RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1888:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

I8B8. Andra Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 11 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 4 innevarande februari.

§ 2.

Under åberopande af derom mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse
hemstälde herr talmannen, huruvida kammaren ville
besluta att nästkommande lördag den 18 dennes företaga val af dels
tjugufyra ledamöter i den nämnd, hvilken enligt 69 § riksdagsordningen
eger att döma, huruvida högsta domstolens samtlige
ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas,
äfvensom sex suppleanter för desse ledamöter, dels ock tolf valmän,
jemte tre suppleanter för dem, att gemensamt med tolf valmän från
Första Kammaren, välja komiterade för tryckfrihetens vård.

Denna hemställan bifölls.

§ 3.

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af Kong! Maj:ts proposition med förslag till lag angående förändrad
lydelse af 34 och 144 §§ konkurslagen den 18 september 1862.

Uti ifrågavarande proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit, bland
annat, att § 144 i konkurslagen skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 144.

Klagan öfver underrätts beslut i mål angående skyldighet för
gäldenär att afträda sin egendom till konkurs eller angående fråga,
som i 2 eller 4 kap. omförmäles, skall i hofrätt föras genom besvär.

Då domare eller någon rättens ledamot vidtagit någon åtgärd
eller meddelat något beslut i fall, der sådant enligt denna lag på
honom ankommer, må klagan deröfver genom besvär hos hofrätt

Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 8. 1

Angående
förändrad
lydelse af £
144 konkurslagen.

N:o 8.

Angående
förändrad
lydelse af §
144 konkurslagen.

(Forts.)

2 Lördagen den 11 Februari, f. m.

anföras inom den tid, som för besvär öfver underrättens i orten
utslag är i lag stadgad; dock gånge beslutet ej dess mindre i verkställighet,
der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

Till någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i
mål, hvarom i denna paragraf sägs, göre det genom besvär, hvilka
böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas, och fullgöre dervid det, som i 18 § samma kapitel
finnes föreskrifvet.

Denna lag skall icke ega tillämpning i fråga om fullföljd af
talan mot beslut, som meddelats före d. 1 januari 1889

och hemstälde utskottet att propositionen måtte af Riksdagen
antagas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Thomasson: Det är mot 144 § konkurslagen, sådan den
lyder i det nu framlagda lagförslaget, som jag önskar säga några
ord. Det sätt för fullföljd af talan mot underrätts beslut i här
afsedda mål, som skulle genom föreliggande lagförslags antagande
lagfästas, är utan tvifvel det som hittills vanligast iakttagits; det
är så vanligt, att de domstolar, som fordra vads erläggande för
sådan fullföljd, säkerligen kunna betraktas såsom undantag. Att
sådana undantag dock gifvas, framgår af den Riksdagens skrifvelse,
som framkallat detta förslag, och vid sådant förhållande är det i
sin ordning, att genom lag uttryckligen stadgas, huru i detta fall
bör rätteligen förfaras. Jag kommer derför att rösta för bifall till
sjelfva saken. Men i slutet af 144 § heter det: »denna lag skall
icke ega tillämpning i fråga om fullföljd af talan mot beslut, som
meddelats före den 1 januari 1889». Om denna bestämmelse antages,
skulle ju kunna inträffa icke blott att de domstolar, som hittills
fordrat vad för fullföljd af den talan som här är i fråga, komma att
dermed fortfara intill den 1 januari 1889, utan äfven — och det
synes mig mera betänkligt — att de domstolar, som funnit besvärs
anförande vara det rätta, skulle kunna i dessa ordalag läsa ett gillande
af den uppfattning, att i sjelfva verket vadevägen hittills varit den
rätta och skall fortfarande vara det intill den 1 januari 1889. Detta
vore ju orimligt och skulle framkalla åtskilliga förvecklingar och
olägenheter, som kunna undvikas, om lagen får träda i kraft genast
efter dess publicerande. Första Kammaren har också uteslutit
detta sista stycke, och jag vill derför yrka, att äfven denna Kammare,
med godkännande af lagförslaget i öfrigt, ville besluta att
dessa nyss upplästa ord må ur förslaget utgå.

Herr Lilienberg: Jag beklagar att jag icke kan biträda det
förslag, som af den föregående talaren framstälts. Det hör nog till
sällsyntheten, att den ene af Riksdagens kammare i en fråga som
denna af rent formel beskaffenhet fattar ett beslut afvikande från
hvad Kongl. Maj:t i statsrådet, högsta domstolen och lagutskottet
enhälligt ansett vara det rätta. Enligt Första Kammarens beslut skulle

Lördagen den 11 Februari, f. in. 3

denna lag träda i kraft genast efter det den blifvit uppläst från
predikstolarne. Vore det nu så, som den ärade talaren yttrade, att
talan i detta fall vanligtvis fullföljes genom besvär, kunde möjligen
olägenheterna deraf icke blifva så synnerligt stora, men så förhåller
det sig icke; ty åtminstone under Svea hofrätt är praxis, att om
icke eu konkursansökning bifallits af underrätt, talan fullföljes
genom vad. Jag anser att, om Första Kammarens beslut blir lag,
kunna allvarsamma olägenheter uppkomma; ty huru skulle i sådant
fall hofrätten kunna veta om talan blifvit rätt fullföljd eller icke?
Man kan väl icke begära att hofrätten skall från presterskapet
infordra bevis huruvida lagen blifvit uppläst eller icke. Huru skall
domaren veta om han bör tillåta vad eller icke i sådana frågor?
Jag tror, som sagdt, att flera olägenheter af författningen härigenom
skulle uppstå, och får tillägga, att jag icke misströstar om att icke
lagutskottet skulle kunna förmå Första Kammaren att frånträda
sitt beslut, för så vidt denna kammare stannar i ett annat.

Jag måste derför yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Thomasson: Jag kan för min del icke förstå, att det i
detta fall skulle för hofrätten uppstå några större svårigheter än
med afseende å hvarje annan lag, som genast efter publikationen
skall tillämpas. För öfrigt sakna de svårigheter, som herr Lilienberg
anförde, all praktisk betydelse, ty vare sig klagomålen inkommit
till hofrätten genom vad eller besvär, blifva de till pröfning
upptagna, och parterna lida sålunda ingen skada. Det skall för
öfrigt säkerligen blifva ytterst få fall, der domare fordrar vad för
fullföljande af talan i dylika mål, sedan lag antagits som föreskrifver
talans fullföljd genom besvär.

Den sats, som herr Lilienherg dref, eller att det vore sällsynt
att den ene kammaren ändrade ett författningsförslag, som framstälts
af Kongl. Maj:t samt af högsta domstolen och lagutskottet
enhälligt förordats, kan jag icke fästa synnerligt afseende vid, helst
sådant många gånger inträffat.

Herr Lilienherg trodde också, att Första Kammaren skulle
frånträda sitt beslut och antaga lagen oförändrad, om denna kammare
nu bifölle utskottets förslag. Det vågar jag alls icke tro, tv
jag har mig bekant, att innan detta förslag framlades i Första
Kammaren tillfrågades lagutskottets ordförande, numera statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, hvad han ansåge om en sådan
förändring, som den af mig nu föreslagna. Han gillade den fullkomligt
och sade, att, om han tänkt derpå, skulle han sjelf inom
lagutskottet hafva förordat en sådan förändring. Vid sådant förhållande
torde antagligen icke Första Kammaren frångå sitt beslut,
och om den icke gör det, blir deraf en följd, att hela ändringsförslaget
förfaller. Någon synnerlig olycka tror jag visserligen icke
att detta skulle vara, men det synes dock olämpligt att, då vi nu
fått Iram ett förslag som afhjelper en befintlig ofullständighet i
konkurslagens föreskrifter samt verkar till enhet i lagskipningen på
detta område, detta nu skulle få förfalla.

N:o 8.

Angående
förändrad
lydelse af §
144 konkurslagen.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
förändrad
lydelse af §''
144 konkurslagen.

(Forts.)

4 Lördagen den 11 Februari, f. m.

Jag vidhåller derföre fortfarande mitt yrkande att sista stycket
af 144 § måtte bortfalla.

Herr Widström: Det utlåtande, som nu föreligger till kammarens
afgörande, är föranledt af en vid senaste riksdag väckt
motion, som gick ut på ett förtydligande af det i motionen och
sedermera i Kongl. Majrts nu förevarande proposition upptagna
ämne. Det antyddes i motionen, att det vore hufvudsakligen i
fråga om en persons försättande i konkurstillstånd, som ett olika
förfaringssätt gjorde sig gällande vid hänvisning till fullföljd af talan
i högre rätt; och det tillädes i förbigående, att det vore lämpligt
att i sammanhang dermed äfven bestämma, huru talan skulle fullföljas
i frågor, hvilka omförmälas i 2:dra och 4:de kapitlen konkurslagen.
Vid behandlingen af detta ärende i högsta domstolen, framstäldes
några erinringar emot förslaget. Den ena, som gälde ett
förtydligande af 34 §:ns ordalydelse har blifvit iakttagen i Kongl.
Maj:ts proposition. Beträffande den andra, som rörde 144 §, så har
förslaget i denna del öfverlemnats till Riksdagen i den af chefen
för justitiedepartementet för högsta domstolen framlagda och af dess
flertal utan anmärkning lemnade form. Justitieråden Olivecrona
och Skärm hafva dock deremot gjort vissa anmärkningar, som jag
för min del anser vara af stor vigt. Sedan det erinrats, att lagförslagets
stadgande!! afsåge sättet för fullföljd af talan emot beslut
om skyldighet för en person att afträda sin egendom till konkurs
äfvensom frågor, som afhandlas i 2 och 4 kapitlen konkurslagen,
så anförde justitierådet Skarin:

»Genom ett lagstadgande i sådana ordalag torde emellertid
menige man för hvilken lagen är skrifven, lätteligen kunna förledas
till den origtiga föreställning, att klagan i alla andra rättsfrågor,
enligt konkurslagen, än de, hvilka genom berörda tillägg till
144 § eller eljest särskild! i samma lag blifvit undantagna, skall
genom vad dragas under hofrätts pröfning. Och denna föreställning
kan finna ett befogadt stöd i det förhållande, att allmänna lagen
angifvit vad såsom det reguliera rättsmedlet, hvaraf missnöjd part
eger att sig begagna för vinnande af ändring i ett af underrätt
meddeladt beslut i civila rättsärenden, hvilket gått honom emot.
Men det finnes äfven andra frågor efter 1 kapitlet konkurslagen, än
angående skyldighet för gäldenär att afstå sin egendom till sina
borgenärers förnöjande, i hvilka otvifvelaktigt den med rättens beslut
missnöjde skall genom besvär, icke genom vad, i hofrätt fora
talan. Enahanda synes ock förhållandet vara vid beslut i vissa
frågor, som ega sammanhang med de i 7 kapitlet konkurslagen
förekommande ämnen. Kär alltså det ifrågavarande tillägget till
samma lags § 144 är, enligt mitt förmenande, till sitt innehåll
ofullständigt och kan genom sin ordalydelse vara vilseledande, anser
jag mig icke kunna tillstyrka, att förslaget i dess nuvarande skick
godkännes.»

För mig synas dessa anmärkningar hafva icke ringa befogenhet.
Jag vill derjemte tillägga att då i det framlagda förslaget hänsyn

Lördagen den 11 Februari, f. m.

5

>!0 8.

tagits till den inom högsta domstolen gjorda anmärkning i afseende
å stiliseringen af 34 §, så förekommer likväl samma oegentlighet i
fråga om 10 och 16 §§ konkurslagen, der det ock bestämmes, huru
der omnämnda frågor skola fullföljas, oaktadt äfven härutinnan 144
§:ns generella stadgande skulle blifva gällande. Denna senare
anmärkning afser nu visserligen endast en formel oegentlighet,
men för åstadkommande af enhet borde samma anmärkning äfven
vinna afseende i fråga om de af mig nu påpekade 10 och 16 §§.
Meu om man, på samma gång det stadgas ett visst förfaringssätt i
några afseenden, lemnar ruin öppet för tvifvel och tvekan i andra
hänseenden, hvarom förut icke rådt något tvifvel, så synes det mig
vara mera skäl att dröja med förslagets antagande till dess man
kan erhålla ett förslag, som undanröjer all tvekan både i det ena
och andra afseendet; synnerligast som det icke torde vara i sin
ordning att här föreslå någon ändring i ett af Kongl. Maj:t för
Riksdagen framlagdt lagförslag. Med afseende å antalet af de mål
rörande afslag å ansökningar om gäldenärs försättande i konkurs,
hvilka fullföljas genom besvär eller genom vad, så är praxis, på
sätt redan anförts, under Svea hofrätt ganska omvexlande. Fullt
ut lika många domare gifva anvisning till talans fullföljd genom
vad som genom besvär.

Jag ber att få yrka afslag å den föreliggande kongl. propositionen,
äfvensom å utskottets betänkande.

Herr Smedberg: Då det föreliggande lagförslaget tillkommit
till följd af en Riksdagens skrifvelse och afser att fylla eu lucka i
nu gällande konkurslag, så tror jag att, för vinnande af enhet i
lagskipningen, det är högst nödvändigt att bifalla förslaget. Såsom
den förste talaren nämnde, förfara nog de fleste domare så
som i förslaget bestämmes, men andra förfara olika och tillåta
talans fullföljd genom vad. Det är väl vid sådant förhållande af
vigt att bringa lagen i sådan öfverensstämmelse, att domstolarne
må kunna härutinnan iakttaga ett och samma förfaringssätt. I afseende
på slutstrofen i förslaget: »Denna lag skall icke ega tilllämpning
i fråga om fullföljd af talan mot beslut, som meddelats
före den 1 januari 1889», så är jag äfven fullt ense med den förste
talaren herr justitieombudsmannen Thomasson, att denna bestämmelse
gerna kan utgå. Jag är öfvertygad att, om denna bestämmelse
blifvit närmare uppmärksammad i utskottet, så hade den
strukits redan der, men man fäste sig ej härvid, utan såg allenast
till, huruvida lagen i öfrigt öfverensstämde med hvad Riksdagen i
sin skrifvelse önskat. Då Första Kammaren redan beslutit strykande
af dessa ord, så anser jag, att Andra Kammaren dess hellre
hör göra detsamma, ty eljest förfaller lagförslaget helt och hållet,
emedan Kammarens olika beslut i sådant fall ej kunna sammanjemkas.

Jag instämmer således med den förste talaren i hans yrkande,
att dessa sista ord i utskottets förslag må utgå men förslaget i öfrigt
bifallas.

Angående
förändrad
lydelse af g
144 konkur slagen.

(Korts.)

N:o 8.

6

Lördagen den 11 Februari, f. m.

Herr Lilienberg: Gent emot den förste talaren skall jag be
förändrad få erinra att mitt yttrande var, att jag trodde det vara sällsynt att
idfelj!e i en fråga som denna, en ren formfråga, en Riksdagens kammare
lånen"*'' fattade ett beslut sådant som det af honom föreslagna.

Med anledning af hvad en talare på stockholmsbänken anförde,
får jag säga att lagförslaget visserligen skulle kunna vara mera
omfattande; jag måste biträda hans åsigt i den delen. Men då de
mest öfverklagade olägenheterna blifvit afhjelpta, tycker jag, att
man icke bör afslå lagen i dess helhet, utan antaga den sådan den är.

Jag fortfar i mitt yrkande om bifall till lagutskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Carl Ifvarsson: Såvidt jag uppfattat detta förslag, afser
det i verkligheten en lagförklaring. Det är visserligen ett lagförslag,
men tillkommet för att förklara en gällande lag och göra
den tydlig. Att så fort som möjligt få tydlighet i detta fall, tror
jag också vara en allmän åstundan, och jag föreställer mig derföre,
att det är bäst att godkänna förslaget såvidt det blifvit antaget af
Första Kammaren.

En anmärkning har gjorts mot uteslutandet af föreskriften om
tiden, då lagen skall börja tillämpas, men denna anmärkning tror
jag ej förtjena det ringaste afseende. Ty om det också föreskrifves
att en utkommen författning skall tillämpas när den blifvit uppläst
från predikstolarne, så lärer det icke finnas något hinder för Kongl.
Maj:t att, om det ej går an eller befinnes lämpligt att under årets
lopp börja tillämpa lagförslaget, hvarför jag i förevarande fall för min
del dock ej ser något hinder, utfärda författningen så nära årets slut,
att den nätt och jemt kan hinna tillämpas från och med nästa års
början. Således uppstår enligt mitt förmenande ingen olägenhet
genom att utesluta denna del af förslaget. Men en olägenhet skulle
det blifva om kamrarne i denna del fattade olika beslut, enär då,
såsom nyss nämnts, lagförslaget i sin helhet skulle komma att förfalla;
det tror jag icke vore ldokt.

Jag förenar mig således med herr Thoinasson i hans yrkande.

Herr Ahlström: Jag ämnade just anföra detsamma som herr
Carl Ifvarsson nyss yttrade, nemligen att detta förslag till författning
egentligen kan betraktas såsom en lagförklaring, och med instämmande
i hvad han yttrade vill jag blott tillägga, att det väl
må anses vara något mycket besynnerligt, om det förfaringssätt,
som genom den tillämnade förklaringen skulle blifva fastslaget såsom
det rätta, skulle genom samma lag blifva förbjudet att tilllämpas
förr än efter en viss kommande tid. Jag tror att de olägenheter,
som påpekats skola uppkomma genom utelemnande af den
sista punkten, icke hafva något att betyda i jemförelse med dem,
hvilka skulle kunna härflyta af ett förändradt tillvägagångssätt hos
en stor mängd af domstolarne under en kortare öfvergångstid.

Jag instämmer derföre med den förste talaren i hans yrkande
om borttagande af den sista punkten i den föreslagna 144:de §.

7

N:o 8.

Lördagen den 11 Februari, f. in.

Herr Wahl in: För min del tror jag att det förevarande lag- Angående
förslaget snarare innefattar ett försök att tydliggöra gällande lag förändrad
än att åstadkomma en ändring i densamma och på sådan grund \y44el^n^{rf
anhåller jag att få instämma i det yrkande, som framstäldes af ; '',_

herr justitieombudsmannen. (Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, beslöt kammaren, i enlighet med herr Thomassons
yrkande, att med afslag å sista punkten i den af Kongl. Maj:t
föreslagna lagen, godkänna Kongl. Maj:ts förslag i öfrigt.

§ 4.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos lagutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 30 i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om upphäfvande af förordningen angående plikt och
straff för dem, som försumma bevistande af katekesförhör, den 4
december 1765;

n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet; och

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande stadganden till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Yesterbottens och Norrbottens län.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 11,
angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Funkterna 1—9.

Lades till handlingarne.

Punkten 10.

Bifölls.

§ 6.

Efter föredragning vidare af statsutskottets utlåtande n:o 12, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa

N:o 8. 8 Lördagen den 11 Februari, f. m.

förmåner för enskilda jernvägsanläggningar, blef utskottets deri
gjorda hemställan af Kammaren bifallen.

§ 7.

Statsutskottets memorial n:o 13, i anledning af statskontorets
underdåniga berättelse angående undsättningsfonden, hvilket memorial
härefter föredrogs, lades till handlingarne.

§ 8.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtande:

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett kronan tillhörigt i Säfve socken och Vestra Hisings
härad af Göteborgs och Bohus län beläget jordområde;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af eu Kongl. Maj:t och kronan såsom danaarf tillfallen

andel af tomten n:r 4 i qvarteret Plantan i Upsala stad; och

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

eftergift af ett postmästaren A. Torbiörnssons sterbhus till betal ning

ådömdt belopp.

§ 9.

Om skrifvelse Härefter förekom till behandling lagutskottets utlåtande n:o 8,

till Kongl. i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med

Mdj.-t med begäran om utarbetande af förslag: till ny kyrkolag;.
begäran om ° ° J J °

utarbetande .

af förslag till I berörda, inom Andra Kammaren af herr G. Erikson i Myckel ny

kyrkolag, gård väckta motion, n:o 4, var föreslaget, att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af dels ny kyrkolag, att till
antagande af Riksdagen och allmänna kyrkomötet i sin tid framläggas,
dels derpå grundade och dermed i samband stående kyrkliga
stadganden.

Utskottet hemstälde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:

Herr Erikson i Myckelgård: Min motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utarbetande af en ny kyrkolag har
icke funnit nåd inför Riksdagens lagutskott, utan har utskottet i
stället hänvisat mig eller någon annan, som vill eu förändring uti

lördagen den It Februari, f. m.

9

N:o 8.

vår gamla kyrkolag, att söka de önskade förändringarne »på de Om skrifvelse
partiella reformernas väg», hvilket med andra ord vill säga att ut- till Kongl.
skottet vill, att vi fortfarande skola lappa på det slitna klädet. Jag Magt med
tackar för fingervisningen och jag skall icke försumma att fram- utarbetande
komma med lappar vid en senare riksdag, om detta lagutskottetsafförslag till
betänkande nu vinner Riksdagens bifall. ny kyrkolag.

Jag tror att herrarne skola gifva mig rätt, då jag påstår, att (Forts.)
vår kyrkolag är alltför gammal och således ej motsvarar tidens kraf.

Jag tror ock, att jag kan få rätt, då jag säger, att i den senare
tiden en viss afvoghet eller liknöjdhet visat sig gent emot vår
svenska statskyrka, och vågar jag likaledes tro, att mången skall
instämma med mig deruti, att denna afvoghet har någon orsak just
uti den gamla lappade kyrkolagens otidsenliga bestämmelser. Jag
har uti min motion såsom bevis på denna otidsenlighet påpekat
blott ett enda fall, då nemligen en prestman i norra Sverige tilllämpade
4 § af 18 kap. kyrkolagen på en familj, hvars vänner och
anförvandter ville följa en af familjens aflidna medlemmar till gifven;
men jag är säker om att herrarna skola kunna påpeka många
flera sådana fall.

Om man nu skall gå den väg utskottet behagat föreslå, nemligen
lappa, så blir följden den, att kyrkolagen allt framgent blir
brokig, precis som då man sätter eu ny klut på ett gammalt
kläde; något helt och sammanhängande kan man aldrig erhålla på
detta sätt.

Jag yrkar derföre afslag å utskottets betänkande och bifall till
motionen.

Herr Berg i Eksjö: Mig synes, att motionären framlagt

mycket goda skäl för sin uti motionen gjorda framställning, men
att dessa skäl blifvit af lagutskottet väl litet beaktade. Lagutskottet
har väl icke på något sätt vederlagt eller motsagt dessa skäl, men
det har i allt fall icke haft någon anvisning att lemna, annan än
den, att förändring borde fortgå på de partiella reformernas redan
beträdda väg. Den vägen torde dock blifva bra långsam och bra
sent ledande till det afsedda målet. Uti den historik angående lagstiftningen
på detta område, hvilken återfinnes i lagutskottets utlåtande,
synes nemligen att redan 1868 års kyrkomöte uttalade sig
för omarbetning af kyrkolagen, att kort derefter en komité tillsattes,
som afgaf betänkande med förslag i ämnet, men att detta
oaktadt ännu icke någon annan större reform blifvit vidtagen än
den, som innefattas i kongl. förordningen den 26 oktober 1883
angående tillsättning af presterliga tjenster. Denna partiella förändring
af kyrkolagen bådar ett bra långsamt närmande till det
afsedda målet, och likväl finnes i denna kyrkolag en del lagstadganden,
som äro i högsta grad antiqverade. Jag vill i detta hänseende
endast erinra om stadgandena angående bannlysning i 10
kap. (kyrkolagen), hvarest förekommer ett stadgande, som bland
annat föreskrifver, att den af prest bannlyste »skall sättas utom
Guds församlings gemenskap, och den, som honom herbergerar eller

N:o 8.

10

Lördagen den 11 Februari, f. m.

Om skrifvelse med honom äter, skall stå uppenbar skrift»; och jag vill vidare
till Kongl. påpeka ett stadgande i 18 kap., der det likasom skiljes emellan
Maj:t med kristlig begrafning och begrafning i tysthet, ett stadgande, som
utarbetande synes ™ig ^ra litet erinra om kristlig fördragsamhet. För det allafförslag
till manna rättsmedvetandet är och förblir det enligt min åsigt kränny
kyrkolag. kande att hafva lagar, som. icke efterlefvas, och som icke hunna
(Forts.) efterlefvas och tillämpas. Sådana lagar undergräfva nemligen aktningen
för staten såsom ordningens upprätthållare och förslappa
såmedelst rättskänslan. Antingen må en lag existera, och då skall
den tillämpas, eller också hör den upphäfvas. På dessa skäl, och
då jag föreställer mig, att det åsyftade målet skulle bäst uppnås
genom antagande af det af motionären framstälda förslag, får jag
hemställa, att kammaren med afslag å utskottets betänkande måtte
bifalla den af herr G. Erikson väckta motionen.

I detta yttrande instämde herrar Bedelius, Wretlind, Eheborgh,
Björkman, Olsson i Ornakärr, Bålsson, Sundberg iVexiö, H. V. Carlsson,
Vahlin, Nilsson i Skärhus, Brusc, Jönsson i Mårarp, Stjernspetz,
Andersson i Örstorp, Johansson i Strömsberg, Olson i Stensdalen,
C. O. Berg, Björck, De Laval och Larsson i Berga.

Herr Lilienberg yttrade: Jag föreställer mig, att de talare,
som yrkat bifall till motionen, skola medgifva, att ämnet, hvarom
här är fråga, är utomordentligt svårt. Yi hafva redan det omnämnda
lagförslaget af år 1873; man kan sålunda icke säga, att saken blifvit
lemnad alldeles utan afseende; och man har redan börjat gå in på
de partiella reformernas väg. Så gick man ock till väga, när det
gälde reformerande af strafflagen; man tog vissa delar i sänder och
slutade med att kodifiera det hela. Jag har nu intet vidare att
tillägga till de skäl, som utskottet anfört, samt slutar med att fortfarande
yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Metzén: Jag skall be att få instämma i herr Bergs
yrkande, och till de exempel han anförde på stadganden, som qvarstå
i kyrkolagen, ehuru de icke kunna tillämpas, anhåller jag att få
lägga ännu ett. Det qvarstår ännu i dag i den gamla kyrkolagen,
att oäkta födda barn, som blifvit mördade och icke äro döpta,''skola
i tysthet begrafvas. Jag undrar, hur det skulle taga sig ut, om
någon prest nu skulle tillämpa detta i lag ännu gällande stadgande.
Flere exempel skulle kunna anföras, men detta torde vara nog. Jag
instämmer sålunda i yrkandet om bifall till motionen och afslag på
utskottets betänkande.

Herr Rydin: Jag får instämma med dem, som yrkat bifall till
motionen. Jag inser mycket väl lagutskottets ståndpunkt i denna
fråga, och kan väl förstå, att utskottet icke ansett sig böra eller
kunna tillstyrka motionen till följd af dess omfattning; men för hvar
och en, - som något litet tagit i betraktande beskaffenheten af vår
kyrkolag, visar sig nödvändigheten af att en ny kyrkolag i om -

Iiördagen den 11 Februari, f. m.

11

N:o 8.

arbetadt skick kommer till stånd. Ty ingenting är så skadligt, som Om skrifvelse
att gällande lagar icke efterlefvas och icke kunna efterlefvas. Ock till Kongl.
jag kar så mycket större skäl att tillstyrka motionen, som jag såsom me<l

lärare i kyrkorätt mer än de flesta andra kar erfarenket af svång- utarbetande
keten att afgöra, kvad som i kyrkolagen skall anses som gällande af förslag till
bestämmelse eller icke. Åtskilliga bestämmelser såsom t. ex. den ny kyrkolag.
nyss nämnda om bannet, angående kyrkotukten, kapitlet om begraf- (Forts.)
ning m. m. tillämpas icke ock kunna icke tillämpas. Dessutom
qvarstå i kyrkolagen bestämmelser om fattigvård, kospital, skolväsende
ock dylikt, som icke kör till kyrkolagen, ock man kommer
ofta i förlägenket, kura vida dessa ock dylika frågor äro af beskaffenket,
att kyrkomötet deröfver skall köras eller icke. Till följd af
detta kyrkolagens kaotiska skick anser jag af största vigt, att en
skrifvelse i detta ämne aflåtes till Kongl. Maj:t, ock då så många
af kammarens ledamöter instämt i den derom nu gjorda framställningen,
ankåller äfven jag om bifall till motionen.

Med kerr Rydin förenade sig kerrar Waldenström i Grefle,
Essén, Andrén, Liljeholm, Gibson, G. Mellin, Nilson i Ystad, Beskow,
Widström, A. V. Carlson, frik. Bonde, Kihlberg, Holmgren, Andersson
i Lyckorna, Truedsson, Kilman, Anjou, Nilson i Lidköping, Stockenberg,
Nilsson i Sorröd, Wittrock ock Andersson i Hasselbol.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af kerr talmannen
gifna propositioner å de gjorda yrkandena, beslöt kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, bifalla den i ämnet väckta motionen.

§ 10.

Slutligen företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 9, Om skrifvelse
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande af förslag till ändrad lagstiftning i fråga begär andorn
om borgen. utarbetande

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren, herr O. V. Bedelius af förslag till
kade i sin berörda motion, n:o 5, föreslagit, att Riksdagen behagade ändrad lagbesluta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetandet ifrågTlm
ock framläggandet af förslag till förändrad lydelse af 10 kap. borgen.
handelsbalken i de delar, som handla om borgen, men hemstälde
utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning af ärendet begärdes ordet af

Herr Redelius, hvilken reserverat sig mot utskottets hemställan
och nu anförde: Ehuruväl ingen sannolikhet finnes, att min
motion skall föranleda till någon Riksdagens åtgärd, vill jag likväl
be att få yttra några ord, för att få utrönt, huru vida kammaren i
denna fråga har den åsigten, att en lagförändring bör ega rum i
det angifna syftet och om det kan vara skäl att återkomma med
motionen i en annan form eller icke.

Ji:o 8.

12

Lördagen den 11 Februari, f. in.

Om skrifvelse Ingen må tro att jag är benägen att klandra utskottet, derför
till Kongl. att det afstyrkt min motion. Jag vill så mycket mindre göra det,
Maj:t med som utskottet, enligt min uppfattning, ingalunda saknat skäl för
utarbetande betänkande, samt påpekat åtskilliga omständigheter, som förtjena
af förslag till uppmärksamhet. Ja, jag går ännu längre och vill till och med
ändrad lag- saga, att utskottet mången gång gör sig bäst förtjent af fädernesstiftning
i landet genom att »klubba ihjäl» omogna motioner. Och är denna
borgen1 att räkna till sådana, må jag icke sörja äfven dess död.

(Forts) Vore emellertid frågan så inskränkt, att den blott rörde min ringa
person skulle jag ej besvärat kammaren med något yttrande, liksom
jag ej skulle besvärat Riksdagen med någon motion. Jag föreställer
mig dock, att frågan är af allmännare betydelse. Och jag ber få
erinra att, enligt min uppfattning åtminstone, de lagstadgade formerna
för borgen och dess verkningar inträdt i ett nytt skede till
följd af den utveckling, bankväsendet hos oss erhållit. Jag tror
nemligen att i gamla tider verkade bestämmelserna om borgen icke
så illa som under senare tid.

Fordomdags var det ju mest bekanta och vänner, som gingo i
borgen för hvarandra, och, när det kom några oförutsedda svårigheter
emellan, kunde de menskliga känslorna och barmhertigheten
göra sig gällande. Det fans således en motvigt mot de värsta följderna
af en oförsigtigt ingången borgensförbindelse. Men sedan
snart sagdt hela lånerörelsen kommit att förmedlas af bankerna —
jag vill visst derföre icke uttala något klander emot bankerna —•
göra sig denna barmhertighet och dessa menskliga känslor mindre
gällande. Jag ber ännu en gång att få betona, att det ingalunda
är min mening att klandra bankerna; ty bankernas tillvägagående
är en följd af det sätt, på hvilket de äro inrättade, och i enlighet
härmed kunna de svårligen handla annorlunda än de göra.

I öfrigt då jag ju med min motion, såsom herrarne se, afsett att
vinna ändringar i lagen om borgen, och härmed synes vilja skjuta
någon skuld på lagen för de affärsolyckor, som borgensväsendet
åstadkommit, ber jag, såsom en motvigt deremot, att få upplysa,
att jag icke vill räkna mig ibland dem, som skjuta all skuld på
lagen för det onda, som sker, ej heller vill jag anses lik dem, som
mena, att allt kan blifva godt blott derigenom att lagen ändras.
Deremot vill jag framhålla, att enligt min föreställning det i väsentlig
grad beror på folket sjelft huru lagarne verka. Ett rättsinnigt folk
uppför sig väl äfven der lagarne äro dåliga, och en god menniska
begagnar ej det tillfälle, som en bristfällig lag kan lemna, att under
sken af lag och rätt tillegna sig annans egendom. Annorlunda är
deremot naturligtvis förhållandet med dåliga individer i samhället.
Ty de använda äfven goda lagar så, att dessa komma ondt åstad.
Men derjemte måste man erkänna, att der lagen icke kan främja
hvad som är rätt, der bör man genom förändringar söka komma
till något bättre. Detta är så mycket mera nödigt, som det finnes
inom samhället individer, hvilka kunna liknas vid vissa fyrfota djur
som löpa utmed gärdesgårdarne och söka efter kryphål, och när ett
sådant funnits, göra äfven det bästa stängsel onyttigt, om ej hålet

Lördagen den 11 Februari, f. m.

13

3\’:o 8.

täppes. Detta synes mig tillämpligt på personer, som- missbruka
borgenssystemet och icke gifva sig med mindre än att de lyckats
komma igenom lagens skrankor och åstadkomma förödelse och ekonomisk
ruin för många.

Det är från denna synpunkt jag ber att här närmare få framhålla
de orsaker, som förmått mig att komma fram med min motion.
Jag skall dervid vara så kortfattad som möjligt. Jag har ett par,
tre exempel, som på mig verkat mycket upprörande, hvilka exempel
rätt väl belysa, hvart det nuvarande borgenssystemet kan leda
och huru det verkar. Jag vill betona att i de af mig afsedda fall
de laga formerna för borgenssystemet blifvit iakttagna.

Jag känner i en socken, der jag har tjenstgjort, två personer,
som till sina karakterer äro hvarandra mycket olika. Den ene är
sådan, att jag skulle vilja kalla honom en bra menniska; den andre
deremot en sämre. Den förre var flitig och arbetsam, åtnjöt allmänt
anseende och var i goda omständigheter. Han vardt en dag
anmodad af en granne att gå i borgen. »Granne», sade han då till
honom, som bad om borgen, »blir du verkligen hjelpt dermed? Ty
då både kan och vill jag hjelpa dig. Men blir du det icke, så vill
jag icke heller skrifva under; ty då skulle jag endast störta mig
sjelf.» •— Grannen försäkrade att om ban bara ville skrifva under,
så vore all fara öfver. Och han skref under. Det var icke mer än
vid pass en månad derefter, så gör den, som både fått borgen, konkurs
— och borgesmannen nödgades betala och den siffra, för hvilken
borgen gälde, var icke mindre än 40,000 kronor. För sin godtrogenhet
och barmhertighet fick han betala både denna summa
och dessutom åtskilligt till, så att hans förlust uppgick på ett år
till 70,000 kronor. Följden blef, att han ruinerades och nödgades
gå ifrån sin hemmansdel. Men den andre,, som icke var så lättrogen
och icke hade så stor barmhertighet, han bevarade sin egendom.
Men vid tanken på ett sådant fall synes det mig egendomligt,
att just den egenskapen att vara barmhertig, skall så att säga
straffas och med ett så hårdt straff som all egendomens förlust, då
den andre deremot fick behålla sitt. Orättfärdiga handlingar, äfven
om de äro af ganska svår art, bestraffar lagen i andra fall med
straff af lindrigare beskaffenhet, än hvad det kan vara att mista
all sin egendom. Men i fråga om borgen blir förhållandet det, att
barmhertigheten kommer att bestraffas på detta hårda sätt, under
det att bedragaren är oåtkomlig.

Nu säger visserligen lagutskottet, att man måste se till, att icke
tredje mans rätt kränkes. Ja, det är ju rätt. Men jag vill icke att
hvarken den ene eller andres rätt kränkes, och jag vet icke hvarför
förste eller andre mans rätt mera skall kränkas. Under nuvarande förhållanden
sträcker likväl lagen ut sin skyddande hand mot bedragaren,
så att han går fri, då deremot den bedragne träffas af lagens hela
stränghet. Yore det då icke skäl i att en förändring skedde i den
rigtningen, att ett omvändt förhållande komme att ega rum?

Jag vill anföra ett annat exempel, hvilket visserligen är något
ruskigare. Det var två personer, af hvilka den ene var begifven

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj.t med,
begäran om
utarbetande
af förslag till
ändrad lagstiftning
i
fråga om
borgen.

(Forts.)

N:o 8.

14

Lördagen den 11 Februari, f. in.

Om skrifvelse på spel och dryckenskap och den andre alls icke var bättre. Den
Ma''~t°meh som nu v^e lia^va borgen, tog vid ett samqväm, vid hvilket de
begäran om öfvade sina idrotter, tillfället i akt. Han berusade den andre och
utarbetande lockar honom att skrifva på och ruinerade honom. Nu kan någon
af förslag till visserligen säga om den, som blef ruinerad: »hvarför skulle han
ändrad lag- ]efva sådant sätt?» Det må erkännas att frågan är berättigad.
* fråga1 om Men det kan ej heller vara rigtigt, att lagen lånar sin magt till
'' borgen, att utkräfva den yttersta skärfvel! af en sådan stackare. Sådant är
(Forts.) icke godt.

Men, mine herrar, det kan med det nuvarande borgenssystemet
inträffa saker, som äro i högsta grad upprörande, och jag vill nämna
ett sådant fall. Det var ett sällskap, som var något öfverlastadt.
I den upprymda sinnesstämningen hände det, att man började tala
om vexelvinglerier, reverser, borgensförbindelser och namnteckningar.
Då säger någon i sällskapet: »Jag undrar om vi skulle kunna känna
igen våra namnteckningar, om detta är mitt namn, detta är ditt o.
s. v. ifall vi hade dem skrifna huller om buller på ett papper.»
Man anskaffade för sakens utrönande papper, bläck och penna samt
skref sina namn på det ena arket efter det andra. Dagen derefter
befans det, att någon, som tillvaratagit ett sådant papper, skref öfver
två namn en borgensförbindelse, och öfver de två namn, som stodo
nederst, eu vitnesmening. Öfverst på arket skref han en skuldförbindelse
och satte sitt eget namn under, samt lyckades få reversen
belånad. Då det blef fråga om betalningen, kunde ingen neka för
sin namnteckning. Men den invändningen gjordes af alla, att det
icke varit fråga om någon lånetransaktion, ehuru visserligen man
hade haft på tal namnteckningar, reverser och dylikt. — Jag vet
icke hvad herrar jurister skulle kunna säga om detta fall, om det
är hänförligt till bedrägeri och om det såsom sådant kunnat blifva
straffbart. — Men det vissa är, att borgesmännen måste betala.

Detta är ju upprörande och det bidrog att hos mig framkalla
den tanken, om icke uågot lagstadgande kunde införas för att motverka
dylikt, och så har jag väckt motion i ämnet. •—

För öfrigt tror jag mig icke behöfva framkomma med någon
ytterligare skildring om borgenssystemets vådor. Herrarne känna
det säkert något hvar. I fall Riksdagen beslutat någon skrifvelse,
tror jag, att regeringen, i fall den ansett behöfligt och möjligt att
åstadkomma någon förändring till ett bättre, skulle kommit fram
med förslag i ämnet: stadganden om bedrägeri kunde ju fått rum
i strafflagen och om vexelvingleri i banklagen etc. etc.

Jag vill icke vidare upptaga kammarens tid, utan slutar med
att yrka återremiss till lagutskottet, för att få utrönt, huru stora
sympatier frågan kan ha i kammaren.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Stallerhult: Utskottet har icke varit okunnigt
om, att ett öfverdrifvet borgenssystem orsakat mycken ekonomisk
olycka och ruin, och det har ej varit för att få »klubba ihjäl» mo -

15

N:o 8.

Lördagen den 11 Februari, f. m.

tionen, såsom motståndaren uttryckte sig, som det afstyrkte densamma,
utan det var derför, att äfven om motionen biföl]es, det
skulle qvarstå så många utvägar att kringgå och omintetgöra verkningarne
af eu möjligen vidtagen lagförändring.

Nuvarande lag ger dem som ingå borgen rätt att ikläda sig ansvarsskyldighet
för endast sin del af gälden eller till lika andel
med medborgensmän eller såsom för egen skuld, s. k. solidarisk
proprieborgen. Då borgensmannen således har rätt att välja under
hvilken form han vill ingå sin borgen, kan jag icke inse annat än
att det är rättvist, att han får betala hvad han förbundit sig till,
äfven om det är för en annans räkning. Jag vill derjemte erinra
om, att såsom förhållandena gestaltat sig, är det i många fall nödvändigt
att ingå borgen såsom för egen skuld. Jag tänker bland
annat på arrendator- af kronodomäner. Huru förmögen än eu sådan
arrendator må vara, måste han skaffa sig dylik borgen för att
erhålla arrendet. Detsamma gäller äfven om uppbördsman för en
del af kronouppbörden. Man bör ej heller förglömma, huru som
borgenssystemet äfven gjort mycket godt. Mången fattig man har
genom borgensmännens förtroende kommit till eu förmögen ställning,
som han eljest icke skulle kunnat uppnå. Motionärens påstående
att den nuvarande lagen är nästan mer till hjelp för förföraren
än för den förförde, kan jag icke godkänna. Dör min del
yrkar jag bifall till lagutskottets betänkande.

Herr Redelius: Jag skall be att endast få säga några ord om
ej till ett fullt giltigt försvar dock till en förklaring på den bristfälliga
formuleringen, som en talare gjort anmärkning på. Med anledning
deraf erinrar jag derom, att sjelfva lagutskottet, som räknar
så många kunniga män och äfven framstående jurister bland sina
medlemmar, ofta nog ser sig ha svårt att formulera lagförslag eller
till och med enskilda paragrafer, så att det vill framlägga dem för
Riksdagen. Och så kan det ju vara ursäktligt, om en motionär,
som icke är jurist, ej lyckas gifva sitt förslag en formulering, som
lagutskottet vill tillstyrka.

Samme talare anmärkte också såsom något origtigt, att jag i
motiveringen påstått, »att lagen mer hjelper förföraren än den förförde».
Derpå vill jag endast svara det, att jag med mina exempel,
som jag anfört, velat förklara, hvad jag menar dermed. Och vill
nu blott tillägga, att den, som med vrängda framställningar om sin
ekonomiska ställning narrar en annan att gå i borgen, är förföraren,
men den som så lockas är den förförde. När man säger att den
förförde må skylla sig sjelf för sin godtrogenhet, så har han ju då
intet skydd af lagen, men förföraren har skydd; och det är detta
jag tagit mig friheten säga. Fastän detta naturligtvis icke varit
lagstiftarens afsigt, ej heller kan antagas vara lagens mening, så är
det dock ett faktum, att det går på antydda sätt.

Herr Nilsson i Kägla: Det är dock nästan oförklarligt, huru
ett sådant förslag som motionärens icke kunnat vinna större gen -

om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t med
begäran om
utarbetande
af förslag Ull
ändrad lagstiftning
i
fråga om
borgen.
(Forts.)

N:o 8.

16

Lördagen den 11 Februari, f. m.

Om skrifvelse, klang i kammaren än det tyckes ha gjort. Under tulldebatten såtill
Kongl. j år som [ fjol hörde vi ju från alla möjliga håll, att det var

begäran om osun(lt borgenssystem, som vore skulden till det elände som

utarbetande rådde. ISTu är det ju intet annat föreslaget än en skrifvelse till
af förslag till Kongl. Maj:t för att i någon mån få utrönt, om det låter sig inändrad
lag- skrankas, detta öfverdrifna borgenssystem. Vi ba ju nyss haft före
frågatm förslag om en skrifvelse till Konungen om förändring af kyrkoborgen.
lagen. Jag var med derom, då jag ansåg det behöflig!, men vida
(Forts.) vigtigare och nödvändigare är syftet med den nu ifrågavarande
skrifvelsen.

Till de skäl, som redan blifvit framdragna, skall jag be få
lägga ett eller annat. Om någon sålt sin egendom och den nye
egaren sökt lagfart, befrias han från utmätning för den förres skuld.
Huru tillgår det nu? Tre, fyra personer stå i borgen för en och
samma; så börjar det låta illa för låntagaren och då passar en eller
annan borgensman, som fått böra talas derom, på och säljer sin egendom
och kommer derigenom undan all risk för sin betalningsskyldighet.
Men en borgensman, som icke bor på orten, får icke böra
talas derom och blir derigenom icke i tillfälle att söka sina medborgesmän,
utan blir kanske fast. Det är ju intet vidare man vill
än att skrifva till regeringen och anser den, att en ny lagstiftning
i detta syfte är erforderlig, så är jag fullt öfvertygad om, att den
tager frågan om hand. Då motionären inskränkt sig till att yrka
återremiss, vill jag förena mig med honom och anhålla, att kammaren
måtte betänka sig.

Häruti instämde Herr Andersson i Löfhult.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på ärendets återremitterande till
utskottet; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af Kammaren godkända
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet liemstält i utlåtandet n:o
9, röstar

J a,

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för förnyad behandling.

Omröstningen utföll med 104 ja och 86 nej; varande alltså utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.

Lördagen den 11 Februari, f. m.

17

N:o 8.

§ It

För motions afgifvande hade sig anmält herr P. Andersson
i Högkil, hvilken aflemnade en motion, n:o 167, om ändring af 14
§ riksdagsordningen

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden :

n:o 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 26
kap. 1 § rättegångsbalken; och

n:o 11, i anledning af Riksdagensiustitieombudsmans hemställan
om upphäfvande af 23 kap. 7 § strafilagen.

§ IB.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i detta sammanträde
fattade beslut.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr /. Lyttkens.........

» J. H. E. Dieden.

» Back Per Ersson

» K. E. Holmgren.

samt » C. J. Jakobson...

under 14 dagar fr. o. m, d. 13 d:s;
» 14 » » 15 »

» 4 » » 18 »

» 5 » ■ » 16 »

» 8 » » 14 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1jil e. m.

In fidem.

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prat. 1888. N:o 8.

2

N:o 8. 18

Onsdagen den 15 Februari.

Onsdagen den 15 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ !■

Justerades protokollen för deD 6 och 8 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen hemstälde, under åberopande af derom mellan
herrar talmän träffad öfverenskommelse, huruvida kammaren ville
besluta att i sammanträdet nästkommande onsdag den 22 i denna
månad företaga val af de tjugufyra valmän, hvilka, jemte ett lika
antal från Första Kammaren, hade att välja Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare, äfvensom sex suppleanter för
desse valmän; och biföll kammaren denna hemställan.

§ 3.

Upplästes följande sjukbetyg:

Att herr riksdagsmannen Frans Gustaf Jansson, som fortfarande
lider af värk och ömhet i venstra njurregionen, är i behof af stillhet,
så att han f. n. ej kan i riksdagsförhandlingarne deltaga, intygas.
Stockholm den 15 februari 1888.

C. Th. Scholander.

Leg. läkare.

§ 4.

Vid härefter anstäldt val af en ledamot af bevillningsutskottet
i stället för numera statsrådet herr G. W. Lönegren, utsågs dertill
herr S. Cederschiöld med 108 röster.

§ 5.

Företogs val af dels sex revisorer för deltagande uti innevarande
års granskning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning och dels tre suppleanter
för desse revisorer; och utsågos dervid:

Onsdagen den 15 Februari.

19

STso 8-

till revisorer:

Riksdagsmannen A. Svensson i Lösen............ med 192 röster,

» J. Anderson i Tenhult........ » 100 »

» Ivar Månsson.................... » 100 »

» C. L. H. Nyström.............. » 100 »

» N. Petersson i Runtorp....... » 100 »

och » G. F. Östberg.................... » 100 »

samt

till suppleanter:

Riksdagsmannen C. Persson i Stallerhult...... med 101 röster,

> Öl. Andersson i Lyckorna... » 93 »

och .» F. G Janson i Carlshed..... » 90 »

§ 6.

Härefter anstäldes val af två revisorer och revisorssuppleanter
för hvartdera af riksbankens afdelningskontor i orterna; och blefvo
dervid utsedde:

Vid afdelningskontoret i Göteborg:

till revisorer:

f. d. riksdagsmannen C. A. Olén..................... med 95 röster,

och skolföreståndaren, fil. kand. H. Holmlin i Göteborg.
........................................................... » 94 »

samt

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen J. E. Billström ......... med 124 röster,

och landstingsmannen J. K. Holmgren i Kråketorp » 90 »

Vid afdelningskontoret i Malmö:

till revisorer:

konsuln Peter Olson i Helsingborg
och assessorn A. L. Senell i Kristianstad;

hvardera med 90 röster;
samt

20

Onsdagen den 15 Februari.

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen 11. Johnson i Broby________ med 114 röster,

och » » Mårten Trulsson i Starrarp » 84 >

Vid afdelningskontoret i Luleå:

till revisorer:

f. d. riksdagsmannen G. Hceggström
och i » J. Såll ström;

hvardera med 87 röster;
samt

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen P. Zimdahl................... med 92 röster,

och » » H. F. Bergström i Bjärsby » 79 »

Vid afdelningskontoret i Östersund:

till revisorer:

organisten And. Ericsson i Hölje.................. med 124 röster,

och direktören J. F. Broman i Ope..................... » 81 »

samt

till suppleanter:

landstingsmannen P.o Edling i Bräcke............. med 89 röster,

och handlanden M. H. Aström i Östersund............ » 69 »

Vid afdelningskontoret i vexiö:

till revisorer:

f. d. riksdagsmannen G. I. Bengtsson i Öslöf
och underlöjtnanten E. S. W. Beder stjerna;

hvardera med 79 röster;
samt

till suppleanter:

sysslomannen O. A. Johansson i Vexiö........... med 81 röster,

och f. d. nämndemannen J. M. Carlsson i. Målensås » 67 »

Onsdagen den 15 Februari.

21

N:o 8.

Vid afdelningskontoret i Jönköping:

till revisorer:

landstingsmannen C. Larsson i Sjöberg
och öfverstelöjtnanten P. A. Ribbing i Biddersberg;

hvardera med 70 röster;
samt

till suppleanter:

landstingsmannen N. A. Molander i Fimelhed med 70 röster,
och f. d. riksdagsmannen J. Andersson i Ryssby____ » 68 »

Vid afdelningskontoret i Visby:

till revisorer:

f. d. Riksdagsmannen G. Jonsson i Skeppnetorp med 104 röster,

och riksdagsmannen L. Norrby.......................... » 76 »

samt

till suppleanter:

riksdagsmannen P. Larsson i Fohle................ med 77 röster,

och f. d. » P. A. L. Malmström i Fledings torp.

........................................................... » 73 *

§ 7-

Efter föredragning af herr J. Anderssons i Högkil motion, n:o
167, hänvisades densamma till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 8.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 10 och 11.

§ 9.

Följande nya motioner afgåfvos:

af herr Öl. Jonsson i Hof, n:o 168, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning angående dispositionsrätten till

Jf:o 8.

22

Onsdagen den 15 Febrn&ri.

afkastning från ecklesiastika boställen och ändring i derom hittills
gällande bestämmelser; och

af herr P. Waldenström i Gefle, n:o 169, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag
till sammanslagning af post- och telegrafverken.

Dessa motioner bordlädes.

§ io.

Godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen:

n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 30 i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster den 26 oktober 1883;

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om upphäfvande af förordningen angående plikt och
straff för dem, som försumma bevistande af katekesförhör, den 4
december 1765;

n:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet; och
n:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande stadganden till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Vesterbottens och Norrbottens län.

§ Il Till

bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets memorial:

n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne; bankoutskottets

memorial:

n:o 2, angående verkstäld granskning af riksbankens tillstånd
och förvaltning; och

n:o 3, med anledning af gjord framställning om ytterligare anslag
för ombyggnaden af riksbankens hus i Göteborg; samt

lagutskottets utlåtande, n:o 12, i anledning af väckt motion om
ändring af 7 kap. 3 § strafflagen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifva
två gånger bordlagda.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr W. Gibson...........................under 8 dagar fr. o. m. den 15 d:s;

» N. Jönsson i Gammalstorp...... » 8 » » » 18 »

Onsdagen den 15 Februari.

23

Njo 8.

Herr Per Ersson i Vestlandaholm... under 6 dagar fr. o. m. den 16 d:s;
B. Bengtsson i Boberg.

Och

C. A. Andersson i Malmö
P. Waldenström i Gefle...

A. Hansson i Solberga.....

P. Pehr sson i Norrsund ...
A. F. Liljeholm..............

	10	5»	2	»	18	»
»	12	»	»	»	20	»
»	2	»		»	18	»
y>	10	D			20	>S>
	3		>	»	20	»
»	8	»		»	22

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.