RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1889:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren N:o 17.

Lördagen den 9 mars.

kl. 11 f. in.

§ I Justerades

protokollen för den 1 och 2 innevarande mars.

§ 2.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n-.o 11, med förslag till lag angående ändrad lydelse af
121 § utsökningslagen den 10 augusti 1877; och

n:o 12, angående prestedens utbytande mot ett löfte.

§ 3.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som
upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare hr J. P.
Nilsson från Kalmar län till följd af sjukdom (frossa) tills vidare
är hindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas

Stockholm den 7 mars 1889.

W. Elever antz,

M. d:r.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bankoutskottets
utlåtande n:o 7 och lagutskottets utlåtande n:o 24.

§ ö.

Föredrogos och hänvisades till kammarens tillfälliga utskott
n:o 3 Första Kammarens protokollsutdrag:

Andra Kammarens Prof. 1889. Ako 17.

1

X:o 17. 2

Lördagen den 9 Mars, f. m.

i

Angående anslag
till fortsättning
af
norra stambanan.

n:o 100, med delgifning af sistnämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 i fråga om rätt för
den, som vid domstol företett handling i hufvudskrift, att mot
vissa vilkor genast återfå densamma; och

n:o 101, innefattande delgifning af kammarens beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i fråga om ersättning till
nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål.

§ 6.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 26,
med förslag till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i frågor rörande anslagen under riksstatens
femte hufvudtitel, blefvo de föreslagna voteringspropositionerna
af kammaren godkända.

§ 7.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande
n:o 27, i anledning af väckta förslag dels om fortsättning af statens
jernvägsbyggnader, dels om statsbidrag till en enskild jernvägsanläggning.

Under punkten 1 liemstälde utskottet att, med bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, Riksdagen måtte till fortsättning af arbetena
å stambanan norr om Sollefteå för år 1890 bevilja ett anslag
af 4,000,000 kronor.

I Hd utlåtandet fogade särskilda reservationer hade deremot
yrkats:

af herr G. E. Casparsson, att utskottet måtte föreslå beviljande
för år 1890 af ett anslagsbelopp å 2,500,000 kronor;

af herrar G. Ifvarsson, A. P. Danielson, S. Nilsson, A.
Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, I. Jonson i Fröstorp,
vice talmannen L. O. Larsson, J. Anderson i Tenhult, A. Peterson
i Hasselstad, L. F. Odell och A. Johansson i Löfåsen, att
Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen till fortsättning af arbetena å stambanan norr
om Sollefteå för år 1890 beviljade ett anslag af 2,000,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Petersson i Hasselstad: Inom statsutskottet af gjordes
förevarande fråga på det sätt, att vid den öppna omröstningen
12 ledamöter stodo mot hvarandra, men vid derefter företagen
sluten omröstning den förseglade sedeln gaf utslag, hvarigenom

3 X:o 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

jag och öfriga reservanter komrno i minoriteten. Inom utskottet Angående anvoro
dock meningarna icke delade derom, huruvida man bord
fortsätta med jernvägsbyggandet i Norrland, ty denna fråga är norra stam.
numera eu öfvervunnen ståndpunkt, utan om det belopp man banan.
borde bevilja för fortsättandet deraf; frågan gälde, huruvida man (Forts.)
skulle bevilja hvad Kongl. Maj:t begärt eller fasthålla vid 1886
års riksdagsbeslut, enligt hvilket för ändamålet skulle anvisas allenast
2 millioner om året. Reservanterna ansågo, att man borde
fasthålla dervid och icke forcera jernvägsbyggandet, i synnerhet
som man derigenom kunde vinna den störa fördelen att icke
härför behöfva upplåna utländska kapital; de ansågo, att man
med god hushållning kunde bygga för 2 millioner årligen af tillgängliga
medel. Yi hafva nemligen lånat så länge och så mycket,
att vi nu kommit långt nog på det sluttande planet, och det kan
nu vara på tiden att söka hålla något tillbaka. Det är visserligen
sant, att det härigenom kan komma att dröja några år
längre, innan man kommer upp till Boden på Luleå—Ofotenbanan,
hvilken bana ju skall tillföra landet så mycket godt. Men
man kommer i alla fall dit, och jag tycker, att norrländingarne
borde vara belåtna, när man bygger så fort man förmår utan
att öka statsskulden, som redan är allt för stor.

Detta har varit det bufvudsakliga skälet, som reservanterna
anfört inom utskottet, och jag tror, att man vid närmare eftertanke
skall finna, att det vore klokt att gå till väga på detta
sätt och icke för mycket forcera denna stambanebyggnad, helst
den redan färdiga deien af banan gifvit mycket liten afkastning.

Om man kunde beräkna, att dessa norrländska banor skulle tillföra
staten någon afsevärd inkomst, kunde det möjligen vara skäl
att öka anslaget, men trafikinkomsterna deraf synas tvärtom
nedgå, så att de nu afkasta endast en försvinnande obetydlighet.
Reservanterna hafva äfven derom anfört några siffror ur jernvägsstyrelseus
statistik, hvaraf man finner, att försigtigheten bjuder
att gå till väga på det sätt, som reservanterna föreslagit.

Det är på dessä skäl, som jag anhåller om af slag på utskottets
betänkande och bifall till min med fleres reservation.

Herr Persson i Mörarp: Jag har så väl inom den afdelning
af statsutskottet, som behandlar detta ärende, som ock inom utskottet
varit af en från utskottets majoritet afvikande mening,
såsom herrarne också finna af reservationen. Jag har nemligen
vidhållit den åsigt, som Riksdagen 1886 uttalade, eller att, med
hänsyn till denna jernvägs långa utsträckning och den ringa trafik,
som kunde å den påräknas, äfvensom den ökade skuldsättningen
och jernvägens ringa rentabilitet, nödvändigheten kräfde
att lemna mindre anslag till denna stambanebyggnad än förut,
derför beviljats. Riksdagen uttalade då oförtydbart, att den ansåg
sig höra inskränka kostnaden för fortsättande af den norr -

N:o 17. 4 Lördagen den 9 Mars, f. in.

Angående an- länd ska stambanan till omkring 2 millioner årligen, hvaraf unge$lsättning
°af fär hälften borde utgå af skattemedel. Skilnaden mellan Kongl.
norra stam- Maj:ts och reservanternas förslag är också nu ingen annan, än att
banan. det skulle dröja 5 år längre för att få banan färdig, i fall man

(Forts.) för dess fortsättande använde endast 2 millioner årligen, än om

Kongl. Maj:ts proposition bifölles; banan skulle i senare fallet
kunna vara färdig 1894, men om endast 2 millioner årligen beviljades,
skulle den icke blifva färdig förr än år 1899.

Goda skal kunna också anses tala för, att man icke bör
forcera jernvägsbyggandet i dessa trakter fortare än 1886 års
Riksdag uttalade böra ske. Det är nemligen af vigt, att, samtidigt
med att jernvägen dragés upp åt dessa trakter, äfven utsträckning
sker af den industri, som der är möjlig att skapa, så
att denna kan gå hand i hand med jernvägsanläggningarna, och
någon påräknelig inkomst för trafiken deraf må vara att förvänta.
Riksdagen uttalade jemväl 1886, att den ville hafva någon
erfarenhet om de norrländska jernvägarnes trafikinkomster.
Såsom herrarne emellertid finna af den vid utskottets betänkande
fogade reservationen, är den erfarenhet man i det hänseendet

vunnit under de senare åren icke mycket tilltalande. Behållna

trafikinkomsten är en försvinnande bråkdel emot hvad staten får
betala för sina jernvägslån, och det är uttaladt icke blott af
Riksdagen utan äfven af jernvägsstyrelsen, att ju längre dessa
banor sträckas upp åt det nordliga Norrland, ju mindre blir den
inkomst de komma att lemna. Erfarenheten från de redan färdiga
norrländska jernvägarne tror jag också berättigar till en sådan
slutsats. Men det finnes jemväl ett annat skäl, som för mig
varit absolut afgörande i detta hänseende, och det är, att jag
icke vill vara med om de ryckningar, som i fråga om stambanebyggnader
i vårt land tid efter annan gjort sig gällande. Ari hafva
sålunda varit uppe i ganska höga anslag, ända till omkring 7
millioner kronor årligen, och man har med skäl klagat öfver, att
den ökade statsskulden väsentligen föranledts af ett allt för foreeradt
byggande af jern vägar inom riket. Det var med tanke
härpå som Riksdagen 1886 uttalade, att man borde gå varsamt
till våga i detta hänseende. Nu är det för mig alldeles klart, att
om Riksdagen i år beviljar 4 millioner kronor till detta ändamål,
och vi derjemte väl veta, att vi hafva att påräkna förslag om
en ny jernvägsanläggning i Norrland, hvilket förslag torde framkomma
redan nästa år, nemligen om en bibana ut till kusten,
och denna jernvägsanläggning naturligtvis också krafvel'' sitt anslag,
så är man uppe på ett årligt anslag för jern vägsbyggnader
af må hända 5 till 6 millioner kronor. Den tidpunkt, då stambanenätet
i vårt land skall vara fullbordadt, nalkas vi väl med
stora steg, och om man nu på detta vis skulle öka anslagen till
stambanan i Norrland, så är det min öfvertygelse, att man vid
slutet af dessa arbeten står med eu stor armé af arbetare och

Lördagen den 9 Mars, f. m.

5 N:o 17.

ingeniörer utan arbete, hvilka på ett eller annat sätt skola komma Angående an
att påfordra statens mellankomst. Dessa omständigheter hafva sla9 M} fortför
mig vant bestämmande i denna fråga, och det är derför jag norra
icke heller kan vara med om att nu bevilja dessa 4 millioner banan.
kronor. Jag delar fullkomligt den mening, att stambanesystemet (Ports.)
skall utsträckas till Öfver Luleå, men anser det icke nödvändigt
att fullborda detta arbete på fem år, såsom här är ifrågasatt.

Jag anhåller på dessa skäl om bifall till min med fleres vid betänkandet
fogade reservation.

Herr Ryding: När vid senaste riksdag fråga var före om
anslag till fortsättning af stambanan norr om Sollefteå, tillät jag
mig yttra följande: »Jag kan för min del icke annat än beklaga,
att regerigen icke vidblifvit sin ståndpunkt från år 1886, då hon
ansåg att, för vinnande af ett godt resultat, 4 millioner kronor
årligen behöfde användas för jernvägsbyggandet i Norrland. Om
regeringen stått qvar på denna ståndpunkt, hade ansvaret för ett
dåligt resultat af en nedprutning i årsanslaget uteslutande träffat
Riksdagen.» Att, med en sådan uppfattning hos mig, jag med
synnerlig glädje och tillfredsställelse emottagit både Kongl. Maj ds
proposition och statsutskottets tillstyrkande af densamma, är helt
naturligt. Men då redan en betydlig opposition här upprest sig
emot utskottets hemställan, och de elfva reservanternas yttrande
icke bådar godt för frågans utgång i denna kammare, anhåller
jag att nu få yttra några ord. Att -jag dervid icke ger mig in
på frågans detaljer, hoppas jag att herrarne hålla mig räkning
för, då ämnet redan förut är så ofta debatteradt.

Att den ifrågasatta stambanan är af stor vigt för vårt land
både i politiskt och i militäriskt hänseende, tror jag af ingen numera
bestrides; och det återstår då endast den ekonomiska sidan af
saken. I detta afseende tillåter jag mig att emot det af herr
Anders Persson åberopade yttrande af jernvägsstyrelsen få anföra
hvad den nuvarande styrelsen sagt, nemligen, att det jemväl ur
synpunkten af jernvägarnes afkastningsförmåga och byggnadskostnadernas
nedbringande vore fördelaktigt, om arbetena kunde
bedrifvas med större skyndsamhet, än med nu utgående anslag
kan ske. Vi böra här vid lag komma i håg, att jernvägsstyrelsen
nu mera omfattar så väl byggnads- som trafikstyrelsen; och man
kan icke gerna tro, att en trafikstyrelse förordar eu åtgärd, som
skulle hafva till följd en nedsättning i afkastningsförmågan af
jernvägsnätet.

Reservanterna hafva åberopat eu mängd siffror för att visa,
huru små inkomsterna vid de norrländska jernvägarne varit. I
det fallet ber jag först att få hänvisa till det faktum, att en ny
trafikled alltid behöfver någon tid för att upparbetas, innan den
gifver den inkomst den verkligen kan gifva; och gå vi tillbaka
till de mest gifvande banorna i södra Sverige, skola vi finna, att

Jf:o 17. 6

Lördagen den 9 Mars, f. in.

Angående an
slag till fort
sättning af
norra stambanan.

(Forts.)

äfven de i början gingo ganska klent. Vidare ber jag att få
åberopa, att de närmaste åren till och med 1887, som dessa siffror
afse, varit de mest ogynsamma år, som någonsin förekommit, att
förhållandet sedan dess betydligt förbättrats, samt att så snart
bibanegrenar, beredande förbindelse mellan stambanan och sjötrafiken,
hunnit anläggas, dessa komma att tillföra stambanan en
betydande trafik och sålunda i väsentlig mån stegra inkomsterna
af densamma. I detta afseende ber jag att få nämna, att koncession
är af Kongl. Maj:t under förlidet år beviljad för en bana
Hernösand—Sollefteå, För företaget intresserade kommuner hafva
redan tecknat aktier till banans byggande med ett sammanlagdt
belopp af öfver 600,000 kronor, och innan årets slut hoppas jag,
att minst en tredjedel af det erforderliga byggnadskapitalet skall
vara tecknadt, hvarefter det icke bör möta stora svårigheter att
genom lån anskaffa återstoden. Ingen kan gerna tvifla derpå,
som eger kännedom om det lif och den rörelse, hvilka råda i
denna på vigtiga och stora industriella anläggningar så rika bygd.
Vidare är ifrågasatt en bibana från Örnsköldsvik till linien Korped
—Vännäs. Alla definitiva undersökningar för denna bibana äro
redan afslutade, och beräkningar öfver inkomster och utgifter för
trafiken å banan uppgjorda; hvarjemte Örnsköldsviks kommun
utlofvat ett betydande bidrag till banan.

Om det nu vore fråga om att öfverväga, huruvida den
ifrågavarande stambanan borde byggas eller icke, skulle jag mycket
val kunna förstå reservanternas tvekan. Men när detta byggande
redan är beslutadt, kan jag för min del icke se annat, än
att det är en stor misshushållning att icke bedrifva arbetet så
skyndsamt som är möjligt utan att derigenom föranleda rubbning
i den nuvarande organisationen af arbetets ledning och förvaltning;
och att en sådan rubbning icke kommer att ega rum, har
jernvägsstyrelsen redan uttryckligen förklarat. Det är hufvudsakligen
ur denna synpunkt jag hoppas, att ni, mine herrar, i
likhet med mig skola gifva edert bifall till statsutskottets förslag.

Med herr Ryding förenade sig herrar Jonsson i Myre, Århusiander,
Sundström, Carlsson i Nysäter och Dahlberg.

Herr Bratt yttrade: I likhet med herr Ryding ber jag att få
åberopa hvad jag, då denna fråga förra gången förelåg till kammarens
behandling, tog mig friheten framhålla; ty de skäl, som redan
då för mig vägde'' tungt för att norrländska stambanan må snarast
möjligen sammanknytas med Luleå—Ofoten-banan, hafva under
det sist förflutna året ingalunda förlorat i vigt och betydelse,
utan tvärt om. Så väl från allmänt nationalekonomisk synpunkt
som från synpunkten af klok hushållning med jernvägsbyggnadsmedel
hafva också både jernvägsstyrelsen, statskontoret och Kong!.
Maj:t så kraftigt framhållit fördelarne af arbetets skyndsamma

7 N:o 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

bedrifvande, att vidare ordande derom torde vara öfverflödigt, i Angående anall
synnerhet efter den siste talarens framställning i ämnet. sättning af

Men en synpunkt vill jag dock ytterligare fästa uppmärk- norra ysta^.
samhet vid. Den ekonomiska lagstiftning, på hvilken vårt land banan.

sedan ett år slagit in, har drabbt Norrland tyngre än någon (Ports.)

annan landsdel, och det synes mig då vara med den enklaste
rättvisa öfverensstämmande, att någon valuta beredes Norrland
för dess uppoffringar; men någon lämpligare valuta, än påskyndande
af den norrländska jernvägens fullbordan, kan åtminstone
jag ej tänka mig.

Betraktar man vidare saken ur politiskt-militärisk synpunkt,
som också herr statsrådet och chefen för civildepartementet i sitt
anförande till statsrådsprotokollet framhållit, så finner man, att
den finska stambanan alltmera närmar sig sin slutpunkt vid
Bottenhafvets norra ända. Och i samma mån, denna bana fullbordas,
blir det lättare för vår östra granne att kasta jemförelsevis
betydliga truppmassor öfver vår gräns i norr och inkräkta en
del af vårt land, utan att något egentligt motstånd från vår sida
kan göras, just till följd af de långa afstånden och de otidsenliga
kommunikationsmedel, som ännu förbinda dessa aflägsna landsändar
med Sveriges hufvuddel.

Jag hvarken vill, bör eller han här uttala den åsigt, att vår
mägtiga östra granne för närvarande umgås med tanken på att
annektera den skandinaviska halföns nordligare del. Men hvad
jag bestämdt anser mig kunna påstå är, att denna grannes alltid
välförstådda intressen likasom hans gifna politiska traditioner
skola bjuda honom att, så snart minsta förveckling inträder i
hans politiska förhållande till de skandinaviska länderna, göra
denna annexion, som naturligtvis blifver för honom desto mera
lockande, ju lättare den låter sig genomföras.

De ledamöter af statsutskottet, som reserverat sig emot utskottets
betänkande, hafva, så vidt man får döma efter deras egen
argumentation, sett frågan från eu temligen ensidig synpunkt
— densamma som i dag två föregående talare här framhållit.

Med undanskjutande af alla andra hänsyn, hafva reservanterna
sysselsatt sig uteslutande med banans rentabilitet och dervid
kommit till det resultat, att då hittills vunnen erfarenhet visat,
att denna rentabilitet vore otillfredsställande, bör årsanslaget för
1890 nedsättas från 4 millioner, dem Kongl. Maj:t begärt, till 2
millioner kronor. Denna deras slutledning erkänner jag mig
icke kunna förstå. Ser man nemligen frågan endast från rentabilitetens
synpunkt, måste, då rentabiliteten visat sig vara så klen
som blott 0,41 procent om året å byggnadskapitalet för bandelarne
norr om Storvik, sämre ju mer norrut man kommer, det
vara alldeles för mycket att till ändamålet bevilja 2 millioner
kronor. Dessa penningar äro ju ur denna synpunkt så godt som
bortkastade. Men tror man på banans nödvändighet och banans

S:0 17. 8

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående an- framtid, är det väl skäl att taga'' hänsyn till hvad jernvägsstySlag
till fort- relsen och departementschefen betonat, nemligen, att"—just dernorra
stam- f°r> att rentabiliteten nu är så dålig, och enär af alla möjliga
banan. skal man måste antaga, att rentabiliteten skall höjas, ju mer
(Forts.) banan nalkas sin fullbordan, och slutligen blifva jemförelsevis
tillfredsställande, då flera af Norrbottens rika alster komma att
taga denna väg samt hela Norrlands kommersiella och industriella
lif i och genom banan kan antagas skola få en annan karakter
— det måste vara skäl att forcera banbyggnaden åtminstone så
mycket, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget. För att vara
konseqvent bör man antingen neka anslag för norra stambanans
vidare fortsättning eller bevilja de medel, som Kongl. Maj:t förklarat
nu kunna för detta ändamål med fördel tillgodogöras.

Beträffande åter den politiska och militära synpunkten, finna
vi att reservanterna försigtigtvis helt och hållet underlåtit att
derom yttra sig. Det finnes derom icke ett ord — oaktadt departementschefen
särskildt betonat äfven den sidan af saken — i
reservationen; och reservanterna villja således icke heller deråt
egna någon uppmärksamhet. Men jag får säga, att det vore beklagligt,
om Riksdagen i det fallet följde reservanternas exempel.
Straffet kunde komma att följa förr än man anade på en sådan,
snart sagdt uppsåtlig, politisk förblindelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lundström: Efter hvad herr hyfling anfört kunde
jag inskränka mig ganska mycket i hvad jag här tänkt att yttra.
Jag vill dock göra ett litet tillägg till hvad han sade, med anledning
af de sifferuppgifter, som reservanterna åberopat. De
hafva nemligen visat, att jernbanorna norrut under sista åren
medfört ett ganska dåligt ekonomiskt resultat. Men om man närmare
ser på förhållandena, så gäller alldeles detsamma stambanenätet
i dess helhet, ty det har under de sista åren visat sig, att
trafikinkomsterna på samtliga stambanor högst obetydligt stigit.
Särskildt om man jemför banorna norr om Stockholm med banorna
söder om Stockholm, med'' fäst hänsyn till ökning eller
minskning af trafikinkomster, gestaltar det sig så, att under det
trafiken på banorna norr om Stockholm visar en ökning på sex
bandelai’, medan minskning i trafiken egt rum endast på två, så
har deremot trafiken på banorna söder om Stockholm visat ökning
på 10 bandelar men minskning på ej mindre än 7 bandelar.
Vidare vill jag också erinra, att det stält sig litet fördelaktigare
med trafiken å banorna norr om Storvik under 188S än föregående
år, så att trafikinkomsterna under 1888 uppgått till 2,410,000
kronor från 1,940,000 kronor nästföregående år, och utgör ökningen
sålunda 470,000 kronor. Det är ju derjemte naturligt, att
man vid beräkning af fördelarne af en jernbana icke uteslutande
bör taga i betraktande den direkta inkomst den lemnar, utan

9 N:o 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

också den omständighet, att en banas framdragande för den Angående an.
landsort, den berör, medför en hel del andra fördelar. I närheten
af banan uppstå sålunda en mängd inrättningar, som i sin män norra sfam.
lemna ökade bidrag till statskassan derigenom, att inkomsten deraf banan.
taxeras och de få bidraga till allmänna bevillningen. _ (Forts.)

Yi hörde nyss, att banan har stora fördelar ur militärisk
synpunkt. Vi veta ock, att de norrländska jernvägarne blifvit
anlagda med hänsyn just till detta förhållande. De hafva derför
blifvit dragna mera inåt landet och mera in i obebodda trakter,
och den naturliga följden deraf är den, att de icke kunna tillföra
statsverket så stora inkomster. Men huru härmed än må
förhålla sig, tror jag, att man kan betrakta saken äfven från eu
annan sida, nemligen ur rättvisans synpunkt. Kasta vi en blick
på jernvägskartan öfver Sverige, finna vi, att de södra orterna
redan hafva flera jernvägar, under det vi norrländingar fått vänta,
och vi hafva väntat rätt tåligt. Men vi hoppas, att Riksdagen
snart skall taga hänsyn äfven till de norrländska behofven och
så fort sig göra låter sammanknyta våra intressen med hela
Sveriges intressen. Om också vinsten deraf i början icke blifver
så stor, må man dock tänka på, att det gifves andra källor i
Norrland, från hvilka statsverket har betydliga inkomster, t. ex.
skogarne, och tänker man på det, är det ju alldeles tydligt, att
det endast blir eu gärd af rättvisa mot oss, om Riksdagen nu
bifaller hvad utskottet tillstyrkt. Jag vill derför på det allra
varmaste förorda utskottets förslag, till hvilket jag också yrkar
bifall.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag hade antagligen icke kommit
att uttala mig i denna fråga, om jag icke fäst mig vid ett
yttrande, som nyss fäldes från norrlandsbänken. Eu talare der
yttrade nemligen, att det förelåge ett starkt skäl för bifall till
utskottets förslag i det utlåtande, som jern vägsstyrelsen afgifvit,
hvilken varmt förordade ett hastigt byggande af den norrländska
stambanan. Jag hade väntat, att, då han nämnde detta, han också
i sammanhang dermed skulle hafva åberopat de skäl, som jernvägsstyrelsen
anfört. Jag tillåter mig i sådant afseende erinra,
att jern vägsstyrelsens skål för fullbordandet så fort som möjligt
af jernvägsbyggnaden hufvudsakligen synes vara det, att för den
norrländska stambanan sammanknytningen med Luleå—Ofotens
jernväg, som enligt den faststälda planen skulle vara färdig vid
utgången af år 1891, skulle »medföra en väsentligen större trafik
genom tillgängligheten, å ena sidan, af de rika naturalstren vid
Luleå—Ofoten-banan och, å andra sidan, af Vesterbottens och
Norrbottens rikliga kolskogar. Huruvida nu det påståendet kan
med fog göras, att man skulle kunna frakta dessa naturalster,
som stå att finna vid Luleå—Ofoten-banan, på jernväg nedåt landet,
det öfverlemnar jag åt herrarne sjelfva att bedöma. Jag tror,

N:o 17. 10

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående an- att man icke kan hafva något hopp om det. Jag föreställer mig,
^sättnfn f°af s^°''a söka sin utfart till närmaste hamn på den genaste

norra stam- vägen. Hvad åter beträffar den trafik, som denna bana skulle
banan. få genom kolskogarne, får jag erkänna att jag icke tillräckligt
(Forts.) känner det förhållandet. Jag vill icke bestrida det utan håller
för troligt, att banan kan få någon inkomst af koltransport. Men
jag föreställer mig, att denna icke skall kunna lemna sådan inkomst,
att det skälet kan vara så mycket beaktansvärdt, då fråga
är, såsom här, att betala ut millioner.

Styrelsen har vidare anfört såsom skäl för ett skyndsammare
fullbordande af banan, »att det vore fördelaktigt och ekonomiskt
klokt att begagna sig af de ännu rådande gynsamma arbetskonjunkturerna
för att med större kraft bedrifva arbetsföretaget.»
Det är ett skäl, hvilket, såsom herrarne veta, blifvit användt i
alla tider år efter år, och är efter mitt förmenande så utnött, att
det förundrar mig, att man nu å nyo upprepar detsamma.

Så säger styrelsen slutligen, »att det ock vore af vigt att
genom ett påskyndande af arbetet desto snarare söka göra fruktbringande
det för norra stambanans byggande redan nedlagda,
betydliga kapitalet.» Af hvad jag redan yttrat framgår, att jag
hyser eu annan mening i det afseendet, och att jag tror, att det
mest ekonomiska är att bygga sakta och varsamt.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har förordat
ett hastigare fortsättande af jernvägsbyggnaden i fråga på
två skäl, synes det mig. Det skulle nemligen vara fördelaktigt
dels ur strategisk, dels ur politisk synpunkt. Hvad beträffar att
bedöma denna fråga ur strategisk synpunkt, törs jag derutinnan
icke yttra mig. Men det förefaller mig, som om man, i fall man
velat tillgodose denna synpuukt, icke bort lägga banan så nära
hafskusten. Ty det kan ifrågasättas — det är icke min tanke,
utan jag har hört det sägas af fackmän — huruvida icke den
norrländska stambanan på vissa punkter blifvit dragen för nära
hafvet. Derom är dock icke värdt att orda; det som är gjordt
är gjordt, och någon annan sträckning kan väl icke skäligen
ifrågasättas från Vännäs och upp till Luleå—Ofoten-banan än
den, som är föreslagen. Ur politisk synpunkt förstår jag heller
icke att bedöma frågan; men herrarne torde ursäkta mig, att jag
äfven i det fallet har min ringa mening. Det förefaller mig, som
om det, just från politisk synpunkt betraktadt, hade varit särdeles
lyckosamt om Luleå—Ofoten-banan aldrig kommit till. Men är
det nu så, att man befarar, att lockelsen att komma i besittning
af eu ständigt öppen hamn vid vesterhafvet för eu granne kan
blifva för stor, får jag säga, att faran icke biff ver mindre genom
att hastigt bygga eu jernväg direkt dit upp, då jag föreställer
mig, att denna jernväg kan blifva till gagn lika väl för eu fiende
som för oss sjelfva.

Statsutskottet har också betraktat frågan ur ekonomisk och

11 N:o 17.

Lördagen den 9 Mara, f. m.

politisk synpunkt. Jag har redan yttrat mig i båda dessa afse- Angående anenden
och har ingenting vidare att tillägga gent emot hvad ut-S sättning af
skottet anfört. Deremot skall jag be att få nämna några ord norra stammed
afseende å hvad reservationen innehåller. Jag kan i det fallet ianan.

fatta mig särdeles kort, derför att en talare redan uttalat hvad (Forts.)

jag tänkt nämna angående de skäl, som i reservationen äro framlagda.
Han sade, att Riksdagen 1886 skrifvit och uttalat sin
mening i frågan, och då Riksdagen gjorde detta, utalade den,
såsom herrarne veta, att det väl vore välbetänkt att fortsätta
stambanebyggandet i Norrland, men att man borde bygga sakta,
på det att kostnaderna icke skulle blifva öfver höfvan stora, synnerligen
med afseende derpå, att man icke kunde tänka på att
bygga med egna medel, utan med upplånta. Då här så mycket
talats om de stora fördelar, som skulle vinnas genom ett forcerande
af stambanebyggandet i Norrland, och det hufvudsakligen
ur ekonomisk synpunkt, då blir frågan för mig så mycket mera
svårförstådd, som jag icke kan finna, hvari det fördelaktiga skulle
ligga. Icke kan det väl vara någon ekonomisk fördel att upplåna
penningar mot ganska hög ränta och nedlägga dem i ett
företag, som skulle lemna endast en mycket låg ränta på det
nedlagda kapitalet. Ty man har under flera år haft den erfarenhetenf
att detta varit resultatet med stambanan norr om Storvik,
och all anledning förefinnes att antaga, att den jernväg, som
bygges norr om Sollefteå, skall lemna mindre inkomst än den
söder om Sollefteå liggande.

Af de skäl jag nu tillåtit mig anföra framgår tydligt, att
jag för min del visserligen vill vara med om fortsättande af stambanebyggnaden
i Norrland, men vill ej att den skall forceras.

Jag anser således att det icke kan vara fråga om att stanna vid
Vännäs, utan att man måste fortsätta, likasom jag tror, att den
sträckning, som nu är påtänkt och faststäld i den kongl. propositionen,
är lika lämplig som någon annan, som kan ifrågasättas.

Men jag vill icke vara med om något annat än ett varsamt förfarande
i detta afseende. Jag tror, att man på mycket goda
grunder kan hålla fast vid den grundsats, som eu gång statsutskottet
uttalat och båda kamrarne godkänt, nemligen att bygga
för 2,000,000 kronor om året; detta för att göra så liten upplåning
som möjligt. Jag yrkar derför bifall till reservanternas
förslag.

Herr Danielson: Eu talare på norrlandsbänken yttrade,

att, om det nu vore fråga om att besluta byggande af en jernväg
till Norrland, han då kuude förstå reservanternas förslag,
men att, då det icke gälde denna fråga, utan blott frågan om
anslående af medel till eu redan beslutad jernvägsanläggning
genom öfre Norrland, han icke kunde begripa reservanternas synpunkt;
d. v. s. han ansåg, att frågan blott vore af ekonomisk

NU 17. 12

Lördagen den 9 Mars, f. m.

jZuurTt art'' Detta hafva också reservanterna ansett. Det är också blott
sättning af s}''nPankten jag tror att man bör taga i betraktande, likasom

norra stam- Ja& tror det vara af vigt, att vi icke förhasta oss i detta
banan. afseende. Man ser af reservationen, att reservanterna erkänna,

(Forts.) att Norrland bör få en jernväg, men att man för detta ändamål
ej bör uppoffra mer än hvad som vi rimligtvis kunna hafva råd
till utan att behöfva låna allt för mycket. Man har med anledning
deraf också haft den förhoppningen, att man, såsom en
följd af förra årets Riksdags beslut, skulle vidhålla sagda uppfattning
och ej upplåna så betydliga belopp; ty såsom bekant
beslöt nemligen Riksdagen i fjol att för ifrågavarande ändamål
af tillgängliga skattemedel anslå 2,000,000 kronor, och man har
tänkt sig, att det kunde ske på samma sätt i år.

Man har sagt, att Norrland gjort stora uppoffringar för det
ofri ga landet. Detta synes mig visserligen icke vara förhållandet^
men om så vore, så tror jag att Norrland får mera igen än det
gifver till staten, och att således staten gör för Norrland mera
än för någon annan ort af vårt land för att hjelpa. Man kan
val icke säga, att det är en obetydlighet, att Norrland årligen
får af skattemedel icke mindre än 2,000,000 kronor till sina jernvägar.
Jag tror, att man bör beakta detta. Men nu är man
icke nöjd dermed, och det oaktadt man ser, att dessa jernvägar
icke bära sig i ringaste män, ty den inkomst, trafikstyrelsen visat
att de gifva, är ju detsamma som ingenting. Härmed vill jag
hafva sagd!, att när man nu af skattemedel vill gifva två
millioner, så vore det mycket hårdt, om man skulle ytterligare
låna upp två millioner, som våra efterkommande skulle få betala.
Då fråga förevar om utlemnande af skatterna i mellersta och
södra Sverige, ansåg man sig icke hafva råd dertill; nu vilja vi
likväl gå så långt, att vi vilja för ifrågavarande ändamål uppoffra
två millioner kronor årligen, derför att det här, som man
vill påstå, är fråga om stora intressen, som man vill knyta
samman med det öfriga landet. Men att bygga fortare än vi
hafva råd till, vill jag icke vara med om. Jag tycker icke om
att vi skola låna penningar, då vi icke använda dem till sådana
företag, att vi hafva inkomster af dem. Kunna vi deremot göra
några uppoffringar af samlade besparingar, så är det en helt
annan sak; då kan det icke hjelpas, om man icke får någon
ränta eller afkastning på det kapital, som man lemnar, ty landet
i dess helhet kan dock hafva någon fördel deraf; och får man
ej vinst, så har man åtminstone ingen ränta och intet kapital
att betala, Den ekonomiska sidan af saken har således för mig
varit af väsentlig vigt; och jag önskar, att kammaren ville än
en gång visa, att den icke vill blott låna och ytterligare låna.
Ett sådant tillvägagående kännes för mig tungt; och jag hoppas,
att kammaren nu måtte synnerligen beakta denna sida af saken.

På hvad under öfverläggningen yttrats angående banans

Lördagen den 9 Mars, f. m.

13 N:o 17.

strategiska vigt kan jag naturligtvis icke närmare inlåta mig; Angående an
men man får väl ändå, äfven om man icke är fackman, der.slag till fort
utinnan hysa några tvifvelsmål. Jag erinrar mig, att, då frågan norr^ståmom
byggandet af stambanan genom Norrland i sitt första skede banan.

var före här i kammaren, en framstående militär och ledamot (Forts.)

af kammaren, efter hvad jag vill minnas, yttrade, att, om jernvägen
skulle byggas igenom Norrland, den icke borde byggas
längre norrut än till Angermanelfven. Trakten norr om denna
eif skulle blifva det försvarsbälte, hvilket skulle för en fiende göra
det svårt, ja nästan omöjligt att norr ifrån öfver Torneå genomvandra,
och att vi innan den hunne komma till trakterna af
nämnda eif kunde få tid dit samla våra stridskrafter och möta
der. Nu vill man likväl bygga jernvägar i dessa trakter för att
låta, helt beqvämt, en möjlig fiende åka per jernväg genom hela
Norrland. Emellan sagda yttrande och hvad här anförts af en
militär om banans strategiska betydelse ligger, såsom herrarne
finna, en väsentlig motsägelse. Detta må nu vara en sak för
sig, och man kan, jag medgifver det, se denna fråga från mer
än eu sida. Frågan har nu emellertid kommit i den ställningen,
att vi torde böra så fort som våra förhållanden kunna medgifva
efter hand komma fram med banan till Luleå. Men man
bör dock icke bygga fortare än en klok försigtighet bjuder; och
jag tycker, att herrar norrländingar borde mycket väl inse, att
vi icke äro på något sätt afvogt sinnade emot dem, och att det
borde ligga i deras intresse lika väl som i vårt, att vi icke sätta
oss i större skulder än vi behöfva. Om vi få jernvägar i Norrland
ett eller annat år för reller senare har, synes det mig, mindre
att betyda. Men det är alltid godt att veta, att vi icke få några
nya skulder för jernvägarne, äfven om vi icke hafva någon vinst
deraf. Det är alldeles som en talare på skånebänken har sagt,
att om vi bygga jernvägar för fort, kan icke industrien hinna
att följa med. Det tager tid att anlägga industriella verk och
inrättningar; det går icke så fort som att bygga jernvägar; och
man bör derför se till, att det ena går hand i hand med det
andra.

Vidare har man sagt, att man måste påskynda jernvägens
byggande,. för att de norrländska träprodukterna och jernmalmen
skola kunna komma genom södra delen af landet ut i verldsmaxknaden.
Men, såsom en talare redan sagt, gäller ej det
skälet något, ty icke söka dessa produkter sig nedåt södra landet,
utan de måste ut till det mera närbelägna hafvet, dess naturliga
utfartsort. Man har också anfört det orimliga i att genom
saknaden åt jernvägskommunikationer nödgas lägga varan på
hög och talat om det stora driftkapital, som deraf blir erforderligt
för uppehållande af sådana näringar. Men det är icke annat
förhållande med skogshandteringen än det är med jordbruksnäringen,
man kan icke skörda mer än en gång om året, hvilket

K:o 17. 14

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående an
slag till fort
sättning af
norra stambanan.

(Forts.)

-i detta fall blir under vintertiden, då skogsafverkningen pågår,,
för att sedermera, när sommaren kommer, afsätta den under vintern
gjorda skörden. Så att deri ligger icke någon väsentlig
skilnad mot hvad som eget'' rum med jordbruket och dess rörelsekapital.
Det är alldeles påtagligt, att icke komma träet samt
jernet och jernmalmen att gå på jernväg till mellersta och södra
Sverige för att komma ut i verldsmarknaden, utan dessa produkter
komma, som jag nämnt, att söka vattenkommunikationerna.
Det kan nemligen icke bära sig att frakta träet eller de andra
tunga alstren, som icke blifva vidare fördelaktigt betalda, någon
längre väg å jernväg.

Nu stå vi inför den frågan, huruvida vi skola anse ett
anslag af två millioner lämpligt, eller om något mera bör anvisas.
Det kan ju vara svårt att säga, och jag får för min del förklara,
att, ehuru jag står antecknad med bland reservanterna från denna
kammare, jag i utskottet yttrade mig i samma syfte som den af
herr Casparsson afgifna reservationen. Mitt hufvudsakliga skäl
derför har varit, att som Riksdagen i fjol beslöt ett anslag af
2 V2 millioner, ansåg jag, att man kanske borde böja sig derför,
och på samma gång trodde jag, alt mera förhoppning förefunnes
om att Riksdagen, som äfven i år i det närmaste består af samma
medlemmar som förlidet år, skulle behålla samma åsigt och
stanna vid samma summa. Ett särskildt vigtigt skäl härför vore
ock, att man ändå finge någon begränsning i upplåningen, emedan
i fjol endast ''V million upplånades, och de andra 2 millionerna
togos från statsverkets behållningar. Det blefve då åtminstone
ett samstämmande beslut under tvenne år och kanske under samma
treårsperiod. Jag kan nog förstå en omkastning, då det varit
nya val, och andra personer kommit in i kammaren; men när
det, som sagdt, är samma period och samma riksdagsmän som
förut, bör det icke gerna kunna råda olika åsigter i samma sak
från ena året till det andra

På dessa skäl och hvad för öfrigt anförts vill jag försöka,
framställa ett medlingsförslag och ber för det ändamålet få yrka
bifall till herr Casparssons reservation, nemligen att anslaget i
fråga skall bestämmas i likhet med i fjol till 272 millioner. Det
skall bli angenämt höra, om någon af herrarne vitt ansluta sig
till detta förslag, så att man skulle kunna undgå att i större
grad anlita upplåning. Jag ber som sagdt få yrka afslag å
utskottets betänkande och bifall till den af mig nu gjorda
hemställan.

Häruti instämde herrar Widström, Rundbäck, Höglund, Lythr
Witlrock, A. V. Carlson, Bexelius, Kihlberg, Holmgren, Eliasson,
Mallmin, Odell, Dieden, JErsson i Yestlandaholm, Andersson i
Hasselbol och Johansson i Löfåsen.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

15 N:o 17.

Hr Elowson anförde: Reservanterna mot utskottets förslag Angående afhäfva
stält sig på den ståndpunkt, som antyddes i Riksdagens skrifvelse ^

1886. Samma ståndpunkt har också af åtminstone tvenne talare norra stamblifvit
försvarad under diskussionen här i dag. För min del an- banan.
ser jag det vara af vigt att fästa sig vid Riksdagens skrifvelser (Forts.)
och icke taga Riksdagens traditioner så lättvindigt, som en talare

på hallandsbänken här om dagen tycktes vilja göra. Men jag
vill å andra sidan fästa uppmärksamheten derpå, att en blifvande
Riksdag bör anses ega full sjelfständighet i förhållande till en föregående
Riksdags uttalanden. Derjemte vill jag synnerligen betona,
att den historiska kontinuiteten är att iakttaga, till dess några nya
skäl tillkommit. Enligt mitt förmenande har efter 1886 ett synnerligen
vigtigt skål tillkommit, för hvilket äfven de, som voro
med om att affatta 1886 års riksdagsskrifvelse, borde böja sig.

År 1886 fans nemligen i verkligheten icke Luleå—Ofoten-banan,
men nu 1889 finnes den. Detta har för mig varit ett synnerligen
vigtigt skäl för att 1886 års riksdagsskrifvelse icke längre bör
ega någon giltighet i afseende på det beslut, man nu kan gå
att fatta.

Reservanterna hafva anfört några speciella siffror, genom
hvilka de velat bevisa, att trafikinkomsterna å de norrländska
jernvägarna icke varit synnerligen stora. Jag beklagar, att icke
reservanterne nog varsamt handskats med dessa siffror. De hafva
angifvit speciella siffror för linien Storlien—Östersund, hvilka siffror
visa, att denna linie under 1886 lemnat 1,o i procent i nettovinst
i förhållande till byggnadskostnaderna. Sedan angifves för åren
1886—87, som sammanförts utan åtskilnad, en nettovinst af 0,7 5^.

Detta visar tydligen, att siffran skulle gått ned under år 1887.

Nu är det emellertid att märka, att trafikförhållandena öfver hela
Sverge för 1887 voro mindre gynsamma än för 1886 med undantag
just för linien norr om Storvik, hvilket jag skall be få framdeles
fästa uppmärksamheten på. Men denna nedgång i nettovinsten
för linien Storlien—Östersund kan för öfrigt bero på tvenne
omständigheter, då man nemligen angifver vinsten i procenttal af
byggnadskostnaderna. Det kan bero på, att trafikinkomsterna gått
ned; det kan ock bero på att byggnadskostnaderna ökats under

1887. Om man läser trafikstyrelsens berättelse för 1887, finner
man, hurusom under året vid Östersunds station förekommit fullbordande
af lokomotivstallbyggnaden för en kostnad af 10,696
kronor 80 öre och inköp af mark vid reparationsverkstäderna till
ett belopp af 15,944 kr. 86 öre. Dessa summor utgöra en förökning
ai byggnadskostnaderna och måste naturligtvis sänka procenttalet
af nettovinsten i förhållande till byggnadskapitalet, utan att i
sjelfva verket trafikerandet af den korta jernvägslinien Östersund—

Storlien fördenskull behof ver anses hafva gifvit några sämre resultat.

Vidare anföra reservanterna sist på sid. 7, att linien Bräcke
—Ragunda skulle år 1886 gifvit en behållning af 0,oi %. Sedan

Jf;o 17. 16

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående anslag
till fortsättning
af
norra stambanan.

(Forts.)

har enligt deras uppgift linien Bräcke—Sollefteå för 1886—1887
gifvit 0,i6$. Jag föreställer mig, att detta är något tryckfel hos
reservanterna, ty om jag slår upp sid. 4 af trafikstyrelsens berättelse,
finner jag der af en tabell, att linien Sollefteå—Bräcke
haft i bruttoinkomst 1,446 kr. och i driftkostnad 1,662 kr., d. v. s.
ett minus af — 216 kr. per bankilometer. Således har denna
linie gått med förlust, hvilket förhållande visserligen icke är något
märkligt, ty äfven de första åren de södra linierna trafikerades,
gingo de med förlust. Det måtte således vara något tryckfel,
och antagligen har banan både 1886 och 1887 gått med förlust,
och detta förhållande kan man icke lägga till grund för någon
slutsats i afseende på framtiden. Reservanterna vilja emellertid
med sina siffror komma till det resultat, att dessa siffror skulle
antyda ett nedåtgående i trafiken å de norrländska banorna. Detta
är emellertid icke öfverensstämmande med den uppfattning man
får af trafikstyrelsens berättelse. Denna berättelse angifver på
sid. 3, hurusom bruttoinkomsten per kilometer utgjorde år 1886
kr. 7,969 och år 1887 kr. 7,452. Således är en allmän nedgång
från 1886 till 1887, såsom jag angifvit, rådande för hela riket. Om
man ser efter i tabellen, huru skilnaden mellan bruttoinkomst och
driftkostnad förhåller sig till byggnadskapitalet, så finner man
proportionen angifven för år 1886 till 2,41 % och för 1887 till 2,2 2 %.
Sedan fortsätter trafikstyrelsen: »Den minskning, det allmänna
uttrycket för inkomsten per längdenhet sålunda angifver, gäller
samtliga linierna med undantag af sträckorna Östersund—Torpshammar,
Sollefteå—Bräcke, Ange—Bollnäs och Kilafors—Stugsund,
å hvilken sistnämnda den märkligaste förbättringen inträdde». Således
var det icke en försämring från år 1886 till år 1887 för
Norrland specielt, utan tvärtom en förbättring.

Vidare uppställer trafikstyrelsen å sid. 4 en tabell, angifvande
bruttoinkomst, driftkostnad och nettobehållning per bankilometer,
och gör å sid. 5 några reflexioner med anledning af denna
tabell.

Trafikstyrelsen säger der:

»Sammanfattas tabellens uppgifter för de olika sträckorna i
större grupper, kan fördelningen af bruttoinkomsten uttryckas sålunda,
att denna inkomst å hela linien Stockholm—Göteborg med
dess utgreningar till Örebro samt Karlsborg och Mjölby utgjorde
i medeltal 11,200 kr. på linien Nässjö—Malmö 10,200 kr. å linien
Katrineholm—Nässjö 9,600, Stockholm—Storvik 8,100, Falköping
—Nässjö 7,500 och Laxå—Charlottenberg 5,000 samt å banan
norr om Storvik 3,300 kr. Alla medeltalen utom det sistnämnda
äro lägre än under föregående år.» Således är medeltalet för banorna
norr om Storvik större för 1887 än 1886.

Såsom herrarne veta, brukar man räkna byggande af stambanor
till produktiva statsändamål, men jag har icke hört uppgifvas,
att man bygger jernvägar för att draga en pekuniär vinst

Lördagen den 9 Mars, L in.

17 Jf:0 17.

•deraf. Skulle man hafva til! syfte att göra eu omedelbar vinst Angående anai
stambanebyggande, tror jag icke att man skulle bygga många fort~

stambanor. För en nutida kulturstat är det utan tvifvel ett stats- norra stamändamål
att förse landet tillräckligt med stambanor. Detta stats- hamn.

ändamål kan man icke utan fara för det hela underlåta att till- (Forts.)
godose. Jag tror derför, att man alls icke har att hålla sig endast
till den finansiella synpunkten eller taga banans större eller mindre
rentabilitet i betraktande. Det är rigtigt, att då man gör en beräkning
öfver statens inkomster taga upp i räkningen huru mycket
jernvägarne afkasta såsom nettovinst, men det är icke rigtigt
att stanna der. Jernvägarne utöfva nemligen ett mångsidigt inflytande
på andra förhållanden. Det finnes så att säga inflytanden
af olika ordningar, således ett af lista ordningen, ett af 2:dra.
ordningen o. s. v. Statsinkomsterna ökas genom jernvägarne icke
allenast genom nettovinsten deraf utan äfven genom de inkomster,
direkta och indirekta skatter, som jern vägspersonalen lemnar till
statskassan. Jernvägarne utöfva också inflytande på den industriella
verksamheten. Denna trafikstyrelsens underdåniga berättelse,
som jag har här, visar, hurusom lokomotiv bestälts vid åtskilliga
af våra mekaniska verkstäder, såsom dem i Nyköping, Motala,

Trollhättan. Det är också helt naturligt, att andra saker till stor
mängd, såsom vändskifvor, semaforer och dylika tillbehör, tillverkas
hos våra mekaniska verkstäder, och att arbetet dermed bereder
dem inkomster.

Men den finansiella sidan, vare sig den direkta eller indirekta
vinsten, af jernvägen, är icke hufvudsaken. Eu stambana, i synnerhet
genom Norrland, inverkar på så väl den materiella som
andliga odlingen, den är af ett synnerligen stort kulturintresse.
Vederbörande styrelse har alltså anfört fullgiltiga skäl för den
åsigten, att banan genom Norrland bör byggas med större skyndsamhet,
än som skulle betingas af ett årligt anslag på 2 millioner
eller, som nyss föreslagits, på 2 Va millioner. Ty det är helt
naturligt, att kostnaden för administration och befäl fördelar sig
gynsammare för eu större arbetspersonal än för en mindre, och
att med en större arbetskraft man får arbetet utfördt jemförelsevis
billigare.

Eu talare på kalmarbänken yttrade, att det skulle vara mindre
vigtig!, om banan komme fram till sin ändpunkt ett år förr eller
ett år senare. Mine herrar 1 Man kunde hafva sagt detta med
något fog år 1886, men jag tror icke att man kan säga det nu,
då, såsom jag förut påpekat, Luleå—Ofoten-banan blifvit en verklighet.
Det är för oss alla af ett stort intresse, att landet ju förr
desto hellre måtte komma i förbindelse med denna jernvägslinie,
som skulle eldigt uppgift år 1891 vara färdigbyggd till sin slutpunkt
vid isfri hamn på norska kusten.

Jag vill icke något närmare ingå i de politiska skälen, men
jag kan instämma i hvad eu talare redan förut anfört, att, då

Andra Kammarens Prof. 1889, Ko It. -

N:0 17.

IS

Lördagen den SI ilars, f. in.

Angående anslag
till fortsättning
af
norra stambanan.

(Forts.)

befolkningen i gränsprovinserna i afseende på språket delvis är
skiljaktig från hufvudbefolkningen, det vore af största vigt, att
stambanan komme till stånd så fort som möjligt, på det att det
svenska elementet finge tillfälle att göra sig fullt gällande.

En talare på norrlandsbänken, med hvilken jag skulle i allt
väsentligt vilja instämma utom i eu detaljfråga, gjorde en lindrig
anmärkning mot Kongl. Maj:ts regering, derför att Kongl. Maj:ts
regering begärt något år ett mindre anslag än 4 millioner för
ifrågavarande ändamål. Må hända var det ifrån parlamentarisk
synpunkt mindre klokt att göra denna nedsättning; men Kongl.
Maj:ts regering anförde då, om jag minnes rätt, fullt giltiga skäl
för denna åtgärd. Det sades nemligen, att vederbörande myndigheter
då icke voro rustade att använda (åt större anslag, och att
Kongl. Maj:ts regering derför icke ville begära större anslag. Det
synes mig, som om Kongl. Maj ds regering vid detta tillfälle
handlat med fullkomlig öppenhet och såsom den borde göra.

Då Kongl. Majd åter nu finner förhållandena vara sådana,
att 4 millioner kunna med fördel användas, så synes det också,
som om Riksdagen borde med samma öppenhet gå regeringen till
mötes. -lag anhåller på dessa skäl om. bifall till utskottets förslag.

Herrar Broström. och ''Peltrsson i Önnerud instämde med herr
Elowson.

Herr Herslow: Herr talman! Frågan är i mina ögon
i och för sig sjelf icke synnerligen stor, men den har vissa
konseqvenser och synes mig också beröra vissa principiella synpunkter,
som stält mig mycket tveksam gent emot utskottets
hemställan Vi minnas från tidigare riksdagar, huru som Kongl.
Maj ds regering haft att kämpa dels med yrkanden om nedsättning
från det anslag, som ursprungligen var bestämdt, dels från norrländingarnes
sida med yrkanden om tillökning af detsamma;
och hvarje gång har man framhållit nödvändigheten af att, när
man nu beslutat sig för att fortsätta med jernvägsbyggande fram
på områden, der jern vägar aldrig direkt kunna, betala sig, då åtminstone
framgå lugnt och jemnt och röra sig med samma stab
och samma qvantum materiel och kapital.

Man har dervid just från regeringens sida betonat, att eu
nedsättning i anslaget skulle ställa en hel del arbetare och
arbetschefer utan sysselsättning, men att också å andra sidan
en större ökning af årligt byggnadskapital skulle tvinga till eu
ökning af arbetsstyrkan, som sedermera vid en sänkning skulle
stå utan sysselsättning. Slutsatsen häraf borde alltså blifva, att
Riksdagen borde något så när konseqvent hålla sig vid samma
summa som. den redan anslagna. Och jag hoppas derför, att
Riksdagen äfven nu skall på dessa skäl, som från jernvägsstyrelsen
ofta blifvit anförda för eu viss jemnhet, blifva vid den åsigt.

Lördagen den it Mars, f. m.

1!» N:o 17.

som den under föregående år fattat. Jag tror att vi göra mycket Angående an
orätt att i detta företag inlåta oss på kastningar, som än skulle sla9 titt fort
låta oss gå på i större skala, när tillfälliga konjunkturer sådant norm^sta/ni
medgåfve, än förmå oss att stoppa eller minska, när vi för banan.

tillfälligtvis minskad statstillgång icke tyckte oss hafva råd att fort- (Forts.)
sätta.

Det är den ena synpunkten; jag önskar att vi måtte vidblifva
konseqvent det beslut Riksdagen i ämnet en gång fattat,
ty alltid komma vi att stå emellan yrkanden på nedsättning å
ena sidan och yrkanden på väldiga tiilökningar å den andra.

Den andra synpunkten är den, att man verkligen bör hålla
på, att jern vägsbyggandet i vårt land skall vara, i någon mån
åtminstone, produktivt, så att deri nedlagda belopp kunna betraktas
som en verklig kapitalplacering; endast så kunna vi häfda och
bevara den för vårt land hedrande beskaffenheten af vår statsskuld.
Det är visserligen sant, att en annan produktivitet också
bör af jernvägarne beräknas, äu den rena ränteafkastningen,
men vi kunna icke säga, att vi handla mycket förståndigt, om
vi i ökad grad lägga ned inlånt kapital i samma mån som vi
närma oss de trakter, der ränteinkomsterna af jernvägstrafiken
fälla ned ända till 1/io procent. Vi skulle vara ett mycket rikare
land än vi äro, för att i stor skala kunna åtaga oss en räntebetalning
af 3Vä ä 4 procent, samtidigt som vi af det placerade
kapitalet blott kunna taga eu ränteinkomst motsvarande V30 af
hvad vi hafva att betala. Differensen blir i sanning allt för stor.

Om vår föresats nemligen är, att vår statsskuld skall förblifva
produktiv, skall vara en kapitalplacering, bör det väl betyda, att
vi alltid skola kunna se den tid, då vi något så när kunna få
tillbaka i statsinkomster från anlagda jernvägar den ränta, som
vi hafva för dem att till utlandet erlägga. Hvad ej motsvarar
en sådan kalkyl, det kunna vi bygga af egna besparingar, men
ej borde deri placeras af staten inlånadt kapital.

Jag vill icke gå in på politik eller strategi; men jag bekänner,
att när helst man kommer mot mig med storpolitiska,
eller strategiska skäl, tänker jag gerna efter, huru vida det icke
finnes några småpolitiska eller ''småstrategiska skäl der bakom.

Jag kan föreställa mig, att det är i känslan deraf, att man lagt på
Norrland en stor och oförtjent hård börda, som man nu vill försöka
att med dessa par extra millioner i år täppa till munnen för det
missnöje, som väcktes af orättvisan i fjol. Men thush-money» äro
dåliga pengar, både för den som ger dem och den som tar dem.

Kanske skulle jag för öfrigt äfven sjelf kunnat af billighetsskäl
vara med om att för denna gång öka anslaget till jernvägarne
i Norrland, för åstadkommande af sysselsättning åt de
härd t beskattade arbetarne deruppe, om derstädes nu rådt konjunkturer,
som gjort ökad arbetstillgång särskilt önskvärd.

Emellertid är förhållandet der nu tvärtom; vi veta ju, att i Norr -

fi:0 17. 20

Lördagen den 9 Mars, L in..

Angående andag
till fortsättning
af
norra stambanan.

(Forte.)

land för närvarande finnes ett par städer, som måste ombyggas,
liksom också att trävaruafsättningen der i år är mycket liftigare
än på länge varit fallet; att till följd häraf arbetstillgången och
arbetsförtjensten nu måste beräknas högre än vanligt. Att under
sådana förhållanden öka jernvägsbyggnadsanslaget för denna landsdel,
är enligt mitt förmenande blott att onödigtvis mana fram
ökad brådska, som i sin tur skulle medföra mera uppdrifna
arbetslöner, än framtiden sedermera skulle visa hållbara eller
önskvärda.

Jag tror på dessa skäl, att vi göra klokt uti att hälla oss
så nära som möjligt vid våra gamla beslut och dermed stötta
regeringen, i nödfall mot dess vilja, i dess sträf van, som den
åtminstone fordom uttalade, att vid jernvägsbyggandet i det öfre
Norrland framgå med jemna steg och icke med användande af
allt för stora byggnadssummor om året. När vi nu en gång hafva
besluta oss för att gå så långt vägen räcker —- efter min mening
har den kommit att räcka litet längre än tillbörligt — så låtom
oss naturligtvis marschera på till dess vägen tager slut, men
låtom oss åtminstone marschera på beskedligt!

Jag skulle således kunna vara med om reservanternas förslag
och hade tänkt att sluta mig till detta; men inom mig
föredrog jag dock herr Casparssons reservation, af den grund,
att den är mera öfverensstämmande med beslutet i fjol; och så
pass konseqventa kunde vi väl ändå vara, att våra beslut stodo
i öfverensstämmelse med hvarandra två år i stöten. Då jag nu
af diskussionen hört, att en af denna kammares reservanter ändrat
ståndpunkt och öfvergått till herr Casparssons, skall jag med
afseende å anslagsbeloppet sluta mig till honom. Jag skulle
önska, att vi äfven i andra punkter af denna fråga gjorde på
samma vis som i fjol, alltså beslöte att bygga denna bana så
mycket som möjligt med egna och så litet som möjligt med
lånta penningar, anslå till densamma 2 millioner statsbesparing
och 72 million statslån. På inlånta femtedelen af det kapital, som
vi lagt ned på nordligaste stambanan, kan denna bana möjligtvis
gifva ränta, åtminstone i framtiden.

Jag anhåller på dessa skäl om bifall till herr Casparssons
reservation.

I detta yttrande instämde herrar Bydin, Månsson, Svensson
från Karlskrona, Swartling, Johansson i Esset och Pehrsson i
Norrsund.

Herr Stjernspetz: Här hafva flere talare, särskildt den

näst föregående, framhållit, att Riksdagen borde vara konseqvent
och af sådant skäl alltid gifva samma anslag som hittills till
norra stambanans fortsättning. Jag vill med anledning häraf
fösta herrarnes uppmärksamhet derpå, att Riksdagen förlidet år

Lördagen den 9 Mars, t'', m.

21 N:o 17.

höjde det ifrågavarande anslaget med 500,000 kronor utöfver det Angående an -af Kong!. Maj:t begärda, och jag tror icke, att någon tagit anstöt
häraf. Om vi se tillbaka på våra jern vägsbyggnader, så finna ^rm*stam.
vi, att i början af en banas anläggning har man i allmänhet banan.
nöjt sig med små anslag. Jag minnes särskild!, beträffande (Forte.)
jernvägen mellan Malmö och Lund, att det åtgick två till tre år
för denna banas byggande, och det årliga anslaget dertill var
icke stort. Men det är ju alldeles gifvet, att i samma mån
byggandet af en viss jernvägslinie fortskridit, och man hunnit
göra undersökningar till dess ändpunkt, det ligger en stor och
ekonomisk fördel i att påskynda den sista delens färdigbyggande
så fort som möjligt för att blifva af med de ganska dryga
administrationskostnader, som utgå till de embetsverk och personer,
som hafva med byggandet att skaffa, äfvensom för att erhålla
de trafikinkomster, man beräknat skola uppkomma af samma
bana. Liksåagame hafva alltid förut vidhållit just denna princip,
att vid början af eu banas byggande gifva små anslag men
sedermera i mån al'' banbyggnadens fortgång öka dem för att få
den snart fullbordad. För att vara konseqventa, borde vi väl
rrn göra på liknande sätt. Det har funnits tider, då staten byggt
för 12 till 15 millioner kronor jernvägar om året, hvartill kommit
enskilda jemvägsbyggnader till samma belopp, och då måtte väl
detta anspråkslösa anslag af 4,000,000 kronor icke kunna, anses
som någon rasning, då vi stå så nära fullbordandet af banan,
att den på 5 år skulle blifva färdigbyggd, om detta anslag
beviljades. Hela sträckningen är nu undersökt, och jag hemställer
då till herrarne, om det icke vore skäl att något påskynda
densammas färdigbyggande, i annat fall förutser jag att vi skola
få samma strid igen nästa år. Det kunde då väl äfven bända,
att intressena deruppe skulle kunna förena sig med andra, så
att det då blefve helt andra anspråk på medel till denna bana,
än dem man nu vill motarbeta. Herr Elowson bar framhållit
skälen, hvarför Riksdagen just nu borde öka anslaget. Förhållandena
äro icke desamma nu som den tiden, då anslag till
denna stambana först beviljades; ty sedan dess hafva många
andra omständigheter tillkommit, som tillräckligt tala för påskyndandet
af den ifrågavarande jernvägens fullbordande.

Man bar äfven talat om de finansiella intressena i denua
fråga, men de sammanfalla, efter hvad regeringen tydligt ådagalagt
och jernvägsstyrelsen äfven visat, just med påskyndandet
af banans byggande.

Utskottet bar i sin motivering sagt, att, om det högre
anslaget beviljades, skulle ena hälften, eller 2,000,000 kronor,

''.agas af statsinkomster, och endast andra hälften behöfva uppånas.
Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att detta
icke är att öka landets skuldsättning, emedan vi årligen amortera
cirka 3,000,000 af vår statsskuld. .lag vill icke bestämdt ansvara

Lördagen flen !) Mars, f. m.

Angående an- för siffrans belopp, men så ungefär är det. Oaktadt vi finge
*''sättnin ^°af ^‘ma UPP 2,000,000 kronor om året till jernvägsbyggande, skulle
norra stam- dock statsskulden faktiskt något minskas derigenom, att amorbanan.
teringen är större än den årliga upplåningen. Under sådana förkorta.
) hållanden kan jag icke se, att någon behöfver förskrämmas öfver
statsskuldens ökning, ty det finnes ju icke någon sådan fara i
detta fall med ett bifall till Kongl. Majds förslag.

Man bär också talat om, att dessa jernvägsbitar i Norrland
icke komme att gifva någon afkastning. 1 det fallet vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att så har det varit med alla jernvägar
i början af deras tillvaro och innan de uppnått sina naturliga
ändpunkter.

Slutligen bär man yttrat, att man tycker, att norrländingarne
hafva så stora pretentioner i det ifrågavarande fallet. Ja, mine
herrar, det kunna de säga, som redan fått sina stambanor och
sitt rika jernvägsnät fullbordade. Jag tror, att Norrland bör i
detta fall kunna fordra likställighet med det öfriga Sverige, men
det blir denna landsdel ändå icke, äfven om den får denna bana.
För öfrigt vill jag framhålla, att Norrlands intressen i detta fall
hafva precis sin motsvarighet i mellersta och södra Sverige. Man
har visserligen framhållit, att vissa af varorna i Norrland söka
sig till närmaste hamn, hvilket dock icke förändrar detta förhållande,
och jag skall nu söka visa, huru dermed egentligen förhåller
sig. Vi veta, ätt i Norrland under förlidet år inträffat missväxt
på foder och delvis äfven på spanmål, och att Norrlands behof
i dessa afseenden således måst fyllas från annat håll. Man skulle
tänka, att alla dessa förråd, som sålunda måst föras dit upp, tagits
sjöledes. Men jag hemställer till representanterna från mellersta
Sverige, särskild! från Vestmanland och Nerike, huru vida
sådant varit fallet. Jag tror nemligen, att de hafva eu liten erfarenhet
härom. De veta nog, att från deras hemtrakter gått ett högst
betydligt antal jernvägståg till Norrland, lastade med hö och halm,
som uppköpts i mellersta Sverige — jag vet till och med, att
dessa uppköp sträckt sig ända ned till Vestergötland. Mellersta
Sverige hade i fjol lyckligtvis en rik skörd af foder och halm,
så att det blifvit ett öfverskott utöfver behofvet, och af detta
öfverskott hafva stora qvantiteter sålunda gått per jernväg till
Norrland. Tack vare dessa norrländska banor, hafva sålunda i
mellersta Sverige på senaste tiden kunnat till ganska höga pris
afyttras ofantliga massor af foder, som sedermera på jernväg förts
norrut, uppåt landet, kitt liknande förhållande kommer att inträffa
till våren — det är redan i görningen — och likaså till
hösten. Norrland behöfver nemligen hafre till utsäde. Jag kan
säga, att i hela Norrland icke finnes någon hafre, lämplig för
detta ändamål, utan sådan måste uppköpas från andra håll; och
dessa uppköp hafva sträckt sig långt nedåt landet, till och med
så långt, som ända ned till Vexiö. Jag känner detta förhållande

Lönlagen den !) Mars, f. m. US

alldeles bestämdt, eftersom jag sjelf förmedlat en dylik affär.
Häraf synes, att då man talar om de norrländska jernvägarne,
man icke må betrakta saken såsom ensamt varande en fördel särskild!
för Norrland. Det är ju visserligen bra för den landsdelens
invånare att genom jernvägarne kunna skaffa sig behöfliga
foderämnen och utsädesspanmål, men det finnes ett precis motsvarande
intresse bos mellersta och södra Sveriges inbyggare, att
till högre pris få sälja sitt öfverskott deraf till dem. Härtill
finnes ock ett ytterligare skål, som jag vill lägga herrar protektionister
på hjertat, det nemligen, att det är icke så lätt för Norrland
att sjöledes utifrån på hösten förse sig med sina vinterförråd
af spanmål, nu sedan tullarne blifvit pålagda, utan dessa förråd
måste nu i stället tagas från mellersta och södra Sverige på
jernvägarne. Detta är hvad jag eu gång förut i denna kammare
framhållit, och häri ligger onekligen en af tullames fördelar för
jernvägstrafiken och den inre samfärdseln, och torde det få anses
såsom eu staten bjudande pligt att under sådana förhållanden
möjliggöra en dylik transport af det nordliga Sveriges behof från
det mellersta och södra.

Man har här sökt betona, om ock något svagt, att de norrländska
jernvägarne skulle för oss sakna militärisk nytta och betydelse
och till och med kunna vara till skada i detta afseende.
Det sunda förståndet bör dock genast kunna vederlägga ett sådant
påstående, och jag behöfver härför endast påpeka, att Klätt
kunna försvara en landsdel är det ju alldeles nödvändigt, att
man kan komma dit med krigsfolk och krigsförnödenheter. Och
då nu vår flotta ty värr är i det skick, att vi i händelse af krig
icke kunna anse oss vara herrar på sjön, så måste vi ju, om vi
skola försvara oss i norr, föra våra trupper och förnödenheter
landvägen dit upp, och då bör hvar och en kunna förstå, hvilken
vigt eu jern vägsförbindelse härför skall hafva.

Det vore högst egendomligt, om denna kammare skulle motsätta
sig ifrågavarande anslag. Vore det fråga om något improduktivt
ändamål — t. ex. ett anslag under fjerde eller femte
hufvudtiteln — vore det icke så förvånande, om ett anslag nedsattes
eller vägrades; men att Andra Kammaren, som företrädesvis
brukat vinnlägga sig om landets ekonomiska utveckling, skulle
vilja, emot myndigheternas utredning af frågan, sätta sig emot
nu ifrågavarande anslag, som ändå förr eller senare måste utgå,
kan jag icke förstå. Vi borde väl känna oss något tacksamma
mot försynen, som låtit oss behålla freden och medgifvit oss tillfälle
arbeta i de fredliga intressena, under det att våra närmaste
grannländer hufvudsakligen äro sysselsatta med väldiga krigsförberedelser.
Låtom oss derför begagna den fredliga tid vi ännu
hafva! Ja, jag må väl säga, att Riksdagen äfven må vara tacksam
mot regeringen, som gifvit Riksdagen tillfälle att fortfarande
arbeta på landets ekonomiska utveckling och välfärd. Och det

K:® 17.

Angående anslag
till, fortsättning
af
narra stambanan.

(Forts.)

N:# 17. 24

lördagen den 9 Mars, f. in.

Angående an
slag till fort
sättning af
norra stamhamm.

(Forts.)

- är för denna utveckling och välfärd, som jag anhåller att få yrka
''bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Herr Hörnfeldt: Jag har icke begärt ordet för att på något
sätt klandra reservanterna från denna kammare derför, att de
motsatt sig det af Kong! Maj:t begärda anslaget till fortsättning
af norra stambanan. Ty vi kunna litet hvar inse, att reservanterna
strängt hållit sig vid 1886 års skrifvelseförslag från Riksdagen
och för öfrigt af sparsamhetsskäl icke velat frångå den
siffra, som under åtskilliga föregående år varit af Riksdagen i afseende
å nämnda bana bestämd. Anledningen hvarför jag begärde
ordet va]'' den, att jag ville framhålla hurusom, då man
ställer sig strängt på sparsamhetens grund, såsom reservanterna
från denna kammare gjort, man naturligtvis i främsta rummet
bör tillse, huru vida denna sparsamhet i större eller mindre mån
kan vara gagnelig för det företag, hvarom fråga är. Man bör
med andra ord sagdt tillse, huru vida det i detta fall verkligen
är sparsammare och ur ekonomisk synpunkt för staten mera fördelaktigt
att bibehålla anslaget vid två millioner än att höja det
till fyra. Jag föreställer mig, att reservanternas sparsamhet åtminstone
i någon mån dikterats af de omständigheter, som de i
reservationen sökt framvisa, i afseende på det ofördelaktiga resultat
för statsinkomsterna, som statsbanorna i Norrland lemna!
under hvartdera af åren 1882, 1883, 1884, 1885 och 1886. Det
kan ju icke nekas, att det är låg procent i förhållande till den
nedlagda kostnaden. Men jag skall be att härvid få fästa uppmärksamheten
på en sak, nemligen att, om vi se efter, huru
trafikinkomsterna stält sig för våra stambanor i södra Sverige under
de första åren efter deras byggande, så finna vi, att förhållandet
varit snarare sämre, åtminstone icke bättre än i afseende på de
norrländska banorna. År 1858 lemnade stambanorna eu nettovinst
i förhållande till byggnadskostnad^! af 0,092 procent; 1859
0,6 4 2 procent; 1860 l.i»; procent; 1861 0,9so procent och 1862
1,3 8 6 procent. Utaf dessa siffror framgår, att resultatet i afseende
å inkomster sannerligen icke varit mera lysande i fråga om jernvägarne
i mellersta och södra Sverige under de första åren efter
deras öppnande, än det varit i fråga om de norrländska banorna.
Vidare skall jag be att få nämna, att i afseende på linien Jönköping—Elmhult
nettovinsten utgjort för 1867 0,sei procent, för

1868 1,289 procent, för 1869 1,554 procent och för 1870 1,649 procent,
eller i medeltal för hvartdera af dessa fyra år l,o7 5 procent.
Förhållandet i afseende å linien Laxå—Kristinehamn ställer sig
ännu sämre, i det nettovinsten der för nämnda fyra år endast
uppgått till för 1867 0,322 procent, för 1868 0,7x9 procent, för

1869 1,320 procent och för 1870 l,6oi procent, d. v. s. i medeltal
endast 0,9so procent årligen. Linien Arvika—norska gränsen
har under dessa fyra år till och med lemna! förlust. Sålunda

N:o IT.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

ser man, att banorna i mellersta och södra Sverige icke lenmat
bättre resultat än i Norrland. Nu veta vi visserligen i fråga om s^ttn^
linien Arvika—norska gränsen, att denna handel icke egentligen ''norra stam''
beräknats skola lemna någon vidare vinst utan i främsta rummet banan.
vant af sedd att utgöra eu internationel sammanbindningsbana. (Forte.)
Ja, samma förhållande är det med norra stambanan, åtminstone
så vidt fråga är om linien Sundsvall—Kristiania, eller rättare sagdt
sträckningen Östersund—Storvik. Vidare skall jag be att få
nämna, att jag tror, att om man erinrar sig de tillfällen, då anslagen
till de norra stambanorna först beviljades och banornas
sträckning bestämdes, det icke skall kunna nekas, att både regeringen
och Riksdagen då utgått från den åsigt, att dessa banor
icke skulle läggas med uteslutande hänsyn till deras kommersiella
betydelse, utan äfven med fast afseende på deras strategiska
vigt. Dessutom ber jag få nämna, att, hur dåligt det än stält sig
med trafikinkomsterna på de norrländska stambanorna, det likvisst
på, sista tiden blifvit något bättre. Uppbörden å banorna
norr om Storvik bär nemligen under år 18HK stigit till 2,410,000
kronor från 1,940,000 kronor, eller med 470,000 kronor. Sålunda,
hur ofördelaktig ställningen än hittills varit i afseende å trafikinkomsterna.
sii hafva de i alla fall. som sagdt, stigit.

Man har sagt, att det icke borde bannas för stora anslag''
till ifrågavarande ändamål, emedan sådant vore att forcera jernvägsarbetena
allt för mycket, b vilket icke behof des. Ja, det var
ledsamt, att icke herrarne från södra Sverige kommit att tänka
på den saken förut, då det var fråga om mycket större anslag
än nu. I början, då dessa banor byggdes, använde man ända
till sju och sju och eu half millioner kronor årligen, och då talades
det icke om några betänkligheter häremot. Men i Norrland
bör man icke forcera! Jag talar icke uteslutande från norrländsk
synpunkt. Ty eu hvar måste medgifva, att, ehuru den ifrågavarande
banan går genom Norrland, flen likväl tillhör Sverige
och att man derför får lof att intressera sig för den och se till.
att den får så mycken trafik som möjligt, .lag tror dock, att ju
längre man dröjer med att bygga jemvägen färdig, desto svårare
skall banan hafva att lemna den vinst, den eljest ovilkorligen
kommer att lemna, under förutsättning att Riksdagen lemnar tillräckliga
medel för banans färdigbyggande i rätt tid samt för
erforderlig materiel, så att trafiken kan tillgodoses såsom (hiskligt
och behöflig! är.

En talare på kalm ar-bänken nämnde, att han icke motsatte
sig det högre anslaget af afvoghet mot Norrland. -Ta. detta vet
äfven jag mycket väl; men jag hoppas dock, att denne talare,
som har en så snabb uppfattningsförmåga, skall inse, att, om det
beviljas 4 millioner, får staten bättre användning för dessa'' penningar,
än den skulle få proportionsvis af det mindre anslaget.

Lördagen den 9 Mara, f. m.

Angående an- En talare på skånebänken ville icke medgifva det högre
8sättning af ans^age^ emedan han trodde, att det skulle höja arbetslönerna i
norra stam- Norrland. I detta fall tror jag icke han behöfver hysa någon
hamn. fruktan för att släppa ut 4 millioner till jernvägsbyggandet, ty
(Forts.) till detta arbete användes nästan uteslutande folk från södra Sverige,
som är vant att sysselsätta sig härmed, och det är få norrländingar,
som egna sig åt jernvägsarbete. Vi norrländingar äro
mycket mera rädda för, att arbetslönerna skola uppdrifvas genom
trävarurörelsens och andra industriers konkurrens än genom
j ernvägsbyggandet.

Om det nu, såsom en talare sade, vore fråga om att lemna
anslag till den norrländska stambanan eller icke, då kunde man
möjligen hafva skäl att vara betänksam, men då det nu endast
är fråga om, huru man skall fortsätta eu jernvägsbyggnad, som
redan beslutats, kan jag för min del icke se annat, än att det
ur statsekonomisk synpunkt vore klokare att lemna så stort anslag,
att jernvägsstyrelsen kan bibehålla det befäl och den personal,
som den nu har, än att afskeda den dugliga stam af arbetare,
som nu finnes.

•lag tillåter mig att på det varmaste förorda bifall till Kong!
Maj:ts och statsutskottets förslag.

Herrar Scliöning, Pamp, Erikson i Myckelgård, Nydahl samt
liflig- förklarade sig instämma med herr Hörnfeldt.

Herr Carl livar sson: Då jag nu går att yttra mig i
denna fråga, väntar jag alls icke att få några instämmanden,
alldenstund så många sådana kommit andra talare till del, men
detta skall icke hindra mig att säga min mening och stå för den.

Den närmast föregående talaren började sitt anförande dermed,
att han icke ville klandra reservanterna derför att de velat
fasthålla vid hvad utskottet och Riksdagen flera gånger förut
uttalat i frågan, men han kom sedermera att framställa ganska
många anmärkningar mot reservationen, som han ansåg för
njugg. Jag skulle börja mitt anförande med samma artighet mot
honom och säga, att jag icke klandrar norrländingarne derför,
att de vilja hafva det högre anslaget, tv det är ju ingenting
ovanligt, att hvar och en söker tillgodose sin orts intressen så
godt han förmår. Men härvid bör man dock komma i håg en
annan sak, nemligen att tillse att man icke på samma gång motverkar
det allmännas intresse allt för mycket. Man bör väl i
främsta rummet se på det allmännas intresse och låta ortintresset
komma först i andra rummet. Påtagligt är, att vare sig man nu
anslår det större eller mindre beloppet för fortsättning af norrländska
stambanan, blir det i alla fall eu ytterligare förlust för
staten, och från denna synpunkt borde man helt och hållet afsitta
byggandet af denna jernväg; tv säkert är, att den norr -

Lördagen den 9 Mars, f. m. 27 Nso 17.

Angående an ländska

jernvägen hittills icke lemnat någon ränteafkastning. slag till fortOch
äfven om" banan kan komma att bära sig bättre än de
norrlänska banorna hittills burit sig, blir det åtminstone icke så, banan.
att den betäcker räntan på det nedlagda kapitalet. Det finnes fForts)
dock andra intressen, nemligen omtanken om Norrlands framtid
och det förhållandet att staten bör bereda möjlighet för odling
och industri der uppe, som gjort att man beslutat att bygga
jernväg dit. Jag har för min del utgått från denna synpunkt,
då jag medverkat till stambanebyggnad i Norrland. Jag minnes
mycket väl, att många anmärkningar då gjordes häremot, och
mången stälde sig på den ståndpunkt, att man borde icke bygga
vidare deruppe, ty det skulle blifva landets ruin. Deremot uttalades
dock, att man borde bygga sagta och dertill använda ett mindre
belopp på året samt att. om man icke lånade upp medel dertill,
man gerna kunde fortsätta och söka bereda Norrland några fördelar
i framtiden. Äfven de norrländska representanterna funno
sig då belåtna med 2 millioner om året, och detta voro de utan
tvifvel derför, att de ansågo bättre att åstadkomma något, än att
byggandet skulle helt och hållet afstanna. Sannolikt sågo de då
icke blott på orternas intresse utan äfven på statens, då de icke
försökte spänna bågen hårdare. Men sedan det sistlidet år lyckats
dem att komma utöfver den nämnda summan, som förut
blifvit bestämd, vilja de spänna bågen ännu mera. Jag befarar

verkligen att de, som år 1886 sade, att det icke kommer att

stanna vid 2 millioner årligen, utan att man nog kommer att

skjuta på längre och längre, nu komma att fa rätt, och jag be klagar,

om så blir fallet. Ty har man tagit ett steg för att gå
längre än från början ansetts lämpligt, är det troligt, att man
nästa gång vill gå ännu längre och vill hafva 6, 8, ja, ända till
10 millioner om året.

Jag vill dessutom fästa kammarens uppmärksamhet på deri
omständigheten, som herr Anders Persson äfven berört, att, då
man måste sluta med detta stambanebyggande, det kan komma
att sättas i fråga, hvarmed man skall sysselsätta den störa skaran
af arbetare, som användts härför. Man har också en hel
corps af ingeniörer, och det kan blifva fråga om detsamma för dem,
som för eu del år sedan, då stambanebygguaderna afbrötos, att
man måste pensionera åtminstone några af dem.

Det synes mig alltså vara bäst att nu vara måttlig i sina
pretentioner och fortgå på den eu gång beträdda banan. Gör
man icke det, tror jag, att man skadar landet och i verkligheten
icke heller gagnar de norrländska provinserna. Ty kan icke
odlingen och industrien åtminstone något så när följa med jernvägsbyggandet,
kan jag icke se. hvad intresse Norrland skulle
hafva häraf.

Hvad jag sålunda på det lifligaste vill protestera emot, är
att bygga allt för hastigt. Nog skulle man kunna finna sig i

N:o 17.

28

Lördagen den 9 Mars, i. m.

ianan.

(Forts.)

den obetydliga förhöjning, som äfven föreslagits, eller att bevilja
sättning af e? ?lddon dka som i fjol, och icke heller jag skulle motborra
stam- sättä mig detta, om jag icke befarade, att man nästa år skulle
gå ännu längre. Detta gör att jag icke ens kan gå så långt
utan måste vidhålla hvad som anförts i den reservation, som af
mig jemte tio andra af statsutskottets ledamöter från denna kammare
afgifvits och bifogats utskottets betänkande.

Jag yrkar således af slag på utskottets betänkande och bifall
till denna reservation. Jag har icke efter reservationens afgifvande
kunnat ändra åsigt och icke heller här hört några nya
skäl, som kunnat inverka på min uppfattning af saken. Jag
hyser ingen ovilja mot Norrland, men jag anser att kammaren
nu bör hålla tillbaka och stå vid hvad Riksdagen förut beslutat.

Häruti instämde herrar Ericson i Borekulla, Bexell, Tmeds«on
och Nilsson i Skärhus.

Herr Eerndes: .lag inser visserligen mycket väl, att, om den
norrländska banan skall utföras, såsom redan beslutits, det vore
ekonomiskt fördelaktigt att gå fortare till väga och anslå eu större
summa lör året, i synnerhet om man har penningar besparade;
men skall man låna till denna större summa, så måste det varaandra
skäl än ekonomiska, som tala derför. Skäl kunna visserligen
anföras derför, men då såsom skäl för det högre anslaget
framhållits, att man borde skynda att komma fram till Luleå—
Ofoten-banan, skulle jag först vilja veta, hvem som egentligen är
eller kommer att blifva egare af denna bana. Som man vet, tillhör
den ett aktiebolag, hittills bestående af holländska kapitalister,
men nu eller om några år kali banan möjligen tillhöra andra.
För några år sedan förvånades man öfver att en stor mängd
Suezkanal-aktier helt hastigt blifvit sålda, och så kan det ju också
ga. Innan vi derför veta hvem som slutligen blir egare till
Ofoten-banan, anser jag icke nödvändigt att så hastigt komma
dit upp med stambanan. Jag anser således lämpligast att nu
bevilja ett mindre belopp, och vid bedömandet af hvilketdera beloppet,
2 millioner eller 2 1/s millioner, som vore fördelaktigast,
kan jag icke se att några absoluta skäl tala för hvarken det ena
eller det andra, men då det är klart, att all ryckning fram och
tillbaka i anslagsväg för ett sådant arbete är olämplig och framti''
allt olämpligt, att, minska eu förut anslagen summa, vill jag
helst vara med om att bevilja samma summa som i fjol. Derför
yrkar jag bifall till den reservation, som af herr Casparsson
bifogats utskottets betänkande.

Herr Husberg: Herr talman! Äfven jag skall hålla mig

uteslutande till den ekonomiska synpunkten af frågan; och jag

29 N: o 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

anknyter mina ord till hvad som nyss yttrades åt herr Herslow dMgwwde an~
derom, att frågan till sin ekonomiska innebörd icke bär särdeles
stora dimensioner. Ser man på det förhållandet, att Kong!. Maj;t mrra atambegärt
4 millioner, och att statsutskottets reservanter icke före- lamm.

slagit att bevilja mer än två, så kunde man ju säga, att striden (Förta.

bär gäller ett kapital, eu statsutgift af icke mindre än 2 millioner
kronor. Men tvistens hela innehåll reducerar sig egentligen
till en räntefråga. Riksdagen har ju redan beslutit stambanans
fortsättande norrut''. Frågan gäller således icke, om det plus åt
två millioner, som Kongl. Maj:t begärt, skall beviljas eller icke,
ty derpå har Riksdagen redan svarat, utan endast om detta anslag
skall utgå i år eller först nästa'' år. Den förlust, som statsverket
skulle få vidkännas, om det högre anslaget beviljades fullt i år,
motsvarar ett års ränta på två millioner kronor. På enahanda
sätt kommer saken äfven att ställa sig framdeles, så vida tvist da
uppstår, om två eller fyra millioner skola beviljas för detta redan
förut beslutade företag.

Det är ju uppenbart, att den ränteförlust, som uppstår, icke
kan utgöra annat än en ringa bråkdel af hela det för anläggningen
erforderliga kapitalet. Frågan blir då denna: äro sådana fördelar
förenade med det snabbare byggnadssättet, att de uppväga
ränteförlusten? För min del tror jag, att så är förhållandet.

Herr Pehrson i Törneryd yttrade, att hvad jernvägsstyrelsen
anfört i sitt utlåtande vore så gammalt och utslitet, att man kunde
förvåna sig öfver, att sådana skäl å nyo kommit fram, men enligt
min åsigt äro de skäl jernvägsstyrelsen anfört väl förtjenta att
beaktas. Styrelsen har först förklarat, att, i händelse det större
anslaget bifalles, ingen rubbning i administrationen af arbetet
skulle behöfva ske, och att några särskilda och större kostnader
i och för förvaltningen icke kräfdes. Der är en af de fördelar
och besparingar, som följa af det snabbare byggnadssättet, ty kan
man manövrera ett dubbelt så stort arbetsföretag med samma
administration som förut, så blir ju administrationskostnaden i
jemförelse med arbetsresultatet dubbelt billigare; och denna besparing
tjenar ju, så långt den räcker, att motväga den omnämnda
ränteförlusten.

Fn annan omständighet, som jernvägsstyrelsen påpekat, är
den, att styrelsen disponerar tillräckligt arbetsmaterial för det
högre anslaget, så att utgifter för sådant ändamål icke behöfva
vållas. Äfven detta bör tagas i betraktande, när man talar om
den föreslagna snabbare bygnadsplanens dyrhet.

Vidare är ju klart, att jernvägsstyrelsen, om det större anslaget
beviljas, är i tillfälle att disponera arbetet mer klokt och
förtänksamt än som kan ske, i händelse man inskränker anslaget
till ett mindre belopp och dermed betager styrelsen möjlighet att
vid arbetets organisation taga hänsyn till förhållandena å eu
någorlunda stor sträcka af jernvägslinien.

]*J:o 17. 30 1 .lördagen (lön 9 Mars, f. in.

Angående an- Styrelsen har dessutom påpekat en annan fördel, i händelse
8 sättning °af " större anslaget beviljas, nemligen de nuvarande gynsamma

norm stam- arbetskonjuukturerna, hvaraf man borde begagna sig utaf sparbanan.
samhetsskäl, och jag tror att styrelsen i detta afseende har rätt.
(Forts.; Herr Herslow har visserligen deremot yttrat, att arbetskost naden

skulle fördyras genom behofvet af arbetskrafter vid sågverken
och särskilt genom nödvändigheten att återuppbygga de
nedbrunna norrländska städerna. Men det är ju södra Sveriges
arbetare, som företrädesvis användas vid jern vägsbyggandet, och
dessutom förefaller det mig bra hårdt, om den olycka, som träffat
Norrland genom städernas brand, skulle användas som ett skäl
mot det snabba fortsättandet af den norrländska jernvägen. För
närvarande kunna ju arbetskonjuukturerna sägas vara gynsamma ;
och må man då använda dem.

Ofverväger jag dessa nu anförda omständigheter, så kan
jag för min del icke annat förstå, än att de, tillsammantagna,
fullt uppväga den ränteförlust, som kan orsakas deraf, att det erforderliga
bygnadskapitalet blir utbetaldt ett eller annat år fortare.

Men om dessa skäl icke anses tillräckliga, så finnas ytterligare
andra, t. ex. den statsfinansiella fördelen, att den redan beslutade
kunna ju förr dess hellre kommer i tillfälle att gifva staten
inkomster. Äfven detta bör tagas i betraktande, då man skall
bestämma sig för en snabbare eller långsammare byggnadsplan.

■ Ty gifvet är, att med en hastigare plan gifva de nedlagda penningarne
afkastning tidigare än med eu långsammare; och denna
hastigare vunna rentabilitet bildar, jemväl den, i sin mån en
motvigt mot den mera nämnda ränteförlusten. Fullkomligt stridande
mot allt hvad ekonomi heter är att behandla denna byggnadsfråga
så, att man, såsom eu talare nyss sagt, skall afvakta
odlingens successiva utveckling, så att man icke bygger fortare
än i. jembredd med den stigande utvecklingen i de landsdelar,
som jernvägen genomskär. Tv eu jomväga rentabilitet är i högsta
grad beroende derpå, att den så fort som möjligt sträckes fram
till sin naturliga slutpunkt och, der tillfälle dertill gifves, kommer
i förening med andra jernvägar, som tillföra trafik.

Uppenbart är för Girigt, att ju fortare jernvägen bygges,
desto tidigare vinna de landsdelar, den berör, förkofran i kommersielt
och andra ekonomiska hänseenden. Jern vägsbyggnaden
påskyndar och medför utveckling. Och ju fortare detta sker,
desto tidigare kunna ock dessa landsdelar lemna till statskassan
eu med den stigande utvecklingen alltjemt stegrad tribut af skattebidrag
och andra umgälder.

Huru jag ser saken, kan jag således icke komma till
annat resultat, än att fördelarne äro så stora, att de fullt uppväga
deri jemförelsevis mindre betydande ränteförlusten. Jag vet, att
en sådan synpunkt förut varit bestämmande för den svenska

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Riksdagen den tiden, då man beviljade sju och en half millioner Angående ani
medeltal årligen till jernvägsbyggnad.

Om vi taga ett exempel från Finland, vid det tillfälle, då norra ItamUleåborgs-
och Wasa-jernvägarne skulle byggas, så se vi, att staten banan.
der stälde på en gång hela de erforderliga beloppen till jernvägs- (Forts.)
styrelsens disposition, att på bästa sätt användas. Der både man
alltså uppfattat ett sådant sätt att gå till väga såsom, ekonomiskt
fördelaktigt.

Herr Danielson har, märkligt nog, afvikit från sina utskottskamraters
sätt att se denna sak, i det han förklarade sig
biträda förslaget om två och en half millioner. Detta herr Danielsons
inlägg i debatten väckte ett vist uppseende. Han anförde
som motiv, att, då Riksdagen i fjol beviljade två och eu half
millioner, så vore det skäl att för konseqvensens skull nu stå fast
vid denna siffra. Men hur förhöll det sig i verkligheten med
de två och en half millionerna i fjol? Statsutskottet ville blott bevilja
två, men Riksdagen höjde anslaget till två och en half på
grund af omständigheter, som voro utmärkande för innevarande %
byggnadsår? Man ville nemligen söka att till utgången af detta
år särskildt få banaD färdig till Anundsjö. Herr Danielson mins
detta lika väl som jag; men derför inser han också fullväl, att
något konseqvensens tvång föreligger egentligen icke här. Min
uppfattning är, att herr Danielsons förhöjda anslagsyrkande har
sin grund uti en hos honom uppkommen öfvertygelse derom, att
frågan om utsträckningen af norrlandsbanan innebär ett trängande
kraf. Då han kommit till den ståndpunkten, har han icke kunnat
handla annorlunda än att med godt hjerta gå detta behof till
mötes. Sådan är helt visst den bevekelsegrund, som ligger på

botten af hans uppfattning, ty om så icke vore fallet, skulle herr
Danielson nog stått qvar på samma punkt, som herr Ifvarsson
och de andra reservanterna.

Jag hoppas nu, att kammaren skall höja sig icke blott till
den punkt, der herr Danielson står, utan till den högre, der
regeringen, jernvägsstyrelsen och statsutskottet stå. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Med herr Husberg instämde herrar Ström, Andersson i Ringåsen,
Kardell, Waldenström från Grolle, Göransson, Sundberg från
Haparanda, Bromée, Hy gren, Andersson i Baggböle, Beskow, Brodin,
Boström i Bodbyn, Wallmark, Johansson i Ojebyn och Söderblom.

Herr De Laval: Herr talman! Jag ber att få tillkänna gifva

min ståndpunkt i denna fråga. Efter att hafva hört det
klara föredrag, som nyss hölls här i kammaren, och i hvilket jag
instämmer, tror jag, att det skulle vara fördelaktigt, om man bestämde
sig för eu snabb byggnadsplan. Jag vill på samma gång

N:o 17,

Lördagen den 9 Mars, t m.

Angående an uttala mig mot en anmärkning, som här i kammaren blifvit gjord
slag till fort- mot det i sådan syftning afgifna förslaget, i det man hållit före, att
mrrTstam- jern vägsbyggnad bör verkställas på besparingar. Jag vill fråga, om
lemon. det icke vore klokt att denna gång frångå en sådan grundsats. Att
(Forts.) alltid endast och allenast ställa sig på sparsamhetens ståndpunkt,
anser jag icke vara rigtigt. Jag begärde egentligen ordet, när jag
hörde två representanter för Norrland här i kammaren yttra, att de
lifligt önskade, att Norrland genom den ifrågavarande jernvägen
skulle komma i förbindelse med öfriga delar af vårt land och att
såsom herr Hörnfeldt sade, man bör komma i håg att när man
bygger en Norrlandsbana, man ock bygger en bana, som går
genom Sverige. Denna tanke af sammanhållning och solidaritet
är verkligen glädjande, och jag önskar den all framgång.

En talare på skånebänken bär sagt, att dessa banor icke
äro produktiva, icke gifva några räntor. Ja, det är nog rigtigt,
om man blott ser det ur den synpunkten, att man skall hafva
kontant ränta på en sak, men jag påstår, att de ideella intressen,
som dessa banor tjena, äro mycket stora, och jag vågar säga, att
transporten af ett hundra kloka och förståndiga män, som få taga
reda på saken, göra undersökningar och sätta norden i förbindelse
med södra delarne af landet, kan vara fullt tillräckligt för
att berättiga byggandet af en sådan bana, äfven om den på
långliga tider icke skulle gifva mer än noll hela i procent.

Vidare har yttrats, att man skulle vara konseqvent från det
ena året till det andra, och att Riksdagens skrifvelse år 1886
skulle vara för oss bindande. Med afseende härå får jag instämma
uti hvad en annan talare sagt, att den skrifvelsen icke utgör
något hinder för oss att nu fatta ett annat beslut. Förändrade
tidsförhållanden skapa förändrade uppfattningar och kräfva nya
beslut. Enligt min åsigt lins det nya skäl, som tala för, att vi
mycket fortare än vi någonsin tänkt måste sammanknyta öfre
Norrland med det öfriga Sverige. Det är ju redan anmärkt, att
det är den nordligaste delen, som är mägtig af den kolossalaste
kultur. De trakter, som banan närmast skall genomgå, komma
icke på lång tid att kunna mäta sig i kultur med den trakt, som
börjar vid Luleå och sträcker sig upp mot Torneå. När jag
nämner ordet Torneå, kommer jag att tänka på ett uttryck från
kalmarbänken. att man icke borde bygga någon bana der uppe
i ödemarken för att man der skulle hafva sitt stridsfält. Den
anmärkningen tycker jag icke är befogad, icke ens oss värdig.

Efter det sakrika föredraget nyss om de ekonomiska fördelarne
af att bygga fort, har jag icke något att tillägga, utan
vill blott saga, det jag kommer att rösta för ett anslag af fyra
millioner.

Chefen för Kong!, civildepartementet herr statsrådet von
Krusenstjerna: Skälen för och emot det af Kongl. Maj:t

Lördagen den 9 Mars, f. m.

33 N:o 17.

äskade anslaget hafva nu under den långa diskussionen redan Angående anblifvit
så fullständigt anförda, särskilt skälen för af den näst ^a9 ^ forj''
siste talaren, att jag icke har mycket att tillägga, utan vill jag norra^tamblott
angifva några af de skål, som för mig varit bestämmande. '' banan.

Det är egentligen på två grunder, som man här motsatt (Forts.)
sig bifall till det högre anslaget och ansett sig böra stanna vid
det lägre. Det ena har varit det mindre tillfredsställande resultat
i afseende å trafikinkomster, som de norrländska banorna under
de senare åren lemnat. Detta är ett obestridligt faktum; resultatet
bar icke varit godt. Men det har väl aldrig påståtts ens af
dessa bauors ifrigaste förespråkare, att hufvudsakliga anledningen,
hvarför svenska staten skulle bygga jernvägar genom öfre Norrland,
skulle vara, att staten sålunda skulle söka en förmånlig
kapitalplacering. Hufvudsakliga ändamålet har ju varit ett helt
annat, nemligen den indirekta nytta, som dessa jernvägar skola
medföra för de orter, de genomgå, och man har härvid framhållit
dessa jernvägars betydelse i strategiskt, politiskt och internationelt
hänseende. Att de norrländska banornas trafikinkomster
under de senare åren visat en tendens till minskning i stället
för till stegring, är ju för öfrigt något, som ingalunda varit
utmärkande endast för dem, ty ett liknande förhållande har egt
rum med Sveriges öfriga bandelar, äfven de längst trafikerade,
och detta har haft sina naturliga orsaker i de ogynsamma ekonomiska
konjunkturer, som under de senare åren varit rådande.

Med den lifaktighet i affärsverlden, som från förra årets början
visat sig, har ock förhållandet stält sig annorlunda, och, såsom
vi veta, har detta äfven utöfvat ett så välgörande inflytande på
svenska statens jernvägars inkomster, att, då jernvägsstyrelsen för
år 1887 kunde leverera 5,200,000 kronor till statsverket, så kunde
den år 1888 leverera 6,800,000 kronor, således en ökning af icke
mindre än 1,600,000 kronor. Hvad särskildt de norrländska banorna
angår, hafva af tvenne talare lemnats sifferuppgifter, som ådagalägga,
att det resultat, som man för närvarande känner, utvisar, att inkomsterna
för afsändt gods från stationerna norr om Storvik för 1888
med emellan 4- och 500,000 kr. öfverstiga inkomsterna från samma
stationer för år 1887 ; och med det uppsving, som trävarurörelsen nu
tagit, finnas alla utsigter för att inkomsterna skola ännu mera stiga
och förbättras. Vi veta, hvilka transporter i massa från södra Sverige
af spanmål, viktualier, hö och dylikt, som nu gå till Norrland.

Efterfrågan på tomvagnar från Norrland är större än någonsin,
och såsom ett exempel på huru under tider sådana som dessa
de norrländska jernvägarne anlitas för sådana transporter, för
hvilka eljes andra transportmedel plåga anlitas, kan jag anföra,
att, enligt hvad jernvägsstyrelsen meddelat, för någon tid sedan
aftal träffats med styrelsen att från en station, Mellansjö, vid
gränsen emellan Gefleborgs och Vesternorrlands län, ner till
Marma vid Söderhamn forsla på jernväg 70,000 klampar, och
Andra Kammarens Prof. 1SS9, N:o 17. 3

N:o 17. 34 Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående an- der går jernvägen ändock utmed en väl underhållen flottled.
sUg till fort- Men t allt fall __

jag upprepar det, och detta skäl är icke nytt
norra stam- u^an förut framhållet — om man än anser att under en lång
banan. följd af år man icke bar att vänta någon tillfredsställande ränte(Forts.
) inkomst på det uti de norrländska jernvägarne nedlagda kapitalet,
så synes mig denna omständighet väl hafva kunnat åberopas och
den åberopades också såsom skäl, när det 1886 gälde, om vi
skulle gå norr om Ångerman eif ven eller icke. Men när detta
nu är beslutet, och Riksdagen bestämt, att vi skola bygga till
Vännäs, när, såsom alla måste erkänna, detta beslut involverar,
att vi skola komma upp till Lule eif, och när det sålunda är
gifvet, att medel skola anslås till denna bana, synes mig frågan
om de norrländska jergvägarnes hittills mindre goda rentabilitet
icke alls hafva med den frågan att skaffa, på huru många år
vi skola fördela det anslag, som ovilkorligen skall utgå till de
norrländska jernvägarne.

Det andra hufvudskälet, som har framhållits mot att bevilja
större anslag än två millioner, har varit det beslut eller rättare
den åsigt, Riksdagen år 1886 uttalade, att man skulle bygga
för ungefär två millioner om året. Det är sanning; det uttalade
Riksdagen år 1886. Men huru länge vidblef Riksdagen denna
åsigt? För år 1888 beviljade 1887 års Riksdag två millioner,
men nästa Riksdag frångick denna princip och beviljade för år
1889 högre belopp. Det är samma förhållande med detta som
när i början af årtiondet en liknande åsigt uttalades i fråga om
det anslag, som skulle lemnas till linien Bräcke—Sollefteå. Det
hette då, att det skulle vara två millioner; men genomgår man
de anslag, som under dessa år beviljades till byggande af statsbanor,
finner man, att intet år byggdes det för så litet som två
millioner; ty under dessa år byggdes och inköptes bibanorna
till Söderhamn, Sundsvall och slutligen Hudiksvall. Nej, man
bedömde förhållandena för hvarje år, sådana de förelågo, och
derefter beviljade man anslag.

Det är, såsom vi veta, beräknadt, att för jernvägens
byggande från Anundsjö till Luleå—Gellivara-banan vid ÖfverLuleå
skulle erfordras eu summa af 20 millioner. Med ett anslag
af 4 millioner årligen äro vi der på 5 år, d. v. s. i och med
1894 års utgång; med ett anslag af två millioner deremot nå vi
nästa sekel, innan vi hunnit komma dit. Skulle svenska staten
hafva inskränkt sig till att bygga endast 40 kilometer årligen —
den sträcka man bygger för två millioner — så skulle det, om
vi utgå från år 1855 såsom början, hafva åtgått minst 60 år
för att hinna till den punkt i fråga om jernvägsbyggnad, der vi
nu äro, d. v. s. först år 1915 skulle vi hafva kommit så långt,
som vi nu hunnit. Jag tror icke, att den nuvarande generationen
skulle vara tacksam, om man bedrifvit våra jernvägsbyggnader
på det sättet.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

35 N:o 17.

En gifven regel i fråga om jernvägsbyggnad är, att det är Angående andyrbart
att bygga allt för långsamt. Det är nemligen vissa till fortkostnader,
som icke okas i samma proportion som byggnads- norra sta
kapitalet, nemligen administrationskostnaderna. De uppgå för banan.

närvarande — med ett årligt byggnadskapital af två miilioner — (Forts.)

till 100,000 kronor, d. v. s 5 procent på byggnadskostnaderna.

Om byggnadskspitalet ökas till 4 millioner, stiga icke administrationskostnaderna
till dubbelt, utan enligt en från jernvägsstyrelsen
mig lemnad beräkning skulle de uppgå till 140,000
kronor, d. v. s. omkring 3 procent. Om man fäster sig vid dessa
administrationskostnader och vidare vid de s. k. allmänna kostnaderna,
såsom kostnaderna för hyror, sjukvård, handtlangning,
förråd m. m., allt utgifter, som minskas, om byggnaden fördelas
på färre år, har jernvägsstyrelsen beräknat, att öfre stambanans
fullbordande på 5 i stället för 10 år skulle medföra en
besparing i byggnadskostnader af, lågt beräknadt, 550,000 kronor.

Oafsedt den besparing i byggnadskostnaderna, som skulle
vinnas genom att bedrifva jernvägsbyggandet icke allt för långsamt,
utan förfara dervid såsom hvarje enskild jernvägsbyggare,
hafva för mig funnits andra skäl, som varit alldeles afgörande,
då jag haft att tillse, huruvida man icke borde söka att så
mycket som möjligt påskynda sammanknytningen af Norrbotten
med rikets öfriga jernbanenät. Dessa skäl har jag anfört till
statsrådsprotokollet, och de hafva framhållits af flere talare i dag.

Vid förra riksdagen framlade jag dem äfven; och, så vidt jag
kan so, hafva de under det år, som gått, ingalunda mmskats i
betydenhet, utan de hafva vuxit, och jag tror mig kunna utan
fara för misstag påstå, att inom hela landet har den åsigt vunnit
mer och mer omfattning och gjort sig allt mer gällande, att vi
måste göra något för att skynda att sätta Norrbotten i fullständig
förbindelse med det öfriga Sverige. Jag behöfver icke nu ingå
i något vidare fullständigt upprepande af dessa politiska, ekonomiska
och militära skäl. I olikhet med hvad här yttrats, vågar
jag påstå, att här föreligger en fråga, som icke blott har lokal
betydelse för Norrland utan har betydelse för hela vårt land!

Det gäller här att åt Sverige bevara ett stort, inhemskt handelsområde,
hvilket i följd af de mindre gynsamma kommunikationer,
som under större delen af året kunna förbinda detta område med
det öfriga Sverige, och å andra sidan i följd af de bättre kommunikationer,
som dels redan finnas, dels snart ytterligare
utvidgas till ett annat land, har eu naturlig tendens att dragas
åt det hållet. Det gäller att söka bereda möjlighet att försvara
eu gränsprovins, som nu ligger värnlös, blottad på försvar. Det
gäller vidare att befästa, stärka, stödja den svenska nationalitet,
som der finnes. Och med den storartade utveckling, som — icke
annat jag kan se — Norrbotten går till mötes, så, i samma mån
man får klarare insigt om de rikedomar der finnas, i samma
mån gäller det att snart, utan att dröja, söka åt Sverige förvärfva

N:o 17. 36

Lördagen den 9 Mars f. m.

Angående an-alla dessa rikedomar. Det är insigten härom, den lefvande öfverslag
till fort- tygelsen härom, som för mig gjort det till en bjudande pligt att
norra*1 stam- i m’n mån söka medverka dertill, att stambanans byggande
banan, genom öfre Norrland måtte bedrifvas så skyndsamt, att icke den

(Forts.) tid, då vi sammanbundit det öfriga Sverige med jernvägen vid

Lule eif, måtte komma för sent. Väl vore, om denna min uppfattning
delades af Riksdagen. Gör den det icke nu, vågar jag
dock tro, att Riksdagen förr eller senare skall gifva mig rätt
härutinnan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å densamma och
bifall till det yrkande, som innefattades i den af herr Gasparsson
afgifna, vid punkten fogade reservation, och dels slutligen bifall
till herr Carl Ifvarssons m. flis reservation. Herr talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Casparssons
reservation. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen,
för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de öfriga
yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till utskottets hemställan,
nu förklarades hafva de flesta rösterna för sig. Men
jemväl i fråga om kontrapropositionen begärdes votering, i följd
hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs en på lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om lista
punkten i statsutskottets utlåtande n:o 27 antager yrkandet om
bifall till utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet'' om bifall till den af herr C. Ifvarsson
m. fl. vid punkten afgifna reservationen.

Den omröstning, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
utföll med 112 ja mot 92 nej; och erhöll alltså
propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan i lista
punkten af utlåtandet ilo 27, bifaller det yrkande, som innefattas
i den af herr C. E. Casparsson afgifna reservationen, röstar

Lördagen	den 9 Mars, f. m.	37 Sto 17.
	Ja;	Angående an slag till fort
Den, det ej vill, röstar		sättning af norra stam
		banan.
	Nej;	(Forts.)

Vinner nej, bär kammaren bifallit utskottets nämnda
hemställan.

I denna senare votering afgåfvos 118 ja och 86 nej; och
både kammaren alltså, med afslag å utskottets hemställan, beslutat
att till fortsättning af arbetena å stambanan norr om Sollefteå
för år 1890 bevilja ett anslag af 2,500,000 kronor.

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet
remitterad motion (n:o 141) hade herrar C. F. Petersson i
Dänningelanda, 8. Wieslander, M. Andersson i Löfhult och ■/.
Petersson i Boestad föreslagit, att Riksdagen måtte för en jernvägs
anläggning mellan Elmhult öfver Alshult och Tingsryd till
Emmaboda bevilja som lån 1,800,000 kronor, att utgå under
åren 1890 och 1891 med hälften årligen och med bestämmelse
att räntefrihet beviljades för tiden intill den 1 oktober 1891, då
jernvfigen enligt Kongl. Maj:ts nådiga resolutioner, skulle varda
färdigbyggd, att annuiteten skulle beräknas till 6 procent, deraf
4 procent ränta å oguldna kapitalbeloppet, samt för öfrigt under
de vilkor, som kunde varda stadgade.

Utskottet hemstälde emellertid under denna punkt, att förevarande
motion måtte &f Riksdagen lemnas utan afseende.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Petersson i Dänningelanda: Utskottet bar emot

motionen i sitt betänkande anfört: »Som bekant, har Riksdagen
under nu snart 20 år i regeln understöd! enskilda jern vägsanläggningar
medelst lån på det sätt, att till Kongl. Maj:ts disposition
för detta ändamål stälts särskilda fonder, hvar och en afseende
en tidsperiod af fem år och uppgående till det belopp, hvarmed
Riksdagen ansett det enskilda jernvägsbyggandet i landet under
samma tid böra från statens sida understödjas. Så bär skett senast
år 1886, då Riksdagen stälde till Kongl. Maj:ts förfogande
en dylik fond å 5,000,000 kronor för åren 1887—1891. De enda
undantag från berörda förfaringssätt, som allt sedan år 1871 förekommit,
hafva galt jernvägar af framstående betydelse, såsom då
Riksdagen år 1878, för att möjliggöra fullbordandet af den stora

Nio 17. 38

Lördagen den 9 Mars, f. m.

bergslagsbanan, beslöt inköpa en post af bergslagernas jernvägsaktiebolags
obligationer och åren 1884 och 1886 beviljade särskilda
lån till vestkustbanans utförande.» Således har Riksdagen
verkligen frångått den nämnda principen. Det var också på grund
deraf som bolaget vågade hysa hopp om, att Riksdagen skulle
vilja lemna låneunderstöd åt den ifrågavarande jernvägsanläggningen.
Hvad för öfrigt beträffar orden: »jernvägar af framstående
betydelse», så innebära de ju ett relativt begrepp. Tv hvar
och en anser naturligtvis den jernväg, som går genom hans bygd,
vara »af framstående betydelse».

Ett skäl för afslag har utskottet velat finna uti bolagets önskan
att få låna större belopp än halfva anläggningskostnaden.
Men äfven från den principen har Riksdagen afvikit. Utskottet
säger visserligen, att »Riksdagen har vidare ansett lån till enskilda
jernvägar ej böra beviljas till högre belopp än halfva anläggningskostnaden,
och den andra hälften böra betäckas af aktiemedel eller
eljest utan återbetalningsskyldighet lemnadt tillskott till jernvägsanläggningens
utförande.» Men det kan åtminstone icke påstås,
att någon öfverdrifven önskan från bolagets sida blifvit framstäld,
då det, i stället för att begära ett anslag utan återbetalningsskyldighet,
anhållit om ett sådant med återbetalningsskyldighet. Det
är här fråga om en trakt af vårt land, som är i saknad af kommunikationer,
en sträcka på nära tio mil, som inom sig rymmer
tillräckliga arbetskrafter till arbetets utförande; det skulle således
vara något synnerligen gagneligt, om företaget kunde komma till
stånd. Hvarför man dock ej kunnat invänta den tid, då Riksdagen
möjligen ånyo anslår medel till Kongl. Maj:ts disposition,
det är derför att koncessionshandlingarna — såsom också utskottet
säkerligen sett — bestämma, att jern vägsanläggningen skall vara
färdigbyggd senast den 1 oktober 1891. Bolaget har således icke
kunnat vänta till den tiden med sin begäran, utan har vågat ätt
vända sig till Riksdagen med förhoppning om att få denna sin
ansökan beviljad.

Jag tror för min del, att hvarken statsutskottet eller Riksdagen
alltid så strängt följt de gifna principerna i afseende på
beviljandet af anslag. Här beviljas ju årligen stora anslag till
norra stambanans byggande, och dertill får väl hela vårt lands
befolkning bidraga, på den ena orten så väl som på den andra.
I den förevarande motionen åter begäres icke annat än ett lån,
och den ränta, som bolaget erbjudit, eller 4 procent, kan ej sägas
innebära någon öfverdrifven begäran, efter det pris som för . närvarande
gäller i penningmarknaden. Motionärerna hafva dessutom
tillagt: »samt för öfrigt under de vilkor, som kunna varda
stadgade», dermed angifvande, att, om något hinder skulle möta
för lånets erhållande emot 4 procent ränta, man vore villig att
foga sig uti att betala 47a procent. Skulle det finnas några sådana
formella skäl emot motionen, Indika utskottet ansett böra

Lördagen den 9 Mars, f. m.

39 N:o 17.

gälla, kan man väl för närvarande icke hjelpa detta, utan får
låta vid saken bero, i hopp om att Riksdagen och statsutskottet
nästa år komma att hysa större medlidande med denna trakt af
vårt land, om man då får återkomma med frågan.

Jag kan icke vid detta tillfälle undgå att kasta en jemförande
blick på förhållandena i fjor och i år. Yi beviljade då
ganska stora anslag till vissa ändamål, hvilkas nytta för landets
befolkning i dess helhet kan vara ganska tvifvelaktig. Så t. ex.
beviljade vi då medel till byggande af en bro öfver Norrström.
Jag tror för min del, att man kan våga uttala den tanken, att en
jernväg nere i Småland, långt inne i landet och i trakter aflägsna
från all kommunikation, kan vara af lika stort allmännyttigt intresse
som en bro öfver Norrström.

Herr talman! Jag har intet vidare att tillägga, utan hoppas
få komma igen med motionen ett annat år i en annan form.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall i hufvudsak instämma
i hvad den föregående talaren yttrade. Men jag ville gerna
påpeka, hurusom denna jernväg, som är 98,5 kilometer eller nära
10 mil lång, med skäl kan kallas en »sammanbindningsbana», då
den berör södra stambanan, vidare går öfver en annan jernväg,
nemligen Karlshamn—Vislanda-banan, samt har sin ena ändpunkt
förlagd på Karlskrona—Yexiö-jernvägen vid Emmaboda. Man
kan derför med skäl hoppas, att denna bana kan blifva till nytta
äfven för de öfriga jernvägsanläggningarna i närheten. Framför
allt skulle den dock blifva af ofantligt stor betydelse just för de
bygder den komme att genomlöpa, deribland många kommuner,
som äro långt skilda från öfriga jernvägar. De hafva ganska god
tillgång på skog äfvensom åtskilliga andra inkomstkällor, som
kunde tillgodogöras, om denna jernväg komme till stånd. Också
hafva kommunerna tecknat stora summor, uppgående till närmare
2,000 kronor på hvarje helt mantal och för större egoområden
naturligtvis till större belopp. Häraf synes, att befolkningen är
i behof äf denna jernväg, och att det skulle vara till ofantligt
stor nytta, om den kunde komma till stånd.

Utskottet har vidare, såsom af den föregående talaren nämndes,
såsom skäl för afslag anfört, att i motionen anhålles om ett
lån af högre belopp än halfva anläggningskostnaden. Men herrarne
torde erinra sig, att här är det fråga om ett lån, som skall återbetalas,
och icke om att erhålla något till skänks. Kommunerna
och bolaget hafva icke tanke på något annat, än att de skola
lemna staten fullständiga garantier för, att lånet också kommer
att återbetalas. Det är alltså ingen risk för staten att lemna
detta lån.

Man har vidare anmärkt mot motionen, att den begär ett
lån mot 4 proc. ränta, under det att det deremot förut varit vanligt
att i dylika fall räntan bestämts till 47-> proc. Men förhål -

Ji:o 17. 40

Lördagen den 9 Mars, f. in.

landena kunna vara olika. Räntan kar numera i allmänhet sjunkit
mot hvad den var för några år sedan. Och skulle Riksdagen
bestämdt fordra denna högre ränta, så kanske bolaget skulle vara
villigt att äfven gifva denna V2 proc., som skiljer. Det är i alla
fall litet ledsamt, att en motion, som är afsedd att vara till gagn
för landet, afskedas på så sätt, att utskottet helt enkelt föreslår,
att den skall lemnas utan afseende, och således nästan förklarar
den vara utan något värde för befolkningen i de orter, den afser.

Jag tar mig friheten yrka bifall till motionen.

Herr Björkman: Jag ämnar icke besvära herr talmannen
med något yrkande, ty jag har icke det ringaste hopp att det
skulle tjena till något. Jag vill endast bedja att få erinra om en
sak, som jag mycket tänkt på. Som lierrarne veta, beviljade vi
i fjol flere millioner, vi veta kanske icke ens huru många, hvilka
torde komma att gå i det våta elementet. Om vi nu skulle söka
att »låta ytterligheterna beröra hvarandra» genom att äfven bevilja
ett par millioner till arbeten på det torra elementet, så tror jag,
att detta skulle vara till gagn för landet. Det är nemligen min
fulla öfvertygelse, att denna jernväg skall blifva till stor nytta,
när den kommer till stånd. Jag hoppas ock att detta eu gång
skall komma att ske, och att herrarne, när man kan komma fram
med eu motion i frågan i något fullständigare skick, än nu, icke
skola vara motsträfviga, utan äfven söka vara den småländska
bygden, som så väl behöfver det, till gagn. Om man här har
begärt ett jemförelsevis större lån, än eljest brukar vara vanligt,
så böra herrarne ock erinra sig, att motionen gäller Småland, der
man kanske behöfver mera än i andra lyckligare lottade delar af
vårt land.

Det var egentligen endast detta, som jag ville säga. Jag
tror, som sagd!, att det kunnat vara till lika stor nytta för landet
att gifva detta anslag till en jern vägsbyggnad åt några kommuner,
som hvad Riksdagen vid sistlidne riksdag beviljade.

Jag vill icke göra något yrkande, emedan jag icke har något
hopp om framgång.

Herr Peterson i Hasselstad: Som herrarne se af betänkandet,
hafva motionärerna anhållit om ett lån mot 4 proc. ränta
och 2 proc. amortering. På så billiga vilkor har staten icke sjelf
kunnat upptaga sina lån, som äro afsedda till denna lånefond,
och kan derför naturligtvis icke lemna några lån mot så låg ränta.

Motionen innehåller dessutom en begäran om ett lån, uppgående
till 2/s af jernvägens anläggningskostnad. Detta är dock
långt mera än hvad Riksdagen eljes brukat bevilja åt enskilda
jernvägar, liksom ock lånevilkoren i öfrigt afvika från dem, man
eljest brukat uppställa. Detta har gjort, att utskottet icke kunnat
tiflstyrka motionen, synnerligast som icke någon utredning före -

41 Nio 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

legat, hvaraf man kunnat se, huruvida efter statistiska undersökningar
denna jernväg skulle kunna jemföras med den, som nyss
en af motionärerna omnämnt.

Då så varit förhållandet, har utskottet icke kunnat annat än
att, på sätt som skett, afstyrka motionen. Jag får derför anhålla
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 20, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
21 kap. 1 § ärfdabalken; och

n:o 21, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
22 kap. 4 § ärfdabalken.

§ 9.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning
af väckt förslag om ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Med anledning af en af justitieombudsmannen, i hans till
innevarande Riksdag afgifua embetsberättelse i sådant afseende
gjord framställning hemstälde utskottet i förevarande utlåtande,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall
hafva följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmägtig vara i den sak, dermed han sig befattat
i annan rätt, såsom domare, eller rättens betjent, eller hos Konungens
befallningshafvande å embetets vägnar: ej den, som förr
varit fullmägtig för vederdelomannen i samma mål: eller den,
som sjelf under målsman står: ej heller den, hvars fader eller
svärfader, son eller måg, broder eller svåger, i rätten domare
sitter. Ben, som i någon rätt till domare förordnad är, må ej vid
den rätt, ej heller vid någon rätt, som derunder lyder, låta bruka
sig till fullmägtig; ej heller må öfverrätts betjent, som årlig lön njuter,
vara fullmägtig der eller vid någon derunder lydande rätt; dock

N:o 17. 42

Om ändring
af § 8 i gällande
afvittringsstadga

för Vesterbot
tens och Norrbottens
läns
lappmarker.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

vare domare eller öfverrätts betjent ej förment att vid rätt, som nyss
är sagd, tala för sin skyldeman till och med syskonebarn, eller för
omyndig, den han är målsman för.

I fråga härom anförde

Herr Lundberg: Ur justitieombudsmannens embetsberättelse
anför lagutskottet följande yttrande:

»Efter hvad jag förut försport och under embetsresa nästlidna
år sjelf erfarit, finnas nemligen ännu rådmän, som låta
bruka sig såsom rättegångsfullmägtige vid den domstol, deri de
äro ledamöter, handlägga såsom domare det ena målet och utföra
i det nästa ena partens talan samt sätta sig i det tredje
åter till doms. I den stad, der jag fann detta ofog vara rådande
— hvad angår den ene af de två rådmännen i icke obetydlig
utsträckning — tillsades borgmästaren att allvarligen förehålla
vederbörande det för en domare ovärdiga och nedsättande i ett
slikt uppträdande och att tillse, det de icke vidare dertill gjorde
sig skyldige, hvartill borgmästaren också utfäste sig». Vid det
jag något betvifla!'' befogenheten af den myndighet emot rådmännen,
som detta yttrande innebär, tror jag för min del, i
likhet med justitieombudsmannen och lagutskottet, att ett förändradt
lagstadgande i ifrågavarande hänseende är erforderligt,
enär jag anser det olämpligt, att man i samma domstol, der man
är ledamot, låter bruka sig som fullmägtig, och det vore enligt
min åsigt ömkligt, att domare jemväl vid annan domstol, såsom
jag sjelf sökt att iakttaga, afliölle sig från att uppträda som fullmägtig.
Men dock anser jag det icke böra förmenas domare,
att, om han sjelf är part eller saken rör hans rätt, vara rättegångsombud
för sin medpart eller den, som med honom har
gemensam talan, äfvensom i de fall, der ett sådant fullmägtigskap
kunde föranledas af befattning i en bank eller i drätselkammare
eller annan kommunal institution.

Vid uttalande af hvad jag nu anfört, har jag icke något
yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ io.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande mo 23,
i anledning af väckt motion om ändring i § 8 af afvittringsstadgan
för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den
.30 maj 1873.

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren herr A. Hygrell
hade i sin berörda motion, n:o 162, föreslagit, att Riksdagen

43 N:o 17.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes Om ändring
låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag af(Jde
till ändring i ofvannämnda afvittringsstadgas 8 § i syfte, att den ringsstadga
enskilde skogsegaren inom lappmarken må ega rätt att så väl/or Vesterbottill
husbehof som till afsalu fritt afverka af sin skog intill en tern och Norrviss
minimidimension, lika med eller, om så anses nödigt, något i°^iarker.
högre än den så kallade norrbottenslagens.» (Forts.)

I förevarande utlåtande hemstäldo emellertid utskottet, att
Riksdagen måtte finna den ifrågasatta lagförändringen icke höra
vidtagas, men, med anledning af motionen, i skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru de olägenheter,
som för närvarande vidlåda tillämpningen af § 8 i afvittringsstadgan
den 30 maj 1873, må kunna undanrödjas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Dahlberg: Då jag i afseende å det slut, hvartill
utskottet kommit med anledning af herr Hygrells motion, icke
har någon invändning att göra, så afser jag, när jag begärt ordet,
endast att göra några erinringar vid de motiv, som ligga
till grund för utskottets hemställan; och då jag talar om utskottets
motiv, så inbegriper jag deri äfven de bilagor, som medfölja
utlåtandet, och på hvilka dessa motiv i väsentlig mån äro
grundade.

Jag skall då icke vidröra den mycket grannlaga frågan,
huruvida, när afvittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens
lappmarker af den 30 maj 1873 antogs, den oinskränkta eganderätt
till hemmanens skog, som efter afvittringen var tillförsäkrad
en del af de äldre hemmansegare, hvilka redan före afvittringen
hade skatteköpt sina hemman, blifvit fullt respekterad. Denna
sak är nu genom afvittringsstadgan fullt ordnad och kan och
bör derför icke komma under debatt. Deremot kan man icke
undgå att något förvåna sig öfver att utom den inskränkning
i dispositionsrätten öfver skogen, som genom afvittringsstadgan
bestämdes att vara gällande, äfven sedan hemmanen blifvit afvittrade,
hemmansinnehafvarne ålagts en extra utgift i form af
utstämplingskostnader. Detta kan så mycket mera väcka förvåning,
som man i allmänhet är benägen att så mycket som möjligt
utjemna skattebördor, som i en eller annan form trycka något
ojemnt. I de södra delande af landet pågar ett sadant utlemnande,
och man får icke förvåna sig öfver, om lappmarkernas
allmoge finner eu särskild tunga i denna extra utgift, som ytterligare
ökar tungan af den inskränkta dispositionsrätten. Emellertid
är denna utstämplingsafgift ett faktum, och sedan det nu är
föreslaget, att den skall ingå till statsverket och icke längre blifva
jägeritjenstemännens enskilda inkomst, så kan man möjligen an -

N:o 17. 44

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Om ändring taga, att missnöjet öfver densamma blifver något mindre ehuru det
LL afS''1 0111 “ tvifvel qvarstå!-.

ringsstadga . Men om denna enligt mitt förmenande orättvisa beskattför
Vesterbot- ning skall qvarstå, så är det en annan sak, som jag finner ännu
tern och Norr- mera betänklig. Det är nemligen ett. yttrande af domänstyrelsen

lappmarker som finnes inta§et 1 herr finansministerns anförande under för*
(Ports) dragningen af detta ärende inför Kongl. Maj:t i statsrådet. Der
heter det nemligen:

»Skulle emellertid, oafsedt detta hemmansskogarnes hufvudändamål,
desamma, betraktade uteslutande ur affärssynpunkt,
finnas böra frigifvas för afverkning, kunde likväl, enligt hvad
domänstyrelsen förmenade, ej utan att vigtiga intressen äfventyrades
det vilkor eftergifvas, som i motiven» — märk val motiven!
— »för § 8 i afvittringsstadgan förknippades med en oinskränkt
dispositionsrätt, nemligen att skogsområdenas storlek
skulle bestämmas så, att faran för denna rätts missbruk måtte
inskränkas till minsta möjliga omfång, i hvilket afseende områdena
måste i väsentlig mån minskas,» — nu kommer klämmen
— »hvaraf åter följden blefve eu ny afvittringsåtgärd, som, vare
sig den skedde på statsverkets eller enskildes bekostnad, komme
att medföra dryga utgifter.» Hvad innebär nu detta yttrande?
&å vidt jag kan förstå, förutsätter domänstyrelsen möjligheten af
att en viss del af de hemmanen tilldelade skogsmarker skulle få
qvarstanna vid hemmanen. Men på samma gång skulle, i fall
dispositionsrätten af skogen utsträcktes för denna mindre hemul
ansdel, staten vara berättigad återtaga en del af den redan
tilldelade skogen. Jag kan icke förstå, huru detta skulle ens
kunna ifrågasättas, sedan hemmanen behörigen afvittrats, afvittringsutslagen,
hvari deras arealer finnas intagna, utan klander
utfärdats och lagfart på hemmanen erhållits, hvarvid äfven eu
särskild ökeskatt till följd af det större skogsanslaget blifvit hemmanen
åsatt.

Men om något sådant kan ifrågasättas, må man verkligen
icke förvåna sig öfver, om allmogen i lappmarken vidtager sådana
åtgärder, som domänstyrelsen antydt skulle blifva följden
af en möjligen medgifven vidsträcktare dispositionsrätt öfver skogen,
. nemligen att egarne fortast möjligt söka sälja dem. Ty
uppenbart är, att föreligger en dylik risk, att de under vissa
eventualiteter skulle kunna genom en ny afvittringsåtgärd afhändas
det dem tilldelade skogsanslaget, vilja de gerna vältra ifrån
sig denna risk på andra.

Domänstyrelsen säger, att man på grund af den afhändelse
af skog, som hittills skett, kan vara berättigad ifrågasätta, huruvida
hemmansegarne skulle vara mogna till den dispositionsrätt,
som påyrkats. Med anledning häraf ber jag att få säga, att
just detta förfaringssätt synes visa en ganska stor mognad, då
de söka att rädda hvad som räddas kan. Det vill synas, och

Lördagen den 9 Mars, f. m.

45 K:o 17.

måhända icke utan skäl, som om den ståndpunkt, som domän- Om ändring
styrelsen i frågan intagit, i någon mån beror på de skogsköp, af 8 i
som blifvit gjorda i lappmarkerna; ringsstadga

Utskottet i likhet med domänstyrelsen antyder också, att/öv Vesterbot
det skulle vara en skada för de hemmansegare, som sålt sin tens och Norr
skog på afverkningsrätt, i fall dispositionsrätten öfver skogen på bottens läns
en gång frigåfves. o Nu är förhållandet åtminstone i de trakter, ^

som ligga utefter Angermanelfvens floddal, att de skogsköp, ge- r s''''
nom hvilka afverkningsrätten under vissa år upplåtits till sågverksegare,
till större delen uppgjorts förr än afvittringsstadgan
utkom, så att det snarare är sågverksegarne, som kunna känna
sig besvikna, hvilket dock naturligtvis är deras ensak. Deremot
är det ett faktum, att betydliga hemmansköp under de sista åren
egt rum. Men på samma gång en sågverksegare inköper ett
hemman, så inträder han i hemmansegarens rättigheter och skyldigheter
och bör följaktligen i detta hänseende betraktas som
sådan.

Nu säges visserligen, att, om detta förhållande Unge fortfara,
så skulle småningom hela lappmarken eller åtminstone eu
stor del deraf öfvergå i trävaruhandlandenas händer, hvarigenom
dess odling och kultur skulle riskeras. För min del hyser jag
icke några sådana farhågor, ty lappmarken är dels ett geografiskt,
dels ett administrativt begrepp. Den del af lappmarken,
som ligger närmare det öfriga landet och som innefattas under
hvad jag vill benämna det mera administrativa begreppet, är
beträffande jordmån och kultur i flera hänseenden likstäld med
det nedre landet; och det kan följaktligen antagas, att den odling,
som i denna del af lappmarken med raska steg fortgår, ej
skall lida något men, äfven om en större eller mindre del af
lappmarkshemmanen — jag talar nu icke om endast skogen —
öfvergår till sågverksegarne. Jag har i detta hänseende eu auktoritet
att åberopa, nemligen domänstyrelsen. Dess yttrande återfinnes
i ett utlåtande till Konungen rörande vården åt enskilda
skogar, hvilket jag nu icke har till hands, men jag har anledning
antaga, att en annan talare kommer att uppläsa det, och
jag ber herrarne då uppmärksamma, hvad domänstyrelsen deri
säger just med afseende på den redan då ofta förespeglade faran,
att en del af skogen skulle öfvergå i sågverksegarnes händer.
Domänstyrelsen antager, att ingen ordnad skogsvård kan
komma till stånd, förrän kapitalstarkare händer få taga hand om
afverkningen och vården af skogen.

Eu annan vigtig sak, som jag tror att vederbörande myndigheter
allt för litet beaktat vid behandlingen af denna fråga,
är den omständigheten, att, som hvar och en vet, hvilken med
någon uppmärksamhet följt utvecklingen af skogsförhållandena i
Norrland, utstämplingen af kronans skogar för hvarje år blifvit
större, men, efter hvad jag kan försäkra, träden det oaktadt icke

N:o 17. 46

Om ändring
af § 8 i gäl
lande afvittringsstadga

för Vesterbot
tens och Norr
bottens läns
lappmarker.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

blifvit mindre. Ty beskaffenheten af de utstämplade träden är
ännu sådan, att de till följd af öfvermognad och röta lemna
mycket öfrigt att önska. De afverkade trädens antal har ökats,
- och detta beror derpå, att de enskilde sågverksegarne upprensat
flottleder, den ena efter den andra, hvarigenom kronan blifvit i
tillfälle att så att säga få ut mera af sina egna skogar. Detta
är vid sakens bedömande eu ytterst beaktansvärd omständighet.
Det är alldeles uppenbart, att, så länge utstämplingstvånget i sin
nuvarande utsträckning består och icke ens rationel tillämpas,
sågverksegarne skola draga sig för att nedlägga några större
kostnader på upprensande af flottleder, och förr än dessa flottleder
blifva upprensade, kan enligt min öfvertygelse kronan af
sina ofantliga arealer ej draga den nytta, som är önskvärd. Jag
tror alltså, att de enskilde skogsegarnes intresse är i hög grad
förenadt med statens intresse, så att dessa båda intressen böra
och kunna gå hand i hand med hvarandra.

Det skulle vara åtskilligt annat att tillägga, men då jag
har anledning antaga, att motionären kommer att yttra sig i
ämnet, och då derjemte lagutskottet så till vida tillstyrkt motionen,
att det förordat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
att taga i öfvervägande huru de olägenheter, som visat sig vidlåda
tillämpningen af § 8 i afvittringsstadgan, må kunna undanrödjas,
vill jag nu inskränka mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Sundberg från Haparanda by: Då den siste talaren
slutade sitt anförande med att endast yrka bifall till lagutskottets
hemställan i den föreliggande frågan, så skall jag icke inlåta mig
på uttalande af något omdöme om det han androg till försvar
för utskottets motivering, ty hvad som kunde anföras skulle endast
vara ett återupprepadt erkännande af den särdeles förijenstfulla
utredning, som i smtsverkspropositionen under sjunde hufvudtiteln
är egnad åt frågan om sättet att undan förstörelse rädda,
lappmarkens skogar. Men om jag således anser mig böra till
utskottet frambära min djupt kända tacksamhet för dess, som det
tyckes, enhälliga beslut att afstyrka motionen, så kan jag dock
icke hysa en sådan känsla beträffande utskottets företag att på
sidan om motionen och utöfver hvad motionären begärt tillstyrka
en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det sväfvande innehåll, som här
föreligger, eller att »Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru de olägenheter, som för närvarande vidlåda tillämpningen
af § 8 i afvittringsstadgan den 30 maj 1873, må kunna undanrödjfls».
Hos utskottet är man eljest icke just van att finna något
så särdeles stort mått af välvilja och medlidande med de förslag,
som komma under dess klubba; men här har dock u!skottet
försatt sig i en sådan känslostämning af hänsyn, som jag antager,
mera för den ärade motionären än för hans motion.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

47 N:o 17.

början:

Uti motiveringen till utskottets skrifvelseförslag läsa vi till en Om ändring
i: ■»Sålunda har domänstyrelsen uti sitt i ämnet afgifna utlå- “/ Jj 8 i Ri -

tande tillkännagifvit sin afsigt att, efter det frågan om skogsstatens ^gsstadga''
reglering blifvit afgjord, hos Kongl. Maj:t föreslå en del ändringar p,r Vesterboti
nuvarande bestämmelser» etc. Men det är obegripligt, hvarför tens och Norrutskottet
åberopat just domän styrel sens utlåtande, då det haft att bottens läns

tillgå ett af denna frågas målsman vid Konungens rådsbord, nem
ligen herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, afgifvet
yttrande till statsrådsprotokollet den 12 sistlidne januari, deri det
heter: »deremot synes mig det af domänstyrelsen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Norrbottens län, framstälda förslag om nedsättning till hälften
af utsyningsafgiften i trakter ofvanom fjellgränsen vara förtjent
af all uppmärksamhet, likasom äfven, på sätt jemväl domänstyrelsen
erinrat, vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande
dispositionsrätten öfver skogen torde kunna vidtagas i syfte att,
utan äfventyrande af statskontrollens verksamhet, minska — således
icke undanrödja, såsom det heter i utskottets citat —• de
olägenheter, som för jordegaren alltid i någon mån måste vara
förbundna med denna kontroll.» »Jag torde framdeles», fortsätter
herr statsrådet, »sedan frågan om lönereglering för skogsstaten
hos Riksdagen förevarit till behandling, komma i tillfälle att för
de sålunda ifrågasatta ändringarne få påkalla Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet.» Herr finansministern synes sålunda vilja gå
till och med litet längre, än hvad domänstyrelsen gjort. Men
detta herr statsrådets yttrande, såsom innebärande ett löfte om
förslag till minskning i olägenheterna af utsyningstvånget, hade
väl icke passat så bra för att motivera den nu föreslagna skrifvelsen
och derför använde man domänstyrelsens yttrande.

Vidare säger utskottet: »Den kostnad, som utsyningen nu

medför, skulle enligt utskottets tanke kunna minskas genom nedsättning
af den derför bestämda afgiften, på sätt ock blifvit föreslaget
i en inom Första Kammaren af herr Cederberg afgifven
motion n:o 35.» Der har utskottet icke läst rigtigt innantill.
Herr Cederberg har visst icke väckt förslag om nedsättning i den
bestämda afgiften, väl vetande att något dylikt förslag ej kan af
enskild riksdagsman väckas, såsom berörande ett ämne, lydande
under Kongl. Majds ekonomiska lagstiftningsrätt, utan herr Cederberg
har yrkat, att Riksdagen vdle besluta att de vissa jägmästare
tillkommande utsyningsersättningar icke finge beräknas
som tillgång för nu möjligen förestående reglering af skogsstaten.
Visserligen har han inskjutit den mellanmeningen i motionens
kläm — »med uttalande af den åsigt att utsyningsersättningarne,
såvida de icke anses böra alldeles upphöra, åtminstone böra ned

sättas--—» — men jag anser att utskottet icke egt rätt att

på grund af denna mellanmening uttala det påståendet, att frågan
om en dylik nedsättning vore på grund af herr Cederbergs

lappmarker.
(Forts.)

N:o 17. 48

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Om ändring motion föremål för Riksdagens pröfning, ty derom har han icke

af 8 f m°li°nerat ringsstadga

Efter att hafva erinrat att åt egare eller innehafvare af den
för Vest erbot- mark, hvarå utsyning skall ske, borde kunna tillerkännas större
tens och Norr- inflytande vid anvisande af de trakter, der sådan borde företrädesbottens
läns y|s verkställas, så hamnar utskottet i följande mycket varsamma
a,pptnar er. rigtigt trefvande term, nemligen att »utskottet slutligen an^
0lts''''> tager att sjelfva utsyningsförrättningarna möjligen skulle kunna
under vissa vilkor öfverlemnas åt kronojägarne, i sammanhang
hvarmed utskottet anser sig böra erinra, att enligt den föreslagna
nya staten för skogsväsendet kronojägarnes antal skulle icke obetydligt
ökas.» Vid denna erinran vill jag åter erinra, att de föreslagna
52 nya kronojägarebefattningarne enligt statsverkspropositionen
äro samtliga afsedda för trakter, som ligga söder om Dalelfven.
» Och så kommer utskottet efter denna motivering till
klämmen, nemligen en hemställan om aflåtande af skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
huru de olägenheter, som för närvarande vidlåda tilllämpningeu
af § 8 i afvittringsstadgan den 30 maj 1873, må
kunna undanrödjas.» Dessa olägenheter har utskottet visserligen
icke specificerat, roen vi kunna väl få reda på eller sluta oss till
dem vid genomläsande af denna paragraf, om vi tillika behålla i
minnet hvad utskottet i sira motivering anfört. En olägenhet
skulle väl ligga i sy ning stv ting et. Men då utskottet redan och på
fullgiliiga skäl icke vågat tillstyrka det af motionären framstälda
förslaget om oinskränkt dispositionsrätt för den enskilde öfver
skogen i lappmarken, så torde väl ingen annan utväg återstå för
skogens tillgodogörande än att genom utsyning få bestämdt, hvad
som får afverkas. Den olägenheten lärer således icke kunna
undanrödjas.

Vidare skulle väl en olägenhet bestå i utsyningshostnaden.
Då utskottet emellertid ju står på den ståndpunkten att det anser
skogsvården i lappmarken genom statens försorg vara alldeles
nödvändig, så måste väl utskottet också finna det vara på sin
plats, att staten får taga någon skälig ersättning för sitt besvär
med denna skogsvård. Och sålunda lärer denna olägenhet icke
heller kunna undanrödjas. Att åter få denna utsycingskostnad
minskad är väl icke uttryckligen nämdt i betänkandet, men man
får väl antaga, att utskottet häntyder på något sådant, då utskottet
med hänvisning till den af herr Gederberg afgifna motionen
antager, att kostnaden skulle kunna minskas genom nedsättning
af den derför bestämda afgiften. Då är att märka, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet så nyligen som vid
föredragning inför Kongl. Maj:t den 12 januari af sin hufvudtitel
icke ansett sig böra föreslå annan ändring än den, som
upptages i Kongl. Maj:ts till Riksdagens pröfning föreliggande
förslag till omreglering af skogsstaten, deri utsyningsafgiften till

Lördagen den 9 Mars, f. in.

49 N:o 17,

nu bestämdt belopp är beräknad såsom inkomst för statsverket. Om ändring
Vidare föreligger till pröfning herr Cederbergs motion derom, att af § s * ?äldeima
afgift icke må beräknas som tillgång för nämnda reglering. lanf!e
Denna pröfning bör väl försiggå hos Riksdagen, innan Riksdagen föTvesterbofskrifver
till Konungen i syfte att få afgiften nedsatt eller undan tens och Norrröjd.
Ty, antaget att kammaren nu bifaller skrifvelseförslaget bottens läns
med dess såsom jag antager syftande att få »utsyningsafgiftsolägen- laPlmmrlerheten»
undanröjd till hälften, men kammaren, då regleringsfrågan Torts.)
förekommer, skulle finna sig böjd att med Kongl. Maj:t beräkna
afgiften efter dess nuvarande belopp såsom statsverksinkomst —
ja, då stode kammaren der bunden af den här förhastade skrifvelsen.

Jag kan således icke heller finna frågan om utsyningsafgiften
och dess belopp för det närvarande böra eller kunna föranleda
skrifvelsen.

För öfrigt utgår denna utsyningsafgift — det må vi aldrig
glömma — endast och till en ringa procent af afkomsten af det
skogskapital, som hemmanen i lappmarken utöfver sitt husbehof
fått rent af till skänks af staten!

Ett sätt att använda den, om man ej vill beräkna den till
statsinkomst eller för aflöning, som nu sker, åt utsyningsförrättarne,
vore ju att deraf bilda en fond för bestridande af den enskilda
skogsskötseln i lappmarken. I allt fall påstår jag, att något
verkligt lidande icke tillskyndas vare sig egare eller nyttjanderättsinnehafvare,
då ju staten vid tilldelande af så rikligt skogsanslag
som ända till ‘JO,000 qv.-ref duglig skogsmark på mantalet
i denna afvittringsstadga uttryckligen fäst vilkoret om utsyningstvång
samt ersättning för utsyningsarbetet och dermed
förenad kontroll. Har man tagit gåfvan, får man väl också finna
sig i de af gifvaren uppstälda vilkor.

Fn olägenhet skulle väl vidare ligga i den omständigheten,
att utsy ningsförrät turné wto så fåtalige. Det kan ju vara möjligt
att, såsom utskottet antagit, i 1''öljd häraf ett öfvermoget träd får
qvarstå, medan träd utsynas, som kunnat tillväxa; men den
olägenheten är försvinnande liten jernjord med risken att lemna
stämpelyxorna med beslutanderätt och utan kontroll i händerna
på kronojägare, hvilka, huru aktningsvärda och samvetsgranna i
utöfningen af sina tjenstepligter de än äro, likväl sakna de nödvändiga
förutsättningarna för en sådan uppgift. Ty inom våra
lappmarker hafva högst få af kronojägarne genomgått skogsskola.

De antogos vid den senaste omorganisationen af skogsstaten vanligen
ur den Renande klassen och kommo ur förhållanden, dolman
ej hade annan kännedom om skogsskötsel, än som ligger i
konsten att handtera eu yxa. Den tvekan utskottet röjer uti affattningen
af sitt recept mot denna olägenhet eller att »möjligen
uts yningsförrättningarne skulle kunna under vissa vilkor öfverlemnas
åt kronojägarne» samt utskottets djupa tystnad angående
Andra Kammarens Prof. 1889, N:o 17.

4

X;o 17. 50

hördagen den !) Marg, f. m.

Om ändring
af § 8 i gällande
afvittringsstadga

för Vesterbottens
och Norrbottens
luns
lappmarker.

(Forts.)

arten af dessa »vilkor», synes ej böra föranleda kammaren att
rekommendera receptets användande åt Kong!. Maj:t. Och i allt
fall kunna vi hafva ett lugnt samvete om i brist på utsyningsförrättare
åtskilliga öfvermogna träd blåsa omkull, ty af samma
brist fä också mångtusende träd i växtkraft qvarstå till båtnad
för lappmarkens framtid.

En olägenhet, som följaktligen enligt klämmen bör undanrödjas,
tyckes utskottet finna deruti, att skogsegaren ej har något
större inflytande på utsyningen vid anvisande äf de trakter, der
sådan borde företrädesvis verkställas. Ja, det ligger ju i naturen
af den inskränkta dispositionsrätten, att afgörande rösten måste
den ega eller hafva, som staten med hänsyn till kunskaper och
tjenstebefattning satt att handhafva uppsigten öfver skogens användande.

Tänkbart, ja helt naturligt är ju att olika meningar
om hvilken trakt må företrädesvis ifrågakomma vid utsyningen
kunna uppstå mellan skogsegaren och skogstjenstemannen; men
helt visst låter denna olikhet bättre utjemna sig genom det af
domänstyrelsen i utsigt stälda och af finansministern accepterade
förslaget, att verkställa utstämplingarne för två ä tre år i sänder
med utvidgad befogenhet för skogsinspektören att vidtaga »åtgärder
för ändring i fråga om utsyningar åt enskilde, som öfver
dylik förrättning anmält missnöje m. m.», än att med utskottet
skrifva till Konungen och begära undanrödjande af den olägenheten,
att skogsegaren ej får bestämma hvar utsyningarne skola verkställas.
Ja, undanrödjes den olägenheten, då undanrödjes nog
också skogens framtida bestånd för lappmarken. Eller hur stort
inflytande skall han ha? :!/i, Va eller Vr?

Dessa äro de olägenheter som jag, ställande mig på utskottets
ståndpunkt, funnit vidlåda tillämpningen af 8 § i afvittringsstadgan.
Några flera har jag ej kunnat utgrunda. Af dessa tror
jag mig hafva, visat att de, som afse utsyningstvånget, utsyningsafgiften
och inrymmande åt skogsegaren af större inflytande på
utsyningen vid anvisande af trakterna åtminstone för det närvarande
äro omöjliga såsom skrifvelseanledningar.

Återstår den fjerde eller de fåtaliga utsyningsför rättar ne. Ja,
vill kammaren medverka till att all skogsmark, som möjligen kan
redan nu afverkas varder fortast möjligt barberad, då bör kammaren
taga skrifvelseförslaget. Men vi proklamera då den nya
grundsatsen, att jordbruket i lappmarken kan bestå utan ett uthålligt
understöd från skogen.

Det gifves väl ingen skönare uppgift än att skaffa rätt åt
den, som lider oförskyldt, att, der man kan, hjelpa den som hjelp
behöfver. Jag föreställer mig också, att särskild! denna kammare
måste hafva känt sig tilltalad af den i brochyrer och tidningsuppsatser
till ymnighet för oss utlagda berättelsen om de vedervärdigheter,
som under nu rådande lagstiftning trycka den stac -

Lördagen den 9 Mars, f. m.

51 N;o 17.

kars
Miue

endas. -Fr--!''-— »* — m- ringsstadga

stona: »rosten ar nog Jakobs men handernn äro Ds avis!» Här för Vesterbotlider
icke någon åtminstone oförskyldt, och dem vi i sjelfva ver- tens och Norrket
skulle genom skrifvelsen hjelpa, de äro icke de, som behöfva bottens lä;m
vår hjelp! ■ lappmark*.

Jag yrkar afslag å så väl motionen som utskottets förslag.

Herrar Ostberg, Åkerlund, Scmdwatt och Petersson i Hamra
instämde med herr Sundberg.

Då tiden var långt framskriden, men ännu åtskillige talare
anmält sig vilja afgifva yttrande i ämnet, afbröts nu öfverläggningen
för att fortsättas i afton kl. 7, till hvilken tid kammarens
ledamöter genom utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,7 e. m.

lappmarksbonden, då han vill tillgodogöra sig sin skog. Om ändring
herrar! På de nödropen vill jag af innerligaste öfvertygelse*/ | 8 * 9<jf ''

1 1 ■ '' '' 1 " ’ ■. . • , * ■ CCblbCtO ÖbJ ly ''bff -

ouovo

mon nnivimnonrlo af f nffvrrnlr

Trall hl hlinhn hi

In fidem

A. E. J. Johansson.