RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1888:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1888. Ändra Kammaren. M:o 17.

Onsdagen den 7 Mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Till fortsatt föredragning anmäldes statsutskottets utlåtande
n:o. 7 angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvud ti tel, innefattande anslagen till kongl. civildepartementet.

I ordningen förekom

Punkten 34.

Med anledning af två särskilda i ämnet väckta motioner, den
ena inom Första kammaren, n:o 15, af herr TF. Tham, och den
andra inom Andra kammaren, n:o 39, af herrar TF. Gibbon och A.
Svartling, hemstälde utskottet i denna punkt, att Riksdagen måtte
såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för Sveriges deltagande
i den nordiska industri-, landtbruks- och konstutställningen
i Köpenhamn innevarande år, på extra stat för år 1889 anvisa
ett anslag af 15,000 kronor, att, på de vilkor, Kongl. Maj:t
kunde finna skäligt bestämma, ställas till den svenska utställningskomiténs
förfogande, med rätt tillika för Kongl. Maj:t att af omhänderhafvande
medel redan under innevarande år förskjuta beloppet.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation afgifvits

af herrar H. P. P. Tamm, N. Petersson i R.untorp, Lasse Jönsson,
L. F. Odell och A. Peterson i Hasselstad, hvilka yrkat afslag;
samt

. af herr A. P. Danielson, som yrkat det vilkor för. anslagets
beviljande, att den svenska utställningskomitén skulle åläggas afgifva
och genom tryck offentliggöra berättelse öfver utställningen.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Svanberg: I sitt betänkande reproducerar utskottet

först hvad det sistliane Riksdag yttrade i denna fråga, och säger,
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 17. 1

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

Ji:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

att det är mycket tvifvelaktigt, huruvida några fördelar vinnas
genom deltagande i dylika expositioner. I detta afseende måste
jag bekänna, att jag delar utskottets åsigt, ty det är verkligen
tvifvelaktigt, om någon större nytta kan dragas deraf. _ Hvar och
en, som besökt dessa stora utställningar i London, Paris, Briissel
och flera andra ställen, har säkerligen i likhet med mig funnit,
att de äro till ringa nytta och att der finnes mycken humbug.
Men detta oaktadt anses man icke höra till den civiliserade verlden,
om man icke deltager i dylika utställningar. Då vi nu kunna
komma ifrån saken med eu så liten summa som här har föreslagits
och då det väl vore opassande för oss att icke uppträda i den
blifvande utställningen i Köpenhamn, samt det synes mig orimligt
att kasta hela bördan af kostnaderna härför på dem, som redan
förut med stora uppoffringar deltagit i dylika utställningar, anhåller
jag för min del få yrka bifall till hvad utskottet här föreslagit.

Herr Erickson i Bjersby: Som herrarne påminna sig, be gärde

Kong! Maj:t i fjor 50,000 kronor för Sveriges deltagande i
utställningen i Köpenhamn, hvilken begäran af Riksdagen afslogs.
Värdet af de skäl, som då anfördes mot anslagets beviljande, har,
såsom mig synes, sedan dess icke förringats och, åberopande dessa
skal, kommer jag nu att rösta för afslag jemväl å statsutskottets
nu föreliggande förslag om beviljande af i.5,000 kronor för denna
utställning. ,

För mig betyder summans storlek mindre än sjeifva saken,
emedan jag anser anspråken på, att staten skall anslå medel till
deltagande i än den ena än den andra utställningen, den må vara
anordnad huru och hvar som helst, principielt origtiga. Men
skulle en utställning befinnas vara af den beskaffenhet, att den
kan anses vara af behofvet påkallad, höra å andra sidan statsmedel
för deltagande deri beviljas till för ändamålet erforderligt
belopp. Utskottet yttrade nästlidet år, att dylika anslag icke heller
borde beviljas förr än man vore säker på att allmänna opinionen
uttalat sig derför. För min del vågar jag påstå, att allmänna
opinionen icke är för detta anslag. Det skulle väl också
se egendomligt ut, om Riksdagen, efter att nyligen hafva afslagit
en begäran om anslag för detta ändamål, nu, utan att förhållandena
i sjeifva verket ändrats, beviljade ett sådant, hvilket förfaringssätt
skulle gifva stöd åt den numera icke ovanliga metoden att, om
man icke når målet på ena vägen, söka nå det på en annan, ett
förfaringssätt hvilket jag för min del icke vill befrämja. Dessutom
hafva Riksdagen oåtspord för det ifrågavarande ändamålet redan
lemnats 16,000 kronor från handels- och sjöfartsfonden. Äfven
denna åtgärd, låt vara att den kan försvaras, synes mig anmärkningsvärd;
ty om regeringen på sådant sätt med statens medel
befrämjar ändamål, för hvilka Riksdagen ansett dylika medel ej
böra anlitas, blifva Riksdagens beslut i anslagsfrågor temligen betydelselösa.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan i denna punkt.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke såsom den förste talaren
finna något opassande deri, om Riksdagen beslutar att icke bevilja
dessa 15,000 kronor. Vi skola komma i båg, att vi erbjödo Danmark
att deltaga i en skandinavisk utställning 1886, men då svarade
Danmark liksom Norge nej. Således kan en utställning gå
för sig utan att staten bidrager dertill. Till anordnande af eu
skandinavisk utställning i Stockholm begärde Kongl. Maj:tafl885
års Riksdag 250,000 kronor, hvilket dock afslogs. Då vi sålunda
afslagit allt bidrag till utställning i vårt eget land, kan det val
icke anses opassande att afslå bidrag till "en sådan i ett främmande
land. _ Äfven sistlidet år begärde Kongl. Maj:t 50,000 kronor
för Sveriges deltagande i Köpenhamnsutställningen, men af
de hushållningssällskap, som blifvit hörda, hade omkring hälften
uttalat sig för och hälften emot Sveriges deltagande deri. Stockholms
fabriksförening och jernkontorets fullmäktige yttrade sig
jemväl emot saken. Då resonnerade statsutskottet som så, att det
vore brist på opinion för denna utställning, och derförutan borde
anslaget icke beviljas, och Riksdagen afslog äfven den gjorda
framställningen. Nu vill jag fråga, om man kan anse, att den allmänna
opinionen sedan dess ändrat sig i detta fall, så att man nu kan
säga det vara opassande att afslå detta? Dör min del skulle jag
anse mera opassande att nu bevilja anslaget, än om det skett i
fjor. Det vore väl egendomligt, om vi nu skulle ändra åsigt, då
förslaget kommit från enskilde motionärer, medan vi förut afslagit
Kong! Maj:ts framställning i ämnet. Den opinion, som tillkommit
sedan i fjor, skulle bestå af de 803 utställarne, som anmält sig för
deltagande i utställningen; men ser man efter hvilka desse äro,
finner man att de utgöras till största delen af mindre jordbrukare
och industriidkare, hvilka icke kunna anses vara någon opinion i
jemförelse med det stora antal sådana som finnas i vårt land.

Huru jag än ser saken, kan jag sålunda icke annat än yrka
afslag på utskottets hemställan.

Herr Peterson i Hasselstad: Då jag reserverat mig emot

utskottets hemställan i denna punkt utan att dervid anföra något
skäl _ för min afvikande åsigt, så vill jag nu angifva de skäl, som
dervid ledt mig, nemligen att, såsom en ärad talare redan anfört,
Riksdagen icke bör frångå sin sistlidet år vidhållna åsigt i frågan, då
Riksdagen afslog Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af 50,000
kronor för detta ändamål. Sedan dess har, såvidt jag kan finna,
icke något inträffat, som nu kan föranleda bifall till motionärens
förslag om beviljande af de här ifrågavarande 15,000 kronor. Hvad
som inträffat är att 803 utställare anmält sig till expositionen. Om
nu häri läge en allmän opinion, så vore det ju anledning att fästa
afseende dervid. Men jag tror alls icke detta vara fallet. Den
allmänna opinionen skulle säkert hafva funnit ett annat uttryck.
De skäl, som förut åberopats emot detta anslag, qvarstå derför i
min tanke oförändrade. Jernkontoret och Stockholms fabriksförening
hafva vidhållit sin förut angifna åsigt samt funnit det
vara att föredraga att söka anordna en utställning i Stockholm.

Angående
anslag för
Srcriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

Att utställningen i fråga kostar oss mycket penningar utöfver dem,
som här äro begärda, är för hvar och en bekant. Här har af
motionären begärts 15,000 kronor till fyllande af de 07,200 kronor,
som beräknats skola åtgå. Men månne icke Riksdagen äfven får
betala hvad som ytterligare erfordras, om denna summa icke förslår.
Jag är förvissad derom, att, i fall Riksdagen nu beviljar
dessa 15,000 kronor, så får den också bevilja anslag till fyllande
af den brist, som kan uppstå i beräknade kostnader, och dermed
skydda utställarne, som för utställningen vidkänts stora uppoffringar,
för ytterligare förluster. För öfrigt hafva redan nu ganska
betydliga summor från statens sida kommit utställningen till del.
Från handels- och sjöfartsfonden hafva lemnats 16,000 kronor och
från exportföreningen 10,000 kronor, hvartill skulle komma dessa

15,000 kronor, och vi äro således snart uppe i samma belopp, som
i fjor begärdes af Riksdagen. Het hade ju i så fall varit bättre
att redan då antaga den kongl. propositionen.

På de skäl, jag sålunda i korthet andragit, har jag icke kunnat
dela utskottets mening och yrkar derför afslag på dess förevarande
hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Den här föreslagna summan till
utställningen i Köpenhamn är verkligen så obetydlig, att jag icke
skulle reserverat mig emot utskottets hemställan eller ens talat
om saken, om jag kunde fatta att det ändamål, som dermed afses,
kunde vinnas nu mera än i fjor, då Riksdagen afslog begärdt anslag
för den ifrågavarande utställningen. Men. jag hörde då så
många industriidkare förklara, att dessa utställningar innebure så
mycken humbug, att staten icke borde intressera sig derför, att
jag, jemväl då frågan föreligger i sin nuvarande form, anser beviljande
af dessa 15,000 kronor vara bortkastade penningar. Staten
har icke släpt till så litet alltredan för ändamålet. Sammanlagda
summan deraf skulle med de här ifrågasatta 15,000 kronor uppgå
till 41,000 kronor. Såsom jag redan sagt, gäller frågan en så obetydlig
summa, att jag ej skulle hafva något emot dess beviljande,
om dermed något kunde vinnas, men jag tror, att dessa utställningar
öfverlefvat sin tid. Jag anser det väl af största vigt, att
landets produkter och industrialster blifva kända, men det kan
tillgå på lämpligare sätt än medels dylika utställningar. Hvarför
icke i stället för dessa provisoriska utställningsbyggnader anordna
permanenta utställningar eller, såsom eu talare föreslagit, handelsmuséer?
Dessa blefve väl från början dyrbarare. Men i allt fall
torde kostnaden för ett sådant icke i längden motsvara kostnaderna
för dessa utställningar, med sina provisoriska, men det oaktadt
ganska dyrbara byggnader. Med dylika handelsmuséer skulle man
också hafva vida bättre tillfälle att taga noggrann kännedom såväl
om beskaffenheten af det utstälda som om huru prisen komme
att ställa sig. Jag föreställer mig, att man för framtiden bör
tillse, huruvida icke dylika permanenta utställningar böra efterträda
de nuvarande s. k. industriutställningarne.

Jag har velat säga detta. Och ehuru jag finner, att Kam -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

maren i dag är vid så godt lynne, att den bifaller snart sagdt allt
som föreslås, så vill jag dock, för den händelse någon finnes, som
uppfattar saken på samma sätt som jag, yrka utslag på utskottets
hemställan i denna punkt, under uttalande af den förhoppning att
vi i framtiden skola kunna anordna utställningar af mera nytta
än den, hvarom här är fråga.

Herr Gibson: Måhända kan det synas egendomligt, att re presentanten

från Norrköping och jag framkommit med föreliggande
motion till denna Riksdag, sedan eu Kongl. Maj:ts proposition i
samma ämne blifvit vid majriksdagen sistlidet år afslagen, men
jag är dock öfvertygad, att hvar och en, vid öfvervägande af
motionens innehåll, skall finna densamma fullt berättigad. Det
förnämsta skäl, jag har att åberopa, är den anslutning, som från skilda
grupper af landets olika näringsgrenar egt rum till förmån för
Sveriges deltagande i den nordiska landtbruks-, industri- och konstutställningen
i Köpenhamn, de yrkanden, som från enahanda
håll framkommit i syfte att få till stånd en nationel myndighet
eller komité som omhändertoge de svenska utställarnes angelägenheter,
hvarom jag i min motion närmare omförmält.

De principiella motståndarne till utställningar i allmänhet
kunna väl invända, att man borde hafva hänvändt sig efter majriksdagens
beslut till den danska utställningskommissionen. Men
innebörden af en sådan invändning anser jag vara nedsättande
för såväl den danska som den svenska nationalitetskänslan, i det
att densamma förringar värdet af den inbjudning till fredlig täflan,
som ingått till oss från ett angränsande land, på samma gång som
den innefattar ett ringaktande af de svenska näringarne, derigenom
att dessa förmenas rättigheten att uppträda under sitt eget
lands färger.

Jag vill icke skrämma kammaren med någon omfattande
skildring af betydelsen eller nyttan utaf utställningar i allmänhet,
men jag kan likväl icke underlåta att omnämna att ofta återkommande,
stora eller små, internationella eller inskränkt rnellanfolkliga
utställningar framkallat en likgiltighet, som står på gränsen
att öfvergå till ett allmänt utdömande af dem. Men att fördöma
utställningar såsom sådana, det är att icke tillräckligt samvetsgrant
bedöma dem. Likasom man alltid måste pröfva hvarje sak för
sig, bör man äfven bedöma hvarje utställningsfråga särskild!. Men
jag vill på samma gång gerna gifva dem rätt, som anse att, helst
under så tryckta tider som de närvarande, vi kunna hafva föga
gagn af de större internationella utställningarne. Förhållandet
med denna utställning är deremot annorlunda.

Våra förnämsta exportartiklar, som utlandet knappast kan
undvara och som i väsentlig grad bestå af råvaror eller dem närstående
produkter, sköta sig vanligen sjelfva och kunna icke skörda
synnerligt gagn af en sådan täflan som denna; men för helfabrikatet
och den mindre industrien är den danska marknaden af stor
betydelse icke allenast till följd af sin närbelägenhet utan också
derföre att den danska industrien i många hänseenden fått stå

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utstälbimg i
Köpenhamn.

(Forts.)

o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e, m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Korts )

betydligt tillbaka, hvarföre, då Danmark äfven är ett mycket konsumerande
land, dess import af industriartiklar är ganska betydlig.
Under sådana förhållanden är den danska marknaden ingalunda
ovigtig för den svenska industrien, och en närmare anslutning till
Danmark, i syfte att ernå ett lättare och mer omfattande handelsutbyte,
skulle, så vidt jag kan döma, verka mera förmånligt för
det svenska näringslifvet än mången hittills upprättad handelstraktat.
Om jag rätt bedömer stämningen i Danmark är denna
nu mycket gynnsam och man borde icke försumma tillfället att
tillgodogöra sig fördelen deraf. Sålunda hafva också de flesta
svenska industri- och uäringsidkarne uppfattat situationen och deraf
kan förklaras deras allmänna och lifliga önskan att deltaga i
ifrågavarande utställning icke blott såsom enskilda utställare utan
äfven samlade i grupp, ur nationel synpunkt.

Det hade derföre varit ganska klandervärd!, om exportföreningen,
som slutligen åtog sig att bilda och äfven bildade den
utställningskomité, som handhafver angelägenheterna icke lyssnat
till utställarnes uppmaningar utan öfverlemnat åt dessa att utom
landets gränser söka den hjelp, som i detta hänseende är behöflig.

Den ärade talaren på jönköpingslänsbänken yttrade, att allmänna
opinionen icke vore för detta anslag och åberopade till
stöd härför att endast SOS personer anmält sig vilja deltaga i utställningen.
Samma anmärkning har äfven gjorts af några andra
talare. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att tiden för
den temporära utställningen, det vill säga utställningen af kreatur,
mejeriprodukter, trädgårdsalster m. in., utgår först den losta april
och att komiterade således ännu icke kunnat inhemta uppgift på
det antal utställare, som deri komma att deltaga. Men all anledning
finnes att tro, det antalet utställare särskild! i dessa grupper
skall blifva ganska talrikt. Den allmänna opinionen är icke emot
utan snarare för detta anslag. Anmälningstiden för den industriella
afdelningen utgick den 30:de november. Sedan dess hafva
för hvarje dag inkommit nya. ansökningar om deltagande i utställningen,
hvilka måst tillbakavisas. Härtill kommer, att den
danska utställningskommissionen ansett behöflig! att två särskilda
gånger öka utrymmet för den svenska afdelningen och icke desto
mindre har utrymmet på denna afdelning måst inskränkas med
36 å 40 procent för utställarne. Vittnar detta om att allmänna
opinionen är emot Sveriges deltagande i utställningen?

En ärad talare på kristianstadslänsbänken nämnde att hushållningssällskapen,
fabriksföreningen och jernkontoret yttrat sig
mot Sveriges deltagande i Köpenhamnsutställningen. Ja, hushållningsskapen
hafva visserligen yttrat sig dels mot och dels för
densamma, men herrarne känna nog litet hvar huru det går till
inom hushållningssällskapen. Sådana angelägenheter handläggas,
på förvaltningsutskottens sammanträden, och der kan man naturligtvis
icke hafva så noga reda på industriidkarnes önskningar,
fjär man deremot till hvarje enskild industriidkare, så skall man
få ett helt annat svar än det negativa som vissa hushållningssällskaps
förvaltningsutskott gifvit. Hvad fabriksföreningen åter

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

beträffar, så är det visserligen sant, att den. förra året yttrade sig
mot Köpenhamnsutställningen derföre att den ansåg nyttigare att
deltaga i de stora internationella utställningarne såsom till exempel
den som skall ega rum i Paris 1889, der hufvudstadens
fabriksidkare, minst af alla, lära kunna uteblifva, men vid ett
möte, som fabriksföreningen för några dagar sedan hade, fattades
ett motsatt beslut, enär der uttalades såsom en allmän mening
att man ej borde deltaga i denna parisutställning. Fabriksföreningen
har således icke kunnat rätt återgifva den allmänna opinionen.
Beträffande jernkontoret har jag redan förut nämnt att
dess delegare eller bruksegarne icke skulle kunna skörda synnerligt
gagn af deltagandet i utställningen. Deras plats är deremot egentligen
vid de stora internationella utställningarne.

Det har också af eu talare yttrats, att det begärda anslaget
icke skulle vara tillräckligt, och han frågade tillika hvem som
skulle betala skilnaden. Med anledning häraf vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att frågan nu gäller att lemna ett anslag till
en enskild komité, med hvilken Riksdagen ej har något vidare
att skaffa än att bevilja eller afslå det ifrågavarande anslaget.
Derest regeringens förslag vid majriksdagen gått igenom, hade
Riksdagen måst honorera de anspråk, som kunnat uppstå efter
utställningens slut, om då hade yppats brist. Nu kan detta icke
komma i fråga, ty nu gäller det endast att anslå ett bestämdt
belopp åt en enskild komité, visserligen en svensk komité, men
till hvilken Riksdagen alls icke har någon skyldighet eller moralisk
förpligtelse att lemna ytterligare anslag.

Man har äfven gifvit regeringen en liten släng derför att
hon beviljat 16,000 kronor till utställningen. Jag vill då nämna,
att exportföreningen, för att kunna konstituera komitén och betrygga
i någon män dess verksamhet, af egna medel beviljade 10,000
kronor under vilkor att regeringen lemnade 25,000 kronor. Men
regeringen beviljade icke hela detta belopp utan endast 16,000
kronor. Och jag kan icke finna annat än att regeringen handlat
fullkomligt rätt då hon beviljade beloppet utan hvilket ett allmännare
deltagande i utställningen från svensk sida icke skulle
kunnat åvägabringas. Det är nu en ganska blygsam summa som
begäres, men jag försäkrar att den skulle hafva blifvit icke obetydligt
större, om icke vissa dryga kostnader, dem vi hoppades
kunna undvika, uteslutits från beräkningen. För deras gäldande
återstår endast att repliera på de redan förut ganska hårdt anlitade
utställarne och på den enskilda välviljan och intresset som redan
bidragit med en kontant summa af 30,000 kronor.

Denna kammare har förut många gånger försäkrat att den i
likhet med majoriteten af svenska folket genomandas af en liflig
åstundan att höja de svenska näringarne och härtill gifves nu ett
tillfälle då den svenska näringsidkarens produkter välkomnas af
ett för dem vänligt stämdt broderland. I öfvertygelse, herr talman,
att kammaren icke skall afslå denna billiga begäran, yrkar jagbifall
till utskottets förslag.

Angående
anslag för
Sverige« deltagande
i eu
''utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

Herr Andersson från Malmö: Det ser nästan ut som om

ett oblidt öde skulle hvila öfver dessa frågor, som röra anslag till
industriutställningar. Såsom herrarne torde erinra sig, äskade
regeringen af 1885 års Riksdag ett anslag af 200,000 kronor för
anordnandet af en industri- och slöjdutställning här i Stockholm.
Att frågan då föll, bör man kanske icke så mycket förundra sig
öfver, eftersom en storslöjdens man, hvilken ju borde varit intresserad
af att en dylik utställning kommit till stånd, i denna
kammare uppträdde och talade emot förslaget. Vi hafva äfven i
dag hört en industriens man säga, att det ligger mycken humbug
i dylika utställningar och att de äro till föga nytta. Att deri man,
som vid 1885 års riksdag talade emot det begärda anslaget, hade
en sådan individuel uppfattning''om nyttan af industriutställningar
— jag säger individuel uppfattning, emedan jag tror att den allmänna
uppfattningen är en helt annan — torde kanske icke vara
så mycket att undra öfver om det är sant hvad man sagt mig,
att de alster han vid en föregående utställning exponerat, ej
kunnat uthärda täflan med andra fabrikers tillverkning. Hade
utställningen kommit till stånd, och han deltagit i densamma,
skulle han möjligen åter lidit ett nederlag, och det var väl det
han ej ville.

Förliden riksdag äskade regeringen ett belopp af 50,000
kronor att användas i och för Sveriges deltagande i den stora
nordiska utställningen i Köpenhamn innevarande sommar. Denna
begäran afslogs äfven af Riksdagen, hvilket väckte stort uppseende,
åtminstone på den ort jag tillhör, äfvensom i vårt naboland Danmark,
och man betraktade detta afslag nästan som ett fattigdomsbevis.

Vid denna riksdag är ifrågasatt, att staten skulle lemna ett
litet bidrag af 15,000 kronor, på det att vi skulle kunna blifva i
någon mån ordentligt representerade vid denna utställning. Hurudan
utgången inom denna kammare kommer att blifva, är ganska
svårt att förutsäga. Jag tycker emellertid att, då man erkänner,
att vår industri gått tillbaka och att näringarne ligga nere,
det är egendomligt att man i samma andetag vill neka att utgifva
ett belopp af 15,000 kronor för att höja och göra vår industri känd.
Jag trodde också, att det hörde till en förfluten tid att vilja bestrida
dessa industriutställningars nytta. Den, som varit i tillfälle
att besöka en sådan utställning, får väl ändå medgifva att ett sådant
besök har en ganska stor nytta med sig icke blott i ekonomiskt,
utan äfven i estetiskt och socialt hänseende. Den som besöker
eu större plats, der eu större industri-, slöjd- och landtbruksutställning
är anordnad och der det förnämsta, som kan tillverkas,
finnes samladt, får naturligtvis se ofantligt mycket, som han under
det dagliga lifvet aldrig kommer i tillfälle att se, och det är
icke nog med hvad han får se på sjelfva expositionen, utan alla
större etablissement stå vanligen också vid ett sådant tillfälle
Öppna för den expositionsbesökande. Jag sjelf såsom boktryckare
har icke haft så litet gagn af att besöka sådana expositioner. Det
har äfven många gånger blifvit framhållet att ju mera folk kommer
tillsammans för att utbyta varor, tankar och åsigter, ju mera

Onsdagen den / Mars, e. m.

>:o 17.

vinner civilisationen framsteg, och jag tror, att detta är eu sanning,
som ingen kan jäfva.

Jag skall med exempel söka visa att vårt land verkligen käft
gagn af att deltaga i en sådan utställning. Många i denna kammare
minnas nog, att för en del år tillbaka en ångare, jag tror
den beter Blekinge, vid ett tillfälle rände upp på ett stenskär, så
att fören blef alldeles hopklämd, liksom man kramar ihop ett
pappersark, utan att någon bräcka kunde upptäckas i plåten. Bör
kuriositetens skull och för att visa hvad den svenska plåten dugde
till, skickade man denna stäf till världsutställningen i London,
och den väckte der ofantligt uppseende. För några år sedan träffade
jag en engelsk ingeniör, som hade besökt denna utställning,
och vi kommo att tala om det svenska jernets goda beskaffenhet.
Ja, sade han, den bästa reklam ni kunde få för ert svenska jern,
det var, då ni skickade den der stäfven till verldsexpositionen, tv
der åstadkom den eu utomordentligt stor uppmärksamhet.

En för boktryckerikonstens framgång i vårt land varmt nitälskande
man påstod en gång att de stora verldsexpositionerna
mäktigt bidragit till att böja denna konst äfven inom vårt land.
På dessa expositioner, sade kan, blef man i tillfälle att se hvar
man kunde erhålla de bästa maskinerna, stilar, färger och öfriga
materialier, samt på de stora tryckerierna i verldsstäderna se och
göra sig underrättad om huru arbetet utfördes. Att häri ligger
en sanning, torde ej kunna förnekas och hvad som absolut icke
kan förnekas är att boktryckerikonsten inom Sverige för närvarande
ståt på en point, hvarom man för 15 ä 20 år sedan icke
både någon aning.

Om man nu antager, att de fleste, som komma att rösta emot
detta förslag, tillhöra landsbygden, skulle man kunna tro, att
dessa personel'' icke förstå att rigtigt uppskatta värdet af dessa
expositioner, att de anse dem icke vara till landtbrukets fördel
utan blott till städernas. Jag för min del tror deremot, att de
äro till lika stor fördel för landsbygdens invånare som för stadsborna.
Då förra årets Riksdag afslog framställningen om beviljandet
af de 50,000 kronor, som då begärdes för ifrågavarande
ändamål, yttrade en af de största smörexportörerne i Malmö, »att
detta var det mest befängda, som Riksdagen kunde göra». »Som
vi veta», sade ban, »bar vårt smör en stor marknad i England.
En stor del svenskt smör skickas emellertid först till Köpenhamn
och det bästa af detsamma ompackas derstädes och går till England
under danska märken. Sekundasmoret får behålla sin svenska
packning och sitt svenska märke. Jag är öfvertygad om att, ifall
en industri- och landtbruksutställning kommer till stånd i Köpenhamn,
och vi deltaga i densamma, vårt svenska smör med beder
skall täfla med det danska, och det kan hända att de engelsmän,
soxn komma dit, kunde få en annan uppfattning om det svenska
smöret än många af engelsmännen nu hafva.»

Man har fäst sig mycket vid den ekonomiska sidan af saken
och sagt, att det är icke värdt att offra dessa 15,000 kronor för
ett sådant ändamål som deltagandet i Köpenhamnsexpositionen.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Korta.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

Jag kan knappast förstå detta resonnement. Man anslår både 50,000
och 100,000 kronor för ändamål, som jag icke anser vara af det
gagn för Sveriges industri, som en sådan utställning som den
ifrågavarande måste blifva. Att man då talar på dessa 15,000 kronor
kan jag icke fatta. Dessutom tror jag att beviljandet af detta anslag
icke skall vålla svenska staten någon ekonomisk förlust, ty
jag är öfvertygad om att persontrafiken på våra jernvägar under
utställningen skall blifva så stor, att den ökade inkomsten deraf skall
fullt uppväga detta anslag.

Mycket mera kunde vara att anföra såsom skäl för beviljande
af det begärda anslaget, men jag skall ej dermed upptaga liden,
utan inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

H err Swartling: Då min ärade medmotionär redan utförligt
yttrat sig i ämnet, kunde jag nöja mig med att instämma med
honom. Men då jag nu fått ordet skall jag något litet begagna
mig deraf.

Jag ber då att först och främst få till statsutskottet frambära
min tacksamhet för det välvilliga understöd, som motionen rönt.
Redan det synes mig innebära ett godt tecken för sakens framgång.

Man kan ju tvista om den större eller mindre nyttan af utställningar,
och för min del får jag säga att jag betviflar, att vårt
land verkligen kan hafva någon stor nytta af deltagandet i stora
verldsutställningar, sådana som i Paris, London, Filadelfia, Wien
o. d. Jag tror knappast att man deraf kan hafva ett gagn, som
motsvarar de stora kostnaderna. Men enligt mitt förmenande kan
man gerna för ögonblicket lemna denna fråga ur räkningen. Det
är nemligen nu ej fråga om, huruvida utställningen skall komma
till stånd eller icke, huruvida man bör deltaga deri eller icke, ty
utställningen är en snart blifvande verklighet, och likaledes är
det ett fullkomligt verkligt faktum, att en mängd svenska näringsidkare
anmält sig till deltagande i denna utställning. Frågan kan
således till sina dimensioner betydligt inskränkas och gäller egentligen
blott, huruvida svenska Riksdagen bör understödja de svenska
näringsidkarne med 15,000 kronor för att lindra kostnaderna för
deltagandet i utställningen i Köpenhamn. För min del vågar jag
hoppas, att Riksdagen kommer att så göra, ty många skäl tala
derför.

Det förnämsta skäl man anfört för afslag å den gjorda framställningen
är att Riksdagen i fjor afslog en kongl. proposition
om beviljande af 50,000 kronor för Sveriges officiella deltagande i
utställningen. Det är väl sant, att denna fråga föll. Orsakerna
dertill torde hafva varit många och deribland kanske åtskilliga,
som ej voro så alldeles synliga. Hufvudskälet var emellertid, att
man af de infordrade upplysningarna trodde sig vara berättigad
antaga att föga sympati, om ens någon, funnes för utställningen.
Nu hafva emellertid — och jag vill särskildt fästa talarens på
Blekingebänken uppmärksamhet derpå — förhållandena ganska
väsentligt förändrats sedan dess. Näringsidkarne hafva sjelfva

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N'':o 17,

lagt i dagen ett mycket lifligt intresse för utställningen, och det
var på deras initiativ som exportföreningen först tog saken om
hand och bildade en komité för besörjandet af de med utställningen
förbundna göromål. Mig synes således frågan hafva kommit
i helt annat läge än vid förra riksdagen.

Vid förra riksdagen ansåg man icke olämpligt, att regeringen
af tillgängliga medel skulle bevilja nödigt anslag för utställningen,
och man gick så långt, att man till och med betraktade såsom ett
skäl för utslag den omständigheten att regeringen hade sådana
medel till sitt förfogande. Nu har jag åter hört såsom skäl för
utslag å den nu föreliggande framställningen anföras den omständigheten,
att regeringen lemnat dessa 16,000 kronor, och detta
förundrar mig så mycket mer, som det förra året icke var en
utan flere talare, som påpekade, att regeringen icke behöfde gå
till Riksdagen för att begära medel, utan kunde sjelf lemna sådana.
Jag för min del beklagar blott att regeringen nu icke varit litet
frikostigare i detta anslag.

Det har talats om, att någon allmän opinion icke skulle finnas
för utställningen. Jag vet icke hvad det talet i detta afseende
betyder. Icke kan man väl här med opinion mena samma slags
opinion, som rörer politiska frågor. De, som bär kunna bilda
opinion, äro de, som sjelfva deltaga i utställningen, och jag tror
eu sådan opinion vara lagd i dagen, då så stort antal utställare
anmält sig, och ännu en lång tid återstår för anmälningar till deltagande
i utställningen af jordbruksprodukter, trädgårdsalster och
mejeriprodukter. Man torde kunna antaga att antalet af utställare
nu utgör öfver 1,000, och att antalet icke är litet bevisas äfven
deraf, att det bestämda utrymmet icke på långt när motsvarat de
anspråk, som på detsamma stälts.

Jag ber äfven få påpeka ett par misstag, som ett par ärade
talare gjort sig skyldiga till, då de förmenat att regeringen lemnat
för ifrågavarande ändamål jag tror ända till 41,000 kronor, eller
åtminstone 26,000 kronor. De hafva dervid tagit med i beräkningen
icke blott det af regeringen lemnade anslaget på 16,000
kronor utan jemväl exportföreningens bidrag på 10,000 kronor.
Jag får dervid erinra att exportföreningen är af alldeles enskild
natur, och att det är af enskilda medel, som detta bidrag lemnats.
Således är det i verkligheten endast 16,000 kronor som regeringen
lemnat.

En ärad talare på kalmarbänken, min gode granne herr Nils .Peterson
i Runtorp, tyckte, att summan var mycket obetydlig och sade
att han gerna kunde vara med om att lemna den, om ändamålet
dermed vunnes. I så fall torde han godhetsfullt lemna sitt bifall,
ty jag kan försäkra honom att ändamålet vinnes. Det är nemligen
blott fråga om att få en brist på 15,000 kronor fyld, och det ändamålet
vinnes, om han och vi öfriga bifalla utskottets förslag.

Han sade också, att han ansåg det vara nyttigare att hafva
permanenta utställningar. Jag tror att detta är en framtidsfråga,
och jag ber få taga fasta på hans löfte om understöd, ifall denna
sak en gång skulle komma före.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående Jag har visserligen många flera yttranden antecknade, men

anslag för Jels hafva andra upptagit dem till besvarande, dels torde det icke
tagande i In vaTa nödigt att besvara alla. Jag vill derför blott tillägga, att, då
utställning i jag tror, att inom Riksdagen och icke minst inom denna kamKöperihamn.
mare ett stort och lefvande intresse för våra näringars utveckling''
(Ports.) och förkofran förefinnes och detta intresse klart och tydligt kan
läggas i dagen genom att bevilja detta anslag, så vågar jag också
hoppas att kammaren skall bifalla utskottets förslag, hvartill jag,
herr talman, ber få yrka bifall.

Häruti instämde herrar Söderblom, Petersson i Hamra, Höglund,
E. V. Carlson, Larsson från IJpsala, Sandwall, Lilienberg,
Bruce, Waldenström från G-efle och Brodin.

Herr Danielson yttrade: Herr talman, mina herrar! Såsom
herrarne finna af utskottets betänkande, har äfven jag med min
röst understödt sjelfva saken eller det slut, hvartill utskottet kommit,
men jag har trott, att man vid beviljandet af detta anslag,
borde fästa ett vilkor, som jag anser utgöra en hufvudsaklig del
af den nytta, som kan dragas af denna utställning, nemligen det
vilkoret, att den komité, som skulle få dessa medel till sitt förfogande,
skall vara skyldig att offentligen utgifva en berättelse
öfver utställningen, så att den stora allmänheten skulle kunna
få kännedom om de alster, som der förekomma. Jag har trott,
att det vore så mycket mera skäl till något sådant vilkor, som det
vid mindre utställningar, der staten icke uppträder med direkta
bidrag eller förordnar kommissarier, icke brukar utgifvas någon
berättelse som kommer till den störa allmänhetens kännedom.
Hvad sjelfva saken beträffar, tror jag, att frågan nu är väsentligt
annorhxnda än i fjol. Jag har nemligen den uppfattning, att hvarför
Riksdagen då afslog det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget,
var att man icke gerna ville taga saken som en statsangelägenhet,
utan hellre ville att frågan skulle komma så, som den nu kommit.
Och särskildt för min ringa del yttrade jag, att jag gerna skulle
se, att Kongl. Maj:t, om enskilda personer trädde tillsammans och
bildade en utställningskomité, af tillgängliga medel anvisade ett
understöd. Detta har också Kongl. Maj:t gjort, och jag tror, att
Kongl. Maj:t gjort rätt deri. Jag kan icke annat än erkänna, att
det nu gått åt det håll jag då antydde och det har varit det rätta
hållet. Frågan är således i helt annat skede. Af utskottets motivering
kan man se, att utskottet tydligt uttalat den uppfattning,
att några vidare medel från staten icke må ifrågakomma. Nu kan
det visserligen sägas, att detta yttrande i utskottsmotiveringen icke
är bindande, och det är nog sant, men efter ett dylikt uttalande
är det icke godt för enskilde eller Kongl. Maj:t att komma med
en ny framställning i frågan. Vi äro således betryggade för farhågan,
att det skall bli några efterräkningar vare sig å större eller
mindre belopp.

Jag har genomsett statistiska uppgifter i detta fall och funnit
att våra handelsförbindelser med .Danmark äro rätt betydliga, och

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

N:o 17.

jag finner deri ett skäl, hvarför man bör gifva detta understöd, så
att Sverige der må kunna uppträda på ett värdigt sätt. En ärad
talare på malmöbänken antydde att utställningen vore af intresse
för vår mejerihandtering, och jag vill med anledning deraf erinra
om att icke blott denna handtering är en ganska vigtig sak för
oss landtbrukare, utan der förekomma på utställningen äfven andra
iandtmannaprodukter såsom utsädesfrö och utsädesspanmål. Derför
tror jag, att äfven vi landtman böra önska, att utställningen
måtte blifva så fullständig som möjligt, och kan icke se, att vi böra
undandraga oss att bifalla detta understöd, helst då det är så litet
och begränsad! Derför skulle jag vilja hemställa om och skulle
gerna se, att kammaren måtte bifalla detta förslag, men skall dock
hos herr talmannen anhålla om den ändring i klämmen att deri
komme att inflyta hvad jag i min reservation yrkat eller att svenska
utställningskomitén ålägges afgifva och genom tryck offentliggöra
berättelse öfver utställningen. Klämmen skulle således komma
att lyda på följande sätt: »att Riksdagen — med anledning af
herrar Thams, Gibsons och Swartlings förevarande motioner —
må, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för Sveriges deltagande
i den nordiska industri-, landtbruks- och konstutställningen
i Köpenhamn innevarande år, på extra stat för år 1889 anvisa
ett anslag af 15,000 kronor, att, på de vilkor, att den svenska utställningskomitén
ålägges afgifva och genom tryck offentliggöra
berättelse öfver utställningen, och dem Kong! Maj:t må finna skäligt
bestämma, ställas till den svenska utställningskomiténs förfogande,
med rätt tillika för Kong! Maj:t att af omhänderhafvande
medel redan under innevarande år förskjuta beloppet.»

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta och tror,
att ett sådant vilkor skulle vara mycket välbetänkt och gagnande
för syftet med hela detta anslag. Jag vill ej uppehålla kammaren
vidare i denna fråga, ty motionärerna och många andra hafva
redan framhållit hvad som kan vara att säga, och derför yrkar jag
bifall till sagda mitt förslag.

Herrar Lund, De Laval, Vidström, Jakobson, Fredholm och
Johansson i Esset förenade sig med herr Danielson.

Herr Svanberg: Herr talman, mine herrar! Sedan jag i början
af diskussionen om denna fråga hade ordet, har jag från de
ärade ledamöter af statsutskottet, som reserverat sig mot beviljandet
af ifrågavarande anslag, fått höra, att tiderna icke förändrat
sig och att det således är alldeles olämpligt att nu bevilja anslaget,
då man så nyligen som vid sista riksdagen afslog en sådan
framställning, ehuru den då till och med kom från regeringen.
Först och främst skall jag be att få fästa dessa herrars uppmärksamhet
på, att tiderna hafva förändrat sig och det högst betydligt i
detta fall. Jag kan med visshet upplysa derom, att det cirkulär,
som senast utgått från Stockholms fabriks- och handtverksförening,
kommit tillbaka från de flesta delar af landet med tillkännagifvande,
att man vore villig att efter bästa förmåga deltaga i ut -

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

Angående
anslag för
Sveriges deltaga}'',
de i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

ställningen, under uttalande af den förhoppning att det icke måtte
blifva några andra kostnader dervid än de som alltid för utställarne
blifva en följd af deltagandet i en sådan utställning. Således hafva
i denna del tiderna mycket förändrat sig. De hafva äfven förändrat
sig derigenom att frågan, såsom äfven herr Danielson säde,
nu kommer just i sitt rätta skede. En sådan sak som denna bör
nemligen, efter mitt förmenande, först omfattas af de enskilde och
sedan skall regeringen gifva den det bistånd den anser den förtjena.
Derjemte skall jag bedja att få fästa dessa herrarnes i statsutskottet
uppmärksamhet på en sak, nemligen att det är en ganska
stor skilnad mellan att begära i statsanslag 50,000 kronor och att
endast anhålla om 15,000 kronor, ty det der talet om hvad exportföreningen
gifvit kan väl icke drabba staten. Då jag förra gången
hade ordet, tog jag mig friheten säga hvad jag hufvudsakligen
tänkte om dessa utställningar, nemligen att dervid förekom mycken
humbug, men jag vill be herrarne uppmärksamma, att dervid
tänkte jag uteslutande på de industriella utställningarna. Humbugen
ligger hufvudsakligen deri, att man visar sakerna sådana man
nog kan prestera dem, men icke sådana som man vanligen vill
göra dem. Men det är alldeles naturligt att för dem, som besöka
utställningen, skall det alltid medföra såväl glädje som lärdom att
beskåda dessa med den största omsorg utförda arbeten. Det är således
nog, hvad jag ville hafva sagdt, mycken humbug, men der
är äfven mycken lärdom att inhemta. Den talare hade derföre
rätt, som sade att de förutvarande stora expositionerna varit för
vår industri och kanske äfven för vårt jordbruk af ganska stor betydelse.
En talare sade: hvem skall betala resten, om det blir
brist? Den talarens uppmärksamhet ber jag få fästa derpå, hvad
jag ock vet af egen erfarenhet, att då regeringen på senare tider
beviljat något anslag till en utställning, den gjort det med det
uttryckliga förbehåll att det gifna anslaget icke må öfverskridas,
och jag har ingen anledning betvifla, att den nog kommer att göra
så äfven med detta, om det blir beviljadt. Således är det en obehöflig
fruktan, att någon efterräkning kommer till stånd. Slutligen
får jag säga, att det kan vara beaktansvärdt hvad herr Danielson
föreslog om att utställningens komiterade skulle afgifva en berättelse
öfver hela utställningen. Jag tror dock, att de skulle i
alla fall icke underlåta att göra det, ty, såsom herr Danielson vet,
är största delen såväl af de bidrag, som redan blifvit gifna, som
de hvilka härefter komma att utgå, lemnade af enskilde personer,
och dessa skola ej underlåta att fordra en redogörelse för, huru de
blifvit använda, liksom en berättelse öfver de särskilda delar af
större intresse som på expositionen förekommit och som för en
större allmänhet kan vara nyttigt att inhämta.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Man har såsom skäl
mot utskottets förslag anfört att Riksdagen förlidet år — särskildt
denna kammare — afslog den framställning i ämnet, som då gjordes
af regeringen. Jag behöfver väl icke fästa kammarens uppmärksamhet
på, att frågan föreligger denna riksdag i väsentligt

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

S:o 17.

annat skick än den gjorde föregående riksdag. Först och främst
kar den begärda summan blifvit nedsatt till 15,000 kronor i år,
från 50,000 kronor. Och för det andra, och det är det vigtigaste
skälet, må framhållas, att staten icke här kommer att uppträda
officiel! eller sätta en officiel prägel på utställningen. Det är
nemligen här naturligtvis icke fråga om •— såsom förhållandet
skulle blifvit, om Sverge deltagit i utställningen på sätt frågan
förelåg i fjol — att Sverige skall utsända kommissarier till utställningen
och göra sitt deltagande i densamma högtidligare än saken
fordrar. Herrarne torde således finna att det är en högst väsentlig
skilnad emellan det sätt, på hvilket frågan nu föreligger, och
det på hvilket den förelåg då. Jag tror äfven att de, som röstade
mot förslaget förlidet år, kunna med godt samvete rösta för detsamma
nu. De upplysningar, som lemnades förra året af myndigheterna,
voro nemligen i sjelfva verket af den beskaffenhet, att man
kunde godt vara af den åsigten, att den allmänna meningen, särskildt
bland industriidkarne, icke var för saken. Men om herrarne
läsa utskottsbetänkande!, skola herrarne finna, att de upplysningar,
som då meddelades utskottet, icke voro fullt exakta. Ty genom
det intresse för saken, som industriidkarne sjelfva visat, är det
ådagalagdt, att det icke fans så ringa intresse, som då uppgafs,
utan att ett stort intresse för saken verkligen fans bland industriidkarne,
och det är industriidkarne sjelfve, som nu kommit till
Riksdagen med begäran om anslag. Många utaf statsutskottets
ledamöter voro också af den meningen, att, såsom frågan nu förelåg,
kunde de mycket väl och med godt samvete rösta för anslaget;
och att de derför alldeles icke behöfde anses hafva vexla!
åsigt i sjelfva saken.

Bland de skäl, som blifvit framstälda mot utskottets förslag
framhöll en talare, att vi nu icke skulle bevilja detta anslag, derför
att man i Danmark för några år sedan icke för sin industri
och sina jordbruksalster ville lemna något understöd till den utställning,
som skulle hållas i Stockholm. Jag kan dock icke förstå
hvad vi skulle befatta oss med hvad den danska Riksdagen i
detta afseende beslutat, utan jag tycker att man i Danmark kan
besluta för sig; och anse vi sedan detta anslag vara nyttigt för
oss, så tror jag icke att vi skola rygga tillbaka för att bevilja detsamma,
äfven om Danmark förut icke ansett sig böra göra på
samma sätt som vi nu.

Fn talare anmärkte att allmänna meningen i landet icke vore
för att understödja denna utställning. Huru nu allmänna meningen
kan vara i denna fråga, det tror jag emellertid icke att han vet,
och jag vet det icke heller. Ty clenna fråga har icke varit så på
tal och är icke heller af en sådan vigt, att landets befolkning uttalat
sig om densamma på ett sådant sätt, att man deraf kunnat
höra, hurudan den allmänna meningen rörande den saken är. Men
visst är, att om näringarne behöfva understöd, då är det under
sådana tider som vi nu hafva, då man allmänt anser, att det råder
betryck i landet; och om man skall gifva understöd, så bör det
ske under sådana förhållanden, då den meningen är allmän, att ställ -

Angåmde
anslag för
Sveriges deltagande
i eu
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i eu
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

ningen är bekymmersam. Men är detta rigtigt, så kan man icke
lämpligare gifva ett sådant understöd än just nu, och på den grund
föreställer jag mig, att den allmänna meningen i landet skulle
vara för beviljandet af ett sådant anslag som det ifrågavarande.
Man bör dervid komma i håg, att det gäller att göra den svenska
industriens och det svenska jordbrukets alster kända icke endast
för Danmark. Folk från alla delar af hela den civiliserade verlden
kommer antagligen att besöka denna utställning, och jag föreställer
mig derför att, om Sverige kommer att uppträda på denna
utställning på ett värdigt sätt, så skola dess alster blifva kända
icke blott af sådana personer, som besöka utställningen från Sverige
och Danmark, utan äfven från öfriga delar af Europa, ja, från hela
den öfriga verlden. Och tillika tror jag, att, om man på detta
sätt kan komma att göra våra alster mera kända för dessa öfriga
nationers medlemmar, som komma att besöka utställningen, så är
en summa af 15,000 kronor en högst obetydlig summa i jemförelse
med det gagn landet kan hafva deraf. Den indirekta vinst, som
landet kommer att få af dessa 15,000 kronor, är så stor, att den
många gånger väger upp den summa, som staten gifver på detta sätt.

Man säger emellertid att det icke är mer än 803 utställare,
som anmält sig vilja deltaga i denna utställning. Det är sant.
Men, såsom redan en talare framhållit, går anmälningstiden för
utställare af landtbruksalster, såsom kreatur, mejeriprodukter och
alster tillhörande trädgårdsafdelningen, spanmål och frö, icke ut,
förrän den 1 april; och jag vill nämna att den person, som i Kristianstads
län har med dessa anmälningar att göra, hvilken person
är anstäld vid länets frökontrolleringsanstalt, påstår att ett mycket
stort antal deltagare redan anmält sig, så att man kan vänta att,
då tiden går till ända, antalet skall blifva högst betydligt. På
grund af denna erfarenhet från Kristianstads län tror jag också
att sådant skall äfven blifva förhållandet från andra län, eller att
antalet deltagare skall blifva vida betydligare, än hvad man förut
antagit skulle blifva fallet.

Den ledamoten af statsutskottet, hvilken såsom skäl, hvarför
han motsatte sig förslaget, anförde, att han icke ville vara med
om en sådan utställning, utan att han ville hafva en permanent
utställning, vill jag svara att jag skulle hafva lust att se, om han,
i händelse en dylik fråga komme å bane, skulle vilja vara med
om att bevilja ett sådant anslag. Ty skall en sådan permanent
utställning kunna åvägabringas, så skulle det blifva fråga om mycket
mera än det här gäller, det skulle komma att röra sig om störa
summor. Yid ett sådant fall kan man icke fordra att enskilda
personer skulle kunna gå i land med att åtaga sig saken, ty det
blefve som sagdt är mycket dyrt, utan att man skulle nödgas fordra
understöd af Riksdagen. Men när den frågan kommer före, tror
jag icke att han ville vara med om beviljandet af sådana summor.

Ku har man också hyst räddhåga för att detta anslag på 15,000
kronor icke .skulle räcka till; utan man har befarat att, när Riksdagen
en gång gifvit detta anslag, så skulle man också vara tvungen
att fylla den brist, som möjligen kunde uppkomma. Men jag

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

ber i sådant hänseende att få fästa uppmärksamheten på den mo- Angående
tivering, som finnes. i utskottets betänkande. Denna motivering anslag för
kommer att intagas i den skrifvelse, som, om frågan vinner Riks- Sveri9es tödagens
bifall, kommer att afgå till Kongl. Maj:t; och i denna mo- utställning6i
tivering står att »fråga icke kan uppstå om ytterligare bidrag, i fall Köpenhamn.
befintliga tillgångar icke skulle blifva tillräckliga». Men då hem- (Forts.)
ställer jag, om någon skall kunna tro det vara möjligt, att regeringen
skall kunna gifva mer än den af Riksdagen anvisade summan.
Mej, jag tror nog att regeringen är så försigtig, att hon
icke kommer att inlåta sig på ett understöd, som hon vet att
Riksdagen icke vill kännas vid.

Jag ber att få fästa herr Danielsons uppmärksamhet på, att
■om det vilkor, som han föreslog, toges in i förslaget till beslut, så
skulle detta förorsaka en gemensam votering; och jag hemställer
till honom, om han icke skulle vilja i den frågan, som jag tycker
vara en småsak, undvika att förorsaka en gemensam votering. Jag
föreställer mig att de, som komma att syssla med utställningen
och få dessa medel om händer, i alla fall skola gå herr Danielsons
önskan till mötes. Det är ju nemligen vanligt, att berättelser öfver
dylika utställningar uppgöras af ensldlda personer, och det enklaste
vore derför att inköpa några exemplar af en sådan berättelse för
att utdelas till dem, som vore intresserade af att veta, huru det
tillgått på utställningen. Men skulle det åligga komiterade att
föranstalta om uppgörande af en sådan redogörelse för utställningens
gång, så tror jag att dertill skulle alla de 15,000 kronorna
komma att åtgå, och då hade man icke vunnit något annat än
•denna berättelse öfver utställningen, men ingenting gjort i sjelfva
saken. För öfrigt skulle jag icke hafva motsatt mig detta af herr
Danielson föreslagna tillägg, om icke Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag. Men då Första Kammaren redan tagit detta
förslag utan det af herr Danielson gjorda tillägget, så skulle jag vilja
hemställa till honom, att kan icke måtte hålla på sitt förslag, utan
att vi skola slippa ifrån en gemensam votering rörande denna fråga.

.Pa grund af hvad jag anfört, och då jag är öfvertygad om att
motionärernas förslag är nyttigt icke blott för industrien utan äfven
för jordbruket, skall jag anhålla om bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Svensson i Rydaholm, Nilson
från Lidköping och Jönsson i Mårarp.

Herr Herslo.w anförde: Herr talman! Jag tror att vi böra se
denna sak ofantligt enkelt. Jag bekänner att icke heller jag
är någon entusiast för dessa stora expositioner. Jag anser väl, att,
då de började företagas, de gjorde mycket godt och att de gifvit
en stark impuls både åt den europeiska industrien och åt det
europeiska varubytet. Men då jag anser dessa första utställningar
verkligen hafva haft nytta med sig, är jag å andra sidan öfvertygad
att, hvarje efterföljande utställning haft mindre betydelse än
den föregående. Jag kan således erkänna, att jag väl begrep och
äfven gillade, att kammaren i fjor icke beviljade de 50,000 kronor,

Andra Kammarens Prot. 1888, N:o 17. 2

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående som då af regeringen äskades. Saken är den, att jag icke tycker
anslag för om att staten utöfvar något tryck eller ens någon lockelse för att
Sveriges del- £å in(jugtrii(lkarne att göra de mycket betydande uppoffringar, som
utställning6i hvar och en> som har mec^ industrien att göra, vet vara, förbundna
Köpenhamn, med ett deltagande i en utställning. Men då det nu visat sig, att
(Forts.) de enskilda industriidkarne och industrien i allmänhet sjelfva hafva
lust och vilja att göra dessa uppoffringar, så är det statens skyldighet
att göra hvad den kan, att icke denna deras sträfvan må
varda dem alldeles för tung. Jag kan konstatera det stora och
mycket varma intresse, som är rådande nere hos oss i afseende på
utställningen. Man arbetar der med ifver på nästan alla områden
för att kunna med heder uppträda på densamma. Särskildt kan
jag konstatera, att våra jordbrukare gripit sig an för att dess alster
må kunna framstå på ett sätt, som jag tror skall blifva ganska storartadt.
Detta särskilda intresse hos landtbrukarne har sin rimliga
förklaring. Danmark är nemligen framför allt ett landtbruksidkande
land; dess industri står som bekant icke högt. Skall då
Danmark kunna till sin exposition draga en mängd besökande
från det öfriga Europa, skall det vara sådana personer, som vilja
se hvad danskt landtbruk kan prestera, personer som vilja på platsen
taga reda på huru det skötes och huru det kan taga sig ut,
detta landtbruk, i ett land som Danmark, hvilket i mycket gäller
som ett mönsterland i fråga om jordbruket. Och det är på denna
täflingsplats, som vi nere i Skåne vilja ådagalägga hvad också vi
kunna; vårt jordbruk och vår ladugårdsskötsel skola der visa upp
hvad Sverige kan göra. Och när vi mäta vår produktion inför
Europas ögon med hvad Danmark kan åstadkomma i den vägen,
vilja vi göra det om möjligt under eget tak, så att vi icke må
blandas bort med de öfriga. Yi vilja visa att det svenska jordbruket
och den svenska ladugårdsskötsel förtjena, att bära sitt
eget namn, och vi önska att dessa vårt lands näringsgrenar på
denna utställning skola häfda sin sjelfständighet. Under sådana
omständigheter och i detta syfte anser jag det vara mycket rigtigt,
att Riksdagens kamrar nu göra hvad de kunna, i synnerhet som
det här icke är fråga om ett större belopp än 15,000 kronor. Jag
kan väl finna, att man känner sig tveksam, då. det är fråga, huruvida
man skall deltaga i en utställning eller icke; men nu hafva
vi ju redan kommit derhän, att vi tagit denna affär i båten, och
derför måste vi också ro den i land. Då det således är en afgjord
sak att vi skola uppträda der, hitom oss då äfven gorå det så, att
det sker med heder och så, att vi dervid icke sätta någon fläck
på vår nationalära. Yi hafva skyldighet att se till, att våra industriidkare
blifva i tillfälle att på utställningen med heder fylla sina
platser, och det är derför jag är med om detta anslag, oaktadt jag
icke hyser alltför stora illusioner om utställningens nytta.

Orsaken, hvarför jag begärde ordet, var emellertid närmast
den framställning, som i denna fråga nyss gjordes af herr Danielson,
nemligen, att Riksdagen skulle såsom vilkor för. anslagets
beviljande föreskrifva, att den svenska utställningskomitén skulle
åläggas afgifva och genom tryck offentliggöra berättelse öfver ut -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

ställningen. Jag föreställer mig, att den komité, som tager saken
om hand, också utan särskildt vilkor för anslagets erhållande i
något slags form kommer att afgifva en berättelse. Jag hemställer
då till kammaren och till motionären sjelf, om detta vilkor är så
vigtigt, att vi för detsamma skulle behöfva sätta i gång en så vidlyftig
apparat som en gemensam votering. Då nu dessutom det
begärda anslaget icke är större, än hvad det är, och kostnaderna
för tryckning af en storartad redogörelse äro ganska stora, vore
ett dylikt vilkors utfästande kanske detsamma som att med ena
handen plocka bort en god del af hvad man gifvit med den andra.
Slutligen, ber jag få påpeka, att ett sådant vilkor skulle sätta en
mer officiel pregel på Riksdagens bidrag än vi önska gifva det.
Såsom förhållandet nu är, är det blott fråga om ett understöd åt
ett mera enskildt företag; saken har icke någon officiel pregel och
bör heller icke hafva det.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.
°

Med herr Herslow förenade sig herrar Lindmark, Bydin, Nyström,
friherre Bonde, Bengtsson i Gullåkra, Nilsson i Skärhus,
Dahn, Truedsson, Thestrup, Nilson från Ystad, Stoclienberg, Lundberg,
Andersson i Hasselbol och Kardell.

Vidare anförde:

Herr Diss Öl. Larsson: I denna fråga behöfver jag icke

yttra många ord till hvad som redan blifvit sagdt. Jag ber dock
att mot den talare på malmöbänken, som först uppträdde, få nedlägga
eu protest deremot, att vi i flera föregående likartade fall
begått dumheter samt gifvit oss fattigdomsbevis, då vi afslagit
gjorda framställningar om .beviljande af medel till sådana ändamål,
som nu är i fråga. För. min del var jag med om att rösta för afslag
å det anslag,. som förlidet år äskades för Sveriges deltagande uti
utställningen i Köpenhamn, men nu är det ju helt andra förhållanden
än då. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på en sak i det
lallet, som jag icke hört någon påpeka. Det sades af någon bland
reservanterna, att om man nu beviljade detta anslag, så skulle
detta vara ett. så ytterst farligt prejudikat för den blifvande verldsutställningen
i. Paris. Jag får åter säga, att ett utaf motiven derför,
att jag vill vara med om att bevilja detta anslag, är just
tanken på den .förestående utställningen derstädes. Vid de föregående
utställningarna har Sverige uppträdt officiel, och det har
då fordrats .ganska stora belopp för att uppträda på ett för svenska
staten värdigt sätt. Jag tror derföre att, om man går till väga
på det sätt, som här föreslagits, nemligen att med anslaget lindra
kostnaderna för de enskilde, som visa intresse för utställningen,
har man gått den rätta vägen. Det ställes då icke så stora anspråk
på vårt uppträdande på en sådan utställning, som om det
skulle vara under statens hägn. Jag tror, att om för den blifvande
utställningen i Paris man med åberopande af detta prejudikat

N:o 17.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

H:o 17.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

begär understöd, man icke skall motsätta sig det; åtminstone vill
jag då vara med om att bevilja detta, tv jag anser, att man i det
hänseendet då slagit in på den rätta vägen för dylika anslags
beviljande. I stället för att således klandra denna princip anser
jag, att det vore mycket rigtigt att ylen äfven framdeles finge följas.

Frågan om huruvida utställningskomitén skulle åläggas att
afgifva tryckta berättelser eller icke fäster jag litet afseende vid.
Hade detta vilkor intagits i utskottets förslag, hade jag icke uppträdt
deremot, emedan jag anser ett sådant vilkor vara utan vigt,
ty de enskilda personer och industriidkare, _ som lemna bidrag till
expositionen, lära väl också bäst vara i tillfälle att bedöma, om
och på hvad sätt en dylik berättelse bör uppgöras. Man kan tryggt
öfverlemna detta åt dem, utan att Riksdagen behöfver besluta något
derom. Dessutom skulle det icke vara möjligt att föreskrifva,
huru en sådan berättelse skulle vara beskaffad. Icke kan man af
denna begära, att den skall vara så omfattande, att äfven personer,
som icke besökt utställningen, skulle kunna få fullständig inblick
i hvad som på utställningen förekommit.

För min del tror jag derför, att kammaren kan bifalla utskottets
förslag oförändradt, hvarför jag också yrkar bifall till
detsamma.

Herr Carl Ifvarsson: Jag har icke många ord att såga.

Det första, man bör göra sig reda för då det är fråga om beviljande
af anslag af denna beskaffenhet, är, om det finnes sådan utsigt för
att industriidkarne i allmänhet vilja deltaga i utställningen, att
man kan hoppas, att landet kan uppträda på ett för detsamma
värdigt sätt. Om detta är fallet bör väl ingen se på, om det är
20-, 80- eller 50,000 kronor, som erfordras härför. Kan det det
deremot icke, så är det origtigt att äfven bevilja ett litet anslag.
Min tanke är derför, att, hade industriidkarne visat tillräckligt
intresse för utställningen förlidet år, hade både utskottet och Riksdagen
då äfven bifallit det anslag, som då var i fråga, men detta
visade de icke, utan det var de sjelfva, som uppträdde mot det
dåvarande förslaget. Nu har saken emellertid förändrats. Jag
har nemligen under diskussionen i afton hört, att det finnes många
industriidkare, som äro lifvade för saken, så att man kan antaga,
att landet derför denna gång blir representeradt på ett någorlunda
värdigt sätt. Under sådana omständigheter anser jag, att 15,000
kronor äro en bagatell och ingenting att tala om, hvarför vi också
böra bevilja detta belopp, men jag anser deremot, att det icke är
lämpligt att göra något tillägg till hvad utskottet föreslagit, i synnerhet
som Första Kammaren bifallit detsamma, ty utom det att
man i så fall skulle få en gemensam votering i frågan, skulle man
derigenom sätta en mera officiel pregel på anslaget, hvilket man
efter mitt förmenande ej nu bör göra. Medlen skulle dessutom
må hända då helt och hållet åtgå till utgifvandet af den ifrågasatta
berättelsen.

Jag hemställer derför, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag oförändradt, utan något vilkor.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

Herr Danielson: Jag vill i korthet bemöta de invändningar, Angående
som blifvit gjorda mot mitt förslag. Det är, enligt min mening, ans}a9 för
icke välbetänkt att utan alla vilkor lemna ett anslag af denna ^ egn

beskaffenhet. Man må säga hvad man vill, så är det dock 31,000 utställning i
kronor, som af allmänna medel skola anslås till denna sak, och Köpenhamn.
vid sådant förhållande har allmänheten rätt att vänta någon valuta. (Forts.)
Jag är öfvertygad om, att det skulle vara till gagn för allmänheten,
att en sådan berättelse trycktes, så att hushållningssällskapen
och enskilda intresserade personer kunde reqvirera densamma,
med ett ord att den kom till allmänhetens kännedom.

Det förundrar mig, att herrarne icke vilja vara med om detta, och
att bidraget härigenom skulle kunna få en mera officiel pregel,
det kan jag ej förstå. Icke heller kan jag finna att kostnaden för
utgifvande af en sådan berättelse, som jag ifrågasatt, skulle blifva
så stor. Jag hade för öfrigt icke tänkt mig någon fullständig och
dyrbar berättelse, som t. ex. den, som lemnades efter utställningen
i Eiladelfia, der tryckta plancher och kartor förekommo; detta afses
icke i mitt förslag, utan endast en berättelse om sådant, som komitén
kunde anse vara af vigt och lämpligen böra komma till allmänhetens
kännedom. Det är en sådan berättelse jag ville att vi
skulle få, så att vi icke vore hänvisade till spridda tidningsartiklar
och deri förekommande uppgifter, hvilka man icke så noga
tager vara på. Man har skrämt upp oss med talet om gemensam
votering, men något sådant kommer sannolikt icke i fråga, ty utskottet
bör, enligt min mening, kunna sammanjemka kamrarnes
beslut i denna fråga, och jag är säker på, att man skall finna tillmötesgående
i detta fall. Af de skäl, jag anfört, tror jag, att mitt
förslag, om det går igenom, skall blifva gagnande och icke förorsaka
några öfverdrifna kostnader, kanske på sin höjd ett par
tusen kronor. Här har blifvit sagdt, att komitén är skyldig att
redovisa de medel, den fått om händer, men detta är ju eu helt
annan sak än att afgifva eu berättelse öfver vissa betydande utställningsföremål.
Jag tror det vara i allmänhetens välförstådda
intresse och icke så oklokt i sak, att man gjorde detta tillägg till
förslaget, och jag vidhåller derför mitt yrkande.

Herr Lyttkens: Då kammaren under 25:te och 26:te punkterna
i statsutskottets utlåtande anvisat 5,000 kronor till allmänna
landtbruksmöten och 10,000 kronor till prisbelöningar vid sådana
möten, så vill jag i egenskap af landtbrukare icke sätta mig emot
att 15,000 kronor användas till fördel för näringarna och industrien.

Enligt min åsigt vore det oklokt att söka lägga hinder i vägen
för dessa att blifva på ett Arärdigt sätt representerade. Då jag
begärde ordet, var anledningen den, att jag ville fråga herr Danielson,
huruvida han ansåg sitt förslag vara af sådan betydelse och
att det skulle medföra sådan nytta, att han icke vill afstå derifrån.

Om hans förslag skulle blifva till verkligt gagn, så vore det måhända
nödvändigt att använda minst en sakkunnig person för
hvarje branche inom utställningen, och det vore kanske ändå icke
möjligt att få berättelsen fullt tillfredsställande, men kostnaden

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag för
Sveriges deltagande
i en
utställning i
Köpenhamn.

(Forts.)

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

för ett sådant uppdrags fullgörande skulle blifva så stor, att största
delen af de 15,000 kronorna åtginge ensamt för berättelsen. Det
är af dessa skäl jag ber att få yrka afslag på berr Danielsons
framställning och bifall till utskottets förslag utan alla vilkor.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Herr talman! Då ett par talare under diskussionen
yttrat, att det skulle vara egendomligt handladt mot regeringen,
om Riksdagen, som förra året afslog Kong! Maj:ts proposition i
ämnet, nu bifölle enskilda motioner i samma syfte, så ber jag att
få förklara, att för mig är saken allt, och att således, då jag tror
på nyttan af att våra näringar blifva representerade vid utställningen
i Köpenhamn, jag icke kan annat än med tillfredsställelse
helsa Riksdagens beslut om anvisande af medel dertill, detta må
nu hafva tillkommit på grund af vare sig civilministerns framställning
eller herrar Gribsons och Swartlings motioner.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de tre framstälda
yrkandena, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Punkterna 35 och 36.

Biföllos.

Punkten 3 7.

I fråga om anslag till statens jern vägstrafik både Kongl. Maj:t
föreslagit, bland annat, att Riksdagen måtte för år 1889 anslå å riksstatens
sjette hufvudtitel till utförande af nya hygnader och anläggningar
vid statens jernväg strafik 350,000 kronor, deraf, enligt
hvad af vederbörande statsrådsprotokoll inhemtades, ett belopp af

150,000 kronor var afsedt till påbörjande af stationens i Malmö
utvidgning.

De arbeten, som i sistnämnda afseende ansetts erforderliga, voro:

anläggning af ett nytt godsmagasin, jemte expeditionsbyggnad
för ankommande och afgående gods, med tillhörande lastkajer i
vestra delen af det mellan Oskars- och Carlsgatorna belägna området
;

utläggning af ett till detta magasin ledande spårsystem, utgående
från en punkt af det i Oskarsgatan redan befintliga spårsystemet; borttagande

af den gamla banhallen vid det nuvarande stationshuset
och uppförande af ny banhall öfver fyra spår och tre platformer,
anslutande sig så väl till det gamla stationshuset, hvilket
borde bibehållas för den afgående persontrafiken, __som till en ny
expeditionsbyggnad, uppförd vid den utvidgade Östra Kajgatan,
tvärs för banhallen och inrymmande lokaler för den ankommande
persontrafikens behof, post och telegraf samt i de öfra våningarna
tjenstebostäder;

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

anordning af särskilda spår för persontrafiken i omedelbar
fortsättning af statsbanans och Billesbolmsbanans spår från Arlöfs
station fram till personstationen; och

förändring af nuvarande godsmagasinet till vagnbod;
hvarjemte planen angåfve, huru spår framdeles skulle ledas
från godstrafikspåren i närbeten af vaktstugan n:o 801 till de norra
hamnkajerna, i den mån de nu pågående utfyllningarna och hamnanläggningarna
blefve fullbordade, och en omedelbar förbindelse
derigenom åstadkommas mellan jernvägsrörelsen och sjöfarten.

Under mom. a af förevarande punkt hemstälde nu utskottet,
att Riksdagen måtte för år 1889 anvisa till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens jern vägstrafik 300,000 kronor,
deraf till påbörjande af Malmö stations utvidgning 150,000
kronor, dock med vilkor att sistnämnda medel icke så användes,
-att uppförande af nytt stationshus och ny banhall deraf föranleddes.

Efter uppläsande häraf anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Herr talman! Kong! Maj:t har till påbörjande af Malmö
jern vägsstations utvidgande för år 1889 äskat ett anslag af 150,000
kronor. Statsutskottet har enhälligt förklarat en sådan utvidgningvara
nödvändig, och att medel redan nu af Riksdagen borde beviljas
för påbörjande af det ifrågasatta arbetet, och utskottet har
äfven tillstyrkt det af Kongl. Maj:t äskade anslagsbeloppet, men
utskottet har dervid fäst ett vilkor af den beskaffenhet, att jag
befarar, att derigenom hela saken kan gå om intet.

Som kammaren eller åtminstone en del af kammarens ledamöter
veta, är Malmö jernvägsstation anlagd på en landtunga, som
på södra sidan begränsas af en kanal och på norra sidan begränsas
eller rättare begränsades af hafvet. Genom de betydliga hamnarbeten,
hvilka under senare tider blifvit utförda, har nemligen
strandlinien norr om stationens gräns utflyttats, och stora vidder
fast mark erhållits. För närvarande äro anordningarna vid Malmö
jernvägsstation sådana, att stationshuset och godsmagasinet äro
förlagda söder om hufvudspåren i närheten af hvarandra, att spårsystemet
redan är så otillräckligt för trafiken på statsbanan, att
det medför våda vid vexlingen och uppenbarligen blifver alldeles
otillräckligt, derest, såsom dels redan skett, dels är afsedt, Malmö—
Billesholms- och Malmö—Tomelilla-banornas trafik inledes på stationen,
samt att för förbindelsen med hamnen några direkta sidospår
från stationen icke finnas, utan godsvagnarne måste föras öfver
vändskifva och sedan med handkraft eller på annat sätt skjutas
till lastageplatsen. Trafikstyrelsen har nu föreslagit att betydligt
utvidga stationen genom att förvärfva Malmö stad tillhörig, genom
utfyllningar vunnen mark på norra sidan om densamma, att öka
spårsystemet, så att såväl statens tåg kunde med lätthet ordnas
som de begge enskilda banornas trafik der kunde intagas; att flytta

Angående
anslag Ull
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

X:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens järnvägstrafik.

(Forts.)

godsrörelsen till hamnens närhet genom att förlägga godsmagasinet
på norra sidan om stationen och utlägga sidospår, hvarigenom det
nuvarande spårsystemet komrne att sättas i direkt förbindelse med
hamnen, samt att tillgodose den ökade persontrafiken genom att
uppföra ett nytt stationshus för ankommande resande i vinkel mot
det redan befintliga och genom anläggande af en ny hanhall. Det
är således ganska storartade arbeten, som äro ifrågasatta, men för
hvar och en, som känner trafikens fordringar, kan det icke vara
oväntadt. Ser man t. ex. på utlandets större jernvägsstationer, så
skall man snart finna, att, oaktadt dessa vid byggandet tilltagits,
tillräckligt stora, de dock efter ganska kort tid måst ombyggas.
Man behöfver blott tänka på Köpenhamn. Der byggdes från början
en ganska stor jernvägsstation; för 15 eller 16 år sedan ombyggdes
denna, för en kostnad af fyra till fem millioner kronor, och redan
nu är ifrågasatt en.genomgripande förändring af stationen, som skulle
medföra utgifter till belopp af femton till sexton millioner kronor..

Utskottet är nu med om att öka så väl stationsområdet som
spårsystemet,, men utskottet hyser betänkligheter särskilt beträffande
stationshuset och banhallen, ty utskottet erinrar om kostnaden
och antager, att den icke skulle motsvaras af nyttan. Det
är derför utskottet föreslagit det af mig nyss antydda vilkoret,
att medlen icke finge så användas, att uppförande af nytt stationshus
och banhall deraf föranledes. Dessa af Kongl. Maj:t;
äskade och af utskottet tillstyrkta medel, 150,000 kronor, äro, som
kammaren torde finna, afsedda för utvidgande af spårsystemet, och
första åtgärden, som härför skall vidtagas, är markens förvärfvande.
Härom skall aftal träffas med Malmö stad, och detta är så mycket
mera brådskande, som staden icke längre än till sommaren detta
år är hunden vid sitt anbud till trafikstyrelsen. Detta anbud innefattar,
att Malmö stad skulle afstå det behöfliga området, 450,000
qvadratfot — som efter ett pris af endast 66 öre qvadratfoten motsvarar
ett värde af ej mindre än 300,000 kronor — utan annan
utgift för staten än erläggande för en gång af ett belopp af 15,000
kronor såsom .ersättning för våghusets flyttning. Jag tager nu.
icke i beräkning den arrendeafgift af 6,000 kronor, som årligen
skulle erläggas till hamnkassan, ty Malmö—Billesholms-banan skulle
enligt öfverenskommelse vidkännas denna utgift. Men man kan
väl förstå, att Malmö stad icke gjort ett så förmånligt anbud blott
för nöjet att göra uppoffringar för staten, utan derför, att Malmö
stad beräknar, att genom de ifrågasatta anordningarna komma i
åtnjutande af indirekta fördelar, som motsvara uppoffringen. Dessa
fördelar äro, att godsrörelsen förlägges till hamnens närhet, att
persontrafiken bättre blir tillgodosedd genom det nya stationshuset
och banhallen, och att Malmö—Billesholms-jernvägens intressen
blifva tillgodosedda derigenom, att stationen ordnas för mottagande
af denna bana. Trafikstyrelsen har framlagt sin plan för Malmö
stadsfullmägtige, och det är först efter granskning af denna plan,
som staden gjort sitt anbud. Om nu trafikstyrelsen icke har att
erbjuda Malmö stad något annat än godsrörelsens förflyttning till
hamnens närhet, men icke kan lemna visshet eller säkerhet för

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

att de andra af staden åsyftade fördelarne skola vinnas, livad inträffar
då? Förmodligen att Malmö stad förklarar, att den då icke
längre står fast vid sitt anbud, och detta är så mycket mer antagligt,
som det finnes en annan konkurrent till samma områden,
som statens järnvägstrafik behöfver, nemligen Malmö—Billesholmsbanan,
som äfven gjort framställning till Malmö stad att få dem
för att, derest icke stambanans station ordnas så, att den kan
mottaga denna bana, få utrymme för sin station och förbindelse
med hamnen. Mu är Malmö—Billesholms-banan, kan man säga,
detsamma som Malmö stad, ty staden, som tecknat en half million
deruti, är dess största aktieegare, hvarjemte äfven enskilda personer
inom staden ingått i banan för ganska betydliga belopp,
och om nu Malmö—Billesholmsbanan får dessa områden, är icke
blott för närvarande utan för all framtid tillfället förloradt för
staten att utvidga sin station just åt det håll, der utvidgningen
med nödvändighet betingas af den ständigt växande trafiken och
särskildt förbindelsen med kontinenten. Bisken af utskottets vilkor
är således, att tillfället till utvidgande af stationen går om
intet.

Utskottet anmärker i fråga om banhallen och stationshuset,
att kostnaden är stor, och tänker sig en ändrad anordning möjlig.
Banhallen betingas emellertid af det fjerde spåret, som skulle ledas
in dit, men, säger utskottet: detta spår tro vi ej vara alldeles
nödvändigt. Spåret erfordras emellertid både för stambanans egen
mycket ökade trafik, men framför allt nödvändiggöres det, enligt
hvad alla verkligt sakkunnige för mig vitsordat, af Malmö—Billesholmsbanans
intagande på stationens område, ty då måste ett fjerde
spår anordnas i banhallen, för att med denna bana afgående och
ankommande resande der må kunna på- och afstiga. Detta spår
förutsätter också en platform, hvilken måste ligga inom banhallen,
så att icke under sådan väderlek, som till exempel nu, dessa passagerare
skola utsättas för snö och andra olägenheter.

Med afseende å det nya stationshuset förutsätter utskottet, att
man i stället för att, såsom planen utvisar, lägga det i vinkel mot
det nuvarande, skulle kunna lägga det i förlängningen af det
gamla stationshuset. Den ekonomiska vinsten af en sådan förändring
i planen blefve väl icke annat, än att en gafvel skulle
kunna blifva gemensam för båda stationshusen, men vid denna
förändring vunnes icke det syfte, som Malmö stad med afseende
å passageraretrafiken framhållit, eller att ankommande passagerare
skulle _ befrias från nödvändigheten att, då de skola begifva sig
från sina vagnar, gå öfver spåren, hvilket, då möjligen andra tåg
kunna samtidigt inkomma, kan vara förenadt med fara. Derför
bör det nya stationshuset läggas i vinkel mot det gamla, så att
der framför kan anordnas en förbindelse mellan de särskilda platformerna,
så att passagerare kunna af- och påstiga utan att behöfva
gå öfver något spår.

Jag kan sålunda icke se annat, än att en ny banhall och ett
nytt stationshus äro behöfliga. Kostnaden härför är af trafikstyrelsen
beräknad till 514,000 kronor, och samtliga nya anordningar

Angående
anslag till
statens jemvägstrafik.

(Forte.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående vid Malmö station skola kosta tillsammans 900,000 kronor. Jag
anslag till medgifver, att detta är ett betydligt belopp, men så vinnes ock
statens jern- g,enom ^_erL Dya anordningen utomordentligt störa fördelar för tra''
linörtÉ jfiken och för öfrig!, äfven om hela det ifrågasatta beloppet, 900,000
kronor, skulle tagas i anspråk, så ställer sig i allt fall äfven i ekonomiskt
hänseende saken fördelaktig för staten. För dessa 900,000
kronor erhåller man mark, hvars värde, lågt beräknad, utgör 300,000
kronor, och derjemte bereder man sig möjlighet att kunna taga in
på stationen Malmö—Billesholms- och Malmö—Tomelilla-banorna,
hvilka skola till trafikstyrelsen, för att styrelsen ombesörjer deras
trafik, erlägga årliga afgifter, som tillsammans skulle uppgå till

30,000 kronor. Vidare genom att i det nya stationshuset inreda
bostäder åt en del tjensteman vid stationen och trafikpersonalen
befrias man från nödvändigheten att åt dessa förhyra bostäder, en
utgift som hittills uppgått till 5,700 kronor om året. Slutligen
vinnes derigenom, att man icke året om behöfver sysselsätta ett
vexlingslokomotiv, hvilket nu kostat 5,200 kronor. Här äro vi
uppe i en summa af 40,900 kronor, som man årligen dels vinner
dels besparar, och derjemte förvärfvas mark till värde af 300,000
kronor. Äfven om kostnaden skulle uppgå till 900,000 kronor,
ställer sig således det ekonomiska resultatet afgjordt förmånligt.
Men hvad nu denna summa beträffar, så tror jag nog, att man
kan nedbringa den, om man så vill; jag lemnar dock derhän, om
de åtgärder,. man i sådant afseende skulle kunna vidtaga, verkligen
vore lämpliga och förenade med sann sparsamhet.

Stationshuset är beräknadt att kosta 200,000 kronor, och jagnämnde,
att andra och tredje våningarna deri äro afsedda att inrymma
bostäder åt personalen vid stationen. Vill man nu icke
detta, utan hellre bibehålla den nuvarande anordningen att förhyra
bostäder åt tjenstemännen, så behöfvas icke andra och tredje
våningarna, och då kan kostnaden för stationshuset enligt en beräkning,
som jag erhållit af statens jernvägars arkitekt, nedbringas
från 200,000 till 108,000 kronor.

Hvad banhallen angår, så är en ny sådan nödvändig i följd
af ökadt antal spår, jag vidhåller det, men det dyrbaraste vid en
banhall är taket, och om man nu vill hafva i stället för detta
dyrbara, solida tak endast skärmtak öfver platformerna, så nedbringas
kostnaden högst betydligt. Jag lemnar dock derhän, om
det är en rigtig åtgärd och förenadt med god hushållning att låta
den dyrbara materielen, vagnar och dylikt, hvilka naturligtvis
måste införas i banhallen långt före tågens afgång, huruvida det
är lämpligt, säger jag, att låta den under en sådan årstid, som till
exempel den nuvarande, stå ute under bar himmel hela natten.
En utredning härom är jag emellertid fullt villig att låta anställa,
och Riksdagen har sedan, när fortsatt anslag begäres, i sin
hand att pröfva, huruvida någon nedsättning i byggnadskostnaden
bör vidtagas. Men hvad jag anser mig böra fästa kammarens synnerliga
uppmärksamhet på, det är vådan af att fatta ett sådant
beslut, som utskottet föreslagit, ty konseqvensen deraf kan blifva,
att Malmö stad frånträder sitt anbud, och då kommer möjligheten

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

att på ett med trafikens fordringar öfverensstämmande och äfven
ekonomiskt förmånligt sätt vinna ett af trafikstyrelsen länge eftersträfvadt
mål att för alltid försvinna. Detta har ock behjertats
af medkammaren, der i dag på förmiddagen vilkoret fallit, och
kammaren beviljat det äskade beloppet utan vilkor, men med anhållan
endast, att Kongl. Maj:t ville låta anställa en utredning,
huruvida icke utan någon rubbning af det föreslagna spårsystemet
eu nedsättning i den betydliga kostnaden må kunna åvägabringas.
En sådan anhållan är jag villig att acceptera.

Hvad slutligen beträffar den af utskottet vidtagna nedsättning
af 50,000 kronor i det af Kongl. Maj:t äskade belopp af 200,000
kronor till öfriga byggnader vid statens jernvägstrafik, så tror jag
verkligen, att trafikstyrelsen tilltagit detta belopp så lågt som
möjligt. Om nu icke medlen beviljas, så blir följden blott, att
några byggnader, som det varit önskligt att få uppförda i år, få
uppskjutas till ett annat år. Någon oersättlig skada är icke skedd,
om med behofvets tillfredsställande får anstå, men det kommer
alltid tillbaka. Emellertid har i afseende härå icke någon ändring''
af utskottets förslag i Första Kammaren ifrågasatts, och jag vill
derför icke heller här sätta detta i fråga.

Herr Petersson i Iluntorp: Herr talman, mina herrar! Jag
trodde icke, att ett bifall till utskottets förslag skulle mota motstånd
från vare sig regeringens eller kammarens sida. Det talas
bär om, att det skulle blifva en förlust, om utskottets förslag antoges,
men det kan jag icke finna, ty utskottet har velat anvisa
så mycket medel, att allt, som är närmast af nöden, kan åstadkommas.
Hufvudsaken, som ju är möjligheten af spårsystemets
utvidgning genom anskaffandet af mark för detta behofs fyllande,
är sålunda tillgodosedd. Endast frågan om ny banhail och nytt
stationshus har utskottet ansett kunna uppskjutas och böra underkastas
en ny pröfning, och det vilkoret kan jag icke inse böra
lägga några hinder i vägen för ett godkännande af hvad utskottet
här föreslagit. Det är ju tydligt, att man i hvilket fall som helst
icke kan få allt färdigt med dessa 150,000 kronor, och att hvad
behpfvet derutöfver kräfver måste bero på förnyad framställning,
dä äfven möjligen de föreslagna besparingarna leunna genomföras.

Det är icke första gången, som vi hafva erfarenhet om, att
vår trafikstyrelse tager till orimliga belopp. Man behöfver blott
se på de smärre byggnader, som skola uppföras. Den, som har
aldrig så litet begrepp om byggnader, finner genast, att de äro
alldeles för dyrbara. Uppförandet af en banvaktstuga till exempel
kan gå till 4 å 5,000 kronor, och dock är en sådan icke ens så
stor, som våra båtsmansstugor och soldattorp, af hvilka jag byggt
flera fof lika många hundra kronor. Detta är rent af galet, och
endast häraf kan man bilda sig ett omdöme om, huru penningarna
gå åt. Jag tror, att tiden redan långt före detta varit inne att
icke lemna jernvägstrafikstyrelsen allt hvad den begär, utan hålla
igen. Jernvägarne hafva redan blifvit en sådan affär, som netto
nu icke lemnar stort mer än två procent, och när det fått gå

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

N:o 17-

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafilc.

(Forts.)

några år som nu, blir nog behållningen lika med noll och slutligen
uppstår väl till och med brist.

Nu är det godt och väl, att man i Malmö vill hafva ett nytt
stationshus och att jernvägstjenstemännen der vilja hafva praktvåningar,
är väl icke så mycket att undra på, ty sådana hafva de
på alla andra ställen. Men har staten råd dertill och kan det
fortgå på detta sätt? Det är en annan sak. Här är verkligen så
mycket tillstyrkt af utskottet, att vi kunna få mark att flytta jit
det spår, som är ifrågasatt. Nu säger statsrådet, att det är vådligt
och farligt med dessa många spår. Ja, det är nog sant, men i
utskottet hade vi en person från jernvägsstyrelsen närvarande,
som sade, att, om man stannade med de afgående tågen något
längre bort, så att man icke behöfde gå fram till dem, som ankomma,
så kunde passagerarne utan olägenhet komma öfver, och
detta är ju icke omöjligt alls.

Att bygga hus och sådana saker, det kan göras på många sätt,,
men har man för afsigt att spara, så kan det nog också ske.

Jag är för min del fullt öfvertygad om, att det finnes intet
hinder för att bifalla utskottets förslag, sådant det föreligger. Och
när vid nästa riksdag förslag å ytterligare 150,000 kronor göres —
ty naturligtvis kommer det igen — så kan Riksdagen då vid den
nya framställningen åter taga upp saken till pröfning. Hvad som
är visst är, att, om vi ämna spara, så kan man vid nästa riksdag
fästa behörigt afseende dervid. Men det af utskottet afgifna förslaget
möjliggör vidtagande af alla de förberedande åtgärder, som
äro af nöden, och på grund deraf anhåller jag fortfarande om bifall
till utskottets förslag.

Herr Her slo w: Herr talman! Den siste talaren har enligt
min öfvertygelse rätt, då han säger oss kunna tryggt antaga att,.
om detta anslag beviljas nu, dess fortsättning äfven, när det till
nästa år äskas, beviljas då. Men ehuru det är min tro att så skall
gå, väntar jag ej, att statens medkontrahenter i denna stationsbyggnadsplan,
nemligen Malmö stad och Malmö—Billesholms jernvägsbolag,
skola låta sig nöja med en sådan sannolikhetsberäkning.
Och det är just derför, som jag tillåter mig att göra ett
annat förslag, som jag hoppas skall tillgodose den fullkomligt berättigade
önskan inom kammaren att här vid lag ej få för stora
despenser, men på samma gång göra det möjligt att med dessa
jernvägsförhandlingar komma ur fläcken, hvilket enligt min bestämda
öfvertygelse är alldeles omöjligt med det förslag, som utskottet
gjort. Och eftersom det är nödvändigt, att beslut fattas
nu, emedan vi eljest på denna plats binda statsbanetrafikens utveckling
för lång tid, på sätt jag skall visa, hoppas jag, att kammaren
skall antaga detta förslag. Ja, jag vill hoppas, att äfven
de ärade ledamöterna af statsutskottet skola kunna förena sig om
detsamma, då jag föreställer mig, att det pekar i samma rigtning
som deras, blott med den skilnad, att härigenom gifves en möjlighet
att af underhandlingen kan blifva ett verkligt resultat.

Såsom det torde vara bekant för dem af herrarne, som kastat

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

-en blick på trafikstyrelsens officiella redogörelse för trafiken, var
Malmö station under flera år i fråga om passagerareantalet numro
ett, den första stationen, större än både Stockholm och Göteborg.
Sedan efter Stockholms centralstations utvidgning trafiken i denna
stora stads centrum i betydlig mån ökats, blef Malmö station
numro två. Och den är fortfarande beträffande persontrafiken den
största stationen i riket näst efter Stockholms centralstation. Ankommande
och afgående passagerareantalet uppgick för år 1886
till 417,850 personer. Fördela vi denna siffra per dag, få vi ett
medeltal af resande å 1,150 personer. När detta är medeltalet för
dag, för år räknadt, så kunna herrarne nog förstå, att det gifves
vissa dagar, då det faktiska antalet resande är tre gånger så stort,
hvithet gör, att trafiken derstädes ej så sällan kan röra sig med
ett antal af omkring 4,000 personer om dagen. Den ovanligt
starka tillväxt i trafik, som egt rum, har gjort, att redan under
flera år klagan försports öfver bristande utrymme. Godsantalet
utgör der nu omkring 11,000 centner per dag, och det fans en tid,
då en så stor stad som Hamburg citerade denna siffra såsom bevis
på en enorm rörelse i godstrafiken. Nu kan Malmö stad uppvisa
densamma, och jag skulle kunna dröja litet dervid, men jag skall
icke göra det, derför att jag villigt erkänner, att utskottet har tillgodosett
godstrafikens behof. Här är det således nu blott fråga
om, huru långt vi böra gå för att tillgodose passageraretrafikens.

När jag sade, att det är omkring 417,000 passagerare i Malmö
årligen, så lemnade jag å sido en ny bana, som tillkommit, men
hvars passagerareantal jag ej kan angifva, emedan jag icke eger
denna siffra. Att antalet dock är betydligt, kunna herrarne inse
deraf, att, när statsbanan å Malmö station dagligen expedierar 26
tåg, så har denna bibana 10 tåg om dagen — således en totalsumma
af 36 tåg! Jag antager derför med skäl, att på denna station
numera rör sig ett passagerareantal, som kommer mycket nära
en half million om året. När denna bibana kom till stånd —
herrarne veta förmodligen hvilken bana jag åsyftar: det är den
bana, som från Malmö knyter sig direkt öfver Billesholm till Engelholm
samt förbinder Malmö med Skåne—Hallands-banan och
som således utgör den sydligaste länken i vårt vestkustbanesystem
— när denna bana kom till stånd, hotades vi att genast komma i
konflikt med statens intressen. För att kunna komma in den väg,
Malmö—Billesholms-banan nu går, måste vi lägga henne på en
parallelt med stambanan löpande bank och föra henne in på den
plan, der statsbanans utvidgning nu skulle ske. Vi kunde icke
gorå annat; detta var för Malmö—Billesholms-banan nödvändigt,
emedan den enda plats för banan att kunna komma in till staden
var denna i hafvet utfylda plan. Dessa utfyllningar i hafvet pågå
ännu: Malmö stad är inbegripen i en evig eröfringsfejd med hafvet.
Alla våra hamnqvarter, platsen för statens nuvarande station med
alla dess senare utvidgningar, äfven de nu ifrågasatta — allt har
förut, endast för en kort tid sedan, 30—40 år tillbaka, varit hafvets.
Men nu började staten genast att fästa uppmärksamheten på
den fara, som låg i att dess egen station skulle för alla tider blifva

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående inklämd emellan hafvet, stadskanalen och denna nya bana. Vi
andag till började då ock genast underhandla med staten. Jag har begagnat
statens jern- orqe-(; >)Vj>>j men det kommer sig deraf, att jag, såsom tillhörande
''(Forts) styrelsen för Malmö—Billesholms-banan, haft med dessa underhandlingar
att syssla. Då ingick jernvägsstyrelsen genast till staden
med begäran att för sin del få detta territorium, hvarom nu
är fråga. Staden är, såsom vi nyss hörde från statsrådsbänken, i
den grad intresserad i Malmö—Billesholms-banan, att af aktiekapitalet,
som representerar D/4 million, eger staden 500,000 och dess
enskilde medborgare 412,000 kronor, således tillsammans 912,000
kronor. Staden måste derför naturligtvis göra hvad den kunde
för att bereda denna bana fördelaktigt läge; men stadsfullmägtige
medgåfvo dock att till staten lemna marken emot det att staten
å sin station emottoge Malmö—Billesholms-banan på vilkor, som
denna kunde acceptera. Dessa vilkor bestämdes sedermera till 12,000
kronor i årsafgift till staten. I tomtafgift eller arrende skulle staten
till staden erlägga 6,000 kronor för den hamntomt, som nu
ytterligare skulle lemnas och som jernvägsstyrelsen sjelf uppskattar
till ett värde af 300,000 kronor. Huru litet detta arrende är, kan
inses, då jag nämner att en del af dessa närliggande tomter representerar
en inkomst för staden af 25—50 öre per qvadrataln.
Sakna vi efter denna årsinkomst det verkliga kapitalvärdet, få vi
således icke en summa å 300,000 kronor; denna årsinkomst kapitaliserad,
d. v. s. ett tomtvärde af ungefär 1: 25—2: 50 kronor pr
qvadratfot multipliceradt med 450,000 qvadratfot, lemnar ett pris,
som vid en expropriation skulle ovilkorligen sättas till 8—900,000
kronor. Detta lemnade staden åt staten och på samma gång ledde
underhandlingarna derhän, att slutligen Malmö—Billesholms-banan
åtog sig att betala detta arrende, som staten skulle erlägga. På
sådana vilkor kom man till preliminärt kontrakt: staten skulle i
sin station upptaga Malmö—Billesholms-banan emot att staten fick
hela detta nya territorium alldeles gratis, att Malmö—Billesholms-banan
betalade till staten 12,000 kronor om året och att den
derutöfver erlade de 6,000 kronor, som staden skulle hafva. När
så Malmö—Tomelilla-banan snart blir i ordning, skall den likaså
betala till staten 18,000 kronor årligen. Detta gör, att staten får
hela territoriet fritt samt en årsinkomst af 30,000 kronor, hvartill
kommer att, om den får de föreslagna byggnaderna, besparas dels
de hyresersättningar, den nu utgifver till sina jernvägstjenstemän
i Malmö, öfver 5,700 kronor, dels kostnaden för hållandet af ett
särskildt vexlingslokomotiv, hvilken beräknas till 4—5,000 kronor.

Det är en stor siffra, de 900,000 kronor, som begäras, men i
sjelfva verket får staten hela denna stora byggnad gratis. För de

300,000 kronor, som beräknas för jordområdet, får staten fri mark
— och det är det minsta marken är värd — och om vi kapitalisera
de 40,000 kronor, som per år tillskyndas staten, så gör det
efter 5 procent 800,000 kronor. Räkna vi tomterna till blott 100,000
kronor, så har staten i alla fall full valuta för de 900,000 kronorna.

För detta skulle nu staten uppföra ett fullt dugligt stationshus.
Olägenheterna vid stationen hafva rörande godstrafiken un -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

danröjts, och utskottet har genom att bifalla Kongl. Maj:ts förslag
i den vägen tillgodosett densamma. Den får nemligen ett stort
område att röra sig på, flera spår, särskilda aflastningskajer in. m.
Men persontrafiken är lika olyckligt stäld som förut. Den gamla
banhallen är så smal, att den rymmer endast tre spår. Mellan
dessa tre spår finnes endast en liten platform, hvilken är lika smal
som mellan bänkarne här i kammaren. Om man står på den
medan ett tåg stannar och ett annat går, så är ställningen så
kinkig och oroande, att den för nervöst folk är rent af farlig. Derför
riskerar man det ej gerna, utan ett inkommande tågs passagerare
få vanligen stanna i kupéerna så länge, tills det afgående
tåget hunnit ut. Detta kan ofta dröja flera minuter, som ankommande
passagerare hindras gå ur vagnarne, emedan man ej vågar
släppa ut dem på den smala platformen. Man skall komma i håg,
att med vissa tåg kommer en rätt stark ström resande, och att
släppa dem på ett sådant litet promenadbräde skulle verkligen,
om någon olyckshändelse inträffade, kunna ådraga stationspersonalen
ett allvarligt ansvar. Det behöfves fyra å fem rymliga platformer
invid och emellan alla dessa spår, så att folk tryggt och
beqvämt kan stiga af och på hvilket tåg som helst, och om möjligt
vore det önskvärd!, att dessa platformer förde fram till en
gemensam tvärplatform, så att passagerarne sluppe klifva öfver
spåren, hvilket, om också det ej är förenadt med obehag å mindre
stationer, likväl vid större kan vara farligt. Detta är hvad man
kan säga, att så väl Malmö stad som Malmö—Billesholms-banans
jernvägsbolag ovilkorligen måste fordra. De komma icke att gå
in på något förslag, som väl, såsom utskottets, tillgodoser godstrafikens
behof, men lemnar persontrafikens å sido.

Då staten tager hela denna värdefulla rymd, beröfvar den de
båda enskilda jernvägsbolagen möjligheten att få egen station, och
dessa kunna derför icke afstå från att antingen erhålla denna
tomt eller ock få den absolut nödvändiga förbättringen i den gemensamma
stationen, så att tågen beqvämt kunna komma och gå
och aflemna och mottaga sina passagerare utan risk och alltför
stora obehag; och de kunna således icke heller medgifva, att stationsspåren
för passagerarnes in- och afstigning läggas under öppen
himmel. Det synes mig vara något, som föreskrifves af den enklaste
hänsyn till passageraretrafiken, att, när man på den stora
stambanestationen i Malmö mottager resande, som komma från
hela den öfriga verlden, man ej sänder dem i och ur vagnarne i
ur och skur under vår ofta så barska himmel. Något sådant kan
icke gå för sig. Staden och Billesholms-bolaget komma icke att
antaga sådana vilkor. Och vi böra komma i håg, att här staten
icke står såsom allherskare, utan blott och bart såsom den ene
kontrahenten gent emot två andra kontrahenter.

Dr många synpunkter kunde det för Billesholmsbolaget vara
ganska lämpligt att sjelf ega sin station, att få detta omnämnda
område och der bygga en egen station. Om herrarne betänka, att
detta bolags utgifter till staten för begagnande af Malmö station,
om de slås tillsammans med Tomelillabolagets, skulle uppgå till

Angående
anslag Ull
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

30- å 36,000 kronor om året, hvilket, ka j)i talis er ad t, ger en summa
af 6- å 700,000 kronor, så är det tydligt, att dessa båda banor
skulle kunna bygga sin station för detta, ja för ett betydligt mindre
belopp, eftersom en rätt liten station vore tillräcklig för dessa
mindre banor. Men det är naturligtvis i direkt strid med samtrafikens,
med den allmänna rörelsens ocb äfven med stadens intressen,
att någonsin något sådant skulle komma att ske, att man
i stället för en stor och rymlig och tidsenlig station skulle få 2
små, som evigt komme att tränga hvarandra. Det är detta, som
skall förekommas, och det är derför, som staden och Billesholmsbolaget
äro villiga att göra så stora medgifvanden åt staten, så
att staten efter min uträkning — och jag tror, att det är samma
uträkning, som herrarne hört från statsrådsbänken — får sin stora
station uppförd så tidsenlig och utmärkt, utan att det i sjelfva
verket kostar staten ett enda öre. Staten endast förskotterar
byggnadsbeloppet. Till detta resultat kommer man nemligen, såsom
jag visat, om det belopp, som kommer staten till godo, kapitaliseras;
och det är på det viset, man bör räkna.

Men det är ju i alla fall så, att det är ett stort belopp; och
jag, liksom alla andra, skulle handla orätt, om vi klandrade statsutskottet
derför, att det är tveksamt, då det är fråga om beviljandet
af ett så betydligt anslag, och att det, när det gäller så stora
siffror, vill granska dem noga och fordra all den utredning, som
kan anskaffas, för att se till, om icke dessa siffror kunna nedsättas.

Se vi nu till hvad meningsskilnaden egentligen gäller, så,
hvad anordningarna för godstrafiken angår, lemnar jag dem helst
å sido; den blir tillgodosedd med hvad utskottet föreslagit. Men
för tillgodoseendet af persontrafikens kraf måste garanti äfvenledes
lemnas, om jernvägsstyrelsen skall kunna lyckas afsluta de fördelaktiga
kontrakten med Malmö stad och Malmö—Billesholms-bolaget.
Anordningarna å stationsplanen måste godkännas, de fyra spåren
med de fyra platformerna under tak, dem måste vi hafva, eljest blir
intet kontrakt möjligt. I sammanhang härmed vill jag nämna,
att nu under interimstiden, då det blott finnes tre spår, man för
att skaffa utrymme för ett fjerde, ett spår, som begagnas, då tågen
skola putsas och ställas i ordning, fått uppbygga å stationen ett
stort skjul, ett hus af jernplåt, uti hvilket nu de tåg få gå in,
som skola putsas och göras i ordning, innan de skola ut i trafiken.
Först ansåg sig nemligen statens jern vägsstyrelse icke
kunna hysa denna nya bana i den gamla stationshållen, utan vi
skulle försöka att få ett spår utanför, öfver hvilket det skulle
byggas ett skyddstak, der denna banas passagerare skulle få stiga
af och på; men detta befans snart vara så outhärdligt och så litet
outförbart, att båda jernvägsstyrelserna, statens och det enskilda
bolagets, kommo öfverens, att Billesholmsbolaget skulle bygga åt
stationen det fjerde öfvertäckta spåret, som den behöfde, mot att
staten i stället skulle lemna oss det tredje spåret inne i stationen.

Nu skall för anordnandet af den nya stationsplanen med dess
spårsystem detta skjul bort; det kan icke få stå der. Det vore ju

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

X:o 17.

för öfrigt icke rätt lämpligt, att det der långa vanprydliga skjulet, Angående
som ser ut som eu stor repslagarebana, finge stå qvar på den nya, ^tms *ern
.snygga ock tidsenliga stationsplanen. Jag har blott velat nämna s ° ™gar U
detta för att visa, att de fyra spåren af alla, som haft något med (Forts.)
saken att gorå, anses alldeles oundgängliga för trafiken.

Men, det kan ju mycket väl hända, att dessa fyra spår kunna
täckas, utan att det behöfver ske med det föreslagna höga och så
dyrbara hvalftaket; och hvarken staden eller någon bibana kommer
att hålla på att detta blir så magnifikt. Här har statsbanestyrelsen
fria händer. Kunna de täckas på något billigare sätt
dessa fyra spår, med platformerna emellan, kan persontrafiken, äfven
beräknad på större utsträckning än nu — hvilket den antagligen
kommer att erhålla inom 10 å 20 år — tryggt och beqvämt
skötas i någon anspråkslösare banhall, kan med ett ord kungliga
trafikstyrelsen eller någon byggnadskunnig person finna på något
sätt, hvarpå omkostnaderna kunna minskas, så gör det staden och
Billesholmsbolaget detsamma; det är blott fyra stationsspår vi
vilja hafva, fyra spår med tillhörande platformer under tak, men om
det blir hvalftak eller vanligt tak eller blott skärmtak, det är oss
i det närmaste likgiltigt, ehuru visserligen det icke är utan betydelse,
att den första station, i hvilken utlandet gör bekantskap
med Sveriges statsbanor, icke ser ut som en improviserad samling
af skjul, utan verkligen har den pregel af solidité, prydlighet och
ordning, som utmärker hela vårt bansystem i allmänhet och äfven
möter oss i alla större länder.

Vidare är det fråga om den nya stationsbyggnaden eller om
tillökningen i stationsbyggnaderna, så att man skulle få ett särskildt
stationshus för ankommande resande, dit tågen skulle komma in
och aflemna sina passagerare. Denna byggnad är i förslaget större,
än hvad som behöfves för det ändamålet, derom är icke någon
fråga. En beräkning af hvad som skulle behöfvas uteslutande för
den anländande persontrafikens behof gifver vid handen en summa
af 114,000 kronor. Då återstår det för kamrarne eller för regeringen
att pröfva, om man skall inskränka byggnaden till detta
behof och denna kostnadssiffra, om man ej gör klokt i, att för de

86,000 kronor, som ytterligare tillkomma derigenom, att man ej
bygger huset blott såsom ett stort envåningshus — hvilket vore
tillräckligt för persontrafikens kraf — utan i tre våningar — för
att i de öfre våningarna få tjenstebostäder — huru vida ej för
dessa 86,000 kronor staten kan anses få full valuta derigenom, att
man i stället kan draga in den hyra för tjenstebostäder inom staden,
som nu utgår till enskilda personer och som uppgår till öfver
5,700, inemot 6,000 kronor. Efter nuvarande ränteberäkning
anses ju 6,000 kronor vara en mycket god ränta på ett kapital af
86,000.

Allt detta är saker, uti hvilkas ordnande, så vidt jag kan
finna, hvarken staden eller något enskildt bolag har synnerlig rätt
att hafva sitt ord med. Kan man der göra några besparingar, vill
Kongl. Maj:t lägga fram ett förslag, cler dessa omkostnader äro
reducerade, och vill kammaren antaga detta, är jag säker, att

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 17. 3

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. ro.

Angående
anslag till
statens jernvägslrafik.

(Forts.)

staden icke har dervid något att invända; hvad den måste för sin
uppoffring begära är att få en rymlig, beqväm och någorlunda
prydlig station i stället för den nuvarande otillräckliga och otidsenliga.

Hvad som här är vigtigt, och hvad som bör vara den synpunkt,
ur hvilken jag hoppas att kammaren kommer att fatta sitt
beslut — det är, att icke genom formen af det tillägg, utskottet
föreslagit, ställa så till, att staten som kontrahent aldrig kan vänta,
att få de andra kontrahenterna att gå in på de kontrakt, som preliminärt
aftalats. Deremot står det oss fritt att i sak råtta oss
efter den önskan, som jag betraktar såsom hufvudinnehållet i utskottets
tillägg, att nemligen få någon inskränkning eller reducering
af kostnaderna eller åtminstone få eu alldeles fullständig utredning
af huru vida dessa kostnader verkligen äro nödiga. Jagar
gerna med om att i detta syfte låta beslutet om detaljerna af
den föreslagna ankomststationen och banhallen blifva beroende af
en ny pröfning.

I Första Kammaren är ett ändringsförslag antaget, så lydande:
satt Riksdagen må för år 1889 anvisa dels till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens järnvägstrafik 300,000
kronor, deraf till påbörjande af Malmö stations utvidgning 150,000
kronor, under anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en utredning
af den framlagda planen för nämnda utvidgning i syfte
att utan rubbning i det föreslagna spårsystemet söka nedbringa de
ifrågasatta betydliga kostnaderna för byggnaderna.» Detta är, efter
hvad jag tror, det minimum, som kongl. trafikstyrelsen måste såsom
fullmagt hafva i band för att kunna fortsätta underhandlingarna och
definitivt afsluta det preliminärt ingångna kontraktet. Det tillförsäkrar
åt dess medkontrahenter den föreslagna och öfverenskomna
grundritningen på marken och tillförsäkrar den derjemte arbetets
omedelbara påbörjande, men lemnar åt regeringen och Riksdagen att
ytterligare pröfva och besluta, hurudana byggnader, huru stora
byggnader och huru kostsamma byggnader man vill hafva.

Men om i det beslut Riksdagen nu går att fatta icke finnes
någon garanti för, att persontrafiken blir tillgodosedd med ändamålsenligt
ordnadt stationshus och med erforderligt antal spår och
platformer under tak, då kommer hvarken staden eller Billesholmsbanan
att nu gå in på något kontrakt; och då blir resultatet det,
att Billesholmsbanan bygger sig en _ särskild station, som ligger
utanför statsbanestationen och för alltid både stänger den från all
möjlighet att utvidga sig och betydligt försvårar dess förbindelse
med hamnen och med en blifvande ångfärja öfver sundet o. d.

Helst skulle jag yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ty
jag tror, att dess fullständiga antagande både inneburit den lyckligaste
lösningen af frågan, och jag vet att denna utvidgningsplan
är så fördelaktig för staten, att staten säkerligen aldrig förut afslutat
kontrakt om så fördelaktig jernvägsaffär, men då jag, som
sagdt, icke tror möjligt, icke ens anser rätt, att statsutskottet icke
skulle få sin vilja igenom att låta detta förslag i de punkter, der
det är kostsammast, genomgå en ny pröfning, så skall jag in -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

J(:o 17.

skränka mig att hemställa om bifall till detta minimiförslag, som
redan är Första Kammarens beslut.

Herr Larsson från Upsala: Till hvad som här sagts om frågan
i dess allmänlighet har jag icke något att tillägga. Men
med den ringa erfarenhet jag från mina yngre år har om jernvägsbyggnader,
vet jag, att till de svåraste problem, som en ingeniör
der vid lag kan få sig ålagda, höra i allmänhet spörsmålen om stationernas
byggande och anordning på ett fullt ändamålsenligt sätt.
Det är vid nya jern vägsbyggnader högst sällan, som det lyckas att
vid första grundläggandet af en station få denna fullt ändamålsenlig.
Detta är också helt naturligt. Ty man förutsätter då en
trafik, som man icke känner till, och kan följaktligen naturligt
nog icke med någon större visshet beräkna, huru trafiken kan
komma att gestalta sig i afseende på vare sig arten eller qvantiteten.
Svårigheterna vid anläggandet af jernvägsstationer ökas i ganska
hög grad, när förhållandet är, såsom i Malmö, att stationen skall
ligga vid ändpunkten af spåret. Då finnes nästan icke något annat
förfaringssätt, än att man tillämpar det system, som här är
användt och som äfven användes på många andra ställen, såsom
t. ex. Nordban-gården i Paris, och hvilket jag skulle vilja kalla
»solfjädersystemet», nemligen att man lägger många spår i bredd
med hvarandra, hvilka alla hafva förmedling genom vexling med
ett par hufvrtdspår, då således utgången från alla dessa spår ligger
åt ett håll.

Att råka ut för en sådan olägenhet, som för närvarande är
och under den närmast förflutna tiden varit rådande vid Malmö,
det utgör en ganska kolossal svårighet, hvilken växer med tiden i
utomordentlig grad och kan slutligen gå ända derhän, att det blir
omöjligt att tillgodose trafiken. Det är derför vid denna tidpunkt,
synes det mig, särdeles lämpligt och tjenligt att gripa sig an med
fullständig reform af denna station, så att den icke allenast kan
tjena det närvarande behofvet, utan äfven det, som slutligen kan
komma att yppa sig i framtiden. Och då dertill kommer, att man
nu för in en ny bana till stationen, så är detta en ytterligare anledning,
som okär nödvändigheten att man icke tillåter sig något
uppskof med" ett sådant ordnande af stationen, att den blir fullt
färdig på en gång.

Utskottet har för sin hemställan haft en ganska god tendens,
nemligen att äfven i denna speciella fråga söka åstadkomma sparsamhet.
Jag vågar dock icke påstå mig ega sådan sakkunskap,
att jag skulle kunna gifva mig in på att söka pruta på det anslag,
som trafikstyrelsen föreslagit. Om jag icke hörde orätt, var det
någon talare på kalmarbänken, som sade, att staten i allmänhet
bygger dyrt; och detta tyckes ju oek i allmänhet vara fallet. Men
då det gäller stationsbyggnader, kan det vara så många nya faktorer,
som komma med, hvilka man icke anat vid första ögonkastet
vare sig på planen eller på arbetets utförande. Och är
byggnadsgrunden sådan, som jag har skäl att antaga att den är
vid Malmö, är den naturliga grunden icke särdeles fast, så ökas

Angående
anslag till
statens jernvägstrafilc.

(Torts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafili.

(Forts.)

svårigheterna särskilda af detta förhållande i flera hänseenden i
ganska hög grad. Tv det är tydligt, att byggnader vid en järnvägsstation,
der rullande materiel gå förbi och åstadkomma sådana
vibrationer i underlaget, att man, stående på marken, mycket väl
kan känna dem, det är tydligt, säger jag, att byggnader, som skola uthärda
dylika skakningar, måste vara sammansatta och från grunden
uppförda på ett helt och hållet annat sätt än vanliga byggnader.

Det är, såsom jag i början antydde, det kinkigaste uppdrag
beträffande jern vägsbyggnader, man kan få, att söka utarbeta eu
god och fullständig plan för stationer. Det är således, efter mitt
sätt att se saken, ofantligt mycket svårare att granska och kritisera
eu sådan plan, än det skulle vara med afseende på ett vanligt
byggnadsföretag. Jag vill också för min ringa del uttala den
mening, att jag icke skulle vilja göra mig ansvarig för att hafva
varit orsaken till, att man nödgats frångå en god byggnadsplan
och taga en mindre god i en så vigtig sak som den ifrågavarande.
Ty en inskränkning i det ena eller andra hänseendet kan blifva
af den art, att felet icke någonsin i framtiden — icke ens genom kolossala
uppoffringar — kan ändras. Det är dessutom gifvet, att då man för
en så storartad trafik är hänvisad till ett så ringa utrymme, som
här förefinnes, man ej behöfver befara, att den station, man komme
att erhålla, skulle blifva för stor. Om vi betänka, hvilka oerhörda
svårigheter det medför att göra ändringar på en sådan station i
framtiden, så kan jag ej räkna ut, huru man under tiden skall
kunna betjena trafiken på ett tillfredsställande sätt. Och med skärskådande
allenast, af dessa betydliga svårigheter, vågar jag icke
annat än rösta för bifall till trafikstyrelsens förslag utan den inskränkning,
som af utskottet blifvit ifrågasatt.

Herr talman! Jag önskar således få proposition på bifall till
Kongl. Maj:ts med trafikstyrelsens öfverensstämmande förslag, utan
det inskränkande vilkor utskottet ifrågasatt.

Herr vice talmannen Sven Mils son: Då denna fråga förevar
till behandling på afdelningen, möttes man af de mycket stora kostnader,
man Ilek se i deri kongl. propositionen, som detta företag
skulle medföra. Det var då helt naturligt, att man ville åtminstone
försöka få all möjlig utredning i frågan, hvilken också erhölls
af en af jernvägstjenstemännen, hvithet gifvit anledningen
till att utskottet velat fästa uppmärksamheten på att besparingar
kunna göras. Det har således icke varit utskottets mening att på
något sätt hindra Kongl. Maj:t från den öfverenskommelse med
Malmö stad, som föreslagits, utan tvärt om och endast för att få
kostnaderna, så vidt möjligt är, nedsatta. Det är alldeles obestridligt,
att det behöfs betydliga utvidgningar och förbättringar vid
stationen i Malmö. Den stora trafik, som der finnes, gör att ett
sådant behof har tid efter annan allt mer och mer uppstått, och
om man än skulle kunna skjuta upp förändringarna i fråga några
år, är det dock alldeles uppenbart, att behofvet med hvarje dag ökas
och slutligen blir så stort, att man måste gripa sig an för att vidtaga
åtgärder i den rigtning, Kongl. Maj:t föreslagit. Men lika obe -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N'':o IT.

stridligt är det, att kostnaderna icke behöfva blifva så stora, som
föreslagits, för att få det nödiga behofvet fyldt. Utskottet har fått
den uppfattningen, att det nya stationshuset, som är föreslaget att
byggas i tre våningar, icke behöfdes, utan att man i stället utan
olägenhet skulle kunna genom att bygga till det gamla stationshuset
vinna så stort utrymme, som kunde vara fullt erforderligt
för trafiken, och att man derigenom skulle kunna göra ganska väsentliga
besparingar, hvilka vi från statsrådsbänken hörde uppgifvas
till i det närmaste 100,000 kronor.

Emellertid föreställer jag mig, att det kan göra detsamma,
om man bygger i förlängning af det gamla stationshuset eller
bygger ett nytt envåningshus, i stället för den föreslagna nya stationsbyggnaden
med sina tre våningar, emedan det är endast den
nedersta våningen, som egentligen är afsedd för och behöflig för
jernvägstrafikens behof. De båda öfre våningarna äro afsedda för
inredande af bostäder åt jernvägstjenstemän. För min del åtminstone
är jag af den bestämda meningen, att man icke bör bygga
ett nytt, dyrbart hus för att inrymma några statens tjensteman,
emedan, äfven om det kan synas blifva en besparing, det dock
otvifvelaktigt blir dyrare i längden. När man således från statsrådsbänken
hört uppgifvas, att regeringen i det afseendet skulle
kunna gå till mötes och göra kostnaderna mindre genom att reducera
det nya stationshuset till blott en våning, bär jag för min
del icke något emot, om man bygger huset på det ställe, som
blifvit föreslaget, då detta blir lika billigt och må hända ändamålsenligare
der, än om man uppför det i förlängningen af det
gamla huset. Den olägenheten, som man befarat skulle uppstå
derigenom att man byggde i förlängningen af det gamla sta tionshuset

derigenom att afgående eller ankommande passagerare
skulle nödgas passera öfver jernvägsspår — som ju kan

vara mycket riskabelt — kan mycket väl undanrödjas utan
olägenhet eller väsentlig inskränkning för stationsområdet. Man
skulle blott kunna vidtaga den förändringen, att det ingående tåget
icke ginge ända fram till slutet af spåret, på det sätt som är föreslaget,
utan kunde stanna midt för det gamla stationshuset, der

passagerarne få stiga ut från tåget och få sin särskilda utgång genom

det nuvarande stationshuset. Ingången till tågen för afgående
passagerare skulle komma att anordnas genom tillbyggnaden,
och platformen för dem göras så, att den sträckte sig öfver
de närmast intill stationshuset belägna föreslagna spåren, hvarigenom
passagerarne obehindradt, och utan att något jernvägsspår
vore hinderlig! för dem, kunde komma till det afgående tåget.
Hvilketdera af dessa förslag som kommer att antagas, tror jag
således kan för kammaren vara likgiltigt. Ehuru jag medgifver,
att, med den förändring af nya stationshuset som ifrågasatts, Kongl.
Maj:ts förslag kan vara att föredraga.

I afseende på banhallen får jag tillstå, att jag icke är tillräckligt
hemmastadd i saken för att derom kunna yttra mig med
någon säkerhet. Men äfven i detta afseende tyckte utskottet, att
kostnaderna voro synnerligen stora. Endast sjelfva taket öfver

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

banhallen skulle gå upp till en kostnadssumma af — om jag icke
misstager mig — ett par hundra tusen kronor. Och det får man
väl medgifva är en bra stor kostnad. Om man derför vid förnyad
framställning till Riksdagen af Kongl. Maj:t icke allenast kunde
få ned kostnaderna för stationshuset, utan man jemväl i afseende
på banhallen kunde tänka sig någon besparing kunna göras, så
skulle kostnadssumman derigenom icke obetydligt minskas. Man
kan tänka sig att man antingen icke behöfde rifva ned byggnaden
öfver den gamla banhallen, utan med några förändringar få den
utvidgad, så att man kunde derigenom göra den användbar, eller
om man ville begagna banhallen utan tak, så skulle kostnaderna
derigenom högst väsentligt kunna nedbringas.

Då jag för min del således icke haft någon annan afsigt med
det förslag, som föreligger, än att förhindra Kongl. Maj:t att utföra
de ifrågasatta förbättringarna å stationen efter den plan, som
till Riksdagen blifvit framlagd i afseende på banhallen vid stationshuset,
så kan kammaren mycket väl finna, att jag icke kan hafva
något särskildt emot att gå in på det förslag, som antagits i Första
Kammaren, hvithet icke förhindrar Riksdagen vid frågans slutliga pröfning
att vidtaga sådana åtgärder, som kunna finnas vara ändamålsenliga.
Det är ju tydligt, att om Riksdagen deremot godkänner
Kongl. Maj:ts förslag utan vilkor, har den äfven bundit sig vid
att utföra arbetet efter den plan, som af byggnadsstyrelsen och
Kongl. Maj:t föreslagits. Men detta blir icke förhållandet, äfven
om man biträder det förslag, som antagits i Första Kammaren.
Der är föreslaget att bevilja 150,000 kronor till utvidgning af
stationen i Malmö, »under anhållan att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla
en utredning af den framlagda planen för nämnda utvidgning,
i syfte att, utan rubbning i det föreslagna spårsystemet, söka
nedbringa de ifrågasatta betydliga kostnaderna för byggnaderna».
Här är icke något annat vilkor gjordt, än att spårsystemet skall
blifva detsamma som föreslagits. Men man har icke uppstält det
vilkoret, att byggnaderna .öfver banhallen eller att stationshuset
skall byggas så, som Kongl. Maj:t har föreslagit. Således, när,
såsom man kan antaga, frågan återkommer efter den begärda utredningen,
då man får antaga att kostnaderna blifva väsentligen
nedsatta, så är Riksdagen dock i sin fulla rätt i alla fall att, dels
i afseende på byggandet af stationshuset, dels med hänsyn till
byggandet af banhallen, göra de ytterligare besparingar, som Riksdagen
anser nödiga. Och jag hemställer derför, att Andra Kammaren,
på det att kamrarne icke måtte stanna i olika beslut i en
fråga sådan som denna, ville biträda det beslut, som fattats af
Första Kammaren. Jag kan icke förstå, huru det skall kunna
blifva möjligt att sammanjemka de olika besluten, om kammaren
antoge utskottets förslag, och då Första Kammaren beslutat eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t om hvilken kamrarne stannade i olika
beslut, kan det hända, att hela frågan om skrifvelsen förfölle eller
ock förvecklingar kamrarne emellan komma att uppstå, som man
helst skulle vilja undvika.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

På dessa skäl tillstyrker jag bifall till Första Kammarens
beslut.

Herr Larsson från Upsala: Herr talman! Mine herrar! Jag
lyckades icke få kännedom om herr Herslows yrkande, innan jag
framstälde mitt. Sedan jag blifvit derom underrättad, och hans
förslag tillika öfverensstämmer med det beslut, som lär vara fattadt
i Första Kammaren, anhåller jag att få förena mig med herr
Herslow i det yrkande han framstält.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

Herr Danielson: Jag skall blott bedja att få yttra några
få ord.

Jag anser att det vore i högsta mån betänkligt, om kammaren
skulle biträda Första Kammarens beslut. Man må tyda detsamma
huru man vill, och man må säga hvad man vill —• .Riksdagen
har dock i det fallet afsagt sig rätt att sedan pröfva frågan på
det sätt som utskottet antydt. Ty denna skrifvelse är icke så
oskyldig, som man velat tolka den. Jag tycker verkligen,- att
kostnaderna äro allt för höga och så höga, att Riksdagen icke bör
släppa ur händerna möjligheten att ytterligare inverka på frågans
utgång samt följaktligen icke heller frångå utskottets förslag, då
utskottet först efter mycken ompröfning kommit till det i utlåtandet
angifna resultatet, och i stället antaga en helt ny skrifvelse, som
vi icke så noga öfvertänkt. Het var blott detta jag ville säga;
och på grund deraf kommer jag att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag skall blott bedja att få tillägga ännu en sak. Enligt min
uppfattning torde en så stor och omfattande utvidgning af bangården
i Malmö, som blifvit föreslagen, möjligen icke blifva behöflig.
Ty vi hafva ännu icke fullt sett verkningarna af vestra*
stambanan. Yi kunna tänka oss, att mycken trafik dit kommer
att afledas genom Hallandsbanan åt Korge och öfver Helsingborg.
Det torde äfven på grund häraf icke vara skäl. att vi binda oss
vid det beslut, som Första Kammaren fattat.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr E. G. Boström: I motsats mot den siste talaren, anser
jag det vore att beklaga, om kammaren skulle bifalla statsutskottets
förslag. Efter den belysning frågan nu fått af så väl herr statsrådet
och chefen för civildepartementet som af representanten från
Malmö, herr Herslow, hvilken tillika är ordförande i styrelsen för
Malmö—Billesholms jernväg, hvilken jernvägs intressen, då Malmö
stad är den största delegaren i banan, äro nästan identiska med
stadens, kan man befara, att hela öfverenskommelsen då går om
intet. Såsom herrarne af handlingarna inhemtat, har Malmö stad
gifvit anstånd med svarets afgifvande endast till den 1 nästkommande
juni, och kommer då ett sådant svar, som statsutskottets
förslag innebär, är det fara värdt, att Malmö stad säger nej. Då
finnes för jernvägsstationens utvidgning ingen annan möjlighet,
än att staten nödgas expropriera en stor del af den mark, som nu
erbjudes, hvilket naturligtvis kommer att medföra mycket större

X:o IT.

Onsdagen den 7 liars, e. m.

Angående
anslag till
■tätens jernv
ägsträf de.

(Forts.)

kostnader än de nu ifrågasatta. Om man för öfrigt ser efter, huru
mycket de enskilda jernvägarne skola årligen betala till staten,
skall man nog finna, att de här begärda summorna icke äro så
farliga, som det vill synas.

Jag anhåller, att Andra Kammaren ville instämma i Första
Kammarens beslut.

Herrar E. W. Carlson, Bydin och Gibson instämde med herr
Boström.

Herr Danielson: Jag vill endast nämna att, derest hvad

den siste talaren befarar komme att inträffa, eller att hela öfverenskommelsen
ginge om intet, den utvägen ju alltid funnes att,
likasom man gjort i Stockholm, förlägga godsstationen utanför
staden. På så sätt blefve godstrafiken afledd från persontrafiken,
och den ena komme icke att inkräkta på den andra. Jag tror
derför icke, att man stode så alldeles redlös, som samme talare
tyckes föreställa sig, om ock öfverenskommelsen skulle gå om intet..

Herr Diss Öl. Larsson: Inom statsutskottet talades äfven

något om att staten skulle underkastas någon risk, i fall man nu
icke biföll Kong! Maj:ts förslag, men utskottet lät dock icke skrämma
sig deraf, utan höll sig till det af utskottet nu framlagda förslaget,
som utarbetats på afdelningen, hvilken egnat frågan all möjligutredning.
Jag tror ännu icke, att det ligger någon fara i att.
bifalla detta förslag.

Jag får säga, att, då man nu söker visa att staten här skulle
af en enskild kommun få en present på åtskilliga hundra tusen
kronor, väcker sådant alltid hos mig misstanke, att det icke står
så rätt till härmed, tv det är något ovanligt, att enskilda kommuner
erbjuda staten så stora gåfvor. Det ligger allt något annat
här bakom, och derför tror jag icke vi riskera något genom att
icke antaga detta anbud. Jag tror äfven att genom den s. k.
vestkustbanan, som snart blir färdig, kommer en icke oväsentlig
del af den trafik, som förut gått öfver Malmö, att dragas öfver
Helsingborg. Dessutom synes det besynnerligt att man just nu,
då trafikinkomsterna nedgått så betydligt, vill nedlägga en så stor
summa på en redan befintlig station. Enligt det af Första Kammaren
antagna förslaget skulle Riksdagen begära, »att Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla en utredning af den framlagda planen för
nämnda utvidgning i syfte att utan rubbning i det föreslagna
Spårsystemet söka nedbringa de ifrågasatta betydliga kostnaderna
för byggnaderna.» Men för min del har jag hittills lefvat i den
öfvertygelsen att Kongl. Maj:t, redan innan han framlägger ett
sådant förslag, skall hafva noga pröfvat detsamma och tillsett att
hvad som föreslås sker på billigaste sätt, med bibehållande af alla
de fördelar, som dermed äro förenliga. Begära vi nu att Kongl.
Maj:t skall tillse, om icke kostnaderna ytterligare kunna nedbringas,
skulle det se ut precis som om vederbörande icke förut tillsett,
huru vida det varit möjligt att gorå denna utvidgning för billigare

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

4 !

X:o 17.

pris än bär föreslagits. Mig synes att, då Kong! Maj:t framkom- Angående
mer med ett förslag, man bör antaga, att detsamma blifvit noga
granskadt, och vara öfvertygad om, att det är det billigaste, som '' trafik
kan åstadkommas. _ _ _ (Forte.)

Jag har för öfrigt genom den här förda diskussionen icke
kunnat komma till någon annan åsigt, än jag förut hyst, ty några
nya skäl hafva, så vidt jag hört, icke framlagts för Första Kammarens
förslag. Jag måste derför fortfarande vidhålla min inom
utskottet uttalade uppfattning af denna fråga, och yrkar derför
äfven bifall till utskottets förslag oförändrad!.

Herr Widström: Då man granskar den här företedda kartan
öfver Malmö station med dess omgifning och dermed sammanställer
de upplysningar, som nu lemnats dels af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet och dels af en talare från Malmö,
synes uppenbart, att Malmö stations lokaler och belägenhet äro
sådana, att det är af största vigt för staten att förvärfva sig nödigt
område just nu, då sådant står till buds, på det att man icke må
blifva kringskuren af andra och i följd deraf i framtiden icke utan
största kostnader kan få det behöfliga utrymmet. Ett anbud är
nu gjordt staten af Malmö stad, men detta anbud står icke staten
Öppet mer än några månader. Jag tror det då vara af synnerlig
vigt, att man icke försummar att försäkra sig om detta anbud,
hvarigenom man kunde få tillräckligt utrymme vid stationen, hvilken
ju är det väsentligaste i detta fäll. Beträffande åter de föreslagna
byggnadernas storlek och dyrhet kan man möjligen göra
några inskränkningar, sedan man å nyo tagit saken i öfvervägande.

Skulle man nu godkänna utskottets förslag, som innehåller det
vilkor, att medlen icke få så användas, att uppförande af nytt
stationshus och ny banhall deraf föranledas, så innefattar detta,
att man icke vill gå in på hvad Malmö stad begärt för att öfverlemna
marken till staten, nemligen att få en bättre banhall, ett
utvidgadt spårsystem och ett nytt stationshus för resande. Såsom,
vi nyss hört, ingå dessa vilkor i den ifrågasatta uppgörelsen mellan
staten och Malmö stad. Man kan således befara att, om icke dessa
vilkor antagas, kommer ingen uppgörelse till stånd. Det motförslag,
som här uppstälts och som är alldeles lika med det af Första
Kammaren redan antagna, går deremot ut på, att det ifrågasatta
spårsystemet skulle bibehållas till samma vidd, som föreslagits i
Kong! Maj:ts proposition, eller så att fyra spår skulle ledas in till
stationen. Detta är också ett af de hufvudsakliga vilkoren, och
antages detta, kan staten, enligt hvad vi här hört, göra upp med
Malmö stad om det erforderliga områdets förvärfvande. Men Malmö
stad har alls icke anspråk på att banhallen skall blifva så dyrbar,
som här säges, och icke heller derpå att stationshuset blifver så
stort. Om således dessa byggnadsfrågor lemnas öppna, såsom kan
ske enligt Första Kammarens beslut, vinnes dock hufvudsaken
genom bifall dertill. Trafikstyrelsen kan träffa uppgörelse med
staden om området och frågorna om byggnadernas storlek och

N:o IT.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

■Angående
anslag till
statens jernvägstrafik.

(Forts.)

dyrhet kunna blifva föremål för en kommande Riksdags pröfning,
då det gäller att bevilja fortsatta anslag till denna station.

Jag vill på grund häraf yrka bifall till det förslag, som framstälts
af herr Herslow och som öfverensstämmer med det af Första
Kammaren redan fattade beslut.

Herr E. G. Boström: Till herr Danielson ber jag få göra

den erinran, att man icke kan lägga en godsstation hvar som helst;
och hvad beträffar förhållandet i Malmö, måste gödsstationen der
förläggas vid hafvet, och då finnes ej någon annan lämplig plats
än den här föreslagna.

Beträffande herr L. O. Larssons invändning, att det vore
mindre lämpligt att hos Kongl. Ma,j:t begära en ytterligare utredning
i ämnet, då ju man ej kunde förutsätta annat än att den
bästa redan nu förelåge, så vill jag göra honom uppmärksam derpå,
att, om detta förslag enligt trafikstyrelsens upphittning vore det
lyckligaste sättet för frågans lösning, detta dock ej innebure, att
ett annat ej kunde finnas, och att det ofta nog inträffar, att det
bästa kan vara fiende till det bättre. Då vi dertill nu hört chefen
för civildepartementet förklara, att det låter sig göra att rätt mycket
nedbringa kostnaderna, utan att det väsentliga förfelades, tron
jag att vi göra klokast i att godkänna det förslag i frågan, som
Första Kammaren antagit.

Herr vice talmannen Sven Nilsson: Derest jag icke vore

öfvertygad om att det förslag, Första Kammaren antagit, komme
att hafva alldeles samma om ej större verkan som ett beslut i
enlighet med statsutskottets hemställan, skulle jag icke vilja vara
med om någon ändring af den sist nämnda. Men då nu, efter
hvad som blifvit upplyst, Malmö stad icke kan gå in på de vilkor,
statsutskottet uppstält, men är näjd med det beslut, Första Kammaren
fattat, tror jag att kammaren utan någon som helst risk
kan förena sig i medkammarens beslut, helst detta derjemte innehåller
en begäran till Kongl. Maj:t att, så vidt möjligt är, söka
nedbringa kostnaden för anläggningarne i fråga. Jag är öfvertygad
om, att i fall ett sådant förslag blifvit framstäldt i afdelningen eller
utskottet, detsamma der skulle blifvit antaget. Jag vidhåller derför
mitt yrkande om bifall till det förslag. Första Kammaren
redan godkänt.

Herr Lyttkens: Då herr L. O. Larsson förklarade, att han
icke kunde gå in på Kongl. Maj:ts förslag af fruktan för, att, då
en kommun erbjuder staten en gåfva, någonting kan ligga bakom,
som icke är rättrådigt, så tror jag att han der vid lag misstagit sig.
Jag vill endast erinra, att Jemtlands läns landsting erbjöd ett betydligt
anslag för att få statsbanan dragen genom länet och att, då
fråga uppstod om den i herr Larssons ögon förhatliga så kallade
vestkust-banan, Hallands läns landsting förklarade sig villigt att
bidraga med 1.000,000 kronor, om staten ville bygga denna bana.
Att öfverhufvud en kommun i fråga om en jernvägsanläggning

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17,

erbjuder sig att i den ena eller andra formen dertill bidraga, såsom
nu Malmö samhälle gjort genom sitt tillbud att vilja afstå
en betydlig jordareal till staten, finner jag ganska naturligt, då
man derigenom tillförsäkrar sig, att anläggningen blir kommunen
till nytta och gagn, på ändamålsenligt sätt anordnad. I den uppoffring,
en kommun i sådant afseende gör, tror jag derför icke att
man bör söka någon slags baktanke.

Hvad nu angår den förevarande frågan, så tror jag mig kunna
försäkra, att lokalförhållandena vid Malmö station göra det nödvändigt
för staten att skaffa sig rätt till detta område. Att längre
uppskjuta dermed skall endast fördyra kostnaderna för dess förvärfvande.
Då nu Första Kammaren för sin del beslutit, att Riksdagen,
med bibehållande af de vilkor Malmö stad uppstält för det
i fråga varande jordområdets afstående till statsverket, skulle uttala
den önskan, att Kong!. Maj:t måtte tillse, huru vida icke besparingar
i afseende på de nya anläggningarnes utförande kunde göras, kan
jag icke finna annat än att statens intresse härigenom är fullt
tillgodosedt. Att man kan bygga mer eller mindre dyrbart är
naturligt. Men genom att fatta ett dylikt beslut betryggar man
statens förvärfningsrätt till ett jordområde, som befunnits vara alldeles
nödvändigt för att genom jernvägsstationens utvidgning på
behörigt sätt kunna ombesörja den der ständigt växande trafiken.

Jag yrkar bifall till det af Första Kammaren antagna förslaget.

Herr Ahlström: Jag skall endast i största korthet yttra

några ord.

Jag kan ganska väl fatta statsutskottets betänksamhet, då det
skolat afgifva utlåtande i denna fråga, ty det gäller här en ganska
stor summa. Deremot kan jag icke fatta den farhåga, herr Danielson
tyckes hysa, då han nemligen nyss förklarade, att han icke
betraktade det af Första Kammaren redan godkända förslaget, hvithet
äfven framlagts till antagande i denna kammare, såsom så
oskyldigt, utan förmenade, att det skulle medföra snart sagdt ett
tvång för kammaren att gå i en annan rigtning, än han och de
med honom liktänkande skulle önskat. Ej heller kan jag fatta
anledningen till herr Diss Olof Larssons misstanke, att det skulle
ligga något bakom Malmö samhälles erbjudande af en, som han
uttryckte sig, så värdefull present åt staten, som den här i fråga
satta. Med anledning af detta hans uttalande ber jag få säga, att
i min tanke Malmö samhälle här vid lag icke gått till väga på
något i ringaste mån klandervärdt sätt. I afseende derå vill jagnämna,
att inom Malmö stadsfullmägtige ett ganska stort parti
sökte genomdrifva, att i fråga varande, för ett tidsenligt besörjande
af stambanetrafiken vid Malmö station nödigt ansedda område
genast skulle öfverlemnats till Malmö—Billesholms jernvägsbolag,
som också framstält begäran om erhållande af samma område.
Man fann det emellertid mindre passande, att Malmö stad inläte
sig i öfverenskommelse med nämnda enskilda bolag, sedan staten
vändt sig till staden med begäran, att underhandlingar måtte inledas
om sagda områdes öfverlemnande till staten. Och oaktadt

Angående
anslag till
statens järnvägstrafik.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
anslag till
statens jernvägstrafilc.

(Forts.)

Malmö samhälle måste vara högligen intresseradt för Malmö—
Billesholms-banan, beslöts att åt staten erbjuda området under det
vilkor, att, då beqvämt och tillräckligt utrymme dymedelst derför
bereddes, statsbanan på antagliga betingelser åtoge sig besörjandet
af Malmö—Billesholms-banans trafik å stationen. Detta kan väl
icke sägas vara något klandervärdt tillvägagående eller gifva anledning
till den misstanken, att anbudet döljer någon baktanke.

På sätt en annan malmörepresentant omförmält och äfven jag
för min del kali vitsorda, kommer Malmö stad icke att acceptera
ett förslag, som omöjliggör, att trafiken å Malmö jern vägsstation
blir nöjaktigt tillgodosedd; och då detta skulle inträffa, om icke,
såsom fackmän ansett vara oundgängligen nödigt, banhallen blefve
försedd med fyra spår, kunna herrarne väl icke begära, att Malmö
samhälle skall frångå sin öfvertygelse om behofvet af en sådan
utvidgning af spårsystemet, endast derför att statsutskottet uttalat
en motsatt åsigt. Beslutar deremot kammaren nu i enlighet med
det förslag Första Kammaren godkänt, har Riksdagen ju alltid
fria händer att, efter utredning huru vida kostnaden för de ifrågasatta
nya byggnaderna må kunna nedbringas, taga frågan derom
under ytterligare ompröfning. Hvad som dä vore fastslaget gälde
endast planen i hvad den angår utvidgningen af spårsystemet.

Herr L. O. Larsson anmärkte såsom klandervärdt, att det af
regeringen framlagda förslaget icke skulle vara tillräckligt granskadt,
något som väl, sade han, vore att förmoda, efter som man
nu satte i fråga en ytterligare utredning. Denna anmärkning
måste jag dock beteckna såsom temligen obefogad; ty en hvar
måste finna, att det här framlagda förslaget innefattar en fullständigt
utredd plan. Och denna plan är icke ett verk för dagen,
utan trafikstyrelsen har under åratal arbetat på den och först efter
noggranna undersökningar framlagt densamma.

Jag anser så goda skäl tala för det af Första Kammaren antagna
förslaget, att jag för min del anhåller att få yrka bifall till
samma förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels på bifall
till utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall till densamma
med den ändring, som af herr Herslow under öfverläggningen
föreslagits; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den senare meningen. Votering blef likväl
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets i 37 punkten momentet a) af
utlåtandet n:o 7 gjorda hemställan med den ändring, hvarom herr
Herslow under öfverläggningen framstält yrkande,

den, det ej vill,

röstar Ja;
röstar Kej;

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

Vinner Nej, har kammaren i oförändradt skick bifallit utskottets
omförmälda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades och visade 112 ja mot 72 nej; och
hade kammaren alltså bifallit utskottets hemställan med den ändring,
att slutmeningen »dock med vilkor att sistnämnda medel icke så
användes, att uppförande af nytt stationshus och ny hanhall deraf
föranledes» utbyttes mot följande: »under anhållan att Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla en utredning af den framlagda planen för nämnda
utvidgning i syfte att utan rubbning i det föreslagna spårsystemet
söka nedbringa de ifrågasatta betydliga kostnaderna för byggnaderna».

Mom. b.

Bifölls.

§ 2.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel
till odlingslånefonden m. in.

§ 3.

Likaledes biföllos bankoutskottets härefter hvart för sig föredragna
memorial och utlåtande:

n:o 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och

n:o 5, i anledning af väckt motion om anställande af undersökning,
huru vida jemte guld bör användas annan metall såsom
värdemätare.

§ 4.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 2 (i samlingen n:o 6), i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af §§ 1
och 8 i resereglementet af den 11 februari 1881.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herrar O. Andersson i Hasselbol och O. Olsson
i Stensdalen väckta motion, n:o 32, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Essén, som yttrade: Jag har begärt ordet endast för att
fästa kammarens uppmärksamhet på ett litet tryckfel eller möjligen
skriffel, som insmugit sig i utskottets betänkande. På 8 sidan

Angående
anslag till
statens jernvägstrafih,

(Forts.)

Angående
ifrågasatta
ändringar i
gällande resereglemente.

N:o 17.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
ifrågasatta
ändringar i
gällande resereglemente.

(Forte.)

står under mom. l:o och de kursiverade orden ».Kesa med skjuts*:
»De tre hästarne för första ldassen torde skäligen kunna minskas
till två». För kvar ock en, som genomläst betänkandet, torde det
vara uppenbart, att lydelsen bör vara: »De tre hästarne för första
och andra klasserna torde skäligen kunna minskas till två».

Vidare anförde:

Herr Andersson i Hasselbol: Jag kade tänkt anföra några
ord till försvar för motionens syfte, men i denna sena timme skall
jag afstå derifrån ock inskränka mig till att tacka utskottet för
det tillmötesgående, som motionen der rönt.

Herr talman, jag kar intet yrkande att framställa.

Herr Daniel son: Jag tycker verkligen, att motionärerne

anfört tillräckligt talande skäl för sin motion, ock jag kar så mycket
mer anledning att tro det, som utskottet i många punkter haft
samma uppfattning som motionärerne, att rätt väsentliga ändringar
borde ske i nu gällande resereglemente. Då jag läste utskottets
utlåtande, trodde jag också, att det skulle sluta med ett yrkande
i det syfte motionärerne afsett, ock jag blef derför icke litet förvånad,
då jag såg, att utskottet till slut afstyrker motionen ock
endast säger, att det visserligen vore önskligt, att de ock de förändringarna
ock de ock de jemkningarne kunde ske, men att det
ej vore skäl att i hvarje fall besvära Kongl. Maj:t med skrifvelser,
då de icke afse mera betydliga förändringar. Jag anser detta vara
något oegentligt, ock jag hemställer derför, att kammaren måtte
återremittera frågan till utskottet, så att detta må kunna uppsätta
ett förslag till skrifvelse med begäran om ändring i de punkter,
der det sagt, att jemkningar borde ske. Dermed vore ju ändå
något vunnet, ock jag anser, att med den motivering, som innehålles
i utskottets nu föreliggande betänkande, utskottet ganska
enigt kan komma till ett sådant skrifvelseförslag. Jag vill icke
uppehålla kerrarnes tid, men jag ber kvar ock en beakta, att,
om man sålunda icke vinner allt, man ändock vinner något.
Frågan är verkligen icke så obetydlig, att man icke bör göra hvad
man kan. Om man tänker sig, att den ifrågasatta skrifvelsen i
allo affattades på sätt motionärerne yrkat, tror jag icke, att Första
Kammaren skulle vara benägen att följa; men går förslaget i den
rigtning, som utskottet ansett lämpligt, kar jag all anledning antaga,
att äfven Första Kammaren kunde vara med derom. Jag
anhåller derför, att ärendet måtte återremitteras till utskottet, i
syfte att detta må taga ärendet under förnyad ompröfning ock inkomma
med förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t i den syftning
utskottet sjelft antydt.

Herr Anderson i Tenkult instämde med herr Danielson.

Herr frik. Palmstierna: Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets förslag. Utskottet kar nemligen sagt i sitt betänkande,

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

K:o 17.

att det anser, att Riksdagen icke bör ingå med någon skrifvelse
till Kongl. Maj:t rörande dess föreställningar och önskningar i
fråga om den ekonomiska lagstiftningen annat än i vigtigare angelägenheter.
Sedermera har utskottet uppräknat några fall, der
det anser resereglementet kunna undergå ändring, men anser icke
dessa vara vigtiga nog för att föranleda en dylik skrifvelse. Beträffande
ett af dessa fall, som utskottet har uppräknat, vill jag
endast nämna, att jag icke tror att en ändring lämpligen bör vidtagas.
Jag _ ser nemligen, att der står, att plats i andra klassens
vagn lämpligen skulle kunna föreskrifvas i stället för plats i första
klassens vagn. Det skäl, jag har mot en sådan ändring, är
det, att de, som hafva plats i första klass vagn, derigenom kunna
åka på nätterna och dock hvila ut sig ordentligt, hvilket vanligen
icke låter sig göra i andra klass. Om man åker i första klass,
kommer man derför fram så uthvilad, att man kan arbeta hela
den följande dagen. Detta är alltså en ren besparing för staten,
mot om man åker på andra klass, ty då sitter man vanligen bort
hela dagen och detta kostar staten ökadt dagtraktamente. Detta
var blott en liten anmärkning, som jag i förbigående velat framställa.
Men sjelfva hufvudanmärkningen mot ändringsförslaget är
den, att resereglementet är så nytt. Det utfärdades på Riksdagens
begäran så nyligen som år 1881, och redan nu sätter man i fråga
att ändra det. Men hvarje ändring medför stora olägenheter. Ty
så fort ett nytt resereglemente blir utfärdadt, hafva alla, som resa,
en märkvärdigt stor förmåga att draga ut de största möjliga fördelare
e för sig sjelfva ur detsamma. Så skicka de in sina reseräkningar,
och vederbörande skola nu granska alla dessa och förklara
sig öfver dem. Till sist komma målen till Kongl. Maj:t, och då
får man ändtligen ett prejudikat. Så dröjer det på detta sätt nästan
alltid i många år, innan det blir fullkomligt klart, huru resereglementet
i hvarje fall skall tillämpas. Jag har varit med om
att handlägga flere hundra dylika mål rörande reseräkningar; och
jag kan säga, att först de två sista åren, eller kanske först det
allra sista året, resereglementet hunnit genomgå alla möjliga faser,
så att man. först nu utan dispyt kan afgöra, huru det i de flesta
fall skall tillämpas. Skulle man nu företaga någon ändring, är
jag öfvertygad, att det ginge om många år, innan det blefve klart
igen. Detta är enligt min uppfattning ett vigtigt skäl att icke
allt för snart ändra reglementet. Jag anser derför lämpligast att
antaga utskottets förslag, till hvilket jag nu yrkar bifall.

Herr Bruse: I likhet med herr Danielson förestälde jag mig,
då jag började läsa utskottets betänkande, att utskottet skulle
komma till ett annat resultat, än hvartill det kommit; och jag
förvånade mig derför mycket, då jag fick se, att utskottet förordade
rent afslag å motionen. Jag vill dock icke upptaga kammarens
tid längre, utan inskränker mig till att instämma med herr Danielson
. i så väl hans försvar för motionen som hans förslag att
återremittera betänkandet till utskottet.

Angående
ifrågasatta
ändringar i
gällande rese--reglemente.

"(Forts.)

K:o 17.

Angående
ifrågasatta
ändringar i
gällande resereglemente.

(Forts.)

48 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Herr Björkman: Såsom bekant har resereglementet genomgått
ganska väsentliga förändringar på ett hälft århundrade eller
något mer. Så veta vi ju, att 180/ hade första klassen rätt att
resa med 12 hästar. 1827 nedsattes detta antal till 7, och efter
nu gällande resereglemente är det tre hästar, som första klassen
har rätt att åka efter. För min del anser jag icke, att det skulle
vara så förskräckligt farligt, om man äfven kunde taga bort en af
de tre hästarne och äfvenså den ena hyttplatsen för dessa passagerare.
Men utskottet har noga öfvervägt saken, och, såsom det
synes af betänkandet, kommit på den tanken, att de, för hvilka
man ansett en nedprutning allra lämpligast kunde ega rum, kanske
sällan, om ens någonsin, begagna sig af resereglementet. När
man då kommer ned till tredje, fjerde, femte och sjette klasserna
och undersöker, om möjligen der skulle kunna vidtagas några besparingar,
så finner man, att der icke finnas synnerligen stora skäl
till någon ändring. Jag skulle vilja hafva detta sagdt såsom motskäl
mot det herr Danielson yttrade. Icke heller tror jag, att det
lönar mycket mödan och besväret att återremittera frågan, ty utskottet
har varit fullkomligt enigt, om den åsigt, som framställes i
dess betänkande. Jag vill särskild! erinra, att det icke är så
många år sedan denna kammare uppflyttade t. ex. nämndemännen
i den klass, der de nu stå, och jag tror icke, att kammaren skall
vara benägen att åter flytta ned dem, allra minst till ett sådant
belopp, som motionärerna föreslagit.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Petersson i liuntorp: Del är visserligen sant, att man
icke bör aflåta några skrifvelse!'' till Kong!. Haj:t, utan att de äro
af behofvet påkallade; men jag kan icke frigöra mig från den
åsigten, att just i detta fall en skrifvelse är både nyttig och nödvändig.
Jag tror också, att motionärerna med sina förslag träffat
det rätta. Nog är det orimligt, att man skall behöfva hafva sex
olika klasser samt att i första klassen skall be höfvas tre hästar
vid skjuts och dubbel hyttplats vid resa på ångbåt samt 15 kronor
i dagtraktamente. Jag tycker verkligen, att detta är för mycket;
ty de personer, som skola resa efter denna klass, äro verkligen så
bra aflönade, att, om de få 10 kronor i dagtraktamente under sina
resor, som motionärerna föreslagit, så är detta mer än tillräckligt
under nuvarande förhållanden.

Den föregående talaren yttrade, att det icke vore lämpligt att
nedflytta nämndemännen från den klass, i hvilken de så nyligen
blifvit uppflyttade. Deri instämmer jag, men när det förekommer
sådana belopp som de, hvilka äro bestämda för den första klassen,
så tycker jag att man rent af kan skämmas för dem. Det är icke
sådana tider, att svenska nationen har råd att betala dylika reseräkningar,
och jag anser derför som sagdt både nyttigt och nödvändigt
att aflåta eu skrifvelse i ämnet till Kong! Maj:t. Om det
för sådant ändamål nu vore lämpligare att återremittera frågan
till utskottet eller att fatta beslut derom genast, lemnar jag der -

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

N:o 17.

hän. Då det emellertid lär vara för sent att formulera ett beslut
nu genast, vill jag förena mig med herr Danielson i hans
yrkande om återremiss.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf, i
enlighet med de meningar, som förekommit, proposition dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på återremiss; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hafva
hlifvit med öfvervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af följande
voteringsproposition:

Angående
ifrågasatta
ändringar i
gällande resereglemente.

(Forts.)

Den, som bifaller hvad kammarens fjerde tillfälliga, utskott
hemstält i utlåtandet n:o 2 (i samlingen n:o 6),

röstar Ja;

den, det ej vill,

röstar Nej;

vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för förnyad behandling.

Omröstningen visade 74 ja men 82 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 9), i anledning af väckt
motion om åtgärders vidtagande till inskränkning i den vid kristendomsundervisningen
nu brukliga katekesutanläsningen.

§ 6.

Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 17, till Konungen, angående försäljning af åtskilliga mindre
kronoegendomar.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsärenden beviljades:

herr A. Sundström under 14 dagar, fr. o. m. den 15 dennes, och
» A. P. Danielson » 14 » » » 14 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 17.