RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1889:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Första Kammaren. N:o 30.

Måndagen den 15 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till § 25 riksdagsordningen
;

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändringar i riksdagsordningens
föreskrifter i fråga om riksdagsmannaval;

n:o 10, angående ändring af § 16 riksdagsordningen; samt
n:o 11, angående tillägg till § 18 riksdagsordningen.

Föredrogos å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 13 i denna månad bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående anslag till den agrikulturkemiska försöksanstalten
vid Ultuna m. m.; och

2:o) angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af Umeå
stad i följd af den staden år 1888 öfvergångna brand.

Föredrogos statsutskottets den 13 i denna månad bordlagda utlåtanden
:

Första Kammarens Frot. 1889. N:o 30.

1

N:0 30. 2

Måndagen den 15 April.

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter sjömannen Robert Sahlin.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från kungsladugården Borgholm i Kalmar län.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid föredragning af statsutskottets den 13 innevarande månad
bordlagda memorial n:o 56, med förslag till voteringspropositioner i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
anslagen under riksstatens fjerde hufvudtitel, godkändes de föreslagna
voteringspropositionerna och lades utskottets yttrande i 4 punkten
till handlingarna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts den 13 i denna månad bordlagda
utlåtanden n:is 12 och 13.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 10 och 12 innevarande April bordlagda utlåtande
mo 51, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

1 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt 2 punkt eu.

afskaffande af

mantalspen- Herr Mankell: Orsaken hvarför jag ånyo vågat framkomma med

ningame. en motion om mantalspenningarnes afskaffande, fastän densamma förut
blifvit af Riksdagen förkastad, har legat i de föräudrade förhållanden,
som sedan dess uppkommit, så till vida, att å ena sidan genom lifsmedelstullarne
en tryckande beskattning ålagts de mindre bemedlade
klasserna, hvilket synes kräfva lättnader på annat håll, men å den
andra sidan genom dessa tullar så betydligt ökade inkomster tillskyndats
statsverket, att detsamma utan olägenhet skulle kunna afvara
det ringa belopp, som mantalspenningar^ representera. Jag
erkänner villigt, att föregående Riksdag beredde de obemedlade klasserna
någon lindring genom nedsättning af tullen på kaffe och af -

o

N:o 30.

Måndagen den 15 April.

skaffning af tullen på fotogen. Men denna lättnad var i förhållande ifrågasatt
till ökningen af skatterna så obetydlig, att jag förestälde mig, att afskaff™de af
Riksdagen äfven nu ville fortgå på samma bana. mantalspen Det

låg da närmast till hands att vända sig till de personliga qwsT
skatterna, som allmänt erkännas vara föråldrade och de mest orätt- °r 3J
visa i hela vårt skatteväsen. Jag begagnar tillfället att nämna, att
det återstående beloppet af dessa personliga skatter ännu utgör öfver
tre millioner kronor, ehuru det samma härstädes blifvit bestridt.

Detta framgår tydligt af skatteregleringskomiténs tabeller, der
uppgifter hemtats från år 1878, äfvensom af en senare bearbetning
deraf, som numera aflidne aktuarien Hellstenius, nämnde komités
sekreterare, utgaf 1886. Specificerade i särskilda poster, skulle de
personliga skatterna vara icke mindre än fyra, hvardera i medeltal
uppgående till 7 å 800,000 kronor, nemligen mantalspenningarne
699,000 kronor, den personliga sjukvårdsafgiften 856,000 kronor, den
personliga afgiften till presterskapets aflöning 869,000 kronor samt
afgiften till folkskoleväsendet 653,000 kronor.

Emellertid är det troligt att under de elfva år, som förflutit
sedan nämnda tabellers uppgörande, dessa skatter genom befolkningens
tillväxt vuxit, sa att beloppet tre millioner icke obetydligt
öfverskridits.

Anledningen, hvarför jag bland de personliga skatterna särskilt
välde mantalspenningarne, var den, att jag trodde att denna skatt
lättast skulle kunna afskaffa^, emedan de Övriga utgå till kommunala
ändamål och derför kanske äro svårare att få bort.

Enligt min åsigt skulle statsverket redan vid innevarande statsreglering
utan olägenhet kunnat undvara nämnda belopp. Men
varnad af föregående motgångar, ville jag iakttaga största möjliga
försigtighet och föreslog derför, att Riksdagen blott för sin del skulle
besluta^ att principielt uttala sig för mantalspenningarnes afskaffande,
men lata Kongl. Maj:t bestämma tidpunkten, när detta lämpligast
kunde ske med afseende på den finansiella ställningen och öfriga förhållanden,
som i sammanhang dermed behöfde ordnas.

Jag gjorde detta äfven för att undvika den konstitutionella tvistefrågan
om Riksdagens rättighet eller icke rättighet att ensamt ändra
de ordinarie inkomsterna.

Emellertid bär det visat sig, att alla dessa försigtighetsmått
varit fåfänga — statsutskottet har afstyrkt motionen. Detta ådagalägger
det, enligt min åsigt, mycket bedröfliga förhållandet, att
öfvertygelsen om de personliga skatternas stora och djupa orättvisa
mot de obemedlade klasserna ännu icke gjort sig gällande inom
Riksdagen, åtminstone icke inom statsutskottet.

Vid sådant förhållande tjenar det till föga att försöka vederlägga
de skäl, som anförts till stöd för afstyrkande^ De utgöras i
öfrigt blott af eu enkel hänvisning, på några få rader, till de skäl,
som förut framstälts, allt med den lakoniska korthet, som jag vanligtvis
haft nöjet åtnjuta från statsutskottets sida, hvilken nog kan

N:o 30. 4

Måndagen den 15 April.

Ifrågasatt vara beqväm och ländande till tidsvinst, men icke just särdeles biafskaffande
af drager till utredning af frågorna. Dessa skäl hafva emellertid delmantaispen-
yig nblifvit bemötta i motionen samt dessutom vid frågans föregående
mngarne. behandling upptagna och granskade.

^ or 8'''' Deremot anser jag det kunna ifrågasättas, huru vida statsutskottet

i formelt hänseende rätteligen behandlat min motion^ Utskottet
erkänner, att densamma icke har något inflytande pa nu ifrågavarande
statsreglering och sålunda icke kan inverka på beräkningen
af statens ordinarie inkomster. Det oaktadt har utskottet inflikat
sitt yttrande om min motion i betänkandet om beräkning af dessa
inkomster. Enligt min åsigt hade motionen bort blifva föremål för
ett särskildt betänkande. Det var af eu ren tillfällighet, jag fick
reda på den, der den nu står. Med anledning häraf vore jag i min
goda rätt, om jag yrkade på återremiss för att få motionen i formelt
hänseende rigtigt "behandlad; men da resultatet i allt fall skulle
blifva detsamma, vill jag ej framställa ett dylikt yrkande, utan blott
till protokollet anföra min protest, till den kraft och verkan den

kan hafva. _ . ,

Förkastas nu denna motion, likasom antagligen de, hvilka väckts
af annan motionär, om nedsättning af tullen på socker och cacao,
så kommer Riksdagen att förgå utan att någon sådan lättnad i
ekonomiskt afseende beredts de mindre bemedlade klasserna, som
skulle ligga i skattelindringar. Det torde vara lätt att inse, med
hvilka känslor dessa klasser skola betrakta ett sådant förfaringssätt,
hvarigenom deras intressen sa litet tillgodoses. ^

Emellertid är det klart, att motionen ej framkommit från rätta
hållet. Det var samma förhållande med de motioner jag vid föregående
riksdagar väckte om nedsättning i tullen på kaffe och om
afskaffande af tullen på lysolja. Sådant befans då alldeles omöjligt.
Det ena skälet upptornades efter det andra för att ådagalägga, huru
orimlig och enfaldig en sådan fordran var. Men sedan det nu rådande"
partiet stält frågan på sitt program, då visade sig plötsligt
att det gick som en dans, och hindren bortföllo, som om de aldiig
funnits till. Jag vågar hoppas, att det skall gå på samma sätt med
denna fråga, nemligen att den, när den en gång framställa från
rätta hållet, röner önsklig framgång. Emellertid anhåller jag att
få yrka bifall till min motion.

Herr Anderson, Albert: Förhållandet är nog som^den_siste
talaren omnämnde, att under de senare aren vidtagits förändringar
i beskattningen, som icke sa litet trycka pa de mindre bemedlade
klasserna, men hvad särskildt mantalspenuingarna beträffar, sa bör man
komma i håg, att de utgå med 40 öre för man och 20 öre för qvinna.
Detta är ett° så obetydligt belopp, att det för hvarje arbetsför person
äfven bland arbetarne icke kan anses betungande. Skattereglenngskomitén
har anfört skäl för sin åsigt, att en personlig skatt till
staten borde finnas, hvilka skäl jag tror fortfarande ega sin giltig -

5 N:o 30.

Måndagen den 15 April.

het. Jag tager mig derför friheten uppläsa hvad komitén derom
yttrade:

»Åtminstone en, men en lindrig, personlig skatt till staten låter
försvara sig ur den synpunkt, att de fördelar, eu af staten tryggad
samhällsordning bereder, just genom den säkerhet för dessa fördelars
åtnjutande, som staten skänker, ej äro för enhvar så påtagliga, att
icke en påminnelse derom i skatteform kan vara erforderlig; och då
för den stora mängden af medborgare det gagn, staten bereder dem,
består just i skyddandet af deras personliga verksamhet, lärer äfven
ur denna synpunkt skäl för en personlig skatt till staten ej saknas.»

Dessa skäl förtjena utan tvifvel uppmärksamhet, men dertill
kommer en annan omständighet, som måste tagas i betraktande.
Enligt kongl. kungörelsen den 1 juni 1883 utgår den personliga
sjukvårdsafgiften med högst 50 öre af man och af qvinna med halfva
beloppet af afgiften för man. Enahanda bestämmelse gäller om folkskoleafgiften
enligt författning af samma dag. Begge dessa afgifter
utgå af dem, som betala mantalspenningar. På grund af 1862 års författning
hafva presterskapets löner reglerats för eu tid af femtio år
och i lönerna ingår jemväl en personlig skatt, olika i olika församlingar,
men äfven denna afgift utgår af dem, som betala mantalspengar.
Upphäfver man nu förordningen om mantalspenningarne, så
förfalla äfven förordningarne om sjukvårds- och folkskoleafgifterna
och afgifterna till presterskapet. Detta tror jag vara ett skäl, som
verkar derhän, att man icke bör för närvarande taga bort mantalspengarne.
Dessutom är det alldeles icke säkert, att statsverkets
ställning för närvarande är sådan, att man kan undvara en inkomst,
hvilken såsom mantalspenningarne uppgår till närmare 700,000 kronor.
Att nu taga bort denna skattetitel och möjligen behöfva ersätta den
med en ny skatt eller höja en annan redan befintlig, förefaller mig
i högsta grad olämpligt och jag får derför yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Casparsson: Då Riksdagen upprepade gåuger afslagit
framstälda motioner om mantalspenningarnes afskaffande, så trodde jag
icke, att man behöfde för närvarande orda mycket i frågan, då jag
antager, att samma uppfattning fortfarande gör sig gällande.

Motionären har beklagat sig öfver den formella behandling, som
statsutskottet underkastat motionen. Jag vet icke huru statsutskottet
lämpligen skulle kunna behandlat frågan annorlunda än i sammanhang
med frågan om beräkningen af fnantalspenningarne. Att upptaga
motionen i ett särskildt utlåtande kunde visserligen skett, men det
skulle strida mot den praxis, som i allmänhet gjort sig gällande i
statsutskottet under en lång tid, hvarigenom väckta motioner upptagas
i sammanhang med den hufvudtitel, hvartill de höra eller i
dit hänförliga fall i inkomstberäkningen. Men att motionären icke
är så stark i formen synes af den kläm han gifvit åt sin motion.
Jag her att få uppläsa den:

Ifrågasatt
afskaffande t
mantalspenningarne.

(Forts.)

N:o 30. 6

Måndagen den 15 April.

Ifrågasatt aj
skaffande aj
mantalspenningarne.

(Forts.)

att Riksdagen för sin del måtte besluta mantalspenningarnes
upphörande och tillika skrifva till Kongl. Maj:t att derom framlägga
förslag, när rikets finanser det medgifva, samt öfriga till frågan
hörande förhållanden blifvit ordnade.

Det betraktelsesätt, som måhända finnes hos en och annan, att
Kongl. Maj:t skulle vara blott ett expeditionsutskott åt Riksdagen,
har jag aldrig sett så ohöljdt framträda som här. Jag anser, att,
om man vill hafva framgång åt en motion, man likväl bör iakttaga
det yttre decorum. Här talas om att Riksdagen skulle besluta och
sedan skrifva till Kongl. Maj:t att vidtaga vissa åtgärder i afseende
å förhållanden, som först behöfva ordnas. Denna ordning synes mig
bakvänd. Jag föreställer mig, att den rätta ordningen vore att först
de förhållanden, som inverka på frågan, blifva ordnade, sedan framläggas
förslag och till sist besluter Riksdagen i frågan. När sålunda
motionären beskyller utskottet att icke rigtigt hafva iakttagit den
formella behandlingen, så tror jag utskottet kan svara, att motionären
sjelf visst icke varit oklanderlig i det afseendet. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Mankell: De skäl mot bifall till motionen, som af den

förste talaren blifvit anförda, finnas i sjelfva motionen vederlagda.
De hafva flere gånger upprepats och lika ofta blifvit vederlagda,
hvarför jag nu blott i korthet behöfver omnämna dem.

Det första skälet var, att befolkningen genom en personlig skatt
borde få en påminnelse om det skydd, den åtnjuter af staten. Detta
förutsätter likväl eu okunnighet hos befolkningen, som alldeles icke
finnes till. Äfven om mantalspenningarne skulle borttagas, så vet befolkningen
ganska väl, att den betalar förbrukningsskatter, hvilka
uppgå till det fyrtio- å femtiodubbla af mantalspenningarnes belopp
samt hvilka dessutom jemförelsevis mera trycka de obemedlade klasserna
än de bemedlade.

Beträffande det skäl, som skulle ligga i de öfriga personliga
skatternas sammanhang med mantalspenningarne så till vida att de rätta
sig efter deras belopp, föreställer jag mig, att det vore en mycket
enkel sak för Kongl. Maj:t att, om Riksdagen beslutade mantalspenningarnes
afskaffande, genom förändringar i de förordningar, som
röra dessa skatter, få förhållandet med dem ordnadt. Det var detta
jag afsåg med uttrycket i slutklämmen, då jag der yttrade, att Riksdagen
måtte skrifva till K. M:t och begära förslag i ämnet, »när
rikets finanser det medgåfve och öfriga till frågan hörande förhållanden
blifvit ordnade». Orsaken till sistnämnda uttryck var tydligen
angifven i motionen. Jag yrkar fortfarande bifall till densamma.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på nu förevarande punkt yrkats dels bifall
till hvad utskottet deri hemstält, dels ock, af herr Mankell, att
Kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla hans i ämnet
väckta motion.

Måndagen den 15 April.

7 N:o BO.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, ifrågasatt afodill
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara skaffandl> «/
med öfvervägande ja besvarad. - mantalspen °

J mngarne.

3 punkten.

(Ports.)

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Sista punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående jordafsöndring från kronolägenheten Alnängarne i Örebrolän.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 10 och 12 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 10,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i kungörelsen angående uppbörd af afgifter till
vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober
1886, biföll Kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 10 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 43, i anledning af väckta motioner om ändringar
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 8 och 10 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 44,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 10 §
rättegångsbalken.

~L punkten. Förslag till lag

ang. böter för

Herr Unger, Magnus: Det syfte, hvari herr Claesons före- svarand<>parts
varande motion blifvit väckt, gillas säkert af alla, ty det kan väl ™*eblifvand?
icke lorsvaras, att, såsom nu ar lörhallandet, svarandeparten i ett i viSSa brottmindre
brottmål kan utan något ansvar utevara från första tinget mål.

N:r 30. 8

Måndagen den 15 April.

Förslag till lag och sålunda fördröja målets behandling. Jag anser dock icke, att
ang. ister för lagutskottet på tillfredsställande sätt löst denna fråga, ty redaktionen
‘''uteblifvande* dess förslag är sådan, att lagen, åtminstone i ett fall, kan be från

underrätt stämdt missförstås. Då lagutskottet nemligen, i stället för att bei
vissa brott- gagna samma ordställning, som den, hvilken användts i 1882 års
mål. förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från under (Forts.

) rätt i tvistemål, der det står: »kommer i tvistemål, som är instämdt

till underrätt, käranden tillstädes å den dag, saken första gången
förekommer till handläggning, och visar, att svaranden i laga tid
fått stämning», använder denna ordställning: »Har i brottmål, hvari
genom laga ombudsman svaras må, den, som käres till, fått rättens
bild att till svars komma, men är han borta å den dag målet första
gången förekommer till handläggning, utan att framte laga förfall»
o. s. v., så lärer detta stadgande så mycket hellre gifva anledning
till missförstånd, som hittills allmänt ansetts, att en svarande icke
erhållit rättens bud, derför att han fått stämning, ty stämning utfärdas
icke å rättens, utan å domare- eller borgmästareembetets
vägnar. Derför tillämpas ock med högst få undantag nu gällande
lag så, att den, som icke på stämning kommit tillstädes, icke genast
kan henitas, utan. honom förelägges först hemtningspåföljd i
beslut, hvarigenom ett rättens bud kommer till stånd. Följden af
den i lagutskottets förslag använda ordställningen blefve således, att
en svarandepart, som uteblefve, icke heller hädanefter skulle kunna
dömas till böter för utevaro, emedan han icke fått rättens bud.

Vidare har jag den anmärkningen att göra mot förslaget, att
der icke, såsom är fallet i förordningen om ansvar för utevaro i
tvistemål, är stadgadt det vilkor för ansvarspåföljden, att käranden
skall vara tillstädes. Om i tvistemål hvarken kärande eller svarande
kommer tillstädes, kan man icke döma svaranden till böter. Jag
kan icke fatta något skäl, hvarför man under sådana förhållanden
skulle kunna göra det i brottmål. När hvarken kärande eller svarande
infinna sig, är anledning att tro, det målet är förlikt, och då
måste det anses olämpligt att ådöma svaranden böter för hans
utevaro.

Jag anser att det, till förekommande af misstydningar, varit
allt skäl att både i det ena och det andra hänseendet använda samma,
ordställning, som i 1882 års förordning.

Vid sådant förhållande och då dessutom herr Claesons motion
icke är så vidsträckt, att man i densamma kan inrymma det stadgandet,
att äfven i gröfre brottmål, der svarandepart icke är häktad,
böter borde ådömas för utevaro, hvilket synes mig lämpligt,
efter som jag icke kan se något skäl, hvarför en svarandepart genom
utevaro skall utan ansvarspåföljd kunna fördröja ett gröfre brottmål,
men icke ett ringare, kunna fördröja till exempel ett mål angående
skogsåverkan, der böter för uteblifvande icke skulle kunna
ådömas, derför att straffarbete kan följa på brottet, men deremot icke
ett mål angående fylleri, oloflig bränvinsförsäljning eller dylikt, och

9 N:r 30.

Måndagen den 15 April.

man således icke genom en återremiss kan få lagen fullständig, ta- Förslag till lag

ger jag mig friheten att å utskottets förslag yrka afslag. an3- iöter f°r

svarandeparts

Herr Claeson: Jag har med tillfredsställelse hört, att den före-fTå^undertätt
gående talaren i likhet med lagutskottets samtlige ledamöter anser i vissa brottden
lagförändring, som åsyftas med min motion, högeligen af be- m&lhofvet
påkallad. Den ärade talaren har emellertid yrkat rent afslag (Ports.)

på lagförslaget och för detta yrkande anfört skäl, som kunna anses
ega ett visst fog. Jag tror dock, att dessa skäl icke böra föranleda
till afslag på lagutskottets hemställan. För min del anser jag,
att man icke behöfver hysa någon fruktan för att tolka domarens
i stämningen gifna bud såsom ett rättens bud och jag tror äfven
att anledningen till att, såsom talaren rigtigt anmärkte, lagens bud
om hemtning ytterst sällan vid svarandens uteblifvande direkt tilllämpas
icke är att söka i den omständighet, att man ansett, att
rättens bud om hans inställelse kommer till stånd först genom uppskofsbeslutet.
Jag vet nemligen, att flere domare undantagsvis genast
låta hemta en svarande efter uteblifvande första gången.

Vidare anmärkte den ärade talaren, att lagen icke skulle vara
nog omfattande, derför att den icke äfven inbegrepe gröfre brottmål.

Detta heror dock icke på något förbiseende utan derpå, att i
dessa mål, hvilkas antal utgör en försvinnande del af brottmålen, i
de flesta fall den tilltalade är häktad och i öfriga fall böter för utevaro
icke kunna anses lämpliga. Att låta lagen nu falla för att
den måtte återkomma i denna del omarbetad tror jag sålunda icke
vara rigtigt.

Lagutskottets och mitt förslag skilja sig i sak derutinnan, att,
då jag yrkat att, i likhet med hvad som är fallet i tvistemål, svarandepart
måtte för uteblifvande äfven vid ett senare rättegångstillfälle,
så vida honom ej varit ålagdt vite eller annan påföljd, dömas
till böter, lagutskottet deremot ansett, att så ej borde ske och
att saken vore hjelpt dermed, att domaren för hvarje gång föreläde
parten inställelse vid vite. För min del anser jag, att det vore
bättre, om mitt förslag blefve antaget, och detta af tre skäl: l:o
emedan full öfverensstämmelse med 1882 års förordning vunnes; 2:o
emedan det synes mig något motbjudande, att, när en svarandepart
första gången är tillstädes, ändock förelägga honom vite såsom om
han försummat sig; och 3:o emedan jag fruktar att en eller annan
domare af detta skäl kommer att underlåta att förelägga vite för
svarandepart, som ordentligt tillstädeskommit, och att i följd deraf
målen understundom komma att onödigt fördröjas.

Emellertid anser jag, att hufvudsyftet med förslaget vunnits
genom den föreslagna lagförändringen och att, om anmärkningarne
mot förslaget i något af de afseenden, som blifvit framhållna, ega
fog för sig, dessa anmärkningar utan tvifvel komma att göras i
högsta domstolen vid den granskning, lagförslaget der skall underkastas.
Innan regeringen stadfäster lagen, lärer den noga pröfva,

N:o 30. 10

Måndagen den 15 April.

Förslag till lag om mot densamma gjorda anmärkningar böra föranleda, att den ej
ang. böter för hifalles oförändrad och i sådan händelse kommer säkerligen regesvarmdeparts
• • g^Uet för att fastställa det nu föreliggande förslaget, att

från underrätt framlägga eu annan lag, hvarigenom det alsedda syltet vmnes.
i vissa brott- Jag kan således icke biträda det framstälda yrkandet om afslag.
mål. Vore yrkande deremot gjordt om återremiss, skulle jag, på det lag(Forts.
) utskottet skulle kunna omarbeta lagen till större öfverenstämmelse
med mitt förslag, kunna vara med derom, men, då ingen framstält
ett sådant yrkande, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Det må tillåtas mig
att till en början söka tolka bestämmelserna i 11 kap. rättegångsbalken,
hvilket handlar om »huru stämning skall tagas och
honom tillställas, som stämmes». Jag vet väl, att de finnas, som
anse, att begreppet stämning endast hör hemma på de civila målens
område och att i brottmål begreppet stämning icke förekommer,
utan att der gäller i stället rättens bud. Denna tolkning måste jag
på det bestämdaste motsätta mig.

Om man jemför 1 §, hvilken är hufvudparagrafen, med 10 §,
så utmärka båda dessa §§ svaranden såsom den, hvilken käres till.
Det heter i 1 §: »Vill man till annan kära, då eger domaren gifva
skriftlig stämning» o. s. v., och i 10 §: »I brottmål bör den, som
käres till, genast på rättens bud till svars komma» o. s. v. 1 §
måste således lika väl som den 10 § antagas handla om svarande i
brottmål. Deraf följer att om i laga ordning — märk väl jag säger
i laga ordning — stämning i brottmål utfärdats och delgifvits svaranden,
denne måste anses lagligen kallad att till svars komma och
förty pligtig att inställa sig för rätten. Mig veterligen har aldrig
någon domstol tilltrott sig förklara en i laga ordning utfärdad och
delgifven stämning i brottmål icke utgöra en laglig kallelse, utan
städse anse den, som icke hörsammat en sådan stämning, såsom
uteblifven svarande. Nu ställer sig den 10 §, som handlar särskilt
om brottmål, såsom ett undantag till alla de föregående §§ — ett
undantag till fromma för eu snabb rättskipning — i sistberörda mål.
Lagstiftaren har icke i brottmål velat för målets anhängiggörande
kräfva samma stränga formaliteter som i civila mål, skriftlig stämning,
viss stämningstid o. s. v., utan har stadgat, att i brottmål
är det äfven giltigt, om den, som käres till, fått rättens bud att till
svars fromma.

Är det något som särskild t karakteriserar 1734 års lag, så är
det den ständiga omvexlingen i bruket af orden »domare» och rätt;
lagen skiljer aldrig mellan dessa uttryck. Jag skall tillåta mig att
bevisa detta genom att ur mängden af hithörande exempel särskild!
åberopa två lagrum. — I 12 kap. 1 § rättegångsbalken heter
det: »Nu är lagligen stämdt, då skola kärande och svarande, å dag
förelagd, för rätten komma, der de ej laga förfall hafva.» Sedan

11 Jf:o 30.

Måndagen den 15 April.

de laga förfallen härefter uppräknats, fortsätter lagstiftaren sålunda: Förslag till lag
»Pröfve dock domaren omständigheterna i dessa fall.» Det är uppen- an3- iöter för
bart för hvarje jurist, att med domaren här förstås rätten. Vidare svar™departs
beter det: »Nu kunna andra förfall gifvas före; ege domaren ock från underrätt
dem pröfva, om de äro af den vigt, att de gälla må.» Gifvet är, * vissa brottet
äfven här med domaren menas rätten. Slutligen står det: »Är
förfallet lagligt; skjute då domaren saken upp, å landet till nästa (Forts.)
ting» o. s. v. Det är dock ej domaren utan rätten som besluter
uppskof.

Jag öfvergår nu till 8 § i samma kapitel. Der säges det: »Nu
kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag till
den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga
förfall framte; viser käranden, att svarande stämning i laga tid fått;
döme då rätten i saken, efter ty som sanning deri utletas kan»
o. s. v. Man finner huru lagen här nyttjar ordet »rätt» och i hela
§ talas blott om rätt, rättens dom o. s. v.

Härmed tror jag mig hafva bevisat, att uttrycket i 11 kap.

10 § rättegångsbalken »rättens bud» kan utmärka eu stämning, utfärdad
af domaren på domareembetets vägnar. Och så har, så vidt
jag vet, man inom den juridiska verlden städse förstått saken.

Nu har högsta domstolen redan för länge sedan förklarat, att
de i 1734 års lag 12 kap. 2 § rättegångsbalken förekommande
bestämmelser om böter för svarandeparts uteblifvande icke äro tilllämpliga
i brottmål. Grunden till sådant förklarande är naturligtvis
den, att lagstiftaren, hvad angår dessa mål, anvisat en snabbare
utväg att åstadkomma en uteblifven svarandes inställelse genom föreskriften,
att om den, som käres till, icke kommer tillstädes, han må
genom kronans eller rättens betjente hemtas, och att detta stadgande
är undantagslöst och således äfven tillämpligt å mål, i hvilka
det är medgifvet att svara genom laga ombudsman. Jag kan således
icke finna något skäl för den uppfattningen, att hemtning icke
kan ega rum förr än rätten genom uppskofsbeslut förelagt den uteblifne
att vid hemtnings påföljd tillstädeskomma och denne icke
åtlyder föreläggandet.

På hvad sätt lagutskottet felat mot de grundsatser jag försökt
framställa och anser öfverensstämma med lagens anda och mening,
kan jag icke finna.

Det är emellertid erkändt, att, sådan lagen nu är, i alla de
domsagor, der blott ett ting om året hålles, en svarande kan. genom
att uteblifva vid första tinget utan ansvar fördröja målets afgörande
ett helt år. Lagutskottet har derför sökt att finna bot mot denna
olägenhet genom att, såsom här skett, föreslå bötespåföljd för uteblifvande.
Men såsom uteblifven kan naturligtvis icke anses den,
hvilken samma dag målet förekommer inställes för rätten genom
hemtning. Sådana fall kunna nemligen tänkas. Magtmedlet, som
står domaren till buds, låter väl sällan tillämpa sig, men någon
gång kan det dock komma till användning. Om en svarande, som

N:o 30. 12

Måndagen den 15 April.

Förslag till lag icke behagat iakttaga inställelse, finnes stryka omkring tingsstaden,
ang. ister för lärer val ingen domare tveka att gifva rättens betjent tillsägelse att
^uteblifvande inställa honom, och då behöfves ej uppskof för hans hörande. Nödgas
från underrätt deremot domaren till följd af uteblifvandet att uppskjuta målet., är
i vissa brott- det icke mer än rätt, att den, som vållat uppskofvet, får ansvara
mål derför. Han har visat trots mot domarens kallelse till honom att
(Forts.) infinna sig och bör derför dömas till böter.

Hvad angår uttagandet af sådana böter och deras återgång i
vissa fall, så behöfves ej härom stadgas annat än hvad som finnes
föreskrifvet i 1882 års förordning angående böter för svarandeparts
uteblifvande i tvistemål; hvarför ock i lagförslaget hänvisning till
denna förordning skett.

Det vore lämpligt, att kammaren ville behjerta behofvet af bestämmelser
uti ifrågavarande afseende och antaga lagutskottets förslag.
Skulle det emot hvad jag antager finnas, att lagförslaget lider
af så betänkliga redaktionella brister att det icke bör godkännas, är
jag förvissad att, när Kong], Maj:t deröfver infordrar högsta domstolens
yttrande, denna domstol med sin skarpa juridiska kritik skall
veta att blotta alla dessa brister och tillstyrka Kongl. Maj:t att
vägra sin sanktion. I fall således detta lagförslag icke finnes för
närvarande ega de formella företräden, det borde hafva, kommer
Kongl. Maj:t i tillfälle att till nästa Riksdag framlägga ett bättre
förslag i ämnet.

Jag kan ingalunda gilla den förste talarens åsigt, att böter för
uteblifvande böra träffa äfven svarande i gröfre brottmål, hvari man
icke eger svara genom laga ombudsman. Detta vore att i onödan
afvika från gammal regel inom vår rätt.

När det genom 1866 års förordning medgafs, att man i ringare
brottmål, men också endast i sådana, finge genom laga ombudsman
kära och svara, vore det i min tanke icke välbetänkt att utsträcka
det ifrågasatta stadgandet om böter för uteblifvande jemväl till sådana
brottmål, der man icke må genom laga ombudsman kära och
svara. Man skulle då mycket lätt kunna råka i kollision med andra
om gröfre brottmål gällande bestämmelser. Skulle emellertid så
hända, att Kongl. Maj:t finner den nya lagbestämmelsen lämpligen
böra utsträckas att omfatta äfven sådana brottmål, blifver Kongl.
Maj:t, om lagen ej sanktioneras, i tillfälle att framlägga ett äfven
i detta afseende fullständigt utarbetadt förslag för nästkommande
Riksdag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergius: Enligt hvad jag varit i tillfälle att erfara, är
bland jurister den åsigten ganska allmän, att stadgandet i 11 kap.
rättegångsbalken om stämning afser endast tvistemål men icke brottmål,
och för min del skulle jag icke våga hemta en svarandepart i
brottmål, utan att domstolen meddelat beslut om hans inställande.
Jag vill dock icke inlåta mig i tvist med den föregående talaren

Måndagen den 15 April.

13 N:o 30.

om denna sak, emedan mot utskottets förslag blifvit framstäld en Förslag till lag
annan anmärkning, hvilken är af alldeles afgörande betydelse, och ans- löter för
det är att böter enligt utskottets förslag skulle ådömas svarande ”IZbUfraude
part äfven i det fall, att begge parterna uteblifvit. Det är icke från underrätt
sällan, som i synnerhet i brottmål mellan enskilda parter det in- i vissa brottträffar,
att både käranden och svaranden uteblifva, emedan målet modern
emellan förlikts, och då kan det icke vara lämpligt, att sva- (Poris.)
randen skulle fällas till böter för sitt uteblifvande. Jag kan icke
se, att den föreslagna lagen kan tolkas på annat sätt och det är
på den grund, som jag yrkar afslag.

Herr Bergström: Den siste talaren har uppkallat mig. Jag
glömde nemligen nyss att svara på den anmärkning, som han sedan
den framstälts af den förste talaren nu ytterligare releverade. Jag
ansåg den icke heller så synnerligen vigtig. Emellertid förefaller
det mig alldeles afgjordt, att om ett brottmål af den beskaffenhet,
hvarom här är fråga, icke blir föremål för handläggning till följd
deraf, att kärandeparten uteblifvit, så har saken i sjelfva verket
förfallit, och måste afskrifvas. Jag tviflar på, att någon domare
skulle tillåta sig att döma en svarandepart till böter för uteblifvande
i ett mål, som domaren till följd deraf, att käranden uteblifvit och
således icke fullföljt målet, finner sig föranlåten att afskrifva. Något
sådant har jag aldrig tänkt mig vara möjligt. Är det åter allmän
åklagare, som anhängiggjort målet, så är han alltid tillstädes vid
rätten och kan anmäla, om han ej vill fullfölja målet. Anmäler
han detta, är målet förfallet. Skulle deremot det ovanliga inträffa,
att åklagaren uteblifver och således måste anses ej fullfölja målet,
kan det icke heller falla någon tänkande domare in att döma den
äfven uteblifvande svarandeparten till böter. Han kan det så mycket
mindre, som han ju i förevarande fall icke får anse det vara styrkt,
att den, som käres till, undfått laglig kallelse att inställa sig vid
rätten för svaromåls afgifvande.

Herr Öländer: Jag fäste verkligen ganska stoi''a förhoppningar
vid motionärens förslag, hvilket syntes mig komma att afhjelpa en
stor brist i vår lagskipning. Jag har nemligen under min långa
domareverksamhet icke blott efter utfärdandet af 1877 års förordning
utan äfven derförinnan många gånger måst lemna svarandeparten
i brottmål strafflös, då han uteblifvit vid första rättegångstillfället
utan laga förfall, af den orsaken att jag i likhet med en
mängd andra domare ansett mig böra tolka stadgandena i 11 kap.

10 § rättegångsbalken så, att en svarandepart i brottmål icke kan
åläggas det i samma lagrum för utevaro stadgade äfventyr, så vida
han icke erhållit rättens bud att sig infinna. Det är ju möjligt,
och jag vill visst icke här ingå i någon diskussion härom, att denna
tolkning icke är rigtig, men ett faktum är det, att en stor del
jurister tolkar lagen på detta sätt.

N:o 30. 14

Måndagen den 15 April.

Förslag till lag Den olägenhet, som motionären framhållit, har således efter
ang. ister för mitt förmenande förefunnits så väl före som efter utfärdandet af
suteblifvande* 1^77 års förordning, i ty att stadgandet, att den svarande part i
från underrätt brottmål, som ej kommer tillstädes på rättens bud, skall till rätten
i vissa brott- hemtas om det också ej kan anses rigtigt öfverensstämma med andan
mål. j 1887 års författning, likväl icke derigenom undergått någon för (Forts.

) ändring. Den öfverklagade olägenheten har således enligt min åsigt
alltid funnits, finnes än och skulle äfven fortfarande komma att
finnas, om den nu föreslagna lagen blefve af Kongl. Maj:t faststäld,
ty i vanliga fall är ju ingen svarandepart i brottmål instämd genom
rättens bud utan genom stämning, utfärdad af domaren.

Men om också lagen, på sätt ett par föregående talare förmenat,
skulle kunna tolkas så, att uttrycken domare och rätt innebure detsamma,
så vet jag ändå icke något skäl, hvarför man skulle liksom
1734 års lag lemna denna tvetydighet qvar, eller hvarför icke den
nya lagen skulle kunna tydligt uttrycka hvad den menar. Det
kunde visserligen vara ursäktligt, att man i 1734 års lag gaf dessa
ord samma betydelse, men sedan dess hafva utkommit många författningar,
som äro egnade att förändra föreställningssättet i detta
afseende, så t. ex. konkurslagen, der det göres en bestämd skilnad
mellan domaren och rätten, och den skilnaden tror jag börjar allt
mer och mer göra sig gällande, så att det gamla begreppet härom
börjar allt mera försvagas.

Jag finner det således önskvärdt, att ifrågavarande § omändras
så, att någon tvetydighet i detta hänseende icke kan komma
att ega rum, och jemväl så att förändringen måtte blifva tillämplig
äfven på gröfre brottmål. Detta kunde ju åstadkommas derigenom,
att det ifrågasatta stadgandet formulerades ungefär så, att
svarandepart i hvilket brottmål som helst, der han ej är kallad,
skulle efter stämning till svars komma, vid äfventyr antingen af
böter, eller af hemtning, och man kunde vid tillämpningen använda
det lindrigare eller strängare äfventyret allt efter brottets mer eller
mindre svåra beskaffenhet. Angående formuleringen vill jag emellertid
nu icke framställa något yrkande utan jag öfverlåter detta åt
vederbörande, som får med saken att göra, vare sig det blir lagutskottet,
om betänkandet återremitteras, eller Kongl. Maj:t, i fall
förslaget antages.

I afseende på huru vida käranden bör vara tillstädes eller icke,
för att den uteblifna svaranden skulle kunna fällas till ansvar för
sin utevaro, så är det ju möjligt att en domare i vanliga fall utan
något vidare stadgande härutinnan anser någon ansvarspåföljd i
sådant fall icke kunna tillämpas. Men äfven i det afseendet kan
jag icke finna, hvarför någon tvetydighet skall få qvarstå, då det
är möjligt att få lagen tydlig och klar.

Jag tror således, att det vore högst önskligt, att frågan blefve
återremitterad till lagutskottet, och jag tar mig derför friheten att
framställa yrkande härom.

Måndagen den 15 April. 15 |f:0 gQ,

Herr Unger, Magnus: Jag vill ju också, att det skall blifva Förslag till lag
någon förändring i detta fall, men jag är icke så angelägen derom, an''J- iöter f°r
att jag, i likhet med herr Claeson, vill framlägga ett förslag, som
jag redan från början finner otillfredsställande, under förhoppning fr;m underrätt
att högsta domstolen skall komma med sin kritik deröfver och Kongl." i vissa brottHaj::
»sedan utfärda en förordning i öfverensstämmelse med högsta måL
domstolens förslag». Detta var väl dock icke herr Claesons mening, (Forts.)
utan om Kongl. Maj: t ej kan godkänna Riksdagens förslag oförändradt,
lärer väl detsamma, såsom herr Bergström ock anmält, förfalla.

Hvad nu beträffar den omtalade it) § i 11 kap. rättegångsbalken
och 11 kap. i allmäuhet, så lär det väl, antager jag, vara
timligen gifvet, att den 10 § i 11 kap. icke, såsom lagutskottets
ärade ordförande förmenat, handlar om stämningssättet, utan om
den tid, inom hvilken stämning i brottmål skall åtlydas, sedan förut
i kapitlet talats om samma tid beträffande tvistemål, ty 1 § handlar
om stämning både i civila och kriminella mål: »Vill man till annan
kära; då eger domaren gifva skriftlig stämning», hvadan ock stämning
i brottmål likasom i civila mål utfärdas på domareembetets
vägnar. Herr ordföranden i lagutskottet förmenade dock, att någon
tvetydighet i lagförslaget icke förefunnes, emedan orden rätten och
domaren brukades om hvarandra. Det är visserligen sant, att i
1734 års. lag så ofta sker, men beträffande stämning bör man aldrig
kunna missförstå nuvarande lagens bestämmelse, att den skall gifvas
af domaren, ty stämning kan ju icke rätten utfärda, emedan rätten
icke sitter, da den skall utfärdas, utan det måste domaren gorå.

Det förefinnes vid sådant förhållande icke något antagligt skäl att
här bibehålla det- tvetydiga uttrycket »rättens bud», och icke heller
att utesluta vilkoret om kärandepartens närvaro.

1882 . ars förordning har i dessa fall varit alldeles tydlig, både
att stämning skall åtlydas och att kärande parten skall vara närvarande,
och det skulle da se ut, såsom om det vore afsigtligt och
som om man menade något annat, om man i denna förordning rörande
brottmål begagnade helt andra uttryckssätt både i fråga om
rättens bud och kärande partens närvaro.

Hvad beträffar herr ordförandens i lagutskottet yttrande, att
det kan, om icke ofta, dock understundom inträffa, att domaren begagnar
sig af föreskriften i 10 § att hemta svaranden genast, så får
jag fästa uppmärksamheten derpå, att när så sker, är det äfven då
på rättens bud som hemtning eger rum, ty domaren beslutar icke
å embetets vägnar, att en svarande skall hemtas, utan han gör det
i sittande rätt.

Under sadana förhållanden och då lagförslaget, som föranledt
dessa anmärkningar, icke lärer kunna anses antagligt, fullföljer faomitt
yrkande om afslag.

Sedan öfverlägguingen förklarats härmed slutad, gjorde herr
grefven och talmannen i enlighet med de derunder framstälda yr -

N:o 30. 10 Måndagen den 15 April.

kandena propositioner, dels på bifall till hvad utskottet i nu förevarande
punkt hemstält, dels derpå att punkten skulle visas åter
till utskottet, dels ock på afslag å utskottets hemställan, samt förklarade
sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten af
sitt utlåtande n:o 44, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstiringen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 16;

Nej - 81.

2 punkten.

Herr C laeson: Med afseende på utgången af den första frågan
yrkar jag, att äfven andra punkten af utskottets utlåtande matte
återremitteras för att blifva i sammanhang med den föregående af
lagutskottet behandlad.

Efter härmed slutad öfverläggning visades nu föreliggande punkt
åter till utskottet.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 12 och 13 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af väckta motioner om
ändring af de i förordningen angående fattigvården meddelade bestämmelser
rörande hemortsrätt.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Måndagen den 15 April. 17 x:o 3Q#

Efter förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 12 och 13 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om framläggande af förslag till ändring af 22 § i kongl.
förordningen angående patent den 16 maj 1884 biföll Kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält;

och skulle jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas°medkammaren.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, ^ som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst pa föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 12.32 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1889.

N:o 30.

2

,N:o 30. 18

Onsdagen den 17 April.

Onsdagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Upplästes följande till Kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för
kongl. justitiedepartementet den 16 april 1889.

Öfverdirektören m. m. Fredrik August Almgren hade aflemnat
fullmagt, utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som af
Norrbottens läns urtima landsting den 8 innevarande april förrättats,
blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Första Kammare för
en tid af nio år från nämnde dag; och sedan berörda fullmagt funnits
vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af
vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan
att dessa mot fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts, att
protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Första
Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till Kammaren öfverlemnas
för att hållas öfverdirektören Almgren tillhanda.

In fidem
Paul Isberg.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 57, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut angående ändring i vilkoren för ett åt
Kristianstad—Hessleholms jernvägsaktiebolag beviljadt. lan;

Onsdagen den 17 April.

19 N:o 30.

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förhöjd
pension vid afskedstagande för distriktschefen i sydöstra tulldistriktet
F. Nisbeth;

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pension
för lektorn vid skogsinstitutet August Emil Algot Holmgrens
enka Charlotte Eleonora Holmgren, född Öb man; samt

n:o 60, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel; äfvensom bevillningsutskottets

betänkanden:

n:o 10, angående tullbevillningen; och

n:o 11, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 15 i denna månad bordlagda utlåtanden
n:is 8—11.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.40 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 80. 20

Lördagen den 20 April.

Lördagen den 20 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 12 och 13 i denna manad.

Upplästes följande, af herr statsrådet och t. f. chefen för kongl.
civildepartementet till herr grefven och talmannen pa Kongl. Maj:ts
befallning öfversända nådiga skrifvelse i anledning af H. K. H.
Hertigens af Vestmanland födelse:

Vi Oscar, med Guds Nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, tillbjude eder, gode herrar och svenske män, ledamöter af
Riksdagens Första Kammare, Vår ynnest och nådiga benägenhet med
Gud allsmägtig!

Med djup tacksamhet för försynens nåd, gifve Vi eder härigenom
tillkänna, att Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan i dag klockan
3,4 2 förmiddagen lyckligen blifvit förlöst med en prins, som erhållit
titel af Hertig af Vestmanland och kommer att i det heliga
dopet undfå namnen Erik Gustaf Ludvig Albert.

Förvissade, att I med oss och Vårt Kongl. hus delen glädjen
öfver denna lyckliga tilldragelse, förblifve Vi eder med all Kongl.
nåd och ynnest städse välbevågne. Stockholms slott den 20 april
1889.

OSCAR.

L. ATcerhielm.

Herr vice talmannen: Jag tillåter mig hemställa, att Kammaren
i anledning af det nådiga meddelandet behagade uppdraga åt
Kammarens talman och vice talman att till Deras Majestäter Konungen
och Drottningen samt de höga föräldrarne framföra Kammarens
vördnadsfulla lyckönskningar till den för konungahuset och
fäderneslandet glädjande tilldragelsen.

Till denna hemställan lemnade Kammaren på gjord proposition
sitt enhälliga bifall.

Lördagen den 20 April.

21 N:o SO.

Anmäldes och bordlädes:

lagutskottets utlåtande n:o 46, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871; och

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande förbud
mot införsel åt margarin och oleomargarin samt tillverkning af
margarin m. m.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 35, till Konungen, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 184, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändringar i och
tillägg till resereglemente! den 11 februari 1881.

Herr vice talmannen: Jag hemställer, att det upplästa

protokollsutdraget måtte remitteras till Kammarens första tillfälliga
utskott.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 185, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 29, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om sammanförande
uti en författning af gällande bestämmelser i fråga om rust- och
rotehallares skyldighet att anskaffa manskap och hästar samt verkställa
transporter.

Herr vice talmannen: Jag hemställer, att det upplästa protokollsutdraget
matte remitteras till Kammarens tillfälliga utskott
n:o 3.

Härtill lemnade Kammaren på gjord proposition sitt bifall.

Föredrogos statsutskottets nedannämnda, den 17 i denna månad
bordlagda memorial och utlåtanden:

N:o 30. 22

Ifrågasatt
gemensam om
röstning ang.
understöd åt
enskilda läroverk.

Lördagen den 20 April.

n:o 57, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut, angående ändring i vilkoren för ett
åt Kristianstad—Hesslekolms jernvägsaktiebolag beviljadt lån.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

N:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förhöjd
pension vid afskedstagande för distriktschefen i sydöstra tulldistriktet
F. Nisbeth. V

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pension
för lektorn vid skogsinstitutet August Emil Algot Holmgrens
enka, Charlotte Eleonora Holmgren, född Öhman.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 17 innevarande månad bordlagda memorial n:o 60, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens åttonde hufvudtitel.

1 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

2 punkten.

Herr Forssell: Den slutsats, hvartill utskottets majoritet kommit,
kan jag för min del icke gilla. Utskottet säger nemligen, att,
då frågan icke lärer kunna afgöras genom gemensam omröstning,
har densamma enligt utskottets åsigt förfallit. Jag har förgäfves
letat efter skälet till ett sådant uttalande.

Det är onekligt, att här är fråga om en utgift. Kongl. Maj:t
har rättighet att använda besparingarne, och Kongl. Maj:t har nu
begärt ändring i bestämmelserna rörande denna rättighet. Det är
icke fråga om någonting annat än dispositionen af ett anslag till
eu utgift. Men 65 § riksdagsordningen säger, att i fråga om statsutgifter
skola kamrarnas skiljaktiga meningar bestämmas genom
gemensam omröstning. Man kan visserligen såga, att det är fråga
om vilkoren för ett anslag, men dessa vilkor äro så nära sammanbundna
med sjelfva anslaget, att jag icke kan se annat än att det

Lördagen den 20 April. 23 2f:o 30.

är fråga om eu verklig statsutgifts bestämmande. Vid sådant för- ifrågasatt
hållande finner jag, att 65 § riksdagsordningen tydligt gifver vid 9emen*am ombanden,
att kamrarne böra gemensamt rösta om denna utgift och röstnin9 an°-på denna grund yrkar jag bifall till den afgifna reservationen,’eller Zmdaiäroatt
omröstningspropositionen må erhålla följande lydelse: verk.

»Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts (Forts.)
framställning, medgifver, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl.

Maj.t kan finna lämpligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen
till allmänna läroverken må användas ett belopp af högst 15,000
kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.»

Herr vice talmannen: Den nu föreliggande frågan är ju visserligen
en bland dem, om hvilka meningarne kunna vara delade
och der skäl kunna anföras både för den ena och den andra meningen,
men för min del har jag, liksom statsutskottets majoritet,
ansett vida öfvervägande skäl finnas mot den åsigten, att gemensam
votering i förevarande fråga vore tillåtlig. Här har nemligen Kongl.
Maj.t föreslagit, att Riksdagen matte medgifva, att af de reservationer,
som möjligen kunna uppkomma å reservationsanslaget till de
allmänna läroverken, finge användas ett belopp af högst 15,000 kronor
årligen till understöd åt enskilda läroverk. Denna framställning går
följaktligen icke ut på annat än eu förändring i vilkoren för användningen
af ett af Riksdagen redan beviljadt statsanslag, och eu
sådan förändring i vilkoren kan enligt min uppfattning icke afgöras
genom gemensam votering. En annan sak är, då vilkoret förekommer
i ^sammanhang med framställningen om beviljandet af ett
anslag. Då måste det kunna voteras om vilkoret, emedan detta
väsentligen sammanhänger med anslaget, men nu, då sjelfva anslaget
är beviljadt, är förhållandet ej likartad!, och skälet är helt enkelt
det, att hvarken regeringsform eller riksdagsordning gifva anledning
till det antagandet, att man är berättigad att votera gemensamt i
sådana frågor. Huru vida några tillgångar i detta fall kunna komma
att uppstå att disponera, är en sak, som ingen kan förutsäga. Anslagen
kunna möjligen icke lemna öfverskott, och då uppstå icke
heller tillgångar, om hvilka kunde gälla det begärda rnedgifvandet,
hvilket icke skulle hafva inneburit annat än rättighet för Konungen
att möjligen äfven på annat sätt använda medel, som anslagits för
ett visst ändamål.

N:o SO. 24

Lördagen den 20 April.

Ifrågasatt
gemensam omröstning
ang.
understöd åt
enskilda läroverk.

(Forts.)

För öfrigt ligger i denna fråga icke ringa vigt på, att Riksdagen
iakttager konseqvens, ock statsutskottet kar derför undersökt,
kura vida icke prejudikat af likartad keskaffenket skulle kunna påvisas.
Ett sådant förekom äfven vid 1886 års riksdag, i statsutskottets
memorial n:o 41. Kongl. Maj:t kade föreslagit, att Riksdagen
måtte medgifva, att de öfverskott, som till äfventyra kunde
uppkomma på anslaget till ett eller flera fartyg, finge användas till
betäckande af möjligen i anslaget till andra fartyg uppkommande
krist; således en framställning som i likket med denna gick ut på
eu förändring i vilkoren för användandet af beviljade anslag, ehuru
i det fall, som nu nämndes, fråga var om ett extra anslag, ock i
nu föreliggande fäll ett ordinarie reservationsanslag är i fråga. Angående
den förra frågan, i hvilken kamrarne stannade i olika beslut,,
yttrade sig statsutskottet alldeles liksom i föreliggande fall, att som
den icke kunde afgöras genom gemensam omröstning, måste den
anses såsom förfallen, ock detta statsutskottets yttrande godkändes
äfvenledes af Riksdagens båda kamrar. För min del kar jag, såsom
kammaren möjligen erinrar sig, önskat framgång åt den kongl.
propositionen i denna del, men jag anser mig icke berättigad att i
en sådan formfråga som den, kura vida man kar rätt till gemensam
votering eller icke, låta min uppfattning i sak inverka på min öfvertygelse
om hvad som i dylika fall är det formelt rigtiga.

Jag anhåller att kammaren måtte bifalla statsutskottets nu
föredragna förslag till voteringsproposition.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först derpå att Kammaren
skulle gilla hvad utskottet yttrat i nu förevarande punkt ock
sedan derpå att, såsom herr Forssell föreslagit, Kammaren skulle
godkänna den voteringsproposition, som intagits i den vid memorialet
fogade reservation; och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

3—9 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 17 i denna månad bordlagda betänkande
n:o 10.

Grefve Ström,felt afgaf en motion, n:o 59, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om undersökning beträffande de å kronojord
inom Norrbotten befintliga apatitlager, m. m.

Lördagen den 20 April.

25 S:o 30.

Härefter yttrade grefve Strömfelt: Jag anhåller, att denna
min motion måtte remitteras till Kammarens 2:dra tillfälliga utskott.

Denna anhållan bifölls.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 17 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 11.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, samt sist de ärenden,
hvilka blifvit denna dag bordlagda andra gången.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

.\:o iil». 26

Fredagen den 26 April.

Fredagen den 26 April.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 15 och 17 i denna månad.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående de i fråga om förvärfvande
af mark för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands län meddelade
bestämmelser.

Denna kongl. proposition blef härefter föredragen och på begäran
bordlagd.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr generaldirektör
Wilhelm Roos är af sjukdom hindrad att deltaga i Riksdagens
förhandlingar antagligen under minst två veckor från denna
dag, intygar.

Stockholm den 22 April 1889.

P. J. Wising,
M. Dr. Prof.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag,
att det aflöningsbelopp, som kan blifva tillgängligt genom två länsmansdistrikts
i Yesternorrlands län sammanslagning till ett distrikt,
må användas till aflönande af länsman i ett nybildadt distrikt inom
samma län; och

Fredagen den 26 April.

27 N:o 30

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till den agrikulturkemiska försöksanstalten vid Ultima m. in.,
äfvensom

lagutskottets memorial och utlåtande:

n:o 47, i anledning af Första Kammarens återremiss af första
punkten i utskottets utlåtande n:o 24, öfver dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ecklesiastik boställsordning, dels ock väckta
motioner berörande samma ämne; och

n:o 48, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om upphörande af den enligt lag rederi åliggande
skyldigheten att i vissa fall bekosta hemförskaffning af manskap.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården
den 9 Juni 1871:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs samt till lag med vissa bestämmelser angående
enskilda sedelutgifvande banker; äfvensom

n:o 38, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 Juni 1864.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 56, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af i statsrådsprotokollet
den 12 januari 1889 angifna grunder för organisationen
af en trängbataljon å Karlsborg jemte hvad som föreslagits beträffande
personalens aflöning, till genomförande af den del af bataljonens
organisation, som skall ega rum under år 1890, anvisar 150,000
kronor;

samt medgifver, att de besparingar, som under uppsättningstiden
kunna å omförmälda, för den nya trängbataljonen afsedda medel
beredas, må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader
och öfriga med organisationens genomförande förenade
utgifter;

N:o 30. 28

Fredagen den 26 April.

och beslutar, att under nuvarande anslagstiteln »trängen» såsom
reservationsanslag skall uppföras nyss omförmälda belopp med 150,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har hvad Kongl. Maj:t föreslagit beträffande uppsättande
af en andra trängbataljon icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 39;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 189, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 65 ja och 149 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 161 ja och 188
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 56, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 12 januari 1889 omförmälda
grunder för organisation af en stamtrupp vid Blekinge bataljon
jemte hvad deri föreslagits beträffande personalens aflöning,
beviljar till stamtruppens uppsättning äfvensom underhållet af densamma
vid volontärskolan ett årligt anslag af 99,000 kronor;

att detta anslagsbelopp jemte de redan å bataljonens stat till
volontärers aflöning uppförda 5,292 kronor 50 öre, sistnämnda belopp
i den mån det för ändamålet varder disponibelt, under benämning:
»aflöning till stamtrupp vid Blekinge bataljon, reservationsanslag»
uppföres under fjerde hufvud ti teln näst efter anslaget till
stamtrupp vid Vesternorrlands bataljon;

Fredagen den 26 April.

29 N:o 30.

samt att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å
anslaget uppkomma, må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande
af uppsättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande
förenade utgifter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vinner Nej, bar Riksdagen dels, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 12 januari 1889 omförmälda
grunder för organisation af en stamtrupp vid Blekinge bataljon
jemte hvad deri föreslagits beträffande personalens aflöning,
beviljat till uppsättning af en stamtrupp vid nämnda bataljon å 300
man äfvensom till underhållet af densamma vid volontärskolan ett
årligt anslag af 60,000 kronor;

dels beslutat, att detta anslagsbelopp jemte de redan å bataljonens
stat till volontärers aflöning uppförda 5,292 kronor 50 öre,
sistnämnda belopp i den mån det för ändamålet varder disponibelt,
skall under benämning: »aflöning till stamtrupp vid Blekinge bataljon,
reservationsanslag» uppföras under fjerde hufvudtiteln näst efter
anslaget till stamtrupp vid Vesternorrlands bataljon;

dels ock medgifvit, att de besparingar, som under uppsägningstiden
kunna å anslaget uppkomma, må af Kongl. Maj:t disponeras
för bestridande af uppsättningskostnader och öfriga med organisationens
genomförande förenade utgifter.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 35.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 190, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 71 ja och 144 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 179
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fättadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 56, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

N:o 30. 30

Fredagen den 26 April.

Deri, som vill, att med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
förslagsanslaget till volontärskolor, nu 285,000 kronor, höjes med
50,000 kronor till 335,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning
beträffande höjning i anslaget till volontärskolor, beslutit,
att detta anslag skall vid oförändradt belopp af 285,000 kronor
bibehållas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 34.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankomi derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 191, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 65 ja och 150 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 165 ja och 184
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 56, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
medgifver, att två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
må från fjerde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg fä tilläggas
regementsintendenterne att utgå, det första efter 5 och det andra
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring i befattningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 26 April.

31 N:o 30.

Vinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen medgifvit, att ett ålderstillägg
å 500 kronor må från fjerde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg
få tilläggas regementsinteudenterne att utgå efter 10 års väl
vitsordad tjenstgöring i befattningen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 46.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 192, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 79 ja och 132 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 169 ja och 178
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 56, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, till skarpskytteväsendets och skjut skicklighet ens befrämjande
för år 1890 anvisar ett extra anslag af 45,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande för år 1890 anvisat ett extra anslag af
30,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 68.

N:o JO. 32

Fredagen den 26 April.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 19B, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 106 ja och 109 nej, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 170 ja och 177
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Ånstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 57 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition angående utsträckt tid för amortering af ett åt Kristianstad—Hessleholms
jernvägsaktiebolag beviljadt lån, medgifver, att,
sedan af återstoden af berörda lån, utgörande vid 1889 års ingång
468,037 kronor 62 öre, ett belopp af 37 kronor 62 öre blifvit af
bolaget till riksgäldskontoret inbetaldt jemte ränta å sistnämnda
belopp, efter fyra procent för år räknadt, från samma års början,
till dess inbetalningen sker, återstoden af lånet 468,000 kronor må
med ränta återbetalas på det sätt, att bolaget å sagda återstod inom
slutet af hvarje år från och med det innevarande erlägger en annuitet
af fem procent, hvaraf fyra procent beräknas såsom ränta,
och återstoden utgör kapitalafbetalning, röstar

Ja;

Den, det ej vill,. röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition blifvit
af Riksdagen afslagen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 31.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 194, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 55 ja och 152 nej,, samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 153 ja och 183
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Fredagen den 26 April.

33 N:o 30.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, att för upprättande af en ordinarie
professur i statskunskap och geografi vid universitetet i Lund beviljas
ett ordinarie anslag af 6,000 kronor, deraf 4,500 kronor såsom
lön och 1,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 49.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 195, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 66 ja och 145 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 151 ja och 194 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten B, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, till inrättande af ett särskildt lektorat i husbyggnadskonst
vid tekniska högskolan beviljar ett ordinarie anslag af
2,500 kronor, deraf 1,700 kronor såsom lön och 800 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Första Kammarens Prof. 1889. N:o SO.

3

N:o 30. 34

Fredagen den 26 April.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 42.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 196, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 74 ja och 135 nej, samt att bada kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 162 ja och 177 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-proposionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, höjer reservationsanslaget till resestipendier samt läroböckers
och lärda verks utgifvande från nuvarande belopp, 24,000
kronor, till 30,000 kronor eller med 6,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej - 48.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 197, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 44 ja och 156 nej, samt att båda kamrarnes''
sammanräknade röster befunnits utgöra 123 ja och 204 nej, hvadan

Fredagen den 26 April. 35 N:o 30.

beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial, n:o 60, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposion:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, på extra stat för år 1890 beviljar 6,000 kronor såsom
bidrag till restaurering af Flöda församlings gamla kyrka, med vilkor
att församlingen ansvarar för kyrkans framtida underhåll, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej - 46.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 198, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 74 ja och 138 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 157 ja och 184 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, såsom personligt lönetillägg för år 1890 åt vice bibliotekarien
vid universitetsbiblioteket i Lund August Jakob Theodor
Palm på extra stat för samma år anvisar 500 kronor, röstar

Ja;

N:o 30. 36

Fredagen den 26 April.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit Kong]. Maj:ts förevarande
framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 20.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollssutdrag,
n:o 199, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 72 ja och 134 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 184 ja och 154 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
j a-propositionen.

A.nstäldes jemlik! 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 7, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, till veterinärinstitutet i Stockholm anvisar på extra
stat ett belopp af 5,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 87:

Nej — 48.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,

Fredagen den 26 April.

37 N:o 30.

n:o 200, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 58 ja och 144 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 145 ja och 192 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 60, punkten 8, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning med den ändring, att till vård, underhåll och
förkofran af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling beviljas
på extra stat för år 1890 ett anslag af 2,800 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 28.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 201, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 48 ja och 122 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 191 ja och 150 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:r 60, punkten 9, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition.

Den, som vill, att Riksdagen på extra stat för år 1890 anvisar
och ställer till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 25,000 kronor,
att på de vilkor, Kongl. Maj:t må ega att bestämma, användas dels

N:0 80. 38

Fredagen den 26 April.

till understöd åt enskilda, för drinkares kurativa behandling upprättade
asyler, dels ock till utgifning och spridning af sådana skrifter,
som afse att utbreda kännedomen om rusdryckernas verkan på menniskokroppens
organism och särskildt de vådliga följderna af dessa
dryckers missbruk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, har Riksdagen på extra stat för år 1890 anvisat
och stält till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 25,000 kronor
att, på sätt Kongl. Maj:t pröfvar lämpligast, användas för nykterhetens
befrämjande.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 78.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 202, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 69 ja och 129 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 109 ja och 207 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Upplästes följande, af herr statsrådet och chefen för Kongl.
civildepartementet till herr grefven och talmannen på Kongl. Maj:ts
befallning öfversända nådiga skrifvelse i anledning af H. K. H. Prinsessan
Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertinas frånfälle:

Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
konung, tillbjude eder, gode herrar och svenske män, ledamöter af
Riksdagens Första Kammare, vår ynnest och nådiga benägenhet med
Gud allsmägtig!

Sedan Gud behagat i dag klockan tre qvart till ett före middagen
från det jordiska hädankalla vår kärälskeliga fru syster, Hennes
Kongl. Höghet Sveriges och Norges Prinsessa Charlotta Eugenia
Augusta Amalia Albertina, vilje Vi denna för oss och hela landet
högst smärtsamma förlust eder härmed i nåder tillkännagifva.

Fredagen den 26 April.

39 Jfso 30.

Förvissade att I, jemte samtlige våre trogne undersåtar, delen
den sorg, som sålunda träffat oss, kofiungahuset och de förenade
rikena, förblifve Vi eder med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågne.
Stockholms slott den 23 April 1889.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Herr Reuterswärd, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
Herr grefve och talman, mine herrar! Med anledning af det sorgebud,
som nyss blifvit oss meddeladt, tager jag mig friheten hemställa,
huru vida icke Första Kammaren skulle vilja anhålla hos herr
talmannen och herr vice talmannen, att de å Kammarens vägnar
behagade till Hans Maj:t Konungen och den öfriga konungafamiljen
framföra Kammarens varma och djupa deltagande i den sorg, som
drabbat konungen, konungahuset och hela vårt land.

Jag anhåller, att herr grefven och talmannen måtte framställa
proposition på denna min anhållan.

På gjord proposition blef denna hemställan enhälligt bifallen.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets nedannämnda utlåtanden:
n:o 63, dels angående amortering å statsskulden, dels med anledning
af väckta motioner om inskränkning af fullmägtiges i riksgäldskontoret
befogenhet att utfärda statsobligationer utan till tiden
stadgad återbetalningsskyldighet;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af mark mellan kronan och Stockholms stad vid Artilleriplan
m. m.;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående
försäljning af åtskilliga kronans jordområden i Malmö m. m.; samt
n:o 66, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
fortsättande och afslutande under år 1890 af arbetena på nya kasernetablissement
för Svea lifgarde och andra lifgardet m. in.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 20 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 46 och
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtande
n:o 14.

Herr Lothigius fick på begäran ordet och yttrade: Jag ber

att få föreslå, att Kammaren måtte besluta,- att Kammarens första
tillfälliga utskotts nu andra gången bordlagda utlåtande n:o 14,

N:o SO. 40

Fredagen den 26 April.

angående förbud mot införsel af margarin m. m., skall uppföras
först bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan till
det sammanträde, som inträffar nästa onsdag; dock att, derest vid
nämnda sammanträde skulle föreligga till afgörande något ärende,
hvars handläggning vid ett föregående plenum påbörjats men icke
hunnit afslutas, det ärendet skall å föredragningslistan sättas före
tillfälliga utskottets ifrågavarande utlåtande n:o 14.

Detta förslag bifölls.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Almström från
och med den 27 i denna månad till och med den 7 nästinstundande
maj.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
uppföras främst de, som denna dag bordlagts första
gången, och sist lagutskottets utlåtande n:o 46.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.08 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOI.M, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 188 9.