RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1888:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1888. Andra Kammaren Nio 21

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 7 e. m.

§ I Fortsattes

öfverläggningen rörande punkten 1 af bevillnings- Angående
utskottets betänkande n:o 4, angående bevillningsafgifter för sär- bevillningsafskilda
förmåner och rättigheter; och lemnade dervid herr vice foniniehaftalmannen,
som under början af detta sammanträde ledde kam- vare.
marens förhandlingar, enligt förut gjord anteckning, ordet åt

*

herr Rydin, som yttrade: Under förmiddagens debatt har
denna fråga blifvit belyst från åtskilliga synpunkter; och då jag
anser den för en fråga af ganska stor vigt, må det tillåtas äfven
mig att i densamma yttra några ord och framkomma med ett
förslag.

Man måste i alla händelser vara regeringen tacksam derför
att den nu ändtligen har insett vigten utaf denna fråga och vidtagit
åtminstone något slags åtgärd för att kunna bevaka den
stora allmänhetens rätt i förhållande till den så kallade allmänhet,
hvilken i förevarande fail består af enskilda personer i mer
eller mindre slutna kretsar. Hvad som emellertid gör, att man
icke kan med oblandad glädje mottaga denna regeringsproposition,
det är sjelfva sättet, hvarpå regeringen sökt att ordna denna
angelägenhet. Med den skatt, som den föreslagit, skulle den nemligen
träffa icke blott de bolag, som med vinst söka att drifva
telefonkommunikation på längre afstånd och som verkligen tillskynda
statsverket minskning i dess inkomster för telegrafverkets
upprätthållande, utan äfven de enskilda föreningar, som endast
och allenast för egen gemensam nytta och beqvämlighet hafva
telefonförbindelser, hvilka telefonförbindelser i stället för att minska
statens inkomster, på sätt flere talare under förmiddagen fäst
uppmärksamheten, snarare ökat telegrafverkets arbete och således
äfven dess inkomster. Detta är ett fel, som vidlåder regeringens
proposition i frågan.

Vidare är att märka det sätt, hvarpå denna regeringsproposition
är motiverad. Der finner man, att den utgår från det
Andra Kammarens Prof. 1888, N:o 21. 1

S:o 21. 2

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
bevillningsaf
gift af telefoninnehafvare.

(Forts.)

farliga »laissez-aller»-systemet, nemligen att eu enskild person har
rätt att göra hvad som helst och vidtaga hvilka åtgärder som
helst, utan att staten i detta hänseende bör uppträda och vidtaga
någon åtgärd för att söka lagbinda och regelbinda en så beskaffad
verksamhet. Regeringen hade derför, kan man säga, för
länge sedan bort framkomma med en lag i afseende på telefonväsendet;
och i detta hänseende har också telegrafstyrelsen vid flera
tillfällen inkommit med hemställan till regeringen att vidtaga
några åtgärder för att ordna dessa förhållanden. I Norge har
en så beskaffad lag blifvit antagen redan år 1881, och år 1882
ingick vår telegrafstyrelse med förslag till en bestämd lag äfven hos
oss. Hvarför icke då antaga en lag i samma syfte som den
norska lagen? Denna hvilar på den grundsatsen, att staten i
allmänhet skall tillse och ordna telefonväsendet, men att den enskilde
har frihet att inom staden eller socknen ordna dessa angelägenheter
sjelf. Så snart det blir fråga om telefonnätens utsträckning
och förbindelse med telegrafstationer, är staten berättigad
att med sin lagstiftning träda emellan samt fordra särskild koncession.
Nu kan regeringen saga: här hafva blifvit väckta flera
förslag vid flere riksdagar, men dessa förslag hafva mött än den
ena och än den andra kammarens motstånd. Ja, hvarför hafva
de mött sådant motstånd? Och hvarför är nu denna sak omfattad
med så stort intresse både från den ena och från den andra
sidan? Jo, motståndet berodde derpå, att man då icke insåg
sakens fulla betydelse; och hvad som nu väckt så allmänt intresse,
det är, att man nu inser denna betydelse, man inser, att
här är fråga om att ordna telefonväsendet under de förhållanden
som nu råda, då man ser, huru ett stort bolag träder upp och
vill monopolisera telefoneringen inom hela landet. Regeringen
har således icke någon ursäkt för, att den icke vidtagit någon
lagstiftningsåtgärd härutinnan, i synnerhet som vid 1886 års riksdag,
såsom vi veta, Första Kammaren antog ett förslag om
skrifvelse till regeringen med begäran om utfärdande af eu lag i
detta syfte. Detta förslag föll visserligen i Andra Kammaren, men
blott på 9 rösters pluralitet; och under sådana förhållanden hade
regeringen ganska väl kunnat försvara sig, om den framlagt en lag
i ämnet. Ty man måste besinna, att den omständigheten, att ett
skrifvelseförslag faller, är något helt annat, än att en af regeringen
framlagd proposition om en lag, hvilken stöder sig på fullständig
utredning, blir förkastad. När man inser sjelfva lagens
betydelse och sjelfva frågans betydelse, då får nemligen frågan
eu helt annan karakter, och Riksdagen kommer i en helt annan
ställning vid bedömandet af denna fråga, än om förslaget framburits
af en enskild motionär. Man vet ju, huru i allmänhet en
enskild motionärs framställan om ett skrifvelseförslag behandlas.
Än säger man: om den der skrifvelsen antages, gör det samma;
än säger man: om den afslås, gör ock detsamma; man fäster

Onsdagen den 14 Mars.

3 N:o 21.

alls icke den vigt vid så beskaffade skrifvelse!’ som vid en kongl.
proposition.

Men hvad som är säkert i denna fråga är det, att här gäller
det lika väl som annorstädes, att man aldrig kan låta en rättighet
drifvas till sin yttersta spets. Det är alldeles nödvändigt,
att hvarje slags rättighet måste lagbindas; och detta sker genom
att man ordnar förhållandena genom en särskild lag. Så länge
telefonförbindelser endast existerade inom slutna kretsar, då var saken
klar, då kunde och behöfde regeringen icke det ringaste uppträda
i sjelfva frågan, ty då hade saken blott privat betydelse.
Men sedan telefonväsendet utsträckt sig så, att man sammanbinder
de slutna kretsarne till ett helt, då blir förhållandet ett helt
annat.

Nu kan man saga: »men om staten öfvertager hela saken,
och det blir den, som omfattar hela telefonväsendet, är icke då
statens allsmägtiga förfarande, dess envälde, lika farligt som ett
en skild t bolags?» Nej, mine herrar, så blir icke förhållandet!
Ty staten har till skyldighet att tillgodose allas intressen, den
har till skyldighet att öfvervaka, att alla delar af landet komma
i åtnjutande af de förmåner, som innebäras i detta vigtiga kommunikationsmedel;
och till följd deraf kan staten ordna förhållandena
så, att, äfven om på ett ställe omkostnaderna skulle
blifva litet större än inkomsterna, bristen der kan betäckas genom
den vinst, som uppstår på ett annat håll. Staten kan sålunda
se hela landets behof till godo. Detta för det första.

Vidare är det statens pligt att tillse, att alla sker lika rätt
under lika vilkor. Hvar och en bör således vara berättigad att
kunna blifva abonnent. Vidare kan samtrafiken af staten ordnas
mellan de särskilda telefonnäten. De enskilda bolagen, såsom de
nu hafva kommit till, utan någon oktroj, utan att något ordnande
af deras förhållanden från statens sida förekommit, anlägga deremot
sina telefonlinier, der de förtjena på dem, men låta eljest
bli. De låta den person telefonera, som de behaga, och i den
ordning, som de behaga. Och sålunda kan ett sådant monopoliserande
bolags styrelse taga hela affärsrörelsen om hand genom
att gifva företräde åt vissa personer och undantränga andra vid
frågan om sjelfva telefoneringen, så snart icke några regler äro
bestämda., några vilkor gifna för en så beskaffad bolagsverksamhet.

Vidare är att märka ännu eu omständighet, den nemligen,
att ett sådant bolag har magt att kommendera. Man säger:
»Konkurrensen, den ypperliga konkurrensen!» Men hurudan blir
väl konkurrensen här? Den blir ingen. Och hvarför det? Derför
att ett kapitalstarkt bolag, som skaffat sig monopol för hela
telefoneringen, icke tål någon konkurrens. Det slår i bjel alla,
som vilja konkurrera. Och första yttringen häraf är, att det
nekar samtrafik med andra bolag eller med staten. Det säger
till hvarje annat bolag: »Gå in i mitt bolag; då är saken klar.»

Angående
bevillningsafgift
af telefoninnehafvare.

(Forts.)

N:o 21. 4

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående Men med ett annat bolag vill det icke hafva någon samtrafik;
bevilhiingmf- ()C]1 <jet är till följd af de trakasserier, som i England egt rum
foninnehaf- genom konkurrerande bolag, och den omöjlighet, som uppstått
vare. att få erforderlig samtrafik, som engelska staten, hvilken eljest

(Forts.) icke gerna vill ingripa i några så beskaffade verksamhetsgrenar
som denna, tvungits att skaffa sig telefonnät.

Nu ser man tydligen af den kongl. propositionen, att regeringen
icke varit blind för denna fara, då den här kommit fram
med ett förslag, hvarigenom åtminstone några af olägenheterna
skulle undanrödjas. Då frågas: har regeringen haft skäl till detta?
— Om herrarne se i den broschyr, som blifvit utdelad af telegrafstyrelsen,
så finna herrarne, att Stockholms allmänna telefonbolag
inkommit med ansökan icke om att få anlägga telefoner
öfver hela riket, utan blott om rätt att få gå öfver landsvägarne
för att anlägga sådana. Det vill således icke underkasta sig några
vilkor i afseende på sjelfva telefoneringen. Det anser blott, att
det behof ver få tillstånd att komma öfver landsvägarne; sedan är
saken klar; sedan gör det huru det behagar. Och detta allmänna
telefonbolag sträcker sin verksamhet ända från Sundsvall till
Malmö, från Stockholm till Göteborg och från Stockholm till
Norrköping—Linköping—Jönköping och omfattar således alla för
telefonering förmånliga orter inom landet. Men om detta bolag
får på detta sätt telefonväsendet inom hela landet, så ligger man
helt och hållet i dess händer. Och att detta telefonbolag vet sin
magt och söker göra sig till herre öfver hela Sveriges telefonväsende,
det synes tydligt af dett sätt, hvarpå det förfarit med afseende
på samtrafiken. Vi veta, huru det nekat samtrafik med
Bellbolaget i Stockholm, såsom någon af tidningarna i februari
månad omnämnt. Vi veta också, att det nekat samtrafik med
statens egen telefonstation, som har att besörja telefoneringen mellan
Eskilstuna, Strenguäs och Stockholm. Der ser man klart och
tydligt, huru förhållandena skulle blifva, om ett så starkt bolag
finge tillvälla sig magt en.

Härmed har jag för ingen del velat på minsta sätt klandra
Stockholms allmänna telefonbolag; jag har endast talat om telefonbolag
i allmänhet. Och med afseende på detta bolag ber jag
blott att få erinra om något, som stått i tidningarna, att det nemligen
redan inköpt Jönköpings bolag och, utan att — så vidt jag
vet — förut Slafva ingått till Kong!. Maj:t och begärt, att det
bolag, som finnes inom Stockholms stad, skall få utsträcka sin
verksamhet äfven till Jönköping, auser sig således bolaget ega
rättighet att förfoga öfver städerna i hela riket och telefonkommunikationen
mellan dem på hvad sätt -let behagar Kan bolaget
genom enskilda uppgörelser sammanbinda de särskilda telefonnäten
med hvarandra, så gör det så utan att vidare förfråga
sig. Kan det väl vara i sm ordning, att ett sådant förhållande
får fortfara, att ett starkt bolag på detta sätt skall kunna förfoga

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

5 Jf:o 21.

öfver hela vårt telefonväsen? Nej, det är alldeles nödvändigt för Angående
staten att här gripa in Staten kan icke undgå detta. Och jag
tror knappast, att det finnes något land, der det kan uppvisas, ftnitmehafatt
staten förfarit med sådan slapphet i detta hänseende, som just vane.
Sverige. I det fria Amerika anses det vara alldeles nödvändigt, (Forts.)

att kommunerna gifva sitt bifall till telefonledningar öfver gatorna,
och att de särskilda staterna lemna tillstånd till dylika ledningars
anläggande öfver landsbygden; och telefonbolagen få der betala
ganska dugtiga. summor för dessa rättigheter. Ja, jag har sett
uppgifvas i en broschyr af en engelsman, som tillhör ett telefonbolag
i England och som gjort vidsträckta resor i de amerikanska
staterna, att bolagen i Amerika genom afgifter till kommunerna
och staterna äro så tryckta, att de med största svårighet
kunna draga sig fram. Jag vill nu icke rekommendera något
sådant. Men jag har anfört detta för att dermed visa, att till och
med i det fria Amerika anser man det nödvändigt att på detta
sätt upprätthålla det allmännas rätt gent emot de enskildes, och
att i hvad som rör det allmänna och allmänhetens intressen de
enskilda intressena få något gifva med sig.

Om vi nu fråga, hvad en lagstiftning i denna rigtning måste
innebära, så finna herrarne, att, derest det skall vara konkurrens
och lika rättighet, det första nödvändiga vilkoret är, att hvar och
en eger lika rättighet att anlägga telefonledningar öfver landet,
öfver statens och öfver enskildes -mark. Men huru är det nu?

Jo, ett starkt bolag säger till en enskild jordegare: »Jag betalar
så och så mycket, om jag får exklusiv rätt att anlägga ledningar
på er mark.» Och på detta sätt afstängas, till följd af vår lagstiftning
i afseende på rättigheten att använda jorden, alla andra
från att anlägga telefonledningar och konkurrera. På samma sätt
kan staten under närvarande förhållanden gifva eu grace åt ett
telefonbolag och säga: »Ni får anlägga ledningar öfver landsvägarne»;
men deremot neka ett annat samma rättighet. På detta
sätt blifva bolagen helt och hållet beroende af jordens egare. Ett
sådant förhållande som detta måste derför naturligtvis ordnas genom
någon expropriationslag, om den stora allmänhetens intressen
skola blifva tillgodosedda, och om telefonbolagen skola hindras att
i ekonomiskt hänseende gå i vägen för hvarandra. Till följd
häraf behöfves en sådan lag. Och jag ber att få erinra om, huru
år 1886 en så beskaffad lag begärdes af Första Kammaren •—•
ehuru väl den frågan då förföll — på det man skulle kunna få
saken ordnad.

Ännu en sak måste man härvid beakta, på hvilken jag re
dan fäst uppmärksamheten; och det är, att naturligtvis måste rättigheten
att blifva abonnent i de särskilda bolagen vara gifven
för alla, om det skall vara eu allmän kommunikationsanstalt. Således
skall hvem som helst hafva rättighet att inskrifva sig som
abonnent. Nu beror det på de särskilda bolagen, om den eller

N:o 21. 6

Onsdagen den 14 Mars.

Angående den får inskrifva sig eller icke, och under hvilka vilkor detta må
bevillningsaf- tunna ske.

. Slutligen ber jag att få framhålla behofvet att genom taxor
J vare. bör bestämmas, huru mycket ett bolag eger att taga af abonnen (Forts.

) terna. Öfver allt eljest eger staten i fråga om kommunikations anstalter

att bestämma om taxorna. Den upprättar taxor för färjor
som anläggas, för broar som byggas o. s.. v. Men staten skall
icke hafva rätt att bestämma något med afseende å maximum
af denna taxa. Derför kan ett bolag under vissa förhållanden
förfölja euskilde genom att sätta högre taxa för eu än för eu annan
och således förorsaka svårigheter. Detta är nu en sak för
sig, som jag icke sagt att något bolag gjort, men jag har dock
velat visa behofvet af _en lagstiftning, som ordnar äfven ifrågavarande
förhållande. Äfvenledes är det en gifven sak, att det
måste vara af vigt, att de särskilda bolag, som bildas, få underkasta
sig vissa vilkor med afseende å samtrafik, för att allmänheten
i sin helhet må komma i tillfälle att deltaga i telefoneriDgen.

Hvad nu just angår den fråga, som är å bane, nemligen telefonskatten,
så finna herrarne, att de anmärkningar, som mot densamma
blifvit gjorda, äro af en ganska stor betydelse, särskildt hvad angår
de bolag, som icke på något sätt konkurrera med telegrafen,
nemligen de bolag eller rättare föreningar af helt och hållet privat
natur, hvilka utgöras af personer, som endast sinsemellan nyttja
telefon. Jag tror emellertid, .att detta skulle kunna hjelpas derigenom,
att en ändring vidtoges i § 8 af regeringens förslag, så att
dess första punkt erhölle följande lydelse: »För hvarje telefonapparat,
hvilken medelst en telefonstation står i telefonförbindelse med annan
ort,jJtill hvilken ort elektrisk statstelegraf finnes från den, der telefonstationen
är belägen, erlägge telefonstationens innehafvare eu årlig
afgift af tio kronor.» Härigenom skulle enligt min åsigt alla de mot
ifrågavarande beskattning gjorda anmärkningarna förfalla, samt telegrafverkets
intressen förenas med telefonväsend et och med detta
arbeta hand i hand. Man har här talat om, att dessa intressen bäst
ses till godo genom att indraga vissa telegrafstationer, men hvad
innebär väl en sådan indragning? Jo, att man beröfvar de orter, som
icke hafva en sådan trafik, att der belägna telegrafstationer gifva
inkomst, ett godt kommunikationsmedel. Så säger man: »ja, men då
kan man gifva dem telefonstationer i stället». Detta är icke lätt
och skulle dessutom icke i alla fall innebära en ersättning för telegrafen,
ty dessa orter kunna behöfva kommunikation med utlandet
äfvensom skriftliga meddelanden genom telegrafen, hvilken
behöfves, der fråga är om skriftlig bevisning. Skall man väl då
för att tillgodose vissa enskilda intressen beröfva dessa mindre
lyckligt lottade orter ett sådant kommunikationsmedel som telegrafen?
Vidare kan det ifrågasättas, om det vore rätt att betäcka
den för telegrafverket uppkommande bristen med en allmän skatt.
Men är detta en allmän skatt, är det icke i sin ordning, att de,

7 N:o 21.

Onsdagen den 14 Mars.

aom åtnjuta fördelame af ifrågavarande kommunikationsmedel, Angående
äfven få vidkännas de med detsamma förenade utgifter? Det är
sålunda mycket, som talar för denna skatt, hvilken redan finnes ylninnehaf
i de flesta länder. vane

På grund af hvad jag nu anfört får jag föreslå, att kammaren (Forts.)
behagade fatta följande beslut, nemligen att Riksdagen — med
anhållan hos Kongl. Maj:t att han ville förordna, att emellan orter,
mellan hvilka elektrisk statstelegrafförbindelse finnes, telefonledning
icke må af enskilda personer eller bolag anläggas, utan att
de dertill utverka sig Kongl. Maj ds särskilda tillstånd, hvilket tillstånd
dock endast må gifvas under förbehåll af statens rätt att efter
viss tid mot skälig ersättning inlösa densamma -— bifaller Kongl.

Majds förslag med allenast den ändring, att första punkten i §

8 af förslaget erhåller följande lydelse: »För hvarje telefonapparat,
hvilken medelst eu telefonstation står i telefonförbindelse med annan
ort, till hvilken ort elektrisk statstelegraf finnes från den, der
telefonstationen är belägen, erlägge telefonstationens innehafvare
en årlig afgift af tio kronor.»

Herr Redelius anförde: Jag begärde ordet för att framhålla
vigten af det allmännas rätt. Sedan dess har den ärade representanten
från Upsala betonat samma rätt, och jag skulle derför kunna
åtnöja mig med att instämma med honom, men jag vill dock
tillägga några ord. De fleste talarne på förmiddagen hafva, synes det
mig, betraktat föreliggande fråga egentligen såsom eu skattefråga,
och ser man den uteslutande ur denna synpunkt, så är det gifvet,
att man röstar för bifall till utskottets förslag, sådant det föreligger,
tv någon ny skatt behöfves ju icke, helst efter Riksdagen i dag
fattade beslut angående bränvinsskatten. Man har äfven framhållit
den enskildes rätt. Ja, utan att vilja på minsta sätt söka göra
något intrång i denna rätt,-så vill jag dock betona statens rätt
och, för att här vid lag fatta mig kort, vill jag säga, att staten
enligt min åsigt bör hafva telefonväsendet om hand. Samma
skäl, som tala för en dylik anordning beträffande telegrafen, synas
mig kunna anföras i fråga om telefonen, ty dessa båda inrättningar
äro hvarandra så lika och hafva så mycket gemensamt,
att de böra sortera under samma myndighet. Men nu är, såsom
alla veta, förhållandet, att telegraferingen aftager, under det att
bruket af telefon ständigt växer. Detta är nu ett faktum, hvilket
är så mycket mindre att beklaga, som det enligt mitt förmenande
är ett framsteg, och för det bättre måste ju det mindre göda
vika. Det är således helt naturligt, att telegrafens ekonomiska
betydelse minskas, och att förhållandet med telefonen är motsatt.

Vore nu dessa båda inrättningar i samma hand — för att nu i
förbigående omnämna den ekonomiska sidan af saken — så skulle
den ene kunna hjelpa den andre, och staten genom telefonen vinna
hvad den på telegrafen förlorar. Vill man nu, såsom många talare

N:0 21. 8 Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående yttrat, låta de enskilda bolagen efter godtfinnande handhafva
qtft aftäe- telefonen> så kunde man ju jemväl åt dem öfverlemna telegraf
foninnehaf- väsendet. Men detta skulle väl ändå falla sig svårt, emedan dels
vare. intet enskildt bolag torde vilja öfvertaga en inrättning, som går
(Forts.) med förlust, dels staten näppeligen bör för andra intressens tillgodoseende
afstå från telegrafen. Men skall staten således behålla
den, så bör staten väl äfven öfvertaga telefonen. Detta synes
kunna ske utan den ringaste skada för någon enskild, ty saken
kan ordnas så, att hvar och en af den stora allmänheten får rätt
till abonnement utan högre afgift, än han nu måste vidkännas i
de enskilda bolagen. Allmänhetens rätt skulle derjemte sålunda
bäst betryggas mot möjliga Övergrepp, hvilka man kunde befara
från de enskilda bolagen eller någon deras verkställande direktör,
i fall bolagen i eu framtid finge en till monopol gränsande rätt
öfver telefoneringen. Faran i detta afseende är ingalunda så liten,
som man föreställer sig. Det finnes, såsom alla veta, åtskilliga
individer af den art, att man för deras fosterlandskärlek med skäl
kan sätta frågetecken. Detta hindrar dock icke, att de kunna vara
framstående affärsmän och besitta stor kapitalstyrka. Om nu
eu sådan svingade sig upp till verkställande direktör för ett eller
flera af de bolag, hvarom nu är fråga, så skulle detta icke blifva
utan fara för det allmänna, och hvad det skulle betyda för de
öfrige affärsmännen ligger i öppen dag. Nu säger man, att det
är icke så hos oss. Det är mycket godt och väl, att så icke är,
men det kan emellertid hända, och derför önskar jag, att staten
helt och hållet öfvertager telefonväsendet. Jag skulle derför vilja
åvägabringa eu skrifvelse till regeringen med anhållan om en
anordning i nu antydda syfte, och ehuru jag icke hoppas på framgång
af mitt förslag, vill jag dock hemställa om återremiss till
utskottet i nu antydda syfte.

Häruti instämde herr Be Laval.

Herr Ljungman: Då hr Rydin i så väsentlig mån förekommit
mig genom sitt sakrika och detaljerade anförande, hvilket
han afslutade med att framlägga ett förslag, egnadt att undanrödja
de olägenheter, som i visst fall vidlåda den kongl. propositionen,
kan jag fatta mig kort. Jag skall endast till besvarande
upptaga några yttranden under förmiddagens sammanträde.

I den historiska redogörelse för frågan, som herr Waldenström
från Gefle då lemnade, anmärkte han till en början, att telegrafstyrelsen
.redan i sitt första utlåtande till Kongl. Maj:t i ämnet visade,
att hon icke uppfattat telefonens praktiska betydelse, utan ansett
den blott som ett lekverk. Häri gjorde han telegrafstyrelsen
mycket orätt; ty styrelsen har i sina talrika utlåtanden i ämnet
aldrig låtit^ en sådan missuppfattning komma sig till last, fast
hon icke någonsin lagt det minsta hinder ur telegrafverkets syn -

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

9 N.o 21.

punkt för upprättande af lokala telefonnät utan tvärtom tydligen
visat, att hon uppskattar de fördelar, som äro förenade med
anläggandet af sådana nät, under förutsättning att de icke utsträcktes
till att förbinda orter, som äfven hafva telegrafstationer. Mot
sådana, enskilde tillhörande och med telegrafen konkurrerande
telefonförbindelser har telegrafstyrelsen deremot upprepade gånger
på det bestämdaste uttalat sig. Som förhållandena nu artat
sig, då icke blott på åtskilliga orter lokala telefonnät kommit till
stånd, dem man sedan börjat förena med hvarandra, utan i hvardera
af rikets två största städer till och med finnas två särskilda telefonbolag,
som konkurrera med hvarandra och som söka locka till
sig abonnenter genom att åt dem medelst upprättande af långlinier
till kringliggande småstäder och vigtigare orter erbjuda allt
större fördelar, är det naturligt, att dessa telefonförbindelser skola
vålla en betydlig nedsättning i telegrafverkets inkomster. Dessa
långlinier förorsaka emellertid de nämnda bolagen kostnader
långt utöfver den inkomst, de medföra, men de äro vigtiga magtmedel
i konkurrensen med såväl telegrafverket som de enskilda
telefonbolagen eller telefonföreningarna och de möjliggöra för det
kraftigaste af dessa enskilda bolag att slå under sig de svagare
föreningarne i landsorten och att dymedelst samla telefonväsendet
inom större delen af riket i detta bolags händer. De stora lokala
tolefonnäten i landets två främsta städer äro sålunda alls icke
så oskyldiga som man velat låta påskina, då de ju i verkligheten
uppbära hufvudsakligaste delen af konkurrensen med
telegrafverket genom de till dem hörande långlinierna till andra
telegraforter.

Herr Waldenström förmenade att telegrafverket, såsom medel
att minska olägenheterna af konkurrensen från de enskilda telefo
norna, ju kunde å linier med många telegraftrådar upplåta en
eller annan för telegraferingen ej vidare behöflig sådan tråd till
telefonering, t. ex. mellan Stockholm och Upsala, genom att uppsätta
telefonapparater vid begge ändpunkterna. Jag torde knappt
behöfva påpeka, att tekniska hinder omöjliggöra en dylik anordning,
då bullret af telegraferingen å de bredvid löpande trådarne
skulle allt för mycket störa telefoneringen. Vidare kunde han
icke begripa, huru det kan blifva tal om monopol för de enskilda
telefonbolagen, då ju exempelvis det icke är någonting, som
hindrade, att ett tredje eller fjerde telefonbolag kunde uppstå här i
Stockholm och konkurrera med de två redan förut befintliga. Sunda
förnuftet säger emellertid, att några flera bolag icke kunna uppträda
som konkurrenter här, enär abonnenterna måste anse eig
hafva nog af de afgifter, de redan betala till tvenne bolag, och
derföre icke skulle gå in i några flera dylika. Men äfven ur rent
teknisk synpunkt finnas hinder i vägen för att ytterligare konkurrens
mellan nya bolag här i Stockholm skulle kunna uppstå. Det
förhåller sig nemligen så, att luftledningarne — den vigtigaste förut -

Angäencle
bevillning saf -gift af telefoninnehafvare.

(Forts.l

N:o 21. 10

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
bevillning Bakgift
af telefonimehafvare.

(Ports.)

sättningen i fråga om billiga telefonförbindelser — icke kunna i
obegränsad omfattning bringas till användning. I samband härmed
ber jag få fästa mig vid hr Gumselii anmärkning om, huru
jemförelsevis låga telefonafgifterna äro på de flesta platser i landsorten
mot i Stockholm, exempelvis i Örebro, der de, om jag hörde
rätt, blott skulle utgöra omkring 1/s af hvad de äro i Stockholm.
Denna omständighet beror förnämligast derpå, att kostnaderna
för åstadkommandet af telefoner åt eu viss procent af befolkningen
i en stad ökas i förhållande till befolkningens talrikhet på platsen.
När en gång Stockholm får en half million invånare, kommer
derför också utgifterna härstädes att blifva betydligt större, än
de nu äro. Och dertill kommer, att mängden af erforderliga
ledningar slutligen gör det omöjligt att längre uppsätta på ställningar
ofvan jord, utan man måste då tillgripa mångfaldigt dyrare
kabelledningar i marken, såsom visat sig vara fallet i de större
verldsstäderna, exempelvis New-York. Det torde derför icke vara
skäl att alltför mycket fästa sig vid de statistiska uppgifterna, som
naket meddela den olika utbredningen af telefonväsendet, men
icke nämna något om de kostnader, som dermed äro förenade.

Vid behandlingen af mina motioner i ämnet vid 1885 och
1886 årens riksdagar har jag tydligt påpekat de hos oss egendomliga
förhållanden, som bidragit att telefonväsendet gått så fort framåt
här i landet, nemligen att hvarken kommuner eller enskilde lagt
nugot hinder i vägen för telefonernas anläggande. I utlandet
åter måste, då man vill upprätta enskilda telefonlinier, tillåtelse
dertill utverkas af så väl offentliga myndigheter som egarne af
marken, öfver hvilken linierne skola dragas, kontrakt skola uppgöras,
advokater anlitas m. m., hvilket kostar betydligt med
penningar — allt förhållanden, som sällan om ens någonsin inträffat
här i Sverige.

Hvad som tyckes utgöra det egentliga bekymret för den nu
ifrågasatta skatten, och som, jag erkänner det, under vissa förutsättningar
äfven innebär eu allvarlig betänklighet, är fruktan för,
att den skall ([väfva telefonväsendet eller åtminstone hindra dess
utveckling. Ja, om man pålägger skatten likt och olikt på alla
enskilda telefonledningar och sålunda äfven dem som icke konkurrera
med telegrafen, utan snarare gagna telegrafverket, så torde detta
blifva händelsen. Om t. ex. eu person,(som nu betalar 15 kronor
i abonnent afgift,genom skatten skulle få denna afgift höjd till 25
kronor, så vore detta ju helt visst en tryckande beskattning, som
kanske nödgade mången mindre förmögen industriidkare att afstå
från förmånen att vara delegare i en telefonförening. Men helt annorlunda
ställer sig saken, om man godkände Kongl. Maj ds proposition,
med de ändringar deri, som herr Rydin nu föreslagit. Då
komme skatten att träffa endast de telefonbolag eller föreningar,
livilka konkurrerade med telegrafverket. Det stod dem emellertid
fritt att undandraga sig denna skatt, genom att afstå från en

Onsdagen den 14 Mars.

11 N:0 21.

dylik konkurrens, och vid sådant förhållande skulle antagligen Angående
skatten inskränka sig till eu obetydlighet såsom inkomst för stats- beyillningsafverket,
men deremot göra det möjligt, att både staten och den fon{nnehafstora
allmänheten till största gagn eu gång få slut på den för- vare. ''
derfliga striden mellan staten och telefonbolagen. Ty, som jag (Forts.)
antydde, tager jag för gifvet, att samtliga telefonbolag skulle afstå
från konkurrens med telegrafverket och nöja sig med sina rent
lokala telefonnät; och sannolikt skulle en sådan uppgörelse leda
derhän, att telefonbolagen ingingo i samtrafik såväl med telegrafverket
som med hvarandra. För min del är jag öfvertygad, att,
sedan kommunerna fått klart för sig, att de kunna utöfva ett
verksamt tryck på de bolag, som vilja tredskas, de svårigheter,
som tett sig i afseende på åvägabringandet af dylik samtrafik,
lätt skola kunna lösas, blott nödig öfverenskommelse mellan staten
och telefonbolagen kan träffas.

Jag inskränker mig till att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet, med de af herr Rydin föreslagna förändringarne deri.

Herr Elowson: För sin till Riksdagen aflåtna proposition
om skatt å vissa enskilda telefonanläggningar har Kongl. Maj:t,
såsom sig vederbör, anfört eu motivering, hvari Kongl. Maj:t
säger sig anse, att statsverket genom en sådan beskattning bör
beredas någon ersättning för den förlust, telefonledningar genom
täflan med statens telegrafverk tillskyndade detta verk. Denna
motivering synes utgå från eu synpunkt, som åtminstone för min
åskådning är främmande. Enär jag alltså icke kan finna denna
motivering tillfredsställande, har jag trott det kunde vara skäl
att söka finna den hufvudsynpunkt, från hvilken man kunde
iakttaga hvad som rätteligen må anses vara telegrafens egentliga
uppgift. Härvid torde det vigtigaste vara, att man gör klart för
sig, huruvida telegrafens syfte är att såsom kommunikationsmedel
befrämja det andliga umgänget menniskor emellan, eller om telegrafen
är att anse som ett medel att skaffa statskassan inkomster.

Nå väl, hvad är då telegrafens hufvuduppgift? Jo, att genom
användande af vissa tecken förmedla underrättelsers meddelande
från en ort till en annan. Telegrafen är således en form af
kommunikationsmedel, såsom man här uttryckt sig —- ett sätt att
utvexla meddelanden orter emellan. Telefonen är åter en annan
form derför.

Att redan längesedan tillbaka i tiderna behofvet gjorde sig
gällande att genom tecken och signaler meddela sig med hvarandra,
är helt naturligt. Likaså finner jag det naturligt, att dervid
först användes ljuset och ljudet; hvarvid jag endast vill
erinra om våra förfäders vårdkasar och klockringning. Till och
med våra nomadiserande lappar använda vissa tecken för att från
fjell till fjell meddela sig med hvarandra. Häraf framgår emellertid,
att ett stadigvarande behof förefinnes i detta afseende. Men

N:0 21. 12

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

Angående
bevillningsafgift
af telefoninnéhafvare.

(Forts.)

sättet att fylla detta behof — formen för apparaterna — vexlar.
En form derför, i något förbättrad gestalt, var den optiska telegrafen.
Den efterträddes af den elektriska telegrafen, och slutligen
har telefonen framträdt. Genom den elektriska telegrafen
har man kommit derhän att medelst vissa lämpliga tecken kunna
framställa skriftliga meddelanden på huru långa afstånd som
helst; genom telefonen åter fortplantas talet.

Då nu således en förbättring af telegrafen åstadkommits i
form af telefonen, hur har väl detta förbättrade system mottagits
af telegrafstyrelsen? Som vi sett, icke med synnerlig välvilja.
Emellertid hafva både telegrafen och telefonen blifvit nödvändiga
för allmänheten. Kan det väl då vara lämpligt att beskatta
telefonen, derför att telegrafverkets inkomster minskats? Jag
tror det icke. Och kan en sådan beskattning i och för sig af
någon betraktas såsom rättvis, icke bör den ställas i beroende af
telegrafverkets finansiella ställning.

Det har blifvit sagdt under diskussionen, att telefonväsendet
hade bort vara en statsangelägenhet. Ja, mine herrar, då hade
vi icke stått här och diskuterat om denna sak. Om staten tagit
hand om telefonväsendet, så snart det blifvit något allmännare
bekant, så hade förhållandena varit annorlunda än de nu äro.
Men så har icke skett. Det har från statsmagternas sida lenmats
full frihet åt enskilde att .anlägga telefoner, och nu synes det
mig icke lämpligt, att staten skulle komma och säga: Jag har
tillåtit er att fritt anlägga telefoner. Men nu hafva inkomsterna
för mitt verk, telegrafverket, derigenom minskats, och derför
måste en särskild beskattning påläggas edra telefoner. Jag finner
denna motivering icke synnerligen tillfredsställande och har kommit
till det resultat, att ''om en beskattning af telefonerna är
rättvis, så skulle den — som jag nyss nämnde — utgå oberoende
af telegrafverkets finansiella ställning. Kongl. Maj:t föreslår vidare,
att dessa telefonafgifter skulle utgå under titeln »Bevillning af
särskilda förmåner och rättigheter». Jag finner det för min del
föga tidsenligt att uti bevillningsförordningen införa en ny litera
G »Bevillningsafgift för telefoninnehafvare» under rubriken »Bevillning
af särskilda förmåner och rättigheter». Vi hafva förr i
tiden haft afgifter för tillåtelse att använda vissa lyxartiklar,
tillåtelse att bära siden, att dricka kaffe o. s. v., och det synes
mig icke tidsenligt att återkomma till dessa särskilda undantagslagstiftningar.

Telefonen har i följd af det sätt, hvarpå den har verkat
här i landet, tillvunnit sig allmänhetens stora förtroende, och jag
tror, att man bäst betjenar allmänheten, om man låter verksamheten
fortgå på samma sätt som hittills, hvadan jag, herr talman,
anhåller om bifall till utskottets föreliggande utlåtande.

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

13 >r:o 21.

Herr E. G. Boström: Som herrarne torde firma af betän- Angående
kandet, har jag icke haft något att erinra mot det enligt min bevillningsafuppfattning
fullt rigtiga slut, hvartill utskottet kommit. Deremot CJf{ninnJ>afhar
jag icke varit tillfredsstäld med den motivering, utskottet 1 vare,
användt. Jag håller nemligen före, att det »laissez-aller»-system, (Forts.)
som hittills varit rådande, icke kan få fortgå. Och då utskottet
icke velat acceptera det förslag, som regeringen framstält, men å
andra sidan ej varit tillfredstäldt med det nuvarande tillståndet,
så hade jag önskat, att utskottet i motiveringen skarpare framhållit,
att det för sin del önskade rättelse på lagstiftningens väg.

För egen del skulle jag önska en lagstiftning i närmaste öfverensstämmelse
med norska lagen af år 1881. Hvarför jag önskar
detta, behof ver jag icke vidare utreda. Skälen dertill hafva redan
blifvit af professor Rydin- och andra framhållna, och jag anser
derför onödigt att åter upprepa dem. Jag vill endast be .att få
yttra ett par ord om de yrkanden, som blifvit framstälda, gående
ut på annat än rent bifall till utskottets förslag.

Herr Redelius yrkade återremiss i syfte att få en skrifvelse
till regeringen till stånd. Jag ber med anledning deraf att få
fästa herrarnes uppmärksamhet på, att, då Första Kammaren redan
fattat beslut i ärendet, en återremiss icke kan hafva någon annan
verkan, än att utskottet inkommer till denna kammare med anhållan,
att kammaren ville fatta beslut. Detta yrkande leder
således icke till något praktiskt resultat. Hvad åter herr Rydins
förslag beträffar, så är det alltid vanskligt att på rak arm antaga
ett lagförslag, och jag ber att särskildt få fästa uppmärksamheten
på, att man mycket väl kan vara abonnent vid en telefonstation,
så beskaffad som herr Rydin nämnde, eller att den är förenad
med en ort, med hvilken äfven finnes telegrafförbindelse, men
blott använda telefonen inom den ort, der telefonstationen är
belägen, och aldrig någonsin begagna den till den andra orten.

Det synes mig under sådana förhållanden hårdt, om vare sig
bolaget eller abonnenterna skulle åläggas att betala skatt. Eu
annan sak, som herrarne torde komma i håg, är, att Kong! Maj:ts
förslag är gjordt under förutsättning, att den inkomst, som genom
telefonskatten komme att inflyta, skulle sätta statsverket i stånd
att täcka den underbalans, hvarmed telegrafverket laborerar, men
då ingen som helst anledning finnes att på förhand antaga, att
med den afgift, som enligt herr Rydins förslag skulle tillfalla
statsverket, telegrafverkets förlust komme att täckas, så hade man
då endast skadat telefonväsendet utan att hjelpa telegrafverket.

Det blefve icke till synnerlig nytta för någon, men skulle föranleda
olägenheter för en massa menniskor. Jag kan derför icke
vara med om herr Rydins förslag, utan anser det bäst att rösta
för rent bifall till utskottets förslag. Jag tror för min del, att
regeringen skall af de uttalanden, som förekommit under diskussionen
så väl i denna som i medkammaren, finna sig manad att

N:o 21. 14

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
bevillning safgift
af telefoninnehaf■

vare.

(Forts.)

med ledning af dessa uttalanden eu annan gång inkomma med
lagförslag i ämnet. Under sådan förutsättning yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Med herr Boström förenade sig herrar E. W. Carlson,
Eliasson, Mattmin, Höglund, Sundberg från Yexiö, Lyth, Nordenfett,
Stockenberg och Broström.

''Herr Jonsson i Hof: Ehuru jag icke vill förneka, att
det icke skulle finnas åtskilliga skäl för ett bifall till det förslag,
som af herr Bydin blifvit framstäldt, så tror jag dock, att det
för närvarande är klokast och lämpligast att bifalla utskottets
förslag, ty att antaga ett förslag, framkastadt på rak arm, torde
i allmänhet vara mer eller mindre betänkligt.

Jag skulle icke hafva tagit kammarens tid i anspråk endast
för att yrka bifall till utskottets förslag, ty jag anser dess framgång
så gifven, att det vore bortkastad tid att förspilla några
ord derpå. Men då jag tror, att ett utbyte af åsigter om sättet
att hjelpa telegrafverket ur den förlägenhet, hvari det för närvarande
befinner sig, kan hafva stor nytta med sig, så har jag
derom velat yttra några ord. Det har angifvits — och det med
rätta — att en orsak till telegrafverkets betryck är den konkurrens,
som uppstått för det samma genom telefonledningar mellan
skilda platser; men jag tror, att det dessutom finnes åtskilliga
andra förhållanden, som inverka ogynsamt i den rigtningen. En
talare på förmiddagen nämnde något om den saken, men jag vill
ytterligare omnämna något i samma rigtning. Allt efter som
jernvägarne och andra kommunikationsmedel utvecklas, och postbefordringen
mellan olika orter blir snabbare, och likaså allt efter
som postgången blir tätare emellan olika orter, minskas telegrafens
betydelse som förbindelsemedel mellan orter, der den
förut varit af mycken vigt. Det är tydligt, att i samma män
som dessa samfärdselmedel utvecklas, kommer telegrafverket i ett
svårare läge än förut, och, för så vidt jag kan finna, har telegrafverket
ingen annan utväg att reda sig ur dessa svårigheter
än att småningom minska omkostnaderna för verket, allt efter
som inkomsterna falla. Herr Gumselius tog upp åtskilliga yttranden
af ogynsamt innehåll, som fälts mot telegrafverket, beträffande
dess hushållningssätt, och menade, att der vid lag var allt
väl bestäldt. Det kan hända, att han i vissa fall hade rätt, men
jag tror att han i åtskilliga fall hade orätt; och jag har kommit
till den uppfattningen vid eu granskning af telegrafverkets senast
tillgängliga statistik. Man finner af denna, att af de 52 andra
klassens telegrafstationer, som Sverige då hade — det var nemligen
1886; kanske har någon ändring sedan dess skett — det
endast var 27, som burit sig, d. v. s. lemnat minst lika stor inkomst
som omkostnaderna för stationerna; under det 25 lemnat

Onsdagen den 14 Mars.

15 N:o 21.

större eller mindre förlust. Granskar man då siffrorna i detta Angående
fall, så finner man, att t. ex. Jönköpings telegrafstation för det bevillningsaf■
året kostat öfver 15 1/z tusen kronor, medan samtliga inkomsterna j

på stationen endast uppgingo till cirka 9 tusen kronor. Ännu ''^^are. ^
värre stäldt var det med Mariestads telegrafstation, der utgif- (Forts.)
terna uppgingo till cirka 6,200 kronor, men inkomsterna endast
till 1,687 kronor. Likaså stego i Vadstena utgifterna till 4,627
kronor, och inkomsterna blott till 1,370 kronor, och det finnes
flere stationer, som lemna ett lika ogynsamt resultat. Ser man
vidare på den personal, som förrättar tjenstgöringen vid dessa
stationer, och jemför den med personalen på åtskilliga tredje
klassens stationer, så kommer man till det resultat, att under
det Mariestad, som har en inkomst af 1,687 kronor 95 öre, sysselsätter
två manliga tjensteman och har ett telegramantal af
3,189 per år, så är Sollefteå station, som årligen kostar 1,356
kronor 45 öre, men lemnar eu inkomst af 5,181 kronor 93 öre,
betjenad med eu qvinlig telegrafist. Sådana exempel visa tydligt,
att telegrafstyrelsen ännu åtminstone icke har hunnit vidtaga de
förändringar, som äro nödvändiga i telegrafväsendet, för att verket
skall kunna bära sig. Jag skall, då jag nämner dessa siffror,
likväl icke underlåta att påpeka, att siffrorna kanske i vissa
fall icke äro fullt exakta, derigenom att det under sommartiden
kan beordras dit extra biträden, hvilka icke här äro inberäknade.

Men detta kan lika gerna inträffa vid den ena som vid den andra
stationen och torde sålunda föga inverka på slutomdömet om
tablån. Jag tror sålunda, att hvad telegrafstyrelsen i första hand
har att göra är att minska utgifterna på åtskilliga telegrafstationer
dels genom att indraga en del fenster, dels genom att utbyta
de manliga telegrafisterna mot qvinliga. Gör telegrafstyrelsen
detta först, och det visar sig, att verkets finanser lika fullt
icke kunna bära sig, då torde det vara lämpligt att återkomma
till Riksdagen med en framställning, liknande den, som herr Rydin
åsyftat. Men först anser jag, att telegrafstyrelsen sjelf bör
göra hvad den kan, utan att yrka på ny skatt för att få verkets
finanser att gå i hop. Det var för att nämna detta jag tog
mig friheten begära ordet. Jag har intet vidare att tillägga.

Herrar Schöning, Bruse och Göransson instämde i detta anförande.

•

Herr Widström: I det hufvudsakligaste anhåller jag att i
denna fråga få instämma i hvad herr professor Rydin har yttrat.

Denna fråga är icke så mycket en skattefråga som en fråga, huruvida
det allmännas intressen böra vårdas och bevaras framför
enskilda personers och bolags. Telefonen afser ju att betjena allmänheten.
Men då den handhafves och skötes endast utaf enskilde,
så är fara för handen — såsom herr professor Rydin gan -

Jf:o 21. 16

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
bevillningsaf
gift af telefoninnehafvare.

(Forts.)

ska utförligt och tydligt ådagalagt —- att allmänhetens intressen
der vid lag icke komma att i längden på bästa sätt tillgodoses. Det
är statens uppgift att i sådana fall göra sina anordningar, så att
allmänhetens intressen varda i afseende på dylika kommunikationer
fullt tillgodosedda. I förevarande fall har också staten gjort
detta genom anordningen af telegrafväsendet. Då sedermera sättet
att fortskaffa meddelanden utvecklat sig derhän, att man kan
använda och har användt telefonen dervid, så utgör detta en utveckling
af samma meddelelsesätt, hvarför det naturliga vore, att
staten toge äfven telefonväsendet om hand och utvecklade detta
i samband med de telegrafinrättningar, som redan finnas. Man
har nu visserligen förebrått staten, och särskildt telegrafverket, att
hafva försummat den rätta tiden att göra detta. Men det har
redan blifvit erinradt, och vi finna utaf den broschyr, som blifvit
till Riksdagens medlemmar utdelad, att telegrafverket i ganska god
tid har fäst uppmärksamheten på angelägenheten att göra något
i detta stycke.

Utaf en talare på förmiddagen har blifvit anfördt, att telegrafstyrelsen
skulle vid särskilda tillfällen, 1879 och 1880, hafva
förklarat, att den icke ansåge något hinder möta från telegrafverkets
sida för telefoners anläggande. Men jag ber att få fästa
uppmärksamheten derpå, att då var endast fråga om att anlägga
telefonledningar inom vissa städer, således icke att förbinda olika
platser och telefoncentra med hvarandra. Då saken så förhöll
sig, kunde, enligt telegrafstyrelsens förklaring, intet hinder å dess
sida förefinnas. Samma ståndpunkt har telegrafstyrelsen också
hittills intagit, äfven i de senare skrifvelserna; ty i de förslag,
styrelsen aflåtit, förekommer ingenting om att lägga hinder i vägen
för anordnande af enskilda telefonstationer inom olika platser.
Telegrafstyrelsens framställning har gått ut derpå, att det
med telefonväsendets utveckling vore nödvändigt, att staten toge
det om hand och på ett eller annat sätt ordnade och reglerade
de enskilda företagen. Felet i detta afseende torde derför ligga
hos regeringen, som ingenting gjort för att häri befrämja statens
och det allmännas bästa. Den har icke föranstaltat om någon
lags stiftande, oaktadt telegrafstyrelsen uttryckligen framstält en
anhållan härom redan 1882; utan den har låtit saken helt och
hållet bero. Det är ju för staten och för det allmänna en stor
olägenhet, att regeringen icke i detta afseende varit angelägen
om att redan förut värna om det allmännas intressen. Men, mine
herrar, derutaf anser jag ingalunda den slutsatsen böra dragas,
att samma likgiltighet och vårdslöshet fortfarande bör ega rum,
och allra minst att Riksdagen, om den märker att så är, bör låta
den saken få passera. Det är nu visserligen sant, att förslag beträffande
telefonväsendet rönt motstånd förut inom Riksdagen.
Men då regeringen är högsta vårdaren af allmänhetens intressen,
hade den icke deraf bort låta sig afskräckas ifrån att göra verk -

Onadagen den 14 Mars, e. m.

17

No 21.

samma anstalter för telegrafverkets utveckling i den rigtningen, Angående
att det skulle öfvertaga telefonväsendet och inordna det i sin verk- bmiiimngsaf
samhet.

Som förhållandena nu äro, föreligger egentligen en strid mellan
statens allmänna intressen, å ena sidan, och enskilda bolags
eller föreningars intressen, å den andra. Väl kan det icke nekas,
att dessa enskilda bolag och dessa föreningar hafva, inom de
inskränktare områden, till hvilka deras verksamhet sträckt 3ig,
gjort mycket för att tillfredsställa allmänhetens behof af att begagna
ifrågavarande meddelelsemedel. Men man måste erkänna,
att dessa bolags och föreningars intressen dock varit rigtade hufvudsakligen
på hvad som närmast rörde deras intressen och icke
på det allmännas. De hafva bildats på orter, der det varit något
att förtjena och der det varit lättare för enskilde att förena sig
till att gemensamt bidraga till telefoners inrättande. Deremot
på andra orter, der det kan vara förenadt med större svårigheter
att åvägabringa sådana, der komma de helt säkert icke heller att
göra det, just derför att det icke lönar sig. Om deremot staten
komme att taga dessa angelägenheter om hand, så är det uppenbart,
att, likasom den utsträckt telegrafförbindelsen till alla orter
inom landet, så komme den äfven att ordna telefonbindelser
på det sättet. Det är således ur det allmännas synpunkt af synnerligen
stor betydelse, att en sådan anstalt som telefonväsendet
handhafves af staten och icke af enskilde; och orsakerna härtill
äro redan förut tillräckligt utförligt påpekade, så att jag vill icke
sysselsätta mig dermed.

En omständighet skall jag dock bedja att få erinra om. Då
staten har anlagt en sådan inrättning som telegrafverket för att
befrämja kommunikationen mellan enskilde, så måste ju också
Riksdagen och regeringen se till, att en sådan anstalt kan bära
sig. Sker icke detta, så måste staten genom direkt understöd
vidmagthålla telegrafverket. Om icke detta får utveckla sig och
öfvertaga telefonledningarna, så kommer hela dess ställning att
försvagas, och det blir på så sätt understödstagare af staten, utan
att ändock kunna fullt motsvara^ det ändamål, som dermed afsetts.
Således komma anslag att äskas för att uppehålla telegrafverket,
och alla statens skattskyldige invånare komma på sådant sätt att
bidraga till dess underhåll. Och hvarför äro de nödsakade dertill?
Jo, derför att man har försyn för enskilda bolag och föreningar
och vill låta dem fortgå i sin konkurrens obehindradt.
Vore det nu så, att dessa enskilda bolag och föreningar också i
längden kunde till allmänhetens förmån uppehålla detta förbindelsemedel
bättre än hvad staten skulle kunna göra, då vore det
en annan sak. Men det har redan blifvit visadt, att dertill finnes
icke någon ringaste anledning. Ju mer enväldigt och egenmägtigt
ett så beskaffad t bolag skulle blifva, desto mera skulle det
finna sig i stånd att helt och hållet diktera vilkoren för att få
Andra Kammarens Prof. 188S. Ko 21.

gift af felefoninnehafvare.

(Forts.)

2

N:o 21. 18

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
bevillningsaf''
gijt af telefoninnehafvare.

(Forts.)

begagna den lättare kommunikation det kan erbjuda. Det skulle''
göra allting för att förekomma en konkurrens, som kunde i detta
afseende förskaffa allmänheten bättre vilkor. Det bar redan visat
sig vara förhållandet med de stora bolag, som bildats här i Stockholm
och som förfarit på detta sätt dels mot konkurrerande bolag,
dels mot staten och dess inrättning af telefonledningar, med hvilka
de icke velat ingå i någon samtrafik.

Hufvudfrågan här är således, huruvida det kan vara tillåtet,,
att allmänhetens och statens intressen tillbakasättas för enskilda
bolags och inrättningars. Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande
öfver den till Kongl. Maj:t inkomna ansökningen ifrån Stockholms
allmänna telefonbolag om tillstånd att anlägga telefonförbindelser
mellan hufvudstaden och de större städerna i riket
yttrat, att »telegrafstyrelsen är redo att — så snart nödiga medel
för anläggningskostnadernas bestridande kunna beredas, hvartill
lämpligen torde kunna få användas en del af den föreslagna teletonskatten,
i händelse den varder af Riksdagen beviljad — gå i
författning om upprättande af telefonförbindelser i större omfattning
och efter en ändamålsenligare plan än den af bolaget framstälda»;
hvarjemte telegrafstyrelsen förklarar, »att, i afseende på
afgifterna för telefonsamtal på långa afstånd, de af Kongl. Majd
år 1885 faststälda vilkor äro för allmänheten fördelaktigare än
de vilkor, som af nyssnämnda bolag blifvit uppstälda». Detta
bolag gifver nemligen till känna, att det — förutom en afgift för
hvarje samtal — kommer att begära af hvarje abonnent en afgift
af 10 kronor, hvilken staten icke särskildt fordrar för sina telefonapparater.
Det synes sålunda, att för allmänheten vore det i
alla afseenden tryggare, om telefonväsendet komme att öfverlåtas
åt staten för att i sammanhang med dess telegrafverk vidare
utvecklas.

Deremot anser jag, i likhet med hvad åtskilliga talare förut
yttrat, att det icke är skäl uti eller kan vara med billigheten
öfverensstämmande att lägga skatt på de telefoner, som endast
befrämja samfärdseln inom särskilda områden. Uti det förslag,
som af professor Rydin blifvit framstäldt, föreslås också läggande
af skatt icke på de särskilda apparaterna, utan på de särskilda
telefoncentralstationerna; hvilken skatt skulle beräknas efter antalet
af de apparater, som stå i förbindelse med dessa stationer, under
förutsättning nemligen, att dessa stationer sjelfva stå i förbindelse
med annan ort, der statstelegraf finnes. Genom denna modifikation
af det utaf Kongl. Maj:t framstälda förslaget har man undvikit
att beskatta sådana telefonstationer, som utöfva sin verksamhet
endast inom en viss ort.

Billigheten af det föreslagna beskattningsbeloppet har icke
blifvit bestridd af åtskilliga talare, som här på f. m. uppträdt
emot Kongl. Maj:ts proposition. Den föreslagna skatten är också,
såsom den i Kongl. Maj ds proposition lemnade redogörelse upp -

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

1!) X:o 21.

lyser, mindre och betydligt mindre än i något annat land med Angående
undantag af Belgien, men i detta land motiveras detta undan- beyillningsaftagsförhållande
deraf, att telefoninrättningarna skola inom eu viss fa^iehaf
tid afstås till staten. Det har här under diskussionen talats om, vare. J
att telegrafverket icke skulle blifva hjelpt med den föreslagna (Forts.)
skatten, och man har framkommit med förslag, gående ut på,
att man successive borde draga in den ena telegrafstationen efter
den andra. Men, mine herrar, hvad betyder då detta förslag, att
statens telegrafverk skall steg för steg vika undan och underkasta
sig tillintetgörelse genom denna enskilda konkurrens? Ja, det
innebär i min tanke just en maning för staten att tillvarataga
sin rätt dels genom att lägga en lämplig skatt på dessa bolag,
som söka tillintetgöra det allmänna företag, som utgöres af telegrafverket,
och dels genom att söka utveckla detta telegrafverk derhän,
att det till sist må kunna göra fort] ensten af telefonväsendet till
en sin inkomst. Att deremot draga in telegrafstationerna å dessa
smärre orter, der inrättningarna ej bära sig, vore detsamma som
att utesluta dessa platser från förmånen af telegrafinrättningar,
änskönt de betalade skatt just till understöd af detta telegrafverk,
som successivt skulle indragas. Det gifna rådet i denna rigtning
är alltså icke af beskaffenhet att böra beaktas, utan tvärtom böra
vi tillse, hurusom telegrafverket må på det kraftigaste kunna utveckla
sig, måhända genom anläggning af särskilda telefonstationer,
hvilka ställas i förbindelse med telegrafstationerna. Men för
detta ändamål måste staten med sina anläggningar beherska vidsträckta
områden. Ty komma dylika anläggningar i enskilda
bolags händer på större sträckor, så säga de: vi tillåta icke samtrafik
med staten; vi vilja allena råda. Att befrämja dylika
anspråk från enskilde, hvilkas hufvudsakliga uppgift är att åstadkomma
vinst för dem sjelfva, kan jag icke finna klokt från
statens synpunkt. Då man således bäst bör främja det allmänna
bästa genom att understödja telegrafverket i den af mig nu ängdun
rigtning, och då äfven de enskildes intressen bäst torde
tillgodoses genom ett sådant sakens ordnande, såmedelst att staten
mer än enskilda bolag kan tillse allas fördel, så vill jag för min
del instämma i det af herr professor Kydin framstälda förslag.

Herr Berg från Eksjö: Sedan jag på förmiddagen begärde ordet,
har denna fråga fått en så mångsidig belysning, att jag nu endast
vill i största korthet angifva min ställning till frågan. I det
afseendet ber jag att få framhålla, hurusom jag, likasom många
andra talare före mig, anser den kongl. propositionen innebära
en orättvisa i främsta rummet derutinnan, att den föreslagna
skatten skulle afse icke allenast de telefoner, i fråga om hvilka
konkurrens med statens telegrafledningar verkligen kan ega rum,
utan äfven sådana telefonanläggningar, som äro helt och hållet
lokala och sålunda icke sammanbinda orter, hvilka äro genom

N:o 21. 20

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
bevillningsaf
gift af telefoninnehafrare.

(Fort?.)

telegrafledning förenade. Denna min uppfattning delas också af
telefonföreningarna i två af de städer, som jag har äran representera,
nemligen Vestervik och Eksjö, och hvilka föreningar
hos mig uttalat sina betänkligheter och allvarliga bekymmer för
den föreslagna skatten. Det förslag, som herr Rydin framstält,
är väl enligt mitt förmenande att föredraga framför Kongl. Maj:ts
förslag. Men jag kan för min del i allt fall icke ansluta mig
till herr Rydins förslag, och det af samma skäl som herr Boström
till Ostanå anfört. Jag anser dessutom, att det skydd för telegrafverket,
som skulle vinnas genom att på beskattningens väg
motarbeta telefonväsendets utveckling, vore ett konstladt och artificielt
skydd. Väl vill jag icke lemna telegrafverket utan skydd,
men jag vill, att det skydd som gifves skall vara ett naturligt
sådant. Detta naturliga skydd skulle jag vilja söka uti följande
bestämmelser: l:o att för hvarje anläggning af telefonledningar,

afsedda att betjena allmänheten, fordras statens koncession; 2:o
att ett sådant tillstånd meddelas ovilkorligt endast för det fall och
den angifna förutsättning, att telefonanläggningen icke kommer
att på något sätt konkurrera med statens telegrafledningar, (såsom
förhållandet t. ex. gestaltar sig inom en stad, utöfver hvars gränser
telefonnätet icke utsträckes eller hvars telefonnät icke sättes
i förbindelse med telefonanläggning till annan ort); samt 3:o att
i hvarje annat fall, då telefonledningen redan från början konkurrerar
med eller framdeles kan blifva en konkurrent till telegrafverket,
staten antingen sjelf anlägger telefonledningen eller
meddelar koncession vilkorligt, på sådant sätt, att staten förbehåller
sig rättigheten att få tillösa sig anläggningeD, om den dertill
skulle finna skäl. Härigenom skulle, efter min uppfattning, både
statens väl berättigade kraf och den enskilda företagsamhetens
anspråk blifva tillgodosedda. Emellertid synas vi nu hafva framskridit
ganska långt i en motsatt rigtniug, så att här föreligger
hvad man kallar periculum in mora. Vi hotas nemligen af den
betänkliga situationen, att telefonledningarna emellan hufvudplatserna
inom vårt land skulle komma att befinna sig i enskilda
bolags händer. Hvems felet dertill är, derom kan jag icke bestämdt
yttra mig. Man har sagt, att felet läge hos telegrafstyrelsen.
Men i det fallet instämmer jag med herr Ljungman, tv
sedan jag tagit del af de nyligen offentliggjorda »handlingarne
rörande telefon- och telegrafväsendet», synes mig att telegrafstyrelsen
har haft blicken fullt öppen och vaken för frågans rätta
ställning. Huruvida det varit regeringens fel, derom kan jag ej
heller uttala mig. Men det anser jag mig kunna med säkerhet
säga att Riksdagen ej är utan skuld dertill, att vi så länge fortgått
på denna bana, i ty att Riksdagen afsteg den välberättigade
motion, som vid 1885 års riksdag framstäldes af herr Ljungman,
och hvari föreslogs en skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande telegraf -och telefonledningars anläggning i riket på sådant sätt, att såväl

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

21 N:o 21.

det allmännas kraf kunde tillgodoses som den enskilda företag- Angående
samheten lenmas tillbörlig frihet. En sammanslagning af telegrafoch
telefonväsendet anser jag vara en fråga af fullt ut lika stor f07limehafvigt
som den om sammanslagning af post- och telegrafverken. vare.
Och jag kan icke finna, hvarför man icke äfven i vårt land skulle (Forts.)
kunna komma till en sådan sammanslagning, hvilken eger rum
i andra länder. 1 Danmark äro sålunda post- och telegrafverken
förenade i ett. I Tyskland äro såväl post- och telegraf- som telefonväsendet
förenade. Jag är öfvertygad att denna väg är den
rätta, och jag hoppas att, med anledning af den i dag förda
diskussionen, antingen från regeringen eller enskild motionär förslag
snart måtte framkomma i denna rigtning. Då jag sålunda
icke kan omfatta herr Rydins förslag, kan jag, med stöd af hvad
jag yttrat, icke heller stanna vid annat slut än att instämma i
yrkandet om afslag å Kongl. Maj ds förevarande proposition.

Herr Nyström: Jag anser mig först och främst böra nämna,
att jag är aktieegare i Stockholms allmänna telefonaktiebolag och
derjemte en af de förtroendemän, som blifvit utsedde för att söka
bringa till stånd eu samtrafik med det andra medtäflande bolaget,
Bellbolaget; och jag kan tillägga, att det stora allmänna bolaget
sistlidne måndag formulerat förslag till en sådan samtrafik.

Jag nämner detta derför att dröjsmålet med att få denna samtrafik
till stånd har icke varit utan betydelse för utbildningen af
det omdöme om det stora telefonbolaget, som småningom gjort
sig gällande. Men i trots af denna min ställning vill jag vara
den förste som understöder och yrkar — jag har redan förut
gjort det inom bolaget och koramunalstyrelsen samt gör det nu
inom Riksdagen — att tillfredsställande kontroller införas i afseende
på dessa telefonbolags verksamhet, åsyftande att förhindra
den tendens till monopolisering, som, säge hvad man vill, dock
finnes hos dessa bolag. Ja, jag vill gå ännu längre. Jag håller
före, att under teknikens utveckling och det industriella lifvets
tillväxt komma oupphörligen allt flera inrättningar till stånd,
hvilka få den allmänna betydelsen, att de så att säga tvinga sig
på den enskilda medborgaren, som icke kan undvara dem, äfven
om han vill. Till och med den obetydligaste och fattigaste industriidkare
måste hafva dem, hvadan dessa inrättningar sålunda
utbilda sig till en pålaga. Men hafva vi kommit derhän, så har
man också kommit till den punkt, der nödvändigheten inträder
att reglera denna olidliga pålaga. Detta gäller icke blott telefonväsendet,
utan äfven en mängd andra inrättningar, som kanske
äro talrikare inom kommunallifvet än inom statslifvet. Dessa inrättningar
äro af en ganska egendomlig natur; å ena sidan äro
de af allmänt intresse, hvarför det bör vara en angelägenhet att
förekomma orättvisa och förtryck från deras sida, och å andra
sidan äro de ju kraftiga industriella företag, som icke böra vara

]*:o 21. 22

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående någon statens eller kommunens angelägenhet. De intaga sålunda
^ift^af^ele on egendomlig mellanställning och deraf följer, att saken bäst
fonmnéhaf- ordnas derigenom att bolagen äro oktrojerade och underkastade
varf. '' offentlig kontroll, utan att upphöra att skötas så söm endast den
(Forts.) enskilda företagsamheten kan åstadkomma. Det är uppenbart,
att en sådan kontroll måste innefatta, att staten eden staden skall
hafva del i bolagets styrelse, del i dess revision, reglera dess taxor
o. s. v. Detta tror jag vara en vigtig lösning och gäller icke
blott om telefonbolagen utan alla dylika inrättningar. Saken har
nu kommit på den punkt, att man icke längre kan lemna å sido den
frågan, huru man skall betrygga det allmännas intresse gent emot
sådana monopoliseringar, som hittills icke kunnat undvikas. Tv
det kapitalstarka bolag, som disponerar öfver en mängd lyckliga
uppfinningar på teknikens område, hjelpmedel som icke stå andra
till buds, kan nedtrycka all konkurrens. Men då gäller det ett
allmänt intresse och då måste någon slags ordningsstadga finnas
eller uppgöras. Att Stockholms stad icke varit blind för denna
nödvändighet, kan man finna deraf, att för ett par veckor sedan
tillsattes af kommunalstyrelsen en komité för att undersöka den
rätt staden torde hafva gent emot sådana anläggningar, sådana
bolag, som draga sina trafikmedel öfver gatorna, d. v. s. icke
blott telefontrådar, utan äfven elektriska ledningar för belysning
m. m. Man ansåg nödigt att se till, hvilken magt staden hade
att motarbeta eller förbjuda en allt för långt gående monopolisera^
af sådana bolag. Denna fråga reducerar sig sålunda till
frågan om hvem som har rätt till luften, och så egendomligt
detta än låter, är detta ett spörsmål af största vigt, ty derpå beror,
i hvilken mån staden kan stäfja och hålla i ordning dessa
stora bolag, både dem som redan finnas och dem som säkerligen
komma att bildas.

Då jag således i detta fall inser vigten och nödvändigheten
af eu lagstiftning och eu ordningsstadgas utfärdande både till
fromma för staten och kommunen, och då jag är glad öfver, att
denna fråga här kommit på tal, kan jag nu fatta mig kort i afseende
på den fråga, som nu särskildt föreligger, nemligen skattefrågan.
För min del kan jag icke vara med om en sådan skatt,
som jag anser stridande mot en sund ekonomisk lagstiftning.
Det ligger i konkurrensens lag, att den bättre uppfinningen tager
plats framför den sämre, och att sålunda det sämre får vika undan
för det bättre. Men konkurrensens lag kräfver icke, att den
bättre uppfinningen derför skall betala skadeersättning till den
sämre. Det må erkännas, att denna ofrivilliga förlust för statsverket
påkallar uppmärksamhet, och det kan icke nekas, att något
bör göras, men detta bör ske i en annan form än genom att
skattlägga den bättre inrättningen, som trängt sig fram på den
sämres bekostnad.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

23 N:o 21.

Jag kan således icke vara med om denna skatt, och slutsum- Angående
man är, att jag, under förhoppning att den här förda diskussio- bevillningsafnen
måtte utgöra en fingervisning för regeringen om hvad som af /"''''f

bör göras för att i denna och likartade frågor betrygga det all- *on™2re‘
mannas rätt och bästa, yrkar bifall till bevillningsutskottets be- (Forts)
tänkande och alltså afslag på den föreslagna skatten.

Herrar Östberg, Kardell och Sivartling instämde med herr
Nyström.

Herr Collander: Då jag begärde ordet, hade jag för afsigt
att betona den fara och olägenhet, som för det allmänna kunde
uppkomma derutaf, att de enskilda telefonbolagen komme att
inom landet ega hufvudlinierna för detta nya kommunikationsmedel.
Men talaren på upsalabänken har redan helt och hållet
uttalat samma åsigter, som jag i detta fall hyser, hvarför jag
kan fatta mig mycket kort. Huruvida ett sådant missförhållande
kan hjelpas genom den nu föreslagna skatten på de enskilda
telefonbolagen eller genom eu lämplig förordning, vill jag låta
vara osagdt. Det kunde måhända icke vara obilligt, att om ett
enskildt bolag finge koncession på anläggande af sådana liufvudlinier,
skulle någon ersättning derför lemnas staten. Jag har
blott velat påpeka dessa förhållanden. Men då den af Kongl.

Maj:t föreslagna beskattningen synes mig orättvis, derigenom att
den drabbar den lokala trafiken, kan jag icke vara med derom.

Det kunde nu möjligen vara skäl att ansluta sig till det af herr
Rydin framlagda förslaget för att uttala en opinionsyttring, enär
utskottets förslag icke uttrycker hvad man önskar; men å andra
sidan torde den i kammaren förda diskussionen kunna vara till
ledning för regeringen, i synnerhet som äfven herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet uttalat sig i den rigtning, att något
i detta fall bör göras, hvarvid han har en god ledning af
kammarens protokoll i ämnet.

Jag har intet annat yrkande att framställa, än på bifall
till utskottets förslag.

Herr Stjernspetz: Under eu stor del af den i dag förda
debatten har det synts mig, såsom om flere talare icke gjort
rätt klart för sig, hvad telefonen i sjelfva verket är. Man vet
väl, att den utgöres af en trådledning och ett instrument, men
man synes tydligen förbise, att den är ett det allra yppersta
kommunikationsmedel, och ännu aldrig har jag hört, att det
skulle vara för landet nyttigt att lägga särskild skatt på ett sådant,
eller att motarbeta kommunikationsmedlens utveckling.
Telefonlinierna kunna i sådant hänseende närmast jemföras med
våra vägar, och äro bättre än dessa, såsom varande billigare till
.anläggning och underhåll samt bättre underlättande samfärdseln,

]N:o 21. 24

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
bevillningsaf
gift af telefoninnehafvare.

(Forts.)

emedan man blott behöfver gå till sitt telefonskåp och ringa på.
den person man vill besöka, och genast råkar man honom personligen,
utan att hafva gått ur sitt rum. I ett, såsom vårt,
glest befolkadt och vidsträckt land, är det af stor vigt, att ett så
beskaffadt samfärdsmedel som telefonen uppfunnits och får den
största möjliga utsträckning. Min tro är också, att inom en
mansålder härefter det icke skall finnas många egendomar eller
byar inom Sverige, som skola vara i saknad af telefonförbindelse.
Denna telefonens utbredning underlättas också genom en ständigt
fortgående förbättring och förenkling af de använda instrumenten,
hvadan hvar och en för eu ringa kostnad snart skall
kunna förskaffa sig detta samfärdsmedel.

Nu har man emellertid velat lägga skatt på dessa anläggningar,
under förmenande att det innebure eu särskild förmån
och rättighet att hafva telefon. Jag vill dock framhålla, att, så
länge telefonledningarna anläggas och skötas af enskilde, så är
dock förmånen ingen annan än den som betingas af de omkostnader,
som nedlagts på anläggningen. Det kan ju ej förmenas
eu enskild person att anlägga en telefonledning på sin egen
mark, och lika litet lär det kunna förnekas två grannar att öfverenskomma
att draga telefoner öfver hvarandras mark, hvarigenom
ingen annans rätt kan förnärmas. Hvad statens rätt gent
emot telefonanläggningarna vidkommer, så skulle den bero derpå,
att telefonledningar dragas öfver landsvägarne samt statens domäner
och boställens mark. Men jag vill fästa uppmärksamhet
vid att, hvad boställena beträffar, så kan staten svårligen förneka
en sin arrendator att uppsätta telefonstolpar på den arrenderade
marken lika litet som att med sin granne öfverenskomma
om dylika stolpars uppställande. När en ny arrendator tillträder
marken, kan han väl påfordra stolparnes borttagande, och det
kan föranleda förlust för telefonegaren, men statens rättigheter
kränkas ej det ringaste genom dessa stolpars anbringande. Hvad
landsvägarne vidkommer, så, om jag granskar hvad uti byggningabalken
och äldre lag finnes rörande dem stadgadt, kan jag
icke heller finna något der, som kan lägga hinder i vägen för
telefonanläggningars uppsättande invid dem, så vida dessa ledningar
icke åstadkomma hinder för samfärdseln. Staten eger
nemligen icke marken, hvarpå våra gamla landsvägar framgå,
och lika litet luften öfver dem eller vägkanterna. Derom upplyser
oss våra landtmätarkartor, ifall sättet för dessa vägars tillkomst
skulle hafva fallit någon ur minnet. Om till fördel för
telefonledningars anläggande expropriationslagen hade för dem
fått anlitas eller någon annan undantagslag, såsom förordningen
om jernvägars och telegrafers fridlysning m. in., så skulle deruti
möjligen kunna hafva sökts ett stöd för talet om särskilda förmåner
och rättigheter, men nu är förhållandet ett motsatt, deruti
att alla enskilda telefonlinier blifvit nekade hvarje sådan förmån,

25 N;o 21,

Onedagen den 14 Mars, e. ro.

hvaremot alla andra kommunikationsmedel, som man icke beskat- Angående
tar, deremot fått tillgodonjuta dylika särskilda rättigheter och
förmåner. Att rätten att anlägga telefon skulle utgöra ett stats- foninnehafmonopol,
kan väl ingen påstå, och jag hoppas också, att den al- vare.

drig kommer att blifva det. Det är icke enligt med tidens anda (Forts.)

att skapa dylika, och här vid lag skulle staten derigenom få allt
för stora kostnader och besvär.

Ehuru man kan skilja emellan de enskilda telefonföreningar,
som icke lemna delegarne någon vinst, och de stora bolag, som
äro stälda på att förtjena penningar, måste jag betona att det
skulle vara i hög grad orättvist, om dessa enskilda telefonanläggningar
på landsbygden, der telefoneringen blott kan sägas idkas
till husbehof, skulle komma att beskattas, då de, utan att förnärma
andras rätt, af behofvet uppstått genom enskildes initiativ.

För att beskatta eu rörelse, skall väl dermed åtminstone vara
förenad någon inkomst; och måste derför hvarje beskattning af
enskilda telefoner vara i hög grad origtig, äfven om de genom
vexelstationer stå i förbindelse med större telefonnät.

Äfven om längre telefonledningar till en början skulle föranleda
minskade inkomster för telegrafverket, så är förhållandet
oftast helt annorlunda beträffande de mindre ledningarna på
landsbygden. Jag har förskaffat mig en uppgift från Fellingsbro,
der det tinnes en telefonledning, som står i direkt förbindelse
med alla städerna i Örebro län och hela dess telefonnät,
och der har det egendomliga förhållandet inträffat, att, medan
telegramantalet under de tre åren närmast före telefonledningens
anläggande i medeltal utgjorde 531 om året, så har, sedan telefonledningen
kom till stånd, telegramantalet i medeltal utgjort 563
årligen. Telegramantalet har således ökats vid denna station, och
sannolikt skall man finna förhållandet vara detsamma på flera
andra ställen. Det är således icke så alldeles gifvet, att våra
telefonledningar skada telegrafverket, utan kanske tvärt om antagligt,
att många af dem i stället befordra dess intressen. Vid den
station jag nyss nämnde, Fellingsbro, är ock förhållandet sådant,
att efter telefonledningens anläggning dit ankommit ett betydligt
större antal telegram än förut, beroende derpå att telegramafsändarne
icke behöfva betala särskild! gång- eller ridande bud för
att befordra telegram från stationen till mottagarne. Jag har
velat nämna detta såsom bevis på, huru orättvist denna skatt
skulle drabba på många ställen. Före ett besluts fattande om
en alldeles ny beskattning är derför en närmare utredning nödvändig,
särskild! i hvad mån och utsträckning telegrafverket kan
anses lida skada genom telefonväsendet. Jag tror icke, att alla
telefonledningar dervid kunna tagas öfver en bank, såsom det
skett i Kongl. Maj ds förslag, eller som här förordats, och talet
om telegrafverkets derigenom minskade inkomster måste jag

N:o 21. 26

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

Angående betrakta som ett blott löst påstående, intill dess en närmare utredning
deröfver blifvit framlagd.

foninnehaf- Herr Rydin hade ett anförande, hvarpå jag noga lyssnade
vare. och som jag fann utmärkt af lärdom och sakrikhet. Hvad som

(Forts.) i synnerhet fägnade mig, var den första satsen han byggde på,

nemligen, att staten hade både rättighet och skyldighet att tillse
-det icke några bolag, särskilda klasser, eller enskilda personer
skaffade sig fördelar på andras bekostnad utan alla ske lika rätt.

» Det är en vacker grundsats, som jag skall be att få påminna
om, när frågan om grundskatter och indelningsverk kommer före,
ty då kan den satsen med mycken fördel tillämpas. Men i föreliggande
fråga är denna grundsats alldeles icke på sin plats, utaf
det helt enkla skälet, att mig veterligen ingens rätt förnärmas
genom dessa telefoner, och förvärfvandet af en telefon står den
ene lika öppet som den andre. Skulle staten öfvertaga telefonväsendet
och förse kanske de flesta byar och hemman med telefoner,
så skulle detta blifva en så stor fråga, att jag ber, att vi
måtte blifva bevarade derifrån. Det torde icke behöfva framläggas
bevis för att, om denna affär skulle öfverlemnas åt staten
och blifva ett statsmonopol, telefonväsendets utveckling snarare
skulle gå tillbaka än framåt, förutom det att kostnaderna
skulle blifva alldeles oöfverskådliga. Går telegrafverket nu med
förlust, skulle denna förlust blifva mycket större, om det skulle
öfvertaga alla dessa små telefonledningar öfver hela landet.

Hvad den af herr Rydin ifrågasatta telefonlagen beträffar,
vill jag fästa uppmärksamheten på, att det första grundvilkor^
för en ny lag alltid ansetts vara ett mycket kändt behof af eu
sådan. Men, såvidt jag känner, har jag icke förr än nu hört,
att vare sig kommuner eller enskilde rönt någon olägenhet af
dessa telefoner eller påfordrat någon lag derom. Tvärt om äro
alla vänligt stämda gent emot desamma och önska, att sådana
måtte uppstå öfver hela landet och utveckla sig; lika litet har
någon klagan öfver något slags intrång på något sätt kommit till
mina öron. Det har endast varit telegrafverket, som klagat öfver
minskade inkomster, men derför icke företett några bevis. Då
så förhåller sig, förstår jag icke, hvad denna lagstiftning skulle
tjena till eller innehålla. Den skulle då möjligen gå ut på att
hämma telefonväsendets utveckling eller lägga hinder i vägen för
densamma, som om den vore ett samhällsondt. Jag vill visserligen
medgifva, att i de större städerna åtskilliga olägenheter kunna
uppstå. Men jag vill påpeka, att städerna hafva sin ordningsstadga,
och jag förmodar, att de äfven hafva personer, som kunna
bevaka dess efterlefnad, och likaså är husegarerätten tillräckligt
skyddad mot hvarje intrång af telefonbolagen. Jag tror derför, att de
lagar, vi redan hafva, böra vara tillräckliga för att hindra telefonerna
att åstadkomma något men för dessa städer eller deras
enskilda invånare. Det kunde emellertid vara roligt att få höra

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

27 N:o äl.

hvad lista, 2:dra och 3:dje paragraferna etc. i den ifrågasatta Angående
lagen ungefärligen skulle innehålla; jag åtminstone har icke under beviUningsafdiskussionen
kunnat komma till någon kunskap derom, och det fon^ne^af.
kunde säkerligen ej blifva något annat än hvad vi redan hafva vare.
uti våra lagar, som skyddar oss för andras obehöriga intrång. (Forts.)

Hvad telegrafverket beträffar, tror jag, att det i mycket
kan bero på detta verk sjelf, att dess affärer icke gå bra, och en
reform uti dess förvaltning är det enda säkra medlet att förbättra
dess ställning. Ett sätt, som föreslagits, är detta verks förening
med postverket, hvilket jag för min del anser vara rigtigt. Vare
härmed huru som helst, är det min åsigt, att telefonväsendet bör
fortfarande få fritt utveckla sig. De stora bolagen kunna möjligen
i en framtid förorsaka olägenheter. Men jag har icke erhållit
några bevis, att sådana af deras hittills varande verksamhet ännu
uppstått. Det är blott eu och annan, som befarat, att sådana
olägenheter kunna komma att inträffa. Farhågorna äro således
tills vidare blott fantasifoster, och skulle de i en framtid verkligen
uppstå, finnes det säkerligen äfven medel att borttaga dessa
olägenheter.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström från Visby: Jag skall be att med

några ord hufvudsakligen få beröra de verkningar, som den ifrågasatta
beskattningen skulle komma att medföra inom den provins
jag tillhör,

Telefonerna på Gotland tillkommo för några få år sedan på
det sättet, att några företagsamma män bildade eu förening samt
anskaffade för telefonering nödiga ledningar och apparater, för
hvilka kostnaden fördelades efter hufvudtal. Men på samma gång
antog föreningen de stagar, enligt hvilka en hvar i Visby bosatt
person egde inträde i denna förening mot förbindelse att erlägga
den på honom belöpande andelen i kostnaderna för ledningar,
apparater m. m., och det dröjde icke länge förrän allmänheten
började ifrigt begagna sig af detta erbjudande. Snart sagdt
hvarje dag tillförde föreningen nya medlemmar, och nu står man
på den punkten, att ungefär hvar femtionde person i Visby har
telefon. Men icke nog dermed. Telefonledningar hafva från Visby
sträckt sig utåt alla väderstreck, till alla hamnar på öns kuster
och till de flesta vigtigare punkter inuti landet. Hvilka kunna
nu orsakerna vara till denna ovanligt hastiga och omfattande utveckling?
En är tvifvelsutan den, att utvecklingen fått ske fritt
och obehindradt. Jag räknar nemligen icke som hinder det förbud,
som telegrafstyrelsen för några år sedan lyckades utverka
mot telefonledningars anläggande inom området för de allmänna
landsvägarne och öfver kronans mark, ty detta förbud hade på
Gotland ingen annan verkan än att åsiadkomma allmän förargelse
och några krokiga telefonledningar, som eljest kunnat göras raka.

N:0 21. 28

Onsdagen den 14 Mars, e. rn.

Angående
bevillningsaf(jift
af tetefoninnehafvare.

(Korts.)

En annan och kanske väsentligare orsak till utvecklingen är den,
att genom omtänksamhet och klok hushållning kostnaden kunnat
nedbringas till skäligen lågt belopp. Arsafgiften för en telefoninnehafvare
i Visby är för närvarande 17 kronor. För detta pris
kan man således telefonera till hvar 50:de person i Visby samt
till alla hamnar och vigtigare platser på hela ön. Det var för
någon tid sedan fråga om att höja afgiften med en krona eller
åtminstone 50 öre för att bereda telefonisterna bättre vilkor, men
telefonföreningen ryggade tillbaka för hvarje tillökning i afgiften,
emedan man befarade att telefonväsendets utveckling derigenom
skulle hämmas. Skulle nu en beskattning påläggas af 10 kronor
för hvarje telefon, kan jag, med den kännedom jag eger om inkomst-
och förmögenhetsförhållandena på ön, försäkra, att icke
allenast all vidare utveckling af telefonväsendet på Gotland skulle
komma att upphöra, utan äfven en väsentlig återgång ske i den
utveckling, som redan inträdt. Detta vore så mycket sorgligare,
som fråga är att medelst telefon förbinda alla öns kommuner,
som uppgå till nära 100. Visserligen har detta förslag ännu icke
kommit til! stånd, men jag tror att det icke finnes många på
Gotland, som ej äro öfvertygade om att det ej skall dröja länge,
innan det sker, för så vidt icke genom beskattning eller eljest hinder
derför läggas. Och hvilken skada kan telegrafverket lida genom
dessa telefoner? Ingen, så vidt jag förstår. På telegramvexlingen
mellan Visby och fastlandet inverka telefonerna icke annat än
gagneligt, och hvad de telegrafstationer, som finnas vid öns landthamnar,
beträffar, tror jag mig kunna påstå, att ingen af dem bär
sig och att vilkoret för deras anläggning med möjligen ett undantag
varit, att de, som påyrkat dess atelegrafstationers anläggning,
förbundit sig att betala skilnaden mellan de inflytande portoafgifterna
och kostnaden för stationernas underhåll. Vilja de hafva
qvar telegrafstationerna, få de naturligtvis fortfarande betala denna
skilnad, vilja de det icke, drager telegrafstyrelsen in stationerna,
och i intetdera fallet kan jag förstå, att telegrafverket kan lida
någon förlust.

Det är väl nu mera en erkänd sak, att förbättrade kommunikationer
äro ett af de kraftigaste medlen för materiel förkofran.
Men om så är, kan jag icke ur någon synpunkt finna det vara
rigtigt, att man genom beskattning eller på annat sätt hämmar
ett sådant kommunikationsmedel som telefonerna, hvilka på det
allra förträffligaste sätt lämpa sig för allmänhetens behof inom
ett mindre område och vida fullständigare än telegrafen tillgodose
detta behof; och om också telegrafverket genom konkurrensen
skulle lida någon skada, kan jag icke finna rimligt, att man skall
taga igen denna skada genom att i sin utveckling hämma och
delvis tillintetgöra ett annat nyttigt kommunikationsmedel, kanske
vigtigare än telegrafen sjelf. Jag tror heller icke, att det vore
lyckligt, om telefonerna allt mer och mer skulle komma under

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

29 Jf:o SI.

telegrafstyrelsen, ty då hlefve kostnaderna antagligen så stora, att Angående
endast ett fåtal skulle kunna begagna sig af detta kommunikationsmedel,
och det kan icke vara annat än till skada för det föninnehafallmänna,
så länge nemligen de enskilde sjelfva kunna på ett vare.
tillfredsställande sätt ordna telefonväsendet. (Forts.)

Jag har från Gotland, äfven jag, fått emottaga en skrifvelse
med anhållan att jag skulle, så vidt möjligt, motarbeta den ifrågasatta
skatten, men jag vill ej upptaga kammarens tid med att
uppläsa densamma ; den innehåller ingenting nytt eller något som
ej förut bär blifvit framhållet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Larsson i Fole.

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall inskränka mig till att

endast yrka afslag å Kongl. Maj ds proposition och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Redelius: Jag ber få återtaga mitt yrkande om åter remiss

och instämmer med herr Rydin.

Herr Waldenström från Gefle: Af den i dag förda

diskussionen öfver detta ämne torde med all visshet framgå, att
den kongl. propositionen icke hvilar på en så nöjaktig utredning
af hithörande förhållanden, som man skulle ansett oneklig och
nödig. Under det att Kongl. Maj:t har velat skydda telegrafverket
mot konkurrens från telefonbolagens sida, har Kongl. Majd
försökt att med skatt belägga äfven sådana telefoner, som icke
på något sätt konkurrera med telegrafverket, och det kan aldrig
vara rätt. Redan från den synpunkten anser jag, att man har
fullt giltigt skäl att afslå den kongl. propositionen, äfven om man
icke hade några andra.

Orsakerna till en minskad telegrafering kunna vara många,
och här hafva åtskilliga sådana blifvit anförda. Jag skall be-att
få påpeka ännu en, nemligen nattågen, hvilka hafva till följd,
att man ofta på qvällen skrifver med nattåget till en person på
den eller den platsen, som nattåget passerar, och ber honom
telegrafera svaret följande morgon. Härigenom blir det ofta ett
telegram i stället för två, som det skulle blifva, om icke nattågen
vore; ty om man telegraferar på qvällen, så kan man ändå icke
få telegrafsvar förr än nästa morgon.

Här har åter upprepats det talet, att telefonbolagen och
telefonföreningarna skulle innehafva något slags monopol. Hvad
mena då herrarne i sjelfva verket med monopol? Jag har alltid
tänkt, att monopol vore en sådan rättighet till bedrifvande af
affärsrörelse, som uteslutande tillkomme en viss person eller
korporation. Det är ju alldeles uppenbart, att rättigheten att

N:o 21. SO

Onsdagen den 14 Marg, e, m.

Angående
bivillningsafgift
af telefoninnehafvare.

(Forts.)

idka den industri, hvarom nu är fråga, icke på något sätt tillhör
någon enskild person eller korporation. Men om till exempel en
person eller ett bolag, som bedrifver en viss affär, gör det på ett så
energiskt och klokt sätt, att det derigenom gör all konkurrens med
sig omöjlig, så är detta icke något monopol alls. Sådant förekommer
i snart sagdt alla affärer, der det dock aldrig fallit någon
menniska in att tala om monopol. Det står åter för herr Ljungman
och alla andra, som påstått, att telefonbolagen skulle innehafva
monopol, att visa, hvilket bolag eller hvilka personer som
fått uteslutande rätt att här i Sverige anlägga telefonledningar.
Det står i närvarande stund huru många personer som helst fritt
att bilda huru många telefonbolag som helst, blott de kunna förskaffa
sig rätt att på taken anbringa fästen för sina ledningar,
hvilket alltid beror på husvärdarnes godtfinnande att bevilja
eller icke.

Herr Rydin har föreslagit eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, i
hvilken Riksdagen skulle uttala sitt godkännande af den kongl.
propositionen med den förändring, att endast de telefonledningar,
som förbinda orter, hvilka också äro förenade medelst elektrisk
telegraf, skulle blifva föremål för den beskattning, som Kongl.
Maj:t nu föreslagit. Det är dock lätt att visa, att detta i sjelfva
verket leder till samma resultat, som Kongl. Maj:t i sin proposition
åsyftat. I Cfefle till exempel bildades för några år sedan
en telefonförening, som nu räknar mellan två och tre hundra
medlemmar. Det är icke något bolag, ty alla medlemmarne äro
telefondelegare, som sjelfva genom årligt sammanskott betala den
erforderliga driftkostnaden. För något år sedan ville åtskilliga
köpmän i Gefle och Falun anlägga en telefonledning mellan Gefle
och Falun samt begärde för detta ändamål att få draga in denna
ledning på centraltelefonstationerna i Gefle och Falun, hvilket
också beviljades. Enligt herr Rydins förslag skulle detta nu vålla,
att alla de andra telefonegarne i Gefle och Falun, hvilka icke
hafva det ringaste att göra med telefonenterna. i den andra staden,
finge betala en skatt af 10 kronor för hvarje sin telefonapparat.
Hvad tro herrarne, att följden häraf skulle blifva? Jag tror det
blefve den, att telefonföreningen i Gefle skulle säga till de nämnda
köpmännen: »Var så god och koppla af ledningen till Falun

från vår station». Köpmännen blefve då tvungna att inrätta för
denna ledning en särskild station och med ett skåp i Gefle och
ett dito i Falun för att sammanbinda dessa städer. Statsverket
finge då för denna ledning af de två telefonapparaterna summa
tjugu kronor, under det att så stort obehag och besvär vållades
köpmannaföreningarna på de begge platserna.

Jag anförde på förmiddagen, att om det på ett eller annat
ställe visat sig, att telefonen till stor del utträngt telegrafkorrespondensen,
så borde detta hafva haft till följd, att en del af
telegrafverkets trådar numera äro öfverflödiga. Sådana trådar

31 >’:o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

kunde telegrafverket alltså använda för telefonering och derigenom Angående,
hafva utsigt att med framgång kunna täfla med telefonbolagen, bevillningsafMan
har deremot anmärkt, att#sådant icke skulle kunna gå för fonimehafsig,
emedan telefoneringen då skulle blifva störd genom knäck- ''vare.
ningen från telegrafapparaterna och dessutom telegrafhemligheten (Forts.)
tillintetgjord, emedan man i telefonen kunde höra hvad som
telegraferades på de andra trådarne. Men om så är, må man
då flytta dessa trådar öfver på andra sidan om vägen. Detta
vållar visserligen kostnad för nya stolpar, men denna kostnad
torde i alla fall icke böra blifva af synnerlig betydenhet, när
man redan har lokaler, tråd, hattar m. m., som behöfs.

Jag tog mig också friheten säga, att telegrafverket skulle
kunna göra åtskilliga besparingar. Detta uppkallade herr Guma.-lius, som berömde telegrafverket för dess sparsamhet. Jag vill
icke förneka, att telegrafverket i många hänsenden lagt i dagen
en berömvärd sparsamhet, men jag tror likväl, att herr Olof
Jonsson hade mycket rätt, då han sade, att ännu många besparingar
återstå att göra. Jag tänkte dervid närmast på, att vi på
en mängd mindre platser i vårt land hafva två telegrafstationer
— en statstelegrafstation och en jern vägstelegraf station — samt
dessutom ett postkontor. Tro herrarne icke, att det med god
vilja å ömse håll kunde jemkas i hop så, att dessa platser finge
telegrafstation och postkontor för vida mindre kostnad än för närvarande
?

Här har af en talare — herr Ljungman, om jag minnes
rätt — anförts, att man skulle kunna ordna telefonförhållandena
på samma sätt som i Eskilstuna. Han måtte då icke hafva reda
på, huru dessa förhållanden der äro ordnade. I Eskilstuna bildades
för några år sedan en telefonförening med centralstation.

Inom denna förening bildades sedermera en särskild förening,
hvars ledamöter ville bekosta eu ledning till Stockholm. Denna
ledning kom också till stånd på det sätt, att de ingingo en öfverenskommelse
med telegrafverket, att verket skulle för deras penningar
bygga ledningen och så taga porto för de särskilda samtalen,
hvilket ju måste anses vara mycket fördelaktigt för telegrafverket:
först få penningar till ledningen och sedan få betaldt för
de samtal, som föras på den. Men hvad händer, om den nu
föreslagna skatten pålägges? Jo, visserligen skulle de, som bekostat
ledningen till Stockholm, vara fria från denna skatt, men
alla öfriga delegare i telefonföreningen i Eskilstuna skulle med 10
kronor per apparat få plikta derför, att några medlemmar inom
föreningen hade med telegrafverket öfverenskomma om anläggning
af telefonledning mellan Eskilstuna och Stockholm. Anse
herrarne, att det skulle vara rättvist?

Men icke nog med detta. Här tillkommer en annan omständighet,
som gör, att äfven de medlemmar af telefonföreningen
i Eskilstuna, hvilka bekostat ledningen till Stockholm, skulle

>:o 21. 32

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

t Angående blifva tvungna att betala 10 kronor i skatt för sina apparater.
beyUlmngsaf- Ty på en annan sida om Eskilstuna finnes en teiefonförening,
fiminnékaf- nemfigen Kungsörn. Denna byggde för någon tid sedan en ledrare.
ning till Eskilstuna, hvilken drogs in på Eskilstuna telefonföre (Forts.

) nings centralstation. Sedan byggde samma förening eu ledning

från Kungsör till Örebro, och så kom Eskilstuna i telefonförbindelse
med Örebro. De telefonapparater i Eskilstuna, som skulle
vara fria från skatt, för så vidt det gälde förbindelsen med
Stockholm, blefve alltså belagda med skatt derför, att de genom
Kungsör hade förbindelse med Örebro. Det är väl alldeles uppenbart,
att detta är ett orimligt förhållande, och på det sättet går
det då icke alls an att ordna saken.

Här har talats mycket om, huru enskilda personer konkurrera
med staten, men det är få, som tänka på, huru staten konkurrerar
med de enskilde, så snart den kan göra det. Det torde likväl
vara ganska väl bekant, huru till exempel jernvägstrafikstyrelsen
konkurrerar med de enskilde på ett sätt, som jag för min del
icke kan anse vara ett statens verk värdigt. Jag tänker till
exempel på det förhållandet, att jernvägstrafikstyrelsen, så snart
sjöfarten öppnas mellan tvenne städer, som äro förbundna med
statsbana, säljer tur- och returbiljetter å denna linie till nedsatta
pris och gällande för 8 ä 14 dagar blott för att konkurrera
med ångbåtsbolagen, men så snart det fryser till eller höstvädret
börjar göra en sjöresa obehaglig, så upphöra dessa godtköpsbiljetter,
och man får åter betala det ordinarie biljettpriset. Om nu
staten förbehåller sig rättighet att på det sättet på alla håll konkurrera
med de enskilde och ofta gör deras tillvaro i högsta
måtto sur, så frågas, hvarför icke också de enskilde å sin sida
skola få konkurrera med statsverket, när de det förmå? Låt
statsverket uppbjuda alla sina krafter för att uthärda deras konkurrens,
lika väl som de få gorå, när stats verket* behagar konkurrera
med dem!

För öfrigt, om telefonväsendet komme i statens hand, så skulle
kostnaden blifva ofantligt mycket större än hvad den nu i allmänhet
är. Detta är redan framhållet och det är också alldeles
uppenbart. Uti Skåne till exempel har telegrafverket telefonförbindelser
i städerna och emellan städerna. Hvarje telefonabonnent
betalar der till statsverket 125 kronor om året. I Gefle
hafva vi sjelfva bekostat våra telefoner, och vi hafva betalat 275
kronor för hvarje ledning med dertill hörande skåp. En telefonabonnent
i Skåne får alltså betala på 10 år ett belopp af 1,250
kronor, räntorna oberäknade, och då eger han icke eu fot utaf
ledningen och icke en smula af skåpet. 1 Gefle betala vi, såsom
jag nämnde, för ledningens uppsättande 275 kronor. Räknar jag
ränta å denna anläggningskostnad efter 5 procent, så blir det 13,75
pr år. Sedan betala vi telefoneringskostnader med vid pass 30
kronor årligen. Den årliga utgiften för oss blir alltså 43,7 5 kronor,

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

33 X:o 21.

nor, eller för tio år 437,5 0. Lägges härtill kostnaden för lednin- Angående
gen, så blir summan 712,5 o kronor. På de första 10 åren gör detta bevillningsaf500
kronor mindre än hvad man betalar i Skåne, d. v. s. ända till 9f{ninnehaf50
kronors skilnad i den årliga afgiften, och det ehuru vi i G-efle vare. 7
under tiden fullständigt amorterat anläggningskostnaden, så att vi (Forts.)
derefter ega både ledningarna och skåpen och allt annat tillbehör
för intet. Nog kunna väl herrarne sjelfva beräkna, att telefonväsendet
i vårt land skulle, om ej gå sin undergång till mötes,
likväl lida ett väsentligt afbräck, ja på många ställen göras omöjligt
i samma stund som det komme uteslutande i statens händer.

Här har mycket talats om det enskilda och det allmänna
och att man måste se på det allmänna bästa och icke låta detta
öfverflyglas af det enskilda intresset. Ja, mine herrar, det är
sant, men det finnes en gräns för allt, och så äfven för tillgodoseendet
af det allmännas intressen gent emot de enskildes. När
Kongl. Maj:ts proposition remitterades, anförde jag något, som ingen
hittills vederlagt och som ingen skall kunna vederlägga. Ångbåtstrafiken
mellan Göteborg och Malmö tager ett ofantligt antal
passagerare och ännu mycket mera gods. Om sjöförbindelser
mellan dessa båda städer icke funnes, skulle naturligtvis all trafik
gå på statens bana mellan Göteborg och Malmö. Och tänk hvilken
fördel jernvägen skulle hafva derafl Men tro herrarne att
staten för denna vinst, som nu går ur dess händer, skulle vara
berättigad att säga: »Jern vägar ne bära sig icke — alltså måste
vi genom en dryg extra beskattning, som motsvarar en tredjedel
af hela driftkostnaden, qväfva denna ångbåtskommunikationsled,
för att sålunda till godo för jernvägarnes finanser draga trafiken
in på stambanan»?

Det finnes en gräns, sade jag, för allt och så äfven för det
allmännas och de enskildes berättigade intressen, och det allmännas
intresse är alldeles icke att qväfva den enskilda företagsamheten,
allra minst i fall, der den enskilda företagsamheten skapat
kommunikationer af den art, att man knappast kan göra sig en
rigtig föreställning om deras betydelse för hela vårt näringslif.

Tänker man sig blott, huru eu godsegare eller en bonde eller
en industriidkare på landet medelst telefon nu på flera mils afstånd
kan uträtta en mängd ärenden i staden, för hvilka han
förut måst skicka häst och karl dit in, så finner man ju lätt,
huru mycket af tid och penningar som kommer att besparas
derigenom, att telefonen sprides i allt vidare kretsar.

Huru man således vänder på saken, så tror jag, att det enda
rimliga resultat, till hvilket man kan komma, är att instämma i
bevillningsutskottets betänkande.

Herr Ljungman: Jag skall lofva att icke vara så långsom
den siste talaren, och framför allt skall jag icke upptaga tiden
med att utförligt motivera ett afslag på en kongl. proposition,

Andra Kammarens Prof. 1888. Ko 21. 3

N:o 21. 34

Onsdagen den 14 Mars, e. va.

Angående
levillningsaf ■
gift af telefoninneliafvare.

(Forts.)

till hvilken ingen här i kammaren yrkat bifall. Jag vet nog att
de ifrågavarande telefonbolagen icke hafva något på lag eller
kongl. förordning grundad! rättsligt monopol, men de hafva ett
faktiskt sådant, och herr Waldenström känner säkerligen mycket
väl skilnaden deremellan, och han vet nog också, att de faktiska
monopolen äro lika tryckande och obehagliga för det allmänna
som någonsin de rättsliga.

Hvad beträffar det att herr Waldenström sagt, att jag icke
skulle känna till telefonförhållandena i Eskilstuna, så vill jag säga
att jag känner dem alldeles tillräckligt, och jag valde just Eskilstuna
såsom exempel, derför att dess telefonförhéllanden äro mig mycket
väl bekanta. Jag nämnde att, om man antager professor Rydins
förslag, så skulle det stå alla telefonföreningar, som ega skilda
telegraforter förenande långlinier, liksom ock de orter, hviska förut
egde både enskildt telefonnät _ och statens telegrafstation, såsom
till exempel Eskilstuna och Örebro, Falun och Cletle, fritt att
undandraga sig skatt för dessa långlinier, om de öfverläte dem till
telegrafverket och med hänsyn till deras begagnande antingen
stälde sig till efterrättelse kong], brefvtt till telegrafstyrelsen den
10 april 1885 på ett sådant sätt, som Eskilstuna gjort det i fråga
om sin ledning mellan Eskilstuna och Stockholm, eller ock derför erlades
någon särskild abonnementsafgift. Och detta yttrande finner jag
alldeles icke vederlagdt af herr Waldenströms anförande. Jag vill
deremot villigt erkänna sanningen deri, att den på det sättet föreslagna
skatten skulle lägga en hämsko på så stora planer som
dem, hvilka hysas af de stora telefonbolagen, eller att slå under
sig hela telefonväscndet i landet. Men den lägger alls icke någon
hämsko på dessa oegennyttiga telefonföreningar, som afse att förmedla
förbindelsen emellan personer inom samma ort. Tvärt om
anser jag att för dessa oegennyttiga telefonföreningar skulle det
vara till fördel, om någon gräns sattes för de stora bolagen, och
om sedan telegrafverket komme att få bygga de ifrågasatta stora
ledningarna emellan Stockholm och Göteborg, Stockholm och
Malmö o. s. v., så att de små föreningarna kunde på de vilkor,
som blifvit bestämda för begagnandet af telegrafverkets långlinier,
använda desamma. Detta skulle, som sagdt, erbjuda för de oegennyttiga
telefonföreningarna den allra största fördel utan att ställa
dem i beroende af de stora, affärsvinst afseende bolagens godtycke.
Ty det är klart, att om man följde herr Waldenströms
mening, att låta de stora bolagen obehindradt svälla ut, så skulle
de gorå sin magt gällande på ett allt mera känbar! sätt. De
faktiska monopolen göra sig nemligen gällande med samma stränghet
som någonsin de rättsliga. Jag känner intet land, der allmänna
samfärdsanstalter blifvit öfverlemnade åt sig sjelfva att i full frihet
få utveckla sig, der icke förhållandet blifvit sådant, att de råkat
i ett fåtal bolags eller s. k. »kungars» ego, och att deras monopolieartade
natur derigenom äfven allt mer framträdt. Om man.

Onsdagen den 14 Mars, e. in.

35 N:o 21.

ser på norra Amerikas förenta stater, der i detta hänseende råder
stor frihet, finner man öfverallt det förtryck, som utöfvas af de i
enskildes händer faktiskt monopoliserade samfärdsanstalterna, vara
olidligt. Jag vill såsom exempel endast hänvisa på huru en Jay
Gould derstädes farit fram och huru han jemte några andra millionärer
kunnat komma att beherska största delen af det amerikanska
telegraf- och jernvägsväsendet. Tidningarna hafva underde
senaste dagarne meddelat en notis om huru eu dylik amerikansk
jernvägs- och telegrafkung har engagerat en kock, åt hvilken han
skall betala en årlig lön af 40,000 francs, eller 28,800 kronor, och eu
sådan aflöning åt en bland sin betjening kan man hafva råd att
gifva, då man är i tillfälle att godtyckligt beskatta allmänheten
i ett land genom att åsätta högre telegraf- och jernvägstaxor
än nödigt.

Att det verkligen innebär en fara för allmänheten, om telefonväsendet
lemnas att fullt godtyckligt få utveckla sig alldeles
oberoende af hvarje slags reglering från statens sida, framgår
tydligt nog af det förhållandet, att de smärre telefonföreningarna
i verkligheten sakna förmåga att i längden motstå de stora bolagens
påtryckning, utan måste efter hand uppgå i dessa bolag.
I landsorten utgör nemligen sträfvandet att komma i telefonförbindelse
med de stora städerna, såsom rikets ekonomiska hufvudorter,
en så vigtig och tvingande omständighet, att för detsamma
säkerligen till och med sjelfständigheten offras. De stora bolagen
göra sin vilja gällande genom att neka samtrafik med och genom
att utestänga de skilda föreningarna i landsorten från all telefonisk
förbindelse med näten i de främsta städerna, med mindre fullständig
underkastelse först eger rum.

Att en sämre inrättning får gifva vika för en bättre må i
regeln vara rigtigt, men uti här ifrågavarande fall kunna meningarna
på goda grunder vara delade med hänsyn till hvad som
är sämre eller bättre. Ett sämre mynt uttränger, som bekant, ett
bättre, hvadan man ej får taga som en oumkullrunkelig trosartikel,
att det sämre alltid får vika för det bättre. Hvad nu vidare
rättsgrunden för den af Kongl. Maj:t föreslagna beskattningen
beträffar, vill jag erkänna att de betänkligheter, som anförts mot
den kongl. propositionen, må i tass mån vara berättigade; ty
äfven om det är en förmån att hafva telefon, är det dock en förmån,
som icke i allmänhet bör göras till föremål för särskild beskattning.
Helt annorlunda ställer det sig åter med de nämnda med
telegrafen konkurrerande långlinierna mellan telegraforterna. Dessa
linier äro nemligen allesammans eller till allra största delen åtminstone
byggda på trots, efter det tillstånd sökts hos regeringen,
och man antingen fått afslag eller ock sådana vilkor uppstälts,
som sökanden icke velat gå in på. I sådana fall må jag säga,
att jag finner en beskattning vara fullt berättigad. Grundlagen
förbjuder i 60 § regeringsformen fastställandet af alla monopol,

Angående
bevillningsafgift
af telefoninnehafvare.

(Forte.)

N:o 21. 36

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående men när monopol ändock kommit till stånd, vare sig det skett
bevillningsaf- genom regeringens försumlighet, såsom t. ex. i fallet med Stockfonimiehaf-
h°lms inteckningsgarantiaktiebolag, eller det tagits genom ockupavare.
tion, såsom åtskilliga telefonbolag gjort, anser jag det mycket väl
(Forts.) på sin plats, om Riksdagen tillgriper beskattningen, hvilken ju
är den enda utväg, som återstår för att undanrödja eller åtminstone
minska olägenheterna af monopolet.

Jag skall icke upptaga tiden med att närmare ingå härpå,
utan ber att få uppläsa det af herr Rydip gjorda förslaget med
ett litet förtydligande, som ännu klarare visar hvad meningen är.
§ 8 skulle nemligen få följande lydelse: »För hvarje telefonapparat,
hvilken medelst en centraltelefonstation står i telefonförbindelse
genom enskilda personer eller bolag tillhörig ledning med annan
ort, till hvilken elektrisk statstelegraf finnes från den ort,
der telefonstationen är belägen, erlägger telefonstationens innehafvare
en årlig afgift af 10 kronor. Sådan afgift erlägges dock
icke för de apparater, hvilka anordnats af kongl. telegrafstyrelsen
eller på statens bekostnad inrättas och underhållas.»

Jag vill vidare påpeka, att fördelen af ett sådant kammarens
beslut och dess möjliga antagande af Riksdagen icke ligger deri,
att statsverket skulle erhålla några nämnvärdt ökade inkomster,
utan deri, att man erhåller eu basis för att slita tvisterna mellan
de enskilda stora bolagen och telegrafverket på sådant sätt, att
såväl den stora allmänhetens som statens intressen blifva tillgodosedda.
På grund häraf vill jag yrka bifall till det af mig nu
upplästa förslaget.

Herr talmannen, som emellertid uppkommit och öfvertag^
ledningen af kammarens förhandlingar, uppropade härefter

Herr Liss Öl. Larsson: Jag skall be att få yttra endast några
få ord. I afseende på hvad som blifvit yttradt under den långa
diskussionen får jag för min del säga, att jag hufvudsakligen ansluter
mig till hvad vice talmannen anförde under förmiddagen,
då hvad han sade var i sak detsamma, som jag skulle vilja yttra,
om jag skulle gå något närmare in på den föreliggande frågan.
När jag för min del hyser samma åsigt, som han uttalade, men
icke kan vara med om ett bifall till det kongl. förslaget oförändradt,
utan i stället önskar bifall till herr Rydins förslag med
det lilla förtydligandet af herr Ljungman, så gör jag det icke för
att skydda telegrafverket, utan för att skydda allmänheten. Ty det
lär väl icke duga att längre låta det gå så för vind och våg som
hittills med ordnandet af telefonförbindelserna i olika delar af riket,
utan vi behöfva ovilkorligen några bestämmelser i detta hänseende.
Det går icke an att låta de enskilda intressena ställa sig i jembredd
med eller öfver det allmännas bästa, utan jag för min del
håller före, att de enskilda intressena böra underordnas statens.

37 K:o 12.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Man gör, synes det mig, alldeles för mycket väsen af dessa 10 Angående

kronor. Man kan då icke den bär gången påstå, att det är före trädesvis

den fattige arbetaren eller våra fattige i allmänhet, som ym^ne{af.
betungas af denna skatt, ty de fattige bestå sig icke med telefon, vare.

utan det skulle vara sådana, som äro förmögna, som drabbades (Forts.)

deraf. Men ändå vill jag icke vara med om Kongl. Maj:ts förslag,
hvarigenom alla de, som hafva en telefon, skulle få betala, utan
jag vill, att endast i de fall må betalas, då man konkurrerar
med telegrafverket. I den ort jag tillhör hafva vi både telefoner
och telegraf, men med den påföljd, att när den tid går till ända.
för hvilken kommunen eller enskilde förbundit sig att garantera
telegrafverket en viss inkomst, telegrafen då sannolikt kommer
att försvinna, derför att de stora bolagen, som betalt de största
bidragen och mest användt telegrafen, under tiden byggt sina
egna telefoner, i bredd med statens telegraf. Men då ligga vi
uteslutande i händerna på dessa bolag, som bestämma priset och
den ena gången kunna säga: ni få telefonera, men så en annan
gång neka det. Jag bar icke kunnat komma under fund med
hvem som i sjelfva verket gifvit dessa stora bolag tillstånd att
för sin räkning anlägga telefonledningar längs landsvägarne.

Om en sak tror jag dock vi alla borde vara ense, nemligen
om att uttala den önskan, att Kongl. Maj:ts regering måtte snarast
möjligt komma in till Riksdagen med förslag om ordnandet
af detta telefonväsende. Skall man fortfarande låta de enskilde
taga för sig de bästa linierna, skall nog den rörelsen bära sig,
men för telegrafverket går det illa. De stora platserna riskera i
alla händelser intet, ty de få nog både telefon, telegraf och post,
men det är de aflägsna orterna eller glest befolkade trakterna,
som få sitta emellan. Sedan nemligen de enskilda intressena
fått taga för sig det bästa, kan icke telegrafverket längre underhålla
telegrafväsendet på sådana orter, der rörelsen icke bär sig
af sig sjelf, hvilket det deremot hittills kunnat göra, då det haft
att påräkna vinsten från andra mera gifvande orter. Jag skall
yrka bifall till det af herr Rydin framlagda förslaget, men med
den förändring, som herr Ljungman gjort deri, och tror icke att
man derigenom gör någon för när.

Om också köpmannaföreningarna i Falun och Gefle skulle
nödgas afstå från förmånen att gå in med sin ledning på de
respektive städernas centralstationer, och de skulle nödgas betala
sammanlagdt 20 kronor om året till staten, så tänker jag de stå
ut dermed, och således är ingen fara skedd.

I detta anförande instämde herrar Månsson, Wikstén, Andersson
i Baggböle, Björkman och Andersson i Orstorp.

Herr De Laval: Då jag nyss instämde i yrkandet på återremiss,
men sedan blifvit upplyst om att en återremiss ej skulle

]*:o 21. 38

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
bevillningsafgift
af telefoninnéhafvare.

(Fort».)

gagna till något, afstår jag från detta mitt yrkande. Men då jag
har ordet, skall jag be att i korthet få motivera min ställning.
Jag ber då först att få på det lifligaste instämma med herr
Ljungman i fråga om det praktiska monopolets betydelse. I
Amerika har det verkligen gått så långt, att man är rent af tyranniserad
af de enskilda stora jernvägsbolagen. I detta fria
land är man snart sagdt en slaf under deras våld, och det måste
vara på den ort, der man bor, minst tre banor för att man skall
kunna hålla sig något oberoende, ty är det endast två, sluta
dessa sig tillsammans och tyrannisera invånarne. Jag vet detta
af egen erfarenhet. I West-Chester i Pensylvanien, der vi kafva vår
verkstad, och der det endast fins två banor, behandlas vi af dessa
jernvägsbolag efter deras behag, och det hände en gång att vi
på tre veckor icke kunde få transportera det obetydligaste af våra
artiklar. Det säges också allmänt der ute, att det behöfs åt/min -stone tre banor till en plats för att vara oberoende af detta tyranni.
För öfrigt vill jag instämma i professor Rydins förslag
om ordnandet af denna sak, men med det tillägg som herr
Ljungman gjort. Jag har icke vidare något att säga.

Herr Rydin: Jag ber endast få nämna, att jag naturligtvis
icke har något emot den af herr Ljungman föreslagna förändringen.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels på afslag å densamma och
bifall i stället till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, dels på bifall
till det af herr Rydin under öfverläggningen framstälda förslag,
dels slutligen ock på bifall till sistnämnda förslag med den
af herr Ljungman påyrkade redaktionsförändring. Och förklarade
herr talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda
meningen. Votering blef emellertid begärd och företogs,
sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Ljungmans
yrkande, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i lista
punkten af betänkandet nio 4,

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit det förslag till beslut i ämnet, hvarom herr Ljungman
under öfverläggningen framstält yrkande.

39 N:o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Omröstningen visade 94 ja men 103 nej; och hade kammaren
alltså för sin del fattat följande beslut:

»att Riksdagen — med anhållan hos Kongl. Maj:t, att han
ville förordna, att emellan orter, mellan hvilka elektrisk statstelegrafförbindelse
finnes, telefonledning icke må af enskilda personer
eller bolag anläggas, utan att de dertill utverkat sig Kongl.
Maj:ts särskilda tillstånd, hvilket tillstånd dock endast må gifvas
under förbehåll af statens rätt att efter viss tid mot skälig ersättning
inlösa densamma — bifaller Kongl. Maj:ts förslag, med
allenast den ändring, att första stycket i § 8 af förslaget erhåller
följande lydelse:

Angående
bevillningsafgift
af telefoninnehafvare.

(Forts.)

»För hvarje telefonapparat, hvilken medelst en centraltelefonstation
står i telefonförbindelse genom enskilda personer eller bolag
tillhörig ledning med annan ort, till hvilken elektrisk statstelegraf
finnes från den ort, der telefonstationen är belägen, erlägge telefonstationens
innehafvare en årlig afgift af. 10 kronor. Sådan
afgift erlägges dock icke för de apparater, hvilka anordnats af
kongl. telegrafstyrelsen eller på statens bekostnad inrättas och
underhållas.»

Punkten 2.
Bifölls.

§ 2.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 28,
i anledning af väckta motioner i fråga om kostnaderna för folkskoleväsendet.

I punkten 1 af detta utlåtande hemstälde utskottet, att eu
inom Andra Kammaren af herr O. H. Ström väckt motion, n:o Angående
125, om upphörande af personliga folkskoleafgiften, icke måtte ^ y-ÖJf
till någon Riksdagens åtgärd föranleda. gande i kost naderna

för

I fråga härom anförde: folkskolevä °

senaet.

Herr Ström: Som lagutskottet afstyrkt motionen, må det
tillåtas mig att med några ord bemöta utskottets utlåtande.

Utskottet har, då Kongl. Maj:t, oaktadt skatteregleringskomitén
i sitt utlåtande af 13 september 1882 hemstälde, att den personliga
afgiften till folkskolan skulle upphöra, likväl i proposition
till 1883 års Riksdag föreslog, att en personlig folkskoleafgift
skulle bibehållas samt Riksdagen antog detta förslag, ansett sig
böra hemställa, att min motion icke bör till någon Riksdagens

N:o 21. 40

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
ändrade gran
der för delta
gande i kostnaderna
för
folkskoleväsendet.

(Forts.)

åtgärd föranleda, i synnerhet som, enligt utskottets tanke, sedan
1883 icke inträdt sådana förändrade förhållanden, som kunna
förringa giltigheten af de skäl, som chefen för ecklesiastikdepartementet,
da han för Kongl. Maj:t anmälde skatteregleringskomiténs
förslag, anförde för bibehållande af den personliga folkskoleafgiften.

__ Att 1883 års Riksdag ej tog steget fullt ut och för sin del
beslöt afskaffande af alla direkta personliga skatter, som då kunde
afskaffas, kan väl icke utgöra något giltigt skäl för att framgent
bibehålla dessa orättvisa skatter, som tyngst drabba samhällets
mera obemedlade medlemmar och hvilka skatter enligt skatteregleringskomiténs
yttrande äro de råaste och tillhöra staternas
barndom.

Beträffande personliga folkskoleafgiften yttrade skatteregleringskomitén:
»Den personliga folkskoleafgiftens ersättande genom
en uttaxering efter förmögenhet torde så mycket mindre vara
obefogadt, som det tydligt ligger i de mera välmående samhällsklassernas
eget intresse, att folkupplysningen varder så god och
omfattande som möjligt, hvarjemte den obligatoriska folkundervisningen
ställer på mindre bemedlade föräldrar kraf, nog stora
och med uppoffring förenade, att icke böra ytterligare ökas med
en personlig afgift till folkskoleväsendets understöd». Skatteregleringskomitén
hemstälde derför ock, att den personliga folkskolealgiften
skulle upphöra, hvilket flera af domkapitlena, hvars
utlåtanden blefvo infordrade, äfvensom Stockholms stads konsistorium
tillstyrkte. Att chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
det oaktadt tillstyrkte Kongl. Maj:t att föreslå en personlig folkskoleafgifts
bibehållande, synes hufvudsakligen haft sin orsak
deruti, att han,. i motsats till skatteregleringskomitéu, ansåg att
den personliga sjukvårdsafgiften lättast kunde undvaras, i det att
derigenom inflytande medel utan större svårighet kunde ersättas
af vanlig landstingsskatt.

Vidkommande utskottets yttrande, att, enligt utskottets tanke,
icke sedan 1883 inträdt sådana förändrade förhållanden, som
kunna förringa giltigheten af de andragna skälen för bibehållande
af den personliga folkskoleafgiften, så får jag framhålla, att ett
mycket ^ vigtigt sådant förhållande inträdt, och detta är, att tull
blifvit åsatt de mindre bemedlades oundgängligaste lifsförnödenheter,
hvilket kommer att blifva ganska betungande för dessa
personer. Om nu genom afskaffande af de direkta personliga
skatter, som kunna borttagas, någon lättnad kunde beredas de
mindre bemedlade samhällsklasserna, vore detta väl ej mer än
rätt och billigt.

Slutligen kan jag ej underlåta att uttrycka min förvåning
öfver, att icke någon af lagutskottets ledamöter förordat min
motion, då flere af ledamöterna tillstyrkt bifall till herr Jöns
Bengtsons motion om ändring i lagen af den 26 september 1884

41 N:o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och Angående
underhåll af tingshus och häradsfängelse, samt den personliga ändradegrunfolkskoleafgiften
är ändå orättvisare än nuvarande tingshusskatten, g ande''i ‘kmtEtt
exempel bland. de många på orättvisan af personliga folk -naderna för
skoleafgiften skall jag bedja att få anföra. I eu af de socknar, folkskoleväsom
jag representerar, och hvars folkmängd 31 december sistli- sendet
det år uppgick till 10,531 personer, uppgår fyrktalet i år till (Forts.)
58,187, hvaraf 10,710 fyrkar belöpa på ett aktiebolag. Personliga
folkskoleafgiften uppgår till 1,747 kronor. Häri deltager bolaget
ej med ett enda öre, då deremot, om beloppet, såsom rättvist
vore, utginge efter fyrktal, bolaget skulle betala 321 kronor 74
öre, som de mindre bemedlade nu i stället få erlägga, men bolaget
får likväl för sina 10,716 fyrkar deltaga i omröstning om, huru
ett belopp, hvari bolaget ej tillskjutit ett öre, skall användas, då
deremot de mera obemedlade, som måste betala beloppet, ej
hafva någon talan. Under sådana, förhållanden kan jag ej förstå,
huru någon kan försvara den personliga folkskoleafgiften.

Då Första Kammaren nu emellertid afslagit min motion,
och frågan sålunda för denna riksdag fallit, har jag ej något
yrkande att framställa. Jag hoppas dock att frågan fallit framåt
samt att, då den härnäst återkommer, den skall krönas med framgång,
hvarigenom ett socialt missförhållande skulle undanrödjas.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Jag är af en
helt annan åsigt än den siste ärade talareD, motionären, ty sedan
det personliga bidraget till fattigvården afskaffades, finnes ju ingen
annan personlig afgift till kommunen än bidraget till folkskolan,
och det är icke högre än 50 öre per man och 25 öre för qvinna.

Dessa bidrag äro icke heller till beloppet absolut bestämda uti
nu gällande stadganden. De kunna vara mindre. Det är nu helt
och hållet öfverlemnadt till kommunerna att sjelfva bestämma
mindre belopp, ja, till och med ingen personlig afgift, dock ega
icke kommuner bestämma högre belopp än, som förut är nämndt,

50 öre per man och 25 öre för qvinna.

Af motionärens anförande framgår, att inom en af de socknar
han representerar är folkmängden så stor, att personliga bidraget
betäcker hela omkostnaden för skolväsendet, och att fyrktalet
inom kommunen är så stort att, om denna afgift utginge efter
fyrk, skulle det belöpa sig till eu obetydlighet på hvarje fyrk.

Ja, i eu sådan kommun kunna de gerna fatta beslut om
att utesluta personliga bidraget. Men deremot känner jag till
vidsträckta kommuner med litet fyrktal, der eu hel mängd småskolor,
utom folkskolor, måst inrättas; till följd deraf har också
det personliga bidraget till folkskolan måst uttaxeras till hela sitt
belopp, hvarförutom för betäckande af utgifterna för skolväsendet
uttaxerats en afgift af ända till 10, 12 och 15 öre per fyrk.

N:o 21. 42

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
ändrade grunder
för delta
gande i kostnaderna
för
folkskoleväsendet.

(Forts.)

Jag anser att kommunerna i anseende till olika förhållanden
inom olika orter och olika kommuner böra ega rätt att bestämma
öfver om denna afgift skall utgå eller ej. För min del ber jag
derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Herr talman! Då motionären
icke gjort något yrkande, torde jag kunna inskränka mig till
att endast bemöta ett par af de anmärkningar, han bar framstäf
mot utskottets förslag. Han tycktes lägga särskild vigt på,
huru betungande det vore för de mindre bemedlade klasserna
inom vårt samhälle att erlägga denna personliga afgift till folkskolan.
Som vi veta, är emellertid denna afgift icke obligatorisk,
utan kommunerna ega att efter omständigheterna bestämma,
huru vida den skall utgå eller icke, och dessutom kan den icke
sättas högre än 50 öre för man och 25 öre för qvinna. Under
sådana förhållanden är det ju uppenbart, att den icke kan blifva
synnerligen betungande. Man får ju också taga i betraktande,
att under senare tider personliga afgifter blifvit borttagna, så väl
den som erlades till fattigvården, som den personliga skyddsafgiften
till staten, och i sammanhang dermed äfven den afgift,
som erlades till folkskolan för hvarje barn. Den sistnämnda afgiften
var kanske den mest betungande för den mindre bemedlade.
Jag har icke från min ort hört någon klagan öfver denna
afgift, som kommer folkskolan till godo, icke ens från den minst
bemedlade befolkningen, utan alla hafva ansett detta vara på sin
plats, ty de veta hvad barnens uppfostran gäller för föräldrarne.
Vi böra också komma i håg, att det finnes många kommuner,
som äro i icke ringa mån beroende af, att en sådan personlig
afgift kan utgå, och då som sagdt folkskolan just är till fördel
för de mindre bemedlade, finnes väl icke något skäl att borttaga
afgiften i fråga. På dessa skäl anhåller jag om bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Smedberg: Då motionären icke framstäf något yrkande,
och jag blifvit förekommen i hvad jag ämnade säga af
herrar Jonsson i Myre och Pelirson i Törneryd, vill jag icke
upptaga kammarens tid, utan anhåller endast om bifall till lagutskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad, Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2.

I eu likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 2,
hade herr G. Erikson i Myckelgård föreslagit, »att Riksdagen dels
för sin del besluter att för deltagandet i byggnad och underhåll

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

43 N:0 21.

af folkskolehus, med livad dertill hörer, enahanda grunder skola Angående
gälla, som äro för deltagandet i kyrkobyggnad bestämda genom ändrade grundlig
af den 12 juni 1885; dels hos Kongl. Maj:t i underdånighetfSr.
anhåller om sådan ändring i § 58 och möjligen § 52 af kongl. Naderna för
stadgan om folkundervisningen i riket af den 20 januari 1882, folkskoleväatt
kostnaderna för byggnad och underhåll af skolhus med hvad senäet.
dertill hörer skola tillskjutas efter samma grunder, som för kyrko- (Forts.)
byggnad gälla.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten yttrade:

Herr Erikson i Myckelgård: Herr talman! Mine herrar!

Här står jag återigen med eu af lagutskottet ogillad motion,
om också icke med hopp om en så lycklig utgång som förra
gången, så likväl med den öfvertygelse, att motionen icke bör
liknas vid den, der något illa gjort och således i tysthet bör begrafvas,
hvarför jag dristar mig att framstamma några ord till
motionens försvar. Då 1876 nu gällande lag om skyldighet att
bygga och underhålla skolhus beslutades, hade vi icke nu gällande
förordningar om skyldighet att bygga kyrka, sockenstuga
och tingshus, Indika tillkommo först år 1884, alltså åtta år derefter.
Jag vågar tro, att under dessa åtta år Riksdagens ledamöter
nogare öfvertänkte, hvarest rättvisa och billighet lågo i afseende
på debiteringssättet för kommunala byggnaders uppförande
och underhåll och på detta sätt kommo till det beslut,
som nu är gällande för kyrka och tingshus, och då jag omöjligt
har kunnat finna någon egentlig skilnad emellan skolhusbyggnader
och dessa, har jag trott, att konseqvensen skulle fordra, att
de skulle göras likstälda. Mitt förslag bär så väl af lagutskottet
som enskilda personer betraktats som ett tillbakagående. Ja, mine
herrar, har man misstagit sig och gått för långt, hvarför då
icke gå tillbaka till det rätta? Att det nu gällande debiteringssättet
för skolhusbyggnader icke är så ofelbart, vill jag visa med
några exempel. En skollärare med 800 kronors inkomst får betala
dubbelt så mycket som en hemmansegare, som har ett hemman
taxeradt till 3,000 kronor, en länsman med 1,500 ä 1,600
kronors inkomst får betala sex gånger så mycket som en sådan
hemmansegare och dubbelt så mycket som en fastighetsegare,
som har en egendom taxerad till 10,000 kronor. Det finnes små
kyrksocknar med trettio till fyratio hemmansegare, hvilkas hemmans
värde kan vara uppskattadt till 150,000 kronor tillsammans.

En sådan socken behöfver minst ett skolhus, och då fastigheternas
fyrktal för hela kommunen blir 900, så får en komminister
i församlingen med 1,800 kronors lön betala jemnt en femtedel
af kostnaden för husets uppförande och lika mycket för dess
framtida underhåll. Detta gäller naturligtvis icke i mellersta och

:

N o 21. 44

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående
ändrade grunder
för deltagande
i kostnaderna
för
folkskoleväsendet.

(Forts.)

södra Sverige med dessa orters stora possession'', men det gäller
skogs- och gränssocknarne och en stor del af Norrland och Kopparbergs
län, der det är ganska få egendomar, som äro högre
uppskattade än till 9,000 kronor. Jag ber att få påpeka en annan
sak. Det händer nemligen icke så sällan, att en person till
följd af tjensteåligganden, t. ex. vid jern vägsbyggnader, för 2 ä 3
år blir bosatt i eu socken samt der mantals- och skattskrifven.
Han kan hafva sådana beskattningsbara inkomster, att han får
betala mer än en fjerdedel af hela skolhusets kostnad, om kommunen
passar på att bygga just under de år, han betalar kommunalutskylder.
Ett annat år flyttar han till en annan kommun
och han blifver utsatt för samma obehag. Icke kan man kalla
detta för en skatteutjemning.

Det är, mine herrar, så mycket, som i teorien ser ut så
vackert, men i praktiken är odugligt. Nu kan häremot invändas,
att man kan utjemna sådana förhållanden genom att upptaga
amorteringslån för skolhusbyggnader, men jag tror icke, att
det är skäl att uppmuntra lånesystemet på detta sätt. Att nu
gällande lag är olämplig bevisas också deraf, att så många kommuner
frivilligt frångått de lagliga bestämmelserna och byggt
efter särskild öfverenskommelse, som mera varit passande för
byggnader, hvilka äro afsedda att räcka 50, 60 till 80 år. Desslikes
torde jag få omnämna, hvad jag i motionen påpekat, att
skolväsendet lider af nu gällande bestämmelser, då så många
personer med stora tillfälliga inkomster motsätta sig nödiga förbättringar
i folkskolelokalerna, och detta är icke underligt, ty
det inträffar icke så sällan, att personer, som äro taxerade för
stora inkomster, ändock hafva dåliga affärer. Om vår bevillningsförordning
varit fullkomlig i så fall, att den träffat de skattskyldige
efter den verkliga förmågan att betala, skulle jag kanske
icke framkommit med denna motion, men då bevillningsförordningen
är sådan, att den, som kontant köper en egendom
för 50,000 eller 100,000 kronor, icke behöfver betala mer till
stat och kommun än den, som lånar hela detta kapital för att
betala en sådan egendom, har jag ansett motionen berättigad, ty
jag har i första rummet dermed velat skydda den fattige lägre
tjenstemannen, den idoge, mången gång fattige näringsidkaren
och arbetaren, som är taxerad för inkomster, hvilka helt och
hållet åtgå till hans uppehälle.

Jag undrar icke på, att kammarens flertal icke gillar min
motion. Här finnas ju många, som 1876 voro med om nu gällande
folkskolebyggnadslag och så att säga stodo fadder till den
på sin tid kallade »lilla lagungen» och de höra således sig synnerligen
om den vårda, men jag har trott mig finna, att ungen
blifvit vanartig och har derför velat honom tillrättavisa.

Det har kanske ansetts onödigt att orda något härom efter
det herr Bengtssons motsatta åsigt vunnit kammarens bifall,

45 N:o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

men då jag vågar hoppas, att om min motion, som den bort, Angående
först kommit under kammarens behandling, den rönt åtskilligt ändrade grunmedhåll,
och som jag icke kunna finna annat än att den är b%.der för.dfta;
rättigad, har jag velat säga hvad jag sagt, ZZderna för

Herr talman, jag har intet yrkande att framställa. folkskolevä sendet.

Herr Smedberg: Då motionären slutade sitt anförande der- (Forts.)
med, att han icke hade något yrkande att göra, kunde det vara
onödigt att vidare yttra sig i frågan. Jag kan dock icke underlåta
att åberopa hvad denna kammare förut beslutit i afseende å
tingshusbyggnadsskyldigheten, nemligen, att denna skall åligga
alla dem, Indika erlägga kommunala utskylder, samt att de skattskyldige
skola i kostnaden deltaga för fastighet efter hela och för
andra beskattningsföremål efter eu fjerdedel af derå belöpande
fyrktal. Jag vet icke om det nuvarande beskattningssättet i
afseende å deltagandet i folkskolebyggnad drabbar komministrar
eller länsmän mer än andra, så vidt de äro rättvist taxerade för
sin inkomst, men jag tror dock, att det är det mest rätta, att alla
deltaga lika i förhållande till sin inkomst, hvarigenom de flesta
orättvisor undvikas.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan yrkar
nu blott bifall till utskottets hemställan.

Herr Göransson: Motionären säger, att det torde vara
omöjligt att framte något giltigt skäl, hvarför folkskolebyggnad i
förevarande hänseende skall så skarpt skilja sig från andra kommunala
byggnader. Jag tycker snarare, att man skulle vända om
satsen och såga, hvarför skola öfriga kommunala byggnader så
skarpt skilja sig från folkskolebyggnader?

1 sitt anförande framhöll motionären, att enligt nu gällande
grunder för deltagande i skolhusbygnader skulle till exempel eu
tjensteman med 800 kronors årlig inkomst få betala dubbelt så
mycket som eu jordbrukare med eu fastighet af 3,000 kronors
taxeringsvärde. Denna motionärens beräkning är nog i det allra
närmaste öfverensstämmande med verkliga förhållandet, men jag
kan ej finna någon orättvisa deri, att den som har 800 kronors
årlig inkomst betalar nära dubbelt så- mycket till skolhusbygnad
som den, hvilken har en jordbruksfastighet af 3,000 kronors
värde, enär jag tror att den sistnämnde i förhållande till af hornsten
och behållningen af sin fastighet icke har mer än hälften
så stor inkomst och skatteförmåga, som den förstnämnde. Dessutom
säger motionären här, att de nuvarande bestämmelserna om
skolhusbygnad tryckt hårdt på åtskilliga personer med hög
inkomstbevillning och derigenom »gjort dem till motståndare till
behöfliga förbättringar i skolväsendet, ett motstånd, som ofta haft
en afgörande betydelse genom deras i allmänhet höga kommunala
rösträtt». I den ort, jag tillhör, äro förhållandena alldeles mot -

Njo 21. 46

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

Angående sätta. Der är det just löntagarne och de, som äro taxerade till
ändrade grun- jnkomstbevillning, som vilja uppdrifva folkskolekostuaderna till
gande"i kost- en oerhörd höjd, och så har det gått till der, att vi genom tillnadema
för skyndelse från det hållet fått mer än tillbörligt luxuriösa byggnafolkskolevä-
der, så att jag tror alls icke motionärens skäl här vid lag äro hållsendet.
bara. Deremot hafva jordbrukare der alltid velat vara sparsamma
(Forte.) ocb motsatt sig högre och öfverflödiga utgifter. Och jag tror
äfven, att man i allmänhet kan säga, att de nog vilja spara, men
att förhållandet är motsatt med löntagare och dem, som skatta
för inkomster, hvilka alltid vilja hafva både dyrbara och praktfulla
byggnader. Jag för min del anser, att vi böra fortfarande
gå framåt i den rigtning, som denna kammare nyligen beslutat
angående tingshusbygnad, och då motionärens förslag är ett tillbakagående
i motsatt rigtning, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 3.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 26, i anledning
af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående
verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1886.

§§ 1-3.

Biföllos.

§§ 1-6-

Lades till handlingarna.

I §7 hemstälde uskottet, att Riksdagen måtte i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida icke den rätt till fribiljetter å statsbanorna,
som hittills medgifvits de vid statens jern vägs trafik anstälde
läkare, borde för hvarje läkare inskränkas till det distrikt, inom
hvilket han såsom jernvägsläkare tjenstgör.

Herr Wretlind begärde ordet och yttrade: Det är visserligen
sant, att aflöningsförmåners utgående in natura är, kan man
säga, ett något ursprungligt och primitivt sätt, men det kan dock

47 N;o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

stundom hafva sina fördelar både för löngifvären och löntagaren,
och ett sådant fall tror jag just här föreligger, såsom ock synes
framgå af utskottets utredning i frågan. Utskottet har nemligen
deruti omförmält, huru som styrelsen för statens jern vägstrafik
upplyst, att ''förmånen af fribiljett utgjorde eu väsentlig del af
läkarnes aflöningar och hade gjort det möjligt att sätta sjelfva
läkarearfvodet så lågt, som det för närvarande vore. Ja, styrelsen
säger till och med, att åtskilliga läkare icke uppbära någon annan
ersättning än dessa fribiljetter. Det är derför ganska tydligt, att
om förmånen af fribiljetter för läkande borttages, trafikstyrelsen
också nödgas aflöna dem vida bättre än nu är fallet.

Utskottet anmärker, att det är en oegentlighet, att ju mer
en läkare är stadd på resor och underlåter sin tjenstgöring, desto
större fördel kan han tillvinna sig. Ja, detta är nog rigtigt i
teorien, men i praktiken gestaltar det sig på ett annat sätt; ty
man får ihågkomma, att för läkare tiden ofta är dyrbarare än
den kontanta utgiften, och att en läkare på grund af sin ställning
och verksamhet är hindrad att vara ute på resor mer än högst
nödvändigt; den förlust, han lider genom att ligga från sin praktik,
är oftast större än sjelfva kostnaden för resan, och just deruti
ligger ett korrektiv för att eu jern vägsläkare icke skall flacka ute
på resor blott för nöjes skull. Om ock mången läkare sätter
värde på att kunna företaga en resa utan att derför hafva någon
kontant utgift, så tror jag dock, att, i fall man toge reda på, huru
mycket läkarne resa utom sina distrikt, det skulle befinnas, att
den afgift för jernvägsbiljetter, som staten egde att af dem uppbära,
skulle blifva mycket obetydlig. De flesta läkare företaga
kanske blott en enda längre resa om året, oftast till de läkaremöten,
som numera för vårt land hållas årligen, och vid dessa
möten är förhållandet det, att jernvägsbiljetterna till och från
mötesorten alltid nedsättas till halfva priset, och sålunda skulle
den inkomst, staten vid dylika tillfällen kunde få af jernvägsläkarne,
blifva ganska ringa. Jag tror derför, att det från statens
egen synpunkt vore oklokt att beröfva jernvägsläkarne förmånen
af fribiljett, ty jernvägsstyrelsen skulle då behöfva höja deras
aflöning med ett vida större belopp än det, som motsvarar den
valuta, de taga ut genom fria resor.

Då emellertid utskottet icke yrkat annat än eu skrifvelse till
regeringen med anhållan, att regeringen måtte »taga i öfvervägande,
huruvida icke den nu medgifna rätten till fribiljetter skulle
kunna inskränkas», så synes mig en sådan skrifvelse vara ganska
oskyldig, och vill jag för min del icke sätta mig emot densamma
och alltså icke här framställa något yrkande. Jag har endast
velat göra dessa erinringar vid förslaget.

Herr Liss Olof Larsson: Herr talman! Då den näst
föregående talaren icke gjort något yrkande, så skall jag inskränka

N:o 21. 48

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

mig till att yrka bifall till utskottets förslag. Jag ber endast få
tillägga, att vid behandlingen af denna punkt inom utskottet icke
förefans någon meningsskiljaktighet. Man uppgjorde ingen beräkning,
huruvida staten skulle vinna eller förlora härpå, men man
tyckte att ett sådant afiöningssätt för läkarne vid statens jernvägar
som detta vore olämpligt, och derför ansågs den föreslagna
skrifvelsen vara fullt befogad. Jag anhåller om bifall till utskottets
betänkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§§ 8 och 9.

Bif öllos.

§ io.

Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj.-t täcktes taga i öfvervägande, huru
vida icke ettdera af de två snabbgående tåg, som en del af året
befara jernvägslinien Stockholm—Malmö och åter, kunde utan
allt för stor olägenhet indragas.

I fråga härom anförde:

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag har icke reserverat
mig mot denna utskottets hemställan eller ens i utskottet yttrat
mig i frågan. Detta kommer sig deraf, att jag icke var nog uppmärksam,
när detta förslag föreslogs inom utskottet, ty annars
skulle jag redan då hafva uttalat mina betänkligheter mot det
nu föreliggande förslaget. Jag vill icke heller nu framställa något
yrkande, utan blott få till protokollet förvarade de betänkligheter,
jag har mot detta förslag. Dessa gälla icke sjelfva den
skrifvelse, som är föreslagen, derom, att ettdera af de mera snabbgående
tågen må indragas, men jag fruktar, att på grund af den
förklaring trafikstyrelsen med anledning af revisorernas berättelse
afgifvit och hvilken icke på ringaste sätt är af utskottet vederlagd,
det ligger nära till hands, att, då Kongl. Maj:t tager frågan
i betraktande, det blir de ständiga nattsnälltågen, och icke de,
som allra främst borde komma i fråga, nemligen kurirtågen,som måhända
komma att indragas. Trafikstyrelsens förklaring går nemligen
ganska tydligt ut på, att man icke kan undvara de så kallade
kurirtågen, och det finnes ju ock några vigtiga skäl derför,
emedan dessa tåg i första rummet betjena handelsintressena,
posten o. s. v., och upphörande af kurirtågen skulle naturligtvis

49 N:o 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

blifva till icke obetydligt förfång för affärsverksamheten. Men å
andra sidan är det uppenbart, att om man komme till det resultat,
att de så kallade vanliga nattågen indrogos, den stora allmänheten
derigenom skulle lida eu mycket svår förlust. Dessa tåg
stanna visserligen icke vid alla, men dock de flesta stationer af
någon betydenhet och stå i förbindelse med nästan alla enskilda
jernvägar, som stöta till stambanan, och derför blefve deras
indragning till ganska stort men för det allmänna. Jag skulle
önskat att utskottet i motiveringen till skriivelsen hade framhållit
de olägenheter, som för det allmänna skulle komma att uppstå,
om de vanliga nattsnälltågen skulle komma att indragas, framför
olägenheten af indragningen af kurirtågen. Jag har velat säga detta,
på det att, för den händelse Kongl. M a j: t med anledning af denna
skrifvelse skulle taga sig för att indraga dessa snälltåg, jag icke
måtte anses hafva med min röst bidragit till en sådan åtgärd.

Häruti förenade sig herr E. Tf. Carlson.

Herr Halm yttrade: Hufvudmotivet för jern vägsstyre Isens
önskan att bibehålla kurirtågen tyckes hafva varit fruktan, att
herrar turister under sommarmånaderna icke skulle komma att
så flitigt som nu besöka Skandinavien och särskild! vår hufvudstad
; men kan man väl tänka sig, att, i fall en turistström skulle
kunna ledas hit, den skulle blifva borta, derför att den får stanna
fem timmar i Köpenhamn eller Malmö? Jag förmodar tvärt om,
att dessa turister skulle vara intresserade af att få se mer än en
plats inom Skandinavien, och att de icke skulle hafva det ringaste
emot att stanna i Köpenhamn och bese de sevärdheter, som der
finnas. De öfriga resande, som färdas från Sverige till kontinenten,
komma alltid att resa denna linie vare sig med snälltåg eller
kurirtåg. Så finnes det ett slag af resande, som egentligen består
af tyska så kallade profryttare eller handelsresande. Men om dessa
icke hafva tid att resa emellan Malmö och Stockholm på 17 i
stället för 15 timmar, eller att resa på andra linier än der de
kunna få omedelbar befordran från Malmö till Stockholm utan
nödvändigt uppehåll — då må de gerna blifva borta 1 Jag tror
ej, att vårt land förlorar på, att dessa herrar icke freqventera
detsamma.

Hvad för öfrigt beträffar jernvägsstyrelsens yttrande, att det
ej skulle vara möjligt på ett tåg medtaga den massa gods och
passagerare, som under sommarmånaderna komme i fråga, så är
förhållandet det, att, såsom revisionsberättelsen utvisar, under
åren 1882—1886 antalet af tillgängliga platser, som varit begag
nade i personvagnarne, varit 16 procent 1882, 16,52 1883, 16,s2
1884 och 15,3 5 procent år 1886, d. v. s. gått ned med H/s procent,
oaktadt antalet resande under samma tid ökats med öfver
en half million. Det syne3 således, att det endast kan vara i un Andra

Kammarens Prof. 1888. N:o 21. 4

Ilo 21. 50

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

dantagsfall, som man skall nödgas använda ytterligare ett tåg,
och om detta vid särskilda tillfällen, såsom utställningar och dylikt,
kommer i fråga, så finnes ju intet, som hindrar trafikstyrelsen
att i dylika undantagsfall anordna extratåg.

Hvad kostnaderna angår, är det tydligt att om det blefve
endast ett snabbtåg, som trafikerade denna linie, dessa skulle
blifva nästan hälften så ringa icke blott i afseende på bränsleåtgången
utan äfven i andra hänseenden, såsom allt af revisorernas
berättelse framgår.

Ja.g yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Dieden: Ändamålet med dessa kurirtåg har väl dock
hufvudsakligen varit att befordra en mer direkt samfärdsel mellan
Tyskland och Sverige. Den, som reser från Berlin öfver Stralsund
till Sverige, kan ej komma till Malmö förr än sent på aftonen.
Då är det val orimligt begärdt, att han skall qvarstanna i
Malmö till nästa middag för att följa med ordinarie snälltåget till
Stockholm. Men vill man, att vägen till Sverige blott skall gå
via Danmark, kan man gerna indraga kurirtågen.

Vill man åter taga bort de vanliga, snälltågen och låta kurirtågen
qvarstå, skulle det innebära en försinkning af posten för
hela riket.

Jag tror, att man bör vara fullt öfvertygad om vigten och
värdet a,f hvad man skrifver till Kongl. Mäj:t, innan man gör det,
jag tror ej, att kammaren kan vara så säker på behofvet och
fördelen af den ifrågasatta indragningen af ett snabbgående tåg
under sommarmånaderna, att den ifrågasatta skrifvelsen kan aflåtas.
Jag yrkar derför afslag.

Herr Diss Öl. Larsson: Jag trodde näppeligen, att man
skulle hysa någon fruktan för en sådan skrifvelse som denna,
ty om man läser hvad den innehåller, torde der ej finnas något
afskräckande. Der står, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
vida icke ettdera af de två snabbgående tåg, som en del af året
befara jernvägslinien Stockholm—Malmö och åter, må kunna utan
alltför stor olägenhet indragas». Man anhåller ju blott, att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, om detta kan ske utan allt för
stor olägenhet. Det torde väl icke ligga något farligt i att göra
en sådan framställning till Kongl. Maj:t.

Den näst föregående talaren tyckte, att det skulle vara ytterst
obehagligt, om resande nödgades stanna i Malmö några timmar.
Jag för min del kan ej ''anse att det är så otreflig! i Malmö, att
man ej skulle kunna stanna der några timmar, om det behöfdes.
Det är för märkvärdigt, att man skall behöfva dubbla snälltåg eller
nattåg från Malmö till Stockholm, ty när man sedan kommit till

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

51 N:o 21.

Stockholm, har man icke nattsnälltåg, och norr om Upsala inga
slags snälltåg till de norra orterna, der likväl afstånden äro längst.

Man säger, att de snabbgående tågen skola vara till hufvudsakligen
för att locka hit turister. Det talas alltid om, att i
Norge är det mycket flere turister än i Sverige, och jag har sjelf
rest litet i Norge för några få år sedan. Der funnos hvarken kurirtåg,
nattåg eller snälltåg, utan man fick helt beskedligt resa
mellan Trondhjem och Kristiania med vanliga persontåg på dagen,
med undantag, om jag mins rätt, två tåg i veckan, som kallades
för snälltåg. Om man icke följde med dem, fick man beqväma
sig att stanna. Och norrmännen hafva icke heller tyckts lida på
att de resande turisterna och andra stanna der något, när de
kommit dit. Derför vore det väl icke icke så olyckligt för oss,
om turisterna äfven måste stanna något äfven hos oss. Skola
de resande fortast möjligt befordras genom vårt land medelst
kurirtåg, blir det egentligen endast biljetten de få betala; men
ju längre de stanna qvar inom vårt land, ju mera lemna de ock
qvar af sina penningar.

Jag tror således, att med sådana ordalag, som i denna skrifvelse
föreligga borde man icke draga sig för att bifalla densamma,
och anhåller jag derför om proposition på bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Det har sagts, att man

icke bör skrifva till Kongl. Maj:t i andra fäll än der detbehöfs;
men jag anser att om någon skrifvelse borde till Kongl. Maj:t
aflåtas, så vore det just denna. Jag bor icke så nära någon statens
jernväg och eger icke så speciel kännedom om saken, att jag kan
uppgifva några bestämda siffror, men så mycket är jag i tillfälle
att nämna, att kurirtågen ofta gå med så få passagerare, att det
verkligen är både skam och skada, att staten skall bekosta ett
så långväga tåg för understundom blott 2 å 3 passagerare. Och
nog är den fordran bra orimlig, att man skall hafva särskilda
tåg för en eller annan, som kommer från Tyskland och vill resa
här i landet. Det finnes ju i alla fäll snälltåg. Jag tror derför,
att det redan är på tiden att vidtaga den åsyftade förändringen,
och får derför på det varmaste förorda bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag delar den siste
talarens uppfattning i afseende på kurirtågen, och om man hade
inskränkt skrifvelsen endast till dem, skulle jag ej hysa den ringaste
betänklighet emot densamma. Men om det motsatta resultatet
följes, att man indrager nattsnälltågen i stället -— hvilket
kunde hända, då ju båda dessa tåg äro ifrågasatta — så påstår
jag, att det skulle lända till mycket stor skada för de orter,
genom hvilka nattsnälltågen gå. Visserligen har Tass Olof Larsson
erinrat, att man i skrifvelsen begär att Kongl. Maj:t endast

N:o 21. 52

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

skall taga i öfvervägande, om detta kan gå för sig utan allt för
stor olägenhet.; men jag föreställer mig att, om detta förslag,
som redan är antaget i Första Kammaren, vinner äfven denna
kammares bifall, men Kong], Maj:t likväl icke vidtager någon
åtgärd, Kong! Maj:t skulle derför blifva mycket klandrad; hvarför
Kongl. Maj:t nog komme att vidtaga åtgärd för att indraga
ett af dessa tåg. Derför hade det varit af vigt, om utskottet
närmare motiverat sin framställning och kommit till det resultat,
att det företrädesvis ifrågasatt kurirtågens indragning. Men i
den motivering, utskottet nu framstäf, talas icke ett enda ord
till vederläggning af trafikstyrelsens påståenden om nödvändigheten
af att behålla kurirtågen. Hela styrelsens bevisföring står
öppen och klar för, att kurirtågen äro nödvändiga och således
ej höra indragas, och då ligger det nära till hands, att Kongl.
Maj:t just till följd af utskottets brist i motiveringen får den
uppfattningen, att Riksdagen företrädesvis vill indraga de vanliga
nattsnälltågen i stället för kurirtågen. Och af fruktan för,
att utgången hos Kongl. Maj:t skall blifva sådan, kan jag icke
för min del godkänna förslaget, sådant det föreligger. Jag beklagar,
att jag ej inom utskottet hade uppmärksamheten nog
fäst vid detta förhållande, då jag nemligen föreställer mig att
utskottet skulle hafva varit villigt att ändra skrifvelseförslaget i
den rigtning jag nu framhållit. Om nu någon ändring skall
göras i detta förslag, är det klart att kamrarne stanna i olika
beslut, och då faller frågan. Men då jag icke vill förhindra, att
skrifvelsen afgår, får jag derför för min del vara nöjd med att
hafva uttalat min åsigt gent emot utskottets förslag, så vidt
Kongl. Maj:t skulle deraf få den föreställningen att indraga
nattsnälltågen.

Herr Dalin: Namnet lär väl i sådant fall icke göra något
till saken. Hvilketdera af tågen än kommer att indragas, så är
det väl tydligt, att det som blir qvar kommer att afgå på tid,
som lämpar sig för allmänhetens beqvämlighet. Derför tror jag,
att vice talmannens farhågor i detta fall ej äro sådana, att de
böra bestämma voteringen i denna fråga.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Lades till handlingarna

§ 12-14.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

53 N;o 21.

Bif öllos.

§ 15.

Lades till handlingarna.

§ 4.

Härefter lemnades ordet på begäran till

Herr Waldenström från Gefle, som skriftligen anförde:

Den svenska lagen har allt hittills ansett —■ och det är att
hoppas, att den äfven hädanefter skall komma att anse — skörlefnad
vara ett brott, som bör blifva föremål för borgerliga straffbestämmelser.
Skörlefnad undergräfver familjelifvets helgd och dermed
den grundval, hvarpå staten hvilar. Historien visar ock, att
staters undergång ofta haft sin orsak uti sedernas förfall.

I strafflagen, kap. 18, stadgas straff för olika former af
otukt. Bland andra bestämmelser, som det innehåller, tillåter jag
mig bär påpeka hvad som säges i § 11, som lyder: Främjar

någon otuktig lefnad genom koppleri eller håller sådant hus, der
otukt drifves, dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig
till skörlefnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år. I lagen angående lösdrifvares behandling,
§ 1, heter det, att som lösdrifvare skall anses och behandlas
den, som underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig
och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Det är af dessa lagrum
klart, att prostitution är ett brott emot vår lag och skall såsom
sådant behandlas af de myndigheter, som hafva till uppgift att
vaka öfver lagens efterlefnad.

Tvärt i strid mot detta förekommer emellertid, att i Stockholm
och åtskilliga andra städer vederbörande myndigheter genom
reglementariska föreskrifter ordna prostitutionen. År 1875 den 2
juni utfärdade öfverståthållarembetet i Stockholm föreskrifter
»rörande uppsigten öfver prostituerade qvinnor i liufvudstaden».
Af dessa föreskrifter har embetet låtit trycka ett utdrag, som tillställes
hvarje prostituerad qvinna, med hennes namn och ålder
antecknade derpå. Enligt samma föreskrifter »anses såsom prostituerad
hvarje qvinna, som bevisligen idkar skörlefnad såsom
yrke» (§ 2). För »uppsigten och kontrollen» öfver dylika qvinnor
»är en särskild besigtningsbyrå inrättad» (§ 1), der »hvarje
prostituerad qvinna är skyldig att två gånger hvarje vecka och
oftare, om så finnes nödigt, på bestämda dagar och tider infinna
sig för undergående af sundhetsbesigtning, dertill hon i händelse af

N:o 21, 54

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

underlåtenhet att sig sjelfmant anmäla, af öfverståthållareembetet
för polisärenden förständigas, sedan hon vid föregående undersökning
blifvit om prostitution förvunnen» (§ 4). Oberoende af
de för henne bestämda tiderna skall hon alltid »genast anmäla
sig till besigtning, när tecken förmärkas, som häntyda på smitta»
(§ G). »Besigtniugarua ega rum kostnadsfritt» (§ 5), hvilket väl
vill saga, att den skattdragande allmänheten får betala dem. »Dock
kan efter ompröfvande medgifvas qvinna, derest hon vill undvika
inställelse vid de allmänna besigtningarna, att på annan tid varda
å byrån besigtigad mot erläggande af eu krona för hvarje gång»
(§ b). I § 6 gifvas föreskrifter för prostituerad qvinnas uppförande
i allmänhet, såsom att hon skall föra ett tyst och stilla lefverne,
icke ropa på förbigående personer, icke vara ute om qvällarne
efter klockan 11, att vara anständigt klädd, när hon är ute, att
icke uppehålla sig å sådana allmänna platser, restaurationslokaler,
kaféer med flera ställen, som polismyndigheten förbjudit henne
besöka, att icke utan tillåtelse af polisen byta om bostad m. in.,
m. in. »Underlåter prostituerad qvinna att ställa sig till efterrättelse
dessa föreskrifter eller de föreskrifter, som i öfrigt kunna
henne af polismyndigheten meddelas, och låter hon sig ej rätta,
oaktadt erhållen varning af polisföreståndaren vid besigtningsbyrån,
kommer hon att behandlas (och straffas) i enlighet med
de i kongl. förordningen om lösdrifvare samt fattigvården meddelade
stadganden» (§ 7).

Man finner häraf, att ehuru prostitutionen hos oss icke är
legaliserad utan tvärt om i strid mot lagen, så är den dock i
Stockholm genom öfverståthållareembetet fullständigt reglemeuterad.
1 stället för att låta behandla prostituerad qvinna enligt
lagen, utfärdar embetet särskilda föreskrifter, genom hvilkas iakttagande
hon tillförsäkras frihet att trotsa lagen. Först när hon
underlåter att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse, först
då hotas hon med behandling enligt lagen.

År den legaliserade prostitutionen ett ondt, så är den på
sidan om lagen reglementerade prostitutionen ett dubbelt ondt.
Den är först och främst samma onda som den legaliserade och
lör det andra dessutom ett lagbrott. Och att öfverstäthållareembetet
sjelft är medvetet derom, att det är ett lagbrott embetet
genom sitt prostitutionsreglemente hägnar och ordnar, synes deraf,
att embetet hotar den prostituerade qvinnan med lagen om försvarslöse
eller lösdrifvare, i fall hon öfverträder de gifna polisföreskrifterna,
hvilket icke skulle ske, om icke den prostituerade såsom sådan
vore straffbar enligt lag.

Hvad här är sagd! om Stockholm, gäller lika mycket flere
andra åt våra städer, i synnerhet de större. Och säkert är, att
aldrig har Kongl. Maj:t föreslagit, och aldrig har Eiksdagen antagit,
gällande lag om lösdrifvare med någon hemlig vink till öfverståthållareembetet
eller andra myndigheter, att dessa kunna sätta

65 N:0 21.

Onsdagen den 14 Mars, e. m.

sig öfver lagen samt genom polisreglementet ordna och hägna
dess öfverträdande.

I betraktande af dessa sorgliga omständigheter tager jag
mig friheten att hos kammaren anhålla om tillåtelse att till herr
statsrådet och chefen för kong], justitiedepartementet framställa
följande spörsmål:

År det Kong!. Maj:ts regering bekant, att i strid mot Sveriges
lag i Stockholm samt åtskilliga andra städer existerar en genom
polismyndigheterna reglementariskt ordnad prostitution, och är
regeringen sinnad att mot densamma vidtaga några, åtgärder till
upprätthållande af lagens helgd?

Stockholm den 14 mars 1888.

P. Waldenström.

Den af herr Waldenström sålunda gjorda framställning begärdes
af flere ledamöter på bordet och bordlädes alltså.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande mo 4
(i samlingen n:o 12), i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående ändring af 19 § i gällande laudtmäteritaxa; Andra

Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1
(i samlingen mo 13), i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af föreskrifter angående
undersökning af vissa födoämnen vid deras utbjudande
till försäljning; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande mo 4
(i samlingen mo 14), i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående trädplantering utmed statens jernvägar.

§ 6-

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr O. TF. Bedelius under 14 dagar fr. o. in. den 22 dennes,

» G. Eriksoni Myckelgårdunder 14 d. » 23 »

» E. Anderson i Hamra » 14 d. » 23 »

» L. Q. von Heijne Idlienberg » 14 d. » 23 »

No 21. 56

Onsdagen den 14 Mars, e. va.

och

A. Andersson i Hakarp »
Or J. Bladh __ »

N. Pehrsson i Onnerud »
G. W. Svensson i Rydaholm»
A . Johansson i Löfåsen »
J. P. Nilsson i Käggla »
Både Per Ersson »

E. Persson i Stallerhult »

14 d. fr. o. m.	17	dennes,
14 d. »	28
14 d. »	22
14 d. »	22	»
10 d. »	22	»
12 d. »	23	%
14 d. »	22
12 d.	22
12 d.	23	»

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7* 12 på natten.

in fldem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.