RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Första Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 8 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 6 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 2_7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Carlborg under
fjorton dagar från den 9 innevarande februari.

Kammaren åtskildes kl. 2,34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 9 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Första Kammarens Prof. 1889. N:o 7.

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående utsträckt användning af
undsättningsfondens tillgångar.

Denna proposition blef härefter föredragen och på begäran bordlagd.

Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

Herr von Bamigarten ...........

Bergman ........................

„ Bohnstedt ........................

„ af Buren ........................

„ Cederberg ........................

n Ekenman, Thor ............

„ Engström ........................

„ Ericsson ........................

„ Fock ...............................

„ von Hedenberg................

Grefve Lewenhaupt ................

Herr Kockum...........................

„ Eehrsson .......................

Grefve Piper ...........................

Herr von Post...........................

„ Sandberg .......................

„ von Strokirch ...............

„ Sjölund ...........................

.. Stråle...............................

„ Söderhjelm.......................

„ Wallberg .......................

Friherre Barnekow, G. F. K.

Herr Béhm...............................

Falk, W........................

med 49 röster,

Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter för desse valmän utsedde:

Herr Elach.....

„ Mallmin.

„ Alin .....

,, Svedelius

med 37 röster,

„ 37 »

„ 37 „

.. 37 „

Lördagen den 9 Februari.

N:o 7.

Herr Kajer dt .................................................................... med 37 röster,

Friherre Leijonhufvud, Sten............................................ 37

sedan ordningen mellan dem blifvit genom lottning bestämd.

Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott för
behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Bäckström..

„ Glaeson ......

„ Hallenborg..
Grefve Klingspor

Herr Sjöcrona......

„ Bergman ..
„ Tham, W...

med

röster

Företogs val af sju suppleanter i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Spånberg ............

„ Stridsberg ............

„ B,oman ................

„ Andersson, Jonas

„ Kockum................

„ Wallenius............

„ Nilsson ................

med 47
„ 45
, 44

„ 43

„ 42

röster,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit .
genom lottning bestämd.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets nedannämnda utlåtanden
och memorial:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens ‘första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof-.och slottsstaterna;

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 11, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torr -

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

läggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande; _

n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningarj

n:o 13, i anledning af statskontorets underdåniga berättelse angående
undsättningsfonden; _ .

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Örnsköldsviks köping af kronohemmanet 4 i seland Norrlungånger
n:o 1 i Vesternorrlands län; och

n:o 15, i anledning af två af Kongl. Maj:t afgifna propositioner
angående efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol
i sådana mål.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring
af 10 kap. 2 § giftermålsbalken.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 i denna månad bord utbytande

af lagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt förslag om domareedens

domareeden utbytande mot ett löfte.
mot ett löfte.

Friherre Barnekow: Då jag till denna kammare inlemnat en
'' motion i liknande syfte med den nu föreliggande, hvilken motion
kammaren remitterat till ett tillfälligt utskott, hvarifrån motionen
ännu icke återkommit, så vill jag redan vid detta tillfälle yttra mig
om denna, såsom mig synes, vigtiga fråga.

1886 års Riksdag aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om borttagande af huld- och trohetseder, embetseder, krigsmannaeder
och andra dermed jemförliga eder. Till följd af denna skrifvelse hafva
embetsederna här i'' Sverige blifvit afskaffäde, med undantag åt domareeden
och presteden. Då kan man ju uppställa den frågan: af hvad
anledning skola dessa embetseder icke bortskaffas, då man ansett
onödigt att bibehålla de andra?

Hvad nu särskild! presteden beträffar — som jag för min del
alldeles bestämdt håller på, att den är i alla hänseenden origtig och
otillåten och olämplig att bibehålla — så föreligger väl icke frågan
derom nu, men ändå tillåter jag mig säga, att man kan finna ett

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

skäl för dess bibehållande möjligtvis deri, att de, som äro målsmän
för vår religion, sjelfva anse att den bör bibehållas, fast jag för min
del ej gillar detta skäl. Så tyckes det äfven vara förhållandet med
domarena, och att samma uppfattning äfven gjort sig gällande inom
lagutskottet, kan jag döma deraf, att icke någon reservation kommit
från utskottet.

Jag vill nu gå till utskottets betänkande för att deri söka finna,
hvilka anledningarna skulle vara till denna ifrågavarande eds bibehållande.
Utskottet säger, att utskottet “föreställer sig, att vårt
folk, åtminstone för närvarande, icke skulle med tillfredsställelse se
borttagande af den helgd och högtidlighet, som edens afläggande
onekligen förlänar åt domarekallets tillträdande, och att den föreslagna
åtgärden skulle kunna i någon mån rubba det förtroende
till domarens samvetsgranna och oveldiga pröfning af alla till hans
afgörande hänskjutna mål, som utgör ett af grundvilkor för rättsordningens
uppehållande.“ Anledningen skulle således ligga deri,
att man betraktar denna ed såsom en högtidlighet, såsom en helgedom.
Ja, mine herrar! Jag tror visst, att den uppfattningen gjort
sig gällande inom vårt land och bland vårt folk. Ja, jag till och med
går så långt, att jag medgifver, att det fortfarande finnes många, som
hafva den uppfattningen, men jag påstår, att det också finnes en stor
fraktion, som har en motsatt uppfattning beträffande eden, och jag
vill uttala den önskan, att denna fraktion måtte ökas allt mer och
mer, att vi för hvart år måtte blifva allt flere, som icke godkänna

eders afläggande, vare sig vid det ena eller andra tillfället.

Vidare säger utskottet: “det bör icke heller förbises, att den i
1 kap. 7 § rättegångsbalken föreskrifna domareed, rätt fattad, icke
genom sin ordalydelse är egnad att väcka någon betänklighet hos den,
som har att aflägga densamma.“ Ja, mine herrar, här är jag af alldeles
olika mening. Om det finnes flere eller färre personer, som

hafva den uppfattningen, att det icke bör vara någon betänklighet,

så finnes det bestämdt andra personer, som dervid hafva betänklighet.

Hvarför har man betänklighet mot löfte i stället för ed? Jag
vågar påstå, att ett löfte är lika kraftigt som en ed, och om så är
förhållandet, hvarför skall man då icke kunna gifva eu annan form
åt den nuvarande eden i mera öfverensstämmelse med ett löfte.

Jag vågar påstå och jag skall inför denna kammare söka med
all den kraft, som är mig gifven, framhålla den åsigten, att eden är
i religiöst afseende förbjuden, men jag skall spara detta, tills vi komma
till frågan om presteden.

Om en person, som ämnar blifva domare och således sjelf skall
inför domstolen fördra af personer, att de skola tala sanning, och
skall söka få sanningen ur dem, skulle hysa betänkligheter mot att
aflägga domareeden, så hyser jag, i motsats mot den kammarens ledamot,
som nyss behagade säga “han skall icke blifva domare", den
uppfattningen, att just en sådan man, som håller så starkt på att
hans löfte är lika godt som en ed, bör blifva domare.

Hvarför är då en ed så betänklig i detta fall? Jo, derför att,
jag svär vid Gud och hans heliga evangelium, derför att jag sätter

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

N:c 7. 6 Lördagen den 9 Februari.

Ifrågasatt min själ i pant på att jag skall hålla något för hela min lifstid. Jag
utbytande af par ic|je framtiden i min hand och jag vet icke hvad som kan hända,
motlettWte men ändå skall jag svära vid min själs salighet. Om det också icke
M (Forts.) skulle finnas mången inom denna kammare eller kanske ingen, som
för närvarande hyser samma åsigt som jag, så hoppas jag att antalet
skall växa, och om jag också stode ensam om min åsigt, så kan den
icke rubbas.

Slutligen säger utskottet: “då härtill ytterligare kommer, att det
föreliggande förslaget icke omfattar åtskilliga med domareeden likartade
eder, exempelvis de eder, som afiäggas af jurymän i tryckfrihetsmål,
af ledamöter i expropriationsnämnd, af gode män vid landtmäteriförrättningar*1
etc. Först vill jag då fästa uppmärksamheten
på, att detta icke är embetseder; det är eder, som afiäggas, då jag
lofvar att hålla något vid ett specielt tillfälle, icke för hela lifstiden.
Jag lofvar då att utföra ett visst ärende rigtigt. För min del är
jag mot alla eder och såge helst, det alla borttoges, men om staten
från sin sida förklarar, att den antager sina embetsman, utan att de
aflägga ed, så är jag säker, att äfven dessa eder borttagas så småningom.
Om jag icke får allt på eu gång, så nöjer jag mig med litet
i sänder.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, då jag mycket väl
inser, att min åsigt ändock ej denna gången kan vinna något gehör,
utan jag skall spara mig, till dess vi komma till frågan om presteden,
om jag möjligen då kan röna något större tillmötesgående.

Under uttalande af den förhoppning, att antalet af dem, som
stödjande sig på bibeln och religiösa grunder önska borttagandet af
alla eder, år från år skall växa, vill jag för närvarande inskränka
mig till att yrka bifall till motionen.

Herr Treffenberg: Jag ber att få instämma i hufvuäsyftet af
den senaste talarens anförande.

Friherre Barnekow: Då jag hör, att det skulle vara formella
skäl, som hindra ett bifall till motionen, så skall jag ändra mitt yrkande
och anhålla, att en skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte bifallas,
i syfte att han måtte taga i ompröfning, om ändring i detta hänseende
kan ske.

Herr Wennerberg: Jag hade hoppats, att något svar skulle
hafva kommit från lagutskottet på de anmärkningar, som blifvit gjorda
af den förste talaren. Då så icke skett, och således icke den motivering,
som lagutskottet här framfört för sitt slut, har fått någon särskild
styrka utan måste nöja sig med den, som i sjelfva utskottsutlåtandet
finnes, så anser jag mig kunna mycket lindrigt vidröra
denna sak, i hvilken jag många gånger uppträdt och må hända tröttat
så väl denna samling som äfven kyrkomötet. Emellertid har jag med
glädje sett, att hvarje gång denna fråga förevarit ett steg tagits åt
det håll, som jag och, jag tror, med mig pluraliteten af Sveriges allvarligt
tänkande invånare anse för ömkligt, nemligen borttagande af

N: o 7.

Lördagen den 9 Februari.

alla löfteseder. Att detta icke funnits helt och hållet sakna skäl för
sig, det har redan visat sig deraf, att åtskilliga sådana eder redan
blifvit borttagna. Här återstå dock två sådana — jag medgifver
.gerna, mycket vigtiga, mycket betydande ■—• nemligen domareeden och
presteden; men är principen för borttagandet af de andra löftesederna
giltig, så finnes icke heller något fullvigtigt skäl att låta dessa båda
stå qvar.

Hvarje löftesed, jag vågar påstå detta, är en oförnuftig och
okristlig ed. Den bör icke få finnas, sådan den nu är. Den bör
reduceras ned till ett löfte, sådant en hederlig man kan gifva det i
sin svaghet, det är, med fullt uppsåt att hålla det, men utan det
gräsliga hotet framför sig, i fall han är en kristen, samvetsöm menniska,
att, om han häremot bryter, så förbryter han sig på sådant sätt, att
det kanske icke vidare är värdt att söka någon upprättelse. -— Hvarför
skall man taga till starkare medel än för ändamålet är nödigt?

Det finnes eder, som ännu böra stå qvar; dit höra främst vittnesederna,
emedan på dem väsentligen baserar sig hela vår svenska rättskipning;
men det kommer nog en dag, då äfven de böra borttagas,
när denna blir ändrad. Emellertid kan icke om dem sägas, att de
äro okristliga, ty när frälsaren sade, “I skolen alls icke svärja, utan
edert tal skall vara ja, ja,'' eller nej, nej“, så var detta nog med afseende
på det rådande missbruket af löfteseder, och jag trotsar, att
någon kan bevisa att med trygghet en sådan ed någonsin han gifvas
åt'' någon annan än den ende, som har framtiden i sin magt, nemligen
•Gud den allsmägtige. Jehova har ock gifvit en sådan ed. Men vi
hafva ett exempel i nya testamentet, hvilket mången gång blifvit
åberopadt såsom stöd för att vår frälsare sjelf gillat edsafiäggandet.
Det var dock icke han, som aflade eden; men på öfverhetens befallning,
då han tillspordes: “Jag besvärjer dig vid lefvande Gud", att
du säger hvem du är, svarade han, hvem han var; och aflade visserligen
icke ett löfte, utan ett vittnesmål så starkt och så kraftigt, att
■det var just sådant till innehåll och form, som det skulle vara. Det
var ja, ja.

Utskottet har nu emellertid motiverat sitt afstyrkande af motionärens
begäran, såsom jag tycker, något svagt. Utskottet finner det
“betänkligt" att tillstyrka afskaffandet af domareeden. Utskottet finner
det således icke alldeles orimligt. Det synes då här blott vara fråga
om en tidssak. Det torde finnas skäl för, men också skäl mot. När
rätta tiden kommer, torde det vara skäl att afskaffa den, men för
närvarande är det icke skäl. — Ja, så tycker utskottet.

Utskottet talar vidare om att vårt folk icke skulle med tillfredsställelse
se ett borttagande af den “helgd och högtidlighet''1, som edens
afläggande förlänar åt domarekallets tillträdande. Jag vågar misstänka,
att den helgd och högtidlighet, som åtfölja afiäggandet af
denna korta ed, icke äro större, än att vårt folk icke skulle känna
någon synnerlig saknad, om de vore borta. Det är sant, att man
härom kan säga, att detta dock är en sak, hvarom man ingen erfarenhet
ännu har, men märkligt är, att ingen afsaknad alls försports efter
de eder, som redan blifvit borttagna; och att en domare, rättvis, god

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

N:o 7.

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

Lördagen den 9 Februari.

och väl känd, skulle i något fall vinna hos allmänheten i aktning
genom edens afläggande, det anser jag icke synnerligen troligt.

“Den föreslagna åtgärden skulle kunna i någon män rubba förtroendet
till domarens samvetsgranna och oveldiga pröfning''* etc., säges
vidare. Jag tror det icke, och för antagligheten, att detta blefve händelsen,
äro åtminstone i utskottets utlåtande inga skäl anförda.

I slutet af första stycket säger utskottet blott: domareeden eger ur
denna synpunkt en annan och högre betydelse än de flesta andra
embetseder.“ En annan betydelse! Hvilken andra? Ja, jag medgifver
gerna, att t. ex. en jurymansed har en annan betydelse än domareeden,
men detta förhållande är lika godt skäl att betona, när fråga
blir om att bibehålla jurymanseden; då kan man ju lika sant säga,
att den eger en annan betydelse än domareeden eller hvilken annan
ed som helst. Men detta är nog icke här meningen, utan utskottets
åsigt är väl den, att domareeden bör anses vara af helt annat slagr
med “högre betydelse" än andra eder. — Jag finner icke någon skälig
grund för ett dylikt påstående. Ty, från hvilket håll bör eden
rätteligen bedömas? Är det från deras, som framtvinga eden, som
fordra den eller anse sig hafva någon tillfredsställelse af högtidligheten
vid dess afläggande? Eller är det från hans sida, som afiägger
eden, dermed åtagande sig hela detta ansvar, som medföljer den?
Rimligtvis från den senares. Men, huru kan man då påstå, att denna
ed, med den vanliga slutformeln: “så sant mig Gud hjelpe till lif och
själ", är något annat och högre än hvarje annan, som slutar på
samma sätt? Det är så, att den, hvilken såsom kristen afiägger en
ed, den må gälla en stor eller liten sak, en landtmäteriförrättning.
eller en domareed, ,pck använder samma förpligtelseord, han åtager
sig samma själsansvar i det ena fallet som i det andra. Således kan
jag icke finna, att detta uttryck “en annan och högre betydelse11 kan
på något sätt af utskottet försvaras.

En sak, som är mycket märklig med alla dessa embetseder, är,
att oaktadt vår strafflag bestämmer ett, visst icke för strängt, men
dock ganska allvarligt straff för mened, så händer det aldrig, att, om
en domare bryter på något sätt mot hvad honom i eden är ålagdt
och han kommer under åtal, han derför straffas såsom menedare,,
utan han straffas endast såsom för embetsbrott. Eden har således
upphängts såsom eu skylt utan all verklig betydelse; eller den har
begagnats såsom ett skrämskott, som, när det kommit till allvar, befunnits
komma från en oladdad kanon. Det är icke såsom menedare
jag straffas, om jag bryter mot hvad som står i eden, och det vore
dock just detta, som vore det rätta, om eden vore nödvändig.

Det heter vidare hos utskottet, att det kan ju hända “att eu
domare, äfven om han vid tillträdet af sitt domarekall haft en fast
föresats att samvetsgrant fylla detsamma, under sin fortsatta verksamhet
varder utsatt för sådana frestelser att afvika från de honom
åliggande pligter, att minnet af den aflagda eden för honom utgör
ett kraftigt stöd." Jag har hört alldeles samma argument, när det
har varit tal om presteden, men är det en person, som tagit eden
allvarligt, så förmodar jag snarare, att ett våldförande af eden eller

Lördagen den 9 Februari. 9

ett underlåtande att iakttaga hvad eden innebär, en gång gjordt, långt
från att återföra den felande, tvärtom skall göra honom förhärdad
eller komma honom att lättsinnigt säga, att det kan icke vara någon
annan mening med eden, än att jag skall göra så godt jag kan.
Finge man se saken rent menskligt, vore icke mycket''att säga om
detta resonnement — men hur låter det sig göra med en så stor
apparat? Och för öfrigt — fastän jag medgifver att argumentet är
utslitet och något simpelt — är domaren samvetsgrann, så behöfs
icke eden; är han det icke, låter han icke binda sig af eden. Jo,
säger man, eden är en kraftig påminnelse för honom att vara samvetsgrann.
Jag tror, att denna anmärkning är icke psykologiskt rigtig.

Det heter slutligen hos utskottet, att förslaget icke omfattar åtskilliga
med domareeden likartade eder. Ja, vi, som älska att få
bort ederna, vi hafva ju hittills fått åtnöja oss med att se en efter
annan försvinna. Försvinner domareeden, mine herrar, så försvinna
nog snart de öfriga, och jag tager mig derför friheten att i öfverensstämmelse
med den sträfvan, jag förut i detta hänseende visat, uppmana
kammaren att gifva sitt bifall till hvad den förste talaren i
sin senare formulering yrkat.

Herr Bergström: Delvis kan jag bemöta de begge föregående
talarne med samma argument, delvis intogo de så väsentligen skiljaktiga
ståndpunkter, att jag måste vända mig mot dem en och en i
sänder. Den största skiljaktigheten mellan de ärade talarne med afseende
på edens betydelse och vigt i religiöst hänseende var, att den
förste talaren förklarade sig anse alla eder fullkomligt otillåtliga och
icke böra ifrågakomma. Han ville derför efter bästa kraft och förmåga
söka verka för, att alla eder blefve afskaffade. Den andre talaren
rigtade sitt angrepp egentligen mot löftesederna. Han förklarade till och
med uttryckligen, att han icke ville, att vittneseden skulle afskaffas.
Han hemtade argument ur skriften och förklarade, att då frälsaren
bjudit, att man skulle alls icke svärja, så aftåg han dermed blott
löftesederna och icke vittneseden. Han till och med var af den
åsigten, att frälsaren sjelf efter judisk form hade aflagt en vittnesed.
Flan citerade dock skriftens ord något oriktigt. Enligt Matheus yttrade
öfverstepresten: “Jag besvär dig vid lefvande Gud, att du säger
oss, om du är Kristus, Guds son“, och dertill svarade frälsaren: “du
sade det.“ Ku vet hvar och en, som sysselsatt sig med dessa ämnen,
att bland dem, som behandlat den judiska arkeologien, finnas de, som
lika med den ärade talaren anse att det var en ed efter judisk sed,
en slags vittnesed, som frälsaren sålunda aflade; men det finnes ock
andra, som på det högsta bestrida detta. I hvarje fall är det visst,
att det påstående, som den siste ärade talaren har framstält, nemligen
att frälsarens bestämda bud: “1 skolen alls icke svärja" blott afsett
löfteseder, men icke bekräftelseeder, saknar hvarje stöd i skriften.
Jag skulle kunna i detta hänseende hänvisa till män, hvilka äro synnerligen
hemmastadda i skriften, och de skulle gifva mig rätt häri.
Vid sådant förhållande får jag säga, att skulle jag välja mellan de

N:o 7.

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

Ifrågasatt båda talarnes ståndpunkter, så gåfve jag den förste talaren rätt, ty
■utbytande af Frälsarens ord äro: "I skolen alls icke svärja.“

rno^ettmte 1 öfrigt bär den siste ta^aren begagnat sin vanliga metod, när
m° (Forts!) 6 lian vill förringa betydelsen af ett utskotts motivering, nemligen att
taga upp hvarje skäl för sig och söka deri inlägga eu annan betydelse,
än utskottet velat hafva deri inlagd, om än uttrycket varit mindre
lyckligt. Då utskottet har sagt, att domareeden, enligt utskottets förmenande,
eger en annan och högre betydelse än de flesta andra ernbetseder,
så har utskottet dermed icke velat säga annat, än att, just hvad
domareeden beträffar, det är nödigt att bibehålla eden. Det är således
blott ett återupprepande med andra ord af hvad som förut blifva
sagdt. Och när den ärade talaren i fråga om ett skäl, som längre
ned förekommer, förklarar, att det är psykologiskt osant, att man
får fram sanningen genom eden, så vederlägges detta påstående af
all erfarenhet, som visar att just eden framkallar sanningen. Hvarje
domare vet, huru de vittnen våndas, som icke vilja säga sanningen,
men genom eden tvingas dertill, och hvarje domare vet ock, huru
många, som afhålla sig från att aflägga värjemålsed och hellre uteblifva
och fällas åt saken, just af fruktan för att aflägga falsk ed.
Jag tror visserligen icke, att domarena i vår tid äro utsatte för svårare
frestelser, men det ligger i mannaminne, då åtminstone i politiska
rättegångar domare hafva varit utsatte för påtryckningar; och
det kunde då vara godt, att domarens minne af eden var honom ett
stöd mot dessa påtryckningar. Jag vågar ock påstå, att utskottets
yttrande är rigtigt, då det säger att domareeden, rätt fattad, ingalunda
är egnad att afskräcka, och för egen del tillstår jag, att de
heliga känslor, som genomströmmade mig, då jag första gången afiade
denna ed, icke skulle varit så lifiiga, om det blott varit ett löfte,
jag afiagt. För öfrigt kan det väl sägas, att utskottet icke har anfört
något bevis för sitt påstående, att “den föreslagna åtgärden skulle
kunna i någon mån rubba det förtroende till domarens samvetsgranna
och oveldiga pröfning af alla till hans afgörande hänskjutna mål, som
utgör ett af grundvilkoreu för rättsordningens uppehållande. “ Men
jag frågar, huru skulle bevisning här kunna åstadkommas? För mig
är det bevisning nog, att det icke, så vidt jag har mig bekant, finnes
något folk, som afskaffat domareeden. Consensus gentium torde väl
ock hafva någon betydelse. Jag tillåter mig att här uppläsa domareeden,
eftersom man ifrågasatt att den är så svår att hålla: “Jag lofvar
och svär, vid Gud och hans heliga evangelium, att jag vill och skall,
efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt göra, ej
mindre den fattiga, än den rika, och döma efter Guds och Sveriges
lag och laga stadgar: aldrig lag vränga, eller orätt främja, för skyldskap,
svågerskap, vänskap, afund och illvilja, eller räddhåga: ej eller
för mutor och gåfvor, eller annan orsak, under hvad sken det vara
må, och ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker
är. Jag skall ock hvarken förr än domen afväges, eller sedan, uppenbara
dem, som till rätta gå, eller androm, de rådslag, som rätten
inom lykta dörrar håller. Detta allt vill och skall jag, som en ärlig
och upprigtig domare, troliga hålla, utan arga list och påfund, så

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

samt mig Gud hjelpe till lif och själ.11 Jag frågar, om häri förekommer
något, som kan stöta en samvetsgrann man eller såra hans
samvete.

Hvad angår bekräftelseorden, så är det mig mycket vidrigt att
å nyo höra här framställas denna pantsättningslära, som antager, att
man genom eden sätter sin själ i pant på att man skall tala sanning.
Den är ogrundad och icke sann, och ingen, som rätt fattar dessa bekräftelseord,
kan inlägga en sådan mening deri.

Den förste talaren förmenade, att mellan de eder, hvilka utskottet
omförmäler i slutet af sitt betänkande, och domareeden, skulle förefinnas
den väsentliga skilnaden, att domareeden innebär ett edslöfte
att man skall handla så som edsformuläret lyder under hela sin lifstid,
då deremot de öfriga ederna blott afsåge ett visst gifvet tillfälle.
Redan i den första satsen ligger ett fel, ty en domare bekläder icke
alltid embetet under hela sin lifstid. Han erhåller ofta afsked på
gamla dagar. Om också den påstådda skilnaden förefinnes i fråga
om jurymän och ledamöter i expropriationsnämnd, så förefinnes den
dock icke i fråga om gode män vid landtmäteriförrättningar, ty de
svära att, så länge de utöfva sin befattning såsom gode män, handla
så som edsformuläret innehåller. Således är talarens anmärkning icke
rigtig, och har man något sinne för formel fullständighet i lagstiftningen,
så bör man icke begära hos regeringen ett bortskaffande af
domareeden men med tystnad förbigå de af utskottet omförmälda,
med densamma likartade eder.

Huru regeringen tänker i denna fråga, det vet jag icke, men,
fastän den siste talaren, som uppträdde, talade från sin representantplats,
kunde det ju ändå vara möjligt, att han talade å regeringens
vägnar. Han rigtade nemligen en högtidlig, jag vore frestad säga
officiös uppmaning till kammaren att bifalla den föregående talarens
sista framställning. Det är detta, som skulle kunna komma kammaren
att som möjligt antaga, att han uttryckt åsigter, som omfattades af
regeringen, men då får jag tillstå, att jag skulle skänkt större afseende
åt hvad som sades, om det yttrats af justitieministern, än nu
när det yttrades af herr ecklesiastikministern.

Herr Wen ner berg: Jag är skyldig att gifva den siste talaren
ett svar, så kort och godt jag det förmår.

Först vill jag nämna, att det .icke var utan skäl, som jag lemnade
min plats der borta på statsrådsbänken och begaf mig hit till denna.
Jag ville tala och har talat såsom riksdagsman i denna fråga och icke
såsom medlem af Konungens råd. Kommer denna sak der före, kan
dock den siste talaren vara öfvertygad, att hvad riksdagsmannen här
sagt, det kommer ock regeringsledamoten att der såga. Men denna
fråga har icke alls varit föremål för behandling i regeringen. Hvad
jag här säger, kan sålunda icke vara något yttrande å dennas vägnar.

Jag medgifver den siste talaren, att min argumentation angående
det psykologiska momentet i utskotts-motiveringen, den var svag. Jag
tror nemligen att en, som redan en gång felat, har lättare att om
igen fela, än en, som gör det första gången. Men om min argumen -

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

Ifrågasatt tation var svag, så får den dock sin ursäkt deri, att utskottets lider
utbytande af af alldeles samma fel, nemligen det obevisliga påståendet, att minnet
mM^tTlöfte c^en aftagda eden skulle för domaren utgöra ett kraftigt stöd. Så (Forts.

) ledes, dessa två argument kunna jemna ut hvarandra.

Den siste talaren yttrade ock något, som helt visst icke var hans
mening. Han blandade i hop domareeden med vittneseden och gaf så
den förra den senares samlade kraft. Ja, det är sant, att ännu har
vittneseden en sådan magt öfver sinnena, att det är mer än en, som,
ehuru eljes föga samvetsgrann, likväl, när det kommer till edsformuläret,
drager sig tillbaka. Huru vidt skildt är dock icke denna eds
afläggande i ett särskildt fall, der man har ett bestämdt faktum för
sig, om hvilket man skall yttra sig, mot den i allmän form och för
en obestämd tid afgifna domareeden.

Tror den ärade talaren, som vågadt yttrade sig om “pantförskrifningen“,
att den, som drager sig tillbaka, när eden förestafvas honom,
äfven skulle göra det, om han icke hade den uppfattningen, att han
verkligen satte sin själs väl i pant? — Jo, vittneseden är en sådan
pantförskrifning, och i samma ögonblick, som vittnet icke anser den
vara en sådan, så är det ock slut med edens väsentliga kraft; och då
kommer månget vittne att icke draga i betänkande att svära falskt.

Jag medgifver, att en person med högre bildning kan fatta edens
betydelse på annat sätt, än den enkle mannen, som bäfvande drager
sig tillbaka för edsformuläret, men jag vill icke här afgöra, hvilken
af dem som fattar eden allvarligast och rättast. Kan den, som står
på en högre bildningsgrad, säga, att eden icke är någon pantförskrifning,
utan blott ett åberopande af Herrens hjelp, formulera den då
så, och af eden skall då blott qvarstå hvad som bör stå qvar — löftet.

Jag har icke rättighet att längre upptaga kammarens tid med
mina argument, ehuru jag ännu kunde hafva mycket att säga i frågan.

Det yrkande jag framstälde, då jag nyss hade ordet, det får jag
åter upprepa.

Herr Sundberg: Jag hade icke tänkt yttra ett ord i denna
fråga, och det kan också vara temligen öfverflödigt att det sker, enär
jag icke ämnar framställa något annat yrkande än på bifall till hvad
utskottet föreslagit, och mina skäl för detta bifall äro desamma, som
dem utskottet har anfört, och hvilka jag, för min del, finner-nöjaktiga.
Men jag har ändå icke kunnat alldeles tiga, när den ärade talaren
på kronobergsbänken åter har vidrört den allmänna frågan angående
löftesederna och sökt, såsom han förut vid flera tillfällen bär i denna
kammare har gjort, att visa deras obehörighet. Att nu inlåta sig i
en vidlyftig teologisk eller etisk diskurs härom, kan icke vara synnerligen
lämpligt, men då den ärade talaren beträffande den rätta tolkningen
af vår frälsares välbekanta ord: “edert tal skall vara ja, ja,
och nej, nej“, hvilka han inledde med budet: “I skolen alls icke
svärja1'', ville påstå, att detta är ett särskildt emot löftese derna rigtadt
ord, så vågar jag bestrida denna uppfattning. Dessa frälsarens
ord äro rigtade hvarken mot löftesederna eller mot vittnesederna, sådana
dessa förekommo inom det samhälle, der vår frälsare uppträdde,

Lördagen -den 9 Februari.

N:o 7.

utan de äro alldeles uppenbart, såsom sammanhanget på det ställe,
der orden förekomma, tydligen utvisar, rigtade mot judarnes lättfärdiga
svärjande, hvarigenom de sökte bekräfta sanningen af sina ord.
Denna bekräftelse skedde genom att svärja än vid det ena, än vid
det andra höga föremålet. Det är mot detta otillbörliga anlitande af
helgden af dessa föremål — hvilket ansågs tillåtligt, blott man icke
svure falskt — som vår frälsare yttrade de tänkvärda orden. Jag
måste vidare erinra derom, att dessa ord äfven inom kyrkan, som
väl ock bör hafva förstått att uppfatta Jesu evangelium, aldrig tolkats
såsom något förbud mot de eder, samhället kräfver, det må vara
vittnes- eller löfteseder. Hela skilnaden mellan dessa båda slag af
eder är för öfrigt inom kyrkan temligen obekant, och någon sådan
skilnad i den mening, den ärade talaren uppdragit henne, erkännes
der icke. År den ena formen af ed befogad, så anses den andra
vara det lika mycket, och mot ingendera formen är inom kyrkan någon
motsägelse rigtad. Vill man nu möjligen säga, att detta skulle
vara en uppfattning, som blifvit rådande endast under medeltiden, på
hvilken man vanligen vill skylla allt, likt och olikt, i fråga om missuppfattning
af kristendomens enkla och solklara sanningar, så ber jag
få erinra, att reformationen alls icke gör någon den ringaste förändring
häruti. Den erkänner tvärt om, såsom dess äldsta lagar och
kyrkostadgar tydligen utvisa, så väl löftesedernas som vittnesedens behörighet,
och den vill dock så nära som möjligt på ett ganska omedelbart
sätt ansluta sig till hvad den uppfattar såsom evangelii bud.

Jag har icke anfört detta af lust att motsäga min ärade vän på
kronobergsbänken, utan jag har endast i min egenskap af prest velat
i största allmänhet angifva min bestämda uppfattning af denna fråga,
en uppfattning, som fullt berättigar mig till att godkänna utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats, dels att
utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels ock, af friherre
Barnekoiv, att, med afslag å utskottets hemställan, Riksdagen ville i
skrifvelse till Konungen anhålla, att Han måtte taga under ompröfning,
om icke sådan ändring bör göras i 1 kap. 7 § rättegångsbalken, att
den deri föreskrifna domareeden utbytes mot ett löfte.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 4, röstar

Ifrågasatt

utbytande af

domareeden

mot ett löfte.

(Forts.)

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

Ifrågasatt
ökning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
friherre Barnekows yrkande, det Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen
anhålla, att Han måtte taga under ompröfning, om icke sådan
ändring bör göras i 1 kap. 7 § rättegångsbalken, att den deri föreskrifna
domareeden utbytes mot ett löfte.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—62.

Nej—21.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 5, i anledning af väckt motion om ökadt antal
af kyrkomötets medlemmar.

Herr Tkarn, Wilhelm: Då jag i denna kammare inlemnat en
motion, lika lydande med den, som nu föreligger till behandling, ehuru
om denna min motion ännu icke till denna kammare inkommit något
yttrande från det tillfälliga utskott, till hvilket den blifvit remitterad,
bär jag ansett mig vid detta tillfälle böra yttra några ord i föreliggande
fråga.

I den af utskottet gifna motiveringen för afslag säger utskottet,
att det synes som om ännu “icke utbildat sig någon bestämd åsigt
till förmån för förslaget, likasom icke heller Ivongl. Maj:t funnit sig
föranlåten att vidtaga någon åtgärd i ämnet. “

Med anledning af detta yttrande ber jag få erinra, att vid 1873
och 1878 års kyrkomöten åtskilliga ledamöter uttalade sig till förmån
för en tillökning af antalet ledamöter i kyrkomötet.

Vid 1883 års kyrkomöte antogs det då framlagda förslaget angående
en sådan ökning, visserligen endast med eu rösts majoritet,
men det antogs dock. Vid förlidet års kyrkomöte, då ock en motion
om ökning af antalet ledamöter förelåg, blef denna motion afslagen
med två rösters pluralitet. Antalet af dem, som röstade för förslaget,
var dock detsamma som vid 1883 års kyrkomöte, nemligen 27. .Det
synes således, då denna fråga vid flera kyrkomöten förekommit, som
om det verkligen skulle föreligga en någorlunda bestämd opinion för
behöfiigheten eller önskvärdheten af ett ökadt antal ledamöter inom
kyrkomötet.

Utskottet säger vidare, att “det vill synas, som om kyrkomötet,
äfven med dess nuvarande sammansättning, borde inom sig ega tillgång
på insigter och erfarenhet, tillräckliga att motsvara skäliga anspråk.
" Ja, det kan ju så tyckas, men jag ber dock få erinra, att
kyrkomötets verksamhet synes mig vara bra mycket negativ. Till

Lördagen den 9 Februari.

N:o 7 .

kyrkomötet har inkommit ett icke så obetydligt antal motioner, framställande
önskningsmål om förändringar och reformer inom åtskilliga
kyrkliga områden, men dessa motioner hafva ju i allmänhet blifvit afslagna.
Det är ju helt få, som blifvit af kyrkomötet antagna och
hvilka sålunda blifvit inlemnade till regeringen.

Utskottet säger också, att “en ökning af ledamöternas antal utan
tvifvel skulle medföra en motsvarande ökning af de vid mötet framstälda
förslag.''1 Men är det väl så säkert, att det skulle blifva fallet?
Det finnes kyrkomöten med mycket större antal ledamöter, än det
svenska, t. ex. i Skoband, der både inom statskyrkan och frikyrkan
antalet ledamöter är högst betydligt större än i Sverige, eller något
öfver 200, om jag icke missminner mig. Men det oaktadt hinna dessa
skotska kyrkomöten att afsluta sin verksamhet inom loppet af eu och en
half vecka. Deraf synes framgå, att antalet ärenden inom dessa kyrkomöten
åtminstone icke blifvit oskäligt stort, då de hinna handläggas
inom så kort tid. Det är visserligen sant, att dessa kyrkomöten äro
årligen återkommande, medan vårt åter sammanträder endast hvart
femte år, men å andra sidan är intresset för kyrkliga angelägenheter så
mycket större i Skoband, än hos oss, att detta torde motväga den
kortare tid, som förflyter mellan kyrkomötena, och således skulle medföra
ökadt antal motioner, om det skulle vara den nödvändiga följden
af ett större antal ledamöter.

Utskottet säger vidare: “det vigtigaste skäl, sotn kan anföras för
den ifrågasatta ökningen, torde vara önskvärdheten deraf, att alla
olika rigtningar inom kyrkan derigenom lättare skulle kunna göra sig
hörda." Detta är också onekligen det vigtigaste skälet, hvarför jag,
för min del, anser en ökning af kyrkomötets ledamöter vara önskvärd.
Men då utskottet anser, att kyrkomötet redan, såsom det nu är sammansatt,
lemnar ett tillräckligt rum för de olika åsigterna att framträda
och göra sig gällande, så vågar jag betvifla, att denna utskottets
uppfattning är fullt rigtig. Som bekant, är vårt svenska kyrkomöte
sammansatt af trettio presterliga och trettio lekmannaledamöter. Af
de förstnämnde äro tretton sjelfskrifne, och vid valen af de öfriga har
en ständigt stigande tendens visat sig att besätta dessa med domprostar
och dylika, tillhörande det högre, styrande presterskapet. På.
så sätt voro af samtlige presterna vid sista kyrkomötet endast två
landsortsprester, d. v. s. bosatta på landet och tjenstgörande i landtförsamling.
Man kan väl svårligen säga, att de i landtförsamlingarne
tjenstgörande presterna varit skäligen representerade, då endast två af
dem varit i kyrkomötet invalde. Om ett större antal finge af presterskapet
väljas, så är det all anledning förmoda, att en stor del af de
sålunda tillökta ledamöterna skulle utses bland det i landtförsamlingarne
tjenstgörande presterskapet, och det torde väl icke kunna bestridas,
att dessa i församlingarne i allmänhet och i synnerhet inom
landtförsamlingarne arbetande präster dock äro i tillfälle att bättre
få kännedom om de önskningsmål, som hos den stora mängden af
vårt folk förefinnas beträffande möjligen behöfliga reformer i kyrkliga
ärenden. Jag tror derför, att ett ökadt antal presterliga ledamöter
skulle verka synnerligen välgörande på kyrkomötets sammansättning

Ifrågasatt
ökning afan
talet medlem
mar i Ttyrko
mötet.
(Forts.)

N: 0 7.

Ifrågasatt
ältning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

Lördagen den 9 Februari. ’

och tillika utöfva ett helsosamt inflytande på utgången af de vid kyrkomötet
förekommande frågorna.

Hvad lekmannaombuden beträffar, hvilka för närvarande också
är trettio, så synes det mig, att äfven deras antal är väl litet, då de,
fördelade på statskyrkans alla medlemmar, endast utgöra 1 på 140,000
menniskor. Det har också visat sig, att intresset för valen af elektorer
till kyrkomötets lekmannaledamöter varit mycket ringa. Utskottet
säger visserligen, att denna farhåga, “såvidt utskottet känner, icke
vunnit stöd af någon allmännare erfarenhet hvarken i afseende å deltagande
i valen eller i fråga om valresultaten". Men, om detta möjligen
är utskottets erfarenhet, tror jag dock ingalunda, att det är den
allmänna åsigten inom landet. I det pastorat jag tillhör, och som har
en folkmängd af omkring 2,800 personer, voro vid valet af elektorer
förliden sommar endast sju personer närvarande, valförrättaren inbegripen.
I Jönköpings stad med ungefär 20,000 invånare voro jemte
valförrättaren fyra personer närvarande vid elektorsvalet, och enligt
hvad i dag blifvit mig upplyst, voro i Stora luna församling i Dalarne,
med omkring 10,000 inbyggare, likaledes blott fyra personer, valförrättaren
inberäknad, närvarande vid dylikt elektorsval. Detta vittnar
just icke om något synnerligt intresse för dessa val. Blefve lekmannaombuden
flera, och således valkretsarne något minskade, så finge
man anledning att hoppas, att något större intresse skulle visa sig;
åtminstone har så varit förhållandet i andra frågor.

Dessutom anser jag mig ock böra nämna, att, vid sista kyrkolagsförslagets
behandling inom högsta domstolen, domstolens majoritet yttrade,
att, enligt dess åsigt, antalet af de valde ledamöterna inom
kyrkomötet vore allt för ringa i förhållande till antalet sjelfskrifne.

Mig synes således goda skäl förefinnas för den motion, som nu
föreligger till behandling, och får jag, för min del, yrka bifall till
motionärens förslag och följaktligen afslag å utskottets.

Herr Treffenberg: Då jag under de två senast hållna kyrko mötena,

vid hvilka detta reformförslag behandlats, tillhört antalet af
dem, som deråt önskat framgång, och då jag sedan den tiden icke
ändrat mening, är det naturligt, att jag icke kan vara nöjd med det
nu föredragna utskottsbetänkande^ utan att jag nödgas deråt egna en
granskning. Jag beklagar likväl, att jag härvid måste beträda den af
lagutskottets ärade ordförande väl icke uttryckligen förbjudna, men
dock icke rätt gouterade vägen att punkt för punkt genomgå utskottets
argument. Det tillkommer kammaren att bedöma, huruvida jag härvid
kommer att göra mig skyldig till det andra farliga felet, nemligen
att i utskottets argument inlägga annan betydelse, än de enligt ordalydelse
böra hafva.

I förbigående och till en början vill jag blott något mera betona
hvad den närmast föregående talaren omnämnde, nemligen att detta
reformförslag vid 1883 års kyrkomöte segrade, men att deremot vid
det sista kyrkomötet samma förslag föll. Det synes mig nemligen
hafva varit i sin ordning att, då utskottet varit så angeläget att upplysa
kammaren derom, att detta förslag blott med en rösts pluralitet

Lördagen den 9 Februari.

N:o 7.

segrade vid 1883 års möte, utskottet jemväl på samma gång erinrat
kammaren derom att, då förslaget vid sista kyrkomötet föll, detta
skedde med endast två rösters minoritet. Detta är likväl naturligtvis
af mindre betydelse. Af större vigt är, att, då utskottet af detta förhållande
drager den slutsatsen, att “inom kyrkomötet icke utbildat sig
någon bestämd åsigt till förmån för förslaget11, och i sammanhang
dermed förklara!'', att kyrkomötet “synes vara bäst i tillfälle att döma
om behofvet af den föreslagna förändringen11 — hvilket allt utskottet
anser innefatta “en maning att noga tillse, huruvida verkliga och giltiga
skäl föreiinnas för motionärens förslag11 -— utskottet i detta resonnement
gör sig skyldigt till någonting, som icke har godt rykte om sig
inom logiken, nemligen till en s. k. petitio principii, i det att utskottet
här antager såsom bevisad t just det, som skulle bevisas. Vore det
höjdt öfver allt tvifvel och allmänneligen erkändt, att kyrkomötet med
sin nuvarande sammansättning verkligen motsvarade alla de kraf, som
man kunde ställa på en sannskyldig kyrklig representation, så att kyrkomötet
i sina förhandlingar och beslut gåfve ett troget uttryck åt kyrkans
tillstånd och behof, ja, då skulle helt visst den omständigheten
att en fråga om kyrkomötets ombildning förevarit hos kyrkomötet,
men icke vunnit mötets bifall, vara af stor, ja afgörande betydelse.
Men då, såsom här är fallet, sjelfva rigtigheten af de grunder, på
hvilka denna institution hvilar, är ifrågasatt, då duger det icke att
afvisa ett sådant spörsmål med erinran derom att frågan förevarit hos
kyrkomötet men der fallit. Ett sådant bevisningssätt har ingen bevisningskraft.
Till förtydligande häraf skall jag taga ett exempel. Antag,
att kyrkomötet utgjordes af våra herrar biskopar och de öfriga presterliga
ledamöterna af domkapitlen. Om då inom ett sålunda sammansatt
kyrkomöte förslag väcktes i syfte att inom kyrkomötet bereda utrymme
för det inom stiften arbetande, församlingarna närmast stående
presterskapet och för lekmannaelementet, och om en sådan fråga efter
att hafva fallit vid kyrkomötet sedermera upptoges inom riksdagen,
så frågar jag eder, mine herrar, om man här kunde med hopp om
framgång bekämpa reformen genom att argumentera i den rigtning,
som utskottet här valt, eller genom en erinran derom att frågan förevarit
men fallit vid kyrkomötet, hvars votum ju under den af mig
gjorda förutsättningen naturligtvis vore nästan betydelselöst. Jag tror
det icke och förmodar, att icke heller någon af utskottets ledamöter
tror det.

I det följande framhåller utskottet kyrkomötets “begränsade verksamhetsområde
och befogenhet11 och gör i sammanhang dermed den
erinran, att “det vill synas, som om kyrkomötet, äfven med dess nuvarande
sammansättning, borde inom sig ega tillgång på insigter och
erfarenhet, tillräckliga att motsvara skäliga anspråk.11 Detta synes
mig dock icke stå rätt väl tillsammans med det medgifvande, som
utskottet längre fram i betänkandet gjort, i det utskottet tillmäter en
viss vigt åt den anmärkning, som motionären gjort, att den konservativt
kyrkliga rigtningen företrädesvis gjort sig gällande inom kyrkomötet.
Den föregående talaren har också redan erinrat om ett yttrande
af högsta domstolen vid granskningen af senaste kyrkolags Första

Kammarens Prut. 1889. N:o 7. ä

Ifrågasatt
ökning eif antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

N:o 7.

Ifrågasatt
åkning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

Lördagen don 9 Februari.

komiténs förslag. Detta yttrande af högsta domstolens flertal lyder
på följande sätt: “Det torde med skäl kunna anmärkas emot den

nuvarande sammansättningen af kyrkomötet, att de valda ledamöternas
antal är allt för ringa. Detta missförhållande kan ej annat än
verka menligt i flera afseende!!, och skall en sjelfständig^^ ställning
kunna tilldelas den svenska kyrkan i förhållande till staten, måste
detsamma afhjelpas." Äfven eu annan, enligt hvad jag har anledning
att tro, betydande auktoritet höjdes vid 1873 års kyrkomöte till förmån
för en ökning af medlemmarnes antal. I det anförande nemligen,
som lektor 0. W. Lemke till försvar för sin motion i detta ämne
afgaf vid senaste kyrkomöte, erinrade han, hurusom “eu högt uppsatt
man vid 1873 års kyrkomöte uttalade såsom sin mening, att grundlagen
förr eller senare måste undergå förändring i den rigtningen, att
Riksdagen icke må i afseende på kyrkolagsfrågor ega annan rätt än
att i vanlig ordning framställa sina önskningar, men att deremot stiftande
af kyrkolag endast må tillkomma konung och kyrkomöte. ^ Men
då måste man se till, att ledamöternas i kyrkomötet antal förstärkes,
på det att derefter den nyssnämnda grundlagsändringen må kunna
genomföras, ty i annat fall skall alltid det ringa antalet åt kyrkomötets
ledamöter anföras såsom skäl för afslag å hvarje förslag i denna
rigtuing." Derefter tillägger herr Lemke, att “i denna då uttalade
mening instämde flere betydande män bland kyrkomötets ledamöter",
hvilka dock blygsamheten förbjuder mig att här närmare omnämna.
Således ser man, att både många och vigtiga röster höjts för motionärens
förslag.

Utskottet framhåller vidare såsom — såvidt jag kan se — den
enda olägenhet, som skulle kunna vara förenad med bifall till motionen,
hvad ock den föregående talaren påpekat, eller den “motsvarande
ökningen af de vid kyrkomötet framstälda förslag1'', hvarvid utskottet
tillägger, att detta "antagligen skulle å ena sidan framkalla
benägenhet att utvidga verksamhetsområdet och å andra sidan göra
det svårt för mötet att medhinna alla ärenden på den knappt tillmätta
tiden för mötets sammanvaro/- Jag bestrider icke möjligheten deraf,
att antalet af motioner likasom af anföranden med ökadt antal ledamöter
af kyrkomötet kunde blifva större än det hittills varit; deremot fruktar
jag alldeles icke de af utskottet befarade följderna häraf. Beträffande
nu först benägenheten att utvidga kyrkomötets verksamhetsområde,
så hade det varit särdeles ensidigt, om det ärade utskottet något
närmare antydt, hvad utskottet härmed egenligen menat, emedan ovissheten
härom bereder eu viss svårighet vid försöket att bemöta argumentet.
Om utskottet menar, att kyrkomötet skulle förirra sig in på
eu mängd obehöriga områden, såsom t. ex. privaträtten, den ekonomiska
lagstiftningen eller krigslagarne o. s. v., så synes mig ett lika
enkelt som verksamt korrektiv mot ett sådant missbruk ligga i nionde
paragrafen i kyrkomötesförordniugen, der området uttryckligen begränsas,
så att, om man icke förutsätter, att kyrkomötet skulle komma att
uteslutande bestå af idioter, jag icke kan tänka mig möjligheten, att
mötet skulle komma att behandla andra frågor än de rent kyrkliga
eller sådana som få vid mötet upptagas. Hvad åter angår fruktan för

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

att kyrkomötet på den så kallade “knappt tillmätta" tiden icke skulle
medhinna alla frågor, så är det visserligen sant, att en eller annan
mindre vigtig fråga möjligen kunde komma att undanskjutas, men i
så fall händer ingenting värre än hvad som många gånger förut egt
rum, särskildt inom det ärade lagutskottet, nota bene under den gamla
tiden, då grefve. Erik Sparre var utskottets ordförande. Men att någon
af de vigtigare frågorna icke skulle komma att underkastas erforderlig
grundlig behandling, det fruktar jag, för min del, alldeles icke.

Nu följer i ordningen att yttra några ord med anledning af hvad
utskottet i närmaste punkt anför. Här tillerkänner utskottet, såsom
jag förut nämnt, en viss betydenhet åt det af motionären framstälda
skäl, att det vore önskvärdt, om alla olika rigtningar inom kyrkan
mer än nu finge tillfälle att göra sig hörda. Men ehuru i sammanhang
härmed utskottet tillika medgifver, att den konservativt kyrkliga
rigtningen företrädesvis gjort sig gällande inom kyrkomötet, erinratlikväl
utskottet, att “öfriga rigtningar dock icke alldeles saknat representanter,
som både velat och kunnat tillvinna sina åsigter uppmärksamhet",
hvarjemte utskottet äfven framhåller den entente cordiale, som
gjort sig gällande mellan Riksdagen och kyrkomötet så, att “genom
den andel i kyrkolagstiftningen, som tillkommer Riksdagen, den allmänna
meningen i landet uti hithörande ämnen kan inom och genom Riksdagen
på denna lagstiftningsgren utöfva tillräckligt inflytande." Hvad
nu den konservativt kyrkliga rigtningen inom kyrkomötet angår, så höidet
märkas, att konservatismen kan vara af flera slag. Den kan vara
allvarlig, verkligt samhällsbevarande och följaktligen i allo aktningsbjudande.
Men det finnes ock afarter af konservatism, som yttra
sig i indolens, kortsynthet och till och med egoism. Jag vill väl icke
framkasta den beskyllningen, att den konservativa pluraliteten inom
kyrkomötet gjort sig skyldig till den förebråelsen att hafva omfattat
någondera åt dessa afarter och ännu mindre alla tre på eu gång.
Men jag måste, sanningen till ära, bekänna, att såvidt min erfarenhet
sträcker sig — och den är icke så obetydlig, eftersom den omfattar
fyra kyrkomöten — element i någon mån beslägtade med dessa
afarter icke alldeles saknats. Utskottet har erinrat derom, att äfven
andra än de rent konservativa kyrkliga rigtningarne hatt sina målsmän
inom mötet, hvilka både velat och kunnat tillvinna sina åsigter
uppmärksamhet. Jag vill icke bestrida, att representanter, tillhörande
andra rigtningar än den prononceradt konservativa, verkligen funnits,
hvilka lyckats göra sig hörda inom mötet och vunnit framgång för
sina motioner. Men utskottet har helt och hållet förbigått eu annan
cert af representanter, till hvilken jag hör, nemligen de stackars representanter,
hvilka visserligen velat men icke förmått tillvinna sina åsigter
uppmärksamhet inom kyrkomötet. I det fallet behöfver jag blott
erinra derom, att jag under icke mindre än fyra kyrkomöten förgäfves
sökt påkalla mötets biträde för att reformera den oefterrättliga
religionsundervisningen, sådan den i våra skolor bedrifves. Nu
kan det visserligen sägas, att den omständigheten att jag icke
lyckats göra mina åsigter gällande beror derpå, att jag icke lyckats
öfvertyga kyrkomötet om behofvet, nyttan och nödvändigheten af den

Ifrågasatt
mening afan
talet medlem
mar i Icyrko
mötet.

(Forts.)

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

Ifrågasatt ifrågasatta reformen. Ja, det är sant. Men det kan ju också vara
ökning afart- möjligt att feiet ligger på den andra sidan, eller kos sjelfva kyrkorna/
DL/rTo- m°tet. Jag är naturligtvis sjelf jäfvig att afgöra den frågan. Men
mötet. misstager jag mig icke, kar jag fått stöd af derå förträffliga advoka(Forts.
) ter, som böra gälla något inför Riksdagen, i det att jag erinrar om
följande förkållanden: att folkskoleinspektörerna i sina officiella berättelser
vitsordat, att på många ställen i landet den tanklösa katekesutanläsningen
ännu ohejdadt fortfar; att vidare nästan kela pressen,
äfven den aktningsvärda delen deraf, fördömt denna s. k. “barna!ära“,
om hvilken en talare här för någon vecka sedan sanningsenligt
yttrade, att ingen bok i verlden har framkallat så många barnatårar
soro just den barnaläran; att det här i Stockholm senast församlade
folkskoleläraremötet vid ett sammanträde, bevistadt af omkring 1,300
personer, enhälligt förklarade, att religionsundervisningen i våra skolor
borde vara mera etisk och religiös och mindre dogmatisk; samt slutligen
att vid senast hållna kyrkomöte mötet fick smälta följande af
eu bland dess egna framstående, sjelfskrifiie ledamöter uttalade ord,
livilka böra inflyta äfven i Riksdagens protokoll:

“Mina herrar!1* yttrade han, “vore den metod i kristendomsundervisningen,
som nu är gällande, och som herrarne ju vilja hafva qvar,
så god som den påstås vara, då vore jag frestad att misströsta om
hela kristendomsundervisningens förmåga att höja och till sedlighet
och gudsfruktan uppfostra vårt folk. Alla häpna vi, och med rätta,
öfver de många drag af råhet och hänsynslöshet contra kristendomen
som i våra dagar möta oss inom vidsträckta kretsar af vårt folk.
Men hvar hafva väl de personer, hvilka nu som mest energiskt ådagalägga
denna kristendomsfiendtlighet, fått sin religiösa uppfostran, hvar
hafva de mottagit sill undervisning i kristendomen, och enligt hvilken
metod har den meddelats dem? Jo, i våra skolor och just efter den
metod, som herrarne genom sitt tydliga bifall till utskottets förslag
tyckas anse så förträfflig. Det skulle derföre, synes det mig, icke vara
ur vägen att göra ett försök, huruvida icke möjligen kristendomen
inom vårt folk skulle kunna vinna något, om formen för dess tillegnelse
blefve en annan än den hittills gängse. “

Mine herrar, det har funnits en tid, då äfven jag ansåg mig
uppfordrad att slå ett slag till förmån för kyrkomötet. Ännu så sent
som vid 1883 års kyrkomöte, då mötet, särskilt i vår dåliga press,
ständigt anfölls på det mest ohemula sätt, yttrade jag följande ord, som
återfinnas i kyrkomötets protokoll för den 22 september nämnda år:
"Alla de beslut, som fattats af de tre föregående kyrkomötena, hafva
varit af den beskaffenhet, att de, såvidt jag förstår, vittna derom, att
kyrkomötet i allmänhet sökt fylla sin uppgift till kyrkans och derigenom
till hela landets båtnad.“ Men det var på den tiden och
deri ligger förklaringsgrunden till min dåvarande optimistiska stämning,
ty då hade ännu icke vederfarits mig värre, än att kyrkomötet blott
två gånger förkastat min katekesmotion. Sedan dess hafva, såsom
herrarne torde känna, de ytterligare försök, jag gjort i samma retning,
afiupit fruktlöst, och det är då icke underligt, att mitt hopp är
ute och att min stämning gent emot kyrkomötet blifvit väsentligen

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

förändrad, och att efter hand den öfvertygelsen hos mig allt mera
stadgat sig, att, så länge kyrkomötet bibehåller sin nuvarande sammansättning,
man måste öfvergifva hvarje tanke på att genomdrifva en
reform, som både ur kyrklig och borgerlig synpunkt, enligt min åsigt,
är den vigtigaste af alla, tullarne och “lånetyperna" icke undantagna.
Detta är hufvudskälet, hvarför jag, ifrån att hafva varit en af kyrkomötets
riddare, numera är dess svurne fiende.

Utskottet säger vidare, “att genom den andel i kyrkolagstiftningen,
som tillkommer Riksdagen, den allmänna meningen i landet uti
hithörande ämnen kan inom och genom Riksdagen på denna lagstiftningsgren
utöfva tillräckligt inflytande." Det är nog så, mine herrar,
men huruvida den undfallenhet, som kyrkomötet af lätt insedda skäl,
till följd af sin prekära ställning, vid flere tillfällen måst visa Riksdagen,
eller den “allmänna meningen“, sådan denna fått ett uttryck
i Riksdagen, i sjelf va verket ländt, i första rummet, till kyrkans och,
i sista rummet, jemväl till statens egen båtnad, det vill jag lemna
osagdt, så länge nemligen kyrkomötet just genom sin bristfälliga
sammansättning saknat möjlighet att utöfva det inflytande på Riksdagen,
som vederbort. Först ett reforrneradt kyrkomöte skulle blifva
egnadt att tilltvinga sig respekt såväl hos Riksdagen som äfven af
den allmänna meningen i landet. Så länge emellertid kyrkomötet
egentligen är, hvad man också kallat det, ett “utskott11, ja, man skulle
till och med kunna säga ett kotteri, så länge kan man icke heller begära,
att något inflytande från kyrkomötets sida skall kunna utöfvas
på Riksdagen, hvaremot det är lika säkert att, i fall den allmänna
meningen i landet och i Riksdagen blefve påverkad af auktoriteten
hos ett reforrneradt kyrkomöte, så skulle äfven Riksdagen komma att
utöfva en verkligt välgörande återverkan på kyrkomötet, i dess samarbete
med Riksdagen.

Utskottet erinrar vidare — emot motionärens anmärkningar, att
de sjelfskrifna presterliga ledamöternas antal vore för stort i förhållande
till de valdes, och att det inom församlingarne arbetande presterskapet
vore för litet representeradt — “att de befattningar, med
hvilka sjelfskrifvenheten är förenad, tillsättas efter val, biskoparne af
domkapitlen och stiftens presterskap samt pastor primarius i Stockholm,
hvilken ju för öfrigt hör till det inom församlingarne arbetande
presterskapet, af en församling i hufvudstaden.11 Man skall verkligen
befinna sig i en grundlig förlägenhet för argument, då man tillgriper
ett sådant som detta. Jag vågar nemligen helt enkelt erinra derom,
att dessa sjelfskrifna ledamöter visserligen från början äro valda åt''
domkapitlen och stiftens presterskap, men endast för att handhafva
stiftsstyrelsen och utöfva eforatet öfver läroverken, och icke för att
vara prästerskapets ombud på kyrkomötet. Hvad pastor primarius
beträffar, tillhör han visserligen det “inom församlingarne arbetande
presterskapet", men jag kan väl icke förmoda, att utskottet med denna
erinran anser sig hafva bemött motionärens anmärkning. Under förra
kyrkomötet yttrades af en utaf våra nuvarande biskopar, som var
mycket intresserad för denna reform, följande: “Jag erinrar blott om,
att å ena sidan presterna inom stiften ganska allmänt äro missnöjda

Ifrågasatt
ökning af an
talet medlem
mar i kyrka
mötet.

(Forts.)

N:o 7.

Ifrågasatt
ökning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

Lördagen den 9 Februari.

öfver att vara för fåtaligt representerade, och å andra sidan intresset
vid lekmännens val är långt ifrån så stort som det bör vara, en natur
lig följd af att kretsarne äro alltför vida, hvarför man ej heller har
kännedom om de personer, som komma att sättas i fråga. “ Dessa
fakta kunna icke bortresonneras. Härmed belyses också hvad utskottet
säger i den näst sista punkten. Motionären hade nemligen anfört,
‘fatt i följd af lekmannavalkretsarnes storlek man icke hos lekmännen
kunde påräkna så stort intresse för valen till kyrkomötet, som ömkligt
vore“. Häremot påstår nu utskottet att: “den sålunda uttalade
farhågan har dock, såvidt utskottet känner, icke vunnit stöd af någon allmännare
erfarenhet hvarken i afseende å deltagandet i valen eller i fråga
om valresultaten.“ I afseende på deltagandet i valen vill jag blott
erinra om, att vi många gånger sett af tidningar, hvilka varit angelägna
att framkomma med alla möjliga anklagelser emot kyrkomötet,
att det vid elektorsvalen till kyrkomötet varit stora svårigheter att
på landsbygden åstadkomma något lifligare deltagande i dessa val.

Utskottet slutar med att hänvisa till de svårigheter, som skulle
ligga deri, att, om kyrkomötets medlemmar ökades, detta måste medföra
ökade utgifter för statsverket. Denna sida af saken är likväl af
en underordnad betydelse. Jag föreställer mig nemligen, att den icke
betyder någonting i denna kammare, om också möjligen mera i medkammaren.
Under förra kyrkomötet yttrade jag den åsigten, att det
ginge ganska väl an att minska utgifterna för statsverket genom att
nedsätta arfvodena. Jag var och är nemligen öfvertygad derom, att
detta icke skulle i någon män minska benägenheten för emottagande
af uppdrag att såsom ombud deltaga i kyrkomötets förhandlingar;
och att sålunda en nedsättning i arfvodena icke skulle försvåra möjligheten
att erhålla lämpliga representanter. Jag går dock nu ändå
längre. Om kyrkomötets medlemmar blefve helt och hållet utan
arfvoden, så tror jag att vi likväl skulle erhålla de yppersta representanter,
ty, Gild ske lof, vår kyrka har ännu så många trofasta
vänner, så att någon svårighet för hennes värdiga representerande
icke på länge lärer vara att befara, under förutsättning dock att
kyrkomötet icke kommer att allt för länge bibehålla den sammansättning,
som det nu har.

På de grunder, jag nu anfört, skall jag anhålla att få yrka återremiss
till lagutskottet, på det att, i den händelse flertalet af kammarens
ledamöter följer mig på denna väg, utskottet må komma i tillfälle
att granska den formulering, som motionären gifvit åt sitt förslag.
Detta har ju icke utskottet, med den åsigt, som inom detsamma gjort
sig gällande, haft anledning att göra, hvarför det torde vara rättast
af mig att för närvarande icke yrka bifall till motionärens förslag,
utan återremiss.

Herr Bergström: Till eu början vill jag ingå i ett kortare bemötande
af några utaf de anmärkningar, som framstäldes af den förste
ärade talaren. Han förklarade, att kyrkomötets verksamhet hufvudsakligen
varit af negativ art, och att den förnämligast gått ut på att
afslå motioner. Det synes mig vara eu obehörig anmärkning emot

N o 7,

Lördagen den 9 Februari.

kyrkomötet''tv man får väl icke antaga att alla motionärer käft rätt Ifrågasatt
i sina yrkanden. Det har likväl blilvit en allt för vanlig mening, att medlem

en_ motionär lider den högsta orätt, om man af slår hans motion, men mar i kyrka

Ser man närmare på saken, torde ett afslag af motionen varit fullt mötet.

befogadt. Hvilken samhällsförbättrare som helst skulle i annat fall (Forts.)

- kunna föreslå hvilka som helst ändringar i det bestående och genast
vinna framgång för sina förslag. Jag tror således att denna hans anmärkning
icke förtjenar något afseende.

Han anmärkte vidare, att både det skotska frikyrko- och det
skotska folkkyrko-mötet räknar större antal ledamöter än vårt kyrkomöte
Det vill''jag icke bestrida, ty jag kan icke säga huru stort

detta antal är. Visst är dock att, till följd af den skilnad som före finnes

emellan de tvenne skotska kyrkorna och staten, dessa kyrkomöten
icke hafva så många ärenden att behandla som våra kyrkomöten,
hvilka ju äfven handlägga frågor, hörande till den yttre kyrkorätten,
såsom t. ex, mångahanda frågor, som röra förhållandet emellan
stat och kyrka, under det att, såvidt jag vet, dessa skotska kyrkomöten
icke hafva att behandla andra än rent inre kyrkliga frågor. Denna
omständighet jemte det, att dessa kyrkomöten sammanträda hvarje år,
möjliggör, att de kunna ansluta sina arbetsn på eu jemförelsevis kolt tid.

slutligen klagade lian deröfver, att de presterliga valmännen företrädesvis
välja domprostar till kyrkomötet. Detta är dock att underkänna
dessa valmäns förmåga att bedöma, hvilka som bäst representera
deras åsigter och bäst bevaka kyrkans intressen. Skulle de finna, att
så icke är förhållandet med domprostarne, förmodar jag att de, ibland
-det inom församlingen arbetande presterskapet, välja sådana representanter
som de önska. Hvad särskildt talet om de inom föi samlingen
arbetande presterna angår, är det att bemärka och icke glömma, att
äfven Sveriges biskopar arbeta inom församlingen. Tvä biskopar äro
kyrkoherdar i städer och de öfrige hafva prebendepastorat. Samtliga
utöfva de således kyrkoherdebefattning. Det är att anse såsom en stor
lycka för vår kyrka, att äfven dess högste styresmän icke äro utestängde
från att öfva själavård inom församlingarue.

Den andre talaren var mycket mera vidlyftig. Han började sitt
anförande dermed, att jag icke tilltrott mig föreskrifva det sätt, på
hvilket man borde diskutera den föreliggande frågan. Deri har han
fullkomligt rätt. Jag tillåter mig dock uttala ett omdöme, och det ar,
att det förefaller mig, och säkerligen många med mig, att intet är
tråkigare, än när man hör detta ständiga upprepande af utskottets
skäl och huru sedan förklaras, att det duger icke och det duger icke.

Har mau eu god sak, behöfver man ju endast framlägga älta de skål,
gom man vill halva framhållna för ett bifall i det ena ellei det andra
afseendet. För öfrigt vill jag såga, att, om den ärade talaiens Konservatism
vore af äkta skrot och korn, redan den omständigheten, att
något består och består i eu gifven form, borde vara tillräcklig att
tvinga honom att säga, hvari felet ligger, och visa hvad han vill sätta
i stället. Strängt taget behöfver icke ett utskott säga mera, än att
det icke linnés någon anledning att tillstyrka ändring af det bestående.

Utskottet behöfver icke anföra några skäl för sina afstyrkande utlåtan -

N:0 7.

Lördagen den 9 Februari.

Ifragascät den utan endast det, att motionären icke haft tillräckliga skäl för
takt medlem-l*nn!xn<^e c^en ändring han önskat. Detta vore tillräckligt. Härut’
mar i kyrlco- kammaren kan man naturligtvis kämpa med skäl och motskäl, men
mötet. att skrifva långa motiv för att afslå en motion, som man icke finner

(Forts.) höra bifallas, det anser jag vara onödigt.

Nu har ju verkligen den andre ärade talaren starka subjektiva skäl att-,
beklaga sig öfver att kyrkomötet så illa behandlat hans förnyade motioner
om afskaflandet af katekesutanlåsningen. Han har, såsom han sade,
fyra särskilda gånger väckt denna motion och lika många gånger fått
(len afslagen. Så starkt detta motiv kan vara lör honom till att
önska kyrkomötets sammansättning ändrad, tror jag icke att detta,
kommer att utgöra något skäl för Första Kammaren. I hviiket fäll
som helst lär man väl icke kunna antaga, att något af de motiv, hvilka,
enligt talarens yttrande, karakterisera vissa afarter af konservatism,,
bestämt kyrkomötet att afslå hans motion. Den ärade talaren medgaf,
att den afart af konservatism, som grundar sig på indolens, egoism
in. m., icke förefunnes hos flertalet af kyrkomötets medlemmar. Det
voie dock icke fritt, att sådana motiv rörde sig inom kyrkomötet. Jag
a.nser likväl, att man bör lemna motiven utan all granskning. Eu dödlig
har icke rätt att inlåta sig på en sådan granskning.

Han anföide vidare såsom ett bland skälen för en ökning af antalet
medlemmar i kyrkomötet, att eu högt uppsatt person år 1873
skulle hafva yttrat, att det blefve .alldeles nödvändigt att ändra grundlagen
så, att kyrkomötets befogenhet inskränkte sig dertill att endast
göra framställningar och att, gemensamt med konungen, stifta kyrkolag,,
med hvilken lag Riksdagen icke skulle hafva något att skaffa. Det
voie ganska intressant att veta, hvem denne högt uppsatte person var.
Skall man åberopa auktoriteter, böra dessa vara kända, icke stå i
bakgrunden som obekanta storheter. Har den högt uppsatte mannen
verkligen haft ett sådant yttrande, har det varit högst obetänksamma
ord, som denne man fält.

Såsom hvar och en vet, sönderfaller kyrkorätten i tvenne väsentligen
olika beståndsdelar, den yttre kyrkorätten, som har att ordnaförhållandena
emellan kyrkan och staten och som man på det juridiska
konstspråket kallar jus circa sacra, och den inre kyrkorätten. Vår
grundlag gör ingen skilnad emellan dessa olika arter af kyrkorätt, utan
den håder sig till den historiska utvecklingen och, såsom kammaren
vet, förekomma båda arterna i vår kyrkolag. Jag tviflar derför på,
att Riksdagen skulle vilja afhända sig och ensamt på konung och
kyrkomöte öfverlåta lagstiftningen på den yttre kyrkorättens område.
Deremot skulle jag, för min del, icke hafva någonting emot att med
Riksdagens uteslutande öfverlemna lagstiftningen åt konung och kyrkomöte
gemensamt, såvidt den rör den inre kyrkorätter), d. v. s. rent
inre kyrkliga, frågor. Det faller naturligtvis icke Riksdagen in att
uttala någon mening rörande handboken eller psalmboken eller bibel—
öfv ersättningar och dylikt, utan öfveriemnas detta åt kyrkomötet.
Sådana frågor äro rent kyrkliga, och jag skulle till dem vilja hänföra
äfven kyrkotukten. Men rätten att lagstifta om förhållandet emellan
kyrka och sent måste Riksdagen värna som sin egendom, ty staten är

Lördagen den 9 Februari.

N:o 7.

ändock i förhållande till kyrkan, den suveräne. Det är den moderna
läran, men den af Gregorius VII uttalade åsigten, att såsom solen är
förnämligare än månen, så är den andliga magten förnämligare än den
verldsliga, erkänna icke vi. Har verkligen den högt uppsatte mannen,
såsom den ärade talaren anförde, haft åberopade obetänksamma yttrande,
så borde det dock icke af den, som närmare tänker på saken, uppställas
såsom ett argument i denna fråga.

Jag skall nu, då tiden är långt framskriden, inskränka mig till,
att yrka bifall till lagutskottets afgifna utlåtande och utslag på det
senast framstälda yrkandet, nemligen — om frågans återremitterande till
utskottet. Jag kan nemligen försäkra kammaren, att det icke kommer
att föranleda något annat yttrande, än det som utskottet afgifvit,
åtminstone hvad slutet beträffar, ty utskottet har om denna sak haft
en temligen enhällig åsigt.

Herr Sundberg: Det kunde vara alldeles öfverflödigt för mig

att yttra något i denna fråga, sedan den föregående talaren haft ordet,
ty jag delar till fullo hans uppfattning och har således egentligen
ingenting att tillägga till hvad han redan anfört. Jag skall dock försöka
göra en eller annan liten axplockning efter honom. Denna torde,
som sagdt, blifva ganska obetydlig, men så mycket bättre är det, då
tiden ju är ganska långt framskriden.

Jag vänder mig då helst till den förste talaren, emedan han tog
saken litet mera lugnt och passionsfritt än fallet tycktes vara med
den talare, som efter honom hade ordet. Emot utskottets erinran
derom, att kyrkomötet sjelft icke önskade den nu ifrågasatta förändringen
angående antalet af dess ledamöter, påminde den förste ärade
talaren derom, att redan vid 1873 års kyrkomöte funnes många,
som yrkade en förändring i denna retning, att förhållandet var enahanda
vid 1878 års möte, samt att vid kyrkomötet 1883 fattades ett beslut,
ehuru med en rösts öfvervigt, till förmån för denna förändring.

Slutligen påminde den andre talaren derom, att för lidet års kyrkomöte,
enär det icke ville veta af denna förändring, afslog förslaget
med blott två rösters majoritet.

Allt detta är ju ganska rigtigt, men bevisar ingenting annat än
att frågan flera gånger varit före under samtal och öfverläggningar
inom mötet, och det af det helt naturliga skälet att den föreställningen
är fast grundad hos många, att kyrkomötet är på sitt gebit
ungefär detsamma, som Riksdagen är på sitt; och när Riksdagen är så
stor såsom fölkrepresentation, är kyrkomötet deremot så ofantligt litet
med sina sextio ledamöter såsom representation för svenska kyrkan,
hvilken dock i det närmaste sammanfaller med staten. Men sedan
man vid närmare eftersinnande undersökt, hvad kyrkomötet egentligen
har att göra och hvilken dess ställning är, samt funnit att det endast
har att uttrycka underdåniga önskningar hos Kongl. Maj:t, hvilka lika
väl kunna frambäras af ett sextiotal sakkunnige män som af ett större
antal, har man låtit sig nöja med hvad som är. Detta förtjenar särskildt
erinras med hänsyn till hvad den förste ärade talaren påminde
om, att flera andra länders kyrkomöten äro talrikare, och han nämnde

Ifrågasatt
ökning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

N:o 7.

Ifrågasatt
åkning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

Lördagen den 9 Februari.

särskilt Skottland. Ja väl, men detta beror på att denna kyrkas
författning är en helt annan än vår. Till en början hafva vi deipresbyterierna,
hvarifrån provincialsynoderna utgå, och sedan kommer
den allmänna synoden, som icke är detsamma som vårt kyrkomöte,
utan en verklig lagstiftande magt inom det område, der kyrkan egen
en sådan.

När vidare man har anmärkt mot det nuvarande kyrkomötet,
att dess resultat skulle hafva blifvit allt för negativt, får jag först
och främst öppet förklara, att denna beskyllning är ogrundad och således
också fullkomligt orättvis, och äfven om den vore rättvis, vet
jag verkligen icke precis, hvad denna brist egentligen skulle hafva med
det större eller mindre antalet ledamöter att skalla. Men att beskyllningen
om denna rent negativa eller öfvervägande negativa rigtning
verkligen är ogrundad, ber jag få styrka med en enkel hänvisning till
kyrkomötets protokoll sedan år 1868. De skola tillräckligt utvisa, att
på det kyrkliga området det finnes knappast ett enda specieit gebit
att omnämna, som icke varit ifrågasatt att reformera. Alldeles omedelbart
eller direkt kan icke kyrkomötet göra det och har derför icke
heller försökt det, men att säga att denna kyrkomötets verksarahetskarakter
varit öfvervägande negativ är obilligt, så mycket mer som,
om man jemför denna verksamhet med Riksdagens, man skall finna,
att Riksdagens varit af långt mera negativ art. När derför också den
andre ärade talaren sade, att numera hvarje tanke på att inom
kyrkomötet genomdrifva en reform vore omöjlig, ställer jag till honom
fram den vädjan och ber honom ännu en gång genomläsa dessa protokoll,
som han tyckes så flitigt hafva anlitat att döma af de citationer,
hvarmed lian i dag fägnat oss.

Vidare anmärktes, att ett större antal kyrkomötets medlemmar
skulle vara fördelaktigt äfven derför, att de olika kyrkliga rigtningarne
skulle derigenom fullständigare och bättre representeras. Det är visserligen
möjligt, men huru vet man det, om jag får lof att fråga. År
lynnet i allmänhet inom våra valkretsar af konservativt kyrklig art,
så lära dessa gifva uttryck af denna sinnesart lika val, om de få välja
t. ex. 60 lekmän, som när de välja 30, och huru då med nödvändighet
de olika kyrkliga rigtningarne skola komma fram, förstår jag icke.
Icke lärer det blifva händelsen, om de nu skulle få välja 60, att
valmännen t. ex. taga en af konservativ och en annan af frikyrklig
sinnesart, fastän deras eget åskådningssätt är det kyrkligt konservativa;
det är ju icke tänkbart. Emellertid framdrogs detta skäl. Men
för att taga ett exempel från ett område, på hVilket vi under sista
tiden mycket, ja kanske ålit för mycket rört oss, nemligen det tullpolitiska,
så undrar jag om det någonsin skulle inträffa, att protektionisterna
i en valkrets, der de hade raagten, toga en protektionist
och eu frihandlare, dä det tiilkomme valkretsen att utse två personer;
jag tror clet knappt.

För öfrig! har den förste ärade talaren anmärkt, att de välde
ledamöterna till antalet äro väl få i förhållande till de sjelfskrifne.
Det kan visserligen vara sant, men denna sjelfskrifvenhet hos dem,
som hafva denna rättighet, är ju dock grundad på val, och man kan

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

icke neka till, eller man bör fastmer antaga, att presterskapet inom Ifrågasatt
tf; 11 stift, när de välja sin biskop, utse en person med tillräckliga inmgter
för embetets olika funktioner; och detta, att på ett sjelfskrifvet mar ij;yr]{0.
sätt representera kyrkan på kyrkomötet, är en af dessa ganska vig- mötet.
tiga funktioner, hvilket icke lärer kunna undgå valkorporationerna. (Forts.)

Hvad den andre ärade talarens anförande vidkommer, märkte jag
för öfrigt redan från början med en viss ledsnad, att på hans annars
så godmodiga sinne den gamla katekesfrågan låg och tyngde. Han
var derför icke vid godt humör, då han talade om kyrkomötet, utan
nyttjade om detsamma åtskilliga ord, som voro temligen ovänliga,
ehuru kyrkomötet i allmänhet behandlat hans förslag med mycken
blidhet, med undantag af katekesfrågan, deruti det ej kunnat följa
honom. Denna katekes kommer nu tillbaka, och denna älsklingstanke
kan han omöjligen lugnt väga på förståndets profvande våg, utan han
lägger den på ryggen och far upp dermed i fantasiens rymder; och
då han kommer i de tagen och i de rymderna, är han ej rigtigt god
att tala med. Jag vill för öfrigt icke inlåta mig i diskussion om alla
enskildheter i hans anförande, utan inskränker mig till hvad jag^sagt
och yrkar bifall till utskottets förslag, äfven om jag skulle blifva nog
olycklig att af honom räknas till de konservativa, som beherskas af
“indolens", kortsynthet eller egoism.

Herr Dilam, Wilhelm: Om jag förstod den ärade ordföranden

i lagutskottet rätt, hade han uppfattat mitt yttrande i viss mån så,
att jag skulle önska, att kyrkomötena skulle så organiseras, att man
afskaffande allt bestående och införde alla möjliga nyheter. Jag är
tvärt om mycket angelägen att bevara det bestående. Men jag vill
erinra derom, att allt menskligt — och dit höra ju äfven de kyrkliga
formerna — är i behof af utveckling. I annat fäll blifva dessa former
föråldrade och uppfylla icke de anspråk, man kan hafva på dem.

Den siste ärade talaren yttrade, att han för sin del ansåg resultatet
af kyrkomötena icke vara negativt utan tvärt om ganska positivt,
men jag kan icke vara af samma åsigt, och jag tror, att allmänna
meningen i landet, åtminstone i landsorterna, verkligen är deh,
att resultatet af kyrkomötena är negativt och att det kommer att så
förblifva, så länge kyrkomötena hafva sin nuvarande sammansättning.

Det var också en annan ärad talare, jag mins icke rätt hvilken,
som yttrade, att då presterskapet valde domprostarne, skedde det
företrädesvis derföre, att desse ansågos särskild?, qvalificerade att representera
presterskapet vid kyrkomötet. Det är möjligt att så delvis
är fallet, men med den kännedom vi litet hvar halva om hvad man
kallar den presterliga disciplinen — som ju är en ganska god sak —-ligger det nära till hands, att om domprosten önskar blifva vald, är
det icke lätt för stiftets presterskap att motsätta sig denna önskan.

Jag tror derför att en domprosts väljande till medlem af kyrkomötet
mången gång berott icke derpå att presterskapet ansett honom såsom
den mest lämplige, utan derpå att han önskat blifva vald.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid utan ber att få
förnya mitt yrkande om bifall till motionärens förslag.

N:o 7.

Lördagen den 9 Februari.

flen’ Treffenberg: Herr vice talman! Jag skall icke, såsom
möjligen kammaren väntat sig, förlänga öfverläggningen med äfventvjgf*
att taga erkebiskop Sandberg och landshöfding Bergström med m^P®
upp i luften, emedan det blefve en alltför tung Ikarusbörda, utan jagv
inskränker mig till att anhålla, att då det sagts mig, att ett yrkande
om återremiss i denna kammare sällan vinner framgång, det måtte^X,
tillåtas mig att återtaga detta mitt yrkande och i stället instämma
med herr Tham i hans yrkande om bifall till motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels bifall till
utskottets deri gjorda hemställan, dels ock, af herr Tham, WilhelmT
afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Beskows i ämnet
väckta motion.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner enligt nyssberörda
båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Treffenberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
herr Beskows i ämnet väckta motion.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—39;

Nej—35.

Föreslagen Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 i denna månad bordändrmg
i 12 lagda utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om ändring i 12
abalk?n.a'' kaP- ärfdabalken.

Herr Bergström: I korthet yrkar jag afslag å detta lagutskot tets

betänkande med det deri framstälda lagförslaget förnämligast
derföre, att, det lider af betänkliga formella brister af den beskaffenhet,
att regeringen, äfven om den gillade detsamma i sak, icke skulle
kunna fastställa det. För att påvisa dessa formella brister måste jag

Ifrågasatt
ökning af antalet
medlemmar
i kyrkomötet.

(Forts.)

Lördagen den 9 Februari. 29

gorå en kort resumé af vissa §§ i 12 kap. ärfdabalken, som handlar
om “huru arf skiftas skall". Der iöreskrifves i 4 §, att vid skiftet
skall egendomen i fast och löst, redbart och fordringar, i jemngoda
delar läggas, så att ej någon derigenom lider. Sedan behälle hvardera
det honom med lott tillfaller. I förbigående vill jag anmärka,
att numera väl aldrig förekommer, att man lägger qvarlåtenskapen in
natura i lika delar, utan boet realiseras och de derför influtna penningarne
skiftas efter laga arfsgrunder. Finnas fastigheter i boet, ''tilldelas
hvarje arfvinge den honom tillkommande ideella lott i desamma;
hvarefter skifte enligt skiftesstadgans laga skiftesgrunder verkställes
mellan vederbörande delegare. Från den allmänna regeln i 4
§ förekomma i 5 och (5 §§ undantag hvad angår landsrätten eller de
områden, der den gamla landsrätten gälde. Det stadgas nemligen i 5 §:
“När fäste gods å landet aro lagde i jemngoda delar, som nu sagdt
är; då eger broder, eller, der flere bröder äro, de alle, taga deras
delar först ut, ehvem arfvet faller efter, och lotte sedan sig emellan,
hvilken del hvardera lå skall. Om de öfrige delarne lotte systrarne
sig emellan. Broders barn ege ock lika tagelott som broder. Delen
ock alltid andre arfvingar fasta gods å landet så sig emellan, att den,
som större del ärfver, njuter tagelott för den, som mindre får, och
lotten skilje dem emellan, som lika del hafva"; och 6 § säger: “Faller
ej mer än eu sätesgård till aids; ege då broder taga sin lott deri,
och syster njute sin lott i strögods, med sådan förbättring, som emot
sätesgården svarar." 7 § behöfver jag icke vidröra, emedan dess lydelse
här icke verkar något till eller ifrån. Efter detta kommer ett
stadgande i 8 § att, “allt det gods man i staden ärfver, ehvad det är
fast eller löst, gånge till skiftes, efter ty som lotten faller. Ej kåfve
der någon tagelott, hvarken broder eller syster".

Nu frågas: huru skulle det taga sig ut, att sedan man borttagit
5 och (3 §§, som just innehålla bestämmelserna om tagelott vid fastighet
på. landet, man bibehåller 8 §, som säger att allt gods, i stad
gånge till skiftes efter ty som lotten faller; ej kåfve der någon tagelott
o. s. v.? Hvad i 8 § stadgas i fråga om tagelott skulle då komma
att stå der liksom fallet från himlen. Det förefaller mig som om man
icke behöfde hafva sinnet för formell fulländning i lagstiftningen starkt
utbildad t för att underkänna detta lagförslag; och då jag är förvissad,
att kammaren eger detta formsinne, inskränker jag mig till att endast
af detta formella skäl yrka afslag å betänkandet. Jag tror att hvad
jag anfört skall vara tillräckligt.

Herr von Baumgarten: I motsats till lagutskottets ärade ord förande

tager jag mig friheten att på de motiv, som i lagutskottets
betänkande blifvit uttalade, yrka bifall till lagutskottets förslag, och
jag gör det så mycket mer som det inom utskottet upplystes, att å
flere orter inom landet såsom i Dalsland, Jerntråd och, så vidt jag
minnes rätt, äfven i Blekinge förekommit fall, der bröder begagnat sig
af ifrågavarande §§ för att på sina systrars bekostnad tillskansa sig
fördelar. Det är således af dessa skäl jag instämt med utskottets
pluralitet.

N;o 7.

Föreslagen
ändring i 12
leap. ärfdaLalken.

(Forts.)

N:o 7. 30 Lördagen den 9 Februari.

Föreslagen Hvad 8 § vidkommer, som lagutskottets ärade ordförande vid ändring

i 12 rörcle) så katl jag icke se någon olägenhet af att den qvarstår, då
balkelu deri endast säger att tagelott icke skall utgå, Ilade det stått tvärt om,

(Forts.) vore det en annan sak. Borttagandet af de föregående §§ anser jag

således icke kunna menligt inverka. Då motionären icke begärt att
den 8 § skulle utgå, har utskottet icke kunnat gå längre än motionären
begärt.

På dessa skäl hemställer jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Bergström: Blott några få ord må det tillåtas mig att
yttra.

Den siste talaren vidrörde mycket lätt den anmärkning jag framstälde
mot det formella i lagutskottets förslag. Det lider intet tvifvel,
att ju lagutskottet har befogenhet att, när en motionär yrkat något,
som utskottet vill i sak tillstyrka, formulera ocii redigera det så, att
det blir antagligt. Detta har utskottet försummat, och under sådana
förhållanden bör denna försummelse föranleda till afslag.

Motionären, som ju synes vara rätt flitig att motionera, kan vid
en annan riksdag komma fram med samma förslag. På uppskofvet
kommer ingen att lida, ty den föreslagna lagförändringen är icke af
någon betydelse.

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.

Herr von Baumgarten: Med anledning af hvad lagutskottets
ärade ordförande upplyst skall jag begära återremiss för att erhålla
ändring i utskottets hemställan. Jag kan icke nu framställa något
annat förslag, då jag icke är jurist,

Jag anhåller således att frågan måtte till utskottet återremitteras.

Friherre K.linckoivström instämde i detta yttrande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på nu föredragna utlåtande yrkats dels afslag
å hvad utskottet deri hemstält, dels ock att utlåtandet skulle
återförvisas till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
ifrågavarande hemställan och vidare på hvartdera af nyssberörda yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 8 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:p 7, i anledning af vackt motion om förändrade
bestämmelser angående rösträtt vid biskopsval.

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 7.

Tisdagen den 12 Februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von JBaumgarten
under fjorton dagar från den 13 i denna månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På begäran af herr Söderberg beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under två veckor från den 11 innevarande februari.

Kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Herr Sjöcrona, som på begäran erhöll ordet, yttrade:

Herr grefve och talman, mine herrar!

Som jag blifvit utsedd till ordförande i Riksdagens särskilda utskott
för behandling af vägfrågan och sålunda omöjligen kan tjenstgöra
i lagutskottet, anser jag det vara min skyldighet att afsåga mig
min plats som ledamot i detta senare utskott och anhåller, att kammaren
ville befria mig från detta uppdrag, på samma gång jag betygar
min tacksamhet för det förtroende jag i det hänseendet åtnjutit.

På gjord proposition beslöt kammaren befria herr Sjöcrona från
uppdraget att vara ledamot i lagutskottet.

Herr grefven och talmannen yttrade derefter, att han finge föreslå,
det kammaren vilie besluta att vid det sammanträde, som komme

n-.o 7.

32 Tisdagen den 12 Februari.

att hållas nästa lördag, företaga val af en ledamot i lagutskottet
efter herr Sjöcrona.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets memorial n:o 8, angående
öfverlemnande till särskilda utskottet af en till lagutskottet hänvisad
motion, och samma utskotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 26 kap. 1 och 8 §§ samt 30 kap. 5 §
rättegångsbalken.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att bruksegaren J. Stephens på grund af bröstkatarrh (Bronchitis)
tills vidare måste hålla sig inne, varder härmed intygadt.

Stockholm den 11 februari 1889.

J. G. Edgren,
med. professor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr LiljesJcöld under
fjorton dagar från morgondagen.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

1889 den 9 februari sammanträdde kamrarnes valmän för att
utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr ledamoten af Riksdagens Andra Kammare borgmästaren Eslälan -

der Thomasson.................................................................... 47 röster

revisionssekreteraren Magnus Wilhelm Huss................ 1 röst

till följd hvaraf herr ledamoten af Riksdagens Andra Kammare borgmästaren
Eskilander Thomasson blifvit till Riksdagens justitieombudsman
utsedd.

1889 den 9 februari sammanträdde kamrarnes valmän för att
utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman, i
fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstält nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga

N:o 7.

Tisdagen den 12 Februari.

förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:

ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr revisionssekreteraren
Magnus Williehn Buss .................................................... 48 röster,

till följd hvaraf ledamoten i Riksdagens Första Kammare herr revisionssekreteraren
Magnus Wilhelm Buss blifvit till Riksdagens
justitieombudsmans efterträdare utsedd.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts,rätt[dessa
protokoll skulle läggas till handlingarna, äfven som att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
dessa val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrifvelse till Konungen
med anmälan om de verkstälda valen, dels ock till den paragraf derom,
som borde i riksdagsbeslutet införas.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 1, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om straff för em betsbrott af prest och om
laga domstol i sådana mål.

Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj.-ts
den 9 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående
utsträckt användning af undsättningsfondens tillgångar.

Föredrogos, men bordlädes å uyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 9 innevarande månad bordlagda utlåtanden näs 2,
3, 4, It och 12.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 9 i denna
månad bortlagda memorial n:o 13, i anledning af statskontorets underdåniga
berättelse angående undsättningsfonden.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 9 innevarande februari "bordlagda utlåtanden näs 14
och 15.

Första Kammarens Prof. 1889. N:o 7.

N:o 7.

Tisdagen den 12 Februari.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,47 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Mareng Boktryckeri-Aktiebolag, 1889.