RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1889:22
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1889. Andra Kammaren. N:o 22.
Onsdagen den 20 Mars
kl. 11 f. m.
§ I
Herr
statsrådet m. m. A. Örbom aflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:
angående jordafsöndring från kronolägenheten Alnängarne i
Örebro län;
med förslag till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871;
med förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd;
med förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 §
handelsbalken; samt
med förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa
bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
Dessa kongl. propositioner, som begärdes på bordet, bordlädes
till nästa sammanträde.
§ 2.
Justerades de i kammarens sammanträden den 12 och 13 innevarande
mars förda protokoll.
§ 3.
Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 18, till Konungen, med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.
§ 4.
Hänvisades till behandling af statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
i nästföregående sammanträde aflemnade propositioner
till Riksdagen, nemligen:
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 22.
1
Nio 22. 2
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
hamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
l:o) angående ändring i vissa delar af Kong]. Maj:ts den i
sistlidne februari till Riksdagen aflåtna proposition rörande försäljning
af åtskilliga kronans jordområden i Malmö m. m.;
2:o) angående ändring i vilkoren för ett åt Kristianstad—
Hessleholms jernvägsaktiebolag från riksgäldskontoret beviljadt
lån; och
3:o) angående befrielse för rusthållarne vid andra lifgrenadierregementet
från erläggande af betalning för förbrukad exercis*
ammunition.
§ 5.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
konstitutionsutskottets memorial n:o 4;
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 32, 33, 34, 35
och 36;
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20;.
samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21-
§ 6.
Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om ändring
af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.
Uti en från Andra Kammaren till konstitutionsutskottet öfverlemnad
motion, n:o 1, hade herr P. Andersson i Högkil föreslagit -
“att i stället för sista stycket i § 60 riksdagsordningen må.
införas:
Omröstning skall ske öppet efter namnupprop. Befinnas rösterna
lika delade, afgöre talmannen;
att senare delen af § 65 riksdagsordningen “för att vid sådan
omröstning — —---genast förstöras" må ändras och erhålla
följande lydelse:
Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna dessa befinnas
lika delade, afgöre talmannen i Andra Kammaren; samt
att i sammanhang dermed § 75 riksdagsordningen erhåller
följande lydelse:
Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttaga
etc. etc. likasom förut."
Utskottet kemstälde emellertid, att herr Anderssons föreliggande
motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnadesordet
till
Onsdagen den 20 Mars.
3 N:o 22.
Herr Andersson i Högkil, hvilken yttrade: Herr talman,
då jag nu går att gent emot konstitutionsutskottet söka taga den
öppna omröstningen i försvar, så är det icke derför, att jag anser
mig vara den skickligaste dertill, utan derför att kanske ingen
annan i kammaren torde vilja göra det. Häfdaforskaren och historieskrifvaren
Anders Fryxell har påstått, att det är stor skilnad
mellan att hafva rätt och att få rätt här i ver!den. Jag behöfver
icke något bevis för sanningen af detta påstående, men om jag
behöfde ett sådant, hade jag det i utskottets nu föredragna utlåtande,
ty det kan icke vara möjligt, herr talman, annat än att jag har rätt,
då jag föreslår, att folkets representanter i riksdagen skola öppet afgifva
sina röster i landets angelägenheter, i frågor, som röra folkets
väl och ve, i frågor, som kunna blifva ödesdigra för vårt land. Det var
fordomdags svenskmannased att på tinget öppet tillkännagifva sin
mening, men jag har i Riksdagens protokoll läst, att vi råkat tappa
bort så val denna som många andra gammaldags dygder under vandringen
till en högre civilisation, och utskottet synes icke sakna dem.
Under debatten förliden onsdag yttrade konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande, att “ett utskott har att utreda sjelfva frågan
i sak“. Har nu utskottet gjort detta i fråga om min motion?
Nej, utlåtandet innehåller blott ett kortfattadt referat af min motion,
en ofullständig och partisk historik öfver frågans föregående behandling
och ett återupptagande af invändningar, som mångfaldiga
gånger vederlagts, liksom vanans nötta lexa ständigt repas upp
igen. På sid. 2 heter det: “Företräde torde då böra tillerkän
nas
det nu stadgade omröstningssättet, som i vida högre grad än
det föreslagna gjorde det möjligt för en representant att, oberoende
af hvarje påtryckning, som i mera grannlaga och ömtåliga
frågor kunna tänkas inverka på en i allmänhet sjelfständig man,
fatta sitt beslut endast på grund af egen öfvertygelse''1. Med andra
ord, man påstår här, att den slutna omröstningen behöfves såsom
skydd för representanterna, så att desse, oberoende af påtryckning
eller andras inverkan, måtte kunna fatta sina beslut blott på grund
af egen öfvertygelse. För min del ber jag att få afgifva en gensaga
mot detta påstående. Jag hyser den bestämda öfvertygelsen,
att svenska folkets representanter icke behöfva ett sådant skydd.
Endast sjelfständiga, redbara och karaktersfasta män, böra vara
ledamöter i ett folks lagstiftande församling, der öppenhet, ärlighet
och sanning böra vara rådande. Men redan den omständigheten,
att ett sådant skydd kan ifrågasättas och ifrågasättas från Riksdagens
konstitutionsutskott torde vara tillräckligt skäl för införande
af öppen omröstning.
Utskottet tycks gilla den öppna omröstningen i teorien, men
icke i praktiken. Jag har i motionen påpekat, att den öppna omröstningen
är införd i Norge, Danmark, England, Frankrike, Tyskland,
Belgien, Italien och Nordamerikas Förenta stater. Äro icke
dessa folk fullt ut lika praktiska och dugliga som vi svenskar?
Jo, säkert! Jag har här t. ex. Forretningsordning för Norges
Storthing, och deraf likasom af norska stortingets förhandlingar,
hvilka finnas tillgängliga i Riksdagens bibliotek, kunna vi finna,
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
N:o 22. 4
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
huru enkelt och praktiskt våra bröder norrmännen förstått lösa
den fråga, som förefaller konstitutionsutskottet så ytterst svårlöst.
Utom Sverige finnes, så vidt jag vet, blott ett europeiskt land,
der den slutna omröstningen begagnas, och detta land lyder under
ryske zarens spira, det är nemligen vårt gamla systerland Finland.
På sid. 3 säger utskottet: “Beträffande dessutom det före
slagna
sättet för frågors afgörande, när rösterna befunnes lika
delade, så syntes detta sätt vara mindre lämpligt, vid det förhållande
att talmännen utnämnas af Konungen". För vederläggningen
häraf behöfver jag blott åberopa hvad jag i afseende på denna
omständighet anfört i min motion, men jag kan här äfven begagna
utskottets eget sätt att vederlägga och jag behöfver då blott gå
till utskottets utlåtande n:o 3. Der heter det på sid. 5 i fråga
om Konungens rätt att upphöja i adligt stånd, att “enär motionären
icke ens påstått, att ifrågavarande kungliga prerogativ efter
angifna tidpunkt blifvit begagnadt på ett sätt, som nu gjorde dess
afskaffande önskvärdt . . .“ o. s. v. Med fullt ut samma rätt som
utskottet kan jag begagna samma bevisföring och säga, att enär
konstitutionsutskottet icke ens påstått, att ifrågavarande kungliga
prerogativ, nemligen att utnämna Riksdagens talmän, blifvit begagnadt
på ett sätt, som nu gjorde dess afskaffande önskvärdt, så förfaller
utskottets anmärkning i detta fall.
Utskottet säger vidare på sid. 3, att “den ifrågavarande grundlagsändringen
inom riksdagen tillvunnit sig ganska ringa sympatier".
Jag bestrider detta påstående. Utskottet har förut icke
varit just så enigt. Det har afgifvits vältaliga reservationer mot
dess betänkanden, och vid ett tillfälle hafva reformens motståndare
i denna kammare segrat med blott 13 rösters öfvervigt. Jag vädjar
för öfrigt till Riksdagens protokoll. Man skall der finna, att vid
alla tillfällen, der frågan varit föremål för Riksdagens pröfning,
hafva ganska många framstående och dugliga män, hvilkas stämma
egt god klang inom kammaren, uttalat de varmaste sympatier för
den öppna omröstningen. Jag ber att i detta fall få erinra om
blott några få ord, som första gången frågan här behandlades år
1867 yttrades af en representant från stockholmsbänken. Den
mannens ord böra icke väga så obetydligt, ty jag tror ingen skall
jäfva mitt påstående, att hans stämma här höjdes endast för hvad
som sant är och rätt. Och den mannens minne lefver älskadt
och äradt af folket — derom vittnade de väldiga menniskoskaror,
som en dag under förra året gingo ut till hans graf. Mannen var
August Blanche! Han yttrade: “Att rösta Öppet, det är att höja
nationalkarakteren, att rösta slutet, det är att förderfva den. Det
ena anstår frimodigheten, det andra försagdheten, dubbelheten.
Det är ingen ovigtig sak, som här är i fråga. Blir nationalkarakteren
dålig, då blir folkuppfostran dålig. Det visar de folks historia,
som kallas döda . . .“
Jag skall vidare be att få erinra om blott några få ord, uttalade
af en representant, utgången från folket. Den mannens ord
böra ock väga något, ty hans verksamhet inom riksdagen har
vunnit sådant erkännande, att han nu intager den plats, som näst
Onsdagen den 20 Mars.
5 K:o 22.
eder plats, herr talman, är den förnämsta i denna kammare. Angående inHan
har vid derå tillfällen på det bestämdaste uttalat sig för
''öppen omröstning. Så t. ex. yttrade han 1875 bland annat: “Då ;ra)''5!r*f af
man uppträder i egenskap af riksdagsman, anser jag, att man icke öppen omröstvidare
är en enskild person, utan en offentlig man, som icke bör »inunder
masken af en sluten voteringssedel dölja sina tankar i det ^orts-)
offentliga, utan är skyldig att framträda med öppet visir"; och
1881 förklarade han, “att landet har rättighet att veta, huru hvar
och en röstar".
Men man bör härvid äfven taga hänsyn till sympatierna utom
riksdagen, ty riksdagsmännen äro icke folkets herrar, de äro folkets
ombud. Af de många tidningsorgan, som under innevarande
år yttrat sig i frågan, har med, så vidt jag kunnat finna, blott ett
enda undantag alla uttalat sig för öppen omröstning. Och jag tror,
att pressen i detta fall bättre än konstitutionsutskottet tolkat hvad
folket tänker. Om denna fråga finge afgöras genom allmän folkomröstning,
så skulle öppen omröstning blifva antagen med öfverväldigande
stor majoritet. Ty det var nog sant, hvad en talare
på krouobergsbänken för några år sedan yttrade, att “bakom fordran
på öppen omröstning stå hundratusentals svenska medborgare".
Utskottet talar om det öppna omröstningssättet såsom “det
naturligaste och mest manliga". Men hvad är då dess motsats,
den slutna omröstningen? Jo, motsatsen till det manliga, det naturliga.
När man då på ena sidan har såsom föredöme ett ryskt
lydland med ett omröstningssätt, som är motsatsen till det manliga
och naturliga, och på andra sidan såsom föredömen har verldens
mest civiliserade nationer med ett omröstningssätt, som konstitutionsutskottet
för många år sedan har sagt ega “den manliga
frimodighetens tilltalande karakter", bär man då och lian man då
tveka i valet?
Det skulle återstå mymket att säga i denna sak, men jag vågar
icke längre taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Det yttrades
för kort tid sedan från statsrådsbänken i en annan fråga,
att skälen i en sak böra icke allenast räknas, utan de böra äfven
vägas. Må man då i den ena vågskålen lägga alla de skäl, som
blifvit anförda för öppen omröstning, och må mani den andra vågskålen
lägga alla de skäl, som blifvit anförda mot densamma, och
må man sedermera låta rättvisans gudinna, om hvilken det vid samma
tillfälle också var åtskilligt tal, fälla domen. Jag skall motse
den med tillförsigt, ty jag har på min sida en mägtig bundsförvandt.
Det är sanningen, och med den bundsförvandten hoppas
jag om framtida seger för den sak, för hvilken jag vågat göra mig
till en anspråkslös tolk, upprigtigt och innerligt öfvertygad, som
jag är, att den öppna omröstningen en gång skall komma att lända
till nytta, gagn och heder för svenska Riksdagen och till välsignelse
för Sveriges folk.
Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets betänkande och
bifall till min motion.
Vidare anförde:
N:o 22. 6
Onsdagen den 20 Mars.
Angående in- Herr Ollas A. Ericsson: Herr talman! Då jag är fore1
kommen af den föregående talaren och icke har något egentligt
kärnlaf tillägga, vill jag endast be att på de skäl, som han så väl iöppen
omröst- motionen som i sitt anförande åberopat, få förena mig med honom
ning. i hans yrkande.
(Forts.) Medan jag nu har ordet, skall jag dock be att få foga ett skäl
till de nu anförda. Man har åtskilliga gånger under de sista riksmötena
i tidningspressen funnit ett berättigadt klander uttaladt
deröfver, att man, midt under det vigtiga frågor afgjorts i riksdagen,
sett åtskilliga ledamöter af densamma uppehålla sig på
andra platser i hufvudstaden, Indika personer sålunda icke aktat
fullgöra sitt erhållna förtroendeuppdrag såsom representanter. Då
nu detta publicerande endast skett i allmänna ordalag, har det
för den intresserade allmänheten, för hvar och en på sin ort, icke
blifvit uppenbart, om dessa klagomål galt deras representanter
eller icke. Jag menar derför, att öppen omröstning icke blott
skulle gifva till känna, huru hvar och en röstat, utan äfven låta
oss veta, hvillca deltagit i omröstningen. Jag tror, att äfven detta
skulle visa sig gagneligt för representationen.
Jag finner således, i likhet med motionären, de skäl, som tala
för hans motion, många och berättigade, under det deremot de,
hvilka utskottet anfört för sitt afstyrkande, må hända endast äro
skenbara.
Herr talman! Jag yrkar derför afslag å utskottets föreliggande
hemställan och bifall till motionärens förslag.
Herr Nilson från Lidköping: Herr talman! Visserligen
anser jag icke den här ifrågavarande grundlagsändringen höra till
de allra vigtigaste och mest trängande bland dem, angående hvilka
förslag vid denna och senaste riksdagar varit framlagda; men den
saknar dock icke sin vigt och betydelse. Utskottet synes sjelf
erkänna deri öppna omröstningen vara ur teoretisk synpunkt rigtigare,
men finner åtskilliga praktiska olägenheter tala mot densamma.
De olägenheter, utskottet angifvit, tror jag dock icke vara
af den betydenhet, att de böra förhindra reformens antagande.
Har man i flere andra länders lagstiftande församlingar redan
länge funnit sig väl af den öppna omröstningen, hvarför skulle
densamma då icke utan olägenhet kunna införas äfven hos oss?
Inom städernas kommunala representationer, deras stadsfullmägtige,
sker ju omröstningen alltid öppet, och man har aldrig hört
annat än belåtenhet dermed. Frågornas olika beskaffenhet der
och i riksdagen bör icke med nödvändighet påkalla ett olika förfaringssätt
vid omröstningarna. Det är ju penninge- och anslagsfrågor,
som på båda ställena alltid spela en hufvudroll. Den sjelfständige
och karaktersfaste representanten har aldrig behof af att
gömma sig bakom den slutna röstsedeln; för den svage och opålitlige
kan väl denna tillflykt mången gång vara välkommen, men
jag tror dock det vara klokast och rigtigast att icke lemna honom
några sådana kryphål.
Onsdagen den 20 Mars/
N:o 220
ning.
(Forts.)
Jag har härmed, herr talman, angifvit min ståndpunkt i denna Angående in
•
förande i
Riksdagens
kavwpcw‘
Herr Stockenberg: Då den ärade motionären med så väl öppen omröst
egna
ord som återgifvande i motionen af ett konstitutionsutskottets
yttrande 1873 vädjat till den “manliga frimodigheten“, så tyder
jag denna hans vädjan såsom en uppfordran till Riksdagens icke
särskild! öfvade talare, men dock frimodige män, att öppet uttala
sin mening i den onekligen vigtiga fråga, hvarom hans motion
handlar. Jag tillåter mig då för den skull gifva till känna, att jag
delar motionärens åsigt derom, att öppen omröstning, ur principal
synpunkt sedt, i allmänhet har företräde framför omröstning med
slutna sedlar; och tillämpades den i riksdagen, tror jag, i likhet
med honom, att den karakter af offentlighet, som Riksdagens förhandlingar
rätteligen höra ega, derigenom skulle förhöjas. Och
är nu förhållandet sådant, att det öppna voteriugssättet i teoretiskt
hänseende är det rigtigaste, så kan jag för min del icke inse annat,
än att det också skall hålla streck i praktiken, eller, för att
begagna utskottets egna ord, “medföra praktiskt gagn för det
allmänna". Ty är en teori verkligen sann, så måste den, rätt
utförd, ovilkorligen hålla hvad den lofvat.
De inkast, utskottet framstält mot lämpligheten och företrädet
af det öppna voteringssättet, hafva motionären och den siste ärade
talaren, såsom mig synes, så fullständigt bemött, att det icke kan
falla mig in att till förnyad vederläggning upptaga dem. Dock
ber jag att något få dröja vid tvenne redan berörda punkter i
utskottets utlåtande. Jag kan icke underlåta att i anledning af
utskottets yttrade farhågor för obehörig inverkan på en representants
sjelfständighet, i den händelse voteringen vid riksdagen
blefve öppen, i likhet med den näst föregående talaren betona,
att den riksdagsmans sjelfständighet föga torde vara att lita pår
som, för att kunna bestå profvet, måste söka skydd bakom den
slutna röstsedeln.
Än vidare anhåller jag i motsats mot utskottets tvifvelsmål
få nämna, det jag håller för ganska sannolikt, att, om omröstningssättet
blefve Öppet, en tidsbesparing för Riksdagen skulle uppkomma.
Det må nemligen väl skäligen kunna antagas, att en del representanter,
hvilka nu ofta begära ordet blott för att gifva till känna
sin ställning i en eller annan fråga, då merendels skulle inskränka
sig till att blott öppet rösta ja eller nej till den gjorda framställningen.
Och denna förkortning i Riksdagens förhandlingar
blefve icke blott en besparing i tid för Riksdagen i dess helhet,
utan ock en helt visst välkommen besparing af besvär för de
representanter — och till dessa räknar jag mig — som torde
känna sig svaga i debatten, men starka i voteringen.
Sålunda kan jag icke annat än erkänna förslagets principiella
värde och tror följaktligen, att det, tillämpadt, skall öka betydelsen
och vigten af en representants röst samt såmedelst ock
verka gagneligt. Men deremot är jag icke lika öfvertygad om
förslagets nödvändighet. Jag vågar således icke, såsom motio
-
M:o 22. 8
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
nären, till stöd derför åberopa den allmänna opinionens allt mera
växande kraf. Ty så långt sträcker sig icke min erfarenhet härom,
och, så vidt jag vet, har tidningspressen, såsom organ för det
allmänna tänkesättet, icke nog tydligt och kraftigt uttalat ett
sådant kraf, att man på den grund kan säga reformen vara nödig,
om den än är nyttig. Icke heller tilltror jag mig att gent emot
utskottets bestridande kunna påstå, än mindre visa, att en öfvergång
till den öppna omröstningen är genom det sätt, hvarpå
svenska folkets ombud hittills utöfvat Riksdagens beslutande rätt,,
af behofvet påkallad.
Herr talman! Med hvad jag nu haft äran anföra, tror jag mig
hafva gifvit goda skäl, för att jag, utan att instämma i det af motionären
nyss framstälda yrkande, förklarar, att, derest motionensöde
kommer att afgöras medelst omröstning, jag icke tvekar att
gifva min röst för bifall till förslaget.
Herr Rydin: Den ärade motionären har mycket vältaligt
utvecklat de företräden, som den öppna omröstningen ur teoretisk
synpunkt eger framför den slutna; och jag vill derutinnan geima
fullkomligt instämma med honom. Jag har för min del icke det
ringaste mot användning af den öppna omröstningen, jag anser
äfven, att den har sina företräden i praktiskt afseende. Men
oaktadt dessa företräden har man ingenstädes ansett sig böra
genomföra densamma i dess fulla konseqvens. Märkvärdigt är
nemligen, att i alla länders riksförsamlingar, med blott några
få undantag, omröstningen under vissa förhållanden kan blifva
sluten. Så t. ex. i Norge, i Danmark, i Frankrike och flerstädes.
I England hade man, såsom vi veta, för endast ett par
decennier sedan öppen omröstning äfven vid representantval,
emedan man ansåg sig derigenom böra få det bästa uttryck för
den allmänna opinionen, men detta blef, om jag icke missminner
mig, så nyss som 1871 förändradt till sluten votering. Således
när man kommer till frågan om den öppna omröstningens praktiska
gagn, visar det sig, att man icke är så alldeles ense om den
slutna omröstningens fördömande, utan att man under vissa förhållanden
anser sig behöfva densamma. Här har icke blifvit
ifrågasatt, fastän principen blifvit uttalad, att man äfven vid val
skulle hafva öppen omröstning, ehuru man skulle kunna med afseende
på dem anföra alldeles samma skäl för öppen omröstning,
nemligen det manliga utsägandet af den mening man hyser, trots
det obehag man har utaf att öppet rösta på den ene eller den
andre.
Hvad nu beträffar förhållandena här i Sverige, så kan man
icke med skäl såsom föredöme åberopa det numera med den ryska
monarkien förenade Finland. Det är ju icke på grund af Finlands
föredöme, som vi hafva sluten omröstning, utan allt ifrån den tid,
då inom riksdagen en bestämd ordning blef gifven, har detta omröstningssätt
varit det antagna. Man bär hos oss användt det
omröstningssätt, som fortfarande är gällande, eller att man först,.
9 X:o 22.
Onsdagen den 20 Mars.
likasom i England och Amerika, svarar på propositionen med till- Angående inrop
åt “ja“ eller “nej“, men sedermera, om någon vill, att menin- /?j''a?de 4
garna skola skiljas åt, skrider till sluten omröstning. I England, tcamrår’af
i olikhet med hvad som eger rum i nyssnämnda länder, användes vid öppen omröstbehof
af omröstning “division11, man går till olika rum och räknar ning.
rösterna på hvardera sidan. I Amerika sker också tillkänna- (torts.)
gifvandet öppet, då saken ej anses afgjord genom acklamation.
Hvad deremot våra förhållanden angår, så har det sin historiskt
gifna betydelse hos oss, att sluten omröstning städse begagnats.
När utskottet behandlade denna motion, satte det värde på
den varmhjertade öfvertygelse, som motionären lagt i dagen; men
man ansåg, att denna hans varmhjertade öfvertygelse icke innebure
skäl nog för konstitutionsutskottet att försöka utarbeta ett förslag,
huru och under hvilka vilkor den öppna omröstningen, som begagnas
i andra länder, skulle kunna praktiseras hos oss. Man
ansåg icke, att man hade skäl att göra något sådant, förrän man
förvissat sig om, att det lönade mödan att på allvar taga upp
frågan om sluten eller öppen omröstning. När man fann, att åren
1867, 1873, 1873, 1879, 1881, 1882, 1884, 1885 och 1886 den slutna
omröstningen segrat, så ansåg man sig böra fästa uppmärksamheten
på förut gifna förhållanden och påpeka, hurusom hvarken Riksdagens
kamrar ej heller konstitutionsutskottet visat sympatier för
det ifrågavarande förslaget, och med åberopande af detta förklara,
att, då så ringa sympatier visat sig, den föreslagna förändringen
icke under nuvarande förhållanden kunde anses af benofvet påkallad.
Till följd deraf inskränkte sig utskottet till att upprepa
hvad förut i frågan blifvit yttradt, utan anförande af någon egen
motivering, och ansåg, att något vidare yttrande i denna fråga
icke borde afgifvas, förrän man finge se, att Riksdagen hyste någon
allvarlig önskan att utbyta den slutna omröstningen emot den
öppna.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Beskow: De skäl, som blifvit anförda nu under debatten
och vid föregående tillfällen, då denna fråga varit påtal, äro ganska
tungt vägande, så väl de som tala för som de som tala emot
den öppna omröstningen. Utskottet har, såsom ock nu dess vice
ordförande, anfört som ett hufvudskäl emot motionen, att saken
fallit vid nio riksdagar. För min del tycker jag detta snarare är
ett skäl för förändringen; ty det synes deraf att saken lefver, huru
mycket man än sökt slå i Ihjel den; och den har nu rest sig igen
för tionde gången. Min öfvertygelse är, att den kommer att resa
sig äfven hädanefter; huru många gånger den skall återkomma,
innan förändringen blir genomförd, veta vi naturligtvis icke. Utskottet
har icke anfört, huru saken närmare stält sig vid de förra
riksdagarne. Jag har sett efter i förhandlingarna och funnit, att
sista gången den var före, riksdagen 1886, blef det omröstning här
i denna kammare, hvarvid 92 röster afgåfvos för afslag och 32 för
återremiss. Jag tror äfven, att det skulle vara af betydelse, om
N:o 22. 10
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Ports.)
utskottets vice ordförande finge sin önskan uppfödd, att kan, så
väl som utskottet för öfrigt, nu finge veta, hvad Riksdagens Andra
Kammare tänker om saken. Jag föreställer mig derför, att det''
blir omröstning; och kommer jag för min del i så fall att ställa
mig på motionärens sida.
Utskottet yttrar vidare, att man icke kan fästa sig vid förhållandet
inom utländska nationalrepresentationer; ty detta kunde
“först då tillerkännas någon egentlig vigt, om det ådagalades, att
den främmande plägseden med fördel läte tillämpa sig på våra
förhållanden". Jag förstår icke rigtigt, hvad utskottet dermed
menar. Man kan väl icke i vårt land upptäcka förhållanden, som
skulle göra det omöjligare här än i andra länder att använda
öppen omröstning. Jag kan icke annat än anse detta skäl vara
mycket svagt.
Hvad åter skälen för motionen beträffar, kunna de enligt min
mening sammanfattas under två särskilda rubriker — jag talar
endast om rubrikerna, icke om de olika skäl, man under dem kan
hänföra. Den första rubriken är denna: “Mannen bakom sitt ord“.
Den andra lyder så: “Bort med hemlighetsmakeriet!" Jag tycker
att dessa skäl, hvilka också blifvit kraftigt framhållna af motionären,
äro så tilltalande, att man icke behöfver några andra för
att veta, på hvilkendera sidan man skall ställa sig.
Jag vill dock be att få fästa uppmärksamheten på ännu ett
skäl. Antåg att här vore öppen omröstning, så att, när vi här debattera
en fråga, hvar och en visste: nu blir det upprop, då jag måste,
säga “ja“ eller “nej“, skulle icke då — jag vill härmed visst icke
säga, att vi icke nu tänka på frågorna med allvar — men skulle
icke då uppmärksamheten, långt ifrån att slappas, snarare stärkas
och ökas? Detta är också ett af de skäl, som tala för bifall till
motionen.
Jag ville vidare säga, att om den öppna omröstningen i teorien
är god, bör också denna goda teori praktiseras. Jag kan
derför icke rätt fatta, hvad utskottet menar, då det säger: “äfven
om ur rent teoretisk synpunkt åtskilliga skål kunde anföras för
det öppna omröstningssättet såsom det naturligaste och mest manliga,
måste likväl frågan bedömas förnämligast ur synpunkten af
dess praktiska gagn för det allmänna".
Icke heller kan jag förstå det uttrycket af utskottet, att motionärens
förslag, att vid paria vota talmannens röst skulle vara den
afgörande, synes “mindre lämpligt vid det förhållande att talmännen
utnämnas af Konungen". Jag kan icke i det nämnda förhållandet.
se något hinder för förslagets antagande. Hans Maj:t Konungen
gifver oss riksdag efter riksdag till talman den person,
som — jag är alldeles öfvertygad derom — skulle, derest valet
läge i kammarens hand, erhålla alla afgifva röster — utom en
enda, nemligen hans egen. Skulle i framtiden detta förhållande
ändra sig, kan jag icke se, att detta har det ringaste att göra med
nu föreliggande fråga. Ty en annan talman kan icke Hans Maj:t
nämna än en representant, som i alla fall har rätt att afgifva
sin röst.
Onsdagen den 20 Mars.
ll i\:o 22.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag, herr talman, bifall Angående intill
motionen. förande i
Riksdagens
Herrar
Wilh. Carlson, Broström, Westrin, Dalin, Andersson i öppen omröstHasselbol,
Olson i Stensdalen, Björck, Höglund, Lyth, Fredliolni ning.
och Larsson i Berga förklarade sig instämma med herr Beskow. (Ports.)
Herr Vaklin yttrade: Jag har, i likhet med föregående talare,
icke kunnat undgå att förvåna mig öfver utskottets behandling af
denna fråga. Utskottet har erkänt vissa saker såsom premisser,
men dock på ett mycket lättvindigt sätt kommit till en helt annan
slutsats än den, till hvilken hvar och en borde komma ifrån de
nämnda premisserna. Skälet för utskottets slutsats synes emellertid
vara någonting helt annat än utskottet vill fullt utsäga. Utskottet
nämner att svenska Riksdagens representanter “i allmänhet"
äro sjelfständiga. Detta synes vara det betyg, utskottet vill
gifva dem. D. v. s. — om man följer utskottet vidare — de äro
i allmänhet sjelfständiga, men i mera grannlaga och ömtåliga frågor
är ej deras sjelfständighet att lita på. För min del anser jag
mig emellertid vara nödgad att protestera emot detta svenska folkets
representanter af konstitutionsutskottet gifna betyg. Och
äfven om det skulle vara så illa bestäldt, att i de många grannlaga
och ömtåliga frågor, som verkligen förekomma inom riksdagen,
representanterna icke skulle vara att lita på, så tror jag,
att den öppna omröstningen skulle i motsats mot den slutna verka
just till förbättrande af representanternas hållning, och att således
— äfven om utskottets åsigt i nämnda hänseende vore rigtig ■—
öppen omröstning vore att föredraga.
Det har redan yttrats så mycket i denna fråga, att jag anser
mig endast behöfva påminna om ett enda fall, nemligen det, att
det vore lika många röster på begge sidor, i hvilket fall den förseglade
sedeln skulle afgöra saken, och utslaget helt och hållet
komme att bero af den blinda slumpen. Utskottet har föredragit
detta och ansett, att den blinda slumpen bättre afgör saken än
talmannen, som dock ej blott är af Kongl. Maj:t tillsatt, utan
äfven en folkvald representant, och som derför äfven borde hafva
rättighet att afgifva sitt votum.
Herr talman, jag inskränker mig att yrka bifall till motionen
och afslag å utskottets hemställan.
Herr Björkman: Jag ber endast att få tillkännagifva, att
jag icke lemnat min öfvertygelse om nyttan och nödvändigheten
af öppen omröstning, ehuru jag i år icke motionerat i frågan. Jag
hoppades, att den likväl skulle komma före; så har också skett,
och jag är viss om, att den också kommit i bättre händer och blifvit
bättre utredd, än om jag framburit den.
Jag tror icke, att det kan gifvas mer än en tanke angående
fördelen af att aflägsna detta hyckleri, att gömma sig bakom en
sluten sedel.
N:o 22. 12
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Ports!)
I!)et har roat mig att läsa igenom de protokoll, som handla
om denna sak. Det har icke så litet förvånat mig att se, att, då
denna fråga år ifrån år förekommit, många bland våra högt ärado
kamrater, som både motionerat om och under debatterna förordat
den öppna omröstningen, efter hand sackat af. Jag har haft
svårt att fatta orsakerna härtill.
Herr talman, jag tror ej, att man kan lemna starkare skäl än
dem, som redan blifvit lemnade. Sveriges Riksdag har ju undan för
undan gått på den banan, att den följt utlandets exempel. Men
när man. begär, att vi skola göra det äfven i detta fall, så sägen
konstitutionsutskottet “nej, det passar icke för Sveriges lagstiftande
församling."
Jag tror dock för min debatt tiden nu är inne äfven för denna
reform; och vi veta, att folket, som har den fullkomligaste rättighet
att ega kännedom om, på hvilken ståndpunkt dess representanter
stå, fordrar reformens genomförande.
Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.
Herr Grumselius: Kanske skulle jag hafva kunnat inskränka
mig till att instämma med — jag må gerna säga — alla talare,,
som före mig yttrat sig i frågan, ja, äfven till en del med konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande, ty också han yttrade sig
ju principielt för^ den öppna omröstningen, ehuru han ansåg, att
Riksdagen förut visat för ringa sympatier för densamma, och uttalade
den meningen, att motionen inom utskottet behandlats med
välvilja och medkänsla, ehuru utskottet på grund af åtskilliga föregåenden
ansett sig böra afstyrka densamma. Deraf fann jag, att
om konstitutionsutskottet skulle blifva i tillfälle att än en gång
behandla denna fråga, sedan kammax^en uttalat sig för motionäi’ens
förslag, utskottet skulle, så framt det inlöser sin vice ordförandes
ord, komma att yttra sig på ett helt annat och mera tillmötesgående
sätt om motionen. Derför vidhöll jag min begäran omordet
för att framlägga ett nytt yrkande. Jag anser nemligen, att, om
denna fråga redan vore af medkammaren afgjord i enlighet med
utskottets hemställan, denna kammare gerna kunde såsom en opinionsyttring
bifalla motionärens förslag. Men då frågan ännu är
oafgjord i medkammaren, och när det gäller att formulera ändringar
i grundlagen, tror jag att det är önskligt, att konstitutionsutskottet
blir i tillfälle att yttra sig om formuleringen, innan vi
gå att derom besluta. Och då jag hör, att konstitutionsutskottet
helt säkert kommer, att visa sig mycket välvilligt mot motionen,
i fall den kommer till utskottet åter, så har jag, som sagdt, deri
en anledning att yrka återremiss.
Någon vidare motivering af detta mitt yrkande kan icke behöfvas,
då det af föregående talare är så mycket och fullgiltigt
yttradt till motionens fördel. Det är blott en enda sak, som jag
skulle vilja taga upp något, nemligen det påståendet af utskottet,
att det slutna omröstningssättet hos oss icke medfört några olägenheter.
Åhjo, det har det nog gjort. Då man ju är tvungen att påpeka
vissa fall för att bevisa sitt påstående, så skall jag, ehuru
Onsdagen den 20 Mars.
13 N:o 22.
-det är mindre behagligt, be att få framhålla ett och annat. Det Angående inbar
vid detta slutna omröstningssätt inträffat, att det ibland varit £?[a^de 1
för många och ibland för få sedlar. Så inträffade en gång att i uamrar^af
en gemensam votering sedlarne i den ena kammaren funnos vara öppen omflere
än de röstande. Omröstningen måste göras om; kamrarne röstning.
fingo vänta på den ena af dem, men man fick aldrig reda på or- (P°rts)
saken till utgången af den första omröstningen. Om orsaken var,
att dubbla sedlar blifvit aflemnade, af hvilka den ena glidit ut ur
den andra, eller om utgången berodde på felaktighet i protokollets
förande, vet jag ej; hvilketdera det än var, så är det lika illa, då
det kunnat åstadkomma förryckande af resultatet. Var orsaken
den, att dubbla sedlar blifvit aflemnade, så hade det ju ingenting
gjort, om den ena varit en ja-sedel och den andra eu nej-sedel,
men om en röstande, som ville annullera sin röst genom att nyttja
två sedlar, hade tagit dem af samma hög, vare sig ja eller nej,
så kunde ju detta hafva ändrat resultatet. Hvad der hände, kan
hafva händt flera gånger, ehuru det sällan låter sig kontrolleras.
Det visar sig äfven ganska ofta vid den slutna voteringen, att
de närvarande äro alldeles för få. Jag föreställer mig, att en väsentlig
förbättring häruti skulle inträda, om öppet voteringssätt
infördes. Utom det, att landet finge veta, huru den ene eller andre
representanten röstat, så finge det också veta, om han har röstat.
Och om det är någon riksdagsman, som aldrig yttrar sig i kammaren,
och hans åsigter sålunda icke kunnat blifva kända för valmännen
annat än genom den framställning, som han gör deraf,
när han kommer hem, och som icke alltid öfverensstämmer med
de åsigter, som hans grannar i kammaren trott honom ega — ty
den slutna voteringen är dock icke mera sluten, än att man i allmänhet
känner sina grannars sätt att rösta — så tror jag, att det
för en sådan riksdagsman vore godt, om han kunde få visa, huru
han verkligen röstar. Och skulle han, som aldrig yttrar sig, också
ofta vara borta från voteringen, så vore det bra att få veta äfven
detta, ty om en riksdagsman, som är, såsom här nyss af någon
.sades, “svag i debatten11, ej heller är “stark i voteringen11, då synes
det mig vara skäl till ombyte. Det har händt, att representanter
notoriskt varit borta från hela riksdagen. Hade den öppna
omröstningen varit införd, så hade man vid vigtiga voteringar, för
hvilka nog skulle offentligen redogöras, varit i tillfälle att se, att
de icke deltagit i omröstningen.
Men ibland, herr talman, kan det se ut, som om det vore för
få närvarande, och dock är det kanske icke så få, som det visar
sig. Det har händt, att något regeringsförslag har gått igenom
med blott ett par, tre rösters öfvervigt eller förkastats med lika
liten skilnad. Efter hvad jag tror, sitter det omkring ett hälft
dussin statsråd i riksdagen. Det är åtminstone möjligt, att de i
frågor af mera ömtålig art ansett sig böra afstå från att afgöra
utgången med sina röster, och att de, om de veta, att det står
och väger, föredraga en stark minoritet framför en svag majoritet,
åstadkommen endast genom deras röster, och då vore det, om
en sak sålunda faller, för dem en upprättelse, om det komme att
N:o 22. 14
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
stå i referaten, som man stundom ser i referat öfver utländska
riksförsamlingars förhandlingar, att den och den och den afhåll it sig
från voteringen. Och jag tror, att Kong!. Marjts regering stundom
vunne större seger, om den förlorade på ett par röster, än om
den vunne på ett par röster, derest dess egna medlemmar i det
förra fallet afhållit sig från omröstningen och i det senare deltagit i
den samma. Godt för dem och för andra vore att veta, huru de gjort.
Man kan föra samma tanke vidare. Det kan för riksdagsmannen
vara fråga om egen sak på ett helt annat sätt än nyss..
För några år sedan förekom i Riksdagen till afgörande frågan om
ett stort byggnadsanslag. Det påstods offentligen på flere håll,
att utgången af den gemensamma voteringen var beroende på
rösterna af några delegare i en mekanisk verkstad. Jag vill förmoda,
att så icke var förhållandet. Jag vill antaga, att dessa
personer röstade efter sin uppfattning af saken och utan hänsyn
till sin ställning till detta företag, eller oek, att de möjligen ansågo
sig jafviga och derför afhöllo sig från deltagande i omröstningen.
Det hade varit för dem önskligt att kunna visa, huru de
röstat eller att de antingen afhållit sig från att rösta eller icke
alla såsom en man stått på den egna fördelens sida.
Utskottet vill emellertid, att de, hvilkas åsigter möjligtvis ändrats,
skola skyddas, så att de friare må kunna rösta tvärt emot
den åsigt de förut förfäktat. Ja, det mest slående exempel i den
vägen, som jag sett, var den gemensamma votering, hvarom jag
talade för en stund sedan (den, som måste göras om); ty det befans
då, att mer än en af kammarens medlemmar hade hunnit ändra
åsigt under den qvart, som förgick mellan första och andra
voteringen i samma sak. Om detta berott derpå, att det inlupit
någon underrättelse af vigt för frågans bedömande, eller om några
framburit sina röster på en slump, kan icke afgöras. Men jag
tror, att utskottet, trots sin benägenhet att skydda den enskildes
rätt att ändra öfvertygelse, skall medgifva, att ingen fara hade
skett, om öppen omröstning användts, äfven om på grund deraf
begge omröstningarna gifvit samma resultat, i fall in alles vid öppen
omröstning ett sådant omgörande af voteringen varit beböfligt eller
ens tänkbart.
Och om vi tänka något på förhållandena i vår egen kammare,
så inträffar det, herr talman, vid ett aftonplenum, något sent på
qvällen, att blott ett jemförelsevis obetydligt antal af kammarens
medlemmar äro tillstädes här i salen — somlige resonnera i sammanbindningsbanan,
andre i tidningsrummen, någre hafva blifvit
hungrige och gått ned för att få sig litet mat —; en ny fråga kommer
före, som afstyrkts af utskottet utan reservation; men så framkomma
så talande skäl emot utskottets hemställan, att till och
med en af utskottets kraftigare medlemmar står upp och säger,
såsom vi här nyligen hörde: jag vill, efter hvad här upplysts,
öfverlemna åt kammaren att sjelf bestämma, huru den vill votera;
en annan medlem af utskottet förklarar dock, att han ändå tycker,
att man bör hålla på utskottets förslag, och yrkar bifall till det
samma. De talare, som uppträdt, hafva emellertid lyckats öfvertyga
Ondagen den 20 Mars,
15 N:o 22.
majoriteten inom den något reducerade samlingen i kammaren, att Angående infot
är rigtigast att rösta emot utskottets förslag ock att bifalla r°rfnjie *
det som afstyrkts. Men så är öfverläggningen slut; det tryckes kamrarZf
på knapparne der boita ock ringes åt flera kall, ock sa komma öppen omrösta
från skilda kåll -—• låt oss säga — 87 af kammarens medlemmar ning.
inskyndande — somliga från kalfätna portioner — upp till vote- (PortB-)
ringen. De taga reda på, kvilken fråga voteringen gäller, se efter
i betänkandet och finna att utskottets afstyrkande ej åtföljes af någon
reservation, och så votera de i en hastig vändning med
utskottet. Innan dessa 37 bommo upp, var det majoritet för afslag
å utskottets hemställan, ock till ock med en framstående medlem
af utskottet kade medgifva, att kammaren fick votera emot
utskottet, men så komma dessa 37, som icke hafva åhört diskussionen
i frågan och som derför icke veta så mycket om den samma, som
de borde kafva vetat, ock afgifva sina röster och vända om saken.
Jag tror, att om voteringen vant öppen, dessa 37 ej skulle hafva
varit benägne att afgifva sina röster så lättvindigt — de skulle
antingen kafva hört sig bättre för ock säkrare grundat sin mening
eller också afhållit sig från omröstningen, och då skulle saken
kanske hafva gått annorlunda.
.Redan en föregående talare kar fäst uppmärksamheten på,
hvem det är, som utskottet vill skydda mot påtryckning från
högre ort, eller från kommittenterna, eller från de ledande männen
inom partiet. (Liksom man icke ändå mycket väl här i kammaren
visste, hvar man har sina vänner). Hvem är det då, som utskottet
vill skydda? Jo, det är “en i allmänhet sjelfständig man11. Jag
förmodar, att hvarje riksdagsman bör antagas vara sjelfständig.
Men utskottet graderar sjelfständigheten. Det synes vilja indela
riksdagsmännen i “sjelfständig och “i allmänhet sjelfständig.
Hvad de senare angår, tycker jag, att de ej hafva någonting i
riksdagen att göra. Den öppna voteringen skulle antingen tvinga
de “i allmänhet sjelfständige“ att blifva verkligt “sjelfständige"
eller också låta dem försvinna ur riksdagen.
Jag önskar framgång åt motionen, men af de formella grunder,
jag i början af mitt anförande omnämnde, hemställer jag, herr
talman, om återremiss.
Herr Billing: Då så många talare här yttrat sig mot utskottets
förslag, skall jag deremot anhålla att få instämma i det
slut, hvartill utskottet kommit, och då jag anser, att, om man
väger fördelarne och olägenheterna af det ena eller andra förslaget
i detta fall, man skall finna, att olägenheterna af den öppna omröstningen
äro väsentligt större än fördelarne, så skall jag be att
få anföra några skäl för denna min åsigt.
Jag föreställer mig, att frågan om öppen eller sluten omröstning
står. i nära sammanhang med representanternas förhållande
till kommittenterna. Om, såsom från ett håll mycket ifrigt yrkas,,
representanten, eller den som vill uppställas som riksdagsmannakandidat,
skall afgifva sin politiska trosbekännelse, ju mera omfattande
dess bättre, eller om man går ännu längre och yrkar in
-
N:o 22. 16
Onsdagen den 20 Mars.
A ngående införande
i
Riksdagens
kamrar af
■öppen omröstning.
(Ports.)
förande af det imperativa mandatet, och som betyder, att kommittenterna
skola få föreskrifva, huru deras representant skall
rösta i en mängd förekommande fall, har man— säger jag — dessa
-åsigter, ja, då tycker jag, att det är en viss konseqvens i att vilja
hafva öppen omröstning, tv det är uppenbart, att om representanten
icke är annat än ett mer eller mindre viljelöst verktyg i
kommittenternas hand; så är det kommittenternas rättighet att få
veta. huru representanten uppfyller sitt uppdrag. Men om denna
åsigt mer allmänt gör sig gällande, så att flertalet representanter
knappt eger rättighet att hafva någon sjelfständig åsigt, och denna
deras underordnade ställning bekräftas och stadgas genom införande
af öppen votering, då kan man väl fråga: hvartill skall då
öfverläggningen i kammaren egentligen tjena? För hvem är det
då man talar? De personer, som på detta sätt bundit sig, få ju
icke lyssna till motskäl, och de som hafva samma åsigt som eu
känd talare behöfva ju icke höra några ytterligare skäl. Då finnes
det ett enklare, mindre tidsödande och kostsamt sätt att taga kännedom
om folkets vilja, nemligen att göra så som det tillgår i
Schweiz. Om man der icke gillar folkrepresentationens beslut, får
man under vissa omständigheter referera till folket, och då röstas
det i primärförsamlingarna, i hvilka alla röstberättigade deltaga.
och resultatet blir då uttrycket för folkets vilja. Det finnes äfven
eu annan metod, som herrarne kanske känna till. Fn viss berömd
fransk general har gjort ett utkast till en författning,, och dervid
kommit till det resultat, att medlemmarne i den lagstiftande församlingen
endast böra votera. Då jag för min del hyser den
åsigten, att man bör sträfva allt hvad man kan för att icke komma
in på sådana afarter af representativt statsskick som de nu nämnda,
är det uppenbart, att jag anser, att man ej på något sätt bör befordra
eller gynna någonting, som kan leda derhän; och då jag
tror, att den öppna omröstningen skall i icke oväsentlig grad göra
detta, så förmenar jag, att man bör betänka sig många gånger,
innan man inför öppen omröstning.
Men äfven hvad angår de representanter, som icke genom ailagda
politiska trosbekännelser bundit sig, tror man val att när
lidelsernas vågor gå högt och trycket är starkt från regering,
kommittenter, den allmänna opinionen i form af tidningspressen
eller partibildningar inom kammaren, det då finnes någon sannolikhet
för att en representant skall votera bättre och mera i öfverensstämmelse
med den öfvertygelse, som han under diskussionen
bildat sig, mera i öfverensstämmelse med hvad han anser vara för
fosterlandet gagneligt, om man begagnar öppen omröstning, än
om man begagnar sluten. De herrar, som takt. så mycket för den
öppna omröstningen, tyckas icke lägga någon vigt vid att mänskligheten
icke är så karaktersstark som man tror. De tro, att genom
den öppna omröstningen representationen skall erhålla en
sådan fasthet och kar aktersstyrka. Ja, huru. det skall gå dermed,
det kan jag icke säga, men så mycket kan jag säga. att då man
icke begär för mycket af menskligheten, så får man sina förhoppningar
minst gäckade. Hufvudsaken är den, att representationen
Onsdagen den 20 Mars.
IT \:o 22.
skall lyssna till hvad som säges under öfverläggningen. Vill man
icke det, då kommer jag tillbaka till hvad jag nyss sade: hvarför
talar man då här i kammaren? Och tro herrarne att. om man
ändrar en öfvertygelse, som man haft i många år, det är så lätt
att erkänna, att man misstagit sig. Jag skall taga motionären sjelf
till exempel. Om jag antager, att han — och det bör väl ej ligga
något förnärmande deri — sedan han i många år förfäktat sin öfvertygelse
i denna fråga, blifvit öfvertygad om att han haft orätt, tro
herrarne då, att det vore så lätt för honom att öppet erkänna detta?
Jag vill nämna, att jag icke är någon synnerligen stark beundrare
af den moderna sporten, men att, såsom här är föreslaget,
sätta representanterna på manlighetsprof, det är jag verkligen
allra minst böjd för, i synnerhet som jag icke vet, huru detta
manlighetsprof skulle komma att utfalla i förhållande till fosterlandets
intressen.
Man säger, att den öppna omröstningen begagnats med fördel
i kommunala angelägenheter; men herrarne böra observera, att
herrarne icke veta, huru det skulle hafva tagit sig ut, om man
der begagnat sig af sluten omröstning. Och för öfrigt är det stor
skilnad mellan politiska frågor och kommunala frågor. De senare
beröra ej landets intressen så djupt och nära som de ärenden,
hvilka behandlas i riksdagen.
Vidare säger man, att många andra länder med fördel begagnat
den öppna omröstningen. Det beror på, huru man läser de
olika representationernas historia under senare tiden. Om herrarne
läsa hvad som skrifvits af opartiske författare om dessa förhållanden,
så skola herrarne finna, att ganska stora och ganska
bekymrade klagomål höjas öfver denna öppna omröstning och de
störa olägenheter, som deraf förorsakas.
Vidare har man sagt, att, med undantag af en enda tidning,
hela tidningspressen varit för den öppna omröstningen. Ja, detta
är för mig ytterligare ett skäl att motsätta mig den samma. Ty
när både de konservativa och radikala tidningarna förena sig om
en föreslagen förändring, så kan man vara säker om, att icke allt
är rätt bestäldt, utan att det nog finnes åtskilliga falluckor i förslaget.
Att de radikala tidningarna förorda det, är ju helt naturligt;
man vet ju, att de älska förändringar och tro, att statens
lycka beror på öfvergångar från det ena förhållandet till det andra.
Hvad åter de konservativa tidningarna angår, så vet jag ej, hvad
som förmått dem att intaga denna ställning till frågan, om icke
möjligen deras öfvertygelse, att det, om öppen omröstning infördes,
skulle vara lättare att hålla vederbörande representanter inom
partibildningens trånga sfer.
Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på, att redan genom
1626 års riddarhusordning infördes sluten omröstning och denna
har sedan öfvergått till 1723 års riksdagsordning. Sedan dess har
sluten ..omröstning oafbrutet fortfarit inom svenska representationen.
Äfven om jag medgifver att, såsom herr Gu mm lins nämnde,
den slutna omröstningen medfört en och annan olägenhet — något
som vidlåder alla slags institutioner — vågar jag påstå, att ingen
Andra Kammarens Prat. 188.9. N:o 22. 2
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
appell omröstning.
(Forts.)
Nso 22. 18
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
kan påvisa, att någon eller några af de olyckor, för hvilka Sverigeunder
dessa århundraden varit utsatt, i mer eller mindre mån haft
sin grund deri, att svenska folkets representanter vid sina rådslag
begagnat sluten omröstning.
Under sådana förhållanden, och då jag icke tror, att motionären
har rätt i sin uppfattning, och jag således naturligtvis icke
heller önskar att han skall få rätt deri, samt då jag är öfvertygad
att, om man nu införde öppen omröstning i riksdagen, den icke
blott icke skulle medföra något gagn för fosterlandet, utan tvärtom
säkerligen ganska stora olägenheter, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Med herr Billing förenade sig herrar Werner, Widström, Berndesr
Lund, A. V. Carlson, Svenson i Bossgården och AJcerlund.
Herr Schöning: För hvarje gång jag talar med någon motståndare
mot öppen omröstning om denna sak och frågar, hvarför
han är emot att rösta öppet i Riksdagens kamrar, har jag fått det
svaret, att det väl vore rätt att så rösta, men det vore oklokt.
Konstitutionsutskottets ärade vice ordförande har sagt, att det
vore rätt, rigtigt och ridderligt att rösta öppet, men det vore icke
klokt. Så fattade jag åtminstone hans mening. Ja, klokhet är
ett bra ord, men kan man ersätta det med något annat, nemligen
“sanning", så skulle jag vilja sätta det i stället. Ty det heter:
sanningen segrar til! sist. Af detta mitt korta anförande se
herrarne, hvartåt jag lutar i denna sak.
Men eftersom jag har ordet, ber jag att få säga ännu något i
denna vigtiga sak. Det var märkvärdigt att höra de många olika
yttrandena på stockholmsbänken, och jag ber att få instämma i den
ledamotens yttrande, som sade: “en man bakom ordet''1. Detta
väger mera för mig än den siste ärade talarens yttrande, deri han
påstod, att vi icke äro sjelfständige nog att rösta öppet. Väl,
sade han, röstar man öppet i kommunalstämma, hos stadsfullmägtige
och i allmänhet i kommunala saker, men de ärenden, som
der förekomma äro icke så vigtiga och omfattande som de,-som
förekomma i riksdagen. Detta förstår jag icke. Kunna städer
och landsbygd, små eller stora kommuner, tåla vid och behöfva
omröstning, huru mycket mera då icke staten i dess helhet. Huru
vida de representanter, som sitta här, äro sjelfständige eller icke,
derom vill jag ej yttra mig, men jag förmodar att de, som satt
hit oss, tänkt sig att få en så god och bra representant som möjligt.
Det är således enligt mitt förmenande icke rätt att krypa undan
och säga: derför att icke representanterna äro nog sjelfständiga,
vilja vi icke vara med om öppen omröstning. Man säger, att man
vill icke hafva sina dumheter så allmänt kända. Ja, kanske det
jag nu talar är en mycket stor dumhet, men jag har ärligt sagt
ifrån hvad min mening är, och då får jag också stå för denna
min dumhet.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan ber att få
förena mig med motionären, då jag önskar framgång åt hans motion.
Onsdagen den 20 Mars.
19 N:o 22.
•Tåg yrkar alltså afslag å utskottets hemställan och bifall till
motionen.
Herr Månsson: Det är ju alldeles klart att i denna sak likasom
i de flesta andra skäl kunna anföras för och emot. Jag är
öfvertygad och villig att medgifva, att det kan sägas mycket till
försvar för att en sådan öppen omröstning, hvarom nu är fråga,
skall vara bättre än den slutna. Men då jag inom konstitutionsutskottet
varit satt att öfverväga skälen för och emot förslaget,
har jag stannat vid det slut, hvartill utskottet kommit. Att den
öppna voteringen skulle kunna en så kraftig verkan åstadkomma,
att med denna personer aldrig skulle kunna afhålla sig från att
rösta, eller att vid sammanträdena i kammaren representanterna icke
skulle kunna bevista andra sammankomster eller sitta på klubben
för att läsa tidningar, tror jag icke hafva grund för sig, ty detta
beror på frågornas vigt och det värde de ega för representanten
men ei på omröstningssättet. Det är äfven sagdt, att den öppna
omröstningen skulle i många fall kunna komma att förkorta diskussionen
i kammaren. Konstitutionsutskottet och jag lika med
det hafva varit af en annan mening. Vi hafva tvärtom trott, att
den öppna omröstningen i många fall komme att förlänga diskussionerna,
just derför att om t. ex. en ledamot inom ett utskott
hyst en mening och deltagit i det beslut, som af utskottet fattats,
men han sedermera innan ärendet förekommer i kammaren eller
under diskussionen der ändrar mening, så måste en sådan ledamot
ovilkorligen, om han vill stå ren inför kammaren, sina valmän och
landet, öppet säga ifrån att han ändrat sin mening och hvarför
han gjort det. Detta skall göra, att vi med den öppna omröstningen
skola få fullt ut lika mycken diskussion och lika långa
öfverläggningar som med den slutna omröstningen. Det har äfven
anförts, och derpå har lagts särskild tonvigt, att “det skall stå en
man bakom sitt ord“ och “bort med allt hemlighetsmakeri11, det
vill med andra ord säga, att här i kammaren skola sitta personer,
som äro karaktersfasta och veta hvar de äro. Jag vill deremot
säga alldeles bestämdt öppet att, så vidt jag funnit i min tid, så
har aldrig något skäl förelegat för mig att tvifla på kammarledamöternas
personliga karakter eller att misstänka att någon ryggat
tillbaka för att stå för sin mening, då han ansett behöfligt att uttala
den. I hvarje vigtig fråga, som djupare gripit in i folkets
intressen, hafva försiggått så godt som öppna voteringar, i det
nästan hvarje ledamot öppet gifvit sin mening tillkänna. Jag vill
således icke underskrifva att här finnas skäl att tala om vare sig
karakterslöshet eller hemlighetsmakeri. Man säger, att valmännen
skulle vara berättigade att fordra, att deras riksdagsmän votera
såsom'' valmännen vilja eller såsom de sjelfva skulle göra. Men
är det så, att icke valmännen känna sina representanter bättre,
och att detta skulle utgöra representanternas värde, så är bekantskapen
för liten och föltroendet för läsligt. Ty helt andra omständigheter
än de nu nämnda böra vid val af representant vara
bestämmande och gifva representanten hans värde.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
Forts.)
N:o 22. 20
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
(Forts.)
Nu är det också slutligen sagdt och framhållet såsom eu
tyngdpunkt, att så många andra länder hafva detta öppna omröstningssystem
och att derför vi också skulle hafva det. Men
vi veta icke huru många klagomål i dessa länder framkommit
öfver det öppna omröstningssättet. Hvad vi deremot veta är, att
stora oroligheter försiggått i andra länders representationskamrar,
hvarom vi sakna erfarenhet. Och, så vidt jag förstår, synes den
svenska Riksdagen stå framför många representantförsamlingar
med sitt lugn, sin försigtighet och flere andra förtjenster. Men
det är ju ofta så, att när man har något bra, så vill man hafva
något ännu bättre, och då söker man efter detta bättre utan att
veta hvad det innebär. Nu har emellertid, så vidt jag funnit, den
slutna omröstningen efter vårt nya representationsskicks tillkomst
aldrig medfört någon olägenhet. Men nu kommer man det oaktadt
och säger: derför att andra länder hafva den öppna omröstningen,
böra också vi hafva den. Detta är för mig icke något skäl, och
jag påstår, att det icke föreligger något behof af denna förändring.
Då skäl för grundlagsändring skall vara det, att ändringen är
högst nödig och nyttig, och då jag ej kan finna så vara förhållandet
i detta fall, kan jag ej vara med om denna förändring, utan
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Bratt: Jag har icke begärt ordet derför, att jag tror
mig kunna framlägga några nya skäl till de tungt vägande, och
talangfullt framstälda, som redan anförts för denna grundlagsförändring,
utan derför att jag tror, att hvarje yttrande, som går ut
på bifall till denna förändring, har en principal betydelse. Jag
har känt mig tilltalad af motionärens förslag, ty jag anser, att
om någonstädes öppenhet och rent spel äro på sin plats, så är
det just uti riksförsamlingen. Val är det sant, att vid enskilda
samtal om denna fråga har jag på åtskilliga håll mötts af den invändningen,
att detta är blott .ideella funderingar, som icke motsvaras
af realitetens kraf, och väl är det sant, att konstitutionsutskottets
betänkande går i alldeles denna samma rigtning; men
jag har dock hvarken deraf eller af hvad motsidan här anfört
funnit mig" öfvertygad om origtigheten af min åsigt. Jag tror, att
om man ser saken från en högre och vidsträcktare synpunkt, skall
man finna, att den icke är något foster af idealismen, utan af en
verklig samt i fullaste och sannaste mening praktisk åskådning.
Talaren på örebrobänken anförde några skäl, som tala för
frågans återremitterande, och dessa skäl kan jag icke annat än
finna fullkomligt öfverensstämma med min uppfattning af saken.
Då i det, som under denna diskussion förekommit i kammaren,
ligger en anvisning, som kan för konstitutionsutskottet vid en förnyad
behandling af frågan blifva till nytta, skall äfven jag förena
mig i det framstälda yrkandet om återremiss.
Herr Nydahl instämde med herr Bratt.
Herr Stjernspetz: Jag tänker icke länge upptaga tiden i
denna fråga, men jag vill hafva till protokollet antecknadt, att
jag i densamma intar samma ståndpunkt som motionären. Jag
21 >'':o 22.
Onsdagen den 20 Mars.
vill dock tillägga ett par skäl, som hittills icke blifvit framstälda Angående inDet
är först det, att man nu ganska ofta sväfvar i o visshet om den. ■i"anå,e 4
ene eller andre representantens åsigt i en del mycket vigtiga frå- kamra^Tf
gor. Detta anser jag vara en stor olägenhet, icke blott för val- öppen omröstmännen,
utan äfven för regeringen och i synnerhet för kammaren ning.
sjelf och dess ledamöter. I synnerhet boräe de, som mindre ofta (I1 °rts.)
taga till ordet i kamrarne, vara måna om att hvar och en får
reda på hvilka åsigter de hysa i de förekommande frågorna. Jag
anser det vara vigtigt, att man har reda på hvarje representants
så att säga meritlista, hvaraf man kan se, huru han uppfattar sitt
kall, ty nu kan han misstänkas för att hafva voterat helt annorlunda
än hvad han verkligen gjort, och några dylika misstankar
behöfde alls icke förefinnas. Jag vill visst icke på något sätt inlägga
en förolämpning häri, synnerligen som jag skattar personligen
högt flere af dem som äro emot förslaget, men jag kan icke
underlåta att uttala, det jag eljest icke kan skatta den riksdagsman
synnerligen högt, som, af hvad skäl som helst, icke vågar
vara med om öppen omröstning.
Jag yrkar på grund häraf afslag på utskottets betänkande och
bifall till motionen.
Herr Andersson i Baggböle: Herr talman, mine herrar!
Den nu föreliggande frågan har en ganska stor betydelse och
såsom skäl vill jag anföra följande. Såsom skäl för sitt förslag
har motionären anfört följande: “Karakteren af Riksdagens
förhandlingar är ju den, att de skola vara offentliga: riksdagstrycket
är tillgängligt för allmänheten, diskussionerna inom kamrarne
äro offentliga och allt, som derunder yttras, förvaras i protokollen;
men vid det slutliga åtgörande! af en stridsfråga — sjelfva
hufvuddrabbningen — kan riksdagsmannen dölja sig bakom den
slutna voteringssedeln och insvepa sig i ett hemlighetsmakeri, som
står i uppenbar strid med karakteren af en fullständig offentlighet.
Jag är öfvertygad derom, att det allt mer ökade intresse,
hvarmed allmänheten omfattar Riksdagens förhandlingar, berättigar
den till att kunna erhålla fullständig kännedom så väl om det
sätt, hvarpå besluten inom riksdagen tillkomma, som ock hvarje
särskild riksdagsmans åsigter i de på dagordningen stående frågorna,
och jag är öfvertygad om, att allmänna opinionens kraf på
öppen omröstning inom riksdagen år från år ökats och fortfarande
ökas; och jag finner detta naturligt, ty svenska folket har
obestridligen rätt att kontrollera, huru dess representanter i nationalförsamlingen
fullgöra sitt ansvarsfulla och magtpåliggande uppdrag.
" Detta synes mig så talande för behofvet och lämpligheten
af öppen omröstning inom kamrarne, att jag på grund deraf, herr
talman, yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till motionärens
förslag.
Herr Dieden: Flere föregående talare hafva med synnerlig
styrka framhållit, att öppen omröstning finnes i de flesta europeiska
länder, men de hafva deremot hvarken påstått eller kunnat
N:o 22. 22
Onsdagen den 20 Mars.
Angående införande
i
Riksdagens
kamrar af
öppen omröstning.
påstå, att man i dessa länders representantförsamlingar är belåten
dermed. För min del har jag just i flera länder hört prisas den
bestämmelse, som finnes i Sveriges riksdagsordning, om sluten om•
röstning.
Ett par talare påstodo, att vi i allmänhet icke vore nog mangrant
samlade här, men att så skulle inträffa, om vi finge öppen
omröstning. Jag tror tvärtom, att åtminstone denna kammares
ledamöter i allmänhet äro mera mangrant .tillstädes, än hvad fallet
är i de flesta andra länders representantsförsamlingar, der öppen
omröstning finnes föreskrifven, så att i detta afseende skulle vi
icke vinna något genom denna reform. Jag anser slutligen, att den
öppna omröstningen skall göra representanten till en slaf af hans
parti, hvaremot den slutna omröstningen åt honom bevarar hans
sjelfständighet. På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Herr Andersson i Högkil: Då min motion rönt så stor
sympati inom kammaren, och jag medgifver rigtigketen deraf att
det af mig framlagda förslaget till grundlagsförändring måste formuleras
af konstitutionsutskottet, ber jag att få återtaga mitt förra
yrkande och förena mig i det af herr Gumselius framstälda yrkandet
om återremiss.
Häruti instämde herrar Carlsson i Nysäter, Björkman, Stockenberg,
Vahlin, Larsson i Mörtlösa, Beskow och Andersson i Hasselbol.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Derunder
hade yrkats:
l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) att med afslag å samma hemställan motionärens förslag
måste antagas såsom hyflande till vidare grundlagsenlig behandling;
samt
3:o) ärendets återförvisande till utskottet för förnyad behandling.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till
proposition i nu nämnd ordning och fann den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på återremiss, nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i dess
utlåtande n:o 2, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej
23 N:o 22,
Onsdagen den 20 Mars.
Vinner nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för förnyad behandling.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 109 ja mot
78 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.
8 7.
I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring af 88 37 och 39
regeringsformen.
Motionären, herr P. Andersson i Högkil, hade i sin omförmälda
motion, n:o 4, föreslagit: “att Riksdagen måtte besluta:
att förra delen af § 37 regeringsformen, som börjar med
“Konungen eger att i adeligt stånd upphöja" och slutar med “berättigad
är", skall upphöra att vara gällande och derifrån utgå:
samt att i sammanhang dermed § 39 regeringsformen ändras så,
att orden “adeligt stånd och värdighet förläna, eller till greflig!
och friherrlig! stånd upphöja, eller" derifrån utgå; men hemstälde
utskottet, att icke heller förevarande motion måtte af Riksdagen
bifallas. »
Efter föredragning af ärendet anförde
Herr Andersson i Högkil: Utskottets nu föredragna utlå
tande
har naturligtvis icke rubbat min öfvertygelse i detta fall.
Jag hyser fortfarande den åsigten, att ifrågavarande grundlagsstadgande
hädanefter icke kan gagna staten, men lifva och underhålla
fåfängan och flärden i ett tomt, onyttigt och klandervärd!
titelväsen, om hvilket redan 1840 -1841 års konstitutionsutskott yttrade,
att det hotar att undergräfva nationens moraliska kraft. Det
har i motionen sagts, att adelskap samt greflig och friherrlig värdighet,
som hädanefter utdelas, endast äro tömma titlar. Utskottet
har icke bestridt detta, och det kan icke bestridas, ty den adel,
som på detta sätt utnämnes, blir ingenting annat än hvad Naumann
och flere både in- och utländske författare kallar “pappersadel",
och som i sjelfva verket icke har någonting alls gemensamt
med den verkliga bördsadeln, hvars rätt till adelskap hvilar dels
på historiska, dels på antropologiska grunder, hvarom icke nu är
fråga. Frågan är nu den: kan dygden, snillet, tapperheten och
förtjensten belönas med tomma titlar? Jag tror icke detta. För
mig är det fast obegripligt, att så skulle kunna ske. Men
om så vore fallet, är det väl ändå orimligt, att belöningen skall
vara ärftlig, alldenstund man icke kan befalla att dygden, snillet,
tapperheten och förtjensten äfven skola gå i arf — och detta är
då absolut omöjligt. Att blott ett af barnen skall ärfva belöningen,
står för öfrigt i uppenbar strid med grundsatsen om lika
arfsrätt, som bortåt ett hälft århundrade varit erkänd och tillämpad
i vår lagstiftning. Dessutom skulle det ju kunna hända, att
Om ändring
af §§ 37 och
39 regeringsformen.
N:o 22. 24
Onsdagen den 20 Mars.
Om ändring den till adelskap arfsberättigade vore en idiot, under det de öfriga
af ^ 37 och barnen i familjen vore intelligenta. Men dessa skulle ändå “i värformen^6
dighet, som det heter, vara underordnade idioten, som ärft belöningen
för dygd, snille, tapperhet och förtjenst; och det vore då.
bestämdt orimligt. En erkändt stor författare på historieforskningens
område säger, att de värdefullaste förbättringarna i lagstiftningen
äro just de, som upphäfva föråldrade lagbestämmelser.
Och de nu ifrågavarande bestämmelserna kunna val sägas vara
föråldrade, ty de äro till den grad föråldrade, att, om de tillämpades,
skulle detta uppväcka en storm af ovilja inom Sveriges alla
landamären.
Summan af saken är den, att ifrågavarande grundlagsstadgande
numera icke kan gagna vare sig staten, individen eller
konungen, ty det är intet medel, hvarigenom en konung kan vinna
folkets kärlek, främja rätt och sanning, bygga land eller befordra
brödrafolkens väl.
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till min motion.
Vidare yttrades ej. Herr talmannen gaf först proposition på
bifall till utskottets hemställan och sedan på afslag derå och antagande
af motionärens förslag såsom hvilande till vidare grundlagsenlig
behandling; och blef dervid utskottets hemställan af kammaren
bifallen.
Om tillägg § 8.
till gällande
bestämmelser Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 27, i anledning
angående sak-Af väckt förslag om tillägg till gällande bestämmelser angående
oreslanqd. i .. i.. i 00 0 0
J saköreslängd.
I detta utlåtande hemstälde utskottet:
att Riksdagen ville, med anledning af en af justitieombudsmannen
i ämnet gjord framställning, i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådant tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd,
att häradshöfding i domsaga, der ting hållas enligt förordningen
den 17 maj 1872, ålägges att inom viss lämplig tid efter
hvarje allmänt sammanträde till vederbörande kronofogde utgifva
saköreslängd.
I fråga härom anförde:
Herr Thomasson: Jag skall, herr talman, genast tillkänna
gifva,
att jag ej kommer att yrka annat än hvad utskottet hemstält.
Jag begärde ordet för att yttra något litet med anledning
af lagutskottets uttalande beträffande senare delen af min hemställning.
Onsdagen den 20 Mars.
X:o 22.
Som kammaren behagade finna, afser mitt förslag hufvudsakligen
att vinna en sådan förändring i 2 kap. 8 § rättegångsbalken
beträffande utjemning af saköreslängd, att i domsagor, der 1872
års förordning vunnit tillämpning, saköreslängden skulle af domarne
utlemnas efter hvarje allmänt sammanträde och icke som nu först vid
hela tingets slut. Jag har emellertid ansett, att syftet med denna
lagförändring, eller att framtvinga tredskande svarandeparter till
inställelse vid rätten och dermed påskynda rättegångars afslutande,
skulle i väsentlig mån förfelas, om man icke samtidigt med denna
lagförändring äfven gjorde ändring i den bestämmelse i 2 kap. 8 §
rättegångsbalken, enligt hvilken det är tillåtet för kronofogde att,
sedan han mottagit saköreslängd, dröja med utsökningen af böterna
ända till inom nästa ting. Jag har derför i senare delen af mitt
förslag hemstält om sådan ändring härutinnan, att det skulle bestämmas
en viss kortare tidrymd, inom hvilken vederbörande uppbördsman
skulle vara skyldig göra försök med indrifning af böter.
Lagutskottet har varit af annan mening och ansett en sådan tidsbestämmelse
icke vara af behofvet påkallad. Och till stöd härför
har utskottet åberopat kongl. förordningen af den 6 oktober 1882
och kongl. kungörelserna af den 29 januari 1861, den 27 december
1878 och 5 juli 1884. Kongl. förordningen af den 6 oktober 1882,
som handlar om böter för uteblifven svarandepart, innehåller visserligen,
att sådana böter genast skola utsökas. Men jag ber att
få fästa uppmärksamheten uppå, att detta genast i det sammanhang,
hvari det förekommer, endast betyder, att böter kunna utsökas
utan hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de ådömts, icke vunnit
laga kraft. Någon tidsbestämmelse är här icke gifven, och den
tidsbestämmelse, som förekommer i rättegångsbalken, är, som nyss
närnts, icke förändrad genom denna författning. Ännu mindre kan
någon förändring sägas hafva åstadkommits genom de åberopade
kungörelserna. Dessa kungörelser handla om anteckning af böter
och . åtgärder för indrifning af böter samt om kontroll och redovisning
af böter, och vidare handlar den sista af dessa kungörelser
om redovisning inom länen för verkställigheten af meddelade
bötesbeslut och för influtna bötesmedel; men ingenstädes förekommer
någon förändring af tiden, inom hvilken utsökningen skall ske.
Det heter visserligen i den sista kungörelsen, att uppbördsmännen
skola skyndsamligen vidtaga de åtgärder, som för bötesbeslutens
verkställande äro erforderliga; men på detta obestämda och sväfvande
uttryck skyndsamligen lärer man väl icke kunna bygga något
ansvars- eller ersättningspåstående för uppbördsman, som gör sig
skyldig till för långt dröjsmål. Jag kan således icke finna att de
åberopade författningarna uppfylla det ändamål, som jag afsett
med förslaget om tidsbestämning för utsökningen, och jag tror
derför, att jag haft fog att framlägga detta förslag. Men då jag
är viss om att, i händelse det af lagutskottet här tillstyrkta skrifvelseförslaget
vinner Riksdagens bifall, Kongl. Maj:t i det lagförslag,
som deraf kan föranledas, skall inlägga jemväl en begränsning
af tiden för utsökningarna, så har jag intet annat yrkande
Om tillägg
till gällande
bestämmelser
angående saköreslängd.
(Forts.)
N:o 22. 26
Onsdagen den 20 Mars.
Om tillägg
till gällande
bestämmelser
angående saköreslängd.
Angående upphäfvande
af
10 kap. kyrkolagen.
att göra, än att kammaren måtte bifalla det af utskottet framlagda
skrifvelseförslaget.
Herr Lilienberg: Endast några få ord till bemötande af
justitieombudsmannens anförande.
Lagutskottet har icke ansett sig böra tillstyrka Riksdagen att
aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t om bestämmande af viss tid,
inom hvilken saköreslängd bör utlemnas. De skäl, som dervid
varit bestämmande för utskottet, innehållas så väl i 1882 års författning,
der det heter, att sådana böter skola genast uttagas, som
oek i 1884 års förordning, hvilkén dels — såsom äfven justitieombudsmannen
anförde —■ i 2 § föreskrifver, att, så snart saköreslängd
kommit vederbörande kronofogde tillhanda, denne skall skyndsamligen
vidtaga åtgärder för medlens indrifvande, dels äfven innehåller
det stadgande, att han jemte den redovisning, som det åligger
honom att afgifva vid hvarje halfårs slut, skall lemna noggrann
uppgift om de hinder, som i hvarje fäll mött för böternas indrifvande.
Sammanställas nu dessa stadgande!!, så ansåg lagutskottet,
att särskild framställning i skrifvelse!! af den beskaffenhet, som.
justitieombudsmannen sålunda yrkat, icke vore af behofvet påkallad.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ f
Härefter
företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o
28, anledning af väckt motion om upphäfvande af 10 kap. kyrkolagen,
samt skrifvelse till Konungen i fråga om ändring af 18 kap.
samma lag.
Till lagutskottets handläggning hade Andra Kammaren hänvisat
eu inom nämnda kammare af herr G. Berg afgifven motion,
n:o 79, hvari föreslagits, att Riksdagen ville dels “för sin del besluta
om upphäfvande af 10 kap. kyrkolagen om bann och bannlysning“,
dels och “till Kongl. Maj:t ingå med anhållan, att Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förändrade föreskrifter om begrafningssättet i stället för dem,
som förekomma i 18 kap. kyrkolagen och hvilka såmedelst böra
upphäfva^.
Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet,
att förevarande motion, i hvad den afsåg upphäfvande åt
10 kap. kyrkolagen, icke måtte af Riksdagen bifallas. I
I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot utskottets
ordförande, herr Ax. Bergström, med hvilken fyra ledamöter
af utskottet från Första Kammaren instämt, “att Riksdagen ville,
med anledning af herr Bergs förslag i första punkten af förevarande
motion, i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta förslag till lag om kyrkotukt samt framlägga samma förslag
för Riksdagen det år, nästa allmänna kyrkomöte sammanträder4''.
Onsdagen den 20 Mars.
20 N:© 22.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet afAngäendeupp
h
lifvande af
Herr G. Berg, som anförde: Så vidt jag kan se, har lag-1" h,f''^rko''
utskottet icke på något sätt jäfvat eller vederlagt de skäl. som (Ports.)
blifvit framstälda i den nu föredragna motionen. Uti denna motion
framhålles, huru som utestängandet af en Kyrkans medlem från
nattvardens bruk och hans skiljande från kyrkans delaktighet
strider mot den kristliga kärlek och fördragsamhet, som det åligger
den kristna kyrkans medlemmar att utöfva och visa. Vidare: att
det kan icke vara den ena menniskan tillstadt att beröfva den
andra ett af de nådemedel, som blifvit alla gifna och som alla
behöfva. Och slutligen: att det icke får uti ett så vigtigt fall
vara åt den menskliga, ofullkomliga domsrätten öfverlåtet att fråntaga
en medlem af Kristi kyrka tillfälle till den försoning och
förlåtelse, som är alla utlefvad och erbjuden. Men dessa skäl har,
så vidt jag förstår, lagutskottet icke ens sökt vederlägga. Vid
det förhållandet skulle man väl haft skäl antaga, att utskottet
funnit skäligt tillstyrka motionen. Men så är icke fallet, utan
utskottet har alldeles afstyrkt densamma och icke ens omfattat
den modifierade mening, som utskottets ordförande och åtskilliga
dess ledamöter uti reservation framhållit. Jag skall derför bedja
att något få granska de motiv, som i utskottets utlåtande framhållas,
och jag skall dervid till en början hålla mig till den del af
bannlysningen, som kallas det större bonnet.
Utskottet har väl medgifvit, att bestämmelserna om denna art
af bannlysningen strida mot nutidens kristliga medvetande, och
utskottet har dessutom erkänt, att afskaffandet af detta större
bann “icke kan anses för annat än ett uttryckligt upphäfvande af
lagbestämmelser, hvilka redan äro i verkligheten afskaffade41.
Men allt detta oaktadt har utskottet icke velat tillstyrka upphäfvande!
ens af det större bannet, och detta af en försigtighet, som.
jag anser vara alldeles för långt drifven. Utskottet anser nemligen,
att det föreliggande förslaget lider af en brist, derutinnan
att det icke omfattar upphäfvandet jemväl af 16 kap. 12 § eller
af 11 kap. 6 § kyrkolagen, hvilka lagrum utskottet anser handla
om bann af samma art. Granskar man nu dessa af utskottet
framhållna lagstadganden och först 16 kap. 12 §, så stadgas der:
“Der några treske och motvillige finnas, som gå och drifva i samma
härader och stift, hvarest de sina makar hafva öfvergifvit, eller
mannen bortdrifver hustrun och sitter sjelf qvar och nyttjar beggederas
egendom, så skall predikoembete! sådane, om de efter föregången
ransakning sig icke bättra, från församlingen utesluta41.
Om nu detta större bann borttoges utan uttryckligt upphäfvande
af denna 12 kapitlets 16 §, hvad blefve då följden? Jo, icke någon
annan än den, att bannlysningen icke kunde tillämpas mot lösdrifvare
och de personer, som för öfrig! i denna § afses, och jag
tror icke, att det skulle ligga den ringaste fara deri. 11 kap. 6 §
stadgar: “Men de, som ligga i några grafva synder, skola flitligen
och ofta förmanas, att de sig bättra och hålla sig ifrån Herrans
nattvard, så länge de lefva i obotfärdighet, och om de ingen
NS0
2S
Onsdagen den 20 Mars.
Angående upphäfvande
af
JO kap. kyrkolagen.
(Forts.;
bättring göra, skall med dem således förfaras, som ofvanföre om
bannlysning förmäldt är“. Om nu bannlysningsstraffet borttoges,
men detta lagstadgande icke uttryckligen på samma gång upphäfves,
hvad skulle då följden blifva? Jo, följden skulle blifva den, att.
för presterskapet i alla fall qvarstode skyldigheten till förmaning
för de personer, som i denna § afses och en sådan skyldighet till
förmaning bör naturligtvis i alla händelser qvarstå, fastän stadgandet
för öfrigt icke skulle vara tillämpligt. Lagutskottets försigtighet
här vid lag torde sålunda vara alldeles för ömtålig. Jag
vill påpeka ett annat fall, då det icke varit något hinder vare sig
för lagutskottet att föreslå eller för lagstiftaren att besluta om
upphäfvande! af en lagbestämmelse, fastän icke alla stadganden,
som på något sätt skulle kunna bero deraf samtidigt upphäfdes.
Genom lagen den 16 maj 1884 upphäfdes vatten- och brödstraffet,
men i promulgationslagen stadgas fortfarande om sammanläggning
af dylikt straff med andra straff arter, och så vidt jag kunnat finna,
har detta förhållande icke åstadkommit några förvecklingar. Då
hufvudstadgandet om vatten- och brödstraffet. borttogs, förföllo
naturligtvis på samma gång alla deraf på ett eller annat sätt
beroende stadganden. Så vidt jag kan förstå, borde det derför
icke för utskottet hafva funnits den ringaste tveksamhet att föreslå
uppkäfvandet af bannljvsningsstraffet, äfven om 16 kap. 12 § och
11 kap. 6 § kyrkolagen icke samtidigt uttryckligen upphäfts: de
hade i allt fall i och med bannlysningens borttagande upphört att
vara. tillämpliga.
Ofvergår jag vidare till det mindre bannet, framgår af lagutskottets
utlåtande, att utskottet anser detta bannlysningsstraff
behöfvas för upprätthållande af kyrkotukten. För min del vill
jag icke på något sätt bidraga till att lossa några band, som
verkligen tjena att befrämja kyrkotukten och sammanhålla statskyrkans
medlemmar, utan tvärt om vill jag med all pietet bibehålla
dessa band. Men det kan finnas band, hvarmed kyrkan söker
sammanhålla sina medlemmar, hvilka band äro med så omild hand
anlagda och till sin natur så kärlekslösa, att de lätt brista och
derigenom verka i alldeles motsatt syfte mot det man velat åstadkomma,
och till sådana räknar jag äfven bannlysningsstraffet.
Det afser afstångande! från ett nådemedel, som enligt min åsigt
är lika välbehöfligt för alla. Men skulle det vara mera behöflig!
för någon än för de fleste, så är det väl just för den, som man
söker fråntaga ett sådant medel till försoning och förlåtelse, för
den nemligen, som framhärdar i synd och last. En sådan person
beköfver försoning bättre än någon annan. Men honom vill man
fråntaga detta nådemedel. Det är väl icke för alltid man vill
göra det, utan det är, som kyrkolagen säger, “till en bestämd tid''h
Men jag anser farligt och sålunda förkastligt att åt ofullkomliga
menniskors domsrätt öfverlemna pröfningen i detta fall och att
fixera denna tid till år, månader, qvartal eller huru tidsmåttet än
må bestämmas.
Det torde sålunda icke hafva bort möta några betänkligheter
för lagutskottet att tillstyrka bifall till min motion äfven i denna del,
Onsdagen den 20 Mars.
29 N:o 22.
och några sådana betänkligheter för denna kammare att, oaktadt Aui/åendeupp
utskottets afstyrkande, bifalla motionen torde desto mindre böra ,u''f’andf{ a[
förefinnas, som kammaren vid ett föregående tillfälle, nemligen70
den 23 april 1884, för sin del beslutit, att hela 10 kap. kyrkolagen (Forts.)
om bann och bannlysning skall upphäfvas.
Men detta oaktadt vill jag emellertid, för att söka på det
■bästa sätt befrämja det mål, som åsyftas, ansluta mig och yrka
bifall till den reservation, om hvilken lagutskottets ordförande
och åtskilliga af dess medlemmar förenat sig, och sålunda hemställa,
att kammaren måtte besluta att i skrifvelse anhålla, “det
Kong!. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till lag om kyrkotukt
samt framlägga samma förslag för Riksdagen det år nästa allmänna
kyrkomöte sammanträder*''.
Herr Redelius yttrade: Jag instämmer i det slut, hvartill
den föregående talaren kommit, och yrkar således afslag på lagutskottets
utlåtande i den punkt, som nu är föredragen. Men jag
ber få reservera mig mot hans skal, som jag icke i allo kan godkänna.
Utan att vara vidlyftig ber jag derför att få säga ett
par ord mot de tre skäl, motionären anförde för sitt förslag.
Jag kan icke medgifva, att det skulle anses “strida mot deri
kristliga kärleken och fördragsambeten**, då kyrkan genom sin
styrelse förklarar, att den eller den personen har visat sådan
sinnesstämning eller förer ett sådant lefverne, att han under eu
tid icke bör få bruka Herrans heliga nattvard.
Icke heller kan jag utan vidare gå in på, att det är rätt sagdt
af motionären, då han påstår, att “det icke kan vara den ena
menniskan tillstadt att beröfva den andre ett af de nådemedel,
som blifvit alla gifna och som alla behöfva**. Detta är vilseledande
taladt, så vidt jag förstår, och tarfvar förklaring. Kyrkosamfundet
har visserligen rätt och pligt att så vidt möjligt värna om sakramentets
helgd, hindra missbruk och såsom kyrkotuktsmedel förhindra
en uppenbart ogudaktig att begå Herrans nattvard. Men
att af sådana skäl afhålla från nattvardens bruk är ju uppenbarligen
något annat än att “beröfva*1 någon sakramentet. Nej,
kyrkan vill icke röfva sakramentet från någon af dess medlemmar.
Nej, det är icke heller afsigten med sådana stadganden, som verkligen
förefinnas, särskildt i 1855 års förordning, att beröfva någon
något nådemedel; utan meningen är endast att gifva en förklaring,
att den person, som begått något af de brott, som der uppräknas,
och derför blifvit domfäld, icke har en sådan sinnesstämning, att
han sig till godo kan få tillträde till nådemedlen. Men naturligtvis
eger han tillfälle att, när han vill det och sådant begärer, blifva
återförenad med kyrkan och sedan få nattvarden.
Icke heller kan jag gå in på det påståendet om domsrätten,
som göres af motionären, och jag anser detta påstående vara
mycket vilseledande. Han säger att det är åt denna domsrätt
“öfverlåtet att fråntaga en medlem af Kristi kyrka tillfälle till
försoning och förlåtelse**. Det förvånar mig att finna ett sådant
yttrande nedskrifvet af den högt aktade motionären, och häremot
Nso 22. 30
Onsdagen den 20 Mars.
Angående upp- vill jag endast uttala min reservation, då det är allmänt bekant,
häfvande aj enligt vår kyrkas lära en hvar egen tillträde till den förlåtelse
lagen* ° och försoning, som nådemedlen skänka, när helst han det begär.
(Forts.) Men att nådemedlen icke kunna påtrugas någon, det är en sjelfkär
sak. I andra kapitel af kyrkolagen än det 10:de stadgas om de
tillfällen, när prest skall förvägra nattvarden.- Der säges t. ex. i
det 8:de att detta skall ske, utom på andra grunder, särskild! på
grund af bristande kristendomskunskap och deraf föranledda oförmåga
att rätt fatta sakramentets innebörd. . Vidare skall han
förvägra nattvarden “åt fånar, så länge de intet lämna sig besinna
samt åt barn i späd ålder med flera. Men att nu dessa menniskor
förvägras nattvarden beror alls icke på någon dom öfver dem,
och det innebär icke heller att man beröfvar dem något nådemedel;
utan det betyder endast de icke hafva den sinnesstämning eller den
förmåga att fatta saken, som är nödvändig för den sjelfpröfning,
som erfordras för nattvardens rätta begående, och det är derför
som de tillsvidare afhållas från densamma, tills de “kunna besinna
sig“, erhålla “nödig upplysningI 11, eller “göra bättring11.
Då jag sålunda endast velat afgifva min reservation mot de
skäl, som af motionären blifvit förebragta, men jag dock är ense
med honom i det yrkande han nyss gjort, så har jag begärt ordet
för att tillkännagifva detta och instämma i den reservation,''
som af lagutskottets ordförande m. fl. medlemmar af utskottet
blifvit bilagd betänkandet, til! hvilken reservation jag alltså yrkar
bifall.
I detta yttrande instämde herrar Metzén, Sundberg från Vexiö
och Ekeborgh.
Vidare anförde:
Herr Smedberg: Motionären yttrade till eu början att
lagutskottet icke vederlagt de skal, han anfört i sin motion för
afskaffande af 10:de kapitlet i kyrkolagen. Detta är sant, ty
lagutskottet har gillat hans skäl. Men till följd af andra skäl
af rent formel art har lagutskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
motionärens förslag, att helt enkelt afskaffa kyrkolagens 10:de
kapitel utan att i sammanhang dermed afskaffa andra i samma
lag förekommande liktydiga stadganden, som anses föråldrade och
orimliga. Och det är val icke underligt, att lagutskottet icke kunnat
tillstyrka bifall till detta upphäfvande af 10:de kapitlet kyrkolagen;
ty då skulle de andra stadgandena i kyrkolagen, hvilka
motionären nu sjelf uppläst, hafva kommit att qvarstå, ehuru äfveu
de innehålla bestämmelser angående bannlysningsstraffet, såsom i
synnerhet ll:te kapitlet 6 §, som hänvisar till 10:de kapitlet. Det
är förunderligt att motionären, som är jurist, icke observerat eller
föreslagit afskaffande på en gång af alla de orimliga föreskrifter,
som i kyrkolagen i förevarande hänseenden förefinansf Ty då hade
det troligtvis icke mött något motstånd att afskaffa dem alla.
Men ett annat skäl för lagutskottet att ställa sig på den stånd
-
Onsdagen den 20 Mars.
31 N:o 22.
punkt, det intagit, var också det, att motionären icke föreslagit att
sätta något annat i stället för det han vill hafva bort. Ty något
bör väl ändå vara stadgadt i kyrkolagen rörande kyrkotukten.
Vi veta t. ex. att frikyrkorna utöfva en mycket sträng kyrkotukt,
och att de afvisa ifrån sin kyrka dem, indika icke äro henne trogna.
Hvarje straffpåföljd i sådant hänseende kan väl icke heller vår
kyrka undvara. Det har nu varit föreslaget många gånger, att
något borde göras för att få lämpliga bestämmelser rörande kyrkotukten.
En straffpåföljd, som man tänkt sig kunde vidtaga t. ex.
mot sådana som äro uppenbarliga hädare, är den, att man kunde
utesluta dem från rätt att deltaga i val af kyrkoråd och af själasörjare.
Jag tror att de derigenom skulle blifva mycket mera
straffade än genom deras utestängande från nattvarden. Genom
deras uteslutande från deltagandet i dessa val skulle deras äregirighet,
som är en ömtålig sträng hos sådant folk, bomma att
blifva på ett bänbart sätt berörd. Men genom deras uteslutande
från nattvarden är icke mycket vunnet. Ty det finnes många af
dem, som i stället för att begagna sig af detta nådemedel, kanske
drifva gäck med detsamma, fastän de ändock stå qvar inom kyrkan.
Ett sådant förslag i fråga om kyrkotukten synas mig derför kunna
lända kyrkan till nytta, Men i fråga om den nuvarande kyrkotukten
har det större bannet icke tillämpats på flera år, under
det att det mindre visserligen kunnat tillämpats och personer sålunda
uteslutits från nattvarden. Men äfven om det kunnat och
kan tillämpas, vill jag icke att det skall stå qvar såsom en straffpåföljd
för dem, som icke ställa sig kyrkoordningen till efterrättelse.
Nu har här yrkats bifall till reservanternas förslag. Det är
samma förslag, som år 1884 tillstyrktes af lagutskottet. Men då
lingo vi eu ofantlig mängd förebråelser för att vi framkommit med
ett förslag, som icke blifvit direkt framstäidt af motionären i frågan.
Det förslag, som motionären nu afgifvit, är emellertid alldeles detsamma,
som framstäldes af den motionär, hvilken då väckte förslag
i frågan. Och derför motsatte vi oss i utskottet den mening, som
ordföranden både. Ty ordföranden ville, att vi skulle fatta samma
beslut nu som då. Med anledning häraf erinrade vi derom, att
det var på detta lagutskottets beslut, som frågan förra gången
föll. Och reservanterna vilja icke ens upphäfva de nuvarande bestämmelserna
i 10 kap. kyrkolagen i denna del, utan de vilja helt
enkelt aflåta en skrifvelse till Kong]. Maj:t med begäran om ett
lagförslag, hvari fullständiga bestämmelser angående kyrkotukten
skulle införas. Men detta är något, som motionären icke anhållit
om, och att antaga reservanternas förslag tror jag derför icke går
an, då ej motion derom blifvit väckt. Då är det helt visst bättre
att antaga lagutskottets förslag och att motionären, med ledning
af hvad som vid frågans behandling nu förekommit, utarbetar ett
nytt förslag, som omfattar alla de orimliga och föråldrade stadgande^
som rörande denna sak förekomma, samt derefter vid nästa
riksdag å nyo väcker motion i frågan. Då kan också Riksdagen
utan betänkligheter besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om in
-
Angående upphäfvande
af
10 kap. kyrkolagen.
(Forls.)
N.-o 22.
32
Oasdagen den 20 Mars.
Angåendeupp- förande af sådana stadganden i kyrkolagen, hvilka må anses nö10''ka^k
rhr ^ör kyrkotuktens upprätthållande. Med ett sådant uppskof
''kulen.1 ° är heller ingenting förloradt. Ty något afgörande beslut i frågan
(Forts.) kan icke ega rum förrän om fyra år, då kyrkomötet härnäst sammanträder.
Det är derför jag tror, att Riksdagen för närvarande
icke kan göra något annat än antaga lagutskottets förslag, till
hvilket jag, herr talman, anhåller om bifall.
Herr Beskow: Att förändringar i kyrkolagen äro nödvän
diga,
har uttalats så många gånger och så många ändringsförsök
hafva blifvit föreslagna, att säkert alla äro ense om behofvet af
en sådan förändring. Nu är fråga om att 10:de kapitlet, som handlar
om kyrkotukten, skulle borttagas. Svenska kyrkan måste
hafva rättighet att utöfva en viss kyrkotukt, derom lärer näppeligen
finnas mera än en mening. Och jag tror vi alla äro ense
om, att detta 10:de kapitel icke bör få stå qvar sådant som det är.
Jag vill fästa uppmärksamheten särskildt på 3:dje § af detta kapitel,
der det heter om den, som kommer under det större bannet, “att
den, som igenom denna större bannlysning varder satt utom Huds
församlings gemenskap, skall ock vara utesluten ifrån alla samqväm
och umgänge med annat folk, förutan sin hustrus, barns och
tjenstehjons. Om någon dessutom, som vet, att han är banlyst,
honom herbergerar, eller med honom äter och dricker, den skall
stå uppenbar skrift». Mine herrar, bör en sådan paragraf få stå
qvar i vår kyrkolag?
Motionären uttalade nyss sin förvåning öfver, att icke lagutskottet
lemnat sitt bifall till ordförandens reservation. Jag delade
denna hans förvåning. Men när jag nu hört en af lagutskottets
aktade medlemmar upplysa om, att lagutskottet, då det
en gång förut kom in till Riksdagen med förslag till en sådan
skrifvelse, som den ordföranden i sin reservation föreslår, erhöll
förebråelse derför och att detta skrifvelseförslag blef af kammaren
afslaget, samt att utskottet sålunda icke tyckt det vara skäl att
upptaga det å nyo, så må jag säga, att jag nu förstår, hvarför
utskottet handlat som det gjort. Men jag tror likväl att, såsom
saken nu mognat, vi kunna förena oss med reservanten om en
skrifvelse i ämnet. Jag vill hellre vara med om att bifalla ordförandens
i lagutskottet reservation än att nu låta saken falla i
hopp om att vid nästa riksdag få en fullständigare motion i ämnet.
Saken måste ju i alla fall gå till kyrkomötet och kan icke afgöras
utan kyrkomötets bifall. Om vi nu antaga reservationen, så
är saken redan från Riksdagens sida afgjord.
Nu hör jag till min stora glädje, att reservationen bifallits af
Första Kammaren. Då jag var inne i Första Kammaren för eu
stund sedan för att höra huru långt man kommit, hörde jag ordföranden
i lagutskottet börja tala till försvar för sin reservation.
Utgången af frågan inom inedkammaren är nu bekant, och då
hoppas jag äfven att denna kammare gerna skall besluta en skrifvelse
till Kong!. Maj:t i det syfte, som reservationen angifver.
Onsdagen den 20 Mars.
33 Jf:o 22.
Herr Lilienberg: Sedan en ledamot af lagutskottet yttrat Angående upp
sig, kan jag säga, att jag är i det väsentliga förekommen af ko- häfvande af
nom. Jag vill blott tillägga, att jag icke kan föreställa mig. att10 ilqm°
denna kammare skulle vilja skrifva till Kongl. Maj:t med anhållan (Forts, i
om förslag till fullständiga stadganden rörande kyrkotukten, utan
jag tror, att kammaren vill, att en sådan skrifvelse skall komma
ifrån kyrkomötet. I allt fall är det ett faktum, att till följd af
kyrkomötets, skrifvelse år 1878 frågan redan är under Kongl.
Maj:ts pröfning. Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Herr Waldenström från Visby: Herr talman! Den tolkning
af grundlagen har väl, åtminstone nu på senare tider, här i kammaren
gjort sig gällande, att, om en motionär framlagt ett förslag,
hvars behandling tillhör lagutskottet eller något annat utskott,
som saknar motionsrätt, utskottet icke eger grundlagsenlig rätt
att tillstyrka, eller Riksdagen att fatta ett beslut, som går öfver
hvad motionären yrkat. Det enda utskottet och Riksdagen i detta
afseende tillåtit sig har varit ett eller annat förtydligande tillägg
eller någon mindre förändring, som icke öfverskridit hvad som af
motionären uppenbarligen åsyftats. I den motion, som nu föreligger
till behandling, har motionären endast yrkat, att 10 kap. kyrkolagen,
som handlar om bann och bannlysning, måtte upphäfvas. Det är
således endast en viss art af kyrkotukt, som motionären vill hafva
bort ur kyrkolagen. Men detta oaktadt yrkar nu motionären och
flere med honom bifall till den vid betänkandet fogade reservationen,
som går ut derpå, att Riksdagen skulle hos Kong!. Maj:t
begära en lag om kyrkotukten i hela dess utsträckning. Det vore
ungefär detsamma som om, i fall motion väckts om någon obetydlig
förändring, exempelvis i lagens stadganden angående enkel
stöld, lagutskottet och Riksdagen skulle taga sig före att omarbeta
hela lagstiftningen angående tjufnad. Detta kan jag för min de!
icke finna grundlagsenlig!;. Riksdagsordningen säger uttryckligen,
att lagutskottet endast har att “meddela utlåtande11 öfver sådana
förslag, som till utskottet från kamrarne remitteras. Men kan man
nu säga, att reservanterna inskränkt sig till att afgifva utlåtande
öfver motionärens förslag om bann och bannlysnings upphäfvande,
då de komma fram med en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om en ny lag i allt hvad som rör kyrkotukten? Då motionären
endast yrkat att bannet och bannlysningen skola borttagas, så svara
reservanterna inom lagutskottet med att begära hos Kongl. Maj:t
en helt ny lag med en mängd nya straff. Det torde vara uppenbart,
att reservanterna, då de detta gjort, icke inskränkt sig till
att afgifva utlåtande öfver det förslag, som förelegat, utan gått
vida deröfver.
Uti nästa punkt säger lagutskottet, i anledning af motionärens
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om en ny lag
angående begrafningssättet, att lagutskottet icke för sin del funnit
lämpligt, “att Riksdagen hos Kongl. Maj:t gör framställning om
upphäfvande af gällande bestämmelser i ett ämne, rörande hvilket
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 22. 3
Uso 22. 34 Onsdagen den 20 Mars.
Angåendeupp- positiva föreskrifter icke kunna undvaras, utan att dervid ens an~
häfvande af ty(ja beskaffenheten af den nya lagstiftning, som begäres".
J0 lagera Om man nu med skäl kan säga detta om eu så enkel fråga
(Ports.) som den om begrafningssättet, skulle man val med mycket större
skäl och befogenhet kunna säga detsamma om en så invecklad och
svårlöst fråga som den om kyrkotukten. Men fastän reservanterna
utan anmärkning varit med om det uttalande, som jag nyss uppläst.
hafva de ändock sjelfve icke ansett nödigt att på minsta sätt
angifva i hvilken rigtning den lag angående kyrkotukten, som man
begär af Kongl. Maj:t, skulle gå. Detta synes mig vara en så
stor brist i reservationen, att jag anser densamma endast af den
orsaken oantaglig, dag yrkar alltså bifall till utskottets betänkande
i denna del.
Herr Widström: Såsom den siste talaren erinrat, döljer sig
under denna fråga en annan, nemligen om lagutskottets befogenhet
att i det betänkande, som lagutskottet afgifvit, gå utöfver hvad
motionen innehåller. För min del får jag säga, att om motionen
galt att hos Kong!. Maj:t begära nya stadganden för svenska^kyrkans
kyrkotukt, skulle jag velat vara med om saken. Men, såsom
här redan sagts, går motionen alls icke ut på att få en sådan
lagstiftning till stånd. Den har ett rent negativt syfte; motionären
har fäst sig vid vissa oegentiigheter i kyrkolagen, som han
vill ha upphäfda. Både i sin motion och i sitt anförande i denna
fråga har han dock fält yttranden, som skulle kunna innebära att han
ville ha bort alla stadganden om kyrkotukt ur lagstiftningen. Vid
sådant förhållande kan jag icke finna annat, än att lagutskottet,
som icke eger motionsrätt, icke hade bort gå längre än att atelier
tillstyrka hvad motionären föreslagit. Både utskottet tillstyrkt
motionen, skulle sådant innebära, att hvarje stadgande om
både det större och det mindre bannet skulle ur kyrkolagen blifvit
borttaget, och all kyrkotuktslagstiftning utplånad. Då motionären
sedermera i sitt yttrande här omfattat reservationen och
yrkat bifall till densamma, har han således i sjelfva verket frångått
grunderna för sin egen motion och gått öfver på den motsatta
sidan, som vill ha kyrkotukt, fastän i annan form. Han fälde
visserligen några ord om att han icke ville försvaga kyrkotukten,
men verkan af bifall till hans motion skulle i alla fall blifva sådan.
Hufvudfrågan är emellertid, om kammaren skall auktorisera ett
sådant förfaringssätt, att ett utskott, som icke har motionsrätt,
skall kunna gå utöfver hvad en motionärs förslag åsyftat, för att
i stället söka åstadkomma andra stadganden, som icke ! motionen
begärts. Till införande af ett sådant förfaringssätt vill jag icke
bidraga med min röst, emedan jag anser det grundlagsvidrigt, och
jag yrkar derför bifall till utskottets betänkande.
Herr Kedelius: Det är med anledning af
talarne yttrat angående den grundlagsenliga behandlingen af den
föreliggande frågan, som jag begärt ordet Jag kan icke dela
deras åsigt. Jag har nemligen fattat det så, att, om ett utskott
Onsdagen den 30 Mars.
N:o 22.
icke vill i allo tillstyrka en motionärs förslag, det dock är oförhindradt
att föreslå Riksdagen något, som är mindre än hvad motionären
föreslagit, dock allt under förutsättning, att detta mindre
rör sig inom samma område, som motionen omfattat. Nu synes
mig så vara förhållandet här. Reservanten, till hvars reservation
jag yrkat bifall, har kommit fram med ett förslag, som är mindre
än det motionären framstält. Det tionde kapitlet i kyrkolagen
handlar om kyrkotukten. Detta kapitel har motionären föreslagit
skola upphäfva^, men utskottet har icke velat vara med härom.
Vi som förenat oss med reservanten,, hafva icke heller velat upphäfva
det kapitlet utan vidare, men vi vilja hafva en förändring i syfte att
få andra bestämmelser om kyrkotukt i stället för de i kyrkolagen
10 kap. nu befintliga; men denna förändring föreslå vi icke nu,
utan hemställa, att Kong!. Maj:t måtte anmodas af Riksdagen att
inkomma med ett förslag i detta hänseende. Då jag anser detta
skrifvelseförslag omfatta något mindre än hvad motionären föreslagit,
kan jag icke finna annat än att Kammaren är fullt befogad
att dertill lemna bifall, och med en sådan uppfattning ber iag att
få vidhålla mitt yrkande.
Herr Sven Nilsson: Om det verkligen vore så, som den
siste talaren påpekade, att reservationen skulle innehålla något
mindre än motionären yrkat, så kunde hans uppfattning vara rigtig,
men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att motionären endast
begärt, att bannstraffet skall upphäfvas, och således icke ifrågasatt
att begära ny lag om kyrkotukt i sin helhet. Då reservationen
deremot innehåller en begäran om utarbetande af fullständiga
lagbestämmelser rörande kyrkotukten, är det således en hel
lagstiftning, som omfattas af reservationen. Nu vill jag för min
del icke bestrida, att icke den frågan kan i alla fall upptagas af
kammaren, och det beror naturligtvis på herr talmannen, hvilken
uppfattning han har om det grundlagsvidriga eller icke. Men kammaren
bör i alla händelser vara högst försigtig och varsam rörande
en sådan fråga, som i så väsentlig grad öfverskrider hvad
motionären begärt.
Jag föreställer mig också, att, om man skulle skrifva till
Kongl. Maj:t., motiven för skrifvelsen borde vara omfattade af utskottets
ledamöter mera allmänt än af en enskild reservant. Jag
vill för min del icke skrifva till Kongl. Maj:t på de grunder, hvarpå
reservanten har motiverat sin skrifvelse, och vill icke heller vara
med om att hos Kongl. Maj:t begära förslag till allmän kyrkotukt.
Vi erinra oss alla ganska väl, huru ställningen var under sista kyrkomötet
i vissa kyrkolagsfrågor, och jag erinrar särskildt om kyrkomötets
beslut, att de som icke blifvit döpta icke skulle få deltaga
i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut. Nu har en ledamot
af lagutskottet sagt, att det borde i en sådan lag om kyrkotukt
finnas en bestämmelse af det innehåll, att den, som hade någon
afvikande mening från den lutherska kyrkans lära, icke skulle få
ha rätt att välja prest och deltaga i val af kyrko- och skolråd.
Sådana drakoniska lagbestämmelser vill jag icke vara med om, så
Angående upphäfvande
af
10 kap. kyrkolagen.
(Forts.)
N:o 22. 36
Onsdagen den 20 Mars.
Angående upp- vida man icke samtidigt befriar sådana, som affalla från statskyrhufvande
af pan; från att betala avgifter till presterskapet, ty skattepligt och
W hla<m ''k°'' rösträtt äro så förbundna med hvarandra, att de ej kunna skiljas.
(Ports.) I motsatt fall få vi behålla den gamla lagen, som visserligen är
föråldrad och orimlig — men den kan i vår tid ej tillämpas, och
är således oskadlig. Frågan ligger ju redan hos Kong]. Maj:t. och
blir der nog utredd. Skall Riksdagen skrifva till Kongl. Maj:t,
bör den i skrifvelsen säga rent ifrån hvad den vill hafva och icke
komma fram med sådana obestämda och omotiverade förslag, som
nu i reservationen. Bäst helt enkelt upphäfva nuvarande uråldrade
bestämmelse, ejnedan jag är viss om, att, om Kongl. Maj:t
skulle komma fram med ett sådant lagförslag, som går i den rigtningen,
som kyrkomötet sist beslöt, eller som en lagutskottsledamot
har framhållit, det icke skulle kunna vinna åtminstone denna
kammares bifall.
Det är på dessa skäl, som jag för min del, då motionären icke
ens vågat yrka bifall till sin motion, hvithet jag helst skulle velat,
icke kan vara med om reservationen, utan hemställer jag, för att
ej splittra meningen, om bifall till lagutskottets förslag för närvarande,
under förutsättning att frågan i allt fall snart kommer fram
till Riksdagen i sådant skick, att den kan af denna kammare bifallas
i den rigtning jag åsyftar.
Herr G. Berg: Jag begärde ordet för att bemöta den åsigt,
som framhållits af talarne på visby- och stockholmsbänkarne, eller
att lagutskottet skulle öfverskridit sin befogenhet, om det tillstyrkt
hvad reservanterna förorda, hvilket enligt desse talares mening
skulle utgöra något helt annat än hvad jag i min motion föreslår.
Sedan jag begärde ordet, har herr Redelius, såsom mig tyckes, på
fullt tillfredsställande sätt besvarat denna anmärkning, men jag
ber emellertid få tillägga, att här har endast blifvit ifrågasatt en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, och vid ett sådant förhållande tror jag
icke det är skäl att hysa så stora betänkligheter, som desse talare
framhållit.
Jag ber vidare få påpeka, att den åsigt, som jag nu uttalat,
äfven gjort sig gällande i Första Kammaren icke endast vid 1884
års riksdag, utan äfven vid den omröstning, som för en kort stund
sedan uti nu förevarande fråga försiggick. Vid 1884 års riksdag
yrkades ett fullständigt upphäfvande af tionde kapitlet kyrkolagen,
och lagsutskottet föreslog då: “att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till lagom
kyrkotukt samt framlägga samma förslag för Riksdagen det år,
nästa allmänna kyrkomöte skulle sammanträda."
Detta utskottets förslag antogs i Första Kammaren, men föll
i Andra Kammaren. Skiljaktigheten mellan denna kammares och
medkammarens åsigter bestod dock deri, att denna kammare ville
gå ett steg längre, nemligen afskaffa hela tionde kapitlet. Jag
tror således icke, att kammaren nu behöfver ha så stor betänklighet
att bifalla reservationen; och då lagutskottets ordförande, som
är känd för att vara högst försigtig, icke funnit sig böra hysa
Onsdagen den 20 Mars.
37 >:0 2*2.
några betänkligheter i detta fall, så vågar jag hålla före, att kam - Angående uppmarens
ledamöter icke heller behöfva drifva sin ömtålighet ännu
längre. _ lagen.
Om jag fattade talarens på stockholmsbänken yttrande rätt, (Ports.)
så ansåg han, att jag i mitt föregående anförande .skulle ha antyda
att jag ville hafva bort ur kyrkolagen alla föreskrifter om kyrkotukt.
Mot denna uppfattning vill jag inlägga den bestämdaste
gensaga. Något sådant har jag aldrig haft för afsigt, utan min
motion har endast åsyftat att få bort den art af kyrkotukt, som
bannlysningsstraffet afser. Jag ber endast få tillägga, att jag fortfarande
yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Rydin: Jag tror för min del, att den åsigt, som herr
Waldenström från Visby uttalat i denna fråga, är mest öfverensstämmande
med grundlagens mening, och att kammaren sålunda
vid fråga om modifikation af motionärens förslag icke får gå utöfver
hvad som i en motion innehålles. Men jag vet också, att
utskottet många gånger förut gått utöfver hvad som blifvit föreslaget
i en motion. Det har förbättrat motionen och tillagt paragrafer,
som icke legat inom det område, motionen omfattat, och
bär genom ett dylikt förfarande gått ganska långt i afvikelser från
sjelfva motionen. Detta har berott på en praxis, som här i kammaren
nu rotfast sig så, att det är svårt att komma derifrån, en
praxis, som ej kan anses stå i trogen öfverensstämmelse med grundlagens
mening.
Min uppfattning af sättet för behandling af frågor sådana som
dessa är den, att om lagutskottet anser sig icke kunna antaga ett
förslag, sådant det framlagts, och fråga uppstår om en skrifvelse
till Kong!. Maj:t, hvilken går utom de gränser, som af motionens
föremål angifvas, så borde lagutskottet ej inlåta sig på förslag
om skrifvelse, utan det får bero på enskild motionär att, sedan
motionen blifvit afstyrkt och förfallen, väcka förslag i detta
afseende, hvilket har till följd, att detsamma erhåller särskild
beredning och handläggning af tillfälligt utskott. I Första Kammaren
är derför praxis, att alla motioner med förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t, de må angå ämnen, som höra till ständigt eller
tillfälligt utskotts handläggning, remitteras till tillfälligt utskott. Andra
Kammaren deremot har alltid satt sig emot, att förslag om
skrifvelser, som röra frågor, hvilka tillhöra ständigt utskotts behandling,
kunna remitteras till tillfälligt utskott. Derigenom har
denna kammare, när en väckt fråga förekommer, som bör föranleda
eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, försvårat för sig och ofta
omöjliggjort aflåtande af en dylik skrifvelse, till följd af denna
praxis, att, då skrifvelsen sammanhänger med frågor tillhörande
ständigt utskott, den icke får behandlas af tillfälligt utskott, hvadan
sådana frågor icke få väckas efter den i riksdagsordningen
för motioner, som röra ärenden som tillhöra ständigt utskott, stadgade
tids utgång. Till följd häraf bör denna kammare gå varsamt
till väga, då fråga väckes om att på formella skäl förkasta förslag
till skrifvelser, som komma från lagutskottet, som är det enda
N:o 22. 38
Onsdagen den ‘20 Mars.
Angående^- utskott, hvilket allena saknar initiativ. Tv om lagutskottet anser
lOkZ kyrka-ohehövist att komma fram med förslag till skrifvelse, och då icke
lagen någon möjlighet finnes att få sådant förslag behandladt af till(Forts.
) fälligt utskott, skulle, derest skrifvelse påkallas i en lagfråga, som
å sig fäst uppmärksamheten genom en afstyrkt motion, det kunna
inträffa, att, frågan må vara huru angelägen som helst, enligt
Andra Kammarens praxis skrifvelse ej under några förhållanden
skulle kunna komma till stånd. Kammaren skulle på det sättet
stå i stöpet och icke kunna åstadkomma någonting, sedan ett väckt
förslag förfallit.
Tager man nu denna fråga såsom den är, så afser den ju att
begära afskaffande! af bannlysningsstraffet, men denna begäran
innebär naturligtvis också, att man skall sätta några andra lagbestämmelser
angående kyrkotukten i stället. Hvad är då naturligare,
än att man samtidigt med begäran om afskaffande! af de
ifrågavarande straffen begär en skrifvelse till Kongl. Maj:t i afseende
på sjelfva denna fråga och anhåller, det Kongl. Maj:t måtte
för Riksdagen framlägga förslag till ändrade bestämmelser i afseende
på kyrkotukten. Hetta i afseende på det formella.
Beträffande det materiella, så är ju klart, att om man icke
gillar sj elfva saken, må man ju hafva hvilken åsigt som helst om
den formella möjligheten att upptaga förslagen till afgörande, så
ogillar man det.
Jag anser för min del, att till följd af den praxis, som denna
kammare följt, det icke gerna kan vägras proposition på ett förslag,
sådant som ordföranden i lagutskottet här framstäf.
Herr Sven Nilsson: Jag för min del tolkar äfven grund
lagen
mycket liberalt, men jag vill ändå varna kammaren för att
icke gå så långt, som reservanterna föreslagit, emedan jag anser
att deras förslag icke går i den rätta rigtningen.
Hvad praxis angår, att kammaren tagit sig friheten att remittera
vissa frågor rörande skrifvelseförslag i lagfrågor till lagutskottet
och icke till tillfälligt utskott, så kan jag icke förstå,
hvad detta förfarande har med denna fråga att göra. Emedan
motionären här alldeles bestämdt föreslagit upphäfvande af 10 kap.
kyrkolagen, så är väl detta ett förslag, som ej kunnat behandlas
af annat utskott än lagutskottet. Att skicka en del af motionen
till tillfälligt utskotts behandling skulle ju varit olämpligt. Jag
kan heller icke finna, att tillfälligt utskott har större magt än
ständigt, och jag betviflar, att om skrifvelseförslaget kommit till
ett tillfälligt utskott, detta skulle hafva större rättigheter att utvidga
förslaget än lagutskottet. Det har hittills icke visats några
olägenheter af att vissa skrifvelseförslag i lagfrågor hänvisats till
lagutskottet, och jag hoppas att kammaren äfven hädanefter remitterar
dylika frågor dit. Detta förfarande anser jag vara både
godt och ändamålsenligt och fullt grundlagsenlig!.
På de förut anförda skälen kan jag icke vara med om reservanternas
förslag, utan yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.
Onsdagen den 20 Mars.
39 N:o 22.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som Angående uppderunder
förekommit, gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall
i stället till den af herr Bergström m. fl. i ämnet afgifna (Ports.)
reservationen; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering blef emellertid
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kamrarne
godkända voteringsproposition.
Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i lista punkten
af utlåtandet n:o 28, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den vid denna punkt fogade, af herr Bergström m. fl.
afgifna reservationen.
Omröstningen utföll med 116 ja och 59 nej, i följd hvaraf
kammaren bifallit utskottets hemställan.
I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att
motionen i dess senare del icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar J. Smedberg, H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehrson i Törneryd,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i
skrifvelse till konungen anhålla om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af bestämmelser om begrafningssättet i stället för
de föråldrade föreskrifter, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen.
Ordet lemnades till motionären
Herr G. Berg, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Uti
senare delen af min ifrågavarande motion har lag föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade föreskrifter om begrafningssättet
i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen och hvilka
såmedelst böra upphäfvas. Men ej heller i denna del af motionen
har utskottet gått min hemställan till mötes, och, så vidt jag kan se,
har utskottets kardinalskäl härför varit det, att jag icke skulle ha
angifvit, i hvilken rigtning jag önskade en omarbetning af gällande
föreskrifter rörande begrafningssättet, samt att utskottet vid så
-
N:o 22. 40
Onsdagen den 20 Mars.
Angåendeupp- dant förhållande icke ansett sig kunna göra någon hemställan i
lo^a^k rko at'' ™£ föreslagna syfte.
lagen.’ ° . Emot detta utskottets påstående, att jag icke skulle hafva an
(Forts.
) gifvit, i hvilken rigtning jag önskar en förändring af ifrågavarande
lagbestämmelser, ber jag få inlägga min bestämda gensaga. Jag
vågar påstå, att jag alldeles bestämdt angifvit, i hvilken rigtning
jag ansett denna förändring böra gå. Jag har nemligen sagt, att
de föreskrifter angående den kristliga begrafningen, som nu gälla,
äro dels stridande mot den kristliga fördragsamheten och dels otidsenliga.
Häraf torde väl alldeles otvifvelaktigt framgå, att den af
mig åsyftade förändringen i dessa föreskrifter skulle gå ut derpår
att de skulle göras mera öfverensstämmande med den kristliga
fördragsamhetens fordringar och mera öfverensstämmande med den
nu gällande sedliga rättsuppfattningen.
Utskottet har äfven medgifvit, att nu gällande bestämmelser
angående begrafningssättet äro i hög grad otidsenliga. Detta är
efter min uppfattning ett ganska betydelsefullt medgifvande. Endast
i en punkt synes utskottets uppfattning skilja sig från min,
nemligen i fråga om den s. k. begrafningen i stillhet. Jag har i
motionen sagt angående denna begrafningsform, att den innebär
en infami. Jag säger nemligen: “Att stoftet af den döde, som
redan gått att inför den högste domaren aflägga räkenskap för
sina gerningar, att detta stoft skall vara föremål för en infami
eller vanära i samma ögonblick, som kyrkans välsignelse öfver den
döde och löftet om hans uppväckelse å yttersta dagen uttalas, det
innebär efter min förmening ett så krasst och intetsägande tillämpande
af den menskliga domsrätten, att det vore en gärd af sann
humanitet, om det borttoges". Men nu påstår utskottet, att denna
begrafning i stillhet icke medför någon infami eller vanära.
Jag ber då få fråga, om icke det är en infami för den aflidnes
minne, att de efterlefvande anhörige till denne olycklige, som
kanske i ett utbrott af vansinne beröfvat sig lifvet, icke skola
tillåtas att följa honom till grafven! Jag frågar vidare, om icke
äfven den omständigheten, att den aflidnes jordafärd, när begrafningen
sker i stillhet, icke får beledsagas med klockringning, om
icke äfven denna omständighet innebär en vanära. Klockringningen
symboliserar ju själens uppstigande till Grad; och då man förvägrar
den aflidne denna akt vid hans jordafärd, så måste detta
vara liktydigt med uttalandet af en fördömelse öfver honom, ett
ingripande sålunda i den gudomliga domsrätten.
Jag frågar slutligen, om icke äfven det förfaringssätt, som,
etter hvad jag har mig bekant, på många ställen inom landet tilllämpas
vid begrafningar i stillhet, nemligen att den dödes stoft
icke får föras genom kyrkogårdsporten, utan måste lyftas öfver
muren in på kyrkogården, om icke äfven detta är en vanära för
den aflidnes minne. Nämnda förfarande linnes väl icke uttryckligen
föreskrifvet i 1725 års kongl. förordning om begrafningssättet,
men det tillämpas emellertid, som jag nämnde, på många ställen
inom vårt land ännu i dag.
Jag vågar ock påstå, att uti det allmänna foikmedvetandet
Onsdagen den 20 Mars.
41 N:o 22.
detta begrafningssätt karakteriseras såsom er. akt af vanära. Och Angående uppdenna
föreställning har så genomträngt hela nationen, att jag tror 1Qä{vJ‘n<ifl ,ta{0.
att lagutskottet icke skall finna många, som dela den åsigt,7 ‘lagen.’ °
utskottet i detta afseende uttalat. (Ports.)
Såsom af betänkandet synes, hafva åtskilliga af utskottets
medlemmar reserverat sig mot dess beslut och anslutit sig till
min motion. Jag tillåter mig sålunda att yrka bifall till min motion
och denna reservation. Jag vill endast tillägga, att jag anser
det vara en verklig gärd af kristlig fördragsamhet, om denna begrafningsform
blefve borttagen. Jag säger en gård af kristlig fördragsamhet,
och denna fördragsamhet, mine herrar, den anser
jag vara en af kristendomens allra yppersta blommor.
Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.
Herr Redelius anförde: Uti denna punkt ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan, och det af materiella skäl, emedan
jag nemligen anser, att nu gällande bestämmelser angående begrafningssättet
böra qvarstå, så vidt fråga är om att göra skilnad
mellan mera högtidlig kristlig begrafning och mindre högtidlig
sådan. Ofriga bestämmelser i 18 kap. kyrkolagen, hvilka kunna
anses föråldrade, må gerna tagas bort, men dessa bör man hafva qvar.
Mot den siste talarens uppfattning af den s. k. begrafningen i
stillhet ber jag få inlägga min gensaga, och särskilt mot det uttryck
i hans motion, som han här upprepat, att denna begrafningsform
skulle innebära en infami. Hå begrafning i stillhet eger rum
hvad är det då som sker? Jo, man uttalar öfver den döde kyrkans
välsignelse och hoppet om en uppståndelse. År detta en infami,
ja, då förstår jag icke hvad som menas med detta uttryck. Nej,
äfven detta begrafningssätt är en kristlig begrafning, fastän man
vill göra den mindre högtidlig än eljest. Och hvarför detta? Jo,
derför att den döde antingen har sjelf okalladt inträdt i evigheten
eller ock derför att verldslig domstol dömt honom för något vanärande
brott. Hermed är olikheten med andra konstaterad. Berför
vill man icke hafva hans begrafning så högtidlig som andra
dödes. Vill man nu resonnera på det sätt, att kyrkosamfundet skall
öfva fördragsamhet till den grad, att det bör anse alla sina medlemmar
lika, så svarar jag: “nej“, mine herrar, så kan och får det
icke vara. Ingen domare t. ex. handlar på det sättet. Han dömer
icke tjufven och den ärlige lika. Nej, då olikhet på antydda sätt
förefinnes, måste kyrkosamfundet förbehålla sig sin rätt och pligt
att uttala först och främst sitt beklagande, då en menniska sjelfvilligt
tager afträde ur denna verlden, och för det andra sitt ogillande
af en sådan gerning och för det tredje äfven en dom, nemligen
en dom, som innebär, att på det sättet som den döde, sjelfspillingen,
får ingen sluta sina dagar, eller att man icke får lefva
såsom denne brottsling, hvilken blifvit förvunnen till en sådan förbrytelse,
att offentlig domstol dömt honom till ett nesligt straff.
Hvad den sista domsrätten angår, så ha vi menniskor ju icke den
i vår hand, utan vi måste hemställa den dödes gerningar till Guds
dom. För öfrigt vill jag anmärka, att jag instämmer med motio
-
N:o 22. 42
Onsdagen den 20 Mars.
Angående upphäfvande
af
JO kap. kyrkolagen.
(Forts.)
nären deri, att hvad som säges och göres vid begrafningar hufvudsakligen
har betydelse för de efterlefvande, så att det förnämligast
är ur deras synpunkt, som man må betrakta saken.
På grund af hvad jag tagit mig friheten yttra, ber jag få yrka
bifall till lagutskottets betänkande i denna punkt.
Herr Smedberg Jag vill deremot yrka bifall till motionärens
förslag. Jag har äfven reserverat mig mot utskottets hemställan,
då jag för min del icke kunnat finna annat, än att hvad
som nu är stadgadt angående, olika begrafningssätt icke är förenligt
med nutidens åskådningssätt.
I öfrigt vill jag icke i detta ämne inlåta mig i någon vidare
diskussion med herr Redelius, utan yrkar på de skäl, som af motionären
blifvit anförda, bifall till motionen och reservationen i
den förevarande punkten af utskottets utlåtande.
Herr Lilienberg: Allt beror ju derpå, om man vill att all
skilnad mellan det mera högtidliga begrafningssättet och det mindre
högtidliga skall bortfalla eller icke. Vill man detta, så bör
man biträda motionärens förslag, hvarom icke så bör man bifalla
utskottets hemställan. Utskottet ansåg, att den allmänna föreställningen
i landet icke vore böjd för ett utplånande af hvarje
skilnad mellan det mera högtidliga begrafningssättet och det mindre
högtidliga. Det är väl sant, att i 18 kap. kyrkolagen förekomma
åtskilliga bestämmelser, som äro föråldrade, och utskottet har om
dem också uttalat, att de numera icke tillämpas. Nu kan man
naturligtvis mycket väl skrifva till Kongl. Haj:t och begära deras
upphäfvande; men jag anser det icke vara Riksdagen värdigt att,
om den finner någon lagbestämmelse föråldrad, genast gå in till
Kongl. Maj:t och påkalla upphäfvande af densamma. Riksdagen
bör, tror jag, spara sina krafter för vigtigare föremål än sådana.
Motionären har klandrat utskottet derför, att det sagt, att han
icke angifvit, i hvilken rigtning han önskade en omarbetning af
ifrågavarande bestämmelser. Jag får säga, att jag får ge honom
rätt härutinnan, och jag yrkade verkligen också inom utskottet, att
denna del af motiveringen skulle ur betänkandet utgå. Hufvudfrågan
är nu emellertid, som jag nämnde, den: vill man borttaga
all skilnad mellan den mera och den mindre högtidliga begrafningsformen
eller icke? Vill man detta, ja, då måste man, som sagdt,
bifalla motionärens förslag. Vill man det icke — och på denna
ståndpunkt står jag — så bör man biträda utskottets betänkande,
till hvilket jag för min del alltså yrkar bifall.
Herr Gfumselius: Ifrån det presterliga hållet, der man väl
skulle vänta en helt annan och välvilligare tolkning af denna fråga,
har man nu fått höra, att man icke bör borttaga den skilnad i afseende
å begrafningssättet, som enligt gällande lag skall göras
mellan menniskor och menniskor. Här i det föreliggande förslaget
är fråga om upphäfvande af det särskilda begrafningssätt, som nu
skall ega rum bland annat för sådana, som sjelfva förkortat sitt
Onsdagen den 20 Mars.
48 N:o 22.
lif. Men här kommer en ny olikhet: lagen tillämpas icke lika för
alla. Jag erinrar mig för ögonblicket tre fall, som jag naturligtvis
icke vill närmare angifva med namns nämnande, men som
emellertid inträffat under de senaste åren, det ena här i Stockholm,
det andra i en landsortsstad och det tredje i vårt broderland!
Efter dem alla tre följde begrafningar, som kunna räknas bland
de mest högtidliga, som kanske på länge egt rum i vårt land eller
brödralandet. Och i alla tre fallen voro dock de aflidne sådana,
som notoriskt sjelfva förkortat sitt lif. Men de voro i en sådan
samhällsställning, att det icke gick an att på dem tillämpa de lagbestämmelser,
som i afseende på begrafningssättet för sådana fall
eljest skola vara gällande. Jag förstår icke, att det ifrån kyrkans
sida kan anses önskligt, att på det viset i dubbelt afseende skilja
mellan somliga menniskor och andra. När det talas om likhet
inför lagen, så veta vi visserligen, att härmed icke alltid är så va!
bestäldt. Men på detta område — i fråga om aflidnes behandling
— hade jag verkligen icke förestält mig, att man i kammarens
protokoll skulle få se, huruledes en kyrkans naturlige försvarare
eller målsman på 1880-talet uppträdt med försvar för olikhet menniskor
emellan.
Jag hemställer, herr talman, om bifall till motionen i denna
punkt.
Herr Redelius: Blott ett enda ord. Mot den föregående
talarens yttrande vill jag göra den erinran, att allmän domstol
dömer i antydda fallet om begrafningssättet.
Herr Sven Nilsson: Jag har för min del trott, att, sedan
en menniska är död, man äfven af statskyrkans äfrigare anhängare
hade rätt att fordra försonlighet lika väl som från andras sida.
Icke heller kan jag rätt förstå den skilnad, som man här sökt
göra gällande mellan mer eller mindre högtidlig begrafning. På
detta område bör lagen enligt min mening icke hafva några bestämmelser,
utan torde den saken kunna öfverlemnas åt den församling,
der den döde skall begrafvas. Vill man ställa till en
högtidlig begrafning, så må det ske, vill man det ej, så låter man
bli. Stora skäl tala således för motionen, och bland dem vill jag
äfven framhålla hvad talaren från Örebro nyss påpekat, nemligen
att man i vissa fall ej kan hålla på ifrågavarande nu gällande
stadgande, utan är det en högt stående person, som råkat ut för
den olyckan att förkorta sitt lif, så blir det äfven under nämnda
förhållande en högtidlig begrafning i alla fall. Detta kan ej hindras,
och hvad tjenar det då till att hafva en lag, som ej kan
efterlefvas? Jag yrkar bifall till motionen.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen
gaf, enligt de gjorda yrkandena, proposition dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag af den samma och bifall till
motionen i dess ifrågavarande del, och förklarade herr talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas för den senare propositionen; men
Angäendeupphäfvande
af
10 Jcap. kyrkolagen.
(Forts.)
N:o 22. 44
Onsdagen den 20 Mars.
Angående upphäfvande
af
10 kap. kyrkolagen.
(Forts.,)
som votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag
af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å lagutskottets hemställan
i 2:dra punkten af utlåtandet n:o 28, bifaller herr G. Bergs
motion i förevarande del, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 100 ledamöter
röstat ja och 49 nej; varande alltså kammarens beslut fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 10.
Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 30, med
förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
en fråga under sjette hufvudtiteln.
§ 11.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 31,
med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till fortsättning af arbetena å
stambanan norr om Sollefteå, blef den föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.
§ 12.
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 6, angående
allmänna bevillningen.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
Lades till handlingarne.
§ 13.
Företogs handläggning af bevillningsutskottets betänkande,
n:o 7, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Onsdagen den 20 Mars.
45 Jf:o 22.
Punkten 1.
Med anledning af en inom Andra Kammaren af herr G. W. Om bevtuLuth
i ämnet väckt motion, n:o 54, hemstälde utskottet under nmgsafgifter
denna punkt: laude och han
att
Riksdagen måtte besluta, att rubriken till samt de 2 första delsexpediter.
styckena af § 6 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 16 maj 1884 skola erhålla
följande ändrade lydelse:
E) Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.
§ 6.
Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke
för det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast
egt rum, allmän bevillning erlagt, skall," då han reser omkring i
landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till
inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar
handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras,
vid ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i stad
aflemna skriftlig uppgift huru länge han ämnar här qvarstanna
samt dervid för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis för
hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott
en del deraf begagna sig af rättigheten, erlägga etthundra kronor,
hvilken afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för minst
eu månad i sender, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom
det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset
å den eriagda afgiften vara meddeladt å tryckta blanketter,
som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl.
Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbördsman
i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola
lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt
iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik
handel stadga.
Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är
sagdt, likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel
om utländska varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för
vederbörande polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlagt
den stadgade afgiften, och skall bevis om sådan anmälan af myndigheten
på begäran meddelas. Beträdes någon, som antingen ej erlagt
afgiften eller ock underlåtit att hos vederbörande polismyndighet
förete bevis om afgiftens erläggande med att idka dylik handel, böte
från och med ett hundra till och med fem hundra kronor, och vare
han derjemte i förstnämnda fäll skyldig utgifva afgift för den tid,
hvarunder den olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot
upptagas af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän
domstol; och fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren
och den kommun, hvarest förintelsen blifvit begången.
Efter uppläsandet häraf anförde:
N:o 22. 46
Onsdagen den 20 Mars.
Herr Lundberg: Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
rt> . att, “då vid 1880 års riksdag, beslöts, att ifrågavarande
landf vett han- bevillningsafgift jemväl skulle erläggas af svensk i utlandet bosatt
delsexpediter, undersåte, som ej vore bär i riket mantals- och skattskrifven ut
''i
i. . 1, J _ *______ A — dl___ TT _ _ 1 o • , .. . . 5
Herr Lundberg: Bevillningsutskottet har i sitt
Off 1 QQO V.-I1 t r. *3 ™ * D
talades inom Andra Kammaren den åsigt, att ett dylikt stadgande
icke skulle medföra åsyftad verkan, då sådan handelsresande väl
kunde låta mantalsskrifva sig här i riket, men sedermera undandraga
sig bevillning. Att denna farhåga icke varit ogrundad,
torde, efter den erfarenhet som vunnits, numera icke kunna bestridas,
och anser utskottet lika med motionären önskvärdt, att
berörda missbruk förebygges. För vinnande af detta mål har
motionären föreslagit, att sådan handelsresande skall för att undgå
ifrågavarande särskilda bevillningsafgift hafva för nästföregående
år erlagt en bevillning för en uppskattad inkomst af minst
10,000 kronor. Hetta förslag har utskottet dock ej kunnat biträda,
enär genom ett dylikt stadgande svensk undersåte, som erlagt sina
utskylder, ehuru för ett mindre belopp än 10,000 kronor, skulle
obehörigen underkastas en särskild bevillning till följd af den omständigheten,
att han är utom riket boende. Heremot anser
utskottet det lämpligen kunna föreskrifvas, att dylik handelsresande
skall för vinnande af nämnda förmån hafva erlagt allmän
bevillning till svenska staten för det år, hvarför uppbörd af sådan
bevillning senast egt rum, utan att någon bestämmelse meddelas
om den inkomst, hvarför bevillning skall erläggas. Genom bifall
till utskottets ^ förslag, sådant det nu föreligger, skulle icke blott
svensk undersåte utan äfven, hviiket väl ej varit meningen, utländing
genom att erlägga en obetydlig bevillning för fast egendom
eller efter annan grund vinna förmånen att kunna resa omkring
i riket och bjuda ut eller sluta köp om utländska varor, som
äro afsedda att framdeles hit införas. Hetta skulle nu en sådan person
kunna göra, oaktadt genom kong!, förordningen den 23 september
1887 blifvit stadgadt, att för rättighet till idkande af handel utom den
ort, der man är bosatt, fordras tillstånd för svensk undersåte af
Konungens befallningshafvande och för utländing af Kongl. Maj:t.
Vid sådant förhållande synes det mig, som skulle det uti ifrågavarande
hänseende icke behöfvas annat än ett enkelt stadgande,
gällande för så väl svensk som utländing, att för rätt till kringresande
och utbjudande eller afslutande af köp om utländska varor,
att från utlandet hitsändas, skulle erläggas för hvarje kalendermånad
en bevillningsafgift, hvilken väl för första månaden, såsom
utskottet föreslagit, kunde bestämmas till ett hundra kronor, men
enligt min åsigt icke för- hvarje påföljande månad borde utgöra
mer än hälften deraf; och enär jag i allt fall icke kan finna lämpligt,
att utskottets förslag, sådant det blifvit redigeradt, af Riksdagen
antages, samt jag betviflar, att utskottet kommit att närmare
tänka på den förändring i näringsfrihetsförordningen, som
genom kongl. förordningen den 28 september 1887 åstadkommits, får
jag, med afseende å hvad jag nu anmärkt mot förslaget, yrka återremiss
af betänkandet i den föredragna punkten.
Onsdagen den 20 Mars.
<7 N:o 22.
Herr Andersson från Malmö: Jag har begärt ordet, icke för att Om bevillgöra
något annat yrkande än utskottet, utan blott för att med exem- n™?saf9ifter
pel visa att. derest icke kontrollen i fråga om förevarande para- landTochhangrafs
i bevillningsförordningen efterlefvande göres strängare, det delsexpediter.
nu föreslagna tillägget skall blifva af föga gagn. Så var det för (Forts.)
några år tillbaka en person i Malmö —• det var en dansk handelsresande
— hvilken reste i optiska instrument och dylikt. Han
rent af skröt öfver, huru länge han rest här i landet utan att betala
den stadgade afgiften, och han fann det mycket besynnerligt,
att vi så litet vakade öfver lagarnes efterlefnad. Till slut blef
han emellertid fast i en af de norrländska städerna och fick betala
utom sin afgift rätt höga böter.
Då jag 1887 for hem ifrån riksdagen, kom jag att åka i samma
kupé som tvenne handelsresande, den ene från Hamburg, hvilken
reste i kolonialvaror, och den andra från Danmark, som reste i
hornlim. Desse sutto och skröto öfver de utmärkta affärer, de
gjort här i landet, utan att hafva erlagt någon afgift, och gjorde
sig på samma gång löjliga öfver den dåliga kontroll, som från
våra myndigheters sida öfvades mot dem och deras yrkesbröder.
Med anledning häraf beslöt jag att vid kommande riksdag väcka
motion i syfte att lägga strängare band på dessa resande, af hvilka
det fins så godt förråd, och då jag i fjol kom hit upp till Stockholm,
satte jag mig i förbindelse med personer, som äro inne i
frågan, men hur det var, så drog det ut på tiden, och så gick
motionstiden till ända. Vid innevarande riksdag hade jag materialet
färdigt till motionen, men herr Lyth förekom mig, och då nu
hans förslag går i samma rigtning, som det jag ämnade framställa,
hoppas jag herrarne antaga detsamma.
Det tilläggsstadgande, som man nu vill sätta in i bevillningsförordningen,
eller att sådan handelsresande å hvarje ort, dit han
kommer, skall för vederbörande polismyndighet styrka, att han
erlagt stadgad afgift, kan blifva af stort gagn, och" jag tror, att
genom detta tillägg det blir något lättare att hålla tummen på
ögat på dessa herrar än hittills.
Meningen med detta mitt uppträdande har, såsom jag från början
sade, icke varit att föreslå någon ändring i det föreliggande
förslaget. Jag har endast velat påpeka, huru förhållandena faktiskt
hafva varit, och leda uppmärksamheten härpå. Omkring i
landet fästes ett visst afseende vid hvad som yttras i riksdagen, och
det kan ju hända, att detta gör respektive polismyndigheter mera
vaksamma att taga reda på, om dessa handelsresande fullgöra sina
skyldigheter.
Antalet af dessa handelsresande, som uraktlåta att erlägga
den bestämda afgiften, är ej så obetydligt, som mången tror. Det
har sagts mig, att, då polismyndigheten någon gång gjort en razzia
bland dem här i Stockholm, recetten för åklagaren ej blifvit så
liten.
Af detta mitt yttrande framgår naturligtvis, att jag yrkar bifall
till bevillningsutskottets förslag.
N:0 22. 48
Onsdagen den 20 Mars.
Om bevill- Herr Andrén: Då jag nu uppträder i denna fråga, ber jag
ningsafgifter a(-|. på förhand få tillkännagifva, att j ag alls icke hyser någon
laude och han-sympati för dessa itragavarande handelsresande, enkannerligen
delsexpediter, de tyske profryttarne. Jag är fullkomligt öfvertygad — och många
(Ports.) skola helt visst med mig instämma deri — att mera obehagliga
personer kan man knappast råka på. Men deraf följer alls icke,
att de icke behöfva behandlas med rättvisa. Men något sådant
finner jag icke i det föreliggande förslaget. Jag tror tvärt om upprigtigt,
att den skatt, som man der vill pålägga dem, icke alls
är så billig, som man velat antyda.
Om herrarne, såsom jag, gjort sig det besväret att genomgå
generalsammandraget öfver 1888 års bevillning, skulle herrarne
hafva funnit, att utländske handlande och handelsexpediter i bevillning
erlagt. 142,672 kr. Detta är ungefär endast 30,000 kr.
mindre än deri bevillning — 171,680 kr. —, som staten erhåller af
bankbolag med sedelutgifningsrätt, och mer än dubbelt så mycket
som hvad den adliga rusttjensten eller adelsfanan erlägger i vakansafgift.
Det är således icke så små summor, som dessa utländingar
erlägga.
Hvad skulle vi nu vinna, om vi skulle öka deras bevillning?
Jo, vi skulle möjligen kanske endast hindra en stor del af dessa
handelsresande att komma hit. Om jag skulle få indela dessa
handelsresande i tre klasser, så skulle jag i första rummet vilja
hålla mig till dem, som resa i grosshandelsaffärer. Mot dem kån
jag icke finna, att det föreslagna stadgandet skulle vara berättigadt.
Det är visserligen sant, såsom herr Lyth i sin motion framhållit,
att de på en enda dag afsluta handel om utländska varor till ett
belopp af tio till tjugu tusen kronor med en-grossister här i
Sverige, men de äro dock i sjelfva verket till största delen icke
att räkna såsom egentliga handelsresande. Och herr Lyth kan
vara öfvertygad, att den ökade tullbeskattning på främmande varor,
som infördes förra året, är ett alldeles tillräckligt hinder för
införsel af sådana varor — ty det är nog detta, som mest ligger
honom om hjertat, om man rigtigt vill gå honom in på lifvet.
Om öfriga klasser af profryttare vill jag icke vidare yttra
mig. Endast rörande dem, som man mest framstält anmärkningar
emot, emedan det egentligen är de, som vända sig till den stora
konsumerande allmänheten -- det är för det mesta sådana, som
resa i vin och cigarrer — vill jag påpeka, att de alls icke hafva
någon vidare betydelse, om de än äro ledsamma att råka ut för.
För deras skull vill jag derför icke införa några nya stadganden.
Genom antagande af detta förslag skulle vi dessutom lätt
kunna bringa det derhän, att främmande stater öfvade repressalier
mot oss. Vi hafva förut haft dylika ledsamheter med Frankrike;
och nu skulle vi ytterligare kunna få sådana med Tyskland och
flera andra stater. Jag förstår derför icke, hvad förslaget skulle
tjena till.
I detta sammanhang ber jag för öfrigt att få påpeka, att frågan
kanske äfven bör ses ur eu annan synpunkt. I England föranstaltade
man för något år sedan en undersökning, hvarför Eng
-
Onsdagen den 20 Mars.
49 SO© 22.
lands exporthandel så betydligt gått tillbaka och Tysklands ut- 0m fovillträngt
densamma. En bland de vigtigaste orsakerna härtill,
särskildt framhölls af Englands representanter på främmande Z''de''och hem
orter, ansågs då vara just det, att Tyskland hade utsändt så många delsexpediter
dugliga handelsresande, medelst Indika det afsatte sina varor bland (Forts.)
främlingar. Jag tror, att det skulle visa sig mycket nyttigt, om
äfven Sverige började gå i dylik rigtning för att befrämja sin
exporthandel till främmande länder. För närvarande äro jern,
trävaror, pappersmassa, hafre o. s. v. nästan de enda svenska
artiklar, som hafva någon afsättning utomlands. Men det finnes
helt visst åtskilliga andra, som skulle kunna blifva föremål för eu
dylik afsättning, om vi hade dylika handelsagenter. Jag tror mig
med dessa antydningar hafva tillräckligt angifvit min ståndpunkt
i frågan, som herrarne torde finna vara opartisk.
På dessa grunder yrkar jag afslag.
Herr 0. Mehn instämde i detta yttrande.
Herr Wåhlin: Jag vågar icke uttala något omdöme om
lämpligheten eller befogenheten af den förhöjning af ifrågavarande
utgifter, som utskottet föreslagit, men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på ett i lagförslaget förekommande, alldeles nytt
specialstadgande, hvarigenom sådan köpman, som i lagförslaget
afses, blifvit vid äfventyr af böter ålagdt att, innan han börjar
sin handelsrörelse, anmäla sig hos ortens polismyndighet och styrka,
att stadgad handelsafgift guldits. Mot hvad utskottet sålunda
föreslagit är icke något i och för sig att erinra, men jag vill framhålla
och betona, att en öfverträdelse af nämnda ordningsstadgande
måste antagas härröra allenast från glömska, okunnighet, slarf
eller annan liknande orsak,, men ingalunda från någon ond afsigt
att svekfullt undandraga sig den stadgade afgiften och sålunda
bedraga staten. En sådan önd afsigt kan man deremot med mera
fog tillskrifva den utländske köpman, som idkat handel utan att
dessförinnan hafva erlagt någon afgift. Lagförslaget upptager
således två väsentligt olika förbrytelser, nemligen dels en ganska
oskyldig förseelse mot en simpel ordningsstadga och dels ett bedrägeribrott
eller ett försök dertill. Straffen för dessa båda olika
förbrytelser hafva emellertid enligt utskottets förslag blifvit alldeles
lika, nemligen böter till belopp af minst 100 och högst 500 kronor.
Det straff, som skulle enligt lagförslaget följa å en öfverträdelse
af nyssnämnda ordningsföreskrift, synes mig emellertid vara oskäligt
högt och kunna leda till orättvisa och onödig hårdhet. Till
undvikande deraf vill jag föreslå en nedsättning i bötesbeloppet.
För öfrigt synes mig den redaktion, som andra stycket uti utskottets
förslag erhållit, icke vara fullt lycklig utan kunna gifva
anledning till anmärkningar äfven i formelt hänseende. Jag har
derför tänkt, att åt detta andra stycke skulle kunna gifvas ungefär
följande lydelse: “Den utländing eller med utländing, enligt hvad
här ofvan är sagdt, likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller
slutar handel om utländska varor, skall, innan handel å någon
Andra Kammarens Prat. 188-9. JS:o 22. 4
N:o 22. 50
Onsdagen den 20 Mars.
Om bevillningsafgifter
aj vissa handlande
och hemdelsexpediter.
(Forts.)
ort inledes, hos polismyndigheten derstädes förete bevis, att han
erlagt den stadgade afgiften. Har dylikt bevis blifvit företedt,.
varde intyg derom på begäran meddeladt af polismyndigheten..
Idkar utländing eller sådan svensk undersåte, som nyss nämnd är,
handel med utländska varor, utan att hafva erlagt afgiften derför,
böte från och med ett hundra till och med fem hundra kronor,
och vare derjemte skyldig gälda afgift för den tid, hvarunder den
olofliga handeln utöfvats. Har afgiften väl erlagts, men bevis
derom ej ingifvits till polismyndigheten i orten, när handeln der
idkades, vare straffet böter, högst femtio kronor. Förbrytelse
häremot “---— (lika med utskottets förslag).
Då jag emellertid ej vill ifrågasätta, att kammaren må omedelbarligen
antaga detta mitt förslag utan annan pröfning än som nu
kan egnas detsamma, så hemställer jag, att ärendet måtte till utskottet
återförvisas.
Herr Sandwall: Inom utskottet var jag af något skiljaktig
mening mot utskottets öfriga ledamöter; icke derför att jag ansåg
bestämmelserna för stränga utan tvärtom. Om man hos någon
polismyndighet, t. ex. hos stadsfiskalen Cederborg här i staden,,
vill göra sig underrättad om huru en stor del af dessa handelsresande
fullgör sina skyldigheter, skall man få en god inblick i
de storartade affärer, som bedrifvas, utan att de derför erlägga
den ringaste skatt.
Motionären har framstält ett förslag, som utskottet icke och
icke heller jag kunnat tillstyrka, fastän jag gerna skulle velat
det, nemligen att en person, som är skyldig erlägga denna afgift
för rätt att drifva handel, men ej gjort det, borde kunna qvarhållas.
Detta var dock en allt för sträng åtgärd och vann ej heller
utskottets bifall. Men säkert är, att. äfven med den nu föreslagna
lagen följa åtskilliga svårigheter i tillämpningen. En polisman
här i staden t. ex. kommer till en handelsresande och frågar:
“Har Ni erlagt stadgad afgift?" ,lNej“. “Men Ni har drifvit
handel?11 “Nej“. Då måste polismannen stämma in vittnen för
att öfverbevisa honom om oloflig handel, men under tiden försvinner
karlen, sedan han gjort sin affärer, och söker sig en annan marknad,
och det blir således för polismyndigheten nästan omöjligt att kontrollera
dessa mindre redbara handelsresande. Af denna anledning
hafva vi inom Sveriges allmänna handelsförening tänkt, att köpmännen
sjelfva borde samverka med polisen för att tillse, att ordning
och skick upprätthölles, på det sätt nemligen att, när en
handelsresande anmäler sig hos en köpman för att sälja varor,
bör köpmannen hos polischefen göra förfrågan, om stadgad afgift
är erlagd. Detta blefve naturligtvis en enskild fråga emellan
köpmannen och polisen, men som skulle bidraga till att göra lagen
verksam.
Den skatt, som här är föreslagen, är enligt mitt förmenande
i vissa fall alldeles för liten. Det fins nemligen personer, som för
utländska hus kunna på eu månad omsätta för hundra tusen kronor
och derför skatta 100 kronor, medan en i landet, t. ex. i en småstad,
Onsdagen den 20 Mars.
51 X:o 22.
bosatt mindre handlande, med må hända en tiondedel eller en om beviiitjugondedel
så stor omsättning, skattar vida mera. Det är derför
nödvändigt, att nåvot göres, och denna föreslagna lag har åtmin-‘UndTockhanstone
den stora fördelen framför hvad nu existerar, att den, som delsexpedittr.
kommer och vill utöfva sin köpenskap i Sverige, hädanefter blir (Forts.)
tvungen att visa, det han verkligen betalt sin skatt. .Redan mycket
är vunnet med denna anmälningsskyldighet, och derför vill jag
icke framställa något annat yrkande än det, hvartill utskottet
kommit. Jag tror, att det är nödvändigt att få en lag minst lika
sträng som den utskottet föreslagit, hvarför jag nu yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Herr Wilh. Carlson: Herr talman, mine herrar! Jagskall
blott bedja att få säga några ord med anledning af detta betänkande.
Som bekant är, har nu gällande förordning icke blifvit tilllämpad
lika i alla städer i Sverige, utan i Stockholm har man
tolkat den på ett sätt, i Göteborg på ett annat och må hända i
en tredje stad på ett tredje sätt. Orsaken härtill kan ju kanske till
en del bero derpå, att hittills har det ålegat myndigheterna i de
respektive städerna att söka upp desse utländske handelsresande
och affordra dem afgiften i enlighet med bevillningsförordningen.
Det förslag, som nu föreligger, skiljer sig i så måtto från det
gamla, att man velat öfverflytta denna skyldighet från polismyndigheten
och i stället ålägga handelsresandena sjelfva att
uppsöka denna myndighet och anmäla sin ankomst samt erlägga
sin bevillning. Härigenom tror jag för min del, att en väsentlig
förbättring införts, och att hädanefter icke så många dylika fall,
som herr Andersson från Malmö anfört, skola kunna förekomma.
Det vore nog långt flera fall att framdraga, liknande dem, som
han omtalat, men härmed behöfva vi icke nu uppehålla oss. Såsom
ett bevis för befogenheten af den anmärkningen, att den här
föreslagna afgiften skulle vara för hög, har man anfört, att siffran
142,000 kronors inkomst skulle visa, att den nuvarande afgiften är
tillräcklig. Detta vågar jag påstå visar raka motsatsen, ty då man
vet, att knappt hälften af dessa resande erlägger bevillning, och denna
ändå uppgått till så högt belopp, så är det säkert, att summan
skulle varit mycket större, om alla fullgjort sin skyldighethärutinnan.
Att göra någon skilnad mellan dem, som resa för grosshandelshus
eller fabriker, och andra, synes mig olämpligt, ehuru jag icke
rigtigt fattade hvad talaren på göteborgsbänken menade, ty meningen
var väl icke att göra skilnad på resande och resande.
Antingen de resa för större hus eller för mindre, bör väl afgiften
vara densamma, så vida de hafva rättighet att upptaga order på
huru stora qvantiteter som helst.
Så har ock anförts, att den tull, som är satt på utländska
varor, skulle vara tillräcklig att skydda oss mot ett allt för stort
antal af dessa utländska handelsresande. Detta skäl tror jag icke
alls är tillämpligt, ty icke lär tullen afskräcka dem från att söka
i Sverige utportionera främmande varor, utan tvärtom, om något
Nso 22.
52
Onsdagen den 20 Mars.
Om bevillningsafgifter
af vissa hand
lande och handels
expediter,
(Forts.)
eggar dem. så är det just detta, emedan de, när avancen blir mindre,
måste söka få en större marknad på Sverige.
Det uttalades ock en fruktan, att främmande länder skulle
. taga repressalier och åsätta en högre skatt på svenska handelsresande
i utlandet. I det fallet tror jag ej vi hafva så mycket
att frukta, då, så vidt jag vet, det icke linnes så många svenskar,
som resa i Tyskland, England och Frankrike och utbjuda svenska
varor, ty de svenska exportaffärerna uppgöras mera genom korrespondens
än genom handelsresande, som utbjuda större eller mindre
qvantiteter.
Herr Sandwall har så val i utskottet som i kammaren framhållit
önskvärdheten af att göra den köpman medskyldig till straff,
som inlåter sig i affärer med en utländsk handelsresande, som icke i
laga ordning^ anmält sig. Jag tror, att ett sådant förslag icke skulle
vara synnerligen lämpligt och rättvist, men han gjorde icke något
yrkande, utan blott omnämnde detta.
Hvad åter beträffar den förste talarens anmärkning, att en i
Sverige bosatt man skulle kunna för denna ringa bevillningsafgift
i vidsträckt mån utöfva en sådan rättighet, så tror jag icke, att
det skulle medföra någon synnerlig våda, ty jag föreställer mig,
att beskattningsmyndigheterna i de olika kommuner, der dessa
personer vore mantalsskrifna, nog lära se till, att de blifva upptaxerade
för så stor inkomst, som de rimligen kunna anses hafva,
och detta blir i allt fall en skyldighet, som kommer att åligga
uppbördsverken eller taxeringskomitéerna.
Rörande det af herr Wählin framstälda förslaget, kunde jag
icke så noga fatta, hvari det skilde sig från utskottets, men jag
vågar dock påstå, att det förslag, som efter lång öfverläggning af
utskottet här framstälts och af Första Kammaren redan är antaget,
åtminstone kan vara lika bra som herr Wåhlins, hvarför jag yrkar
bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herr Janson i Carlshed.
Herr Andrén: Herr talman, mine herrar! Jag vill endast
yttra ett par ord till herr Carlson. Han talade om — och det
ar möjligt, att han har rätt — att det fins handelsresande, som
icke betala afgiften, och då vill jag säga honom, att jag önskar
intet hellre än att myndigheterna skola lyckas kräfva ut denna
afgift, och att jag ingalunda är emot en sådan lagstiftning, som
går ut på att afgifterna skola betalas. Hvad jag är emot, det är
att afgifterna skulle förhöjas.
Vidare sade han, att det är ganska svårt att skilja mellan
handelsresande för grosshandelshus och öfrige handelsresande. Det
erkänner jag är svårt, och jag tror, att det är en svaghet i vår
nuvarande författning, att ej denna skilnad göres. Men hvarför
jag kom att tala om de förra var derför, att när herr Lyth nämnde
i motionen, att det fans folk som sålde för 10—20,000 kronor om
dagen, så är det icke annat folk än sådana, som representera stora
utländska grosshandels- och kommisionshus. Och jag är fullt
Onsdagen den 20 Mars.
53 N:o 22.
öfvertygad, att ingen anser det vara möjligt, att svenska represen- Om oevilltationen
ville hindra dessa affärer, så vida icke afsigten är att aTvisfaixanähindra
alla slags affärer med utlandet och ordna ett Sverige åtilnoToeitJiansvenskarne,
der vi icke hade någon utländsk vare sig export eller delsexpediter.
import. Att äfven bevillningsutskottet kommit att tänka på denna Forts.)
skilnad, visar sig af hvad utskottet år 1883 yttrar i sitt betänkande
häröfver, hvilket yttrande finnes intaget i utskottets nu föredragna
utlåtande sid. 8: “Med fullt erkännande af den omtanke för den
svenska utrikeshandeln, som legat till grund för Kong!. Maj:ts förslag,
vågar dock utskottet betvifla, att ofvannämnda, af Frankrikes
regering vidtagna åtgärd kan innebära någon synnerlig fara för
vår export till nämnda land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära
nemligen aftal rörande export af trä och jern till Frankrike ytterst
sällan om ens någonsin afslutas genom handelsresande; utan sker
detta antingen genom korrespondens mellan exportören och affärsmän
i afsättningsorterna eller vid personliga besök i dessa orter
af exportören eller sådana hans ombud, som ej kunna falla under
mibriken handelsresande. För vår öfriga export till Frankrike
torde ej heller något större antal handelsresande användas." ■— —
Vidare talades det om, att vi icke behöfva frukta repressalier.
Bet är en sak, som jag icke känner; men jag har sett antydningar
derom.
Slutligen antyddes, att Sverige icke hade handelsresande utomlands,
som i likhet med utländingar här reste omkring och sålde
alla möjliga slags varor. Det är mycket sant, det ha vi icke.
Men jag tror, att det vore ganska bra om vi komme derhän, att
på vår exportlista hafva annat än hafre, jern, trä och papper.
Sjelf är jag exportör för en af dessa hufvudartiklar, men jag önskar,
att det funnes äfven andra varor, som exporterades, och jag
skulle med största nöje se detta.
Jag vill ej längre uppehålla kammaren, utan vidhåller endast
mitt förra yrkande.
Herr Sandwall: Jag vill blott rätta en missuppfattning af
talaren från stockholmsbänken. Han sade, att jag afsett, att köpmännen
skulle göra sig likstälda eller medbrottsliga — eller något
i den vägen — med den handelsresande, som icke, fullgjorde sin
skyldighet. Mej, jag sade att inom Sveriges allmänna handelsförening
hade varit tal om, att man skulle, för att göra en lag
verksam, fritt och utan tvång medverka till att denna lag efterlefdes.
Men det hörde icke till mitt anförande mer än att jag
trodde, att det skulle vara en enskild åtgärd från köpmännens sida,
som skulle lända till fördel.
Talaren på göteborgsbänken anförde, att man skulle göra skilnad
på verkliga grosshandlare och handelsresande i allmänhet.
Ja, jag undrar, hvilken utländing som kommer in till oss för att
sälja hvad det vara må, äfven blott någon butelj vin här och der,
som icke är grosshandlare eller åtminstone anser sig så. Jo bevars,
de äro grosshandlare allihop. Det kunna vi derför icke skilja
S:o 22. 54
Onsdagen den 20 Mars.
Om bevill- på, utan lagen får lof att vara lika för alla sådana. Herr Lundnmgsafgifter
berg påvisade en sak, som lag inom utskottet också anmärkte,
laude och lian-men JaS ville lc‘^e stalla mig såsom reservant och sönderrifva utdelsexpediter,
skottets förslag. Det är nemligen temligen tydligt, att en svensk,
(Forts.) som är bosatt och beskattad för t. ex. 500 kronors inkomst i
Sverige, men åtager sig agentur för en utländsk firma och lyckas
omsätta för flera flundra tusen kronor, icke kan beskattas för annan
inkomst än den, för fl vilken han redan är beskattad inom landet.
Det kan således vara ett sätt att kringgå lagen. Men det är ju
riksdag hvarje år, så att man kan, om skäl fins, ändra lagen.
För närvarande yrkar jag således fortfarande bifall till utskottets
förslag.
Herr Lundberg: Då flen’ Carlson anfört, att hvad jag yttrat
vore af mindre betydelse derför, att när det är en i Sverige
boende eller en utländing, som varit mantalsskrifven eller skyldig
att här erlägga bevillning, skulle med afseende å hans inkomst
såsom handelsresande uti ifrågavarande hänseende påföras honom
en sådan större inkomstbevillning, som svarade mot den inkomst
han hade haft, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att bevillningsutskottet, när i dess förslag talas om bevillning,
åsyftar endast den bevillning, som bestämts året förut, men icke
det år en person rest omkring och utbjudit utländska varor, som
sedan skulle levereras. Hvad som egt rum det ena året, lär väl
icke kunna ens i någon mån hjelpas genom påförande af bevillning
ett följande år, om han då icke fins i riket; och i så fall inträffar
ju hvad motionären afsett att förekomma. Enär jemväl andra befogade
anmärkningar mot utskottets förslag och särskildt af herr
Wåhlin rörande bötesbelopp framstälts, förnyar jag anhållan om
återremiss, helst bevillningsutskottet väl måste, efter derom nu
gjord erinran, finna, att det af detsamma begagnade uttrycket
“allmän bevillning*'', i stället för, såsom nog åsyftats, “bevillning
af inkomst1*, är origtigt och bör ändras, äfven om i öfrigt det
mindre lyckligt uppstäda förslaget skulle vidhållas.
Herr Boström till Ostanå: Herr talman! Då två talare
yrkat återremiss, vill jag erinra, att en återremiss till utskottet
icke kan medföra annat än det, att utskottet kommer tillbaka med
anhållan att kammaren måtte fatta beslut. Af de herrar, som yrkat
återremiss, var den ene representanten från Falkenberg, och
han har, så vidt jag kan uppfatta dét, blifvit fullkomligt vederlagd
af den, som å utskottets vägnar yttrat sig. Den andre var
herr Wåhlin, och hans anmärkning gick derpå ut att det är två
förbrytelser, som här äro i fråga: den ena begången af dem, som
drifva handel utan att hafva erlagt afgiften —och desse må gerna
få plikta 100 kronor och väl mera — den andra förseelsen deremot,
härrörande af glömska och slarf att icke anmäla sig, när man
ämnar å ny ort idka handel — och syntes honom en plikt af 100
kronor väl sträng, hvarför han derför endast ville hafva böter intill
50 kronor. Jag hemställer, om det kan vara skäl att för denna
Onsdagen den 20 Mars.
DO
N:o 22-
obetydlighets skull afstå eller återremittera detta betänkande. Om Om be»uien
handelsresande vet, att han bör ställa sig en sådan föreskrift^TviHsfihwndtill
efterrättelse, och att det är straff med 100 kronors böter för lind* och kan--uraktlåtenhet deraf, så ser han sig nog för, att han fullgör det. delsexpediter.
Och skulle han ej göra det utan att blifva fast en gång, så tager
han sig nog till vara en annan gång. Får han plikta, så är ej
heller någon synnerlig skada skedd; och man behöfver icke vara
så om om honom.
Jag anhåller om bifall till utskottets''förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen upptagit till proposition hvart och ett af de tre olika
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
I punkten 2 hemstälde utskottet, ett en af ledamoten af Andra ()m''■1ändra^
Kammaren herr G. Th. Svanberg väckt motion. n:o 102, om ändrad iJ^r,imngen
lydelse af § 7 i gällande bevillningsförordning ej måtte af Riks- ingående bedagen
bifallas. villningsafgif
ter
för sär
Herr
Bergman erhöll ordet och yttrade: Herr talman!
Herr Svanberg, hvilken, såsom herrarne veta, är af sjukdom hin- heter.'' ''
drad att närvara, har i sin motion påpekat, att de utländingar,
män eller kvinnor, som för egen vinning gifva konserter eller andra
musikaliska tillställningar, hafva förevisning i iindansning eller
annat sådant, hafva att erlägga en afgift, hvilken icke står i något
rimligt förhållande till den vinst, som i vissa fall af dessa
personer skördas. Sedan den tid, då denna afgift bestämdes, mellan
30 och 40 år tillbaka, hafva så många förändrade förhållanden
inträffat, att någon åtgärd till förändring af densamma synes vara
alldeles påtaglig. Denna afgift af 3 kronor eller 1 kr. 50 öre,
som erlägges af dessa personer, är i förhållande till de inkomster,
som i allmänhet skördas af dem, lika med ingen afgift. Under
sista tiden hafva särskildt i de större städerna flera stora lokaler
uppförts, hvilka af dessa kringresande konstnärer med fördel
begagnas. Så var icke alls förhållandet förut, utan de voro inskränkta
till en och annan mindre hyrd lokal. Här i Stockholm
t. ex. — för att nu hålla oss till denna stad — fins en cirkus,
der hvarje utsåldt hus gifven i brutto 2,400 kronor. Om nu endast
halfva detta belopp anses för sjelfva vinsten, blir det således
en inkomst på 1,200 kronor, för hvilka erlägges en afgift af endast
3 kronor, under det att en annan enskild person har att för
samma inkomst erlägga emellan 60 och 70 kronor.
De skäl, som utskottet anfört för sitt afslag å herr Svanbergs
motion, synas icke vara så synnerligen tungt vägande. Utskottet
har framhållit vissa praktiska svårigheter, men jag föreställer mig,
att dessa icke äro andra i Sverige än t. ex. i våra grannländer
Norge och Danmark, och när de der kunnat öfvervinnas, synes
det antagligt, att de äfven hos oss skulle kunna öfvervinnas. —
Vidare har utskottet såsom skäl för sitt afslag åberopat skatteregleringskomitén,
under förmenande, att den skulle i sitt betän
-
Jijo 22.
56
Onsdagen den 20 Mars.
Om ändrad kände om skatteförhållandena i riket ansett någon höjning af ifrågavaran(^e
afgift icke böra ega rum. Jag tror icke, att det är fullt
''angående ''IT ngtigt att draga en sådan slutsats af detta yttrande, som lyder:
villningsajgif- “Komitén har icke funnit anledning att i nu gällande bestämmelse
Ur för särföreslå någon ändring*1. Då man tager i betraktande de många
störa och vigtiga frågor, som denna komité hade fått sig uppdragna,
neY bitter. "J synes det icke alls underligt, att komitén ej tog befattning med
(Ports.) denna fråga, som i jemförelse med dessa måste anses vara af synnerligen
obetydlig beskaffenhet.
Jag vill icke förlänga diskussionen, men du förhållandena äro
sådana, att något synes böra göras, du utskottet icke anfört några
egentliga skäl för att afslå motionen, och då utskottet dessutom
ansett motionens syfte fullt behjertansvärdt samt dertill kommer,,
att Första Kammaren nyss återremitterat ifrågavarande betänkande,
så ber jag, herr talman, att få yrka, det äfven denna
kammare måtte till utskottet återförvisa denna punkt.
I detta yttrande instämde herrar Lytli, Billinrj och Larsson i
Mörtlösa.
Herr Wilh. Carlson: Ehuru jag icke antecknat mig såsom
reservant vid denna punkt, får jag bekänna, att jag icke varit
fullt nöjd med det slut, hvartill utskottet kommit. Jag skall för
den skull, herr talman, icke hafva något emot en återremiss af
punkten, emedan det skulle vara synnerligen nyttigt för utskottet
att, om möjligt, kunna få utrönt, huruvida denna kammare för sin
del skulle vara benägen för att ingå på en sådan förändring som
den, att, i stället för att statsverket nu uppbär inkomsten för dessa.
kringresande skådespelare och konstnärer, inkomsten skulle öfverfiyttas
på kommunerna. — Motionären har, såsom herrarne tordefinna,
framstäf ett förslag, som går ut på, att inkomsterna skulle
delas emellan staten och kommunerna. För ett sådant förfaringssätt
fordrades antingen, att man gjorde statens uppbördsman till
uppbördsman för kommunernas andel, eller också att kommunernas
uppbördsman blefve uppbördsman äfven för den del, som tillfälle
statsverket.
Det har här anmärkts, att i andra länder, exempelvis i Danmark,
man icke haft några svårigheter vid att taga en ganska
hög afgift af dessa utländska konstnärer. Ja, skilnaden mellan
förhållandena i Sverige och i Danmark ligger deri, att i Danmark
är denna sak en kommunal angelägenhet. Kommunerna få
behandla den ungefär såsom i Sverige hundskatten eller dylikt;
man låter kommunerna bestämma afgifterna. Nu bar bevillningsutskottet
icke velat framställa något förslag i detta syfte, emedan
man fruktat, att Riksdagen icke skulle vara benägen att afstå
denna statsinkomst. Den har dock icke varit större, än att den
i genomsnitt uppgått till 9,000 kronor om året. När denna summa
fördelas öfver landet, så blir det icke någon synnerligen stor inkomst,
som till förmån för kommunerna skulle afhändas statsverket.
Jag föreställer mig i alla fall, att det skall blifva ganska
Onsdagen den 20 Mars.
57 N:o 22.
svårt att skipa rättvisa häri i fråga om skattens bestämmande, ty Om ändrad^
de som resa omkring med stora sällskap, exempelvis cirkussäll- 8/dehe af § j
skap, hvilka på ganska kort tid kunna inhösta kanske 30 ä 40,000
kronor, skola för sin konst erlägga blott 3 kronor, under det de ter för särfå
i förhållande härtill oerhörda inkomster, medan deremot andra, skilda förmåsom
förevisa de minsta konstverk eller dermed likstälda artiklar,ner
skola betala äfven de 3 kronor, fastän inkomsterna icke betydligt (F01-ts.)
öfverstiga utgifterna. Huru man bör ställa saken, torde derför icke
vara så lätt att afgöra. Dock torde något förslag af bevillningsutskottet
kunna framställas, om frågan återremitteras. Den vigtigaste
omständigheten vid denna fråga synes mig dock vara den,
huruvida .Riksdagen vill medgifva, att kommunerna få uppbära
denna inkomst och möjligen sedan ordna uppbörden. Jag har
emellertid, som sagdt, ingenting emot yrkandet på återremiss.
Herr Cederskiöld: På samma gång jag ber att få instämma
i det yrkande om återremiss, som blifvit framstäldt af min ärade
granne till venster, har jag trott det icke vara olämpligt att meddela
kammaren, att i denna fråga inom utskottet visst icke rådt
den enighet, som man kunde hafva skäl att antaga, då någon reservation
icke linnes fogad vid betänkandet. Tvärtom rådde så
stor meningsskiljaktighet, att frågan måste afgöras genom votering,
i hvilken 9 röster tillföllo det förslag, som nu föreligger, under
det 7 afgåfvos för återremiss till vederbörande afdelning inom
utskottet. Då jag tillhörde utskottets minoritet, är det gifvet, att
jag mycket gerna skulle se om ärendet blefve återremitteradt. Det
vore dock, såsom den näst föregående ärade talaren påpekat, af
vigt för utskottet att något känna, i hvilken rigtning kammaren
kunde önska, att ett förslag från utskottet skulle gå. Hör min del
skulle jag icke hafva något emot, att denna beskattningsfråga här
ordnades på hufvudsakligen samma sätt som i vårt grannland
Danmark, der denna sak, såsom för öfrigt hos oss redan är förhållandet
med hundskatten, är en kommunal angelägenhet, så att
vederbörande kommun uppbär och tillgodonjuter afgiften. Men
jag tror i allt fall, att äfven om man icke vill afhända staten
denna inkomst, hvilken, om än för närvarande högst obetydlig,
dock, om saken ordnades på lämpligt sätt, borde kunna blifva icke
så alldeles oväsentlig, det likväl skulle låta sig göra att utfinna
en anordning, hvarigenom skatteafgiften komme i någorlunda rimligt
förhållande till inkomsterna af de olika föreställningarna.
Ett sätt vore må hända, att de särskilda lokalerna, i förhållande
till det antal platser de innehålla, beskattades med ett visst,
för hvarje föreställning lika belopp, lämpadt efter en medelberäkning
af hvad föreställningarna kunde inbringa. Äfven på flera
andra sätt torde emellertid denna angelägenhet nog kunna ordnas.
Som jag redan nämnt, instämmer jag, herr talman, i yrkandet
om återremiss af den nu föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson: Jag är icke rigtigt på det klara, huru
vida
jag skulle kunna vara med om ett förslag i den rigtningen, att
Andra Kammarens Prat. 1889. N:o 22.
o
N:o22. 58
Onsdagen deri 20 Mars.
Om ändrad^ man åt vederbörande kommuner skulle öfverlemna rättigheten att
V''Jrl-ordnini''eu Skatta ifrågavarande föreställningar, af hvad slag de nu än må
^am/äende''le- vara- Det kan hända, att det vore något djerft att öfverlåta eu
mliningsafffif- dylik beskattningsrätt åt kommunerna, som då skulle kunna godta-
for sa,- tyckligt behandla dem.
skilda formel-^ För m;n dgj b er jag emellertid att få yrka återremiss i det
ner "J syfte, att man åtminstone får en utredning af frågan. Ty det
(Forts.) måste erkännas, att det är allt annat än uppbyggligt att på marknader
och torgdagar i så väl städerna som på landsbygden se en
del af dessa utländska konstmakares uppträdande och se folket
trängas kring akrobatsällskap och allt hvad det heter, som dessa
mer eller mindre tvetydiga sällskap der uppträda med. Och jag
hade förestält mig, att bevillningsutskottet med anledning af motionen
åtminstone skulle hafva kunnat föreslå en hemställan till
Kong]. Maj:t, huruvida man icke skulle kunna taga det steget att
åtminstone i vissa fall, der det är uppenbart fråga om uppträdande
af mera. tvetydiga sådana sällskap, allmännare rent af förbjuda
dylika tillställningar. Helst skulle jag alltså för min del vilja
yrka bestämdt förbud för sådana sällskaps verksamhet, särskildt
vid marknader och torgdagar på landet; men jag skulle också
kunna vara med om en sträng beskattning till staten i syfte att
förhindra eller förminska dem.
Jag yrkar derför, att utskottet måtte taga frågan i förnyad
behandling särskildt i det syfte, som jag nu påpekat.
Häruti instämde herr Tmeclsson.
Herr Svensson i Lösen anförde: Såsom medlem af bevill
ningsutskottet
har jag icke reserverat mig mot utskottets beslut i
denna punkt. Emellertid har jag icke, såsom en föregående talare,
som också är medlem af utskottet, varit opponent mot förslaget,
utan jag har biträdt detsamma. Jag har gjort detta af det skal,
att motionären förordat något, som jag icke kunnat vara med om.
Den nuvarande afgiften af utländske konstnärer är liten och obetydlig
och går in till statsverket; motionären har föreslagit, att
den skulle höjas, och att kommun och stat skulle erhålla hvar sin
del deraf.
Frågan synes vara obetydlig, men den är dock icke så obetydlig,
som man må hända föreställer sig. Blott af de yttranden,
som här fälts, hör man, att den ene vill hafva saken ordnad på
ett sätt, den andre på ett annat. Den näst föregående talaren
t., ex. herr Sven Nilsson, förordade, att man rent af skulle förbjuda
dylika sällskap att uppträda på landsbygden, särskildt vid
marknader och på torgdagar, men han var bestämdt emot, att kommunerna
på olika orter skulle få tillåtelse att beskatta sådana
kringresande sällskap, af hvad namn de än må vara. Jag tror ock
att? om man lemnar en sådan rättighet i kommunernas händer, man
snart skall få se en profkarta på de mest olika behandlingssätt,
som der komma att göra sig gällande. Det är en sida af saken.
Jag vill vidare nämna, att denna fråga verkligen blifvit gan -
Onsdagen den 20 Mars.
59 N:o 22,
ska grundligt pröfvad, särskildt på afdelningen, der flera olika Om ändrad
förslag voro framlagda. Det erkändes af alla, att en afgift, s& lydelse af $ 7
låg som den närvarande och gällande lika för alla, numera icke är1 {ngJend^bT
tidsenlig. Men sättet att komma till något bättre är icke så lätt vulning safgifatt
finna. Det har föreslagits, att man skulle mångdubbla afgiften. ter för sörja
, för dem, som drifva affären i stor skala, för framstående konst- skildå förmånärer,
som hafva stora summor för hvarje afton de uppträda, ellerner
för större cirkussällskap, skulle en sådan förhöjning i afgiften icke (Forts.)
spela en så stor roll, men för de smärre sällskapen skulle den
blifva mycket betungande. Och det är icke så alldeles säkert,
att de smärre sällskapens prestationer äro mera fördömliga än
de störres.
Jag skall emellertid icke motsätta mig ett beslut om återremiss,
om kammaren önskar ett sådant. Men jag har blott velat
på förhand framhålla, att, när frågan kommer tillbaka, både det
ena och det andra förslaget til! beslut torde komma att möta ganska
mycket motstånd.
Jag har intet yrkande att göra.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Efter det herrtalmannen
gifvit proposition först på bifall till utskottets hemställan
och sedan på återremiss, beslöt kammaren återförvisa ärendet
till utskottet för förnyad behandling.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 37, med anledning af väckt motion om beviljande af anslag
till hamnarbeten vid Karlshamn;
n:o 38, med anledning af väckta förslag angående räntefrihet
för eller afskrifning af oguldna återstoden af ett Yesans kärr- och
sjöuttömnings- samt odlingsbolag beviljadt lån; och
n:o 39, i anledning af väckt motion om nedsättning i räntan å
ett Oskarshamns stad beviljadt statslån samt medgifvande af rätt
för staden att efter tre månaders uppsägning återbetala den oguldna
delen af lånet;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 29, i anledning af väckt motion om ändring i 25 kap. 9
och 25 §§ rättegångsbalken m. m.;
n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §
39 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862;
n:o 31, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i
syfte att drinkare må kunna i vissa fall dömas till intagning å
allmän vårdanstalt; och
1:0 22. 60
Onsdagen den 20 Mars.
n:o 32, i anledning af väckt förslag angående ändrad lagstiftning
rörande lagfart å afsöndrad lägenhet; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande:
_ n:o 22, i anledning af väckt motion om skrifvelse till KongL
Maj:t med begäran om ändring af 16 § i iagtstadgan den 21
oktober 1864.
Dessa ärenden skulle på föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånge!"
bordlagda.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens
sammanträde fattade beslut.
§ 16.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Her | r N. S. Håkansson | under 14 dagar fr. o. m. | den | 21 | d:s,. | |
77 | C. G. Bäckgren | „ io | 55 55 | 55 | 22 | 55 |
77 | Sven Nilsson | „ io | 55 55 | 55 | 25 | 55 |
77 | 0. Larsson i Mörtlösa | , 8 | 55 55 | 55 | 21 | 55 |
77 | A. Hansson i Solberga | 8 | 55 55 | 55 | 26 | 55 |
77 | •/. Rundhäck | „ 14 | 55 *5 | ^5 | 31 | 5» |
| C. J. Jakobson | „ 6 | 55 55 |
| 23 | •5 |
77 | AL Dalm | „ 14 | 55 55 | 55 | 21 | 55- |
55 | J. Jonson i Fröstorp | „ 12 | 55 55 |
| 22 | 5> |
| Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,45 e. | in. |
|
|
In Mem
A. E. J. Johansson.
Fredagen den 22 Mars.
61 N:o 22.
Fredagen den 22 Mars
kl. V2 3 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 14 denna månad.
§ 2.
Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till .Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 19, angående val af fullmägtige i Riksbanken, och
n:o 20, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret;
dels och till Riksdagens förordnanden:
n:o 21, för fullmägtige i riksbanken;
n:o 22, för fullmägtige i riksgäldskontoret ;
n:o 23, för suppleanter till fullmägtige i riksbanken; samt
n:o 24, för suppleanter till fullmägtige i riksgäldskontoret.
§ 3.
Efter föredragning af Kong!. Maj:ts på kammarens bord hyllande
propositioner till Riksdagen hänvisades till statsutskottet kongl.
propositionen angående jordafsöndring från kronolägenheten Alnängarne
i Örebro län.
Till behandling af lagutskottet hänvisades åter följande propositioner:
med
förslag till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871:
med förslag till lag angående tiden för nyttjanderättaftals
bestånd;
med förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap.
12 § handelsbalken; samt.
med förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa
bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
§ 4.
Eöredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 37, 38 och 39;
lagutskottets utlåtanden n:is 29, 30, 31 och 32; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 22. 6
N:o 22. 62
Fredagen den 22 Mars.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. finansdepartementet;
och
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
Andra
Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23,
i ärende angående väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima
ting för ransakning i brottmål; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring i kungörelsen angående uppbörd af afgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22
november 1886.
Kammaren beslöt, att dessa nu första gången bordlagda ärenden
skulle uppföras främst å föredragningslistan för morgondagenssammanträde.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,44 e. m.
In lid em
A. E. J. Johansson.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1889.