RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1888:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1888. Första Kammaren. N:o 40.

Onsdagen den 9 ma.j, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial:

11:0 63, angående gratifikationer åt tjenstemännen och vaktbetjente
i Riksdagens tryckeriexpedition samt en vaktmästare inom Andra Kammaren;
och

n:o 65, med anledning af väckt fråga om tillbyggnad af riksdagshuset;
samt

bankoutskottets memorial:

n:o 11, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank;

n:o 12, med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna; och

n:o 13, angående instruktion för nästkommande Riksdags bankoutskott.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 1, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående ombyggnad
och förändring af kongl. stora teaterns hus må på det sätt bifallas,
att för ifrågavarande ändamål beviljas ett anslag på extra stat af

765,000 kronor, dock under vilkor att, innan något af anslaget får lyftas,
sådana anordningar blifvit träffade, att teaterverksamheten å de kongl.
teatrarne, utan att staten derför har något ekonomiskt ansvar eller

Första Kammarens Prof. 1888. N:o 40. 1

N:o 40. 2

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

någon annan befattning än den kontroll å teaterverksamheten, som må
kunna anses nödig, kommer att fortgå under en tid af minst fem år
från den tid, då ombyggnaden blifver färdig, antingen genom ett åt
Kongl. Maj:t godkändt konsortium eller på annat sätt, med rättighet
för den eller dem, som öfvertaga verksamheten, att begagna do kongl.
teatrarnes fasta och lösa egendom äfvensom att uppbära och för teaterverksamheten
använda nettobehållningen af teatrarnes hus i enlighet
med de bestämmelser, Kongl. Maj:t finner för godt att ytterligare stadga,,
röstar

Vinner Nej, har Riksdagen besluta att icke bifalla Kongl. Maj:ts
förslag till ombyggnad och förändring af stora teaterns hus.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsäudt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 260, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 53 ja och 162 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 129 ja och 194 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmele med nejpropositionen.

Ånstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 2, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Deri, som vill, att utöfver det å ordinarie stat uppförda anslag,

60,000 kronor, för uppehållande af teaterverksamheten under spelåret
1888—1889 må till Kongl. Maj:ts förfogande ställas ett kreditiv å 25,000
kronor, att användas i den mån anslaget å ordinarie stat, Kongl. Maj:ts
enskilda bidrag till teatrarne samt teatrarnes öfriga inkomster icke
förslå till bestridande af utgifterna för ifrågavarande verksamhet, äfvensom
medgifva, att dessa anslag, derest, i följd af den ifrågasatta ombyggnaden
af stora teaterns hus, verksamheten å denna teater kommer
att någon tid upphöra, få användas, på sätt Kongl. Maj:t i propositionen
af den 17 sistlidne april föreslagit, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Ja — 76;
Nej — 32.

Den, det ej vill, röstar

J a;
Nej;

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

3 ,N:0 40.

Vinner Nej, har Riksdagen beslutit att icke bevilja något anslag
till uppehållande af verksamheten å de kongl. teatrarne, men medgifva
Kong!. Maj:t rätt för en tid af ett år, räknadt från den 1 juli 1888,
att upplåta de kongl. teatrarnes fasta och lösa egendom till begagnande
under längre eller kortare tid af året åt den eller dem, som kunna
befinnas villige att, utan att statsverket derigenom betungas med några
kostnader, bedrifva teaterverksamhet å sagda teatrar på ett konsten
värdigt sätt, med rättighet jemväl för Kongl. Maj:t att för detta ändamål
disponera eller öfverlåta dispositionsrätten till alla från teatrarne
och deras fastigheter inflytande inkomster.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 21.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 261, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 66 ja och 149 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 153 ja och 170 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Anstäldes jemnlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 61, punkten 3, föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att till betäckande af en vid verksamheten å de
kongl. teatrarne under spelåren 1883—1888 uppkommen brist må å
extra stat för år 1889 anvisas ett anslag å 129,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till betäckande af en vid verksamheten
å de kongl. teatrarne under spelåren 1883—1888 uppkommen brist å
extra stat för år 1889 anvisat ett anslag å 99,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 15.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 262, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 73 ja och 140 nej, samt att båda kamrarnes sam -

N:0 40. 4

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

manräknade röster befunnits utgöra 165 ja och 155 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 66, till Konungen med förslag till förordning angående ändrad
lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862.

Efter föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 62, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts proposition angående
inköp för statens räkning af Åkers krutbruk, godkändes den
föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran, Första
Kammarens tillfälliga utskotts nästlidne dag bordlagda utlåtande
n:o 22;

hvarefter, på framställning af herr vice talmannen, beslöts, att
detta utlåtande skulle uppföras främst bland de två gånger bordlagda
utskottsbetänkandena på kammarens föredragningslista till det sammanträde,
som komme att hållas nästa lördag.

Ang. ändrin- Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 7 och 8 i denna månad
gar i dens. £.bordlagda betänkande n:o 17, i anledning af väckta motioner om uppmeiiannks-
häfvande af gällande förordning angående Sveriges och Norges ömselagen,
». m. sidiga handelg. och sjöfartsförhållanden.

Herr Wsern: Då man lifligt eftersträfvar något, som man tror
vara nyttigt för fäderneslandet och dervid stöter på hinder, så är det
naturligt, att man önskar detta hinder undanröjdt, men det kan också
lätt hända, att man dervid förbiser andra förhållanden. Derför har
det icke heller kunnat förvåna någon, att, efter antagande af de tullsatser,
som Riksdagen i år beslutit, motioner hafva väckts i syfte att
få ändringar i vår så kallade mellanrikslag, ty den har ofta anförts
såsom ett hinder för det nya systemet. Så mycket mera glädjande är
det då att af utskottets behandling af detta ärende förnimma, att någon
sådan åsigt icke inom utskottet har gjort sig gällande, och att utskottet
tagit hänsyn till de fördelar, som en lifligare kommunikation mellan
de begge brödraländerna medför. Jag kan icke neka mig nöjet att
här återgifva hvad utskottet i detta fall har sagt. Utskottet säger: »Att
Sveriges och Norges inbördes handels- och ''sjöfartsförhållanden icke
böra i de olika rikena vara underkastade samma bestämmelser, som
der gälla för främmande länder i allmänhet, finner utskottet sjelfklart.
Den sammanslutning i politiskt hänseende, hvilken till de båda ländernas
gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan mer än än sjuttio år

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

5 N.O 40.

egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra ett närmande Ang. ändrmmellan
de båda folken äfven i andra afseenden. En otvungen och^ar 1 den.s•kliflig
kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög grad bidraga till
föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål. Hvarje åtgärd, (pörts)
som innebär ett underlättande af denna samfärdsel, är derför från
unionel synpunkt högst önskvärd. Också har man städse sökt göra
handeln mellan de förenade rikena så fri, som det är möjligt med hänsyn
till de båda ländernas olika tullagstiftning.» Jag tackar utskottet
iipprigtigt för dessa vackra och varma ord, och jag har läst upp dem,
emedan jag sjelf icke kunnat bättre uttrycka denna tanke. Frågan är
nu, hvad som med hänsyn till Norge bör uppgöras, och i detta fall
anser utskottet, att eu förändring är påkallad af den tullagstiftning, som
nu blifvit beslutad, och äfven jag anser, att det icke blott är lämpligt
utan äfven nödvändigt, att på grund af de beslut, som här blifvit fattade,
få några förändringar tillvägabragta i mellanrikslagen. När denna
lag antogs, hyste man den förhoppningen, att alla möjligen uppkomkommande
olägenheter af större skiljaktigheter i gällande tullafgifter
skulle undanrödjas genom tullsatsernas närmande till hvarandra på så
sätt, att för do menliga skiljaktigheternas utjemnande det ena landet
möjligen skulle sätta ned och det andra höja sina tullsatser. Så har
emellertid tyvärr icke skett och möjligen icke kunnat ske, emedan uppfattningarna
om hvad för hvarje land för sig vore nyttigast, varit så
olika. Förvecklingarna och svårigheterna hafva dock icke uteblifvit.

Då är det icke blott önskvärdt utan äfven nödvändigt, att olägenheterna
af olika tullsatser för samma industrialster i de båda länderna uudanrödjas
genom förändrade bestämmelser i mellanrikslagen. Detta har
också varit erkändt, och redan eu gång tillförene har Riksdagen begärt
och Kongl. Maj:t tillsatt eu komité för revision af nämnda lag
med hänsyn till olika tullsatser, egentligen å råämnen samt såsom råämnen
begagnade så kallade halffabrikat, och bestämmelser hafva föreslagits,
hvilka vunnit regeringarnes och representationernas samtycke å
ömse sidor. Nu hafva vi gjort ytterligare förändringar i vår tulltaxa,
och derför torde det vara nödvändigt att, såsom här är föreslaget,
äfven i vissa afseenden göra några ytterligare modifikationer i mellanrikslagen.

Utskottet säger, att tullagstiftningen i Norge nästan uteslutande
går ut på att skaffa staten inkomster genom höga finanstullar. Vidare
heter det: »Hos oss har deremot berörda lagstiftning alltid haft äfven

ett annat syfte, nemligen att bereda skydd åt vigtiga industrigrenar.

Denna systematiska olikhet i tullagstiftningen påkallar naturligen från
svensk sida deri fordran på fördraget om handelsgemenskapen mellan
länderna, eller den så kallade mellanrikslagen, att bestämmelserna deri
ej få vara af den beskaffenhet, att det ändamål, den svenska tulllagstiftningen
vill vinna, i ett eller annat hänseende omintetgöres.»

Denna uppfattning är icke alldeles korrekt, ty norska regeringen har,
på begäran af i synnerhet norska industriidkare, hvilka, likasom de
svenska, önskat förändringar till erhållande af ökadt skydd, tillsatt en
komité för att utarbeta förslag till ändringar i norska tulltaxan, och
denna komité har afgifvit icke mindre än tre särskilda betänkande^
nemligen ett af majoriteten, som var frihandelsvänlig, och ett af mino -

N:o 40. 6

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändrin- riteten, som bestod af protektionister, samt dessiitom ett särskildt för^“mailanriks
*‘s^aS a^'' 011 minoritetens medlemmar, och då komitén inalles bestod
lagen, "m. m. a^ femton medlemmar, men minoriteten räknade sju, hade den således
(Forts) endast en röst mindre än pluraliteten. Denna minoritet yttrar, bland
annat, följande: »Vid dessa bestämmelser har minoriteten måst ställa
främst , i sigte att behofvet af ändringar i vår tulltariff framstälts med
ständigt stigande styrka inom nästan alla samhällsklasser i vårt land.
Det är icke blott några särskilda industrigrenar, som kräfva att genom
tullafgifters åsättande blifva stälda i samma förhållande på verldsmarknaden
som utlandets produktion, utan så godt som all verksamhet
i landet; alla dess hufvudindustrigrenar hafva i senare tid framstält
samma kraf.» Såsom herrarne torde finna, uttalas här alldeles samma
åsigter, som hos pluraliteten inom svenska Riksdagen nu gjort sig gällande,
och jag skall meddela herrarne något af hvad denna minoritet
har yrkat. Den har yrkat, bland annat, tull å kött och fläsk, som
beräknats inbringa staten (394,000 kronor, tull på smör, motsvarande

382.000 kronor, tull på hvete och hvetemjöl, 604,000 kronor, på metallvaror
90,000 kronor, på maskiner, 110,000 kronor, på yllevaror, 280,000
kronor, på linnevaror, 86,000 kronor, på bomullsvaror, motsvarande

172.000 kronor o. s. v. Således pågår i Norge eu ganska stark agitation
för samma ändamål som här i Sverige. Men i Norge är man
sysselsatt med debatten derom, ty den korg!, propositionen är daterad
den 4 april och nu under öfverläggning i norska stortinget. I denna
proposition har norska regeringen föreslagit delvis tullsatser å samma
ämnen, som Riksdagen i Sverige nu beslutat, t. ex. tull på hvete och
hvetemjöl — hvadan, i parentes sagdt, förutsättningen att Norge skulle
kunna skicka all sin säd hit och införa utländsk spanmål med eu tull
af 22 öre, sannolikt snart blir omöjlig — så ock på smör, tunnbindarearbeten
in. in. Man torde således finna, att den principiella
skilnaden mellan vår och Norges tullagstiftning icke är så stor eller
bestämd, som utskottet har antagit. Denna omständighet så väl som
många andra, Indika följa af våra i detta hänseende fattade beslut,
göra det klart, att Norge måste lika väl som Sverige vara intresseradt
af eu revision af mellanrikslageu. Så t. ex. draga lysoljor i Norge eu
tall af tio öre, men äro hos oss fria. Eien olägenhet, som deraf för
Norge skall uppstå, bär dock redan blifvit afhjelpt genom den revision
af mellanrikslagen, som redan skett, och enligt hvilken rectificering
icke kan göra, att produkten erhåller det lands nationalitet, hvarifrån
den införes. Sedan Sverige nu nedsatt tullen på kaffe till 12 öre,
medan i Norge denna tullsats är 40 öre per kilogram, så föreställer jag
mig att norrmännen svårligen kunna vara belåtna med lydelsen af den
paragraf i mellanrikslagen, som tillåter tullfri införsel af ända till 10
kilogram kaffe vid resa öfver gränsen, enär en skilnad af 28 öre per
kilogram möjligen skulle medföra allt för stor lockelse till täta resor
blott för den tullfria kaffeinförselns skull. Nu bär norska regeringen
föreslagit en nedsättning af kaffetullen, dock icke större än till 30 öre,
så att det i alla fall återstår eu skilnad af 18 öre. Det torde således
vara af vigt att eu revision af mellanrikslagen kommer till stånd, och
jag kan derför icke annat än, för min del, önska bifall till bevillningsutskottets
förslag i detta hänseende, nemligen: att Riksdagen måtte,

7 Ti:o 40.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

med afslag å herr Nyströms, men med anslutning till grefve Strömfelts Ans• dndrin~
ofvanherörda motion, i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:D"''jj^™. *■_ ''■
med anledning af de beslut, Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, lagen_ nu
täcktes, så fort ske kan, inleda underhandlingar med norska regeringen (jort8-)
om sådana bestämmelser i den så kallade mellanrikslagen, hvilka af
Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet påkallas.

Så långt är jag ense med utskottet, men icke längre, ty jag kan
icke instämma uti det tillägg, som utskottet gjort till detta förslag,
eller att Riksdagen skulle »bemyndiga Kongl. Maj:t att, derest de inledda
underhandlingarna icke synas leda till det åsyftade målet, uppsäga
ifrågavarande lag med enahanda verkan, som hade Sverige för
sin del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande».
Jag kan nemligen icke tro, att detta skulle vara behöåigt.

Snarare fruktar jag, att i detta förslag kan ligga något retsamt, hvadan
det icke lian göra något godt, men möjligen ondt. Utskottet säger,
att »ett dylikt beslut, i all synnerhet med den lydelse herr Nyström
föreslagit, skulle i Norge kunna väcka den berättigade förmodan, att
svenska Riksdagen ansåge eu mellanrikslag öfverflödig». Jag tror, att
man bör lägga tonvigt på ordet »berättigade», i fall herr Nyströms förslag
skulle bifallas, och hemställer om icke äfven utskottets förslag kan
antagas komma att väcka samma förmodan, i hvilket fall det väl kommer
föga derpå an, huru vida vi anse den berättigad eller ej. Låtom
oss gå till oss sjelfva, mina herrar! Nog skulle vi betrakta det för
minst sagdt eu stor likgiltighet för mellanrikslagen från Norges sida,
om Norge uppsade denna lag och öfvorlemnade åt Kong!. Maj:t det
eventuella tillvägagående, som här är föreslaget. Skulle vi efter de vackra
ord utskottet uttalat, gifva norrmännen ett sådant föredöme? _ Just
under dessa dagar skola de fastställa sin nya tulltaxa, och då vill det
synas, som om vi önskade, att de icke toge någon hänsyn till Sveriges
förhållanden och intressen, om vi nu antoge detta förslag att bemyndiga
Kongl. Maj:t att uppsäga mellanrikslagen, liksom om Riksdagen
derom redan fattat beslut. Jag tror, att detta skulle verka försvagande
på hänsynen till de svenska förhållandena och att följaktligen ett sådant
tillvägagående icke vore klokt. Hvarför skulle nu detta ske?

Utskottet säger: »Med hänsyn dertill att lagens uppsägningstid utgör

två år, torde emellertid Kongl. Maj:t höra bemyndigas att, derest det
visar sig, att underhandlingarna icke leda till önskadt resultat, uppsäga
lagen.» Huru skall man gå till väga med afseende på denna revision?

Sedan Riksdagen afiemnat sin skrifvelse, hvilket endast kan ske i sammanhang
med den nya tulltaxan, fattar naturligtvis Kongl. Maj:t sitt
beslut och begär af norska regeringen att en komité måtte tillsättas.

Denna komité kan näppeligen tillsättas och i hvarje fall omöjligen träda
i verksamhet förr än den känner, huru den nya norska tullagstiftningen
gestaltar sig. Den måste således afvakta stortingets beslut, och det
brukar sitta till långt in i juni månad. En stor del af sommaren har
således redan förflutit. Derefter skola ledamöterna i komitén sätta sig
in i saken, rådgöra med hvarandra och studera de båda ländernas
förhållanden å ömse sidor. Det är ju otänkbart, att detta skall kunna
ske förr än långt fram på senhösten. Slutligen skola regeringarne, efter
tagen del af komiténs förslag, öfverenskomma om lika lydande förslag

Jho 40. 8

Onsdagen den 9 Maj, f. in.

Ang. ändring till Riksdag och storting. Först då, och således alldeles inpå den tidT
3ameilZrihs- „ nästa.. Riksdag sammanträder och om den så finner lämpligt att

lagen, m. m. gorå uppsägningen, hlir det kändt huru vida öfverenskommelse kan åstad(Forts.
) kommas eller ej. Den tid, som kan tänkas gå förlorad, är således blott
den, under hvilken de förberedande förhandlingarna böra ega rum. Är
det verkligen tänkbart, att eu sådan obenägenhet skall under denna
tid röjas från Norges sida, som förutsättes för att Ivongl. Maj:t skulle
anse sig befogad att begagna ett sådant bemyndigande, som här är i
fråga? Norrmännen hafva ju sjelfva intresse af att få ändringar i
mellanrikslagen och vid föregående revisioner deraf hafva de visat sig
ganska tillmötesgående. Men, säger man, de äro kanske icke så tillmötesgående,
som vi skulle önska. Det är möjligt. Men jag svarar då,
att något annat kan ej gerna ske än att Kong! Maj:t måste om det
förslag, hvarom komitéerna kommit öfverens, och om de skiljaktigheter,
som kunna förefinnas, och hvad som i sådant fall är att gorå, framlägga
propositioner för svenska Riksdagen liksom för norska stortinget,
utan hvilkas begifvanden ingenting kan göras. Skulle då olägenheterna
befinnas större än att de kunna afhjelpas, då kan man ju uppsäga
mellanrikslagen, om det är så nödvändigt. Men jag hemställer till
herrarne, om det är skäl att riskera något, som säkerligen kan verka
afgörande på de beslut rörande tullförhållandena, som nu fattas i norska
stortinget, eller att företaga något, som i hvarje fäll icke förbättrar den
sinnesstämning mellan nationerna, som ensam kan leda till en för båda
parterna gynsam lösning af frågan. _ Det bör ju fortfarande, såsom förut,
ligga i Riksdagens skön att, om förslagen icke kunna sammanjemkas,
då bestämma sig för att upphäfva denna lag, utan att man behöfver
åt Kongl. Maj:t öfverlemna ett sådant bemyndigande, hvaraf Kong!
Maj:t i alla fall icke kan begagna sig. Det är alldeles otänkbart, att
norrmännen icke skulle vilja ingå i underhandlingar med oss, då vi nu
så förändrat våra tullförhållanden. Icke kan det då vara skäl att för
endast denna svaga möjlighet besluta något, som lian åstadkomma
mycket ondt, men bestämdt icke medför något godt.

Jag hemställer derför till herrarne, om vi icke skulle kunna förena
oss om, och jag anhåller hos herr grefven och talmannen om proposition
på endast det, att Riksdagen måtte, med afslag å herr Nyströms,
men med anslutning till grefve Strömfelts ofvanberörda motion, i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t med anledning af de beslut,
Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske kali,
inleda underhandlingar med norska regeringen om sådana bestämmelser
i den så kallade mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda beslut
med nödvändighet påkallas.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m., äfvensom att, enligt en med
Andra Kammarens talman träffad öfverenskommelse, omröstning jemlikt
65 § riksdagsordningen öfver den i statsutskottets memorial n:o 62
föreslagna och af båda kamrarnc godkända voteringsproposition komme
att anställas vid kamrarnes sammanträde nästa fredag.

Oasdagen den 9 Maj, f. m.

9 N:o 40.

Herr Nyström: I egenskap af motionär ock af reservant emot Ang. ändnnutskottets
förslag anhåller jag att få säga några ord. sar 1 den *- k Vigten

af föreningen mellan Sverige och Norge ligger deri, att båda
rikena skulle allvarligen understödja hvarandra i fråga om det gemen- (F’ovts )
samma försvaret. Alla andra faktorer och således äfven mellanrikslagen,
som kunna hafva någon vigt för föreningen, måste jag anse såsom
mycket underordnade gent emot den förstnämnda. Här föreligger
nu mellanrikslagen, och frågan, huru den i samfärdsels- och utbytesförhållandena
bör tillämpas. Enligt mitt förmenande har Sverige haft
mycket mycket mindre fördelar af denna lag än Norge. Detta framgår
tydligt och klart bland annat deraf, att sjöfartsförhållandena blifvit
så olika, att Norge under en ganska lång tid i vida högre grad bestridt
den svenska sjöfarten inom Sveriges område än någonsin Sverige den
norska sjöfarten i Norges hamnar, och att Norge åtnjutit för sina
fartyg alla de förmåner och eftergifter, som äro de svenska fartygen,
förbehållna. Men också i flera andra hänseenden har mellanrikslagen
hittills varit mycket ofördelaktig för Sverige.

Jag har vidare i min reservation påpekat, att förändringar uti
mellanrikslagen äro absolut nödvändiga redan utan afseende på de nu
gjorda ändringarna i vår tulltaxa. Bland andra är i synnerhet linneindustrien
synnerligen blottstäld till följd af nu rådande tullförhållanden,
då den svenska varan drager betydligt högre tull än den norska.

Jag vill nu icke uppgifva flera fall, der denna mellan rikslag, uti dess
nuvarande skick, är högst skadlig för Sverige, och detta utan afseende
på de nu föreslagna förhöjda tullsatserna i den svenska tulltaxan. Hvad
skall förhållandet icke blifva, när vi fått tull på våra naturalster och
tullar, som äro så höga att de icke kunna jemföras med Norges, der
å många varor ingen tullsats förefinnes. Det är således klart, att
mellanrikslagen icke kan vara tillämplig de båda rikena emellan utan
grundlig revision.

I min motion har jag föroslagit införande af s. k. skilnadstullar.

Genom dessa skulle de hufvudsakligaste olägenheterna afhjelpas, då
någon tullförening väl icke torde kunna komma i fråga. Jag tror derför
att Riksdagen bör taga i öfvervägande, huru vida det icke vore
lämpligt att införa de af mig nu föreslagna skilnadstullarne. Förra
årets reservanter till utskottets betänkande i denna fråga hemstälde
också, huru vida icke skilnadstullar borde införas mera i regel än som
nu är förhållandet. I det nu föreliggande betänkandet har utskottet
icke yttrat ett ord om lämpligheten eller olämpligheten af dylika tullar.

Jag tror för min del, att det vore lyckligare för oss, om vi icke
hade någon mellanrikslag. Vi skulle då kanske lefva mera i frid och
ro med vårt grannland och sluppe detta ständiga kif och dessa oupphörliga
strider om mellanrikslagen. Om Norge i kommersiell hänseende
betraktades såsom ett främmande rike, skulle icke så många
tvister uppstå. Låt oss hafva våra tullar och låt Norge hafva sina,
det vore den rätta grunden. Då nu emellertid bevillningsutskottet icke
velat lyssna härtill, utan i viss mån strött blommor för norrmännen,
så vill jag icke sätta i fråga att helt och hållet upphäfva denna mellanrikslag,
men jag hoppas, att denna lag göres så rättvis som möjligt,
så att icke det ena landet må lida på det andras bekostnad. Jag

N:o 40. 10

Onsdagen den 9 Maj, f. in.

Ang. ändringar
i den s. k
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

unnar norrmännen allt godt, men jag sätter vårt eget lands sjelfständighet
i första rummet, ehuruväl norrmännen vid många tillfällen visa
större sjelfständighet än vi svenskar. Det är derför jag högaktar detta
folk, ty det vet att värdera sin egen nationalitet. Jag vill äfven tro,
att det norska folket skall finnas beredvilligt att gå våra önskningar
i nu föreliggande afseende till mötes, men jag vill icke att dermed
skall draga allt för långt ut på tiden.

Jag fruktar, att den revision, som nu är ifrågasatt, skall taga
allt för lång tid, och skall dessutom eu komité tillsättas för frågans
lösning, så komma vi icke till något resultat förr än emot slutet af
året, under hvilka förhållanden något förslag till frågans lösning knappast
hinner blifva färdigt till nästa riksdag. Yi få således vänta ännu
i 3 år, kanske flera, under hvilken tid många olägenheter och mycket
obehag komma att tillfogas oss. Det kommer med all säkerhet att
under denna tid uppstå en sådan affärsrörelse från Norge till Sverige,
att denna till stor del tillintetgör hvad vi nu genom de åsätta nya
tullarne velat förbättra. Och det torde derför i svenska statens och
svenska folkets sanna intresse vara nödvändigt att skyndsamt ändra
den nu gällande mellanrikslagen. Frågan är blott, om detta kan ske
snart eller om vi skola vänta i flera år och om det finnes någon förhoppning
att norrmännen skola gå våra uttalade önskningar till mötes
i den mån våra tullförhållanden påkalla. Man har uttalat den önskan,
att denna fråga skulle lösas så fort som möjligt, men då kan jag icke
finna det vara lämpligt att öfverlemna saken åt Kong! Maj:t. Det vore
väl icke heller något skäl för Riksdagen att sätta Kong! Maj:t i den
obehagliga belägenheten att nödgas upphäfva mellanrikslagen. Jag
tror icke, att man gör Kong! Maj:t någon tjenst dermed. Jag tror
deremot, att Riksdagen bör taga på sitt ansvar att upphäfva lagen,
men icke öfverlemna detta åt Kong! Maj:t. Utan att misstro regeringens
goda vilja att lösa denna fråga så fort som möjligt, anser jag det
dock vara origtigt att lemna frågans afgörande åt Kongl. Maj:t.

Jag har uti min reservation sökt närmare utveckla hvilka delar
af våra industrier och näringar egentligen skulle komma att lida genom
ett uppskof med förändringen af denna lag. Det är vår spanmålshandel,
vår jernverksrörelse, en del af våra lifsförnödenheter, såsom
fläsk och smör och många andra artiklar och näringsgrenar, som komma
att lida mycket, i fall icke mellanrikslagen förändras och blifver byggd
på helt andra grunder än förut, nemligen fri införsel af naturalster
och tillverkningar från det ena landet till det andra.

Jag anser, på grund af ofvan anförda skäl, att Riksdagen nu bör
upphäfva lagen, hvarigenom den åtminstone ej blir gällande för längre
tid än två år; och jag anhåller till sist att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till min reservation.

Hans excellens herr statsministern, friherre Bildt: Jag har icke
begärt ordet för att tala hvarken för eller emot den nu föreslagna
skrifvelsen. Konungens rådgifvare böra enligt min förmening endast i
tvingande undantagsfall söka motsätta sig skrifvelseförslag till Kongl.
Maj:t. I statsrådet ega de ju att uttala sin mening deröfver inför
Konungen, sedan vederbörande myndigheters yttrande afgifvits, d. v. s.

Onsdagen den 9 Maj, f. in.

11 N:o 40.

efter en fullständig pröfning af frågan, och då böja de ju ej, innan en Ang. ändrinsådan
pröfning egt rum, opinera i densamma. Ännu mindre böra
söka göra detta, när skrifvelseförslaget, så som det nu föredragna, afser m.

att gifva åt regeringen ett förtroendeuppdrag. Sådana får regeringen (Förts)
ej undandraga sig och jag önskar det ej heller för min del.

Jag har begärt ordet endast för att fästa uppmärksamheten på
att skrifvelsens bifallande ej kan i väsentlig mån befordra ett skyndsamt
afgörande af de förändringar och tillägg i mellanrikslagen, som
komma att blifva erforderliga. För att ådagalägga detta torde jag
endast behöfva framhålla, att det är regeringens pligt och skyldighet
att undersöka i hvad mån den blifvande tulltaxan kommer att inverka
på mellanrikslagen och att, om denna undersökning visar att en eller
derå af denna lags bestämmelser böra förändras, på det att de svenska
intressena ej skola skadas, då träda i underhandling med den norska
regeringen för att få dessa förändringar införda i mellanrikslagen. Och
om då, emot all förmodan, den norska regeringen under denna underhandling
ej skulle vilja ingå på de af den svenska såsom nödvändiga
ansedda förändringarna, då, men också först då, bör mellanrikslagen
uppsägas. Eu uppsägning är tänkbar, men behöfiigheten deraf i alla
händelser ej skyndande.

Om mån nu söker göra sig reda för huru lång tid allt detta fordrar,
så blir det ej fråga om dagar, utan om månader och säkerligen många
sådana. Öfver Riksdagens skrifvelse i tullfrågorna skola myndigheterna
höras, Kong! Maj:t fatta beslut. Derefter skall undersökas hvilka förändringar
i mellanrikslagen deraf blifva en följd. Så derom börja
underhandlingar med norska regeringen. Allt detta behöfver sin tid.

Något användande af den fullmagt, som nu är i fråga att gifva regeringen,
kan således sannolikt ej ens kunna komma i fråga att användas
före nästa riksdag.

Skrifvelseförslaget må nu af Riksdagen bifallas eller ej. Regeringen
skall, i alla fall, jag beder eder, mine herrar, vara öfvertygade derom,
göra sin pligt, att så fort som möjligt söka att på tillfredsställande
sätt ordna våra ifrågavarande förbindelser med Norge.

Något yrkande i sjelfva saken har jag ej att framställa.

Friherre Klinckowström: Det lider intet tvifvel och är af de
föregående talarne nästan samfäldt vitsordadt, att det med nödvändighet
påkallas en ändring i den senaste revisionen af mellanrikslagen,
hvilken revision är daterad den 1 juni 1887, och förekommer i Svensk
författningssamling n:o 81 för samma år. Man behöfver endast genomläsa
densamma för att finna att de förändringar, som Riksdagen redan
beslutat i afseende å en stor mängd varuartiklar, som tillhöra tulltaxan,
äro af den beskaffenhet, att den nuvarande mellanrikslagen icke vidare
lian ega bestånd. Alla äro vi ense derom, men, såsom vi nyss erfarit
genom hans excellens herr statsministerns uppträdande i frågan, har
från regeringens sida endast uttalats ett varningens ord, att det icke
kan ske så fort. Det är sant, det kan icke ske så fort, men också
har bevillningsutskottet i det förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som vi här hafva att öfverlägga om, och som förekommer på 5:te och
6:te sidan uti betänkandet, alldeles icke sagt, att denna regeringens och

N.o 40.

Ang. än dvin
gar i den s. I
mellanrilcslagen,
m. m,
(Forts.)

12 Ousdagen deri 9 Maj, f. m.

-svenska Riksdagens önskan skall vara klar till nästa riksdag. Hade
•något sådant varit föreslaget, kade jag varit den förste att opponera
mig deremot. Detta förekommer icke keller i bevillningsutskottets förslag
till skrifvelse, ty der står endast att »Kongl. Maj:t täcktes så fort
ske kan» verkställa en sådan revision af mellanrikslagen. För den
kändelse att icke någon öfverenskommelse mellan de respektive regeringarne
skulle kunna träffas i detta känseende, kar Riksdagen redan
nu velat bemyndiga Kongl. Maj:t att uppsäga ifrågavarande lag »med
enahanda verkan som hade Sverige för sin del fattat ett af Norges
samtycke oberoende beslut om lagens upphäfvande». Dessa ordalag
äro i öfverensstämmelse med 18 § i senast reviderade mellanrikslag.
Jag finner sålunda, att den senare delen af bevillningsutskottets förslag
till beslut är ett stöd för den svenska regeringen vid dess öfverenskommelse
med den norska. Är det så, att den norska regeringen icke
vill tillmötesgå de af oss, till följd af de nya bestämmelserna i vår
tulltaxa, önskade förändringarna, är den svenska regeringen oförhindrad
att, för denna senare kändelse, uppsäga mellanrikslagen, ock derpå
vinnes en betydlig tid. Vi kafva ännu två år att diskutera denna
fråga, ock då är det klart, att man åtminstone till 1890 års riksdag
kan vara på det klara med en ny mellanrikslag och låta denna komma
till 1890 års Riksdags kännedom och kunskap. Nog synes det mig
också, att regeringen under 2 års tid bör kunna erhålla visshet om
huru vida den norska regeringen vill gå oss till möte i våra fordringar,
till följd af denna Riksdags beslut i handelspolitiskt hänseende. Ocli
göra de icke det, så, hellre än att hela vårt handels-politiska system
skall tillintetgöras eller till stor del laederas till följd af den nuvarande
niellanrikslagens lydelse, är det bättre att vi tills vidare icke hafva
någon mellanrikslag, som kan förderfva vår egen industri och våra
handelspolitiska förhållanden.

Jag kan icke finna, att norrmännen skola misstycka, att vi i främsta
rummet söka försvara våra intressen i dessa hänseenden. Tvärt om
böra de väl deraf finna, att vi äro verkliga bröder. Det kan väl icke
å andra sidan lida något tvifvel, att icke norrmännen i första rummet
sköta om och skydda sina egna intressen och i andra rummet Sveriges.
Hvarför skulle icke då vårt land kunna hemta sin lärdom af våra
norska bröder.

På grund af de få ord, som jag nu yttrat, anhåller jag om bifall
till hela det af utskottet framlagda förslaget, icke allenast till den
första delen, hvilken herr Wsern föreslagit att ensam borde bifallas,
utan äfven till den senare delen, hvilken samme talare ansåg, att vi
icke borde bifalla.

Jag yrkar således bifall till hela det af utskottet framlagda förslaget.

Friherre Barnekow: Det gör mig ett stort nöje, att jag nu kan
få instämma i hvad den förste ärade talaren sade angående första afdelningen
af utskottets betänkande. Han uttalade den åsigt, som jag
sökte förfäkta redan förra året, och som jag alltid kommer att förfäkta,
nemligen att, om ett land handlar med ett annat, komma båda länderna
i beroende af hvarandras tullförhållanden.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

13 N:0 40.

Hvad den andra delen af betänkandet beträffar, eller att utskottet An9- ändrinvill
lägga i regeringens hand att upphäfva lagen, så klandrar han detta5""''! den s- koch
säger, att det hade varit bättre, om så icke skett. lagen!''™. ”™.

Sedermera har regeringens främste man yttrat sig i frågan. Han (Forts.)
sade endast, att det möjligen icke skulle gå så hastigt, som man tänkt
sig, och att man således kanske icke skulle blifva färdig till nästa
riksdag. Men det är just denna omständighet, som efter mitt förmenande
gör det så mycket nödvändigare, att man gifver regeringen bemyndigande
att uppsäga lagen. Ty antag, mine herrar, att öfverenskommelsen
med Norge skulle stranda, t. ex. 1889 strax efter Riksdagen
åtskilts, i så fall kunde den ej blifva uppsagd förr än Riksdagen sammanträdde
å nyo 1890 och skulle först upplösas 2 år derefter, 1892.

Hvad reservationen beträffar, har i densamma begärts, att lagen
skulle uppsägas genast, derför att man derigenom skulle vinna tid.

Uppsäges nu icke lagen, blir den antagligen gällande minst i tre
år hädanefter, eller ett år mera än som enligt lagen oundgängligen
fordras. Sverige får derigenom tåla och fördraga längre tid än som
behöfs.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att 18 § mellanrikslagen
lyder: »Denna förordning skall träda i kraft den 1 nästkommande
juli, då ock motsvarande föreskrifter blifva för Norge gällande. Den
fortfar att gälla till dess för båda rikena annorlunda förordnas eller
två år förflutit, sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande
af densamma föro sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende
beslut.» År 1889 skulle, om utskottets beslut antages och regeringen
kommit öfverens med Norge, mellanrikslagen kunna ändras
genast. Besluter Riksdagen åter i enlighet med reservantens förslag,
kan det vara tvifvelaktigt, huru vida det bör tillämpas genast, eller man
bör vänta, till dess uppsägningstiden går ut.

Huru gick det till i fjor, då man företog ändringar i lagen? Jo,
man begärde i skrifvelse ändring i vissa punkter af densamma, och
Norge gick in på allt. Men man har nu kommit underfund med, att
åtskilligt uteglömdes. Det går icke an att specificera för mycket; derför
har utskottet nu talat i allmänna ordalag.

Man talade inom utskottet om, ehuru det icke kom in i utskottets
motivering, och det har äfven berörts af den förste ärade talaren, att
enligt 4 § mellanrikslagen en hel mängd artiklar få hit införas tullfritt,
såsom socker, vin, tobak, Öl m. m., samt att det till följd af de lätta
kommunikationerna mellan Sverige och Norge vore önskligt att ändring
häruti skedde i så måtto, att ej så stora qvantiteter skulle få medgifvas
att införas tullfritt af nämnda artiklar.

Utgången af denna fråga inom denna kammare är icke tvifvelaktig,
hvad första momentet beträffar, ty alla vare sig frihandlare eller protektionister
inse nödvändigheten af, att en revision företages. Men
skall den läggas i regeringens hand eller icke? Efter det uttalande,
vi nyss hört af herr statsministern, anser jag det ännu mera rigtigt,
att saken lägges i regeringens hand, ty derigenom vinnes tid. Jag
anhåller om bifall till utskottets förslag.

N:o 40. 14

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändringar
i den s. k
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

Herr Reuterswärd: Ått denna fråga är af ytterst grannlaga
■ beskaffenhet, derom torde alla vara ense, ty saken berör icke allenast
svenska förhållanden, utan äfven Norges; och när dessa båda brödrafolk
uppgjort eu kommersiel lag sinsemellan, är det klart, att hvarje
rubbning i densamma måste behandlas med en viss varsamhet. Men
denna varsamhet får dock icke gå så långt, att man i det ena riket
gång efter annan måste vara beredd på eftergifter för att kunna någorlunda
drägligt existera i täflan med det andra.

Bevillningsutskottet har i denna fråga haft en ganska svår uppgift
att lösa. Den motion, som förelåg af herr Nyström, tilltalade från
början de allra fleste inom utskottet, ty den var bestämd och uttryckte
hvad man ville. Jag beklagar, att man förliden maj-riksdag tvangs till
två års uppsägningstid, annars hade det sannolikt icke kommit i fråga
att så snart efteråt gå denna sak så nära på lifvet, Men den långa
uppsägningstiden och de beslut Riksdagen i år fattat i afseende på
tulltaxan göra det till en oafvislig nödvändighet för oss att redan vid
denna riksdag söka vinna rättelse och en fullständig omarbetning af
lagen, ty det går icke längre för sig att hasardera denna fråga. Det
var med en särdeles tillfredsställelse jag hörde, att den förste ärade
talaren var med utskottet ense i denna sak, ett medgifvande från hans
sida, som jag knappast hade väntat. Han vill dock icke följa utskottet
till slut, utan ur förslaget utesluta bemyndigandet för Kongl. Maj:t,
om så synes nödigt, att upphäfva lagen. Det är numera icke fråga
blott om eu revision, utan om eu fullständig omarbetning, föranledd af
förändrade förhållanden, så vidt icke Sveriges intressen skola helt och
hållet åsidosättas.

Den ärade talaren nämnde också, att det pågår inom Norge en
stor agitation för att slå in på samma system, som svenska Riksdagen
nu gjort. Jag vet det också, men det ligger eu stor skilnad mellan
eu agitation och ett stortingsbeslut. Skall det i Norge dröja lika länge,
innan stortinget fattar beslut i denna fråga, som det dröjde i Sverige,
kommer det nog att gå om 3 eller 4 år, ty så länge pågick agitationen
här, innan Riksdagen fattade sitt beslut.

Den ärade talaren nämnde också, om jag hörde rätt, att, om uppsägningen
skulle ske från norsk sida, hade han ingenting emot saken.
Emellertid, må vara huru som helst, så är jag öfvertygad om, att den
ärade talaren skulle mycket hellre förlika sig med en uppsägning från
norsk än från svensk sida.

Han sade också, att den nu valda tidpunkten icke vore lämplig,
emedan det pågår underhandlingar i stortinget i fråga om förändringar
af lagen. Jag frågar då: när har den ärade talaren eller de med honom
liktänkande någonsin ansett tidpunkten lämplig för Sverige att
företaga ändringar i mellanrikslagen ? Hade icke Riksdagen tagit initiativet,
så hade vi nu stått på samma ståndpunkt och lagen af 1874
ännu varit gällande i oförändradt skick.

Den förste ärade talaren sade, att han ville vara med om utskottets
förslag, utom i fråga om att lemna regeringen bemyndigande att
uppsäga lagen. För min del vågar jag påstå, och det är min fullkomliga
öfvertygelse, att, om Första Kammaren försöker drifva frågan
derhän, eller i likhet med herr Wserns förslag, det mycket val kan

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

15 N:0 40.

hända, att herr Nyströms förslag blir Riksdagens beslut; ty jag för- Ang. ändrinsäkrar
eder, mine herrar, att det var med största svårighet, som man gar * den s. k.
inom bevillningsutskottet kunde få majoriteten att gå öfver till den m

mera moderata sida, på hvilken utskottet stält sig. Jag säger icke (ports )
detta såsom ett hot, men det är min öfvertygelse, att stämningen inom
Riksdagen är sådan.

Hvad ondt ligger deri, att sedan Riksdagen förklarat, att eu omarbetning
af lagen är nödvändig, att då på samma gång, och för tidens
vinnande, Riksdagen bemyndigar Kong! Maj:t att med Riksdagens rätt
upphäfva lagen, om nödiga ändringar ej på öfverenskommelsens väg
kan ske. År det då tänkbart, mine herrar, att vi skulle lemna denna
riksdag, sedan så stora förändringar i vår tulltaxa skett, utan att hafva
uttalat en tydlig önskan till Kongl. Maj:t att kunna handla med Riksdagens
rätt angående lagens upphäfvande. Jag tror icke, att svenska
folket skulle blifva belåtet dermed. Det vill se kraftiga uttryck från
Riksdagens sida, och att den lägger i regeringens hand att, om man
icke vill gå in på de vilkor, som läggas till grund för underhandlingarna,
genast kunna uppsäga lagen. Herr statsministern sade, huru
lian trodde, att frågan skulle komma att behandlas. Jag kan naturligtvis
icke bestrida rigtigheten af hans uttalanden, men jag föreställer
mig, att ett lyckligt resultat kali vinnas på ett enklare sätt. Det tillsättes
eu svensk kommission för att underhandla med eu norsk, och
regeringen utstakar de hufvudgrunder, på hvilka underhandlingen
skall baseras, och godkännas icke dessa, då kan uppsägning genast
ega rum.

För min del vågar jag påstå, att man i motiveringen till utskottets
förslag icke begagnat ett enda stötande uttryck — och det har äfven
den förste talaren erkänt — och med den moderata kläm, som finnes
i utskottets förslag, skulle jag mycket beklaga, om Första Kammaren
icke antoge detsamma, och får jag, herr grefve och talman, anhålla
om proposition på bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Forssell, Hans: Af hvad nyss från ministerbänken yttrades,
lär kammaren åtminstone hafva hemtat den öfvertygelse, att den fråga,
hvilken i senare passus af skrifvelseförslaget förekommer, är för tidigt
väckt, att det bemyndigande, som der ifrågasättes, icke lär kunna
komma i tillämpning i det skede af underhandlingarna, som löper under
detta år och intill nästa riksdag. Deraf åter kali dragas den slutsats,
att ifrågavarande bemyndigande icke blott är otidigt och obehöfiigt,
utan att det möjligen äfven kan vara skadligt. Det behöfves icke för
att underlätta underhandlingar, hvilka regeringen förklarat sig vara af
eget bevåg benägen att företaga, och kan således icke vara ändamålsenligt
för det syftes vinnande, utskottet framstält såsom sitt. Men deremot
kan det befrämja ett helt annat syfte — som, ty värr, efter hvad
vi nyss hört uttryckligen förklaras, föresväfvat åtminstone en af utskottets
ledamöter, nemligen mellanrikslagens upphäfvande. Ja, det
målet kan nog vinnas mycket snart, mycket snarare än mången föreställer
sig, ty förhållandena inom de båda ländernas representationer
äro ju dock sådana, att de, hvilka vilja slita det ena efter det andra
af de band, som förena brödrafolken, mycket lätt och mycket snart

Nso 40. 16

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändringar
i den s. k.
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

kunna vinna öfverhand öfver de betänksamme — om man nemligen
bjuder dem hjelp dertill. Det lär väl nu icke kunna bestridas, att om
man vill gifva desse ett godt handtag, skall man skrifva just på det
nu föreslagna sättet. Man skall nedskrifva en fras, som ovedersägligen
är alldeles onyttig och öfverflödig; en fras, som icke är påkallad af det
som förlupit under de sist förda underhandlingarna med Norge, men
som mycket lätt kan uppfattas såsom ett hot, och hvilken derför, långt
ifrån att främja den begärda revisionen, tvärt om skall försvåra eller
omöjliggöra densamma och sålunda förbereda mellanrikslagens upphäfvande.

På ett sådant förslag och en sådan skrifvelse kan jag för min del
icke ingå, och derför, herr grefve och talman, yrkar jag bifall till herr
Wserns förslag.

Herr Bennich: Herr grefve och talman, mine herrar! »Denna
fråga», yttrade den näst siste talaren, »är en mycket grannlaga fråga»,
och derför understödjer han ett ogrannlaga sätt att behandla deu.

I likhet med så väl den förste som den siste talaren i dag anser
jag ingenting vara så skadligt för eu lycklig lösning af den revision
— hvilken vi ju alla önska — som att till framställningen derom foga
ett hot. Jag kan icke annat än på det lifligaste afstyrka eu så oklok
åtgärd och instämmer i det yrkande, som blifvit framstäldt af herr
Wsern.

Herr Forssmaii: Herr grefve och talman, mine herrar! Denna

fråga har, såsom eu hvar o lätteligen kan inse, för utskottet varit eu
ömtålig och svår fråga. Å ena sidan hade man ett långt gående
yrkande, nemligen om mellanrikslagens omedelbara upphäfvande, men
å andra sidan funnos äfven inom utskottet de, som icke ville en sådan
påföljd af en ny revision. Det var derför redan vid frågans första
behandling inom utskottet alldeles nödvändigt, att man stälde sig på
eu sådan ståndpunkt, som gaf den största utsigt att kunna förena de
olika meningarne. När så var, tror jag för min del, att utskottet träffat
den rätta medelvägen och undvikit de farliga ytterligheterna. Det må
väl vara sant, att det förslag, som innefattas i senare delen af utskottets
hemställan, icke kan hafva så synnerligen stor praktisk betydelse,
och jag tillät mig äfven att inom utskottet uttala detta såsom
min öfvertygelse, ty jag tror för min del icke, att den svenska regeringen,
icke den nuvarande och knappast någon kommande, ännu på lång
tid åtminstone, vill taga på sig ansvaret att hafva beslutat mellanrikslagons
upphäfvande; och jag tvifla!1 nästan ännu mer på, att den, som
det tillkommer att sanktionera ett sådant förslag, om det framkommer,
dertill skulle lemna bifall. Jag tror derför, som sagdt är, att förslaget
i denna del icke har någon synnerligen stor praktisk betydelse. Men
det finnes måhända andra, som hafva den uppfattning, att det har
praktisk betydelse, och det är för deras skull det kommit dit. Men det
kan hvarken vara farligt eller skadligt att det står der. Om så vore
fallet, gissar jag vi fått en antydan derom af regeringens främste man,
då han här talade i frågan. Någon sådan antydan hörde åtminstone
icke jag, och jag drager deraf den slutsatsen, att regeringen icke anser

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

17 N:0 40.

att denna del af utskottets hemställan innebär någon fara för en blif- Ang. ändrinvande
underhandling. Det bör också nogsamt ihågkommas — hvilket var ''•* den s-käfven
blifvit af den förste ärade talaren framhållet — att, då utskottet ’

så tydligt för sin del uttalat sig angående önskvärdheten och nödvän- (Forts)'' *
digheten af en mellanrikslag, i dess motivering otvifvelaktigt ligger en
stark motvigt till den fara, som en eller annan skulle vilja spåra i det
nu förevarande förslagets senare del.

Det har icke heller visats, tror jag, af de två sista talare, som
företrädesvis gjort invändningar mot denna del af förslaget, att någon
verklig fara ligger deri. De hafva visserligen såsom sin öfvertygelse
uttalat, att så skulle kunna vara fallet, men något egentligt bevis för
sin åsigt hafva de icke lemnat, så vidt jag kan finna. Under sådana
omständigheter tror jag, att kammarens ledamöter, oberoende af partiståndpunkt,
torde kunna hålla utskottet räkning för, att utskottet på
ett så grannlaga sätt behandlat denna fråga, och velat, så vidt jag kan
se, undvika hvarje yttring, som kunde äfventyra frågans framgång, vare
sig i den ena eller andra kammaren; ty om kamrarne nu skulle stanna
i olika beslut, förmodar jag, att Riksdagen icke kan komma till något
beslut i frågan. Men det torde väl ändå vara önskligt, att ett riksdagsbeslut
kommer till stånd, äfven om man kunde hoppas, att regeringen
»sua sponte» skulle upptaga frågan till behandling.

Då det således är önskvärd!, att ett uttalande från Riksdagen
redan nu göres, tror jag, att kammaren bör bifalla utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Jag begärde ordet, då en föregående talare

nämnde de fraser, som utskottet begagnat, samt påstod, att utskottets
förslag skulle tjena till att förbereda upphäfvandet af mellanrikslagen.

Jag gjorde det, emedan det framgick af hans anförande, liksom det
äfven är ett gängse påstående, att det parti, som i närvarande stund
i tullpolitiskt afseende innehar magten, skulle vara förbittradt och missnöjd!
med Norge och till och med gerna skulle se, att ingen mellanrikslag
fans. Jag begärde ordet för att åtminstone hvad mig beträffar,
och då jag tillhör detta parti, vederlägga sådana påståenden, och jag
hemställer till kammaren, om de icke redan äro vederlagda genom utskottets
motivering, då utskottet så bestämdt framhåller, att enligt dess
uppfattning mellanrikslagen varit både nyttig och nödig, och utskottet
äfven erkänner, att den hittills gjort vårt land gagn. Talaren näst
•efter honom nämnde också något om det hot, som utskottets förslag
skulle innebära. Nej, mine herrar, det är icke ett hot; utskottet har
endast bestämdt uttalat den uppfattningen, att det önskar mellanrikslagens
fortfarande, men önskar den sådan, att den kan vara till gagn
för vårt land och äfven till gagn för Norge, och kan den icke blifva
sådan, anser utskottet det alldeles absolut nödvändigt, att den upphäfves,
ty då bör den icke existera. Jag säger äfven, att i afseende
på en mellan tvenne länder ingången öfverenskommelse, kommer man
icke vid en framträdande meningsskiljaktighet till rätta derigenom, att
den ene visar sig undfallande för den andre, ty sådant bidrager icke
till vänskap eller sämja, utan derigenom att det hela ställes på fullkomligt
rättvis grund, så att rättvisa sker åt båda parterna. Detta
har utskottet velat göra och utskottet har ansett, att om icke eu sådan

Första Kammarens Prot. 1888. N:o 40. 2

N:o 40. 18

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändringar
i den s. k
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

■ rättvisa kan åstadkommas, är det till följd af omständigheterna nöd ■

vändigt att upphäfva mellanrikslagen, moll att i någon mån inlägga ett
hot mot Norge har icke varit utskottets afsigt och det är blott mot en
sådan uppfattning jag härmed velat protestera.

Grefve Strömfelt: Under diskussionen om tullbetänkandet yttrade
herr Bennich en och annan gång, att mellanrikslagen, sådan den är
med nuvarande lydelse, utgjorde ett hinder för svenska Riksdagen att
sjelfständigt besluta. I det betänkande, som nu från ett af kammarens
utskott öfverlemnats angående margarinsmör, stål’ det utskottets ordförande,
herr Björnstjerna, äfven med mellanrikslagen hotande i hand
och säger åter: »betänken hvad I gören». Således, mine herrar, måste,
sedan tullbetänkandet är afgjordt, både frikandlare och tullvänner anse
en revision af mellanrikslagen alldeles nödvändig. När nu utan tvifvel
flertalet af oss önska att en mellanrikslag mellan de förenade rikena
bör fortfarande existera, så bör väl ock den derför alldeles nödvändiga
revisionen af samma flertal önskas, ja understödjas, och jag tänker för
högt om det i år inslagna systemets motståndare, för att tro dem
vara i stånd att, sedan hufvudfrågan blifvit afgjord, motsätta sig en
lojal tillämpning af Riksdagens beslut, hvilket icke kan ske utan eu
omarbetning af ifrågavarande lag. Också har jag icke hört någon talare
i dag motsätta sig eu revision.

När tullbetänkandet var afgjordt, väcktes en motion om mellanrikslagens
omedelbara upphäfvande af svenska Riksdagen. Den tilltalade
icke mig; jag tyckte den kom något hastigt och något omotiveradt,
då inga underhandlingar ännu hade blifvit började. Derför
väckte jag min motion, som jag tror, i eu betydligt mildare form, men
i denna motion begärde jag ingen skrifvelse till Kongl. Maj:t för att
påminna» Kongl. Maj:t om att underhandlingar angående revision voro
nödiga efter det beslut, Riksdagen i tullfrågan fattat, utan jag yttrade:
»derest de underhandlingar angående nödiga ändringar i den s. k.
mellanrikslagen, som Riksdagen väntar att Kongl. Maj:t skall inleda»
o. s. v.; ty i likhet med hvad hans excellens statsministern för en stund
sedan yttrade, anser jag det falla af sig sjelf, att svenska regeringen,
efter de fattade besluten, skall inleda underhandlingar. Utskottet har
nu ändrat förslaget så, att en skrifvelse skulle beslutas till regeringen
för sagda ändamål, och jag går gerna in äfven på den. Jag hade
vidare i min motion föreslagit, att Riksdagen skulle för ticlen mellan
nu snart slutande och den 1889 börjande riksdagen åt Kongl. Maj:t
uppdraga att, om jag så får uttrycka mig, promulgera upphäfvande! af
mellanrikslagen, om en sådan åtgärd befans oundgänglig. Äfven i detta
fall har utskottet antagit eu annan, kanske mildare, form och vill åt
Kongl. Maj:t uppdraga att, när Kongl. Maj:t för godt finner under
underhandling ar nes fortgång, med Riksdagens magt och myndighet
uppsäga mellanrikslagen; således vill utskottet lemna regeringen eu vida
längre gående fullmagt; äfven härpå kan jag ingå.

Det har sagts, att det skulle kunna betraktas såsom ett hot, om
svenska Riksdagen i sin skrifvelse inlade eu sådan fullmagt, Jag bestrider
både att det ligger och att det varit meningen att deri inlägga
ett hot, utan är detta uppdrag eller denna fullmagt efter min uppfatt -

Onsdagen den 0 Maj, f. m. 19

ning helt enkelt alldeles nödvändig. Jag skiljer mig nemligen i afseende
på »tidpunkten», då mellanrikslagen kan behöfva uppsägas, från
hans ^ excellens statsministerns uppfattning. Han tycktes antaga, att
uppsägning med förklaring om lagens upphäfvande icke skulle kunna
ske förr än slutresultatet af alla under en längre tid fortgående underhandlingar
vore vunnet. Detta är icke min mening, och jag tror icke
heller utskottets,_ efter hvad jag hör. Meningen vore väl att, om underhandlingarna
»vid någon tidpunkt under deras fortgång» af en eller
annan anledning komme att afstanna och således en uppsägning från
Riksdagens sida erfordrades, skulle sådan genast kunna verkställas af
regeringen. Och hvarför anser jag nödigt att till Kongl. Maj:ts regering
lemna uppsägningsrätt med Riksdagens magt och myndighet? Jo,
derför,^ mine herrar, att man i fjor, då den då reviderade mellanrikslagen
förelåg till antagande, i helig ifver att befästa ett redan vacklande
system, påtvang sina motståndare en tvångströja; annat kan jag icke
kalla beslutet om den »fördubblade» uppsägningstiden. Det lärer af hvar
och en klarligen kunna inses, att om nu rådande tillstånd efter de
beslut, som fattats med afseende på en mängd tullsatser, skall fortfara
under 2, 3 å 4, kanske 6 år, skall sådan tidsutdrägt lätteligen kunna
gifva en och annan industri dödsstöten. Detta är icke tvifvelaktigt,
mine herrar. Då^ undras mig, om det kan försvaras att man af »grannlagenhetsskäl»,
såsom en ärad talare på gefleborgsbänken nyss sade,
icke redan nu vidtager sådana hofsamma åtgärder, som dem utskottet
föreslagit. Jag tror icke man har rättighet att, med ögonen öppna för
faran, af »grannlagenhetsskäl» låta eu eller annan industri springa öfver
klingan. Det var just samme ärade talare, hvilken nyss varnade oss
för att handla »ogrannlaga», som i fjor begagnade mot oss uttrycket
»krångla». Det var han som i slutet af sitt anförande förlidet år i
denna fråga_ äfven uttalade att de, som kämpade mot en fördubblad
uppsägningstid, ville endast begagna sig af »undanflykter» för att arbeta
i kull det då framlagda kongl. förslaget, sägande: »då den svaga
undanflykten om de två årens uppsägningstid väl icke heller lär mycket
inverka på kammaren», etc. Dessa orden må nu falla tungt tillbaka
på den ärade talaren sjelf! Hade vi fått behålla en uppsägningstid af
ett. ar, hade vi icke behöft att lemna regeringen det uppdrag, som
bevillningsutskottet nu föreslår och han kallar »ogrannlaga». Det synes
häraf, huru farligt det är för en fraktion inom eu lagstiftande församling,
som disponerar öfver en knapp majoritet, men vill begagna hvarje
medel att bibehålla ett för densamma kärt system, att påtvinga sina
motståndare en under andra förhållanden dertill ledande bestämmelse.
Hade sa icke skett, så hade icke heller nu någon uppsägning behöft
ifrågakomma eller öfverlemnande af denna rätt till regeringen. Ingen
lärer kunna på allvar påstå, att det förslag, bevillningsutskottet här
framlagt, af en opartisk granskare kan betraktas såsom något hot; det
afser att, när det gäller stora intressen, under den alka lindrigaste
form häfda nationens sjelfständighet.

_ Jag ber att för herrarne få vid detta tillfälle nämna eu sak — visserligen
erkännande, att den berör hvad förre herr statsministern kallade
en »liten obetydlig fråga» — som visar, huru farligt det är att
låta fagra ord tillbakahålla eu öfvertygelse om hvad som är rätt och

N:0 40.

Ang. ändringar
i den s. k.
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 20

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändringar
i den s. k.
mellanrikslagen,
m. m.
(Forts.)

nyttigt; jag kommer tillbaka till de små kökslamporna. Icke mer än
eu månad efter sedan den i fjor reviderade mellanrikslagen promulgerats,
kom en sådan sändning från en norsk lampfabrik till Karlskrona.
Tullkammaren derstädes, som förmodligen tagit kännedom om diskussionen
i frågan — hvarvid dåvarande finansministern förklarade, huru
ofarlig en dylik sammansättning var för den svenska industrien, när
jag tillät mig yrka att undantagsbestämmelser angående »sammansättning
af delar» skulle inrymmas i tredje paragrafen — ingick till generaltullstyrelsen
med förfrågan, huru denna vara skulle tullbehandlas.
Jo, den skulle behandlas så, att, ehuru största delen var af utländskt
ursprung och särskildt den dyrbaraste delen af den sända varan, nemligen
brännarne och vekarne, i produktionsbeviset voro angifna såsom
tillverkade i utlandet, skulle dock, då brännarne voro »skrufvade på
lamporna i Norge» och dessa sålunda »varit föremål för inhemsk bearbetning»,
de ifrågavarande artiklarne såsom norsk produkt passera
tullfritt. Jag har endast velat nämna detta, under det jag hade ordet;
på frågan för dagen inverkar det icke.

Jag ber emellertid eder, mine herrar, betänka eder tvenne gånger,
innan I utesluten sista delen af skrifvelsen! Det kan hända, att kamrarne
i annat fall stanna i olika beslut, och då veta vi allt för väl,
hvilket öde träffar utskottets förslag; eu sådan utgång vore vida sämre
än om frågan aldrig varit på tal.

Herr Hedlund: Jag ber att strax få tillkännagifva, att jag icke
skall sätta mig emot utskottets förslag i dess helhet, _ utan ämnar jag;,
i fall det kommer till votering, gifva min röst derför. I likhet med
den förste talaren i ämnet gifver jag mitt erkännande af det sanna
och rigtiga i de ord, utskottet uttalar i fråga om vigten af en fri
handelsgemenskap med Norge, så fri som möjligt; de äro sanna och
väl sagda. Jag delar äfven den efterföljande talarens uppfattning deraf
att det under de omständigheter, som nu föreligga, är obehöflig! att
bemyndiga regeringen att uppsäga traktaten, men jag delar icke hans
farhågor att det skulle uppfattas såsom ett fiendtligt mått och steg
mot Norge, emedan efter utskottets inledning och efter de förklarande
yttranden, som här blifvit afgifna af utskottets ledamöter, en sådan
uppfattning icke torde hafva något berättigande. Men en annan sak
är efter mitt förmenande af större betydelse, och det är hvad den ärade
talaren berörde, då han påvisade de separatistiska strömningar, som i
unionelt afseende pågå i Sverige liksom i Norge. Om motionären i
ämnet, då han väckte sin motion, hade haft en aning om hvad som
nu blifvit påvisadt, och hvad man i Norge skulle tänka om motionen,
huru gerna man på vissa håll skulle taga mot densamma och huru
gerna man skulle sett den godkänd, så hade han såsom svensk nog
dragit tillbaka sin framställning, åtminstone såsom svensk, den der
uppfattat ett vänligt förhållande mellan brödralanden såsom af allra
största vigt för dem båda. Det är ju alldeles klart, och det har uttalats
många gånger, att om do tvenne rikena på ömse sidor om Kölen
i politiskt afseende skola något väga, så måste de stå tillsammans i ett
sant och verkligt brödraförhållande, men uppkomma brytningar mellan
dem af allvarlig art, blifva båda paralyserade. Om någon finnes, som

Onsdagen den 9 Maj, f. in.

21 N:o 40.

är nog dåraktig att tro, det Sverige med yttre magt skulle kunna be- Ang. ändrinherska
Norge, behöfver lian endast kasta en blick på det mägtiga Eng- 9ar 1 densland,
hviiket nästan förlamas i sm verksamhet genom det jemförelsevis lagen m
mycket svagare Irland. Jag säger derför, att det är en obetänksamhet (jörts'')
af farligaste slag, då man på ömse sidor om Kölen underskattar betydelsen
af ett godt och vänligt förhållande mellan brödrafolken, och
de som leka med denna sak, ådraga sig ett stort ansvar inför samtid
och framtid. Den ärade talaren har således rätt deruti, att det är eu
separatistisk tendens, som ligger under vissa sträfvanden, men att gifva
näring åt denna eld är jag icke benägen, utan tvärt om vill jag, så
mycket jag förmår, söka dämpa och släcka densamma. Han har äfven
rätt deri, att de, som vilja blåsa under en sådan eld, äro orostiftare,
låt vara också af oförstånd, om de äfven skylta med fosterlandets heliga
namn.

Den siste ärade talaren befarade, att med nu senast förändrade
tullsatser skulle, om ej tillika förändringar gjordes i de mellan Sverige
och Norge gällande tullförhållanden, en dödsstöt gifvas åt många svenska
industrier. Menade han kanske då den svenska gjutgodsindustrien,
som håller på att i Norge förskaffa sig en stor marknad, eller menade
han, att dödsstöten skulle gifvas åt lampfabrikationen i Karlskrona,
eu fabrik, som jag kanske känner bättre till än den ärade talaren, då
jag vet huru oförsigtigt den blifvit anlagd. Jag skall nu emellertid
icke gå in på alla dessa detaljer, men jag hänvisar den, som vill i
detta fall bilda sig en uppfattning, till en förträfflig uppsats i dagens
nummer af Stockholms Dagblad.

Jag ber slutligen, att då, såsom jag tror, jag icke på någondera
sidan af Kölen anses för norskfiendtlig, i min obetydlighet få bidraga till
att man icke må uppfatta utskottets förslag såsom innebärande något
fiendtligt mot Norge, och det är i denna afsigt jag anhåller att få förorda
bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag ber att få börja såsom den siste ärade

talaren slutade, nemligen med att i bästa mening fortfarande yrka bifall
till utskottets föreliggande förslag, men jag begärde ordet egentligen
för att fritaga utskottet från de beskyllningar, som mot detsamma
blifvit gjorda. Eu talare ville i utskottets förslag, ehuru visserligen
icke i de af utskottet använda uttrycken, spåra ett försök att undanrycka
ett af de vigtigaste stöden för det unionella sambandet brödrafolken
emellan. Det är en orättvis beskyllning och synnerligen orättvis
mot den svenska Riksdagen, ty den har aldrig visat sådana tendenser.

Huru gjorde den icke förlidet år? Stortinget hade då redan beslutit
antagandet af den kongl. propositionen om förändringar i mellanrikslagen,
och svenska Riksdagen sade då ja och amen till hvarenda punkt
i stortingets beslut. Kan man då säga, att svenska Riksdagen ej varit
tillmötesgående mot Norge? Hafva vi alltid rönt ett sådant mottagande
från dess sida? Jag tror det icke. Jag anser derför att man icke
kan säga, att Riksdagen eller bevillningsutskottets majoritet vill bortrycka
något af de band, som förena dessa land. Tvärt om vilja vi
stärka dem och stärka dem genom en väl afpassad mellanrikslag, med
fullkomligt likstälda kommersiella förpligtelse!'' och fördelar de båda

N:o 40. 22

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Ang. ändrin- länderna emellan och icke så att den kan tolkas på ena sidan om
^meiianriks-'' g^nsen si och på den andra så, utan så att ordalagen bestämdt utlagm*m.
m. trycka denna likställighet. Kan man nu icke få en sådan lag, vill
(Forts.) man lägg3- i regeringens hand att kunna, innan Riksdagen åter samlas,
begagna sig af uppsägningsrätten.

En annan talare, instämde deri, att denna fråga vore af synnerligen
grannlaga natur; jag instämmer i detta yttrande, men då han
tilläde, att utskottet behandlat henne på ett ogrannlaga sätt, her jag
att få tillbakavisa detta hans påstående; det har åtminstone icke varit
utskottets afsigt, och jag tror man kan vara utskottet mycket tacksam
för att det behandlat frågan, såsom det gjort.

En annan talare sade, att detta icke vore någon lek o. s. v. Nej,
mine herrar, man har icke lekt med frågan, utan tagit den på fullt
allvar och åt densamma gifvit ett uttryck, som är fullkomligt allvarligt
menadt. Hvad dem af herrarne angår, som önska att mellanmeningen
skulle bortfalla i don s. k. klämmen, får jag upplysa dem om, att
Andra Kammaren redan fattat sitt beslut och med 124 röster mot 80
bifallit utskottets förslag. Det vore särdeles väl, mine herrar, om Första
Kammaren fattade ett lika beslut, så att vi kunde slippa en sammanjemkning,
som kanske lätt kunde sluta med, att hela skrifvelseförslaget
föll, hvilket vore det olyckligaste som kunde hända. Frågan är för
vigtig för att den skulle fälla, jag säger det ännu en gång. Jag beder
eder derför, mine herrar, antingen I ären protektionister eller frihandlare,
att låta edra betänkligheter falla, ty för min del är jag fullkomligt
öfvertygad, att detta bevillningsutskottets förslag icke på något
sätt är ämnadt att verka sårande eller stötande, utan endast innehåller
hvad som direkt inverkar på saken. Jag får derför anhålla om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Carlsson: Det är visserligen en ömtålig sak, att söka vilja
reformera denna mellanrikslag, då den utom en ekonomisk sida äfven
har en politisk och i sådant hänseende berör de förenade brödrafolkens
förhållande till hvarandra. I detta hänseende ber jag få erinra om,
att den vänskap bröder emellan varar längst, som bygges på rättvisans
och billighetens grund, så att möjliga anledningar till skäligt missnöje
å någondera sidan ej böra kunna förefinnas. Redan vid majriksdagen
1887 var jag mot antagandet af denna mellanrikslag, sådan den då
framlades och bestämdes, ty jag ansåg att den samma skulle blifva
hinderlig för de af många så lifligt önskade och snart motsedda skyddsvänliga
förändringarna i tulltaxan. Sedan Riksdagen nu antagit det
nya systemet, så kommer ock mellanrikslagen genom dess frihandelsvänliga
innehåll i icke obetydlig mån att förminska skyddet, som för våra
näringar, industrier och yrken med det nya systemet afsetts, hvarför
det nu förefinnes så mycket större skäl att undanrödja de olägenheter,
som i mellanrikslagen förefinnas. För min del skulle jag derför helst
önska mellanrikslagens uppsägning och att i stället en ny lag, byggd
på det nya systemets grund, framlades, dock med iakttagande af de
modifikationer, som erfordras till följd af det politiska förhållandet till
brödrafolket, ty en revision, lämpad efter det nya systemets fordringar,
men utan uppsägning och ny lag, kommer troligen icke att lyckas. De

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

23 NSO 40.

flestes mening inom bevillningssutskottet var likväl att först beträda Anä- ändrinnnderhandlingarnas
väg, och endast om detta icke lyckades, skulle så-,J''" ,c''

dana kraftigare åtgärder, som uppsägning, lämpligen vidtagas. Då jag tagen™*», m.
icke vill bidraga till åstadkommande af splittring i en så vigtig fråga, (Forts.)
bar jag låtit mina betänkligheter falla och får derför förena mig om
utskottets skrifvelseförslag, till kvilket jag anhåller om bifall.

Rop på proposition hördes nu.

Herr Nyström: Jag skall endast bedja få bemöta ett par yttranden.
Friherre Barnekow påstod att, om vi nu upphäfva lagen, skulle
det dröja längre än om utskottets förslag antoges. Detta tror jag dock
icke håller streck, ty mera än två år skulle lagen icke gälla, om den
nu uppsades, under det att den först och främst kommer att räcka 3,
kanske 4 år, och möjligen ännu längre, om utskottets förslag godkännes,
och under den tiden komma helt säkert många omvexlingar till men
för Sverige att inträffa. Herr Hedlund talade om att det skulle väcka
oro och vara oförståndigt o. s. v. att nu, på sätt jag föreslagit, upphäfva
mellanrikslagen. Att herr Hedlund, som för några dagar sedan
af eu talare tillvitades för oförstånd, nu begagnar samma uttryck emot
mig, kan visst icke förvåna mig. Jag vill just fråga, hvari den egentliga
faran af mitt förslag skulle ligga och hvilketdera förslaget är strängast,
mitt eller utskottets? Icke kan det vara för strängt att, såsom
jag gjort, hålla på en i lag gifven föreskrift. Det är ju nemligen bestämdt,
att mellanrikslagen skall gälla två år efter skedd uppsägning,
och då tror jag det är klokare att ställa sig denna föreskrift till efterrättelse
än att, såsom genom bifall till utskottets förslag skulle ske,
slå in på en väg som lagen icke föreskrifver.

Det är en allt för lång uppsägningstid, som uppkommer genom
antagande af utskottets förslag. Emellertid, och då Andra Kammaren
redan godkänt utskottets utlåtande, vill jag icke vidare framhålla
min åsigt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att i afseende på det nu föredragna betänkandet yrkats:

Do) bifall till hvad utskottet deri hemstält; 2:o) af herr Wcern, att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong! Maj:t, med
anledning af de beslut Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan,
täcktes, så fort ske kan, inleda underhandlingar med norska regeringen
om sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens
omförmälda beslut med nödvändighet påkallas; samt 3:o) af
herr Nyström, bifall till hans vid betänkandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr grefven och talmannen
hemstälde, huruvida kammaren ville till kontraproposition dervid antaga
bifall till herr Wserns yrkande i ämnet, samt förklarade sig finna
de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja.

N:o 40. 24

Onsdagen den 0 Maj, f. m.

Då votering emellertid äskades jemväl angående kontrapropositionens
innehåll, uppsattes, justerades och anslogs eu omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till bevillningsutskottets
betänkande n:o 17 kontrapropositionen skall innehålla bifall
till herr Wserns yrkande i ämnet, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja,

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering antagits
bifall till herr Nyströms vid betänkandet fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 52.

I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande om*
röstningsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets betänkande n:o 17, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej.

Vinner Nej, bifalles herr Nyströms vid betänkandet fogade reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 10.

Föredrogs å nyo och bifölls bevillningsutskottets den 7 och 8 innevarande
maj bordlagda betänkande n:o 18, angående beräkning af vissa
bevillningar för år 1889.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,2 5 e. m.

In fidem

A. von Krus enst jer na.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

5 N:o 40.

Onsdagen den 0 maj, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 64, med förslag
till åtskilliga stadgande!!, hvilka böra införas i det nya reglementet
för riksgäldskontoret.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 57, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvu dtitel;

n:o 58, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel;

n:o 59, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel; och

n:o 72, angående'' statsbidrag för ny reglering af Luleå stad i följd
af den år 1887 staden öfvergångna brand.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första Kammarens
tillfälliga utskotts den 7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 21, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.

Maj:t rörande förhud mot import och tillverkning af margarin eller
konstsmör m. m.

1 punkten. Ang. förbud

mot införsel

Grefve Barnekow: Utskottet har sett denna fråga i främsta rum-v konstgjord!
met från den margarinkonsumerande allmänhetens synpunkt och har i smor m'' ''
öfverensstämmelse härmed sökt värna dess intresse och rätt att erhålla
en god och sund vara samt varan under sitt verkliga namn. Det är
sant att margarin vunnit en stor spridning i vårt land, icke just bland
den fattiga arbetarebefolkningen, men bland de så kallade mindre bemedlade
och detta på grund af dess prisbillighet, oaktadt det torde
kunna sättas i fråga om den verkligen är så billig i förhållande till
sitt näringsvärde och sina ingredienser. Emellertid må ju hänsyn tagas
till denna sida af frågan, men det är icke mindre sant, att det finnes
här andra stora intressen, som också hafva kraf att blifva tillgodosedda.

N:0 40. 26

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud Vår mejerihandtering, hvilken numera är i clet närmaste liktydig med
mot införsel hela vårt jordbruk, är fullständigt beroende af denna fråga och det
smörSnu°m. hvarpå densamma löses. Jordbruket har sett den ena efter den

(Forts.) andra af sina inkomstkällor utsina. Den enda som ännu återstår är
mejerihandteringen. Skulle nu äfven denna komma att visa sig mindre
inkomstbringande, skulle några mindre lämpliga lagstiftnings- eller kontrollåtgärder
orsaka att vårt smör komme i misskredit, då först tror
jag att det skulle se verkligen mörkt ut för jordbruket. Det är då
icke underligt, om mejerihandteringen tror sig bär vara berättigad till
skydd, icke mot den ärliga och öppna konkurrensen, utan mot en illojal
konkurrens af eu vara af misstänkt värde och som faktiskt existerar
på att vara eu förfalskning af eu af jordbrukets ädlaste och dyrbaraste
produkter. Margarin må val, om något, vara att anse såsom en förfalskning
af smöret, då margarinen antagit dess färg, lukt, smak, yttre
utseende in. in.

Det är från denna ståndpunkt jag anser de af utskottet föreslagna
kontrollåtgärderna icke göra till fyllest. Det torde i detta afseende
kunna fordras att skilnaden mellan margarin och smör sträcker sig
icke allenast till kärlen och omslaget, utan äfven till varan sjelf, och
beträffande denna kan fordras, att eu sådan skilnad åstadkommes, att
margarin icke får färgas med smörfärg och icke tillsättas med smörfett,
åtminstone icke öfver eu viss procent.

Utskottet anser att särskilda bestämmelser för att skydda vår
smörexport på England äro obehöflig^ derför att, såsom utskottet uttrycker
sig, »det engelska folket är allt för praktiskt för att lita på
andra än sina egna författningar och det skydd mot bedrägeri desamma
tillförsäkra det». Jag skall icke tillåta mig att bestrida detta, men
jag ber att få påpeka, att inom den danska riksdagen har en annan
uppfattning gjort sig gäll;ro.de och fått ett uttryck deri att danska riksdagen
eventuel antagit exportförbud.

Det egentliga skälet, hvarför utskottet icke velat inlåta sig på rent
förbud kan jag emellertid förstå vara det, att man icke velat genom
skärpta bestämmelser genera margarinindustrien. Det är tydligt att
utskottet anser att denna industri, såsom eu redlig och nyttig näring,
bör befrämjas och uppmuntras. Jordbrukarne böra, enligt utskottets
åsigt, öfvergifva eller inskränka sin mejerirörelse, hvilken blifver allt
mindre och mindre lönande. De böra i stället taga sig för att sälja
sin mjölk till margarinfabrikerna. Jag tror dock icke, att det för närvarande
i vårt land finnes många jordbrukare, som vilja inlåta sig på
ett sådant experiment, så vida de icke, liksom holländarne, tvingas att
göra en dygd af nödvändigheten. Vårt smör vinner för hvarje år i
anseende; vår export stiger alltjemt; vi hafva kommit derhän, att vi
med framgång kunna på den engelska marknaden täfla med våra
grannar danskarne. Finnes det då någon rimlig anledning för våra
jordbrukare, att med ens rymma fältet, afsåga sig frukterna af många
års träget arbete och i dessa bistra tider företaga en dyrbar omorganisation
af sin ladugårdsskötsel, och hvarför? Jo, för att upptaga eu
oviss täflan i konsten att göra margarin.

Jag skall ej tillåta mig att längre uppehålla diskussionen. Jag
har med dessa ord blott velat tillkännagifva, att då Andra Kammaren

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

27 IN:O 4^

redan fattat sitt beslut i denna fråga och då beklagligtvis utskottets Ang. förbud
betänkande bär för sent inkommit till kammaren, så att någon återremiss
eller något öfverlemnande till medkammaren af utskottets betän - gm™ m? m.
kande för ompröfning af vare sig utskottets hemställan eller något (Forts.)
ändringsförslag nu mer är omöjligt, jag är nödsakad att biträda Andra
Kammarens beslut i frågan. Befinnes ett sådant beslut olämpligt, kan
felet af en kommande Riksdag afhjelpas och då är ingen vidare skada
skedd, men skulle frågan på grund af kamrarnes skiljaktiga beslut
förfalla, lära vi icke ett annat år kunna återupptaga densamma under
samma omständigheter och med lika fria händer som nu.

Herr Nyström: Jag har, såsom synes af anteckningen vid utskottets
betänkande, icke haft tillfälle att deltaga i dess beslut. Jag
har blott tidtals hört på förhandlingarna derstädes. Eu reservation är
emellertid afgifven mot utskottets hemställan af den suppleant, som
inträdt i mitt ställe, och som jag i frågan är öfverens med honom,
men han icke är närvarande i kammaren, ber jag att få upptaga denna
reservation såsom min egen. Reservanten har för sin del tillstyrkt,
att Första Kammaren måtte instämma i Andra Kammarens beslut beträffande
så väl denna som de öfriga punkterna.

Sverige är, såsom vi alla veta, ett land, som, åtminstone hvad
beträffar Norrland och i synnerhet öfre Norrland, måste lägga an på
boskapsskötsel i stor skala för att kunna lyckas i sin utveckling. Mer
än 40 ångmejerier hafva på ett år anlagts på den andra sidan om
Bottniska viken, sedan den norra finska jernvägen kom till stånd, och
jag tror att lika många skulle kunna anläggas på den svenska sidan.

Dä härtill kommer, att man åtminstone i de södra orterna af landet
gjort så mycket för att utveckla mejerihandteringen, att utförseln till
England af ladugårdsprodukter vuxit till eu storlek, som öfverträffa!''
både Hollands och andra länders utförsel, är det en naturlig sak, att
vi måste på alla sätt skydda denna utförsel; vi måste bevara den såsom
vår ögonsten och vi få icke släppa iir händerna något medel, som kan
befrämja densamma. Det är derför min åsigt, att Sverige icke kan
tillåta införsel i landet af en vara, som skulle nedsätta hela den svenska
smörpropuktionens anseende. Af samma orsak har jag ock alltid
ansett, att det svenska jernet bör hållas i helgd, då det på grund af
träkolet bör öfverträffa allt utländskt jern i anseende.

Utskottet har nu gjort åtskilliga invändningar emot Andra Kammarens
beslut, Om vi emellertid jemföra dessa invändningar med de
skäl Andra Kammarens utskott angifvit, tror jag man skall finna, att
invändningarna icke på något sätt uppväga skälen för Andra Kammarens
beslut. Det skäl denna kammares utskott hufvudsakligen anfört
är, att margarin icke ur sanitär synpunkt vore skadligt. Härom
kan jag icke döma, men af alla bevis, som i frågan lemnats, synes mig
framgå, att under form af margarin kunna införas så helsoförstörande
ämnen, att det torde vara omöjligt att säga, huru vida det icke kan
för menniskors helsa vara skadligt att begagna margarin. För min del
vill jag nämna, att jag redan märkt åtskilligt obehag af margarinsmör,
som synes förekomma på vissa restaurationer i Stockholm. Kännare
hafva för mig utvisat, att der serveras margarin under namn af smör,

N:o 40. 28

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

Ang. förhud och blotta tanken härpå har gjort, att jag upphört att gå till dessa
JlÄtällen. Man kan derför lätt tänka sig, huru det skulle gå, om Sverige
smör“m.m. började uppblanda sitt smör med margarin, såsom det skett i Amerika.

(Forts.) Skall icke samma förhållande inträffa med afseende på oss som med
detta land, att alla de, hvilka hittills köpt vårt smör, skola mista
lusten att vidare köpa detsamma?

Då det sålunda icke är någon fara med att utfärda införselförbud
för margarin, anser jag ock, att sådant förbud bör göras i närvarande
stund. Jag är väl icke böjd för att lagstifta med förbud: men vi hafva
emellertid förbud i många andra afseende!!. Vi hafva sålunda infört
förbud med afseende på bedrifvande af fiske, i viss mån på anlitandet
af skogen samt på bränvinshandteringen och i många andra förhållanden.
Ett förbud i förevarande fråga kan således väl försvaras och,
om ett sådant beslutes, är det, såsom den föregående talaren anmärkte,
i alla händelser icke värre dermed, än att detsamma kan om några
år af Riksdagen upphäfvas, om sådant skulle anses behöflig!.

Då jag icke ämnar vidare uppträda i denna fråga, vill jag i förbigående
nämna, att jag äfven anser det alldeles nödvändigt, att tillverkning
inom landet af konstsmör förbjudes, ty nu, då det icke finnes
mer än en fabrik för tillverkning af denna vara, går ett sådant förbud
lätt för sig. Få deremot några år förgå utan att förbud införes, kommer
det att blifva mycket svårt att besluta ett sådant. Detta är också
orsaken, hvarför den danska lagen i detta hänseende blifvit så haltande.
Ganska säkert skulle der införts förbud, om icke margarintillverkningen
redan vunnit så stor utsträckning i landet.

Nu säger man visserligen, att vi böra göra allt för att våra arbetare
må få det så fördelaktigt som möjligt stäldt med afseende på
priset för deras smör, men häraf följer icke, att man skall tillåta margarinsmöret,
Ungefär samma pris, 60—70 öre per skålpund, är det
nemligen, som uppgifves för så väl vanligt natursmör som för margarin.
Det finnes således ej heller från denna synpunkt något skäl att tillåta
införsel af margarin, då man får betala derför lika mycket som för
natursmör, men får sämre vara och sålunda dålig valuta för sina penningar.

Jag kan icke heller finna det utskottets skäl giltigt, att det skulle
blifva så svårt att kontrollera smörinförseln, om det funnes förbud mot
margarin, ty om vårt nya tullsystem, såsom jag hoppas, vinner framgång,
är ju meningen, att det skall tillintetgöra införsel af smör från
främmande länder, enär varan är för oss obehöflig. Det blir således
måhända blott en obetydlighet, som kommer att importeras, och då
kunna också de, som föredraga utländskt framför svenskt smör, gerna
betala undersökningskostnaden. Jag har ingen medömkan med dem.
Vi hafva många gånger mer smör än vi behöfva och derför finnes ingen
anledning att uppmuntra införseln deraf.

Jag slutar med att yrka afslag på utskottets förslag och bifall till
hvad Andra Kammaren i denna punkt beslutit.

Herr Björnstjerna: I eu hastig vändning och på grund af några
löst framkastade och obevisade påståenden har Andra Kammaren antagit
det föreliggande förslaget om förbud mot införsel och tillverkning

Onsdagen den 9 Maj, e, ra.

29 A:0 40.

af margarin, jemte andra inskränkningar. Jag skall be att få något Ang. förbud

litet nagelfara de motiv Andra Kammarens tillfälliga utskott till stöd

härför framlagt. smör m. m.

Utskottet säger till en början att »det konstsmör, som tillverkas (Forts)
af ren och oskadlig råvara, utgör ett födoämne, hvilket i näringsvärde
och smaklighet står natursmöret temligen nära». Deruti har utskottet
mycket rätt och detta bestyrkes från alla håll. Förlidet år antogos
nya margarinlagar i de flesta smörproducerande länder, såsom Frankrike,
England och Tyskland samt i Danmark detta år, och öfverallt
har det erkänts, att margarin icke är, såsom här i landet påstås, en
skadlig, utan tvärt om en mycket sund och helsosam vara. Jag skall
såsom bevis härpå endast bedja att få uppläsa hvad som yttras i inledningen
till den tyska lag, som sistlidet år utfärdades angående margarin.
Der heter det:

»Fall äro hittills ej kända, då sjukdomar framkallats genom förtärandet
af konstsmör. Visserligen kunna sjukdomar förorsakas, om
fettet af sjuka eller sjelfdöda djur begagnas vid tillverkningen, men
denna fara förefinnes vida mer och till dels i långt högre grad, om
köttet eller fettet af sådana djur på annat sätt förtäres. Någon anledning
finnes således ej att af sundhetsskäl vidtaga några särskilda inskränkningar
för tillverkningen af konstsmör».

Under generaldiskussionen erkändes allmänt, i öfverensstämmelse
med motiveringen till lagförslaget, att hinder ej borde läggas för tillverkningen
af konstsmör utan endast för missbruken.

Det är mycket troligt att i Amerika, under den första tiden, tillverkades
en hel del dåligt och osundt konstsmör, men sådant lär väl
knappast ens der nu mera förekomma. Den bästa kuren har i detta
liksom andra fall varit konkurrensen. Sedan godt konstsmör tillverkas,
köper ingen längre den dåliga varan. Också har förbudet mot konstsmör,
som Andra Kammarens utskott åberopar, afskaffats åtminstone i
det antal nordamerikanska stater, hvilka äro uppräknade i denna kammares
utskottsbetänkande. Om det är afskaffadt i alla stater, kan jag
icke säga, men att det är afskaffadt i de i betänkandet nämnda, har
inhemtats ur tyska riksdagens förhandlingar.

Vi hafva sett hvad sundhetsinspektören i Stockholm sagt derom,
nemligen att margarin är en ganska god och helsosam vara och att
sjukdomar lika väl kunna bibringas genom vanligt smör som genom
margarin, ty, såsom bekant, kunna smittosamma sjukdomar medföras
genom mjölk och sålunda äfven genom smör, som ju icke undergått
någon kokning, hvilket deremot är fallet med margarin. Margarinen
uppvärmes visserligen endast till -j- 50 grader, men denna värmegrad
är dock tillräcklig att aflägsna en hel del smittoämnen, som icke kunna
tillintetgöras i smö/et.

Man får ej heller derför att förfalskningar af en vara kunna ega
rum, fördöma sjelfva varan. För några dagar sedan såg jag eu uppgift
från Paris, att man der undersökt en mängd vinprof, och att af
dessa största delen varit förfalskad. Icke får man derför fördöma allt
vin. Och likväl misstänker jag, att när vinet är så förfalskadt i Paris,
är det så ännu mer här i Stockholm.

Från min vistelse i Köpenhamn påminner jag mig en tilldragelse,

N:o 40. 30

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud gom är ganska belysande för denna fråga. Sundhetspolisen gjorde der
af°Lns{0''ord/ åtskilliga bodar beslag på målet och brändt kaffe, för att det inneU
smör*,n°m. boll endast, jag vill minnas, hälften kaffe och för resten bestod af andra
(Forts.) ämnen, hufvudsakligast lövetand — det heter väl på svenska lejontand.
När man nu undersökte denna lövetand, som äfven såldes i särskilda
paketer, befans att denna i sin ordning bestod endast till eu del af
rigtig lövetand och för öfrigt af andra ämnen. På detta sätt förhåller
det sig med eu mängd andra artiklar. Mycket är förfalskadt, men icke
får man derför förbjuda all införsel eller tillverkning af en i sig sjelf
nyttig vara.

Hvad vi skola sträfva efter är att få en sträng kontroll, så att tillverkning
eller försäljning af dålig eller osund margarin må förhindras
samt varan icke kunna säljas under annat namn än margarin. Deremot
böra vi icke sätta hämsko på eu industri, hvilken, såsom jag strax
skall visa, är till mycket gagn.

Andra Kammarens tillfälliga utskott fortfar: »oantagligt är icke
heller att, då användningen af en god och kontrollerad vara blefve
mera allmän, fabrikationen skulle bringa eu för sine utöfvare ganska
inbringande näring. Det är bekant, hurusom i andra länder fabrikationen
af konstsmöret har åt sine idkare skapat stora rikedomar.
Vid betraktande af alla dessa omständigheter och särskild! i främsta
rummét den, att här kunde blifva fråga om utbredningen och det
allmännare begagnandet af ett billigt och sundt födoämne, som för närvarande
är för den stora allmänheten nästan okändt» —■ — det är icke
alla som spisat dålig margarin, liksom den siste ärade talaren, på vissa
restauranter i Stockholm; jag har icke gjort det, men det är ju möjligt
att det förhåller sig såsom han sade, — det uppställer sig såsom
en gifven följd att, derest icke produktionen af ett sådant födoämne
skulle komma att af lagstiftaren på allt sätt befrämjas, ett sådant förfarande
kan hafva sitt fullgoda berättigande endast under ett vilkor,
det nemligen, att tillverkning en inom landet af konstsmör, som obestridligen
i flera fall vore fördelaktig, emellertid i andra hänseenden
kunde komma att medföra skada och olägenheter, som öfverstego fördelarna.

Således har Andra Kammarens utskott förklarat, att tillverkningen
af margarin är en industri, mycket lönande och nyttig i och för sig,
men att det kan finnas andra omständigheter, som göra att man måste
förhindra denna handtering. Det är när utskottet skall bevisa detta,
som det kommer helt och hållet på villovägar, på sätt jag hoppas
kunna ådagalägga. Utskottet säger vidare att »sedan mejerierna eller
exportörerna i Holland börjat blanda margarin uti sitt natursmör, har
detta lands utförsel af mejerismör till England minskats med nära 60
procent i anseende till den ringa begärlighet, som varan numera röner
i England», och vidare: »Samma olyckliga öde har drabbat Normandie
efter hvad man inhemtat af en ansedd fransysk tidskrift». Vi skola se
hvilket detta olyckliga öde är, som drabbat Hollands och Frankrikes
smörexport. I danska folketingets mycket sakrika utskottsbetänkande
yttras: man hör ofta upprepas, att det holländska smöret betalas lägre
på den engelska marknaden, men noteringarna i London visa det icke.
Danska utskottet fortfar: att enligt den sista då kända noteringen på

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

31 N:0 40.

Londons smörmarknad, den af den 16 januari detta år, var priset på Ang. förbud
holländskt smör då 100 å 124 shillings för hundra pund engelskt: för mot införsel
franskt smör, det mycket misskrediterade normandiska smöret 100
140 shillings, men för svenskt och danskt smör 100 å 122 shillings. (Fo™s7”''

Oaktadt Holland tillverkar och utför mera margarin än något 01 S
annat land, och icke har någon lag i ämnet, noterades således dess
smör i London den 16 januari 2 shillings högre än det danska och
svenska, medan det normandiska smöret betalades ända till 18 shillings
högre än det svenska och danska. Genom utrikesdepartementets benägna
försorg har utskottet erhållit ett telegram från generalkonsuln i
Amsterdam. Utskottet begärde att få veta huru stor Hollands smörexport
var, innan margarin började der tillverkas och huru stor den
nu är. Holländska statistiken skiljer nemligen icke margarin och natursmör
åt. Utskottet ville äfven veta i hvad mån boskapskreaturens
antal ökats eller minskats under denna period. Generalkonsuln telegraferar:
»Hollands export af smör var 1868 163 4 million, 1870, krigsåret,
21% million och 1875 18*/2 million kilogram; men så kom margarinperioden
och exporten af smör, hvarunder margarinsmör innefattas,
var 1880 36 millioner kilogram, 1885 63% million, 1886 701/2 million
och 1887 77 millioner kilogram». Den hade således stigit från 181/.,
million 1875 till 77 millioner 1887. År detta en olycka för ett land,
om än den tillverkade varan säljes till något billigare pris, att öka sin
smörexport mer än fyra gånger under loppet af 13 år? Af eu af våra
största smörexportörer, som många år vistats utomlands för denna
handtering och som väl känner förhållandena, har jag hört att dessa
margarinfabriker i Holland kringsända sina expediter till mjölkproducenterna
och öfverbjuda hvarandra, ty de kunna icke få tillräckligt
med mjölk till margarinfabrikationen. Det användes nemligen ofantligt
stora qvantiteter mjölk härtill, ungefär 50 procent mjölk eller 10 procent
grädde. Det har också för mig uppgifvits, att Holland införskrifver
från Schweiz kondenserad mjölk för denna fabrikation. Naturligtvis
kan icke heller Holland producera all talg och fett som behöfves,
utan införskrifver stora qvantiteter deraf. Af det danska folketingets
förhandlingar har jag funnit att eu del af det finaste danska natursmöret
går till margarinfabrikerna i Holland. Hvad beträffar antalet
boskap i Holland, telegraferar generalkonsuln endast: »antalet mjölkkor
har tilltagit, då margarinfabrikerna behöfva en stor qvantitet mjölk».
Telegrammet besvarades nemligen inom 24 timmar, så att föga tid
gafs till insamlande af siffror.

Generalkonsuln i London säger i sin årsberättelse för 1887, att
från Holland infördes nämnda år till England 164,474 engelska centner
smör, således något mera än införseln från Sverige, som var 163,559
centner. Hollands införsel af smör till England beräknas i värde till
857,467 pund sterling, hvilket efter 18 kronor gör 15,424,306 kronor.

Holland införde till England samma år margarin till belopp af 1,172,074
centner, värderade till 3,516,591 pund sterling eller 63,298,638 kronor.

De införde således margarin för mer än fyra gånger så stort värde
som dess smörinförsel. Yore det nu skäl att hämma en sådan handtering,
som drager in så ofantliga penningbelopp i landet och som
gör att landtbrukarne få bättre betaldt för sin mjölk. Efter de intyg

N:0 40. 32

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud som meddelas i en skrift, hvilken blifvit till kammarens ledamöter utm°t
införsel delad, gifven margarinfabriken i Arboga för mjölk 2 öre mer per kanna
smör^nm®11 gängse priset vid mejerierna. Kunde vi få 2 öre mer för hvar

(Fora) '' kanna mjölk som säljes i Sverige, skulle detta göra kolossala belopp.
Allt som användes till margarintillverkningen är ju landtbruksprodukter.
Jag har inhemtat från en fabrik i Stockholm, som här uppköper färsk
talg, smälter ned den och skickar den till en margarinfabrik i Kristiania,
att den betalar talgen med 2 öre mer än det allmänna priset.
Fabriken i Helsingborg betalar enligt uppgift 3 öre mer per skålpund
för talgen. • Oleomargarin, som man nu vill förbjuda till införsel, användes
vid ostfabrikationen. Det behöfs icke annat än separerad mjölk
och oleomargarin för att tillverka en ost, som betalas med 30 öre,
i stället för 8 å 10 öre för ost endast af separerad mjölk. Här har
jag afskrift af ett kontrakt, enligt hvilket en mejeriegare i Skåne förbinder
sig att lemna minst 60 ostar i veckan till eu exportör mot 30
öre skålpundet, och här har jag från samme mejeriegare ett bref, deri
han förklarar, att »det blifver eu ruin för de ostfabrikanter, som här
påbörjat tillverkning af fetost för export till England, om oleomargarinen
blifver förbjuden. Jag för min enskilda del har påkostat maskiner
m. in. för ostberedning till belopp af cirka 10,000 kronor och gjort
kontrakt dels med en person (hvars namn uppgifves) och dels förbundit
mig att hvarje vecka sända ost till England. Engländarne påstå
att någon annan ost kan ej gå i handeln än fetost. Det blifver ju en
stor fördel för landtbrukaren att kunna få cirka 2 öre mera för hvarje
kanna mjölk vid mejerierna än som kan betalas, om icke ostfabrikationen
kan få fortfara».

Generalkonsuln i London fortfar:

»Jemföras ofvanstående uppgifter med motsvarande i senaste årsberättelse,
sid. 257, framstår, att, medan sammanlagda beloppet af
smör och margarin företer en jemn stegring, eller från 2,400,565 Cwts
under 1885 till 2,429,977 under 1886 och 2,788,000 under 1887, har
importen af smör liktidigt befunnit sig i nedgående, eller
från 1,553,302 Cwts under 1885

till 1,543,404 » » 1886

och 1,514,905 » » 1887 .

Då voro icke smör och margarin åtskilda, men då hela importen
var 2,788,905 engelska centner och man derifrån drager importen af
smör, så återstår 1,274,000 centner, som voro margarin, således icke
mycket mindre än smörimporten. »Häraf», fortsätter generalkonsuln,
»visar sig tydligen, att i trots af allt, som talats och skrifvits mot begagnande
af det med namnet margarin numera betecknade surrogat
för smör, sådant allt mera vunnit allmänhetens smak och förtroende,
hvilket förhållande ytterligare bestyrkes deraf, att, oaktadt den inom
detta land med innevarande år i kraft trädda lag med strängt straff
belägger hvarje försök att afyttra eller till försäljning utbjuda denna
vara såsom smör eller under annan beteckning än i lag stadgats, importen
och följaktligen förbrukningen deraf befunnit sig fortfarande i
jemn tillväxt. Så utgjorde denna import under sistlidne januari månad
119,812 Cwts mot 108,957 under samma månad 1887 samt 84,505
under 1886; under

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

februari 1888 åter 216,661 Cwts, Ang. förbud

» 1887 » 200,155 » rnot

» 1886 » 174,916 » .»

8a ofantligt hastigt stiger införseln af margarin till England och '' ^Forts, '' ’
-man kan deraf sluta att marknaden för natursmör blir allt trängre och
priset på natursmör måste falla, såsom det redan har gjort, ty här som
alltid utestänges den dyrare varan af den billigare, så snart denna är
af god beskaffenhet. Generalkonsuln tillägger: »en härvarande skeppsfurnerare,
med mycket betydlig omsättning, har till mig uppgifvit, att
holländsk margarin numera finner allmän begärlighet vid proviantera! g
af fartyg såsom varande lika välsmaklig som smör men ej obetydligt’
billigare». Det förhåller sig- nemligen så, att natursmör härsknar, så
att man kan icke använda det på långturer, särdeles i varmare klimat,
men margarinen åter håller sig, hvilket är en stor fördel. Om Hollands
smörexport minskats, så ersättes detta flerdubbelt genom den
ofantligt ökade exporten af margarin.

Andra Kammarens utskott säger vidare: »Blifver emellertid icke

den ärliga mejerihandteringen kraftigt understödd och skyddad i denna
oärliga kamp med konstsmöret, föreligger stor fara att jordbruket dukar
under.» Ja, det är just det man skall förebygga att en oärlig konkurrens
uppstår, men den ärliga bör få fortgå. Den oärliga tror jagfullständigt
förebygges genom det förslag till lag, som utskottet afgifvit
och som öfverensstämmer med de lagar, hvilka förlidet år antagits i
England och Tyskland. Detta förslag är i vissa delar icke oväsentligt
strängare än den engelska lagen.

Den förste ärade talaren yttrade något just som jag kom in, derom
att margarin vore en förfalskning och ett bedrägeri och att danska
riksdagen antagit förbud mot införseln deraf, men detta har den alldeles
icke gjort. Danska riksdagen har icke antagit något förbud utan
besluta ungefär hvad här föreslagits. Den har visserligen antagit bestämmelser
angående margarinens färgning, men om dessa äro praktiska,
lemnar jag derhän. Herrarne må sjelfva döma. Här äro de danska
färglistorna i fyra olika tabeller och med eu lång skala af färgskiftningar,
mellan många af hvilka jag åtminstone ej kan skilja. Margarinen
får ej vara mörkare än n:o 9, men skiliiaden är så fin mellan
denna och flere andra närstående nummer, att jag icke tror det lämpligt
att införa sådana föreskrifter. Både i Frankrike, Tyskland, England,
Danmark och nu senast den 21 nästlidne mars i Finland, har
man antagit margarinlagar, som icke innehålla några förbud, utan äro
byggda på ungefärligen samma grunder. Ingenstädes i de störa smörproducerande
länderna i Europa har man ens satt i fråga ett sådant
förbud som Andra Kammaren nu antagit, men väl har man infört
stränga straff emot förfalskningar eller försäljning af margarin under
namn af smör. I Frankrike dömdes sålunda nyligen eu person, som
flera gånger såsom prima smör sålt smör blandadt med 25 till 40
procent margarin, till tre månaders fängelse, 3,000 francs böter och
konfiskation af 20,000 skålpund af den förfalskade varan. Med sådana
straff förekommas missbruk.

Andra Kammarens tillfälliga utskott säger vidare: »ännu är det
icke för sent, men snart kunna vi stå på samma ståndpunkt som Kol Första

Kammarens Frot. 1888. K:o 40. 3

N:o 40. 34

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud land och Normandie». Ja, det skalle glädja mig, om vi kunde stå på.
aTlonst^ofdi''11 sadan ståndpunkt att exportera till ett värde af 70 å SO millioner
imörSm°m. kronor smör och margarin; detta vore icke att förakta. Sedan spau(Fortg)
målsodlingen så litet lönar sig, hafva alla länder i norra Europa kastat
sig på ladugårdsskötsel. Mjölkproduktionen är derför så kolossal, att
man svårligen kan få afsättning derför. Hvarje ny utväg dertill är eu
välsignelse för ladugårdsskötsel!], ty derigenom betalas mjölken bättre
och det är konstateradt att margarinfabrikerna kunna betala högre pris
för mjölk än mejerierna. Hvarför då förbjuda margarintillverkning?
Jo, säger man, om vi införa förbudet, så blifver vårt smör högre betaldt
i England. Men är det tänkbart att så kommer att förhålla sig. Jag,
har nyss visat att Holland, som producerar och inför det mesta margarin
till England, likväl får sitt prima smör der noteradt högre än
vårt. Den som har den bästa varan får bäst betaldt. I England känner
man ej till och frågar icke efter våra lagar. En stor del af dem,,
som köpa vårt smör, veta knappast ens hvar Sverige ligger. Engelsmännen
lita på sin egen lag, som är sträng nog, och vi få säkert hvarken
ökad utförsel af smör eller högre pris, om vi förbjuda margarin.
Huru tron I, mina herrar, att det kan löna sig med de nuvarande låga
prisen på smör, och någon utsigt att prisen skola ställa sig högre framdeles
finnes väl knappast, tvärt om komma de förmodligen att falla till
följd deraf att produktionen af så väl smör som margarin årligen växer
så ofantligt, och den bättre varan tränges ut af den billigare. I sista
smörrapporten från Göteborg af herrar Mathews Fidler den 2 dennes
läses: »från flere hufvudplatser för den engelska smörmarknaden afhöras
nedslående rapporter. Försäljningarna gå, oaktadt förra veckans
prisfallrtrögt, och stora qvantiteter stå öfver osålda. Tillförseln ökas mer
och mer för hvarje vecka och till de flesta engelska hamnar införes mer
smör än vanligt. Beträffande det pris vår vara i England kan uppnå
är den tid nu för handen, då säljaren högst ogerna afslår ett anbud
om än lågt. Det engelska, irländska och franska smöret säljes fortfarande
i stora massor och utöfvar ett mer än vanligt inflytande
på det skandinaviska smörets afsättning. Hamburgnoteringen föll i går
5 mark. Finaste felfritt smör röner efterfrågan men till pris, som ej
stå i något förhållande till de danska noteringarna. Köpenhamns notering
har denna vecka fallit 6 kronor för första klass. Jag har i dag
betalt för finaste herrgårdssmör 55 å 59,5 öre; för mejerismör 50 å
55 öre».

Så låter det! Kunde vi förbjuda margarintillverkningen i hela.
verlden, det vore en annan sak; men som vi icke kunna det, så är det
som att sticka en pinne i forsen för att dämma vattnet, om vi här förbjuda
margarin. Det kan icke det ringaste hindra införseln till England.

Slutligen har utskottet påpekat att mellanrikslagen, så vidt utskottet
kan se, lägger hinder i vägen för det ifrågasatta importförbudets
illämpning, hvad norsk margarin vidkommer. Utskottet har dock icke
fäst någon synnerlig vigt dervid, utan hufvudsakligast litat på de goda
skäl det'' anfört för de föreslagna förbudens förkastande, såsom skadliga
för vårt land och för våra jordbrukare. Det är följaktligen alldeles
icke som grefve Strömfelt på förmiddagen yttrade, att »herr Björn -

35 N:0 40.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

stjerna står med mellanrikslagen upplyft hotande», men utskottet Ang. förbud
har ej kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten äfven vid detta för- mot ^försel
hållande. Enligt utskottets öfvertygelse skulle de af Andra Kammaren0^?
antagna bestämmelserna, långt ifrån att vara till gagn för vårt land,
blifva högst olycksbringande. Om vi icke vilja blifva efter, måste vi °'' S''J
förfara på samma sätt som andra länder och begagna oss af nya uppfinningar
och nya tillverkningssätt. Man får icke stå stilla på samma
punkt utan vaket följa med de förbättringar, som göras, och om nu
margarinfabrikationen lönar sig bättre än smörtillverkningen, så bör
man kasta sig på den. Förtjensten kommer ju jordbruket till godo,
lika väl för smör som för margarin, det är derför icke skäl att utdöma
en sådan näring. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: Denna fråga är behandlad af Första Kammarens
tillfälliga utskott mer än en gång, enär utskottets första betänkande
blifvit återremitteradt. Då den vidare flitigt behandlats i pressen, antager
jag att frågan är temligen utredd, åtminstone så till vida, att
de fleste stadgat sin åsigt i densamma. Det kan således synas alldeles
onödigt att upptaga kammarens tid och jag hade för min del
gerna kunnat finna mig i att blott afgifva min röst; men jag har likväl
ansett mig böra säga några ord med hänsyn till de sanitära skäl,
som åberopats af motionärerne och blifvit i Andra Kammaren anförda
och äfven upprepats af dem, som i denna kammare yrkat bifall till
Andra Kammarens beslut. Då dessa skäl måste anses vara af stor
betydelse för frågans lösning, vill jag yttra något derom, enär jag inbillar
mig förstå något på detta område. Då jag nu skall yttra mig,
vill jag äfven begagna tillfället att se frågan ur ett par andra synpunkter,
nemligen den rättsliga och den ekonomiska. Den ekonomiska
synpunkten kommer otvifvelaktigt att fälla utslaget i afseende på det
sätt, hvarpå kammaren kommer att för sin del slutligen afgöra denna
fråga, och må det derför äfven tillåtas mig att börja med den ekonomiska
sidan.

De hufvudsakliga skäl, som från denna synpunkt anföras, torde i
korthet kunna sammanföras till följande. Vår smörexport, säger man,
är numera så stor, att alla medel äfven det hittills exempellösa, eller
förbud att inom landet tillverka ett nyttigt, godt och billigt födoämne
måste försökas, för så vidt de kunna bidraga till stadfästande eller
möjligen ökande af förtroendet i utlandet och särskildt i England för
det svenska smöret. Detta är ju ett argument af den betydelse, att
det icke får misskännas. Detta argument har dock haft ett vida större
värde förr än nu. England har nyligen beträffande handeln med margarin
stiftat eu lag, mycket sträng, och jag tror icke, att England är
kändt för att endast stifta lagar utan äfven att se efter, det de efterlefvas.
Tack vare denna lag, som tillämpas från början af detta år,
tror jag, att engelsmännen numera ganska väl kunna skilja mellan
smör och margarin. Dessa äro de två namn vi böra begagna för att
icke förvilla oss. Tack vare denna lag, tror jag att det betyder ganska
litet, huru Sverige lagstiftar på detta område, ty, såsom andre talare
rigtigt anfört, engelsmännen bry sig icke om andra länders lagstiftning.

De stifta lagar för sig sjelfva och se efter, att dessa lagar efterlefvas.

N:0 40. 36

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

Ang. förbud De komma utan tvifvel att noga skilja mellan margarin och smör, låmfoi
mfor.sd tande dem täfla sins emellan och obehindradt köpas af dem, som dertill
smörhafva lust. Jag tror således icke, att eu lag, sådan den föreslagits af
(Forts.) Andra Kammaren, kommer att något väsentligt inverka på noteringen i
England af svenskt smör.

Ytterligare säger man, att en lag, som innebär ett förbud mot tillverkning
af margarin i Sverige, skulle medföra en visshet att allt smör,
som kommer från Sverige, blefve höjdt öfver allt tvifvel angående dess
beskaffenhet af natursmör, hvarigenom vi få ett försteg framför andra
länder och sålunda kunna betinga ett högre pris för vårt smör. Detta
argument är i hufvudsak detsamma som det föregående, nemligen att
denna lag skulle bibehålla och öka förtroendet för det svenska smöret.
Jag tror mig hafva gifvit svar på detta argument dermed, att den i
England antagna lagen numera ändrat förhållandena, så att vi hafva
föga eller intet att vinna genom en ny lagstiftning, ty engelsmännen
trygga sig sjelfva mot förvexling af margarin med smör. Det har sagts
mig af personer, om hvilkas trovärdighet jag är öfvertygad, att exportörer
från Sverige icke få lossa sitt smör i England, förr än de stält
säkerhet för de böter, som i händelse af bedrägeri kunna ifrågakomma.

Vidare har man anfört, att misstron mot det svenska natursmöret,
om sådan skulle uppstå i England, skulle kunna skada vår smörhandel
på samma sätt, som erfarenheten visat, att dylik misstro skadat Holland
i afseende på dess smörexport. Vid detta argument stöder man
sig på erfarenheten och tycker sig deri hafva ett det bästa bevis för
sin åsigt. Men huru är det med denna erfarenhet? Finnes det verkligen
folk, som tro, att Hollands export skadats derigenom, att i Holland
tillverkas margarin? Jo, säger man, deras smörexport på England
har minskats och priset har sjunkit. Jag är icke fullt säker på uppgifternas
tillförlitlighet i detta hänseende, enär utskottet sagt, att det
holländska smöret för närvarande har högre notering än det svenska.
Häraf drager jag den slutsatsen, att skilnaden i noteringarna å det
svenska och holländska smöret icke måtte vara särdeles stor. Men
äfven om det är sant, att smörexporten minskats, frågas: huru har det
gått med margarinexporten från Holland? Jo, den har mångdubblats
i otrolig grad. Holländarne äro ett klokt folk. De sälja icke sin
margarin för intet utan taga bra betaldt för sin vara. Kan någon tro,
att icke margarin- och smörexporten tillsammans för Holland medfört
mycket större vinst än smörexporten ensam före tillverkningen af margarin?
Jag tror för min del, att Holland gjort en synnerligt god affär
på sin margarintillverkning. De hafva icke kunnat till skäligt pris
afsätta sin mjölk vid tillverkning af smör, hvarför de kastat sig på
margarintillverkningen. För min del anser jag derför, att man med
bättre skäl kan åberopa Hollands exempel såsom efterföljansvärdt än
motsatsen.

Min tro är, att man må skrifva Indika lagar som helst för att
hindra margarinens användande, så ökas denna ändå, enär margarinen
är ett så förträffligt födoämne, att det icke båtar att spjerna emot dess
begagnande. Margarin är i många hänseenden bättre än smör, åtminstone
bättre än sekunda smör. Dess helsosamma beskaffenhet skall
jag vidare omnämna, men vill nu endast påpeka, att det är mycket

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

37 N:o 40.

billigare än natursmör. Man säger visserligen, att prisskilnaden icke Ang. förbud
är så stor, men blir rlet blott större tillgång på margarin, kommer nog mot mfö,''sel
dess pris att sjunka betydligt. Vidare är margarinen så varaktig, att
den kan länge förvaras utan att härskna. För alla, som icke kunna (Forts,
dagligen förse sig med sitt behof af smör, äfvensom vid utrustningar
för längre tid har alltså margarinen ett afgjordt företräde. Under
sådana omständigheter kommer margarinen nog att skaffa sig marknad,
och allt hvad man genom den nya lagen kan göra är att hindra dess
framkomst i Sverige men icke i andra länder. Hvad har man då
vunnit med den nya lagen? Jo, man hindrar den mindre bemedlade
att köpa margarin. Fett kan han icke undvara; prima smör har han
icke råd att köpa och margarin får han icke köpa, han måste således
köpa dåligt smör för dyrt pris. Vi hafva således vunnit ingenting,
men vi hafva utestängt oss från den stora utländska margarinmarknaden
till förfång för landtbrukarne. Min öfvertygelse är, att den tid
kommer, då det icke lönar sig att göra smör, och hvad skall man då
göra med mjölken? Ju förr man derför kastar sig på margarintillverkliingen,
dess bättre är det.

Nu kan man invända: detta förstår ni icke, då ni icke studerat
dessa saker närmare. Ja, det är möjligt, men för mig är denna åsigt
bestämmande, och det är min öfvertygelse, att detta är den väg, som
vårt landtbruk förr eller senare måste beträda.

Man kan, beträffande den ekonomiska sidan, äfven anföra andra
skäl, och har äfven så gjort. Så t. ex. har Sveriges smöragent i England,
herr Wedin, yttrat att denna handel med natursmör går under,
derest man icke skyddar natursmöret mot den oärliga konkurrensen
med margarin. Ja väl, det är just detta som Första Kammarens utskott
vill. Det vill skydda smörhandeln för den oärliga handeln med
margarin, men kan någon säga, att om jag gör margarin och säljer
det såsom margarin, jag handlar oärligt? Nej. Ingen bör tolka detta
yttrande annorlunda än att han menar: låt handeln vara ärlig, låt
hvarje vara gå under sitt rätta namn. Det är stor skilnad mellan
detta och att säga: ni får icke sälja margarin, icke tillverka margarin.

Man har äfven anfört ett annat skäl, som i mina ögon har större
betydelse. Man säger nemligen: nu i år kunna vi genomföra denna
lag med relativt små uppoffringar, ty nu finnes icke någon stor margarinfabrikation
i vårt land. För min del förutsätter jag, att derest
Kongl. Maj:t utfärdar en lag, som förbjuder margarintillverkningen,
så komma naturligtvis de margarinfabriker, som finnas i landet, att
hållas skadeslösa. Detta kostar nu icke så mycket, säger man, och
just derför bör förbudet utfärdas utan dröjsmål. Detta är sant och
bör icke frånkännas all betydelse.

Man säger vidare: skulle denna lagstiftning visa sig vara oklok,
ja väl, då är det icke värre, än att man gör om den om ett år. Det
är icke vanligt, att man lagstiftar ena året för att göra om det nästa
år, och jag föreställer mig, att de som anse, att detta sannolikt blifver
utgången, väl icke gerna rösta för lagen.

Då man såsom jag hyser den åsigt, som jag här uttalat om nödvändigheten
för landtbruket att ju förr dess hellre kasta sig på mar -

N:o 40. 38

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud garintillyerkningen för att möjliggöra afsättning af den myckna mjölken
»Intill skäligt pris, så förefaller det underligt, att landtbrukarne icke fästa
smör m.°m. mera afseende vid hvem det är, som lemnar råvaran till margarinen.

(Forts.) Det är just landtbrukarne. Här i vårt land borde vi kunna åstadkomma
margarin af prima qvalitet och tillverka sådant äfven för verldsmarknaden
lika väl som natursmör. Att dessa båda varor samtidigt
säljas från Sverige, kan icke skada förtroendet till vårt natursmör, som
alltid behöfves för de förmögnare klasserna, som fästa hufvud sakligt,
afseende vid att få godt, fint smör. Men det är farligt, säger man,
emedan den, som köper natursmör, då är rädd att i stället få margarin.
Nej, säger jag, det är icke farligt, ty engelsmännen, hos hvilka vi hafva
vår förnämsta marknad, komma hädanefter att mycket väl skilja mellan
margarin och natursmör. När hvarje klick margarin, som säljes, har
ett omslag eller stämpel, som angifver att den är margarin, skall det
vara nära nog idioter som köpa, om de icke se, att det är margarin
de få. Jag tror, såsom jag redan sagt, att engelsmännen nog se efter,
att lagen tillämpas, och göra alla andra länder på samma sätt som
England, så få vi ju en dubbel kontroll, både vid utförseln härifrån
och vid införseln i annat land. Och märk noga, kemisterna kunna
verkligen så väl skilja dessa varor åt, att ingen jurist behöfver tveka,
när han skall döma, huru vida ett bedrägeri föreligger eller icke.

Detta om den ekonomiska sidan af saken. Må vara, att jag tagit
miste deri, så är det dock dessa åsigter som inverka mycket på mitt
beslut.

Ser jag nu på den andra sidan af frågan, den sanitära, så kan
jag icke förneka, att de sanitära skälen åberopats mycket ofta och med
en viss kraft framförts i synnerhet i motionerna, men äfven vid utskottets
första behandling af ämnet. Frågar man då, hvilka fakta äro
anförda för den åsigten, att margarin skulle vara skadlig, får man till
svar: jo herr Nathorst och eu del andra personer hafva sagt det.
Herr Nathorsts argument tror jag att jag hoppar öfver, för att icke
blifva oartig; för mig hafva de icke eu skymt af värde. Andra auktoriteter
har man ock anfört. Jag har läst, pröfvat och delvis kontrollerat
och dervid funnit, att de citerade författarnes mening stundom
är alldeles ohjelpligt illa återgifven, dels af oförstånd, möjligen äfven
af slarf. Jag tviflar deremot icke på att de, som citerat dessa författare,
haft god afsigt, men de hafva icke haft nog insigt i frågan.
Såsom exempel vill jag anföra den bästa auktoriteten på detta område,
Regierungsrath Professor d:r Sell, som citerats af flere författare. Han
sammanfattar i eu uppsats »lfeber Kunstbutter» i Arbeiten aus dem
Kaiserlichen Gesundheitsamte, I hd, s. 499 slutresultaten af sina undersökningar
på följande sätt: »1) Det af friska djurs fett framstälda
konstsmöret gifver----i allmänhet ingen anledning till det an tagandet,

att konstsmöret kan verka skadligt på menniskans helsa.

2) Misstanke finnes, att eu del af handelns konstsmör beredes af
sådana materialier och på sådant sätt, att faran för sjukdomars öfverförande
på menniskor icke med säkerhet kan uteslutas.

3) Misstanke finnes, att en del konstsmör beredes af vidriga (Ekelerregenden)
materialier.»

Sedan han anfört sina åsigter i dessa tre punkter, slutar han med:

39 N:o 40.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

»det är derför ensidigt, att handeln med konstsmör regleras — men Ang. förbud
det nuvarande materialet är otillräckligt för att uteslutande från sanitär
synpunkt vidtaga ingripande åtgärder af allmän art». Jag frågar, om smör m_
denne författare får åberopas såsom en som uttalat sig för ett rent (F0rts.)
importförbud och än mindre för ett förbud mot eu kontrollerad tillverkning
af margarin.

Då man anför den sanitära faran såsom skäl för den ifrågasatta
åtgärden, har man glömt eu sak och det är ordet kan. Hvad är det,
som icke kan blifva skadligt? Jag vet knappt något. Tror någon
menniska, att icke dricksvattnet kan vara skadligt? Om dess skadlighet
hafva ju många afhandlingar skrifvits. Och ett annat exempel,
mjölken. Om den vet man positivt, eller åtminstone så positivt som
man öfver hufvud vet något i helsoläran, att den icke blott kan föranleda
utan äfven verkligen medfört smittosamma sjukdomar. \ i hafva
derpå ganska goda bevis i vårt eget land, specielt hvad beträffar nervfeber.
Jag undrar, hvad mjölkproducenterna skulle säga, om det stiftades
eu sådan lag, att ingen finge sälja mjölk utan att den vore
undersökt på säljarens bekostnad. Men hur är det då med smöret?

Ja margarinen, den är mycket farlig, säger man, ty den han göras
af fett från sjuka och sjelfdöda djur, och efter som temperaturen,
vid hvilken margarinen tillverkas, icke är tillräckligt hög för att- döda
de mikrober och baciller m. m., som kunna finnas i talgen, så bevare
oss väl för margarin! Huru är det då med natursmöret? Mjölken är
ofta sjuk. Tuberkulos är tyvärr vanlig hos menniskor och äfven hos
djur. Förefinnes den hos djuret i dess jufver, så finnas tuberkelbakterier
äfven i detta djurs mjölk. Den temperatur, vid hvilken smör kernas,
är sannerligen icke högre men väl lägre än den, vid hvilken margarin
tillverkas. Då bakterierna icke do vid margarintillverkningen, så do
de således icke heller vid smörtillverkningen. Härtill kommer, att det
smälta fett, hvaraf margarin beredes, är ett indifferent ämne, som är
föga lämpligt för tillvaron af bakterier, hvilka för att kunna lefva behöfva
både vatten, salter och ägghvita, hvithet allt finnes hos mjölken
i eu passande blandning.

Skulle vi således beträda den vägen på lagstiftningens område att
förbjuda allt, som kan blifva skadligt, vore det bäst att förbjuda menniskorna
att äta. Jag tror dock för visso, att de nog skulle äta ändå,
tv det vore för dem nog klokare än att lyda lagen. Med lika goda
skäl som man förbjuder margarin, kan man förbjuda mjölk och smör
samt kött för att icke tala om korf. Ur sanitär synpunkt är det således
omöjligt att försvara eu lag, som förbjuder menniskor att tillverka
margarin, hvilket är ett förträffligt födoämne, som alltid skall göra sig
gällande. I eget land kunna vi väl hindra dess tillverkning, ty de som
magten hafva, kunna der göra hvad de vilja. Det kan nog gå till en
viss tid här i landet, men på den stora verldsmarknaden förefinnas
bättre insigter, der är man glad öfver att i den billiga och helsosamma
margarinen hafva fått eu ersättning för det dyra smöret.

Man har målat ut de citerade yttrandena om margarin ens skadlighet
på många sätt. Så bär man sagt, att för vinstbegäret är intet
heligt, och derpå talat om att materialet tages från kyrkogårdar och
»Rakkerkuler», hvilket man öfversatt med gropar, der man gräfver ned

N:o 40. 40

e. m.

Onsdagen den 9 Maj,

Ang förbud döda. djur, ..hvilket det flock icke torde betyda. Men är intet heligt
aficonsi°ojordtiÖT vnftbegäl’et, intet heligt för konkurrensen, så kan man äfven kasta
smör m. m. "om påståendet och säga, att för producenterna är intet heligt, ty nu
(Forts.) skall man icke få tillverka detta billiga och sunda födoämne, margarin,,
derför att de, som producera smör, skola få bättre betaldt derför. Men
sker detta, vet jag icke hur det är med heligheten på detta område.

Innan jag lemnar flen sanitära sidan af frågan, vill jag säga, att
jag är viss, att de åsigter, jag här uttalat om margarinens oskadlighet,,
delas af många läkare och fysiologer och äfven bestyrkes af erfarenheten.
Eu person har nyss åberopat sig på sin egen erfarenhet. Ja
väl, men läkarne äro nu sådana, att de icke bry sig mycket om de
personers erfarenhet, som icke sjelfve äro läkare, och äfven jag litar
derför icke så mycket på den ärade talarens erfarenhet i detta fall.
Man kan äta margarin och. må bra, man kan ock äta margarin och
må illa, men hvem kan säga, att det just var margarinen, som förorsakade
illamåendet?

Det har ock anförts andra exempel på margarinens skadlighet,
exempel, som hemtats från Amerika. Det förvånar mig, att när man
vill bevisa, att margarinen är skadlig, man skall behöfva anlita Amerika
för att få exempel derpå, i synnerhet som amerikanska historier
i allmänhet icke åtnjuta mycken tilltro. Det har i år talats mycket
om svinpesten och den förlust af många millioner kronor, som denna
sjukdom fortfarande vållar Amerika, och äfven jag har förut eu gång
yttrat mig derom från denna plats. Eu kunnig veterinär, lärare vid
veterinärinstitutet, hvilken sett mänga fall af svinpest så väl i Sverige
som p England, utsändes på statens bekostnad till Danmark, Tyskland
och England äfvensom till Amerika för att närmare studera svinpesten.
lian for vida omkring både i östra och vestra Amerika och rönte öfverallt
bevis på stort tillmötesgående, men han lyckades icke få se svinpesten
på andra ställen än der den odlades. lian var äfven i Chicago,
flor det förr slagtades omkring 20,000 svin om dagen. lian reste till
ställen, der inånga, svin voro sjuka, men såg der aldrig någon svinpest,,
ty någon sådan sjukdom torde då ej förefunnits. I England deremot
gick pesten mycket just under den tid han var i Amerika. Jag anför
detta såsom bevis på att man skall mottaga amerikanska historier med
eu viss urskilning.

I Amerika finnas relativt få dugliga veterinärer och det kan derför
mången gång. vara svårt att afgöra af hvad sjukdom svinen do, men
då många, do, säges det genast utan undersökning, att de do i svinkolera.
.. Till följd af det likgiltiga sätt, hvarpå svinen skötas, dör eu
stor mängd till eu del af smittsamma sjukdomar. Då Amerika är stort,
är det icke underligt, att på detta sätt stora förluster göras, men det
är derför icke bevisadt, att svinpesten är bland de smittsamma sjukdomar,
som. föranleda dessa förluster. Samme veterinär, som jag nit
talat om, , säger för öfrigt, att man numera kommit till det resultat, att
kött af djur, som slägtas såsom angripna af svinpest, icke är skadligt,
enär smittämnet i det lefvande djuret väl kan finnas i tarmar och
lungor men ej i köttet eller blodet. Nog är det besynnerligt, att när
milliontals skålpund margarin tillverkas här i Europa icke om året
utan nära nog för dagen, vi icke hafva något exempel på, att menniskor,

Onsdagen den 9 Maj, e. ni.

41 N:0 40.

som förtärt deraf, blifvit sjuka, utan vi skola behöfva hemta bevis för Ang. förbud
margarin ens skadlighet från Amerika. Kan klokt folk tro på sådana mf°rsel
historier? Jag gor det icke. _ smör m. m.

Huru står det nu till med den rättsliga sidan af saken ? Kan (Fortg)
man försvara eu så ovanlig åtgärd som att förbjuda folk att begagna
ett godt, varaktigt och billigt födoämne, endast derför att tillverkarne
af smör skola få mera betaldt för denna vara? Jag tänker, att från
juridisk synpunkt kan detta svårligen försvaras. Man kan säga, att
jag icke förstod den ekonomiska sidan af frågan och ännu mindre
förstår den juridiska, men jag måste dock uttala min åsigt äfven i
detta afseende och kan såsom stöd för denna min åsigt åberopa eu
auktoritet, som jag antager, att kammaren skall godkänna, nemligen
tyske statssekreteraren, inrikesministern von Bötticher, som, när en likartad
fråga förevar inför tyska riksdagen den 21 maj 1887, yttrade
följande, som jag gerna skulle återgifva på tyska, men jag har nu ej
hans anförande på tyska utan endast citeradt på danska af assistenten
vid universitetslaboratoriet Steenbuch i en afhandling om »Kunstsmörret
(Margarin)» Köpenhamn 1887 s. 23, och skall jag för att icke citera
orätt bedja kammaren ursäkta, att jag uppläser det på danska, ehuru
jag nog gör det dåligt. Inrikesministern B. anförde:

»Först og fremmest må jeg sige dem, åt de ved deres förslag indförer
et princip i lovgivningen, som liittil har vseret os fremmed. Ved
det förbud, som de vil have frem, drejer det sig ikke mere om åt
Undre et bedrägeri — havde det drejet sig herom, vilde jeg gjöre
ethvert skridt med, som de ad den vej vilde gå, thi det er tendensen
i regjeringens förslag — men det drejer sig her om åt undertrykke
en besvccrlig konkurrence. Det drejer sig om åt bringe ud af kurs,
bringe ud af handelen et nseringsstof, et nseringsmiddel, som i og for
sig er fuldstsendig sundt og existensberettiget, og hvis fremstilling, hvad
kommissionen selv har erkjendt, er fuldstsendig lovlig. De gåer over
til her åt udtale et förbud, som vil bringe dette gode og sunde, för
folkeernseringen gavnlige nseringsmiddel ud af brug. Mine herrer! Betsenk
konsekvenserne af, åt de indförer dette princip som, såvidt mit
kjendskab rsekker, indtil dato ståer uden exempel i lovgivningen. Vi
have nylig behandlet et andragende fra kleinsmedene, som klagede
over, åt nögler nu fabrikeres fäbrikmsessigt, så åt man i enhver isenkramhandel
kan kjöbe passende nögler. Ansögerne androge herefter
om förbud imod denne handel, denne fabrikmsessige fremstilling af
nögler, og de havde dog i det mindste den offentlige interesse for sig,
idet de kunde henvise til, åt den ofientlige säkerhet truedes ved disse
forhold. Nuvel, mine herrer, rigsdagen har betänkt sig på uden videre
åt gjöre dette, andragende till sit, men jeg siger, åt når de forbyder
blandning af smör og kunstsmör, kunne de med ganske den samme
ret forbyde den fabrikmsessige fremstilling af nögler. De kunne overhovedet
forbyde etlivert konkurrenceprojekt, som generede en eller
anden Industri, såsnart de blot have majoritet i det löje hus. De
kunne gå så vidt, åt når kveegopdreetterne kom og sagde, åt vegetarianismen
skadede konsumen af kjöcl, kunne de skride til åt forbyde
vegetarianismen ...»

Detta yttrades af inrikesministern i Tyskland, och då vi ju i all -

N:o 40. 42

Onsdagen den 9 Maj, f. tu.

Ang. förbud mänhet hafva stor respekt för Tyskland, anser jag, att vi böra tillerkänna
denne mans yttrande någon betydelse. Mig förefaller det,
smör‘mmsova- 0111 lierrar jurister skulle hafva ganska svårt att vara med om en
(Forts ^ lagstiftning, som förbjuder tillverkningen af en god, billig och nyttig
vara, och detta icke af önskan att skydda sina medmenniskor för ett
farligt gift utan blott för att uttränga eu besvärlig konkurrent. I vårt
land kan det väl gå för sig att uttränga margarin och således få ett
högre pris på landtbrukarnes smör, men icke kunna de hoppas uttränga
den först nämnda varan från verldsmarknaden, och så länge den finnes
på denna, tror jag, att de land, som icke deltaga i tillverkningen af
samma vara, skada sig sjelfva.

På grund af dessa skäl och de, som utskottet anfört, yrkar jag
bifall till Utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Efter de särdeles utmärkta anföranden,
som kammaren nyss åhört, skulle jag visserligen kunna inskränka mig
till att instämma med den siste och honom närmast föregående talaren,
men det ligger alldeles för mycken vigt vid, att Riksdagen icke måtte
inslå på eu väg, som efter mitt förmenande är så ytterligt förderflig,
som den, hvilken Andra Kammaren beträdt, för att jag icke skulle
vilja tillägga några ord. Eu framstående ledamot af skydd stull vännernas
parti inom denna kammare yttrade förlidet år, att han och
hans vänner voro protektionister, men icke prohibitister. Här framträder
prohibitismen i den värsta skepnad den kan framträda, det är
icke nog med, att man vill förbjuda införsel af en vara, som, när den
är ordentligt tillverkad, erkännes vara sund och derjemte är billig samt
således är ett tjenligt födoämne, utan det ifrågasättes till och med att
neka landets egna barn att på detta sätt förvärfva inkomster och uppehälle,
ehuru Andra Kammarens tillfälliga utskott sjelft erkänner, att
tillverkningen af margarin är inkomstgifvande, ja, att eu stor förmögenhet
derigenom kan samlas. Såsom den siste talaren så berättigad!
anmärkte, har man lyckats att i fråga om importen af margarin uppväcka
eu alldeles orimlig förskräckelse för det ämne, hvaraf detta
konstsmör är tillverkadt, men man vill dock icke i afseende på den
inhemska tillverkningen inskränka sig till nödig kontroll, utan vill helt
och hållet förbjuda den. Det är således icke i syfte att befria någon
från eu vara, hvilken kan vara osund och skadlig, utan uppenbarligen
endast för att skydda sig för konkurrens, som man här skall lagstifta.
Det vill med andra ord säga, att man skall slå in på den vägen, att
den stora industrien skall slå ihjel den lilla, derför att den är liten.
Kali detta vara öfverensstämmande med vår rättskänsla, kan någon
anse, att eu sådan väg kan beträdas, utan den yttersta fara för framtiden,
då man oupphörligen står inför eu sådan strid emellan olika
industrier, och det icke blir grundsatser, utan blott magten, som kommer
att afgöra, hvilken industri i eu sådan strid skall duka under?
De två första talarne tröstade oss med, att vi efter några år ju kunde
taga bort förbudet. Först och främst är det icke på Riksdagen, som
detta beror, ty både åsättandet och borttagandet beror på Kongl. Magt,
Vidare är det i allmänhet icke i ekonomiskt afseende lyckligt att slå
in på eu ny väg, blott för ett eller annat år. För öfrigt lärer väl

Onsdagen den 9 Maj, e. ni.

43 Nso 40.

äfven den enklaste rättskänsla fordra, att alla de fabriker, som för Ang. förbud
närvarande finnas i Sverige för tillverkning al margarin, få ersättning ™ot mforsel
för de kostnader, som derå blifvit nedlagda, att således dessa fabriker *

blifva exproprierade. Kan det då verkligen vara lämpligt att verkställa (Forts)
en sådan åtgärd för att sedan inom ett eller annat år återgå till ett
sundare system? Jag kan icke neka, att det skulle för mig vara särdeles
smärtsamt, om denna kammare skulle slå in på en väg, som
eldigt mitt förmenande är den farligaste och skadligaste af alla de
irrvägar, som inom den ekonomiska lagstiftningen kunna beträdas.

Jag anhåller om bifall till utskottets betänkande.

Herr Öländer: Jag skall icke med många ord taga kammarens
tid i anspråk. Mig synes så väl utskottet, som i synnerhet föregående
talare hafva tillräckligt visat haltlösheten af de skäl, som i sanitärt
och nationalekonomiskt hänseende blifvit anförda mot margarintillverkningens
fria utöfning, så att det icke kan vara mycket att derutöfver
tillägga. Men det finnes dock något, en omständighet, som må hända
blifvit allt för litet påvisad, och vid hvilken jag i anledning häraf ber
att få fästa herrarnes uppmärksamhet. Genom den nu ifrågasatta åtgärden
skulle man bryta med den redan för ett fjerdedels sekel sedan
inträdda och af dåtidens mest framstående män uttalade uppfattningen
om den frihet till ostörd utveckling, som bör tillkomma ett lands
näringslif och hvarje särskild gren af detsamma. Läser man med eftertanke
1864 års näringsförfattning, skall man icke kunna underlåta
att göra sig den frågan, huru vida det förslag, som nu är å bane,
eller, om jag så får säga, den död, till hvilken man vill döma en hel
näringsgren, kan stå tillsamman med denna författnings föreskrifter,
och om ens ett sådant förfarande kan enligt dessa föreskrifter vara
tillåtligt. Det är sant, att eu lagstiftande församling kan ändra
system, bryta med det gamla och införa ett nytt, men är detta väl
meningen i nu förevarande fall? Är det meningen, att för denna fråga
kullkasta hela denna på billighetens och eu framåtskridande civilisations
grundvalar uppförda byggnad, blott för att — ja hvarför, hvad
är det verkliga ändamålet? Är det för att skydda Sveriges inbyggare
mot faran af ett för helsan skadligt födoämne? Nej, omöjligt nej!

Detta skäl kan efter den utredning, som nu vunnits, omöjligen vidare
anföras och har väl heller icke någonsin blifvit med verkligt allvar
anfördt, så vidt man kan inhemta af Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande i ämnet. Är det då för att bereda hela svenska
staten en fördel framför andra stater? Ja, man säger så, men det är
det icke heller. Det är helt enkelt blott för att gifva förökade inkomster
åt en enda näringsgren, äfven om alla andra, och deribland
äfven de fattiga och medellösa, hela vår arbetarebefolkning, deraf kan
lida skada. Detta är målet, hvilket utskottet visserligen ansett och
äfven sökt visa icke skall kunna genom dessa åtgärder vinnas, utan
tvärt om helt och hållet förfelas; men målet är det i alla fall: att
helt och hållet utrota eu näringsgren, och dertill eu mycket vigtig
näringsgren, för att derigenom gynna eu annan. Och hvilken är den
näringsgren, som skall gynnas? Jo, det är densamma, som just vid
denna riksdag tilterkänts den ena fördelen efter den andra. Och på

N:o 40. 44

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. föt-bud hvilkens bekostnad? Jo på dens, som icke fått något skydd, någon
rf°konst°r''llliföer^''1 n&90n lättnad, utan med sin knappa arbetsförtjenst skall uppsmörSm.
°m. hjelpa ändras näringskällor. Den fattige har icke råd att skaffa sig
(Forts.) natursmör af prima qvalité, smör af sekunda qvalité har man fördyrat
genom tull, det finska smöret vill man genom en sträng undersökning
snart sagdt afstånga från vårt land, och konstsmöret, som
skulle blifva eu ersättning härför, vill man förbjuda. En frihandelsvänlig
talare frågade under den sista tulldebatten, hvar gränsen lag
för det skydd, som det nya systemet proklamerat, och han antydde,
att dess yttersta konseqvens utmynnade i förbudet. Man bestred det
då, men beviset på rigtigheten af hans misstanke tyckes icke länge
hafva låtit vänta på sig. Jag hoppas dock, att åtminstone denna
kammare, med den ett öfverhus tillkommande sans, som bör utgöra
en garanti mot öfverilade beslut, icke skall, åtminstone icke nu, innan
saken erhållit en större och mera vidtomfattande utredning, besluta
åtgärder af så sträng, så genomgripande och för hela vårt näringslif
så främmande natur och dessutom af så tvifvelaktig nytta, som. de
nu ifrågavarande; och det är i förhoppning derom jag anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Adelsköld: Jag bekänner gerna att jag, hvarje gång jag beträder
denna plats, alltid får en attack af hvad man på teaterspråket
kallar rampfeber, och dervid helt hastigt glömmer allt det vackra, jag
ämnat yttra, och att denna åkomma skall vara så mycket svårare vid
behandlingen af en fråga af så komplicerad beskaffenhet som denna,
ligger i sakens natur. Under öfverläggningen derom hafva uttalats
de mest motsatta åsigter. I utlandet hafva likaledes olika åsigter varit
rådande om, huru frågan skulle behandlas, och oaktadt lagar numera
öfver allt stiftats till förekommande af missbruken i fråga om margarin,
har man ändå icke kommit till något tillfredsställande resultat. Huru
stränga lagarne än varit, hafva de dock icke befunnits tillfredsställande
och uppfyllande ändamålet att trygga allmänheten i sanitärt
hänseende, och förhindra bedrägeriet att margarin säljes som natursmör.

Emellertid ber jag att härmed få aflägga min tacksamhet till det
tillfälliga utskottet för den omsorgsfulla behandling, utskottet egnat
min motion, och jag har ju icke någon anledning att vara annat än
belåten, då utskottet i de hufvudsakligaste delarne tillstyrkt, hvad jag
föreslagit. Om jag nu väckt motionen så hade jag emellertid med säkerhet
föreslagit strängare kontroll på införseln af så kalladt natursmör,
hvaraf, att döma efter de uppgifter jag erhållit, en ej obetydlig del
utgöres af margarin af synnerligen misstänkt beskaffenhet. Jag skulle
således egentligen icke behöft yttra mig i frågan, men det är med anledning
af de uttalanden, som egt rum i afseende på den sanitära delen
af frågan, som jag ville säga några ord.

Man har bär anmärkt, att denna del af frågan saknade all betydelse,
alldenstund ett godt konstsmör vore ett sundt, helsosamt och
förträffligt surrogat för smör. Den som genomläst min motion, skall
äfven finna, att jag på sidan 2 också har yttrat detsamma om margarin
beredt af helsosamt råämne. Jag har sagt att, »beredd af rena och
oskadliga fettämnen, utgör margarinen ett förträffligt surrogat för smör,

Oasdagea den 9 Maj. e. m.

45 X:o 40.

som kali säljas till lågt pris, och ersätter i det allra närmaste ett Ang. förbud
godt natursmör.» mot mf°Ve*

Jag har tillika omnämnt, att »den kommission, som i Tyskland vant smör* nP m *
nedsatt för att afgifva förslag till lagstiftning rörande konstsmör, har (j-oru.)
äfven uttalat sig i denna anda och förklarat fabrikationen af godt
margarinsmör vara en i hvarje hänseende nyttig industrigren, hvars
socialt ekonomiska uppgift det vore att ombilda ett billigt djurfettämne
(talg), som blott i inskränkt skala låter använda sig som näringsmedel
för menniskor, till ett värdefullare och på samma gång billigare; dock
under förutsättning att denna konstprodukt icke må gå i handeln såsom
natursmör, så att den som vill köpa sistnämnda vara löper risk
att erhålla surrogat af mindre handelsvärde».

Det är just detta, som jag bjert sökt framhålla i min motion, att
margarin, sålunda beredd, är ett förträffligt surrogat för smör. Yore
allt konstsmör, som förekommer i handeln sådant, så hade jag visserligen
icke behöft väcka motionen, liksom all lagstiftning i ämnet varit
öfverflödig, men orsaken, hvarför jag väckt motionen, är samma som i
utlandet framkallat lagstiftning i ämnet, nemligen just att förekomma
de sanitära vådorna genom förtärandet af margarin, tillverkad af osunda
ämnen, och att i största möjliga mån förhindra, att margarin säljes
såsom natursmör. Det är derpå, motionen går ut. Vidare har jag
påpekat förhållandet för landtbruket och följderna af förfalskning af
natursmör med margarin, men derom vill jag för närvarande ej yttra
mig. I landtbruket erfarne ledamöter i kammaren torde väl komma
att uttala sig härom. I början, då margarintillverkningen blott gick i
liten skala, och tillgång fans på goda råämnen, det vill säga god talg,
var fabrikatet af utmärkt beskaffenhet, men allt efter som konsumtionen
ökats, har man, efter de uppgifter jag erhållit, tillgripit fettämnen, som
äro långt ifrån helsosamma, detta i synnerhet i Amerika, der margarintillverkningen
tagit ett ofantligt omfång, och hvarifrån betydliga qvantiteter
införas till Europa — mest till Holland — för att förädlas medelst
tillsättning af mjölk och grädde eller natursmör. Jag har i detta
afseende i motionen anfört yttranden af medicinskt vetenskapliga tidskrifter,
åtskilliga medicinska auktoriteter samt en af regeringen tillsatt
kommission af läkare i Amerika, hvilka alla konstaterat att magarin
ofta tillverkas af sjuka djurs fett, samt att alla de sjukdomsfrön som
finnas i fettet, i lefvande tillstånd förekomma i konstsmöret, och det
har förvånat mig att här af vår högsta medicinska auktoritet få höra
att dessa läkare och auktoriteter visserligen haft »god afsigt, men ingen
insigt». När man emellertid känner, huru olika åsigter vetenskapsmän
kunna hafva i samma sak, så kunna ju de flera uttalanden, jag åberopat,
vara lika goda som det, vi hört här i kammaren. Jag har för
öfrigt blott anfört dessa uttalanden till den kraft och verkan de kunna
hafva, ty för egen del har jag ingen erfarenhet i saken.

Jag tror, att man här i vårt kära fädernesland i allmänhet behandlar
sundhetsfrågor allt för lättvindigt. I de flesta civiliserade stater
i utlandet finnas i allmänhet sundhetsinspektörer på de resp.
staternas bekostnad, som hafva att vaka öfver helsotillståndet i landet
samt att låta undersöka födoämnen och annat, som ingår i konsumtionen.
En sådan institution finnes icke här i Sverige, utan vi hafva

N:o 40. 48

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud vår giftstadga, som föreskrifver, att om någon misstänker, att han fått
af°''-r,‘''i‘{''JI''ordten förgiftad eller förfalskad vara, så står det honom fritt att låta
“srnöTm.m. undersöka den och sålunda betrygga sig. Nu vet man, i hvilken skala
(Forts.) förfalskningar af konsumtionsartiklar för närvarande ske. Tillfälliga
utskottets ärade ordförande har anfört några exempel härpå, jag vill
komplettera dem med uppgifter från Paris’ municipala laboratorium,
hvars funktionärer hafva till uppgift att hindra förfalskning icke blott
af lifsmedel, utan också af de allmännaste förbrukningsartiklar. Dess
tjenstemän hafva i mars månad besökt 4,596 olika etablissement. I 20
fall kasserades på stället kött, champignoner och tomater; genom 1,666
anstälda analyser konstaterades 620 förfalskningar. Af 618 vinanalyser
konstaterades 366 förfalskningar, och för öfrigt visade analyserna förfalskning
af en massa olika saker, såsom ättika, Öl, bränvin, sirap,
mjölk, smör, ost, olja, mjöl, syltsaker, honung, chokolad, kaffe, peppar,
papper, tändstickor, petroleum o. s. v. Jag har meddelat mig i frågan
med en af våra förnämsta handelskemister, och han har sagt, med
den vidsträckta erfarenhet, han har, att man kan påstå, att det är
högst få konsumtionsartiklar, som nu för tiden icke äro förfalskade
eller förgiftade på ett eller annat, sätt. Så förfalskas t. ex. siden,
ylletyg och linne med bomull, färger tillsättas i allmänhet med anilin
för att få dem billigare, och åtskilliga färger kunna icke åstadkommas
med den briljanta glans, man vill hafva, utan tillsättning af arsenik; i
fråga om förfalskning af kaffe har jag förut uttalat mig. Té förfalskas
med rödrot, som urkokats; af de 100,000-tals liter så kalladt vin, som
konsumeras i Sverige årligen, är endast eu ringa del naturvin, och
hvad herrar Cibils, Emmerichs och Liebigs köttextrakt är berodt på
är bäst att ej vidröra. Med ett ord, de flesta ämnen förfalskas och
ofta på för helsan skadligt sätt. Skall det gå till, såsom här i Sverige,
att man skall tillgripa giftstadgan för att betrygga sig mot förfalskningar
af alla de förnödenhetsartiklar i kläder, bohag och födoämnen,
som man icke kan undgå att använda i dagliga lifvet, så skulle till
och med de förmögne ruinera sig på undersökningar för detta ändamål,
och för den fattige är det alldeles omöjligt att betrygga sig på
detta sätt, äfven om kemister funnes på alla platser, som kunde verkställa
undersökningar. Det enda sättet att förekomma dessa skadliga
missbruk är, att staten utöfvar en strängare kontroll, och detta kan
icke ske på bättre och mindre kostsamt sätt än genom tullverkets
försorg, och genom i detta verk anstälde kemister, ty de flesta förfalskade
varor införas hit utifrån. Sker det icke der i tullarne, då varorna
i större partier inkomma, utan varorna komma in i landet och spridas
bland minuthandelsmän, så är det ungefär lika lätt att taga reda på
de förfalskade artiklarne som om man släpper ut en svärm foglar i
skogen, att få dem i bur igen; och blifva varorna spridda i minuthandelsbodarne,
då nödgas man undersöka hvarje litet parti, hvaremot,
om undersökningen sker i tullen, så kan den omfatta störa partier på
en gång och derigenom blifva många gånger billigare. Jag är öfvertygad
att, om detta sätt blefve praxis, och det tillämpas eu och annan
gång litet hvar stans, och de förfalskade varorna tagas i beslag och
förstöras, så skola importörerna blifva försigtiga och betrygga sig mot
införsel af förfalskade varor. Detta är emellertid en sak, som egent -

Onsdagen den 9 Maj, e. in.

47 N:0 40.

ligen icke hör till ämnet, men som jag i förbigående velat uppmärk- Ang. förbud
samma. Gällande lag bestämmer, såsom bekant, mycket stränga straff mfot införsel
för den, som ofredar sin nästa, och för den som olofligen tillegnar sig smoTm^Z ‘
något. Så t, ex., om en fattig stackare, hvilkens familj håller på att (Fort’}
svälta i hjel, tillegnar sig en matsmula för 25 öres värde, 3 gånger,
så är straffet lifstids fängelse, men om eu fabrikant-millionär tillverkar
och en köpman-millionär försäljer varor, som han vet vara helsoskadliga
och lifsfarliga för tusenden, så går han fri eller straffas på sin
höjd med böter, om han tilltalas och blifver öfverbevisad, hvilket ofta
är svårt nog. Detta är gällande lag i Sverige i 19:de århundradet.

För att återkomma till margarinfrågan, så är den, efter min åsigt,
af eu mycket stor betydenhet; margarintillverkningen har tagit sådant
omfång i hela verlden, och tankarne rörande lagstiftning derom äro så
delade, att, såsom jag har i motionen antydt, den förtjenar att komma
under behandling af en mellanfolklig kongress, och jag ber att ytterligare
få påpeka detta.

Hvad här nu förevarande fråga slutligen beträffar, så hoppas jag,
att Kongl. Maj:ts regering med ledning af de öfverläggningar, som blifvit
förda i båda kamrarne, och efter de fullständiga utredningar, så väl
i ena som andra hänseendet den vigtiga, saken fordrar och förtjenar,
skall åstadkomma en lagstiftning, som blir för alla tillfredsställande,
och då har jag vunnit ändamålet med min motion.

Herr Gakn: Efter de anföranden, som här redan äro afgifna, får
jag bekänna, att jag har ganska litet att tillägga, men jag vill dock
yttra några ord med anledning af den förste talarens anförande. Han
sade nemligen, att det utskott, hvilket behandlat denna fråga, hade sett
frågan hufvudsakligen ur konsumenternas synpunkt. Såsom ledamot
af utskottet vågar jag bestrida detta. Jag bär icke sett frågan ur
konsumenternas synpunkt och icke heller ur smörproducenternas, utan
ur näringslagstiftningens synpunkt. Jag har icke kunnat förlika mig
med, att vi under närvarande tid skulle slå in på samma väg, som
begagnades på 1700-talet, att Riksdagen skulle afväga, hvilka näringar
borde gynnas, och hvilka förbjudas, att Riksdagen nu skulle dekretera,
att fabrikationen af margarin skall förbjudas, för att derigenom gynna
fabrikationen af smör. Jag hade icke trott, att man i närvarande tid
skulle kunna inlåta sig på en sådan lagstiftning.

Man har vidare talat så mycket om förfalskningar. Jag kan icke
erkänna, att tillverkningen af margarin är någon förfalskning. Margarinen
är ett helt annat ämne, än det smör som tillverkas af komjölk.

Den har också fått ett annat namn, och jag kan icke inse, hvarför
menniskorna i alla tider skola vara tvungna att på brödet använda
smör af komjölk, då vetenskapen har uppfunnit ett annat ämne, som
kan med lika fördel användas. Här är nu fråga om man icke bör
hafva rättighet att till ett födoämne förvandla det fettämne hos våra
boskapskreatur, som kallas talg. Talgen är icke njutbar för menniskor,
men från den kan utpressas vissa delar, af hvilka kunna beredas det
ganska smakliga och helsosamma födoämne, som nu benämnes »margarin».
Detta är en helt annan fabrikation än smör, och dessa båda
födoämnen böra kunna trifvas tillsamman rnycket väl. Jag har icke

N:0 40. 48

Onsdagen deri 9 Maj, e. m.

Ang. förbud försökt utreda, om den nya fabrikationen kan vara till gagn eller skada
mot införsel fgr jordbrukare och dem som hittills tillverkat smör, men jag har sökt
utforska, huru vida margarin eu är ett för helsan skadligt födoämne, och
(Forts.) då jag icke kunnat finna att detta är förhållandet, har man, enligt
mitt förmenande, full rättighet, i ett civiliseradt land, att förbjuda eu
sådan fabrikation. Tillverkas margarinen på sådant sätt, att den är
för helsan skadlig, då har ju sundhetspolisen rättighet att ingripa,
och ett sådant berättigande har också utskottet föreslagit.

Skulle man slå in på den vägen att afväga, hvilka näringar böra
få existera, så finnas många andra näringar, om hvilka med samma
skäl kan sägas, att de i följd af vetenskapens framsteg blifvit lidande
och derför skulle kunna yrka, att de nya upptäckterna borde förbjudas.
Jag är sjelf fabrikant af en vara, en god, men i följd af tillverkningsmetoden
dyr, stålsort, som förut hade eu mycket god marknad, men
som numera i följd af eu vetenskaplig upptäckt kan ersättas af en
annan billigare. Vore det icke höjden af oförskämdhet, om jag nu
skulle komma och fordra, att den nya fabrikationen skulle förbjudas
derför, att den skadar min äldre fabrikation. Sådant kan jag åtminstone
icke göra mig saker till, och jag undrar, huru herrar fabrikanter
af smör med godt samvete kunna fordra, att fabrikation af margarin
skall förbjudas inom landet. Detta har varit hufvudsakliga anledningen,
hvarför jag icke kunnat biträda Andra Kammarens tillfälliga utskotts
betänkande, utan yrkar bifall till Första Kammarens tillfälliga utskotts
hemställan.

Herr Tamm, Hugo: I min ungdom frapperades jag mycket af
det >.stora snilledrag», som Alexander den Store utförde, då han med
ett svärd sönderhögg den Gordiska knuten och sålunda löste frågan.
Vid äldre år kan jag icke neka, att denna händelse för mig framträder
i eu annan belysning; den visar nemligen, att han var en stark, men
ingalunda att han var eu qvick karl, ty då hade han upplöst i stället
för sönderhuggit knuten. — Andra Kammarens beslut i margarinfrågan
synes mig hafva en ganska stor likhet med Alexander den Stores
beteende.

När jag ser på, huru detta förslag uppkommit, förefans tydligen
vid Riksdagens början ingen tanke på ett sådant förbud som det nu
föreslagna; de motioner, som voro väckta, tydde endast på ett ordnande
af margarinfrågan. Det är således senare tillkomna omständigheter,
som framkallat det samma. Bland dessa omständigheter tror jag, att
man i första rummet får ställa det upprop, om jag så får kalla det,
som utgått från en person, hvilken förut blifvit här citerad, nemligen
herr Nathorst. Jag vill, i afseende på hans framställning i denna sak,
till mina kamrater såsom jordbrukare framställa den frågan, huru vida
de kunna sätta något större vitsord till hvad han yttrat, då i den
sista artikeln rörande denna fråga förekom ett sådant yttrande som
detta: »fjerdingarne kunna icke öppnas utan att skadas». Vi veta ju
alla, att hvarje fjerding, som skickas ut och som går igenom händerna
på våra köpmän i Malmö och Göteborg, sönderslås för att de skola
kunna bedöma huru vida det är prima, sekunda eller tertia smör. Ett

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

49 N:o 40.

sådant uttalande kommer mig åtminstone att rygga tillbaka för honom Ang. förhud
såsom auktoritet. mot införsel

Det är vidare klart att eu sådan åtgärd, som denna, skall vinna
genklang bland de personer, livilka såsom mellanhänder begagnas vid (Koi.t’ ^
smörafsättningen. För dem medför margarintillverkningen eu ekonomisk
förlust, dels riskera de att mindre qvantiteter smör komma att
gå genom deras händer, och dels faller på dem besväret att låta undersöka
dessa fjerdingar. Det torde derför vara ganska naturligt, att
dessa instämma uti det rop, som nu blifvit höjdt emot margarintillverkningen.
Redan denna hastigt påkommande rörelse i frågan gör
mig något betänksam att nu sluta mig till den samma. Jag tror det
är farligt att under intrycket af en plötslig och våldsam rörelse fatta
sitt beslut i alla frågor, äfven i denna.

Jag vill alldeles icke i denna fråga röra vid det sanitära och icke
heller vid de af andra berörda synpunkterna, utan jag skall endast
söka framställa den uppfattning, hvilken jag, såsom smörproducent,
har om den ekonomiska sidan för oss jordbrukare af denna fråga. När
jag säger oss, vill jag icke hemta mina exempel från andra länder,
som vi lätt göra, utan jag skall utgå från specielt svenska förhållanden.

1 det fallet vill jag först framställa den frågan, huru vida icke vi,
såsom jordbrukarne i allmänhet, i denna stund hafva ett ganska stort
bekymmer, hvar vi skola kunna finna någon lämplig afsättning för våra
ladugårdsprodukter. Är det under sådana förhållanden skäl att vi
drifva fram vår ladugårdshandtering i en ensidig rigtning? Är det
icke nödvändigare för oss att vi söka så många utvägar som möjligt
lör att afsätta vår mjölk? En sådan utväg finnes, enligt mitt förmenande,
uti margarintillverkningen. Jag vill nämna en annan, som jag
med glädje hört omtalas under dessa dagar och på hvilken man nyligen
tagit patent. Förslaget är nemligen, att ostämnet i vår skummjölk
skulle kunna tillsättas oljekakor, hvilket efter analys skulle öka
dessas värde i afseende på ägghvita till i banko mot förut. På samma
gång har uppfinnaren trott sig finna råd för vasslans användande.

Det är på sådana vägar, som jag tror att vi måste söka åstadkomma
en så mångsidig och efter olika lokala förhållanden lämpad afsättning
för våra produkter som det är möjligt.

Hvad nu smöret särskild! angår, är jag öfvertygad om, att det,
som af _ en talare yttrades, att smör skulle komma att falla, innebär
eu sanning med modifikation. Jag tror, att, i den mån som margarinen
tränger fram, de bättre och säkrare märkena blifva mer eftersökta
bland köpare på exportorterna. De komma att söka efter sådana
märken, på hvilkas godhet och äkthet de icke behöfva tvifla och angående
hvilka de äro öfvertygade om, att någon förfalskning icke föreligger.
_ Sådana märken komma att vinna en allt större och säkrare
afsättning. Hvad sekunda-smöret beträffar, drager jag mig för att genom
sådana åtgärder som den föreslagna befordra fortvaron af detta
smör. Vid talet härom kommer jag in på specielt svenska förhållanden.

Det går mycket lätt uti Danmark, med dess förhållanden, och uti Sverige
på stora egendomar, der mjölken är homogen och der jag har en bestämd
utfodring och eu ordnad skötsel af kreaturen, att producera en
jemn vara, af hvilken jag kan bereda mig prima smör. Men i vårt

Första Kammarens Prot. 1888. N:o 40.

4

N:0 40. 50

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ang. förbud land finnas på många orter smärre jordbrukare, som måste förena sig
mot införsel om leverera mjölken till mindre mejerier, hvarest svårighet då uppC,
fsmörStm°mt&tär att få en likartad och god mjölk, hvarför det är hardt när omöj“T''
ligt att producera prima smör. Kan man nu gifva dem en lättnad i
°r S'' sin afsättning, vare sig genom margarin, genom osttillverkning eller
andra sätt, tror jag att den är väl funnen och icke bör stäfjas. Hvad
särskildt margarintillverkningen angår, är det gifvet, att med sådana
naturförhållanden, som äro rådande hos oss, och der många af de
smärre jordbrukarne icke äro i tillfälle att leverera sin mjölk åt något
håll, de äro hänvisade till antingen uppfödande af ungdjur eller ock
till gödning af kreatur. De gödningsföremål, som hos oss förekomma,
äro ännu icke likartade med de engelska, hvilka äro unga och feta
djur, och der vi veta att hela näringen uppgår i en öfvervägande riklighet
på kött. Yår egentliga gödning sker med äldre kreatur, så väl
oxar som kor, och då resulterar gödningen icke så mycket i bildande
af köttmassor som icke mera uti frambringandet af talg och sådana
ämnen, som just för margarintillverkningen äro lämpliga och hvilka i
närvarande stund från Stockholm skickas öfver till Norge för att beredas
till margarinsmör. Jag anser derför att margarin tillverkningen
kan bereda våra jordbrukare här i Sverige, sådan som ställningen nu
är, ökade tillfällen till afsättning, som det derför är farligt att förqväfva.

Hvad angår att vår utländska marknad skulle gagnas genom ett
sådant exportförbud, hyser jag derom mina tvifvel. Det skulle vara
derför att mellanhänderna helt enkelt skulle kunna såga: »detta är
svenskt smör». Så går det dock icke till, utan mellanhänderna sälja
smöret till England, der det till sist uti källare och butiker uppställes
alldeles så som det anländer i fjerdingarna. Tro herrarne, att konsumenten
frågar, om den fjerdingen är från Sverige eller icke. Nej, han
fäster sig endast vid hvad han ser och vid det förtroende han har till
sin säljare — och denne åter skaffar sig sina varor ej efter våra lagbud
utan från det håll, der han får god vara för bästa pris. — Det
är på varans godhet, ej på lagbestämmelser som vår afsättning måste
grundas.

Som jag icke tror att det för vårt land och för vår jordbruksnäring
kan vara en fördel att bifalla ett sådant förbud, som Andra
Kammaren nu beslutat, får jag“för min del anhålla om bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet von Krusenstjorna: Då diskussionen redan räckt
ganska länge, och då jag, såsom icke fackman, ej har något i sak att
tillägga, vill jag endast tillkännagifva att, då jag på det lifligaste behjertar
vigten af att från regeringens sida allt göres, som verkligen
kan befrämja vår vigtiga smörexport på utlandet, jag för min del är
beredd att i det väsentliga acceptera det förslag till ändring i och
tillägg till vår nu gällande margarinlagstiftning, som Första Kammarens
tillfälliga utskott här tillstyrkt; jag skulle till och med i vissa
delar kunna gå ännu längre. Men skulle åter kammaren antaga herr
Nyströms förslag, och Riksdagen sålunda uttala sig för en lagstiftning
om importförbud och tillverkningsförbud i fråga om margarin, hvilken

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

51 N:o 40.

lagstiftning, mig veterligen, icke numera fins i något annat land, och Ang. förbud
som, der den, såsom t. ex. i Amerika, varit antagen, sedermera måst
öfvergifvas, så föreställer jag mig att en sådan lagstiftningsåtgärd hos
oss nödvändigt bör föregås af en lugn, noggrann och sakkunnig utred- (Forts.)
ning, som å ena sidan skulle visa, att den påyrkade lagen verkligen
skulle medföra det gagn för vår smörexport, som från det ena hållet
framhållits, och å den andra sidan äfven ådagalägga, att den icke skulle
medföra de olägenheter, som från det motsatta hållet uppgifvits.

Jag anser mig vidare höra fästa uppmärksamheten derpå, dels att
det torde vara ovisst, huru vida icke nu gällande mellanrikslag lägger
hinder i vägen för ett importförbuds tillämpning gent emot Norge,
och att således ett sådant förbud icke torde kunna tillämpas förr än
ändringar i denna lag åstadkommits; dels ock att, derest ett tillverkningsförbud
skulle ifrågakomma, det torde vara nödvändigt att Kiksdagen
ställer till Kongl. Maj:ts disposition medel för expropriation af
de margarinfabriker, som redan finnas, och hvilka, då de på fullt laglig
väg tillkommit, icke lära kunna förbjudas att fortsätta sin tillverkning,
med mindre än att ersättning varder dem beredd.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att i afseende
på den nu föredragna punkten yrkats dels bifall till hvad utskottet
deri hemstält, dels ock, af grefve Barnekoiv, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle biträda Andra Kammarens i ämnet fattade
beslut.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Nyström med flere begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller 1 punkten i Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 41.

N:o 40. 62

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ifrågasatt 2 punliten.

undersökning

af smör, som Herr Nyström: Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut i
riket. deima PUnkt‘

Herr Gahn: Då det i utskottets betänkande är tydligt visadt,
att ett stadgande i öfverensstämmelse med Andra Kammarens beslut
skulle vara detsamma som ett importförbud för natursmör, så anser
jag endast detta vara ett tillräckligt skäl för att afslå Andra Kammarens
beslut, och får på denna grund anhålla om bifall till utskottets
förslag i denna punkt.

Herr Björnstjerna: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
huru hårdt det skulle vara för importörerna af smör från Finland, om
ett sådant stadgande, som i den nu föreslagna punkten föreslås, verkligen
skulle komma i tillämpning. Enligt nu gällande förordning angående.
kontroll å handel med konstsmör är taxan å undersökningar
af margarin sålunda faststäld, att för ett enkelt prof skall betalas 12
kronor, för två prof 20 kronor och för de prof, som göras derutöfver,
skall betalas 5 kronor för hvarje. Om också denna taxa i fråga om
natursmöret blefve mycket nedsatt, skulle den i alla fall tillintetgöra
hela smörimporten hit från Finland, hvilken import likväl, efter hvad
jag hört sägas, i Norrland är af mycket stort behof påkallad.

För min del kan jag icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare
derpå att, såsom herr Nyström föreslagit, kammaren skulle, med afslag
å utskottets hemställan, biträda Andra Kammarens i ämnet fattade
beslut; och förklarade herr vice talmannen sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition, så lydande:

Den, som bifaller 2 punkten i Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, röstar

Den, det ej vill,""röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 34.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

53 N:o 40.

3 punkten. Ifrågasatt

förbud emot

Herr Nyström: Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut, fom riktat

margarin.

Herr Björnstjerna: Mot denna punkt hafva de flesta anmärkningar
under diskussionen blifvit gjorda, ty om den nu antoges, skulle
den leda oss in på den nya vägen att införa förbud mot tillverkning
af en i och för sig nyttig vara, och något sådant hoppas jag, att Första
Kammaren icke måtte bifalla.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lundin: Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut.

Herr Fors sman: L)å jag icke med min röst kunnat bidraga till
kammarens beslut rörande första punkten, hvilket beslut jag, för min
del, beklagar, så kan jag icke heller nu förena mig med dem, som
yrkat bifall till denna punkt. Jag anser det vara ännu orimligare att
förbjuda personer att använda ett råmaterial, tillverkadt kanske af dem
sjelfva, för en så oskyldig operation som att blanda fett och skummjölk
för att bereda smör.

På samma gång jag således begagnar detta tillfälle att fritaga mig
från allt ansvar för det först fattade beslutet om förbud mot införsel
af konstgjordt smör, yrkar jag bifall till utskottets förslag i nu föredragna
punkt.

Herr Wieselgren: För icke många år sedan, om jag icke misstager
mig, inlemnade något hundra tusental svenska medborgare till
Kongl. Maj:t en petition om utfärdande af förbud mot tillverkning inom
landet af en vara, hvilken, hvarhelst den brukats, af århundradens
erfarenhet visats åstadkomma fattigdom, sjukdomar, elände och brott,
och som väl, om någon, tecknat mycket dystra blad i mensklighetens
historia. Denna petition gälde nemligen förbud mot tillverkning af
bränvin. Det var icke första gången denna fråga var bragt på tal i
Sverige, ty sådana framställningar hade förut skett och till och med
bifallits. Men i vår tid, med den uppfattning man nu har om de
ekonomiska förhållandena, finnas till och med ganska många deciderade
nykterhetsvänner, som säga, att denna fråga icke är tidsenlig och att
den icke mera bör komma på tal, och ehuru det fins ett stort antal
sedlighetsifrande medborgare i Sverige, som icke förlorat hoppet att
den tid å nyo skall komma, då man kunde bringa ett sådant förbud
till stånd, så fins dock ingen, som icke anser, att frågan om bränvinsförbud
ännu måste förläggas till en mer eller mindre långt aflägsen
framtid.

Här vill man emellertid nu rigta ett förbud mot tillverkningen af
en vara, som från sakkunnigt och tillförlitligt håll förklarats vara sund,
nyttig och på grund af sitt billiga pris i synnerhet för de mindre bemedlade
klasserna väl afpassad. Jag har svårt att tro, att Första
Kammaren i detta fall skall vilja bestämma sig för en förbudslagstiftning.
Om likväl så skulle ske, har åtminstone jag svårt att förstå,
huru kammaren skulle kunna svara nej på frågan om förbud mot

N:0 40. 54

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

Ifrågasatt
förbud* emot
tillverkning
inom riket af
margarin.
(Forts.)

bränvinstillverknmg, hvilken fråga då ovilkorligen och på mycket bättre
och starkare skäl än de i fråga om margarintillverkningen framförda
inom kort torde komma att bringas inför den svenska Riksdagen.

För min del ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Flin eko w ström: Jag har begärt ordet för att förklara,
att jag förenar mig med herr Forssman i den åsigt han, rörande denna
tredje punkt, nyss uttalade, nemligen den, att Första Kammaren icke
måtte biträda Andra Kammarens beslut att i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om utfärdande af förbud emot tillverkning inom riket af
margarin eller konstgjordt smör.

Jag anser nemligen, att, om vi, tullskyddsvänner, skulle biträda
ett sådant beslut, vi derigenom skulle göra våra bemödanden att skydda
de svenska näringarna förhatliga, och derför yrkar jag bifall till utskottets
förslag i denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
enligt de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och
sedan derpå att, på sätt herr Nyström föreslagit, kammaren skulle,
med afslag å utskottets hemställan, biträda Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut; och förklarade herr vice talmannen sig anse den förra
propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller 3 punkten i Första Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 35.

4 punkten.

Bifölls; och skulle jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogs å nyo Andra Kammarens den 7 och 8 i denna månad
bordlagda protokollsutdrag n:o 248, med anmälan att nämnde kam -

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

55 N:o 40.

mare vid behandling af Första Kammarens protokollsutdrag n:o 208,
innefattande delgifning af denna kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i förordningen den 7 december
1883 i fråga om lösen för gravationsbevis, icke biträdt Första Kammarens
utan vidhållit sitt förra beslut i ämnet, vid bvilket förhållande
jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen ärendet till Första Kammaren
återlemnats till förnyad ompröfning.

På gjord proposition vidblef Första Kammaren sitt i ämnet förut
fattade beslut.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 9,5 5 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.