en statens
skola, som tjenade ett allmänt ändamål. Då anförde utskottet i sitt
afstyrkande utlåtande följande, som jag ber att ordagrant få citera:

»Vigten af att i elementarundervisningen anställa prof med olika
metoder vill utskottet ingalunda förneka, men då en omorganisation
af de allmänna läroverken nu snart förestår,. och möjlighet dervid
måhända erbjuder sig att annorledes än genom, uppehållande af en
särskild skola för ändamålet, såsom t. ex. genom att under kontroll
från statens sida understödja ett eller annat enskildt läroverk, vinna
tillfälle till anställande af prof i olika rigtningar, finner utskottet»
etc. Den åsigten hade statsutskottet då. Nu har statsutskottet kastat
den öfver bord och hyllat en annan.

Jag fortfar att yrka bifall till Kong], Maj:ts proposition.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har tvekat att begära ordet i
denna fråga, emedan jag har en viss respekt för alla frågor, som
röra undervisningsväsendet. Jag har nemligen icke någon synnerlig
erfarenhet rörande dessa frågor i annan mån, än jag möjligen
kunnat vinna af de föreliggande handlingarne och af den diskussion,
som föregått frågornas afgörande.

. Jag tycker verkligen, att denna fråga icke borde anses så stor,
att man behöfver taga i tu med den så allvarsamt, som man här
gjort. Jag har biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, och det
endast af det skälet, att jag uppfattat saken så, att det är nödvändigt,
att någon förändring åstadkommes i vårt skolväsen och att man
genom att längre lappa på denna sak uppskjuter den nya läroverksorganisationens
införande. Detta har också varit det hufvudsakligaste
skälet för utskottets afstyrkande hemställan. Det framgår tydligt
af utskottets utlåtande, att hvarken jag eller andra ledamöter af
utskottet varit afvogt sinnade mot denna skolordning, utan att vi
tvärt om önska, att den skall komma att gä i den rigtning, på hvilken

N:o 33. 48

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående man nu vill slå in. Men vi hafva varit något tveksamma, huru vida
amlaTtill ''tan vava nödigt att taga detta steg nu, emedan vi vänta att den
understöd döföra läroverksreformen snart skall komma till stånd, och vi hafva
enskilda nyss hört från statsrådsbänken, att den möjligen kan vara att förskolor.
vänta redan nästa år. Det kan visserligen vara svårt för en och
(Forts.) annan skola, som experimenterar på detta sätt, om den möjligen skulle
blifva förhindrad att utöfva sin verksamhet under nästa år. Men
så klent lär det väl icke vara bestäldt med dem, utan de kunna
väl hjelpa sig fram ännu ett år, och då är ingen skada skedd.

Jag har velat lemna dessa upplysningar om motiven för mitt
handlingssätt, på det ingen må föreställa sig, aft jag haft till syfte
att motarbeta de enskilda skolornas verksamhet. Det har, som sagdt,
endast varit af den anledningen, att jag ansett, att man icke bör
uppskjuta den stora läroverksreformens införande, och derför att jag
trott det vara nödvändigt att söka göra någon minskning i utgifterna
för vårt skolväsen, hviska onekligen äro väl stora, som jag
biträdt de!, slut, hvartill utskottet kommit och till hvilket jag äfven
nu anhåller om bifall.

Herr Lasse Jönsson: Jag vill endast med anledning af hvad herr
^Vinkrans nu senast yttrade, erinra, att jag, då jag förra gången hade
ordet, icke citerade utskottets utlåtande, utan blott uttalade min enskilda
uppfattning af den föreliggande frågan. För öfrig! tillhörde jag icke
1887 års statsutskott, hvadan den ärade talarens anmärkning att
utskottet eller jag nu handlat inkonseqvent, helt och hållet förfaller.

Herr Waldenström från Gefle: Det har här talats om, att vi
för den blifvande läroverksreformen hafva åtskilligt att lära af de
privata läroverken och särskild! af de begge, som nu äro i fråga,
nemligen Palmgrenska och f. d. Beskowska skolorna, hvarför staten
med något penningebidrag borde bidraga till dessa skolors underhåll.
För min del hoppas jag, att den förestående läroverksreformen
måtte vara så nära för dörren, att hvad vi hafva att lära af de
privata läroverken redan må vara lärdt, så vidt det kan komma
denna reform till godo. Annars blir det nog så, som en talare nyss
sade, att skola vi vänta med denna reform, tills vi fått ytterligare
frukter af de privata läroverken, då få vi vänta allt för länge. Från
den sidan tror jag derför icke,'' att vi böra se denna fråga.

Den enskilda företagsamheten är nog nyttig på skolans område
lika väl som på alla andra områden, och jag tror icke, att staten
kan taga all undervisning om hand. Man må organisera de allmänna
läroverken hur val som helst, så komma dock alltid de privata läroverken
att behöfvas vid sidan af de förra. Och det bör man icke
beklaga, utan anse vara till båtnad för undervisningens sak. Det
ligger i sakens natur, att en statsinstitution, på samma gång den
har mer fasthet, också lider af större stelhet än de enskilda företagen,
hvilka utmärka sig för en större rörlighet och förmåga att
foga sig efter för handen varande förhållanden. De privata skolorna
komma derför nog i alla fall, med eller utan anslag, att existera,
och jag tror, att de äro nyttiga så väl för samhället i allmänhet, som

49 N:o 33.

Lördagen den 33 April, f. m.

särskilt för de offentliga skolorna, detta senare dels såsom konkur- Angående
rerande med dem, dels såsom de der, under vissa förutsättningar, tfragasatt

kunna gifva dem något att lära. understöd åt

Men skall man då med statsmedel understödja hvarje privat enskilda
företag, som är nyttigt för det allmänna? Jag tror för min del, att skolor.
detta skulle föra oss allt för långt. På samma sätt säger jag: skall (Forts.)
man då understödja de enskilda skolorna öfverallt, derför att staten
och dess skolor kunna hafva något gagn af dem? Denna fråga kan icke
besvaras med annat än nej! Skall staten alltså lemna understöd åt ,
de privata läroverken, så bör man göra sig redo för, under hvilka
förutsättningar det kan och hör ske; och då tänker jag mig, att det
bör ske endast under sådana förhållanden, att först och främst den
privata skola, som skall hafva understöd, är af särskild betydelse
för lösningen af något pedagogiskt problem, som statens skolor för
tillfället icke egentligen kunna sysselsätta sig med, och för det
andra.att denna skola saknar förmåga att med egna medel uppehålla
sig. Är den privata skolan icke af den beskaffenhet, som nu nämnts,
så kan det icke komma i fråga, att någon förnuftig regering skall bevilja
henne något understöd. Men å andra sidan är ju klart, att om en privat
skola kan reda sig sjelf, så bör hon också få göra det, af hur stor
betydelse den i pedagogiskt afseende än må vara. Det är naturligt,
att endast Kong!. Maj:t i de särskilda fallen kan pröfva denna sak.

Han ensam kan derför ock afgöra, huru vida den eller den skolan
är af den betydelse, att man af densamma kan vänta lösningen af
något stort pedagogiskt problem, samt om dess ekonomi derjemte
är af den beskaffenhet, att den icke kan reda sig sjelf. Kongl.

Maj:t bör derför af statsmedel hafva ett visst belopp att förfoga öfver
för att kunna understödja en sådan skola.

Herr ecklesiastikministern nämnde med afseende på de två
skolor, hvarom närmast är fråga, att han trodde sig veta, att den
ena kunde reda sig sjelf, men den andra icke. Jag anser det då
icke vara rätt, att derför att man gifver anslag åt den ena, som
icke sjelf kan reda sig, man också skall gifva understöd åt den
andra, som kan reda sig sjelf. Kongl. Maj:t bör endast derför hafva
ett visst anslag af statsmedel att förfoga öfver, att han må kunna
understödja sådana privata skolor, som, utom det att de verka på,
sådant sätt, som jag nyss omnämnt, derjemte hafva sådan ekonomi,
att de icke kunna existera på egna medel.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag be att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, uttalande den förhoppning, att det
aldrig skall falla Kongl. Maj:t in att bevilja någon de! af detta
anslag åt en skola, som till äfventyr skulle organiseras på det galna
sätt, herr Herslow nämnt, om annars eu sådan galning någonsin
skulle kunna tänkas uppstå, som toge sig för att organisera en skola
med t. ex. musik såsom grundläggande hufvudämne.

Herr Danielson: Jag trodde verkligen icke att det skulle blifva
eu så lång öfverläggning om denna fråga, men då nu så skett, skall
jag också be att fä säga några ord.

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 33.

X:p 38.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående Det finnes en sida af saken, som icke blifvit berörd, ehuru denanslaTm
samma ?ör miS varit bestämmande — det förhållande nemligen, att
understöd åt detta förslag afser ett ordinarie anslag, och att detta anslag, om vi
enskilda ou bevilja Kong!. Maj:ts proposition, skall komma att stå qvar långskolor.
liga tider. Det är en omständighet, som jag tycker bör mer än

(Forts.) någon annan beaktas. Hade Kong). Maj:t kommit och äskat anslaget
på extra stat, så skulle jag hafva kunnat vara med derom, ty det
hade man ju eu annan gång kunnat utslå, i fall man icke varit fullt
belåten med dess användning. Men att på ordinarie stat uppgöra
detta anslag och att på det sättet binda sig vid detsamma, kan jag
icke finna lämpligt. Jag tror att vi borde något mera se saken
äfven från den synpunkten.

Icke heller ser jag hvarför dessa skolor böra hafva fördelar
framför andra. Ty om man ger anslag åt dessa, så komma nog
flera med dylika anspråk, och tro herrarne att vi då kunna hålla
tillbaka. Jag tror det icke, ty det kanske vore orättvist. Derför
är jag utaf den mening, att vi icke böra ge något på hand, förrän
vi fått se skolreformförslaget i dess helhet.

Dessa omständigheter hafva gjort att jag icke trott att man bör
bifalla Kongl. Maj:ts proposition, äfven om man annars ville påakta
de skäl, som framhållits för densamma. Jag kan heller icke finna,
att ett eller två år, för att se tiden an, skulle skada saken. Af dessa
skäl anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Häruti förenade sig herrar Hörnfeldt, Andersson i Nöbbelöf,
Smedberg, Norén, o Andreason, Svensson i Bräm hult, Andersson i
Lyckorna, Lund, Åkerlund, Johansson i Strömsberg, Sjöberg, Olsson
i Ornakärr, Odell, Nilsson i Råby, Andersson i Hasselbo], Carlsson
i Nysäter, Larson i Slättäng och Olsson i Kyrkebol.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag finner mig skyldig att ännu yttra några ord i föreliggande fråga.
Det, som egentligen hos någon af de förra talarne här framhållits
såsom skäl för afslag å den kongl. propositionen, var att denna fråga,
såsom för tidigt väckt, bäst kunde sammanbindas med den skolreform,
som man väntar.

En talare på skånebänken, som framstälde detta förslag, hvilket
är det samma, som man äfven återfinner i statsutskottets betänkande,
begagnade då tillfället att tillika uttala som säkert, att största delen
åt svenska allmänheten vore med honom ense derutinnan, att den
väntat tillräckligt länge på en skolreform, att otåligheten vore i stigande,
och man nu önskade med första fä motse en sådan reform, och
tilläde, att då borde denna fråga lämpligen i sammanhang med den
kunna förekomma. Jag kan icke neka, att det föreföll mig liksom
eu förebråelse mot den nuvarande departementschefen, att denna stora
och vigtiga reformfråga icke redan förekommit. Men jag ber herrarne
betänka, att det är icke lång tid jag varit departementschef, och att
andra, mycket vigtiga frågor, deribland sådana som Riksdagen uttryckligen
begärt till denna riksdag färdiga, legat före. Jag behöfver blott
påpeka sådana som den ecklesiastika boställsordningen, hvars om -

Lördagen den 13 April, f. m.

>'':o 33.

pröfning upptog största delen af sommaren, döfstummeundervisningen Angående
— efter mycket besvär och arbete inlemnad — provinsialläkareinstruktionen,
som ligger färdig, men, enligt livad man sagt mig, för understöd åt
sent för att nu böra iulemnas o. s. v. Men äfven om detta icke ut- enskilda
gjorde ett fullt tillräckligt skäl, hvarför skolreformfrågan dröjde, vill skolor.
jag nämna ett annat, som jag anser mig — då pröfningen af den (Forts.)
föreliggande frågan tagit så stora dimensioner ifrån sitt eget icke
stora ursprung -- inför denna kammare böra vidröra: och det är, att
om jag skall få föreslå en skolreform, så måste den i väsentlig mån
varda beroende på förändringar i undervisnings- och examensväsende!
vid universiteten. Utan sådana kan egentligen intet åtgöras, som
skulle med skäl kunna kallas för reform — och derför har jag med
Kong! Maj:ts tillstånd tillsatt en komité för detta särskilda ärendes
beredning. Vid slutet af förliden höst anmäldes dess arbete skola
vara färdigt i januari eller februari — åtminstone i hufvudsak. Men,
såsom hvarje undervisningsfråga, har äfven denna föranledt ett stort
och vidlyftigt arbete, och det är icke färdigt ännu. Äfven andra
förberedande arbeten äro visserligen gjorda, med detta, det väsentligaste,
som skulle sätta bestämning på det hela, har icke ännu slutbehandlats;
och hvar och en, som något litet känner till svårigheterna
dervid, bör icke finna det underligt, att jag ännu icke hunnit framlägga
ett förslag. Det måste undanskjutas till dess den förberedande
reformen kommit af stapeln.

Det synes mig, som om här innästlat sig ett misstag om betydelsen
af det äskade anslaget, likasom detta vore begärdt för att
skaffa någon erfarenhet vid uppgörandet af den väntade reformen.

»Om man nu gåfve anslaget», menar man från detta håll, »kunde ett
experimenterande af dessa skolor likväl icke ha inflytande på denna.»

Mycket rätt. Icke på den närmaste. Å ena sidan är skolreformer
icke att anse som blott reformer för dagen; men å den andra torde
ingen skolreform någonsin framkomma af den beskaffenhet, att den
-står orubbad i lång tid. Vi stå nu icke på samma punkt som fördom.

Hvad som då fordrade tiotal af år att bringa i verket och tiotal att
mogna, sker nu på en mycket ringa tid. Asigterna förändras nu i
hög grad hastigt. Att således; såsom det här tyckes, förmoda att en
blifvande skolreform skall framträda i ett, jag vill icke säga fullkomligt,
men så godt skick, att den skulle kunna stå oförändrad i
mycket lång tid, skulle, som också blifvit sagdt, vara en illusion.

Undervisningsfrågan arbetar och våndas i alla civiliserade länder.

Den ena åsigten efter den andra kommer med sina fordringar, och
fordringarna, färre eller flera, blifva allt högljuddare.

När man tillfredsställer den ena sidan, stöter man den andra, och
när denna åter kommer till väldet, skjutes den andra undan, och båda
fordra reformer, mer eller mindre gagneliga och beköfliga, hvilka alla
måste af dem, som egentligen hafva med saken att göra, noga pröfvas och
öfvervägas. — Men jag sade, första gången jag hade ordet, att vill man
gorå rön, och praktiska rön, så bör man lemna dem erforderlig
tid och sammanhängande varaktighet, för att det må kunna vinnas en
verklig erfarenhet; och man bör icke hoppa från det ena till det andra
och ständigt börja något nytt. Derför torde Kong!. Maj:ts proposition

Ji:o 33.

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående
ifrågasatt
anslag till
understöd å
enskilda
skolor.
(Forts.)

äfven ur denna lägre synpunkt vara fullt behjertansvärd, emedan
just i skolorna, de privata nemligen, det kan bäst låta sig göra att
>se till, huru vida en åsigt, som vill tränga sig fram och göra sig
gällande, verkligen innebär något för läroverken helsobringande.
Ty att, såsom en talare nyss framstälde, dessa rön skulle göras inom
statens egna skolor, det får jag säga, att jag för min del icke vill.
För statens skolor gäller det nemligen, att de alla lyda under samma
lag, hvilket ju är ej blott rätt, utan nödvändigt. Men just derför
uppkommer inom dem en viss styfhet, ett reglementeradt förhållande, ''
hvars verkan endast kan afhjelpas genom att erkänna betydelsen
och behofvet af det friare arbetet i de enskilda skolorna. Detta erkännande
kan icke ske på bättre sätt, än att man icke motsätter
sig, då de enskilda skolorna vilja försöka åstadkomma något nytt.
Men man bör heller icke, om man för statens räkning tror sig hafva
något gagn af detta nya, helt enkelt vara en likgiltig åskådare.
Man bör — och detta är erkändt så väl i det nuvarande statsutskottets
utlåtande som inom riksdagen många gånger förut — se
till att hvad man sjelf kan hafva nytta af för statens räkning hålles
uppe, och således lemna understöd åt de enskilde, som våga ett
dylikt företag.

En talare, som förefallit mig ifrigast hafva satt sig mot detta,
tycktes mig i sitt första anförande helt och hållet stå på den kongl.
propositionens sida och dela den allmänna åsigten härom, som hysts
inom riksdagen. Hans slut blef dock ett yrkande på bifall till utskottets
och afslag å Kongl. Maj:ts förslag. I hans andra anförande
klarnade dock hans ståndpunkt för mig något mera. I hans tredje
åter må jag säga, att hans konseqvensutdragande kom till ett så besynnerligt
resultat, att jag måste antaga, att han icke med uppmärksamhet
läst Kongl. Maj:ts proposition.

Det samma skulle jag äfven vilja anmärka mot den talare, som
trodde att här vore fråga om ett ordinarie anslag för de två nämnda
skolorna. Det var visserligen dessa, som gåfvo närmaste anledning
till propositionen; men deremot heter det i kongl. propositionen så,
»att Riksdagen måtte medgifva, att af reservationerna å anslagen till
allmänna läroverken, så långt desamma dertill lemnade tillgång, finge
användas ett belopp af högst 15,000- kronor till understöd åt enskilda
läroverk.»

Der se vi genast begränsningen: »af reservationerna så långt de
lemna tillgång» och vidare deraf får användas »ett belopp af högst
15,000 kronor årligen», samt slutligen står det icke de två nämnda
skolorna, utan »enskilda läroverk», hvilka visat sig förtjena deraf —
allt under »de närmare bestämmelser», som Kongl. Maj:t vill finna
lämpligt föreskrifva. Yi finna således noggranna begränsningar gjorda.
Eu utsträckning för att hjelpa en mängd enskilda skolor, af hvilka
staten icke finner sig hafva något särskild! gagn för sitt skolväsen,
finnes icke omnämnd. 15,000 kronor skulle för öfrigt Fsådant fall icke
långt räcka. Då Kongl. Maj:! icke har någon rätt att öfverskrida
denna summa, måste han, om han finner det behöflig!, således gå till
Riksdagen för att derom fråga; och i sådant fall står det ju också
Riksdagen fritt att säga nej. Således, den fråga, som ligger före,

SB N:o 83.

Lördagen den 13 April, f. m.

hav verkligen icke så ofantligt stora dimensioner, som man vill söka Angående
gifva den. Först och främst hav den icke något närmare sammanbang
med den allmänna skolreformen; vidare kan den icke utsträckasun^er^öd åt
huru långt man behagar; vidare är den icke uppkastad så, att man enskilda
kan experimentera huru som helst, så vida man icke anser troligt skolor.
att Kong]. Maj:t skulle hafva eller få eu sådan rådgifvare, som gåfve (F°rts.)
— och Konungen sjelf vara höjd att lyssna till — ett så galet råd
soro att experimentera i alla otjenliga rigtningar, utan att alls so till
hvad som för statens allmänna läroverk vore gagneligt.

Det är en känd sak, att de två skolor, om Indika här närmast
men alls icke uteslutande är fråga, hafva upptagit till besvarande
vigtiga spörsmål, om Indika det är angeläget, att man kommer till
klarhet, grundad på erfarenhet och gällande för hvilken blifvande
skolreform som helst, sedan det visat sig, i hvilken mån de kunna
gagna eller icke. Redan i den kong!, propositionen är en gräns satt
för den magtfullkomiighet, som skulle så väl i pedagogiskt som
finansielt afseende tillkomma Kongl. Maj:t att utöfva. Hvad reservationerna
å anslagen till allmänna läroverken angår, hvilka för närvarande
äro ganska stora, torde det hända, att de i sammanhang med läroverksreformen
i någon mån komma att sjunka tillsammans. Det är dock
en sak, som jag nu icke vågar yttra mig närmare om. Deremot vill jag
nämna, eftersom det talats om den ekonomiska sidan af saken, men
detta blott såsom ett exempel, att vi hafva ett läroverk, som kan
anses vara lika stort som den Beskowska skolan; det är Getle läroverk.
Detta kostar 71,500 kronor om året. Om man nu med ett
understöd skulle kunna hålla den Beskowska skolan vid magt, stannade
der ett stort lärjungeantal, hvilket staten annars vore skyldig
annorstädes skaffa undervisning, och staten hade för ett så ringa
belopp som 5—6,000 kronor, hvilket måste anses vara eu högst
obetydlig summa i jemförelse med hvad det i annat tall skulle kostat,
fullgjort sin skyldighet. Riksdagen har längesedan erkänt det ekonomiskt
rigtiga i ett sådant tillvägående och har ätven uttryckligen
framstält detta i sitt utlåtande. Då så är, finner jag icke åt allt
hvad här blifvit taladt några verkligen goda skäl föreburna, hvarför
man icke, utan afseende å en blifvande skolreform, som egentligen
med denna sak icke har något att göra, redan nu skulle kunna gifva
detta anslag, som är äskadt.

Slutligen vill jag påminna derom, att om man vill verkligen
draga nytta af undervisningen i ett privatläroverk, bör man också
tillse, att möjlighet finnes för dess styrelse att tillsätta fullgoda lärare,
som kunna väl undervisa. Nu är det just den störa svårigheten för
de privata läroverken, att de icke förmå underhålla tillräckligt skickliga
lärare. Följaktligen är resultatet aldrig så godt som det annars
hade kunnat blifva. Då staten måste i sina läroverk hafva en lag,
gällande för alla likstälda individualiteter, och icke kan vid det ena
läroverket låta ett sätt råda och vid det andra ett annat, finner man
mycket lätt, att skulle detta gälla såsom regel äfven för andra skolor,
så undertrycktes också allt enskildt initiativ och all loflig frihet att
försöka något nytt. Men jag är säker om, att denna kammare icke
skulle vilja vara med om att på något område fordra något sådant.

N:o 33. 51

Lördagen den 13 April, f. m.

Angående Det, har icke heller den talare gjort, som visat sig ifrigast motsätta
ansZqtill si£. Kon8'']- Maj:ts förslag, oaktadt han betonade ganska kraftigt i sina
understöd åt anföranden, att han gillade den deri uttalade åsigten, att något borde
enskilda göras för att dessa fria läroverk måtte få till statens och det enskolor.
skildas gagn verka.

(Forts.)

Herr Danielson: Ja, vore det, såsom herr statsrådet nu yttrade,
att ett afslag å den kong!, propositionen innefattade att man dermed
dödade all frihet och allt initiativ, då skulle man verkligen kunna
hysa stora betänkligheter vid ett sådant afslag. Men jag tror icke
att saken bör ses på det sättet, det vore att gå för långt, ty icke
kan man säga, att man dödar all frihet och allt initiativ, om man
läst den motivering, som står i utskottets förslag. Jag trodde till att
börja med, att jag mindes orätt, då herr statsrådet antydde att jag ej
skulle uppmärksamt genomläst den kong!, propositionen, men jag
bär sedan öfvertygat mig att jag hade alldeles rätt, och jag tror deremot
att det är herr statsrådet, som fästat för litet vigt vid utskottets
motivering, om jag också skulle glömt något af propositionen. Hvad
vi egentligen begära är att få anstånd. Att skjuta in detta förslag redan
i år på ordinarie stat är för tidigt. Ty det är verkligen ordinarie
stat det är frågan om, emedan det reservationsanslag, som lyder under
denna hufvudtitel, är ett ordinarie anslag. Och att besparingarna
på dessa s. k. reservationer äro störa, finna vi, om vi genomgå det
s. k. kapitalkontot af rikshufvudboken, och således lär det icke komma
i fråga att det fattas tillgångar till dessa 15,000 kronor, utan det blir
öfver, och anslaget kommer ju att gå ut och stå fäst för all framtid.
Jag tror derför att det skälet stål'' lika orubbligt nu som då jag
nämnde det första gången. Hvarför skall man så påhasta, att dessa
skolor blifva de som först komma i fråga. Jag har hört mycket
fälas om dessa skolor, visserligen icke något annat än godt, men
derför kunna vi viil icke vara så säkra på att det icke kan behöfvas
åtskilliga ändringar och andra planer för dessa skolor. Derför är
det icke skäl att man särskild! låter dessa få fästa anslag, som andra
kunna ega lika rätt till, förrän hela skolfrågan är pröfvad, så att vi
so hur det går åt det håll Kong], Maj:t tänkt sig. Det är ju blott
fråga om uppskof för en kort tid, och jag är öfvertygad om, att om
herr statsrådet sitter qvar på sin plats, såsom jag hoppas, så kommer
lian redan nästa år möjligen fram med skolfrågorna. Dessa ifrågavarande
skolor hafva ju kunnat få understöd från eu annan hufvudtitel
och kanske de kunna det, såsom de förut fått. Således, hur jag
scr saken, kan jag ej annat än finna det mycket betänkligt att låta
detta blifva ett ordinarie anslag; ty Kong! Maj:t skulle säkert komma
att af dessa 15,000 kronor gifva det mesta åt dessa två skolor, som
äro hufvudsyftet för hela framställningen. Och det kan snart nog
sedan sägas, att det skulle blifva obarmhertigt att sedan taga från
dem det. Derför tycker jag, att innan man tager ett sådant steg,
bör man tänka sig väl för och icke gifva dessa skolor mera på hand
än andra lika berättigade.

Af dessa skäl vidhåller jag mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Lördagen den 13 April, f. m.

N;o 83.

Herr Herslow: Talaren på statsrådsbänken anmärkte, att han Angående
ej kunde komma till klarhet om min ståndpunkt i denna fråga, ifrågasatt
Det var ledsamt; men min ståndpunkt spelar icke stor roll, och den anslag till
mi föreliggande frågan har ingen högvigtig betydelse. lugger blott^^s*^ “
den störa frågan, läroverksorganisationen, för honom klar, och är .skolor.''
han sjelf på det klara med sin egen ståndpunkt i den frågan, så (Forts.)
skall jag lätt trösta mig öfver att bär vara honom obegriplig.

lian förklarade vidare, att i mitt första anförande ej fans verkligt
sammanhang mellan förutsättningarna och konklusionen: han hade
väntat ett motsatt yrkande mot det jag gjorde. Jag beklagar det,
men vågar nästan påstå, att mitt anförande, eu gång tryckt, skall
visa, att något litet sammanhang likväl fans deri, äfven om det ej
skulle motsvara de höga kraf på konseqvens i fråga om tänkarens
slutledningar och statsmannens handlingar, som den ärade talaren
bär så välgrundad rätt att uppställa.

Han framhöll slutligen — deri stödd eller rättare företrädd af
herr Waldenström — såsom ett försök af mig att draga saken i det
löjliga, att jag vågade antyda, att möjligen musiken kunde hafva samma
upplossande kraft som slöjden, och att alltså en skola, som i det
ämnet gjorde pedagogiska försök, äfven skulle möjligen kunna ställa
kraf på understöd. Här, i fråga om musikens uppfostrande kraft,
kan jag dock möta med en auktoritet, som jag vågar ställa upp emot
båda desse talare, nemligen Plato. Och Plato var möjligen en lika vis
man som herr Waldenström, möjligen ett lika stort snille som herr
statsrådet.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Man bör väl, innan man tager
detta steg, göra klart för sig, hvarthän det skall leda. Jag för min
del kan icke förstå, att hvarken det nu ifrågasatta lilla anslaget på
15,000 kronor eller ens detta belopp många gånger om skall vara
tillräckligt, när vi slå in på denna väg. Tv — såsom en talare
sade — när vi beviljat understöd till de nu omnämnda begge skolorna,
hvad anledning hafva vi sedan att neka alla andra enskilda skolor detsamma?
Jag kan sannerligen icke inse det.

Här har af de allra fleste talarne i denna fråga blifvit framhållet,
huru förtjenstfullt vårt nuvarande skolsystem är, då till följd
åt den kostnadsfria undervisningeu torparesouen kan sitta bredvid
grefvens son på skolbänken. Men, mine herrar, jag tror, att bär bifråga
om ett alldeles nytt system i detta afseende. Ty vi kunna
väl icke tänka oss, att ett anslag på några få tusen kronor skall
kunna förändra den karakter, som de enskilda läroverken nu hafva,
derigenom att de taga dessa höga inträdesafgifter. Och hvad skall
då följden bli, om vi bevilja anslag åt dem? Jo, följden blir då
den, att staten med sitt understöd kommer att bidraga att skilja
mellan de olika folkklasserna. Icke kan den fattige mannens sou
betala dessa höga utgifter, som de enskilda skolorna af sina elever
uppbära, och följden blir, som sagdt, den, att staten genom sådana
understöd som det nu ifrågavarande skall bidraga till åstadkommandet
åt dessa skiljaktigheter mellan de olika samhällsklasserna,
som med rätta äro så klandrade. Det är just derför, att vi icke

N:o 38.

Anqåmde
ifragasatt
anslag till
understöd å
enskilda
skolor.
(Forts.)

Lördagen den 13 April, f. m.

ha några skolafgifter vid våra statslära verk, som vårt skolväsen är
så berömdt både i vårt och, alla öfriga länder.

Då man sålunda icke är på det klara med, hvilka grundsatser
det här gäller, skall jag för min del yrka utslag å Kong!. Maj:ts
förslag och bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de meningar,
som förekommit, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma och bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt en nu uppsatt och af kammaren
godkänd omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i I7:de punkten
af utlåtandet n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen utföll med 120 ja mot 65 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan bifallits.

§ 5.

Herr statsrådet in. m. G. Wennerberg afleranade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående anslag till den agrikulturkemiska försöksanstalten vid
Ultima m. m.; och

angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af Umeå
stad i följd af den staden år 1888 öfvergångna brand.

Dessa propositioner bordlädes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Assoclations-Boktryckeriet, 1889.