RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1889:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Första Kammaren. N:o 4.

Torsdagen den 24 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre Palmstierna aflenmade

dels Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Riksdagen om förordnande
för en statsrådsledamot att utöfva den befattning med riksdagsärenden,
som jemlikt § 46 af riksdagsordningen tillkommer en ledamot af
statsrådet;

dels ock Kongl. Maj ds nedannämnda nådiga propositioner till
Riksdagen:

l:o) angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för
krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon;

2:o) med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af
arbetares lif och helsa i arbetet;

3:o) med förslag till ecklesiastik boställsordning;

4:o) angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; 5:o)

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
kyrkovaktare!! Gustaf Wilhelm Lundberg;

6:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förra vaccinatrisen Magdalena Fischer från Umeå; och

7:o) angående försäljning till Örnsköldsviks köping af kronohemmanet
4 1/i seland Norrlungånger n:o 1 i Yesternorrlands län.

Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till Riksdagen om förordnande af en statsrådsledamot att utöfva
den befattning med riksdagsärenden, som jemnlikt § 46 af riksdagsordningen
tillkommer en ledamot af statsrådet; och skulle underrättelse
Första Kammarens Prof. 1889. N:o 4. 1

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

om denna nådiga skrifvelses innehåll genom utdrag af protokollet meddelas
vederbörande utskott samt de ledamöter, som hafva inseende
öfver Riksdagens kansli.

Föredrogos de nyss afiemnade kongl. propositionerna och blefvo
dessa, hvar för sig, på begäran bordlagda,

Herr vice talmannen erhöll ordet och yttrade: I anledning af

kammarens i går fattade beslut, anhåller jag att få för kammaren
uppläsa det tal, med hvilket jag, såsom ordförande för den af kammaren
utsedda deputation, hade äran helsa Hans Maj:t Konungen å Hans
61 födelsedag.

Härefter upplästes berörda tal, så lydande:

Riksdagens Första Kammare anhåller att på denna betydelsefulla
dag få till Eders Maj:t frambära uttrycken af sin undersåtliga vördnad
och varma lyckönskan. Under den tid Eders Maj:t framlefvat hafva, liksom
under de flesta längre perioder i det förflutna, våldsamma skakningar
inträffat, men denna tid har också bevittnat en utveckling på
nästan alla områden, som förut varit utan exempel. Sverge har under
Eders Maj:ts och dess höga företrädares hägn varit förskonadt för de våldsamma
skakningarne, men i rikt mått fått sin del af utvecklingen.
Tacksamheten derför går af hjertat, och ur dess djup stiger en innerlig
önskan, att land och folk ännu länge måtte få glädja sig åt de outtröttliga
omsorger Eders Maj:t egnar sitt konungsliga kall.

Justerades protokollen för den 16 och 17 i denna månad.

Statsverks- Föredrogs å nyo Kongl. Maj:ts den 18 innevarande månad bordpropositionen,
lagda nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

Friherre Klinckowström: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag har vanligtvis vid riksdagarnes början, under en följd af år, inlemnat
motioner i sammanhang med statsverkspropositionen, innehållande
de anmärkningar mot densamma, jag ansett erforderliga för
genomförande af nödiga besparingar i statsutgifterna m. m. Vid denna
riksdag ämnar jag icke inlemna någon dylik motion, och anledningen
dertill är, att jag har förtroende för den nuvarande regeringen, åtmin -

Torsdagen den 24 Januari.

N:o 4.

stolle för flertalet af Konungens nuvarande herrar rådgifvare. Jag har
ock anledning förmoda, att detta förtroende delas af de med mig i allmänhet
liktänkande inom Riksdagen.

Till bevis derpå komma vi äfven att understödja denna regering,
om icke i alla hennes anslagsfordringar, så likväl i dem, som vi anse
vara rättvisa, billiga och möjliga att med statsverkets för handen varande
tillgångar realisera. Men ibland de uti den kongl. propositionen
äskade anslag finnas åtskillig;!, hvilka, när de framställas på sätt här
skett, måst tillbakavisas af Riksdagen, utan att regeringen, som jaghoppas,
måtte anse detta såsom bevis på något misstroende mot henne.

Riksdagen bör nemligen besinna, att, utom de anslagspropositioner,
Kongl. Maj:t nu lemnat eller kommer att lemna, äfven en stor del af
de från alla landsbygder här sammanträffande riksdagsmän lära framkomma
med anspråk på anslag; och ehuru visserligen dessa pläga
blifva till allra största delen tillbakavisade, finnas likväl bland dem
sådana, som icke rättvisligen kunna afslås, och då är det ju äfven nödigt
att för dessa sistnämnda några medel finnas reserverade.

Det finnes, mine herrar, i den nu framlagda statsverkspropositionen
frågor, hvilka äro af den beskaffenhet, att, oafsedt deras rent
finansiella sida, det är mycket tvifvel underkastadt, huruvida vi, såsom
svenska folkets ombud, vilja eller kunna bifalla dem i den form de
här blifvit framstälda.

Bland dessa frågor är det i synnerhet eu, som är af den stora vigt
och betydelse, att jag för min del hade helst sett, om Kongl. Maj:t
hade framstält densamma i en särskild proposition och icke i sammanhang
med statsregleringen. I. sådant fall skulle jag icke vid detta
tillfälle hafva begärt ordet, för att deltaga i den s. k. remissdebatten,
hvilken jag förmodar kommer att i dag ega rum.

Denna fråga är nemligen den om vakanssättningen af det indelta
kavalleriet och dess ersättande med en värfvad kavalleritrupp. Detta
förslag, mine herrar, är, så vidt jag kan bedöma detsamma, både otillfredsställande
och lemnar mycket öfrigt att önska. Det är verkligen
något svårt för mig att uti ett muntligt yttrande i kammaren här
kunna grundligt skärskåda och granska denna fråga. Dertill fordras
mera tid och, jag erkänner det villigt, större krafter än jag kan åstadkomma,
och troligtvis kommer det utskott, som skall behandla denna
högst vigtiga fråga, att deråt egna den uppmärksamhet, som den i så
hög grad förtjenar. Men jag vet också, att den kritik, jag möjligen
kan gorå mot det ifrågavarande förslaget, och hvilken i åtskilliga fall,
jag måste erkänna det, blifver ogynsam för förslaget, skall icke träffa
den nuvarande regeringen; ty vi veta ju alla, mine herrar, att detta
förslag, om vakanssättning icke endast af kavalleriet utan af hela vår
indelta armé, är ett arf från den föregående regeringen, och, om jag
minnes rätt, både Kongl. Maj:t redan vid den s. k. majriksdagen 1887
haft för afsigt att framkomma dermed. Orsaken hvarför det ej skedde
är mig obekant.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

4. 4 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- Hvad som i början måste frappera en hvar, som med uppmärkpropositionen.
gamhet genomläser denna kongl. proposition, är, att i olikhet med hvad
(Forts.) gom föruf; xulder många år skett, då regeringen aflemnat propositioner
rörande omdaning af försvarsverket, hvarvid naturligtvis den indelta
armén spelat en betydlig roll, då det nemligen alltid varit vanligt,
och detta med rätta, att en jemförande utredning dessförinnan gjorts,
med hänsyn till de fördelar och olägenheter vår indelta trupp eger uti
militäriskt afseende, jemförd med Kongl. Maj:ts förslag — en utredningså
mycket mera vigtig och nödvändig, som det alltid varit svårt för
icke fackmän att eljest förstå så invecklade förslag — vid framläggandet
af detta förslag någon dylik utredning ej föregått. Hela förslaget
är nemligen affärdadt på, om jag minnes rätt, tjugufyra sidor i statsverkspropositionen,
och detta kan jag ej kalla för annat än ett hastverk.

Hvad hafva vi då egentligen att förebrå vår indelta armé? Hvad
har den gjort, för att den så utan vidare skall tillintetgöras? Vid läsningen
af det kongl. förslaget finner man, att de anmärkningar mot
det indelta kavalleriet, hvilka i förslaget gjorts, och hvarför det indelta
kavalleriet utdömes, äro följande fyra:

l:o) »att, då de senare årens framsteg inom vapenteknikens område,
hvilka satt artilleriet och infanteriet i tillfälle att i hög grad öka sin
verkningsförmåga, blott till ringa del kommit kavalleriet till godo, sistnämnda
vapen endast genom en omsorgsfullare utbildning af manskapet
och förbättring af hästmaterielen kunde bibehålla sin ställning gent
emot de förra och sätta sig i stånd att lösa sina allt mer försvårade
uppgifter».

Detta återfinnes på pag. 7 i förslaget;

2:o) att »i afseende på den vigtiga bevaknings- och rekognosceringstjensten
det indelta rytteriet icke längre kan anses motsvara de anspråk,
den nutida krigskonsten ställer på kavallerivapnet».

So sid. 7 i den kongl. propositionen;

3:o) att olägenheten, af bristande utbildning, »endast kan afhjelpas
genom en förändrad organisation, i hvilken staten sjelf besörjer rekryteringen
och, i den mån tillgångar^ medgifva, fastställer tjenstgöringstiden
till det för utbildningen lämpligaste måttet».

Återfinnes på pag. 8; samt

4:o) att »under nuvarande förhållanden ej heller hästmaterielen kan
hållas i ett skick, som motsvarar tidens fordringar; att den på rusthållare
beroende remonteringen är ojemn, samt att dressyren är brådstörtad
och, innan den afslutats samt den unge hästens krafter utvecklats,
denne återvänder till rusthållet, för att der vårdas mellan mötena».

Denna anmärkning står att läsa på pag. 9.

Alla dessa anmärkningar, mine herrar, äro af den beskaffenhet,
att rättelselser i de anmärkta afseendena kunde göras utan att upphäfva
indelta armén eller indelta kavalleriet, hvilket här till en början
ifrågasatts. Receptet är, om jag så får säga, lika enkelt som anekdoten
om Columbi ägg, d. v. s. helt simpelt att taga bort indelningsverkets
börda från de skattdragande hemmannen och fördela denna börda på

Torsdagen den 24 Januari.

N:o 4.

alla skattskyldiga, som hafva nytta af rikets försvar, men deremot bi- Statsverlcsbehålla
vår indelta armé, som, enligt mitt och mångas förmenande, ipropositionen.
gjort sig förtjent af en så hård medfart som den, hvilken nu ifråga- lForts-)
sättes. Jag vill ej vid detta tillfälle å nyo orda om vår indelta armés
bragder under de 200 år den existerat. Häfderna lemna tillräckliga
bevis derom, och jag har uti eu af mig till 18S3 års Riksdag ingifven
motion ganska vidlyftigt redogjort för dessa bragder, regemente efter
regemente, och det är en så lysande krigshistoria, att, så vidt jag känner,
icke något annat lands regementen hafva att dertill framvisa något motstycke.
I dess ställe har regeringen, för att återkomma till frågan,
handlat rakt emot det gamla ordspråk, som säger: man bör ej kasta
ut barnet med badvattnet. Regeringen föreslår, att kasta ut barnet,
det vill här säga vår indelta armé. och behålla det smutsiga badvattnet,
d. v. s. indelningsverkets börda, Det kan jag icke vara med om. Det
måste äfven förefalla den oinvigde högst besynnerligt, att regeringen
numera, sedan tre eller fyra riksdagar tillbaka,'' söker i smyg och bitvis
framdraga och verkliggöra en arméorganisation, som en gång vid 1883
års riksdag och, så vidt man kan finna, äfven af det svenska folket på i
lida landet hållna folkmöten blifvit underkänd. Detta sätt att gå till
våga är mycket att beklaga. Nog äro väl svenska folket och svenska
Riksdagen värda det förtroende, att af regeringen blifva upplysta om
dess planer för en fullständig omdaning af vårt försvarsverk, d. v. s.
angående de planer, som innehålla grunderna för en dylik omdaning.

Då vet Riksdagen hvart man syftar med denna delvisa förändring, och
då kunna från början sådana grunder, som icke behöfva upptaga särdeles
många ark, diskuteras och afgöras till fromma för förslaget och
till upplysning för regeringen. Låt regeringen, om hon vill förstöra
vårt indelningsverk, föreslå en plan, som innehåller dessa grunder,
och låt Riksdagen derom afgifva sitt votum.

Bifallas dessa grunder, blifver det lätt att derpå bygga den invecklade
detaljorganisation, som kallas försvarsverkets omdaning. Nekar
Riksdagen att förstöra den indelta armén, nå väl, då har regeringen
det klart för sig, och behöfver ej komma med partiella organisationsförslag,
hvilka ofta blifvit förkastade — jag har sjelf dertill varit en
icke ringa anledning — just emedan vi icke haft klart för oss regeringens
åsigter om det helas omdaning.

En annan anmärkning mot förslaget är den, att det förefaller besynnerligt,
att i detta förslag saknas alla utredningar eller yttranden
af sakkunniga myndigheter rörande detsamma. Eller om dessa myndigheter
verkligen skulle hafva afgifvit utlåtanden öfver förslaget, är
det besynnerligt, att regeringen icke låtit förslaget åtföljas af dessa
yttranden. Yi veta alla att enligt regeringsformens 10 § skola, »innan
ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas», de, genom nödiga upplysningars
inhemtande från vederbörande, af den föredragande beredas.

Jag kan icke af den nu föreliggande statsverkspropositionen finna,
att några vederbörande myndigheter blifvit hörda öfver detta förslag,
och då man icke fått något officiel t svar på den frågan, nödgas man,

>T:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- om också mot sin vilja, lyssna till hörsagor, och det kan jag säga
propositionen. }ierrar regeringsledamöter, att dessa hörsagor, från många vederbörande
(Forts.) myndigheter, sägas icke hafva utfallit till fördel för denna reorganisation.

Jag vet icke med visshet, om det så förhåller sig, men man måste ibland
taga sin tillflygt till hörsagor, då icke regeringen lemnar officiel del
af de yttranden, som myndigheterna i förekommande frågor afgifva.

Hvarför jag särskildt önskat yttra mig i denna fråga är derför,
att den är så betydelsefull och berör ej endast militära förhållanden
utan äfven finansiella, ekonomiska, sociala och politiska intressen. Det
hade jemväl varit önskligt, att förslaget, blifvit beaktadt af regeringen,
att jag så må säga, med hänsyn till dessa förhållanden. Ty möjligen
hade då förslaget befunnits äfven af regeringen vara för lätt att framläggas
för Riksdagen.

Hvad nu först beträffar de militära förhållandena, komma nog de
fleste af Eder, mine herrar, i håg, att vid 1883 års riksdag framkastades
också förslag till omdaning af vårt försvarsverk, hvarmed afsågs, att
indelta armén skulle såsom sådan upphöra, och i stället en värfvad
stam antagas vid så väl infanteriet som kavalleriet. Detta förslag, som
då blef underkändt, var i det fallet bättre än det nu framkomna, att,
då det förra upptog såsom tid för repetionsöfningarnp vid infanteriet 42
dygn, upptager det nuvarande endast 20 dygn för kavalleriets repetitionsöfningar.
Hvar och en äfven icke militär måste klart inse, att om
också knekten eller ryttaren vid 2 års skolor fått militärisk undervisning,
måste likväl, om eljest lian skall kunna under de öfriga många åren
bibehålla i minnet hvad han inhemtat, det fordras mera än 20 dygns
repetitionsöfningar med hästar. Det är omöjligt att åstadkomma något
på så kort tid, och följden blefve här, lika som vid många andra punkter
i detta förslag, eu efterskörd af utgifter på budgeten, hvilka vi
kanske nu ej kunna föreställa oss. Det blir oss en dyrköpt erfarenhet,
om vi derpå ingå.

Tid 1883 års riksdag konsoliderades rekryteringen genom en garantilag,
som gjorde det möjligt att under alla förhållanden hålla
truppen fulltalig, och denna skyldighet ålåg i sista hand kommunerna.
Här har icke någon sådan garantilag blifvit föreslagen. Det anser jag
också vara eu försämring af 1883 års förslag.

Deremot har här tillämpats samma system, som blef tillämpad! vid
den nya rekryteringslagen för åtskilliga garnisonsregementen. Jag vill
minnas, att det var vid 1885 års riksdag det infördes samt att det
sattes i verket från och med den 1 januari 1886.

Jag vet icke, huru många af våra garnisonsregementen blifvit underkastade
denna tvångspermittering. Jag tror ej, att det är flera än
två artilleriregementen och kronprinsens husarer.

Huru har det nu gått med denna tvångspermittering? Jag var
eu fiende mot densamma, då den diskuterades inom denna kammare,
och många jemte mig. Beklagligtvis hafva vi i vissa afseenden fått
fullständigt rätt uti våra åsigter.

Torsdagem den 24 Januari,

>’:o 4.

I flera tidningar hafva i denna fråga förekommit uppsatser, hvilka Statsverksicke
biifvit dementerade af vederbörande och således måste anses hafva ProPositi°nen,
varit rigtiga. (i orts.)

Nya. Dagligt Allehanda för den 17 december sistlidet år innehåller
eu artikel, hvaruti bland annat rörande tvångspermitteringen läses
följande:

»Men äfven från en annan sida sedd, gifver den s. k. tvångspermitteringen
anledning till betänkligheter. Det har nemligen visat sig,
att vid de garnisonerade regementen, der denna tvångspermittering, i
samband med öfriga »grunder», biifvit genom kongl. brefyet af den 4
december 1885 tillämpad, det ej varit möjligt vidmagthålla den samma,
emedan det permitterade manskapet varit urståndsatt att försörja sig.

Kongl. Maj:t har nemligen under den 13 maj 1887 funnit nödigt bestämma,
att, derest någon af manskapet, som jemlikt stadgandet under punkt 1
i kongl. brefvet af den 4 deccember 1885 icke är i ständig tjenstgöring,
befmnes urståndsatt att vare sig genom egen eller vederbörande batteri- eller
sqvadronschefs försorg erhålla för sin utkomst erforderligt arbete,
vederbörande regementschef må vara berättigad att, efter noggrann
pröfning af de på frågans bedömande inverkande omständigheterna,
tillåta, att han må i tjenstgöring inträda, dock utan rättighet till
åtnjutande af månadslön.»

Der hafva vi sålunda den praktiska sidan af den så vackra teorien
om tvångspermitteringen. Det låter sig sålunda icke göra att derigenom
bereda staten någon ekonomisk nytta. Detta har redan visat sig vid
de få garnisonsregementen, som redan nu biifvit underkastade dessa
nya stadganden, och ännu mera tydligt kommer detta att framträda,
då hela vår indelta armé blir på sådant sätt reformerad och då i öfver
tio månader årligen mellan 20—30,000 man skola kastas ut, utan tak
öfver hufvudet, utan föda och kläder, för att söka försörja sig sjelfva
genom arbete kring hela riket. Detta låter troligen sig göra under
skördetiden, då arbetskrafter öfverallt äro eftersökta på landsbygden,
men säkert är också, att under de långa vintermånaderna komma dessa
stackars menniskor att falla fattigvården till last och att i brist på
arbete såsom lösdrifvare stryka landsvägarne omkring, till oro för landsbygden
litet hvarstädes. Mig synes åtminstone ett sådant sätt att
behandla sina försvarare icke vara landet värdigt. Utan att vara militär
kan en hvar lätt inse, att det sätt, hvarpå staten nu underhåller
sin indelta armé, som har husrum och sysselsättes med nyttigt arbete
på landsbygden under mellantiderna, då den icke upptages af militäriska
öfningar, är vida bättre och nyttigare för landet än ett sådant system,
som skulle införas genom tvångspermitteringen. Äfven detta är ett af
skälen, hvarför detta system är så förkastligt.

Chefen för landtförsvarsdepartementet hyser för öfrigt sjelf betänkligheter
vid att med de ifrågasatta formerna för rekryteringen kunna
hålla kavalleriets manskapsstyrka fulltalig. Detta hans yttrande återfinnes
å pag. 9 af det statsrådsprotokoll för landtförsvarsärenden,

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- som finnes den nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och
propositionen, behof bilagdt.

(Forts.) Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet fram ställer

der ett resonnement öfver de olika sätt, hvarpå man skulle
kunna gå till väga, för att hålla rekryteringen fulltalig, utan att derför
så väl legan som rekryteringskostnaden skulle i någon betydligare
mån behöfva höjas, och jag betviflar naturligtvis icke att han trött, att
detta skulle låta sig göra, eftersom han framlagt ett dylikt förslag.
Jag tvifla!’ deremot mycket på, att detta låter sig göra, och vill i det
afseende! hänvisa till en redogörelse öfver de verkliga kostnaderna, som
lemnas i en sakrik och särdeles val skrifven artikel rörande kavalleriets
ombildning i Nya Dagligt Allehanda för den 5 december 1888; men,
som den är ganska lång, vill jag icke nu besvära kammaren med att
uppläsa densamma. Så mycket vill jag dock säga, att man der med
faktiska siffror visat, att den föreslagna legan och rekryteringskostnaden
är allt för lågt tilltagen, och att aflöningen till kavalleristen blifvit satt
allt för låg i förhållande till de löner, som nu utbetalas till vanliga
arbetare.

Äfven i afseende å lämpligheten af de föreslagna åtgärderna för
hästarnes utackorderande, hvilket dock är en hörnsten i hela förslaget,
synes herr statsrådet och departementschefen hysa sina betänkligheter.

Han drager sjelf i tvifvelsmål möjligheten att för det beräknade
priset af 100 kronor per år få de för skolorna obehöfliga hästarne
utackorderade under tiden mellan vapenöfningarne. Detta förekommer
på sid. 11 i statsrådsprotokollet. Denna tvekan är så stor, att han
för denna ^ackordering föreslår tvenne olika'' system. Antingen vill
han införa det vid kronprinsens husarregemente tillämpade, hvilket
återfinnes å sidd. 11 och 12, eller det för österrikiska landtvärnsrytteriet
använda, som upptages å sid. 12. Dertill föreslår lian slutligen, såsom
ett tredje sätt för kavallerihästarnes underhåll mellan öfningarne, att
inrätta hästdepöter å statens utarrenderade egendomar för de hästar, åt
hvilka nöjaktig ^ackordering icke kunnat beredas, hvilket förslag finnes
angifvet å pag. 14 af oftanämnda statsrådsprotokoll.

Detta visar tydligt, att herr departementschefen sjelf tviflar på ofelbarheten
af det förslag han framburit, nemligen ett system för utackorderingen
af hästarne, på sätt det sedan den 1 januari 1886 tillämpats
vid kronprinsens husarregemente.

Hvad säger nu erfarenheten rörande denna ^ackordering, så vidt
man kunnat förvärfva någon sådan genom utackorderingen af hästarne
vid kronprinsens husarregemente?

Äfven i detta hänseende finnes en ganska beaktansvärd artikel
i en tidning, nemligen i »Vårt Land» för den 17 december 1888, der
det bland annat säges:

»Med kavalleriets ombildning följer en ^ackordering af dess hästar
mellan repetionsöfningarna. I detta afseende synes ej heller tillräcklig
erfarenhet hafva inhemtats att bygga på för en ^ackordering i större
skala. Det första försöket hade en olycklig utgång. Äf 142 utackor -

Torsdagen den 24 Januari.

Nio 4.

derade hästar vid kronprinsens husarregemente (1886—1887) återkommo Statsverksendast
66 utan anmärkning. Ett par hade störtat, andra hade van.propositionen.
vårdats och hlifvit utmagrade, ett tretiotal hade blifvit styfva i bogarne, (Fo!t-)
ett tiotal hade fått senklapp, somliga voro skadade af seldon, andra
hade spatt, öfverben och knäskador o. s. v. Här sådant kan hända
i det kavalleristiska Skåne, huru skall det då gå i Småland, Upland
och Herike?! Den hittills vunna erfarenheten är just icke uppmuntrande.
» etc.

Yi se deraf att det system, som här nu förordats af regeringen,
lemnat så sorgliga resultat, att jag beklagar den nya kavalleritrupp,
som skall vara beridet med ett dylikt hästmateriel. Det måste alltid
blifva mycket svårt, om icke rent af omöjligt, att i aflägsnare bygder,
der hemmanen ligga spridda långt från hvarandra, kunna utöfva någon
kontroll öfver det sätt, hvarpå hemmansegarne, som mottaga dylika
kavallerihästar till utfodring, begagna djuren. Det är visserligen föreskrifvet,
att sådana hästar endast få begagnas till ridt eller lättare
kors!or, men hvar är väl gränsen för sådan lättare körning? Hvad den
ena myndigheten kallar svårare körning, anser den andra för lättare
sådan, och att utöfva någon kontroll härutinnan anser jag för öfrigt
vara alldeles omöjligt. Följden häraf blifver säkerligen också, att nästan
hela hästmaterialet, då det kommer fram till öfningarne, är odugligt
och detta vore ju sorgligt, tv dertill anser jag det vara alltför dyrbart.

Hvad nu beträffar det föreslagna nya kavalleriets ständiga stamtrupp,
d. v. s. den del af kavalleriet, som skall vara beredd att vid
hastig mobilisering genast utrycka och göra tjenst, huru ser den ut
enligt det nya förslaget? Jo, den är i styrka betydligt underlägsen
vårt nuvarande kavalleri. Denna stamtrupp skulle komma att utgöras
af lifgardet till häst, 300 man, samt skolsqvadronerna, 1,395
man, eller tillhopa 1,695 man kavalleri i ledet, hvilket sålunda skulle
blifva hela den styrka man kunde påräkna vid en hastig mobilisering,
om den behöfdes för den inre ordningens upprätthållande någonstädes
i landet från Haparanda till Ystad.

Man behöfver icke vara militär för att inse, huru svag, för att
icke rent af säga otillräcklig, en sådan kavalleristyrka måste vara, i
synnerhet som den ju är fördelad på tre depöter: Stockholm, Helsingborg
och Malmö.

Myndigheterna på landsbygden och i landsorterna hafva på de
flesta ställen snart sagdt ingen hjelp att påräkna af detta kavalleri,
hvars uppgift, Gild vare lof, för Sverige oftast torde blifva att biträda
vid den inre ordningens upprätthållande. Att hastigt mobilisera en
större kavalleristyrka, hvilket ju kan vara nödvändigt för att möta eu
oförväntad! anfallande fiende eller för större oroligheters undertryckande,
blir deremot alldeles omöjligt. Om man nemligen tänker på, att den
tvångspermitterade styrkan går ut öfver hela landet, för att skaffa sig
arbetsförtjenst, och att hästarne äro utackorderade öfver stora vidder,
huru skall det då vara möjligt att i hast mobilisera större styrka än
dessa 1,695 man?

Nio 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- En annan omständighet, som gör förslagets antagande betänkligt
propositionen, åtminstone för mig, är att det skulle fordras en öfvergångsticL af minst
(Forts.) 24 år, sedan det blifvit satt i verket, innan det blefve fullt färdigt,
sådant man tänkt att det borde vara, och detta gör att jag tvekar att
tro att Riksdagen skall bifalla detsamma. — Detta är nemligen en allt
för lång öfvergångstid, och under densamma skulle, såsom jag förut
nämnt, kavalleriet utan tvifvel blifva ännu sämre och svagare än förslagets
reformerade kavalleri uppgifver, när det blifvit komplett.

Förutom dessa anmärkningar mot förslaget ur rent militärisk synpunkt,
livilka jag vågar tro äro tillräckligt stora att göra detsamma
oantagligt, finnas äfven i andra rummet några finansiella och ekonomiska
förhållanden, som förslaget ovilkorligen berör och livilka äro af den vigt,
att jag nu icke med tystnad kan helt och hållet förbigå dem.

Förslaget har nemligen, efter hvad jag förmodar, för att blifva
aptitligt i Riksdagens ögon, blifvit till den grad nedprutadt att till och
med jag, som dock är känd såsom en stor rikshushållare, tvekar att
gå in på dessa nedsättningar, emedan de i många fall måste skadligt
inverka på kavalleriets duglighet.

Sålunda har förslagsställaren nedpruta! manskapets styrka i ledet
med 106 man, såsom synes i bilagan sid. 7. Vidare äro priset för
inackordering af hästar, 100 kronor årligen, äfvensom manskapets lega
och rekryteringskostnaden, för lågt beräknade.

På samma sätt underhållskostnaden för manskapet, som beräknats
till endast 55 öre per dag. Jag tviflan mycket på att den kan för
detta pris åstadkommas.

I detta hänseende hafva Riksdagens revisorer uppgjort beräkningar
under vissa revisionsperioder, hvarförutom upplysningar lemnats från
arméförvaltningen. Oaktadt jag icke haft tillgång till de sista uppgifterna,
visar det sig dock att denna beräkning af 55 öre per dag är
allt för låg, ty enligt 1882 års arméorganisationsförslag, dervid mycket
detaljerade beräkningar blifvit uppgjorda, uppgick stamtruppens dagportion
med bröd till 61 1/i öre och beväringsmanskapets till 563/4 öre,
eller i medeltal för båda truppslagen till 59 öre. — Om det är en
sanning, såsom många påstå, att lifsmedelsprisen nu betydligt ökats
mot hvad de voro under denna frihandelns mest glänsande period,
måste herrarne inse det vara alldeles för lågt att beräkna manskapets
dagportion till endast 55 öre. ,

Man tycker visserligen, att ett eller annat öre icke är något att
tala om, men, då man tänker på massan af manskap och årets 365
dagar, är det ingen obetydlighet och derför har jag tagit mig friheten
fästa uppmärksamheten härpå.

Vidare hafva volontärer i nummer genom det nya förslaget borttagits,
kostnaderna för spel, underofficerare och korporaler nedsatts till
lika belopp som för de menige,] såsom synes å sid. 29, all pensionsrätt
för manskapet blifvit borttagen och en mängd mindre utgifter icke
upptagits i kostnadsberäkningen, såsom departementschefen sjelf säger
å sid. 23, och härigenom har nedprutningen kunnat ske.

Torsdagen den 24 Januari.

]N'':o 4,

För kasernbyggnader saknas alla uppgifter och kostnadsberäkningar,
såsom jag förmodar af den grund, att man icke ämnar lemna det nya
kavalleriet andra kasernetablissement än de skolsqvadronskaserner, som
nu finnas. Detta är icke klart uttaladt, men jag hemställer, huru det
skulle gå, om en del af det permitterade manskapet måste mobiliseras
och inträda i tjenstgöring under vintermånaderna? Då skola de väl
hafva någon bostad. Säkerligen komma derför nya kaserner att behöfvas,
och hvad sådana kosta, derom hafva vi fått ett begrepp genom
de två nyuppförda gar deskasernerna här i staden.

Genom dessa nedprutningar, som alla gått i den rigtning, att göra
truppen mindre duglig för sitt ändamål, hafva årskostnaden för en man
i ledet, hvartill sedermera komma befälets aflöning och kostnaderna
för kaserner, nedgått till 967 kronor.

Yid alla föregående arméorganisationer hafva alltid vidlyftiga kalkyler
uppgjorts öfver kostnaderna, och i jemförelse med dem tror jag
den nu uppgjorda kalkylen är allt för lågt beräknad.

Såsom jag förut nämnt, är detta förslag sannolikt endast en början
jemväl till infanteriets reorganisation och rothållets sättande på vakans,
på samma sätt som nu blifvit föreslaget för kavalleriet.

Om jag misstager mig i denna åsigt, är det förlåtligt, men jagtror
att detta är regeringens innersta afsigt för framtiden. Det är så
mycket ursäktligare, om jag bedrager mig härutinnan, som regeringen
icke låtit Riksdagen officielt veta, hvart hon vill komma med omdaningen
af försvarsverket i dess helhet. — Har jag deremot haft rätt i min
förmodan, och dessa rotehållare sålunda också komma att betala en fixerad
vakansafgift för år, så blir den sannolika följden deraf\ att den fortsatta
afskrifningen af grundskatternas och indelningsverkets börda
kommer att försenas och till och med möjligtvis helt och hållet afstanna,
hvithet jag skulle högeligen beklaga, då jag är en stor ifrare
för afskaffande! af dessa sekelgamla orättvisor, såsom en konungens
högste embetsman en gång på detta rum yttrade sig om dessa grundskatter.

Man har sagt att herrar skåningar, hvilka nu hafva en ofantlig
rustningsbörda på sin jord mot obetydlig ersättning derför, med all
magt skulle söka att få detta förslag igenom, för att sålunda få utgifterna
för rustningen en gång för alla fixerad, men jag tror att de böra
se sig väl före och noga betänka sig, innan de gå in på ett sådant
förslag som detta.

Ty nog är det bättre, att rusthållaree erhålla ersättning och blifva
befriade från detta onus liksom rotehållarne — det är dit också jag
sträfva!’ — men derför bör man icke förderfva vår indelta armé. Om
skåningarne icke förena sig med mellersta Sveriges rust- och rotehållare
i dessa frågor, så tror jag ingen kan komma till rätta med sina önskningar,
men förena de sig, skola de förmå allt. Det är visserligen sant,
att detta är en verklig vakanssättning af indelningsverket och dess
utgörande mot betalning, men jag kan icke se, att förslaget redogör för
den skilnad, som finnes mellan effektiva och vakanta rusthåll. Det är

Statsverkspropositionen.

(Forts.)

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- dock en ganska stor skilnad i afgifterna för dessa båda olika naturer
propositionen. af rustning, och skola de betala samma summa, så tror jag, att man
(Forts.) gör endera slaget af rusthållare mycket orätt.

Slutligen berör detta förslag äfven några samhälleliga och politiska
förhållanden, som jag önskade påpeka innan jag slutar detta yttrande.
Jag har förut talat om de svårigheter och det verkligen odrägliga tillstånd,
som kanske uppkommer, när vi få vår indelta armé satt på
vakans, och rekryterna, såsom förut kavalleriets, komma att köras ut
efter två års tjenstetid och sedan lemnas åt sig sjelfva och få söka
föda sig hvar de kunna. Att detta skall förorsaka mycken oro för
öfrige arbetare och äfven för andra fredliga medborgare i bygderna,
det säger sig sjelf.

För en hastig mobilisering, för upprätthållande af den inre ordningen,
kommer den nya föreslagna organisationen att lemna mycket
öfrigt att önska och kommer att stå betydligt efter hvad som nu är
fallet med den indelta armén.

Såsom herrarne veta har under senare tider, i synnerhet i Norrland,
den väpnade styrkan behöft inträda för ordningens upprätthållande.
Den senaste upplysningen derutinnan är af december månad 1888, då
arbetareoroligheter uppstått i De] Hvarå. På fredagsmiddagen afgick
telegram till länsstyrelsen, att de oroliga samlats och lefde som vildar.
På fredagsqvällen utgick mobiliseringsorder till en del af Norrbottens
fältjägarcorps, hvars chef är öfverste Oxelmfvud, och lördagen på middagen,
efter nio timmar, var hela den mobiliseringen, bestående af 40 man
och befäl, färdig att skickas upp till Gellivara och qväfva den oro, som
visat sig börja utbryta derstädes. Klockan 2 på lördagsmiddagen fick
militären tåga ut och på söndagsqvällen hade denna ringa styrka, blott
bestående af 40 man, men i tid mobiliserad, i tid använd, lyckats
qväfva den oro och början till oordningar, som kunnat hafva haft
betänkliga följder för den kringboende befolkningen. Detta är ett af
de mest lysande exempel på huru nyttig vår indelta armé kan vara,
när den behöfves för den inre ordningens upprätthållande. Jag tviflar
på, att någon annan organisation kan så verkställa detta. Äfven det
är i socialt hänseende icke att förbise.

Förslaget förordar vidare att sätta de för kavalleriet erforderliga
kostnader såsom reservationsanslag på hufvudtitelns ordinarie statsreglering.
Ja, jag är en stor vän af svenska folkets magt såsom statsrnagt,
men jag är en ännu större vän af svensk lagbunden konunganmgt,
och, mine herrar, här bär blifvit framstäldt ett förslag, som kan
hafva de ödesdigraste följder för landet och regeringen, ty det är ju
klart att ett anslag på ordinarie stat blifver liksom hvarje annat anslag
inom statsregleringen helt enkelt underkastadt Riksdagens majoritets
godtycke och bestämmande. Detta gifver sig till känna i de allmännaste
fall, der anslagsfrågor komma före, synnerligast i dem, der gemensam
votering eger rum. Då skulle en oppositionel Riksdag kunna nedsätta
eller stryka detta anslag, och huru går det då med stamtruppen och
krigsmagten? När regeringen är nog obetänksam att föreslå, att detta

Torsdagen den 24 Januari.

N;ö i.

anslag'' sättes på riksstaten, detta anslag, hvarpå hela vår stamtrupp
beror, huru skall det gå då? Yi borde tvärtom omgärda detta förslag 1
minst med civillags natur. Det borde icke kunna förändras utan Riksdags
och konungs sammanstämmande beslut. Här har gjorts ett ganska
stort misstag i afseende å detta förslag och jag hoppas, att det icke
vinner bifall på det sätt här föreslagits.

Till sist ber jag att få nämna, att jag är en stor vän af den
lagbundna konungamagten i Sverige och jag önskar af hjerta!, att den
måtte bibehållas genom sekler, tv jag tror, att den är nyttig och den
enda lyckobringande statsform för landet, men då bör den äfven hafva
till sitt stöd en armé, på hvilken den under alla förhållanden kan
fullkomligt lita, och i det fallet, mine herrar, tror jag att intet land
kan uppvisa eu sådan armé, som till den grad är pligttrogen som vår
svenska indelta armé. Det må vara, att man taxerar mig mera
rojalistisk än konungen sjelf, det hindrar icke, att jag skulle beklaga
den svenska konungamagten, om vår indelta armé blefve söndersliten
och tillintetgjord.

På grund af hvad jag anfört får jag yrka afslag på Kong! Maj:ts
förslag och anhåller att mitt yttrande må medfölja den kong!, propositionen
till vederbörande utskott.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag skall naturligtvis icke
ingå i bemötande af alla de anmärkningar, som här blifvit gjorda emot
den kong], propositionen. Jag väntar dermed till dess den egentliga
behandlingen af dessa frågor förekommer inom kammaren. Det finnes
dock eu del uppgifter, hvilka icke äro angifna i den kongl. propositionen,
men som här blifvit berörda och som jag derför anser mig böra försöka
att nu framlägga såsom ett slags komplettering af densamma. Det kan
likväl hända, att jag derunder kommer att beröra ett eller annat, som
äfven står i den kongl. propositionen.

Till en början ber jag då att få erinra, att en hel del uppgifter
bär ansetts vara fullt korrekta, jag vill icke säga autentiska, derför att
de hemtats ur tidningsartiklar, som icke dementerats. Ja, icke kommer
jag att dementera några tidningsartiklar, så att det blifver nog flera
uppgifter, som på det sättet komma att få vitsord.

En annan anmärkning har varit den, att reservationsanslaget skulle
vara allt för mycket beroende på eu vexlande majoritet. I det fallet
ber jag att få hänvisa till sid. Öl fjerde hufvudtiteln i den kongl.
propositionen, der det heter: »vakanssättningen skall fortfara, så länge
anslaget anvisas och Kongl. J\laj:t bibehålies vid rättigheten att, för
genomförande af kavalleriets nya organisation, förfoga öfver inflytande
vakansafgifter eller ett deremot svarande belopp». Om dessa vakansafgifter
icke inflyta, så gå vi tillbaka till nuvarande förhållanden.
Äfven nu kan ju en majoritet draga in detta anslag. Förhållandet här
är detsamma som Kongl. Maj:t förbehållit sig med afseende å flottan,
eller båtsmanshållets sättande på vakans.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

N:Ö 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverk- Beträffande repetitionsöfningame skulle dessa uppgå till endast 20
propositionen. r]agari qe enligt 1883 års förslag utgjorde 42. Detta vore natur(Forts.
) Hgtvis det bästa, men penningarne hafva icke räckt till, hvarför någon
ökning af den nuvarande öfningstiden icke kunnat ega rum. Det är
ju alldeles gifvet, att i den mån man kan få mera penningar och
sålunda längre öfningar, i samma mån blir också folket bättre, men
det är icke möjligt att förbättra allting på en gång. Hufvudsaken är
väl, att icke försämring åstadkommes på något håll.

Man har vidare här berört utackorderingen af hästarne. Denna
fråga är onekligen svårlöst, hvarför man tänkt sig tre olika system,
enligt hvilka en sådan utackordering skulle kunna ega rum. Man har
just velat framhålla dessa tre system, för att Kong! Maj:t samt regements-
och sqvadronscheferna skulle hafva i sin hand att kunna försöka
tillämpa det ena eller det andra systemet efter förhållandena inom de
olika delarne af landet och efter olika personer. Någonting bestämdt
skulle man dock sätta upp uti kalkylen, och då valde man ett medelpris,
hvilket man ansåg skulle räcka till för utackorderingen, med rätt
att sedermera vid tillämpningen använda det ena eller andra systemet.

Jag ber vidare att få påpeka det oberättigade i att jemföra en sådan
utackordering med den som förefinnes på kronprinsens husarer. Det
är ju alldeles gifvet, att om jag utackorderar en häst, blifver denna sämre
än om den födes på stall för kronans räkning och får icke det
briljanta skick, som den då bör hafva. Det är derför naturligt, att man
på kronprinsens husarregemente icke kan vara belåten med en utackordering,
som gör hästen sämre än de nu der varit. En jemförelse bör
derför, enligt min tanke, ske med rusthållarenas hästar, då de komma
till mötet. Man har ock att hoppas, att de i det hela taget icke skola
blifva sämre än våra rusthållares hästar, utan fullt ut lika goda, och
en del hästar skola naturligtvis blifva bättre, nemligen de, som få stå
inne i 4 år, hvilket för närvarande inga af det indelta kavalleriets
hästar göra.

Hvad beträffar kostnaden för utackorderingen af hästar från kronprinsens
husarregemente, har jag för närvarande icke några siffror
tillgängliga, men jag vill minnas, att efter första året kalkylerades en
besparing på omkring 30,000 kronor, medan hästarnes försämring
beräknades till 6,000 ä 8,000 kronor. Någon pekuniär förlust för
staten har således icke uppstått genom utackorderingen.

De betänkligheter, som nu uttalats emot möjligheten att få en
fulltalig trupp, hafva många gånger förut framhållits och senast då det
var fråga om båtsmanshållets sättande på vakans. Nu har det visat
sig, i hvad mån dessa betänkligheter varit grundade. Det har nemligen
varit tillopp af dubbelt så många rekryter som erfordrats.

Dermed sammanhänger på det närmaste frågan om garantilagen.
Ett förslag om denna lag väcktes visserligen, då det var fråga om hela
indelta arméns sättande på vakans, och är denna sak naturligtvis icke
nu förbisedd, men man har icke ansett den behöflig, då det gält. ett
relativt fåtaligt kavalleri, spridt öfver en stor del af riket, och det har

Torsdagen den 24 Januari.

X:o 4.

alltid visat sig, att kavalleriet varit det, som mest lockat de unga Statsverksrekryterna.
Derför kar man haft skid antaga, att någon garantilag icke propositionen.
kär vid lag är af bekofvet påkallad. (Forts.)

Man kommer derefter in på frågan om tvångspermitteringen ock
det nya värfningssystemet. Som dessa saker icke äro berörda i den
kongl. propositionen, skall jag anhålla att derom få yttra några ord.

Hurudan var värfningen för en del år sedan, då passevolansafgiften
ännu existerade? Då var värfningen sammanbunden med kompanichefens
ekonomiska intresse. Man kade då en tendens att försöka hålla
folket ^ qvar i tjensten så länge som möjligt. Detta var ett naturligt
arf från forna tider, då såväl manskap som officerare och underofficerare
tjenade på snart sagdt lifstid. Så äfven i andra arméer,
t. ex. den ryska, den franska in. fl., sökte man genom rekapitulation
binda folket vid fanan så länge som möjligt. Det. var gifvet, att
detta skulle vinna anklang i Sverige, der man hade den indelta armén
med ännu längre tjenstetid. Dessutom låg det i kompanichefens eget
intresse att så skulle vara förhållandet, ty derigenom blef rekryteringen
mindre för hvarje år. Då man hade små löner, dålig kost och olämpliga
kaserner och man kanske icke heller ännu bemötte folket så väl,
då var det gifvet att rekryteringen skulle blifva svår. Derför var det
naturligtvis fördelaktigare, att det icke var så många nummer som
årligen skulle rekryteras. Derför sökte kompanichefen att binda karlen
så länge som möjligt vid regementet och hålla honom qvar, under det
man sökte få honom permitterad eller gifva honom någon lindrigare
tjenstgöring, till dess att han efter 20 års tjenstgöring fick sin lilla
pension.

Detta system hade den stora fördelen att det blef billigt. I militäriskt
hänseende medförde det dock den olägenhet, att det gamla folket
icke kunde öfvas så mycket som erfordrades. Och dess hufvudsakligaste
olägenhet var i moraliskt hänseende, nemligen att folket, som blef sa.
länge, bundet, kände sig tryckt och försökte att rymma eller gjorde sig
skyldigt till brott emot disciplinen, förföll i fylleri o. s. v., så att en
stor del måste siindas till disciplinkompaniet för att uttjena sin kapitulationstid.
Det var om en sådan värfvad soldat, som en departementschef
en gång yttrade, att han kunde vara osäker i striden och eu
landsplåga under freden.

När sedermera detta passevolanssystem borttogs, ökades lönerna,
kasernerna blefvo bättre och humaniteten emot folket blef större. Dessa
voro högst betydliga förbättringar, hvarigenom lättheten att få rekryter
blef större, synnerligast som kompanichefen numera icke hade något
att göra med ekonomien, utan måste so på karlarnes militäriska utbildning
och i moraliskt intresse söka få dem så bra som möjligt. De,
som icke visade sig lämpliga, sökte man nu att genast få afskedade.

Det blef en lifligare omsättning, och den garnisonerande armén vann högst
betydligt både i moraliskt afseende och praktisk utbildning. Äfven
detta hade emellertid, såsom allting annat, sina olägenheter. Ur statsekonomisk
synpunkt var det ju ett bortkastadt arbete på en mängd

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- personel-, som, då de togo afsked, på grund af den korta värnpligtspropositionen.
[(,ifC längre stodo under fanan i händelse af mobilisering. Arbetet
(Forts.) pä deras militära utbildning var således då förspildt. Vidare blef detta
system mycket dyrt, emedan karlarne hade det så bra, att de icke
ville taga permission. Det låg naturligtvis ock i kompanichefens
intresse att hålla sitt kompani så bra och fulltaligt som möjligt, och
följden blef att många flere lågo inne, än som var beräknadt, och derför
räckte penningarne icke till. Detta syntes visserligen icke, emedan man
tog af förslagsanslaget hvad som fattades; systemet blef emellertid för
dyrt'' och medförde dessutom olägenheten, att departementschefen icke
kunde den 1 januari säga hvad armén under året kostade, enär det
berodde på huru många, som toge permission eller läge inne, o. s. v.

Sedan kom den andra stora förändringen genom värnpligtslagen,
som föreskref, att den, som tjente i armén, skulle vara skyldig, ända
till 32 års ålder, att tillhöra beväringen och således vid mobilisering genast
träda in i ledet. Genom denna lag fick man strax en tillökning i armén
af 5,000 å 6,000 man, utan att det kostade en skilling. Huru skulle
man nu för en viss summa få så många som möjligt, som trädde in uti
linien vid mobilisering? Det minsta de skulle tjena var enligt värnpligtslagen
2 år. I Preussen är tiden bestämd till 3 år, men för att
få en så stor armé som möjligt är dock omsättningen der hastigare, så
att en stor del af infanteriet icke har längre tjenstetid än 2 år. Man
ansåg derför möjligt att bär kunna begränsa tjenstetiden till 2 år äfven
vid kavalleriet och artilleriet, enär man hos oss måste nöja sig med
något mindre skickligt folk. Dessutom antog man att de skulle komma
igen under några års repetitionsöfningar, hvilket icke är förhållandet i
andra länder. Man förbisåg ej, att dessa två år vore en väl knappt
tilltagen tjenstetid, emedan man icke kunde få endast 21-åringar, utan
måste värfva folk, som voro blott 18 och 19 år och som på dessa 2
år icke kunde få en tillräcklig öfning, derför att en del af deras krafter
åtginge till deras tillväxt, men man ansåg dock, att man skulle kunna
sätta ned kapitulationstiden till 2 är. Ville man sedan behålla folket,
måste man hafva en så kallad tvångspermittering, en benämning som
dock icke är rigtig, då det ju är ett val emellan att taga permission
eller afsked.

Nu är frågan den, huru har detta slagit sig ut? Tv värr icke så
väl, som man haft anledning hoppas. Dertill hafva dock orsakerna varit
flere. Möjligt är att resultatet kan blifva bättre, då man hunnit sätta
sig mera in i systemet.

Jag skall be att i det afseendet få lemna några uppgifter. Beträffande
först de besparingar, som kunnat göras, får jag anmärka, att
dessa siffror icke afse hälften af den värfvade armén och således, om
de gälde hela denna armé, skulle mer än fördubblas. År 1887 åtgingo
vid dessa båda regementen 130,000 dagsverken mindre än efter föregående
systemet och år 1888 154,000 sådana dagsverken mindre än
förut. Besparingen skulle hafva varit under l:a året 122,000 och 2:a
året 136,000 kronor. Besparingen har dock varit mindre, enär bekläd -

Torsdagen den 24 Januari. 17 j^.0 ^

nadsslitnmgsersättningen och dagaflöningskostnadema måst höjas till Statsverksföljd
af den. ständiga rekryttjenstgöringen. Den direkta besparingen harpropositionen.
sålunda utgjort 63,000 kronor för det ena året och 85,000 för det andra. (Forts.)
Detta i runda tal. Skulle man göra en tillämpning häraf på hela armén,
finge man helt säkert en besparing mycket större än hvad Vaxholms
artil lericorps kostade. Det var detta man åsyftade, att nemligen för sam ma
summa söka få ett större antal värfvadt manskap, då man icke fick
någon ny organisation.

. Hvad nu rekryteringen beträffar har den gått lättare än förut. Aflöningarna
hafva ju varit bättre och den tid, för hvilken karlarne bundit
sig, kortare. Hvad permitteringen angår, har äfven den naturligtvis
gatt lättare, da tolket hatt mycket bättre betaldt. Delar man hela den
värfvade armén i två grupper, den ena bestående af det gamla och den
andia af det nya manskapet, sa ser man att i den förra gruppen utgör
antalet permitterade 16 procent, under det att det i den senare går ända
till 36 procent. Ser man, för att blott taga ett exempel, på antalet
permitterade vid Karlsborgs sappörbataljon, så utgör det 9 procent, under
det att antalet permitterade vid den del åt Göta artilleriregemente, som
är derstädes förlagdt, uppgår till cirka 40 procent. Detta kan ju vara
en tillfällighet, men det visar åtminstone, att den nya ordningen icke
är absolut förderflig.

Kommer man sedan till vakanserna, sa hafva de i allmänhet stigit
högst betydligt. Exempelvis . uppgå de vid Vendes artilleriregemente
i Kristianstad till 24 procent, hvithet naturligtvis är för mycket, under det att
på Kronprinsens husarregemente snart sagclt icke förekomma några vakansei.
Det är dock i detta afseende olika på de olika regementena,
men man har allt skäl att hoppas, att det skall blifva bättre, då man
en gång kommit rigtigt in uti systemet.

»Ser man vidare. på, huru många man som ligga inne i tjenst, så
uppgår dessas antal till 85 å 90 procent vid den äldre gruppen, då det
vid den nja icke finnes ett enda regemente, som ligger inne med mera
än 50 procent. Det är deraf skilnaden i kostnaderna uppstår. Afsigten
med det nya systemet har ock varit att för en viss summa få så många
som möjligt tillräckligt utbildade. Det måste kanske något modifieras,
men jag tror emellertid, att detta nya system har sina störa fördelar.

Jag har kanske allt för länge uppehållit mig vid dessa förhållanden,
. men jag har gjort det derför att de, enligt min åsigt, icke oväsentligt
influera på bedömandet af det nya förslaget rörande kavalleriets
ombildning, livilket förslag jag föreställer mig skola blifva mycket fördelaktigare
än den nuvarande anordningen. Anskaffandet af folk skulle
vid kavalleriet naturligtvis äfven blifva lättare, dä det skulle ske genom
sqvadronschefen, som bor inom området och har ett naturligare rekryteringsfält
än den värfvade armén. Då man emellertid ser på de
olika facerna af eu värfvad armés förhållanden, kommer man till det
resultat, att alla dessa sätt äro dåliga derför, att de äro osäkra och
dyra; men icke är heller den indelta armén billig, om man beräknar
hvad den kostar staten. Den är tvärt om mycket dyr, hvithet visas af

Första Kammarens Prof. 1889. N:o 4. 9

^:0 4 is Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- detta förslag, enligt hvilket man för samma kostnad skulle få öfver
propositionen, dubbel öfningstid, utom de stora reserverna.

(Forts.) Det finnes, enligt min tanke, nu för tiden icke mera än ett system,

som är billigt och säkert, och det är den allmänna värnpligten med
lottning. Hade vi allmän värnepligt med lottning och 2 års tjenstgöring/
skulle vi för samma anslag som nu kunna hålla en utmärkt
armé. Jag vet dock mycket val, att det icke tjenar till något att komma
med förslag derom till en Riksdag, som icke vill höra talas om denna
sak, eller till ett folk, hvilket, obekymradt om det förakt, som andra
nationer i det hänseendet hysa för den, som icke vill betala med sin
person äfven under fred, tror sig genom penningar kunna lösa. sig från
de personliga uppoffringar för fäderneslandets försvar, som hvarje nation
för öfrigt sett sig tvungen att underkasta sig, och det icke minst af
ekonomiska skäl.

För min del har jag dock ansett det vara min skyldighet att vid
hvarje tillfälle såsom det" bästa systemet framhålla den allmänna värnpligten
med lottning; och jag är fullkomligt öfvertygad om, att dit
måste vi komma förr eller senare, antingen vi vilja det eller icke.

Herr Hasselrot: Det är endast med tvekan som jag, vid ett till fälle

sådant som detta, begärt ordet, då den fråga, som jag ämnar beröra,
kan anses vara en detalj-angelägenhet i den nu föreliggande kongl.
propositionen, och denna angelägenhet af mången möjligen anses mindre
vigtig. Då jag emellertid anser denna fråga ur principal synpunkt
hafva en väsentlig betydelse, och då jag tror att, om en ändring anses
böra ske, en sådan lättare kan åstadkommas, om frågan bringas på tal
nu, än då frågan återkommer från utskottet, har jag låtit min tvekan fara.

Min anmärkning gäller den del af förslaget till kavalleriregementenas
ombildning, som afser auditörernas förseende ined arfvoden i stället
för, såsom hittills, med lön. Deraf följer naturligtvis, att auditörerna
icke, såsom förut varit förhållandet, få fullmagt och tast anställning,
utan erhålla förordnande tills vidare. Det är emellertid en grundsats,
som torde vara erkänd i de flesta, om icke i alla, civiliserade länder,
att domare af alla grader böra, så vidt möjligt är, göras. oberoende och
ställas på en sjelfstärdig grund, och att undantag härifrån endastunder
högst tvingande omständigheter bör ega rum.

Hvad nu auditörerna beträffar, är deras befattning icke så ovigtig,
som man kanske skulle vara böjd att tro. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
derpå, att i krigsrätt är auditören den enda lagfarne ledamoten
och att sålunda på honom i väsentlig män beror ärendenas
handläggning och afgörande. Jag anser mig vidare höra påpeka, att
till krigsrätt skola hänskjuta» mål angående fel och förbrytelser, begångna
icke allenast af truppen, utan jemväl af det värnpligtig^ manskapet,
under den tid detsamma är inkalladt. Det är således äfven ur
denna synpunkt vigligt att tänka på auditörens ställning.

Jag har sjelf under 12 år tjenstgjort såsom auditör och kan mycket
val tänka mig förhållanden, då en auditör, som, beträffande sin ställning

Torsdagen den 24 Januari.

}f:o 4.

vid regementet, är uteslutande beroende af chefens fortfarande välvilja, SiaUverkskan
finna denna ställning ytterst obehaglig och brydsam, t. ex. vid möj.proportionen.
ligen uppkommande slitningar emellan manskapet och de värnpligtige (Forts.)
å ena samt befälet å den andra sidan. Jag vill dock härvid betona,
att jag för min del är fullt öfvertygad om, att en auditör, huru beroende
hans ställning än må vara, icke låter detta brydsamma förhållande
i någon man inverka på sig, antingen han är tillförordnad eller
har sin tjenst på ordinarie stat, utan fullgör sin pligt efter bästa förstånd
och samvete. Men, jag är icke säker om, att denna min uppfattning
kommer att delas af allmänheten. Just kännedomen om, att den lagfarne
domaren är, i anseende till sin ställning, beroende af chefen
kommer möjligen att medföra ett misstroende emot domstolen, som kan
blifva farligt; jag tror derföre, att det icke allenast är rigtigt, utan äfven,
med särskildt afseende på de värnpligtige, angeläget, att ett sådant misstroende
icke uppkommer, äfven om detta skulle endast skenbart vara
berättigadt.

Den ekonomiska sidan af saken tror jag mig icke behöfva närmare
beröra, då i den kongl. propositionen arfvoden till auditörerne äro föreslagna
dels till 1,200, dels till 1,000 kronor vid de olika regementena.

För detta belopp bör man kunna få en duglig auditör på ordinarie stat
lika väl som på förordnande. I båda fallen har han samma göromål
och måste för sin hufvudsakliga inkomst hänvisas till annan verksamhet.

Skilnaden är den, att lian såsom ordinarie har en fast anställning, då
han, med tjensten endast på förordnande, är mera beroende.

Min vördsamma önskan vore således den, att statsutskottet uti sitt
blifvande utlåtande rörande denna fråga, derest omreglering af kavalleriregementena
tillstyrkes, ville föreslå, att auditörerna skola såsom hittills
förses med fast anställning och lön och icke tillsättas endast på förordnanden
och emot arfvoden.

Herr Ekenman, Victor: Jag skall begagna mig af detta tillfälle

för att med afseende på Kongl. Maj:ts proposition göra uttalanden i ett
par frågor, som der förekomma. På sjette hufvudtiteln hemställes, att
anslaget för fiskerinäringen måtte ökas. I sammanhang dermed omförmäles
huru som Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län särskildt
fäst uppmärksamheten på det svåra läge i hvilket fiskerinäringen
i sagda län befinner sig och angelägenheten att genom statens mellankomst
söka undanrödja eu del af dessa svårigheter. Jag ber att få instämma
med Kongl. Maj:ts befallningshafvande och att få särskildt uttala,
att, om det måste anses synnerligen gagneligt, att staten understödjer
denna näring medelst bidrag för undervisning, för anskaffande
af bättre fiskeriredskap, anordnande af tillsyn m. m., som i Kongl. Maj :ts
proposition finnes angifvet, så finnes det derjemte en annan sida af saken,
som är synnerligen beaktansvärd och det är att bereda en bättre
och lättare afsättning för fiskeriprodukter. I det afseendet tror jag, att
åtgärder vore lika mycket berättigade som beträffande undervisning och
bättre fångstredskap. I Blekinge län är det synnerligen illa bestäldt i

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks propositionen.

(Forts.)

detta hänseende. Det har varit bättre, men är nu sämre Icke blott
de tryckta konjunkturerna under sednare åren, utan äfven andra omständigheter
hafva härvid menligt inverkat. Exempelvis får jag nämna,
att under åren 1874—1885 har, enligt mig tillhandakomma uppgifter,
en jernväg, Karlshamn—Yislandabanan, årligen befordrat 300 vagnslaster
färsk fisk, som från Yislanda station å södra stambanan vidare
befordrades till olika delar af landet meddelst nattågen: ett befordringssätt,
som medförde möjlighet att å temligen aflägsna landsdelar kunna
afsätta den färska fisken i friskt tillstånd, hvilket deremot ej är möjligt,
om fisken skall transporteras å de mera långsamt gående godstågen.

Sedermera, år 1885, bestämdes af kong! trafikstyrelsen, att frakten
för denna produkt skulle höjas med 50 %. Resultatet lät icke länge
vänta på sig. Nu är det högst sällsynt, att färsk fisk sändes på jernvägen,
och sedan afsättningen af den färska fisken sålunda blifvit hämmad,
har denna fisk fallit till vigtig! vanvärde, hvilket åter varit en af
de omständigheter, som kanske mer än någon annan förän! edt det hos
fiskeribefolkningen i Blekinge län rådande betryck. Det må vara, att
saken, i jemförelse med andra vid Riksdagen föreliggande frågor, ej synes
vara synnerligen stor, men för den fattiga befolkningen i kojorna
å Blekingskusten, är det icke en ringa sak, om genom statens mellankomst
någon lättnad i dess bekymmerfulla ställning skulle komma den
till del. Jag ber derför, att, när denna fråga kommer före, statsutskottet
och sedermera Riksdagen måtte behjerta, hvad Kong! Maj:t
här föreslagit, liksom jag är förvissad, att Kong! Maj:t kommer att
göra allt hvad å dess sida skäligen kan ifrågakomma för att underlätta
bekymren och svårigheterna för denna befolkning.

Vidare framställes på samma hufvudtitel, rörande jernvägarne, proposition
om anslag till norra stambanans fortsättning, hvartill begäres
4 millioner. Som jag kan tro, att äfven i år liksom förut, åtminstone
åtskilliga ledamöter af Riksdagen kunna finna lämpligt att härvid af
sparsamhetshänsyn göra nedsättningar i detta anslag, har jag velat äfven
härutinnan yttra några ord. Jag kan förstå att man haft olika
meningar, huru vida af staten någon jernväg i Norrland borde byggas
eller icke. För min del har jag väl ansett det för en lycka att denna
stora del af landet komme i åtnjutande af de fördelar, som lättare kommunikationer
medföra men jag förstår dock, såsom jag nyss nämnde, att
man kan hafva en annan mening härutinnan. Hvad jag deremot icke
kan förstå är, att sedan man en gång fattat detta beslut, men vill endast
så småningom bringa saken till verkställighet. Häraf uppkommer
eu ökad kostnad vid sjelfva arbetet, och resultatet kommer att länge
låta vänta på sig. En icke obetydlig del kostnader vid ett jernvägsarbete
af den beskaffenhet, som här är i fråga, blifver nemligen föga större,
om man årligen bygger några mil jernväg, än om man inskränker byggandet
till en mindre del häraf, och någon nämnvärd fraktinkomst erhålles
först när befolknings- och affärscentra blifva sammanknutna med
hvarandra genom jernvägen. Jag för min del vill derför hafva till
protokollet antecknadt, att om man skulle göra ytterligare nedprntningar

Torsdagen den 24 Januari.

>T:0 4.

å detta anslag, så vore det icke sparsamhet utan fullkomlig'' miss- Statsverkskuskållning
med statens medel. propositionen.

I sammanhang härmed ber jag att få påvisa något, som jag tror (torts.)
i besparingshänseende skulle vara tjenligt vid utförandet af jernvägsarbetet.
Jag har länge för min del hyst den mening, att stängsels uppförande
vid våra jernvägar är någonting, som, minst sagdt, icke är öfverallt
alldeles nödvändigt. Man uppför detta stängsel, för att detskall
utgöra ett skydd för trafiken och för bantågen; men för att vinna detta
ändamål är det emellertid ovilkorligen nödvändigt, att bevakningen vid
vägöfvergångarna, som skära stängslet, är fullständig. Erfarenheten har
dock visat, att det icke är möjligt åstadkomma sådan fullständig bevakning,
hvarken vid statens eller enskilda banor. Det har kunnat hända
och händer årligen att, oaktadt stängslet, kreatur kunnat inkomma på
banvallen, hvarigenom syftet med stänglet blifvit förfeladt. Emellertid
är det gifvet, att det är en högst betydlig kostnad att uppföra och
underhålla detta stängsel. Exemplet från andra länder visar också, att,
der man icke har stängsel, faran för trafiken icke varit större än med
sådant. Jag vill derför för min del uttala den önskan, att det måtte
tagas under ompröfning, huru vida icke den besparing skulle kunna ega
rum, att man ej uppförde stängsel vid fortsättningen af stambanan
genom Norrland.

Friherre Barnekow: När man blir något äldre — och vi äro

ju i allmänhet något till åren komna här i kammaren —• och man
träffar en kamrat från akademien, som man icke sedan unga år sett,

och börjar samtala om de tider, som flytt, blir man inspirerad och

lifvad. Dessa känslor kommo på mig, när den förste ärade talaren
yttrade sig. Han vidrörde nemligen någonting, som har passerat inom
Riksdagen förut och hvari jag för min del lifligt har tagit del. Han

klandrade vår regering derför, att den kommit in till Riksdagen med

förslag om kavalleriets sättande på vakans.

Jag skall i motsats till honom be att få till regeringen framföra min tacksamhet
för det den kommit med detta förslag. Derigenom härden gifvitvid
handen, att den vill framgå på samma väg, på hvilken Riksdagen en gång
slagit in, den nemligen, att ersätta vår indelta armé med något annat.

I motsats till den först ärade talaren ber jag att få uttala den åsigt,
att Riksdagen icke vill bibehålla den indelta armén. Detta har Riksdagen
senast uttalat vid sista riksdagen, då den satte båtmanshållet
på vakans. Och dermed har Riksdagen erkänt och sagt, att denna institution
ej är lämplig. Har man nu upphäft denna institution för
flottan, hvarför skall man ej fortsätta och göra detsamma för armén?

Den förste ärade talaren hade mycket loford om den indelta armén
och sade, att den hade eu vacker krigshistoria. Ja, mine herrar, det
vill jag icke bestrida, jag vill icke disputera med honom derom, men
hvad jag är tveksam om är, huru vida vår indelta armé skulle bibehålla
samjna vackra krigshistoria, om den i närvarande stund skulle

1T:0 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- sättas emot en sådan armé, som t. ex. den preussiska. Jag vågar icke
propositionen. \xq det7 jag vågar icke ens hoppas det.

(Forts.) Jag skall icke gå mycket i detalj, tv krigsministern har redan be mött

den förste ärade talaren, men jag skall blott göra några få anmärkningar.
Hvad de tjugu dygnen beträffa, så vederlädes samme
talares yttrande derom, men det är svårt att vederlägga denne talare,
ty han tyckes fortfarande hafva den, jag vågar säga, något gammalmodiga
åsigten, att soldaten skall blifva väl öfvad derigenom, att han
får en kort rekrytöfning och sedan långa repetionsöfningar. Jag har i
stället den uppfattningen, att när soldaten kommer in i rekrytskolan,
så skall han öfvas ordentligt, men när han är öfvad, så skall han släppas
ut att blifva medborgare i samhället, men detta oaktadt bibehålla sin
duglighet, då han kallas under fanorna.

Den förste ärade talaren nämnde, att detta förslag vore otillfredsställande,
särskild! hvad angår utackorderingen af hästarne, och lian
ville påstå, att genom detta system kavalleriets duglighet skulle blifva
sämre, än det i närvarande stund är. För min del är jag af alldeles
motsatt åsigt. Hvad nu särskildt kronprinsens husarregemente beträffar,
så är det klart, att, om jag får behålla hästarne på stall hela året och
sköta och rykta och fodra dem der, så som do behöfva för att rigtigt
uppehålla kavalleriets duglighet, detta skulle vara mycket bättre, men
det är eu mycket dyr affär att så underhålla hästar hela året om. Jag
tror nog att hästarne blifva sämre genom inackordering vid nämnda
regemente, men bestrider att de blifva sämre än nu är fallet vid de
indelta. Då vi so det indelta kavalleriets hästar komma till samlingsplatserna
och jemföra^ med de hästar, som varit utackorderade, så vågar
jag påstå, att många af de indelta hästarne åro betydligt sämre
skötta; och det är klart att så skall vara, ty rusthållaren är ej kavallerist
och vet icke huru en kavallerihäst skall skötas. Om herrarne
ville göra sig besvär och resa till en remontmarknad och se, när
hästarne der inställas, hvilken strid det är! Rusthållaren vill sätta
ploghästen till kavallerihäst och sqvadronschefen vill hafva blodhästen.
Der uppstår strid mellan dessa olika sträfvanden och jag tror, att genom
detta nu föreslagna sätt hästarne vid indelta kavalleriet skola uppehållas
betydligt bättre än nu är fallet. Det fans förr inom Skåne ett
sätt att gå till väga, som icke skulle vara olämpligt och som kanske
åter kan komma till stånd. Det fans nemligen vissa egendomar, som
mottogo nummerhästar ända till 20 å 30 stycken och hade husarer
som skötare. Det kan hända den tid inträffar, att det för jordbrukaren
blir mer uträkning att taga sådana hästar än drifva ladugårdsskötsel.

Den ärade talaren nämnde skåningarne. Det var länge sedan vi hörde
talas derom. Jag trodde verkligen den värde talaren ej ansåg dem
för närvarande hafva särdeles mycket att betyda inom Riksdagen, men,
när de nu en gång blifvit nämnde, kan jag också upptaga till bemötande
hvad talaren yttrade. Han uppmanade oss skåningar, att vi skulle förena
oss med mellersta Sverige, ty, gjorde vi icke det, så hade vi icke någon
utsigt att få grundskatterna afskrifna. Ja, jag är en varm vän deråt,

Torsdagen den 24 Januari.

K:0 i.

och nu säger också friherre Klinckowström, att han vill afskrifva grund- Statsverksskatterna.
Vi vilja således båda samma sak, men hafva blott olika propositionen.
meningar huru vi skola komma till målet. Han vill att vi skola bibe- (Forts.)
hålla indelningsverket, men jag säger att vi komma till målet genom
att sätta det på vakans och derigenom göra rust- och rotehållare likstälda
med grundskatteegarne. Det fans en tid då den så kallade
kompromissen existerade. Då sammanbands försvarsfrågan med skattefrågan.
Då var den ärade talaren eu absolut moståndare till förslaget
och förklarade, att dessa frågor icke kunde sammanbindas. Då förelåg
ett fullständigt förslag till arméns organisation, men då sade talaren:
det duger icke! Vp är sambandet upphäfdt och man kommer med ett
särskildt förslag. Nu säger han: man skall icke komma fram med ett
sådant partielt förslag, utan man skall framlägga ett fullständigt organisationsförslag.
Jag frågar: på hvilken väg vill den ärade talaren
egentligen vara med och lösa frågan? Det kan väl aldrig vara meningen,
att friherre Klinckowström vill befria grundskatteegarne från sin
börda och låta rust- och rotehållare delvis behålla sin, ty det vill jag
ej vara med om.

Talaren klandrade vidare, att det begärda anslaget icke var af
civillags natur. Man skulle derigenom kunna borttaga öfningarne. Men
jag hemställer till honom, om icke detta skulle vara händelsen, äfven
om han återfinge sin älskade indelta armé och Riksdagen icke beviljade
anslag till öfningarna.

Slutligen har den ärade talaren gått så långt, att han beklagat
Konungen, om den indelta armén borttoges. Ja, då finnes det icke
många lyckliga regenter, då är Sveriges konung den ende lycklige regenten,
ty indelningsverk finnes icke i något land mer än i Sverige.

Detta är, tycker jag, att gå för långt i vänskap för indelningsverket!

Jag har antecknat mycket annat af hvad talaren sade, men jag
skall icke upptaga kammarens tid längre. Jag kommer tillbaka härtill,
när frågan- kommer åter från statsutskottet. Nu är jag för öfrigt icke
fullt beredd. Talaren sade, att han hyste stor aktning för vissa ledamöter
af denna regering, men i hvad denna fråga angick klandrade han
den bestämdt. Jag ber deremot att få frambära min tacksamhet till
alla regeringens ledamöter för det de kommit fram med detta förslag,
ty det går i en rigtning, som jag för min del fullkomligt gillar.

Friherre Klinckowström: Jag begärde ordet för andra gången
med anledning af två yttranden af herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet. Det ena rörde frågan om att låta anslaget
till det reformerade kavalleriet uppsättas på budgeten såsom fett ordinarie
reservationsanslag, utan någon vidare garanti för dess framtida bibehållande.
Jag nämnde då, att det kunde vara fara värdt, att ett dylikt
anslag blefve utaf en oppositionel riksdagsmajoritet, antingen nedsatt
eller, hvad värst vore, utstruket, hvaremot herr statsrådet anmärkte, att
då komme det indelta kavalleriet att åter uppsättas på rusthållet, emedan
detta blott är vakanssatt under det vilkor, att nödiga anslag för

N:o 4.

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- det nya kavalleriet skulle erhållas. Men jag ber herr statsrådet besinna,
propositionen. att oaktadt för en sådan svår händelse rusthållarnes skyldighet att
(Forts.) uppsätta sitt folk vidtager, så låter detta sig icke göra i bråd hast och
emellertid står regeringen utan något kavalleri.

Jag har vid mitt yttrande i dag utgått från den förutsättningen,
att icke endast kavalleriet, utan äfven det indelta infanteriet framdeles
skulle förändras, så som det nu blifvit föreslaget för kavalleriet, och
under sådana förhållanden tror jag, att dot skulle vara ganska svårt
för regeringen att, om de förutsatta anslagen indroges, åstadkomma
någon stamtrupp åt oss under mellantiden, tills det nya indelningsverket
hunnit åstadkommas. Det är ingen fråga ojn, att när vi såsom
nu hafva en regering, till hvilken vi sätta förtroende, en sådan anslagsindragning
skulle ske; men här är fråga om en organisation, som skall
räcka i lång tid, och det kan ju hända hädanefter, såsom det händt
förut, att Riksdagen icke har fullt förtroende till sin regering, och då
är detta Riksdagens magtmedel allt för stort och mägtigt, för att jag
skulle vilja rekommendera det. Yi hafva sett för icke många år sedan,
att Riksdagen nyttjade en sådan åtgärd mot en regeringsledamot, nemligen
i fråga om det så kallade ruliföringsanslaget, och följderna af dess
nedsättning kantra vi alla.

Hvad beträffar sjelfva det nya systemet med folkets rekrytering
och permittering, så har herr statsrådet framstält och visat de besparingar,
som detta nya system har åstadkommit vid de regementen
och corpser, der det blifvit använd!. Men då frågar jag, hvarför bär
icke regeringen, som genom 1885 års riksdagsbeslut fått fria händer
att utsträcka detta system till äfven Stockholms fotgarden och lifgardet
till häst, hvarför har icke regeringen an vänd! samma system för dessa
regementen, när det haft så goda följder med sig och ledt till så stora
besparingar? Innan systemet blifvit genomfördt vid alla de regementen,
der regering och Riksdag varit ense, att det borde försökas, äro vi,
d. v. s. jag och de, som stå på samma sida som jag, tveksamma huru
vida det bör införas vid en annan del af krigshären, nemligen vid det
indelta kavalleriet.

Jag vill icke uppehålla diskussionen längre, den har redan varit
lång nog, och jag är i det fallet en af de störste syndarne, men jag
kan icke underlåta att uttala mitt beklagande, att den siste ärade
talaren på skånebänken har eu så besynnerlig idé om indelningsverket.
Om han åtminstone under sommarferierna gåfve sig tid att genomläsa
min motion i ämnet vid 1883 års riksdag, af hvilken motion jag gerna
skall sända honom ett gratisexemplar, i fall den saknas bland hans
samlingar, så skulle han finna, att han är underkastad en mycket svår
begreppsförvirring i detta hänseende. Det är nemligen en stor skilnad
mellan den indelta armén och indelningsverkets börda. Jag har alltid
sökt befria de skattskyldiga hemmanen från indelningsverkets börda
liksom från grundskatterna, hvarom många mina yttranden vittna; men
den indelta armén vill jag bibehålla och den kan bibehållas, oaktadt
bördan afskrifves. När redan 30 procent deraf afskrifvits, kunna gerna

Torsdagen den 24 Januari.

Ko i.

de 70 gå samma väg och ändå den indelta armén fortfarande bevaras. StatsverksJag
skulle mycket beklaga, om, såsom jag redan sagt, barnet skulle propositionen.
utkastas, men det smutsiga badvattnet behållas. (Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggniag blef den kong!, propositionen
tillika med de i anledning af densamma nu afgifna yttrandena hänvisad
till statsutskottet.

Efter föredragning af herr T/tams den 22 i denna månad bordlagda
motion, n:o 6, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om åtgärders vidtagande för ökning af antalet medlemmar i kyrkomötet
hänvisades denna motion till behandling af ett tillfälligt utskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr ron Strokirchs
den 22 innevarande månad bordlagda motion, n:o 7, om anslag till
beredande af lättnad i kommunernas bördor för fattigvård och folkskolelärares
aflöning m. m.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades den 22 i
denna månad bordlagda memorial n:o 1, angående antagande af tjensteman
i Riksdagens kansli.

Friherre BarnéJcow väckte en motion, n:o 8, angående skrifvelse
till Konungen med anhållan om vidtagande af åtgärder för att prestoch
domareederna måtte utbytas mot löften.

Denna motion bordlädes på begäran.

Pa anhållan af herr Bos, Axel, beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under tre veckor från lördagen den 26 i denna
månad.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. I,i4 e. m.

In fidem

Å. von Krusmstjerna.