RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1888:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1888. Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Fortsattes, föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 27, angående
fortsättning af statens jernvägsbyggnader.

2 punhten. Ifrågasatt

anslag för

Herr Nyström: Herr grefve och talman, mina herrar! Min mo- ia!liy99nad
tion i detta fall lyder sålunda: Luleå-™

»På grund af hvad jag uti särskild motion om stärkandet af Gellivare»v&rt
försvar mot norr» anfört för norra stambanans skyndsamma åanan.
byggande., samt då det är högst nödigt att nu, sedan Luleå—Ofotenbanan
blifvit skenlagd till Gellivare malmberg och malmtransporten
snart kan ske, få upptagna de nedlagda jernverken i Norr- och Vesterbotten,
nya anlagda, malmen der förädlad samt annars till förruttnelse
eller förbränning gående men till kolning tjenliga skogseffekter
tillvaratagna, i stället för att malmen skall utsändas i oförädladt eller
med engelska stenkol förädladt skick samt den egentliga förädlingen
ske utom landet, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte bevilja
till norra stambanans fortsättning under år 1889 fyra millioner kronor,
hvaraf en, åtminstone en half, för påbörjandet af banbyggandet
söder ut från Luleå—Gellivare nu skenlagda bana.»

Denna motion har statsutskottet afstyrkt på följande grund:

»Herr Nyströms förslag, i hvad det afser påbörjande under nästa
år af banbyggande söderut från Luleå—Gellivarebanan, innefattar
yrkande om jernvägsbyggnad i en ört, der Riksdagen ännu ej beslutat
en stambanas framdragande, än mindre bestämt några punkter,
öfver hvilka banan skulle gå. Före ett eventuelt beslut i dessa afseende^
erfordras naturligtvis ytterligare noggranna utredningar; och
torde vid dessa, nu anförda förhållanden motionen i denna del ej
skäligen böra bifallas.»

Med anledning häraf tänker jag ej heller göra något yrkande på
bifall till min motion om anslag af den halfva millionen för denna
gång. Men jag hade verkligen tänkt att nu göra en framställning till
Riksdagen om att få en skrifvelse aflåten till Kongl. Maj:t af innehåll
att Kongl. Maj:t skulle till nästa riksdag inkomma med förslag om

Första Kammarens Frot. 1S88. N:o IS. 1

h:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt detta jernvägsbyggande mellan Vännäs och Luleå—Ofotenbanan. <Jag
anslag för par angett detta vara alldeles nödvändigt, emedan dels väg- och vatbanbyggnad
tenbyggnadsstyrelsen i sitt år 1886 afgifna utlåtande, och dels Kongl.
b°Luleå—~anMaj:t i dess då afgifna nådiga proposition ansett att statens jernvägsGellivare-
byggande borde ske från båda ändar al banan, eller från tva särskilda
banan. bålL Äfven har jag talat med nuvarande chefen för statens jernvägs(Forts.
) byggnader, om det skulle vara möjligt att jernvägsbyggandet kunde
börja från denna Luleå—O fotenbana, och han förklarade, att han ville
med största nöje vara med om detta, derest blott anslag beviljades.
Uppenbart är, att den saken borde med stor lätthet kunna gå för sig.
All materiel kunde föras till Luleå med ångbåt. Derifrån kunde den
utan svårighet forslas fyra mil till den punkt å Luleå—Gellivarebanan,
hvarifrån jernvägsbyggandet söderut skulle taga sin början. Kostnadsförslag
är redan af Kongl. Maj:t granskadt och någon vidare utredning
är ej af nöden för att Kongl. Maj:t skulle kunna när som helst
afgifva förslag i ämnet.

Då nu emellertid Andra Kammaren förbigått denna punkt utan
att i anledning deraf framstälts något yrkande, så ämnar jag icke
heller vid detta tillfälle yrka på någon skrivelse. Men jag har velat
betona detta för den händelse att regeringen skulle vilja fästa någon
uppmärksamhet dervid.

Det är alldeles nödvändigt att börja med byggandet af denna
bana, sedan nu malmtransporten börjat efter Gellivare—Luleåbanan
till kusten, samt en så stor tillströmning af malm från Gellivareverken
till Luleå hamn skall uppstå att transporten deraf skall öfverstiga
en tredjedel af hela Sveriges årliga transport. Om det ej är meningen
att våra öfverflödiga träkolstillgångar, som äro värda många milTioner,
skola ligga obegagnade och vår utmärkta jernmalm förädlas
endast med engelska stenkol, måste hvar och en finna att det är alldeles
nödvändigt att vi börja bygga söderut från Luleå—Ofotenbanan,
för att våra jernverk i Norr- och Vesterbotten, som nu i brist på
kommunikationer äro nedlagda, må kunna återupptagas. Kommer
banan att byggas söderut från Luleå till Piteåelf, skulle redan der
uppstå stor rörelse, jemte det till kolning tjenliga skogar efter Piteå
och Luleå elfdalar, hvilka skogar nu blott gå till förruttnelse, skulle

kunna tillgodogöras. .

Jag har blott önskat få detta antecknadt till protokollet, i afsigt
att regeringen skall tänka derpå och framlägga förslag om banbyggandet
söderut från Ofotenbanan, hvilket väl ej heller vore annat än
en gärd af rättvisa mot de nordligaste trakterna af vårt land, hvilka
i 30 år varit i saknad af alla jernvägar, och derför hafva skälig orsak
att se det staten började arbeta i den rigtningen.

Jag har emellertid nu icke något yrkande att göra.

Herr Widmark, Henrik: I likhet med motionären anser äfven
jag att förhållandena, i följd af den raskhet, hvarmed Luleå—Ofotenbanan
bygts, för det närvarande äro sådana, att åtgärder torde
böra snart vidtagas för att få de ifrågavarande stambanearbetena annorlunda
ordnade än hittills. Statsutskottets ärade ordförande yttrade,
såvidt jag förstod honom rätt, under förmiddagens plenum, att det

>:o 18.

Onsdagen den 21 31ars, e. in.

torde snart vara nödvändigt, att arbetena på norra stambanan fördelas Ifrågasatt
på två stationer, så att arbetena kunde på en gång fortgå söderifrån anslag för
norrut samt norrifrån söderut; och så måste''äfven enligt mitt för - söderut9frå
menande ske, derest arbetet skall kunna gå raskare undan, helst det S°Luleå—^
är från Luleå—Ofotenbanan och Norrbotten, som stambanan i Norr- Gellivareland
skall matas och erhålla sin trafik. Ifall redan om några år en ianan.
bana norrifrån genom södra delen af Norrbotten och genom Vester- (Ports.)
botten vore färdig att trafikeras, skulle ej blott flera stora nu nerlagda
jernverk kunna återupptaga sina arbeten, utan äfven jernmalmen från
de nordligaste orterna kunna föras dit och derstädes vinna köpare
och förädlare.

Men förhållandet är ju nu sådant, att Riksdagen icke bestämt
fortsättande af arbetena å norra stambanan längre än till Vännäs; —
dess vidare utsträckande är ännu en oafgjord fråga. Under sådant
förhållande, som jag förutsatte, eller att det snart skulle vara nödvändigt
att bygga från två stationer, en börjande från Luleå—Ofotenbanan
söderut och arbetena å den andra afdelningen fortgående söderifrån
norrut den förra till mötes, blir ju första vilkoret att få sträckningen
bestämd från Vännäs till någon punkt på Luleå—Ofotenbanan,
och i sammanhang med den frågans afgörande bör väl Riksdagen
söka ordna arbetena så, att de kunna på det mest ändamålsenliga
sätt bedrifvas. Det är önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten
af eu sådan anordning, som jag här velat framhålla, och jag
hoppas dessa önskningar måtte i en snar framtid förverkligas. Jag
har ej heller något yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 17 och 20 i denna månad bordlagda betänkande n:o 5,
angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1—3 punkterna.

Biföllos.

4 punkten. * Ändring af

§ 33 i för Herr

Wieselgren: Herr grefve och talman, mina herrar! Det orAn\n9en
är nu ungefär elfva år sedan jag först ämnade väcka motion i denna vilkoren för
fråga; men dessförinnan rådgjorde jag mig med en »mycket sakkun- försäljning
nig» man, och han afrådde åtgärden. Jag kunde aldrig få rigtigt af bränvin.
klart för mig hans skäl; men de tycktes grunda sig på''några tekniska
förhållanden, för hvilka jag, sjelf ej sakkunnig, ansåg mig böra
gå ur vägen, hvarför jag ock rättade mig efter det gifna rådet. Jagundrade
dock fortfarande, huru det i grunden kunde förhålla sig med
behofvet af stadgandet om den höga alkoholhalten, och då jag kom

N:o 18.

Ändring af
§ 33 i förordningen

angående
vilkoren för
försäljning
af bränvin.
(Ports.)

4 Onsdagen den 21 Mars, e. m.

i förbindelse med utländska fackmän, förfrågade jag mig om, huru
det var stäldt med andra länders lagstiftning rörande denna punkt.
Jag erhöll då från en sådan man i Norge det svar, att något så
orimligt stadgande icke fans i den norska lagstiftningen, och han
hade svårt att föreställa sig, att det kunde förekomma i den svenska.
Bn dansk man svarade mig att han ej kunde förstå frågan, som föreföll
honom helt enkelt orimlig, och förklarade att en slik bestämmelse
saknades i den danska lagen, i hvilken, huru illa det än med hänsyn
till nykterhetsförhållandena vore stäldt '' i Danmark, dock något så
afvita stadgande aldrig blifvit ifrågasatt. Deremot förstod man mig
bättre i Kyssland. Den man, med hvilken jag der rådförde mig, svarade,
att ett dylikt stadgande funnes i Rysslands lagstiftning. Det
hade länge funnits der, ehuru gradtalet ej vant så högt; men några
år innan jag framstälde min förfrågan, hade på grund af för honom
okänd anledning en bestämmelse utfärdats, att derefter ej finge inom
Ryssland säljas bränvin under 40 procent alkoholhalt. I Finland var
länge samma lag som här, det vill säga bestämmelsen om de 46
procent; men då frågan år 1885 förekom i Landtdagen, beslöt man
att vånda sig från det gamla svenska moderlandet, hvars lagstiftning
äfven i detta afseende förut tjenst såsom mönster, och följa Rysslands
exempel. Man strök alltså de 46 procent och satte in de 40 procent.
Uti de flesta europeiska kulturländerna söker man förgäfves motsvarande
stadganden, och der sådana stadganden finnas, är gradtalet i
allmänhet bestämdt till 35 ä 36 procent.

De motioner, hvilka vid denna riksdag framkommit rörande
ändringar i nu gällande stadganden, hafva stält sig på olika ståndpunkter.
Två föreslå att vi skola följa Ryssland i spåren; en, att vi
skola hålla jemna steg med det land, som i afseende å kultur och
dylikt i öfrigt står oss närmast, nemligen Tyskland. Det är emellertid
efter bevillningsutskottets åsigt ett alltför stort steg för oss att
ställa oss på europeiskt-germanisk ståndpunkt, utan har utskottet
tillstyrkt Riksdagen att välja den ryska. Nåväl, det kan ju för mina
känslor såsom patriot och sedlighetsvän vara bedröfligt att i valet
mellan dessa båda ståndpunkter bestämma sig för den sämre; men
uti ett land, der man ända intill de senaste dagarne ansett dessa 46
procent vara ett oeftergifligt vilkor för att, när man förtär bränvin,
det skall anses för annat än vatten — jag har hört det yttrandet
fällas under öfverläggning i frågan i Andra Kammaren — bör jag ju
förstå det vara föga värdt att förutsätta ett så »stort steg», som det
jag föreslagit. Jag skulle visserligen ej haft anledning tro på dess
möjlighet, derest ej Riksdagens Första Kammare redan en gång fattat
beslut om att uttaga det steget. Det beslutet länder kammaren till
heder, och många med mig äro äfven djupt tacksamma derför. Om
det också icke fört till något resultat, står det dock såsom ett otvetydigt
bevis på att ena hälften af den svenska representationen är
mogen för den europeiska kulturens ståndpunkt, och derför varit
redobogen att skilja sig från den asiatiska, hvilken våra grannar i
öster intaga.

Jag ber emellertid att få påpeka, huruledes vår svenska bränvinslagstiftning
de senaste åren varit föremål för en ganska allvarlig

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars,, e. m.

uppmärksamhet i många både europeiska och transatlantiska stater, Ändring af
och jag tror mig kunna säga att denna uppmärksamhet varit ganska § ^3 i försmickrande
för vårt land. Det har nemligen i ej så få länder visat ingående
sig, att den kännedom man tagit om vår bränvinslagstiftning ej varit vilkoren för
utan betydelse för eller påverkan å dessa främmande nationers lag- försäljning
stiftning. Men — det finnes ett men —- och det ligger just i för- af bränvin.
ordningens 33 §. Den uppkallar ovilkorligen åter och om igen min- (Ports.)
net af den egendomliga historia, som en gång åstadkom ett löje genom
hela Europa, — historien om skeppet, som gick ut från England
med missionärer bland sina passagerare, men med en last af afgudabilder,
afsedda att utprånglas bland just de hedniska infödingar, hos hvilka
missionärerne skulle sprida kännedomen om den kristna läran. De
sändes dock, missionärerna och afgudabelätena, från två skilda håll,
om än från samma land. Men här är det samma lagstiftande magt,
som utsänder denna försäljningslag, med å ena sidan för nykterhetens
befrämjande insatta restriktiva bestämmelser i många och vigtiga punkter,
men å. andra sidan en 3o:dje §, hvilken säger: »Väl söker den
lag, till hvilken jag hör, motverka förtäring af bränvinet, den skadliga
varan; men förtären I den ändock, ja, då skall den i följd af
min föreskrift, göras så skadlig, att I skolen berusas, brytas, förstöras
desto värre och snabbare».

Jag har höit af en äldre man, hurusom de så kallade »busarne»
i en af våra största städer, när detta stadgande först trädde i kraft,
förvånades öfver huru lätt de blefvo berusade emot förr. De läste
inga lagar, hade ej hört omtalas den nya lagparagrafen, och studerade
heller icke — på den tiden — några tidningar. De hade vant sig
vid att kunna utan risk af rus förtära ett visst antal supar; men när
de nu undfägnade sig med den förrädiska drycken, blefvo de redlösa,
innan de visste ordet af. Följden blef den, att de lagfördes och
dömdes till böter, som de fingo aftjena med vatten och bröd; när de
sedan sluppo ut, klagade de för polismagten att de rakt icke förstodo,
huru detta kom sig; de hade ovilkorligen icke druckit mera än de
mycket väl »tålt» förut.

Jag kan icke tro att en lagbestämmelse af denna art är hållbar,
och jag måste till försvar för den aktade riksförsamling, hvilken först
insatte detta stadgande i lagen, påminna om att det skedde derför,
att, som det heter i 1853—54 årens riksdags särskilda utskotts betänkande,
man. ansåg sig derigenom taga -»ett icke ovigtigt steg till
fyllerilastens minskning». Herrarne hafva hört historien om generalen,
som vid inspekterande af en garnisonsort fann en post utstäld vid
ett torg utan någon rimlig anledning, och huruledes man slog i gamla
orderjournaler till dess det slutligen upptäcktes att för 50—60 år
tillbaka hade der funnits ett plank, som nymålats och vid hvilket en
post utstälts för att förekomma men deraf för de förbivandrande.

Färgen hade torkat, planket hade ruttnat ned, men man hade ej
kommit i håg att indraga vaktposten, utan han stod fortfarande qvar
på sin gamla plats. Så äfven här. De förutsättningar, som lågo till
grund för bestämmelsen om den höga alkoholhalten, existera ej mera;
man skulle nu kunna leta från Ystad till Haparanda utan att kunna
påträffa någon, som, såvidt man ej talade om det för honom, förstode

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ändring af hvarföre detta stadgande blifvit insatt i lagen. Jag tror det vara på
§ 33 i för- ^den att denna stackars post blir aflösa Han står der till skam för
ingående vårt ^an<^ oc^ ^ör en ^aS’ som dock v^sat s^o kunna bland ganska
vilkoren för upplysta nationer tillvinna vårt folk aktning. Visserligen hyser jag
försäljning allt jemt den åsigt att det vore lyckligast, om nu stadgade alkoholaf
bränvin, halten kunde i ett slag nedsättas till de 35 °/0, som jag föreslagit;
(Forts.) men jag hör ej till dem, som alltid låta det bättre vara en fiende till
det göda, utan, i förhoppning om att möjligen båda kamrarna denna

fång kunna komma till ett enigt resultat, och då utsigter lära förennas
dertill, att utskottets förslag antages af Andra Kammaren, tilllåter
jag mig härmed yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, bifölls hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Föredrogs å nyo och godkändes lagutskottets den 17 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § jordabalken.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 20 i denna månad
ändring i korcdagcla utlåtande n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring
lagen. i o0 § sjölagen.

Herr Huss: Herr grefve och talman, mine herrar! Jemte
det jag åberopar innehållet af den utaf mig vid utskottets betänkande
fogade reservation vill jag erinra att frågan huruvida icke i de fall,
då fartyg förolyckas eller efter inträffad olycka förklaras ovärdigt att
iståndsättas, kostnaden för manskapets hemförskaffande må utgå af
. allmänna medel, icke är ny, utan tillförene varit uppmärksammad.

Af högsta domstolens protokoll vid granskning af förslaget till
nu gällande sjölag inhemtas, hurusom två af domstolens ledamöter,
jemte det de ansågo billigheten fordra att det efter olyckan ofta.nödstälda
manskapet icke lemnades utan all hjelp för hemresan, tillika
förklarade sig anse att ett förpligtande för rederierna att i omföymälda
fäll gälda kostnaden för hemförskaffningen saknade allmängiltig
rättsgrund, hvarförutom eu tredje ledamot uttalade sig för en anordning,
hvarigenom denna kostnad blefve af allmänna medel ersatt. Det
torde icke vara vågadt att antaga att anledningen, hvarföre de inom
högsta domstolen sålunda gjorda erinringar icke vunno erkännande
vid aflåtande derefter till Riksdagen af förslag till ny sjölag berott
derpå, att den svenska sjöfarten då befann sig i sin kanske mest lysande
period och i följd deraf ansågs kunna utan någon som helst
olägenhet bära nämnde kostnad. Andra förhållanden hafva, såsom
bekant, sedermera inträffat, hvilka hota att fullständigt omintetgöra
denna för vårt land så naturliga näringsgren; och vill det under sådana
omständigheter synas som borde statsmagterna låta sig angeläget

X:n 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. in.

vara att tillse att sjöfarten, hvilken näring, så vidt jag känner, aldrig
framkommit med anspråk på statsunderstöd, utan trott sig kunna
bygga sin framtid på inneboende lifskraft, icke betungas med utgifter,
för hvilka någon rättsgrund icke kan åberopas. Att den norska lagstiftningen,
med behjertande häraf, ansett att staten i ty fall bör
träda emellan har jag i min reservation omnämnt och vill endast
tillägga att i Frankrike för några få år sedan antagits en lag af innehåll
att i de fall, som nämnda äro, kostnaden för manskapets hemförskaffning
skall gäldas af statsverket i den mån hvad räddadt blifvit
icke förslår till gäldande af samma kostnad.

Hvad angår beloppet af de utgifter, som statsverket, derest detsamma
komme att i de af mig antydda fall öfvertaga de förpligtelse^
som nu åligga rederierna, skulle få vidkännas, torde man med skäl
kunna våga påstå att samma utgifter, ehuru för de rederier, som
drabbas af olyckan, synnerligen betungande, skulle för statsverket
blifva utan nämnvärd betydelse. I sammanhang med denna del af
frågan vill jag erinra, att i Stockholm och Göteborg finnas så kallade
nationalkassor afsedda att bestrida kostnaden för hemförskaffande
från utländsk ort af skeppsbrutet sjöfolk, som haft tjenst å fartyg,
hemmahörande i någon af dessa städer. Dessa kassor, hvilkas bildande
börjades i förra århundradet genom en rederierna i lag ålagd
afgift, stå för närvarande under vård af vederbörande sjömanshus;
och bestridas från dessa kassor kostnader af ifrågavarande beskaffenhet,
hvadan rederierna i nämnda städer äro befriade från vidare utgifter
för sina besättningars hemförskaffande; dock att, efter hvad
jag vill erinra mig, rederierna i Stockholm ännu erlägga en obetydlig
afgift till nationalkassan derstädes. Jag föreställer mig att ett öfvertagande
från statsverkets sida af skyldigheten att hemförskaffa besättningar
från fartyg, tillhörande rederier i dessa städer, ej skulle ifrågakomma
under annat vilkor, än att vederbörande funnes villige att till
statsverket öfverlemna nämnde kassor. Skulle hinder i detta hänseende
möta, torde, hvad Stockholm och Göteborg beträffar, det böra
förblifva vid bestående förhållanden; och komme i ty fall statsverket
att betungas allenast med kostnaden för hemskaffande af manskap
från fartyg, hemmahörande i andra delar af riket.

Hvad angår utskottets yttrande derom att det skulle vara mindre
lämpligt att Riksdagen nu uttalade sig i en del afen lagstiftningsfråga,
som för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, tillåter
jag mig vara af en annan mening. I det förslag till ny sjölag, som
af komiterade utarbetats och aflemnats till Kongl. Maj;t, förekomma
icke några stadganden uti det af mig angifna syftet; och torde vid
sådant förhållande någon sannolikhet icke finnas att sådana komma
att inrymmas i det förslag till sjölag, som varder af Kongl. Maj:t
för Riksdagen framlagdt. Om åter Riksdagen nu behjertar min framställning
och aflåter underdånig skrifvelse af det innehåll, min reservation
utvisar, får Kongl. Maj:t anledning att, innan proposition om
antagande af ny sjölag till Riksdagen öfverlemnas, beakta frågan,
verkställa den utredning, som kan ifrågakomma, samt för sin del
meddela ärendet slutlig pröfning.

Ehuru fullkomligt okunnig huruvida min framställning har några

Ifrågasatt
ändring i
60 § sjölagen.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt
ändring i
60 § sjölagen.

(Forts.)

sympatier att påräkna inom kammaren, tillåter jag mig dock yrka
bifall till min reservation.

Herr Sjöcrona: Såsom herrarne af det nu föredragna betänkan det

kunna inhemta, har lagutskottet stält sitt afstyrkande utlåtande
endast derpå att, vid det angifna förhållande att ett förslag till ny
sjölag för närvarande är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, det icke
kan vara lämpligt, att Riksdagen nu uttalar sig rörande en särskild del
af denna lagstiftningsfråga.

Jag kan för min del icke finna annat än att detta är ett fullt tillfredsställande
skäl, ty det kan icke gerna vara lämpligt att, under
det ett stort lagförslag, omfattande omkring 300 paragrafer, föredrages
inför högsta domstolen, Riksdagen skulle inlåta sig i pröfning af
en särskild liten del af den stora frågan, hvilken del otvifvelaktigt
måste ega samband med andra delar af samma lag. Jag tror derför
också att det slut, hvartill utskottet kommit, är det gynsummaste,
motionären med fog kunnat vänta sig. Hade utskottet ingått i ompröfning
af sjelfva. syftet med motionen, anser åtminstone jag för min
del, att denna pröfning icke skulle ledt till annat än en förklaring,
att utskottet icke kunnat godkänna detta syfte.

Från rättslig synpunkt sedt finnes nemligen icke något skäl, hvarför
på staten skulle öfverflyttas en skyldighet, som till följd af hyresaftalet
rätteligen hör åligga rederierna, åtminstone i den omfattning
som det nya förslaget innehåller. I det nya lagförslaget föreslås nemligen,
såsom herrarne af betänkandet kunna inhemta, vissa modifikationer
uti ifrågakomma skyldighet, sådan den är bestämd genom nu
gällande 1864 års sjölag.

Bn helt annan fråga är, om sjöfartsnäringen befinner sig i en sådan
ställning, att den behöfver och bör erhålla understöd genom direkta
anslag af statsmedel.

Detta är nemligen något som icke tillhör lagutskottets behandling,
utan som måste hänskjutas till statsutskottet.

Hvad nu beträffar reservantens förslag att Riksdagen skulle i
skrifvelse anhålla, »att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru
vida icke den enligt gällande lag rederi åliggande skyldighet att bekosta
manskaps hemförskaffning i de fall, då fartyg gått förloradt eller
efter inträffad sjöolycka förklarats ovärdigt att iståndsätta, kunde af
statsverket öfvertagas — hvilket yrkande uppenbarligen grundar sig
på sjöfartsnäringens nuvarande tryckta ställning och de särskilt behjertansvärda
förhållanden, som i dessa båda fäll skulle ega rum —
så ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att i dessa båda fall,
likasom i alla andra der sjöskada inträffar, rederierna kunna trygga
sig emot förlust genom försäkring. Jag kan derför icke finna, att
dessa båda fall af sjöolycka äro mera ömmande än andra likartade.

På dessa skäl tillåter jag mig yrka bifall till lagutskottets betänkande.

Herr Ekenman, Victor: Herr grefve och talman! Såsom kam maren

täcktes finna af den anteckning, som är gjord vid betänkandet,
har jag, ehuru ledamot af lagutskottet, till följd af mig beviljad le -

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m. 9

dyighet från riksdagsgöromålen icke inom utskottet deltagit i behandlingen
af den fråga, som nu föreligger till kammarens afgörande. Jag
ber på samma gång bär få gifva tillkänna att, derest jag varit tillstädes,
skulle jag tvifvelsutan hafva biträdt den reservation herr Huss
afgifvit.

Mot utskottets högt ärade ordförande, som nyss hade ordet, anhåller
jag få angifva såsom min mening, att det icke synes mig vara
fullgiltig! skäl att vägra införande af en reform i lagstiftningen, att
man inom kort har att vänta en förändring i mycket större omfattning
än den med reformen afsedda. Det är visserligen en sanning
att.vi hafva att vänta eu ny sjölag, men dels torde det komma att
dröja en tid, innan detta förslag framlägges, och dels finnes ju icke
någon säkerhet för att, då detta förslag kommer till Riksdagen, det
också blir af Riksdagen i sin helhet antaget.

Jag tillåter mig derför fråga, huru vida detta skäl kan vara tillräckligt
för att motsätta sig genomförandet af en reform, för hvilken
billighet och rättvisa tala.

Jag anser för min del att den talare, som inledde debatten i
denna fråga, gaf så goda skäl för sin från utskottets afvikande mening,
att jag i det fallet icke vidare skall upptaga kammarens tid.

Jag ber endast för min del att få göra ett litet tillägg till hvad
han yttrade.

Man har så ofta anfört, att Riksdagen och i synnerhet den nu
rådande riksdagsmajoriteten har så litet intresse för handel och sjöfart
och är så upptagen med att tillgodose sina egna fördelar, att den
icke har tid med annat. Här är nu tillfälle att ådagalägga, att detta
icke är fallet, utan att den äfven har öppet öga för handelns och sjöfartens
behof.

Det är visserligen en sanning, att frågan i och för sig icke är
stor, men hvarför skall man vägra att göra det lilla, då det kan ske
utan ''olägenhet?

För min del tror jag att stora och giltiga skäl här tala för motsatsen
och derför vågar jag förena mig med reservanten i det yrkande
han framstäf.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr grefven och talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på godkännande af förevarande utlåtande och vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det
förslag, som innefattades i den af herr fluss emot utlåtandet äfgifna
reservation, samt förklarade, sedan den förra propositionen förnyats,
sig finna densamma vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ekenman, Victor, begärde emellertid votering, i anledning
hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: -

Ifrågasatt
ändring i
60 § sjölagen.

(Forts.)

Den, som godkänner lagutskottets utlåtande n:o 34, röstar

Ja;

Jf:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt
ändring i
60 § sjölagen.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den af herr Huss emot utlåtandet afgifna
reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—40;
Nej—21.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 17 och 20 i denna månad bordfot
angående lagda utlåtande n:o 35, i anledning af väckt motion om antagande af

pinsamma en ]ag angående pinsamma experiment på djur i vetenskapligt syfte.
experiment ° ° 1 L r 0 c n j

''pa djur

Herr Casparsson: Herr grefve och talman! Beträffande sjelfva

ingressen synas utskottet och motionären vara fullt sammanstämmande,
ty äfven utskottet erkänner att de lidanden, som för vinnande
af så väl ekonomiska som vetenskapliga ändamål tillskyndades de gent
emot menniskan värnlösa djuren, böra inskränkas till det minsta möjliga
mått, som med ett förnuftigt ändamåls vinnande är förenligt, mon,
då utskottet skall draga sina konklusioner, kommer det till ett helt
annat resultat än motionären, i det att utskottet afstyrker hans framställning
om lagstiftning emot vivisektioner.

Motionären åberopar dels eu brochyr med titel: »Från nordiske
vivisektorers laboratorier» och dels en i den medicinska tidskriften
»Bira» införd uppsats, hvaraf synes vara ojäfaktigt ådagalagdt, både
att pinsamma experiment ofta företagits för ändamål, som omöjligen
kunna rättfärdiga det djurplågeri, som dervid utöfvats, och att djuren
icke blifvit bedöfvade, der sådant otvifvelaktigt både kunnat och
bort ske.

Detta besvarar utskottet helt kort dermed att, hvad den sistnämnda
eller uppsatsen i »Eira» beträffade, utskottet funnit densamma
icke innehålla något, som kan på frågans bedömande inverka, äfvensom
i afseende å brochyren att densamma endast innehölle utdrag
ur medicinska tidskrifter rörande experiment, som verkstälts af fysiologer
i Sverige och Danmark och hvilka icke förtjenade något afseende,
emedan de varit kända före år 1884, då ämnet senast varit föremål
för Riksdagens behandling.

Utskottet har härvid hufvudsakligast stödt sig på auktoritetstro,
men det är verkligen besynnerligt, huru de vetenskapliga auktoriteterna
i dessa frågor motsäga hvarandra.

Pin af Englands utmärktaste läkare sir William Ferguson uppträdde
inför den kongl. kommissionen mycket bestämdt emot vivisektionernas
nytta i kirurgisk hänseende. Denne man var i åtnju -

Onsdagen den 21 Mars, e. in. 11 N:o 18.

tände af alla de utmärkelser, hans drottning, hans land och hans yr- Ifrågasatt
kesbröder kunde erbjuda honom; han var sitt stånds prydnad, dess lag. angående
lyckligaste operatör, en af dess störste anatomer; han hade en om- exverinmnt
fattande praktik, var en högst framstående läkare och författare till på djur.
den engelska kirurgiska litteraturens förnämsta verk, men det oaktadt (Ports.)
yttrades om honom efter hans död, att han icke var någon vetenskapligt
bildad kirurg, emedan han icke trodde på vivisektiouen.

En annan läkare af Europeiskt rykte Professor Hyrtl i Wien har
likaledes uttalat sina betänkligheter mot vivisektioners nytta och betydelse
för den medicinska undervisningen och ansåg dem mera egnade
att skapa bödlar än läkare. Huru bedömdes väl denne man af
en vetenskapens målsman här hos oss, då vivisektionsfrågan år 1884
var före i Andra Kammaren? Denne talare yttrade vid detta tillfälle,
att professor Hyrtls obenägenhet för vivisektionen härledde sig derifrån,
att han, som på äldre dagar blifvit nervös och retlig, bodde
öfver eller i närheten af ett stall för hundar, som användes till vivi
sektoriska försök, och att dessa hundars tjut och oljud störde hans
nattsömn och derför ingaf honom sådan afvoghet emot vivisektionen.

Hvadn säges om dylika skäl!

Ännu ett exempel. Om en annan auktoritet, sir Lawson Tält,
hvilken i England med stor framgång uppträdt emot vivisektionen,
yttrades vid nyssnämnda tillfälle i Andra Kammaren, att vid en läkarekongress
i London år 1881, der öfver 3,000 läkare voro församlade,
fäste man så litet afseende vid hans uttalanden, att den ende, som
bevärdigade hans anförande med något omnämnande, förklarade, att
hvad Tait meddelat vore af beskaffenhet att icke ens kunna blifva
föremål för diskussion eller kritik. Nu erfar man deremot af de
tryckta mötesförhandlingarna, att hvad som yttrades vid mötet om
Lawson Tait gick i alldeles motsatt rigtning emot hvad som sålunda
vid förstnämnda tillfälle uppgafs. Vid mötet yttrade nemligen doktor
Marion Sims från Newyork att sir Lawsons Taits upptäckter göra
epok inom kirurgiens utveckling och skola lägga grunden till ännu
större resultat i framtiden. »Lawson Taits afhandling kan knappast
blifva föremål för någon kritik eller diskussion. Vi hafva endast att
emottaga hvad hans erfarenhet lärer oss, såsom han framstält det för
oss.» Så motsägande förhåller det sig med de så kallade vetenskapliga
auktoriteterna och, hvad särskildt mig beträffar, får jag säga, att
jag totalt förlorat respekten för dem i fetma fråga. Betecknande i
detta fall är sir Lawson Tait’s j ttrande. »Icke en bland 100», säger
han, »har skänkt saken en allvarlig uppmärksamhet. De 9 och 90
upptaga den 100:des påståenden som ovederläggliga, och han å sin
sida har icke undersökt saken från den ståndpunkt, som ensam förmår
att gifva ett tillförlitligt svar — den historiska kritikens ståndpunkt.
»

Lagutskottet talar om, att de förvånande och för menniskoslägtet
oskattbara framsteg, läkarevetenskapen under senare tider gjort, hafva
genom försök på lefvande djur blifvit i väsentlig mån främjade. — Det
skulle verkligen vara mycket upplysande att få veta, hvilka dessa framsteg
äro. Jag har sökt upplysning härom i den ganska rika litteraturen
inom detta område, men jag har icke kunnat upptäcka några sådana fram -

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m. •

Ifrågasatt steg, som varit beroende af pinsamma försök på lefvande djur. Man

lag angående plägar anföra Harveys upptäckt om blodets omlopp. Men om denna

VinSQ/YVLWjCL l o > m i i

experiment upptäckt får tillskrifvas vivisektionen är en mycket omtvistad sak
på djur. och inför den kongl. kommissionen i England förklarades det offentligt
(Ports.) af doktorerna Acland och Lunder Brunton, att vivisektionen haft dermed
ingenting att göra. Man skall kanske också hänvisa mig till
Pasteurs epokgörande upptäckter, men jag kan för min del icke finna,
att dessa ligga inom den egentliga vivisektionens område, ty hans
försök ske genom inympning och detta kan svårligen hänföras till
vivisektionen. Dessutom företagas försöken för att förekomma sjukdomar
bland djur och tillämpas i allmänhet på samma eller närslägtade
slags djur som de, mot hvilkas sjukdomar man söker botemedel.
Dessa försök falla således inom ett annat och mera begränsadt område
än de egentliga vivisektionerna, och häri ligger en ofantlig
skilnad.

Som bekant anstälde Cläude Bernard en serie af försök att steka
lefvande hundar i upphettade ugnar för att komma till insigt om
feberns innersta väsen. Men den höga temperaturen vid feber är
icke en orsak till, utan en följd af sjukdomen och dessa grymma
försök lemnade intet resultat. Dessutom gifver den moderna helsovårdsläran
anvisning på en annan och mycket säkrare väg än läkemedlens,
nemligen huru man genom tillämpning af ändamålsenliga sundhetsregler
och helsovårdsstadgar kan inskränka eller till och med förekomma
febersjukdomarnes härjningar. Såsom jag redan sagt, har jag
icke kunnat få några Upplysningar om de stora fördelar, som tillskyndats
menniskoslägtet genom vivisektionen i dess nuvarande grymma
form.

Utskottet åberopar till stöd för sin uppfattning medicinska fakultetens
i Upsala utlåtande i frågan. Jag har icke varit i tillfälle att
taga kännedom derom, förr än jag genom utskottets betänkande fått
min uppmärksamhet fäst å detta märkliga aktstycke. Jag skall nu
be att få med anledning af detsamma genomgå hufvudpunkterna i
motionärens förslag. Detta företer beträffande ordställningen någon
skilnad, men är i sak detsamma som det vid 1881 års riksdag väckta.

I första punkten föreslogs det då, att »vivisektioner (pinsamma
experiment på lefvande djur i vetenskapligt syfte) få icke ega rum
någonstädes utom i de dertill afsedda laboratorier vid högskolorna,
samt endast under omedelbar ledning och tillsyn af vederbörande
professor». Här åsyftas sålunda detsamma, som motionären nu föreslagit.
Härpå svaras nu i fakultetens utlåtande, att, så vidt bekant,
är detta redan förhållandet i vårt land och att det således vore obehöflig!
att lagstifta i detta afseende, men att deremot fäll kunde
förekomma, dä en vetenskapsman, med både lust, förmåga, behof och
tillfälle för öfrigt, ville anställa vivisektion på någon annan plats i
landet än der en högskola finnes, och då skulle ett sådant stadgande
vara skadligt. •— Jag har här fått till mig utdelad en liten brochyr:
»Några aktstycken i Vivisektionsfrågam af F. Holmgren, deri till allmänhetens
kännedom meddelas anföranden i frågan af sakkunniga
personer. En sådan sakkunnig, professor Foster i England, har enligt
denna brochyr om den engelska vivisektionsakten yttrat, bland annat,

N:o 18.

Onsdagen, den 21 Mars, e. m.

att »hade akten helt enkelt fordrat, att hvar och en, som har för afsigt
att utföra fysiologiska experiment, skulle hafva en särskild tillåtelse
dertill, men lemnat honom för öfrigt obunden eller blott och
bart föreskrifvit, att han skulle experimentera på en officielt tillåten
plats, så skulle fysiologerne haft föga att klaga öfver.» Han erkänner
således, att hade det endast fordrats, att vivisektioner skulle ske på
officielt tillåtna laboratorier, så skulle ej något varit att säga deremot,
och något annat är ju icke här föreslaget. Ett yttrande af professor
Huxley går likaledes i denna rigtning.

Den andra punkten i 18öl års förslag, hvilken äfven sammanfaller
med den andra punkten i motionen, lyder: »Vivisektion får

ej anställas på andra än fullständigt bedöfvade djur. Bedöfningen
skall vidmagthållas oafbruten under hela den tid vivisektionen varar,
och djuret skall dödas, innan det vaknar ur bedöfningen, så framt ej
smärtan kan med visshet antagas hafva upphört omedelbart efter
operationen.» Deremot invändes nu af medicinska fakulteten, att ett
antagande af detta förslag skulle vara liktydigt med ett förbud mot
en del för vetenskapen högst vigtiga och oumbärliga experiment,
»ett förbud som ur ingen synpunkt kan försvaras». Det är dock
ganska egendomligt och betecknande, att en ifrig anhängare af vivisektionen,
sanitetsrådet doktor Rupprecht föreslagit ungefär samma
åtgärd. Han föreslår i denna fråga, »att före försöket bör djuret
bedöfvas (med kloroform, morphium o. s. v.), så framt ej försökets
ändamål derigenom motverkas», samt att »efter slutadt experiment
djuren skola genast dödas». Man ser således, att en vivisektor i
Tyskland sjelf förordat just de bestämmelser, som motionären här
föreslagit. I den medicinska fakultetens utlåtande står nu, att ett
sådant stadgande emellertid skulle hindra de experiment, som för
närvarande göras angående smärtans natur. Ja, försök i den vägen
hafva pågått i stor skala. Professor Montegazsa har anstalt talrika
sådana försök och utgifvit en bok på 443 sidor, hvari skildras »smärtans
natur». Han hade för ändamålet gjort en maskin, som bestod
af en stor cylindrisk glasflaska, hvari försöksdjuret sattes ned. Tvärs
igenom korken rörde sig fritt upp och ned ett handtag, som slutade
i ett slags klo af jern, så inrättadt att den framför sittande, fysiologen
kunde efter behag gripa, genomstinga, klämma eller krossa hvilken
del som helst af djuret. Jag vill förskona kammaren från en uppläsning
af alla de anförda, af honom anstälda försöken. Jag vill blott
anföra ett enda. Två hvita råttor —• således djur, som stå ganska
lågt på djurskalan — blefvo efter ett par timmars tortyr i maskinen
fullkomligt späckade med långa, fina nålar. »De lida förfärligt», och
sedan de å nyo insatts i maskinen, gå de löst på hvarandra, men hafva
icke kraft att bitas, utan hålla hvarandra formligen omfamnade, qvidande
och stönande med öppen mun». En del experiment utfördes
för att utröna andedrägtens halt i afseende å kolsyra och vatten under
de olika graderna af smärta, och resultaten af 28 experiment utvisade
i medeltal en differens af endast 2 % i förhållande till den normala
andedrägten. Det var hela resultatet! Nu vill jag fråga i det oförvillade
förnuftets och den oförvillade känslans namn, i den förorättade
humanitetens och i de plågade djurens namn, om man icke

Ifrågasatt
lag angående
pinsamma
experiment
på djur.

(Forts.)

Nso 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt experimenterat tillräckligt öfver smärtan? År icke hela vivisektionens
lag angående Historia ett enda stort experiment med smärtan, ett experiment,
experiment hvarvid plågorna vexelvis både framställa frågorna och afgifva svaren,

på djur. och der smärtan är på en gång kärande och svarandepart?

(Forts.) Skola vi då förneka försöksdjuren den enda lindring, lagstiftningen

kan bereda dem: att få afgifva svaren i bedöfvadt tillstånd och att tillerkännas
laglig rätt att få do, när de besvarat »vetenskapens frågor»?

I den tredje punkten af så väl 1881 års förslag som nu föreliggande
motion heter det vidare: »Curare eller sådana medel, som

endast medföra förlust af rörelseförmågan, men icke framkalla okänslighet,
få under inga vilkor användas.» Härpå svaras i utlåtandet,
att detta medel orsakar icke i och för sig någon smärta, utan hindrar
allenast den frivilliga rörelsen. »Dess användning åsyftar derför endast
och allenast att under ett experiment hålla ett djur stilla. År
det nu fråga om ett experiment, som i och för sig icke orsakar djuret
smärta, så måste val erkännas, att bruket af curare är ett ganska
oskyldigt medel» och utan tvifvel mildare än att fastbinda dem. Och
ur denna synpunkt skulle Curare till och med vara sett medel att
minska smärtan vid ett experiment». Huru står nu detta tillsammans
med de iakttagelser, hvartill på andra håll den experimentala fysiologien
kommit? Den ryktbare vivisektorn, Cl. Bernard, som helsades
som en sol inom sin vetenskap, yttrade sig i en uppsats i Revue des
deux Mondes 1864 på följande sätt om verkningarna af curare:
»Denna död, som synes smyga sig öfver menniskan så mild och
smärtlös, är i stället, såsom en närmare undersökning visar, beledsagad
af de fruktansvärdaste lidanden, som fantasien kan föreställa
sig. I dessa orörliga lemmar, bakom denna uttryckslösa blick och
under dödens mask fortlefva medvetandet och förnimmelsen utan
minskning och utan afmattning.» Professor Holmgren i Upsala har
äfvenledes meddelat angående samma gift, att »det är det grymmaste
af alla Det förvandlar oss i ett ögonblick till ett lefvande lik, som
hör och ser och känner allt, men icke kan röra en muskel, således
ej kan för någon varelse gifva den minsta vink om sitt hopplösa
läge. Endast hjertat klappar ännu och talar sitt stumma språk».
Härigenom synes vara klarligen ådagalagdt, att känslan fortfarande
förefinnes, men att rörelseförmågan upphör till följd af giftet. Sedermera
hafva visserligen signalerna ändrats och samme professor Holmgren
säger i en senare uppsats, att man icke vet, huru med saken
förhåller sig. Experiment på menniskor vore den säkraste utvägen
att komma till klarhet derom. Huru vida nu sådana försök skett här
i landet känner jag ej, men de hafva gjorts i Manchester af professor
Arthur Gamgee, som var en antagonist till Lawson Tait. Denne har
såsom sin åsigt uttalat, att hos de båda patienter, med hvilka försöken
anstäldes, känsligheten under curareförgiftningen icke alls var
minskad. Derför har också doktor Hoggan kunnat säga: »Om det

finnes någonting säkert i de resultat, som den experimentala fysiologien
vunnit, så är det verkningarne af curare. Skulle man det
oaktadt kunna bevisa, att äfven dessa äro falska, så skulle man derigenom
bekräfta sanningen af den sarkasm, som så ofta uttalas,
nemligen att det ej behöfs mera, än att vivisektionen bevisar sannin -

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. ro.

gen af en sak, för att nya hekatomber af djur skola pinas i ändamål Ifrågasatt
att vederlägga den.» lag angående

Det yttras också i samma utlåtande, att erfarenheten lärt, att Pinsat!tma
djurets smärta minskades i betydlig mån, ju mindre det vore i tillfälle
att utföra frivilliga rörelser. Detta må vara en fysiologisk san- (Forte.)''
ning; detta kan jag icke bedöma. Men det är eu psykologisk osanning;
det vågar jag påstå. Ty erfarenheten lärer, att häftigheten af
en smärta lindras, när den får afledning åt annat håll. En sådan afledning
söker sig den lidande genom muskelrörelsen; för hvilket
ändamål den lidande vrider sig i sin smärta och gifver luft åt henne
genom qvidande och jämmer. Att upphäfva rörelseförmågan, utan
att på samma gång upphäfva känselförmågan, måste derför vid
hvarje lidande öka, men icke minska smärtan. Yore curare ett så
»oskyldigt medel», som man nu velat framställa det, då har den experimental
fysiologien åter begått ett kolossalt misstag, men om vetenskapen
har rätt och det icke är ett »oskyldigt medel», då är försöket
att gorå det dertill ett vanställande af sanningen, som söker, men
förmodligen svårligen skall finna sitt motstycke.

Hvad motionären föreslagit är icke ett förbud mot vivisektioner,
utan blott ett stadgande till att förekomma dess missbruk och grymheter
/ och för min del kan jag icke tro, att grymheten någonsin kan
vara ett medel till välsignelse för menniskoslägte!. När jag har denna
uppfattning, kan jag omöjligen godkänna det slut, hvartill Fagutskottet
kommit, utan jag för min del lår anhålla om proposition derpå: att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
nådig proposition till Riksdagen för åstadkommande af den begränsning
i och kontroll öfver vivisektionen, som må finnas lämpliga och
nödiga.

Herr Sjöcrona: Det finnes väl knappast något ämne, som mera

än _ det nu ifrågavarande egnar sig för ett försök i den högre oratoriska
stilen, vare sig man vill göra sig till målsman för vetenskapens
heliga rätt till fri forskning på alla områden eller slå sig till
riddare för den onekligen mycket välmenta och berättigade humanitetskänsla,
som fordrar mera och bättre skydd för de värnlösa djuren.

Jag skall emellertid alldeles icke inlåta mig på ett så beskaffådt försök.
Jag skall helt enkelt betrakta denna fråga från synpunkten af
lagstiftarens skyldighet och således endast undersöka, fiuru vida lagstiftaren
kan och bör vidtaga någon åtgärd i anledning af motionärens
förslag. Dervid ber jag emellertid först att i trots af alla de
auktoriteter, som den föregående talaren åberopat och i trots deraf
att han tilltrott sig bestrida, att vivisektionen vore till nytta för vetenskapen
och för läkarekonstens framsteg, få erinra derom, att man väl
numera icke gerna kan ifrågasätta annat, än att vetenskapsmännen
hafva rätt till vivisektion, naturligtvis under förutsättning och vilkor
att en sådan åtgärd icke vidtagas för annat än verkligen vetenskapliga
ändamål och att djuren helt och hållet skonas från plåga eller,
derest detta icke låter sig göra utan ändamålets förfelande, deras
smärta blir så ringa som möjligt. 1 sammanhang härmed ber jag att,
då man här så bestämdt velat bestrida nyttan af vivisektion och fram -

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt hålla, att den äfven här i landet icke skulle bedrifvas som sig borde,
lag. angående redan nu få uppläsa hvad professor Blix yttrat angående vivisektioexperiment
nen den fysiologiska institutionen i Upsala. Han säger: »Jag

på djur. vill då först framhålla, att de allra flesta försöken utförts antingen på
(Ports.) menniskor eller på delar af i vanlig mening döda djur. Om de förre
har jag här ingen anledning att orda. Till de senare har åtminstone
i 9 fall af 10 eller kanske rättare 99 fall af 100 materialet tagits af
grodor eller ännu lägre stående djur. Men vare sig nu att undersökningsobjektet
hemtats från döda grodor eller från kaniner eller
från andra djur, så hafva i hvarje fall djuren dödats så snabbt och
så smärtlöst, som det med tillgodogörandet af vetenskapens alla framsteg
och den mest fulländade teknik öfver hufvud torde låta sig göra.

Experiment å lefvande varmblodiga djur hafva deremot förekommit
mera sällan, och alla dessa experiment hafva, för så vidt jag
nu kan erinra mig, utförts af professor Holmgren ensam eller under
hans ledning och medverkan. Experimentaldjuren vid dessa försök
hafva i regeln varit kaniner, sällan höns eller dufvor samt några få
gånger hundar. Men hvilka djur än må hafva användts, aldrig har
jag å fysiologiska laboratoriet i Upsala sett djuren behandlas med
kärlekslös omildhet än mindre grymhet. Professor Holmgren har
tvärt om ej blott sjelf städse i ord och handling visat sin ömhet för
de djur, som han nödgats offra för vetenskapens främjande och mensklighetens
båtnad, utan han har äfven vakat öfver att dessa djur under
den tid de vistades under institutionens hägn skulle väl värdas och
behandlas. Dessutom hafva alla djurförsöken varit på förhand i detalj
och omsorgsfullt planlagda och med afseende särskildt fäst på
att icke tillfoga djuren smärtor. Detta i förening med den öfverlägsna
tekniska färdighet, hvaraf professor Holmgren varit och väl
ännu är i besittning (beklagligen har han på vetenskapens altare offrat
en del af sin synförmåga, så att han numera icke alltid vid finare
operationer vågar fullt lita på sina egna ögon) hafva gjort hans experiment
i hög grad instruktiva och fruktbringande Väl må det erkännas,
att det utan tvifvel är professor Holmgrens epokgörande arbeten
på sinnesfysiologiens område, der experimenten oftast och hufvudsakligast
utföras på menniskor, som mest upptagit hans tid och
kanske ock hufvudsakligen bidragit att ställa honom i främsta ledet
bland vår tids mest beundrade, aktade och hedrade vetenskapsmän ej
blott i vårt land utan äfven och ännu mer utom vårt lands gränser,
så långt som fysiologien har idkare och vänner. Men dessutom har
professor Holmgren på de flesta områden af den fysiologiska forskningen
inristat sitt namn bland dem, som lemnat de vigtigaste och
framför allt de tillförlitligaste och mest afgörande insatserna i vår
tids och kommande generationers fysiologiska lärobyggnad. Flere af
hans djurförsök på cirkulations- och respirationslärans samt på nervfysiologiens
gebit räknas med rätta bland de yppersta vetenskapen
har att uppvisa.»

Detta har jag velat nu uppläsa hufvudsakligen för besvarande af
den framkastade frågan, huru vida vivisektionen lände till någon nytta.
Jag skall be att få återkomma till intygets innehåll i öfrigt och återgår
nu dit, der jag slutade vid uppläsningen. Således ber jag få fästa

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

17 Jf:o 18.

uppmärksamheten derpå,^ att här icke kan vara fråga om något annat Ifrågasatt
an en stråt van att uppnå och förverkliga af mig uppstälda förutsätt- % angående
rungar och vilkor, nemligen att vivisektionen icke företages ändamåls- Pmsa™ma^
lost och att den göres så lindrig som möjligt för djuren Motionären ''pTdZr
har också icke yrkat något annat och det är derför endast och allenast (Ports.)''
härom vi nu hafva att rådslå.

. Vld en undersökning, huru vida det antydda målet kan och bör
vinnas genom lagstiftning, framställer sig först till besvarande den
irågan, om verkligen vår lag för närvarande lemnar strafflös en vetenskapsman,
som gör sig skyldig till grymhet mot djur. Denna fråga
besvaras nekande, ty 18 kap. 16 § strafflagen innehåller: »visar någon
1 j f ''ng ,a.f eSna e^er andras kreatur uppenbar grymhet; straffes
med böter, högst etthundra Riksdaler». Denna lagparagraf gäller
naturligtvis för vetenskapsmän liksom för alla andra. Mankan visserligen
invända och den invändningen har också blifvit gjord, att ordet
»kreatur» har en mera inskränkt bemärkelse och icke omfattar alla
djur. Vid 1884 ars riksdag afgaf också en reservant inom lagutskottet
ett förslag till afhjelpande af denna brist, men förslaget föll för
Riksdagens beslut. _ För min del önskar jag, att det gått igenom.

Men om nu till följd af lagbudets lydelse icke alla djur äro skyddade
mot grymhet, så torde det dock vara uppenbart, att, så länge man
icke anser sig kunna stifta en lag, som straffar grymhet, utöfvad
endast för grymhetens eller det tanklösa nöjets skull, sä länge lärer
man icke kunna besluta en . lagbestämmelse, hvilken straffar vetenskapsmannen,
derför att han för vetenskapliga ändamål gör sig skyldig
till en handling, som kan synas innebära, men alldeles icke härrör af
grymhet. Emellertid har lagutskottet i hvarje fäll icke kunnat med
anledning af föreliggande motion inlåta sig på att afgifva förslag till
afhjelpande af det antydda missförhållandet, om ett sådant verkligen
linnés. ö

Motionen åsyftar nemligen endast ett slags kontrollföreskrifter
eller att vetenskapsmännen skulle, om jag så får säga, ställas under
en poiisstadga, som öfvervakar, att allt går rätt till vid vivisektionerna.
1 afseende härå ber jag först att få erinra, att jag icke kunnat
utfundera någon som helst anledning, hvarför man skulle förutsatta
eller antaga, att vetenskapsmännen här i landet skulle vara mera
benägna för grymhet mot djur än alla andra. Möjligen hafva i utlandet
torekommit grymheter vid vivisektionor, derom vågar jag icke yttra
mig; här föreligga ju upprörande skildringar om sådant. Det torde
dock kunna hända, att de varit och äro öfverdrifna. Jag vill heller
icke bestrida, att då vivisektion började här först tillämpas, de vetenskåpsmak
som dermed sysselsatte sig, till följd af brist på erfarenhet
och möjligen äfven till följd af brist på eftertanke icke behandlade
försöksdjuren så omsorgsfullt, som önskligt varit. Men numera
hafva vetenskapsmännen genom förbättrade operationsmetoder, genom
bättre instrument, och framför allt genom användande af bättre bedofmngsmedel
_ kommit derhän, att försöksdjurens behandling torde
kunna anses tillfredsställande och så god som det varit möjligt göra
densamma. Till stor del har man nog kommit att närma sig detta
mål derigenom, att vetenskapsmännens uppmärksamhet blifvit fäst på
Första Kammarens Prot. 1888. N:o 18. 2

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt deras pligter i detta afseende och detta har väl just skett genom den
lag angående ifrig» verksamhet, som djurskyddsföreningarne utvecklat. Jag tror
pinsamma sä}edes, att dessa föreningar kunna glädja sig åt, att de genom att
^på^åfur. på detta sätt hafva hos vetenskapsmännen inpregla! känslan, af deras
(Forte.) skyldigheter mot de värnlösa djuren hafva beredt dessa ett vida. bättre
skydd, än som kan åstadkommas genom mer eller mindre otillfredsställande
lagbestämmelser.

Jag har redan omnämnt och för herrarne uppläst ett intyg i saken
och ber nu få nämna, att här föreligger eu hel packe sådana intyg,
som blifvit lemnade till mig i min egenskap af lagutskottets
ordförande och hvilka alla afhandla, huru det har tillgått på den fysiologiska
anstalten i Upsala. De äro affattade af utgifvarne fullkomligt
fritt, hvar och en utan kännedom om hvad de andre skrifvit,
men de gå alla i samma rigtning som det af mig upplästa. Genom
dessa under edlig förpligtelse afgifna intyg och muntligen meddelade
upplysningar hafva inom lagutskottet icke blott mig, utan, såsom jag
tror, alla ledamöterna bibringats den öfvertygelsen, att här i landet
icke af vetenskapsmännen utöfvas hvad man kan kalla grymhet
mot djur och att djuren behandlas med all den omsorg och skonsamhet,
som är möjlig, så vidt ej ändamålet med vivisektionen skall
förfelas. Det är också särdeles anmärkningsvärdt, att fastän vi hafva
icke mindre än tre djurskyddsföreningar — jag förmodar samtlige
herrarne hafva såsom jag från dem fått mottaga en till kammarens
ledamöter stöld skrift —, och dessa tre föreningar med den lofvärda
ifver, de inlägga i denna fråga, gjort allt för att få sak med Sveriges
vetenskapsmän, de ändock icke kunnat uppvisa ett enda fall af grymhet,
som inträffat efter 1884, då frågan sist var före vid riksdagen.

När man velat inverka på omdömet i denna sak, har man måst
inskränka sig till att trycka om och utdela en brochyr, som innehåller
redogörelse för en mängd fall, hvilka icke inträffat senare än 1880,
jag tror till och med icke efter 1878. Hade verkligen, några missbruk
passerat, är det väl antagligt att man från vivisektionens så ifrige
motståndare fått uppgift på något enda sådant fall. Men så har
efskett. Vid sådant förhållande kan jag icke finna annat, än att den
ifrågasatta lagstiftningen är obehöflig.

Men, kan man ju invända, det ligger inom möjlighetens område,
att vetenskapsmän hädanefter göra sig skyldige till missbruk och d.et
kan ju inträffa undantagsfall, då sådana missbruk kunna ske; och för
att förekomma sådant, bör man stifta lag Det är visserligen en sanning,
men då framträder ock för lagstiftaren skyldigheten tillse, attlagen
icke gör mera skada än nytta. För min del tror jag att frågan,
huru vida en verksam och lämplig lagstiftning i antydda hänseende
är möjlig, bör nekande besvaras. Så vidt jag känner, finnes i
hela den civiliserade verlden icke mer än en enda lag angående vivisektion,
nemligen den engelska lagen af den 15 Augusti 1876. Jag
får emellertid bekänna att jag icke grundar detta uttalande på s.ärskildt
studium af den utländska lagstiftningslitteraturen, hvartill jag
haft hvarken tid eller tillfälle, men jag tager för alldeles gifvet att,
funnes någon annan dylik lag, hade djurskyddsföreningarna tagit reda
derpå och talat om den Hvad angår den engelska lagen vill jag

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

icke träl ta herrarne med att uppläsa dess samtliga bestämmelser,
innehållande på flera ställen undantag från undantag. Jag ber endast
få nämna, att denna lag, så vidt jag förstår, är det klenaste lagstiftningsarbete,
jag någonsin lärt känna. Men icke kan val detta" bero
derpå, att engelsmännen skulle hafva svårare att åstadkomma lämpliga
lagar än andra folk. Förklaringen måste otvifvelaktigt sökas
deri, att hela den grund, hvarpå lagen hvilar, icke är hållbar. INu
bar motionären inlåtit sig på försök till lagförslag i ämnet och jag
skall be att få säga några ord om detta förslag. Enligt första punkten
skulle »pinsamma experiment på djur i vetenskapligt syfte icke få
ega rum annorstädes än i de dertill afsedda laboratorier vid högskolorna
samt endast under omedelbar ledning och tillsyn af vederbörande
professor eller laborator».

Jag hemställer till herrarne, huru vida det ligger någon rimlighet
deri, att en celeber vetenskapsman, som bor annorstädes än i en universitetsstad,
icke skulle få utföra vivisektioner, derför att han icke
hade tillfälle att för hvarje gång resa till en högskola. Andra punkten
talar om att »sådant experiment icke finge anställas på andra än fullt
bedöfvade djur». Ja, det är ju ett önskningsmål, och deremot är ju
icke något att invända, men jag vill erinra, att det finnes experiment,
hvilkas ändamål skulle vara totalt förfeladt, om djuren bedöfvades.
Dessa experiment torde dock icke i allmänhet vara så synnerligen
plågsamma. Tredje punkten lyder: Curare eller sådana medel, s^m

endast medföra förlust af rörelseförmågan, men icke framkalla okänslighet,
få under inga vilkor användas. Deremot synes vid första påseendet
icke vara något att anmärka, men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
derpå att man, så som punkten nu är skrifven, icke
skulle få använda curare ens om man på samma gång använde bedöfningsmedel,
som gjorde djuren alldeles känslolösa. För öfrigt är
det för mig sagdt, att enligt senare upptäckter curare verkligen är ett
bcdöfningsmedel och ett ganska verksamt sådant. Fjerde punkten
lyder:

»Innan dylikt experiment företages, skall tillkännagifvande derom
i tidningar eller på annat lämpligt sätt göras med inbjudning till alla,
som idka eller idkat fysiologiska studier, att dervid sig inställa. Om
ej minst fem så qvalificerade personer komma tillstädes, må experimentet
icke ega rum.» Detta är väl ett rent af orimligt stadgande.
Då inbjudningen skulle afse alla, som idkat eller idka fysiologiska
studier, kunde ju hvarje student, som antecknat sig hos en professor
för att bevista hans föreläsningar i fysiologi, anses qvalificcrad. Finge
åter ingå andra anses vara erforderligen qvalificerade än vetenskapsmän
af rang, så kunde det hända, att knappt i Sverige funnes så
många, som fordras. Denna bestämmelse skulle leda dertill, att sedan
alla anordningar för ett fysiologiskt experiment voro färdiga, vetenskapsmannen
kunde blifva tvungen inställa vivisektionen, endast derför
att tillräckligt antal vittnen icke kommit tillstädes. Kan sådant
vara lämpligt under en tid, då lagstiftningen icke sätter den stora
allmänheten under liknande polisuppsigt, utan tillåter den att utöfva
ganska stor, ofta afsigtlig grymhet mot djur, på sätt sker vid fiske,
jagt, slagt och kastrering med flera tillfällen? Slutligen innehåller

N:o 18.

Ifrågasatt
lag angående
pinsamma
experiment
på djur.
(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. in.

Ifrågasatt den femte punkten, att protokollet öfver vivisektionen skall insändas
lag angående ecklesiastikdepartementet, men förklarar icke hvad ändamål deriZlrZent
genom skulle vinnas.

pa djur. Jag tror mig hafva genom denna så vidt möjligt kortfattade gransk (Forts.

)'' ning visat, att motionären i sitt förslag till lag i ämnet ganska väsentligt
misslyckats. Och då jag icke kan se, huru det skulle vara möjligt
att åstadkomma en lag i detta ämne, som icke skulle i högst väsentlig
mån inskränka den vetenskapliga forskningens frihet och derigenom
åstadkomma mer skada än gagn, så får jag, på detta och af
mig i öfrigt anförda skäl samt under åberopande jemväl af utskottets
motivering, yrka bifall till utskottets betänkande.

Grefve Strömfelt: Icke heller jag skall göra något försök i

den »högre oratoriska stilen», för hvilken den föregående talaren ansåg
detta ämne särdeles väl lämpa sig, men jag har vid flere tillfällen
förut yttrat mig i denna, jag erkänner det, svårlösta, och i afseende
på ämnet, ohyggliga fråga och vill äfven denna gång säga några ord.
Ingen kan allvarligare än jag, det försäkrar jag herrarne, önska, att
vetenskapen gör framsteg, att vetenskapen utvecklar sig, allra helst
när målet är att lindra menskligt lidande, och jag skattar ett sådant
mål lika högt som någon annan, men ingen af herrarne lärer val vilja
påstå, att, huru högt ett ändamål än må skattas, detsamma kan berättiga
sin eller helga hvarje medel för dess ernående. Alla känna
vi att djurverlden underkastas ohyggliga lidanden för uppnående af
hvad man kallar vetenskapens utveckling och framsteg, och jag tror
icke det är för tidigt, att man fordrar åtminstone någon inskränkning,
någon begränsning, någon kontroll vid utöfvandet af derför plågsamma
experiment.

Lagutskottets ärade ordförande yttrade, att här i landet icke företagas
några onödiga, synnerligen pinsamma dylika experiment. Detta
är& en så grannlaga fråga, att man helst undviker yttra sig derom,
men att sådana kunna förekomma och. förekomma, det tror jag man kan
våga påstå, lian frågade: hvarför skulle man antaga att vetenskapsmännen
utöfva större grymhet än andra? Ingen antager det, men
hvar och en, som känner menskligheten, vet att hvarje menniska, som
oupphörligt sysselsätter sig med smärtsamma operationer, med faror
eller dylikt, blir slutligen så van vid lidandet, vid faran, att känslan
till stor del förqväfves. Det är icke de enskilde vetenskapsmännens
fel om så sker; det är rent menskligt och det är en erfarenhet. Han
till och med betviflade, tycktes det, att grymhet begås i utlandet; men
har man väl rätt att betvifla hvad vetenskapsmännen sjelfve säga i
sina beskrifningar öfver af dem utförda försök? hår man icke tro
desse? Ingen menniska vill väl utsätta sig för att anses grym, men
här vid lag dömas fysiologerna af sina egna relationer, och att stor och
onödig grymhet begås, antager jag således vara ådagalagdt.

Vidare yttrade den ärade talaren, att djurskyddsföreningarna väl
fylla sin uppgift, men att de kunna icke framdraga något exempel
på utöfvad grymhet mot djur efter 1884. Jag frågar honom då, om
han har sig bekant, huruvida representanter för dessa föreningar haft
tillträde till laboratorierna, och afvetat, när experimenten skulle ske.

Jf:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Jag betviflar det; ty, om då ingen grymhet kunnat upptäckas, skulle Ifrågasatt
nog deras värma intresse för en förändring i det sätt, hvarpå dessa lag angående
vetenskapliga experiment utföras, hafva af sig sjelft svalnat. Vidare exveriment
yttrade han, att det skulle vara oerhördt, om vetenskapsmännen blefve på^djur?

tvungna att för utförande af experiment på lefvande djur fara till en (Forts.)''

högskola. Jag är af olika mening, i det jag anser, att detta borde
vara deras skyldighet. Det borde finnas förbud för enskilde att när
som helst och hvar som helst tillfoga djuren så grymma och hårresande
lidanden som dem, hvilka äro förenade med dessa experiment.

Jag antager att vivisektionen utöfvas hufvudsakligen för tre särskilda
ändamål. Det första är det rent vetenskapliga, och den ärade
talaren tycktes medgifva, att experiment icke böra få företagas i annat
än rent vetenskapligt, syfte. Det andra ändamålet torde vara att
begagna vivisektion såsom undervisningsmateriel vid högskolorna, och
då återkomma samma experiment hvarje år för olika studieklasser.

Det tredje ändamålet slutligen har man sagt vara obestämdt och lättsinnigt,
då vivisektion företages af enskilde, icke utstuderade vetenskapsidkare,
utan noggrant öfvervägande af ändamålet eller nogsamt
betänkande af de lidanden, som dervid åstadkommas. För min del
tror jag att endast det första af dessa ändamål är af beskaffenhet att
vara berättigadt och således böra tillåtas. Jag tror att detta ändamål
står så högt, att det åtminstone berättigar att till viss grad underkasta
djurverlden, som är lemnad menniskan i våld, de stora lidanden,
som af vivisektionerna framkallas.

Mot vivisektion i rent vetenskapligt syfte eger för närvarande
ingen opposition inom Riksdagen rum. "Det^sista ändamålet torde väl
alla vara öfverens att stafva, återstår således endast det andra. Hvad
beträffar detta ändamål, eller utöfvande af vivisektion såsom undervisningsmaterial,
så är det väl om denna punkt striden egentligen står
och måste utkämpas. Den förste ärade talaren framdrog både så många
och sådana exempel derpå, att erkändt store vetenskapsmän, store
fysiologer inom Europa sjelfva förklarat det icke vara beböfligt att
använda vivisektionen i den utsträckning, som sker, och att till och
med flere af dem ansåg vivisektionen kunna härvid verka skadligt,
att jag derom icke bchöfver vidare orda. Hvad det ändamål, hvarom
jag nu talar, särskilt beträffar, synes det för den oinvigde vara obehöfligt,
att, när experimenten äro till sina verkningar kända och konstaterade,
de skola årligen upprepas för studerandenas skull. För
min del tillhör jag dem, som önska förbud deremot.

För att förverkliga dessa meningar, har man ansett vivisektionen
höra begränsas till rent vetenskapligt syfte; böra inskränkas till vissa
bestämda högskolor; böra företagas allenast under erfarne och skicklige
lärares uppsigt och slutligen, att den bör ske under en slags
offentlig kontroll. Jag är för min del icke af den åsigt, att denna
kontroll bör ske på det sätt, motionären föreslagit, genom annonsering
i tidningarna eller tillkallande af sakkunniga personer; ty det är för
mig alldeles klart att, om endast sådana skulle närvara, intresset hos
dem för det vetenskapliga målet skulle skymma det ändamål, hvarför
de vore tillstädes, och således ingen kontroll blifva utöfvad. Snarare
skulle kontrollen kunna ega rum genom en kommission icke af

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt särskild! tillkallade sakkunnige, utan af personer, som vid högskolan
lag angåendepå sätt Kongl. Maj:t och Riksdagen funne skäligt bestämma.

Lagutskottet har likasom dess ordförande sagt, att det ingalunda
på djur. kan finna, att sedan 1884 några förändrade förhållanden inträffat, »hvilka
(Forts.) kunde nödvändiggöra eu lagstiftningsåtgärd, som år 1884 enligt begge
kamrarnes sammanstämmande beslut ansågs obehöflig». Jag fruktar,
att denna uppfattning icke är alldeles korrekt. 1884 liksom 1881
hade jag den äran att vara ledamot af lagutskottet och jag minnes
mycket väl, hvarför 1881 stämningen var så stark för en lagstiftning,
i denna väg, att en skrifvelse deraf föranleddes; och jag minnes också,
hvarför 1884 ingen åtgärd blef af Riksdagen vidtagen. Under diskussionen
1884 framhölls nemligen, särskildt i denna kammare, att man,
så vidt möjligt vore, icke borde tillskapa en undantagslag, utan ait
man borde vara nöjd med en lag, som gälde för alla medborgare lika,
tills den,H befunnes oduglig. Jag erinrade då, såsom ordföranden i
lagutskottet nu äfven påpekade, att 18 kap. 16 § strafflagen bestämmer
vite för den, som utöfvar grymhet mot djur. Man hoppades
och uttryckte den önskan, att djurskyddsföreningarna skulle söka
utforska, om någon grymhet utöfvades, som icke vore alldeles oundviklig
och ställa utöfvaren deraf till ansvar. Nu säger man, att ingen
af dessa föreningar kunnat upptäcka någon grymhet, och att af detta
skäl det icke vore af nöden att ingå till Kongl. Majrt med en skrifvelse.
Jag frågar än eu gång den ärade ordföranden, om han tror,
att representanter för föreningarna fått tillträde till högskolornas laboratorier?
Hvad som anfördes 1884 såsom skäl för afslag å då väckta
motion har just visat sig overksamt under fyra års tid, och således
förfaller detta anförda, hufvudsakliga skäl mot en skrifvelse.

Jag yttrade här 1881: »Det fans en tid,, då tortyr ansågs till

viss grad berättigad. Den hade, när den icke missbrukades, till ändamål
att framtvinga sanning, försvara oskuld och uppdaga skuld.. Det
var ju ett mycket lofvärdt ändamål. Vivisektionen. är en icke mindre
stor tortyr, som har till mål vetenskapens utveckling; således äfven
ett lofvärdt ändamål. Men har ändamålet i ena fallet fått vika derför
att man fann medlet otillbörligt, borde deraf följa, att väl åtminstone
en inskränkning kan ega rum i det andra eller det, hvarom
här är fråga.» Jag vidhåller samma uppfattning, ännu.

Här är nu icke fråga om annat än att vivisektionen skulle begränsas
till rent vetenskapliga ändamål; att den skulle ske endast vid
vissa högskolor, under skicklig ledning, och under officiel kontroll.
Jag skulle helst vilja yrka återremiss, men då ett skrifvelseförslag
blifvit af den förste talaren framstäldt och Kongl. Maj:t. är bäst i
tillfälle att öfverväga, huru med denna sak bör förfaras, för att det
allmänna rättsmedvetandet skall blifva tillfredsstäldt, på samma gång
vetenskapens kraf tillgodoses, instämmer jag i hans yrkande.

Herr vice talmannen: Något hvar af oss erinrar sig säkerligen,

att den tid icke är så långt aflägsen, då man ansågs tala i den högre
oratoriska stilen och slå sig till riddare för en åsigt, som hufvudsakligen
utmärkte sig lör sin välmening, när man förordade åtgärder i
human rigtning, hvilka sedermera trängt sig så fullständigt in i det

Onsdagen den 21 Mars, e. m. 23 \:o 18.

allmänna medvetandet och i lagstiftningen, att hvarje annan stånd- Ifrågasatt
punkt nu är ohållbar. Den nu förevarande frågan är, enligt mitt för- ^a9. angående
menande, en humanitetsfråga, och om, såsom utskottet uttryckligen
anfört, nya skäl icke blifvit förebragta för en lagstiftning i ämnet, på djur.
så är det alldeles icke ett hinder att återupptaga frågan, ty det ligger (Forts.)
väl inom möjlighetens gränser, att det allmänna tänkesättet på grund
af de skäl, som blifvit förebragta nu och förut, närmat sig att vidtaga
åtgärder, som förut och äfven nu blifvit förordade. Jag har alltid,
då denna fråga varit föremål för kammarens behandling, yttrat
mina sympatier för åtgärder till inskränkning af och kontroll öfver
vivisektionen, och jag har i det fallet alldeles icke ändrat uppfattning.
dag är fullkomligt öfvertygad derom att, om de framstående,
humane män, som sysselsätta sig, såsom fysiologer, med dessa experiment
och i vetenskapens intresse dervid begå handlingar, som vi
för vår del icke kunna benämna annat än grymma, verkligen vilja
låna sin medverkan till en lagstiftning, som lemnar qvar hvad som
är nödvändigt och tager bort hvad som är öfverflödigt, så skall en
sådan lagstiftning icke vara omöjlig att åstadkomma. Jag är äfven
fullkomligt öfvertygad derom, att man då kan lemna qvar inom området
så mycket, som må vara nödvändigt för de verkligen vetenskapliga
ändamålen, men att åtskilligt, som nu sker under förutsättning,
att sådant kan vara nyttigt för ändamålet, men som i sjelfva
verket icke är nödvändigt, verkligen kan afskaffa och undvikas. Min
uppfattning af saken är för öfrigt den, att vivisektionen är i vår lag
förbjuden, emedan den är ett djurplågeri, och att det följaktligen
rätteligen skulle erfordras en lagstiftning, för att göra den tillåten.

Det är gränserna för denna lagstiftning, hvarigenom vivisektionen
skulle blifva tillåten, som det, enligt mitt förmenande, är skäl att
söka utstaka, och om saken vändes på den sidan, tror jag för min
del att man säkerligen äfven kunde få biträde af dem, på hvilkas
medverkan tvifvelsutan en ändamålsenlig lag är helt och hållet beroende.

Då nu här endast ett skrifvelseförslag är framstäldt, får lag yrka
bifall till detta förslag.

Friherre Klinckowström: När man läser det betänkande lagutskottet
afgifvit i denna vivisektionsfråga, så är det verkligen besynnerligt
nog, att man finner motiven i början och konklusionen
i slutet icke stå i ett rätt sammanhang med hvarandra. Val
vet jag, att, när man öfvar barmhertighet i verlden, skall man icke
låta den venstra handen veta, hvad den högra gör, men mig tyckes,
att här har icke alls lagutskottet haft för afsigt att öfva någon barmhertighet,
och då skulle jag vördsamt hemställa, huru vida icke lagutskottet,
hädanefter åtminstone, ville låta samma hand skrifva dess
betänkanden ifrån början och till slut.

Hvad försvaret af detta betänkande beträffar, som har blifvit
gjordt af lagutskottets aktade ordförande, så påminner det mig mycket
om en händelse under salig konung Gustaf Iil:s teaterlif. Hans
Maj:t gaf en fransysk komedi på Drottningholm, och då, såsom nu,
var det flera personer, som ansågo sig vara mägtiga det franska språ -

N:o 18. 24 Onsdagen den 21 Mars, e, m.

Ifrågasatt ket, än som verkligen voro det. Summan var, att komedien gick
lag angående särdeles uselt. Konungen var missnöjd, och chefen för teatern ansåg
experiment höra göra s^n urs&kt inför öppen ridå. Han var heller icke särpå
djur. deles hemma i det franska språket, såsom äfven nu för tiden stundom
(Forts.) inträffar, och han gjorde sin ursäkt på ett mycket stapplande och
otillfredsställande sätt, så att, när ridån gick ned, yttrade någon, jag
tror det var den qvicke Schröderheim, »que 1’excuse etait pire que
la faute». Jag tillämpar denna fras på ordförandens försvar för utskottets
betänkande.

Hvad sjelfva frågan beträffar, har jag redan 1884, när frågan
den 30 april var före i denna kammare, yttrat mig i samma syfte,
som de fleste talare i afton hafva gjort, och jag har nu begärt ordet
derför, att jag icke vill, att någon skall tro, att jag i en så vigtig
humanitetsfråga sedan den tiden ändrat min mening, tvärt om, jag
vidhåller densamma och jag förklarar det högt vid detta tillfälle och
till protokollet, på det ingen må tro, att jag vill sitta på samma
bänk, der de bespottare af barmhertighet och misskundsamhet mot
de stackars djuren sitta.

Jag vill icke besvära herrarne med att genomgå alla de ohyggligheter,
som finnas beskrifna i den gamla vidlyftiga literatur om
denna fråga, som finnes att tillgå för hvar och en, hvilken intresserar
sig för densamma. Jag har allt sedan jag blef riksdagsman
med mycken omsorg sökt förskaffa mig alla upplysningar derom, och
jag kan försäkra, att de, som vilja hafva skydd för djuren mot vivisektionen,
hafva så mycket flera goda skal, jemförelsevis mot bödlarne,
om jag så får säga, att de kunna icke jemföras, de ena med
de andra. Senast hafva för de herrar, som nu gå att besluta i frågan,
två aktade dagliga tidningar i Stockholm, Vårt Land och Nya Dagligt
Allehanda, haft, Vårt Land två artiklar i frågan, och Nya Dagligt
Allehanda i går en förtjenstfull artikel, som på det mest slående
sätt visar befogenheten af det skydd, som vi här begära för de stackars
djuren mot vetenskapens tyranner. Här har förut, synnerligast
af den förste talaren, blifvit med flera exempel styrkt den misshandel,
djuren undergå, och jag vill icke upprepa dessa exempel, ty de äro
i högsta grad både ohyggliga och motbjudande.

Men, säger man, vetenskapen behöfver dessa experiment för att
kunna upplysa och tillämpa nya metoder till mensklighetens väl och
bästa. Ja, det är måhända förhållandet i de stora kulturländerna,
men säkert är, att hos oss ligger på bottnen endast en vetenskaplig
högfärd och egenkärlek hos utöfvarne af vivisektionen, ty alla goda,
nyttiga resultat af vivisektionen blifva publicerade från de stora kulturländerna,
der dessa vivisektioner kunna ske på ett vida fullständigare
och för menskligheten nyttigare sätt, om så skulle fordras af
stora vetenskapsmän. Men vi hafva icke så beskaffade resurser, och
derjemte har här vivisektionen blifvit i många fall missbrukad af vetenskapens
klåpare, som icke haft full kännedom om frågan, utan verkligen
till stor del endast illa behandlat och marterat djuren, för att
kunna vinna och söka någon vetenskaplig ryktbarhet. Hvarför skulle
icke djuren kunna erhålla samma vård och ömhet, som man i så hög
och, jag vågar i vissa fall säga, oförtjent grad, egnar åt de menskliga

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

N:o 18.

lasterna. Vi se här icke så sällan personer, som borde både genom Ifrågasatt
sin samhällsställning och sin civilisation veta bättre, förnedra sig under lag angående
de oskäliga djuren genom dryckenskapslasten. Dessa uppfiskas ur Pinsa™ma
rännstenarne,. ofta med den största ömhet, och föras till sina hem. djwr.
De äro verkligen icke i detta tillstånd att jemföra med de så kallade (Ports.)

oskäliga djuren, men dessa menniskor behandlar man väl. Dem
skulle jag hellre vilja lägga under vivisektörens händer. Vidare hafva
vi ock menniskor, som äro beröfvade sina sinnens bruk. De vårdas
val, och detta med rätta, af staten och den enskilda barmhertigheten,
men de stå, dessa så kallade menskliga varelser, långt under de oskäliga
djuren. Hvarför skall man då neka de senare den ömhet och
vård, som man i så rikt mått egnar de förra, det kan jag åtminstone
icke förstå!

Det skulle vara mycket att yttra i denna fråga, och icke minst
genom anförande af åtskilliga uttryck ur den Heliga Skrift, som dock
är menniskorna lemnad till ett ljus och en ledning i deras moraliska
förhållanden. Der talas om att väl vårda djuren, der talas aldrig om
grymhet. mot djuren. Der försäkras att vår Herre föder foglarnc
under himmelen, som hvarken så eller skära upp. Med ett ord,
denna vår yppersta bok är genomandad af en barmhertighet och kärlek
mot djuren, som vore väl värd att beaktas af dessa vetenskapens
bödlar, som gorå det till en högtid för sig att misshandla och tortera
de stackars djuren.

. Jag skulle väl vilja önska framgång åt den motion, som herr
Anjou väckt i denna fråga, men när ett förslag om skrifvelse till
Kongl. Maj:t har blifvit framstäldt af den förste talare, som i afton
yttrat sig i frågan, så vill jag icke splittra våra få krafter, utan vill
förena mig. med honom i yrkande om bifall till denna underdåniga
skrifvelse till Kongl. Maj:t, under förhoppning, att, om kammaren nu
fattar ett sådant beslut, det skulle gå bättre dermed, än med det
förslag, som afgafs af Kiksdagens båda kamrar 1881, och som redan
blifvit omnämndt af den förste talaren.

Jag förenar mig således i det skrifvelseförslag, som herr Casparsson
framstält.

Herr Almén: Det är icke med behagliga känslor jag tager till
ordet i denna fråga, ty jag erkänner gerna, att den är för mig obehaglig-
Den lämpar sig väl för yttranden i den högre oratoriska
stilen, men att föra den in på löjets område, som den förre talaren
tycktes göra, anser jag vara högst olämpligt, och jag känner mig för
öfrigt svag på dessa områden. Jag känner det äfven obehagligt att
uppträda i frågan af det skäl, att jag icke beredt mig på att yttra
mig, enär utskottet från rent praktisk synpunkt behandlat frågan så
väl, att det icke bort blifva mycket tal härom i denna kammare.
Jag har icke behöft någon förberedelse för att i sjelfVa saken stadga
min åsigt, ty den är gammal och ganska väl fotad. I vårt land har,
mig veterligen, icke funnits något missbruk på detta område. Säkert
är åtminstone, att något sådant icke finnes för närvarande, och jag
tror äfven, att det skall dröja länge, innan några sådana missbruk
komma att ega rum, att en lagstiftning deremot blifver behöflig.

NiO 18. 26 Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt Jag erkänner villigt och gerna, att djurskyddsvännerna hafva utlag
angående rättat mycket godt och att de stält sitt mål inycket högt; jag beklagar
pinsamma att qe drifva sin sträfvan på ett agitatoriskt sätt, ganska ofta

t!pårdjur\ åtföljdt af förolämpande yttranden mot vetenskapsmän, som offra tid
(Ports.) och möda för ett vackert mål. Jag beklagar, att de satt detta speciella
mål, vivisektionens utrotande, för sina ögon såsom ett rödt kläde,
hvilket tyckes förvilla deras syn. De se icke de oändliga plågor och
stora lidanden, som menniskan dagligen tillskynd-ir djuren, älven på
områden, der det icke är behöfligt, och mot hvilka denna lilla vivisektionsfråga
är en ren bagatell. Jag beklagar slutligen, att de icke
sökt få läkarne med sig i deras arbete för djurens bästa, utan tvärtom
gått så långt, att det nästan ser ut, som om de hatade läkarnes vetenskapliga
arbeten, äfven då dessa ej komma i strid med föreningens
omsorger för att skydda djuren.

Det är val sant, att man bör älska djuren, men dock icke mer
än menniskorna. Den förre talaren citerade den Heliga Skrift. Beträffande
dessa citat vågar jag icke yttra mig om meningen blifvit
rätt återgifven, men jag tror dock, att det varit lämpligast, att ej i
detta fall åberopa den auktoriteten. Bra illa vore det, om han derifrån
skulle hemta stöd för sin åsigt, att en varmblodig om ock fallen
qvinna vore lämpligare än ett djur, t. ex. en kallblodig groda, till
föremål för vivisektion. Äfven om en sådan åsigt röjer kärlek till
djuren, så visar den dock en stor brist på kristlig kärlek för medmenniskor.
Der målet att spara djuren smärta kommer i kollision med
menniskans bästa och dessa båda ändamål icke kunna förenas, der
tror jag, att djuret bör vika för menniskan. Må vara att satsen:
»Ändamålet helgar icke medlen», är god, så får den dock icke utsträckas
så långt, att man skulle vara förbjuden att tillfoga djuren
smärta, då sådant är för menniskan nyttigt och icke kan undvikas;
ty i sådant fall borde vi icke få slagta djur för att använda deras kött
till föda, icke heller beröfva en del djur vissa organ för att göra
dem modfälda för hela lifvet och få dem mera lydiga menniskans
vilja.

Man plågar djuren dagligen på mångahanda sätt, men det tycker
man vara, om icke rätt, så åtminstone nyttigt; det är endast vivisektionen
som skall tagas bort! Men häri går man efter mitt förmenande
alldeles för långt.

Hvad missbruk af vivisektionen beträffar, vill jag icke förneka
utan villigt erkänna, att sådana i forna dagar bedrifvits i mycket stor
skala, särdeles i utlandet, och jag tror, att de äfven nu der förekomma
i ganska stor utsträckning, ty ögonen hafva icke förrän på
sista tiden blifvit öppnade för de lidanden, som tillfogas djuren vid
illa planlagda vivisektioner, och att så blifvit, derför hafva vi att tacka
djurskyddsvännerna, ty i det fallet hafva de uträttat mycket godt.
Det är dock beklagligt, att man nu partout vill öfverflytta missbruken
från utlandet hit till oss. Motståndarne mot vivisektionen taga nemligen
för gifvet, att sådana missbruk förekomma här, ehuru de äro
skyldiga bevis derför. Den förste talaren har förklarat att han beträffande
vivisektionen förlorat all respekt för vetenskapliga auktoriteter,
och jag undrar icke derpå, men han synes antaga, att kammaren

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

likvisst har någon respekt för dem, ty han använde mycken tid just Ifrågasatt
till att anföra utländska auktoriteter. Man kommer dock icke långt ^a9. angående
på den vägen, ty man kan citera pro och kontra så länge, att det Experiment
icke blir mycket i behåll. Jag hemställer derför, om icke det vore på djur.
klokare att låta utlandet vara i fred och endast hålla sig till Sverige (Forts.)
och svenska förhållanden. I det afseendet är det min öfvertygelse
och jag dömer dervid af egen erfarenhet, ty jag har länge vistats i
Upsala såsom lärare vid medicinska fakulteten och tror mig derföre
icke vara främmande för hvad der passerat, att icke något missbruk
vid vivisektionen eget rum i vårt land. Jag tror icke heller, att vi
behöfva frukta något sådant för framtiden, af det enkla skälet att
djurplågeri, utöfvadt af en bildad man och särskildt en vetenskapligt
bildad man eller en läkare, i sanning vore så skamligt, att man icke
kan tänka sig något sådant, om icke det sker för det höga ändamålets
skull, menniskornas och djurens verkliga nytta, men då bör det
icke heta djurplågeri. Min öfvertygelse är för öfrigt, att djurskyddsvännerna
härvidlag utöfva en sådan kontroll, att ensamt fruktan för
denna skulle, äfven om icke läkarnes känsla gjorde det, förekomma
missbruk. Vid högskolorna bedrifver läraren icke sitt arbete så främmande
för eleverna, att icke åtminstone några af dem äro förtrogna
deltagare deri, och jag tror icke, att någon lärare skulle vilja utsätta
sig för att eleverna klandrade hans åtgöranden i detta afseende.

Jag tror tvärtom, att vill man hafva för mycket kontroll och
binder vetenskapsmannens händer, så blir resultatet, att antingen kan
han icke verka för sitt höga ändamål eller också söker han göra det
i löndom. Det senare vore mycket sämre än nuvarande förhållanden,
ty djurskyddsvännernas kontroll är nu stor men ännu större och verksammare
är den kontroll, som utöfvas af den studerande ungdomen.

Dess känslor för djurens smärtor äro lika liftiga som någons här i
kammaren, och de lära nog i våra dagar icke med tystnad se om läraren
beträder andra vägar än sådana, som kunna försvaras inför tänkande
menniskor.

Man kan väl säga, att missbruk i en framtid kunna befaras, och
att det derför vore skäl att försöka åstadkomma en lagstiftning, som
kunde förekomma dessa. Ja, vore frågan så enkelt löst, så vore det
icke mycket att strida om, men jag tror icke, att det är möjligt att
på detta område skrifva någjn lag, utan att ett af de två inträffar:
antingen blir lagen en död bokstaf, och det vill väl ingen, åtminstone
ingen jurist, vara med om; eller också kommer lagen, om den blir
verksam och efterlefd, ''att till förekommande af missbruk hämma bruket
och sålunda hindra läkaren att verka för det höga mål, han föresatt
sig. Det finnes här icke någon medelväg och man måste derför
hafva förtroende till dem, som utöfva vivisektionen, särskildt då de
utöfva den under den kontroll, som faktiskt, om också icke juridiskt,
nu finnes.

Den förste talaren citerade utländska auktoriteter, och framstälde
dervid några frågor. Hvad hafva de då uträttat dessa vivisektorer ?
frågade han. Jag undrar icke, att han framstälde denna fråga.

Väl kan jag af hans yttrande finna att han mycket grundligt studerat
denna tvistefråga, men hade han haft några verkliga kunskaper på

N:o 18. 28 Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt medicinens område, så skulle lian icke framstält sin fråga, ty det är
lag angående numera a b c för så godt som nybörjaren i det medicinska studiet,
experiment att medicinen skulle hafva stått på samma ståndpunkt som för tusen
på djur. år sedan, om den icke förts framåt genom dessa experiment på lef(Forts.
) vande djur. Det finnes på senare tider knappast något år, då man
icke gjort något framsteg på medicinens eller kirurgiens område, och
det är sällan ett sådant framsteg icke är baseradt på föregående försök
på lefvande djur. Jag vill särskildt nämna alla dessa nya läkemedel,
som äro ämnade att borttaga smärta och som herrarne skulle
tacka sin Gud för att de finnas, om herrarne skulle undergå någon
operation. En del af dessa läkemedel kunna numera helt enkelt icke
undvaras. Snart sagdt alla dessa nya läkemedel skulle icke varit
kända, om försök på djur icke varit tillåtna, ty hvar finnes en läkare
så djerf och samvetslös, att han skulle våga på försök gifva en menniska
ett nytt alldeles okändt läkemedel, utan att det förut varit pröfvadt
på djur? Ja, man anser till och med, att en vanlig praktiker
icke bör försöka nya läkemedel utan att detta bör vara förbehållet
professorerna vid högskolorna och läkarne vid de större sjukhusen,
men naturligtvis får man icke heller der riskera lif och helsa för patienterna,
och således måste man först tillgripa försök på djur. Så
har det förhållandet varit med nästan hvarje nytt läkemedel.

Jag vill taga exempel från ett annat -område, det bakteriologiska.
Ingen löser väl en bakteriologisk fråga, om han icke får göra experiment
på djur. Jag får under mina undersökningar af en sjukdom
reda på en oändligt liten organism hos ett sjukt djur, men vet icke,
hvad den går för, förrän jag sett, om den framkallar just samma sjukdom
hos ett annat djur, men detta kan jag tydligen icke få veta utan
att göra försök på djur. Förbjuder man alltså dessa experiment, så
är hela detta studium nära nog tillintet gjordt.

Men det är icke nog att bota sjukdomar, utan läkarens förnämsta
uppgift är att förekomma dem. Ja väl, men just dertill äro de bakteriologiska
studierna nödvändiga. Man kan ej söka förebygga stora
folksjukdomar och farsoter, om man ej någorlunda känner deras orsaker.
Och i det afseendet synas bakterierna spela en hufvudrol och
dessa bakteriers betydelse kan ej utrönas utan experiment på djur.
Härvid skulle möjligen kunna invändas, att dessa försök äro ej vivisektioner.
Jo, såsom sådana måste de anses, enär motionären definierar
vivisektionen såsom ett pinsamt experiment på djur i vetenskapligt
syfte, hvilket således kan ega rum lika väl med som utan användande
af skärande instrument. Försök med starka gifter eller lifsfarliga
bakterier äro oftast mycket plågsammare och långvarigare än månget
försök, som en vivisektor gör med knifven på ett mer och mindre
döfvadt djur, der försöket ofta kan afslutas på några minuter eller
timmar, då bakteriernas verkan kan fortfara i veckor eller månader.

Jag tror, att ingen läkare kan tänka på något framsteg på medicinens
område, om dessa försök på djur skulle alldeles tagas bort.
Det är icke heller meningen, svaras det, utan endast att uppställa
sådana vilkor, att dessa försök icke kunna missbrukas. Men det är
detta, som jag påstår icke vara möjligt på lagstiftningens väg.

29 N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

Man kan häremot invända, att här icke yrkats bifall till motio- Ifrågasatt
närens förslag, utan endast föreslagits att aflåta en skrifvelse till Kongl. la9. angående
Maj:t. Jag beklagar Kongl. Magt, om han skall framställa förslag experiment
till en sådan lag, ty resultatet kan icke blifva annat än en död bok- på djur.
staf eller också att sjelfva saken, experimenterandet, dödas. (Ports.)

Motionärens förslag innefattar liera moment, om hvilka jag blott
vill nämna ett par ord. Motionären vill först och främst, att ifrågavarande
experiment skola ske endast i de dertill afsedda laboratorier
vid högskolorna. Så sker åtminstone i vårt land. Det fordras så
storartade apparater och resurser för dessa experiment, om målet skall
ernås, att ingen enskild vetenskapsman kan anordna sådana, och i
det fallet vore således ett dylikt stadgande icke så farligt men väl
obehöflig! Men då kommer en annan fråga. År veterinärinstitutet
en högskola eller icke? Till namnet är veterinärinstitutet icke någon
högskola, och följaktligen borde pinsamma försök på djur der
ej bedrifvas. Der hafva dock helt nyligen företagits undersökningar
äfven på lefvande djur, rörande en fråga, som i år intresserat mången,
den nemligen om svinpesten skall kunna utrotas eller icke.

Skulle icke detta instituts lärare få göra experiment på lefvande djur,
vore bäst att låta svinpesten få grassera i landet bäst den behagar,
men det lära väl våra landtbrukare ej vara med om. Det är nemligen
icke möjligt att få bugt på denna sjukdom, förrän man fått studera
dess orsaker, dess säkra igenkännande och pröfva läkemedel emot
densamma. Jag undrar, om det icke är ett pinsamt experiment att
gifva en gris föda utaf en annan gris, som dött i svinpest, och derigenom
göra djuret sjukt för många veckor eller månader. Antingen
djuret dör eller icke, är det helt visst ett pinsamt experiment, men
utan sådana experiment kan frågan omöjligen lösas. Skulle icke dessa
experiment vara tillåtna vid veterinärinstitutet fruktar jag att sjukdomen
ej kan hos oss nöjaktigt studeras, ty icke lär karolinska institutet
hafva plats för många grisar, äfven om man skulle vilja flytta
dit dem, för ett närmare studium af denna kreaturssjukdom. Det nu
anförda må tjena såsom ett exempel på huru vi råka in på alldeles
olösliga förhållanden, när vi öfvergå från deklamationerna till den
praktiska sidan af saken.

Då man säger, att man icke får pina djuren för att lindra menniskornas
plågor så glömmer man, att dessa experiment på djur äro
till nytta äfven för djuren sjelfva, ty de afse att lindra äfven deras
plågor. Det vore väl, om djurskyddsvännerna finge upp ögonen för
att vivisektionen är lika mycket egnad åt främjande af djurens bästa
som menniskans.

Vidare yrkas i motionen, att experimenten skulle ske under omedelbar
ledning och tillsyn af vederbörande professor eller laborator.

Detta skulle kunna blifva ett mycket betungande uppdrag för professorerna
och laboratorerna, ty yi hafva icke många sådana. Vi hafva
dylika platser lediga, men hafva svårt att få sökande till dem, till
och med nu, då det är så stor uppsjö på läkare. Skulle det åläggas
dem att öfvervaka alla experiment, så Ange de verkligen ett tungt
arbete, då de dessutom skola studera på egen hand. Detta vilkor är
icke heller rättvist, ty när dessa försök göras, så är det ofta af någon,

N:o 18.

Omdagen den 21 Mars, e. m.

Ifrågasatt som sträfvar efter att blifva professor. Om han då till exempel blir
lag angående utnämnd i april månad, skulle han icke utan tillsyn fått göra experiexveriment
mcnt i mars, oaktadt han då var lika skicklig som efter utnämningen.
på djur. Vidare föreslås, att experimentet endast får ske på bedöfvade

(Ports.) djur, men det är många försök, som icke kunna anställas under sådana
förhållanden, och jag tror icke, att man numera anställer sådana försök
endast för att utröna, hvilken smärta de medföra.

Föreskriften, att djuret skall dödas, innan det vaknar, så vida ej
smärtan kan anses som mindre betydlig, tjenar till intet, ty huru
skall det afgöras, hvilken smärta som är stor eller ringa. Vill jag
åter studera ett läkemedels verkan, kan jag hellre alldeles låta bli
saken än döda djuret före dess uppvaknande, ty då får jag ju icke
veta något genom mitt experiment.

Frågan om användandet af curare lemnar jag alldeles i fred.

Angående det föreslagna annonserandet, så förefaller det mig vara
något i yttersta grad opraktiskt och motbjudande. En klok professor
som hade nödiga penningemedel, kunde då låta införa en stående
annons, att han experimenterade sex dagar i veckan, så vore det vilkoret
uppfyldt. Han kan icke annonsera för hvarje gång, ty han vet
icke när han kan göra ett experiment emedan detta är beroende icke
blott på hans egen tid utan äfven på tidpunkten, när det djur, hvarmed
nan skall experimentera, befinner sig i derför lämpligt skick.
Slutligen komma vi till förslaget om de der fem qvasifysiologerna,
hvilka skulle vara kontrollanter vid experimenten! Det vore en skön
kontroll! Nykomna ynglingar skulle kontrollera professorerua! Tacka
vet jag då den kontroll, som djurskyddsvännerna utöfva, och ännu
mera värde sätter jag, såsom jag redan sagt, på den, som utöfvas af
de medicine studerande, som bevista föreläsningarna vid universitetet
och icke sällan deltaga i professorns egna försök. Deras känslor äro
icke döfvade, och de hafva i sanning ögon för alla missbruk på detta
område. Jag tror, att ett sådant stadgande endast skulle hafva till
följd, att dessa försök flyttades från de vetenskapliga institutionerna
till stallen, der de skulle vara undandragna all kontroll.

Beträffande slutligen det yttrande öfver motionen, som utskottet
ufgifvit, så får jag bekänna, och jag undrar, om icke kammaren måste
instämma med mig deri, att, då denna fråga förut varit så mycket
ventilerad och utredd, och då båda kamrarne år 1884 kommo till det
resultat, att ingenting fans att åtgöra i frågan, så har utskottet nu
icke behöft egna densamma någon vidare utredning och jag kan heller
icke inse, hvarför kammarens tid skall upptagas med densamma och
Kongl. Maj:t besväras med en ny skrifvelse. Djurskyddsvännernas nit
och möda äro erkända, men då de icke kunnat komma fram med något
exempel, på att under de senaste fyra åren något missbruk af vivisektionen
här i landet egt rum, hvarför då taga vipp en fråga, som är omöjlig
att lösa på lagstiftningsväg? Låt den vara i fred, till dess sådana
omständigheter inträffa, som berättiga till eu lagstiftning på detta
område. Mig synes, att utskottet anfört så goda skäl för sin hemställan,
att denna bör bifallas. Öfvertygad som jag är, att missbruk
af vivisektionen för närvarande ej förekommer i vårt land, och att
ingen vill utsätta sig för det klander, som skulle drabba honom, om

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

N:o 18.

han gjorde sig skyldig till sådant missbruk, hemställer jag derför
om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr grefven
och talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels
att detsamma skulle godkännas, dels ock att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle antaga herr Casparssons förslag, att
Riksdagen måtte besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om nådig proposition till Riksdagen för åstadkommande
af den begränsning i och kontroll öfver vivisektionen, som må finnas
lämpliga och nödiga.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af utskottets utlåtande vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinchowström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som godkänner lagutskottets utlåtande n:o 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
herr Casparssons yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—36;
Nej—28.

Tillkännagafs att, sedan kanslisekreteraren A. L. van der Hagen,
med anledning deraf att han erhållit, nådigt förordnande att bestrida
ett kansliråds- och byråchefsembete, begärt entledigande från sin befattning
såsom förste notarie i kammarens kansli, herr grefven och
talmannen samt de ledamöter, hvilka fatt i uppdrag att tillsätta kammarens
kansli och vaktbetjening, med bifall till denna begäran befordrat
till förste notarie efter van der Hagen notarien i samma kansli
Cs D. R. von Schulzcnheim äfvensom antagit dels registratorn derstädes
A. T. Hagman att tills vidare såsom notarie biträda kammarens
sekreterare vid förandet och uppsättandet af kammarens protokoll,
dels ock amanuensen i kongl. kommerskollegium M. A. H. B. Boheman
att tills vidare tjenstgöra såsom kanslist i nämnda kansli samt

N:o 18.

Onsdagen den 21 Mars, e. m.

derjemte uppdragit åt sekreteraren att tills vidare låta genom någon
af kanslisterna upprätthålla registratorsbefattningen.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 9.49 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1888.