RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1888. Första Kammaren. N:o 24.
. — Ä
Onsdagen den 18 april, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
23 punkten. Tull ä
fernissa
Herr Leffler: Den i förevarande punkt föreslagna lydelsen i
afseende å tullbehandling af så kallad spritfernissa skulle bland
annat medföra den verkan, att denna färg, som användes till målning
af fartygsbottnar, vid införsel till Sverige skulle tullbehandlas i
likhet med likör. Dessa fernissor draga för närvarande en tull af
25 öre per kilogram eller omkring 18 procent af värdet, då deremot
genom den nu föreslagna förändringen tullen skulle utgöra ungefär 90
procent af varans värde. Förbrukningen af dylik fernissa inom
landet är dock icke så stor, att man kan tänka sig möjligheten af,
att det skulle löna sig att göra denna färg till föremål för fabrikation
inom landet. Den föreslagna förändrade tullbestämmelsen i afseende
å så kallad fernissa af sprit skulle derför icke medföra annan påföljd
än att fördyra fartygstillverkningen.
Under sådana förhållanden vågar jag hemställa till kammaren,
huru vida det icke kunde vara skäl att låta denna punkt blifva
föremål för den föreslagna tullkomiténs handläggning. Jag anhåller
om afslag å den 23:e punkten af bevillningsutskottets betänkande.
Herr Forssman: Jag kan verkligen icke tro att de olägenheter,
som af den förste värde talaren påpekats i fråga om så kallad spritfernissa,
skulle vara att befara numera, då vi fått en lag, som medgifver
skattefrihet för det dyrbara material, som hufvudsakligast
ingår i tillverkningen af dessa fernissor, nemligen alkohol. Som
herrarne alla hafva sig bekant, är det nemligen möjligt för tillverkare
af dylik fernissa att få skattefrihet för den sprit, som dervid
användes, och då tager jag för gifvet, att denna fernissa med fördel
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 34. 1
S:o 24.
2
Tull ä
fernissa.
(Forts.)
Onsdagen den 18 April, e. m.
kali tillverkas inom landet ock att de befarade vådorna af att tullbehandla
denna artikel såsom likör sålunda komme att upphöra, då
den icke vidare blir föremål för import.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag i denna del.
Herr Waern: Jag hemställer huru vida det kan vara skäl att
lägga så hög tull som 90 procent af varans värde på en artikel, som
i sådan myckenhet användes för sjöfarten, som dessa så kallade
spritfernissor, under förhoppning att man sålunda skall kunna tillverka
dem billigare inom landet. Kunna de här tillverkas till lägre
pris, behöfves ju icke någon tullförhöjning och i alla händelser behöfver
man ju icke utsätta alla dem, som använda dylik så kallad
spritfernissa för ett sådant monopol, som genom den föreslagna bestämmelsen
naturligtvis måste uppstå. Denna artikel kan väl för
öfrigt icke vara af den vigt, att det är nödvändigt att nu genast
bestämma härom. Kunna vi icke uppskjuta härmed ännu en tid, på
det att flere sakkunniga personer må kunna få yttra sig i frågan
och en fullständigare utredning verkställas om huru många personer
kunna antagas skola komma att sysselsätta sig med dylik fabrikation.
Jag ansluter mig till den förste ärade talaren och anhåller om
utslag å förevarande punkt.
Herr Reuterswärd: Jag skall bedja herr Forssman upplysa
kammaren, huru vida det icke är tänkbart och möjligt att utdraga
spriten uti nu ifrågakomna så kallade spritfernissor, hvarigenom
sprit sålunda tullfritt skulle kunna hit införas?
Herr Forssman: Den bestämmelsen att så kallad fernissa af
sprit, som endast innehåller en obetydlig tillsats af harts eller andra
ämnen, men i hvilken sprit hufvudsakligast ingår, skulle tullbehandlas
så som likör, har länge funnits i nu gällande tulltaxa, derför att det
alltid är möjligt att genom distillation uttaga spriten. Man borde
dock kunna inskränka sig till att stadga, att dylika spritfernissor
skulle draga tull efter alkoholhalten, men detta skulle åter förorsaka
besvärliga undersökningar, hvilka man icke gerna kan lägga till
grund vid tullbehandling. Detta är orsaken hvarför man hittills
stadgat, att denna artikel skall tullbehandlas i likhet med likör,
hvarigenom en införsel af sprit under benämning spritfernissa
sålunda omöjliggjorts.
Man behöfver icke nu mera hysa några betänkligheter i detta
hänseende, då man eger rätt att begagna sig af skattefrihet för den
alkohol, som användes vid tillverkning af spritfernissa; skälet till
den nu gällande tullbestämmelsen för denna vara är ju tydligen,
att under namn af spritfernissa icke må införas ett fabrikat, ur
hvilket spriten kan tagas ut och användas till förtäring.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält och sedan
3 N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m,
på afslag derå, hvarefter den förra propositionen förnyades och förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.
24 pimlcten.
Herr Widmark, Olof: I afseende å de två sista i denna punkt
föreslagna tullsatserna, ber jag att få yttra några ord. Jag vill
nemligen å de samma yrka afslag. Skälen derför äro dock för båda
helt olika. Hvad först angår tullen å lax, vill jag säga, att de allmänt
rådande låga prisen, som tyckas hafva legat för utskottet såsom
ett hufvudmotiv, i afseende å de föreslagna tullsatserna icke
alls förekomma i fråga om laxen, ty jag vet sannerligen ingen vara,
som under sista åren så stigit i pris, som just lax. Efter hela den
norrländska kusten finnas nu åtminstone under fisketiden stationerade
agenter, hvilka uppköpa den derstädes fångade laxen till högt pris
och sedermera afsända densamma islagd, antingen till Stockholm
eller till England. Detta har gjort att äfven de förmögnare inom
Norrland icke hafva råd att äta eller i väsentlig mån förse sig med
en så dyr vara, som färsk lax. Att den färska laxen sålunda har
en strykande åtgång, har naturligtvis också den följd med sig, att
tillgången för insaltning också blir ringa. Salt lax är derför na mera
deruppe en mycket dyr vara, som under stundom betingar ända till
50 kronor för en fjerdededels tunna, det vill säga 200 kronor por
tunna. För ett så lönande fiske, som laxfisket, kan det derför enligt
min uppfattning icke vara skäl att föreskrifva någon tull. Då
varan har sä god åtgång, synes det mig icke vara skäl att missunna
Finlands invånare att dervid få vara med på ett litet hörn. Detta
är mina skäl för afslag å den föreslagna tullsatsen på färsk och
salt lax.
Hvad derefter sillen och strömmingen angår, är det ett annat,
men för mig åtminstone desto vigtigare skäl, som dervid är bestämmande.
Det torde nemligen icke finnas ett enda födoämne, som
man i sfi hög grad och så sant kan kalla för fiattigmanskost som
just sill, färsk och saltad, äfvensom strömming.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å de föreslagna tullsatserna
å lax, sill och strömming.
Herr Dit han der: Jag har hyst den åsigteu att tull å fiskvaror
icke skulle vara behöflig. Häruti har jag dock blifvit motsagd inom
utskottet och der hafva sådana skäl för åsättande af tull blifvit andragna,
att jag till en viss grad åtminstone måst gilla dem.
Jag är dock icke så fullt öfvertygad om nyttan deraf, att jag
skulle vilja biträda mera än en ytterst moderat tullsats i detta fall.
Jag skall likväl nu icke framställa något yrkande i sådant syfte,
men skulle för min del vara mest böjd för eu återremiss af denna
punkt och detta af det skäl att jag känner till, att framställning i
sådant syfte kommer att göras i Andra Kammaren.
Man bär nemligen der på goda skäl anmärkt att, om tull
på sill skulle åsättas, borde flen beräknas icke efter vigt utan per
tunna.
Föreslagna
tullsatser
för fisk.
N:o 24.
4
Onsdagen den 18 April, e. m.
Föreslagna Jag anhåller derför för min del få yrka återremiss af punkten
tullsatser j syfte dels att få en dylik förändring vidtagen, dels oek att den före(f"
t ) s*aSna tullsatsen måtte något närmare granskas.
Herr Reuterswärd: Det var i sanning förundransvärdt att
just från en norrländing få höra ett sådant yttrande, som den förste
talaren i detta ämne angaf. Det är nemligen just på grund af klagomål
från Norrland som utskottet funnit skäl att lyssna till denna klagan
och ioreslå tull å nu ifrågavarande fiskevaror. Man har nemligen derifrån
fört klagan deröfver, att åländske fiskare vissa tider på året
så öfverhopa orterna och hamnarne med sina produkter och sälja
dem till lägre pris, än norrländingarne kunna göra, att dessa norrländska
fiskare och arrendator^1 af fisken derigenom kommit i eu
ganska bekymmersam ställning.
Då, såsom han påstod, en tunna salt lax betingar ett saluvärde
af 200 kronor per tunna, bör det väl dock icke vara så farligt att
åsätta lax en tull af 10 öre per 1 kilogram.
Det är, såsom jag nyss sade, just för att tillgodose ett vigtigt
intresse för de norrländska kustorterna, som utskottet egentligen föreslagit
denna tullsats, och jag har icke anledning att frångå den framställning
utskottet i sådant syfte gjort, hvarför jag yrkar bifall till
utskottets förslag i denna punkt.
Herr Ekdahl: Det är ett yttrande af den förste värde talaren,
jag ber med några ord få bemöta.
Han sade nemligen att lax numera fångades i sådan obetydlighet
i Norrland, att den icke räckte till behofvet deruppe för befolkningen
att äta såsom färsk och ännu mindre till insaltning. Det
torde väl vara till följd deraf att den värde talaren nu mera är bosatt
i Dalarne, som han icke känner till förhållandena uppe i Norrland.
Jag kan upplysa honom derom, att år 1886 var laxfisket der
uppe det rikligaste det på många år varit. Man åt så mycket man
kunde och saltade in hvad som blef öfver samt sände till andra orter,
bland andra hit till Stockholm. All den hit sända laxen kunde dock
icke härstädes afyttras, utan då den färska laxen af 1887 års fångst
kom hit, qvarlåg ännu ett betydligt lager, som sedermera såldes till
pris motsvarande det som många gånger betingas för sill. Under
sista sommaren utföll äfven laxfisket gynsamt och priset på salt lax
var derför icke heller, såsom den ärade talaren uppgaf, 200 kronor
per tunna, utan vida lägre.
Priset på salt lax är för närvarande 8 kronor för lispund, och
en tunna innehåller ungefär 16 lispund. Om man då multiplicerar
8 gånger 16, så erhåller man ett pris af 128 kronor för tunnan.
Jag har icke velat gifva mig ut på denna tullstrid, men då man
letnnat uppgifter, som icke äro med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
har jag velat bemöta dessa, men har intet yrkande att
framställa.
Herr Bennich: Jag skall icke inlåta mig i någon tvist derom,
huru vida det stora tillflödet af lax kan påkalla en tullsats, ehuru
Onsdagen den 18 April, e. m.
5 N:o 24.
det visserligen vill synas mig som om, då tillgången inom landet är Föreslagna
riklig, man skulle hafva mindre gagn af tullen, än om fångsten utfolie
sämre och fiskarena derför hade behof att beredas högre pris r.°l ^ ''
för sin vara. Jag har begärt ordet, emedan jag önskade meddela ^ or s''''
kammaren eu särskild upplysning. Så vidt jag vet kommer största
delen af den salta laxen hit ned från Haparanda och fiskas i Torneå
eif, der jag åsett laxfisket. Denna eif utgör som vi veta gräns
mellan Sverige och Finland och derstädes hafva till följd af öfverenskommelse
svenskar och finnar gemensamt fiske. De samlas vid
samma »påta» och taga der upp fisken, som sedermera delas mellan
fiskarena å ömse sidor af elfven. Om nu fisken föres öfver på finsk
sida och derstädes saltas, skulle den sålunda enligt utskottets förslag
vid införsel hit sedermera draga tull, under det att den, som
saltas ä svenska sidan, naturligtvis blir tullfri. Då ju såsom helt naturligt
är hvarje delegare i fisket vill sjelf disponera öfver sin vara
och bereda densamma, såsom honom bäst synes, taga finnarne hem
sin lax och salta den i Finland samt föra den på hösten öfver till
Sverige.
Dessa fisken sträcka sig långt upp i Torneå eif och, för att
kontrollera att icke laxen införes hit tullfri från Finland, utan får
vidkännas tullen, måste man hålla eu icke obetydlig bevakningscorps
efter hela elfven. Vi hafva tillförene underhållit en sådan tullbevakningscorps,
men till följd af en i min tanke lycklig tullagstiftning,
hvarigenom både smör och lax gjorts tullfria, kunde man utan fara
indraga hela denna dyrbara, men det oaktadt icke fullt verksamma
tullbevakning vid gränsen mot Finland.
Om Riksdagen nu beslutar vare sig 10 eller 5 öre tull på hvarje
kilogram lax, som hit införes, blir naturligtvis också följden deraf,
att Riksdagen får underkasta landet de kostnader, som erfordras för
bevakningen, på det att tullförfattningen icke må öfverträdas. Jag
tror visst icke, att denna tull skal! i och för sig spela någon stor
roll hvarken för sjeltva fisket eller för statskassan, men hvad som
är säkert är, att den kommer att spela en betänklig roll för befolkningens
laglydnad å ömse sidor af Torneå eif.
Till kammarens bedömande hemställes, huru vida det kan vara
skäl att för en obetydlig tullinkomst underkasta gränsbefolkningen
alla de obehag och frestelser till lagbrott, som deraf blifva följden.
Tullen må nemligen blifva hög eller lag, så åligger det i alla händelser
tullförvaltningen att så vidt ske kan öfvervaka tillämpningen;
ty ingen ting är betänkligare än att bestående lag eluderas, den må
nu vara af aldrig så liten vigt.
Herr Nyström: Herr grefve och talman, mine herrar! Gillar
man den åsigt, som den siste ärade talaren uttryckt, så lärer det
väl vara bäst att uppgifva hvarje förhoppning att få någon enda
tullsats bestämd, som berör våra gränsförhållanden norrut; ty när vi
komma till smöret och andra artiklar, å hvilka nu föreslås tullar, så
framställas naturligtvis samma anmärkningar. Om eu tullbevakning
icke förnär att på vår enda gräns mot annat rike, med undantag af
Norge, utöfva nödig tillsyn, anser jag detta bevisa stor lamhet hos
N:o 24.
6
Onsdagen den 18 April, e. m.
Föreslagna vederbörande, och en sådan lamhet hafva vi för resten redan länge
fövfkk '')cv''itna i fråga om andra förhållanden, exempelvis beträffande
(Forts) JaS föreställer mig dock, att tullstyrelsen skall komma att
01 s'' efterlefva de lagar och föreskrifter, som stadgas, äfven om större
och vidlyftigare bevakning skulle erfordras.
Hvad nu beträffar föreliggande punkt angående lax, sill och
strömming, vill jag, hvad laxen beträffar, nämna, att jag känner
mycket väl till laxfisket och huru det såsom affär bär sig. Laxfisket
i Norrland är betydligt, men ock förenadt med stora kostnader,
uppgående under eu eller. ett par månader till flera tusen
kronor, och ganska ofta uppstår brist eller förlust på fisket. Det är
ej längesedan två laxfisken deruppe kostade mellan 2 och 3,000
kronor, och man fick ingenting, utan måste skrifva upp alltsammans
på vinst- och förlustkonto. Vid sådant förhållande och då laxprisen
vissa år fallit så mycket, att de ofta nog ej ersätta mödan
med fisket, ej ens under lyckliga år, anser jag denna näring behöfva
skydd lika väl som mänga andra.
Hvad nu beträffar strömmingsfisket, så vill jag till hvar och eu,
som känner till detta yrke oeh huru de, som dermed nära sig, ofta
måste i den vildaste storm vara ute på sjön, för att kanske se sina
nät fara med vinden och vågorna samt mången gång riskera allt
hvad de ega, hemställa, om ej detta hårda och mödosamma yrke kan
behöfva, äfven det, något skydd. Derjemte komma från både Norge
och Finland fiskare med sina fångster och nedsätta prisen för våra
landsmän, hvilka dock för utöfvande af sitt sträfsamma yrke måste
draga tungan af skatter både till kommunen och kronan, under det
att de främmande konkurrenterna ej behöfva betala ett enda öre till
Sverige.
Jag anhåller att kammaren måtte bifalla utskottets förslag i
denna punkt.
Herr Forssell, Hans: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag anser det vara nog taladt om laxen. Det torde vara skäl att
öfvergå till den enligt min åsigt betydelsefullare sista punkten i
utskottets förslag, den som angår tull å sill och strömming. Eu
föregående talare har påpekat, huru som denna tullsats är att räkna
till dem, som drabba de fattiga i landet — men det talet är det ju
numera icke värdt att föra i denna kammare. Jag tillåter mig i
stället få fästa uppmärksamheten på den ifrågavarande tull satsens
inverkan på producenterna.
Det är visserligen ej underligt att Roslagens fiskarebefolkning,
helst under den stämning, som nu är rådande, föreställer sig ega
ovilkorlig rätt till skydd mot alla sina konkurrenter. Det skulle
icke ens det ringaste förvåna mig, om norra Roslagens fiskare ansåge
sig hafva rätt till sådant skydd äfven mot södra Roslagens
eller östgötaskärgårdens fiskare, deras allra farligaste medtäflare på
Stockholms marknad. Men i denna kammare äro ju synpunkterna
något mera omfattande och insigterna större — vi kunna derför
med mera lugn än roslagsfiskrarne bedöma den föreliggande frågan.
Framställes då det spörsmålet:, huru är det möjligt att genom
Onsdagen den 18 April, e. m.
7
X:o 24.
denna tullsats inverka på prisbestämningen i Stockholm? så blir Föreslagna
svaret oundvikligen, att en dylik tull är fullkomligt vanmägtig att tullsatser
fylla den uppgiften. '' fZ,\
Införseln af salt sill sker hufvudsakligen från Norge och den (Fort3-)
kommer derifrån snart sagdt i huru stora qvantiteter som helst.
Den tiden är länge sedan förbi, då priset på hufvudstadens torg å
salt sill bestämdes genom täflan mellan roslagsfiskare och ålandstiskare.
Sedan jernvägarne tillkommit och med dem stor tillförsel
hit af sill både från bohuslänska kusten och Norge, är det derifrån,
som prisen bestämmas. En tull på salt sill, egnad att utestänga
den finska införseln, skulle derför icke blifva något annat än ett
motsvarande premium för den norska tillförseln, hvilken ögonblickligt
skulle fylla den lucka, som uppstode genom finska införselns
minskning.
Om nu så är förhållandet, och om med denna tullsats ej kan
vinnas det mål, man åsyftar, så tillåter jag mig vördsamt för kammaren
framställa eu annan sak, som väl förtjena!'' att man tager
den i skärskådande. Den föreslagna tullen är direkt rigtad mot
den åländska och finska tillförseln. Af hvilka bedrifves då den
ifrågavarande handeln? Är det af stora bolag eller rika köpmän, åt
tyskar eller semiter? Nej, denna handel idkas af fattiga skärgårdsbönder,
hvilka i 500 år varit vane att söka sig till Stockholms
ström och vid dess kajer, nästan på samma plats nu som i Gustaf
Vasas dagar, legat sida om sida med roslagsbåtarna. Det är mot
dem denna tull är rigtad. Sant är, att de nu mera ej lyda under
samma krona som vi. Men vi torde hafva svårt förneka att de äro
våra landsmän.
Såsom landsmän hafva vi hittills helsat dem välkomna i vår
hufvudstad, hvilken städse varit deras förnämsta marknad, likasom
Stockholm i dem haft säkra afnämare. Nu är meningen att gorå
eu betydande skilnad i behandlingen af dessa våra finska bröder
å ena "sidan och roslagsfiskareua å den andra. Men möjligt är, att
genom tullar] än på den ena, än på den andra af de varor, som
från Finland hit införas, införseln från detta land till Sverige så
småningom kommer att inskränkas och derigenom de band försvagas,
som i hundratals år förenat oss med denna befolkning.
Jag tillåter mig blott hemställa, huru vida det är klokt att så
från oss afvänja de finska kustborna endast för att tillmötesgå en
roslagsfiskarenas begäran, som dock icke kan genom denna tullsats
varda tillfredsstäld.
Jag yrkar afslag på den andra och tredje passus af denna punkt.
Herr Casparsson: Jag skulle ej våga framkomma med begäran
om återremiss, derest ej en af utskottets egna ledamöter redan gjort
ett sådant yrkande. I likhet med herr Forssell skulle jag hafva
ingenting emot att låta sill och strömming fortfarande få vara tullfria.
Men då mötes jag naturligtvis af det inkastet: »här ha’ vi
nu igen den protektionistiska egennyttan, hvad I skolen köpa viljen
I ha’ tullfritt, men tullar å det I hafven att sälja.» Jag finner mig
derför i att sätta tull å dessa artiklar, men anser dock, att den ej
N:o 24.
8
Onsdagen den 18 April, e. m.
Föreslagna bör blifva högre, än den varit på öfver 50 år. Enligt den föreslagna
tullsatsen skalle den per tunna sill eller strömming utgöra något
(v t i ötver 2 kronor, 2, i o å 2, i -i. Under åren 1826—1848 utgjorde ströml
j mingstullen l,so, tullsatsen å sill 1826—1830 63 öre, men seder
mera
en krona. Derefter från 1849—1854 var tullsatsen för båda
94 öre, från 1855—1857 50 öre och från 1858—1863 25 öre per
centner. Sålunda är den nu föreslagna tullsatsen den högsta, som
ifrågakomma på de sista ^50 åren, och den torde nog kunna tåla
vid en liten reduktion.
Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att när den hufvudsakhga
införseln af sill eger rum från Norge och den från detta
land införda varan ej drabbas af någon tullförhöjning, kan ju inträffa,
att skilnaden i priset å sill och strömming blir så betydlig,
att den konsumerande allmänheten företrädesvis kommer att använda
sill och att till följd häraf efterfrågan å strömming blir allt
mindre, och då omintetgöres ju den fördel, man genom den höga
tullsatsen åsyftat att bereda producenterna.
Af dessa skäl yrkar jag återremiss, på det att utskottet må
taga dessa siffror i närmare öfvervägande.
Hvad tullen på lax beträffar, tillåter jag mig derom ej fålla
något. omdöme, men det förefaller mig, som om äfven denna vore
för hög, dock vill jag härom ej bestämdt yttra mig.
Herr Widmark, Olof: Med anledning deraf, att jag blifvit
beskyld för att hafva sagt, att laxfisket är så obetydligt i Norrland,
att man icke der kan få köpa färsk lax, vill jag säga, att något
sådant uttryck har jag icke haft. Mitt yttrande var, att i Norrland
existerar en mängd uppköpare eller agenter, hvilka till så höga
pris köpa den färska laxen, att ortens invånare blifva utan. Hvad
beträffar. detta fiske, är det, Gudi lof, rikligt i Norrland, hvilket
gifver mig en ytterligare anledning att yrka afslag å den föreslagna
tullen, såsom fullkomligt obehöflig.
Herr Reuterswärd: Jag tror det ej är nödvändigt att på tal om
salt sill anslå några känslosträngar, eller orda om våra känslor för
det gamla broderlandet Finland o. s. v.
Äfven jag hör till dem, som vilja lefva i bästa förhållande till
våra finska grannar, och vill visst ej göra dem något för när. Men
då det gäller tullagstiftning för vårt eget land, böra vi komma ihåg,
huru som Ryssland, som bestämmer Finlands tullar, så föga bekymrar
sig om vår industri, att det just på sådana produkter, med hvilka
vi förut haft vår bästa marknad i Finland, nyligen åsatt så höga
tullar, att vi nu mera, hvad dessa beträffar, äro helt och hållet utestängda
från denna marknad. Der har man ej tagit hänsyn till
några känslor för Sverige, utan skött sina egna intressen — och
den har man gjort rätt.
Det skulle blifva samma förhållande, när vi längre fram i betänkandet
komma till smöret. Vi veta att derutaf importeras betydligt
hit från Finland. Jag hemställer om man vill att det skall blifva
tullfritt. Jag tvifla!- derpå.
9
>:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m.
Emellertid och då man sagt, att Andra Kammaren återremitterat
denna punkt för att om möjligt ännu mera skärskådas inför utskottet,
vill jag ej motsätta mig en dylik återremiss, ehuru jag tror att
kammaren gerna nu kunde antaga utskottets förslag.
Iierr Bexell: Vidkommande hvad herr Bennich yttrat i afseende
å svårigheten med tullbevakningen, tror jag ej att vi här hafva annat
än de obotfärdigas förhinder. Hvad åter herr Forssells anförande
beträffar, så var det anlagdt på att tala till känslan, alldeles som
då det gälde den finska litteraturen. Men likaväl, då den frågan
förelåg, som nu, då det gäller sill och strömming, är det ej annat
än det rena frihandelsintresset, som står bakom.
Jag yrkar bifall.
Herr Bennich: Jag vill blott förklara, att hvarken de anmärkningar,
som kommit från norrlandsbänken, eller de som kommit från
hallandsbänken och som rigtats emot mig personligen, komma att
åt mig besvaras. Jag byter ej ord med dessa herrar.
Herr Reuterswärd: Jag fattade herr Lithanders yttrande så,
som skulle Andra Kammaren hafva återremitterat denna punkt. Men
Andra Kammaren har tvärt om bifallit densamma.
Jag yrkar derför rent bifall.
Friherre Klinckowström instämde i detta anförande.
Herr Lithander: Jag ber blott få upplysa om, att jag icke
sade att Andra Kammaren hade återremitterat denna punkt, utan
endast att återremiss komme att yrkas.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats,
dels att utskottets deri gjorda hemställan skulle bifallas, dels att
punkten måtte till utskottet återförvisas, dels ock att utskottets ifrågavarande
hemställan skulle afslås.
Sedermera gjordejherr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr grefven och talmannen
hemstälde, huru vida kammaren ville till kontraproposition dervid
antaga afslag å utskottets hemställan, samt förklarade sig finna de
härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja.
Föreslagna
tullsatser
för fisk.
(Forts.)
Herrar Forssman och Spånberg äskade emellertid votering jemväl
angående kontrapropositionens innehåll, på grund hvaraf upp
-
N:o 24. 10 Onsdagen den 18 April, e. m.
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till 24
punkten i bevillningsutskottets betänkande n:o 8 kontrapropositionen
skall innehålla afslag å punkten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits återremiss.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—92;
Nej-29.
I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller 24 punkten i bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—59;
Nej—62.
Tull ä vissa Å5 punkten,
flyttsaker.
Herr Bennicb: Det är alldeles icke för att motsätta mig sjelfva
tanken i bevillningsutskottets förslag, att för vissa fall tullbeskatta
inkommande gamla saker, utan det är för att motsätta mig den
Onsdagen den 18 April, e. m. 11 N:o 24.
redaktion, utskottet gifvit sitt förslag, som jag begärt ordet. Utskottet Tull å visso
föreslår nemligen i punktens första del, att »gamla och brukade hus- flyttsaker.
geråds- eller andra lösörepersedlar, när de inkomma för sådana per- (Forts.)
soners räkning, livilka inflytta från utlandet eller vistats utomlands
en längre tid» o. s. v. Hvad menar nu utskottet med att hafva
vistats i utlandet en längre tid? Kan verkligen ett så obestämdt
stadgande anses lämpligt i en författning? Hvem skall pröfva om
den resande skall anses hafva uppehållit sig nog länge utomlands?
Jag vill sålunda visst icke säga, att icke utskottet kan hafva rätt
uti att gamla saker, som någon kan vilja köpa in, eller de nya, som
egaren kunde roa sig med att smutsa ner, för att få in dem tullfria,
böra åsättas tull, men jag vill att man skall hafva klara bestämmelser
att rätta sig efter med afseende på hvad som menas med
en längre tids vistelse utomlands, och jag önskar derför att föreskriften
i detta hänseende blir bättre formulerad. Derför hemställes
om icke kammaren skulle vilja, då i denna fråga ingen
meningsskiljaktighet i sak eger rum, återremittera denna punkt till
utskottet, så att åt densamma må gifvas en formulering, hvilken
icke i likhet med den föreslagna gifver anledning till tvister och
trassel.
Herr Reuterswärd: Med afseende på ändamålet med den ärade
talarens yrkande om återremiss, har jag ingenting att invända. Jag
hade dock icke trott, att det skulle ligga något så obestämdt i utskottets
formulering, som han ansåg.
Såsom jag tänkt mig saken, borde icke en person som rest till
Danmark på åtta dagar eller dylikt och t. ex. i Köpenhamn skaffat
sig en vagn och med den kört omkring på gatorna några dagar, så
att den blifvit nedsmutsad, sedan kunna föra in den utan att erlägga
tull. Jag skulle för öfrigt vara den ärade talaren mycket
tacksam, om han ville gifva oss ett förslag till redaktion af punkten,
hvilket icke har sådana betänkligheter som dem han skildrade. (Herr
Bennich: Ja, det skal! jag visst göra!) Vid sådant förhållande har
jag naturligtvis ingenting emot en återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning blef förevarande punkt till
utskottet återförvisad.
26 punkten.
Tull å fläsk.
Herr Dick son: Då jag i förmiddags instämde i den protest
mot förslagen i detta betänkande, som afgafs af kammarens vice
talman, och sålunda afsade mig allt ansvar för följderna af ett antagande
åt dessa förslag, så borde jag kanske icke vidare yttra mig
derom; men då vi nu kommit till denna punkt, som jag för min de!
icke kan anse innebära annat än en högst orättvis beskattning, kan
jag icke längre tiga, utan ber att få yttra ett par ord.
Mine herrar! Jag satt i förmiddags och åhörde den då förda
diskussionen mycket noga och jag medgifver, att jag hörde på med
mycket stort vemod, ty jag hörde de mest oemotsägliga och öfver
-
N:o 24. 12 Onsdagen den 18 April, e, m.
Tull å fläsk, tygande skäl betyda ingenting’, ty de talades såsom för döfva öron
(Forts.) och strandade mot protektionisternas obevekliga sic volo, sic jubeo.
Det var »systemet», som det icke fick prutas något på, systemet
skulle genomdrifvas, skulle fram utan afseende på, om det krossade
aldrig så många näringar. Det var detta som gjorde, att jag hörde
på med så stort vemod och med så ringa utsigt att i denna lilla sak
kunna vinna någon ändring i hvad utskottet föreslagit. Kiksdagen
har redan genom åsättande af spann! ålstullar ovedersägligen fördyrat
lefnadskostnaderna för arbetarne. I denna punkt tror jag den skall
komma att göra det ännu mera, något som är ganska påtagligt, då
man, efter att först hafva beskattat brödet för arbetarne, nu tullbeskattar
deras förnämsta sofvel. Ty det är ganska visst och för öfrig!
medgifvet af utskottet sjelf, att af dessa qvantiteter utländskt fläsk,
som hit importeras, det ojemförligt största beloppet användes af arbetarne,
och det är i flera delar af landet deras enda sofvel. Skola
vi väl nu på samma gång vi fördyra arbetarnes bröd, äfven fördyra
deras nästan enda köttmat?
Mine herrar! Det har yttrats här, utskottets ordförande här i
kammaren sade så i förmiddags och det framgår ock af dess betänkande,
att dess mening är att skydda hvarje loflig svensk näring;
jag vill fråga, om det finnes någon mera loflig näring än den svenske
arbetarens; om det finnes fnågon, som i sin näring nedlägger ett
större kapital än han? Häri nedlägger deri all sin arbetskraft och
arbetsförmåga; skola vi derför bidraga att försvåra hans existens?
Hvar är skyddet, som i stället skulle tillfalla honom, som är lika
berättigad att få ett skydd som hvarje annan näringsidkare? Han
är ju den förnämste näringsidkaren. Ja, han skall erhålla kompensation
genom att få sin kopp kaffe billigare, men jag tror, att då
man krafvel- så mycket af honom, är^denna eftergift af ringa eller
ingen betydelse.
Det är för mig upprörande, att sådana förslag som detta kunna
komma fram, och då jag anser detsamma obilligt och orättvist, kan
jag icke annat än yrka utslag derå.
För öfrig!, om vi gå till utskottets betänkande och jemföra de
der förekommande uppgifterna om införsel och ntförsel af fläsk, så
finner jag att, då 1880 införseln öfverskjutit utförseln med 14,750,000
kilogram eller så ungefär, så har derefter införseln småningom nedsjunkit,
så att införselöfverskottet år 1887 var omkring 5 millioner
kilogram. Det har också visat sig en förbättring i svinproduktionen
här i Sverige och denna är verkligen icke obetydlig. Då vi år 1880
exporterade omkring 143,000 kilogram fläsk, exporterade vi 1887
öfver 3 millioner kilogram. Och detta har dock skett under det importen
af amerikanskt fläsk nedgått. Då nu den inhemska produktionen
kunnat så förbättras utan skydd, finnes enligt min öfvertygelse
icke det ringaste skäl för att lägga tull på detta arbetarens
nödvändigaste födoämne.
Mine herrar! Ehuru med ringa hopp om framgång — ty då
utskottet beslutat eu sak, säga nog meningsfränderna ja, huru litet
skälen än väga — ber jag att få yrka afslag på den nu föredragna
punkten.
IS N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m.
Friherre af Ugglas och herr Claeson jemte flere af kammarens Tull å fläsk.
öfrige ledamöter instämde i detta anförande. (Forts.)
Herr Fors sman: Jag har skilt mig från utskottet i fråga om
denna tullsats i två afseenden, nemligen dels derutinnan att jag ansett
det icke vara lämpligt eller nödigt att åsätta olika tullar på
rökt fläsk och annat fläsk, synnerligast när man vill göra skilnaden
så obetydlig som här föreslagits, och dels deruti att jag anser den
af utskottet föreslagna tullen vara för hög. Jag inser val, att såsom
frågan nu föreligger inom riksdagen, är det allt för sannolikt, att
tullsatserna skola gå igenom, såsom de föreslagits; men jag tror att
det vore skäl att söka undvika en så dryg beskattning på ett oundgängligt
födoämne, som den föreslagna, 20 öre per kilogram, innebär.
Denna skatt är för mig något motbjudande derför, att det gäller om
den, vida mer än om andra tullar, att den egentligen träffar arbetarne
och till och med de fattigaste bland dem, sjelfva arbetareproletariatet.
Detta är väl dock en omständighet, som förtjena!- att tagas i betraktande?
När nu härtill kommer, att bland dem, som motionerat
i frågan, meningarna varit så skiljaktiga, som man finner af betänkandet,
då t. ex. herr Reuterswärd föreslagit en så låg tull som 10
öre, anser jag att utskottet gått för långt, då det föreslagit 20 öre.
Det gör, beräknadt efter den årliga medelimporten, en skatt af l1/,
å 2 millioner kronor. För min del skulle jag icke alls velat vara
med om någon tull på fläsk, så vidt det icke blifvit mig sagdt af
personer, för hvilkas sakkunskap jag hyser förtroende, att det vore
möjligt att inom landet åstadkomma en fläskproduktion, som skulle
kunna ersätta och gorå öfverflödig den utländska importen. I fäll
det ligger sanning i det påståendet, vore det ju öuskligt att vinna
detta mål, och af sådan anledning har jag icke velat motsätta migall
tull på fläsk.
Den obetydliga skilnad på 5 öre, som utskottet föreslagit emellan
tullen på rökt och annat fläsk, hvartill skall den nu tjena? Man
säger att rökt fläsk är en vara, som begagnas af de förmögnare.
Må så vara. Men det rökta fläsket är en vara, som mycket liknar
annat fläsk; man vet icke huru mycket deraf införes; det är i allt
fäll relativt obetydligt. Denna bestämmelse skall dock medföra förpligtelse
för tullpersonalen att vid hvarje tullbehandling noga förvissa
sig om att det fläsk, som införes, icke i sin helhet eller till någon
del är rökt. När jag väger den obetydliga fördelen, om det är någon
fördel, af en förhöjning af 5 öre per kilogram mot alla olägenheterna
af bestämmelsen, finner jag icke något skäl att sönderdela tullsatsen
i två olika belopp, utan på grund af hvad jag nu haft äran anföra, hemställer
jag, att den 26:e punkten må erhålla följande förändrade lydelse:
»att å fläsk måtte sättas en tull af 15 öre för 1 kilogram».
Friherre Barnekow: För min del har jag icke varit svag för
höga tullar och tror icke heller, att jag någonsin kommer att blifva
det. Vid alla tillfällen har jag i utskottet röstat för den lägsta tullsatsen
och jag skulle icke heller hafva något emot en lägre tull i
detta fall. Men hvad som gjort att jag är för denna högre tull, är
S:o 24.
14
Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å jfefc.jemförelsen med andra länder. Yi hafva sett huru andra länder om(Forts.
) gärdat sig med tullar och särskild! för att hindra svinpesten beslutat
totalt importförbud; så har Danmark importförbud och Tyskland kar
äfven importförbud. Vi deremot göra ingenting, derför att de personer,
som skulle skydda oss mot denna sjukdom, säga, att den icke
är smittosam, blott fläsket är saltadt; men när så många andra säga
att den är smittosam, är det svårt att inse, att vi skulle vara klokare
än andra.
Hvad nu beträffar det, som den förste ärade talaren sade, att
fläsket skulle vara ett väsentligt födoämne för arbetaren, så är det
nog sant, men det synes mig, som om han ganska väl skulle kunna
begagna fläsk af inhemsk produktion. Man talar här så mycket om
brödtull, fläsktull och svälttull, men det är dock ett särskild! förhållande
med fläsket, ty min öfvertygelse är, att Sverige kan producera
allt det fläsk, som här åtgår. 1 en provins af vårt land är ju
svinafveln mycket uppdrifven och hvarför skulle icke förhållandet
kunna vara det samma på andra håll? I Skåne är ofta proportionen
200 svin mot 100 kreatur, och hvarför skall det icke kunna vara på
samma sätt i de andra lanskapen i Sverige? Min öfvertygelse är
således, att om denna näringsgren får utvecklas, skall ingen import
behöfvas och priset på varan sålunda icke heller stegras. Jag säger
detta till dem, som anse att tullen skall fördyra varan, ty så är efter
min uppfattning icke förhållandet. Om jag icke misstager mig,
verkade visserligen i Tyskland, der man som sagdt har importförbud,
tullen till en början én höjning i priset, men efter en tids förlopp
har det visat sig att varan icke stigit; ty man har der med ifver
slagit sig på svinafveln och det tager icke lång tid att få denna
näring i gång. På 6 månader är man färdig med sin uppsättning.
Detta är anledningen hvarför jag anser det ligga mycket vigt på
denna tull.
Jag förstår dock ganska väl, att många tycka att det låter så
bra att uppträda och slå på trumman och säga, att producenterna
här i landet endast vilja fördyra varan. Det låter val, det låter förträffligt,
men det ligger ingen sanning i påståendet och jag tillmäter
det ingen betydelse, ty vi kunna producera fullt ut hvad vi behöfva
af detta födoämne, så att skulle än till eu början priset stiga något,
så kommer detta med all säkerhet att icke inträffa efter någon tids
förlopp.
Talet om motsatsen anser jag vara af noll och intet värde. När
vi icke kunna på annat sätt förmå vederbörande att skydda oss,
såsom andra länder skydda sina jordbrukare, måste vi försöka på
detta sätt.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Anderson, Albert: Sedan vi nyligen fått tull på spannmål,
har nu bevillningsutskottet för systemets skull äfven föreslagit
tull på öfriga mest nödvändiga lefnadsförnödenheter. Jag säger
med flit »för systemets skull», ty skälen i utskottets betänkande
synas mig mycket svaga. En föregående talare har påvisat det
märkliga i utskottets uppgifter om införseln och utförseln åt fläsk
15 N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. ni.
under de senare åren, nemligen att under det införseln minskats Tull å fläsk.
har utförseln stadigt ökats. Detta förhållande vittnar nogsamt om (Forts.)
att svinafveln här gått framåt, att produktionen af fläsk ökats.
Utskottet har vidare såsom sitt eget upptagit ett yttrande af
en motionär i Andra Kammaren, herr Kilman, hvilken säger, att
»för jordtorparen, statkarlen och den talrika klassen af egare till
smärre hemmansdelar, hvilkas hela areal inskränker sig till endast
några få tunnland jord, är ofta fläsket den enda landtmannavara de
hafva till afyttring.» Denna sats är dock väl endast till en del
sann, ty hvad statkarlen angår, tror jag det hör till undantagen att
personer af denna klass hafva något fläsk att afyttra.
Vidare förekommer i utskottets betänkande ett annat citat från
samme _ motionär, nemligen hans ord, »då, som nämnts, arbetarebefolkningens
på landet ekonomiska existens är så väsentligt beroende
af fläskpriset» o. s. v. Jag instämmer uti detta, att arbetarens
ekonomiska existens är beroende af fläskpriset, men det synes
mig, att detta förhållande borde leda dertill, att då arbetarebefolkningen
icke producerar fläsk, man måste laga» att priset derpå blir
så billigt som möjligt. Det förefaller mig derför som om utskottet
efter denna motivering kunnat sluta med en hemställan allenast att
herr Kilmans motion icke måtte bifallas. Utskottet har emellertid
kommit till ett annat resultat, men, såsom jag påvisat, på mycket
svaga skål, då de tala fullt ut lika väl mot som för tull på fläsk.
I sina åtgöranden hvad lifsmedelstullarne vidkommer, har bevillningsutskottet
icke heller beaktat, att inom vårt land finnes en stor och
betydande landsdel, inom hvilken dessa tullar komma att mycket hårdt
drabba flertalet af befolkningen. Inom Norrland drifves i allmänhet
icke jordbruket i den omfattning, att dess produkter kunna blifva
föremål för utförsel och hvad särskild! skogsbygden angår, torde
jordbrukarne der icke ens ofta kunna producera landtmannaprodukter
tillräckligt för sina egna behof. Detta förhållande är i min tanke
värdt all uppmärksamhet, men hittills har dock hvarken Riksdagen
eller bevillningsutskottet ansett, att man dervid behöfver fästa afseende.
h''Jt bevis på att landtbruket i dessa trakter icke producerar
tillräckligt för det egna behofvet, är den stora införsel både af spanmål
och andra lifsförnödenheter, som årligen dit eger rum. Tullen
på fläsk, hvilket icke minst der är en förnödenhetsvara, måste sålunda
verka högst betungande och det kan till och med inträffa, att
tullen på lifsmedel i Norrland blifver rent af förderfbringande. Man
bör komma ihåg, att Norrland ligger under ett luftstreck, der säden
ofta fryser bort. Jag vill i detta hänseende blott erinra om det
störa betryck denna landsdel var utsatt för år 1868 och skulle åter
den olycka hända, att missväxt inträffade, komma lifsmedelstullarne
att visa . sig i allra högsta grad förderfliga. Det vore verkligen,
edligt m*n uppfattning, ändock skäl att, huru mycket man än må
hålla på systemet, taga i betraktande, att det icke är en enskild
industri, utan en hel landsdel, som hårdt drabbas af denna nu förevarande
tull, och det är icke för mycket begärdt, att kammaren
{iso 24. 16 Onsdagen den 18 April, e. in.
Tull flas % måtte fästa något afseende vid detta förhållande. Jag tillåter mig
(Forts.) derför att yrka afslag på utskottets förslag i denna punkt.
Herr Hedlund: Var tullen på spanmål och mjöl och den nu
tillkomna på brödet orättvis och förhatlig, så är tullen på fläsk det
icke mindre. Den förste ärade talaren har redan påpekat detta, så
att jag vill icke upprepa hans ord, men jag vill dertill lägga, att
är någon tull egnad att väcka ond blod, så är det denna. Anledningen
härtill är den, att det feta fläsk, som hit importeras, nemligen
det amerikanska, är af beskaffenhet att mestadels förtäras af
den torftigaste delen af vårt lands befolkning och af inbyggarne i
de landsdelar, der det just är fettämnet man behöfver, på grund af
klimatet. Då sålunda den beskattning som lägges på fläsket, icke
äfven drabbar någon af oss, såsom fallet dock är med mjöl- och
brödtullen, är särskild! denna tull, ur rättvisans synpunkt, af synnerligen
betänklig beskaffenhet, Om de andra tullarne kunna vi
saga, att vi i mer eller mindre lika mån som de mindre bemedlade
dela den skattebörda, som genom dem uppkommer, men detta kan
icke sägas om tull på det amerikanska fläsket.
Ufskottet har, såsom redan är nämndt, icke velat se någon af
sina tullsatser ur förbrukarnes synpunkt. Det är som om de icke
vore till, ehuru väl dock konsumenterna äro vilkoret för all produktion.
Här borde dock utskottet hafva tagit förbrukarne med i räkningen.
Ser jag nu till hvad nytta denna tull skulle göra för uppblomstringen
af den svenska svinafveln, ställer sig saken så, att ett
ökadt pris på amerikanskt fläsk har för denna ingen betydelse.
Det är två fullkomligt olika varor. De svin, som här beredas för
export, måste vara gödda på ett särskild! sätt, så att de icke blifva
späckhaltiga, samt kunna uppfylla de engelska finsmakarnes fordringar,
under det att det amerikanska fläsket icke alls står i samma
kategori. Följaktligen måste, med afseende på fläsket, den inhemska
marknaden ganska litet påverkas af importen från Amerika, tv
vår produktion måste rätta sig efter smaken hos dem, till Indika
vi exportera denna vara,
Om jag ville protektionisterna så illa, som de vilja mig, skulle
jag icke kunna önska dem mera ondt, än att denna tull blefve bifallen,
och jag behöfver nog icke vara bekymrad för, att de icke
skola bereda sig de följder, Indika jag visserligen icke önskar, men
som de i sin förblindelse draga öfver sig.
Jag vill sluta med det omdömet, att denna fläsktull är värdig
ett system, bland hvars främste målsmän finnas de, som röra sig,
icke blott med falska skäl, utan äfven med falska citat.
Friherre Klinckowström: Att döma af diskussionen synes det
som om frihandlarne i striden framförde sina kufvudtrupper, men
man får blott höra de gamla vanliga argumenten och ingenting nytt.
Jag undrar icke så mycket på att den, som har att tala endast i
sitt eget namn, kommer fram med sådana osanuolikheter, som att
tullar inom rimliga gränser å de födoämnen, som produceras inom
Onsdagen den 18 April, e. m. 17 N'':o 24.
landet, fördyra varan för konsumenterna, men att personer, som äroTull å fläsk.
det offentliga ordets män, som tala för en stor del af folket — åt- (Forts.)
minstone förmodar jag, hvad herr Hedlund beträffar, att han anser
sig. tala för en god del af Sveriges vestkust — icke sätta sig mera
in i den verkan, som tullarne utöfva på födoämnenas pris, än att de
kunna fortfarande rida på samma förbrukade käpphäst, det förvånar
mig. Jag bär många gånger framstält och erbjudit mig att — med
största vänlighet — mottaga herr Hedlund i mitt hem för att visa
honom huru med denna fråga sammanhänger, emedan han tyckes
vara obekant med densamma. Jag har här tagit med mig en smakbit,
en officiel redogörelse, som den preussiska regeringen låter
månatligen utgifva från de största handelsplatserna i tyska riket,
angående den verkan, tullarne hafva på födoämnenas pris. Denna
redogörelse började utgifvas redan från och med 1871, innan reformen
vidtogs i Tyskland, och har sedermera fortgått och fortgår ännu.
Jag försäkrar, att denna redogörelse skulle icke blott för herr Hedlund,
utan äfven för samtliga frihandlarne i kammaren vara en ganska
helsosam lektyr på kaffekoppen.
Hvad nu beträffar priset på fläsk, så är äfven redogjordt derför;
och skola vi ofta besväras med dessa fraser från frihandlarnes sida,
så slutar jag med att bifoga tabellerna såsom bilagor till mitt
yttrande. Vi se häraf, att 1873 var priset å svinfläsk per kilogram
i pfennige 135, 1874 134, 1875 126, 1876 131 och åren 1877--»
1879 något lägre. Från och med den 1 januari 1880, då, såsom hvar
och en, som följt med dessa frågor, nogsamt känner, den tull, som
vid 1879 års riksdag bestämts, började gälla, ökades visserligen
priset något de första åren, eller 1880 till 122, 1881 till 128, 1882
och 1883 till samma belopp, men gick 1884 ned till 120 pfennige
och 1885 till likaledes 120 pfennige per kilogram. Längre än till
1885 har jag icke några upplysningar, men de finnas äfven för 1886
och 1887 i statistiska centralbyrån. Och jag kan våga ett vad på,
att de ytterligare nedgått. Här är icke fråga om andra lifsmedel
än fläsk, men dessa uppgifter gälla äfven för hvete, korn, råg etc.,
och för dessa alla artiklar skola herrarne finna, att den åsätta tullen
icke i Tyskland fördyrat varans värde för konsumenterna. Det är
bedröfligt, att frihandlarne skola komma jemt och ständigt tillbaka
med den satsen, att tullarne fördyra lifsmedlen för konsumenterna,
förmodligen för att derigenom reta upp massorna, som icke kunna
bedöma frågan; men äro de redliga frihandlare, skola de väl taga
mot de upplysningar, som lemnas dem, innan de döma.
Om icke tiden vore så långt framskriden, skulle jag hafva
mycket att tillägga och läsa upp de många utdrag jag gjort ur
de tabeller, som jag i fjor lade på kammarens bord. Deraf skulle
herrarne finna, att då tull sättes på lifsmedel, så ökas visserligen
priset i början genom handelsspekulationer, men spekulationerna
räcka icke mycket länge. De hafva gått ett eller ett par år, men
sedan inträda de naturliga förhållandena, och priset å lifsmedlen
blir icke eller åtminstone blott obetydligt ökadt till följd af tullen.
När denna fråga diskuterades i det tyska parlamentet år 1879, så
Första Kammarens Prof. 1888. N:o 24. 2
i\:o 24.
18
Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å fläsk. \ ar det, på sätt den, som följt med dessa frågor, kunnat se af
(Forts.) diskussionsprotokollen — och jag står till tjenst med att låna ut åt
hvar och en, som vill taga kännedom derom — samma skrik från
frihandlarnes sida om att lifsmedelsprisen skulle ökas aftullarne.—
Detta varierades på alla möjliga melodier, men erfarenheten har
visat motsatsen, och det är nu mera sällsynt att sådana underliga,
att icke säga galna, slutsatser, framställas i det stora tyska riket.
Och väl vore om vår regering, som jag hoppas står öfver partierna
och icke strider mot dem, vill- vidtaga samma åtgärder för att lugna
sinnena och låta hvar och en komma till sin fulla rätt. Med den
känsla för sanning, som jag är öfvertygad herr Hedlund eger, är
jag förvissad att, när han får se de officiella uppgifterna, han skall
vara den förste att gifva mig rätt. Jag yrkar af hela min själ
bifall till utskottets förslag.
Herr Wmrn: Det yttrades af en talare, att han yrkade bifall till
punkten, derför att införseln af amerikanskt fläsk skulle bidraga till
sjukdomars spridande och att man derför borde förfara som i andra
länder och förbjuda införseln af sådant fläsk. Det torde icke vara
herrarne obekant, att Kongl. Maj:t utgifvit författningar, enligt Indika
det tillkommer kommerskollegium att, när ett land är smittadt af en
viss sjukdom, förbjuda all införsel från det landet af djur, bland
Indika sjukdomen uppträdt; och detta har också kommerskollegium
gjort. Det har utfärdat en kungörelse, som medför förbud mot införsel
i detta fäll. Alla delar af svin, som kunna medföra sjukdomen,
äro förbjudna, och endast väl saltadt fläsk är tillåtet att införa.
Alla äro nemligen ense derom, att sådant fläsk icke kan medföra
smitta. Man säger nu, att den till införsel tillåtna varan inlägges
i halm eller dylikt, som kan medföra smittoämnet. Om åtgärder
skola vidtagas mot sjukdomens införande på dylikt sätt, så måste
det ske genom ordningsföreskrifter, som skola gifvas af polismyndigheten,
såsom att artiklarne skola brännas eller desinficieras
och dylikt; men att sätta tull på fläsket, det hindrar icke införseln,
men fördyrar varan. Olyckor kunna lika väl inträffa genom den
införda varan. Om arbetarne få betala tull, så kan ju icke faran
för att de lådor, som [utkomma, sprida pesten, blifva mindre. Det
är på helt annat sätt, som frågan måste angripas. Tullar gagna
här icke.
Sedan yttrade samme talare, att om man ville i det öfriga
Sverige drifva svinafvel, likasom i Skåne, skulle man icke behöfva
det amerikanska fläsket. Det hedrifves verkligen svinafvel äfven
uppåt landet. Eu tillfällighet gör, att jag är mycket intresserad i
en egendom i Vermland, vid hvilken det hedrifves mycket svinafvel.
Vi äta i min familj det fläsk, som kommer derifrån. Det säljes på
flera orter, i Göteborg, Stockholm o. s. v. Jag har visserligen
icke sett bokslutet för det sista året, men jag hoppas och har anledning
antaga att det är godt. Men det bär icke med denna fråga att
göra, ty det svenska fläsket är icke en vara, som arbetaren förtär.
Hvad arbetaren vill hafva är det feta späcket, såsom herr Hedlund
rigtigt anmärkte. Han kan icke medtaga i skogen till sitt arbete
Onsdagen den 18 April,
19
i\:o 24.
och kan icke tro
sig
hafva samma nytta af det svenska svinköttet.Tull å fläsk.
tw .. , , —o uci övcii»ku svinKottet.j
Det ai magert och uppfyller icke hans behof. Jag- hoppas en annan
talare skall bättre utreda detta förhållande. 1
Hvarför skulle arbetaren köpa den amerikanska varan och envisas
deimed, om han icke behöfde den? Det har sagts, att vi sjelfve kunna
producera tillräckligt med fläsk, men när det icke är den vara
ar betaren vill ha va och behöfver, äro vi ytterligt grymma mot honom,
då \ i utan verklig eller åtminstone utan motsvarande nytta för oss
fördyra den vara lian behöfver för honom, för att vinna något, som statistiken
visar att vi icke kunna vinna på det sättet. Yi kunna icke hindra
aibetaren att taga den vara, han behöfver. Och sedan vi fördyrat
biodet för honom, ar det grymt att äfven fördyra soflet.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har icke vältaligheten
min magt. Jag instämmer i hvad den förste talaren yttrade och
som fläsket är ^ äggCS pä 611 sådan nödvändighetsvara,
nå^otHfL^lnlem-• EhUlU--iiet f?refa]ler mig vara lönlöst att yttra
något i dessa tullfrågor, nodgas jag dock besvära kammaren eu kort
stund, enär en talare yttrat, att han ur sanitär synpunkt ville hafva
Tnaa t-llllka klandrat vederbörande myndigheter, att
e icke tillstyikt lent importförbud för allt amerikanskt fläsk Han
åberopade såsom skäl för sin åsigt, att utlandet gjort så och att han
K e ,"iera Pf <ie utländska myndigheterna än på de svenska,
Detta bär gifvit mig- anledning att uppträda. Jag tror talaren tae-if
elisé beträffande motiven för dessa förbud. Flerestädes i utlandet
finnes visserligen importförbud för amerikanskt fläsk, men det
ar något annat än sanitära skäl, som föranledt samma förbud. 1
Frankrike sattes importförbud derå för trikinernas skull och under
uppgift, afl det amerikanska fläsket skulle vara oftare behäftadt
med tnkiner än annat fläsk. Sedermera verkstäldes noggranna
andel sökningar, huru vida amerikanskt salt fläsk, rikligen försedt
med tnkiner, vore skadligt för andra djur, mottagliga för trikiner,
deiest dessa hugo sadant fläsk i rått eller okokt tillstånd. Med
basta vilja lyckades det dock icke att få trikiuerna vid lif och dermed
skada andra djur. Det myckna saltet hade dödat dem och
gjort dem oskadlig^. Så sker, såsom bekant, äfven genom kokning
Sa ramlade den historien om det amerikanska fläskets stora skad
S
ovai lil i d-m"1 Tf 5 T“ dCt !:indi''ar icke> att importförbudet
star_ qvar an i dag. Äfven hos oss har man gjort mycket väsen af
tiikinerna, ehuru verkstälda undersökningar visat, att endast ett
eller_ annat fläsk af många tusen befunnits vara fri kinlialti o t I
Sverre hafva sa vidt kändt är, endast några högst få personm- doft
l fu t JL- Tnk7!lie-’/neU de“a oaktadt hafva trikinundersökningar
bhfv t obligatoriska i flera städer, der hela befolkningen sålunda beskattas
genom utgifter för dessa undersökningar. Fn sådan lagstiftmng
kan synas vara mindre berättigad, då det sällan förekommande
trikinhaltiga fläsket blifver oskadligt genom eu längre tids saltning
rökning äfvensom genom kokning. Endast då trlkinhaltigt fläsk
fortares mer eller mindre rätt eller okokt, uppstår fara för trikin
(Forts, t
N:o 24. 20 Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å fläsk.förgiftning. Under sådana förhållanden kan man säga, att den som
(Forts.) dör af trikiner må skylla sig sjelf. I Frankrike liksom hos oss lär
man ej äta okokt färskt fläsk, och lär enligt uppgift trikinsjukdom
ej förekomma i Frankrike. För befordrandet af vissa ändamål äro
dock de sanitära svepskälen så bra att taga till. Förstår man icke
frågan, så är man desto tvärsäkrare i sina påståenden.
Liksom med trikinosen synes man nu äfven vilja använda svinpesten
till befordrandet af tullpolitik. Ännu vet man ej om svinpesten
skadat någon menniskas helsa; att de mikrober, som vålla
denna sjukdom, skulle vara farliga i fläsk, som under lång tid legat
inpacka^ i salt, tror jag ingen, som känner till frågan, kan anse
sannolikt. På lösa gissningar bör man icke tillstyrka tullsatser än
mindre derpå grunda lagbestämmelser. Då jag har att å ernbetets
vägnar yttra mig i dessa frågor, till- eller afstyrkande åtgärder i
sanitärt syfte, tänker jag endast på de sanitära synpunkterna, utan
minsta afseende på huru vida dessa lämpa sig för det ena eller andra
syftet eller systemet. Detta borde icke klandras, då det tvärt om är
en förtjenst, att hvarje fråga bedömes i och för sig utan afseende
på de åsigter, som gälla för dagen. Angående svinpesten, som nu
säges härja så oerhördt i norra Amerika, vill jag nämna, att den
veterinär, som på statens bekostnad reser i Amerika och studerar
denna sjukdom, varit i Washington någon tid, utan att ens kunna
fä kännedom om någon epidemi af svinpest. Samme veterinär skulle
fortsätta resan till Chicago, men var oviss, om han någonstädes i
Amerika skulle få tillfälle se någon epidemi af svinpest. Delta hindrar
icke att vi här hos oss röra upp himmel och jord både med
afseende å det amerikanska fläsket och angående konstsmöret, allt
under åberopande af svinpesteus förhärjningar och faran derför äfven
med hänsyn till konstsmöret. Med anledning häraf skulle jag vilja
framställa en fråga: Huru farlig skulle svinpesten anses, derest djuregaren
ej af statskassan finge ersättning för de djur, som dödas såsom
angripna åt eller skäligen misstänkta för att lida åt svinpest.
Antagligen skulle djuregaren då betydligt modifiera sina åsigter om
faran, åtminstone för menniskornas helsa, och yrka på fri disposition
öfver sina djur, de må nu vara friska eller sjuka. Jag tror att
mycket ofog drifves med de sanitära frågor, hvilka allt efter olika
behof väl lämpa sig för än ett än ett annat ändamål. Från sanitär
synpunkt är det mycket vigtigare att skaffa den fattige en god och
billig föda än att genom importförbud och höga tullar söka skydd
mot sjukdomar, som han har mindre anledning att frukta, än de
faror han dagligen är utsatt för till eu stor del af brist på tjenlig
föda i tillräcklig mängd. 0 t
Hvad sjelfva det amerikanska fläsket beträffar, sa lärer det
icke kunna förnekas, att det är en nödvändighetsvara för arbetaren.
Ingen arbetare kan bibehålla sin arbetskraft, om han icke får_ omkring
50 gram fett om dagen. Hvar skall han nu fä det ifrån V
Smöret är för dyrt, sill och strömming vill man fördyra, den oskummade
mjölken är likaledes för dyr. Det enda, som återstår honom,
är fläsket, och särskilt det i förhållande till näringsvärdet billiga,
benfria och feta amerikanska fläsket. Skola vi nu fördyra detta?
21 N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m.
»Tåg svenskt fläsk, gör det billigt, så begagnas det nog» svaraslWZ å fläsk.
det; ja väl, men det kan icke ersätta det amerikanska fläsket. (Forts.)
Det svenska är mera salt än det amerikanska. Det amerikanska
kan användas som smör. Arbetaren lägger det på sitt bröd och
kan vid många tillfällen svårligen undvara detsamma. Och nu skola
vi genom höga tullar fördyra denna vara, som arbetaren ej kan
undvara! Får han icke råd att skaffa sig det här i Sverige, så har
han lyckligtvis ännu qvar den utvägen att fara till Amerika och der
förskaffa sig denna goda och billiga föda. Till undvikande häraf
yrkar jag afslag ä denna tullbeskattning, som kommer att hardt, och
nästan uteslutande drabba kroppsarbetaren.
Herr Carlsson: Då spanmålstullar redan antagits, förefaller det
besynnerligt, om Riksdagen skulle utslå tullsatserna å landtbrukets
förädlade produkter. Fläsk utgör eu af de förnämsta af dessa.
Konsumtionen är högst betydlig inom landet, men produktionen är
otillräcklig, och derför är det stor införsel af denna vara. Denna införsel
är så mycket mer att beklaga, som vi genom vår potatisodling
och skummjölk från mejerierna ega god tillgång på produkter, lämpliga
för uppfödning och gödning af svin, men så länge skyddet
saknas, kunna vi svårligen konkurrera med utlandet härutinnan,
synnerligast Amerika, med dess stora och rika resurser och der
fläsk produktionen är derför mycket billigare än i förhållandena
hos oss. Dessutom, till ytterligare skada för vår egen produktion,
är detta amerikanska fläsk vida spridt och deraf konsumeras betydligt
i vårt land, icke sä mycket för fläskets goda egenskaper, ty
derom äro tankarne delade, utan för dess lämplighet som handelsvara
och lätthet att utminutera. Kunde vi komma med produktion
så långt, att dermed fyldes vår marknads behof af varan, så vore
dermed taget ett stort steg framåt.
1 denna fråga torde böra bemärkas, att man icke kan säga bär,
hvad som så starkt betonades vid frågan om spanmålstullarne, nemligen
att skyddet endast vore till fördel för de större egendomsegarne.
Här, om någonsin, är det väl de mindre jordbrukarnes intressen,
som komma att tillgodoses, ty dessa deltaga till synnerlig
stor de] i fläskproduktionen. Icke blott hemmansegare, utan äfven
torpare, backstugusittare, ja alla som innehafva en jordlapp, till och
med statkarlar, bedrifva i större eller mindre skala uppfödning och
gödning af dessa husdjur, och detta icke allenast för eget behof utan
äfven till afsalu. De många millioner kronor, som nu utgå för utländskt
fläsk, skulle kunna besparas till förmån för modernäringen
och till indirekt nytta för hela landet. Statskassan skulle äfven genom
fläsktullen förstärkas, ty äfven om tullen antages, så är dermed icke
sagdt, att åtminstone till en början importen kommer att alldeles
upphöra. Beträffande talet om arbetarnes ställning till denna tullfråga,
sä gäller här vid lag, som vid andra skyddstullfrågor, såsom
allmän regel: Laga nemligen att vår modernäring och andra näringar,
industrier och yrken skyddas och frodas, då får arbetaren sysselsättning
och högre betalning och får råd att köpa både fläsk och
annat sofvel samt icke, såsom nu ofta är fallet, behöfver svälta eller
X:o 24.
22
Onsdagen den 18 April, e, in.
Tull å fläsk.för lifvets uppehållande anlita den allmänna barmhertigheten och
(Forts.) fattigvården.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Bäckström: Ehuruväl jag förut instämt med herr vice
talmannen i hans yttrande i första punkten och derigenom protesterat
mot de föreslagna tullarne i allmänhet, så kan jag dock icke
annat än äfven nu, i denna speciella fråga, aflägga min allvarliga
protest mot den föreslagna tullen. För ett par tiotal år sedan lefde
våra arbetare så godt som uteslutande på sill och bröd, men numera
hafva de förbättrat sin ställning så mycket, att de till och med få
äta fläsk, allt en följd af det billiga priset derå. Brödet har blifvit
genom skatt fördyradt, sillen antager jag är på mycket god väg att
blifva det, och då tycker jag, att fläsket åtminstone kunde få tullfritt
införas.
Den föregående talaren sade, att man skulle se till, att industri
och näringar finge skydd i landet, då skulle arbetarne ock få råd
att köpa fläsk. Jag antager deremot, att, om alla nu föreslagna
tullar blifva en verklighet, så få arbetarne icke råd att köpa vare
sig bröd eller fläsk.
En talare på skånebänken sade, att produktionen af svin i södra
Sverige tilltagit högst betydligt. Om jag icke misstager mig, så
sade han för några år sedan, att han stod här i kammaren såsom
den ende producenten för svinafvelu. Det är glädjande att höra,
att sedan den tiden denna näring gått så mycket framåt, men på
redan anförda skäl kan jag icke annat än yrka afslag å utskottets
betänkande i denna punkt.
Herr C ar Ib or g: Jag känner mig manad att säga några ord
med anledning af åtskilliga yttranden under debatten. En talare
sade, att han med stor indignation hörde, att protektionisterna icke
funne för godt att taga skäl, äfven om de voro aldrig så klara och
tydliga. Åter andra talare läto undfalla sig yttranden om, att protektionisterna
skulle så blindt lyda fanan, att de följde den, äfven
om de sjelfva insågo, att det var origtigt. Jag protesterar mot en
sådan uppfattning, och jag är öfvertygad om, att protektionisterna
äro minst lika förvissade om rigtigheten af sina åsigter som herrar
frihandlare.
Hvad särskildt denna punkt beträffar, och att, om den bifalles,
det skulle föranleda ökade utgifter för den fattigare befolkningen,
så kan detta synas ganska rigtigt, om de nödvändigt skola hafva
det amerikanska fläsket. Det kostar 6 å 7 kronor, men för det
svenska får man endast 4 å 4,5o. Att arbetaren ändock köper det
amerikanska fläsket, visar således, att han icke har så dålig råd,
ty den, som efter godtfinnande kan välja hvad som smakar honom,
han kan icke hänföras till samhällets sämst lottade medlemmar.
Af de statistiska uppgifter, utskottet anfört, visar sig, att den
svenska fläskproduktionen har i betydlig grad tilltagit under de
senare åren. Den konservativa arbetaren, som lärde sig att äta det
amerikanska fläsket, när det svenska var dyrare, håller nu fast vid
Onsdagen den 18 April, e. m. 23 N:o 24.
denna sin vana, men om han ville betala något så när lika mycket Tull å fläsk.
för det svenska fläsket, är jag fullt förvissad att sådant kan produ- (Forts.)
ceras i tillräcklig mängd. Det är således icke nödvändigt att tullen
skall fördyra fläsket.
Efter min uppfattning hade tullsatsen kunnat sättas något lägre,
till 15 öre, hvilket jag anser vara nog, och jag ber också få yrka
återremiss i förhoppning, att en sådan nedsättning må kunna åstadkommas.
Herr Ekman: Jag skulle icke hafva besvärat kammaren med
något yttrande i denna fråga, så vida vi icke hade fått höra en föreläsning
i afton om det trolleri, som tullarne på lifsmedel skulle
kunna åstadkomma, nemligen att, på samma gång som dessa tullar
på lifsmedel vore ett skydd åt producenterna, skulle dock icke varuprisen
derigenom fördyras. Till följd deraf skulle icke arbetarne
blifva betungade med några ökade utgifter genom införandet af lifsmedelstullar.
För öfrigt har det ock blifvit sagdt, att, få vi blott
dessa lifsmedelstullar införda, skall allt blifva godt och väl, alla
skola få god arbetsförtjenst, och ingen skall behöfva klaga. När
dessa besynnerliga och motsägande satser först började uttalas, tog
jag mig friheten att till kammarens protokoll förklara, att, efter mitt
förmenande, det var omöjligt, att införande af lifsmedeltullar skulle
kunna en sådan märkvärdig verkan åstadkomma. Jag är nu i tillfälle
att kunna för kammaren omtala ett fall, der de redan beslutade
lifsmedelstullarne åstadkommit en helt annan verkan, och motsatsen
mot hvad anhängarne af lifsmedelstullar önskat, nemligen att vi
skulle kunna skaffa en lönande sysselsättning åt alla våra arbetare
och göra slut på den ledsamma emigrationen. Herrarne veta nog
alla, att vårt lands bergshandtering lider af stort betryck. Det är
icke ensamt förhållandet här i landet, utan äfven i andra länder.
T en af de branscher af denna handtering, hvarmed jag haft något
att skaffa, har det ty värr varit nödigt att sätta arbetslönerna ganska
låga, emedan tillverkarne af jernet hafva fått dåliga pris. Arbetarne
hafva åtnöjt sig med den låga aflöningen, emedan de visste,
att det var sant, att arbetsgifvarne fingo dåligt betaldt för varan.
Under sådana förhållanden insågo de nemligen, att de icke kunde
begära högre aflöning. Men äfven till dem hade spratt sig ryktet
om, hvilken märkvärdig verkan som skulle åstadkommas af tullar
på lifsmedel. Det dröjde icke länge, sedan tullar blifvit beslutade
å spannmål och mjöl, förrän priset på det senare steg med 25 till 30
öre pundet. Då kommo arbetarne och sade: nu är tidpunkten inne,
då vi skulle få högre aflöning. Vi svarade: vi skulle gerna gifva
eder högre aflöning, ty vi inse, att den skedda prisförhöjningen på
mjölet bör kännas för er mycket tung, men vår ställning är icke
förbättrad, och under annan förutsättning kunna vi icke gifva er
någon förhöjning; vår redan förut knappa inkomst har icke blifvit
förökad. Arbetarne trodde detta och säde: vi kunna då icke längre
begära någon förhöjning, men ni få icke misstycka, om vi lemna
arbetet och emigrera. Det gjorde också några af dem, och det skall
icke förvåna mig, om inom kort än flere resa efter. Således, den
X:o 24.
24
Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å fläsk.yerkan, som skulle åstadkommas, enligt deras åsigt, hvilka för när(Forts.
) varande kafva majoritet inom den svenska Riksdagen, den har alls
icke inträffat. Jag har anfört ett exempel, och man skall nog få
se, att sådana skola i hundratal kunna framvisas inom kort, om vi
fortsätta så, som vi börjat, att fördyra alla slag af lifsmedel. Jag
har velat nämna detta, och jag instämmer i deras yttrande, som
hafva sagt, att om priset på en så nyttig vara som fläsk kommer
att fördyras, så skall det tvifvels utan komma att väcka mycket mera
missnöje, än den prisförhöjning, som blifvit en följd af tullen på
mjöl.
Man har här talat om, att det amerikanska fläsket står i mycket
högre pris än det svenska, och derför, säger man, borde arbetarne
kunna köpa det svenska fläsket. Men från ett håll, der man icke
kan ifrågasätta rigtigheten af de uppgifter, som lemnats oss, hafva
vi fått höra, hvad som förut visat sig och som är bekant för hvarje
större arbetsgivare, nemligen att det svenska fläsket åstadkommer
icke samma verkan som det amerikanska. Om detta betalas med
högre pris, så är den födan ändå billigare för arbetarne, än det
svenska fläsket för ett lägre pris. Och att gifva producenterna af
fläsk här i landet något skydd, kan jag ej finna behöfligt, ty man
får leta efter någon produktion, som har gjort så stora framsteg,
som produktionen af fläsk här i landet. De statistiska uppgifterna
lemna härå tydliga bevis, och hvarje större mejeriegare, som nu mera
äfven måste producera fläsk, vet väl, att den rätta marknaden för
det svenska fläsket är icke här i landet hos den fattiga befolkningen,
utan den är hos den förmögnarne befolkningen och för öfrigt i utlandet.
Låt oss derför vinnlägga oss om att drifva upp vår fläskproduktion
och grunda den på export, men låt oss också, till fördel
för våra arbetare, importera fläsk från Amerika, utan att betunga
denna vara med några tullafgifter.
Jag yrkar på det lifligaste afslag å utskottets förslag.
Herr Hedlund: Jag ber blott att med några korta ord få till
den ärade talaren på elfsborgsbänken säga, att jag gerna vill infinna
mig hos honom, om jag blott slipper att läsa hans tabeller, hvilka
för vårt ändamål icke ega ringaste betydelse. Här är frågan: antingen—eller.
Antingen verkar denna tull till prisförhöjning på
fläsket, med deraf beräknad fördel för jordbruket, eller också verkar
den det icke, och i senare fallet är den obehöflig. Då ådraga sig
de jordbrukare, som påyrka denna tull, onödigtvis harm och förargelse,
nemligen den, som rättvisligen drabbar dem, hvilka egennyttigt
lägga skatt på de svage och fattige. Derest den ärade talaren
tviflar på rigtigheten af mitt resonnement, så vill jag fästa hans
uppmärksamhet på den redan beslutade spann?ålstullens verkan å
brödprisen. Vid början af riksdagen var den ärade talaren en
ifrig talman för den åsigten, att tull på mjöl icke skulle öka brödpriset
och derigenom den fattiges lefnadskostnader, men när det nu
kommer till kritan, så säger man att bagarne skola hafva ersättning
för de ökade prisen på mjöl. Då skulle talaren, med vidhållande
af den förra meningen, säga: vi hafva lagt tull på mjöl,
Onsdagen den 18 April, e. m.
25 Ji:o 24.
men det har derför icke blifvit dyrare, och derför skola icke bagarneTVtH å fläsk.
hafva någon högre betalning för brödet. Eller också skulle han (Forts.)
säga: vi skola hafva tull på brödet ändå, men den fördyrar icke
brödpriset. Likaledes, när man lagt tull på spanmål, och mjölnarne
kommo och säde: nu skola vi väl hafva tall på mjöl också, skulle
man svarat dem: spanmålen blir icke dyrare genom spanmålstullen,
och således skall ni icke hafva någon tull på mjöl. Det vore verkligen,
såsom den siste talaren sade, ett trolleri, om tull på en vara,
som behöfver importeras, icke skulle öka priset på samma vara.
Nog är talaren på elfsborgsbänken en trollkarl i många stycken, och
en älskvärd sådan, men jag tror icke, att han kan utföra detta
konststycke, äfven om han hade ännu flera tabeller.
Herr Leffler: Herr grefve och talman! Jag har blifvit upp
kallad
af ett yttrande utaf den ädle friherren på elfsborgsbänken.
Visserligen tyckes han hafva privilegium på att i kammaren opåtalt
säga sina politiska motståndare otidigheter, bvilka också vanligen
mottagas med mer eller mindre högljudt löje. Likväl torde det
icke vara olämpligt att eu gång för alla svara på en beskyllning,
som den ädle talaren många gånger förut liksom nu nyss utslungat
mot de så kallade frihandlarne, nemligen, att det skulle vara af
oredlighet och mot bättre vetande, som vi vägra att acceptera hans
nationalekonomiska teorier och underlåta att begagna oss af det rika
statistiska material, som han benäget vill hemma hos sig ställa till
vårt förfogande.
Mine herrar! Den verkliga orsaken till vår afvisande hållning
gent emot herr friherrens tabeller och teoretiska funderingar ligger
väl för öppen dager: han förstår icke alls att med vederbörlig kritik
sofra det statistiska materialet eller att derur draga hållbara slutsatser!
Jag torde icke behöfva upptaga kammarens tid med att anföra mer
än ett enda bevis för detta lätt bevisliga påstående. Herr friherren
brukar i fråga om prisförhållanden icke ens gorå skilnad mellan
absoluta och relativa tal, hvilket likväl är ett postulat, som måste
anses tillhöra den nationalekonomiska vetenskapens abcd!
Hvad angår den föreliggande punkten af bevillningsutskottets
utlåtande, måste jag naturligtvis derå yrka afsteg, ehuru jag är fullständigt
öfvertygad om, att ett sådant yrkande för närvarande är
alldeles hopplöst.
Herr Forssman: Efter hvad jag nyss förnummit, har Andra
Kammaren med stor pluralitet bifallit utskottets förslag. Under sådana
omständigheter anser jag det icke löna mödan att vidhålla mitt
gjorda yrkande, utan får härmed återkalla detsamma.
Herr Carl borg: Jag ber att få återtaga det af mig framstälda
yrkandet om återremiss.
Friherre Barnekow: Jag vill endast svara ett par talare, som
vändt sig till mig. Först och främst ber jag att fä framhålla, att
jag icke har sagt, att jag satte större förtroende till utländska veteri
-
N:o 24.
26
Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å fläsk.närer än de svenska, men jag kan icke hjelpa, att jag sätter lika
Forts.) stort förtroende till dem. Den talare, hvilken jag nu åsyftar, har
sagt, att det var icke så farligt med svinpesten, ty det har icke visat
sig, att någon menniska dött i svinpest. Men hvarför göra herrarne
då så mycket väsen deraf; hvarför gifver man då icke till känna,
att den icke har någonting i det hänseendet att betyda?
En annan talare sade, att jag yttrat, att jag vore en representant
för svinafveln. Meningen var väl icke, att jag var ett svin, fast der
låg litet ironi i hans yttrande, utan han menade väl att jag var producent
af denna vara. Jag beklagar, att han icke äfven är det, ty
jag får säga, att det är en mycket god handtering för jordbrukaren,
och vi äro alls icke rädda för att vara representanter för svinafveln
i den bemärkelsen.
För öfrigt, hvad är det väl vi stå här och gräla om? Vi protektionister
säga blott: hvarför kunna icke arbetarne i Stockholm och
Norrland lika väl som den svenske bonden och den svenske torparen
äta svenskt fläsk, dä vi bjuda honom det för 4,r>o kronor pundet, när
han deremot får betala 6 för det amerikanska? Skulle arbetaren icke
kunna äta samma mat som hans husbonde, skulle drängen vara för
mer än husbonden. Vi producera i närvarande stund denna vara
till billigare pris än det amerikanska fläsket. Kan man då påstå,
att vi vilja förtrycka den stackars arbetaren; det är den gamla käpphästen,
som alltid kommer åter, den gamla trumman, som man alltid
slår på. Jag kan icke fatta tankegången i detta resonnement, som
endast bidrager till att onödigt uppreta sinnena.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr Kockum: Den store rikskansleren utslungade en gäng en
sats, som sedan funnit mycken genklang här och i andra länder.
Men man har tagit denna sats något för ensidigt, och den har i dagså
mång-a. gånger upprepats här i kammaren, att det kanske kunde
vara skäl att taga den något närmare i skärskådande. Den satsen
lydde: »hat der Bauer Geld, hat es die ganze Welt». Det är rigtigt,
och det kunna vi underskrifva eu och hvar. .Men frågan är: huru
skall man skaffa den Bauern Geld, det är den stora frågan. Nu
hafva protektionisterna framlagt ett förslag, hvarigenom de anse, att
det skulle lyckas för landtmannen att fä mynt. De hafva kommit
fram med spanmålstullar, men de taga genast från oss det gagn, som
möjligen skulle kunnat komma deraf. Foderämnen och gödningsämnen
fördyras. Kunna vi uppdrifva ladugårdsskötsel genom införande
af främmande foderämnen, hvarför skola då dessa fördyras?
Och äfven hvad denna speciella fråga beträffar, åstadkommer tullen
blott skada. Hvarför äter icke den norrländske arbetaren det svenska
fläsket, säger man, utan tager hellre det amerikanska. Det är helt
enkelt derför, att detta sistnämnda är fetare, och derför att det
säljes benfritt. Af sådan orsak betalas det ock högre. Nu kan man
göra den frågan: hvarför kunna icke vi lika väl som amerikanarne
producera sådan vara? Ja, härför finnes icke något hinder i sjelfva
saken, men i fjor lade svenska Riksdagen hinder i vägen derför,
27 N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m.
när den lade tull på majs. Derför kunna vi icke nu producera skTull å fläsk.
fett fläsk. (Forts.)
Jag vill icke derför säga, att vi äro så fasligt olyckligt stälda
ändå, fastän det kunde vara bättre, ty vi kunna producera ett fläsk,
som har vida högre pris på den engelska marknaden än det amerikanska,
som kommer till Europa, någonsin kan få. Det är de små
skinkorna, som betalas så högt i England. Herrarne må dock icke
tro, att det produceras endast af den billigaste sortens fläsk i Amerika.
Der finnes det dyraste fläsket i hela verlden, och detta finner man icke
endast på de störa restaurationerna i New-York och hos de finare
familjerna, utan äfven ganska allmänt hos den mera burgna medelklassen,
nemligen de så kallade pitches barn (persikoskinka): de äro
af svin, som blifvit gödda med persikor; detta fläsk betalas enormt
högt, och detta slags svinuppfödning bedrifves i vida större skala, än
man må hända har föreställning om. Jag har sjelf varit hos de halfciviliserade
Fuscaroraindianerna, på södra sidan om Ontariosjön. De
både minskat jordbruket och odlade hufvudsakligast fruktträd. Jag
frågade: hvad göreu I med all fruktenV Jo, svarades det, eu del
säljes till konserver, men en stor del användes till att göda svin.
Ett sådant fläsk kunna vi naturligtvis ej producera här i landet, men
likväl kan här med fördel produceras eu fin vara, som på verldsruarknaden
uppnår ett högt pris; betingelserna härför äro anskaffande
af goda svinracer och vid utfodringen en rigtig proportion emellan
säd, rotfrukter och mejeriaffall.
I Danmark har man gjort ytterst omsorgsfulla försök beträffande
utfodringens inverkan på fläskets beskaffenhet. Der finnes en stor
jorddrott, Testrup, som sysselsätter vetenskapsmän året. om blott för
att utröna, huru vida och på hvad sätt man skall kunna skaffa fram
eU smakligt fläsk, som kan få högt pris på verldsmarknaden. Derifrån
böra vi taga lärdom för att äfven kunna uppträda på verldsmarknaden.
Men svin kunna icke produceras med fördel i och för
sig, utan svinafveln måste gå hand i hand med mejeriskötseln, och
vi se äfven, att på samma gång som smörexporten växer, så växer
också exporten af fläsk. Men oaktadt denna export kan stiga, och
sannolikt kommer att stiga ganska betydligt, så är det högst troligt,
att vi fortfarande komma att hafva en import af amerikanskt fläsk.
En omständighet finnes dock, som skulle kunna göra, att denna import
upphörde, och det vore, om tullen på majs toges bort, hvarigenom
vi här kunde erhålla denna vara billigare. Jag vill dock icke
fördölja, att för närvarande är priset på majs högt, emedan skörden
deraf i Amerika icke varit gynsam, så att nu skulle det icke löna
sig ändå att använda majs åt svinen, men det kan vara år, då det
skulle med fördel låta sig göra att här producera fläsk af samma
slag som det amerikanska. Slutligen frågar jag: är det icke ur
nationalekonomisk synpunkt fördelaktigt att importera billigt och
exportera dyrare fläsk?
Jag har icke hört något skäl, som talat, för att vare sig landtmannen
eller arbetaren kan få nytta af en tull på detta ämne och
derför yrkar jag afsteg.
N:o 24.
28
Onsdagen den 18 April, e. m.
Tull å fläsk. Herr Bexell: Det är besynnerligt, att flere af våra motståndare
(Forts.) i tullfrågan här hafva yttrat: ni hafva först höjt brödpriset för arbetaren
och nu vilja ni höja äfven sofvelpriset. Men brödpriset har
icke stigit till följd af mjöltullen, och säkerligen kommer det att
gå på samma sätt med fläskpriset; det kommer tvärt om att fälla.
Men det blir den skilnaden, att vi då få lemna våra arbetare godt
fläsk, sådant som engelsmännen nu få, och de veta hvad god mat
vill säga, ty de äro de enda, som förstå sig derpå.
En talare, som försvarade det amerikanska fläsket mot beskyllningen
för trikiner, behagade yttra, att om fläsket är häråt saltadt,
så dödas trikinerna och blifva således oskadliga, men strax derefter
sade han, att det amerikanska fläsket är så fett, att det icke
biter någon sälta derpå, då åter vårt fläsk, om det saltas, blir så
salt, att ingen kan äta det. Hvad skall man då tro? Jag instämmer
med friherre Barnekow, att man får höra så mycket prat fram och
åter af vetenskapsmännen, att vi praktiska män slutligen få taga
saken sjelfve om hand.
Jag yrkar bifall.
Friherre Klinckowström: .lag skall icke blifva särdeles mångordig,
men vill dock påvisa en ytterst vigtig sak, som både frihandlare
och protektionister tyckas förgäta, det är att handel och produktion
och konsumtion dela verldens befolkning i 3 stora grupper:
producenter, handlande och konsumenter. Om producenterna och
konsumenterna talas det vidt och bredt, men den tredje gruppen,
som är den vigtigaste af de tre, handelsgruppen, som öfverflyttar
produktion till konsumtion, den gruppen bär besynnerligt nog icke
blifvit analyserad, hvarken af frihandlare eller protektionister. Detta
är mycket orätt, ty enligt statistiska uppgifter i en så tillförlitlig
källa som Neuman-Spallart har denna handelsgrupp tagit i bruttovinst
hälften af hvad producenterna få. .Således är det med denna
ofantliga penningevinst i brutto, som handelns förmedlare betala
alla utgifter för transporter, kursförändringar, assuranser och förluster,
och i de länder, der tullar finnas, der betalas dessa af denna
stora summa, som för hela verlden uppgår till 25 milliarder. Detta
kan förklara, hvarför konsumenterna icke behöfva betala den tull,
som staten åsätter. Om det icke vore så sent på dagen, så skulle
jag utförligare behandla denna fråga, ty jag har alla dertill nödvändiga
upplysningar och jag kan utmana hvilken som helst af
herrar frihandlare att derom öppna en vetenskaplig och tullpolitisk
strid med mig.
Ehuru det var många af herr Ekmans yttranden, jag skulle
vilja besvara, så vill jag likväl vid denna sena timme endast fästa
mig vid ett, ty det var, jag tvekar icke att säga det, oförlåtligt af
honom att yttra sig så. Såsom herrarne minnas, sade han nemligen,
att den nuvarande, och synnerligen den senaste, emigrationen
vore förorsakad af de tullar, som vi hafva satt på spanmål och mjöl.
Jag vill till hvar och en af herrarne hemställa, huruvida detta kan
vara enligt med verkliga förhållandet. Jag tror visserligen, att han
fått sådana upplysningar af de arbetare, som emigrerat och som
29 N:o 24.
Onsdagen den 18 April, e. m.
han frågat derom. Det tror jag. Men hvar och en, som kännerä fläsk.
dessa förhållanden, vet mycket val, att den tull, som vi för en må- (Forts)
nåd sedan satte på spanmål och mjöl, icke har kunnat inverka på
den ofantliga emigration, som under årets tre första månader beklagligtvis
egt rum. För denna olycka för landet hafva vi nog den
hittills varande frihandelsregimen att tacka.
Herr Casparsson: Utan att vilja fälla ett så strängt omdöme
som den föregående om talaren på östgötabänken, så har äfven jag
blifvit uppkallad af hans yttrande om emigrationen. Denna har vid
alla stora politiska frågors behandling blifvit en käpphäst, på hvilken
det vore större skäl att lägga en tull än på vanliga hästar,
som utskottet i eu följande punkt föreslagit. Så länge jag vant
med, har alltid emigrationen begagnats som argument. När det
var fråga om grundskatternas afskrifning, var den den käpphäst,
man red upp på, ehuru det visats, att dessa båda frågor saknade
allt inre sammanhang. När fråga var om värnpligtens utsträckning,
så var det den, som skrämde ungdomen att emigrera. Sedermera
var det frihandeln, och nu påstår man att det är protektionismen,
som är skuld till emigrationen. Det förvånar mig blott, att ett sådant
påstående kunnat framkomma, som att de tullsatser, som åsattes
för två månader sedan, hunnit eu så kraftig verkan åstadkomma
som att framkalla detta års emigration. Min uppfattning är, att det
är arbetslöshet eller svårighet att erhålla arbete, som framkallar
emigration. Arbetarne hålla sig till realiteter, och framkallar frihandeln
arbetsbrist, så emigrera de; framkallar protektionismen arbetsbrist,
så emigrera de också.
Hvad nu föreliggande fråga beträffar, så får jag säga, att jag
icke är mycket lifvad för denna tullsats och för tre år sedan uppträdde
jag mot densamma, men min åsigt har verkligen sedan dess
undergått någon modifikation. Jag har nemligen sett, hurusom man
i utlandet funnit sig föranlåten att utfärda importförbud mot amerikanskt
fläsk; så har äfven helt nyligen skett i Danmark. Då kan
jag tänka mig, att anledningar äfven här kunna förekomma till ett
dylikt förhud, och då kunde det vara skäl att förbereda den svenska
marknaden derpå, så att den inhemska produktionen kunde ökas
derhän, att den fylde det behof, som under en sådan eventualitet
uppstode. Ty så mycket har djurförädlings- och djuruppfödningskonsten
gått framåt i vårt land, att det icke torde vara omöjligt
att här framställa fläsk, som i fråga om fetthalten är jemförligt med
det amerikanska, om det nemligen beredes marknad och efterfrågan
derför. Det är denna omständighet, nemligen ett möjligen inträffande
behof af importförbud, som gjort att jag ändrat åsigt i denna fråga.
Nu har en af våra medicinska auktoriteter, till hvilken jag i
allmänhet hyser stort förtroende, sagt, att importen af amerikanskt
fläsk ur helsovårdssynpunkt icke är farlig. Ja, detta är hans uppfattning,
men det finnes medicinska auktoriteter äfven i andra länder,
hvilka väl äfven betyda något, som hafva en motsatt uppfattning,
och man kan ju antaga åtminstone som eu möjlighet, att äfven
auktoriteterna i vårt land kunna komma till samma uppfattning i
N:o 24.
30
Onsdagen den IS April, e. m.
Tull å fläsk.denna fråga, som de sakkunnige i andra länder. »Dör någon kär
(Forts.) af trikiner», sade talaren, »så får kan skylla sig sjelf.» Det är
visserligen en tröst, men nog är den klen.
Hvad beträffar den föregående talare, som anförde ett den tyske
rikskanslerns yttrande, livilket jag en gång kär citerat, så kunde
det nog vara åtskilligt att invända mot lians tolkning af detsamma,
men det är icke värdt att kär taga rikskanslern eller kaus yttrande
i försvar; lian reder sig nog sjelf.
Herr Alm eu: En talare frågade: kvarför, om svinpesten icke är
så farlig, gör man då sådant väsen af den? Hvarför kar man förbjudit
skåningarne att föra sina grisar till andra provinser? Då jag
haft något att göra med dessa frågor, vill jag lemna en upplysning,
ehuru jag är förvånad öfver att sådant skall behöfvas. Hvad förandet
af väsen beträffar, så vet jag icke om något sådant kar egt rum,
men kar det skett, så liar det varit i Skåne, och då bör talaren sjelf
bäst hafva reda på anledningen dertill. Hvad åter beträffar skälet,
kvarför man förbjudit skåningarne att föra sina grisar till andra delar
af landet, så ligger det bra nära till bands att inse orsaken härtill.
I Skåne kafva redan nedslagtats grisar för öfver 23,000
kronor, ock veterinärernas resor torde kräfva utgifter af t. ex. 7,000
kronor. Hvarför? Jo, derför att skåningarne äro rädda om sina
grisar ock vilja bevara dem. Men äro skåningarne rädda om sina
grisar, och det till den grad, att de vilja att staten skall betala icke
endast de sjuka djuren utan äfven de friska, som nedslagtas för att
hindra smittans spridning— ja, ersättning af staten begäres äfven för
djur som dödt, innan någon vetat att svinpest fans inom landet —
då frågas: tinnes det icke folk, som uppföder svin i öfriga delar af
landet? År det väl skäl att der släppa lös svinpesten endast för att
sjuka svin må afyttras från Skåne? Det är väl bättre att låta
skåningarne behålla sina sjuka grisar ock skydda dem för förluster,
som i andra provinser uppföda svin. I medicinalstyrelsen hafva vi
sett, hvart det; kunnat leda, om skånska sjuka grisar tätt föras fritt
kring öfver allt inom landet, tv skåningarne hade redan exporterat
sina grisar ända till Gefle, innan hinder för den farliga transporten
åstadkommits. Jag frågar, om det hade kunnat försvaras att på
statens bekostnad låta nedslagta svin i Skåne för att skydda skåningarne,
men icke försöka att bevara äfven det öfriga Sverige från
sjukdomen?
Herr Ekman: Då två föregående talare hafva upptagit mina
yttranden till kritik, så skall jag be att få kär förklara, att hvad
jag kar sagt, det är, att sedan den af innevarande Riksdag beslutna
tullen på mjöl blifvit en verklighet, så steg i följd deraf mjölpriset
så mycket, att arbetarne förklarade, att derest de icke kunde få
förhöjd aflöning, så återstode för dem intet annat än att resa till
Amerika. När jag säger, att detta tilldragit sig på ett ställe, der
jag har någon del i de förvaltningsåtgärder, som vidtogos, så har
jag anspråk på att blifva trodd och jag kan bär förklara, att tre af
dessa arbetare reste genast. Och jag har vidare sagt, att jag före
-
31
Onsdagen den 18 April, e, in.
X:o 24.
ställe!'' mig, att af dem, som stannade qvar, skola många, genom be- Tull å fläsk.
medling åt de afreste, snart följa efter. Här föreligger visserligen (Forts.)
endast ett enda, enstaka fall, som kommit till min kännedom, men
det är härigenom koustateradt, att de beslut, kamrarne fattat, åtminstone
på ett ställe haft den nu omtalade verkan.
Herr Bexell: Då det här har talats om emigrationen, och att
den skulle vara en följd af de förhöjda mjölprisen, så kan jag, som
ijr trän den provins, hvarifrån den största emigrationen eger rum,
förklara, att just derför, att icke tullen blef högre, har emigrationen
blifvit så stark som flen är. Enligt mitt förmenande, är det frihandeln
^ och herrar frihandlare, som äro skuld till densamma, ty i
20—30 år hafva herrar frihandlare i allmänhet med tillhjelp af många
folkskolelärare, folkhögskolelärare och elementarlärare i folket iuprentat
och låtit sina lärjungar höra den åsigten, att icke endast
Sverige är vårt fosterland, utan det land, som föder och kläder oss,
är vårt fosterland hvar, helst det än är beläget, och är pratet Sverige
åt svenskarne endast en tom fras. Sådant prat hafva de fått höra,
och då kommer man ändock sedan och säger till dem, ni skola
exercera för att kunna försvara och skydda fäderneslandet. Detta
är till stor del orsaken till emigrationen.
Herr \Yutmark, Olof: Det är hos mig en särdeles vemodsfull
känsla, som gör sig gällande vid betraktandet af detta betänkande,
ty jag tänker på den stora landsdel af vårt land, som kallas Norrland.
Dess framtid har jag sett ljus och förhoppningsfull, ty det är
en landsdel mägtig af stor utvekling, men här lägges en hämsko på
den, så svår, att jag åtminstone måste på det kraftigaste söka motarbeta
den. Nästan hvarje tullsats här i betänkandet är för denna
del af vårt land en börda och uteslutande utgift utan någon som
helst förhoppning om att den skall kunna lända till den minsta
båtnad, och särskild! i afseende på denna fläsktull måste jag anse, att
den är alldeles obehörig. Förhållandet är ju härvid nu, att vi sälja
den bättre varan och nöja oss med den sämre eller åtminstone
billigare, nemligen den amerikanska. Jag yrkar derför afslag.
Rop hördes nu på proposition.
Herr Törnebladh: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna
fråga; det är första gången jag gör det i en tullfråga. Men då jag
hört eu sådan beskyllning utslungas mot hela det svenska lärareståndet,
som nyss gjordes, så har jag icke kunnat tiga. Jag vet icke,
hvarifrån talaren har hemtat sin erfarenhet, att lärarne vid allmänna
läroverken, folkhögskolorna och folkskolorna i flera tioatal år skulle
hafva inplantat hos fosterlandets ungdom, att deras fädernesland
vore hvar som helst, men det vet jag, att detta påstående är fullkomligt
sanningslöst och att det icke blir mera sanning derför, att det framföres
i hettan af en diskussion, då man i bästa fall kan hoppas,
att ett oförsigtigt ord blir glömdt.
N:o 24.
32
Onsdagen den 18 April, e. m.
Herr Bexell:
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr grefven
och talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält och
sedan på afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller 26 punkten i bevillningsutskottets betänkande
n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—68;
, Nej-55.
Den fortsatta behandlingen af förevarande betänkande uppsköts
till morgondagen.
På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena
sättas främst de ärenden, som denna dag bordlagts
första gången, och sist de utlåtanden, hvilka denna dag^ blifvit andra
gången bordlagda, med undantag af statsutskottets utlåtande n:o 9,
hvilket skulle på listan uppföras näst efter bevillningsutskottets betänkande
n:o 8.
Kammaren åtskildes kl. 10,04 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1888.