RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Andra Kammaren. N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni.

Kl. 7 e. m.

Angående

§ 1. tillägg till

§§ 2, S och

Fortsattes öfverläggningen rörande punkten 1 i bevillningsutskot- ® i bevilltets
betänkande n:o 2, angående allmänna bevillningen; och lemnades nlng,sfdrorddervid
ordet, enligt förut gjord anteckning, till ningen.

Herr Ahlström: Eu hvar torde medgifva, att det är förenadt
med särdeles stora svårigheter att lagstifta med afseende på beskattning
af skogsrörelse, synnerligast i betraktande af de olika förhållanden,
som äro rådande inom skilda delar af vårt vidsträckta land,
hvaraf vållas att hvad som kan vara lämpligt i den ena landsdelen
är det måhända icke i den andra. Emellertid synes man länge och
allmänt hafva fäst stor vigt vid, att någon förändring i härom nu
gällande bestämmelser komme till stånd. Detta har man allt skäl att
sluta till af de många yrkanden om sådana förändringar, som tid
efter annan framkommit. Så hafva vid denna riksdag väckts två
särskilda motioner, hvilka afse beskattning af den vinst, som kan
komma dels från förädling och export af virke, dels från afverkning
och försäljning af skog. Det är visserligen en väsentlig skilnad
emellan dessa båda motioner så väl i afseende på sjelfva skatteföremålet
som med hänsyn till den föreslagna beskattningsorten. Men oaktadt
denna olikhet mellan motionerna beröra de dock hufvudsakligen
samma ämne, och, då utskottet icke kunnat komma till något positivt
resultat i afseende på någondera af dem, har utskottet ansett sig böra
behandla dem båda gemensamt. Båda motionärerna hafva föreslagit
beskattning på afverkning af skog endast från annans mark, det vill
säga å till afverkning inköpt skog, utan att sjelfva marken ingått i
köpet eller å arrenderade skogsområden. Mig synes dock, att det
icke är lämpligt att stadga bevillning för afverkning af skog på
sådana områden, om icke på samma gång bevillning påföres för afverkning
från egna skogar, då nemligen sådan afverkning sker för
annat ändamål än husbehof. Om afverkning af skog, såsom nu beAndra
Kammarens Prot. 1887. B. N:o 14. 1

N:o 14.

Angående
tillägg till
§§ 2, ''5 och
8 i bevillningsforördningen.

(Ports.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

träffande arrenderade skogsområden föreslagits, skulle åsättas bevillning,
så blefve denna rörelse, såsom herr fluss anmärkt, pålagd en
dubbel beskattning, genom både inkomst- och fastighetsbevillning, så
framt ej med detsamma skogsmarken uppläts också skedde nedsättning
i taxeringsvärdet å det hemman, hvartill marken hörer. Onekligen
är det också stridande mot hittills följda grundsatser i vår
bevillningsförordning att med inkomstbevillning beskatta något, som
hemtas från fast egendom. All afkastning af sådan anses vara beskattad
genom fastighetsbevillningen. Emellertid kan det hvad angår
skog synas vara oegentligt, att en person eller ett bolag, som måhända
för billigt pris inköpt afverkningsrätten på ett stort skogsområde,
deraf hemta!- betydlig vinst, utan att derför beskattas, åtminstone
icke till fullo, då från inkomsten får afdragas hela värdet af sågtimret
i dess oförädlade form. Hemmanet, hvarifrån skogen afverkats,
förlorar derigenom betydligt i värde och får sedan nedsatt taxeringsvärde.

Härigenom kommer naturligtvis staten att lida förlust genom
minskad bevillning, men äfven kommunen, dit fastigheten hör, blir
lidande genom minskadt deltagande från densamma i de för kommunens
behof erforderliga utskylderna. Det torde derför vara skäl taga
i öfvervägande, huru vida det icke vore lämpligare att skilja den
växande skogen såsom beskattningsföremål från fastigheten, så att
dessa icke blifva tillsammans beskattade. Hittills har skogen skolat
inbegripas i fastighets-taxeringsvärdet, men säkerligen har det ofta
inträffat, att skogen till alltför ringa del inverkat på fastighetens
värde, och deri ligga måhända till stor del de öfverklagade olägenheterna.
Detta förfaringssätt bär dock eu giltig förklaringsgrund
deri, att det icke kan vara lämpligt, att fastigheten med derå växande
skog upptages till det fulla värde, egendomen kan hafva, om skogen
medräknas till pris, som den skulle betinga, om den genast afverkades.
Ty huru skadlig verkan skulle det icke hafva på kreditförhållandena,
om man beräknade egendomsvärdet med hänsyn till
skogens fulla värde? Om då belåning af egendomen skedde efter ett
sådant värde och sedan all skog afverkades, så skulle ju detta medföra
stor förlust för inteckningshafvarne. Derför är också vid hypoteksvärderingar
skogen icke tagen i synnerligt betraktande. Ofta hatdock
skogen ett särdeles stort värde i förhållande till det hemman,
hvartill den hör. Det skulle derför vara billigt och säkerligen lända
till förenkling och reda i skatteväsendet, om skogen såsom beskattningsföremål
skildes från fastigheten och betraktades såsom lösegendom
samt inkomsten deraf beskattades vid skogens afverkning eller försäljning
för sådant ändamål.

Då Kongl. Maj:t år 1883 aflat proposition till Riksdagen om
ändring af dittills gällande bevillningsstadga, afsåg detta ändringsförslag
icke blott att skog skulle blifva så beskattad, som nyss
nämnts, utan deri talades äfven om torf. Vid utredning af dessa
frågor bör man måhända ock taga i öfvervägande, om äfven något
annat slags adpertinens till fastighet, såsom grustägt, kalkbrott m. m.,
kan böra göras till föremål för särskild beskattning.

I anledning af den förste talarens, reservant inom utskottet,

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

yttrande ber jag få säga, att den omständigheten, att Riksdagen, i
verkligheten endast dess ena kammare, icke godkände Kongl. Maj:ts
proposition 1883, väl icke bör kunna utgöra hinder för Riksdagen att
nu begära en utredning af saken. Han klandrade äfven utskottet
för att det gått längre än motionären åsyftat. Men om man begär
en utredning, är det väl icke klandervärdt att utredningen sker i
frågans hela vidd och icke blott beträffande en del af densamma.
Samme talare anförde ett exempel på hvilken skilnad i taxering och
beskattning det blefve mellan ett hemman, hvartill hörde laxfiske,
och ett, hvartill hörde skog, ehuru båda kunde lemna ungefär samma
afkastning. Detta föranleder mig svara honom, att denna anmärkning
skulle förfalla, om ett sådant förslag, som jag tänkt mig, blefve
antaget, ty då komme icke skogen att beskattas tillsammans med
fastigheten. Såsom herr Farup framhöll, är det en oegentlighet att,
huru stor vinst en person än får genom skogsköp, går denna vinst
dock alldeles förlorad för kommunen, der skogen är belägen. Jag
vill i afseende härå erinra, att denna oegentlighet skulle försvinna
genom sådan förändrad lagstiftning, som af mig blifvit antydd.

Då i anseende till denna frågas, såsom nämndt, svårlösta beskaffenhet
utskottet, ehuru det egnat motionerna en omsorgsfull granskning,
likväl icke kunnat ena sig om ett positivt förslag, och då man
hade att befara, att, derest man inläte sig på bifall till den ena eller
andra motionen och föresloge förändringar i nu gällande bevillningsförordning,
detta kunde komma att stå i strid mot något annat stadgande
i samma förordning, så må det förlåtas utskottet, att det icke
kunnat under denna knappa tid och då arbetet är mycket forceradt
göra sig fullt förvissadt derom. Och då till frågans lösning fordras
noggrann kännedom om allt hvad på densamma kan hafva inverkan,
hoppas jag kammaren icke finner underligt, att utskottet gripit till
utvägen att föreslå den skrifvelse, som innefattas i detta betänkande.

Jag skall på grund häraf hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr Lönegren instämde med Herr,Ahlström.

Herr Markstedt: Då jag nu går att för tredje gången vid tredje
riksdagen yttra mig i denna fråga, sker det med blandade känslor
vid tanken på, huru denna fråga uppkommit och huru den ändtligen
skall kunna lösas. Emellertid har i denna kammare inkommit så
många nya ledamöter, att det synes mig nödvändigt att först uppdraga
en historik öfver denna märkeliga frågas uppkomst. Det var nemligen
till 1883 års riksdag, då det gälde att uppsöka alla möjliga och
snart sagdt äfven omöjliga skatteobjekt, som Kongl. Maj:t framlade
för Riksdagen nådig proposition om beskattning af skog. Det gälde
den gången icke blott afverkning af köpt eller arrenderad skog utan
äfven så beskaffad skog, som fans å ett hemman utöfver dess nödtorftiga
behof. Denna skulle enligt förslaget beskattas såsom fastighet,
d. v. s. att man för dylik skog skulle erlägger en bevillning såsom
för fastighet eller 5 öre för 100 kronors värde. Dernäst kom i samma
förslag, att den skog, som afverkades från ett sådant hemman, skulle

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
S i hevillningftforördningen.

(korts.)

N:o 14.

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
8 i bevillningsförordningen

(Forts.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

beskattas såsom för inkomst af rörelse. Denna Kongl. Maj:ts nådiga
proposition vann emellertid icke Riksdagens bifall, men den väckte
dock åtskilliga personers uppmärksamhet åt det hållet, att det läge
nära till hands, att skog beskattades. Jag vet särskilt att inom vissa
bygder i vårt land detta hade till påföljd, att man skyndade sig att
afhända sig sin skog samt fick rundligt betaldt för densamma. Detta
föranledde dessa bygders representanter att till 1884 års Riksdag framlägga
ett förslag i denna fråga, icke sådant som Kongl. Maj:t förut
framlagt, utan gående ut derpå, såsom motionärerna säga, att skog,
som afverkades på annans mark, skulle taxeras. Detta förslag afvisades
dock af Kamrarne. Jag erinrar mig, att sju af de främsta männen
inom bevillningsutskottet reserverade sig mot utskottets afstyrkande
utlåtande, men icke dess mindre föll frågan i begge Kamrarne.
Den motionär, som framlade detta förslag, nöjde sig emellertid icke
härmed, utan återkom vid 1885 års riksdag med sitt förslag, som jag
hade lust att beteckna med ett icke så mildt omdöme. Detta samma
förslag har sedermera framlagts icke för 1886 års riksdag, men såväl
för den riksdag, som sammanträdde den 15 sistlidne januari, som för
den, hvilken sammanträdde den 2 maj innevarande år. Detta är historiken
öfver denna frågas uppkomst.

Man har härigenom velat påtvinga Riksdagen skatteobjekt, som
förut icke varit för densamma kända och som svårligen kunna sägas
vara de lämpligaste. Det är så mycket betänkligare att se sådant
förekomma, som frågan här gäller, huruvida råmaterialet för industriela
anläggningar bör beskattas eller icke. Man må nu kalla skogen hvad
mankill, men skog är likväl absolut råmaterial för sågverksindustrien,
som är Sveriges största industri och på hvilken statens inkomster och
finanser till stor del äro beroende.

Men icke dess mindre synes det nu af bevillningsutskottets förslag
framgå såsom om det vore en viss önskan att fa denna sak fram
så långt, att man slutligen kunde komma derhän att få beskatta äfven
råmate ial till industrielt bruk och till förädling.

Det var hufvudmotionären — om jag så får kalla honom — som
i dag på förmiddagen i sitt ganska märkliga anförande framhöll, huru
omöjligt det är att taxera dem, som handla med skog, d. v. s. de som
köpa skog och sälja timmer, och han fann icke orätt att beskatta
vinsten af sådan handelsrörelse. Detta går äfven jag in på, ty om
en person drifver affär med att köpa skog och sälja timmer, som han
huggit ned och försålt till sågverksegare eller andra, så skall han
skatta härför, enär detta är en särskild affär. Men dess värre gäller
frågan i ke detta och dess bättre har åtminstone i de bygder, som
jag tillhör, dylika affärer taxerats för den inkomst de kunnat gifva,
och således förfaller denna sida af saken. Man får nemligen icke
förblanda en sådan affär med det förhållandet i vårt land, att en sågverksegare
är nödsakad att köpa skog för att skydda sina stora och
kostsamma industriella anläggningar vid kusten. Mången kan måhända
tycka det vara underligt, att sågverksegare inköpa stora skogstrakter,
men det vore annars icke lätt för dem att skaffa råmaterial för sina
sågverksanläggningars drift. För till exempel qvarninrättningar och
jernverk kan jag gå på börsen och köpa erforderligt råmaterial, men

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

detta låter sig icke göra för sågverk. Detta är den stora skilnaden Angående
mellan sågverksrörelse och annan industri. _ ^5 Ich

Skulle herr Farups motion vinna Riksdagens och Kongl. Maj:ts g ^ ’bevillbifall,
blefve hufvudsakligaste följden den, att sågverksindustrien inom ningsförordvårt
land komme att beskattas inom alla de olika kommuner, der för lingen
denna industri uppköptes större eller mindre skogsdelar eller timmer. or S-''

Det ligger i sakens natur, att det blefve ytterst svårt, för att icke
säga absolut omöjligt, för någon, att med någon som helst ledning af
näst föregående år bestämma, hvilken inkomst en sågverksrörelse kan
hafva gifvit af den skog, som blifvit köpt inom en hvar af 20 k 30
olika kommuner.

Det torde blifva så mycket klarare för hvar och en att inse det
omöjliga i en sådan beskattning, som här föreslås, som man, såsom
nyss blifvit nämndt, köper timmer inom en massa olika kommuner
och inom olika län, så att allt icke kan dragas under samma pröfningsnämnds
ompröfning och hvad mera är, att det timmer, som köpes det
ena året, kan komma till sågverket först 2 a 3, ja ända till 5 år derefter.
Ingen kan under sådana förhållanden -—- icke ens egaren sjelf
— säga, om detta timmer gifvit honom någon inkomst, men slutsumman
blir den, att den skattdragande industriegaren blir sliten mellan
20 eller 30 skattehungrande samhällen, om jag får använda ett sådant
uttryck, och kan icke utreda för det ena eller andra, huru mycken
förtjenst han haft på den eller den skogen eller ens från hvilken
socken den kommit. Sålunda torde herrarne kunna finna, huru orimligt
det förslag är, som herr Farup framlägger till representationens
beaktande och antagande. Men det finnes ett annat sätt att lösa denna
tvist. Om vi se rätt på saken, så skola vi finna, att afyerkning af
skog å annans mark är ett oegentligt uttryck, ty afverkning af skog
är det lika väl, om jag sjelf leger folk och utdrifver skogen eller
säljer skogen på rot. I båda dessa fall säljer man skogen och afhänder
den från jorden. Det är i detta fall, som denna tvist synes mig
sväfvande och för mången oklar. Om man nemligen tänker rätt på
saken, så är den, som säljer skogen på rot stående, lika mycket afverkare
som den, hvilken med eget folk utdrifver skogen till vattendragen
eller lastageplats och försäljer. Om vi derför skola gå in på det
området att beskatta afverkning af skog, så måste det gälla all skog
på samma sätt, men då hafva vi också slagit in på det hittills fridlysta
området att beskatta afkomst af jordbruksfastighet — i öfverensstämmelse
med hvad bevillningsutskottets vice ordförande framhållit
— och vilja herrarne gå in derpå, då synes saken mig så klar,
att man derom icke behöfver tvista, hvart man skall gå för att taxera
den skog, som afverkas vare sig i den ena eller andra formen.

Att åter afverka på annans mark, såsom motionären säger, är
något som omtalas i och hemfaller under en del strafflagens bestämmelser.

På detta sätt står saken alldeles klar för mig. Men om vi gå
in på det kapitlet att börja taxera afkomst af jordbruk, så blir äfven
denna fråga en enkel sak, ty då skall den, som säljer skog, äfven
taxeras derför och då behöfver man icke söka utkräfva kommunal -

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående skatter af sågverksegarne vid hafskusten, vare sig säljaren är från
tillägg^tillh Jemtland och Herjeådalen eller annan ort.

8 i bevill- Sedan jag nu yttrat mig om hvad i hufvudsak rör denna fråga,
ningsforörd- her jag endast få egna bevillningsutskottets betänkande den uppmärk -ningen. samhet, som det i vissa delar förtjenar.

(Ports.) på 4:de sidan säger bevillningsutskottet:

»Det kan icke bestridas, att fastigheterna mångenstädes, isynnerhet
i de norrländska länen, der de hufvudsakligen bestå af skogsmark,
förlora betydligt af, ja stundom hela sitt värde och således äfven
minskas såsom föremål för fastighetsbevillning genom den afverkning,
som nu, stundom snart sagdt hänsynslöst, bedrifves». Jag ber att med
anledning häraf få säga till vederbörande i denna kammare, som tillhört
majoriteten i bevillningsutskottet, att i detta yttrande ligger en
ganska betänklig anmärkning mot hela sågverksindustrien. Jag har
väl länge vetat och hört talas om denna animositet, som ofta gjort
sig gällande mot densamma, men hade förut icke trott, att ett Riksdagens
ständiga utskott skulle tillåtit sig nedskrifva något sådant.
Men då utskottet påstår, att hufvudsakligen i de norrländska länen
en hänsynslös skogsafverkning bedrifves, ber jag få remittera tillbaka
den beskyllningen. Ty det torde icke vara utskottets majoritet obekant
att för Westerbottens och Norrbottens län, af hvilka jag hör till
det förra, vi hafva fyra särskilda lagar, som skydda skogen mot hänsynslös
afverkning. Vi hafva först och främst i den gamla byggningabalken
bestämmelser, som stadga böter för den, som går för långt
i skogsafverkning. Vidare hafva vi en förordning, som bestämmer
att åt de hemman, som icke blifvit fullständigt bebyggda före 1866,
ej skall lemnas fri dispositionsrätt af deras skog. För det tredje
hafva vi lappmarkslagen, enligt hvilken skogen, man må hafva skattelöst
den under hvilka former som helst, står under Kongl. Maj:ts och
kronans kontroll. För det fjerde hafva vi den af regering och riksdag
så väl och lyckligt för oss utfärdade Norrbottenslagen. Vore det
någon som skulle träffas af det verkligen besynnerliga uttryck, som
bevillningsutskottet tillåtit sig använda, så skulle det vara Kongl.
Maj:t och kronan samt de stora korporationer, kommunerna, som hafva
stora skogsvidder afsätta för sina gemensamma behof. Jag vågar påstå
att någon så stor skogsafverkning inom den ort jag tillhör finnes
i närvarande tid icke som på de allmänna skogarne, hvilka äro upplåtna
till afverkning, och som på dem, hvilka Kongl. Maj:t och kronor
låter afverka, och detta påstår jag trots bevillningsutskottets här
uttalade funderingar.

_ Slutligen skall jag taga mig friheten öfvergå till klämmen i
bevillningsutskottets betänkande. Här hemställer utskottet att de
väckta motionerna »ioke måtte till någon annan Riksdagens åtgärd
föranleda, än att Riksdagen — under åberopande, att gällande bevillningsförordning
vid tillämpningen visat sig i afseende på det sätt,
hvarpå skogs- och sågverksrörelse beskattas, gifva anledning till tolkning,
som kan synas oegentlig — ville hos Kongl. Maj:t i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes rörande dessa förhållanden låta åstadkomma
utredning och utarbeta samt för nästa års Riksdag framlägga
förslag till förtydligande af bevillningsförordningens stadganden om

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

det sätt, hvarpå vinst af såväl skogsafverkning som sågverksrörelse Angående
lämpligast bör beskattas»: Jag vill då fråga de ärade ledamöterne af och

bevillningsutskottet, om icke redan i vår nuvarande bevillmngsför- • ’beviu_
ordning finnes nog tydligt föreskrifvet, att sågverksrörelse skall be- ningsförordskattas^
och på samma gång tager jag mig friheten framställa det ningen.
spörsmålet, om här icke är fråga om en utomordentlig beskattning på (Forts.)

sågverksrörelsen, ty så synes det mig, då det i bevillningsförordningen
är absolut bestämdt, att all inkomst af rörelse och arbete skall
beskattas. Det kan då synas besynnerligt, att Riksdagen.kommer fram
med en anhållan i det afseendet och jag föreställer mig, att Kongl.

Maj:t kan tänka: här måtte Riksdagen, vilja hafva någon slags utomordentlig
beskattning på denna förhatliga rörelse.

Emellertid är nu utskottets förslag så formuleradt och framstäldt,
att jag för min del skall be, herr talman, att få yrka afslag å alltsammans.

Herr Meyer: Då jag reserverat mig mot utskottets betänkande,
skall jag be att få angifva de grunder, som för mig varit bestämmande,
och ber då först att med anledning af herr Näsmans motion få förklara,
att jag fullkomligt instämmer i.det syfte han deri uttalat. Jag
anser det nemligen vara fullkomligt rigtigt, att skogsafverkningen beskattas
der förädlingen och exporten sker, men jag anser äfven att
vår bevillningsförordning, sådan den nu är, innehåller bestämmelser
i sådant syfte, och på den grunden kan jag icke annat än yrka afslag
å motionen.

Hvad herr Farups framställning beträffar, finner jag, att motionären,
för att kunna få sin älsklingsönskan: att beskatta skogsrörelse,
der den är belägen, uppfyld, söker i vår lagstiftning införa en ny
rörelse, som skulle kunna kallas afverkningsrörelse, afverkandet af
skog på annans mark. Det är dock oegentligt att kalla denna afverkning
»rörelse» i den mening, som bevillningsföror !ningen använder
detta ord. Ty afverkning af skog är icke annat än transport af en
köpt vara, och om denna transport skulle kallas rörelse, fordtar konseqvensen,
att man äfven i fråga om t. ex. växande glöda skulle
kalla afmejningen och inbergande! deraf för »rörelse»; ty skog och
växande gröda äro i så måtto alldeles likstälda, då de ju båda äro alster
af jorden samt med våld måste skiljas från den plats, der de
vuxit tipp, och de äro således af enahanda natur. Vill man beskatta
en sågverksegare för skogsrörelse på den plats, der denna bedrifves,
så skall man också beskatta mjölnaren på de ställen, der han köper
sin spanmål för att förmala densamma. Men detta är ju orimligt.

Dessutom är i bevillningsförordningen fastslagen en princip, som jag
anser rigtig, nemligen att inkomst af rörelse skall beskattas på det
eller de ställen, der rörelsen hufvudsakligen bedrifves.

Men en sågverksrörelse kan icke sägas drifvas på det ställe, der
den icke gör annat, än förser sig med den nödiga råvaran. Man får
derför i detta hänseende icke göra något undantag för denna rörelse.

Det har nu såsom skäl för förslagets antagande blifvit framhållet, att
den kommun, der skogen är belägen, då skulle gorå en förlust och
icke få någon inkomst af den skog, som är belägen inom densamma.

N:o 14. 8 Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående Först och främst påpekades, att när skatteobjektet försvunnit, upphör
4!äoci0ckså rätten. att uPPbära skatt för detsamma. Men vid utverkning
8 i''bevill- ock försäljning af skog förhåller det sig ju dessutom så, att skogsningsförord-
egareu lår fullt vederlag lör den skog, han afhändt sig. Han erhålnmgen.
ler alltså sin liqvid, och denna är ju beskattningsbar. Det skäl, som
(Forts.) blifvit anfördt, att den person, som fått sin liqvid, mången gång slarfvade
bort densamma, kan väl icke vara något skäl för att i stället
påföra skatten på den, som köpt varan. Det har också vidare blifvit
framhållet, att i den kommun, der skogsafverkningen pågår, stora olägenheter
skulle . uppkomma särskilt med hänsyn dertill, att fattigvården
skulle blifva betungad. Deremot ber jag att få framhålla, att
afverkningen inom en kommun alltid bereder densamma ganska stora
fördelar, genom att denna rörelse skaffar grod arbetsförtjenst åt ganska
många personer der inom. I Norrland t. ex., der vid skogsavverkningar
i allmänhet användes främmande folk, måste ju dessa ta<m
sina lefnadsförnödenheter inom den kommun, der de arbeta, hvarigenom
invånarne beredes god afsättning för sina produkter. Nu säger man
också, att o in man icke beskattade rörelsen, der skogen blifvit köpt,
skulle man icke kunna bedöma skogens verkliga värde och åstadkomma
en rättvis beskattning. Men huru går det till, i fall man skulle
taxera skogen, der den verkligen befinner sig, och dervid införa det
af motionärerna föreslagna sättet att låta taxera sågverksrörelsen, der
skogen är belägen?

Det har uppgifvits, att vissa sågverk taga sina träd från ända till
mellan 40 och 50 komuner. Men antåg endast 10 komuner, så skulle
enligt den föreslagna lagförändringen följden blifva den, att sågverket
taxerades i alla dessa tio komuner, om icke till samma belopp
som nettobelopp på hvarje ställe, så antagligen ändå på det hela
vida högre. Man kan såsom en illustration till detta anföra det prejudikat,
som omnämnes i betänkandet, rörande de besvär, som Korsnäs
sågverksaktiebolag anfört öfver bolaget påförd bevillning för
år 1884. Detta bolag taxerades endast på två ställen, men på dessa
två ställen för en vida större inkomst, än som för året var bokförd,
beroende på den olika uppfattningen af taxeringsnämnderna derom’
huru. stor del af årsinkomsten härflöte från den rörelse, bolaget bedref
i Gefle, och den, som bedrefs inom Kopparbergs socken.” Hade
nu bolaget drifvit sågverksrörelse på tio olika ställen och skulle hafva
taxerats på alla. dessa ställen, hade naturligtvis det sammanlagda taxeringsbeloppet,
jemfördt med bolagets verkliga inkomst, gått löst på
ett vida högre belopp, än som nu var fallet. Det finnes i bevillningsförordningen
en paragraf, jag tror det är den 64:de, som säger, att
taxeringsnämnderna noga skola pröfva och derefter efter öfvertygelse
på heder och samvete fatta sina beslut. Men jag tror, att erfarenheten
lärt oss, att det är med denna paragraf, såsom fransmannen sade
om engelska språket: det är ett mycket besynnerligt språk, ty då det
står Brown läser man det i England för Jones. Samma förhållande
är det med taxeringsnämnderna. De hafva bevillningsförordningens
§ 64, efter hvilken de skola rätta sig, men de läsa den som om der
stode: »Det är ingen skam att försöka» och taxera sedan med lugnt samvete
så högt som möjligt, hvarigenom man råkar ut för både trassel

9 N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

och bråk. Någon rättvis beskattning tror jag icke vara möjlig att i Angående

detta fall åstadkomma, äfven om skogen skulle taxeras, der den af- tillägg till

verkas. *|

Det finnes visserligen den svårigheten, i fråga om taxering af ningsförordskog,
att finna den rätta normen för beskattningen af den växande ningen.
skogen, men denna svårighet härrör derutaf, att skog enligt nu gäl- (Forts.)
lande bevillningsförordning påföres fastighetsbevillning, hvilket enligt
min tanke är alldeles oegentligt. Svårigheten består alltså uti
att rättvist beskatta egaren till den fastighet, af hvilken skogen anses

utgöra en del, men den får väl ej afhjelpas derigenom att man på lägger

Jcöparen af skogen eu extra skatt. Nu har utskottet föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Man vet ju emellertid icke hvad
man i denna skrifvelse vill af Kongl. Maj:t begära. Jag har för den
skull icke kunnat vara med om ett skrifvelseförslag, och detta så
mycket mera som jag ofta hört i denna kammare uttalas den åsigten,
som också torde vara rigtig, att icke i onödan aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t. På grund af hvad jag anfört yrkar jag afslag å såväl
motionärernas som ock utskottets förslag.

Med herr Meyer instämde herr Arhusiander.

Plerr Jonsson i Myre: Herr talman! Af kongl. kammarrättens utslag,
som Kongl. Maj:t faststält, öfver af Korsnäs sågverksaktiebolag
anförda besvär öfver bolaget påförd bevillning framgår tydligt, att
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om åstadkommande af
utredning, huru sågverksrörelse och skogsafverkningsrörelse från arrenderade
skogar och från skogar, hvarå afverkningsrätt är köpt å annans
mark, böra beskattas, är nödvändig. Af handlingarne i nämnda mål
inhemtas, att bolagets vinst enligt 1883 års bokslut utgjorde 381,803
kronor 34 öre. Från denna bolagets vinst och behållning afdroges
dels för i rörelsen använda 301,167 sågtimmer 301,167 kronor och
dels 25,818 kronor 60 öre, utgörande fem procent af taxeringsvärdet
å de fastigheter, som för bolagets rörelse användts. Sedan dessa afdrag
skett från nettobehållningen, skulle bolaget påföras inkomstvillning
endast för 54,818 kronor, hvilket belopp fördelades med hälften
deraf, eller 27,409 kronor, på Gefle stad och med andra hälften
på Kopparbergs socken. Utaf eu sådan tolkning af nu gällande bebevillningsförordning
finner man, att det bolag, som efter bokslut haft
en vinst af 381,803 kronor 34 öre, påföres bevillning för endast 54,818
kronor. Då kändt är, att flera andra större sågverksbolag klagat öfver
dem påförd taxering i samma syfte som Korsnäs bolag, har man
att af dessas besvär förvänta samma utgång. Följden häraf åter
blifver den, att såväl staten som kommuner kommer att förlora betydliga
inkomster. Det torde för den skull vara nödigt att till Kongl.

Maj:t ingå med den af utskottet föreslagna skrifvelsen om utredning,
huru sågverksrörelsen och skogsafverkningsrörelsen från arrenderade
och köpta skogar å annans mark böra beskattas. Då sågverksrörelsen
och skogsafverkningsrörelsen utgöra den största och mest inbringande
industrien inom riket, bör det ock utredas, på hvad sätt en sådan
rörelse med sina mångsidiga utgreningar å olika ställen bör beskattas.

N:o 14.

Angående
tillägg till
§§ ti, 5 och
8 i bevillningsförordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Det har talats om att hemmansegare stundom finge utgöra bevillning
för de skogar, hvarå afverkningsrätten vore såld eller bortarrenderad
på viss tid. Mången har upplåtit afverkningsrätten å sin
skog under viss tid ända till 50 år. Förhållandet är emellertid icke
sådant som man påstått. Ett hemman, hvarifrån afverkningsrätten är
upplåten, betingar blott en obety Ilig köpeskilling i förhållande till
ett hemman af enahanda storlek, som har skogen qvar. Fastigheterna
taxeras med fäst afseende å köpesummorna. Då kan ett hemman,
som har skogen qvar, komma att taxeras fyra till fem gånger högre
än ett lika stort hemman, hvarifrån skogen är såld. Beträffande derefter
att den, som sålt sin skog, skulle taxeras för kapitalet, så kan
det ibland väl hända, att den taxerats ett eller annat år för inkomst
af kapital, innan han fördelar penningarne mellan sina arfvingar, men
ofta är händelsen den, att den, som sålt skogen, också säljer hemmanet
samt tager penningarne med sig och afflytta!- från orten. Då kan
säljaren icke taxeras för kapital för den sålda skogen. Många hafva
för fiffigt så stora skulder, att dessa genast uppsluka hela köpesumman.
Vidare vill jag erinra om att hemman, hvarifrån afverkningsrätten
till skogen är åt annan upplåten, förlorat sitt naturliga värde.
Derför bör den, som • afverkar skogen der afverkningsrätt till den
samma är såld å annans mark, också erlägga inkomstbevillning för
den rörelse, han bedrifver der skogen är belägen.

Det är af dessa nu nämnda anledningar som jag anser det önskvärdt,
att Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåter en skrifvelse med anhållan
om utredning i antydda syfte. Det har talats om företräde för den
ena eller andra af Näsmans och Farups motioner, men då båda motionerna
utgå i samma syfte, och båda motionerna innehålla, att inkomstbevillning
bör erläggas för skogsafverkningsrörelse från arrenderade
skogar, der afverkningsrätten till skog är köpt från annans mark, samt
båda motionerna äro åberopade i motiven för den föreslagna skrifvelsen,
tror jag att man i sådan händelse kan lita på, att Kongl. Maj:t
tager frågan i öfvervägande och åstadkommer erforderlig utredning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Berglöf: Med den ifrågavarande beskattningen äro, enligt

hvad det visat sig, förenade betydliga svårigheter. Frågans behandling
vid riksdagarne lemnar bästa beviset derpå. Då frågan 1883
förevar, fördes om densamma en lång och uttömmande diskussion,
utan att man ändå ansåg sig hafva vunnit något önskvärdt mål. Under
derpå följande riksdagar hafva motioner i samma syfte ständigt
återkommit. Då emellertid hvarken den ena eller andra motionen
haft någon påföljd, så har frågan nu åter framlagts för Riksdagen till
pröfning. Orsaken, hvarför svårigheterna att komma till något mål
äro så stora, torde härleda sig från trävarurörelsens egendomliga beskaffenhet.
Då det sålunda är nödigt att få en inblick i arten af
denna rörelse, tager jag mig friheten erinra om, huru dervid tillgår.
Virket eller timret afverkas på skogar, som i allmänhet ligga långt
aflägsna från de orter, der varan skall förädlas och utskeppas. Från
dessa aflägsna orter nedflottas timret utefter flottleder, som äro dels
af enskild, dels af allmän natur. Skogsegaren eller arrendatorn nöd -

K:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

gas rensa upp sina flottleder fram till de stora vattendragen, der Angående
allmän flottled vidtager, som förer virket fram till förädlingsorten.
Förädlingen försiggår ofta i en kommun samt brädgårds- och utskepp- g i’bevillningsrörelsen
i en annan. ning sförord Virket

forslas mångenstädes, så snart det kommer från sågverket, ningen.
på jernvägsvagnar, som föra det in i en annan kommun, der sågverks- (Ports.)
egaren har sin brädgård, och der virket stabblägges, strösättes, justeras,
utlastas och vidare afskeppas till försäljningsorten. Sålunda är det en
mångfald af handteringar, som här måste försiggå, innan varan är
klar att inskeppas på fartyget, som för den till marknadsplatsen.

Vidare har man att beakta den för trävarurörelsen behöfliga kontorsförvaltningen,
det vill säga den personal, som handhafver bokföringen
och försäljningen af virket. Denna är i många fall förlagd till
en helt annan ort än den, hvarest afverkningen, förädlingen eller
utskeppningen eget'' rum. Följden af denna mångfald i göromål på
olika orter är den, att många spörsmål och anspråk göras, då det blir
fråga om beskattningen af denna rörelse. Den ort, der timret afverkas,
gör anspråk på att erhålla del i beskattningen för vinsten af rörelsen,
de kommuner, der varan flottas fram, göra också anspråk på del i
skatten, den plats der sågverken, fabrikerna, äro belägna, gör anspråk
på sin del, den plats, der brädgårdar finnes, på sin, den plats der
utskeppningen verkställes, på sin, och den plats, der försäljningen
sker, på sin andel i samma skatt. Häraf alla de tvister, som i anledning
af denna beskattningsfråga under alla tider gjort sig gällande.

De platser, der man i allmänhet beskattar träförädlingsrörelsen,
hafva varit dels fabriksorten, d. v. s. der sågverket är beläget, dels
ock orten för affärens hufvudkontor. Detta var det ursprungliga.

Under tidernas lopp, då många och kraftiga anspråk mot denna fördelning
väcktes, fordrade man i allmänhet att den ort, der varan
vidare förädlades genom justering, sorterades och förvarades i brädgården,
skulle få sin andel i beskattningen för vinsten. Denna fordran
framkom i början på 1870-talet, och striden för att få dessa anspråk
igenom fortsattes under en lång följd af år. Men det dröjde i 10 år,
innan brädgårds- och utskeppningsorten fick andel i skatten. — Det
skadar icke, då man talar om fördelningsfrågan, att följa den lagstiftning,
som funnits i detta ämne. •— 1858 års bevillningsstadga innehöll
om ifrågavarande beskattning, att »bevillning skall påföras och uppbäras
i den ort, der afkastningen af vinsten utdelas » Det var den tanke,
som då gjorde sig gällande. Men riksdag efter riksdag gjordes anspråk
på förändringar häruti. 1864 års bevillningsstadga innehöll i 9 § den
bestämmelsen, att bolag skulle beskattas, »der bolagets rörelse förnämligast
drifves»■ -— Fortfarande således på en enda plats. — 1866 års
bevillningsstadga bestämde i samma paragrafnummer, att beskattningen
skulle ega rum »der bolagets rörelse hufvudsakligen å en eller flere
orter drifves.» Det var denna sista bestämmelse, som föranledde anspråken
från brädgårds- och utskeppningsorten att få del i vinsten.

Men det dröjde ändå till slutet af 70-talet, innan detta lyckades.

För att förebygga striderna om denna fördelning insattes i 1883 års
bevillningsstadga den bestämmelsen, att bolag skulle beskattas, »der
bolagets rörelse eller någon hufvudsaklig gren deraf, på ett mera

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning drifves. Man ville på
tilläggdetta sätt tydliggöra, att beskattningen skulle fördelas på olika orter,
g i bevill- ^ beskattningsärenden förut förhandlades, var det alltid bevillningsningsfbrnrd-
beredningen, taxeringskomitén och pröfningskomitén, som biföllo de
ningen, anspråk, hvilka kommunerna gjorde på en fördelning. Men kammar(Forts.
) rätten och Kongl. Maj:t upphäfde alltid dessa af de lägre beskattningsmyndigheterna
fattade beslut och förklarade, att beskattningen
skulle ske endast på den ort, der sågverken voro belägna och rörelsens
hufvudförvaltning egde rum. Men detta blef, som sagdt, slutligen
ändradt genom den bestämmelsen, att rörelsen skulle beskattas, der
den på ett mera sjelfständigt sätt bedrefves, d. v. s. bolagen skulle
beskattas på de tre af mig antydda ställena, der sågverken, der kontoren
och der utskeppningsorten voro belägna. Men det är icke nog
att bestämma, på hvilka ställen beskattningen skall ega rum. Man
måste äfven göra klart, efter hvilka grunder fördelningen af skatten
skall ske. Man har försökt fördela beskattningen efter de kapitalbehof,
som vid förvaltningen på de olika ställen, der rörelsen bednfves,
beräknas. Men denna fördelningsgrund har man icke kunnat komma
till rätta med, och den har visat sig icke vara hållbar. Sedan har
man beräknat den arbetspersonal, som erfordras vid de tre angifna
ställena, der bolagets rörelse hufvudsakligen bedrifves. Men icke
heller denna beräkningsgrund har visat sig Hållbar och tillfredsställande,
och då har det icke återstått något annat sätt för skattens beräknande
än godtfinnandet. På olika orter har man gjort fördelningen
efter olika grunder. På vissa trakter har man fördelat 1/3 af beskattningsbeloppet
på förädlingsorten och 2/s af beloppet på kontors- och
utskeppningsplatsen, eller der, hvarest både kontoret och utskeppningsorten
varit belägna. På andra trakter har man gjort så, att man
på två af hufvudplatserna fört beskattning till */4 af hela skattebeloppet
för hvardera, och tillgodofört den tredje hufvudplatsen den återstående
hälften. Denna fördelning har således varit alldeles godtycklig, och
man har icke kunnat utfinna någon lämplig fördelningsgrund.

Den fråga, som nu föreligger, är frågan om beskattningsorten.
Herr Pamp anser, att timmerafverkningsorten, som hittills icke haft
andel i skatten för ifrågavarande vinst, äfven den, skall åtnjuta sin
anpart; och han har derför anfört skäl, som tiden nu icke tillåter
mig att upptaga till bemötande. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
dervid, att då det är fråga om afverkningsorten, så har man
två fall att tänka sig: att vinsten af afverkningen skulle läggas till
grund antingen för fastighetsbevillning eller ock för inkomstbevillning.
Härom har man många år tvistat. Kongl. Maj:t har föreslagit att
upptaga skatten såsom inkomstbevillning, men detta har af Riksdagen
afslagits. Det torde dock vara det rättaste att uppfatta saken såsom
Kongl. Maj:t, ty att höja fastighetsbevillningen torde icke gå för sig,
enär tillgången af skog ju är mycket tillfällig, och en fastighetsbevillning
sålunda skulle blifva vilseledande för både den ene och den
andre, derest man toge upp bevillningen efter skogens värde, dä
detta mången gång försvinner. Sålunda tror jag att enda sättet är
att taga denna fråga som en inkomstbevillningsfråga och derefter
lämpa bestämmelserna i lagen.

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Har man kommit på det klara härmed, framstår spörsmålet: Angående
hvem skall betala denna bevillning? Herr Farup säger att den skall
betalas af träförädlaren. Och det kan ju så tyckas i första hand.

Men månne det också är rätt, när träförädlaren köper sitt virke"? ningsförordHar
man på andra områden någonsin hört, att en person får skatta ningen.
för att han köper något? Regeln är, att beskattning sker för föräd- (Forts.)
lings- eller saluvinst, och något skäl förefinnes ju icke för att härvid
frångå regeln. Den person, som säljer varan, är, så vidt jag förstår,
rätte mannen att härför erlägga den skatt, som hör utgå. Man skulle
kunna framdraga exempel härpå från grufrörelsen, ehuru denna jemförelse
naturligtvis icke håller fullt sireck, enär det der icke är fråga
om samma art af varor. Men der ser man tydligt, att jernförädlaren
erlägger skatt på den vinst han gör på förädling och försäljning*
men icke derför att han köper malm. Den som rår om malmbrottet
får för den rörelsegrenen lemna skatt. Enahanda är förhållandet med
träförädlaren; han bör icke betala skatt för att han köper virket och
forslar ner det.

Emellertid äro bestämmelserna i denna del snart sagdt inga i
bevillningsförordningen, och det tarfvas derför på det högsta att
erhålla klara och tydliga bestämmelser, på det man må kunna undvika
rättegångar och ständiga motioner inom Riksdagen.

Sedan är frågan den, om det öfver hufvud skall vara någon
beskattning på trävarurörelsen. Efter de prejudikat, som hittills föreligga,
synes det som om beskattningen på denna rörelse artade sig
till att gå ned till ett intet eller ett högst ringa belopp, åtminstone
om den princip skall göra sig gällande, som är fastslagen i det prejudikat,
som i handlingarna finnes refereradt. I det fall, som der
omtalas, har för hvarje afverkadt träd afdragits 1 krona från det
vinstbelopp, bolaget skulle haft. Jag skall i den vägen be att få
framdraga några siffror, som skulle ådagalägga origtigheten af denna
beräkningsgrund. För att få en standard förädladt trä åtgår i medeltal
12—20 timmerträd. En förädlad standard trä betingar, efter den
beräkning, som följts i Söderhamn, der vi ha många sågverk och
derifrån jag har en ganska rik erfarenhet, en beskattning af mellan
5 och 12 kronor, allt med hänsyn till vederbörande träförädlares tillgångar
på billig eller dyr skog.

Om således för att åstadkomma en standard förädlade trävaror
erfordras 12 h. 20 timmerträd, och trävarorna beskattas med hänsyn
till hvar utskeppad standard med 5 till 12 kr. pr standard, så blir
det, derest 1 kr. afclrages för hvarje träd. ej allenast icke någon vinst
för staten, utan direkt förlust måste ofta komma att uppstå — och
det kan väl icke vara rigtigt. Det framgår dessutom af redogörelsen
för målet, att, med tillämpning af omförmälda princip om afdrag,
bolaget, ehuru aktieegarne fått en vinstutdelning af 256,000 kr., beskattats
endast för en inkomst af 54,818 kr.

Detta kan, som sagdt, icke vara rigtigt och bör icke få existera
i vår lagstiftning. Härigenom försvinner för staten ett skatteobjekt,
och ett skatteobjekt af betydligt stort belopp. Men icke nog med
att det försvinner för staten, utan det går äfven förloradt för de resp.
kommunerna, som i följd af trävarurörelsen derstädes synnerligt häråt

N:o 14.

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
8 i bevillningsförordningen.

(Ports.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

betungas af utgifter för skolor, fattigvård och polisväsende. Referatet
af målet visar, att icke mindre än 301,167 kr., motsvarande de afverkade
timmerträdens till 1 kr. stycket beräknade värde, undandragits
beskattning, och ginge vi från Dalelfven och vidare kusten norrut, så
skulle man finna, att på detta sätt många millioner undandragas från
beskattning! Jag anser det derför nödvändigt, att i god tid åtgärder
vidtagas till ändring och förtydligande af bestämmelserna rörande
taxering af en så stor och omfattande rörelse som den, hvarom här
är fråga.

Det föreliggande skrifvelseförslaget har en lydelse, som jag icke
kan fullkomligt gilla: det innehåller icke hvad jag åtminstone skulle
velat hafva uttryckt deri. Jag skulle derför helst hafva önskat, att
förslaget återremitterats till förnyad behandling af utskottet för att
få det i ett bättre skick. Men i anseende till den knappa tid, som nu
är riksdagen tillmätt för sina förhandlingar, torde det icke vara skäl
att yrka derpå. Att helt och hållet omskrifva klämmen, sådan den
borde vara, har tiden icke medgifvit mig, men jag har tillåtit mig att
göra några ändringar deri, hvarigenom jag tror att ordalydelsen skall
blifva mera tillfredsställande än den af utskottet föreslagna.

Särskilt ber jag att få fästa uppmärksamheten på det i utskottets
förslag förekommande uttrycket »förtydligande af bevillningsförordningens
stadganden.» Då Riksdagen sjelf, i strid mot Kongl. Maj:ts förslag,
beslutat och expedierat nu gällande bevillningsförordning, torde det
ej vara rätt lämpligt, att Riksdagen af regeringen begär förtydligande
af densamma.

Slutklämmen, sådan jag tänkt mig densamma, lyder så här:

att ofvanberörda af herrar Näsman och Farup väckta motioner
icke måtte till någon annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att Riksdagen
— under åberopande att gällande bevillningsförordning vid
tillämpningen visat sig i afseende på det sätt, hvarpå trävarurörelse
beskattas, gifva anledning till tolkning, som kan synas oegentlig — ville
hos Kongl. Makt i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes rörande
dessa förhållanden låta åstadkomma utredning och utarbeta samt för nästa
Riksdag framlägga förslag till ändrad och tydligare lydelse af bevillningsförordningens
stadganden om det sätt, hvarpå vinst af så väl
skogsafverkning som sågverksrörelse lämpligast bör beskattas, särskilt
med afseende fäst på de olika kommuners fordringar, inom hvilka
sådan rörelse till sina skilda delar bedrifves.

Då, såsom jag nu påpekat, det råder stor ovisshet och oklarhet i
afseende på detta beskattningsförhållande, och då, såsom sagdt, staten
löper fara att gå i mistning af betydliga intrader med en sådan
tolkning af bevillningsförordningens föreskrifter, som här åberopade
utslag gifver vid handen, så yrkar jag bifall till detta mitt förslag till
skrifvelse i ämnet.

Häruti instämde herr Ny däld.

Herr Liss Öl. Larsson: Jag skall icke länge taga kammarens

tid i anspråk, sedan den förre talaren anfört hvad jag ämnat yttra
och kanske något mer.

N:o 14.

Onsdagen den 16 Juni, e. m.

För min del skulle jag visserligen kunna vara med om den af Angående
herr Berglöf nu föreslagna formuleringen af klämmen. Men då med
utskottets hemställan vinnes ungefär detsamma som med herr Berg- g ^ bevilllöfs
förslag, tror jag det är klokast att icke hålla på detta, emedan ninqsförordom
Första Kammaren, som antagligt är, bifaller utskottets förslag, vi ningen.
kunna riskera att hela frågan faller. (Forts.)

Det har väckt min förvåning att höra, med hvilken ifver man
motsatt sig detta förslag, som synes mig så enkelt och rättvist, att
ingen bort uppträda deremot. Det är ju icke fråga om att fatta beslut,
utan att söka få en saklig utredning, för att vinna rättelse, men
det ser nästan ut som vore man rädd för en sådan utredning. Skulle
emellertid denna gifva vid handen, att rättelse icke kan ske, så behöfver
man ju icke längre tvista om saken. Kan deremot rättelse
ske, bör ingen vara deremot. Och det är ju blott detta, som är
skrifvelsens syfte. Jag har nyligen hört från Dalarne, att vid taxeringsnämndens
sammanträde der för några dagar sedan ett af de största
sågverksbolagen befriats från all beskattning, och detta på samma
gång som styrelsen vid bolagsstämma föreslagit en utdelning af fyrahundraåttiotusen
kronor till delegarne i bolaget, samt dessutom ett
betydligt belopp blifvit afsatt till reservfond, eller hvad de nu kalla
det för. Detta kan ju icke vara rätt, och då bevillningsförordningen
är sådan, att dylikt kan ske, är det ju allt skäl att söka få utredning
och rättelse. I min ort har ifrågavarande förhållande väckt stor uppmärksamhet,
ty om en bonde köper skog samt afverkar eller säljer,
blir han nog beskattad, under det att dessa bolag, såsom bevillningsförordningen
nu på senare tider tolkats, gå fria. En ledamot af bevillningsutskottet
försvarar åtgärden samt yrkar afslag. Han sade
nemligen, att säljaren får ersättning af köparen för det skatteobjekt,
han afhänder sig. Men så är ingalunda förhållandet, ty oftast kommer
det kapital, som fastighetsegaren erhållit för skogen, icke att beskattas.
Bolagets vinst är det som bör beskattas. — Den nämnde
utskottsledamoten sade vidare, att kommunerna hade ganska stor fördel
af att denna skogsdrifning pågick, enär derigenom afsättning bereddes
för ortens produkter. Men med den afsättningen är det sannerligen
icke mycket bevändt, ty arbetarne äta i allmänhet amerikanskt
fläsk och rysk råg. Härtill kommer, att arbetarnes familjer, hvilka de
naturligtvis draga med sig, ofta falla fattigvården till last. Oaktadt
jag gerna skulle vilja förena mig med herr Berglöf, skall jag likväl
yrka bifall till utskottets förslag oförändradt, ty jag tror, att man
derigenom har större utsigt att få Första Kammaren med sig, än om
man framkommer här på rak arm med ett nytt förslag. I sak skilja
sig ju de båda förslagen icke från hvarandra.

Herr Ollas And. Ericsson instämde i detta yttrande.

Herr Jonsson i Hof: Min uppfattning af ifrågavarande del utaf
bevillningsförordningen är den, att stadgandet är fullt tillfredsställande
affattadt. Det bestämmes, att fast egendom skall beskattas icke blott
efter sjelfva jordarealen, utan äfven med afseende å växande skog m. m.,
och vid sådant förhållande är det klart, att fastighetsegaren icke kan

S:o 14.

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
S i bevillningsförordningen.

(Ports.)

Onsdagen den 16 Juni, e. m.

undgå att skatta för äfven sjelfva kapitalvärdet af ståndskogen. Säljer
lian någon del deraf, är det likaledes tydligt, att köparen skall beskattas
för den nettoinkomst, han får af den försålda eller afverkade
skogen. För min del kan jag icke förstå, huru lagstadgandet kunnat
tolkas så som i det anförda prejudikatet skett. Om bolaget fört ordentliga
böcker öfver affären och endast gjort behöriga afskrifningar
på de genom verkstälda afverkningar minskade skogs- eller fastighetsvärdena,
då borde aldrig en sådan afräkning efteråt per stock eller
träd, som här skett, hafva egt rum, och just i denna märkvärdiga
afräkning ligger felet. Det förefaller mig derför som om tolkningen
utaf afdragets behörighet varit oegentlig, och att detta icke kan afhjelpas
genom andra bestämmelser i bevillningsstadgan än dem, som för
närvarande finnas. Men då man emellertid måste medgifva, att origtigheter
blifvit begångna i afseende derå, så kan ju icke skada att man
undersöker, huruvida det är möjligt att åvägabringa bestämmelser, som
motverka dessa oegentligheter. Jag vågar tro, att huru man än söker
ändra bevillningsstadgan i detta fall, så skall man aldrig komma till
ett tillfredsställande resultat, förr än man skiljer skogsvärdet ifrån
fastighetsvärdet. Ty det är just från svårigheten att bedöma ståndskogens
värde som de anmärkta oegentligheterna härflyta. Man kan
nemligen, vid taxering af fastighet, icke med den bästa vilja i verlden
rätt upptaga värdet af den ståndskog, som hörer till fastigheten, men
som fastighetsegaren anses erlägga full bevillning för densamma, så
kan han vid försäljning af sin skog icke beskattas särskildt för inkomsten.

Den talare, som hade ordet före mig, trodde, att ett bifall till herr
Berglöfs förslag skulle hafva frågans fall till följd, enär han antog att
Första Kammaren skulle taga utskottets förslag. Ja, det är möjligt
att Första Kammaren tager utskottets förslag till skrifvelse, och att
Andra Kammaren tager nämnde talares förslag, men icke faller frågan
derigenom, ty när skrifvelseförslagen äro olika kamrarne emellan, skall
utskottet söka sammanjemka de båda förslagen; och då förslagen äro
i sak lika och endast skiljas åt till formen, så bör man ej misströsta,
att icke äfven Första Kammaren skall taga detta förslag, hvadan jag
icke tror att någon risk ligger i att bifalla detsamma, helst detta synes
hafva den förtjensten att bättre än utskottets tillgodose formen.

Jag skall för min del icke hafva något emot att antaga det af
herr Berglöf framstälda förslaget.

Herr Farup: Jag skall be att få yttra några ord med afseende
å de anmärkningar, som blifvit gjorda specielt mot min motion och
den uppfattning af frågan, som deri blifvit uttalad. Bil talare har afstyra
bifall till skrifvelsen af det skäl, att han i synnerhet varit rädd
för att en öfvertaxering derigenom skulle kunna komma att ega rum.
Han framdrog till bevis derpå just det exempel, jag i motionen framdragit
från Korsnäs sågverksbolag, men den ärade talaren har icke
fäst uppmärksamheten vid, att just till följd af bristfälligheten och otydligheten
i nuvarande bevillningsförordning har det inträffat, att både
Kopparbergs socken och Gefle stad kommit att tvista om, hvilken af
dessa båda kommuner rätteligen skulle vara beskattningsorten för

S:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Korsnäs bolags rörelse. Hade han sett närmare på saken, skulle han
säkerligen kommit till motsatt resultat mot hvad han gjort. Båda
dessa kommuner hafva ansett sig berättigade att åtnjuta största förmånen
vid inkomstbevillningen af denna rörelse. Inom Kopparbergs
socken drifves sågverksrörelsen, och derför ville man ha den hufvudsakligen
beskattad der. I Gefle deremot har Korsnäs sågverksbolag
sitt hufvud kontor och sina brädgårdar, och derifrån skeppas varan ut.
Derför har också Gefle stad sagt, att der vore största rörelsen och
-derför borde den beskattas der. Dessa båda kommuner hafva ock i
åratal tvistat om, hvilkendera som skulle uppbära största fördelen af
beskattningen, och så länge bevillningsförordningen är så oklar som
den. nu är, måste sådana tvistighet^’ uppstå. Blir den deremot förtydligad,
komma naturligtvis förhållandena att gestalta sig helt annorlunda,
och då kan bevillningen rättvist påföras å den ort der rörelsen
verkligen drifves.

Jag beklagar, att icke tiden nu tillåter mig att ur protokollen
söka fram ett yttrande, som samme talare fälde i en beskattningsfråga
af enahanda beskaffenhet vid 1885 års riksdag, der han med synnerlig
styrka framhöll att i senare tid sträfvandet gått i den rigtning, att
bevillning bör påföras just der rörelsen drifves. Detta har han också
i år framhållit, men dock låtit antyda att detta skulle vara, der den
bär sitt kontor. Det är dock en betydlig skilnad häremellan, ty rörelsen
kan drifvas på en mängd olika ställen. Vid hufvudkontoret
behöfvas i allmänhet mycket få arbetare, och den kommunen tillskyndas
derför obetydliga kostnader såväl i fattigvård som skolväsende,
hvaremot i de kommuner, der för rörelsens bedrifvande en massa arbetare
behöfvas, ofta stora svårigheter och kostnader till följd af rörelsen
uppstå. Dessa kommuner hafva hittills, der skogsafverkningsxörelse
för främmande personers eller bolags räkning drifves, varit
alldeles vanlottade, ty de få bekosta den af rörelsen uppkommande
fattigvård utan att dertill erhålla något bidrag från rörelsen. Det är
detta, som framkallat det missnöje och den ovilja på landsbygden, som
-nu råder med afseende å de beskattningsgrunder, som nu följas.

En talare på söderhamnsbänken, herr Berglöf, hade några högst
egendomliga yttranden, som jag också ber att med några ord få bemöta.
Han frågade nemligen: »har man någonsin hört, att man får erlägga
skatt för att man köper något?» Så folio orden. Jag vill vända om
frågan och såga:. »har man någonsin hört, att man skall få köpa och
sälja med stor vinst utan att erlägga skatt derför»? Detta skulle likväl
blifva resultatet af den tillämpning, man gjort af de nuvarande
stadgandena, så att, ehuru en köpare drager stor vinst på en dylik
skogsaffär, så erlägger han icke någon bevillning, såsom jag i min
motion också framhållit.

Herr Berglöf yttrade vidare, att den jemförelse, jag uppdragit
mellan skogsafverkningsrörelse samt bruks- och bergverksrörelsen, icke
vore exakt, emedan jernförädlaren icke betalar någon skatt för att han
köper sin malm. Det gör han nu visserligen icke, men deremot får
han skatta för inkomsten af den grufva, der han bryter sin malm på
andras mark. Jag tror att den värde talaren icke följt denna fråga i
.alla dess delar, ty då skulle han nog hafva funnit, att en stor lilSiet
Andra Kammarens Prot. 1887. JB. N:o 14. 2

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
8 i bevillningsförordningen.

(Forts.)

"Jf:o 14. 18 Onsdagen den 15 Juni e. m.

Angående här verkligen finnes. Jernverksegaren betalar skatt,. då lian bryter
tillägg till gjn ma]m på andras mark, sågverksegaren bryter visserligen icke malm,
men han köper deremot träd till afverkning, och denna afverkning
ningsförord- sysselsätter en mängd arbetare och medför i allmänhet stor vinst.
ningen. Hvarför skall han då icke också erlägga bevillning för den vinst, han
(Forts.) hemtar från sin trävarurörelse, lika väl som jernförädlaren betalar
skatt för den vinst, han hemtar från grufverörelsen? Jag kan åtminstone
icke se någon skilnad mellan dessa båda. Det behöfver för
öfrigt icke vara någon sågverksegare, som drifver dylika affärer, ty
det kan hvilken som helst göra.

Bn ärad talare på dalabänken framhöll, att en bonde som drifver
sådan rörelse derför beskattas, under det att bolagen gå fria, men nu
är också bonden fri på grund af detta kammarrättens utslag. Huru
detta gestaltat sig i öfriga delar af landet, vet jag icke, men på de
orter, jag känner till, har man förr påfört den mindre näringsidkaren,
bevillning för utöfvande af denna rörelse, hvaremot de stora sågverksbolagen
till hufvudsaklig del sluppit undan. Det var dessa förhållanden
°jag önskat något framhålla. Jag vidhåller mitt förra yrkande
och. för att vinna något, kommer jag att rösta för skrifvelseförslaget,.
ehuru det från min synpunkt sedt icke är tillfredsställande.

Herr Hörnfeldt: Jag har begärt ordet för att helt enkelt yrka
bifall till utskottets förslag.

Jag skulle gerna vilja gå herr Berglöf till mötes i det af honom
affattade ändringsförslag, men då jag har alldeles samma uppfattning
som herr Liss Olof Larsson, så anser jag klokare att taga utskottets
förslag. Jag tror att, om vi tvista här ännu ett par timmar, ändå.
ingen blir öfvertygad om annat än att tolkningen af bevillningsförordningen
blifvit oegentlig, och då man icke vill något annat än
skrifva till Kongl Maj:t med anhållan om ett förtydligande af stadgan,
tycker jag för min del att vi göra bäst i att nu icke tvista, om huruvida
marken skall beskattas särskildt och skogen särskildt. Det
blir nemligen en annan sak, men låtom oss se till huru Kongl. Maj:t
kommer att tolka bevillningsförordningen, och om det kommer att
ske i öfverensstämmelse med den uppfattning som Riksdagen hyser.

För min del anhåller jag, som sagdt, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Brodin: Här hafva af flere talare anförts tillräckliga skäl
för att ett förtydligande af bevillningsförordningen bör ske.. Men då
åtskilliga detaljer i det beskattningsmål, som utskottet i sitt betänkande
anfört, äro mig särskildt bekanta och möjligen kunna tjena
till .upplysning i frågan, torde det tillåtas mig derom få anföra ett
och annat.

De sågverk, som förädla trävaror från Ofta Dalarne, hafva till
större delen sin plats vid Korsnäs i Kopparbergs socken och de hafva
i alla tider derstädes beskattats. Skeppningen af dessa trävaror har
sedan slutet af 1850—1860-talet, då denna sågverksrörelse började,
gått öfver Gefle, och det har varit stora qvantiteter som skeppats,
uppgående på det senare tiotalet till 50 å 60 tusen standard. En

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. in.

massa, företrädesvis lös arbetarestam har dragits till samhället, och Angående
det har icke varit någon möjlighet att kunna beskatta dessa bolag. sa^o^Soch

För några år sedan erforo vi i Gefle, att det lyckats Söderhamns ^ ’heviUkommun
efter mångåriga försök att belägga dervarande sågverk med ningsförordskatt,
och togo med anledning deraf detta till föredöme, så att de ningen.

sågverksbolag, som skeppade sina varor från Gefle, blefvo under ett (Forts.)

par år derstädes beskattade. Bolagen klagade till sist, men med den
påföljd att åtgärden blef faststäld. Man hittade då på den utvägen
att afdraga en krona per träd, hvilket ansågs skola utgöra en skälig
afkastning af skogsfastigheten, för att undandraga sig beskattningen.

Huru origtigt detta sätt att frikalla sig från beskattning var, skall
jag be att få visa genom att anföra ett och annat ur detta bolags
räkenskaper, hvilka jag något känner till. Bolaget går nemligen till
väga på det sätt vid afverkningen af såväl egna som arrenderade
skogar, att detsamma påförer sjelfva timmerafverkningen vissa stubbören
för att få skogen och egendomen amorterade. Detta förfaringssätt
iakttages af de flesta, som drifva trävarurörelse i stor skala. På
detta sätt fick ock ifrågavarande bolag den i utskottets betänkande
omförmälda nettobehållningen af 381,184 kronor. För att nu komma
undan beskattningen för denna inkomst, som var bolagets verkliga
vinst, så hittade man på den utvägen att i sina klagomål hos lcongl.
kammarrätten anföra, att bolaget borde befrias från beskattning med
en krona per afverkadt träd. Denna invändning, som gjordes rent
af på försök, lyckades vinna bifall af kongl. kammarrätten, hvars
dom sedermera af Kongl. Maj:t faststäldes. Jag anser emellertid
att detta beslut var origtigt; ty om bolaget blifvit ålagdt att framlägga
sina böcker för att dermed visa hurudan dess ställning verkligen
var, så skulle aldrig denna dom kommit att utfalla så, som
den gjorde. Då emellertid såväl af detta mål som af hvad i öfrigt
blifvit anför framgår, att något bör göras till vinnande af ändring i
nu varande förhållanden, så ber jag att få instämma med dem, som
yrkat bifall till bevillningsutskottets föreliggande förslag.

öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

I punkten 2 hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af Herr Gr. Ericsson i Stockholm väckt motion, n:o 44, om tillägg
till 21 § i bevillningsförordningen, måtte af Riksdagen lemnas utan
afseende.

I fråga härom yttrade:

Herr Ericsson i Stockholm: Den motion jag tagit mig friheten
väcka är i min tanke så oskyldig, att jag verkligen icke hade väntat,
att bevillningsutskottet skulle hysa några stora betänkligheter mot
att tilltsyrka bifall till densamma. Utskottet har nu emellertid med
en sällspord enighet afstyrkt motionen. Såsom kammarens ledamöter
nogsamt torde känna afsåg den ju icke annat än att en arbetare,

N:o 14.

Angående
tillägg till
§§ 2, 3 och
8 i bevillningsförordningen.

(Eorts.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

hvars årsinkomst uppgår till 800 kronor, men hvilken inkomst är af
den beskaffenhet, att han icke kan styrka att han förtjenat detta belopp,
icke måtte i strid mot hans egna uppgifter i taxeringen åsättas
lägre inkomstbevillning. Utskottet synes hafva hyst stor fruktan att
tillstyrka en sådan framställning om tillägg till bevillningsförordningen.
Utskottet börjar sin motivering sålunda: »Redan deri att genom bifall
till motionen skulle, såsom af motiveringen till densamma tyckes
framgå, i vår bevillningsförordning inplantas frön till politiska tvister»
etc. Jag kan icke förstå hvari dessa tvister skulle kunna bestå, och
jag tillåter mig med herr talmannens medgifvande hemställa till bevillningsutskottets
ärade ledamöter att sjelfva förklara den saken.
Utskottet tillägger visserligen strax derefter: »i tider, då sinnena äro
upprörda» men hvad kan väl detta inverka, äfven om sinnena äro
upprörda? Om en och annan arbetare kommer och säger: »Jag har
genom mitt och min hustrus arbete en inkomst af 800 kronor, skulle
detta kunna vara någon anledning till politiska tvister? Jag tror det
icke. Tvärtom synes det mig, att de nuvarande förhållandena möjligen
kunna gifva anledning till en dylik fara, om landstingen eller
kommunalstyrelserna i städerna skulle hafva politiska syften. Dessa
korporationer välja, såsom vi veta, bevillningsberedningen, hvilken ju
kan begagna sig af den rätt, som visserligen icke är medgifven, men
icke heller förbjuden i bevillningsförordningen, att nedsätta inkomsten
under det verkliga beloppet för hvem som helst och för huru många
som helst.

Utskottet säger vidare. »I materielt hänseende önskar utskottet
särskildt fästa uppmärksamheten dervid, att när man, såsom motionären
sjelf yttrar, icke bör genom lagstiftning gifva någon tillfälle
att falskeligen stärka sin kredit, det icke heller bör lemnas fritt fält
för den, som kunde vilja deraf begagna sig, att genom veterligen
origtig uppgift förvärfva politisk rösträtt.» Hur vet utskottet att en
sådan uppgift skulle vara veterligen origtig? År det veterligt att personen
i fråga icke har den uppgifna inkomsten, då är ju saken klar,
och jag håller för alldeles gifvet, att den som icke har en inkomst
af 800 kronor går icke heller och anmäler sig för att hafva denna
inkomst. Jag har sjelf varit med något både i bevillningsberedning
och taxeringsnämnd och har alltid hållit före, att dessa korporationer
böra låta sig angeläget vara att söka i taxeringen sanningen och ingenting
annat. År man icke säker på huru stor inkomst en arbetare
har, så är det klart att man gerna sätter den så lågt som möjligt,
på det att man icke oskäligt skall betunga honom med skatt å en
inkomst, som han icke har. Men huru ofta kunna icke här vid lag
misstag begås beträffande personer, som verkligen hafva 800 kronors
inkomst och som anse sig vilja skatta derför.

Utskottet säger vidare i sin motivering, att »såsom en af grundprinciperna
vid den nu gällande bevillningsförordningens antagande
framhölls, att den personliga sjelfbeskattningen var för densamma
främmande.» Nej, det är den icke, ty det är icke allenast medgifvet
hvem som helst att uppgifva sin inkomst, utan till och med i vissa
fall föreskrifvet såsom en skyldighet. Således är ju personlig sjelf -

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

beskattning ingalunda främmande för vår nuvarande bevillnings- Angående

förordning. SS^2^5 \och

Jag skall emellertid icke vidare upptaga kammarens tid och s i bevillicke
heller göra något yrkande, men jag hoppas att någon af utskot- ningsförordtets
ledamöter ville framlägga några bättre skäl än de i betänkandet ningen.
anförda. Måhända finnas några sådana skäl, ehuru utskottet ansett (Ports.)
lämpligt att i betänkandet dölja dem.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Bifölls.

Punkten 4.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78, hade herr
I. Månsson jemte 20 andra af kammarens ledamöter hemstält, det
Riksdagen ville besluta,

att statens embets- och tjensteman samt pensionstagare, hvilkas
löner eller pensioner öfverstege 2,500 kronor, skulle erlägga en särskild
tilläggsbevillning under år 1888 af 20 kronor för hvarje 100
kronor af Överskjutande delen af lönen eller pensionen.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Månsson: Utskottet har vid behandlingen af detta ärende
till en början gillat den gjorda framställningen på det sätt, att utskottet
erkänt att lefnadsomkostnaderna numera äro betydligt billigare
än på den tid, då löneregleringen för tjenstemännen verkstäldes;
men ehuru utskottet sålunda gifvit ett slags erkännande af det
berättigade i min motion, så har utskottet dock förklarat sig icke
finna vare sig det föreslagna sättet för genomförande af hvad motionen
åsyftar eller grunden för den i frågasatta nedsättningen väl
valda. Enligt min uppfattning finnes det nu intet annat sätt att gå
till väga. vi veta väl att tjenstemännen hafva sin lön faststäld för
hela sin tjenstetid, derigenom att de fått lönen bestämd i fullmakten
och således äro oberoende af Riksdagens beslut om nedsättning i
densamma. Vore dessa fullmagter icke affattade så, att lönen vore
bestämd i dem, hade Riksdagen full rätt att höja eller sänka lönerna.

Riksdagen finge då handhafva lönefrågan och kunde dervid handla
med mera frihet, men detta är nu icke möjligt, huru gerna man än
skulle vilja. Förnekas kan nemligen icke, att tiderna nu äro sådana,.
att lönevilkoren icke stå i samma förhållande till prisen på lefnadsförnödenheter
som åren 1874 och 1876, då de flesta löneregleringar
skedde.

N:o 14. 22 Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående Utskottet har vidare klandrat grunderna för vår motion och sagt,
tillägg till sådana tjensteman, som hafva öfver 5,000 kronor i lön eller från
8 i ber ill- 5)000—9,000 kronor och deröfver skulle få mindre i lön än de hade
ninglforörd- före dyrtidstilläggen, om denna lag tillämpades. Men jag skall söka
ningen, visa, att så icke blir förhållandet. Ty vi hafva icke föreslagit någon
(Ports.) bevillning på tjenstgöringspenningarne utan endast på lönen, och ser
man efter i de statistiska uppgifter, vi ega angående löneförhållanden,
skall man finna, att det icke finnes någon löntagare med lön mellan

5.000 och 9,000 kronor, som icke har lönen bestämd i lön och tjenstgöringspenningar,
och, när vi endast hållit oss till lönen, inträffar
verkligen det förhållandet, att de få mera i lön än de hade före
dyrtidstilläggen. Så har t. ex. eu justitiekansler i lön inalles 8,000
kronor, hvaraf lönen utgår med 6,000 kronor och tjenstgöringspenningarna
med 2,000 kronor. Detta är nemligen ett sådant fall, der
bevillningsutskottet sagt, att löntagaren skulle få mindre i lön än före
1874, då afdraget skulle uppgå till 1,100 kronor. Men så är dock
icke förhållandet, ty enligt vårt förslag skulle tjenstgöringspenningarne
vara fria från afdrag. Vidare skulle här undantagas 2,500 kronor,
hvarigenom således icke återstode mer än 3,500 kronor, hvarpå
ett afdrag af tjugu procent skulle ske eller 700 kronor, så att lönen
skulle komma att utgöra 7,300 kronor. Sålunda, då han före löneregleringen
icke hade mer äu 7,000 kronors lön, skulle han enligt
förslaget erhålla tillägg i aflöningen af 300 kronor. På samma sätt
förhåller det sig äfven med alla andra löner. Om man t. ex. ser till,
huru det skulle gestalta sig med lönerna inom justitiedepartementet,
så finna vi. att justitieråden före löneregleringen hade i lön i ett för
allt 8,000 kronor. Enligt det förslag vi uppgjort skulle ett afdrag
ske å nuvarande lönen, 10,000 kronor, med 20 procent minus 2,500
kronor, men i alla fall skulle det här slå så ut, att lönen blefve
högre före 1874, eller 8,500 kronor, således 500 kronor mera, och
detta oaktadt de icke hafva några tjenstgöring»penningar, ty justitierådens
lön höjdes icke med 20 procent utan från 8,000 kronor till

10.000 kronor. Se vi på förhållandena vid andra embeten, t. ex.
inom justitierevisionen, hafva revisionssekreterarne i lön 4,400 kronor,
i tjenstgöringspenningar 2,000 kronor, summa 6,400 kronor. Hela
afdraget skulle här blifva endast 380 kronor, derför att afdflaget drabbar
endast 1,900 kronor. Kevisionssekreterarne skulle således få i
aflöning 6,020 kronor, då de före 1874 icke hade mer än 5,000 kronor,
alltså 1,020 kronor mer än då, ehuru 20 procent från dragits viss
del af lönen. På samma sätt förhåller det sig äfven med andra
embetsinäns löner, derför att vi icke rört vid tjenstgöringspenningarne.
Ett enda fall, då utskottets antydan håller i ringa mån streck,
är då lönen går öfver 9,000 kronor. Detta är med afseende å presidenterna
i hofrätterna.

Desse hafva nu 10,000 kronor i lön. Före löneregleringen hade
de 9,000. De skulle efter detta förslag verkligen få 20 kronor mindre
i lön. Den skulle nemligen blifva 8,980 kronor. Men så nära
träffar det likväl äfven der in på siffran med hvad de hade förut.
Det håller således icke streck, då utskottet säger att de tjensteman,
som hafva en lön mellan 5 och 9 tusen kronor, skulle efter vårt för -

‘23

Jf:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

slag få en lägre inkomst än de hade före löneregleringen, och detta ingående
beror derpå, att utskottet förbisett att vi åsyftat endast lönen och icke
tjenstgöringspenningarne. De som skulle drabbas mest af detta för- ''§ i bevillslag
äro landshöfdingarne i länen, och detta just till följd deraf, att ningsförordde
icke hafva aflöningen delad i lön och tjenstgöringspenningar._ Jag nmgen
vet icke anledningen till att dessa tjenstemäns aflöningar icke, i lik- t ■>
het med alla öfriga, blifvit delade i lön och tjenstgöringspennmgar,
om den icke är att söka i den omständigheten, att ifrågavarande
tjensteman hafva en ganska ringa tjenstgöring. De skulle emellertid
nu få en ganska stor nedsättning i sina inkomster. De hafva nu
13 000 kronor i lön och dessa 20 procent afdrag skulle således göra,
att lönen blefve minskad till 10,400 kronor. Jag medgifver att detta
är en ganska stor nedsättning, men det kan icke hindra att jag anser.
att om eu tjensteman har 10,400 kronor i lön och han för denna,

tjenstgöring icke behöfver ansträngas mer än hvad fallet är med våra
landshöfdingar, han är fullt tillräckligt aflönad. För alla öfriga.landsstatstjenstemän
skulle förhållandet blifva detsamma som för tjenste männen

i öfriga verk. , ,

Utskottet säger vidare, att det. vore mindre värdigt åt .Riksdagen
att gå till väga så som vi föreslagit. Detta skall naturligvis tyda på
att det är mindre värdigt af motionärerna. Men jag anser att, då
man uttalar en sak ärligt och oförblommeradt och gifver.skäl för sm
mening samt hyser eu liflig öfvertygelse om dess berättigande, man

icke på något sätt kan sägas handla ovärdigt. Så hafva vi gjort. Vi

hafva icke gått några smygvägar, utan sagt rakt ut att tjenstemännens
löner äro för stora efter våra förhållanden. . Jag anser den åt
oss föreslagna nedsättningen vara alldeles nödvändig. Vi veta att, då
landet ropat på hjelp i "den betryckta ställning, som nu en lång tid
varit rådande, svaret alltid har lydt, att vi böra spara bättre och att
den enda eller hufvudsakliga hjelpen är sparsamhet. Jag förstår icke
hvarför icke detta bör tillämpas äfven i fråga om tjenstemännen, som
i allmänhet äro i den ställning, att de verkligen kunna spara, något.
Jordbrukarne och näringsidkarne hafva sannerligen icke något att
spara, ty de hafva intet öfverskott. Det synes mig som om tjenstemännen
sjelfmant borde gå före och visa exempel på sparsamhet.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till den
motion jag tagit mig friheten väcka.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag kan icke gilla utskottets betänkande
i denna punkt. Utskottet har visserligen erkänt, att levnadskostnaderna
nu äro mindre än före 1874, men kan likväl icke godkänna
den »rund, hvarefter afdraget å de olika lönerna skulle ske. »Medlet
att nå detta mål» — säger utskottet — »vore dock föga hedrande
för Riksdagen, då det bestode uti att på en omväg upphäfva hvad
tidigare blifvit beslutadt.» Jag anser för min del, att lika stor skyldighet
som Riksdagen hade att höja tjenstemännens löner, då tiderna
voro dyra, lika stor skyldighet har Riksdagen nu, då lefnadskostnaderna
äro låga och vår industri och vara näringar lida betiyck
samt hålla på att duka under, att nedsätta dessa löner, och derigenom
lätta de skattdragandes bördor och minska statens utgifter.

Sio 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
8 i hevillningsförordningen.

(Forts.)

Ltsköttet säger vidare: »Ej heller är grunden för afdraget, i

förhållandet löntagarne emellan, rättvis eller billig. Då 1874 års
Riksdag i sina underdåniga skrifvelse!'' angående regleringen af riksstatens
utgifter beträffande dyrtidstilläggen fastslog som princip, att
sådant tillägg borde utgå med 20 procent å alla löner och arfvoden,
som ej öfverstego 5,000. kronor, att å löner från 5,000 kronor till
och med 9,000 kronor tillägget, der sådant beviljades, borde utgöra
1,000 kronor samt att å löner och arfvoden, som öfverstego 9,000
kronor, något dyrtidstillägg icke borde medgifvas» etc. Hvarför medgafs
icke något sådant tillägg å löner öfverstigande 9,000 kronor?
Jo, naturligtvis af det skälet, att tjensteman med så stor lön icke
voro i behof deraf.

Denna lönereglering afsåg naturligtvis att såvidt möjligt gorå
löntagarne likstälda och få lönerna så jemnt fördelade som möjligt.
ISlu säger utskottet att, om motionärernas förslag bifölles, »skulle
t. ex. en embetsman, som före år 1874 åtnjutit 7,000 kronor i lön och
således genom dyrtidstillägget erhållit en lön af 8,000 kronor, efter
afdrag af den i motionen föreslagna särskilda bevillning 1,100 kronor
hafva endast 6,900 kronor och således mindre, än han hade, innan
det dyrtidstillägg, motionäi-erna åsyftat att indraga, tillkommit.» Ja,,
detta blir verkligen förhållandet. Men jag anser, att utskottets skäl
i detta fall icke väga synnerligen tungt, ty, som nämdt, då regleringen
skedde, tog man naturligtvis hänsyn till att lönerna skulle blifva
jemnt fördelade, och äfven om embetsmännen enligt motionärernas
felslag skulle få mindre än de förut haft, skulle ingen orättvisa ligga
.rl: grund der afatt lefnadskostnaderna nu blifvit proportions vis

i förhållande till lönevilkoren lika mycket billigare för högre som
för lägre tjensteman.

Jag anser således motionen hvarken orättvis eller obillig. Hade
utskottet velat framgång åt motionen, hade det ju kunnat framställa
ett bättre förslag för att nå målet. Men då jag för min del icke
anser det lätt att föreslå något bättre än motionärerna här gjort, skall
Jag yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Waldenström: Jag skall till belysning af det förslag, som
herr Ivar Månsson gjort, be att få anföra ett enda exempel. Detta
exempel skall jag taga från den bana, som jag sjelf såsom tjensteman
tillrygga^. " ö J J

Jag började såsom ordinarie tjensteman i skolan 1863. Efter
26 år, eller år. 1886, kom jag upp till 4,500 kronors lön. Jag tror
visserligen, att i denna kammare många finnas, som icke anse att en
sådan lön efter 23 års arbete är något alldeles oerhördt mycket.
Emellertid: i denna lönegrad har jag nu ett lönetillägg af 250 kronor!
Detta lönetillägg anvisas på åttonde hufvudtiteln extra för hvarje år.
Antåg nu, att jag af min lön skulle afstå 20 kronor på hvarje hundratal
öfver 2,500 kronor. Det blefve 400 kronor. Lönetillägget gör
Jag ®ag^? 250 kronor; och således skulle jag genom ett bifall
till herr Ivar Månssons motion ej blott gå miste om lönetillägo-et utan
dessutom blifva helt enkelt bestulen på 150 kronor af den lön, som
är mig genom laga fullmakt tillförsäkrad.

Onsdagen den 15 Juni, e. m. 25 X:o 14.

Herr Ahlström: Motionären framhöll, att utskottet icke skulle Angående

hafva rätt tolkat meningen med hans motion. Men jag har motionen Jo^o^g
här till hands, och de uttryck, som deri förekomma, gifva mig full g j ''b^Uanledning
påstå,'' att utskottet icke kunnat tänka sig, att herr Månsson ningsförordmenat
annat än såsom utskottet uppfattat det. Han talar nemligen ningen.
icke på något ställe särskildt om lön och särskildt om tjenstgörings- (Fort8-)
penningar, utan blott om löner och lönevilkor, och till sist föreslår
han att statens embets- och tjensteman samt pensionstagare, hvilkas
löner eller pensioner öfverstiga 2,500 kronor, skola för Överskjutande
delen deraf erlägga en särskild tilläggsbevillning. Då man sammanställer
detta hans förslag med de bestämmelser, som äro gjorda angående
dyrtidstillägg, eller att för alla löner och arfvoden dyrtidstillägg
skulle utgå i den och den proportionen, så torde man hafva rätt att
tänka sig, att han med motionen åsyftat hela aflöningen. Men äfven
om utskottet uppfattat motionärens mening så modifierad, som han
nu angifvit den, så qvarstår dock obilligheten och orättvisan i detta
förslag i så hög grad, att det säkerligen ändock icke skulle kunnat
blifva af utskottet tillstyrkt. Särskildt ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att denna orättvisa qvarstår i sin fulla utsträckning
beträffande de embets- och tjensteman, som icke kommit i åtnjutande
af något dyrhetstillägg. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag ber att få nämna några få ord. Ganska

påtagligt var det, att utskottet uppfattat motionen på det sätt, som
dess vice ordförande nu förklarat, ty annars hade nog icke utlåtandet
blifvit sådant, som det nu föreligger. Jag kan dock för min del icke
fatta, huru utskottet kunnat få en sådan uppfattning af motionen, då
vi deri icke talat om tjenstgöringspenningar utan såväl i motionen i
öfrigt som äfven i »klämmen» talat endast om lön och pension och
icke nämnt ett ord om tjenstgöringspenningar. Vi hafva tänkt oss
att, då detta förslag skulle beröra den fasta lön, som öfverstiger
2,500 kronor, och sålunda icke drabba de lägre lönegraderna, detta
icke på något sätt skulle gå någon för när eller taga från någon så,
att han skulle få mindre än före år 1874. Detta blef äfven för oss
fullt klart, då vi sågo efter i aflöningsstatistiken och dervid funno,
att en hvar komme att få hvad han haft innan dyrtidstillägget beviljades
1874. De enda löntagare, som kunde synas blifva lidande härpå,
äro de, som icke fingo något dyrtidstillägg år 1874, men dessa åter
fingo löneförhöjning 1876. Ett undantag finnes dock, och det är
landshöfdingarne, som skulle få något mindre löneinkomster än de
haft. Men hvad dem beträffar torde vi böra komma i håg, att de tillförene
haft boställen, och skulle de hafva fått bibehålla dem, så hade
deras inkomster för närvarande med all säkerhet varit mindre, än
hvad de nu skulle få med afdrag af dessa 20 °/0, ty det är icke
många boställen i vårt land, som nu lemna så stor afkastning, att
den motsvarar hvad som derför blifvit satt i kontant lön. Det förefaller
mig såsom om det hade varit lämpligt, att bevillningsutskottet
fått tillfälle att taga saken närmare i betraktande, sedan det fått
kännedom om motionens verkliga syfte, eller att här icke varit fråga
om tjenstgöringspenningar, ty under sådana förhållanden torde

N:o U.

Angående
tillägg till
§§ 2, 5 och
8 i hevillningsför
ordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Juni, e, m.

utskottet hafva blifvit mera gynsamt stämdt mot motionen, men jag
vill dock icke nu göra något yrkande om återremiss utan anhåller
endast att få yrka bifall till motionen.

Herr Sundling: Jag anhåller endast att få yrka bifall till motionen
och afslag å utskottets föreliggande förslag.

Herr Liss Öl. Larsson: Jag har intet annat yrkande att fram ställa

än på bifall till utskottets förslag, då näppeligen något annat
nu kan hafva framgång. Jag har endast velat fästa uppmärksamheten
på att uttala önskvärdheten af att regeringen, som har till åliggande
att bereda staten ökade inkomster, ville hafva detta sätt i åtanke,
äfven om man icke vill gå så långt som till 20 procent af lönen.
Saken förtjena!'' dock komma under ompröfning.

Medan jag har ordet, ber jag mot talaren på geflebänken få säga
några ord. Han förklarade att, om man bifölle motionen, så kunde
detta rubriceras såsom ''stöld. Ja, då blefve det väl äfven stöld att
lägga skatt på enskilda sedelutgifvande banker. Jag tycker detta
hans yttrande var något för starkt och vill derför nedlägga min protest
deremot, ty det kan väl icke anses såsom stöld, att man pålägger
en skatt.

Herr Peterson i Hasselstad: Då jag underskrift denna motionvill
jag nämna, hurudan uppfattningen om denna fråga är i min lands,
bygd. Vi veta, att tjenstemännens löner reglerades under tiden, då
lefnadskostnaderna voro minst dubbelt så höga som nu. Hade lönerna
reglerats nu, hade de blifvit så mycket mindre som de nu föreslagna
20 procenten. Då man hyser denna uppfattning och af sina kommittenter
uppmanas1 att göra något för minskande af tjenstemännens löner,
som nu äro för höga, och då det synes orimligt att en folkklass
inom riket skall vara så gynsamt stäld mot andra, som kämpa för
sin tillvaro, synes man hafva goda skäl för att vara med om motionen,
till hvilken äfven jag yrkar bifall.

Häruti instämde herr Petersson i Hamra.

Herr Waldenström: Ja, inte skall jag hålla så mycket på det
uttryck, som jag nyss begagnade. Jag ville endast påpeka att, om
motionärernas förslag bifölles, skulle jag beröfvas — om detta uttryck
är bättre — eu del af den lön, som genom fullmagt blifvit mig tillförsäkrad.
Deremot skulle det betydligt förändra saken, om herr
Ivar Månsson föresloge, att hvarje svensk medborgare, som har öfver
2,500 kronors årlig inkomst, skulle under år 1888 erlägga en tilläggsbevillning
af 20 procent å det Överskjutande beloppet. Då träffades
alla deraf och vi finge alla böja oss derför, i händelse Riksdagen funne
statens behof göra en sådan uppoffring nödvändig. Men jag föreställer
mig, att icke ens herr Ivar Månsson ville vara med om något
sådant, emedan — ja, jag vill ej säga mer.

Herr Petersson i Runtorp: Jag fäste mig äfven vid herr Wal denströms

uttryck, att det vore stöld, om man förminskade tjenste -

Ji:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

männens löner. Jag erinrar mig mycket val, att, då löneregleringen Angående
bifölls, fans det fullt upp med embete- och tjensteman, som ingått MfjPöoch
i tjensten mot lägre lön, men jag hörde icke någon, som nekade att g j bevilltaga
emot de högre lönerna. Jag tror, att man kan jemföra dessa ningsförordhögre
löner med af staten beviljade lån, som skola återbetalas, då de
icke längre behöfvas. _ _ ( or s.)

Men jag är öfvertygad att hvarken staten eller nationen i sin
helhet kan stå ut med att lemna sådana löner, utan de måste regleras
antingen på så sätt att lefnadskostnaderna blifva så höga som de varit
förut eller att lönerna nedsättas. Jag tror att detta senare är det enda
sätt, hvarpå man kan gå till väga, och jag föreställer mig, att tjenstemännen
icke borde sätta sig deremot. Min mening är visst icke, att
tjenstemännen skola lida någon nöd, utan blott att de må blifva något
så när likstälda med andra medborgare. Det tjenar nu väl icke till
något att gorå ett yrkande, men jag har velat uttala min åsigt, att
förr eller senare något måste göras i denna ganska vigtiga fråga.

Herr Andersson i Lyckorna: Äfven jag anhåller att få i denna
fråga yttra några ord. Jag instämmer helt och hållet i hvad Aug.

Petersson redan anfört, ehuru jag allt för väl vet, att vi vid denna
riksdag icke uppnå vårt syftemål med denna motion. Derför är det
heller icke skäl att spilla många ord på denna sak. Jag vill endast
nämna, hvad man får höra, då man är hemma bland sina kommittenter
samt bland befolkningen på landet. Dessa fråga nemligen, huru
det kan vara möjligt, att Riksdagen låter tjenstemännen sitta med i
förhållande till nuvarande tider så oerhördt stora löner. Dervid hafva
vi icke annat att svara, än att de fingo sina löner reglerade under
eu tid, som var helt annan än den närvarande. Då bereddes dem
först en lönetillökning i form af dyrtidstillägg, men sedan blef detta
tillägg upptaget på ordinarie stat, och derefter kom den ena tjenstemannacorpsen
efter den andra att på samma sätt få sina löner reglerade.

Då nu dessa aflöningsvilkor en gång kommit på ordinarie stat,
så är det nästan en omöjlighet eller åtminstone en mycket stor svårighet
att vinna någon ändring deri, åtminstone för dem, som redan
kommit på denna stat. Under sådana förhållanden hafva vi ansett,
att för närvarande icke något annat kan göras än att på det sätt, som
nu föreslagits, söka jemka ut dessa ojemnheter. Någon förhoppning
om att nu lyckas deri synes, såsom jag redan sagt, icke förefinnas;
dock vill jag, i likhet med herr Ivar Månsson, yrka bifall till den framlagda
motionen och afslag å utskottets utlåtande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena framstälde herr talmannen proposition dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig
anse röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering blef
emellertid begärd, i följd hvaraf nu skedde uppsättning, justering och
anslag af en så lydande omröstningsproposition:

U:« 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 4:de punk''
tillägg Ull ten af betänkande n:o 2,

2, S och ’

8 i bevill ningsförord-

röstar - Ja;

ningen.

(Forts.) Den, det ej vill,

röstar Nej;

_ Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
den af herr I. Månsson m. fl. i ämnet väckta motionen.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 93 ja och 92
nej; hvadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

§ 2.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
n:o 3, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

I punkten 1 hemstälde utskottet, med anledning af en i ämnet
af herr A. Bakström inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 94,
Angående att Riksdagen ville besluta:

''försäljning 22 § 2 mom. i gällande förordning angående vilkoren

af bränvin. f°r försäljning af bränvin erhåller ett tillägg af följande lydelse:

»Bolag åligger att senast den 1 maj hafva i vederbörande landskontor
insatt de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget
enligt § 18 är skyldigt afstå.»

dels och att till 41 § fogas ett tredje moment, så lydande:

»3. Underlåter bolag att inom den i § 22 mom. 2 föreskrifna
tid i vederbörande landskontor insätta sin nettovinst, varde densamma
genast utmätt.»

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Ahlström: Jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att
enligt den ordalydelse, som utskottet gifvit förslaget, det skulle uppkomma
en omväg vid inbetalningen af ifrågavarande vinstmedel, hvilken
omväg nu icke förefinnes. Hufvudsyftet med förslaget är endast,
att en viss tid bestämmes, inom hvilken vinstmedlen skola vara inbetalda.
Utskottet har föreslagit, att vinstmedlen borde senast den
1 maj vara »i vederbörande landskontor» insatta. Nu är det emellertid
så, att den del af vinstmedlen, som skall tillfalla kommunerna,
stad eller köping, icke indrages till landskontoren, utan betalas direkt
till kommunernas uppbördsman. Om det föreslagna stadgandet antoges
oförändradt, skulle hela vinsten inlemnas till landskontoren, och

Onsdagen den 15 Juni, e. m. 29 N:o 14.

sedan andelar deraf sändas till de särskilda städerna, hvarifrån de Angående
komma. För att undvika detta hemställer jag, att kammaren måtte vj}Jc0™V'' f°r
godkänna förslaget med den ändring, att orden »i vederbörande lands- ’aj> i/rämml.
kontor insatt» utbytas mot orden »till vederbörande aflemnat» och (Ports.)
orden »i vederbörande landskontor insätta» mot orden »till vederbörande
aflemna», så att första momentet i utskottets förslag skulle
komma att lyda: »Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande
aflemnat de vinstmedel af föregående års rörelse, som
bolaget enligt § 18 är skyldigt afstå», och det senare af utskottet
föreslagna momentet erhålla denna lydelse: »3. Underlåter bolag att
inom den i § 22 mom. 2 föreskrifna tid till vederbörande aflemna
sin nettovinst, varder densamma genast utmätt». Jemför man detta
förslag med 19 § i förevarande kongl. förordning, der det talas om,
att årsafgiften för rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin skall inbetalas till vederbörande uppbördsman, så torde
man finna, att det icke kan vara orätt att vidtaga den af mig föreslagna
förändringen. Jag ber slutligen få upplysa, att detta förslag,
om det af kammaren godkännes, också kommer att framställas i
Första Kammaren.

Herr Lundberg: När jag begärde ordet, var min afsigt att mot
föreliggande förslag göra den anmärkning, att ifrågavarande vinstmedel,
såvidt de skola afsändas från det ställe, der de utbetalas, insättas
eller böra insättas icke i landskontoren, utan i ränterierna, och
att, då bevillningsutskottet velat föreslå ett tillägg till 22 § i förordningen
om bränvinsförsäljning, utskottet väl bort rätta och icke förnya
det fel, som härutinnan redan i samma § förekommer; men sedan
herr Ahlström nu föreslagit en sådan förändring, att föreskriften om
insättning i »vederbörande landskontor» skulle tagas bort och utbytas
mot andra ord, som mera öfverensstämma med motionärens förslag,
saknar jag anledning till vidhållande af min anmärkning, i fall, såsom
väl torde vara skäligt, herr Ahlströms ändringsförslag af kammaren
godkännes; och endast för den händelse, att det skulle blifva fråga
om bifall till utskottets förslag utan den af herr Ahlström yrkade
ändring, fortsätter jag min nämnda anmärkning.

Herr Edelstam: Jag hade tänkt göra samma framställning som
herr Ahlström och har nu dertill ingenting att tillägga. Jag hemställer
nu endast, huruvida det icke vore skäl att göra den redaktionsförändringen
i 3 mom. af 41 §, att ordet varder utbyttes mot varde,
hvarigenom denna paragrafs båda moment blefve likformiga.

Herr Ahlström: Att utbyta ordet varder mot varde, deremot
har jag ingenting att invända, utan ändrar jag alltså mitt yrkande
derhän, att jag hemställer om bifall till utskottets förslag med äfven
den af herr Edelstam deri föreslagna förändringen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren,
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, bifalla
utskottets hemställan med de af herrar Ahlström och Edelstam under

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

öfverläggningen föreslagna förändringar, eller dels att i 22 § 2 mom.
orden »i vederbörande landskontor insatt» utbyttes mot orden "»till
vederbörande aflemnat» och dels att i 41 § 3 mom. orden »i vederbörande
landskontor insätta» utbyttes mot »till vederbörande aflemna»
äfvensom uttrycket »varder» ändrades till »varde».

Angående
tiden för utminutering

och utskärning
af
bränvin.

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 61, hade herr
P. Waldenström hemstält, att 26 § bränvinsförsäljningsförordningen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 9 f. in. till klockan 9 e. m. utom å dagen före sön- och
helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 e. m.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 9 f. m. och i stad eller köping icke fortfara längre än
till klockan 10 e. m. och å landet till klockan 8 e. m. utom å dagen
före sön- eller helgdag, då den ej, vare sig i stad eller på land, må
fortfara längre än till klockan 7 e. m.

3. Under sön- och helgdagar vare utskänkning af bränvin tillåten
endast vid middagstiden åt spisande gäster under högst tre timmar,
som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalstyrelsens
hörande bestämmas.

4. Skulle ytterligare inskränkningar i de här ofvan i denna §
bestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande befinnas erforderliga,
eger kommunalstyrelsen att derom besluta. Underlåter kommunalstyrelsen
det, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan
saken till pröfning upptaga samt sådan inskränkning i försäljningstiden
bestämma, som han finner nödig.

5. Under tid för allmän gudstjenst skall bränvinsförsäljningsställe
alltid vara stängda.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Björkman: Som jag reserverat mig i denna punkt, ber
jag att med några ord få tillkännagifva min ställning till frågan. Jag
kan icke gilla det slut, hvartill utskottet kommit, och detta af det
skäl, att jag är fullt förvissad derom, att ett framåtsträfvande nykterhetsintresse
är en välsignelse för hela landet. Min öfvertygelse är
visserligen den, att det bästa sätt att befrämja nykterheten är på öfvertygelsens
väg, men på samma gång jag tror detta, tror jag äfven,
det vara rätt och billigt, att lagstiftaren gör något för att understödja
denna nyttiga verksamhet. Inom utskottet var det omöjligt att få
understöd för motionens framgång, men då det vid behandlingen af
spanska handelstraktaten här i kammaren visade sig, att herrarne hyste
ovanligt stora sympatier för nykterhetens framgång i vårt land, blef

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

jag mera förhoppningsfull och tager mig derför nu friheten yrka bi- Angående

fall till herr Waldenströms motion. tiden för ut minutering Herr

Jönsson i Mårarp förenade sig med herr Björkman. ning af

bränvin,

Herr Waldenström: Då jag läste utskottets betänkande rörande (Forts.)
den af mig framstälda motionen, så förundrade jag mig icke egentligen
deröfver, att utskottet afstyrkt densamma. Hvad som deremot
förundrade mig var, att inom bevillningsutskottet ingen enda funnits,
som ansett sig böra reservationsvis till betänkandet afgifva någon afvikande
mening. Jag visste ju, att det inom utskottet fans personer,
af hvilka man hade skäl att vänta något sådant. Nu har emellertid
herr Björkman tillkännagifvit, hvarför lian icke till betänkandet fogat
någon reservation, och dervid får man ju låta det bero.

Det kan synas ganska djerft och oförskämdt af mig, att under
sådana förhållanden, då ingen enda reservation inom utskottet förekommit,
uppträda, helst så sent på aftonen som nu, för att försvara
min motion. Men jag anser mig ändå böra göra det.

Innan jag går öfver att tala om min egen motion, skall jag dock
bedja att få uttrycka mina odelade sympatier för den motion, som
herr Thermsenius vid förra riksdagen väckte, och som herr Nyström
vid denna riksdag har förnyat. Icke derför att jag tror att denna
motion nu skall kunna leda till något resultat; utan emedan den angifver
det slutliga mål, till hvilket nykterhetsverksamheten sträfvar
och måste sträfva. Alkoholen är och förblir ett gift, den hör såsom
sådant till giftstadgan och bör äfven behandlas såsom ett gift. När
det i bränvinsförordningen 33 § heter, att »bränvin, som är försatt
med något för helsan skadligt ämne eller som icke är renadt, får ej
vid minutering eller utskänkning till salu hållas», så kan man icke
fatta detta på annat sätt än såsom ett hån. Skulle alla för helsan
skadliga ämnen borttagas ur bränvinet, så skulle man allra först taga
bort alkoholen ur bränvinet, ty alkoholen är det som förorsakar den
största skadan. Men toges alkoholen bort, hvad stode då qvar? Bara
vatten.

Man har gjort ofantligt mycket för att försvara bränvinshandelns
och bränvinsutskänkningens frihet; men man har dervid ännu aldrig
någonsin sagt något till försvar för denna handel, som icke skulle
kunna sägas med precis lika rätt för frigifvandet af handeln med
opium eller arsenik. Och jag är förvissad, att om handeln med arsenik
eller opium skulle blifva frigifven, så skulle denna handel icke
göra på långt när så stor, vare sig moralisk eller fysisk eller ekonomisk
skada som den fria alkoholhandeln nu förorsakar.

Jag vet visserligen, att många betrakta detta såsom intet annat
än fanatism. Men det är många saker, som i dag betraktas såsom
de allra enklaste och naturligaste, hvilka dock för några årtionden
sedan betraktades såsom idel fanatism. När man för femtio år sedan
började bekämpa husbehofsbränningen, när Wieselgren uppträdde och
predikade deremot, så att hans röst hördes öfver hela landet, då betraktades
detta som fanatism, och Wieselgren ansågs som en fantast.

Men detta har icke hindrat, att husbehofsbränningen nu för länge

N:o 14.

Angående
tiden för utminutering

och utskänk
ning af
bränvin.
(Port.)

32 Onsdagen den 15 Juni, e. m.

sedan är afskaffad, och att nykterhetsverksamheten sedan den tiden
gått ofantligt framåt. Den af herr Nyström i år upptagna motionen
.ånger, såsom jag sagt, just målet för nykterhetsverksamheten; och målet
hör man alltid hafva klart för sina ögon, om man en gång vill nå
det. Och vi skola nå det! Det är min lifliga öfvertygelse, att man
skall nå det, kanske inom en mindre aflägsen framtid än mången af
herrarne nu tror. Nykterhetsrörelsen har kommit så långt, att den
fått en temligen stark opinion i landet på sin sida. Och denna opinion
är icke blott rådande bland dem, som för egen del afsagt sig
allt bruk af rusdrycker, utan äfven bland andra, ja till och med bland
sådana, som sjelfva äro offer för dryckenskapen. Bn riksdagsman i
denna kammare har för några dagar sedan omtalat för mig, huru han
under en resa från en marknad blef på ett ställe anhållen af några
personer, som höllo på att tömma sina bränvinskaggar. De frågade
honom: »hvem är Ni?» — »Jag är ortens riksdagsman», svarade han.
När de fingo höra detta, blefvo de bekymrade och sade: »Ja riksdagsman
vi hålla på att supa, som riksdagsman ser, men kan inte
riksdagsman på riksdagen göra något, så att vi bli af med detta förbannade
bränvin». Till och med bland dem, som sjelfva supa, är
alltså denna opinion ganska allmän. Jag har ock sjelf varit vittne
till, huru personer vid punschglaset och konjaksbuteljen hafva tagit
nykterhetsverksamheten i försvar och svurit på, att denna verksamhet
är alldeles förträfflig — och så hafva de tömt det ena glaset
efter det andra, tills de varit röda både om näsan och i ögonen.

Den allmänna opinionen, mine herrar, är en stormagt. Det finnes
bara en enda magt, som kan trotsa henne. Denna magt är sanningen■
Men när opinionen har sanningen på sin sida, då är hon
oemotståndlig.

Jag läste i en tysk tidning här om dagen en berättelse om Bismarck
och Moltke. Bn ung fröken hade lemnat sitt minnesalbum till
fältmarskalken Moltke för att deri få dennes namn. Moltke skref
då: »Lögn förgår, sanning består!

Moltke, fältmarskalk.»

Sedermera lemnades samma album till Bismarck. När han fick
se, hvad Moltke hade skrifvit, skref han derunder: »Nog vet jag, att
i den kommande verlden sanningen skall behålla segren; men att
kämpa mot lögnen i den närvarande verlden, det skall blifva fåfängt
äfven för en fältmarskalk.

Bismarck, rikskansler.»

Det var naturligtvis på grund af gammal erfarenhet, som Bismarck
skref detta. Men det är alldeles säkert, man må säga hvad
man vill, så har sanningen dock bättre utsigter för sig, åtminstone i
många fall, än hvad Bismarck tror. Och herrarne skola få se, att nykterhetsverksamheten
i vårt land skall komma att vid hvarje nytt riksdagsmannaval
göra sig allt mera gällande. Jag säger om igen: opinionen
är en stormagt, som ingen i längden kan trotsa, der hon stödjer
sig på sanningen. Det närvarande ekonomiska betrycket har också
öppnat ögonen på ofantligt mycket folk. Bn stor hop tror, att
detta betryck beror derpå, att vi saknat tull på spanmål; men det
är tillräckligt många, som se, hvar det stora hål finnes, genom hvil -

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

N:o 14.

ket svenska folkets välfärd far sina färde. Det är bränvinspannan
och krogen, som utgöra det femtiotumsrör, genom hvilket Guds välsignelse
strömmar bort från vårt land. Man har gjort ett förskräckligt
väsen deraf, att några bränvinsbrännare nere i Småland borrat kontrollapparaterna
och satt till birör vid bränvinspannorna; men det är
icke birören, som skola stoppas till, utan det är hufvudröret.

Men under det jag sålunda uttalar mina synnerligen stora sympatier
för herr Nyströms motion, så har jag sjelf icke ansett mig böra
gå så långt. Om jag liknar den närvarande bränvinsutskänkningen
vid ett femtiotumsrör, genom hvilket Sveriges välfärd rinner bort,
så skulle man kunna säga, att jag genom min motion velat utbyta
detta femtiotumsrör mot ett fyrtiofemtumsrör. Och det anser jag
icke vara för mycket begärdt.

Jag har i min motion anhållit, först i fråga om söndagsutskänkningen,
att den måtte inskränkas till tre timmar på dagen -— timmar
som skulle bestämmas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande —
och då endast vara tillåten till spisande gäster. Denna inskränkning
i,tiden föreslog Kongl. Maj:t redan år 1885 uti det då för Riksdagen
framlagda förslaget till ny bränvinsutskänkningslag. Jag tror icke,
att det vore för mycket, om detta nu beviljades. Utskottet säger,
att man kunde hafva att befara, att en sådan inskränkning skulle
medföra ett ökadt förtärande af starka drycker på de tre timmar, då
utskänkningen vore tillåten, äfvensom att många andra olägenheter
deraf skulle uppstå. Det är ju naturligt, att man på sådana skäl
skulle kunna sätta sig emot hvilka inskränkningar i utskänkningstiden
som helst; ty alltid kunde man ju låtsas belura, att på de färre
timmarne en mera intensiv supning skulle förekomma, än om utskänkningen
finge utsträckas till hela dygnet. Alltid kan man ju också
säga, att det medför vissa olägenheter att tillämpa restriktiva lagstiftningsåtgärder.
Om man på så lösa grunder skulle kunna slå omkull
ett förslag, så skulle man aldrig någonsin få igenom något förslag
alls till utskänkningens inskränkning.

Man har också alltjemt användt.det der skälet. Man har skyllt
på löi.krögeri och på allt möjligt, så snart man velat inskränka utskänkningen
i något afseende. När det var fråga om att borttaga
utskänkningen vid lägerplatserna, så hette det genast, att det skulle
komma att vålla mycket stora olägenheter samt förorsaka lönkrögeri
och dermed följande oordningar. Lägersupningen togs bort, och jag
tror icke, att man har haft några anledningar att klaga öfver de olägenheter,
som man befarade skulle blifva en följd deraf. När förslag
var väckt om att öppna krogarne under ottesångs- och aftonsångsgudstjensterna,
förespeglade man oss också, hvilka ofantliga olägenheter
och svårigheter det skulle medföra, om icke denna begäran bifölles.
Ja, man talade om, att hela Stockholms polisstyrka icke
skulle blifva tillräcklig för att upprätthålla ordningen i hufvudstaden
och dess omgifningar. Icke desto mindre föll förslaget; och jag tror
icke, att Stockholm behöft öka sin polisstyrka med en enda poliskonstapel
för den skull.

När den nya bränvinsförordningen infördes, så hemstälde kommunalstyrelsen
i Upsala hos landshöfdingen om utsträckning af ut -

Angående
iiden för utminutering

och utskänkning
af
bränvin.
(Ports.)

Andra Kammarens Prof. 1887. 11. N:o 14. 3

Ji:o 14.

Angående
tiden för utminutering

och utskänkning
af
bränvin.
(Ferla.)

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

skänkningstiden utöfver hvad lagen stadgar såsom regel. Landshöfdingen
sade nej. Bn tid derefter läste jeg i tidningarne, att stadsfullmägtige
i Upsala å nyo begärt utskänkningens utsträckning, hvarvid
de anfört såsom skäl, att inskränkningen vore menlig för studenterna.
Då aflat landshöfdingen en skrifvelse till universitetets rektor med
förfrågan, huruvida den der inskränkningen till kl. 10 hade bevisat
sig utöfva något menligt inflytande på studenteorpsens sedlighet. Hvar
och en kan förstå, hvad svaret måste bli på en sådan fråga.

Utskottet säger vidare, att man måste taga i betraktande olika lefnadsvana-
hos olika samhällsklasser. Ja, hvarje gång en förändring
lyckats tränga sig igenom, så har det skett trots detta allt jemt framhållna
argument. Det är dock för märkvärdigt. På landet kunna
både allmoge och herremän vara utan spritutskänkning på långa
sträckor både under socken- och söndagarne. I städerna inskränker
man tiden för utskänkningen för den egentliga arbetsbefdikning en ganska
starkt och man har icke hört att arbetarne någonstädes hafva
demonstrerat deremot — nej, inte alls. De tåla det gerna. Ja, man
har till och med sett exempel på, att de demonstrerat för att förmå
de kommunala myndigheterna att åstadkomma ändå större inskränkningar.

Ilvilka äro då de, för hvilkas skull utskänkningsställena skola
hållas öppna utöfver den i lag såsom regel bestämda tiden? Jo, det
är städernas bildade societet, som dock borde kunna visa sin bildningså
pass, att den ginge hem från krogen om qvällarne kl. 10 och derigenom
gåfve den arbetande befolkningen ett godt bevis på bildningens
välsignelse. Men nej, det är just för deras skull som utskänkningsställena
måste vara öppna öfver den i lagen som regel bestämda
tiden! Det är för deras skull som nykterhetsverksamheten har att
bestå sina svåraste strider.

Jag har i min motion framstält behofvet af att upphäfva Konungens
befallningshafvandes magt att medgifva utsträckning af utskänkningen
utöfver den i lag som regel bestämda tiden. Kongl. Maj:t
hade i sitt förslag 18<S5 tillagt landshöfdingarne magt att, der behof
förefans, påbjuda inskränkning, men icke rättighet att medgifva utsträckning
af utskänkningstiden. Detta förslag gick icke igenom i
Riksdagen. Sedermera väcktes 1886 en särskild motion i samma syfte
af herr Gumselius; men den gick icke heller den. Emellertid tror
jag, att just denna reform är en af de saker, som äro allra vigtigast.
Statsministern har en gång särskildt påpekat, huru orätt man har
tolkat lagens nuvarande bestämmelse. Dä utan tvifvel med »särskilda
omständigheter» ursprungligen menades vissa särskilda tillfällen, såsom
t. ex. bröllop och andra sådana tillställningar, så hafva deremot
de fleste Konungens befallningshafvande gifvit detta uttryck en mycket
mer vidsträckt tydning, så att utskänkningstidens utsträckning
blifvit det allmänna. Sålunda kan kommunalstämman, för att taga
ett exempel från landet, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande anhålla
om utskänkningstidens utsträckning. Nu fattar, som bekant, kommunalstämman
sina beslut efter fyrktal, och så kan ofta en enda person
med stort fyrktal åstadkomma en dylik anhållan, och Konungens be -

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

fallningshafvande kan medgifva den — alldeles i strid med den allmänna
önskan inom socknen.

Samma är förhållandet med städerna. Stadsfullmägtige tillsättas
hufvudsakligen af de förmögnare klasserna af de röstande personer,
som hvar för sig ega ett hundra röster. Bland dessa personer bildas
ofta kotterier, Indika äfven i följd af andra förhållanden ega ett inflytande,
hvaraf de vid lägliga tillfällen begagna sig. Vid sådant
förhållande är det naturligt, att en framställning om utsträckt utskänkningstid
kan af stadsfullmägtige göras och desslikes af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande medgifvas, trots att den allmänna meningen inom
samhället kan vara bestämdt emot åtgärden. Sådant kan väl icke
vara rätt.

Utskottet säger, att något missnöje icke försports öfver den magt,
som ^ är konungens befallningshafvande i detta fåll medgifven. Det
förefaller mig dock högst besynnerligt, att utskottet kan påstå något
sadant. Om de representanter, som de olika landsdelarne skickat hit
till Riksdagen, lå anses representera den allmänna meningen i de
respektive landsorterna, sä kunde utskottet af diskussionen här i
kammaren i detta ämne vid 1885 och 1886 års riksdag se, att det
råder mycltet missnöje med denna Kongl. Maj:ts befallningshafvande
medgifna magt. Det var ock på grund af detta ofta uttalade missnöje,
som den år 1885 i ämnet afiåtna kongl. propositionen icke innehöll
något bemyndigande för landshöfdingarne att medgifva utsträckning
af utskänkningstiden. Endast genom en kompromiss kom det
in i 1885 års förordning. Som vi veta, hafva åtskillige af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke villfarit gjorda framställningar om
utsträckning i tiden för bränvinsutskänkningen; och då någon olägenhet
deraf icke försports, utan tvärtom allt gått ganska bra, så synes
nu tiden vara inne att såsom obehöflig helt å hållet taga bort Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att medgifva utsträckning af
utskänkningstiden.

Utskottet säger vidare, att det visat sig, att bestämmelserna i
1885 års bränvinsförsäljningsförordning, efter att endast något öfver
ett år hafva tillämpats, långt ifrån att öka, snarare väsentligt bidragit
att minska missbruket af bränvin. Jag tager fasta på dessa ord. De
uttala den rigt.iga principen, att man kan genom lagstiftningsåtgärder
minska superiet. Men då utskottet af den gjorda erfarenheten drager
den slutsatsen, att man nu ej bör göra något vidare, då är det en
alldeles felaktig slutsats. Ty har det visat sig, att vår nuvarande
lagstiftning kunnat åstadkomma minskning af bränvinskonsumtionen,
då ligger ju deri en anledning för oss att icke stanna, utan gå vidare
på den framgångsrikt beträdda vägen. Ty att mycket ännu återstår
att göra, och att tillståndet icke är tillfredsställande, om ock en
liten förbättring deri inträda det torde vara uppenbart för hvar
och en.

Jag ber derför att få yrka afslag å utskottets betänkande i denna
punkt och bifall till min motion; och hoppas jag, att de nya val, som
nu egt rum till Andra Kammaren, skola hafva tillfört kammarens
nykterhetsvänner en förstärkning, som till äfventyra skall sätta dem
i stånd att genomdrifva hvad som hittills icke lyckats.

Angående
tiden för utminut''
ring
och utskärning
af
brom vin.
(Forts.)

Nso 14.

Onsdagen den 16 Juni, e. m.

Angående Herr Ahlström: Utan att ämna hälla något långt tal, ber jag
tiden för ut- del-emot att få yrka bifall till utskottets förslag. Endast med ett par
ocli^utskänl-orc^ anhåHer jag dock att få bemöta herr Waldenström, som icke
ning af ansett det vara lämpligt att stanna vid hittills vidtagna restriktiva
bränvin, åtgärder i afseende å bränvinsutskänkningen, utan vill att man skall,
(Forts.) och det redan nu, gå än längre på den inslagna vägen. Någon gräns
måste det väl finnas för inskränkningarne. Man kan icke riksdag
efter riksdag besluta åtgärder i sådan rigtning, utan att till sist
komma derhän, som man alltid måste genom för långt gående restriktioner
komma, att man åstadkommer skada i stället för gagn, att
man mera aflägsna!- sig ifrån, än närmar sig till det önskade målet.

Som herrarne veta, ligger det nu i kommunens hand att utverka
vare sig utsträckning eller inskränkning af den för bränvinsutskänkning
på helgdagar medgifna tiden. Jag nämner särskild! helgdagar,
emedan herr Waldenström mest fäst sig vid stadgandena derom.
Nu gällande förordning innehåller, att under sön- och helgdagar utskänkning
i allmänhet är tillåten endast vid måltider åt spisande
gäster. Detta torde väl redan i och för sig vara en ganska stor inskränkning.
Sedan beror det ju på kommunerna sjelfva att stanna
dervid eller icke. Anses särskilda förhållanden i en kommun göra
det önskligt att få utskänkningstiden utsträckt, så skola myndigheterna
derom först enas, hvarefter skall göras framställning i ämnet hos
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, och vi hafva många exempel på
att dylik begäran fått vägrande svar. Vi se således, att medgilvande
af sådan utsträckning icke leinnas blindvis, utan endast då särskilda
omständigheter föranleda behof deraf.

Det är för öfrigt icke så lätt, som mången kanske tror, att på
hvilken plats som helst inskränka tiden för utskänkning på helgdagarne
eller förbjuda all försäljning då. Detta gäller i synnerhet
om större städer och särskildt sådana som äro gränsorter, t. ex.
Malmö, dit om söndagarne många föreningar och sällskap anlända från
utlandet, hvilka kunna göra anspråk på tillfälle att få förskaffa sig
någon föda och förtäring. Men att låta utskänkningsställena vara
öppna under viss tid på sön- och helgdagar, utan att utskänkning af
sprithaltiga drycker då får ega rum, det har den olägenheten med
sig, att det icke lärer blifva möjligt att utöfva kontroll öfver att utskänkningsförbudet
icke på ett eller annat sätt kringgås.

Af hvad jag nu anfört torde herrarne finna, att jag önskar, det
de nuvarande föreskrifterna i fråga om bränvinsutskänkning å sönoch
helgdagar fortfarande må vara gällande. Derför, och då icke
heller de Övriga föreslagna förändringarne torde vara erforderliga, vill
jag i korthet yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Beckman: Jag skall bedja att till en början få instämma
med en föregående talare deri, att man icke bör utan vidare, så att
säga blindvis, befordra hvarje restriktiv lagstiftning på detta område.
Här kräfves nemligen något annat och mera än lagens bokstaf, här
kräfves sympati hos folket, eller — om jag så får uttrycka mig —
resonnansbotten hos dem, som skola efterlefva förordningen. Om de
restriktiva bestämmelser, som några bland oss kunna anse lämpliga

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

och nödiga, icke bäras af allmänna opinionen, blifva de antingen en Angående
död bokstaf, som lockar till öfverträdelse, eller ett tryckande band,
som till sist spränges sönder; och just härigenom vållas så den
reaktion, hvarom en föregående talare erinrade. ning af

Det gäller således att finna hvad den allmänna opinion vill, bränvin.
denna allmänna mening, som segrar, då den har »sanningen på sin sida». (Forts.)

Åsigterna härom äro olika allt efter betraktarens olika ståndpunkt.

Den som hyllar strängare restriktiva åtgärder, öfverskattar kanske ofta
sympatierna för desamma. Den åter, som fruktar dem, drager lätt nog
sina slutsatser från tecken, som han icke behöfde mycket fästa sig vid.

För min del tror jag att i detta af motionären framlagda förslag
finnes uttryckt just det som en stor del af vårt folk önskar. Naturligtvis
tilltror jag mig icke med visshet afgöra, huru stor denna del
är i förhållande till befolkningen i dess helhet. Men i alla händelser
% synes det vara af största vigt, att förslag sådana som dessa riksdag
efter riksdag frambäras. Ty i deras behandling får man en ledning
till utrönande af allmänna opinionens ställning, en gradmätare, som
antyder huru denna opinion växer och utvecklar sig. Man utfinner,
när tiden är inne att gå ännu ett steg längre fram mot det mål, som
jag lika med en föregående talare anser eftersträfvansvärdt, nemligen
spritkonsumtionens inskränkande till medicinens område.

Detta mål är ännu så aflägset, att vi väl icke kunna hoppas få
upplefva den dag, då förhållandena i vårt land blifvit så ordnade.

Men redan nu äro vi nog lyckliga att se Sveriges Riksdag, besjälad
af nit för nykterheten, hylla den tanke, att man måste fortgå på
den väg, der lagstiftningen inskränker missbruket af spritdrycker
och för den svage undanrödjer frestelsen.

Jag anser icke — jag upprepar det ännu en gång — att motionären
gått för långt. Äfven om möjligen i de större städerna med
deras undantagsförhållanden åtgärdernas genomförande skulle vålla
svårigheter, gäller det ju nu en lagstiftning för folket i dess helhet. Och
då lider väl intet tvifvel, att förslaget skulle vara tillsannskyldig nytta.

Särskildt borde den punkt ändras, som åt Konungens befallningshafvande
inrymmer rätt att nära nog mot kommunens vilja utsträcka
utskänkningsrätten.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till motionärens
framställning.

Herr Waldenström: Jag skall be att få bemöta något af hvad
herr Ahlström sade. Han sade, att den nuvarande lagen innehölle
bestämmelsen, att under sön- och helgdagar utskänkning i allmänhet
vore tillåten endast vid måltider åt spisande gäster, och att då det
berodde på kommunerna sjelfva att hos Konungens befallningshafvande
söka utsträckning af utskänkningsrätten härutöfver, men många icke
begagnat sig af berörda utväg eller ock fått sina ansökningar afslagna,
förhållandena syntes honom vara tillfredsställande ordnade. Ja, den
som icke vet, huru det går till, skall af sådant tal lätt blifva förledd.

Herr Folke Andersson: Herr Talman! Då jag undertecknat
herr Waldenströms motion, så torde det tillåtas mig att med några

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

bränvin.

(Forts.)

Angående få ord tillkännagifva min ställning i denna fråga. Xykterhetsfrågan
minutering™ Utan tvifvel en »fjärt lands vigtigaste frågor, som på senare tider
och utskär^- omfattats med stort intresse, och då så är förhållandet, så anser jag
ning af det vara Riksdagens pligt att genom en sund lagstiftning stödja
denna verksamhet. Här hafva också af flere föregående talare blifvit
framlagda så kraftiga skäl derför, att jag tror icke någon af herrarne
skall kunna vederlägga dem. Här har också blifvit framhållet, att
opinionen bör vara mogen för denna reform, ja. jag instämmer deri
och jag tror icke man bör gå brådstört till väga, men — jag vill fråga
herrarne, huru många det är ibland oss, som icke blifvit ombedda att
söka genom lagstiftning stödja nykterhetsverksamheten, jag tror det
skall vara högst få. Detta torde bevisa, att opinionen är mogen, och
då vi nu icke begära mer än hvad Kongl. Maj:t 1885 föreslog, så
hoppas jag denna kammare måtte bifalla detsamma och skall jag
derför bo att få yrka afslag å bevillningsutskottets nu föreliggande
betänkande och bifall till herr P. Waldenströms motion.

Häruti instämde herr Nilsson i Råby.

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman, mine herrar! En af
Englands store härförare yttrade vid ett tillfälle till sitt folk:
»England väntar, att hvar och en af eder gör sin pligt». Jag tror
det kan sägas om svenska folket, att det väntar af sina representanter,
att en hvar gör sin pligt. Särskilt torde detta kunna sägas, då
det gäller behandlingen af sådana frågor som den föreliggende.

Under en lång följd af år hafva tusentals personer genom tal
och skrift sökt att väcka svenska folket öfver den fiende, dryckenskapen,
som intagit en så fast ställning i vårt land och sökt fördrifva
honom ur hans förskansningar. Nykterhetssaken har vunnit mycket
erkännande och stor framgång på många ställen i vårt land. Ett
exempel derpå vill jag anföra. Ifrån min valkrets i Luggude härad
har jag mottagit en skrifvelse, undertecknad af 1989 — så nära 2000
— personer, boende inom 5 socknar af valkretsen, hvilka uttrycka
sitt intresse för de motioner, som blifvit väckta, och bedja mig medverka
till deras antagande. De så väl som alla Sveriges nykterhetsvänner
önska, att lagstiftningen måtte med dem medverka till samma
mål: dryckenskapens hämmande.

Att under sådana förhållanden med bevillningsutskottet blott
medgifva uykterhetsmotionernas »ädla syfte», men för öfrigt afslå
dem, är väl icke att såsom representanter uppfylla sin pligt mot den
delen af folket, som man kan kalla den nyktra och sedliga delen.
Jag tror icke. heller, att det är att uppfylla sin pligt emot dem, som
äro bundna i dryckenskapens boja — för att nu icke tala om våra
pligter mot de arma hustrurna och barnen till dessa dryckenskapens
slafvar — af hvilka många under nyktert tillstånd önska, att krogar
och utskänkningsställen för rusdrycker aldrig måtte finnas till, på
det att de icke åter måtte falla för frestelsen.

Ofvertygad om, att, för så vidt herr lektor Waldenströms motion
om inskränkning af tiden för utminutering af starka drycker antages,
detta skulle i någon mån hämma dryckenskapen och lifva nykterhets -

>T:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

vännerna i deras ädla verksamhet, kan jag icke annat än yrka bifall Angående
till densamma. tiden för_ ut

Jag skulle vilja gjort detsamma i fråga om herr doktor Nyströms w^idskänk
motion, om jag kunnat påräkna, att kammarens ledamöter haft samma nj,ng af
åsigt om saken som jag. Den innehåller till en del hvad som är bränvin.
nykterhetsvännernas mål och hopp under deras verksamhet, och (Forts.)
omöjligt är det icke, att hvad den innehåller som förslag en gång
kan komma att blifva svensk lag. Tillväxer nykterhetsvännernas
antal i vårt land, så, som det under åren på många ställen gjort,
följer deraf, att de söka i Riksdagen blifva representerade af nykterhetsvänner,
och då kan deras hopp blifva förverkligadt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr lektor Waldenströms
motion, och afslag å bevillningsutskottets utlåtande.

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall till att börja med yrka

bifall till herr Waldenströms motion. Jag gör det så mycket hellre
som den synes mig hafva all utsigt att vinna kammarens bifall, dä
det icke är mer än två eller tre dagar sedan jag tyckte mig finna, att
de allra fleste af kammarens ledamöter äro nykterhetsvänner, och jag
är för min del öfvertygad om att denna åsigt ar den allmänna. Jag
tror icke heller att man går opinionen i förväg genom att bifalla
denna motion.

Den egentliga anledningen till att jag begärde ordet var en talares
på stockholmsbänken yttrande, deri han hemstälde och önskade
veta om kommittenterna hade något emot att man sökte på lagstiftningens
väg göra något i nykterhetens intresse. Jag skall bedja att
med anledning deraf få nämna, att i mitt kommittentskap åtminstone
icke hörts ringaste invändning emot inskränkning i bränvinstillverkning
och bränvinsförsäljning, utan hafva till och med de, som äro mest begifna
på dryckenskap, uttalat den önskan, att den tid måtte komma,
då tillfälle icke längre erbjöde sig för en hvar att berusa sig.

Således tror jag för min del att man icke går opinionen i förväg,
utan tror tvärtom att man går den till mötes genom att till föreliggande
motion yrka bifall.

Vice ordföranden i bevillningsutskottet talade om att för de utländingars
skull, som besöka landet, tillfälle till spritdryckers förtärande
borde beredas. För min del tror jag icke att så bör vara, och det
synes mig märkvärdigt, om vi svenskar skulle på resor i utlandet
kunna göra anspråk på att de skola för vår skull hålla sina restaurationer
öppna, om så icke eljest vore förhållandet. Lika litet torde vi
böra för deras skull vidtaga särskilda åtgärder; tvärtom synes det mig
att om de utländingar, som komma hit, se att vi här icke hafva några
krogar öppna åt dem, de deraf skola hemta nyttiga lärdomar, så att de,
när de komma hem, skola kunna tala om att i Sverige folket blifvit
så nyktert och ordentligt, att de icke fingo en sup och icke ens kommo
in på restaurationerna. Jag tror också att de skulle komma att
väcka motion i sina riksförsamlingar och arbeta i samma syfte som
svenskarne.

Det är särskildt, 4 mom. i denna paragraf, som jag anser hafva
varit förtjent af att antagas i enlighet med motionärens förslag.

N:o 14. 40 Onsdagen den 16 Juni, e. m.

Angående Det synes mig nemligen att kommunen borde vara den bestämtiden
för ut- mande i frågor, som röra försäljningen af spirituösa drycker, och att
oeh utskänk- Konungens befallningshafvande skall ega rätt att inskränka denna
ning af myndighets befogenhet i dylika fall synes mig vara alldeles obefogadt.
bränvin. Jag kan icke inse något skäl dertill, då det ju är kommunen, som
(Forts.) får betala alla utgifter för fattigvården, vaka öfver sundhet med mera,
och att då öfverlåta åt Konungens befallningshafvande att bestämma
öfver utskänkning och försäljning af spirituösa drycker är ju alldeles
orimligt. — Det synes mig äfven, som om en inskränkning i afseende
å rättigheten att utskänka öl och alkoholartade maltdrycker vore af
behofvet påkallad. Jag läste helt nyligen i en tidning, att Välinge
kommun i Luggude härad af Malmöhus län å kommunalstämma den
20 december 1886 beslutat, att all försäljning af alkoholartade drycker
såväl till afhemtning från stället som medelst kringförande till de
större arbetsplatserna inom kommunen skulle helt och hållet förbjudas
från och med den 1 januari 1887 tills vidare, samt att stämman understälde
sitt beslut länsstyrelsens pröfning. Länsstyrelsen ansåg sig
emellertid hindrad meddela den äskade fastställelse^ enär förbudet ej
afsåg någon viss ölhandlande samt kommunen ej egde, på sätt som
skett, inskränka en eljest loflig handel. Jag hemställer huruvida det
kan vara rimligt att, då en kommunalstämma beslutat att icke öl och
alkoholartade drycker skola försäljas och kringbäras till de större
arbetsplatserna inom kommunen, Konungens befallningshafvande det
oaktadt skall kunna säga: »I måsten hålla öl till hända, huru demoraliserande
det än kan inverka på folket, det kan icke hjelpas, ölförsäljningen
måste fortgå»! Då, såsom jag förut nämnde, kommunalnämnden
är skyldig att hafva uppsigt öfver sedlighet, ordning och
säkerhet inom kommunen, kan man ju fråga huru detta skall tillgå,
då Konungens befallningshafvande eger rätt befalla, att öl inom kommunen
måste tillhandahållas arbetarne. Detta är något åtminstone för
mig alldeles obegripligt.

Jag har med detta yttrande visst icke velat kassera Konungens
befallningshafvandes myndighet, ty dertill känner jag icke författningarne
tillräckligt. Jag ser dessutom att man i nyss omnämnda fall
fortfarande besvärat sig, men att Konungens befallningshafvandes beslut
det oaktadt bhfvit faststäldt. Det synes mig likväl, som om här
skulle behöfvas ändringar såväl på ena som andra området.

Emellertid föreligger nu motion endast i afseende å bränvinsförsäljningen,
och jag skall derför nu inskränka mig att endast påyrka
bifall till denna motion.

Herr Nydahl: Det synes mig alldeles obestridligt, att det re sonnement,

som det vällofliga bevillningsutskottet låtit föregå sin hemställan
om afslag å herr Waldenströms motion, antingen är ologiskt
eller också inspirerats af en allt annat än nykterhetsvänlig anda Jag
vill icke gerna tro detta sista, men besynnerligt ser det ut. Man
kunde väl hafva väntat, att utskottet skulle hafva'' skrifvit ungefär så,
att då 1885 års bränvinsförsäljningsförordning endast något öfver ett
år tillämpats och det likväl visat sig att deri gällande bestämmelser,
långt ifrån att öka, snarare väsentligt bidragit att minska missbruket

Onsdagen den 15 Juni, e. m. 41 N:o 14.

af bränvin, så saknas ingalunda anledning att ytterligare begränsa för- Angående
säljningen och utskänkningen af bränvin. Då hade utskottet resonerat
både logiskt och nykterhetsvänligt. Men i stället drager utskottet af
sina premisser, det vill säga af sitt medgifvande att de i 1885 års ning af
bränvinsförsäljningsförordning införda restriktiva bestämmelser under bränvin.
den korta tid de varit tillämpade väsentligt bidragit att minska (Forts.)
missbruket af bränvin, den slutsatsen att anledning saknas — åtminstone
för närvarande — att ytterligare inskränka försäljningen och
utskänkningen af bränvin. Hvad är meningen med ett sådant resonnement?
År meningen den, att det redan är så väl bestäldt med nykterheten
i vårt land, att ingenting mer behöfver göras för att på lagstiftningens
väg hämma bränvinsmissbruket? Eller är meningen, att
det icke vore nyttigt och önskligt, om detta missbruk, om möjligt,
komme att helt och hållet utrotas?

Utskottet anser, att de af motionären föreslagna förändringarne
äro allt för genomgripande. Men om utskottet ansett sig icke kunna
för närvarande tillstyrka motionärens framställning i hela dess omfattning,
så hade väl detta icke bort innebära något hinder för utskottet
att tillstyrka motionen delvis, till exempel i hvad den afser förändring
af första och andra momentet af 26 paragrafen i syfte att inskränka
tiden för minuthandeln och utskänkningen å söcknedagar. Jag tror
att äfven med ett så litet steg åtskilligt skulle kunna vinnas för
nykterhetens sak, och utskottet skulle derigenom hafva visat, att det
icke saknat vilja att tillmötesgå nykterhetsvännernas önskningar att
från lagstiftarnes sida erhålla ett allt verksammare understöd för deras
ädla och fosterländska sträfvanden. Det är möjligt att motionärens
förslag i hvad det afser förändring jemväl af tredje och fjerde momenten
icke har så påtagliga skäl för sig, att man icke kan hysa någon
betänklighet mot att bifalla detsamma, men för min del tror jag, att
förslaget äfven i den delen är väl grundadt och att det, om det bifölles,
skulle medföra flere fördelar än olägenheter. Jag vill derför
förena mig med dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Waldenströms motion. ■— Denna kammare har vid flera
tillfällen och senast vid den förra af de voteringar, som försiggingo
på förmiddagen, visat att den icke är särdeles benägen att lyssna till
anspråken på ökad samvetsfrihet och yttrandefrihet. Det skall snart
visa sig, om kammaren mera håller på friheten att supa.

Herr Stockenberg: Vid denna sena timma vill jag icke länge

upptaga kammarens tid, utan skall endast bedja att i största korthet
få uttrycka mitt lifliga deltagande i motionens syfte. Den granskning
af utskottets motivering, som af motionären blifvit gjord, synes mig
hafva grundligt visat såväl svagheten, ja, ohållbarheten af de skäl
utskottet anfört för sin afstyrkande hemställan som förslagets värde.

Jag inskränker mig derför till att biträda förslaget rörande första,
andra, tredje och femte momenten af ifrågavarande förordning i 26
paragraf, men anser deremot en så beskaffad väsentlig förändring
af paragrafens 4 mom. som den föreslagna icke vara lämplig eller
kunna förväntas, skola af Riksdagen bifallas.

I stället borde, efter min mening, sistnämnda moment sålunda

N:o li.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående affattas: »Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstminutering''tidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befaltningsoch
läskande-hafvande att derom förordna på kommunalstyrelsens framställning,
ning af hvilken af magistrat eller kommunalnämnd blifvit tillstyrkt.»
bränvin. Genom en sådan förändring tror jag vunnes större garantier än

(Forts.) nu yör att jc].e miggbruJj vid förordningens tillämpning skulle ega rum.

Då jag emellertid, med afseende å utskottets hemställan, har föga
förhoppning om att förslaget, äfven med den af mig angifna jemkning
deri, skall af Riksdagen godkännas, har jag ej att framställa särskildt
yrkande i ämnet.

Herr Pålsson: Vid denna långt framskridna timma skall jag

icke besvära kammaren med något långt anförande, ehuru jag i annat
fall dertill vore benägen, helst nykterhetssaken icke är främmande för
mig, alldenstund jag är ordförande i en af Sveriges äldsta nykterhetsföreningar,
nemligen en som bildades redan år 1860. Detta oaktadt
vill jag yttra mig helt kort. Jag är säker om att vi alla äro eniga
uti att biträda nykterhetens sak, som är god och väl förtjent af allas
understöd och samverkan i dess ädla syfte; och som hvarje förslag i
den rigtningen, äfven om det skulle medföra än så liten begränsning
af missbruken, är väl förtjent af att behjertas, så vill jag också med
min röst söka befrämja hvarje förslag i denna rigtning, som kan blifva
föremål för kammarens pröfning. Jag yrkar således bifall till motionen.

Herr Odell: Det synes mig, som alla betänkligheter, som blif vit

framstälda mot den motion, som herr Waldenström väckt, borde
kunna förfalla. Då Kongl. Maj:t redan vid 1885 års riksdag framstält
förslag i just samma rigtning, som motionären åsyftar, och, såsom
kammaren vet, allmänna opinionens önskningar fortgå allt mer och mer
i den rigtningen, så vet jag sannerligen icke, hvarför vi skulle motsätta
oss dessa önskningar såväl från Kongl. Maj:t som från den allmänna
opinionen, och hvilka, som det vill synas, delas af många inom
denna kammare. Jag får derför för min del yrka bifall till den af
herr Waldenström väckta motionen och tror mig dermed hafva ådagalagt,
att det linnes flere nykterhetsvänner i denna kammare än de nyvalde
riksdagsmännen, och att det jemväl finnes protektionister inom
denna kammare, som önska framgång åt de sträfvanden, som göras
till nykterhetens befrämjande.

Herr Nilsson i Käggla: Nu tyckes det verkligen blåsa en be fängd

nykterhetsvind i denna kammare mot den, som för några dagar
sedan rådde, då det var fråga om den spanska handelstraktatens förnyande
och särskildt i hvad den angick import af vin.

Herr Waldenströms exempel om servering af smörgåsar i sammanhang
med spritdrycker synes mig vara tillämpligt jemväl för sådan
servering jemte vin, till exempel s. k. scherry. Jag anser att
för den nu ifrågasatta förändringen borde ändrade bestämmelser införas
beträdande utöfvande af krogrörelse såväl i stad som på landet.
Derom förekommer dock icke ett enda ord i detta betänkande.

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. in.

Vid denna sena timma skall jag icke längre upptaga kammarens
tid; men jag kan dock icke underlåta att uttala min förundran öfver
att, då så många nykterhetsvänner sutto i bevillningsutskottet, man
icke kunnat inom utskottet mer än som skett motsätta sig införande
i vårt land af rysk sprit.

Jag kommer att yrka afslag å utskottets betänkande.

Herr Andersson i Hasselbol: Oaktadt allt klander, som blifvit
framstäldt mot motionen, får jag dock på det lifligaste instämma i
dess syfte.

Det är i sanning så, att opinionen mot rusdrycker är stor, i synnerhet
inom min hemort, det kan jag intyga, och derför skall jag
med stort nöje gifva min röst till herr Waldenströms motion. Då
tiden är långt framskriden, skall jag icke längre upptaga densamma.

Herr Johnsson i Thorsberg: De ädla sträfvanden, som nu en

längre tid pågått i vårt land för att minska förtärandet af spritdrycker
med deraf följande socialt och moraliskt elände, hafva krönts med
stor och oväntad framgång. Den stora tillslutningen till nykterhetens
sak och minskningen i konsumtionen af spritdrycker utgöra ett tydligt
bevis härpå. Ingen torde heller kunna bestrida den stora nytta,
detta sträfvande redan medfört, i minskad konsumtion af bränvin och
ökad välmåga, företrädesvis hos arbetarebefolkningen. Men då så är,
är då detta ädla sträfvande icke förtjent af lagstiftares understöd?
Jo, visserligen, och jag tror det skulle på allmänheten göra ett pinsamt
intryck, om denna kammare visade så litet intresse för denna
fråga, att den skulle afslå eu motion, som går i det syfte, allmänheten
önskar, nemligen att minska bruket af rusdrycker.

Då jag är varm vän af den motion, här föreligger, och då jag
anser, att den föreslagna förändringen är till allmänhetens gagn, heder
jag få yrka bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hansson i Berga.

Herr Nyström: Svenska läkaresällskapet har enstämmigt biträdt
ett uttalande, som blifvit gjordt af 1,596 engelska läkare derom, att
bränvin och hvarje dermed likartad dryck är ett gift, som är skadligt
för friska personer och som icke innehåller något födoämne. Då så
är, förundrar det mig på det högsta, att man här uppträdt emot ett
förslag att vilja ytterligare inskränka tillfällena att åtkomma sådant
gift. Jag har velat säga detta blott för att motivera mitt instämmande
i herr Waldenströms motion. Jag begär visserligen mera i min
motion, men då jag inser, att jag icke kan få det som är mera, är
jag nöjd med det mindre som nu kan fås.

Jag yrkar bifall till herr Waldenströms motion.

Herr Ollas And. Ericsson: Till hvad föregående talare, som

yrkat bifall till motionen, redan yttrat, skall jag endast be att få
lägga några få ord och begagnar dervid tillfället att först uttrycka
min tacksamhet till den inflytelserike representanten på stockholms -

Angående
tiden för utminutering

och utskänkning
af
bränvin.
(Forts.)

N:o 14. 44 Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående bänken för hans uttalande här om dagen vid öfverläggningen om den
tiden för. ut- spanska handelstraktatens förlängning, hvarvid han uttryckte sitt godo^iäskänk
kännande af den inom vårt land pågående nykterhetsrörelsen, som
ning af '' går ut på att öfvertyga individen om rusdryckernas skadlighet. Han
bränvin, ansåg nemligen detta vara det enda och rätta sättet för uppnående
(Ports.) af målet. Icke heller jag vill bestrida det myckna goda, som följer
af denna verksamhet, tvärtom, men jag är dock af den mening, att,
om öfvertygelsen i detta fall vore i stånd att ensamt beherska individen,
skulle redan nu det lyckliga förhållandet i vårt land ega rum,
att det icke funnes många, som tillhörde drinkarnes led. Såsom
skäl derför kan jag anföra, att icke blott i min hemort, utan äfven, efter
hvad jag hört berättas, på andra ställen inom riket höres från både
nykterhetsvännerna och drinkarne allt starkare och starkare ropet:
bort med rusdryckerna! Alla inse och äro öfvertygade om deras
skadlighet, men huru går det, så länge staten tillåter tillverkning och
försäljning af nämnda drycker på samma sätt som hittills? Jo, de
goda föresatserna och öfvertygelsen får i de flesta fall vika för frestelsen
— detta se och höra vi dagligen. Jag har härmed velat sagdt,
att jag anser den lagstiftande församlingen böra komma nykterhetsvännerna
till hjelp; i annat fall lär nog den dag blifva allt för långt
aflägsen, då svenska folket kan stå som ett nyktert och välmående
folk, och må kammaren icke lemna dessa deras berättigade önskningar
ouppfylda.

Jag skulle allra helst velat instämma i doktor Nyströms motion,
men då, efter hvad jag tycker mig hafva hört, kammaren icke synes
vara synnerligen benägen att antaga densamma i oförändradt skick,
skall jag be få yrka bifall till herr Waldenströms motion.

Herr Ruhlin: Så många skäl hafva blifvit anförda för motionen,

att något vidare icke behöfver tilläggas, och då motionären fordrat
så litet, vore det obilligt om kammaren skulle afslå hans framställning.
Kammaren bör väl betrakta det såsom något godt, att folket i
allmänhet nu icke framträder med några andra fordringar än just
den att få inskränkning i försäljningen af dessa för dem så skadliga
varor. Det bör vara glädjande för kammaren att höra folket uttala,
att det önskar lefva nyktert och sedligt, och derigenom befrämjas ju
också sedligheten i landet. Då således så billiga fordringar blifvit
framstälda, som kunna hafva det goda resultat med sig, som här är
uttryckt i den förliggande motionen, så synes det mig, som om vi
gjorde väl i att nu bifalla densamma. Man har här under diskussionen
inblandat frågan om spanska handelstraktaten och dylikt. Men enligt
min åsigt hafva dessa frågor icke något gemensamt. Detta är en
ren nykterhetssak, och då kammaren vid flera tillfällen förut uttryckt
sina sympatier för denna sak, så hoppas jag att kammaren nu måtte
afslå utskottets förslag och bifalla herr Waldenströms motion.

Herr Broström instämde med herr Ruhlin.

Friherre Nordenskiöld: Vid denna sena timma skall jag in skränka

mig till att protestera mot de öfverdrifter, som här i afton

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

mort sig gällande, och förklara att jag i alla delar instämmer med Angående

bevillningsutskottets vice ordförande. Limitering

Herr Göransson: Då jag tror att en inskränkning i tiden toroch utskänk.

bränvinsförsäljning skall verka till nykterhetens befrämjande, kommer ning af
jag för min del att yrka bifall till motionen. Utskottet säger visser- bränvin
ligen: »Bättre än att genom lagbud införa en tidsbestämmelse, G°™.)

hvilken, möjligen lämplig för flere eller färre af invånarne å en viss
ort, kunde för de öfriga ställa sig synnerligen ogynsam, vore derför
att, på sätt Riksdagen äfven år 1884 föreslagit, gifva Kongl. Maj:ts befallningshafvande
befogenhet att, der särskilda omständigheter föranledde
behof af inskränkning eller utsträckning i de lagbestämda tiderna för
bränvinsförsäljnings utöfvande, derom förordna, hvarigenom dylika
medgifvanden bäst kunde lämpas efter hvarje orts förhållanden.» Jag
anser icke att det skulle vara förenadt med någon synnerlig våda att
fråntaga Kongl. Maj:ts befallningshafvande denna rättighet att utsträcka
de lagbestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande. Och
beträffande inskränkning i försäljningstiden, är jag öfvertygad om att
kommunerna sjelfva lika bra, om ej bättre än Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
skola veta hvad de behöfva och hvad som bäst lämpar
sig för deras förhållanden. Jag kan icke heller förstå, hvarför
det skall vara olika tid för utskänkning och minuthandel. Jag tror
det vore i nykterhetens sanna intresse, om utskänkningen blefve inskränkt
till samma tid som för minuthandeln.

Då jag således helt och hållet delar motionärens åsigter i denna
fråga och dessutom är öfvertygad derom, att den allmänna meningen
i landet är för ifrågavarande motion, kommer jag att rösta för bifall
till densamma.

Herr Persson i Stallerhult: Då ifrågavarande motion.afser att

inskränka tiden för utskänkning af bränvin, och en sådan inskränkning
i högst väsentlig grad skulle bidraga att minska superiet i landet,
vill jag för min del förena mig med dem, som yrkat bifall till
motionärens förslag. _

Jag känner till en stad, i hvilken all söndagsutskänkning blifvit
förbjuden äfvensom utskänkning af bränvin under marknadsdagar,
och detta har verkat mycket godt för nykterhet och ordning vid
ifrågavarande tillfällen.

I detta yttrande instämde herrar Ersson i Arnebo och Nilsson i
Skärhus.

Herr Liss Öl. Larsson: Jag ber endast att få tillkännagifva,

att äfven jag kommer att rösta för bifall till motionen. Såsom motiv
härtill vill jag blott åberopa hvad herr Waldenström i sitt första yttrande
anförde, då han uttalade sig långt bättre än jag skulle kunna göra.

Herr Stormats Math. Olsson: I likhet med herr Björkman
vill jag endast be att få nämna, att jag var en bland dem, som inom
afdelningen yrkade bifall till motionen. Då han och jag emellertid
blefvo ensamma om vår mening, så ansåg jag för min del, att det

N:o 14.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

Angående icke var skäl att reservera mig; men vid en blifvande votering komtiden
för ut-mex ja„ att rösta för motionen.

minutering J °
och utskänk ning

af Herr Truedsson: Jag anhåller att få instämma med dem, som

bränvin, yrkat bifall till den föreliggande motionen, och när jag gör detta,
(1 orts.) uttalar jag icke allenast min egen öfvertygelse utan äfven opinionen
inom min valkrets.

Herr Svensson i Rydaholm: Äfven jag ber att få yrka bifall

till motionen.

Herr Bondeson: Äfven jag anhåller att få yrka bifall till

motionen, och detta för dess goda syftes skull.

Jag samtalade för några dagar sedan med en rese-predikant, som
brukade besöka fängelserna för att meddela fångarne religionsundervisning,
och han sade mig, att de fångar, som blifvit straffade för
brott skedda under rusets inflytande, utgjorde 80 procent af hela fångpersonalen,
hvadan, såväl med hänsyn dertill som alkoholens skadliga
löljder i öfrigt, man må göra hvad man kan för att hämma dess
verkningar samt så mycket som möjligt göra bränvinet mindre
åtkomligt.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till motionen.

Herr Anderson i Tenhult: Emedan diskussionen tyckes hafva

öfvergått till så att säga en öppen votering, så vill jag gifva tillkänna,
att jag kommer att rösta för bifall till motionen.

Ofverläggningen var slutad. Herr talmannen upptog till proposition
de båda yrkanden, som under ofverläggningen förekommit, nemligen
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall i stället till herr Waldenströms motion i ämnet, och ansåg
den senare propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och antogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i 2:dra punkten af betänkandet mo 3, bifaller herr P.
Waldenströms i ämnet väckta motion,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets förevarande hemställan.

Omröstningen visade 83 ja men 88 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 15 Juni, e. m.

§ 3.

Ji:o 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel; och

lagutskottets utlåtande n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad
lydelse af 46 § utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 4.

Justerades portokollsutdrag.

§ 5. ‘

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Jonson i
Fröstorp under sex dagar från och med den 20 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1/2 12 på natten.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Tilläggs blad till käft. 11:0 14.

Herr Waldenströms anförande sid. 37 i sagda häfte skall hafva
följande lydelse: ,

Herr Waldenström: Jag skall be att få bemöta något af hvad
herr Ahlström säde. Han sade, att den nuvarande lagen innehölle
bestämmelsen, att under sön- och helgdagar utskänkning i allmänhet
vore tillåten endast vid måltider åt spisande gäster, och att då det
berodde på kommunerna sjelfva att hos Konungens befallningshafvande
söka utsträckning af utskänkningsrätten härutöfver, men
många icke begagnat sig af berömda utväg eller ock fått sina ansökningar
afslagna, förhållandena syntes honom vara tillfredsställande
ordnade. Ja, den som icke vet, huru det går till, skall
af sådant tal lätt blifva förledd att tro, att allt är bra. Men huru
går det verkligen till? Jo, der komma personer in på ett utskänknmgsställe
och reqvirera en smörgås och en butelj punsch eller
konjak eller ett par, tre toddar. Smörgåsen, som ofta står der orörd,
gör dem till »spisande gäster», och som sådana få de hvilken tid
på dagen som helst (utom under gudstjensttimmarne) den spirituösa
de begära — trots lagens tydliga mening, trots det att kommunerna
icke begärt någon utsträckning af utskänkningstiden, eller
trots det att Konungens befallningshafvande afslagit framstäld begäran
derom. Grenom hvad jag i min motion föreslagit, skulle
detta vara förebygdt. Såsom lagen nu lyder, kan det deremot aldrig
förekommas. Jag dristar fråga Herr Ahlström sjelf, om han
icke vet, att det går så till, som jag sagt, äfvensom om han vet
något medel ätt nu förekomma det.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande om bifall till min
motion.