RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1888:53
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1888. Andra Kammaren. IM:o 53.
Tisdagen den 8 maj
kl. 1,3 0 e. m.
Justerades protokollet för den 1 innevarande maj.
§ 2.
Efter föredragning af statsutskottets memorial, n:o 61, med förslag
till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande de kongl. teatrarne, blefvo de deri föreslagna voteringspropositionerna
af kammaren godkända.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången
Bevillningsutskottets betänkande!! n:is 17 och 18; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 (i
samlingen n:o 36).
§ 4.
Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt mellan herrar talmän träffad
öfverenskommelse, gemensamma omröstningar öfver de i ofvanstående
§ 2 omförmälda voteringspropositioner komme att anställas vid början
af morgondagens sammanträde.
§ 5. Om ändring
i § 47 af
Till kammarens afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande tullstadgan.
n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.
I berörda inom Andra Kammaren af herr C. TF. Collcmder väckta
motion, n:o 69, var föreslaget:
Andra Kammarens Prof. N:o 53. 1888.
1
ft:o 53. 2
Tisdagen den 8 Maj.
Om ändring
i § 47 af
tullstadgan.
(Forts.)
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att KongL
Maj:t täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande tullstadga i det syfte,,
att vid beslag, som i denna paragraf omförmäles, lastegare ej må fråndömas
sin egendom, så snart vid domstolsförhöret ådagalägges, att han
icke varit delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest
försummat något, som honom såsom lastegare åligger vid varuinförsel.»
Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet yttrade
Herr Collander: Då bevillningsutskottet har afstyrkt motionen
och bland annat åberopat såsom skäl härför, att de tullsatser på alla
områden, som nyligen blifvit af Riksdagen beslutade, tala för att icke
vidtaga några ändringar, så gör jag mig icke några illusioner, såsom
skulle jag kunna inverka, på kammarens beslut i denna fråga; men jag
her dock att få yttra några ord om bevillningsutskottets motivering.
Utskottet säger bland annat, att det är snart sagdt omöjligt att
kunna bevisa, att vid ett sådant fall, som det jag åberopat, icke något
försök till smuggling egt rum och att lastegaren dertill icke varit i
någon mån skyldig. Men jag bar icke heller i min motion begärt
något annat, nemligen att, om vid domstolsförhöret det ådagalägges,
att lastegaren icke varit delaktig i skepparens försummelse eller förbrytelse,
han då icke måtte fråndömas sin egendom. Jag har således
begärt detta endast för den händelse att lastegarens oskuld blifvit fullt
ådagalagd, något som bevillningsutskottet ansett i de flesta fäll vara
svårt nog att bevisa. Nu är det tydligt, att, då skepparen gör sig
skyldig till en så obetydlig försummelse, som bär är i fråga, nemligen
att icke för visering ingifva märkrullan på de orter, der svensk konsul
finnes, och detta medför att en last af många tusen kronors värde för
den i berörda förseelse alldeles oskyldige lastegaren blifver dömd förbruten,
så måste detta dock anses för en bård och ej rättvis påföljd.
Utskottet säger vidare, att, då varuegarens oskuld blifvit fullt
ådagalagd, han kan vädja till Kongl. Maj:t för att af nåd erhålla hvad
som blifvit honom fråndömdt. Men der vid lag inträffar ju alltid, att
beslagtagarens andel icke kan efterskänkas. Det är således endast
74 af godset lastegaren kan i bästa fall få tillbaka.
Såsom sagdt, hyser jag icke några illusioner eller förhoppningar
om framgång för motionen, men ber dock att få yrka bifall till densamma.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 6-
Till bordläggning anmäldes:
Statsutskottets memorial, n:o 62, med förslag till voteringsproposition,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl.
Tisdagen den 8 Maj. 3 N:0 53.
Maj:ts proposition, angående inköp för statens räkning af Åkers krutbruk.
Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
»
§ 7-
Godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse
till Konungen,
n:o 55, angående vilkoren för försäljning af bränvin; och
n:o 56, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
klockan 1,4 5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
N:o 53. 4
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Onsdagen den 9 maj
kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 2 denna månad.
Gemensamma § 2.
omröstningar.
Enligt derom förut fattadt beslut anstäldes nu omröstningar öfver
de i statsutskottets memorial n:o 61 föreslagna och af Riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande de kongl. teatrarne; och försiggingo dessa omröstningar
enligt nedanintagna voteringspropositioner i följande ordning,
nemligen:
l:sta omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 61, l:o).
Den, som vill, att hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående ombyggnad
och förändring af kongl. stora teaterns hus må på det sätt bifallas,
att för ifrågavarande ändamål beviljas ett anslag på extra stat af
765,000 kronor, dock under vilkor att, innan något af anslaget får lyftas,
sådana anordningar blifvit träffade, att teaterverksamheten å de kongl.
teatrarne, utan att staten derför har något ekonomiskt ansvar eller någon
annan befattning än den kontroll å teaterverksamheten, som må kunna
anses nödig, kommer att fortgå under eu tid af minst fem år från den
tid, då ombyggnaden blifver färdig, antingen genom ett af Kongl. Maj:t
godkändt konsortium eller på annat sätt, med rättighet för den eller
dem, som öfvertaga verksamheten, att begagna de kongl. teatrarnes
fasta och lösa egendom äfvensom att uppbära och för teaterverksamheten
använda nettobehållningen af teatrarnes hus i enlighet med de
bestämmelser, Kongl. Maj:t finner för godt att ytterligare stadga, röstar
Vinner Nej, har Riksdagen beslutit att icke bifalla Kongl. Maj:ts
förslag till ombyggnad och förändring af stora teaterns hus.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
5 N:o 53.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och Gemensamma
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att omröstningar.
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl (Forts.)
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 53 Ja och 162 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med.,................... 76 Ja och 32 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ..................................................... 53 Ja och 162 Nej,
sammanräkningen visar.......................................... 129 Ja och 194 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.
2:dra omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 61, 2:o).
Den, som vill, att utöfver det å ordinarie stat uppförda anslag,
60,000 kronor, för uppehållande af teaterverksamheten under spelåret
1888—1889 må till Kongl. Maj:ts förfogande ställas ett kreditiv å 25,000
kronor, att användas i den mån anslaget å ordinarie stat, Kongl.
Maj:ts enskilda bidrag till teatrarne samt teatrarnes öfriga inkomster
icke förslå till bestridande af utgifterna för ifrågavarande verksamhet,
äfvensom medgifva, att dessa anslag, derest, i följd af den ifrågasatta
ombyggnaden af stora teaterns hus, verksamheten å denna teater kommer
att någon tid upphöra, få användas, på sätt Kongl. Maj:t i propositionen
af den 17 sistlidne april föreslagit, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutit att icke bevilja något anslag
till uppehållande af verksamheten å de kongl. teatrarne, men medgifva
Kongl. Maj:t rätt för en tid af ett år, räknadt från den 1 juli 1888)
att upplåta de kongl. teatrarnes fasta och lösa egendom till begagnande
under längre eller kortare tid af året åt den eller dem, som kunna
befinnas villige att, utan att statsverket derigenom betungas med några
kostnader, bedrifva teaterverksamhet å sagda teatrar på ett konsten
värdigt sätt, med rättighet jemväl för Kongl. Maj:t att för detta ändamål
disponera eller öfverlåta dispositionsrätten till alla från teatrarne
och deras fastigheter inflytande inkomster.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 66 Ja och 149 Nej.
N:o 53. 6
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Gemensamma Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
omröstningar. nySS ankommet och nu uppläst protokoll, hlifvit af Första Kammaren
(F°rts.) gamtidigt anstalt!, hade utfallit med..................... 87 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ..................................................... 66 Ja och 149 Nej,
sammanräkningen visar........................................... 153 Ja och 170 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.
3:dje omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 61, 3:o).
Den, som vill, att till betäckande af en vid verksamheten å de
kong! teatrarne under spelåren 1883—1888 uppkommen brist må å extra
stat för år 1889 anvisas ett anslag å 129,000 kronor, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till betäckande af en vid verksamheten
å de kongl. teatrarne under spelåren 1883—1888 uppkommen brist å
extra stat för år 1889 anvisat ett anslag å 99,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och
utföll omröstningen med 73 Ja och 140 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 92 Ja och 15 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ...................................................... 73 Ja och 140 Nej,
sammanräkningen visar......................................... 165 Ja och 155 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med japropositionens innehåll.
§ 3.
Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 62, med förslagtill
voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut "i
fråga om Kongl. Maj:ts proposition angående inköp för statens räkning
af Åkers krutbruk, blef den utaf utskottet föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
7 N:0 53.
I sammanhang härmed, tillkännagaf herr talmannen, att gemensam
omröstning öfver den sålunda godkända voteringspropositionen komme,
under förutsättning att densamma blefve derförinnan jemväl af Första
Kammaren godkänd, att ega rum nästa fredag den 11 innevarande maj.
§ 4. Om upphäf
vande
af den
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o IT, i anledning af ''raslagen.
väckta motioner om upphäfvande af gällande förordning angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.
I två särskilda inom Första Kammaren väckta motioner, n:o 78 af
herr J. E. Nyström och n:o 79 af herr grefve Fr. Strömfelt, hade
föreslagits, i den förra:
»l:o att Riksdagen behagade för sin del upphäfva mellanrikslagen
af den 29 maj 1874 med deri genom kongl. förordningen den 1 juli
1887 skedda ändringar; och
2:o att Riksdagen, för den händelse ny mellanrikslag anses kunna
och böra ifrågakomma, sedan Sveriges och Norges tullförhållanden nu
blifvit så högst olika, måtte uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga frågan i öfvervägande och inleda erforderliga underhandlingar
med Norge samt sedermera afgifva förslag till en ny mellanrikslag,
innehållande bland annat stadganden om att s. k. skilnadstullar
skola i regel erläggas»;
och i den senare:
»att Riksdagen behagade besluta lemna Kongl. Maj:t uppdrag att
— derest de underhandlingar angående nödiga ändringar i den s. k.
mellanrikslagen, som Riksdagen väntar att Kongl. Maj:t, så fort ske
kan, vill inleda med den kongl. norska regeringen, icke leda till sådant
antagligt resultat, att detsamma kan föreläggas svenska Riksdagen och
norska stortinget till antagande år 1889 — förklara de kongl. förordningarne
af den 29 maj 1874 och den 1 juli 1887 angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden upphäfda.»
Med anledning häraf hemstälde utskottet:
»att Riksdagen måtte, med afslag å herr Nyströms, men med anslutning
till grefve Strömfelts ofvanberörda motion, i underdånig skrifvelse
dels anhålla, att Kongl. Maj:t med anledning af de beslut, Riksdagen
fattat om ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske kan, inleda
underhandlingar med norska regeringen om sådana bestämmelser i den
s. k. mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet
påkallas, dels ock bemyndiga Kongl. Maj:t att, derest de
inledda underhandlingarna icke synas leda till det åsyftade målet, uppsäga
ifrågavarande lag med enahanda verkan, som hade Sverige för sin
del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande.
»
Nso 53. 8
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphäfvande
af den
s. k. mellanrihslagen.
(Forts.)
Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts
dels af herr J. E. Nyström, med hvilken instämt herrar J. P.
Nilsson i Käggla och L. Börjesson;
och dels af herrar E. V. Carlson och A. E. Petersson i Hamra.
Öfverläggningen rörande detta ämne öppnades af
Herr Jonsson i Hof, som yttrade: Jag må bekänna att nu, knappt
mera än ett hälft år efter en försiggången revision af mellanrikslagenr
det gör ett egendomligt intryck att återigen stå inför ett förslag om
upptagande af nya underhandlingar om denna mellanrikslag. Utskottet
säger, att med den förändring i tullsystemet, som vi nyss infört och
hvarigenom skyddstullsystemet i Sverige erhållit en betydligt större
tillämpning, särskildt i fråga om våra vigtigaste näringar, jordbruket
och bergshandtering!!, det är oundgängligen nödvändigt att mellanrikslagen
skyndsamligen undergår en deraf påkallad omarbetning.
Jag vill likväl fästa uppmärksamhet vid, att dels hafva icke verkningarne
af dessa nya tullar och det inflytande de kunna hafva på våra
affärer med Norge ännu hunnit på minsta sätt visa sig, och dels har
Riksdagen beslutat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
tillsättande af eu komité, som skulle taga hela tullfrågan under förnyad
ompröfning. Och om man nu aflåter den här föreslagna skrifvelsen
till Kongl. Maj:t, innan man erhållit någon erfarenhet om hvilka
ändringar i mellanrikslagen, på grund af vår nu beslutade tulltaxa,
kunna vara erforderliga, och innan det ännu kan beräknas till hvilka
förändringar i vår tulltaxa en blifvande komités arbeten kunna föranleda,
så måste väl hvar och eu erkänna, att den tidpunkt, som nu är,
måste vara, för inledande af nya underhandlingar om ändringar i mellanrikslagen
i hög grad olämplig. Om redan nu denna mellanrikslag
återigen skulle underkastas förändringar, så kan det inträffa att redan
om ett år härefter ytterligare förändringar kunna visa sig behöfliga i
denna lag, då man ju, som sagdt, nu icke vet vare sig hvilka verkningar
vår nya tulltaxa kan hafva eller känner de förändringar, denna
tulltaxa kan komma att undergå, sedan den begärda komitén slutat
sina arbeten. Om emellertid denna fråga för mig icke hade någon
annan betydelse än en förändring i sjelfva tulltaxan, så skulle jag icke
motsätta mig den här föreslagna skrifvelsen. Men då denna fråga
måste vara af en ganska betydande vigt för vårt förhållande till Norge,
och Norge så nyligen gått oss på allt vis till mötes i denna fråga, så
tror jag, att man bör tänka sig för mera än en gång, innan man söker
åter rifva upp denna mellanrikslag emellan Sverige och grannlandet.
Och om man betraktar den möjliga fara, som kan härleda sig från
mellanrikslagens fortfarande bestånd, så vill jag till en början erinra,
att icke kan väl det svenska jordbruket gerna blifva öfverflygladt af
det norska i afseende på varuutbyte. Ty huru än den svenska jorden
må vara beskaffad, måste man väl medgifva, att jordbruket hos oss intager
en långt högre ståndpunkt än det norska. En enda post skulle
i fråga om jordbruket kunna ega någon betydelse, nemligen tullen på
hästar, och att de norska hästarne införas till Sverige tullfria på grund
Onsdagen den 9 Maj, f. m. 9
nf mellanrikslagen. Införseln från Norge af hästar uppgår årligen till
omkring 5 å 6 hundra stycken. Denna tullfrihet skulle således lämna
ega någon betydelse för de provinser, som uppföda hästar till afsalu.
Men icke lär väl denna fråga kunna vara af den vigt, att man blott
för den skall gifva sig in på detta företag. Ty man får väl icke glömma,
att äfven om Norge har någon fördel af mellanrikslagen, så har val
också åtskilliga svenska näringar gagn af densamma. Och om mellanrikslagen
skall så förändras, att icke norska produkter få tullfritt hos
oss införas, så måste ju också Norge med största stränghet vända sig
emot våra förädlade industrialster, som icke hafva obetydlig afsättning
i Norge. Öfvergår jag till bergshandteringen, kan jag lika litet föreställa
mig, att med den utveckling, som den svenska jernhandteringen
har, den kan lida något väsentligt afbräck af den norska, vare sig det
gäller råvaran eller varan i mera förädlad form. Och det är för mig
ofattligt att upptänka någon enda artikel, hvars införande tullfritt från
Norge kan vara så menligt för oss, att det borde föranleda aflåtande
af denna nya skrifvelse rörande mellanrikslagen. Härtill må vara tid
nog, sedan man man fått se, huru de höjda tullarne ställa sig till vårt
nuvarande tullsystem och till hvilket resultat den blifvande tullkomitén
kan komma. Men nu är tidpunkten derför ovilkorligen olämplig. Jag
tager mig derför friheten, herr talman, att, på grund af hvad jag haft
äran säga, yrka afslag å så väl bevillningsutskottets hemställan som de
motioner, hvilka ligga till grund för densamma.
Häruti instämde herr Stockenherg.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen
anförde: Det är alldeles naturligt, att då Riksdagens beslut i afseende
å tullfrågan skall tillämpas, der förekomma åtskilliga punkter, som
gifva anledning till förändringar i den nu gällande mellanrikslagen, och
att således Riksdagen uttalar den önskan, att dessa förändringar måtte
på öfverenskommelsens väg åstadkommas. Derom är således icke något
att säga, lika litet som derom, att i händelse några underhandlingar
icke kunna åvägabringas, som tillfredsställa Sveriges berättigade önskningar
och anspråk, det kan komma i fråga att uppsäga mellanrikslagen.
Men deremot kan det sättas i fråga, huruvida dessa underhandlingar
kunna underlättas genom att på förhand lemna regeringen ett
sådant bemyndigande att uppsäga mellanrikslagen, som utskottet föreslagit,
eller om det icke kunde anses att underhandlingarna skulle gå
lättare, om icke ett sådant beslut nu fattades. Jag åtminstone föreställer
mig att så skulle vara och tror ingen olägenhet skall följa deraf.
Det är ju klart att vissa delar af tulltaxan kunna tillämpas med den
nu gällande mellanrikslagen, men att i fråga om andra en ganska långvarig
utredning blir erforderlig. Dessutom kommer den komité, som
antagligen kommer att tillsättas, att få ett drygt arbete, som drager
lång tid, och äfven kan gifva anledning till nya underhandlingar med
norska regeringen om förändringar i mellanrikslagen. Allt detta drager
tid och jag föreställer mig, att det kunde vara tids nog, om Riksdagen,
först sedan den fått kännedom om hvilka af dess önskningar och anspråk
icke blifvit uppfylda från Norges sida, fattade formligt beslut om
N:o 53.
Om upphäfvande
af derb
s. k. mellanrikslagen.
(Forts.)
N:o 53. 10
Onsdagen den 9 Maj, f. in.
Om upphof- uppsågande af mellanrikslagen, derest anledning dertill skulle förefinnas.
TtemeiidaTm vore saken bestämd, klar ocli tydlig, och man visste hvilka anledS
rikslagen? n''ngari de må vara stora eller små, betingade denna åtgärd från Riksens.
) dagens sida. Jag tror icke heller, att någon nämnvärd tidsförlust derigenom
skulle uppstå, och jag föreställer mig, att de afsedda underhandlingarna
skulle gå fullkomligt lika väl, om icke bättre, om den
sista delen af klämmen bortfölle. Naturligtvis vill jag icke å regeringens
vägnar motsätta mig denna del af skrifvelsen, men jag hemställer huruvida
den kan vara nödvändig. Det är å andra sidan godt, att en
dylik framställning innehåller något mera moderation än herr Nyströms
motion innebär, ty denna motion skulle ju föranleda till att redan på
förhand uppsäga mellanrikslagen innan man ens funnit en sådan åtgärd
vara nödvändig.
Vidare yttrade:
Herr Danielson: Det ser ut som om kammaren redan nu ville
låta öfverläggningen om denna sak vara slutad.
Jag har vid genomläsande af detta betänkande tyckt mig finna,
att hvad utskottet här föreslagit är alldeles lagom, eller för det första
eu begäran att regeringen täcktes vidtaga underhandlingar, och för det
andra ett bemyndigande för regeringen att uppsäga mellanrikslagen,
derest dessa underhandlingar icke skulle leda till något gynsamt resultat.
Den förste talaren nämnde, att man ännu icke har någon kännedom
om de olägenheter, som från norsk sida kunna drabba oss i följd af de
nya tullsatsernas åsättande, men derom tror jag, att vi redan hafva
tillräcklig kännedom, och det kan nu icke vara för tidigt att söka afhjelpa
dessa olägenheter. Norrmännen må icke förundra sig öfver att
vi nu vilja hafva en af billigheten påkallad rättelse, och något annat
är ju nu icke i fråga. Skulle norrmännen misstycka detta, hafva de
ingen ursäkt derför, ty vi kunna väl icke låta vår gräns mot Norge
stå öppen, när det visat sig att norrmännen i detta afseende missbrukat
sina rättigheter. Oaktadt vi för endast ett år sedan beslöto
att förlänga uppsägningstiden för mellanrikslagen till 2 år, anser jag
att sådana omständigheter nu inträffat, att kammaren bör bifalla bevillningsutskottets
förevarande hemställan.
De olika reservanternas förslag synas gå väl långt, ty man bör
icke så hastigt taga i tu med saken, men utskottets förslag tyckes mig
vara lämpligt. Då vi derjemte hört, att regeringen icke har något
egentligt emot detsamma, utan anser sig i klämmens första del hafva
ett stöd för att kunna inleda dessa förhandlingar samt att regeringen
äfven kan acceptera senare delen af denna kläm, så ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herrar Pehr son i Törneryd, Widström, Månsson och Jönsson i
Gammalstorp instämde i detta yttrande.
Herr E. V. Carlson: Den förste talaren erinrade derom, att det
var så kort tid sedan denna mellanrikslag undergick revision, att detta
borde utgöra ett skäl för att icke nu åter igen göra ändringar deri,
11 N:0 53.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
hvarjemte han förmenade, att de nu beslutade tullarne ännu icke visat Om upphofhvad
kraft och verkan de hafva kunna, och att man till följd deraf
icke heller visste hvilka förändringar i mellanrikslagen desamma kunde %-iUslage™
påkalla. Jag ber då få saga, att jag för min del är fullt öfvertygad (Forts.)
derom att, för så vidt de vid denna riksdag beslutade tullarne skola
vara af någon betydelse för oss, det är nödvändigt att snarast möjligt
få en ändring i mellanrikslagen, hvilken strängt taget är en särskild
tulltaxa gällande mellan Sverige och Norge. Att nu bibehålla de låga
siffror, som finnas faststälda i denna mellanrikstulltaxa, torde på grund
af ekonomiska förhållanden vara alldeles omöjligt för Sverige, ty det
skulle tillixrtetgöra det mål, som vi genom tullarne önska vinna. Jag
hade förestält mig, att det skulle underlätta regeringens underhandlingar
med Norge, om Riksdagen redan nu beslutade att upphäfva
mellanrikslagen, och jag trodde icke att våra grannar norrmännen behöfde
känna sig förnärmade af en sådan åtgärd från svenska Riksdagens
sida, då man har två år på sig för underhandlingarnes bedrifvande
och öfverenskommelses träffande. Men då utskottet i sitt betänkande
icke angifvit någon tid, inom hvilken dessa förhandlingar borde hafva
bragts till slut, kunna dessa underhandlingar pågå år och dag, innan
man måhända slutligen komme derhän att man finner att de icke leda
till något resultat, utan att uppsägning af mellanrikslagen blifver nödvändig;
men då har man i sjelfva verket fått tre i stället för två års
uppsägningstid. — Detta har varit anledningen till min reservation.
Nu har jag emellertid hört, att regeringen har för afsigt att inleda
underhandlingarna snart nog och vid sådant förhållande skall jag'' icke
vidare hålla på min reservation. Jag har dock velat tillkännagifva min
åsigt om denna sak och vill uttala den förhoppning, att till nästa riksdag
måtte framkomma förslag om de ändringar i mellanrikslagen, som
för vårt land äro nyttiga och nödvändiga. På grund häraf skall jag
nu instämma i utskottets förslag.
Med herr Carlson instämde herrar Petersson i Hamra och Fredholm.
Herr Andersson i Högkil: Jag anser, att bevillningsutskottet
bort i sitt betänkande framställa förslag till de ändringar och bestämmelser
i mellanrikslagen, som ansetts af behofvet påkallade, så att
Riksdagen kommit i tillfälle att pröfva och bedöma dem. Men utskottet
har icke gjort detta, och derför saknar frågan enligt mitt förmenande
nödig utredning. Då härtill kommer att ändringar i mellanrikslagen
vidtagits så nyligen som genom förordningen af den 1 juli 1887, hyser
jag betänkligheter för att godkänna till och med den förra delen af
utskottets betänkande.
Beträffande senare delen af denna hemställan, innefattar den att
Riksdagen nu, låt vara blott för eu gång, skulle afsåga sig så väl rättigheten
som skyldigheten att sjelf pröfva och besluta i en så ytterst
vigtig, magtpåliggande och grannlaga fråga som den om mellanrikslagens
upphäfvande och öfverlåta denna rätt uteslutande åt Kongl. Maj:t, För
min del vill jag alls icke vara med derom. En så reaktionär och
unionsfiendtlig åtgärd, som upphäfvande af ifrågavarande lag, skulle
N:o 53. 12
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphäf- måhända kunna blifva ödesdiger för vårt fädernesland. Denna åsigt
??«*»** åtminstone framhållits vid alla de föregående tillfällen, då denna
S rikslage™'' fråga vant föremål för Riksdagens behandling. Säkert är, att för gräns(Forts)’
orfernas befolkning skulle följderna och verkningarna af mellanrikslagens
upphäfvande blifva förhatliga, olidliga och i många fall kanske olycksbringande.
Det är derför jag såsom representant för en gränsort anser
mig böra redan nu på det bestämdaste protestera mot ett sådant steg,
på samma gång jag, herr talman, anhåller att få förena mig i herr Olof
Jonssons i Hot'' yrkande om afslag så väl på utskottets betänkande
som de i ämnet väckta motionerna.
Herrar Bromée och Pehrsson i Önnerud instämde häruti.
Herr Janson i Carlshed: Då denna fråga först förekom inom
bevillningsutskottet, tilltalades jag mycket af herr Nyströms motion,
och jag funderade sedan på att instämma med reservanterne. Men vid
närmare eftertanke ansåg jag, att det af utskottet här framlagda förslaget
skulle bli lika bra. Jag tänkte mig nemligen, att den regering
vi nu hafva, skulle kunna söka uppgöra saken utan att uppsägelse af
mellanrikslagen kunde behöfvas, och jag tror att norska folket lika väl
som vi icke vill, att den ena nationen lefver på den andras bekostnad,
utan i stället vill vara med om att reglera förhållandena så, att de
blifva till ömsesidig belåtenhet för båda länderna. En talare på norrlandsbänken
trodde att det icke vore så farligt med oegentligheterna i
mellanrikslagen och sade att man icke kunde veta, huru det skulle bli,
om ändrade bestämmelser deri infördes. Det finnes dock i denna lag
många saker, som. äro ganska betänkliga, särskild! för vår väfnadsindustri.
Ser man t, ex. på artikeln bomullsgarn, är tullen per kilogram
på ofärgadt sådant i Sverige 15 öre, i Norge 7 öre, på färgadt i Sverige
30 öre, i Norge 20 öre. Hvad artikeln ullgarn beträffar, är tullen på
ofärgadt och oblekt sådant i Sverige 20 öre, i Norge 13 öre, på färgadt,
blekt eller tryckt i Sverige 40 öre, i Norge 20 öre, allt per kilogram,
och då bör den, som vill, se huru det går att täfla för oss med Norge.
Hvad linnefabrikationen vidkommer, ställer sig saken ändå mycket
värre, dels derför att varan är tyngre, dels tullsatsen alldeles olidlig.
Blekt linnegarn drager i Sverige en tull af 40 öre, i Norge 3 öre,
oblekt sådant i Sverige 20 öre, i Norge 3 öre, allt per kilogram. Om
man är litet bekant med denna väfnadsbransch vet man, att af 20
kilogram garn blir cirka 240 fot väf. Dessa draga i tull 8 kronor i
Sverige, men 60 öre i Norge. Detta gör en skilnad af 3V]2 öre per
fot, så att, då den norske fabrikanten förtjenar 10 procent, förtjenar
den svenske icke ett enda öre. Då frågar jag: kan det vara rimligt
att bibehålla en sådan tullsats? Jag är också öfvertygad att det ej
skall bli svårt för regeringen att åstadkomma ändring i sådana missförhållanden,
och då jag vet regeringens goda vilja att afhjelpa dessa
olägenheter och ordna saken så att den blir rättvist behandlad, så
yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Börjesson: Efter herr finansministerns uttalande att vi redan
nästa riksdag hafva att förvänta meddelande om det resultat, hvartill
Onsdagen den 9 Maj, f. ni.
13 Nso 53.
underhandlingarna med Norge fört, kunde det synas onödigt att nu Om upphäfbesluta
om eventuel uppsägning af mellanrikslagen, men å andra sidan
torde det ej skada, att denna fråga redan nu framkommer, allra helst
som uppsägningstiden vid den revision, som mellanrikslagen förlidet år (Fol.ts)
undergick, blef bestämd till två i stället för ett år, och som jag aldrig
tyckt om densamma, emedan den förut varit och ännu, efter sista
ändringen, är Sverige till skada, helst hvad linneväfnadsindustrien beträffar.
När emellertid Riksdagen beslutat att sätta tull på en del varor,
som förut fått införas tullfria öfver gränsen, så är det naturligtvis
också af behofvet påkalladt att få en ändring i mellanrikslagen. Inom
utskottet förelågo i ämnet två motioner till behandling, den ena af
herr Nyström, som föreslog, att mellanrikslagen genast skulle uppsägas
och underhandlingar derefter inledas, och den andra af grefve Strömfelt,
som ville, att regeringen skulle först inleda underhandlingar och
sedan framkomma till nästa riksdag med förslag om mellanrikslagens
uppsägning, derest underhandlingarne icke ledt till något resultat.
Bevillningsutskottet afslog herr Nyströms och antog herr grefve Strömfelts
motion, med den förändring, att någon tid icke blef bestämd. Jag antecknade
i anledning deraf min reservation, då jag ansåg en viss tid
böra bestämmas. Men då nu herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i dag förklarat, att han hade för afsigt att snarast
möjligt inleda underhandlingar med Norge och till nästa Riksdag inkomma
med framställning i frågan, så skall jag icke vidhålla min
reservation, utan endast uttala den förhoppning, att herr statsrådet gör
sitt bästa och till nästa Riksdag inkommer med det förslag, hvartill
underhandlingarna kunna föranleda.
Herr Nilsson i Käggla: Såsom synes af utskottsbetänkande!, har
jag emot detsamma afgifvit min reservation. Men då herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet nu förklarat, att regeringen ämnar
taga denna fråga om hand, och jag också är fullt öfvertygad att så
kommer att ske, så vill jag icke heller vidhålla min reservation, utan
önskar att utskottets förslag må vinna bifall. Beträffande herr Anderssons
i Högkil antydan, att genom antagande af utskottets förslag fara
väcktes att unionen skulle brista sönder, så tror jag icke att unionsbandet
är så skört, att om det ena landet vill se sina berättigade intressen
till godo, något missförhållande emellan de förenade rikena
deraf skall uppstå. Jag tror för min del, att i detta afseende intet
är att frukta, utan hoppas att de missförhållanden, som förefinnas, skola
blifva förr eller senare genom godvillig öfverenskommelse rättade.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Herslow: I likhet med föregående talare tror också jag,
att unionsbandet ej är så skört, att icke de underhandlingar, som i
denna fråga kunna och nödvändigtvis måste inledas med Norge, kunna
föras utan att sönderslita eller ens i någon mån lossa detta band.
Jag är öfvertygad om, att det förändrade tullsystem, som under denna
riksdag beslutats, måste medföra modifikationer i de aftal, som knutit
sig till vår tullagstiftning, och jag finner det derför ganska naturligt,
N:o 53. 14
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphäfvande
af de,
■ s. k. mellanrikslagen.
(Forts.)
att bevillningsutskottet såsom komplement till sina föregående förslag
''‘äfven fogat den hemställan, som här föreligger — nemligen så långt
dess första del sträcker sig. Men längre tror jag icke att vi, vare sig
i tullsakens eller ännu mindre i unionens intressen böra gå. Jag troiy
att om man skall underhandla med en annan nation och framför allt
med en nation, till hvilken man står i nära och just derför i grannlaga
förhållanden, en nation till på köpet, som helt nyligen visat sig,
utan något slags påtryckning eller antydan om våldsamma åtgärder,
gerna vilja göra rättelse uti ett missförhållande i den rigtning, som
Sverige önskat; jag tror, säger jag, att om man skall underhandla med
en sådan nation, man icke bör börja med hot, äfven om det framställe»
i så maskerad och beskedlig form som här. Det bör för öfrigt, synes
det mig, för den regering, som får Riksdagens uppdrag att leda dessa
underhandlingar, redan från början vara i hög grad kärkommet, om
framställningen från Riksdagen kommer blott med den första och icke
med den andra halfvan i utskottets hemställan. Yi hafva, så vidt jag
kunde fatta, nyss från regeringsbänken hört just denna åsigt uttalas.
Alltså: då jag tror, att vi komma precis lika långt i underhandlingens
resultat, om vi inskränka oss till den mildare formen, samt är
öfvertygad om att vi icke heller derigenom skola förlora i tid, eftersom
de förberedande underhandlingarna måste föregås af undersökningar
här och sedan torde taga så lång tid, att frågan om uppsägelse af
mellan rikslagen icke gerna kan förekomma förr än tidigast i början af
nästa år, då Riksdagen redan sammanträda och då det i alla fall är
mera i sin ordning att Riksdagen beslutar en sådan uppsägelse än att
regeringen tvingas att göra det, tillåter jag mig att göra det yrkande,
som synes mig framgå såsom konseqvens af herr finansministerns framställning
i frågan, nemligen att kammaren ville bifalla den första delen
af utskottets hemställan med uteslutande af ordet dels, men deremot
stryka hela den senare delen.
Med herr Herslow förenade sig herrar Winkrans, Essén, Wretlind,
Bratt, Cöllander, Ullman, Nilson från Lidköping, Waldenström från
Gefle, Scliöning, Kardell, Lilienberg, Arhusiander, Olsson i Kyrkebol,
Ljungman, Stjern spett, Erilison i Myckelgård och Andersson i Baggböle.
Herr Rydin: I likhet med föregående talare anser jag denna
fråga icke hafva ringaste betydelse för de unionella förhållandena emellan
Sverige och Norge, utan är frågan af helt och hållet ekonomisk
natur och angår de inbördes affärs- och handelsförhållandena emellan
rikena. Till följd häraf och då alla talare, som här uppträda med
undantag af eu, erkänt nödvändigheten af förändring i mellanrikslagen,
i anledning af de beslut, som Riksdagen fattat i tullfrågan, så är det
naturligtvis af vigt, att Riksdagen äfven tillkännager att så beskaffade
förändringar i denna lag böra vidtagas. I det hänseendet synas också
de fleste vara ense, och herr Herslow instämde äfven deruti, att Riksdagen
borde ingå till regeringen med en skrifvelse med begäran, att
underhandlingar måtte öppnas med norska regeringen i syfte att Sveriges
rättigheter måtte varda efter hvad billigheten fordrade tillgodosedda.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
15 N:o 53.
Sedermera blir då fråga om den andra delen af utskottets hem- Om upphäfställan.
Kan det i detta hänseende anses ligga någon betänklighet uti,BOB*
att Riksdagen för sin del beslutar uppdraga åt Kongl. Maj:t att, om
Kongl. Maj:t finner det nödigt, uppsäga mellanrikslagen? Jag kan för (Forts)"
min del icke finna någon betänklighet emot att Riksdagen för sin del
medger Kongl. Maj:t en så beskaffad rättighet. Jag anser deri icke
ligga någon den ringaste misstro emot Norge, utan endast att regeringen
genom detta Riksdagens medgifvande ställes i en starkare position
vid underhandlingarnas förande. Ett sådant medgifvande, lemnadt
af Riksdagen under nuvarande förhållanden, tror jag derför i likhet med
föregående talare ganska väl kunna gå för sig. Man har sett hurusom
i Norge under senare tiders händelser regeringens personal lätt kan
ombytas gång efter annan. Och man känner icke, huru förhållandena
i detta fall kunna gestalta sig, och om ej det kan vara väl behöflig!
att lemna regeringen det mandat att uppsäga mellanrikslagen, om så
finnes nödigt. Ett bifall till utskottets hemställan i denna del innebär
ju allenast en rätt för regeringen att vidtaga en åtgärd, som kanske ej
blir behöflig, men möjligen också kan visa sig nödvändig att vidtaga.
För min del anser jag detta medgifvande kunna vara af stor betydelse
såsom egnadt att gifva åt underhandlingarna större kraft, och yrkar
jag på dessa skäl bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Lund, Lyth, Larsson från Upsala, Berg
från Eksjö, Ekeborgh, Larson i Mörtlösa, Sundberg från Vexiö, Sjöberg,
Erickson i Bjersby, Wittrock, Björck, C. O. Berg, Eliasson, Mallmin,
Bergendahl och Olsson i Frösvi.
Herr Jonsson i Hof: Derom torde meningarna icke vara delade,
att icke eu revision af mellanrikslagen möjligen kan blifva på sin plats,
men deremot har jag icke hört någon påstå, att tiden derför nu skulle
vara lämplig. Jag förstår icke på hvilken basis regeringen skall ställa
sig, då den ej kan vara på det klara med verkningarna af det nya
tullsystemet. Jag tror derför icke heller, att Kongl. Maj:t kan förr än
nästa år begära revision af mellanrikslagen, och hvarför skall man då
redan nu aflåta en skrifvelse i ämnet, hvilken skrifvelse ju ovilkorligen
lider af det felet, att den ej kän innehålla, hvilka förändringar i mellanrikslagen,
som böra göras. Det är i fråga om tidens lämplighet för
en sådan skrifvelse som meningarna äro delade, och då jag för min
del tror, att det vore tids nog att nästa år aflåta en dylik skrifvelse,
så vidhåller jag mitt yrkande om afslag å utskottets hemställan likasom
å de väckta motionerna.
Herr Stormaths M. Olsson: Äfven jag skulle helst önska att
ingenting för närvarande i saken åtgjordes.
I fjor blef denna fråga vid majriksdagen med stor majoritet afgjord
och jag nöjde mig då med att instämma i det anförande nuvarande
statsrådet Lönegren hade i denna kammare. Då sedan dess inga afsevärda
omständigheter tillkommit, kan jag icke finna, hvarför man nu
skulle gå så brådstörtadt till väga, som man här vill göra. Skulle jag
emellertid ställas i valet emellan att rösta för rent afslag eller för bifall
Nio 53. 16
Onsdagen den 9 Maj, f. ra.
Om upphäf- till första delen af utskottets hemställan, kominer jag att välja det
vande af den senare alternativet och följaktligen rösta för det af herr Herslow fram
-
Herr Gibson: Jag erkänner, att till en början hyste jag nästan
samma betänkligheter emot mellanrikslagens uppsägande som herr Olof
Jonsson, men jag har efter närmare öfvervägande kommit till den uppfattning,
att en snar ändring af mellanrikslagen är af behofvet påkallad
och att utskottets yrkande ingalunda berättigar till farhågan för förhastade
uppsägningsåtgärder. Om uppsägningstiden af mellanrikslagen
fortfarande fått förblifva så som stadgades uti den gamla lagen, nemligen
ett år, hade ju någon skrifvelse derom icke nu varit af nöden,
men då uppsägningstiden blifvit utsträckt till två år, så anser jag nödigt,
att regeringen redan nu erhåller Riksdagens bemyndigande att i händelse
af behof kunna uppsäga lagen. Dock kan jag icke instämma med
eu och annan föregående talare deruti, att vidare utredning af lagens
otillfredsställande beskaffenhet är nödvändig, ty siffrorna öfver vår inoch
utförsel på Norge äro i detta hänseende tillräckligt talande. Värdet
af Sveriges införsel från Norge uppgår till 2^,823,000, under det att
värdet af vår utförsel dit utgör allenast 11,460,000 kronor. Taga vi
hänsyn till vissa större artiklar, finna vi att t. ex. af fläsk infördes
1881 för 922,000 kronor och utfördes för 36,000 kronor, af sill och
annair saltad eller rökt fisk infördes för 2,750,000 kronor och utfördes
för 51,000 kronor samt af väfnader infördes för 5,840,000 kronor och
utfördes för 2,883,000 kronor. På samma sätt förhåller det sig med
många andra artiklar, såsom läder, kläder, kaffe, spik, maskiner m. m.,
och det ligger ju då i öppen dag, att derest vi önska en förändring i
den nu gällande mellanrikslagen, Norge, hvars handel på Sverige möjligen
skall genom den föreslagna åtgärden icke blifva så vinstgifvande
som hittills, icke heller med belåtenhet kan se att åtgärder i sådant
syfte vidtagas. Vi böra derför vara dess mer angelägna att stödja
regeringen vid de underhandlingar som förestå, och detta stöd skulle
vi undandraga regeringen, om vi bifölle herr Herslows yrkande för
borttagande af den senare delen af utskottets förslag, som innefattar
blott, om vi vilja förstå den rätt, ett förtroendevotum åt regeringen.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.
Herr Stjernspetz: Den siste talaren framhöll, huru illa det
gestaltar sig för oss med afseende på vår införsel och utförsel i hänseende
till Norge. Jag vill dock härvid fästa uppmärksamheten på,
att den största post talaren omnämnde var artikeln fläsk. Detta måtte
ej vara tillverkadt i Norge, utan måste vara amerikanskt fläsk, hvilket
förut fått tullfritt införas hit och då till stor del tagits öfver de norska
hamnarne. Jag vill derför äfven fästa uppmärksamheten på, att,
då vi nu lagt tull på det amerikanska fläsket, det ej, på grund af bestämmelserna
i mellanrikslagen, vidare kan få införas tullfritt från
Norge, utan kommer det att härefter få draga samma tull, som Riksdagen
åsatt detsamma vid direkt import till Sverige och behöfver derför
icke mellanrikslagen upphäfvas för fläskets skull. Äfven en hel
mängd andra artiklar, som af bekvämlighetsskäl för transporten öfver
s. k. mellanrikslagen.
(Forts.)
stälda förslaget.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
17 JÖO 53.
Norge hit införts, komma hädanefter, i likhet med det amerikanska Om upphof -fläsket, att drabbas af de åsätta tullarne, så snart samma artiklar icke*’""* af den
äro af norsk tillverkning. rdslagen.
Går jag för öfrigt igenom norrmännens uppgifter rörande in- och (Forts.)
utförseln för 1882 —jag tyckte det var det årets siffror den siste talaren
anförde — så säger den norska statistiken, att Norge införde varor
från Sverige för 19 millioner kronor, men exporterade till Sverige för
blott 14 millioner kronor. Den siste talaren begagnade de svenska
siffrorna och de visa ett motsatt resultat. Det är nemligen så, att den
så kallade handelsbalansen är i högsta grad origtig, ty man värderar
i allmänhet sina exporterade varor för lågt och de importerade jemförelsevis
för högt. Om man sansadt och lugnt vill undersöka handelsomsättningen
med Norge, skall man finna, att vi till Norge infört vida
mera af våra produkter än norrmännen af sina till oss, och att allt
skränet om mellanrikslagens skada för Sverige har föga stöd uti det
verkliga förhållandet.
För min del måste jag derför säga, att det skulle visa en synnerlig
brådska hos Riksdagen att vilja krossa mellanrikslagen, om vi redan nu
utan någon närmare utredning skulle fatta beslut om att upphäfva densamma.
Utskottets förslag innefattar nemligen, att Riksdagen redan för
sin del beslutat mellanrikslagens upphäfvande. Jag anser af goda skäl
ett sådant beslut alldeles förhastadt. Vi veta ej, huru det kommer att
förhålla sig med denna mellanhandel mellan rikena, och det skulle vara
ett sorgligt bevis på svenska industriens låga ståndpunkt, om vi på
detta sätt skulle anse oss på förhand oförmögna att kunna täfla med
den norska. Särskildt vill jag fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att de svenska jordbrukarne hafva en ganska stor marknad i Norge.
Det är väl kändt, att Norge från Sverige inför en stor mängd födoämnen,
och sorgligt vore då, om vi genom en förhastad uppsägning af
mellanrikslagen skulle stänga denna marknad. Men ej blott af landtmannaprodukter
hafva vi afsättning i Norge, utan äfven af mycket
annat, exempelvis jern. Om nu mellanrikslagen upphäfves, befarar jag
derför att den beräknade vinsten ej kommer att motsvara den förlust
vi derigenom skulle lida.
Då jag för öfrigt anser att Riksdagen först bör pröfva verkan af
de beslut den fattat i tullfrågan, innan den fattar något beslut om mellanrikslagens
upphäfvande, tror jag vi göra klokast att till nästa riksdag
uppskjuta denna fråga. Det kan i alla fall icke förekomma någon
uppsägning förr än då.
På grund af hvad jag anfört ber jag få instämma i herr Herslows
förslag.
Herr De Laval: Jag har begärt ordet allenast för att såsom min
åsigt uttala, att den andra delen af utskottets hemställan just är af
vigt att antaga, af det enkla skäl att Kongl. Maj:t eljest lätt skulle
kunna komma i en högst egendomlig ställning vid förhandlingarna med
Norge. Yäl hoppas jag, att dessa underhandlingar må leda till ett
godt resultat, men har dock velat uttala, att jag kommer att rösta för
utskottets hemställan i dess helhet.
Andra Kammarens Prof. 1888. N:o 53.
2
Nso 53. 18
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphäfvande
af der
s. k. mellanrikslagen.
(Forts.)
Herr Herslow: Hvarför jag ansett, att vi kanske böra skrifva i
denna fråga, oaktadt vi väl, såsom ett par talare yrkat, möjligen ock
skulle kunna dröja dermed, är derför, att det kan hända, att regeringen
ett stycke fram på året kan vara färdig med den utredning, som erfordras,
och sålunda i ordning att redan då börja förhandlingarna med
Norge, om den redan nu erhölle Riksdagens fullmagt dertill. Derigenom
skulle vinnas att de oregelbundenheter, som säkerligen blifva en följd
af den nya tulltaxans tillämpning och dess slitning med mellanrikslagen,
kunna dess snarare komma bort. Men vi vinna bestämdt icke
en enda dag genom att göra det här tillägget, ty längre än till denna
utredning och deraf följande underhandling kunna vi bestämdt icke
hinna intill nästa riksdag. Äfven den mest nitiska regering kan säkerligen
icke komma längre, och således icke ha bruk för uppsägningsrätten.
Hvad vinna vi då genom detta tillägg, hvarigenom vi frånsåga
oss vår beslutanderätt? Man har sagt, att regeringen derigenom skulle
stå i en starkare position. Nej, visst icke! Jag tror tvärt om, att den
kommer i eu svagare. Jag tror ej, att en oartighet någonsin innebär
någon styrka, allra minst då det är fråga om diplomatiska underhandlingar.
I den vägen fruktar jag, i förbigående sagd!, att vi redan begått
ett litet fel. Jag hade nyligen tillfälle att samtala med en fransman,
som i dessa frågor är kompetent att yttra sig, rörande de önskade
förändringarna i den franska traktaten och de medel, regeringen härför
enligt bevillningsutskottets antydan borde använda. Hans yttrande var:
»den franska maskinexporten till Sverige är så ringa och representerar
för Frankrike ett så litet intresse, att jag icke hyser något tvifvel, att
framställningen från svenska staten om modifikationer i detta hänseende,
på den grund att denna punkt för Sverige i dess förhållande till andra
stater spelar en mycket betydande rol, skall med största lätthet kunna
af franska regeringen bifallas. Men deremot betvifiar jag, huru vida
man skulle använda det bästa sättet för att göra oss välvilligt stämda
för dessa underhandlingar, om man upptog ämnet på det sätt som
föreslagits. I diplomatien spelar artigheten en synnerligen stor rol,
och när jag vill vinna något af min kontrapart, skall jag icke inleda
underhandlingarna med att kasta honom eu handfull plommonstenar i
ansigtet». Jag tror sålunda, att här begåtts ett taktiskt fel, som kanske
kan få en viss praktisk betydelse, och det är väl icke skäl att nu göra
samma fel om igen. Vi hafva för underhandlingarnas framgång bestämdt
ingen fördel deraf och, om vi så göra, gå vi bestämdt andras ärenden
än blott och bart det ekonomiska intressets.
Ur denna synpunkt, herr talman, ber jag få vidhålla mitt förra
yrkande.
Herr Rydin: Jag kan icke förstå, hvad det kan vara för slags
oartigheter att svenska Riksdagen bemyndigar regeringen att, derest
den anser sådant skäligt, uppsäga denna mellanrikslag, i synnerhet
som den ju är stäld på tvenne års uppsägningstid. Förhållandena
kunna vara sådana, att det skulle kunna vara behöflig! att redan i år
vidtaga denna åtgärd. Jag säger, att förhållandena kunna vara sådana.
Skall detta anses för eu större oartighet, än den instruktion,
en regering gifver sitt sändebud, som underhandlar? Fn sådan instruk
-
19 N:0 53.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
tion kan innehålla ganska vigtiga saker och kan lemna större rättigheter
och bemyndiganden. Är det oartighet? Om nu vederbörande
sändebud icke behöfver begagna sig af instruktionen, faller den bort.
Riksdagen öfverlemnar i detta hänseende sin beslutanderätt till regeringen,
så att den kan förfara såsom den finner lämpligt. Regeringen
har sjelf förklarat, att det kan gå för sig mycket lätt utan ett sådant
bemyndigande, men om regeringen får ett sådant bemyndigande, kan
det väl icke vara någon oartighet. Man behöfver icke kasta några
plommonstenar i ansigtet på någon, ty detta är ett förhållande mellan
svenska regeringen och Riksdagen och icke ett förhållande mellan
Sverige och Norge. ''
I detta anförande instämde herr De Laval.
Herr Danielson: Jag hade icke tänkt säga något vidare i denna
sak, men emedan herr Herslow har antydt, att den, som bifaller utskottets
yrkande, skulle befrämja oartigheten gent emot Norge, vill jag
för min del fritaga mig så väl från något sådant som från att gå något
annat ärende än det som föreligger. Jag kan icke förstå, att här är
fråga om någon oartighet.
Hvad herr Herslows tvifvelsmål beträffar, äro de icke nya i afseende
på denna sak, ty herr Herslow har i hela tullfrågan tviflan,
och sagt att vi gjort fel och upprepat om igen, att här förelåge fel
och tvifvelsmål. Skulle vi förutsatt, att han hade rätt, skulle vi
säkerligen icke fått ett enda beslut i den rigtningen, ty han står på
eu helt annan ståndpunkt än vi, och derför är det naturligt, att han
säger att vi handla olämpligt. Men jag tror, att vi, som ha en annan
åsigt, vilja säga våra vänner norrmännen, att vi vilja ha rättelse i
mellanrikslagen och derför gifva Kong! Maj:ts regering rättighet att
uppsäga densamma, när Kong! Maj:t finner lämpligheten så fordra.
Jag kan icke inse att vi i sådant fall göra oss skyldiga till något berättigadt
klander, om vi under sådana omständigheter fatta beslut i
enlighet med utskottets förslag. Jag vidhåller mitt yrkande.
I detta anförande instämde herrar Persson i Heljehol, Svartling,
Andersson i Hakarp, Odell, Jönsson i Mårarp, Svensson i Rydaholm,
Redelius, Jalcobson, Bladh och Nilsson i Råby.
Herr Herslow: Nej, herr Danielson, jag har icke alls hyst tvifvelsmål
beträffande större delen af de beslut i tullfrågan kammaren
fattat. Jag tror mig ha mycket tydligt angifvit, att de efter min uppfattning
måste betraktas såsom föga lyckade och föga berättigade. Men
nu är man inne på en helt annan fråga. Äfven om jag visst icke har
någon särskild benägenhet för det system, hvarmed man nu håller på
att experimentera, vill jag dock icke att det skall forceras fram i en
sådan form, att det kan göra skada äfven på ett annat håll än det
ekonomiska. Ur den synpunkten hemställer jag, om det är lämpligt
att välja en form, hvari man gent emot andra nationer inlägger en
stötande och obehöflig skärpa. Då finansministern i den regering, som
representerar Andra Kammarens majoritet, är af samma åsigt, tycker
Om upphäfvande
af den
s. k. mellanrikslagen.
(Forts.)
N:0 53. 20
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphäf- jag icke att herr Danielsson har fog för sin antydan, att det möjligen
vande af den bakom mitt yrkande läge något annat än hvad som syntes och att det
s''Xstf IT'' ginge i samma retning som mitt motstånd mot sjelfva tullsystemet.
''(ForfsT Det systemet är nu ett faktum, och här gäller blott att sätta det i
v 1 scen på ett hyggligt och ej på ett stötande sätt. I den punkten har
jag samma intresse som han, och der tycker jag ock att han borde
ha samma intresse som jag.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: För den händelse kammaren
fattar sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets förslag, får
naturligtvis regeringen låta nöja sig dermed, men när en regeringsledamot
förklarat förslaget vara olämpligt och öfverflödigt, föreställer
jag mig, att man skulle ha nöjt, sig med den förändring, som regeringen
önskat. Jag kan icke finna annat, än att man kommer att sätta regeringen
i en särskildt svår belägenhet, när man gifver den ett sådant
uppdrag, som utskottet föreslår. Man säger att regeringen skall inleda
underhandlingar med norska regeringen för vinnande af ändringar
i sådana bestämmelser i den så kallade mellanrikslagen, hvilka med
nödvändighet påkallas af Riksdagens beslut om tullarne. Men man
kan lätt förstå, att regeringen kan i somliga fall vara ganska villrådig
om huru långt dessa bestämmelser skola gå, hvilka eftergifter man
skall fordra af norrmännen och hvad man sjelf skall hålla på samt
huru långt man åter kan gå dem till mötes etc. Huru kan regeringen
veta hvad Riksdagen fordrar? Det kan mycket lätt hända, att, om
öfverenskommelse kommer att träffas, när frågan då kommer åter till
Riksdagen, den säger: regeringen bär icke bevakat svenska folkets intressen
tillräckligt långt, utan öfveronskommelsen får göras om, så att
Sveriges intressen bättre tillgodoses. Det är icke heller lämpligt att
Riksdagen lemnar åt regeringen ett hot att dermed försöka tvinga öfverenskommelse
med Norge till stånd. För min del får jag säga, att jag
icke undrar öfver, att regeringen betackar sig för ett sådant uppdrag,
som Riksdagen nu står i begrepp att lemna den. Det är i sjelfva verket
ett bra litet tillmötesgående emot regeringen, i fall utskottets förslag
antages. Jag tycker derför, att man gerna kan stryka sista delen af
förslaget.
Jag anhåller alltså om bifall till herr Herslows förslag.
Herr Diss Olof Larsson: Jag har läst betänkandet och jag har
uppmärksamt åhört diskussionen. Men jag kan icke finna hvari den
farhåga ligger, som här uppenbarat sig gent emot utskottets betänkande.
Icke heller kan jag förstå den ömhet, som nu från visst håll
lagts i dagen för regeringen, och talet om att man icke skall ställa
regeringen i några svårigheter. Den ömheten kommer för öfrigt från
ett håll, der man icke förut visat sig vara så ömhjertad mot nuvarande
regeringen. Men hur jag ser saken, kan jag icke finna, att ett bifall
till utskottets förslag skulle innebära någon som helst oartighet hvarken
mot regeringen eller mot Norge. Jag kan icke föreställa mig att det
skulle vara en missaktning mot Norge, om vi tro, att Norge ville bereda
sig fördelar på Sveriges bekostnad, och att de icke skulle vilja
rätta sådana missförhållanden i mellanrikslagen, som göra vårt närings
-
21 N:0 53.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
lif förfång och skada. Och det lär val ingen kunna bestrida, att efter Om upphåfde
nya tullsatser som vi antagit, kommer mellanrikslagen i dess nu- vsan^e°{u^
varande skick att lända oss till skada. Icke heller kan man väl klandra VifaZajere.
oss derför att vi visa oss hafva det förtroende till regeringen, att vi (Forts^
förklara, att, om regeringen icke kan träffa sådan öfverenskommelse
med Norge, hvarigenom man får den rättelse i mellanrikslagen, som
nuvarande förhållanden påkalla, den då eger rätt att uppsäga denna
lag. Det fordras i alla fäll två år, innan denna uppsägning träder i
verket. Jag tänker att, om man i Norge skulle befara att Sverige beredde
sig fördelar på Norges bekostnad genom mellanrikslagen och om
derför norska stortinget skulle begära ändring och rättelse i mellanrikslagen
för att få missförhållandena undanröjda, och om detta ej
medgafs, uppsade densamma, icke en enda röst skulle här säga: »nej,
det skola vi ej gå in på; vi skola klå norrmännen». Ej heller skulle
väl någon af oss blifva förnärmad öfver att stortinget hyste ett sådant
förtroende till sin regering, att det gåfve henne rätt att uppsäga mellanrikslagen.
Jag tror icke att någon af oss skulle förnärmas deraf. Vi
skulle tvärt om anse, att Norge handlade som det borde och så att vi
icke skulle finna annat än att det handlat passande och som det borde
göra. Men då kan jag å andra sidan icke finna annat, än att Sverige
står i samma ställning som Norge. Jag tror derför för min del, att
Norge villigt skall gå in på de rättelser i mellanrikslagen, hvilka äro
nödiga för att icke denna lag skall på det ekonomiska området blifva
till förfång för vår tullagstiftning likasom vi säkerligen skulle villigt
göra detsamma, i fall mellanrikslagen vore Norge till skada. Derför
finnes det rörande traktaten i fråga icke den ringaste betänklighet å
min sida, liksom det icke heller, efter hvad jag föreställer mig, kan
vara någon som helst fara för kammaren att biträda utskottets förslag.
Jag anhåller alltså, att kammaren måtte antaga förslaget oförändradt.
Herr Danielson: Jag begärde ordet i anledning af hvad vice
talmannen yttrade och hans tydning af statsrådets anförande i frågan.
För min del kan jag icke tyda statsrådets ord på det sätt, som ^vice
talmannen gjorde. Ty, såsom vice talmannen hörde, anförde statsrådet,
att det vore tillräckligt, om förra delen af utskottets hemställan antoges.
Men statsrådet motsatte sig ej heller den senare delen. Herr
statsrådet ansåg säkerligen för sin del ej lämpligt att sjelf uttala önskvärdheten
af att erhålla ett förtroendeuppdrag. Men om Riksdagen
besluter att gifva regeringen ett sådant förtroende, så tror jag icke,
att regeringen kan se detta ogerna. Jag tror således icke, att
vice talmannens tydning varit sådan, som man i allmänhet uppfattat
denna sak.
Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning af
hvad som anfördes af Liss Olof Larsson. Han sade det han trodde,
att, om norska stortinget skulle besluta anhålla om ny revision af
mellanrikslagen, med anledning deraf att stortinget har beslutat vissa
ändringar i tulltaxan, icke eu enda röst här skulle höja sig emot en
sådan begäran; likaså trodde han, att då vi nu önskade en ändring i
IS:o 53. 22
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Om upphof- mellanrikslagen, icke en enda norrman skulle kafva något deremot.
Ttmellan m ^ nu ar’ ^et 110rs^a stortinget och den norska regeringen
'' rikslag en! aro tillmötesgående, hemställer jag till Liss Olof Larsson hvad det
(Forts) skall tjena till att göra det sista tillägget i utskottets hemställan, eller
att öfverlemna till Kong! Maj:t att, derest de inledda underhandlingarna
ej synas leda till det åsyftade målet, uppsäga mellanrikslagen. Om
man har det förtroendet till norrmännen, att de skola gå oss till mötes,
hvarför skall man då säga upp denna lag? Det kan ju aldrig komma
i fråga att uppsäga densamma, om norrmännen göra oss till viljes. Jagtror
således, att man med skäl kan säga, att ett sådant tillvägagående
är en smula ogrannlaga. Ty när jag har förtroende till en person,
hvarför skall jag då begagna magtspråk? Och när den ena nationen
har förtroende för den andra, hvarför skall den då begagna magtspråk?
Jag tror således, att det kan vara möjligt att man här vid lag kommer
att fatta ett förhastadt beslut, om man utan vidare antager utskottets
förslag i dess helhet. Men det förefaller mig, som om lugn och besinning
kunde behöfvas, då man har att taga i betraktande eu så pass
vigtig fråga. — Man säger sig icke kunna förstå, att det föreligger
härvid den ringaste oartighet. Det må vara härmed huru som helst.
Men det är mycket svårt att förstå, hvad det sista tillägget skall tjena
till. Det lär väl icke kunna bestridas, att det icke låter sig göra att
uppsäga mellanrikslagen före en tid af ett år. Ty det är klart att
icke regeringen eller den komité, som möjligen kommer att få frågan
sig anförtrodd, skall kunna säga hvad den vill hafva ändradt, förrän
eu tid af ett år gått förbi. När härtill kommer, att man har en regering,
som är villig och har lust att gå Riksdagens majoritets önskningar
till mötes, i fall under tiden de underhandlingar, som Riksdagen
beslutat, skulle hafva strandat, så synes det mig klokare att öfverlemna
saken till regeringen utan att den senare delen af utskottets hemställan
inflyter, eller att regeringen skulle bemyndigas att uppsäga mellanrikslagen.
Skulle regeringen deremot i början af nästa år finna det vara
behöfligt att uppsäga mellanrikslagen, då må regeringen komma med
ett sådant förslag, och då blir Riksdagen satt i tillfälle att kunna göra
hvad den anser höra göras.
Jag tror också, att det vore skäl att tänka på, om det vore nyttigt
för den svenska nationen att mellanrikslagen uppsades. Åro herrarne
alldeles öfvertygade att det skulle blifva till fördel för oss? För min
del är jag icke öfvertygad derom. Det synes fastmera, då man ger akt
på diskussionen och utskottets betänkande, som om frågan skulle vara
något ensidigt betraktad från ett visst håll. Jag föreställer mig nemligen,
att, då mellanrikslagen blef uppgjord och antagen, det skedde
så, att man sett så väl på Norges som Sveriges fördel. Jag tror således
att, äfven om man har obehag af denna lag i åtskilliga delar, så
har man också fördelar. Ty annars är det tydligt, att mellanrikslagen
aldrig kommit till stånd. Kan man in; emellertid komma till den
öfvertygelsen, att mellanrikslagen har ringa betydelse för Sverige och
att i Norge man icke bryr sig om densamma, så kan man ju fatta
beslut i enlighet med det förslag, som här föreligger. Men jag för min
del tycker, att man kunde vara moderat, och förenar mig derför med
dem, som anhållit om bifall till endast första delen af utskottets förslag.
23 N:o 5^3»
Onsdagen den 9 Maj, f. ra.
Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt att begära ordet Om- »ppW;
i denna fråga. Men det förvånade mig icke så litet, att man bär i ^ ^ mMan,
kammaren kan stå och tala om: huru norrmännen skulle blifva stötta rikslag^.
på oss, om vi afläte den skrifvelse, som bär är i fråga. Då bar man (rortä.)
väl åtminstone mycket besynnerliga begrepp om höflighet, om man icke
skall få säga hvad som är sant och rätt till sin broder. Jag vet icke
huru man då skall bära sig åt för att gifva sina önskningar tillkänna.
Och här vill ro an ju icke göra sin broder något annat än hvad man
vill, att han skall hafva rätt till att göra oss sj elfva. Detsamma står
i Guds ord: »man skall älska sin nästa som sig sjelf». Men der stål
icke
att man skall älska sin broder mera än sig sjelf. Och jag anser
att det vore synd, om man det gjorde. Hvarför behöfver man vara ett
sådant kryp, att man icke vågar säga ut hvad man bar på hjerta!, i
synnerhet om det är till en sådan broder, som är mån om sig sjelf,
och när man säger det i så höfliga och beskedliga ordalag som har
är fallet. in , • ,-ii .
]SJu frågade den siste talaren hvad det skall »tjena till», detta
tillägg till utskottets hemställan. Men han måtte väl så pass hafva
satt sig in i frågan, att han vet hvad det tjenar till. När förliden
Riksdag bestämde två års uppsägningstid, så är det klart att det i aLla
fall kommer att dröja tillräckligt länge, innan uppsägningen, om eu
sådan beslutes, träder i verket, att det icke finnes den ringaste tid att
förlora, om icke skadan skall blifva ännu större. Utaf dessa anledningar
tycker jag att det ej är skäl att man skall vara så flat, att
man icke säger ifrån hvad man vill. Jag får derför yrka bifall till
utskottets förslag.
Herrar Petersson i Boestad, Ericsson i Norrby, Wieslander och
Petersson i Dänningelanda instämde.
Herr Sandvall: Jag skall be att få yttra endast några ord. Om
jag undantager några talare, som yrkat afslag, hafsra annars nästan alla
talarne uppträdt för den meningen att något bör åtgöras i saken, således
är det hufvudsakligen fråga om detta tillägg skulle existera eller
icke. För min del anser jag det så mycket nödvändigare, som, om
t ex. vid underhandlingarna Norge skulle svara ett bleklagd!; nej, det
i’ sådant fall dock stode i regeringens magt att genast företaga en
uppsägning, hvilket väl måste anses vara nyttigt, alldenstund man pa
det sättet skulle komma att vinna den tid, som annars skulle åtgå
emellan den dag, då underhandlingarna strandat, och tiden för nästa
Riksdags sammanträde. Blir icke denna mening tillagd, så kan icke
någon uppsägning komma att ske, förrän 1889 års Riksdag sammanträdt;
men har regeringen fria händer, så kan, som sagdt, uppsägningen
ske, så fort det är tydligt att man genom underhandling icke kan
åstadkomma en lösning af frågan. Det är så mycket mera hehonigt,
att denna mening intages i kammarens beslut, som uppsägningstiden,
2 år, redan i och för sig är alldeles för lång. Hade Sverige och Norge
samma tullsatser gent emot utlandet, så vore saken lätt arrangerad.
Men då så icke är förhållandet, utan råvaran har i Sverige ar belagd
med eu tullsats, hvartill ingen motsvarighet finnes i Norge, sa blir den
S:0 53. 24
Onsdagen den 9 Maj, f. ro.
mndePafä£''nSuTS}^ ?fbrikanten. ruinerad, när norrmannen får utan vidare införa
S. Jc. mellan-8^ fabrikat bar i Sverige. Detta finner man, om man ser blott
rikslagen. P, enda artikel. Yi kunna taga t. ex. artikeln spik. Den norska
(Forts.) spiken skulle med nuvarande bestämmelser alldeles öfversvämma vårt
land, och den svenska spikfabrikationen skulle helt och hållet ruineras.
Blefve deremot i mellanrikslagen infördt ett sådant vilkor, att skilnaden
i tullen på råvaran skulle tagas i beräkning, så blefve förhållandet
så som det borde vara.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet afböjde alldeles
icke utskottets förslag, utan sade tydligt och klart att, om icke den
mening han ansåg vara mera lämplig vunne Riksdagens bifall, så hade
regeringen ingenting emot att antaga utskottets förslag sådant det föreligger.
. Från det hållet möter således icke något hinder. För min del
anser jag att man, genom att bifalla detsamma, lättare skall få underhandlingarna
till stånd; och jag tror, att regeringens inflytande dervid
kommer att förstärkas, då man vet att svenska Riksdagen fattat ett
sådant beslut, att, om underhandlingarna blifva afslagna eller besvarade
med ett nej, regeringen då har uppsägningsrätten i sina händer.
Ofverlaggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan oförändrad, dels bifall till densamma med den
af hem Herslow föreslagna ändring, och dels slutligen afslag å så väl
utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna. Hem talmannen
gaf propositioner _ i enlighet med dessa yrkanden och fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda meningen.
Votering begärdes. I anledning häraf och för bestämmande af
kontrapropositionen upptog herr talmannen å nyo de öfriga yrkandena,
af hvilka det som afsåg bifall till hem Herslows förslag nu förklarades
hafva de flesta rösterna för sig._ Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteriugen om bevillningsutskottets
betänkande n:o 17 antager yrkandet om bifall till utskottets
hemställan med den af hem Herslow föreslagna ändring, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
. JNej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om afslag å så väl utskottets hemställan som de i
amnet väckta motionerna.
I denna votering afgåfvos 95 ja, men 110 nej; och erhöll alltså
votenngspropositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:
, ■ s?m bbaber i oförändradt skick hvad bevillningsutskottet
hemstalt i dess betänkande n:o 17,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
25 N:0 53.
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
Vinner Nej, har kammaren afslagit så väl utskottets hemställan som Om uppkäftig
i ämnet väckta motionerna. vande afden
s. k. mellan -
Denna senare votering utföll med 124 ja mot 80 nej; och hade
kammaren alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
rikslagen.
(Forts.)
Emot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservationer af herrar
Schöning, Gumcelius, Johansson i Noraskog, Jfr ostrom, Olsson i
Kyrkebol, Nydalil och Stockenberg.
§ 5.
Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 18, angående
beräkning af vissa bevillningar för år 1889.
g 6. Om ändring
i jaglsladgan.
Till behandling förekom härefter Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 7 (i samlingen n:o 36), i anledning af väckt
motion om tillägg till 22 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.
Motionären, herr F. G. Sandwall, hade föreslagit, det Riksdagen
ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes förordna om ett tillägg till 22 § i gällande nådiga
jagtstadga af innehåll, att vildt, som mot stadgandet i 16 § 4
mom. samma lag blifvit med finare giller eller snaror fångadt, skall,
hvar helst det anträffas, vara förverkadt, men hemstälde utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Sandwall: När jag väckte denna motion, så insåg jag, att
det, såsom utskottet yttrat, varit bättre att väcka en motion, som omfattat
äfven de nordligast belägna länen i riket, men som vi veta hafva
vi för dessa län redan en undantagslagstiftning rörande jagtstadgan,
och det var derför jag gaf min motion den begränsning den fått.
Det djurplågeri, som bedrifves genom snarande af fogel, måste
utan tvifvel ogillas af hvar och en, som har det minsta begrepp om
hvad eu fogel får utstå, som fått sitta 8—14 dagar i snaran. Jag har
sjelf mer än en gång varit i tillfälle att se sådant, och det synes mig
icke menskligt att behandla djur på detta sätt.
Jag inser visserligen, att, då Riksdagen befinner sig så godt som
i upplösningstillstånd, något resultat nu icke kan vinnas, men jag lofvar
att ett annat år, om jag lefver, återkomma med min motion, och
jag skall då se till, om jag icke i densamma kan inbegripa äfven de fem
nordligaste länen. Emellertid hindrar ju detta icke, fastän jag hyser
föga hopp om framgång, att jag yrkar bifall till min motion.
Herr Jonsson i Myre: Herr talman, på grund af de skäl, som
utskottet anfört, yrkar jag bifall till dess hemställan.
Vidare yttrades ej: Utskottets hemställan bifölls.
2s:o 53. 26
Onsdagen den 9 Maj, f. m.
§ 7.
Godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen,
nemligen:
af statsutskottet:
n:o 57, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvu dtitel;
n:o 58, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel;
n:o 59, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel; och
n:o 72, angående statsbidrag för ny reglering af Luleå stad i följd
af den år 1887 staden öfvergångna brand; samt
af lagutskottet:
n:o 66, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§§11 och 59 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Ledighet från rilcsdagsgöromålen beviljades
herr J. E. Wikstén under 5 dagar från och med den 10 dennes,
och » N. Wallmark » 5 » » » 10 »
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2 e. m.
In fidera
A. E. J. Johansson.
Onsdagen den 9 Maj, e. m.
27 N:o 53.
Onsdagen den 9 maj
kl. 7 e. m.
§ I
Herr
talmannen anmälde, att enligt ingifven dödsattest ledamoten
af Andra Kammaren för Norrvikens domsaga, hemmansegaren Anders
Petter Lind den 8 innevarande maj afiidit.
Den åberopade dödsattesten, som upplästes, var af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Anders Petter
Lind, boende i n:o 4 Lilla Nygatan i Stockholm, afled i Stockholm den
8 maj 1888 kl. 5 e. m. i en ålder af 60 år, intygar härmed
Stockholm den 9 maj 1888
B. Bruzelins.
Medicine professor.
Efter sålunda erhållen underrättelse om detta dödsfall beslöt
kammaren, uppå derom af herr talmannen gjord hemställan, att jemlikt
föreskriften i 28 § riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan
om den inom kammaren uppkomna ledighet; och blef ett i sådant afseende
på förhand uppsatt och nu uppläst skrifvelseförslag af kammaren
godkändt.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande och memorial:
n:o 63, angående gratifikationer åt tjenstemännen och vaktbetjente
i Riksdagens tryckeriexpedition samt en vaktmästare inom Andra
Kammaren;
n:o 64, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och
n:o 65, med anledning af väckt fråga om tillbyggnad af riksdagshuset.
N:0 53. 28
Onsdagen den 9 Maj, e. m.
bankoutskottets memorial:
n:o 11, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank;
n:o 12, med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna; och
n:o 13, angående instruktionen för nästkommande Riksdags bankoutskott.
Första Kammarens protokollsutdrag n:o 233, innefattande delgifning
af nämnde kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande i
anledning af väckt förslag om åtgärder för ett bättre handhafvande af
offentliga arkiv; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11 (i
samlingen n:o 37), med anledning af väckt förslag om åtgärder för ett
bättre handhafvande af offentliga arkiv.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,i 5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Fredagen den 11 Maj, f. m.
29 N:o 53.
Fredagen den 11 maj
kl. 1 e. m.
§ 1.
Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 77,
till Konungen, i anledning af åtskilliga angående de kong! teatrarne
framstälda förslag.
§ 2.
Justerades de i kammarens sammanträden den 3 och 4 innevarande
maj förda protokoll.
§ 3.
Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Att dockmästaren herr Feodor Werner lider af feber af ännu obestämd
art, hvarför han nödgats intaga sängen, intygar
Stockholm den 9 maj 1888.
Wilh. Uhrström.
Legitim, läkare.
§ 4.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 62 föreslagna, af Riksdagens båda
kamrar godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kong! Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen för inköp af Åkers krutbruk
i Åkers socken af Södermanlands län samt inlösen af der befintliga
kruttillverkningsmaterialier m. m. beviljar 92,592 kronor och deraf för
år 1889 anvisar 21,960 kronor, dock under vilkor att det beviljade beloppet
skall utgå af det å riksstatens fjerde bufvudtitel uppförda förslagsanslag
å 50,000 kronor till salpeteruppköp och detta anslag icke
får öfverskridas under något af de år, under bvilka liqvider i och för
omförmälda inköp och inlösen skola af anslaget utgå; att kronan ej
tillförbindes någon skyldighet att inlösa eller någon utgift för öfvertagande
af de brukets nuvarande egare tillhöriga, å hemmanet Rocksta
belägna byggnader och fasta inrättningar, som ej i kraft af öfverens
-
N:0 53. SO
Fredagen den 11 Maj, f. m.
kommelsen blifva kronans egendom; samt att personal ej får på sådant
sätt vid krutbruket anställas, att deraf kan föranledas uppförande å
stat af aflöning för densamma eller beredande åt personalen af med
någon statsutgift förenad pensionsrätt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande förslag ej vunnit Riksdagens
bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt eu sedel aflagd, och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 89 Ja och 109 Nej.
Den omröstning öfver ofvan intagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med..................... 70 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster
eller ..................................................................... 89 Ja och 109 Nej,
sammanräkningen visar 159 Ja och 130 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 5.
Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtande och memorial:
n:o 63, angående gratifikationer åt tjenstemännen och vaktbetjente
i Riksdagens tryckeriexpedition samt en vaktmästare inom Andra Kammaren;
och
n:o 64, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret.
§ 6-
Statsutskottets härefter föredragna memorial n:o 65, med anledning
af väckt fråga om tillbyggnad af riksdagshuset, lades till handlingarna.
§ 7-
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos bankoutskottets nedannämnda
memorial:
n:o 11, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank;
Fredagen den 11 Maj, f. m.
31 N:0 53.
u:o 12, med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna; och
n:o 13, angående instruktion för nästkommande Riksdags bankoutskott.
§ 8.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 233,
innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts betänkande n:o 20 med anledning af väckt förslag om
åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv, beslöt Andra
Kammaren att biträda medkammarens i ämnet fattade beslut.
§ 9.
Efter föredragning vidare af Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 11 (i samlingen n:o 37), i anledning af väckt förslag om
åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv, fann kammaren
•—• vid det förhållande att kammaren, på sätt i nästförestånde paragraf
omförmäles, vid behandling af Första Kammarens protokollsutdrag, n:o
233, med delgifning af samma kammares beslut i likartad fråga, antagit
en skrifvelse till Kong! Maj:t af lika ordalydelse med den af
första tillfälliga utskottet i dess förevarande utlåtande tillstyrkta —
utskottets oftanämnda utlåtande ej till någon vidare åtgärd föranleda,
än att detsamma lades till handlingarna.
§ io.
Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kong!
Maj:ts proposition till Riksdagen angående beviljande af ett kreditiv
att under vissa förutsättningar användas till understöd åt personer,
som innehaft anställning vid de kong! teatrarne.
Efter det herr talmannen låtit uppläsa så väl den kongl. propositionen
som det dervid fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden,
beslöt kammaren öfverlemna den kongl. propositionen till behandling af
statsutskottet.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i detta sammanträde
fattade beslut.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Waldenström
från Gefle under sex dagar från och med den 14 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,i 5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
X:o 53. 32
Fredagen den 11 Maj, e. in.
Fredagen den 11 maj
kl. 7 e. in.
Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.
§ I
Godkändes
nedannämnda förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen, nemligen:
af statsutskottet:
n:o 61, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel;
n:o 62, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel;
n:o 64, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel;
n:o 65, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel;
n:o 78, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående tiondefrihet
för Höganäs stenkolsverk;
n:o 79, i anledning af Kong! Maj:ts proposition i fråga om eftergift
å år 1887 års arrende för en del kronoegendomar samt om befrielse
från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden;
från bevillningsutskottet :
n:o 80, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska
regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
m. m; samt
från sammansatta stats- och bankoutskottet:
n:o 74, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda
byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
m. in; och
n:o 75, till fullmägtige i riksbanken, angående uppförande å Helgeandsholmen
af tvenne skilda byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen m. m.
Fredagen den 11 Maj, e. m.
33 N:0 53.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beviljande af ett kreditiv att under vissa förutsättningar
användas till understöd åt personer, som innehaft anställning
vid de kongl. teatrarne;
sammansatta stats- och bankoutskottets memorial n:o 6, med hemställan
om anvisande af medel till godtgörelse åt det af utskottet begagnade
kanslibiträde;
bevillningsutskottets betänkande n:o 19, i anledning af väckt motion
om restitution i vissa fall af tull å materialier och inventarier för i
''Sverige byggda fartyg;
bankoutskottets memorial n:o 14, om antagande af ackord för ett
till Sven Johansson i Kråknabben utlemnadt s. k. omsättningslån; samt
Första Kammarens protokollsutdrag n:o 238, innefattande delgifning
af nämnde kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
(n:o 21), i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande förbud mot import och tillverkning af margarin eller konstsmör
m. m.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,2 5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prat. 1888.
N:o 53.
3
N:o 53. 34
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Lördagen den 12 Maj
kl. 1 e. m.
Justerades protokollet för den 5 innevarande maj.
§ 2.
Ang. beviljande Till behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 66, i anled«/
ett h-editivn[ng af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af ett kreditiv
‘förUner smetun(ier vissa förutsättningar användas till understöd åt personel'',
som käft an- som innehaft anställning vid de. kongl. teatrarne.
ställning vid
de kongl. I en under gårdagen till Riksdagen aflåten proposition hade Kongl.
teatrarne. i\|aj:t; under åberopande af ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att under riksstatens
sjunde hufvudtitel på extra stat för år 1889 anvisa och ställa
till Kongl. Maj:ts förfogande ett kreditiv af 40,000 kronor, att, för den
händelse teaterverksamheten å de kongl. teatrarnes lyriska scen under
nästkommande spelår komme att af brytas eller bedrifvas på sådant
sätt, att icke den nuvarande personalen i dess helhet dervid erhölle
användning, efter Kongl. Maj:ts bepröfvande användas till understöd åt
sådana vid teatrarne förut anstälda personer, hvilka funnes deraf vara
i behof.
Med anledning häraf hemstälde nu utskottet:
»att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen under riksstatens sjunde hufvudtitel på
extra stat för år 1889 anvisar och ställer till Kongl. Maj:ts förfogande
ett kreditiv af högst 40,000 kronor, att, för den händelse teaterverksamheten
å de kongl. teatrarnes lyriska scen för nästinstundande spelår
kommer att inställas eller bedrifvas på sådant sätt, att den nu vid
teatrarne anstälda personal till någon del kommer att sakna användning
derstädes, efter Kongl. Maj:ts pröfning användas till tillfälligt understöd
åt sådana vid teatrarne nu anstälda personer, hvilka finnas
deraf vara i oundgängligt behof; dock att af det sålunda anvisade beloppet
icke må utgå mer än som finnes erforderligt, sedan i främsta
rummet till ändamålet användts hvad som blifvit öfver af det till betäckande
af bristen från spelåren 1883—1888 beviljade anslag».
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Efter uppläsande häraf anförde:
35 N:0 53.
Ang. beviljande
af ett kreditiv
till understöd
Herr Hörnfeldt: Det kan ju vara troligt, att Riksdagen förrp^pJloner
eller senare blir nödsakad att lemna vare sig tillfälligt understöd eller Som Käft anmå
hända pension till åtskilliga af den nuvarande teaterpersonalen, för ställning vid
den händelse teaterverksamheten kommer att inskränkas eller upphöra. de Jcon9lMen
jag kan icke neka till, att jag för närvarande har svårt att lemna e“
mitt bifall, vare sig till statsutskottets utlåtande eller till den af Kongl. or ^
Maj:t framlagda propositionen, emedan jag för min del anser frågan
vara alldeles för litet utredd för att man skall kunna ingå i sådan
pröfning af densamma, som måste anses nödvändig, innan man lemnar
det begärda anslaget. Jag föreställer mig nemligen, att Riksdagen bra
gerna skulle vilja veta, huru vida teaterverksamheten kommer att fortsättas
eller icke, samt, om den kommer att upphöra, hvilka af personalen
skulle få tillfälligt understöd och hvilka möjligen kommit till den
ålder, att det kunde ifrågasättas att gifva dem pension. Jag tror således,
att man för närvarande icke gerna kan lemna bifall till statsutskottets
förslag, likasom jag tror att man i alla händelser ej förlorar
något på ett dröjsmål. Ty om frågan får anstå till nästa riksdag,
antager jag för gifvet, att regeringen då är i tillfälle att lemna den utredning,
som nu saknas, och kan då begära anslaget för det löpande
statsregleringsåret. Att nu bifalla förslaget, sådant det är framlagdt,
skulle väcka mycket uppseende i landet, emedan de personer, som följa
med förhandlingarna här, gerna torde vilja veta skälen, hvarför man
lemnar ett sådant anslag som detta.
Jag anhåller derför om afslag å det af statsutskottet framlagda
förslaget.
Häruti instämde herrar Sundström, Jonsson i Myre, Carlsson i
Nysäter, Bromée, Wallmarh, Brusa, Andersson i IJpsal, Pehrsson i
Önnerud, Björkman, Odell, Göransson, Andersson i Baggböle, Larsson
i Berga och Ollas And. Ericson.
Herr Redelius yttrade: Jag ber i korthet få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande hufvudsakligen på de skäl utskottet anfört samt
emedan jag anser att rättvisan och billigheten kräfva, att anslaget
beviljas.
Herr Lindmark: Jag ämnar icke ingå i någon debatt angående
det föreliggande förslaget, utan det är en annan sak, som föranledt
mig att begära ordet.
För min del anser jag, att den lyriska scenens verksamhet i och
med Riksdagens i teaterfrågan fattade beslut är afslutad i Sverige samt
att teaterdirektionen ej har annat att göra än att aftroppa. Derom
vill jag således ej vidare yttra mig. Men jag begärde ordet med anledning
af ett yttrande, som i denna kammare under diskussionen af teaterfrågan
fäldes mot nyssnämnda teaterdirektion, hvilken, så vidt jag kan
döma, efter bästa förstånd sökt sköta teaterns mycket svårskötta ekonomi
och intrasslade affärer. Jag tror visserligen, att denna direktion
kommer att tagas i försvar från annat håll, nemligen från pressen,
N:0 53. 36
Lördagen den 12 Maj, f. in.
Ang. beviljandemen jag är fullt öfvertygad om, att denna kammare, då den fått köra
till6understöd anklagelse, som går nära nog på direktionens heder och ära, äfven
för personer skall vilja höra den, som här söker taga direktionen i försvar. Det
som käft «re-är blott en gärd af rättvisa och billighet.
ställning vid ^ Det yttrande jag syftar på fäldes af herr Waldenström, som med
teatralne ankrande af finansministerns uttalande, jag tror den 4 juni 1887, och
(För™)6 mefl framvisande af den skuld, som förelåg, kom till den slutsats, att,
då man icke kunde misstänka finansministern att vilja föra kammaren
bakom ljuset, man måste antaga, att teaterdirektionen genom taskspeleri
fört finansministern bakom ljuset. Detta är en så grav beskyllning, att
jag ej tror att den bör få stå qvar utan motsägelse, och jag har derför,
ehuru jag ej är hemma i teaterns räkenskaper eller affärer i öfrigt,
sökt förskaffa mig några små upplysningar, som jag ber få framlägga
för kammaren till den kraft och verkan de må kunna hafva.
Såsom kerrarne torde erinra sig, egde finansministerns af herr
Waldenström åberopade anförande rum den 4 juni 1887, innan spelåret
1886—1887 var tilländagånget. Hans yttrande gälde således spelåren
1884—1885, 1885—1886 och 1886—1887. Enligt de uppgifter
jag fått och på hvilkas tillförlitlighet jag litar, hade vid slutet af spelåret
1883—1884, hvilket icke berördes af finansministerns uttalande,
uppkommit en brist af 7,683 kronor — jag utelemnar örena — hvilken
brist var känd af revisorerne och på anmodan af dåvarande finansministern,
sedermera excellensen Themptander, blef balanserad till följande
år. Sedan kommo de tre spelåren 1884—1885, 1885—1886 och
1886—1887. Det var om dessa tre år, som finansministerns uttalande
gälde. Beträffande dessa år kan jag upplysa, att under spelåret 1884
—1885 inkomsterna voro tillräckliga att betacka utgifterna. Under
spelåret 1885—1886 voro icke allenast inkomsterna tillräckliga att betacka
utgifterna, utan af det till Kongl. Maj:ts disposition stälda kreditivet
å 15,000 kronor behöfde icke ens lyftas mer än 2,500 kronor.
Under spelåret 1886—1887 uppkom en brist af 44,352 kronor. Nu är
att märka, att en sådan brist ej kan fullt konstateras förr än efter bokslutet
vid spelårets slut den 1 juli. Herr finansministerns meromnämnda
uttalande hölls, innan spelåret 1886—1887 var tilländagånget. Hvilka
meddelanden mellan finansministern och teaterdirektionen egt rum vågar
jag ej yttra mig om. Jag har fått för mig, att icke några skriftliga
upplysningar blifvit af finansministern infordrade, men jag vill i det
fallet yttra mig med största försigtighet. För öfrigt vill jag i förbigående
nämna, att under detta år infördes i teatern elektrisk belysning
för eu kostnad af 15,000 kronor. Har nu verkligen på grund af officiel
skrifvelse från finansministern teaterdirektionen kunnat säga huru
stor bristen var? Jag tror det icke. Men det har möjligen i allmänna
ordalag kunnat sägas, att teaterverksamheten icke gått så bra som
förut. Så vidt de uppgifter, jag nu lemnat, äro korrekta, så har man
icke rätt att beskylla teaterdirektionen för att afsigtligt hafva velat
föra finansministern bakom ljuset. Det är ju alldeles gifvet, att teaterfrågans
utgång vid denna riksdag i ganska stor mån berott derpå, att
teaterns skulder måst betalas. Men man bör också taga i betraktande,
att det sista årets skuld till stor del uppkommit deraf, att teatern
måst försäkras för eldfara till följd af det stora ansvar, som i händelse
Lördagen deri ]2 Maj, f. m.
37 Nso 53.
af eldsolycka, eljest skulle hafva drabbat finansministern i anledning af%- beviljande
det tillstånd, hvari stora teaterns byggnad befann sig. Bristen föra( ett kreditiv
detta spelår är beräknad till omkring 76,700 kronor, men då man från fö^pJsoner
denna summa drager den förlust teatern måst vidkännas derigenom, Som käft anatt
teatrarne icke kunde spela en lång tid på hösten — och enligt upp- stallning vid
gift skulle för af sådan anledning inställa 21 lyriska och 54 dra- de honslmatiska
föreställningar recettinkomsten beräknats uppgå till 56,900 te°drarnekronor
— äfvensom tager i betraktande det förhållande, att teaterns fasta *0lts-)
anslag varit under sista spelåret 40,000 kronor mindre än under de
näst föregående åren, så finner man ju, att största delen af skulden
varit förorsakad af teaterns dåliga beskaffenhet och nödvändigheten att
vidtaga åtgärder emot eldsolycka inom densamma.
Jag har ansett mig hafva både rätt och skyldighet att, då dessa
nu nämnda uppgifter kommit mig till hända, meddela dem åt kammaren.
Det är väl sant, att en offentlig myndighet icke är förtjent af
någon skonsamhet, då den handlat emot lag och rätt. Men jag tror,
att man bort vara mera försigtig vid utslungandet af dessa allvarliga
beskyllningar emot en teaterdirektion, som dock — säga hvad man
vill — haft eu synnerligen svår uppgift att fylla. Jag vill icke inlåta
mig i någon vidare debatt i den nu föreliggande frågan, utan har endast
velat till den kraft och verkan det kan hafva meddela dessa siffror.
Herr B ill in g: Med anledning af den förste talarens af flera instämmanden
åtföljda anmärkning, att behofvet af detta anslag icke
blifvit tillräckligt utredt, vill jag blott erinra derom, att samma dag,
som det blef officiel! bekant för Kong! Majrts regering, att Riksdagen
afslagit det begärda anslaget till teatrarne, beslöts aflåtande af den nu
föreliggande kongl. propositionen. Tiden var således alldeles för kort
för att Kongl. Maj:t skulle kunnat åstadkomma någon minutiös utredning
om, hvilka personer vid teatrarne, som närmast vore i behof af
understöd, och ännu mindre om hvilka belopp, som borde tilldelas hvar
och en af dem.
Den förste talaren sade också, att inga praktiska olägenheter kunde
uppstå af frågans uppskjutande till nästa riksdag. Men spelåret börjar
den 1 juli 1888 och det kommer ju att draga ett godt stycke in
på 1889, innan en kongl. proposition i ämnet kan hinna blifva af Riksdagen
afgjord. Under tiden skulle då dessa menniskor sakna allt
understöd. Och de kunna ju icke lefva af intet. Häraf måtte väl följa
praktiska olägenheter nog. Dessa penningar äro ju endast afsedda till
ett tillfälligt understöd åt personer, som befinnas deraf vara i oundgängligt
behof. Och man får väl antaga, att kammaren har det förtroende
till regeringen, att den icke skall lemna understöd åt någon,
som icke deraf är i verkligt behof. Det vore väl under sådana förhållanden
förenadt med största praktiska olägenhet att uppskjuta denna
fråga till nästa år.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Då jag erfarit, att här blifvit uttalad den åsigten, att en mera grundlig
?i:o 53. 38
Lördagen den 12 Maj, f. in.
Ang. 6em7jVmrfeUtrerlning bort föreligga i denna fråga, så ber jag med anledning deraf
af ett kreditiv få yttra nå or(J
tlLL unnPV^io(L » ej
för personer Såsom utgångspunkt för en sådan utredning skulle naturligtvis i
som käft an-främsta rummet tagas antalet af den personal, som kunde behöfva en
ställning vid sådan nödhjelp, som bär afses. Och för att veta huru många, som
teatrarté kunna vara * behof af denna hjelp, måste man ju veta, hvilka som
(Forts”)6" kumia På annat håll finna anställning. Sedermera blir då frågan, efter
hvilka grunder detta understöd skall fördelas, om det skall utgå i förhållande
till den lön, som åtnjutits vid teatern, eller i förhållande till
den pensionsrätt, som innehafves af hvar och en af dem, som skulle
vara berättigade till pension, men icke kommit i åtnjutande deraf, till
följd deraf att teatrarnes pensionskassa saknar medel för deras pensionering,
eller slutligen huru vida understödet bör utgå efter hvarje
delegares i pensionskassan insatta belopp. Åtskilliga af personalen
hafva nemligen under 8, 10 eller 14 år tillhört och gjort inbetalningar
till pensionskassan till sammanlagdt ganska stora belopp, men äro naturligtvis
ännu icke berättigade till pension. Om dessa personer nu gå
miste om all förtjenst och icke heller få något understöd, så inträffar
med dem, som, om jag ej misstager mig, äro till antalet 67 och bidragit
till kassan med betydande belopp, uppgående sammanlagdt till
omkring 50,000 kronor, att, om de nu skulle skiljas från teaterverksamheten,
skulle de icke hafva någon ersättning för hvad de inbetalt.
Nu har det visserligen blifvit anmärkt, att den kong! propositionen
icke nämner, huru mycket i understöd som Riksdagen behöfver lemna,
för att vid dessa förhållanden allt för stora olägenheter skulle kunna
undvikas. Men en sådan beräkning är, som sagdt, mycket svår att
verkställa, då de faktorer, som man har att dervid taga i betraktande,
äro så ovissa, att jag trotsar hvem som helst att på dessa få dagar
hafva kunnat uppgöra ett antagligt förslag. — Ett försök i den vägen
har visserligen gjorts, men det strandade på de ovissa faktorer, hvilka,
som jag nyss^ nämnde, här måste tagas i betraktande. — Man måste
derför vädja till Riksdagens offervillighet, och jag hoppas att Riksdagen
hyser ett sådant förtroende till regeringen, att den vill antaga, att
denna icke skall missbruka den summa som nu begäres.
Riksdagen har ju redan en gång förut, då det var fråga om försäljning
af dramatiska teatern, antydt, att det vore orättvist och obilligt
att ställa dess personal alldeles utan ersättning, då de, som hade anställning
vid teatern, så hastigt skulle nödgas lemna sina befattningar.
Hvad för öfrigt beträffar statsutskottets förslag, som nu inkommit
till kammaren, synes det böra tillfredsställa Kongl. Maj:t, ehuru det icke
i alla delar öfverensstämmer med hvad Kongl. Maj:t afsett. Kammarens
ledamöter torde nemligen finna, att sista delen af statsutskottets
förslag innebär, att de 30,000 kronor, hvilka togos med vid beräknandet
af kongl. teatrarnes brist, komma att undanryckas Kongl. Maj:ts disposition
i det afseendet, att de icke få användas att uppehålla teaterverksamheten,
i fall denna skulle kunna upprätthållas under höstmånaderna.
Innehållet af detta förslag har sålunda icke oväsentligt förminskat
Kongl. Majrts rätt att disponera öfver behållningarna och har derför försvårat
lösningen af denna fråga under den närmaste framtiden. Men
då Riksdagen blott har få dagar qvar, och då eu gemensam votering
39 N:o''53»
Lördagen den 12 Maj, f. m.
skulle föranleda, att Riksdagen komme att ytterligare uppehållas en Ang. beviljande
eller annan dag, men utgången af voteringen vore oviss, så anser
för min del det vara behjertansvärdt, att kammaren åtminstone beha- för personer
gade bifalla statsutskottets förslag. som käft an
ställning
vid
Herr Waldenström från Gefle: Herr Lindmark, på stockbolmsbänken,
började sitt anförande med att söka visa, att det för kongl. „ ''
teaterdirektionen den 4 juni i fjor, då finansministern talade om teaterfrågan,
måste ha varit omöjligt att konstatera den skuld, i hvilken
teatrarne då befunno sig. Det samma sades under diskussionen i kammaren,
då denna fråga sist var före. Jag tog mig då friheten anmärka,
att det icke kunde vara för teaterdirektionen obekant, att
teatrarne arbetade med stora skulder. Det är omöjligt att eu brist af
nära 45,000 kronor först genom bokslutet kommit att blifva bekant.
Teaterdirektionen måste hafva vetat, att skulder förefunnos då, när
finansministern sade, att skuldsättning icke behöft förekomma — detta
är så mycket mera tydligt, som direktionen i år mycket tidigare kunnat
med temligen stor bestämdhet uppgifva beloppet af de kongl. teatrarnes
skulder för innevarande spelår. Denna skuld är nemligen, enligt den
kongl. propositionen den 17 april 1888, beräknad till 76,761 kronor
32 öre. Om en sådan beräkning i år kunnat ske redan i april, huru
kan man då säga, att förra årets skuld icke kunnat beräknas i fjor den
4 juni, då finansministern uppträdde? Huru vida finansministern blifvit
förd bakom ljuset afsigtligt eller utan afsigt, det lemnar jag derhän.
Det hör icke till den fråga, som här föreligger.
Hvad denna beträffar, har en talare yrkat afslag på så väl utskottets
hemställan som Kongl. Maj:ts proposition. Man må nu säga, att
den vid teatrarne anstälda personalen icke har någon juridisk rätt att
fordra något understöd af statsmedel, sedan teatrarne gått förlustiga
de anslag Riksdagen förut beviljat. Men jag kan icke neka till, att
dessa personer synas mig ha en viss moralisk rättighet att fordra så
pass mensklighetskänsla hos Riksdagen, att den under de vilkor, som
statsutskottet bestämt, beviljar de af Kongl. Maj:t begärda 40,000 kronorna.
Man må ha huru mycken rätt som helst att klandra de kongl.
teatrarnes förvaltning och det sätt, på hvithet deras verksamhet blifvit
ledd, så måste man dock erkänna, att de, som varit i teatrarnes tjenst,
icke rådt för teatrarnes eldfarliga beskaffenhet, ej heller att murarne
hålla på att rasa, eller att affärerna blifvit skötta på ett otillfredsställande
sätt. Under sådana förhållanden hemställer jag, om det kan
vara nobelt af Riksdagen att nu vägra det begärda anslaget, och detta
så mycket mera som statsutskottet enhälligt tillstyrkt detsamma. Den
reservation, som en enda utskottsmedlem vidfogat betänkandet, går
nemligen icke ut på ett afslag, utan går tvärt om i visst afseende längre
i liberalitet än utskottets förslag.
Man har sagt, att frågan icke är tillfyllest utredd. — Det är sant.
Men eu utredning af denna fråga kan icke göras på några få dagar,
och jag för min del vill uttala det förtroende till Kongl. Maj:ts regering,
att hon skall gå till väga med all möjlig samvetsgrannhet vid
användandet af detta anslag, om det beviljas af Riksdagen.
Jag anhåller om bifall till statsutskottets betänkande.
N:o 53. 40 Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang.beviljande Herr Wretlind instämde i detta yttrande.
af ett kreditiv J
för personer Herr Hörnfel dt: Jag har alldeles icke motsatt mig det förevarandesom
haft an- förslaget af bristande förtroende till regeringen, och -jag har icke heller
ställning vid klandrat regeringen, derför att den icke framkommit med någon utleatrarne
redninS af frågan, ty jag förstår mycket väl att det varit alldeles omöj(Forts)
’ for en regering att på så kort tid komma fram med en sådan, men
jag har yrkat afslag, derför att jag tror, att man utan olägenhet skulle
kunna uppskjuta denna fråga till nästa riksdag, så att regeringen
under tiden skulle kunna vara i tillfälle att åstadkomma och framlägga
en utredning. Nu säger en talare på stockholmsbänken, att det
är alldeles omöjligt att uppskjuta frågan, och att den måste afgöras
nu, för att icke personalen skulle ställas på bar backe, eftersom det
nya spelåret börjar den 1 nästa juli. För min del tror jag ändock
icke att det är så farligt. Personerna tillhöra ju eu så rik och mägtig
kommun som trots någon annan, och om de behöfva understöd, kunna
de nog få hjelp under tiden af herrar stockholmare. Jag tror således,
att man mycket väl skulle kunna vänta till nästa riksdag för att få
frågan utredd, och det är bättre att först då lemna sitt bifall. Trots
det att man sett det mycket märkvärdiga förhållandet inträffa vid
denna riksdag, att herrar Waldenström och Piedelius varit ense om att
yrka precis detsamma, kan jag således icke afstå från mitt yrkande
om afslag å utskottets hemställan.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Med upptagande af
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma, och fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i utlåtandet n:o 66,
röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition.
Omröstningen utföll med 133 ja och 57 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 3.
Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
n:o 6, i anledning af väckt motion angående dispositionen af
motsedda öfverskott å statsverkets inkomster.
41 K:0 53»
Lördagen den 12 Maj, f. m.
§ 4.
Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, n:o 19, i anledning
af väckt motion om restitution i vissa fall af tull å materialier
och inventarier för i Sverige byggda fartyg.
I detta utlåtande kemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr O. A. Brodin väckta motion, n:o 187, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
•Herr Brodin erhöll ordet och yttrade: Utskottets betänkande
är sådant, att jag icke vet, om man skall bli förvånad deröfver eller
icke, ty utskottets föregående handlingar i tullfrågan stämma icke
öfverens med dess motivering nu. Det heter der: »Vid granskningen
af bestämmelserna i de vid tulltaxan fogade underrättelser om hvad
vid taxans tillämpning iakttagas bör hade utskottet anledning att taga
i öfvervägande, huru vida, till följd af de nya eller förhöjda tullar, utskottet
för vissa artiklar beslutit föreslå, utskottet jemväl borde föreslå
Riksdagen, att vid export af inrikes tillverkade varor restitution af erlagd
tull skulle i vidsträcktare grad än hittills medgifvas för de vid
samma varors tillverkning till äfventyrs använda utländska materialier.
Utskottet fann då, att lemnandet af dylik restitution icke stode i öfverensstämmelse
med de grundsatser, utskottet för sig uppstält, eller skydd
åt och uppmuntran af den inhemska industrien.» Huru vida detta
utskottets yttrande kan anses förenligt med utskottets förslag i sitt betänkande,
n:o 8, om restitution på mjöl, som tillverkats i Sverige af
utländsk spanmål och sedan utföres, eller med den beviljade restitutionen
å bränvin, kan jag icke förstå. I 9 § tulltaxeunderrättelserna
finner man derjemte, att restitution beviljats å socker, chokolad, tobak,
garn, väfnader m. m. vid utförsel. Men märkvärdigt nog anser utskottet
fartygstillverkning icke vara en sådan handtering, som bör tillgodonjuta
eu dylik rättvis och billig restitution, utan har utskottet i detta fall
med andra ord sagt, att sjöfartshandteringen skall do och får ej lefva.
Jag kan icke annat än häremot inlägga min kraftigaste protest, då
man måste ihågkomma, att sjöfartsnäringen är i vårt land äldre än
till och med jordbruksnäringen. Och att så der utan någon motivering
eller utredning döda en sådan handtering är bland det orättfärdigaste,
svenska Riksdagen någonsin företagit sig, och det nuvarande bevillningsutskottet
tillkommer äran att ha utfört detta dåd. Då här intet kan
vinnas, är det emellertid lönlöst att nu framställa något yrkande, utan
jag vill endast på sjöfartsnäringens vägnar protestera mot bevillningsutskottets
och det nya systemets sätt att gå till väga, då de med berådt
mod döda vår äldsta och vigtigaste handtering.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5-
Likaledes bifölls bankoutskottets härefter föredragna memorial, n:o 14,
om antagande af ackord för ett till herr Sven Johansson i Kråknabben
utlemnadt s. k. omsättningslån.
N:o 53. 42
lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud g 5.
mot införsel
lön taf’e»kic Slutligen företogs handläggning af Första Kammarens protokolls"“margarin.
utdrag, n:o 238, innefattande delgifning af bemälde kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21, i anledning af väckt
förslag om skrifvelse till Kong!. Maj:t rörande förbud mot import och
tillverkning af margarin eller konstsmör m. m.
Med anledning af eu inom Första Kammaren af herr Adelsköld
väckt motion, n:o 36, både nämnda kammares tillfälliga utskott den
10 sistlidne april i afgifvet utlåtande bemstält, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att ny författning angående kontroll
öfver tillverkning och försäljning af konstsmör måtte varda på i utlåtandet
närmare angifna grunder utfärdad, men beslöt Första Kammaren
vid behandling af ärendet att till utskottet återremittera detsamma
för att tagas i öfvervägande i sammanhang med den hemställan,
som med anledning af åtskilliga inom Andra Kammaren väckta motioner
angående konstsmör blifvit af sistnämnda kammares andra tillfälliga
utskott i utlåtande n:o 29 afgifven och derefter af Andra Kammaren
Infallen.
Denna hemställan var affattad i 3:ne särskilda punkter af följande
lydelse:
l:o) »att Riksdagen ville besluta, att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte så fort ske kunde utfärda förbud mot
införsel af konstgjordt smör eller margarin äfvensom af oleomargarin»;
2:o) »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utfärdande af förordning, hvarigenom bestämmes, att vara, som under
namn af »smör af mjölk eller grädde» i landet införes, skall, innan
varan från tullverket till importören utlemnas, på dennes bekostnad af
sakkunnig person undersökas för utrönande, att varan icke utgöres af
eller är uppblandad med konstgjordt smör»; samt
3:o) »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
utfärdande af förbud emot tillverkning inom riket af margarin eller
konstgjordt smör».
I sitt med anledning häraf afgifna utlåtande både Första Kammarens
tillfälliga utskott bemstält:
l:o) att Första Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens
beslut om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
utfärdande af förbud mot införsel af konstgjordt smör eller margarin
äfvensom af oleomargarin;
2:o) att Andra Kammarens beslut — det Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af förordning, hvarigenom
bestämmes, att vara, som under namn af »smör af mjölk eller grädde» *
i landet införes, skall, innan varan från tullverket till importören utlemnas,
på dennes bekostnad af sakkunnig person undersökas för utrönande,
att varan icke utgöres af eller är uppblandad med konstgjordt
smör — icke måtte af Första Kammaren bifallas;
3:o) att Första Kammaren ej heller måtte biträda Andra Kamma -
Lördagen den 12 Maj, f. m.
43 !S :0 53.
rens beslut att i skrifvelse hos Kong! Maj:t anhålla om utfärdande Ang. förbud
af förbud emot tillverkning inom riket af margarin eller konstgjord!
smör; # ning af s. 1c.
4:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att margarin.
ny författning angående kontroll öfver tillverkning och försäljning af (Forts.)
konstsmör måtte varda på nu antydda grunder utfärdad.
Enligt hvad af det nu föredragna protokollsutdraget inhemtades,
hade vid behandling af ärendet Första Kammaren, med afslag å utskottets
hemställan i la punkten, biträdt Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut, men deremot bifallit hvad utskottet i de 3:ne öfriga
punkterna hemstält.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Berg från Eksjö: För min del kan jag icke annat än
mycket beklaga det beslut, som Första Kammaren nu fattat och hvarigenom
kammaren, som antagit införselförbudet, deremot icke biträdt
denna kammares beslut angående obligatorisk undersökning af allt infördt
smör samt tillverkningsförbud beträffande margarin. Och jag
vågar hålla före, att de skäl, hvarpå Första Kammaren afslagit de af
oss i dessa hänseenden antagna beslut, icke äro fullgiltiga. Jag var
närvarande, då Första Kammaren behandlade frågan; och då jag dervid
antecknade några af de hufvudgrunder, hvarpå kammaren stödde
sitt afslag i dessa delar, skall jag anhålla att få i korthet bemöta
dessa skäl.
Det första af dessa skäl lydde så: Sedan England numera fått
en margarinlag, kunna engelsmännen mycket väl skilja mellan naturligt
och konstgjord! smör, och således är det ingen fara för att vårt
mejerismörs goda egenskaper icke skola taga ut sin rätt i England. —
Ja! Det är alldeles rigtigt, att, i fall en undersökning af den till England
importerade varan eger rum — just en sådan undersökning, som
denna kammare förut beslutat, ehuru Första Kammaren ansett den
vara för vårt land obehöflig — i fall, säger jag, en sådan undersökning
eger rum i England, skola engelsmännen kunna skilja emellan det
oblandade natursmöret samt det med margarin uppblandade; men detta
oaktadt är det likväl alldeles säkert, att det natursmör, hvarom engelsmännen
veta, att det icke kan vara förfalskadt, eller, rättare, med margarin
uppblandadt, skall vara lättare att afsätta i England och vinna
större förtroende än den vara, med hvilken förfalskning kan ega rum.
Det andra skälet var, att man genom tillverkningsförbud skulle
bryta mot 1864 års kongl. förordning angående utvidgad näringsfrihet.
Men man glömmer dervid, att redan nu finnas en mängd författningar,
som i denna näringsfrihet göra sådana inskränkningar, som äro betingade
af andra vigtiga ändamål. Det finnes författningar, som lemna
inskränkande bestämmelser för t. ex. apoteksvarors och gifters försäljning,
bränvins tillverkning och försäljning, tillverkning och försäljning
af krut, eldfarliga oljor m. fl. näringar. Alla dessa inskränkningar
äro betingade af vigtiga ändamål; och den inskränkning, som här är
i fråga, har äfven ett sådant vigtigt ändamål till syfte: mejerihand te
-
l:o 53. ii
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud ringens skyddande mot en tillverkning, som kan leda till förfalskning''
"och tillverk en a*'' jordbrukets vigtigaste och mest förädlade produkter.
ning af s. k. Det tredje skälet, som anfördes i Första Kammaren, var det, att
margarin. jordbrukets framtid berodde, icke på mejerihandteringen, utan just på
(Forts.) margarintillverkningen, som skulle bereda eu fördelaktigare afsättning
af mjölken. Detta inkast, mine herrar, anser jag vara ett lösligt hugskott
af samma skrot och korn som en del andra, hvarmed man understundom
hugnas. Jag skulle kunna erinra om ett annat sådant, nemligen
det, att som spanmålsodlingen icke längre lönar sig i vårt land,
. så får man upphöra dermed och plantera skog i stället, för att nu
icke tala om denna teori, som man nu ofta får höra upprepas, att
jordegendomen bör icke hafva något värde; endast det arbete, som
derpå nedlägges, bör betalas. — Sådana teorier anser jag såsom lösliga
nationalekonomiska hugskott.
Slutligen fick man också i Första Kammaren höra, att mellanrikslagen
skulle lägga hinder i vägen för ett importförbud; men jag ber
att få meddela, att jag af en framstående statsrättslärare hört bekräftas
såsom en allmänt giltig statsrättslig grundsats, att för ett generelt
importförbud måste hvarje internationel tulltraktat vika, och att således
mellanrikslagen ej kan lägga något hinder i vägen. Ett analogt fall
är införandet af giftiga varor. Om nu t. ex. arsenik tillverkades i
Norge, skulle denna vara, på grund af mellanrikslagen, få införas hit?
Skulle man icke kunna betrygga sig mot sådant?
Dessa voro hufvudsakligen de skäl, som i Första Kammaren anfördes
mot importförbudet. Jag har, som jag förut anfört, icke funnit
dem giltiga. Jag finner det vara i högsta grad olämpligt att tveka i
detta fall. Skall man, för att gynna och framkalla en nästan obefintlig
näring — ty det kan man verkligen ännu kalla margarintillverkningen
i Sverige ■— uppoffra eller åtminstone sätta på spel en af jordbrukets
allra vigtigaste näringar, som redan står så högt? Och skulle man nu
tvifla, att mejerihandteringen verkligen har denna stora betydelse, så
vill jag påpeka, att utförseln af smör öfversteg införseln med, år 18815,
tolf millioner, 1884 tolf millioner, 1885 sexton millioner, 1886 sexton
millioner och 1887 nitton millioner kronor, under det att spanmälsinförseln
öfversteg utförseln 1883 med elfva, 1884 med sjutton och
1885 med aderton millioner kronor. Under sådana förhållanden kan
icke den sanningen betviflas, att mejerihandteringen är eu af jordbrukets
vigtigaste näringar.
Jag ^vill slutligen blott påpeka ett par omständigheter gent emot
Första Kammarens tillfälliga utskotts betänkande. Beträffande den af
Andra Kammaren antagna obligatoriska undersökningen af infördt smör
yttrar utskottet; »Svårighet torde väl äfven möta att å hvarje ort, dit
smör införes, finna en kemist eller annan person, som är behörig att
verkställa ifrågavarande undersökningen; och att från annan ort reqvirera
en sådan skulle naturligtvis medföra än större kostnader. Förslaget
i denna del synes sålunda icke ens vara praktiskt utförbart». Men
har man då icke kunnat besinna, att i stället för att hemta en kemist
för att undersöka en smörbytta, kan man sända eu del af byttans innehåll
till kemisten?
Vidare föreslår utskottet i fråga om säkerhetsåtgärder vid införsel
45 ft:0 53.
Lördagen den 12 Maj, f. m.
af margarin: att de kärl, hvari konstsmör till riket inkommer, jemväl Ang. förbud
skola vara försedda med namnet på det land, der varan blifvit tillverkad,
samt åtföljas af utaf behörig myndighet utfärdadt bevis derom,
att den fabrik, hvars märke finnes kärlet åsatt, står under offentlig margarin.
kontroll. Detta skulle skydda mot förfalskning, men det upplystes i (Forts.)
danska riksdagen, hvad som äfven förut här i denna kammare framhållits,
att holländarne begagnat sig af danska byttor, märkta för natursmör,
packat dessa med holländskt margarinsmör och på så sätt beredt
denna varas införande i den engelska marknaden under namn af
danskt mejerismör. Sålunda ser man, att märken icke hafva så stor
betydelse.
Jag vill icke uppehålla tiden, oaktadt jag hade stor lust att bemöta
flere andra af utskottets skäl. Jag vill icke heller åtminstone
ännu göra något yrkande, men jag har velat uttala mina allvarliga
betänkligheter mot det beslut, Första Kammaren fattat, ett beslut, som
icke är minst märkligt genom inkonseqvensen att antaga införselförbudet
mot margarin, men förkasta föreskriften om den undersökning, som är
den enda utvägen att förekomma, att margarin införes under namn af
natursmör — ja, ett beslut, som skall på mejerihandteringens bekostnad
befrämja margarintillverkningen.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Då jag för min del icke kan godkänna
det beslut, hvartill Första Kammaren kommit, skall jag, herr
talman, hos kammarens ledamöter anhålla om afslag på Första Kammarens
beslut. Det beslut, Första Kammaren fattade i denna fråga,
anser jag vara utan ringaste nytta och betydelse, och jag kan sannerligen
icke förstå, huru ett sådant beslut kunnat fattas, ej heller hvad
kraftig verkan det skall åstadkomma. Det anfördes bland annat under
diskussionen i Första Kammaren såsom skäl för att afslå tillverkningsförbudet,
att detta tjenade till intet, då mellanrikslagen medgåfve norrmännen
rättighet att införa sitt smör hit lika behändigt, men jag undrar
då, hvad ett införselförbud tjenar till, ty icke lär detta förbud ensamt
lägga större hinder i vägen för Norges införsel i vårt land, än om det
varit åtföljdt af ett tillverkningsförbud, tvärt om.
Såsom motionär kan jag* icke annat än uttala mitt beklagande
öfver, att frågan fått eu sådan utgång, som den fått, och jag tror att
framtiden skall gifva mig rätt i det påståendet, att Första Kammaren
begått en stor dumhet, då den afslog motionen och Andra Kammarens
fattade beslut i denna fråga och derigenom tillfogade jordbruket eu
oberäknelig förlust för framtiden. Jag är fullt öfvertygad om, att hade
Andra Kammarens fattade beslut i denna fråga kommit till stånd,
skulle det blifvit till stort gagn för vårt jordbruks och vår ladugårdsskötsel
framtida utveckling. Nu deremot blir fältet öppet för spekulation
och tillverkning af konstsmör, och det skall troligen icke dröja
många år, förr än vi till vår stora ledsnad komma under fund med, att
vår smörmarknad på utlandet är totalt förstörd, och på samma gång
att den lagstiftning som nu, till skada för ingen, hade varit lätt att
genomföra, då är omöliggjord genom de fabriker, som under tiden
uppstått.
^:o 53. 46
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud Herr Wretlind: Efter som ett par talare hafva uttalat sin missm°i
mfi°rS.jl belåtenhet med Första Kammarens beslut i denna fråga, så vill jag
ning ‘af 7. 1. uttala min belåtenhet med, att vi, om vi än skola få importförbud,
margarin, dock icke få tillverkningsförbud för detta billiga och sunda närings
(Forts.
) medel. Såsom herrarne torde erinra sig, sade jag, då vi förra gången
diskuterade denna fråga, att jag för min del på sin höjd ville gå till
importförd, men icke till förbud för tillverkning. Eget är, att importförbudet
nu segrade i Första Kammaren med blott en röst, medan
kammarens ledamöter icke kunde förena sig om tillverkningsförbud.
Den, som liiser Första Kammarens tillfälliga utskotts betänkande,
finner det alldeles klart ådagalagdt, att ett tillverkningsförbud icke
blott beröfva!'' de fattiga i vårt land ett sundt och billigt födoämne,
utan äfven att ett sådant förbud är oklokt från landtbrukets egen synpunkt.
Det skall säkerligen visa sig, att ett sådant konstladt skydd
för mejerihandteringen, som förbud för margarintillverkning inom landet,
icke alls kommer att gagna dem, som efter beräkningen skulle
få gagn deraf. Det vore ju i sanning underligt, om Holland, som täflar
i tillverkning af det bästa smör med oss, skulle funnit med sin fördel
förenligt att öka tillverkningen af margarinsmör för export på England,
och vi icke skulle komma att få göra på samma sätt. I England liksom
i andra länder är den del af befolkningen, som behöfver se på
födoämnenas billighet, större än den, som icke behöfver det.
Faran vid tillverkningen af margarinsmör är icke, att det tillverkas
sådant slags smör, utan endast att sämre ingredienser deri kunna ingå;
men detta är ju fallet med all tillverkning. Äfven här gör sig gällande
den satsen, att hvarje vara bör få tala för sig sjelf. Kan man hindra det
verkliga smörets uppblandning med margarin, så kommer nog icke
natursmörets pris att sjunka genom margarinet.
Den förste talaren ordade om nationalekonomiska principer, men
bland dessa principer anser jag den främsta vara den att bereda den
fattige billiga näringsmedel. En Riksdag, som gjort allt för att omöjliggöra
den fattiges existens, borde icke utsluta sin verksamhet med ett
förbud sådant som det nu ifrågavarande. Napoleon III understödde
ju en kemist, som sysselsatte sig med uppfinningen af margarinsmör,
just för att han skulle förskaffa de fattigare klasserna ett sundt och
billigt näringsämne.
Dessutom vill jag påpeka, att margarinet låter förvara, sig bättre
än natursmör. Sjöfolk kan föra det med sig på långa resor, utan att
det härsknar.
I mina ögon är ett sådant förbud, som här är i fråga, orimligt
ända derhän, att jag icke tror att regeringen, äfven om båda kamrarne
fattade ett beslut i den rigtningen, skulle kunna godkänna det.
Jag anhåller om bifall till Första Kammarens beslut.
Herr Stjernspetz: I likhet med eu föregående talare måste jagbeklaga,
att Första Kammaren fattat det beslut, rörande förbud mot
import af margarin, som här föreligger, ty derigenom synes nemligen,
att man i stället för att hämma margarintillverkningen snarare velat
uppmuntra denna tillverkning genom att omgärda densamma med ett
starkt skydd. Hade i stället förbud utfärdats om export af nämnda
Lördagen den 12 Maj, f. m.
47 N:o 53.
vara, så hade saken kunnat hjelpas. En föregående talare sade, att A»rJ- förbud
om de svenska fabrikanterna fortfarande tillverkade sitt natursmör bra, ‘”{[verk
och detta kom öfver till England oförfalskadt och i samma goda skick ‘fj,.
som förut, skulle vi kunna betinga oss samma pris lör det svenska margarin.
smöret som hittills, oaktadt något exportförbud ej funnes beträffande (Forts.)
konstsmöret. Jag vill med anledning häraf fästa uppmärksamheten vid,
att särskild! den fabrik, som upprättats invid Arboga, just tydligt tillkännagifva
sin afsigt vara att i form af margarinsmör exportera den
vara, som der tillverkas, samt äfven att göra detta i förening med
export af natursmör. Vi hafva då der genast eu fabrik, som komme
att skämma det engelska förtroendet för vårt svenska smör. För min
del kan jag icke se, att något vunnes med den af Första Kammaren
antagna lagen, om icke möjligtvis förmånen af den deri upptagna bestämmelsen
rörande kontrollen öfver tillverkningen af margarinsmör.
Men, mine herrar, med denna kontroll kan mycket väl anstå ännu en
riksdag. Att gifva margarintillverkningen skydd genom förmånen af
ett importförbud, anser jag vara i högsta grad olämpligt och just leda
till nya fabrikers upprättande. Under sådana förhållanden kan jag icke
inse annat, än att de, som hafva samma åsigt i denna fråga som jag,
böra förena sig om att afslå Första Kammarens föreliggande beslut.
Herr Månsson: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på
den omständigheten, att hvad Första Kammarens beslut i denna fråga
vidkommer, är denna kammares tillfälliga utskotts betänkande skrifvet
under förutsättning, att importförbud af margarinsmör icke skulle ifrågakomma.
Hela betänkandet och alla punkterna deri, hvarigenom sedan
föreslås kontroll öfver tillverkningen af konstgjord!; smör, förutsätter,
att intet importförbud skulle komma till stånd. Emellertid har Första
Kammaren nu fattat beslut om importförbud för denna vara, och sålunda
torde man finna, att de öfriga beslut, som kammaren fattat, icke
stå i öfverensstämmelse med dess beslut om importförbudet. Det finnes
nemligen många punkter, som tala om kontrollen. Då nu importförbud
beslutats, passar ju icke denna kontroll in i det öfriga beslutet. Man
finner således att häri ligger en motsägelse.
I likhet med en del föregående talare anser jag, att det vore
vådligt, om Riksdagen beslutar importförbud utan att på samma gång
utfärda tillverkningsförbud, ty derigenom är det tydligt, att vi uppmuntrade
margarinfabrikationen inom landet och skaffade oss en mängd
dylika fabriker på halsen. Följden häraf blefve, att, sedan dessa varit
i gång någon tid, det, likasom i Danmark, vore omöjligt att få något
tillverkningsförbud, huru gerna man än ville hafva sådant infördt.
Jag är lifligt öfvertygad derom, att om Danmark och Holland icke hade
sina nämnda fabriker, skulle dessa länder nu vara mycket benägna för
att införa förbud mot tillverkningen af margarin inom riket, men det
har, som sagdt, numera blifvit omöjligt för dem, till följd deraf att
dessa -fabrikers antal nu vuxit för högt. Derför får det der vara såsom
det är.
Vidare ber jag att få påpeka, att, när man beslutar importförbud
för margarinsmör, man icke bör tillåta, att de ämnen, hvaraf detta tillverkas,
få fritt införas i riket, såsom nu är fallet t. ex. med talg och
N:o 53. 48
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud
mot införsel
och tillverkning
af s. k.
margarin.
(Forts.)
flott, hvilka råämnen införas tullfria från Amerika. Jag unrlrar, hvad
man väl har för säkerhet för godheten eller den ärliga och oskadliga
beskaffenheten af dessa råämnen, hvaraf man vid de inhemska fabrikerna
sedan skall göra smör åt oss. Att icke hafva någon kontroll
öfver dessa råämnens olika innehåll och beståndsdelar, deruti ligger eu
stor och öfverhängande fara, ty finnes icke en sådan kontroll, kunna
råämnena lika väl vara tagna från sjelfdöda djur som från djur, hvilka
dött i smittosamma sjukdomar.
Man har sagt, att margarinsmöret skulle vara ett så billigt födoämne
för de fattiga. I detta fall tror jag, att då man förut kunnat
reda sig utan konstsmör, man äfven nu skall kunna hjelpa sig fram
det förutan. Det har för öfrigt framhållits af ordföranden inom det
tillfälliga utskott, som behandlat denna fråga, huru som fattiga personer
genom att köpa ister och tillsätta detta med kryddor etc. skulle kunna
få ett godt och sundt smör, som blefve ett bättre och sundare näringsämne
än margarinsmöret. Men om man nu ville på fullt allvar införa
den ifrågavarande kontrollen, så att den på ett verksamt sätt utöfvades
och alltså tillsåge, att endast sunda ämnen användes vid tillverkningen
af margarinsmör, skulle detta smör icke ställa sig billigare än vanligt
sekunda smör, hvaraf vi nu hafva så god tillgång. De, som nu icke
hafva råd att äta prima smör, utan köpa sekunda smör, skulle följaktligen
icke hafva någon nytta af att köpa margarinsmör. Hvad gagnar
under sådana omständigheter talet om den stora nationalvinst, vi skulle
få af margarinsmöret? Det förundrar mig derför, att Första Kammaren
icke fäst mera afseende vid det enhälliga beslut; som vi med öppen
blick för hela svenska folkets bästa fattat i denna fråga. Hvad kan
det väl vara för nöje och glädje uti att behöfva misstänka att i hvarje
smörhandel, dit man inkommer, blifva bjuden eu vara, som kommer
från Amerika, och kanske är tillverkad af sjelfdöda eller i smittosamma
sjukdomar döda djur?
På grund af de skäl, jag här uttalat, anhåller jag, att Andra
Kammaren icke måtte biträda det beslut, som Första Kammaren fattat
i den föreliggande frågan.
Herr Itedelius: Sedan jag begärde ordet för att besvara herr
Wretlinds påstående angående fördelen för de fattiga, att margarinsmör
finge tillverkas, har herr Ivar Månsson i Träa förekommit mig i detta
fall. Jag afstår derför från ordet och'' har ingenting vidare att tillägga
än att instämma med dem, som hemstält, att Andra Kammaren icke
måtte biträda Första Kammarens ifrågavarande beslut.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Det kan icke nekas, att de
betänkligheter, som uttalades af en talare på göteborgsbänken, kunna
hafva något berättigande i sig, då man endast tänker på de arbetande
klasserna, men man får derför icke glömma, att här står en stor näring
på spel, som icke är mindre vigtig äfven för arbetare. Man bör derför
icke förirra sig för långt i ömhet om arbetarne, så att man vid frågans
afgörande förstör en näring för vårt land, hvilken i högst väsentlig
grad hotas genom att låta margarintillverkningen få fritt fortgå i landet.
Vår smörexport har nemligen redan genom den fria tillverkningen al
49 S:0 53.
Lördagen den 12 Maj, f. m.
margarin inom landet väsentligen skadats, och kommer helt visst, om Ang. förbud
en dylik frihet skall fortfara, att helt och hållet äfventyras. Jag anser
derför, att Riksdagens beslut i margarinfrågan är af mycket större bo- ning af s h
tydelse för landet, än då det här var fråga om tull på spanmål, ty margarin.
om den föreliggande frågan icke ordnas, tror jag att jordbruket kommer (Lorta.)
att utsättas för en mycket stor fara genom margarinsmörets konkurrens
med natursmöret, ty skola fabrikerna med sin tillverkning af margarin -smör tränga ur marknaden vårt naturliga smör, så är ju hela ladugårdsskötsel
derigenom förstörd och dermed jordbrukets ruin gifven.
Tillverkning inom landet så väl som import af margarinsmör är derför
för oss en oundviklig sak, som med det snaraste måste beslutas.
Det var af denna anledning och för att vederlägga herr Wretlinds
påståenden i denna fråga som jag begärde ordet. Men jag vill derjemte
fästa kammarens uppmärksamhet på den inkonseqvens, hvartill
kammaren skulle göra sig skyldig genom att biträda Första Kammarens
beslut i de delar, deruti detsamma öfverensstämmer med Andra Kammarens
beslut, och sålunda förbjuda införsel af margarinsmör, men
tillåta att sådan vara får tillverkas inom landet, ty genom ett sådant
beslut skulle det ju se ut, som om man ville skydda en näring, som ,
man tillåtit inom landet få bedrifvas, och hvars kraftiga utveckling man
således önskade befrämja, ehuru kammaren sfi godt som enhälligt beslutat
att samma näring måste upphöra, nemligen genom beslutet att
inom landet förbjuda all tillverkning af margarinsmör. Detta beslut i
Andra Kammaren står ju i sådant sammanhang med kammarens beslut
om importförbudet, sä att kammaren gjort dem oskiljaktiga, hvarför
det icke torde vara någon inkonseqvens, om kammaren nu låter hela
saken falla, och om beslutet fattas i öfverensstämmelse med hvad herr
Månsson föreslagit, kommer äfven så att ske, och vi hafva den då
öppen till nästa riksdag. Jag ber derför att få förena mig med honom
deri, att Andra Kammaren icke måtte biträda de af Första Kammaren
fattade besluten i den föreliggande frågan.
Herr Truedsson instämde med herr vice talmannen.
Herr Wretlind: Jag begärde ordet med anledning af herr Månssons
uttalande, att det vore ledsamt, om Riksdagen beslöte importförbud
för margarinsmör utan att på samma gång utfärda förbud mot tillverkningen
af denna vara, ty man skulle härigenom framlocka en mängd
margarin fabrikers anläggande inom landet. Detta var ett ganska egendomligt
yttrande af honom. Han har ju varit med bland dem, som
här velat genom tullar försvåra införseln, just i akt och mening att
uppmuntra industrien inom landet; man borde väl då äfven göra detsamma
med de fabriker, som tillverka margarinsmör, ty dessa skola
väl äfven komma att skaffa eu hel del menniskor sysselsättning.
För öfrigt torde det oj blifva synnerligen svårt för de två fabriker,
vi nu hafva för tillverkning af denna vara, att producera hvad som
behöfves för landets behof. Ty efter hvad jag tror mig veta, kunna
sådana fabriker uppbringa tillverkningen till betydliga qvantiteter, om
blott tillgången på råämnen är tillräcklig. Således kan jag för min
del vara med om importförbud, just derför att jag tror, att tillverk
Andra
Kammarens Prot. 1888. N:o 53. 4
N:0 53* 50
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud ningen inom landet kan blifva tillräckligt stor för att tillfredsställa landets
7''k tiUaerlc e§e^ behof. Och detta, ehuru det nog är sant, att äfven här likasom
ning afl* h. P& aha områden gäller, att, när konkurrens med utlandet icke finnes,
margarin, får man oskäligt skatta till den inhemska tillverkningen; i synnerhet
(Forts.) torde detta vara fallet här, då inom Sverige finnas blott två fabriker,
som lätt kunna komma öfver ens om prisen.
Här har talats om, att margarin icke är billigare än sekunda smör,
men det beror derpå, att margarintillverkarne kunnat hålla uppe priset
öfver materialiernas och arbetets värde, på grund hvaraf de ock i utlandet
samlat millioner. Men om margarinen säljes till det pris, hvartill
den kan säljas med afseende på arbetskraften och materialiernas
värde, blir den en vara, som är mycket billigare än sekunda smör och
för öfrigt ganska ofta bättre än det, som säljes under namn af sekunda
smör.
Det är visserligen sant, hvad herr Ivar Månsson sade, att man
kunnat lefva utan margarin här i Sverige förut. Ja, det är sant; men
det är mycket man förr kunnat lefva förutan här i vårt land, men som
sedan blifvit ett kulturbehof och en ganska nödvändig vara. Yi hafva
t. ex. kunnat lefva utan potatis förr i verlden, men numera vill väl
ingen vara utan den, för att icke tala om kaffe, té, bränvin o. d. Allt
det der säges ju nu vara behof, emot hvilka man icke får uppträda.
Det är också tydligt, att behofven med afseende å billiga födoämnen
växa i samma proportion som befolkningen; och ju svårare det är för
befolkningen att skaffa sig tillräckliga inkomster, desto billigare födoämnen
måste användas. Man kan inskränka sina behof på alla andra
områden — man kan t. ex. bo dåligt och kläda sig dåligt — men man
kan icke föda sig dåligt utan att lida skada deraf. Derför är det det
sämsta man i ett land kan taga sig till på lagstiftningens väg att försvåra
tillgången till billiga och sunda födoämnen.
Vidare sade herr Ivar Månsson, att om man finge tillverka margarin
här, skulle följden blifva den, att dåliga materialier till en sådan tillverkning
kunde införas utifrån. Ja, man kan äfven införa dåligt amerikanskt
fläsk och andra dåliga födoämnen, men derför förbjuder man
icke all sådan införsel. Således är i detta påstående ingen konseqvens.
Det är ju för öfrigt här fråga om en tillverkning, som står och bör stå
under kontroll; huru många tillverkningar af födoämnen stå väl under
kontroll? Korftillverkningen t. ex. sker ofta af ganska tvetydiga materialier,
och det kan vara lika farligt att äta dålig korf som dålig
margarin.
För min del kan jag ej heller förena mig med vice talmannen i
hans åsigt, att en stor och vigtig näring här står på spel, ehuru jag
nog vet, att detta var motivet för Andra Kammarens beslut. Men här
måste väl såsom annorstädes gälla, att hvar och en sak får tala för
sig sjelf. Om man också här i Sverige icke finge rättighet att tillverka
eller införa margarin, så utgör det ingen garanti för, att ej dåligt smör
kan tillverkas här och komma in på den engelska marknaden. Och
kunna icke mejeriegarne och smörtillverkarne hålla uppe det svenska
smörets goda anseende i England, kommer detta att ändå sjunka i
pris. Nog äro dessutom engelsmännen så kloka, att de numera kunna
skilja mellan margarin och smör. När vi se, att de kunna vara af
-
Lördagen den 12 Maj, f. m.
51 N:0 53.
nämare för både smör- och margarinimporten från Holland, hvarför Ang. förbud
skulle de då icke kunna vara det för båda äfven från Sverige? mot lnfärsf
Jag
kan icke förstå nödvändigheten för vår mejerihandtering af en °- t>ayVesr j
så drakonisk lagstiftning som här är i fråga; ty jag kan icke kalla det margarin. ''
för annat. (Forts.)
Jag skulle helst se, att det icke blef importförbud heller, men det
kart jag vara med om för att icke skada en stor tillverkning inom
landet. Jag vidblifver mitt förra yrkande.
Herr Bern des: Då det är fråga om att besluta eu eller annan
åtgärd, brukar ofta höras det inkastet, att frågan icke är tillräckligt
utredd. I detta fall medgifver jag också, att frågan icke är tillräckligt
utredd utom i ett afseende, nemligen det att margarin, gjord af goda
ingredienser, är en helsosam vara. För öfrigt är frågan icke utredd.
Men en egenhet med denna fråga är, att just derför att den icke är
utredd, bör Andra Kammaren vidhålla sitt beslut, ty derigenom blir
det tillfälle att utreda frågan. Skulle vi låta denna margarintillverkning
fortfara och utveckla sig, stänga vi all utredning. Derför att
frågan icke är utredd, vore det alltså bäst, att denna kammare vidhölle
sitt beslut. Och att frågan ej är utredd, synes af många skäl.
I Första Kammaren framhölls den stora nytta, jordbrukaren skulle
hafva af denna tillverkning, derigenom att ej blott mjölken utan äfven
all talgen af kreaturen konsumerades. I det fallet har jag fått underrättelse
från fabriken i Arboga, att det behöfs ej mer än en bråkdel
af en kanna mjölk till hvarje mark margarinsmör, utan hufvudsakligast
talg. I afseende på talgen lemnades mig det besked, att all talgen
tages från Amerika. Talgen skall nemligen prepareras genast, så snart
djuret är slagtadt, och det kan blott ske vid de stora slagterierna.
Det är icke utredt, om den kan i mindre skala prepareras så, att den
kan säljas till dessa fabriker.
På grund just deraf, att frågan icke är utredd, anhåller jag således,
att Andra Kammaren vidhåller det beslut, den redan fattat.
Herr Månsson: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen med
anledning af herr Wretlinds yttrande, att det var besynnerligt, att jag
icke ville understödja denna näring, då jag ville understödja alla andra
näringar. Det torde kammaren dock genast finna, att mitt yttrande
innebar, att, då jag icke anser det vara en nyttig, utan tvärt om i
högsta grad skadlig näring, finner jag ingen anledning att understödja
densamma. Hvar och en, och jag tror äfven den ärade talaren, måste
väl känna skilnaden mellan en nyttig och onyttig näring.
Det förvånar mig för öfrigt att denne talare, som borde — om
jag så får säga — föra sundhetens talan i denna kammare, skall på
detta sätt försvara en sådan industri som denna. Han medgifver, att
vid införsel af talg och ister och sådant från Amerika till denna fabrikation
det kan förekomma skadliga ämnen, men det, säger han, kunde
det äfven vara i amerikanskt fläsk och flott. Men derför att det är
så, tycker jag ej, att man bör göra det ännu värre. För resten är
det en betydlig skilnad. Fläsket och flottet ätas i sådant .tillstånd,
som det kommer hit — fläsket stekes möjligen — men detta andra
N:0 53. 52
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Ang. förbud skall undergå fabrikation helt och hållet; och man tager dervid bort
Tch mverk- smak odl sätter andra satser, som kunna utgöras af en helt
ning af s. k.oc^ ^^llet osund vara, hvilken'' då kommer in i födoämnet. Jag kan
margarin. icke nog förvåna mig öfver, att en sådan talare som han kan stå och
(Forts.) försvara sådant. Han måtte väl ändock hafva läst hvad som står i utskottets
första betänkande i ämnet, som kammaren fått, och hvars
uppgifter jag är öfvertygad om äro fullkomligt sanna. Der yttras bland
annat: »Uti en annan amerikansk tidskrift, Sanatory Eecord, af den
15 april 1884, meddelas detaljerad undersökning af 30 sorter konstsmörprof,
hvaraf framgick, att ''endast spår af naturliga smörbeståndsdelar
funnos i två tredjedelar af dessa prof.» Detta måtte väl gifva
en hvar anledning tro, att det är allt annat än en sund vara, som
fins i detta konstsmör, och det heter icke konstsmör förgäfves.
Han sade, att våra båda margarinfabriker inom landet kunna förse
oss med så mycket vi behöfva och att det derför icke var någon fara
för att få flera, men faran ligger i att de få exportera denna vara,
ty det lins intet, som kan hindra dem derifrån. De köpa en del
mejerismör, som de sedan blanda i hop och på ett konstmessig! sätt
arbeta in i margarinet, och sedan skicka de ut denna vara till England
i likadana drittlar, som användas af mejerierna, och der ute får den
stå och paradera tillsammans med vårt svenska natursmör.
Vore det så, att vi kunde frigöra oss från denna fara, skulle jag
icke sörja öfver, om herr Wretlind och andra ville äta margarin här i
landet, men olyckan är just, att den kommer att förderfva vårt anseende
på den engelska marknaden, ty engelsmannen vill äta naturligt
smör såsom en delikatess och bryr sig icke om hvad det kostar, blott
han får ärlig vara. Derför skola vi söka behålla denna marknad, der
vi lyckats få så höga pris, ty på något annat sätt kunna vi icke skaffa
oss högre betalning för några ladugårdsprodukter än för vårt smör.
Och deri ligger betydelsen af denna fråga, att, om vi åt oss lyckades
bevara den rika, engelska marknaden, så skulle vi der stå ensamma i
detta fall mot hela den öfriga verlden.
På dessa skäl vidhåller jag mitt yrkande.
Herr Andersson i Lyckorna: Herr Wretlind sade bland annat,
att det är en dålig nationalekonomi, som vill lägga hinder i vägen för
den inhemska produktionen af en vara, som på grund af sitt billiga
pris inginge såsom en nödvändighetsartikel för den fattige, och jag vill
då gifva honom rätt, förutsatt att denna vara är af ärlig beskaffenhet
samt alltid lika helsosam, närande och billig som den af honom nu
framhållits. Men verkliga förhållandet är ty värr icke sådant alltid,
och då finnes det en annan synpunkt, som är ännu mera beaktansvärd,
nemligen den, att här i Sverige fins en hel del mindre jordbrukare,
som icke hafva mer än 2 å 3 kor, men dock af dessa få en afkastning
vida utöfver hvad de sjelfva behöfva för sitt hushåll, och derför
kunna afyttra eu del deraf. Dessa många, om jag så får säga, små
bäckar kunna vara alldeles tillräckliga för att fylla våra egna arbetares
behof af denna vara. Förhållandet är att hos oss finnas många, som
hafva tillfälle att afsätta sin mjölk till mejerier och derför ock använda
största delen af sin mjölk till befrämjande af smörtillverkningen,
Lördagen den 12 Maj, f. m.
53 N:0 53.
och inkomsten häraf kommer alla våra små jordbrukare till godo, så länge Ang. förbud
som vi hafva en fullt säker marknad på utlandet, och en marknad,
hvarest icke en förfalskad vara kan komma att hämmande inverka på t- s k_
den inhemska produktionen. Med det förvånande prisfall, som på se- margarin.
Hare åren inträffat med afseende å landtmannaprodukter, har det blif- (Forts.)
vit allt för tydligt, att vårt jordbruk icke kan bestå i den gamla formen,
och har man derför alltid hänvisat oss att lägga an på smörproduktionen,
såsom det allra främsta samt både för oss och landet
mest vinstgifvande. Nu hafva vi äfven kommit till insigt härom och
hunnit ett godt stycke in på den rätta vägen, men hvad händer då?
Jo, nu skall äfven denna industri löpa fara att tillintetgöras, blott för
det vackra talet om att den fattige arbetaren skall få billiga lifsförnödenheter.
Men hurudana äro dessa? Ja, det har nogsamt framgått
af alla de fakta, som blifvit påpekade angående den samvetslöshet, som
framkallats af ett ohejdadt vinstbegär vid producering af detta margarinsmör.
Somliga påstå visserligen, att det är mycket lätt att skilja mellan
den fullt ärliga varan och margarinet, men jag har här i Stockholm
hört prof på motsatsen, huruledes en fru sagt till en annan: »huru
mycket har du betalt för smöret?» och då hon fått till svar ett visst
pris, frågat: »hvarför skall du behöfva betala så mycket, då jag blott
gifvit 67 öre skålpundet för denna vara? Smaka på det här; är det
icke godt?» Den tillfrågade behöfde blott se på smöret för att finna,
att det var margarin, men alla äro icke så skickliga, och den, som köpt
det, var fullt öfvertygad att det var ärlig vara.
Under sådana förhållanden anser jag, i likhet med Ivar Månsson,
det vara alldeles nödvändigt att vi söka hämma denna industri, innan
den hinner utveckla sig lika långt hos oss som i Danmark, der det
numera torde blifva mycket svårt, ja, nästan omöjligt att förhindra
densamma.
Jag instämmer uti Ivar Månssons yrkande.
Herr Fosser: Jag anser mig icke böra ingå i;diskussion om
skälen för eller emot margarintillverkningen, utan vill blott säga, att
genom Första Kammarens i denna fråga fattade beslut har densamma
helt och hållet kommit på sned. Jag tror nemligen, att Första Kammarens
beslut sjelft är fullt af motsägelser, ty beslutet i första punkten
står icke i rimligt sammanhang med besluten i de öfriga, såsom också
redan påpekats af en talare. Under sådana förhållanden anser jag,
att det gagnar frågan bäst, om den nu får förfalla, ty jag tror, att
den skall ligga till sig. Jag tror detta dels till följd af de sympatier
frågan vunnit inom Riksdagen, dels ock derför att jag nästan antager,
att, om frågan förekommit litet tidigare inom Riksdagen, utgången
skulle hafva blifvit en helt annan.
Af dessa skäl, herr talman, ber jag få instämma uti yrkandet, att
denna kammare icke måtte biträda Första Kammarens i frågan fattade
beslut.
Häruti förenade sig herrar Erickson i Bjersby, Sandwall, Sjöberg,
Andersson i Hakarp, Petersson i Hamra, Wieslander, Odell, Andersson
i Upsal och Andersson i Hasselbol.
N:0 53. 54
Lördagen den 12 Maj, f. m.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden som förekommit,
beslöt Andra Kammaren att icke biträda de beslut, som af Första
Kammaren i ämnet fattats.
§ 7.
Godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till skrivelser till Konungen:
n:o 81, angående sammanslagning af post- och telegrafverken;
n:o 82, angående skydd åt statens postverk mot intrång i afseende
å befordran af slutna bref och brefkort; och
n:o 83, angående utarbetande och framläggande af förslag till ordnande
af döfstummeundervisningen;
samt dels till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 20, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1866;
n:o 21, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;
n:o 22, angående tiden för inträdet af kommunal rösträtt, då denna
utöfvas för fast egendom;
n:o 23, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkursbos
förvaltning;
n:o 24, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och
styrelsen biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af
sparbanks medel;
n:o 25, rörande ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående
sparbanker den 1 oktober 1875;
n:o 26, angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar;
n:o 27, angående vissa delar af tullbevillningen; och
n:o 28, angående banko vinsten.
§ 8.
Likaledes godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen:
af statsutskottet:
n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afiöningsstat
för tjenstepersonalen vid folkskolelärarnes pensionsinrättning m. m.;
n:o 68, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsättande
under år 1889 af arbetena på nya kasernetablissement för
svea lifgarde och andra lifgardet m. m.;
55 N:0 53.
Lördagen den 12 Maj, f. m.
n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall åt värnpligtige för inställelse vid inskrifningsförrättningar
och samlingsplatser;
n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i pensioneringen
för officerare och underofficerare vid marinregementet; och
n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förändrad lydelse
af punkt 2 mom. h i grunderna för armébefälets pensionering;
samt
af sammansatta stats- och hanhoutshottet:
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i kongl. förordningarna
den 26 april 1861 angående dels en allmän hypoteksbank
för riket samt dels de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;
äfvensom sistnämnda utskotts förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o
76, till fullmägtige i riksgäldskontoret angående uppförande å Helgeandsholmen
af tvenne skilda byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret
och justitieombudsmansexpeditionen m. m.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
N:0 53. 56
Lördagen den 12 och Söndagen den 13 Maj e. ra.
Lördagen den 12 maj
kl. 7 e. m.
§ 1.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial 11:0 67, angående
statsregleringen för år 1889.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,15 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Söndagen den 13 maj
kl. y2 3 e. m.
§ 1.
Föredrogs, men blef å nyo bordlagdt statsutskottets memorial n:o
67, angående statsregleringen för år 1889.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,4 o e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Måndagen den 14 maj, f. m.
57 N:0 53.
Måndagen den 14 maj
kl. 1 e. m.
Justerades det i kammarens sammanträde den 7 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Föredrogs statsutskottets memorial n:o 67, angående statsregleringen
för år 1889.
Punkterna 1—å.
Godkändes.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
Punkterna 6—11.
Godkändes.
§ 3.
Godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens skrivelser:
till Konungen:
n:o 86, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna; och
n:o 87, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;
samt
till fullmägtige i riksbanken:
n:o 88, med öfverlemnande af bankoreglementet.
§ 4.
Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels
till §§ i riksdagsbeslutet:
n:o 29, om ändring i kong! förordningen den 26 april 1861 angående
en allmän hypoteksbank för riket m. m.;
N:0 53. 58
Måndagen den 14 Maj, f. m.
n:o 30, angående uppförande å Helgeandsholmen af två skilda
byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen
m. m.;
n:o 31, om inledande af underhandlingar med norska regeringen
om nya bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen;
n:o 32, angående ändrad lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet;
n:o 33, angående vilkoren för försäljning af bränvin;
n:o 34, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret;
n:o
35, angående statsregleringen;
n:o 36, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och inkomster;
och
n:o 37, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarne;
och dels
till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 84, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv; och
n:o 85, angående undersökning af svenska sjöfartsnäringens tillstånd
m. m.
§ 5.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 1,2 o e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Måndagen den 14 Maj, e. m.
59 tf:© 53.
Måndagen den 14 maj
kl. 7 e. m.
§ 1.
Upplästes ett till kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
Att professor Y. Wittrock lider af Colitis (tjocktarmskatarr) och
på den grund under närmaste dagarne är urståndsatt att deltaga i
riksdagsförhan dlingarna, intygar
Stockholm den 13 maj 1888.
L. T. Bemahl,
leg. läkare.
§ 2.
Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 89,
till Konungen, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition om inköp för
statens räkning af Åkers krutbruk.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 68, med förslag till de återstående
stadgandena i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion angående dispositionen af motsedda öfverskott å
statsverkets inkomster; och
bevillningsutskottets betänkande n:o 20, med förslag till f den af
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,2 o e. in.
In fidem
A. E. J. Johansson.
N:0 53# 60
Tisdagen den 15 Maj, f. ra.
Tisdagen den 15 maj
kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
§ I
Föredrogs
och bifölls statsutskottets memorial n:o 68, med förslag
till de återstående stadgandena i det nya reglementet för riksgäldsköntoret.
§ 2.
Efter föredragning vidare af sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion angående dispositionen
af motsedda öfverskott å statsverkets inkomster, blef utskottets
deri gjorda hemställan af kammaren bifallen.
§ 3.
Slutligen föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o
20, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.
§ 4.
Godkändes Riksdagens kanslis förslag till nedannämnda paragrafer
i riksdagsbeslutet:
n:o 38, angående statsregleringen;
n:o 39, angående ifrågasatt ändring af § 6 regeringsformen;
n:o 40, angående anslag till jernvägar m. m.;
n:o 41, angående ändringar i tulltaxan;
nio 42, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna;
nio 43, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;
och
nio 46, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen väckta
frågor.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. ll,io f. m.
In fidem
A. E. tT. Johansson.
Tisdagen den 15 Maj, e. m.
61 N:o 53.
Tisdagen den 15 maj
kl. 7 e. m.
Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.
§ 1.
Godkändes dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrivelser till
Konungen, nemligen:
af statsutskottet:
n:o 60, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
kufvudtitel;
n:o 63, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel;
n:o 90, angående beräkningen af statsverkets inkomster; och
n:o 91, angående statsregleringen för år 1889 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp; samt
af bevillningsutskottet:
n:o 92, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
dels ock Riksdagens kanslis förslag till paragraf i riksdagsbeslutet
n:o 45, angående odlingslånefonden.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial:
n:o 69, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och
n:o 70, angående den nya riksstaten.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
1:0 53. 62
Onsdagen den 16 Maj.
Onsdagen den 16 maj
kl. V2 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos, hvart för sig, och hiföllos statsutskottets memorial:
n:o 69, angående öfverlemnande till Kong! Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och
n:o 70, angående den nya riksstaten.
§ 2.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens under § 1 omförmälda
beslut.
Härefter justerades protokollet för den 9 innevarande maj.
§ 4.
Herr vice talmannen Sven Nilsson begärde ordet och yttrade:
Då en del af kammarens protokoll ännu äro ojusterade, hemställer jag,
att kammaren, i likhet med hvad vid föregående riksdagar egt rum,
måtte uppdraga denna justering åt riksdagsmännen från Stockholms
stad jemte öfriga ledamöter af kammaren, hvilka efter riksdagens afslutande
möjligen kunna finnas qvar i Stockholm.
Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls.
§ 5-
Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen:
n:o 93, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och
n:o 94, angående den nya riksstaten.
Onsdagen den 16 Maj.
§ 6.
63 N:o 53.
Härefter föredrogos och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 44, angående bevillning af fast egendom och af inkomst; och
n:o 47, angående statsregleringen.
§ 7.
Kammarens ledamöter, som af Kong! Maj:t blifvit kallade att
denna dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å rikssalen,
der riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till nämnda kyrka
för att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig
kammarens ledamöter till rikssalen, hvarest, sedan kamrarnes undersåtliga
vördnad och välönskningar blifvit inför konungatronen af herrar
talmän framförda, samt chefen för kong!, civildepartementet uppläst
riksdagsbeslutet, hans excellens herr statsministern, som dertill erhållit
Kongl. Maj:ts förordnande, förklarade riksdagen vara afslutad.
Sedan derefter herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter i följande ordalag:
Mine herrar! Med ett vördsamt, ett hjertligt tack för allt det
förtroende, all den välvilja, som under vårt nu slutade arbete från er,
mine herrar, kommit mig till del, tillåter jag mig sammanfatta allas
våra bästa önskningar i denna afskedets stund i ett varmt och uppriktigt:
Gud bevare Konungen och fäderneslandet!
Härpå svarade herr Carl Ifvarsson: Herr grosshandlare! Riksdagen
är nu afslutad. Talmannen har ifrån talarestolen till oss uttalat
afskedets ord. Han har lemnat klubban och nedstigit från sin plats;
men vi vilja hoppas endast för tillfället och till dess Riksdagen härnäst
sammanträder. Säkerligen skall hvar och en af oss icke hafva
någon högre önskan än att se vår gamle, bepröfvade talman vid nästa
riksdag åter intaga den plats, han så länge och så värdigt innehaft.
Han har gjort sig förtjent af allas*vårt erkännande; denna tacksamhetsgärd
äro vi honom skyldiga.
Må hända skulle någon anse, att det nu i afskedets stund kunde
vara skäl att något erinra om hvad som har passerat inom denna
kammare under riksdagens lopp. Jag för min del anser detta öfverflödigt,
ty utan tvifvel har så mycket under denna riksdag inträffat,
att riksdagen blir tillräckligt bemärkt i riksdagsannalerna, utan att
man särskildt behöfver fästa uppmärksamheten derpå. Säkert kommer,
liksom meningarna inom riksdagen sjelf varit delade, både beröm och
klander att höras från olika håll öfver hvad som här blifvit gjordt.
Oss tillhör icke att döma häröfver, det tillhör andra, det tillhör framtiden.
Men i ett afseende hafva vi magt att döma, och det är öfver
N:0 53. 64
Onsdagen den 16 Maj.
hvad jag redan påpekat, nemligen att under alla strider vår ärade
talman har varit densamme, visat samma oveld, samma tillmötesgående
mot alla, som förut. Det är derför som jag å Andra Kammarens vägnar
ber att få hembära eder, herr grosshandlare, kammarens tacksamhet,
och då jag gjort det kan jag icke sluta med bättre ord än dem
ni sjelf nyss använde, nemligen den önskan, att den Högste måtte beskydda
Konung och fädernesland — ja, ock vårt brödrafolk.
Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte derpå afskedshelsningar
och åtskildes.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Onsdagen deri 23 Maj.
66 N:o 53.
Onsdagen den 23 maj
kl. 2,30 e. m.
Jemlikt kammarens beslut den 16 innevarande månad hade Stockholms
stads riksdagsmän inom kammaren äfvensom de kammarens
ledamöter, hvilka voro fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
blifvit anmodade att denna dag sammanträda i kammarens kanslirum
för att justera de protokoll, hvilka, då sistlidne riksdag afslutades,
ännu voro ojusterade; hvarjemte till underrättelse för öfrige ledamöter
af kammaren, som uppehölle sig i hufvudstaden, tillkännagifvande om
detta sammanträde blifvit i de dagliga tidningarna infördt; och hade
med anledning häraf tillstädeskommit följande kammarens ledamöter:
Herr Widström,
» Styffe,
» Lindmark,
» Svanberg,
» Bergman,
» Berndes,
» Beskow,
» Lund,
» Höglund,
» Björck,
» C. 0. Berg,
» Östberg,
» Gumselius,
» Johansson i Noraskog,
» Liss Öl. Larsson och
» Hygrell.
Protokollen för kammarens sammanträden den 11, 12, 13, 14, 15
och 16 innevarande månad upplästes och blefvo af tillstädesvarande
herrar ledamöter godkända; hvarefter sammanträdet upplöstes.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 53.
5