RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1888:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1888. Första Kammaren. N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Upplästes ett protokoll af följande lydelse:

År 1888 den 18 februari sammanträdde den nämnd, som eger
att döma, huru vida högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig
förtjenta att i . deras vigtiga kall bibehållas, hvarvid röstades öfver
följande proposition:

»Den, som vill, att omröstning på det i 69 § riksdagsordningen
föreskrifna sätt skall anställas till uteslutande af någon bland högsta
domstolens ledamöter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

A inner Nej, blifva högsta domstolens samtliga ledamöter bibehållna».

Och befiyinos efter omröstningens slut, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad, samt de öfriga voteringssedlarna öppnats,
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja 0;

Nej 45;

Första Kammarens Prof. 1888. N:o 8.

I

N;o 8. 2

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

i följd hvaraf nämnden ansett högsta domstolens samtliga ledamöter
böra vid deras embeten bibehållas.

Louis De Geer. C. F. TVinkrans.

Hugo Tamm. Diss Öl. Larsson.

Detta protokoll lades till handlingarna; och skalle detsammasinnehåll
delgifvas Riksdagens kanslideputerade med anmodan att låta
i ämnet uppsätta och till kamrarne ingifva förslag, dels till den skrifvelse,
som borde till Konungen aflåtas, dels ock till paragraf i riksdagsbeslutet.

Upplästes ett protokoll af följande lydelse:

År 1888 den 20 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
utseende af Riksdagens komiterade till tryckfrihetens vård; och befunnos
efter valförrättningens slut, sedan en voteringssedel kasserats,
hafva blifvit till komiterade utsedde:

f. d. justitierådet Johan August Södergren............ med 23 röster;

f. d. riksarkivarien Karl Gustaf Malmström........- »23 »

f. d. justitieombudsmannen Nils August Fröman... » 23 »

professoren, friherre Adolf Erik Nordenskiöld ------ » 23 »

förste amanuensen Gustaf Oscar Augustin Montelius » 23 »

f. d. kommerserådet Johan Sjöberg .................. » 23 »

J. Rundbäck. Gast. Tamm.

R. Törnebladh. Åke Nordenfelt.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att detta
protokoll skulle läggas till handlingarna, äfvensom att Riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet underrättas om
ifrågavarande val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag dels till förordnanden för de valde, dels ock till paragraf
rörande valet i riksdagsbeslutet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 18, i anledning af såväl en af Kongl. Magt afgifven proposition
som ock en af enskild motionär gjord framställning i fråga om
eftergift af kronans rätt till vissa danaarf;

n:o 19, i anledning af väckt motion om beviljande af statsanslag

J

Onsdagen den 22 Februari, f. m. 3

för länsmansbostället Yåhlas n:o 3 deltagande i Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsföretag;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Basebo n:o 1 i Kalmar län;

n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från kungsgården Noret i Kopparbergs län;

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från kronolägenheten Stora Trädgården i Helgona socken
af Södermanlands län; samt

n:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga mindre kronoegendomar; äfvensom

lagutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 15, i anledning af återremiss från Andra Kammaren af utskottets
utlåtande n:o 10 öfver väckt motion om ändrad lydelse af 26
kap. 1 § rättegångsbalken;

n:o 16, i anledning af väckt motion om bestämmande af straff för
uraktlåten vård om hundkreatur;

n:o 17, i anledning af väckt motion om tillägg till 3 kap. 10 §
strafflagen; samt

n:o 18, i anledning af väckt motion angående tillägg till 104 §
utsökningslagen.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Biksdagens
skrivelser:

n:o 8, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; och

n:o 9, till Konungen angående beviljande af vissa förmåner för
enskilda jern vägsanläggningar.

_ Företogs val af tjugofyra valmän för utseende af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valförrättningens
slut, hafva blifvit till valmän utsedde:

herr Almström .................. med 64 röster,

friherre Barnekow, C. F. K. ... » 64 *
herr Behm ........................ » 64 »

N:o 8.

N:0 8. 4

Onsdagen den 22 Februari, herr Biesert........................	f. m. med	64	röster,
» Ekenman, Thor............		64	»
» Engström ..................		64	»
» Ericsson.....................		64	»
» Fock ........................	»	64	»
» Gyllenram ..................	»	64
grefve Kling spor..................	»	64
herr Kockum .....................	»	64	»
friherre Leijonhufvud____________		64	»
herr Lundin .....................		64
» Odelberg .....................	»	64	»
» Peyron .....................		64	»
grefve Piper........................	»	64	»
herr Schotte .....................	»	64	»
» Tham, TF. ..............—	»	64	»
» Söderhjelm..................	»	64	»
» Törnebladh..................	»	64
» Wcern........................	»	64
grefve Wachtmeister ............		64	»
friherre Wrangel..................	»	64	»
herr Beijer ........................		63

Företogs val af sex suppleanter för de valman, som af kammaren
fått i uppdrag att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare;
och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva blifvit till
suppleanter för dessa valmän utsedde:

herr Pehrsson..................... med 47 röster,

Ros, A..................	»	47
Unger, A. ..............		47
Sjölund .................	____ »	47	»
Andersson, P. J. .....	____ »	47
Andersson, G. ........	____ »	46	»

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvit genom
lottning bestämd.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 15 och 17 i denna månad bordlagda memorial n:o 1,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

5 N:0 8.

Det från 1885 års riksdag kritande förslaget till ändring af § 61frågasatt än reqerinqsformen.

äring af § 6

regerings JO

Vin €71.

Friherre Klinkowström: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Innan jag inlåter mig på att diskutera sjelfva frågan, har jag af konstitutionsutskottets
här framlagda förslag mer än tillräcklig anledning
att nämna några ord om sjelfva formen af detta utskottsbetänkande.

Det är verkligen med största förvåning man finner, att utskottet endast
anmält den ifrågavarande vigtiga förändringen, utan att på något
sätt hafva bjudit till att utreda den vigtiga frågan. Visserligen har
utskottet i det fallet hänvisat till såväl konstitutionsutskottets betänkande
n:o C vid 1885 års riksdag som äfven till de båda kamrarnes
protokoll för den 11 april samma år, hvarigenom frågan då blef förklarad
hvilande; men det är icke alla riksdagsmän — kanske endast
ett litet fåtal, i synnerhet från landsorten —- som hafva tagit med sig
1885 års riksdagshandlingar; och dessutom, mine herrar, är det till
denna riksdag valde i båda kamrarne tillsammans omkring 70 nya
riksdagsmän, och dessa herrar hafva icke fått sig tilldelade 1885 års
riksdagshandlingar. Således är det för dem alla omöjligt att sätta sig
in i denna vigtiga fråga på annat sätt än att gå till det så kallade
riksdagsbiblioteket här i lmset; men jag hemställer, huruvida de få
exemplar, som der finnas tillgängliga, kunna räcka till för en så stor
mängd riksdagsmän, som likväl nu går att besluta i denna vigtiga
fråga. Det är icke för min egen del, som jag beklagar detta; jag
har nog mina papper i ordning, och för större säkerhets skull håller
jag dem här i min hand, så att jag är visst icke i okunnighet om
ärendet och dess behandling vid 1885 års riksdag, men det är en
mängd riksdagsmän, som icke äro i samma lyckliga belägenhet som
jag, att vara bosatte här i Stockholm, för hvilka jag talar, och med
afseende härå kan jag icke annat än yttra, hvad en talare på stockholmsbänken
brukade säga, att det är ett högst tarfligt betänkande utan
något slags utredning, och detta är mycket att beklaga.

Hvad sjelfva frågan beträffar, har den, såsom jag nämnde, blifvit
ganska omständligt behandlad i 1885 års Riksdags konstitutionsutskotts
betänkande n:o 6, och det hade verkligen icke varit för mycket begärdt,
att utdrag af samma betänkande jemte kamrarnes beslut blifvit
i 1888 års betänkande af konstitutionsutskottet anfördt. Kong!

Maj:ts proposition i denna vigtiga fråga innefattar, såsom konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 6 pag. 12 visar, förslag dels om inrättandet
af ett nytt departement för landtbruk, industri och handel, dels
ock minskning i de konsultativa statsrådens antal till 2 och upphäfvande
af föreskriften, att bland dem minst 2 böra hafva förvaltat civil
beställning. Båda dessa förslag afse förändring i 6 § regeringsformen,
men dessutom hade Kong! Maj:t i sill proposition äfven framstäf
förslag till ändring af 7 § regeringsformen, som skulle innehålla
dels åläggande för departementschef att öfver de ärenden, hvilka

N:0 8. 6

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt än- han, enligt särskild af Konungen utfärdad instruktion, afgjort, till Ko -

dring af $ G
regeringsformen.

(Forts.)

nungen i statsrådet afgifva berättelse, dels ock föreskrift, att vissa
mål icke finge till departementschefs afgörande öfverlemnas. 1885
års konstitutionsutskott biföll de två första punkterna af den kongl.
propositionen, d. v. s. ändring af 6 § regeringsformen, men afslog,
liksom sedermera kamrarne, förslaget rörande förändring af 7
§ regeringsformen, och detta med rätta, emedan, som synes af
Kong! Maj:ts proposition, angående det nya departementet, skulle icke
endast departementschefen, utan äfven under vissa förhållanden byråcheferna,
hafva rättighet att afgöra mål, som hittills enligt grundlagen
bort föredragas för Konungen i statsrådet. Det hade varit att, om
jag så far säga, tillskapa ett slags mer eller mindre fullmyndige fylkeskonungar
i riket, och det kan naturligtvis icke behaga svenska folket.

Hvad den ifrågasatta 6 § af regeringsformen beträffar, sådan
den nu föreligger till afgörande, har jag derom icke mycket att
tillägga. Jag anser, att denna förändring går i den rätta rigtningen
till något bättre än hittills. Som vi alla veta, hafva såväl jordbruket
som handel och öfriga näringar varit på ett högst stjuf moderligt sätt
behandlade vid Konungens rådsbord, och det är verkligen på tiden,
att dessa stora ekonomiska frågor få sin egen målsman inom Konungens
råd. Derom är icke annat än godt att säga. Att det mångomordade
och omdisputerade embetsverket kommerskollegium upphör
i dess nuvarande form och ingår såsom en byrå i det nya departementet,
finner jag både lämpligt och önskligt vara; men jag beklagar,
att en så stor njugghet, om jag så far säga, gjort sig gällande, att
Kongl. Maj:t icke ville eller icke tordes och Riksdagen, måhända icke
sjelfvilligt, gjorde anspråk på, att utom den nya departementschefen
äfven antalet af de nuvarande konsultativa statsråden måtte fa vara
qvar, och således Konungens rådskammare ökas med en ledamot, i
stället för att det enligt det nuvarande förslaget kommer att förblifva
vid det antal af 10 rådgifvare, som nu finnes. Denna lilla obetydliga
utgift tror jag för min del mer än väl förtjent af att icke inbesparas,
ty den nytta, som genom en tredje konsultativ rådgifvare skulle
åstadkommas, är så stor, att jag beklagar, att Kongl. Maj:ts och icke
heller konstitutionsutskottets förslag går ut derpå, att de konsultativa
statsråden måtte bibehållas vid samma antal som nu, eller 3. Jag är,
såsom herrarne torde känna till, icke den, som vill slösa med statens
medel, långt derifrån, men här finner jag verkligen att 12,000 kronor
kunde väl försvara sin plats att utgifvas för detta vigtiga ändamål.
Att deremot den förändring blifvit föreslagen, att det vilkor, att af
de konsultativa statsråden åtminstone 2 böra hafva förvaltat civil beställning,
såsom 6 § regeringsformen nu lyder, skulle utgå, helsar
jag med stor glädje derför, att tills dato, och jag kommer under
fortsättningen af detta anförande att derom närmare tala, detta
vilkor i grundlagen gjort det svårt för andra än embetsmän att kunna
komma i fråga till konsultativa statsråd. Men om detta vilkor bort -

7 N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

tages, hoppas jag lifligt, att äfven andra samhällsklasser än embets- Ifrågasatt (roman
måtte kunna hädanefter kallas till Konungens rådsbord. Jagfård™3^|_ 6
derför i det hela, med alla de brister som förslaget har, emedan det ^mel
går i rätt rigtning och lofvar något bättre än hittills, på det varmaste (Forts)
förorda detsamma, och kommer jag äfven att lemna detsamma min röst.

Medan jag har ordet, vill jag här framställa en framtidstanke, som
rör denna fråga, men som naturligtvis icke ännu på länge kan realiseras.

Jag är en gammal man, och mina dagar äro snart räknade; derför
vill jag i kammarens protokoll nedlägga en framtidstanke, som jag tror
förr eller senare skall gro och bära frukt. Det är nemligen rörande
Konungens rådgifvare i sin helhet. På sätt grundlagen nu föreskrifver,
och såsom litet hvar af herrarne känner till, bestå Konungens rådgifvare
i regeln af 7 departementschefer och 3 konsultativa rådgifvare. Af
dessa hafva de 7 hvar och en sitt departement, och af de konsultativa
skola enligt gällande bestämmelser 2 hafva beklädt civilt embete. Det
är således, om jag så far uttrycka mig, en embetsmannahierarki, som
omgilver Konungen vid rådsbordet. Det kan visserligen vara bra för
de administrativa ärendena, men Konungen har dock stundom att afgöra
stora och vigtiga samhällsfrågor, som på det närmaste beröra hela
landet, och vi hafva, mine herrar, litet hvar en erfarenhet från det
sista årets företeelser på det området, att Konungens rådgifvare stundom
misstaga sig om hvad landets väl kräfver och hvad allmänna meningen
är. Att, på det sätt statsrådet nu är sammansatt, detta måste blifva
en följd af föreskrifterna derom, lider intet tvifvel, ty det är med de
främste embetsmännen och deras kännedom om landet i stora samhällsfrågor
efter mitt förmenande ofta mycket vanskligt.

En annan olägenhet af detta förhållande är, såsom herrarne litet
hvar veta, att när Kongl. Maj:t måste skaffa sig närmare upplysning
rörande den allmänna meningen i landet, nödgas Kongl. Maj:t tillkalla
oansvarige rådgifvare, der han kan finna dem, och hvilka anses känna
till den allmänna meningen inom landet, och detta finner jag icke vara
nyttigt för det hela. Nu vore mitt förslag, att jemte de nuvarande
statsråden, som hufvudsakligen hafva att bestrida och inför Konungen
föredraga de administrativa ärendena, hvilkas mängd och myckenhet
ökas år från år, skulle Konungen kunna enligt grundlagen nämna
exempelvis ett tjugutal i hela landet bland de mest ansedde, kunnige,
skicklige och mest oberoende svenske män, som vore inom landsorterna
bosatte, och när Konungen för att få veta den allmänna meningen i
stora samhällsfrågor samlade dem omkring sig vid rådsbordet för att
rådfråga dessa i det allmänna väl uppburna män om den allmänna
meningen i landet, så skulle enligt min öfvertygelse desse män, utan
att behöfva vara embetsmän, i många tall kunna lemna Konungen bättre
råd än hvad nu är möjligt med Konungens 10 rådgifvare, som hufvudsakligen,
om icke i alla hänseenden, äro embetsmän. Dessa personer,
som icke skulle vara aflönade af staten, utan endast i det fall, att
Konungen kallade dem till sitt rådsbord, derför ega att uppbära rese -

N:0 8. 8

Ifrågasatt ä
äring af ji
regeringsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

och traktamentsersättning samt inqvarteringsersättning efter första klass,
® skulle likväl afgifva sina råd till protokollet och derför vara ansvarige
inför konstitutionsutskottet och Riksdagen. Det är denna framtidstanke
jag nu nedlägger i protokollet, men denna tanke har sin rot i forna
tider i Sverige, och skulle desse män närmast öfverensstämma med de
forna riksråden. För min del skulle jag helst se, att de erhöllo ett
sådant namn och placerades mellan statsministern och statsråden vid
Konungens bord, och jag tror, att om i forna tider nästan uteslutande
dertill utsågos de främste män bland de jernklädde riddare, det numera
vore klokast och rigtigast för saken och för det allmänna bästa, att
Konungen utsåg personer så qvalificerade, som jag nu nämnt, äfven om
de tillhörde odalmannens klass eller bure vadmalsjacka. Jag tror för
min del, att det blefve till fördel för Konungen och till fördel för landet.

Herr vice Talmannen: Då jag nu kommer att yrka af slag på
det föreliggande förslaget, anser jag mig till en början böra erinra om, att
jag såsom ledamot i 1885 års konstitutionsutskott deltagit i dess tillstyrkan,
att Riksdagen måtte antaga förslaget såsom hyllande. Jag
anser mig böra göra denna erinran, emedan den innebär en så mycket
större skyldighet för mig att här göra reda för mina åsigter, så vida
de möjligen skulle kunna anses innebära en förändrad ståndpunkt.

Jag har aldrig ansett, att det nu föreslagna departementet, som
jag för korthets skull vill kalla industridepartementet, skulle komma
att medföra verkligt gagn eller vara af någon verklig betydelse för
industrien och de många olika näringar, som derunder kunna inbegripas.
Min öfvertygelse är, att det understöd, som af lagstiftning
och administration kan lemnas åt industrien, och som icke är obetydligt,
mycket väl kan lemnas med den nuvarande organisationen af
statsrådet, utan att, såsom det heter, deri insättes en särskild näringarnas
målsman, för hvilken åtgärd en uppfattning ligger till grund,
som lätteligen skulle leda till att en oro i sträfvandena på detta område
kornme att göra sig gällande, som jag icke tror för industrien
vore fördelaktig. Jag anser nemligen, att industrien i hufvudsak bör
hjelpa och sköta sig sjelf, och det ligger stor vigt på, att densamma
icke i det afseendet litar till administrationen annat än såsom underhjelpande
eller stödjande. Orsaken, hvarför jag med denna uppfattning
icke motsatte mig förslagets antagande såsom hvilande, är helt
enkelt den, att detsamma enligt min åsigt innefattar en omreglering
af sjeltva arbetet inom konseljen, som jag ansåg att Riksdagen, då
Kongl. Maj:t gjort förslag derom, åtminstone borde visa den uppmärksamheten
att taga i närmare öfvervägande och, i händelse icke
något särskildt skäl deremot förekomme, tilläfventyrs äfven bifalla.
Emellertid hafva de betänkligheter, som jag visserligen hyste mot
förslaget redan vid dess första framträdande, inträdt i ett mycket vigtigare
skede genom de händelser, som inträffat under de få, efter förslagets
första framträdande förflutna åren. Jag kunde nemligen icke

Onsdagen den 22 Februari, f. in.

9 N:o 8.

undgå att vid förslagets forsta behandling fasta mig dervid, att om Ifrågasatt ariett
nytt departement inrättades, utan att statsrådens antal ökades, drm9 af $ 6
skulle det konsultativa elementet inom konseljen komma att minskas rformenS''
och i de fall, då statsministern icke har något departement, att bestå (Forts.)

af en enda person. Jag skulle visserligen kunna hafva den förhoppningen,
att denna omständighet möjligen komme att gifva anledning
till att statsministern i regeln hade departement, hvilket enligt min
uppfattning är det rigtigaste och med detta embetes betydelse mest
förenliga, men så har icke på senaste tiden varit förhållandet. Redan
1886 lemnade dåvarande statsministern det departement, han då hade,
och sedan dess har statsministern ej haft departement. Om nu statsrådets
konsultativa afdelning försvagades redan genom en reduktion
från tre till två, skulle en sådan från två till ett i det närmaste tillintetgöra
dess betydelse. Hvad helst begrepp man gör sig om denna
betydelse, så är det för en person omöjligt att förena den mångsidiga
erfarenhet och alla de olikartade insigter, man af det konsultativa elementet
måste begära. Denna omständighet är således redan för mig ett tillräckligt
skäl att icke nu understödja ett förslag, hvilket, som sagdt,
jag aldrig sett från någon annan synpunkt än den af en förändrad
arbetsfördelning inom konseljen. Härtill kommer ytterligare det skälet,
att den redogörelse för det sätt, hvarpå Konungens rådgifvare afsett
att ordna det nya departementet, som införts i statsregleringspropositionen,
utvisar, att afsigten är att införa en högst omfattande byråförvaltning,
hvars grunddrag jemväl blifvit meddelade Riksdagen ad
notitiam, under det naturligtvis sjelfva aflöningen och medelsanordningen
blifva öfverlemnade till Riksdagens pröfning och fastställelse.

Min uppfattning är nu den, att med öfverlemnande till byråcheferna
af beslutanderätten i de till deras behandling hörande ärenden bör
man vara högst varsam, och en sä vidsträckt tillämpning af detta
system, som här föreslås, strider helt och hållet mot min uppfattning
af det önskvärda i fråga om administrationens utveckling. Det är så
mycket angelägnare att fösta uppmärksamheten vid detta förhållande,
som när denna fråga, om en grundlagsförändring nu beslutas, åter
förekommer i Riksdagen, ingenting annat kan blifva föremål för Riksdagens
beslut än sjelfva aflöningen af embetena. Anordningen af
departementet har Kongl. Maj:t naturligtvis i sin hand, och hvad i
det afseendet blifvit Riksdagen ad notitiam meddeladt, lärer väl äfven
i sådant fall komma att verkställas. Af dessa skäl anhåller jag för
min del om afslag.

Herr Öländer: Jag vill icke inlåta mig i detaljer i den nu

förliggande frågan, utan endast fästa mig vid det hvilande grundlagsändringsförslaget,
hvilket väl också är det enda, som för närvarande
bör utgöra föremål för Riksdagens pröfning och afgörande. För min
del tror jag, att man så mycket som möjligt bör undvika att genom
ett alltför noggrant nagelfarande af alla detaljer i det nya departe -

N:0 8.

10

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt än- mentets organisation uppkasta svårigheter, som skulle kunna leda till
dnng af § 6 jieja reformeus omintetgörande. Hufvudsaken för mig är, att denna
rJormen'' reform hvilar på fullt rigtig grund, d. v. s. att genom densamma undan(Forts.
) rödjas en del för närvarande otidsenliga administrativa former, att på

ett håll under en gemensam styrelse sammanföras de nu på en massa
skilda händer spridda förvaltningsbestyren i afseende å vårt landtbruk
och våra näringar, att från ett departement, som är öfverhopadt af en
mångfald från hvarandra fullkomligt skilda och olikartade ärenden,
aflyftas en del af denna börda, så att åt öfriga ärenden må kunna egnas
en mera noggrann behandling och en mera djupgående utredning, och
slutligen att allt detta kan åstadkommas med sä ringa kostnad som möjligt.
Alla dessa vilkor synas mig, såvidt jag af en ganska noggrann
undersökning och granskning af organisationsförslaget kunnat inhemta,
vara till fullo uppfylda.

Det lär väl vara alldeles ostridigt, att kommerskollegium är en
föråldrad, numera otidesnlig institution, hvars indragning under en
lång följd af år stått på dagordningen. Lika ostridigt är det, att den
abnorma, okontrollerade och oansvariga, af på mycket besynnerligt sätt
tillsatta embetsman bestående inrättning, som kallas landtbruksakademiens
förvaltningskomité, icke är eller någonsin varit tidsenlig, afsedd
som den från början varit för helt andra ändamål än det, hvartill den nu
användes. Dessa oegentliga förhållanden komma att helt och hållet
försvinna genom det nya departementet och ersättas af detta till fullo,
på sätt det nya organisationsförslaget närmare utvisat.

Man har anmärkt, att allt för stor magt och en allt för sjelfständig
pröfningsrätt blifvit lagd i händerna på de båda direktörerna
i den blifvande industri- och handelsbyrån. Jag har nyss nämnt, att
jag icke vill inlåta mig på några detaljer i afseende å ärendenas behandling
i det nya departementet och göromålens fördelning mellan
de olika embetsmännen i detsamma, öfvertygad som jag är, att Kongl.
Maj:t, hvilken afgörandet härutinnan ensam tillkommer, nog skall i
sinom tid komma att ordna detaljerna på ett tillfredsställande sätt.
Men då nyssnämnda anmärkning kanske kan anses ömtåligt beröra
sjelfva grunden för förslaget, vill jag erinra att just samma ärenden,
i hvilka dessa direktörer skulle få sjelfständig beslutanderätt, för närvarande
afgöras af kommerskollegium; att i det nya organisationsförslaget
ifrågasatts, att i ärenden af större vigt och betydelse för den enskildes
rätt afgörandet skulle tillkomma båda direktörerna samfäldt;
samt att hinder icke finnes för, att Kongl. Majt skulle kunna föreskrifva,
att äfven expeditionschefen skulle deltaga i sådana ärendens
afgörande, om deras vigt det fordrar. Ingen säkerhet finnes för att
dessa ärenden för närvarande blifva bättre behandlade och afgjorda af
kommerskollegium, än de skulle blifva af de båda direktörerna och
expeditionschefen i det nya departementet. I hvilket fall som helst
bör väl ej denna punkt, om än något svag i förslaget, men dock i
sig inneslutande alla förutsättningar för att kunna genom särskilda

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

11 N:0 8.

detaljbestämmelser fullt nöjaktigt kompletteras, kunna kullkasta
den i öfrigt välbetänkta och välbehöfliga reformen.

Det sista och icke minst vigtiga vilkoret för förslagets antagande,
nemligen att organisationens genomförande icke åsamkar staten för
stor kostnad, synes mig vara allra bäst tillgodosedt. Att mot ett tilllägg
i budgeten af så obetydligt belopp, att det knappast är märkbart,
åstadkomma en så genomgripande administrativ förändring och ett nytt
statsdepartement, hvars behof så många år varit känbart och kanske
i främsta rummet just för dessa kostnaders skull varit satt å sido, är
ett arbete, som icke bör kunna försvagas af eu eller annan betänklighet
angående några oväsentliga delar i förslaget, än mindre falla derför.

Jag finner således, att grundlagsändringen har en mycket giltig
grund och, hvad förslaget i öfrigt beträffar, har jag hört deremot framställas
egentligen blott tvenne anmärkningar, som förtjena bemötas.
Den ena af dessa afser den ifrågasatta förminskningen af de konsultativa
statsrådens antal. Men regeringen har ju sjelf framlagt detta
förslag och således åtagit sig det ökade arbetet utan någon tillökning
i personal. Vid sådant förhållande kan det väl icke tillkomma Riksdagen
att säga, att regeringen öfverskattat sina krafter och icke tål
vid den förökade bördan. Det skulle vara en ovanlig och i detta fall
obefogad ömsinthet från representationens sida. Regeringen bör väl
sjelf bäst känna sina krafter, och till dess uttalade omdöme i detta
afseende bör man väl sätta tilltro, om inga särskilda omständigheter
finnas att betvifla detsamma.

Den andra anmärkningen, som föregående talare af helt andra skäl
än jag lemnat utan afseende, gäller borttagandet af stadgandet, att minst
två af de konsultativa statsråden skola förut hafva beklädt civilt embete.
Jag tror, att detta stadgande från första början varit alldeles obehöfligt.
Beskaffenheten af de ärenden, hvilka skola af ett konsulativt
statsråd handläggas, är sådan, att jag tror, att ingen, som är obevandrad
i de med en civil beställning förenade göromål, skall någonsin
våga åtaga sig en sådan plats och ett sådant ansvar, som dermed är
förenadt. Saken talar för sig sjelf. Den är sin egen lag och behöfver
inga särskilda lagstadganden.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra och då jag anser, att
en särdeles lycklig lösning genom det hvilande förslaget gifves åt härpå
redan allt för länge väntande frågor, yrkar jag att förslaget måtte af
kammaren bifallas.

hela Ifrågasatt ändring
af § G
regeringsformen.

(Forts.)

Herr Casparsson: De anmärkningar den förste talaren fram stäf

mot den form, hvarunder utskottets betänkande framkommit, öfverlemnar
jag åt utskottets ärade ordförande att besvara; och jag tror
att anmärkningarna äro mycket lätta att besvara.

I motsats till den senaste talaren, anser jag, att, för att kunna
bedöma nyttan af en grundlagsförändring, som berör statsförvaltningen,
det är alldeles nödvändigt att göra klart för sig, på hvilket sätt för -

N:0 8. 12

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt än-ändringen skulle komma att verka. Kougl. Maj:t har också till Riksdnng
af § 6‘dagens kännedom meddelat det förslag, som i nu ifrågavarande afseTformen
ende blifvit af statsrådet och chefen för civildepartementet uppgjordt

(Forts.) och af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkt. Med ledning af detta

förslag vill jag nu bedöma frågan.

Enligt förslaget skulle ett konsultativt statsrådsembete och ett
rikskollegium indragas och i stället inrättas ett nytt statsdepartement
med tre verkställande direktörer, för hvilka såsom förkläde skulle
ställas en föredragande departementschef. Olägenheterna af en ytterligare
inskränkning i de konsultativa statsrådens antal hafva af herr
vice talmannen så tydligt framhållits, att jag blott ber att få instämma
i hvad han i detta afseende anfört.

Sjelfva tyngdpunkten i hela förslaget är emellertid det ifrågasatta
öfverflyttandet till det nya departementet af de för närvarande under
kommerskollegium hörande ärenden. Det är dock att märka, att alla
de komitier, som fått i uppdrag att yttra sig i denna fråga, uttalat
sig för, att kommerskollegium visserligen borde ombildas, men dess
verksamhet likväl fortsättas såsom ett fristående och sjelfständigt embetsverk.
I detta syfte yttrade sig 1819 års komité. I samma rigtning
uttalade sig äfven Kong! Maj:t i sitt till 1847—-1848 års riksdag
framstälda förslag. Likaledes 1858 års komité, 1874 års komité
och slutligen äfven 1883 års komité. Jag vill erinra om, att den enda
instruktion för sitt uppdrag, sistnämnda komité af Kongl. Maj:t erhöll,
var att för handläggning af ärenden angående handel och näringar
borde finnas ett särskildt embetsverk. Komitén afgaf sitt betänkande
den 12 mars 1884. I början af april kom till statsutskottet en förfrågan,
om det ansågs lämpligt att för Riksdagen framlägga ett då utarbetadt
och fullt färdigt förslag i ämnet. Hvad Riksdagens statsutskott
svarar, när man i april månad frågar, om utskottet vill hafva
till handläggning ett nytt organisationsförslag, kan man lätt föreställa sig.
Meningen var emellertid då, att för Riksdagen framlägga detta komiténs
förslag; men i december månad 1884 hade ett märkligt omslag
inom Konungens rådkammare inträffat. Bland statsrådets ledamöter
hade ingen annan förändring inträffat, än att den förutvarande statsministern
afgått, den förutvarande chefen för finansdepartementet blifvit
.statsminister och att ett nytt konsultativt statsråd tillkommit. Då, i
december månad 1884, voro emellertid signalerna helt och hållet förändrade;
och statsministern motiverade det förslag till grundlagsförändring,
som vid 1885 års riksdag framlades och nu livilar till afgörande,
sålunda: »Under senare tiden har emellertid den åsigt börjat
med ökad styrka göra sig gällande, att berörda frågas lösning bör
sökas på en annan väg än genom bibehållande af ett fristående centralt
embetsverk för nu nämnda ärenden». Under »senare tiden»
skulle således vara tiden från april månad 1884 till december månad
samma år, under hvilken tid en ändrad åsigt i detta ämne skulle
»börjat med ökad styrka göra sig gällande». Jag känner icke på hvad

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

13 N:o 8

sätt denna förändrade åsigt uttalat sig, men den förändrade ställning Ifrågasatt änregeringen
intagit till frågan synes mig mycket anmärkningsvärd. ^regerings °

Det är såväl mängden som beskaffenheten af de under kommers- formen.
kollegium hörande ärenden, som äro egnade att alstra betänkligheter (Forts.)
rörande lämpligheten af deras öfverflyttande till det nya statsdepartementet.
De af kommerskollegium handlagda ärenden utgjorde under
femårsperioden 1864—1868 i medeltal 2,683, men under femårsperioden
1879—1883 icke mindre än 6,445; således eu tillökning inom
tjugu år af 140 %. Det förefaller mig alldeles klart och tydligt, att,
om än, hvarom jag dock hyser starka tvifvel, för närvarande det skulle
vara möjligt för det nya departementet att, jemte de från civildepartementet
öfverflyttade, öfvertaga alla dessa ärenden, det dock till följd
af den snabba tillväxt, hvari samma ärenden äro stadda, inom en icke
långt aflägsen tid skall finnas alldeles omöjligt för departementet med
den nu föreslagna organisationen att ombesörja desamma, utan att nya
byråer inrättas. När man dertill ser, att af direktörerna, Indika skulle
ombesörja alla dessa ärenden, äfven fordras, att de skulle sätta sig in
i främmande länders näringslagstiftning, taga initiativ och väcka förslag
i fråga om näringarnas utveckling med flera åligganden, som i
förslaget närmare omförmälas, är det för mig alldeles tydligt, att med
denna organisation det inom kort skulle befinnas omöjligt för departementets
arbetskrafter att fullgöra de åligganden, som skulle tillkomma
departementet.

Tillåt mig, herr talman, att nu göra en liten titt i de tre byråer,
hvaraf departementet skulle bestå, och dervid följa samma ordning
som departementschefen i förslaget gjort.

Yi komma då först till expeditionschefens byrå. Den skulle
handlägga ärenden rörande storskiftes- och afvittringsväsendet samt
geologiska och ekonomiska kartverken. Det förefaller mig till en
början anmärkningsvärdt, att fackkunskapen inom denna byrå skulle
blifva af blott tillfällig beskaffenhet, ty då stödet af fackkunskap erfordras,
synes enligt departementschefens förmenande »sådant kunna erhållas
genom att för tillfället påkalla biträdet af lämpliga personer»; och
detta af nödig hänsyn till statens tillgångar.

»Den embetsmannamessiga behandlingen af dessa frågor, som inom
departementet bör komma dem till de], synes deremot hos den, som
dermed har att taga befattning, ej behöfva påfordra andra egenskaper
än som i allmänhet knifvas af en mera framstående embetsman.» Jag
har alltid förestält mig, att för en »mera framstående embetsman» erfordras
just fackkunskap i de frågor, som skola af honom handläggas.

Vid denna byrå skulle icke finnas någon byråchef, utan expeditionschefen
jemte en väl qvalificerad kanslisekreterare skulle fullgöra byråchefens
funktioner. Jag föreställer mig dock, att om man ville offra
7,000 kronor för att få en byråchef, skulle man kunnat erhålla en
fackman, som kunde tillföra byrån en stadigvarande fackkunskap, som

N:o 8. 14

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt ä,
äring af §
regeringsformen.

(Forts.)

i- vore att föredraga framför den som no, enligt förslaget, suulle hemtas
(i utom byrån och vara af endast tillfällig beskaffenhet.

Den andra byrån skulle benämnas industri- och handelsbyrån och
vara delad i två afdelningar med en byråchef eller s. k. direktör och
en kanslisekreterare för hvardera afdelningen. De ärenden, i hvilka
byråchefen skulle ega sjelfständig beslutanderätt, liksom en mängd förvaltningsbestyr,
som komme att tillhöra byrån, skulle i regeln öfverlemnas
till handläggning och afgörande af vederbörande direktör. Sådana
frågor, som röra enskild persons rätt, skulle dock handläggas af
båda direktörerna gemensamt, med afgöranderätt, i händelse af skiljaktiga
meningar, för föredraganden. För att icke helt och hållet
utestänga ärendenas kollegiala behandling, som enligt departementschefens
uppfattning nog har vissa fördelar, har han föreslagit denna
samfålda öfverläggning mellan direktörerna. Den strider emellertid
mot den gamla regeln: »tres faciunt collegium», och påminner mera
om det konjugala förhållandet, som betecknats med den välkända satsen:
»som du vill min vän, men här skall skåpet stå». Det kommer
att blifva blott en, som bestämmer beslutet.

Huru vida besvär skola få anföras mot byråns beslut, derom får
man ingen upplysning. Enligt en allmänt erkänd och i vårt land
gällande administrativ grundsats få i regeln besvär hos Kongl. Maj:t
anföras öfver en underordnad myndighets beslut. Huruvida denna
grundsats äfven här skulle gälla, vet man icke; men om besvär skulle
fä anföras, skulle det besynnerliga förhållande uppkomma, att den,
mot hvars beslut besvär komme att anföras, sjelf blefve den föredragande
i statsrådsberedningen uti dessa mål, och den departementschef,
från hvars departement det öfverklagade beslutet utgått, skulle blifva
föredragande hos Kongl. Maj:t i samma mål.

Beträffande besvärsrätten i bergsärenden är föreslaget, att, med
borttagande af kommerskollegium såsom mellaninstans i sådana ärenden,
besvär öfver bergmästares beslut skulle anföras direkt hos Kongl. Maj:t.
Detta är en nyhet inom vår administrativa rättsskipning, egnad att
framkalla välgrundade betänkligheter. Departementschefen motiverar
sitt förslag dermed, att dessa besvärsmål äro så ytterst få. Kommerskollegii-komitén
säger i sitt utlåtande, att med anledning af den nya
grufvestadgans tillämpning torde föranledas »ökning i bergsöfverstyrelsens
bestyr, i det de nya bestämmelser, detsamma (förslaget) innehåller,
möjligen torde föranleda ett större antal besvärsmål.» Detta har
också gått i bokstaflig uppfyllelse. Dessa besvärsmål utgjorde år 1883
två, 1884 tre, 1885 sju, 1886 sju och 1887 tio. Antalet befinner sig
sålunda i tillväxt; och, äfven frånsedt antalet, anser jag, att sjelfva
rättsprincipen att borttaga mellaninstansen är ganska vådlig.

För behandlingen af de unoniella ärendena föreslås en helt egendomlig
inrättning. Dessa mål hafva hittills behandlats af kommerskollegium
och derefter af ministern för utrikes ärendena föredragits
för Kongl. Maj:t. Utrikesministern erinrade också, då frågan år 1884

Onsdagen den 22 Februari, f. ro.

15 N:0 8.

förevar i statsrådet, »om nödvändigheten deraf, att den myndighet,Ifrågasatt änhvilken
det ålåge att afgifva utlåtande i frågor angående det unionella dnn9 af $ s
konsulatsväsendet, intoge en så oberoende ställning, att dess utlåtanden
erhölle den betydelse, som med rätta tillerkändes de af kommerskolle- (Forte.)
gium afgifna.»

Huru har man nu tänkt sig, att dessa ärenden skulle behandlas?

Jo, till de två direktörerna skulle komma expeditionschefen, och dessa
tre skulle afgifva utlåtanden i de unionella ärendena. Må det förlåtas
mig, om jag begagnar en bild från gatan. En spårvagn framdrages
under vanliga och normala förhållanden af två hästar. När en motlutning
förekommer, ihakar man en för tillfallet tillhandahållen tredje
häst, till dess motlutniugen är tillryggalagd. Här skulle man för tillfället
ihaka expeditionschefen; men om utlåtandena derigenom skulle
få den betydelse utrikesministern med skäl ansett för dem nödig, derom
kan man hysa berättigade tvifvelsmål. Jag tror sannerligen, att den
norska likställighetskänslan med fullt skäl icke skulle finna sig tilltalad
af detta sätt att behandla de unionella ärendena. I Norge handläggas
dessa ärenden af departementet for det indre, och jag tror att
äfven med afseende derpå det skulle vara föga välbetänkt, att hos oss
gifva dessa ärenden en så lös behandling.

Bergsbruket har alltid och med skäl ansetts för vår andra modernäring.
I forna tider var det den första och lydde under ett eget
kollegium, bergskollegium, som ännu år 1819 räknade 32 ledamöter.

Sedermera hafva formerna allt mer och mer förenklats, sedan den
judiciella domsrätten borttogs; och år 1858 indrogs kollegiet, och de
ärenden, som af detsamma handlagts, öfverflyttades till en rotel i
kommerskollegium, hvilken rotel år 1886 fick öfvertaga de flesta af
den indragna andra rotelns göromål. Enligt det här föreliggande förslaget
skulle bergsbruket hädanefter representeras blott af en bergsingeniör.
Vi hafva en speciel och ganska omfattande bergslagstiftning,
och på denna hvila ännu i många fall bestående rättsförhållanden. Om
också en mängd af dessa gamla stadgar och författningar numera blifva
upphäfda, qvarstå dock enligt min tanke tillräckligt många för
att inom det ifrågasatta nya departementet nödvändiggöra närvaron
af en i bergslagstiftningen och bergsförfattningar fullt hemmastadd
och kompetent person. Nu skulle all den samlade insigt och kunskap,
som härutinnan funnits hos bergs- och kommerskollegierna, utkristalliseras
i form af en liten bergsingeniör, utan all författningskunskapI

Tredje byrån i det nya departementet skulle vara landtbruksbyrån.

Direktören å denna byrå skulle såsom sjelfständig administrativ myndighet
ega afgöra alla de ärenden, som för närvarande tillkomma landtbruksakademiens
förvaltningskomité, hvaremot departementschefen skulle
ega tillsätta alla de, för närvarande under nämnda komité lydande
kringresande undervisare, agenter och landtbruksingeniörer, som betjena
och lemna råd och upplysningar inom jordbruksyrket. Och detta
utan all kontroll, ty hans åtgöranden här äro helt och hållet undan -

N:o 8. 16

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt äi
äring af § (
regeringsformen.

(Forts.)

>-dragna konstitutionsutskottets granskning. På detta område är han
'' enväldig. Jag tror visserligen icke, att detta för närvarande skulle
medföra några olägenheter, men den kollegiala behandling vid tillsättning
af dess tjenstår, som förefinnes hos landtbruksakademiens förvaltningskomifö,
är mera betryggande än att öfverlemna detta åt en
person.

Departementschefen talar på flera ställen om kommerskollegium
och landtbruksakademien såsom departementet »underordnade» och
»underlydande» myndigheter. För min del kan jag icke biträda en
sådan uppfattning. Vår grundlag känner ingen ministerstyrelse, blott
en med råds råde styrande Konung. Om ett fåtaligt, vid odlingens
utkanter kringspridt folk skall kunna bevara sin sjelfständighet, måste
sjelfständighetskänslan hos detta folk på allt sätt värnas och bevaras.
Härtill höra enligt min åsigt äfven sjelfständiga embetsverk och sjelfständiga
embetsman. Det är möjligt, att det för ett maktlystet sinne
någon gång kan vara svårt att på det sättet styra; men säkert är att
rättvisans och frihetens kraf på detta sätt bäst tillgodoses. Det är ett
betydelsefullt faktum, minc herrar, att den svenske statsman, som
djupast inristat sitt namn på historiens blad, just var den, som skapade
de sjelfständiga centrala embetsverken. Jag tror att 2 1/2 seklers erfarenhet
i detta fall gifvit sitt erkännande åt hans statsmannavishet;
och jag tror äfven att kommerskollegii tjuguåriga dödskamp, hvarunder
embetsverket, trots de mest vidriga förhållanden, utan att svigta
häfdat sin ställning och sitt anseende, skall lemna ett ytterligare erkännande
åt Axel Oxenstjernas statsmannablick.

Jag yrkar afslag.

Herr Bergius: Jag har begärt ordet med anledning af den förste
ärade talarens anmärkning med afseende å det sätt, hvarpå utskottets
betänkande blifvit affattadt. Han fann det allt för kort och »tarfligt»,
såsom han uttryckte sig.

För min del tror jag, att betänkandet ej lämpligen kunde göras
längre, än det blifvit. Jag vet ej, om hans mening var att utskottet
bort låta sitt betänkande åtföljas af ett af- eller tillstyrkande utlåtande.
Såvidt jag förstår, föranleder icke grundlagen till ett sådant utlåtandes
afgifvande. Angående utskottets befattning med grundlagsfrågor stadgas
i 53 § regeringsformen, att »konstitutionsutskottet tillkommer att väcka
och upptaga frågor rörande förändringar i grundlagarna och yttranden
deröfver till Kiksdagen afgifva», samt vidare i riksdagsordningens 38 §
1 punkten, att »konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets
grundlagar samt att hos Kiksdagen föreslå de ändringar deruti, dem
utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa,
så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade
grundlagsfrågor.» Men här föreligger hvarken något förslag
från utskottet till Riksdagen, eller någon från kamrarne till utskottet
hänvisad grundlagsfråga, utan blott en fråga, som af kamrarne för -

IT N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

klarats hyllande, och den utskottet har att anmäla. Hvarken de nu Ifrågasatt änai
mig aberopade stadgandena, eller någon annan bestämmelse i grund- drin9 af # 6
lagarne föranleda dertill, att utskottet i förevarande fall skulle hafva re9erin9satt
afgifva något yttrande. Detta har icke heller, så vidt lag vet {fZZ

någonsin praktiserats. Alltsedan 1867 års riksdag hafva vid hvarje ny
nksdagsperiod förekommit hvilande grundlagsfrågor, hvilka alltid af
utskottet anmälts, utan att åtföljas af något vare sig af- eller till—
styrkande, eller af någon reservation, ehuru ganska ofta förekommit
olika asigter om dessa frågor. Och då vet jag verkligen icke, att
utskottet kunnat handla annorlunda, än det gjort. Att trycka af en del
af det gamla riksdagstrycket, hvilket förut fmnes i så riklig mängd
och alldeles tillräckligt, dertill saknades all anledning.

Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag att i hufvudsak få instämma
med herr vice talmannen och herr Casparsson samt i likhet med dem
yrka anslag.

. HejT Jag ber först och främst att fa instämma i herr

vice talmannens yttrande om det inflytande, som minskningen af de
konsultativa statsrådens antal skulle hafva. Det är, såsom han jemväl
utredde, tydligt att statsministern omöjligt kan hafva tid och tillfälle
att lemna ärendena den omsorgsfulla uppmärksamhet, som fordras af
ett konsultativt statsråd. Ett sådant måste nemligen träget följa hvarje
dei af föredragningen, icke blott det hufvudsakliga beslutet, utan alla
detaljerna, tillse att ingenting förordnas, som står i strid med gällande
Jagar och författningar, eller icke är i full harmoni med pågående
arbete pa lagstiftningens område, så vida ej starka skal dertill skulle
kunna förefinnas, hvilket då måste utredas. Vidare har det konsultativa
statsrådet att tillse, att icke Kongl. Maj:t afgör ärenden, som
aro pa ett eller, annat sätt öfverlemnade till utredning af komitier
eller andra,, och äfvenledes att vaka öfver att ej genom afgörandet af
ett ärende äfven, fattas beslut om ett annat, som ej är färdigt, eller
u bredt. Det är i sanning, mine herrar, en högst betydande verksamhet,
som ett konsultativt statsråd har att utveckla och alldeles omöjlig
för en statsminister, om han nemligen derjemte skall egna sin tid åt
större politiska frågor eller vigtigare förslag.

Skulle man nu reducera de konsultativa statsrådens antal till två
blefve i sjelfva verket blott ett qvar. Det är ju tänkbart, att en man
kan finnas, som i alla afseende!! uppfyller ändamålet; men, äfven i
detta lyckliga fall skulle lian, såsom ock af herr vice talmannen påpekades,
ej hafva den auktoritet gent emot en departementschef, som
, ®re k°nsultativa .statsråd tillsammans. Jag lemnar likväl detta derhan.
.,. y en omständighet, som synes mig långt vigtigare, nemligen
omöjligheten att kunna eu gång för alla förekomma, det misstag ega
rum vid tillsättandet af de konsultativa statsråden. Det statsråd, på
hvilket hela bordan skulle hvila, kan ju möjligen vara i större eller
mindre grad disqvahficerad med hänsyn till de fordringar, som ställas
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 8. 2

Ef:0 8. 18 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt än- på honom och, om ej annat, så är han dock en dödlig menniska.
äring af | 6 jjan kan af sjukdom eller annorledes blifva urståndsatt att fullgöra
reformm~ sina åligganden, och för min del tror jag att grundlagens mening med
(Forte") denna institution är, att det alltid i regeringen skall finnas, så att säga,
en fast hållhake mot förhastade beslut.

Jag anser detta icke blott rigtigt i allmänhet, utan ännu mera
nödvändigt i följd af den utveckling vårt samhällsskick numera fått.
Sjelf tillträdde jag ett statsrådsembete utan att hafva ringaste embetsmannaerfarenhet,
och jag har efterföljts af flera statsråd, med Indika
det varit samma förhållande, och ännu oftare torde detta komma att
hädanefter inträffa. Öfvergången till hvad man kallar det parlamentariska
systemet, eller åtminstone sträfvaudet derhän, skall nog komma
att låta sådana fall rätt ofta inträffa. Under det nuvarande samhällsskicket
skall vid statsrådens tillsättande vida oftare än tillförene komma
att tagas hänsyn till personernas ställning inom och inflytande hos
Riksdagen, och en mängd omständigheter influera dervid så, att jag
för min del skulle anse det vida farligare nu än förut att afstå från
den kontroll, som ligger uti de konsultativa statsrådens närvaro i
regeringen.

Jag kan sålunda icke annat än finna den ifrågasatta reduceringen
af de konsultativa statsrådens antal såsom någonting högst väsentligt
samt i och för sig tillräckligt att kullkasta hela förslaget. Men jag
kan på samma gång ej undgå att framhålla flera och till en del lika
vigtiga skäl deremot. Till eu början ber jag då fa nämna, att med
den trettonåriga erfarenhet jag eger såsom chef för kommerskollegium
jag icke kan inse huru det skulle kunna gå för sig att med den personal,
som föreslagits, utföra de göromål, som kollegium nu har. Det
skulle leda till en utomordentlig öfveransträngning. Det är sant,
att en komité föreslagit att inskränka kommerserådens antal till endast
två, utom det för statistiken, och när den fråntages, så kan man säga
att komitéförslaget närmar sig till hvad som nu föreslagits. Men det är
dock ej så litet, som skulle komma till. Rör många ärenden skulle
åliggandet att deltaga i statsrådsberedningen inträda för de nya kommerseråden,
och skyldigheten att uppsätta promemorior in. m. skulle
icke oväsentligt öka deras förberedande arbeten. Allt det arbete,
som förut tillkommit civildepartementet i afseende på ärenden, som
behandlats af kollegium, skulle nu läggas på dessa två, och för att
lätta arbetet inom ecklesiastikdepartementet har det redan nu blifvit
ifrågasatt att flytta de tekniska skolorna till civildepartementet. Jag
vill icke förlänga mitt yttrande genom att ingå i en mängd detaljer,
men jag måste på det bestämdaste säga, att jag anser att det icke
blott för de båda byråcheferna eller kommerseråden ofta skulle leda till
öfveransträngning, utan äfven för de underordnade, såsom t, ex. för
kassören, som nu med en amanuens skulle uträtta en högst betydande
del af de göromål, hvilka nu åligga hela kommerskollegiets kammarkontor.

19 N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Förslaget är efter min uppfattning alldeles för knappt. Jag skall Ifrågasatt änsedan
komma till hvad jag förutser skulle blifva närmaste följden afdrin9 af i 6
detta förhållande och blott nu påpeka, att dessa olägenheters afhjelpande "

skulle komma att kräfva betydliga kostnader. (Forts.)

Det är många ärenden af ganska stor vigt, som behandlas i kollegium
och derefter undergå ny behandling i civildepartementet. Hädanefter
skulle det blifva, fråga om en enkel behandling. Jag tror att
detta i många fall skulle verka menligt för ärendenas afgörande. Det
förekommer t., ex. frågor angående hamntaxor, ett ganska betydande
arbete. Den tid jag var ordförande i Göteborgs stadsfullmägtige hyste
jag den åsigt, som mången af Eder, mine herrar, torde dela, att nemligen
ordnandet af hamntaxorna bäst verkstäldes af myndigheterna i
de städer eller köpingar, der de blifvit ifrågasatta, och naturligt synes
det också vara att de, som tillämpa taxorna, också böra kunna bedöma,
hvilka förändringar i dem äro lämpliga. Men erfarenheten inom
kommerskollegium visar, att dervid är ganska mycket att iakttaga,
icke blott med afseende på taxornas formella rigtighet och öfverensstämmelse
i deras särskilda stadganden sinsemellan, utan man måste
också se till, att de stundom deruti förekommande ganska stora inkonsekvenser
undanrödjas, äfvensom att hamntaxorna ej komma i strid med
af Kong], Maj:t meddelade författningar. Allt detta krafvel- en genomgående
granskning. Men äfven andra saker äro att iakttaga. Man
finner nemligen att somliga städer önskat hålla hamnafgifterna ganska
höga, i afsigt att bereda sig inkomster för särskilda ändamål, och då
maste man se till sa väl att ej afgifterna blifva alltför betungande, som
äfven att ej, genom stora skiljaktigheter i taxorna för närbelägna städer,
handel och rörelse förryckas inom olika orter. Från de mindre hamnarne
utgå stundom på egennytta grundade förslag om ringa afgifter
på, varor, men höga på fartyg, hvarigenom sjöfarten ju skulle lida.

På andra ställen finner man höga afgifter på införseln af gods, men
mycket låga eller inga på utförseln, hvarigenom också ganska mycket
kan _ förryckas uti handel och rörelse olika orter emellan, till fördel
möjligen för en stad, men till väsentlig skada för kringliggande orter,
hvilkas konsumtionsartiklar derigenom fördyras. Detta gifver, som sagdt,
rätt mycket arbete åt det kommerseråd, som bereder dessa ärenden.

Den kritik, han underkastat de ingående förslagen, blir vidare granskad
vid föredragningen i civildepartementet. Detta skulle nu förfalla och
sedan återstår endast eu granskning. Beginges då något misstag, vore
det ju omöjligt att reparera. Flera andra dylika förhållanden skulle
komma att inträffa, hvilkas upprepande här dock skulle kräfva alltför
lång tid.

Jag kommer då till sådana frågor, der kommerskollegium nu har
afgörande rätt, och förstår ej rätt huru besvär öfver dem hädanefter
skulle komma att behandlas. Herr statsrådet har visserligen anfört,
att de mål, der kommerskollegium är mellaninstans, äro af obetydlig
beskaffenhet. Äfven de kräfva dock, såsom stundom varande af stor

N:o 8. 20 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt än- vigt för dem de röra, en noggrann och omsorgsfull pröfning. Men det
äring af § tffinneSj såsom jag nämnt, också andra ärenden, der kommerskollegiets
TmeT" åtgöranden kunna blifva föremål för besvär hos Kongl. Maj:t, nemligen
(Forts”) af kollegium afgjorda ersättningar åt konsuler för lemnadt understöd
åt svenska undersåtar, vidare vägrade ansökningar om pass och nationalitetshandlingar,
befalhafvarebref m. fl., med ett ord, alla de ärenden,
hvaruti kommerskollegium har afgöranderätt, och som kunna hos
Kongl. Maj:t öfverklagas. Man kan ju nemligen göra enskilde orätt,
och de böra hafva rätt att besvära sig. Huru skall nu detta tillgå,
om de båda direktörerna gemensamt, eller, såsom t. ex. i konsulatfrågor,
tillsammans med expeditionschefen, hafva afgjort sådana ärenden?
Huru skola då besvär hos Kongl. Maj:t anföras? Jo, grundlagen
talar om en föregående beredning hos vederbörande embetsverk. Men
det är ju departementschefens eget kansli, som dömt i ärendet. Hetta
kansli får således afgifva förklaring, men kan väl ej på samma gång
biträda departementschefen i ärendets beredning och föredragning. Huru
dervid skulle tillgå är ej utredt.

Jag kommer nu till den ställning kommerskollegium intager med
hänsyn till konsulattillsättningar. Som bekant afgifvas utlåtanden och
förslag i sådana ärenden från norsk sida af departementet för det inre
och från den svenska sidan af kommerskollegium. Hädanefter skulle
detta tillhöra de båda direktörerna gemensamt med expeditionschefen.
Jag är en stor vän af vårt brödrafolk och tror mig hafva visat det
vid många tillfällen, men tror mig likväl ej göra norrmännen orätt,
om jag säger att de med stor envishet och stridighet söka att drifva
igenom sina åsigter. Jag säger detta ej såsom klander, utan blott för
att konstatera ett faktum. Nu skulle den motvigt, som erfordras för
bevakande af vårt eget lands intressen, icke utöfvas af något motsvarande
departement hos oss, utan de förslag och utlåtanden, som
skulle stå utrikesministern till buds, erhölle han från en underordnad
afdelning af en annan departementschefs kansli; och den styrka, som
de båda direktörerna gemensamt med expeditionschefen skulle ega vid
behandlingen af sådana ärenden, kunde endast på det sätt ökas, att
personer hvilkas sakkunskap vore oneklig, skulle tillkallas och afgifva
sitt yttrande. Man jag tror, att detta ändock skulle blifva en ringa
• motvigt mot det inflytande, som från norsk sida skulle vilja göra sig

gällande. Jag fruktar, att vi här skulle förlora mycket med hänsyn
till bevarandet af svenska intressen. Sant är visserligen, att Kongl.
Maj:t har afgörandet i sin hand, och att detta ej sker utan tillgodoseende
af Sveriges intressen ; men jag håller före, att från svensk sida
ej någon minskning bör ega rum i det stöd, som utrikesministern vid
sådana tillfällen bör kunna påräkna af den svenska auktoritet, som
med hänsyn till sakkunskap har alla presumtioner för sig.

Jag kommer nu till det skäl, som för mig är af den största betydelsen.
Det är nemligen den tydning, som 10 § regeringsformen
skulle erhålla, om detta förslag blefve lag. Den säger, att ärendena

Onsdagen den 22 Februari, f. m. 21 N.o 8.

skola beredas genom nödiga upplysningars inhemtande från veder -Ifrågasatt anförande
embetsverk. Huru skulle nu detta efter förändringen komma drin9 “/ i 6
att försiggå? Jo så, att departementschefen uppdroge åt sitt eget kansli ''förmer''
att bereda ärendena samt öfver desamma afgifva det utlåtande, som (Förta)
hittills tillkommit ett sjelfständigt embetsverk. Herr civilministern
bär derom yttrat, att han nog ansåg den kollegiala formen fördelaktig,
men att den ock å andra sidan hade sina olägenheter, särskild! med
hänsyn till behofvet att samråda med enskilda personer. De strängt
reglerade administrativa formerna voro egnade att försvåra den samverkan
mellan regering och enskilde, hvilken vore önsklig. Inom
kommerskollegium har alltid, det vet jag, den åsigt lierskat, att det
ålegat kollegium att anskaffa erforderlig utredning, och ingalunda har
man ansett, att den kollegiala formen och den kunskap, kollegiets ledamöter
vid remissens mottagande kunna ega skulle vara tillräckligt
afgörande för deras yttrande, utan tvärt om, att det just tillhört kollegium
att i främsta rummet söka erhålla den ökade sakkunskap, som erfordras
för frågornas bedömande, och det har aldrig uraktlåtit att, vanligen
genom vederbörande konungens befallningshafvande, men ofta äfven
på annat sätt söka dessa insigter hos enskilde fackmän, industriidkare
o. s. v., med ett ord, hvarhelst de bästa upplysningar kunnat erhållas.

Detta hindrar ju icke, att det kan vara både nyttigt och i hög grad
(hiskligt, om ett yttre samband mellan regeringen och enskilde industriidkare
kunde bildas, men jag kan omöjligen inse, att kommerskollegium
derför skulle lägga hinder i vägen. Det kan ju ej ske på annat sätt
än genom sammankallande af dessa enskilde, och tillvaron af kommerskollegium
hindrar alldeles icke departementschefen att göra detta och sätta
sig i den mest lifliga beröring med industriidkarne. Men härtill kommer
ännu eu omständighet, hvarå jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet,
nemligen den känsla af sjelfständighet och ansvar, som framförallt
bör finnas hos den myndighet, som skall afgifva utlåtande. Om
nemligen detta skulle blifva endast och allenast ett eko af departementschefens
åsigt, skulle ju syftet i 10 § regeringsformen helt och hållet
förfelas. Och skulle departementschefen fråga sitt eget kansli, inses lätt
huru svaret skulle utfalla. Man skulle ju kunna antaga samma personal
som den nuvarande i kommerskollegium befintliga. Skulle då ej hos
denna kunna förutsättas icke blott samma sakkunskap utan äfven samma
sjelfständighetskänsla hädanefter, som hittills? Jo visserligen hvad angår
deras individuella uppfattning och karakter. Men man måste bemärka
den. stora skilnad, som förefinnes emellan att med nuvarande frihet
så i afseende på arbetstid som förberedande åtgärder utreda ett
ärende samt stadga sin öfvertygelse, och att, såsom en, den der i allmänhet
är verkställare af en chefs befallningar, med kännedom af hans åsigter,
kanske på af honom föreskrifven kort tid verkställa en utredning och
uppsätta ett utlåtande.

Om jag också antager att man skulle åt desse embetsmål! lemna
samma frihet som åt embetsmän i sjelfständiga verk, så frågar jag

N:0 8.

Ifrågasatt m

äring af §

regerings formen.

(Forts.)

22 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

dock, hvilket inflytande skulle icke det utöfva på deras utlåtanden,
r> att de vore öfveranstriingda och icke kunde åt beredningen egna den
tid, som vore erforderlig för erhållande af full sakkunskap! Det går
icke för sig. Jag vill erinra, att för icke många år sedan funnos fyra
kommerseråd; nu finnas tre och hädanefter, med statistikens frånskiljande,
skulle det icke finnas mera än två dylika embetsman. Dertill
kommer en annan omständighet. Om kommerseråden nu skulle vara
mer eller mindre öfveransträngda af arbete, så att det skulle inverka
på deras förmåga att göra goda utredningar, så är enda följden deraf
den att de måste dröja med saken. Och ytterst sällan får kollegium
nu föreläggande, att dess utlåtande i något ämne skall vara färdigt
inom viss tid. Men huru skulle det hädanefter blifva i det afseendet?
Möjligen att föredragande departementschefen skulle taga sig den friheten
att, för att få utlåtanden i brådskande ärenden från byråerna,
ganska ofta eller kanske i regeln förelägga kort tid.

För mig är det icke tänkbart, att icke härigenom ganska stor
risk uppstår för att ärendena blifva afgjorda i hast och utan den kontroll
för deras utredning som nu förefinnes. Häraf kan emellertid icke
följa, att den kollegiala formen skulle hafva afgörande företräde, ty de
embetsverk, som äro styrda af generaldirektörer, gifva utmärkta utlåtanden;
men att åt departementschefen och tjensteman i hans kansli
öfverlemna att göra de utredningar, som erfordrades, det skulle i väsentlig
mån tillintetgöra den nyttiga föreskriften i 10 § regeringsformen,
om inhemtande af upplysningar från vederbörande embetsverk. Jag
har sjelf fyra år varit departementschef och stundom förslagit Kongl.
Maj:t åtgärder, olika dem embetsverken ansett de bästa, emedan jag
haft olika åsigter mot deras, men jag har icke i något fall behandlat
ärenden, der jag icke haft skäl att vara tacksam för den utredning, de
centrala embetsverken lemnat mig. Jag tror detta ock hafva varit
förhållandet med hvarje annan departementschef. Man riskerar mera
att förhasta sig, om man sjelf skall tänka ut alla möjliga inkast och
hinder samt hvad som erfordras, än om man far utredning från eu
myndighet, hvars ansvarighetskänsla är förenad med en verklig sjelfständighet
och som åstadkommer en af departementschefen oberoende
undersökning. Jag anser detta så mycket mer angeläget med hänsyn
till den verksamhet, som skulle utöfvas af den blifvande chefen för
det ifrågasatta nya departementet. Jag kan mycket lätt tänka mig,
att en justitieminister sjelf skulle vara den största hållhaken emot
omogna lagförslags framkommande, men jag har svårt att tänka mig
en duglig chef för jordbruks-, handels- och industridepartementet, hvars
känsla icke skulle starkt leda honom till att eftersträfva utförandet af
stora saker och äfven att snart utföra dem. Det måste vara en mycket
verksamhetslysten man, som vill göra något, eu energisk man, som
vill genomdrifva sina åsigter. Att en sådan person icke skulle vilja
hafva ärendena afgjorda så snart som möjligt efter de åsigter, han an -

Onsdagen den 22 Februari, f. m. 23

såge de bästa utan dröjsmål, föranledda af förberedande myndigheter,
det har jag mycket svårt att tänka mig.

Mine herrar, min åsigt är att Sverige i många fall är ett af de
lyckligaste land i verlden, och detta äfven derför att vårt lagstiftningsarbete
fortgår med all nödig skyndsamhet, men derjemte äfven med
nödig omsorg. Vi finna oss lätt i nya omständigheter och undanrödja
snart hvad som liggger hindrande i vägen. Likväl behöfva vi
ytterst sällan göra om hvad vi gjort. Jag tillskrifver detta lyckliga
förhållande den omständighet, att de centrala embetsverken äro eu
kontroll för att ärendena blifva omsorgsfullt utredda, så att hvad som
göres blir väl genomtänkt och godt. Jag anser, att man bör med
misstro mottaga förslag, som skulle kunna minska denna kontroll,
hvarför jag yrkar afslag å föreliggande förslag.

Herr Forssell, Otto: Den, som haft tillfälle att på ett eller

annat sätt deltaga i behandlingen af regeringsärenden, vet mer än väl
hvilken massa af olikartade ärenden äro sammankopplade på eu och
samma persons hand. Så är förhållandet företrädesvis med civil- och
finansdepartementen. Civilministerns hufvudsakligaste uppgift är att
ombesörja den ekonomiska lagstiftningen; erfarenheten har ock visat,
att man på denna plats har behof af en juridiskt bildad person.
Dessutom höra till civilministerns föredragning frågor om jernvägstrafik
och jernvägsbyggnad, jordbruk och handel. Man kan icke begära,
att samma person skall ega skicklighet och erfarenhet att kunna
behandla den ekonomiska lagstiftningen och tillika vara i stånd att
bedöma jern vägstrafik och jernvägsbyggnader o. s. v. Enahanda är
förhållandet med finansdepartementet. Derunder lyda, för att ej tala
om andra vigtiga förvaltningsgrenar, de båda post- och telegrafverken.
Ett finansielt bildadt statsråd har ganska svårt, om icke omöjligt att
sätta sig in. i dessa ärenden. Så väl finansministern som chefen för
civildepartementet i afseende på jern vägstrafiken och jernvägsbyggnaderna
blir i mer eller mindre mån nästan uteslutande beroende af
underordnade generaldirektörer och måste inskränka sig till att registera
in deras beslut, Följden häraf är, att man icke får förvåna sig
om regeringen väcker förslag om afskiljande från dessa departement
af några af dessa heterogena funktioner och deras förenande under
ett och samma departement. Förr eller .senare måste en sådan förändring
ske. Frågan är blott den: är det sätt för förändringen, som
nu blifvit föreslaget, det klokaste, det rigtigaste? För min del föreställer
jag mig, att det skulle vara oändligt mycket fördelaktigare
och bättre, om t. ex. jernvägstrafik, jernvägsbyggnader, post- och
telegraf förenades på en enda hand, alla generaldirektörsbefattniugar
indrogos och en enda person insattes som statsråd och föredragande
för dessa ärenden. Derigenom skulle civildepartementet befrias från
jernvägarnes och finansdepartementet från postverkets och telegrafens

N-.o 8.

Ifrågasatt än dring

af § 6

regerings formen.

(Forts.)

N:0 8.

Ifrågasatt än dring

af § i

regerings formen.

(Forts.)

24 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

; angelägenheter. Om någon förändring skall ske, tror jag att man i
''första rummet bör tänka på en sådan organisation.

Derjemte får jag instämma med herr vice talmannen deruti; att
det skulle vara ytterst betänkligt att minska de konsultativa statsrådens
antal. Till de skäl han anförde vill jag blott foga en erinran,
att man ej kan påstå, att regeringsärendena med full trygghet behandlas,
då det så lätt kan hända, att ett af de konsultativa statsråden
kan blifva af sjukdom eller slik anledning hindradt att närvara och
departementschefen i sådant fall står alldeles ensam utan någon att
rådföra sig med. Det är dock en erkänd regel att, som ordspråket
lyder, fyra ögon se mera än två. Derför är det min bestämda öfvertygelse,
att skall ett åttonde departement införas, bör likväl de konsultativa
statsrådens antal bibehållas oförändradt. Jag yrkar afslag på
det föreliggande förslaget.

Herr Sjöcrona: Då åtskilliga talare redan i det hufvudsakligaste

yttrat det, som jag skulle kunna hafva att anföra, hade jag visserligen
kunnat underlåta att begära ordet, men som en talare här med värme
uppträdt till försvar för detaljerna i det organisationsförslag, Riksdagen
måste bifalla, derest den antoge den hyllande grundlagsförändringen,
anhåller jag hufvudsakligen af denna anledning att få yttra några ord.

Det föreliggande förslaget innehåller, såsom vi alla veta, dels att
de konsultativa statsrådens antal skulle minskas från två till ett och i
sammanhang härmed borttagas den bestämmelsen, att två af dessa
statsråd skola förut hafva förvaltat civil beställning, dels ock att här
skulle inrättas ett nytt departement.

Hvad den första delen af förslaget angår, så hafva herr vice talmannen
och herr Casparsson deremot yttrat vissa betänkligheter,
hvilka jag för min del anser vara mycket beaktansvärda. Men däja
framgången af verksamheten inom Konungens råd ytterst beror på
valet af de personer, som der taga säte, och man väl får antaga, att framdeles
som hittills vid detta val tillbörlig hänsyn fästes vid, att man
der får all nödig insigt och erfarenhet representerad, utgöra dessa betänkligheter
för mig icke ett ovilkorligt hinder att bifalla förslaget,
hvaremot de väl medverka till att göra mig mindre böjd för detsammas
antagande.

Såsom skäl för den andra delen af förslaget, eller inrättandet af
ett nytt departement, har man åberopat önskvärdheten af att tillmötesgå
det synnerligast från jordbruksnäringens idkare med en viss styrka
framstälda anspråket, att inom Konungens råd få en särskild målsman
för jordbruk, handel och näringar. Jag vill visst icke bestrida,
att anställandet af en sådan ny departementschef skulle under vissa
förutsättningar vara både lämpligt och nyttigt, men jag tror också,
att man i högst väsentlig mån öfver-skattat de fördelar, som deraf
skulle kunna vinnas, och det är min bestämda öfvertygelse, att det
behof, som möjligen i detta afseende gjort sig gällande, kan på ett

25 N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

bättre sätt tillgodoses. Det är ju obestridligt, att det skulle vara till Ifrågasatt änfördel
för hvarje näring, liksom för hvarje förvaltningsgren, att hafva drin9 af # 6
en fullt sakkunnig målsman, hvars ställning bereder honom sådant
inflytande, att han för sin mening kan vinna gehör inom regeringen. (Forts.)
Men deraf bör enligt min tanke alldeles icke följa, att vi skola hafva
en departementschef för hvarje särskild näring,'' och så vidt jag vet,
finnes det ej heller i hela verlden något enda land, som har råd att
bestå sig med en sådan lyx. Det torde ock med fog kunna ifrågasättas,
om ett sådant förhållande verkligen skulle vara nyttigt. Man
måste således inom de olika statsdepartementen sammanföra flera eller
färre hufvudgrupper af förvaltningsgrenar och så skulle också förhållandet
blifva med det föreslagna nya departementet, hvilket skulle
komma att syssla med, förutom jordbruk, handel och näringar, landtmäteri-
och afvittringsväsendet samt med rikets kartverk. Nu betviflar
jag visst icke, alt ju icke inom landet kan finnas en man, som kunde
med erforderlig sakkunskap samt öppen blick för näringarnes behof
arbeta för deras utveckling och förkofran, men för att detta arbete
skall krönas med framgång behöfves, att han får under en längre tidsföljd,
oberörd af andra omsorger, egna sig åt detta värf, och så är
icke förhållandet med en departementschef. Hans verksamhet måste
i mycket blifva beroende af de politiska förhållandena, och de senaste
tjugu årens erfarenhet i vårt land har visat, att departementscheferna
icke så synnerligen många år stanna på sina platser. Jag tror derför,
att jordbrukets, handelns och näringarnes behof skulle vida bättre
tillgodoses genom ett på ändamålsenligt sätt organiseradt centralt embetsverk,
i spetsen för hvilket stäldes en man med de egenskaper, iaa*
nyss nämnde.

Det andra skälet för inrättandet af ett nytt departement är behofvet
att åstadkomma en lättnad i den nog tunga arbetsbörda, som för
närvarande hvilar i synnerhet på civilministerns, men äfven på ecklesiastikministerns
skuldror. Detta är ett skäl, hvars giltighet icke kan
bestridas, och om det vore fråga derom, att afskilja en byrå från
hvardera af dessa departement och sammanföra dessa byråer till
ett nytt departement, skulle jag för min del icke hafva några betänkligheter
emot att biträda ett dylikt förslag. Men nu är det alls icke
meningen att ordna på detta sätt. Den organisation, som nu ifrågasattes,
kommer enligt min bestämda öfvertygelse icke att bereda civilministern
någon nämnvärd lättnad i hans arbetsbörda. I stället för
att han nu har att handlägga ärenden angående jordbruk, handel och
näringar, skulle han få från ecklesiastikdepartementet öfvertaga helsooch
fattigvårdsärendena, och jag tror att dessa skola fullt ut uppväga
de förra. Det skulle således endast blifva chefen för ecklesiastikdepartementet,
som genom den föreslagna anordningen erhölle någon
lättnad, men denne behöfver det i vida mindre mån än chefen för
civildepartementet.

Härmed har jag kommit in på det organisation sförslag, hvilket

N:o 8. 26

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt ä
■äring af §
regeringsformen.

(Forts.)

i- återfinnes i det statsverkspropositionen bilagda protokollet öfver civil6
ärenden. Detta förslag är visserligen icke ännu af Konungen godkändt,
men då Konungen förordnat, att detsamma skulle delgifvas Riksdagen
till kännedom, måste man väl utgå från den förutsättningen, att om
Riksdagen antager det hvilande grundlagsändringsförslaget, så har
Riksdagen också med detsamma gifvit på band, att den icke kan annat
än i hufvudsak antaga ett organisationsförslag sådant som detta.

Mot detta förslag har jag emellertid två mycket väsentliga anmärkningar
att framställa, hvilka också redan blifvit af föregående
talare berörda.

Den första af dessa anmärkningar gäller indragningen af ett centralt
embetsverk och öfverflyttandet derifrån af de flesta ärendena till
ett statsdepartement, dit jemväl skulle öfverflyttas de ärenden, med
afseende på hvilka landtbruksakademiens förvaltningskomité fungerar
såsom centralt embetsverk. Det är oss alla bekant, att 1634 års regeringsform
innehåller stadganden om fem rikskollegier, som skulle
»drifva alla regeringsärenden dock Konungens rätt och höghet oförkränkt
och i ingen måtto förminskad». Redan här var således fastslagen
den grundsatsen, att hela den centrala förvaltningen skall ombesörjas
af centrala embetsverk. Yi veta alla, huruledes derefter utvecklingen
fortgått så, att redan kort efter denna regeringsforms antagande
de numera sammanslagna bergs- och kommerskollegierna utbrötos
från kammarkollegiet, liksom åtskilliga andra embetsverk, såsom landtmäteri-
och generaltullstyrelsen, utvuxit från samma kollegier, och att, allt
efter som nya behof uppstått och måst tillgodoses, nya centrala embetsverk
bildats'', såsom jernvägs-, telegraf- samt väg- och vattenbyggnadsstyrelserna.
Yi känna också, att samfundsförhållandenas utveckling ledt
dertill, att åtskilliga mål numera dragas omedelbart från de lokala myndigheterna
till Konungens pröfning samt att för en och annan mindre förvaltningsgren
man ansett sig böra inrätta särskilda byråer inom departementen.
Men någon väsentligare afvikelse från den grundsats, som
genomförts åt Sveriges störste statsman, Axel Oxenstierna, har hittills
icke skett. Det kan visserligen icke bestridas, att mot de centrala
embetsverkens verksamhet mången gång kunnat, såsom emot allt menskligt,
göras ganska befogade anmärkningar, men jag vågar påstå, att
dessa embetsverk ändock på det hela taget varit till oberäknelig nytta
för vårt kära fädernesland. De hafva i gångna tider utgjort och kunna
helt visst äfven i framtiden, om så skulle behöfvas, utgöra ett starkt
värn mot magtmissbruk från de styrandes sida; de äro och skola
äfven framgent komma att utgöra ett säkert och bepröfvadt medel att
hålla statsförvaltningen oberörd af de politiska vindkastens faror.
Jag för min del kan derför icke vara med om en åtgärd, hvarigenom
kommerskollegium skulle indragas. Tvärt om hoppas och önskar jag,
att detsamma måtte snart kunna framstå i eu föryngrad form, utrustadt
med tillräcklig arbetskraft att hädanefter, som hittills, verka inom sitt
område till fäderneslandets gagn.

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

27 N:0 8.

Den andra anmärkningen, jag har att göra, angår hvad som också Ifrågasatt äntå
föregående talare blifvit berörd!, nemligen sättet för ärendenas Itc- ,,rin9 af $ 6
handling i det nya departementet eller att en mängd af de ärenden, ‘formen*
som skola dit öfverflyttas från kommerskollegium och landtbruksaka- (Forts.)
demiens förvalta ingskomité, skulle med sjelfständig beslutanderätt handläggas
af embetsmän inom detta departement, hvilka tillika skulle
fungera såsom departementschefens, honom omedelbart underordnade
biträden för handläggning af regeringsärendena. Sådant måste leda
till stora oegentligheter, såsom bland annat, att om någon skulle finna
sig föranlåten att hos Konungen klaga öfver dessa embetsmäns beslut,
skulle de sjelfva handlägga och i statsrådsberedningen föredraga dessa
besvär, och departementschefen inför Konungen anmäla besvär öfver
beslut, fattade inom hans eget departement. Jag anser dessutom att
en sådan anordning icke innebär tillräcklig trygghet för ärendenas
omsorgsfulla behandling. Ingen med beslutanderätt utrustad chef eger
för närvarande rättighet att vidtaga någon åtgärd, utan att inhemta
råd af en ansvarig föredragande och med dennes kontrasignation, men
dessa s. k. direktörer skulle utan någon som helst rådplägning med
annan få handla och besluta, utom i de fall, då inom industri- och
handelsbyrån denna rätt skulle tillkomma de två direktörerna samfäldt.

Att hvarje afvikelse från förutnämnda stora grundsats för statsförvaltningens
organisation leder till oegentligheter, bevisas bäst af det föreliggande
förslaget, och detta, mine herrar, beror visserligen icke på
brist hos den, som författat detsamma, ty detta förslag är enligt min
tanke utarbetadt med synnerlig omsorg och sakkännedom. Det beror
endast på att utgångspunkten icke varit rigtig. Jag skall tillåta mig
att i största korthet nämna några exempel på sådana oegentligheter.

På sid. 65 yttrar chefen för civildepartementet att, som någon
obenägenhet synes vara rådande mot att åt departementschef öfver -lemnas afgörandet af vissa ärenden samt departementschefens tid ändock
torde blifva tillbörligen tagen i anspråk, syntes honom lämpligast,
att åt särskilde embetsmän i departementet uppdroges att utöfva den
beslutanderätt, hvarom fråga vore, d. v. s. som nu tillhör kommerskollegium
och förvaltningskomitén, men senare (sid. 81) har departementschefen
funnit sig nödsakad förorda, att på departementschefen
öfverflyttas förvaltningskomiténs myndighet i fråga om tillsättning af
kringresande undervisare, fiskeritjenstemän m. fl. Härigenom skulle
således den redan nu befintliga oegentligheten, att departementschef
tillsätter landtbruksingeniörer, hvilka nu mera äro tjensteman på ordinarie
stat med ordinarie lön och pensionsrätt, äfvensom tjenstemännen
i geologiska byrån ytterligare utvidgas.

Det nya departementet skulle sönderfalla i tre afdelningar eller
byråer, men oaktadt dessa byråer skulle utgöra särskilda afdelningar
af samma statsdepartement, skulle de sins emellan icke hafva någon
annan likhet än att i ingen af dessa byråer skulle finnas någon embetsman
med benämningen byråchef. Landtbruksbyrån skulle förestås

N:o 8. 28

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt w,
äring af §
regeringsformen.

(Forts.)

»-af en embetsman med benämningen direktör och den dubbla egenska6
pen, att vara både sjelfständigt beslutande och ett biträde åt departementschefen.
Inom industri- ocli handelsbyrån skulle finnas två direktörer,
benämda kommerseråd. Dessa skulle i de flesta fall besluta hvar
för sig, men dock i vissa frågor öfverlägga med hvarandra med utslagsröst
för den föredragande, detta likväl med det egendomliga
undantag, att om en ordinarie direktör sammanträdde med en tjenstförrättande,
skulle den ordinarie alltid hafva afgöranderätten, ehuru
icke föredragande. Vidare talas om att dessa direktörer skulle samfäldt
afgifva från handels- och industribyrån infordrade underdåniga
utlåtanden. Då nu departementet skulle hafva gemensamt diarium
och detta måste |när som helst kunna för allmänheten utvisa, i hvad
skick hvarje ärende sig befinner, torde handlingar^, hvaröfver utlåtande
skall afgifvas, böra förses med skriftlig påteckning, som införes
i diariet, på sätt nu eger rum, då underdåniga utlåtanden infordras.
Departementschefen skulle således skriftligen befalla sina egna biträden
att afgifva utlåtanden; och som expeditionschefen skulle deltaga i afgifvandet
af dessa utlåtanden, kunde inträffa att denne, då han är
föredragande i tillförordnad regering, finge gifva sig sjelf befallning
derom. På tal om expeditionschefen ber jag att få nämna hvad jag
nyss glömde säga, nemligen att den tredje byrån skulle förestås af
expeditionschefen, men att denne icke skulle hafva någon beslutanderätt,
ehuru förman för de tre direktörer, som hade sådan rätt.

Slutligen skulle detta förslag leda dertill, att hela näringsstatistikens
bearbetande öfverflyttades från det centrala embetsverket till
statistiska centralbyrån, hvilket strider mot den grundsats, som med
afseende på statistiken hittills tillämpats. Alla andra centrala embetsverk,
så väl som flera byråer inom statsdepartementen, afgifva hvar
för sig sina statistiska berättelser och de komiterade, som afgifvit utlåtanden
om kommerskollegii omorganisation, hafva ock på det bestämdaste
motsatt sig näringsstatistikens öfverflyttande till den statistiska
centralbyrån. I den första af dessa komitéer hade dåvarande och i
den andra nuvarande chefen för statistiska centralbyrån plats.

På grund af hvad jag nu anfört torde herrarne inse, att jag
omöjligen kan afgifva min röst för det ifrågavarande organisationsförslaget,
och då jag icke ser någon möjlighet att under denna Riksdag
fa framlagdt ett annat förslag, nödgas jag förena mig med dem, som
yrkat afslag.

Herr Björnstjerna: Då den åsigt jag hyllar redan blifvit så

fullständigt och väl utvecklad af flere föregående talare, skall jag inskränka
mig till några fä ord. Om jag kunde föreställa mig, att ett
departement för åkerbruk, handel och industri skulle för dessa vigtiga
näringar vara af någon framstående vigt, skulle jag söka undertrycka
mina betänkligheter, men jag delar den åsigt, som af vice talmannen
uttalats, nemligen att åkerbruk, handel och industri sköta sig bäst

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

29 N:0 8.

sjelfva och icke behöfva något förmyndarskap. Det är för dem till Ifrågasatt cinoch
med skadligt, att de skola tro, att de, genom att vända sig till (lrin-l af ? 6
ett embetsverk, skola få sina behof fylda, sina brister afhjelpta. De ^ormm''
måste genom ansträngande arbete och omtanke hjelpa sig sjelfva. Det (Forts.)

är väl sant, att i många andra länder finnas ministerier för åkerbruk,
industri och handel, men det är dermed icke bevisadt, att dessa varit
af någon framstående vigt för de intressen, de hafva att förfäkta. Jag
påminner mig, hvad det franska åkerbruksministeriet beträffar, ett
yttrande af en framstående fransk författare, Leroy-Beaulieu, hvilken
en gång sade, , att det bästa, åkerbruksministeriet kunde göra, vore
att läsa igen sina dörrar och aldrig låta höra talas om sig.

Jag erkänner, att civil- och ecklesiastikdepartementen äro öfverhopade
af göromål och väl behöfva lindring; men jag kan icke finna,
att sådan beredes dem derigenom, att man drager en mängd nya
ärenden under statsdepartementenas afgörande. Jag tycker man borde
beträda en motsatt väg och afskilja en mängd mål från Kongl. Maj:t
och lägga dem på de förvaltande embetsverken och domstolarne.

Här har yttrats, att kommerskollegium vore en föråldrad inrättning.
De af herrarne, som voro ledamöter af riksdagen på 1870-talet, när de förnämsta anfallen mot kollegiet skedde, torde erinra sig,
att dessa föranleddes mindre åt brister hos kollegiet, än af föreställningen
att genom dessa anfall en förändring i statsrådets sammansättning
skulle kunna genomdrifvas. Det blef då, och har derefter
varit nästan ett axiom, att kommerskollegium vore en föråldrad inrättning.
Man satte det på svältkur och detta är icke ett sätt att
förbättra en inrättning. Tvärt om instämmer jag med den föregående
talaren deri, att jag hoppas en dag få se kommerskollegium stå upp
i förnyad gestalt. Under de år jag hade tillfälle att se de utlåtanden
kommerskollegium afgaf, särskildt i unionella frågor, fann jag dem alltid
väl och med mycken sakkännedom utarbetade; och hvad den långsamhet
beträffar, för hvilken man beskyller kollegium, var den icke
större än att, när sådana utlåtanden infordrades samtidigt från kommerskollegium
och norska departementet för det inre, kollegiets utlåtande
vanligen inkom först, så att det kunde meddelas den norska
myndigheten, som derefter inkom med sitt betänkande.

Då flere talare yttrat sig mot indragningen af ett konsultativt
statsråd, får jag med dem instämma deruti, och jag föreställer mig
att, om ett sådant departement som det ifrågavarande skall inrättas,
det bör ske på så sätt, att elfva statsråd finnas, men icke att de konsultativa
statsrådens antal derigenom minskas. Jag får således yrka
afslag å ifrågavarande förslag till ändring af § 6 regeringsformen.

Friherre Barnekow: Då denna fråga förekom vid 1885 års
Riksdag, yttrade konstitutionsutskottet sig i den rigtningen, att så val
kommerskollegium som landtbruksakademiens förvaltningsutskott skulle
indragas, och dess ärenden förläggas till ett regeringsdepartement,

N:0 8. 30

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Ifrågasatt w,
äring af § <
regeringsformen.

(Forts.)

»-samt anförde vidare: »Ej heller har utskottet något att erinra mot
'' upphäfvande! af sista momentet i 6 § regeringsformen, hvarigenom
de konsultativa statsrådens antal skulle minskas, samt föreskriften
derom att två af dem skola hafva förvaltat civil beställning bortfalla.»
Nu har regeringen kommit med ett förslag i öfverensstämmelse med
hvad 1885 års konstitutionsutskott förordade och som både Första
och Andra Kammaren beslöto antaga till grundlagsenlig hvila. Hvad
har då inträffat sedan 1885? Nu är det alldeles omöjligt. Nu hafva
en mängd svårigheter uppstått! Vi hafva hört den ene lagkloke mannen
uppträda efter den andre och säga, att det är alldeles omöjligt,
emedan sjelfva administrationen icke är sådan man skulle önska.
Det heter alltid så. Enligt mitt förmenande måste likväl grundlagsändringen
föregå organisationsfrågan. Det skulle vara intressant att
se en regering, som kan framlägga ett lagförslag, om hvilket alla lagkarlar
äro ense.

Jag tänkte icke yttra mig i dag, om icke den siste talaren uppkallat
mig. Han sade, att han hoppades, att det icke skulle inträffa,
att handel, industri och jordbruk skulle ta någon representant vid
Konungens rådsbord, emedan näringarna reda sig bäst sjelfva. Jag
hoppas deremot, att den tid skall inträffa, då de få en sådan representant;
och jag har velat inlägga min protest mot hans yttrande i
det fallet, ty jag tror det fullt rigtigt att fordra något sådant i synnerhet
i dessa tider. För öfrigt är jag, lika med samme talare, öfvertygad
att handel, industri och jordbruk skulle reda sig ganska bra,
om de nemligen finge vara i fred; men när icke blott våra egna utan
äfven främmande länders lagar komma i kollision med näringarna, så
skulle jag vilja fordra, att dessa finge sin egen representant vid Konungens
rådsbord.

Jag är emellertid viss på, att det icke tjenar till någonting att
spilla vidare ord på denna fråga, ty den kommer tydligen att falla,
men i sådant fall kommer det sannolikt att. dröja lång tid, innan
näringarne få någon egen representant vid Konungens rådsbord, och
derföre anser jag mig böra yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr grefven
och talmannen, enligt de derunder framstälda yrkandena, propositioner,
först på antagande af det hvilande förslaget till ändring af § 6 regeringsformen
och sedan på förkastande deraf, samt förklarade sig finna
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinckowström begärde votering, i följd hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som antager det från 1885 års riksdag hvilande förslag till
ändring af § 6 regeringsformen, röstar

Ja;

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

31 N:o 8.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 23;

Nej — 72.

Det från 1887 års till den 2 maj inkallade riksdag hvilande Förslag till anför
slaget till ändring af § 19 riksdagsordningen. äring^ af § 19

ordning on.

Herr Schotte: Då ingen begärt ordet i denna fråga, men jag

förmodar, att icke alla ledamöter i denna kammare önska denna grundlagsändring
utan all diskussion antagen, får jag för min del yrka afsteg
å densamma.

Man har anfört såsom skäl för denna ändring, att, om en person
flyttar från en ort till en annan, han går miste om valbarhet under
en tid. Jag anser, att denna olägenhet uppväges deraf, att ortens
invånare få tid att närmare lära känna den inflyttade, innan de skänka
honom sitt förtroende såsom representant.

Det andra skälet är att, om eu person glömmer betala sina kommunalutskylder,
så förlorar han derigenom sin valbarhet. Jag anser
dock, att den, som icke i tid uppfylt en så enkel medborgerlig pligt,
som den att betala sina utskylder, han bör icke kunna göra anspråk
på att, så länge han försummar det, åtnjuta valrätt eller, innan viss
tid derefter tilländagått, valbarhet. Jag anser således denna grundlagsändring
vara hvarken nödig eller nyttig och jag yrkar derför afsteg
å utskottets förevarande betänkande i denna punkt.

Herr Bergius: Det var, såsom den föregående talaren anförde

två skäl, som föranledde konstitutionsutskottet vid sistlidne riksdag
att framställa detta försteg. Det ena var, att utskottet ansåg det obilligt,
att den, som flyttar från en kommun till en annan, blir under
i allmänhet två år förlustig valbarhet till Andra Kammaren. När han
blir mantalsskrifven i den ort, dit han flyttat, förlorar han valrätt och
valbarhet i den kommun, der han förut varit bosatt, och han återfår
dessa rättigheter, valrätten, då hans beskattning blifvit bestämd i den
nya kommunen, men valbarheten först ett år efter det hans valrätt
åter inträdt. Det försteg konstitutionsutskottet framstält, skiljer sig
derutinnan från dessa gällande bestämmelser, att valrätten och valbarheten
skulle återinträda samtidigt och valbarheten således ett år förr
än efter nu gällande teg.

N:o 8. 32

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Förslag till än- Det andra skälet aftåg det förhållande, som eger rum, då en per^nnÅksda
s 19 son unt*er^ter att på bestämd tid erlägga kommunalutskylder, men
ordningen. gör c*et sedermera. För närvarande får han sin valrätt tillbaka, då
(Forts.) betalningen fullgöres, men valbarheten återinträder ej förr än ett år
efter valrätten. Detta ansågs af utskottet vara en alltför sträng påföljd
för en försummelse, som kan bero på glömska eller förbiseende. Dessa
utskottets skäl anser jag hafva ganska stor giltighet och icke hafva
blifvit af den förste ärade talaren vederlagda, hvarför jag hemställer,
att detta hyllande grundlagsförslag måtte af kammaren antagas.

Friherre Åkerhielm: Det var icke utan betänksamhet jag i

sinom tid gaf min röst åt den riksdagsordning, som nu är för oss
bestämmande; och det är icke heller utan betänksamhet som jag, hvarje
gång jag hör ett förslag om ändring deri framstäldt, emottager detsamma.
Till de betänkligheter, som den förste talaren, just som klubban
höll på att falla, framstälde inför kammaren, ber jag —- egentligen i
afsigt att bereda något längre betänketid, innan klubban å nyo faller,
— att få för kammaren framhålla hvad i fråga om antagandet af detta
grundlagsändringsförslag fallit mig före.

Jag vill gerna gifva den ärade ordföranden i konstitutionsutskottet
rätt derutinnan, att de nu gällande föreskrifterna i detta ämne kunna
medföra någon olägenhet och någon, tilläfventyrs icke behöflig inskränkning
i rätten att välja representant i ett eller annat valområde. Men
mot dessa väl sällan förefallande mindre olägenheter förekommer, enligt
mitt förmenande, snart sagdt verklig fara, i händelse nu gällande bestämmelser
borttagas, — den nemligen, som ligger i lättheten att, om
det särskilda året bortfaller, ett af ett särskild^ rop för dagen omhuldadt
namn gör sig öfverhöfvan gällande i en valkrets, der personligheten
är okänd och opröfvad. Jag tror det bättre, att hvarje ort
först hinner taga kännedom och se på närmare håll samt, att så säga,
väga den man, som skall hedras med ortens förnämsta förtroendeuppdrag,
än om den antydda nu förefintliga, jemförelsevis lilla olägenheten
qvarstår. Jag kan i detta ögonblick icke våga biträda det föreliggande
grundlagsändringsförslaget, hvarför jag, förenande mig med den förste
ärade talaren, yrkar afslag derå. ,

Herr Reuterswärd: I likhet med den föregående talaren kom mer

äfven jag att yrka afslag å den föreslagna grundlagsförändringen.
För min del kan jag icke finna annat, än att den nuvarande bestämmelsen
i § 19 riksdagsordningen har sitt fulla berättigande. Det är,
såsom den föregående talaren sade, icke för mycket begärdt, att den
person, som flyttar från en ort till eu annan, der hinner taga kännedom
om den ortens förhållanden, på samma gång som de blifvande
valmännen böra få kännedom om hans personliga egenskaper, innan
de hedra honom med sitt val. Orden it? 19 »och minst ett år näst
före valet» stå der icke förgäfves, utan hafva sin betydelse, och den

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

33 N:o 8.

riksdags ordningen.

(Forts.)

förändring, som nu föreslås, anser jag icke vara så högst vigtig och Förslag till ännödvändig,
som med en grundlagsförändring afses. Jag är för mycket 19

konservativ för att vilja göra en grundlagsförändring blott derför,
att den kan synas för tillfallet vara önskvärd.

Den talare, som förordade förslaget, nemligen konstitutionsutskottets
ärade ordförande, sade, att den bestämmelsen vore för sträng,
att om man underläte sin pligt att betala sina utskylder i rätt tid,
man icke skulle kunna väljas till riksdagsman i Andra Kammaren.

Men det är väl det första, man har rätt att fordra af en lagstiftare,
att han sjelf följer de lagar, i hvilkas stiftande han deltager.

Jag anser nödigt, att den nuvarande bestämmelsen far qvarstå
och yrkar derför afslag å utskottets betänkande.

Herr Törnebladh: Det har blifvit anmärkt, att detta förslag,
om det antoges, skulle medföra en olägenhet derutinnan, att den
nya valkretsen väl borde hafva någon tid på sig att lära känna den
person, som dit inflyttar, för att välja honom till representant. Jag
delar fullkomligt den uppfattningen, att valkretsen bör hafva tillfälle
att göra detta; men om valkretsen, oaktadt personen icke bott der
ett år, anser honom vara förtjent af valkretsens förtroende, så visar
detta i de flesta fall, att han är högst lämplig till representant, då
han, ehuru okänd, lyckas tillvinna sig det högsta medborgerliga förtroende,
som kan gifvas. Skulle det derför icke vara lämpligt, att
låta valkretsen sjelf bestämma, i hvilken mån den anser sig haft tillfälle
att lära känna personen eller icke, och ej beröfva honom möjligheten
att blifva vald, eller Riksdagen möjligheten att under gynsamma
förhållanden tillgodogöra sig en förmåga blott derför, att han
händelsevis flyttat från en ort till en annan? Det är klart, att med
den stränga indelning, våra riksdagsdistrikt ega, en lättnad kan tänkas
böra ske, åtminstone så till vida, att flyttning från en valkrets till
en annan icke skall för mer än kortaste tid utestänga valbarhet.
Yi hafva ett strängt genomfördt system, att hvar och en riksdagsman
i Andra Kammaren skall vara vald af sin ort; i andra länder är man
friare i det afseendet. Jag kan nu emellertid icke tänka mig, att man
här vill göra någon förändring efter utlandets exempel, men deremot
synes det ej vara skäl att så strängt urgera systemet i nu ifrågavarande
hänseende, då ju valkretsen ändock har sin rätt qvar att pröfva, om
personen är lämplig eller icke.

Hvad kommunalutskylderna beträffar, så är detta i viss män en
underordnad fråga. Men jag vill påminna derom, att, såsom vissa
besvärsmål gifva vid handen, det understundom är ganska tvifvelaktigt,
när en försummelse att betala dessa utskylder egt rum eller icke. Det
beror på, hvad betydelse den ena eller andra uppbördsstämman eller
reststämman har i och för uppförande på restlängden; och hvad som
är säkert, det är, att den bestämmelse, hvars borttagande nu föreslås,
har gifvit och kan ytterligare gifva upphof till ett slags fiskaliska
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 8. 3

N:o 8. 34

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

Förslag till än- aktioner för att taga reda på, om utskylderna den ena eller andra
dririksda s 19 ^aSen blifvit inbetalda, hvilket icke kan vara till verklig fördel för något
ordningen, parti. Jag föreställer mig således, att någon fara icke kan ligga i
(Forts.) detta förslag, då det ju är de valberättigade sjelfva, som tå bestämma,
om de vilja lemna sitt förtroende åt en person, äfven om han icke
bott ett år inom valkretsen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Bar ne ko tv: För min del kan jag icke finna annat, än
att det ligger stor billighet i denna begäran om ändring i § 19 i
riksdagsordningen, och denna begäran har framkommit derför, att man
har funnit olägenheter i de nuvarande bestämmelserna. Om vi tänka
oss, att en framstående ledamot af Andra Kammaren flyttar från en
kommun till en annan inom samma valkrets, så har han väl icke derigenom
förverkat sin rätt i någon mån, men till följd endast af denna
flyttning kan han nu icke blifva vald till representant för valkretsen.
Ligger det icke något obilligt och orättvist häri?

Olägenheter, sägs det, skulle kunna uppstå derigenom, att man
icke skulle tillräckligt hafva lärt känna den inflyttade, innan man valde
honom, men det är ju valkretsens egen sak.

Huru jag ser denna sak, kan jag således icke finna annat, än att
det ligger full rättvisa i den framstälda begäran.

Hvad det beträffar, att eu person icke betalar sin kommunalskatt
på utsatt tid, så är det mycket orätt af honom att icke passa på och
betala på bestämd dag. Men det kan vara sådana omständigheter, att
man icke kan göra det; t. ex. att yrväder hindrar eller andra hinder,
som göra det för mig omöjligt att framkomma till uppbördsstället, men
jag kommer i stället dagen derefter. Om ett sådant fall inträffar, så
kan det svaras mig, derför att ni icke kom till uppbördsstämman just
den dag, då den blifvit utsatt, har ni förlorat er valbarhet för ett år.
Hetta är icke rätt och billigt.

Som jag alltså finner fördelarne af den föreslagna förändringen
betydligt större än de möjliga olägenheterna af densamma, så yrkar
jag bifall.

Herr vice Talmannen: Jag kan icke tro, att någon af kam marens

ledamöter kan önska mera än jag att upprätthålla de hufvudgrunder
och vigtigare bestämmelser, som finnas i den nuvarande riksdagsordningen;
men i det nu föreliggande förslaget har jag icke tvekat
att instämma vid dess behandling inom konstitutionsutskottet.
Nuvarande stadgandes syfte synes mig uppenbarligen icke vara något
annat än att en person icke genom att flytta från en kommun till eu annan
skall kunna bereda sig tillfälle att blifva valbar hvar helst honom
behagar, utan afseende på att han icke tillhört det samhället någon tid.
Men de bestämmelser, som gälla för valrätt, förekomma detta förhållande,
ty för att vara valberättigad vid val till riksdagsman i Andra

Onsdagen den 22 Februari, f. m.

35 N:0 8.

Kammaren fordras att vara mantalsskrifven inom valdistriktet och att Förslag till afvara
berättigad att deltaga i kommunens allmänna angelägenheter, der- drm9 af § 19
för fordras att vara taxerad till bevillning inom kommunen och uppförd i " s ags~

fyrktalslängd; men allt detta kan man icke blifva på mindre än ett
år från inflyttningen.

Under sådana förhållanden och då det synes mig vara alldeles
gifvet, att man måste så mycket som möjligt undvika att beröfva en
medborgare den vigtiga rättigheten att någonstädes vara valbar till
Andra Kammaren, så är det gifvet, att man äfven bör så mycket som
möjligt förkorta den tid, hvarunder han icke är valbar. Under nuvarande
förhållanden är det minst två år; enligt utskottets förslag
är det minst ett år, och således förkortas den tid, hvarunder en person
efter inflyttandet i kommunen är utesluten från valbarhet, genom utskottets
förslag med ett år.

Min öfvertygelse är, att om kommunalförfattningarna verkat någon
tid, när detta grundlagsstadgande affattades, hade en sådan bestämmelse
icke kommit in i riksdagsordningen och jag tror derför, att
kammaren kan utan fara bifalla det föreliggande förslaget, då kammaren
derigenom medverkar till målet, att icke onödigtvis beröfva en
medborgare rättigheten att kunna blifva vald till Andra Kammaren.

Jag anhåller om bifall.

ordningen.

(Forts.)

Herr Reuterswärd: Jag kan för min del icke föreställa mig,

att det inom någon domsaga skulle finnas sådan brist på lämpliga
kandidater till ledamöter i Andra Kammaren, att man skulle vara nödsakad
att, snart sagdt, taga till representant en person, som knappt
hunnit göra sig känd inom den ort, han skulle representera. Om en
person flyttar in i kommunen i slutet af oktober och mantalsskrifningen
sker i november, så skulle han inom kort tid kunna blifva icke
blott valberättigad utan äfven valbar. För min del tror jag — jag
upprepar, hvad jag nyss sade — att det icke är utan afsigt som detta
tillägg har influtit i § 19 riksdagsordningen, samt att det har en
ganska stor och djup betydelse. Jag vill för min del icke, att en
person, som inom en ort försökt att genom agitation blifva vald till
Andra Kammaren, genom att flytta till eu annan ort, som står hans
hans åsigter närmare, skall kunna så hastigt få tillfredsställa sin politiska
fåfänga. Han kan gerna vänta den tid, som nu är föreskrifven,
och vill han icke nöja sig dermed, må han försöka sin lycka i denna
kammare, om han i öfrigt är kompetent dertill. För min del anser
jag, att frågan är vigtigare och af djupare betydelse än man kanske i
första ögonblicket föreställer sig, hvarför jag anhåller om afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen,
enligt de derunder framstälda yrkandena, propositioner, först
på antagande af det hvilande förslaget till ändring af § 19 riksdagsordningen
och sedan på förkastande deraf, samt förklarade sig finna

N:0 8, 36 Onsdagen den 22 Februari, f. m.

den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som antager det från 1887 års till den 2 maj inkallade
riksdag hvilande förslag till ändring af § 19 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas berörda förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 41.

Det från 1887 års till den 2 maj inkallade rilcsdag hvilande
förslaget om tillägg till 3 § 7 mom. tryckfrihetsförordningen.

Antogs.

Herr von Ehrenheim afgaf en motion, n:o 70, angående tillägg
till de för Riksdagen antagna reglementariska föreskrifter.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöt kammaren
hänvisa denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Onsdagen den 22 Februari, f, in.

37 N:0 8.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag blifvit forsta gången bordlagda, skulle sättas
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,29 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Rättelse

i Första Kammarens protokoll n:o 6.

Det å 1. sidan näst efter 7. raden uppifrån förekommande afslutningsstreck
(-) bör utgå.

Rättelse

i Första Kammarens protokoll n:o 7.

Det å sidan 6, raden 3 uppifrån förekommande ordet »valen»
skall vara »valmän».

Första Kammarens Prof. 1888. jS:o 8.

i