RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1887:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Andra Kammaren. N:o 13.

Tisdagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet m. in. N. von Steijern aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om skiljemän
•och lag angående förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen den 10
augusti 1877.

Den kongl. propositionen begärdes på bordet och bordlädes.

§ 2.

Föredrogos Kongl. Maj:ts på kammarens bord hyllande propositioner
till Riksdagen och hänvisades:

till lagutskottet:

Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af § 40 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863; samt

till statsutskottet följande kongl. propositioner, nemligen

angående beviljande af lån för betäckande af kostnader för tornbyggnaden
å Linköpings domkyrka; och

angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Erska
•Öster- och Bergsgården i Elfsborgs län.

Vid föredragning dernäst af Kongl. Maj:ts proposition angående
iändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och
pedagogierna, begärdes ordet af

Herr Hedin, som yttrade: För min del, herr talman, vågar
jag hålla före, att det rigtigaste vore att öfverlemna den ifrågavarande
kongl. propositionen till statsutskottet. Denna proposition

Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 13. 1

Ji:o 18. 2

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

innehåller nemligen hufvudsakligen statsutskottsfrågor och hvad den
derutöfver innehåller utgöres endast af några förslag i reaktionär
retning, som skulle kasta vårt undervisningsväsende åtskilliga decennier
tillbaka i tiden och låta gå förloradt allt hvad vi i det hänseendet
lyckats tillkämpa oss under de senaste årtiondena. En slik
kongl. proposition kan statsutskottet mer än väl expediera pa ett
par dagar.

Vidare anförde:

Herr Rydin: Då sjelfva denna fråga är af den mest omfattande
beskaffenhet, då den alltid förut, när den varit före, varit föremål
för särskilt utskotts behandling, och då man dertill tager i betraktande,
huru långt statsutskottet avancerat med sina göromål,
hvilka torde blifva för utskottet ändå ganska betungande, om riksdagen
i tid skall kunna afslutas, så anser jag det vara af vigt, att
ett särskildt utskott tillsättes för behandlingen af frågan. Man får
väl icke bedöma denna sak efter den kongl. propositionens inre beskaffenhet,
utan efter mångsidigheten af den pröfning frågan bör erhålla.
Till följd häraf yrkar jag bifall till förslaget om tillsättande
af ett särskildt utskott för denna frågas behandling.

Herr Carl Ifvarsson: Så vidt jag kunnat höra, är mitt förslag
ännu icke föredraget, utan endast den kongl. propositionen. För
att hålla frågan om bifall till det af mig i går väckta förslaget
öppen, så hemställer jag, att den af herr talmannen gjorda propositionen
måtte godkännas, och att kammaren således nu beslutar det
kongl. förslagets remiss till statsutskottet med förbehåll, att, om
Riksdagen finner för godt att tillsätta ett särskildt utskott för frågans
behandling, förslaget till detta öfverlemnas.

Herr Sven Nilsson: Jag har i hvad jag hade att säga blifvit
i allo förekommen af herr Carl Ifvarsson och inskränker mig till
att instämma i hans yttrande.

Härefter blef den kongl. propositionen öfverlemnad till statsutskottet,
dock under förbehåll att, derest ett af herr Carl Ifvarsson
framstäldt förslag om tillsättande af ett särskildt utskott för behandling
af förevarande kongl. proposition blefve af Riksdagens bada
kamrar antaget, samma proposition då skulle till detta särskilda utskott
öfverlemnas.

§ 3.

Härefter föredrogos dels herr Carl Ifvarssons i gårdagens sammanträde
väckta förslag om tillsättande af ett särskildt utskott, bestående
af sju ledamöter från hvardera kammaren, för behandling af

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

3 N:o 13.

Kongl. Maj:ts proposition n:o 26, angående ändrade bestämmelser
med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna; dels ock
ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag, utvisande att
Första Kammaren för sin del beslutat att för behandling af nämnda
fråga skulle tillsättas ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter
från hvardera kammaren, samt inbjudit Andra Kammaren att
förena sig i detta beslut med Första Kammaren; och begärdes dervid
ordet af

Herr Carl Ifvarsson, hvilken yttrade: Då Första Kammaren
redan fattat beslut i full öfverensstämmelse med det förslag, som af
mig framstälts, så hemställer jag, att Andra Kammaren måtte förena
sig i Första Kammarens beslut. Jag ändrar således mitt förslag
i det syfte, att jag hemställer, att denna kammare måtte fatta enahanda
beslut som Första Kammaren, det är att antaga dess inbjudning.
Beträffande den delen af mitt förslag, som afser tillsättande
af suppleanter, anhåller jag, att det af mig framstälda förslaget derom
måtte särskildt blifva föremål för behandling och proposition.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt att, med antagande af
Första Kammarens berörda inbjudning, förena sig med Första Kammaren
i dess nämnda beslut; hvarom underrättelse skulle genom
protokollsutdrag meddelas Första Kammaren.

I sammanhang härmed biföll kammaren herr Ifvarssons framställning
derom, att Andra Kammaren skulle utse lika många
suppleanter i det särskilda utskottet som antalet ledamöter, eller sju.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 22, 23, 24, 25,
26, 27 och 28, samt

Lagutskottets utlåtande n:o 18.

§ 5-

Efter föredragning af ett från Första Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 79, innefattande inbjudning till Andra Kammaren
att förena sig med Första Kammaren i dess beslut att för
behandling af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skulle
tillsättas ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren, lades protokollsutdraget till handlingarne med förklarande,
att, som Andra Kammaren redan för sin del fattat enahanda
beslut, hvilket blifvit Första Kammaren genom protokollsutdrag
delgifvet, berörda inbjudning finge anses dermed besvarad.

N:o 13. 4

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens fattade beslut
i det uti § 3 omförmälda ärendet.

§ 7.

Ang. införande Fortsattes öfverläggningen angående l.sta punkten af bevillningsaf
tpanmåls- utsk0ttets betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen,

tullar. Qcji leujnades dervid ordet, enligt förut gjord anteckning, till
(Forts.)

Herr Smitb, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Det
kan ju mycket väl hända, att hvar och eu under vandringen här i
lifvet kan blifva nödsakad att justera eller kanske bättre uttryckt
skrinlägga sina enskilda åsigter. Så är äfven förhållandet nu med
mig. Jag har nemligen under gårdagens och dagens lopp erhållit
telegram, bref och resolutioner från åtskilliga samhällsmedlemmar
af olika klasser i Trelleborg och Ystad. Hvad dessa meddelanden
innehålla vill jag icke här nämna, det vore endast att upptaga kammarens
tid. Alltnog, de tala mot tull på spån mål. Då dessa uttalanden
dessutom äro hållna i en ädel stil och påpeka det stora förtroende,
jag åtnjuter såsom kommunens främste representant, samt
på ett vänligt sätt hänvisa till den tillgifvenhet mina kommit,tenter
städse visat mig, så är det mig omöjligt att icke gå deras önskningar
till mötes. Eu tröst för mig vid uppgifvandet af mina enskilda
åsigter ligger dock deri, att jag icke i allo kan gilla utskottets
betänkande. Jag skulle naturligtvis kunnat inskränka mig till
att blott lägga min sedel i valurnan och uttala detta för mig sjelf,
men jag anser, att detta sätt icke varit passande, utan att hvar och
en bör öppet uttala sig om huru han ämnar rösta.

Vidare anförde

Herr Johansson i Stockholm: Då jag i går afton hade ordet
för att bemöta några af de anmärkningar herr Lönegren gjorde
mot mitt uttalande i går på förmiddagen, hade jag tänkt att blifva
mycket kort. Men nu skall jag be att få taga kammarens uppmärksamhet
några minuter i anspråk.

Jag är herr Lönegren synnerligen tacksam derför, att han bevärdigade
mitt anförande med en kritik eller ett omnämnande. Det
var ridderligt och vänligt gjordt, och man kan icke vänta anDat
från det hållet. Så vidt jag kan förstå, var jag i mitt anförande
höfvisk i uttryckssätt och allra helst emot tulhjenstemännen. Om
det beröm jag gaf dem också icke var superlativt, sade jag dock,
att de voro nitiska, skarpsynta och intelligenta, och det är i sanning
vackert så. Hvad jag deremot i går glömde att säga, var,
att jag alltid ansett herr Lönegren sjelf — jag känner honom icke

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

5 Nso 18.

som tulltjensteman, men som riksdagsman och menniska — som den Ang. införande
facilaste bland de facila, och derföre gjorde det mig midt, att han af
skulle vara smått förargad på det oförargliga anförande jag hade. /ports)
Han sade, att jag sammanstälde tulltjensteman med kryddbodbetjenter,
men hvarken under gårdagen eller under hela mitt lif har ett
sådant uttalande gått öfver mina läppar. Jag sade elever, det var
mycket vackrare.

Herr Lönegren sade, att jag höll ett långt och roligt anförande.

Detta hans uttryck skulle mången taga för beröm, men jag tog det
för klander, dels befogad t. dels icke. I hvad längden angår var det
sant, ty jag höll i för länge. Jag kände det på mig sjelf. Jag
ville säga mycket, men då man icke har bättre uttrycksförmåga
eller är mera herre öfver formen än jag, så blir man långtrådig
mot sin vilja. Jag står i tullfrågan på alldeles motsatt ståndpunkt
mot herr Lönegren, dock är jag icke så envis frihandlare som mången
tror. Vi strida dock alltid i tulldebatterna: men ehuru herr
Lönegren är min motståndare och upptager lika lång tid för sina
anföranden som jag, önskar jag dock att han än längre måtte fortsätta,
ty hans anföranden äro i sanning aldrig tröttande.

Herr Lönegren sade derjemte att mitt anförande var roande.

Jag försäkrar, att om så var, så var det ofrivilligt. Jag vill icke
och kan icke vara rolig, jag vill minst vara det i eu representantförsamling,
der det gäller att stifta lagar och behandla frågor af
så allvarlig beskaffenhet som denna. Nära intill det roliga ligger
gränsen till det löjliga, och på det området vill jag icke ställas.

Jag skall hädanefter, vid de fä anföranden jag möjligen kan komma
att hålla från denna plats, söka att i allvar taga exempel af herr
Lönegren, i vältalighet deremot kan jag icke ens bjuda till dermed.

Herr Lönegren beklagade den sorgliga erfarenhet jag hade
gjort i fråga om mjölhandlandena, nemligen att de skulle vara benägna
att bedraga tullverket och kringgå tulltaxan. Hvarföre just
mjölhandlandena, herr Lönegren? Jag har såsom sådan icke bedragit
tullverket, och jag känner icke några andra, som gjort det heller,
men jag har hört många historietter om än det ena, än det
andra försöket, dels lyckadt, dels misslyckadt, i den vägen. Har herr
Lönegren under sin långa bana i tullverkets tjenst icke gjort någon
sådan sorglig erfarenhet, så är det till heder för svenska folket och
bör vara till fägnad för herr Lönegren sjelf. Våra fängelser, uppföda
af dem, som brutit mot sjunde budet, tala dock ett annat
språk. Ega tullförbrytelser emellertid aldrig rum, så tycker jag,
att vår stora tullbevakningsattiralj skulle vara öfverflödig. Det kunde
då vara nog med ett uppbördskontor i hvarje hamn, der importören
den och den och resanden den och den endast hade att angifva det
in- och medförda samt utan kontroll och visitation erlägga tullafgiften
derför. Men jag tror icke detta går för sig så lätt. Herr
Lönegren påpekade sjelf i går afton, under åberopande af tiden för
inregistreringsafgifterna, att det vore svårt, för att icke säga omöj -

»so 18. 6

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande, linrfc, att skilja den ena mjölsorten från den andra. Men det är icke
af Zlla™&lS'' hä.rora det uu skulle vara fråga, ty då både prima rågsikt och
(Forte) Prima hvetemjöl draga lika tull, är det således utan betydelse, om
dessa sorter blandas. Här är endast, enligt mitt gårdagsanförande,
fråga om det grofva rågmjölet, och kan man skilja emellan detta
och kli, så kan man också lika väl skilja emellan grofsikt och finsikt
till den fattiges förmån. Diskussionen gäller ju nu första punkten
af utskottets betänkande. Vi tala om råg och nästan uteslutande
om tullen å denna vara. Men denna första punkt handlar
äfven om tull på hvete, korn, majs, ärter och bönor; och det förhållandet,
att allenast rågtullen är på tal, visar att det är på denna
frågans egentliga vigt hvilar. Och jag får då säga, att jag anser
det vara skäl, att de svenska tulltjenstemännen redan nu, medan tid
är, godvilligt satte sig in i frågan om skiljande af de olika mjölsorterna.
Ty det finnes i denna kammare mången varm tullvän
för öfrigt, som säger, att om endast tull åsättes fläsk, kött, smör,
ister, majs och hvete, så må gerna rågen gå fri. Och om detta
blefve Riksdagens beslut, så måste ju tulltjenstemännen skilja emellan
produkterna af råg och hvete, huru svårt det än må vara.

Då jag nu har ordet, ber jag att äfven något litet få bemöta
två andra talare. Herr Redelius omtalade i går en historia om eu
landtbrukare, som utbjudit ett parti svensk råg till ett qvarnbolag,
och att detta varit nog oklokt att refusera anbudet, oaktadt rågen
utbjudits till pris af 1 krona 10 öre för lispundet. Ja, hände detta
för länge sedan, då varan hade högre pris, så var det måhända
oklokt, men hände det något af de sista åren, så handlade bolaget
ganska klokt, ty rågen har undet tre år fallit i pris från en krona
1885, 86 öre 1886 till 75 öre 1887. Men herr Redelius tilläde
äfven något, som var en insinuation emot qvarnindustriidkarne och
spån målshandlandena i allmänhet. Han sade nemligen, att de refuserade
den svenska rågen icke så mycket derför, att den vore så
dyr, utan derför, att de funne sin räkning vid att köpa på kredit
från utlandet, ehuru den utländska varan vore sämre. Jag får dock
anmärka, att hvarje hederlig affärsman, som vill betala hvad han
köper på tid, och vet sig kunna det, är lika noga om att få god
vara och billigt pris som den, hvilken köper kontant. Eu annan
talare insinuerade förra året i denna kammare och i denna fråga,
att af dessa qvarnbolag och spanmålsimportörer många afsigtlig! begagnade
sig af krediten utan att ämna betala. Dylika anspelningar,
utan fakta och utan uppgift på hvilken eller hvilka som handla så,
äro förolämpningar emot alla importörer.

Bevillningsutskottets ordförande, herr Boström, har i sitt anförande
under gårdagen — för öfrigt sakrikt och elegant som vanligt
i de flesta fall — sagt något som jag äfven vill fästa uppmärksamheten
vid. Han påstod att i främmande länder funnes så mycket
jungfrulig jord, att skördarne från dem skulle allt mera öka
öfverproduktionen inom spanmålsmarknaden. När så är, herr Bo -

N:o 13.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

ström, och derjemte mången, med hvilken jag i tysthet instämt, Ang. införande
såsom sin åsigt uttalat, att den nu föreslagna tullen af två kronor “J
icke skulle hjelpa jordbruket, så skulle följden blifva, att tullarue
allt mer skulle ökas, då det ju kan inträffa, att rågen, som nu står
till cirka 10 kronor, inom någon tid kan säljas för 8, ja 6 kronor,
och det till följd deraf blefve nödigt att öka tullen, så att rågens
pris här i landet i allt fall hölle sig vid 12 kronor, allt för 100
kilogram. Och jag är derjemte öfvertygad, att 12 kronor icke ens
är ett tillräckligt högt pris att betacka landtmannens produktionskostnad.
Herr Boström sade också, att, oaktadt det nu infördes
allt billigare och billigare råg från Libau, så hade brödprisen likväl
icke nedgått, utan brödet vore lika dyrt. Häremot vill jag invända,
att enligt de noteringar, af hvilka jag haft del för de senaste åtta
åren, hafva prisen på spisbröd under denna tid nedgått till 1
krona 75 öre å 1 krona 60 öre ifrån fyra kronor, och på de tre
senaste åren sjunkit från 3 kronor till hvad det nu gäller, nemligen
2 kronor och derunder, allt för lispundet. Och äfven det mjuka
brödet, som ibland säljes efter vigt, har under tre ar nedgått i pris
från 8 öre till 6 öre för skålpundet. Brödprisen hafva städse så
småningom följt spaumålsprisen, sa att, när dessa fallit, sa hafva
äfven brödprisen fallit och tvärtom, ehuru prisförändringarne å brödet
väl icke skett ögonblickligen efter ändringarne i spanmålsprisen.

Om en del af det finaste hvetebrödet icke höjt sig i storlek hvart
efter mjölet fallit i pris, så beror detta derpå, att i sådant bröd ingå
många andra dyra ingredienser, såsom socker, mjölk och kryddor,
hvartill kommer den större arbetskostnaden för sadant bröd. Vara
bagare hafva emellertid för närvarande en ganska liten omsättning,
hvilket torde komma sig deraf, att så mycket bakas i hemmen till
följd af mjölprisens billighet. Men bagarne hafva emellertid samma
kostnader för sina etablissement med hästar, åkdon och arbetslöner,
och jag tror, att det för närvarande icke är deras bästa och
mest vinstgifvande tid. Herr Boström sade vidare, att vi stockholmare
vore protektionistiskt sinnade gent emot de slagtare, som,
boende utom tullarne, tillförde oss köttvaror. Men bevillningsförordningen
är nu en gång skrifven och tolkad så väl af bevillningsnämnderna
som kammarrätten och Kongl. Maj:t sa, att de, som pa
sådant sätt införa till försäljning kött m. m., skola för inkomsten
af denna försäljning här utgöra bevillning.

Herr Boström yttrade vidare, att vi bado dem vara välkomna.

Ja, det göra vi visst derför, att de reglera köttprisen och hjelpa oss
med att betala våra kommunalutskylder. Vi säga välkommen äfven
åt den utländing, som tillför oss spanmal, sa att spanmalsprisen
derigenom regleras, och den större godsegaren hindras från att höja
det och taga för sin spanmål hvad han vill. "V i säga pa samma
sätt åt dem, som tillföra oss mjöl, på det att qvarnegaren icke må
få behandla oss godtyckligt här hemma. Herr Boström sade vidare,
att, i händelse vi frihandlare tilltro våra arbetare att betyda något

N:o 13. 8

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande och i händelse vi gilla deras möten och resolutioner, så borde vi
af spanmåls- också förskaffa dem rösträtt. Ty tilltro vi dem att kunna deltaga
“ ar. • v°ra beslut i denna fråga, då kunna de nog också reda alla andra
v frågor, sade han. Herr Boström vet väl, att Stockholms arbetare

i allmänhet hafva rösträtt, då ju ingen familj här kan lefva på mindre
än 800 kronors inkomst. Men det ledsamma är, att äfven under
dessa tider, då lefnadsförnödenheterna dock äro så billiga, arbetarne
i alla fall icke kunna betala sina krono- och kommunalutskylder,
hvadan de icke hafva någon rätt att deltaga i våra val och
rådslag, och när så är förhållandet nu, huru skola de då kunna betala
utskylderna, om man vill pålägga dem indirekta skatter till en
så otrolig grad, som här föreslagits. Jag säger derför, att jag skall
vara herr Boström tacksam för att, i händelse det närvarande betänkandet
går igenom, han också då ville vara med om att tänka
på att antingen sänka det politiska strecket eller rent af taga bort
detsamma. Ty, i sanning, våra arbetare äro tillräckligt beskattade*
på indirekt väg redan förut för att få hafva ett ord med i laget
och vara berättigade att motverka höga brödtullar. Jag skall sluta
med att säga, att hvad jag i går yttrade, nemligen att få framställa
ett yrkande om ändring i andra punkten, i händelse den första vinner
kammarens bifall, det vill jag, i saknad af understöd, nu taga
tillbaka. Jag hade hoppats att just af min motståndare herr Lönegren
få ett understöd i form af det erkännandet, att han åtminstone
ansåge mitt påstende rättvist, det nemligen, att man för de mindre
bemedlade klasserna bör lindra der lindras kan. I saknad af ett
sådant erkännande från hans sida skall jag förena mig med dem,
som rösta för bifall till reservanternas förslag och afslag på utskottets
hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
för att för kammaren tillkännagifva, att jag i år intager
samma ställning till föreliggande fråga som i fjor. Jag anser det
vara lika orättvist nu som förlidet år, att representationen pålägger
en skatt, som hårdast drabbar den fattigare befolkningen i vårt land
och dem, som hafva minst lätt att kunna bära densamma.

På samma gång man betraktar denna fråga från ekonomisk
synpunkt, är det kanske på sin plats att också se den från politisk
och social synpunkt. Jag tror, att en hvar, som vill se, som ej vill
vara blind, icke skall kunna undgå att märka, att en stor rörelse
gör sig gällande inom de djupa leden i främmande land, och jag
tror också, att ett och annat vågsvall från dessa rörelser redan nått
våra kuster. Går detta förslag igenom, kan det hända att vågsvallet
växer till brus, och det vill väl ingen önska. Så väl i år som förlidet
år finnes det knappast någon stad i Sverige, der icke arbetarne
samlats i stora skaror för att mot de föreslagna lifsmedelstullarne
afgifva en liflig protest, man må tillmäta deras beslut och resolutioner
hvilken betydelse som helst. Jag skall måhända medgifva.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

9 N:o 13.

att en stor del af dem som sammankommit icke hafva riktigt begrepp Ang. införande
om innebörden af detta tullförslag. Men så mycket hafva de klart af 5P"nmal*''
för sig, att om man lägger tull på spån mål, så blir deras bröd dy- “ “r"
rare, och det är mot åtgärder i sådan rigtning de velat inlägga eu ''

gensaga.

I regeln har ett godt förhållande egt rum mellan arbetsgifvare
och arbetstagare eller mellan kapitalet och arbetet, men jag fruktar
att, i fall svenska Riksdagen nu fattar det beslut, som här är ifrågasatt,
den klyfta, som redan finnes och alltid funnits dem emellan,
kommer att vidgas. Jag uttalar icke detta såsom något hot, utan
såsom en varning.

Det har både offentligt och enskildt sagts, att, i fall Riksdagen
skulle besluta att åsätta tull å lifsförnödenheterna, den nuvarande
ministéren skulle vara beredd att afgå. Under den tid, jag haft
den äran sitta i denna församling, har jag funnit, att ett godt samarbete
städse egt rum mellan den nuvarande ministéren och representationen.
Exempel från andra länder vittna nogsamt om, att så
icke öfverallt och alltid är förhållandet, utan att stora frågor, som
afsett fosterlandets väl, antingen icke fått någon tillfredsställande
lösning eller ock blifvit helt och hållet olösta. Jag anser, att det
vore till skada, om ministéren nu skulle komma att afgå, då så
många för vårt fosterland vigtiga frågor vänta på sin lösning af
representationen. Nog kunna vi få igen en ministér, som är god
och duglig, men vi veta dock hvad vi hafva, men ej hvad vi kunna
få. På af mig nu i korthet anförda skäl och på de skäl, som omförmälas
i den resolution, som för någon tid sedan beslöts af Malmö
börsförening och i går afton upplästes af herr borgmästaren Ahlström,
yrkar jag afslag å den föredragna punkten i bevillningsutskottets
betänkande.

Herr Wieselgren: Då bevillningsutskottets ärade ordförande
första gången, sedan betänkandet föredragits, begärde ordet, gjorde
han det i tillkännagifven afsigt att fästa kammarens uppmärksamhet
på någon felaktighet i betänkandet. Jag kan icke neka, att
mina förhoppningar svekos, då han sedan nämnde det fel han åsyftade.
Han höll sig vid grandet, men förbigick bjelken — ja, samtliga
de bjelkar, som under derpå följande diskussion redan åtskilliga
gånger blifvit påpekade. Jag skall söka att icke upprepa hvad som
sagts förut, men jag måste förklara mig instämma med dem, som
fäst sig vid den missläsning af 62 § regeringsformen, till hvilken
utskottet gjort sig skyldigt. Synbarligen har bevillningsutskottet läst
paragrafen på följande sätt: Sedan jordbrukets behof blifvit af Riksdagen
pröfvade, ankommer det på Riksdagen att eu deremot svarande
bevillning sig åtaga. Detta är en missläsning. Ty i paragrafen står:

Sedan statsverkets behof blifvit af Riksdagen pröfvade, ankom me det
på Riksdagen att en deremot svarande bevillning sig åtaga. Man har
gjort statsverket liktydigt med jordbruket. Detta står åter icke i

N:o 18. 10

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande öfverensstämmelse med 84 § regeringsformen, der det heter, att
af grundlagarne skola tolkas efter deras ordalydelse. Jag förstår emel ''

lertid mer än väl den verkliga grunden till utskottets missläsning.
Utskottet har ju tydligen uttalat, att hvad det föreslagit leräfves
för fosterlandets räddning, att fosterlandets räddning således berodde
på en återgång till tullskyddssystemet. Denna tanke leder till en
af bjelkarne i utskottets betänkande. Man må åberopa exempel från
andra länder för att bevisa rigtigheten af utskottets åsigt — jag
förmenar dock, att mot alla de bevisen så starka motbevis kunna
framläggas, att af bevisen intet återstår. Skulle det också icke vara
naturligare att hemta erfarenhetsrön i frågan från vårt eget lands
föregående utveckling? Jag skulle då vilja fråga: Hade vi verkligen
under de år, då skyddstullsystemet herskade i vårt land — hade vi
verkligen då någon så gyllene tidsålder? Jag har i min hand en
bok, som handlar om »vårt jordbruk förr och nu». Den innehåller
en skildring af förhållandena i Sverige sedan början af seklet och
sådana de blefvo, då efter 1819 tullskyddslagstiftniugeii i fråga om
spanmål fått nytt fotfäste här i landet. 1820 den 1 februari bestämdes
importtullen per tunna till en riksdaler tjugufyra skillingar för
råg, två riksdaler för hvete, trettiotvå skillingar för korn och sju skilingar
för hafre, allt banko. Redan den 25 april och den 11 september
samma år höjdes dessa tullar, senare gången till fyra riksdaler tjugufyra
skillingar för hvete, fyra riksdaler för råg, två riksdaler trettiotvå
skillingar för korn och en riksdaler sexton skillingar för hafre,
allt banko per tunna. Jag frågar, om icke för tullskyddets herrar
försvarare dessa tullsatser borde anses hafva utgjort tillräckliga
garantier för framkallandet af en gyllene tidsålder? Men någon
sådan inträffade likväl icke. Jag vågar icke upptaga kammarens
tid med att ur samma skildring hemta bevis för detta mitt påstående,
utan hänvisar till den intressanta lilla boken dem, som vilja
taga kännedom om hvad erfarenheten i vårt eget land har att berätta
om tullskyddets välsignelser; jag ber allenast få påpeka ett
faktum, som hvar och en nog känner till, nemligen att systemet ej
var förträffligare än att det öfvergafs, och bättre bevis på att tullskyddsvännernas
åsigter icke äro rigtiga och icke blifvit af erfarenheten
väl vitsordade kan väl icke gerna gifvas.

För min del tycker jag också, att det icke erfordras mycket
förstånd för att inse, att det icke kan blifva något lyckligare tillstånd
i landet derigenom att man söker fördyra lifsmedlen. Jag
skyndar dock på samma gång att erkänna, det utskottet icke velat
fördyra allt, som det lagt handen på, i det utskottet ju nemligen
föreslår nedsättning af tullen på kaffe och socker. Men är då denna
åtgärd så välbetänkt?

Då jag i går afton hörde min gamle ärade vän på norrköpingsbänken
skildra det sedligt uppfostrande syfte, som utskottet velat
förknippa med tullskyddssystemet, kunde jag icke underlåta att inom
mig fråga, hvilken betydelse i detta hänseende den ökade kaffedrick -

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

11 N:o 13.

ningen skulle få? Jag tror att man med fullt skäl underlåtit att Ang. införande
omnämna det. Kaffekannan behöfver icke med nödvändighet åtföljas, af sPa’‘måls''
som vi alla veta är vanligt i de mera bildade hemmen, af konjaks- _
och likörflaskan och i de mindre bemedlade af bränvinsflaskan, för ^
att ingifva tvifvelsmål om, huruvida den ökade kaffedriekningen
med skäl skall kunna försvara sin plats i ett system, hvarom så
tydligt förklarats, att det åsyftar vårt återförande till fådrens »enkla
seder», för att icke säga deras »höga dygder». För min del tillåter
jag mig förklara, att ett system, som, med angifvet syfte att i fråga om
både allmän och enskild hushållning skaffa sig herraväldet, beskattar
lifsmedlen på samma gång det underlättar åtkomsten af ett redan
allt för mycket brukadt, ja missbrukadt njutningsmedel, kan icke
tillvinna sig mitt förtroende. Jag har en liten anmärkning att göra
emot den ärade ordföranden i bevillningsutskottet. Han talade nemligen
i går afton åtskilligt om att socialisterna och frihandlarne
synbarligen hade ingått förbund med hvarandra. Ett sådant yttrande
föreföll mig temligen oväntadt — ja, jag måste säga, att
jag blef mycket förvånad att höra just honom framkomma med ett
sådant påstående; ty vid den tid, då både han och jag som studenter
vandrade i Upsala, så fick man i hvart enda nationalekonomiskt
arbete, som vid studiet af nämnda vetenskap då begagnades, inhemta,
att just tullskyddssystemet var ett slags socialism, att det var bygdt
på den socialistiska åskådningen om statens rätt att taga ifrån den
ene och gifva den andre, och detta utan att ens taga hänsyn till
om det var de mest behöfvande eller de, som hade mest, från hvilka
det togs. Jag kan icke tro, att vetenskapen skulle hafva gjort en
så stor piruett sedan deu tiden, att den nu kommit till en alldeles
motsatt uppfattning, och att det således skulle vara frihandlare och
socialister, som nu mera »slagit sina påsar i hop». Att den ärade
herr utskottsordföranden förmenar detta är klart; men har han icke
tagit miste härutinnan, har han icke låtit sig förleda till sitt besynnerliga
förmenande af den kände socialisten, som uppträdde på
mötet i musikaliska akademien? Jag vågar dock påstå, att om
denne i hithörande stycken fått samma undervisning som vi båda,
så hade han helt säkert hållit sig derifrån; han skulle hafva vetat,
att der icke var någon marknad för honom.

Vidare gjorde den ärade ordföranden ett ganska skarpt anfall
emot åtskilliga frihandelsvänliga embetsmål!. Han åsyftade temligen
tydligt dermed ett par förtroendeembetsmän, hvilka, derigenom
att de tillkännagifvit sin öfvertygelse och handlat i öfverensstämmelse
dermed, enligt hans uppfattning skulle gjort sig skyldiga till
missbruk eller åtminstone glömska af sin ställning. Jag kan ju
förstå, att man kan hysa en sådan åsigt; jag beklagar endast, att
den ärade ordföranden icke haft den eller icke yppat den förut.

Jag erinrar mig, hurusom vid förlidet års riksdag en tullskyddsvänlig
hög förtroendeembetsmän i denna kammare på ett ganska skarpt
sätt anföll regeringen och huru han vid ett föregående tillfälle för -

N:o 13. 12

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande klarade sig skola uppbjuda alla sina krafter för att agitera fram
af <u«a™n/S" uppfejning i frågan — men då satt den ärade ordföranden

(Forts) och upplyste icke sin högstälde meningsvän om det opassande

i hans uppträdande, i hans agitatoriska verksamhet, utan lät honom
hållas. Det är först nu, sedan ett par frihandelsvänliga förtroendeembetsmän
yttrat sig i denna fråga, som han sökt göra sin munlåsteori
gällande. För min del tror jag det skulle varit fördelaktigare
för honom sjelf och gifvit mera tilltro åt allvaret i hans uppfattning
af hvad som kan för förtroendeembetsmännen vara tillbörligt,
om han redan i förtjor och i fjor uttalat sig så, som han gjorde
i går%

Ehuru jag icke kan förstå, huru så många ädla och vördnadsvärde
män, som tnllskyddsvännerna räkna i sina led, kunna hylla
den uppfattning, för hvilken de kämpa, bör det ju vara mig nog
att veta, att de hysa den, för att jag skall kunna respektera densamma;
jag får trösta mig med att det är mycket annat här i
verlden som man ej kan förstå. Vida svårare var mig denna resignerade
tankegång, då jag för några dagar sedan i tidningarne läste
berättelsen om ett möte, som hållits på Grand hotel, der stora och
små jordegare sammanträdt för öfverläggning i tullfrågan; der hade
de stora jordegarne sagt till de små: »Viljen I gifva oss de tullar,
vi behöfva, så skola vi gifva eder den grundskatteafskrifning,
efter hvilken er traktan står.D

Sjelfva bytesförslaget var ju i och för sig icke så obegripligt;
men hvad jag icke kan förstå, är att förslagsställarne, så vidt jag vet,
voro samma män, som fält så många stränga, ja, rent af sårande
utlåtelse!- mot dem, som 1873 och 1885 gingo in på då föreslagna
kompromisser, i hvilka dock den ena länken iclte var af så individuelt
gagnande beskaffenhet som den här gjorda, utan der det gälde visserligen
liksom nu, jordbruket, hvars betryck väl alla, åtminstone det
sistnämda året, erkände, men der afskrifniugen på grundskatterna
på samma gång medförde gagn för det lands försvar, till hvars fördel
dessa skatter en gång förut i tiden till stor del blifvit pålagda.
Att samma personer, som strängt och bittert klandrat de föregående
kompromisserna, nu kunnat tillåta sig att göra en ny och till på
köpet en af detta slag, det förstår jag icke. Det hör väl ock till
de saker, från hvilkas begripande jag måste för alltid afstå. Jag
kan åtminstone icke ännu finna ut någon antaglig lösning, huru
detta paktum kunnat mellan ifrågavarande parter komma till stånd.

Det har redan förut blifvit anfördt, och jag ber att få ansluta
mig till dessa yttranden, att något olämpligare väl icke gerna kan
tänkas än framkallandet af ett systemskifte genom votering i denna
kammare, som inom några månader grundlagsenlig! upphör att vara
till. Jag hyser samma uppfattning. Det kan icke vara klokt, att
denna kammare tillmäter sig en så stor betydelse, i synnerhet då,
som jag fast tror, meningsskiljaktigheten i denna fråga ställer oss
nu som förut i temligen lika grupper å ömse sidor. Det kan så

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

13 N:o 13.

mycket mindre vara rådligt att tillerkänna denna kammare beslu- Ang. införande
tanderätt i fråga om systemskifte, då kammaren icke är vald med af spanmålsnågon
tanke på denna frågas afgörande. Det var, som herrarne veta, l»Uaren
helt annan fråga, som bestämde valet till Andra Kammaren år ^ or s‘''
1884. Man ser derför också oaflåtligt, huru kommittenterna och representanterna
stå i strid mot hvarandra i tullfrågan. I nästan hvarje
tidning man öppnar läser man adresser, der kommittenterna, med mer
eller mindre missmod, om sina meningar underrätta sina representanter.
Jag hemställer derför, huruvida icke under dessa omständigheter
hänsyn måste tagas till valmännens åsigter. Icke är jag
den, som släpper efter representanternas i grundlagen stadgade rätt
att vid utöfningen af sitt uppdrag bindas blott af rikets grundlagar;
men när det gäller att omkasta en bestående ordning, som fortgått
under decennier, så bör det ej få gå på en slump, utan bör då landet
sättas i tillfälle att sjelf derom uttala sin mening, så att det
beslut, som fattas i kammaren, icke af den i höst nyvalda kammaren
till äfventyrs i sin ordning kullkastas. Sistsagda kammare, vald
på tull- eller frihandelsprogram, kan blifva ett uttryck af den allmänna
mening, som uti tullfrågan gjort eller gör sig gällande i landet;
men vi kunna i närvarande stund icke tillerkänna oss denna kompetens.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag afslag å utskottets
betänkande.

Herrar Hammarberg, J. G. Siljeström och TVinkrans förenade
sig med herr Wieselgreu.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Då jag begärt ordet, har jag icke
gjort detta för att framkomma med några nya skäl för eller mot
utskottets betänkande, utan jag har endast gjort det för att tillkännagifva
min ställning till denna fråga. Då en liknande fråga
föregående riksdag förevar, röstade jag mot densamma. Jag gjorde
det icke derför, att jag ansåg jordbrukets ställning vara så lysande,
att den icke behöfde upphjelpas. Jag gjorde det af andra skäl: dels
derför, att jag ansåg att de mindre jordbrukare icke i ringaste mån
skulle få någon nytta af de åsätta tullarne, och dels derför, att jag
ansåg det vara en allt för stor orättvisa mot de mindre bemedlade
klasserna att pålägga dem en sådan skatt, hvarigenom man fördyrade
deras lefuadskostnader och på samma gång störde det goda förhållande,
som varit och är rådande mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Samma skäl, jag i fjor anförde, anför jag äfven nu, ty under
den tid, som sedan dess förflutit, har jag icke kunnat komma
till annat resultat. Jag får derför öppet erkänna, att jag nu står
på samma ståndpunkt som då. Till följd häraf kommer jag också
nu att rösta för afslag å denna punkt i utskottets föreliggande betänkande.
Vill man i verkligheten upphjelpa jordbrukets betryckta
ställning, tror jag att man kan göra det på annat sätt än som
här föreslagits. Vid innevarande riksdag föreligga ju åtskilliga

N:o 13. 14

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande förslag till afgörande. Jag inenar isynnerhet tvenne, Kongl. Maj:ts
af spanmåls- proposition till Riksdagen angående en jemnare fördelning af väg"r;
hålluingsbesväret samt i kammaren väckt motion om fortsatt af^
'' skrifning af grundskatterna. Genom en lycklig lösning af dessa båda

frågor kunde lindring i jordbrukarens betryckta ställning beredas
honom, utan att man behöfde på samma gång lägga nya skatter på
andra samhällsklasser. Jag hoppas emellertid, att de personer, som nu
visa sig vara så välvilliga och taga sig an oss mindre jordbrukares
sak i tullfrågan och ömma för vårt framtida väl, skola äfven i framtiden
vara lika vänligt stämda emot oss, då de frågor jag nyss
påvisade komma före till Riksdagens afgörande. Jag tror, att vid
det tillfället skall visa sig för oss mindre jordbrukare, om det är
allvarsamt menad t med deras hjelp nu i tullfrågan, iir det icke det,
så kan jag icke neka till, att jag misstänker att denna välvilja endast
är en maskerad omtanke för oss till deras egen fördel. Jag
skall icke vidare upptaga kammarens tid längre, utan vill blott tilllägga,
att den hjelp, som nu erbjudes oss mindre jordbrukare, kunna
vi betacka oss för. Jag yrkar derför hos herr talmannen afslag
på den nu föredragna punkten af betänkandet.

Herr Svensson i Lösen: Då jag haft kammarens förtroende
att vara ledamot i bevillningsutskottet och jag deltagit i det beslut,
hvartill utskottet kommit, har jag visserligen icke mycket att säga
i sjelfva saken, men anser mig dock pligtig att redogöra för min
egen åsigt. Då den stora tullmotionen remitterades till utskottet,
yttrade sig en talare på stockholmsbänken, herr Johan Ohlsson, och
sökte i ett längre föredrag visa, att skyddstullsystemet, då det eu
lång tid funnits i vårt land, icke varit välgörande. Han gick så
långt tillbaka i tiden, att han började i slutet af förra århundradet.
Han gick igenom de sista åren af det århundradet, och början af
detta århundrade till 1809, och då, sade han, var det ej att vänta,
att vare sig ena eller andra systemet kunde åstadkomma någon lycka,
då vi hade krig jemnt. Sedan gjorde han eu afstickare till 1815 års
riksdag, och då var det visserligen fred, men ändå mötte man en
nödriksdag. Att han kunde vänta sig något annat, kan jag icke
förstå, vi hade ju haft krig nära på ända till dess, och först 1815
hade vid Wiener-kongressen Europas gränser blifvit faststälda staterna
emellan, och då vi hade haft krig nästan oafbrutet, hade massor af
vår ungdom förgått på fältlasarett och en tredjedel af landet eröfrats,
och föga skulle då hafva hjelpt hvilket som helst system. Sedan
fortsatte han fram i tiden till 1830, och vid 1830 års riksdag återkom
han till detsamma, att nu både landet njutit skyddets välsignelse
och ändå var det dåligt; och eländet kulminerade i 1830 års
realisation. För mig förefaller det icke så underligt, om landet då
icke ännu hunnit öfvervinna följderna af den ekonomiska ruinen från
1815. Säkert är att Frankrike har haft känning af 1870 års krig
med Tyskland ända till våra dagar. Men sedan stannade herr

Tisdagen den 1 Mars, f. ra.

15 Jf:o IS.

Ohlsson, liksom om intet skyddssystem fortgått, vi både ändå en Ang. införande
period till 1857. Jag har visserligen inga statistiska siffror att nu af stP™™åls~
framdraga, men det är allmänt kändt, att under denna tid laudet /portg \
hade framgång och välståndet var temligen allmänt. Att man ändå
öfvergick till frihandelssystemet, berodde dock icke derpå att det
måste taga ut sin rätt. Det var nemligen en frihandelsflägt, som
vid den tiden gick ut från den bekanta Cobdenklubben och eröfrade
hela verlden. Af statistikens uppgifter framgår hurudan rikets ställning
var år 1857, huru landet då var skuldsatt, men huru det sedan
dess än vidare med oerhördt stora steg fortgått på skuldsättningens
bana — och allmänna liypotekföreningarne, stads- och landskommunerna,
öfver allt har man under frihandelns skydd åsamkat
sig skulder.

Det kan visserligen icke nekas, att landet under de sista trettio
åren utvecklat sig i många rigtningar. Men det är ej allt guld
som glimmar. Måhända i sjelfva verket är ställningen sämre nu
än år 1857, det är åtminstone min öfvertygelse.

Här har sagts, att man icke bör afgöra frågan vid denna riksdag,
derför att riksdagsmannamandaten nu utgå och nya val förestå.

Ja, det är sant. Men vi skola icke glömma, att det just var vid
1885 års riksdag, den första i valperioden, som denna tullrörelse
började. De försök tullvännerna då gjorde misslyckades väl, men
efter riksdagen ingingo till tronen och regeringen en mängd petitioner
från både jordbrukare och industriidkare om tullskydd. Dessa
petitioner remitterades till vederbörande myndigheter, och dessa myndigheter
voro landtbruksakademiens förvaltningskomité, kommerskollegium
och generaltullstyrelsen. Förvaltningskomitén afgaf sitt
utlåtande, och detta i sin ordning öfverlemnades till bevillningsutskottet.
Jag hade äfven då den äran att vara ledamot af utskottet.

Vid ett tillfälle yttrade då chefen för tullverket, generaldirektören
Bennich, bland annat, »att detta utlåtande var så väl affattadt, att
de båda senare myndigheterna funno skäl att till alla delar instämma
i detsamma». Detta aktstycke har varit föremål för mycken
granskning och i synnerhet har detsamma i en af Stockholms
dagliga tidningar den 1 februari 1886 undergått en skarp och dräpande
kritik. — Samma år, eller 1886, hade tullfrågan, som äfven
då förekom vid riksdagen, vunnit större terräng. Då inträffade det,
att efter riksdagens slut här i hufvudstaden bildades ett sällskap
under namn af »Föreningen mot lifsmedelstullar», och i spetsen för
detta sällskap stod nämnde generaldirektör samt ännu en högre embetsman.
Man må säga hvad man vill om embets- och tjenstemäns
rätt att sjelfständigt och fritt yttra sig, och man må ej heller förtänka
den ene eller andre att vid behandlingen af en genomgripande
samhällsfråga göra propaganda; men icke kan jag anse det rätt att
de högst uppsatte em bets männen, auktoriteter, som kunna få sig förelagdt
ärendet till opartisk granskning samt till afgifvande af officiella
utlåtanden deröfver, skola vid sidan deraf ställa sig i spetsen för

Nso 13. 16

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande agitationer. Särskilt hvad angår nämnda förening, gör den sig i
«/ spanmåu- sjna skrifter skyldig till vrängda framställningar och sofismer och
tullar. sgker hos allmänheten bibringa den tron, att tullarne endast skola

'' or s’-* blifva en ny beskattning för de fattigare folkklasserna och att en dast

ett fåtal får något gagn af dem. Mot ett dylikt sätt att agitera
måste jag inlägga min protest, och, som sagdt, i synnerhet då agitationen
kommer från officiella myndigheter. Sedan dess har landtbruksakademiens
förvaltningsutskotts sekreterare, professor C. Loven,
här i hufvudstaden hållit ett föredrag i frihandelsvänlig rigtning, för
hvilket en tryckt redogörelse utgifvits och här i kammaren utdelats.
Ehuru det må anses djerft af mig att uppträda mot den högsta
officiella auktoriteten inom jordbruksfacket, må det dock tillåtas mig
att göra några erinringar mot åtskilligt af hvad som förekommer i
denna brochyr. Bland annat yttrar herr Loven: »Granskar man
förhållandena i detta hänseende närmare, så kommer man snart till
det resultat, att de jordbruk, der ladugårdsskötsel med odling af vårsäd
och foderväxter intager främsta platsen; äro vida mindre lidande
än de, der produktion af höstsäd, hvete och råg, utgör hufvudsaken.
Också är det från de provinser, der dessa senare jordbruk äro förherskande,
som det starkaste ropet på sädestullar höjes.»

Jag ber att först få säga, att den genomgående tanken i herr
Lovens föredrag är att söka visa nödvändigheten att åstadkomma
ett jordbruk af sådan art, att jordens kraft bibehålies, och att således
jordbrukaren bör lägga an på ladugårdsskötsel. Det är emellertid
en regel, som jag tror vara känd af alla jordbrukare i landet,
till och med af den simple bonden, och att den äfven tillämpats
bevisas bäst af de framsteg vårt jordbruk under de senare åren gjort.

Vidare säger han: »Vid de jordbruk, som hufvudsakligen afse
höstsädesproduktion, måste en stor del af åkerjorden, nemligen hälften
eller tredjedelen, för hvarje år ligga i träde.» Jag vägar dock
bestrida rigtigheten af detta påstående. Jag vill upplysa herrarne
om att trädan högst sällan förefinnes. Vi hafva ett omloppsbruk
som är sådant (jag talar nu i allmänhet och om de väl skötta egendomarne)
som frambringar 2/8 höstsäd, V8 vårsäd, 2/8 gräs, V8 rotfrukter
och 7, grönfoder. Det är regeln, så att den satsen, att i
Sverige behöfves trädan för att frambringa höstsäd, icke är vigtig.

Men så säger han ytterligare: »Nu framställer sig sjelfmant en
fråga: är den rigtning. i hvilken vårt jordbruk, på sätt nyss i korta
drag skildrats, utvecklat sig, den rätta, eller har måhända förändringen
varit ett felsteg, som leder till förderf i stället för till välsignelse?»
Jag kan obetingadt säga, att hvad jordbrukets skötsel angår,
har det varit till nytta, men också att det är svårt för oss att
reda oss; men detta inverkar icke på jordbruket, utanpå andra förhållanden,
som jag senare skall komma till.

Vidare säger han: »Och likväl kan det för visso icke vara något
tvifvel derom, att det förra systemet under nuvarande förhållanden
måsté leda till jordens utarmande och till jordbrukarens ruin» —

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

IV N:o 13.

<d. v. s. om man odlar för mycket höstsäd. Det är detta som jag Ang. införande
bestrider. af spanmåls Här

kommer eu punkt der förf. säger: »Det är emellertid med lullarafseende
på frågan om tullens inflytande på det svenska jordbruket (Forts-)
enligt mitt förmenande icke tullens materiella verkan som är den
vigtigaste; den moraliska, ofta långt kraftigare, synes mig i mycket
högre grad förtjena att beaktas.»

I denna sats gifver jag professorn rätt. Ja, ett sådant missmod
griper omkring sig, att om våra jordbrukare få afslag på sina önskningar
om spanmålstullar, så anse de en sådan utgång för ett mycket
stort midt. Personligen har jag deremot den uppfattningen, att
tullen icke komme att verka mycket, men att folket åtminstone i
min hembygd finge den öfvertygelse, att det skall blifva bättre, och
•detta vore väl ett moraliskt stöd till fortsatt strid och kamp.

Så säger vidare professorn: »Spanmålstullarne kunna icke blifva
länge bestående och än mindre den genom dem framkallade prisstegringen
å de nödvändigaste lifsmedlen.» Der har jag också en motsatt
mening. Prisstegringen på lifsmedlen tror jag icke blifver stor;
men att spanmålstullarne, derest de blifva genomförda, också blifva
beståndande, det tror jag fullt och fast. Jag skall sedermera visa
grunderna för denna min uppfattning.

Vidare yttrar författaren att landtbrukarens ställning blir vida
sämre än förut, om tullskyddssystemet införes. »Ty dels» — säger han
— »har han försutit en dyrbar tid, som borde användts till förbättring
af hans hushållning, dels har hans jord blifvit mer utarmad, dels
slutligen har under tiden den allmänna protektiouismen, för hvilken
spanmålstullarne endast utgöra en köpeskilling af mycket tvifvelaktigt
värde, lagt ökad tull på alla de förnödenheter, af hvilka han
sjelf är i behof. Jag föreställer mig, att då jordbrukaren finner allt
hvad han använder, från lädret i skor och seldon till spiken, som
han slår i sin vägg, fördyradt genom höjda tullsatser, det skall för
honom blifva ett krångligt räknestycke att visa någon förtjenst på
affären.»

Jag har den uppfattning om tullar i alla branscher, att vid de alster
vi kunna producera, icke allenast till eget behof utan äfven till
afsalu, der komma tullarne icke att göra något det allra ringaste.

■Så att när professorn säger att den spik, som bonden slår i väggen,
skall blifva dyrare, så misstager han sig. »Tager man så härtill i
■betraktande», — fortsätter professorn — »att spanmålstullarne, på
samma gång de afvända jordbrukarens uppmärksamhet och intresse
från sådana på honom sjelf beroende åtgärder, utan hvilka en verklig
och varaktig hjelp i betrycket ej kan vinnas, måste motverka
ladugårdsskötsel^ framsteg och vara direkt skadliga för mejerihandteringen;
att f vidare genom dem skapas onaturliga egendomsvärden,
hvilka gifva anledning till osund spekulation och deraf härflytande
elände.» Tror någon menniska, att om dessa tullar gå igenom, det
skall inverka något på egendomsvärdena? Nej, om de kunna göra
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 18. 2

N:o 13. 18 Tisdagen den 1 Mars, f. ni.

Ang. införande något, är det endast att kunna hindra det utförrusande prisfallet,

af spanmoh- men icke åstadkomma de någon osund spekulation. Nu är det i
tuHar. allmänhet det tal om dem som hylla tullskydd, att man är besjälad
(Forts.) egennytta, man är kortsynt, man kan icke se sakerna så i stort
som de, hvilka kallas frihandlare, man är mera anlagd för egennytta
m. in., m. m. i samma rigtning. Jag får då fråga: hvari består då
skilnaden mellan frihandlare och protektionister? Jo, I tagen med
god smak ut 30 millioner kronor i indirekta skatter ur folkets fickor.
Jag deremot vill icke taga ut mer, än hvad staten nödvändigtvisbehöfver.
Skilnaden är endast den, att jag och mina meningsfränder
vilja med tullar skydda inhemskt arbete. Detta viljen icke I
frihandlare, utan I läggen i stället tull på sådana artiklar, som icke
produceras inom landet, såsom t. ex. å kaffe och socker. I unnen
hellre utländingen att förtjena på oss, än I viljen uppmuntra till
varans producerande inom landet. — Detta gäller till och med i
fråga om bergshandteringen, men huru står det väl till med denna
näring? I Småland t. ex. stå alla masugnar, derför att de icke kunna
täfla med det engelska jernet. I går läste jag i eu tidning, att i
Ryssland väntar man rent af införselsförbud på utländskt jern.

Jag tror, för min del, att det är alldeles oafvisligt af nöden,
att vi söka skydda våra näringar, isynnerhet då vi se de skyddsmurar,
som från alla håll dragas upp. Jag läste här om dagen i en*
broschyr, som från frihandelssynpunkt sedd var ganska väl skrifven,
att menniskorna nu stode rent af förundrade öfver vetenskapens
hastiga framsteg. Man hade nu fått dessa medel färdiga och med
ångans och elektricitetens tillhjelp flyttas nu hastigt menniskor och
alster från den ena verldsdelen till den andra. — Jag anser detta vara
en välsignelse för menskligheten, men jag tror också att rörelsen
bör regleras i menniskans hand och regleras så, att menniskau kan
beherska kraften. Man måste noga tänka på den oerhörda utveckling,
som försiggått de sista årtiondena, och vi veta ju alla att det
just är under de sista åren, som den utom-europeiska konkurrensen
antagit så oerhörda dimensioner. Eller tro herrarne icke att de
tullskrankor, som på sista tiden satts af de flesta bland Europas stater,
icke hafva något att betyda? Ryssland, Tyskland, ÖsterrikeUngarn,
Frankrike, Spanien, Italien och Portugal, alla hafva slagit
sig på tullsystemet. Det finnes högst få länder i Europa, der man icke
har tullar, och äfven der är man betänkt på att införa sådana. Tro
herrarne icke att dessa länders ledande män inse, att det är nödvändigt
att skydda sig med tullar, för att söka hindra att alldeles
förqväfvas af den storartade konkurrensen med nya verlden. — Förut
hade man endast att befara konkurrens med Nordamerika och Ostindien,
men genom Panamanäsets genombrytande hafva vi äfven att
frukta konkurrensen med den aflägsna vestern. Yi yeta också att
i Södra Amerika, som har synnerligen god jordmån och klimat för
odlandet af våra sädesslag, har utvecklingen hittills hindrats af inre
oroligheter, men att styrelserna numera göra allt för att föra emigra -

Tisdagen den 1 Mars, f. m. 19 jj.0 jg.

tioneu öfver till dem. Yi veta också att La Plata-staterna gifvit Ang. införande
oss en ny verld sa stor, att, om den hade Tysklands folkmängds- af sPanmåutätket,
skulle den utan svårighet kunna föda 270,000,000 invånare tullar''
i stället för 3,000,000 som den nu har. (Ports.)

Man hysei också olika asigter om den verkan, dessa lifsmedelstullar
skola komma att medföra. Från ena sidan säger man att
de icke skola gagna jordbruket något alls, under det man å motsatta
sidan pastai*, att de skola verka med hela sin tyngd. Man
fager exempel härpå från Tyskland, der man höjt tullarne tre särskilda
gånger, men det oaktadt tror jag icke man ännu kan bedöma
verkningarna deraf.

Skall jag uttala min öfvertygelse, komma de icke att stanna
med det nu föreslagna beloppet, utan måste höjas till samma belopp
som i öfriga europeiska stater. Jag vill också häntyda på att vi
måste rusta oss för att värja vårt land från konkurrensen med Europas
öfriga länder med undantag af England, som med sina kolonier
till hälften är utom-europeiskt.

Jag skall nu sluta med att läsa upp nagra rader ur en broschyr,
som går i samma rigtning som mina egna åsigter; dessa lyda
sålunda: »I veten lika väl som någon annan att vi de sista 30 åren
i Sverige lefvat nästan uteslutande på realiserandet af vårt gamla
sparade skogskapital, vid tid efter annan uppstående låga träpris
assisterad t af offentliga och enskilda utländska lån. Huru skulle det
se ut när detta skogskapital om få år härefter mer och mer utsinat
och några åtgärder måste vidtagas för att freda en ung skog, som
då ännu finnes qvar? Ej går det längre an att exportera timmer,
hvaraf åtgå 35 stycken till en Petersburg-standard sågad last. I
hänvisen till den under tiden ökade rörliga nationalförmögenheten
under form af depositioner i landets bankinrättningar. "Hvar är
myntet eller hvaraf representeras det? I det föregående har jag
sökt ''antyda att framtiden ter sig lika mörk för Europas industri,
som den nuvarande tiden är hotande för dess landtbruk. Det finnes
ett sätt att freda vår civilisations och vår bygds tillvaro, men också
endast det sättet: öfvergifvandet af ofruktbara teorier och ådagaläggande
af ett spartanskt mod att lefva af hvad vi sjelfva producera.

Skam den som för sitt fädernesland icke vill offra ens sina
ovanor.»

Herr talman, som detta är min fullaste och lifligaste öfvertygelse,
anhåller jag på det varmaste om bifall till utskottets förslag
i denna punkt.

I detta anförande instämde herr Pehr sson i Norrsund.

Herr Carl Ifvarsson: Herr talman, mine herrar! Jag kan
börja der den nästföregående talaren slutade. Han sade sig vara
lifligt öfvertygad, att bifall till utskottets förslag skall vara för landet
gagneligt. — Jag tror tvärt om att det vore skadligt.

N:o 13. 20

Tisdagen den 1 Mars, f. ni.

Ang. införande,
af spanmålstullar.

(Ports.)

Ytterligheter och tvära omkastningar äro i allmänhet skadliga,
och den regeln gäller också i fråga om tullagstiftningen, det är åtminstone
den erfarenhet, jag gjort under min lefnadsbana.

Jag minnes väl de två första riksdagar jag i egenskap af ledamot
i bondeståndet och suppleant i bevillningsutskottet hade äran
deltaga i ärendenas behandling. Då var den stora brytningen i
tullagstiftningen visserligen redan i hufvudsak beslutad; men fråga
hade uppstått att vidare fullfölja den inslagna banan, och härom
pågingo striderna ännu. Vid dessa strider tillhörde jag deras antal,
som befarade att de forcerade och i viss mån ensidiga förändringar,
hvilka höllo på att genomföras i frihandelssyfte, skulle komma att
medföra förluster för mången, och jag bestred derför flera af dessa
förändringar. Det dröjde heller icke länge, innan det förmärktes i
vissa näringsgrenar, att förhållandet i verkligheten blifvit sådant,
som det varit befaradt. — Frågan hade, ehuru mera förberedd än
nu, dock icke varit tillräckligt utredd, och det gick enligt min
tanke för fort.

Det fattades sålunda icke anledningar till den förmodan, att
den tid skulle komma, då man, om än icke i samma omfattning
som förut, ville återgå till det öfvergifna systemet. Jag antog att
införandet af tullar skulle ifrågasättas, om icke förr, så när staten
behöfde penningar. Men jag hade dock numera, sedan det antagna
systemet vunnit stadga, knappast kunnat tro att någon väsentlig
förändring skulle på allvar ifrågasättas så länge icke bristande statsinkomster
påkallade ökade skatter, och allra minst hade jag väntat
mig, att man någonsin skulle gå till eu sådan ytterlighet som att
ifrågasätta skatt på det lifsmedel, som är mest oundgängligt, nemligen
på rågen, brödet. Tvärt om var det anledning att antaga, att
en sådan skatt skulle vara den sista, man skulle vilja tillgripa.

Frågan om en återgång till det gamla tullsystemet har nu
emellertid kommit, och den har kommit på det mest oroande, det
minst väntade sättet. Ty vid denna återgång vill man börja med
just det, hvarmed man borde sluta, om en sådan ytterlighet ens
någonsin borde ifrågakomma. Det är nemligen i verkligheten brödtullen,
som står främst bland de skatter man nu vill åsätta.

Och huru är denna gång frågan förberedd? Vid den förra
brytningen var visserligen frågans beredning otillräcklig, men följdrigtighet
var i hufvudsak iakttagen. Nu finnes icke ens följdrigtigheten
— andra omständigheter onämnda. Ty råvaran skulle enligt
utskottets förslag i vissa fall påföras eu oproportionerligt hög tull
mot den förädlade varan; och på det sättet skulle den ena industrigrenen
komma att skadas, medan den andra tillskyndades fördelar.
Följden häraf blefve åter igen den, att man, till skydd för den näring
som komme att skadas, måste efteråt pålägga högre tullsatser
— eller också låta denna näring strypas. Någonting sådant tyckes
vara i fråga rörande jernindustrien, livilkens målsmän från flere håll
förklara, att deras näring skulle gå under, om utskottets förslag be -

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

21 Njo 13.

träffande tull å dess artiklar skulle gå igenom -— derför att råvaran Ang. införande
men icke den förädlade varan skulle fördyras. Sådant kan förhål- af
landet vara äfven på flere andra håll, t. ex. i fråga om tändsticka- „ ''

fabrikationen. — I sin välmening kan man göra många dumheter,
om man icke är varsam.

Att nu antaga ett förslag, som är så illa afpassadt som utskottets,
vore redan i och för sig obetänksamt. Men frågan om spanmålstullarne,
isynnerhet om rågtullen, synes mig vara så betänklig,
att ensamt denna omständighet borde vara afgörande för ett afslag.

Två starka strömningar hafva under den senare tiden väckt
uppmärksamheten inom hela landet, den ena för tullskydd i allmänhet
och främst af allt för tull å råg — den andra emot tull på
alla lifsmedel. Särskilda sällskap hafva arbetat och agiterat hvarför
sitt syfte. Båda hafva enligt mitt förmenande gått till ytterligheter,
eller, rättare sagdt, den ena ytterligheten har framkallat
den andra. Den första rigtniugen har gått till ytterlighet genom sin
ifver för tull å spannmål och bröd. Föreningen för bekämpande af
införselstull å lifsmedel, hvilken protesterat mot alla lifsmedelstullar,
utgör eu ytterlighet åt andra hållet; ty skall man tänka på att
lägga införselstull å industriens alster, vore det obilligt att icke på
samma gång bereda något skydd för landets jordbruk. Det ena
betingar i viss mån det andra. — Dessutom hafva vi redan införselstull
å socker, som också hör till lifsmedlen, och icke bör man väl
taga bort tullen å denna vara, hvilken begagnas mera af den förrnögne
än af den fattige, derför att sockei-tillverkning bedrifves äfven
inom landet. — Enligt min tro kan det emellan dessa båda omnämnda
ytterligheter ligga billiga anspråk, som det kan vara värdt
att tänka på, i fall det är nödvändigt att vidtaga förändringar i
det bestående.

Skulle jernhandteringen och andra industrigrenar påkalla skydd,
så torde ock jordbruket vara berättigadt till sådant, och i så fall
företrädesvis till skydd å ladugårdsprodukter, såsom förädlade jordbruksalster.
— Jag talar här om billighetens kraf, ehuru jag icke
tror på någon särdeles stor förmån deraf för jordbruket; ty jag,
som antager att vi svenskar numera i allmänhet äro beroende af
vår export och således af prisen å verldsmarknaderna, tror nog att
min ärade vän Anders Svensson kan till större delen hafva rätt, då
han, såsom han nyss gjorde i fråga om spanmålstullen, påstod att
tullen icke inverkade stort annat än att ingifva mod hos vederbörande.
— Men månne icke då tull å vissa ladugårdsprodukter kunde
ha lika god verkan i detta hänseende som spanmålstullen, i fall någondera
skall framkallas? Denna senare, såsom rörande en mindre
förädlad, men mera allmänt nödvändig vara, kunde måhända i sådant
fall eftergifvas af dem, som anse tullskyddet så ytterst nödvändigt Då

nu härtill kommer, att redan så mycken spannmål lär vara
importerad, som kan behöfvas under året, och således den ifrågavarande
tullen icke lär inverka på priset under årets lopp, så vill

N:o 13. 22

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

Ang. införande jag hemställa till de så kallade tullvännerna, om de icke skulle finna
Zua™Sl6~ det lämpligast att nu låta frågan falla, för att dels få tid att när(Ports
) mare besinna och dels ett moderat, klokt och följdrigtigt
förslag till nästa år, om något nödvändigt måste vidgöras i ämnet.
De upprörda känslorna inom landet kunde äfven derigenom få tid
att lugna sig, och måhända frågan få en för hela landet lycklig
lösning. Frågans inverkan på handel, sjöfart, jordbruk och andra
näringar, samt deras förhållande så val inbördes som till utlandet,
bör icke lemnas outredd och opåaktad.

Jag delar för min del den åsigt, som är i korthet uttalad i den
ai herr A. Andersson afgifna, vid utskottets betänkande fogade reservation,
till hvilken jag alltså hänför mig, då jag härmed förenar mig
med dem, som yrkat afslag.

Häruti instämde herr Nilsson i Östra Espinge.

Herr Jöns Rundbäck: I likhet med en talare under gårdagens
plena får jag till att börja med säga, att i den nu föreliggande tullfrågan
har så mycket blifvit taladt, skrifvet och tryckt, att man väl
kan såga — det är för mycket. För egen del hade jag velat iakttaga
tystnadens vältalighet, helst jag så länge och ofta haft tillfälle
att inom denna kammare tå yttra mig i frågan; men frågans storhet,
i förening med dess vigt för stunden, tvingar mig, att i min
egenskap af ledamot i det utskott, som berådt frågan, utbedja mig
eu stunds uppmärksamhet af eder, mine herrar.

Först och främst får jag då säga, att under de 24 riksdagar
jag haft äran tillhöra riksförsamlingen, så har tullfrågan i än en,
än en annan form, i än större, än mindre omfattning varit föremål
för Riksdagens begrafvande och för pressens behandling. Så vidt
jag kunnat och hunnit, har jag ock med uppmärksamhet följt med
frågan, och har jag dervid företrädesvis icke uraktlåtit att taga reda
på frihandlarnes åsigter och skäl, helst deras system blifvit så mycket
lofprisadt af dem sjelfva. Huru allvarligt jag än sökt och pröfvat,
ha dock sunda förnuftet och erfarenhetens sakliga skäl allt mera
och mera bragt mig till den oomkullrunkliga öfvertygelsen, att det
frihandelssystem vi hafva är ett afvita, ett för vårt land förderfligt
system, och det förvånar mig icke att allt flera och flera på enahanda
grunder kommit och komma till enahanda uppfattning. Det
förvånar mig icke heller att herrar frihandlare här och annorstädes
med så ljusa färger, så vackra och svassande tal ännu lofprisa
sitt system, ty det vore för mycket att begära att dessa skulle erkänna
systemets fel och brister, sedan de så länge och idkeligen ropat:
»stor är de Ephesers Diana!» Att frihandlurne äfven sedan deras systems
utanverk ramlat vilja värna om ruinerna, förundrar mig icke
heller, ty — jag medger det gerna — det måste kännas förfärligt
obehagligt, ja rent af olidligt och grämelsefullt att en gång finna —
da man ser på utsugnings- eller frihandelssystemets menliga verk -

23 N:o 13.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

ii in gar — att man så misstagit sig och genom sin envishet lurat Ang. införande
både sig sjelf och sitt land. För öfrigt vill jag blott tillägga, att nJ
ingenting från våra motståndares sida kan eller skall förvåna mig, .ports ^
utom den omständigheten att de begära, och detta är för mycket,
till och med af en frihandlare, att bevillningsutskottet skulle hafva
skrifvit ett i frihandelsrigtning gående betänkande, och detta ehuru
utskottet var tillsatt af och bestod till större delen af skyddstullsvänner.
— Denna begäran går för långt. — Vi skyddstullsvänner
kunna icke vittna om annat än hvad vi sett och funnit rätt och
sant vara, och icke heller tala annat än hvad vår öfvertygelse förestafvar.
Ett annat förfaringssätt må vara våra motståndare förbehållet.
Att utskottets motivering icke funnit nåd inför den förste
talarens ögon, det har jag hört, och jag beder få betyga, att i formel
hänseende var hans innehållslösa tal utmärkt, ja rent af stiligt ;
men det vill jag påstå, att om än våra professorer — vare sig i
Stockholm, Upsala och Lund med tillhjelp af hela svenska akademien
— skrifvit utskottets betänkande i samma anda och rigtniug som
utskottet gjort, så skulle det visst lika litet funnit nåd inför den
väldige granskarens ögon. — Hvad våra vedersakare företrädesvis harmas
öfver och derföre häftigast anfalla, är utskottets motivering;
men, mine herrar, jag vill fråga: skulle utskottet för att smeka och
tillfredställa eder, hafva skrifvit motiven i frihandelsvänlig rigtning
och de så kallade klämmarne, såsom de äro, i protektionistisk, eller
tvärt om ? I sanning, en sådan orimlighet kunde aldrig, huru nöjsamt
det än skulle vara för eder, utskottet göra sig saker till och derföre
få herrarne vara snälla och hålla till godo med motiveringen sådan den
är; den måhända smakar illa, men det göra ofta helsosamma piller.

Medan våra motståndare äro i farten med att klandra utskottets
motivering och i samband dermed hela skyddstullsystemet, underlåta
de icke heller att till skyarue rosa och upphöja frihandelssystemet,
hvilket dock icke ännu lärer vara fullkomligt, ty ännu ha
icke herrarne — och det förvånar mig — hunnit att borttaga skyddet
för alla landets näringar, ännu låten I vissa städer, under namn
af tolag, upptaga skatt af fattiga konsumenter. Hvarför han icke I,
Stockholins-represeutanter, kommit fram med det förslaget: bort med
t olagen! I sanning, ett sådant försakande förslag skulle hafva hedrat
hvarje frihandlare och visat att äfven de hafva åtminstone hjertat på
rätta stället.

Äfvenledes synes mig att I bort framkomma med förslag om
borttagande af alla tullar, åtminstone alla dem, som ännu hafva namn
af skyddstullar, ty genom borttagandet jemväl af dessa tullar skulle
ju, enligt eder trosbekännelse, konsumenterna fått ännu billigare pris
på många varor och staten mera inkomst samt städerna mera tolag,
och mot sådana fördelar betyder väl ett tjogtal grusade näringar
ingenting? Under tilltro att herrarne i detta fall skola genom fördubblade
bemödanden återtaga hvad som är förloradt i tid, lemnar
jag omsorgen härom åt eder.

ST:o 13. 24

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

Ang. införande Under debattens gång ha våra vedersakare idkeligen framhållit
af och starkt betonat, å ena sidan hur jemmerligt illa det var bestäldt

fFo t ''i me<^ svenska folkets näring och näringskällor under skyddstullstidens
h'' dagar, hur snigelartad utvecklingen var och så vidare, men å andra
att genom frihandelssystemets antagande andarne, krafterna och näringarna
likasom genom ett trollslag vaknade, huru den förut fördolda,
stelnade malmen kom att strömma ut ur våra grufvor, huru
fälten gåfvo rika sjelfsådda grödor, huru träden lemnade drufvor och
en uppfriskande saft. — Ja, hvilken bedröflig tid före, hvilken härlig
efter frihandelns tillkomst! I sanning en beundransvärd målning.
Den saknar hvarken skugga eller ljuspartier, ehuru de bryta något
tvärt emot hvarandra. — Täflan har dock ett fel, ett stort, ett farligt
fel —• den är icke sann, och detta fel härrör icke af duken,
utan är målarnes. Huru kunna nemligen de herrar talare, som uppträdt
med en dylik teckning, så oförsynt förvrida och förvända sin
egen store mästares ord och bevisning? Jag menar härmed den i
många hänseenden så store, sjelfständige och ridderlige friherre Gripenstedt.
Läsen hans så kallade blomstermålning vid 1857 års riksdag;
deri får man se något annat än grusade näringar och eu snigelartad
utveckling vid skyddsperiodeus slut. Jag har den bok här
i min hand, som innehåller dessa hans beryktade tal, och de vittna
emot, icke för eder. För att bestyrka sanningen af detta mitt påstående
torde jag icke behöfva uppläsa, endast hänvisa till dessa tal,
helst de finnas tillgängliga för alla. Endast sjelfva slutklämmen,
som är helt kort, och deruti han samlar allt i ett, anhåller jag få
ljudeligen uppläsa, och den lyder så: Datt så väl landets kapitaltillväxt
som dess näringslif i alla rigtningar utvisa en utveckling och
blomstring, som icke är med någon föregående tid hos oss jemförlig
och som ej heller proportionaliter, så vidt jag vet, af något
land i Europa öfverträffas».

Dessa ord tror jag mig kunna säga bevisa mera än berrarnes,
mera än dessa oräkneliga tidningsartiklar och ströskrifter, som frihandlarne
så flitigt fabricera. Men, sägen I — för att undkomma
detta farliga vittnesbörd, — vår utveckling har varit större, mångfaldigt
större under frihandelsregimen. Nåväl, genom detta förneken
I således icke utvecklingen jemväl under skyddssystemets dagar och
jag förnekar icke och har aldrig förnekat, att landets utveckling varit
stor under de senare trettio åren, men denna utveckling beror icke
af eller härleder sig ifrån frihandelssystemet, som I sägen, och det
är deri som I misstagen eder så illa. Men, frågen I, hvaraf beror
då vår stora utveckling? Jo, jag vill i korta drag antyda detta,
den beror och härleder sig ifrån den goda grundval, som skyddssystemet
lagt till ekonomiskt välstånd och företagsamhet, den beror
af svenskt arbete, af ett rationelare landtbruk, af en allmännare
folkbildning, af naturvetenskapernas framsteg, af våra tekniska
och landsbruksskolors tillkomst med mera dylikt, som med eller utan
frihandelssystemet nog framkommit och visat sina verkningar. Ja

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

25 N;o 13.

till och med vårt, i så stor skala utvecklade kommunikationssystem införande
skulle, så är min tro, tillkommit utan frikandelssystemets tillhjelp “/ sPanm''ilsoch
helt säkert under skyddsystemet verkligen blifvit vårt — ty nu “ “r''
är det obligationsinnehafvares. *■ }

För att ännu något närmare och fullständigare belysa huru det
var bestäldt med laudets ekonomi vid skydstullssystemets slut mot
nu vid — som jag hoppas — frihandelssystemets slut, så beder jag
få meddela något ur en annan tillgänglig tryckt handling, nemligen
riksdagsmannen herr Eliassons förtjenstfull motion — ett arbete
som jag önskade att alla och en hvar ville läsa och allvarligt begrunda.
Jag önskade detta så mycket hellre som våra motståndare
synas gå omkring sagda motion likasom »katten kring het gröt.»

Låtom oss då se till hvad denna motion har att förtälja, helst den
är tänkt och skrifven af en verklig bonde. Att siffrorna äro hemtade
från verklighetens källor och icke från »föreningen mot lifsmedelstullar»,
synes mig ock vara en förtjenst. Om statsverkets
utgifter anför herr Eliasson att de uppgingo till nära 30 millioner år
1857; för året äro de beräknade till 82 millioner. År 1874 utgjorde
kommunalskatterna, i runda tal, 8,800,000, år 1884 17,400,000. År
183G utgjorde statsskulden 3,600,000. 1857 hade denna skuld ned gått

till 700,000. Skyddssystemets män sökte alltså betala sina skulder,
men så kommo frihandelssystemets män till styret och »då blef det
lif i luckan»; från 1857 till nu utvecklade sig statens skuldsättning
från anmärkta 700,000 till 244,000,000 kronor och den enskilda i
landets fastigheter intecknade skulden från år 1855, då den endast
utgjorde 147,000,000 kronor, till år 1884 till 880,800,000 kronor.

Den intecknade skulden i stadsfastigheter besteg sig åter vid 1884
års slut till kronor 456,000,000. Landskommunernas skulder hade
under tio år eller från 1874 till och med 1884 ökat sig från 4 till
13 millioner kronor. Under samma tid ha stadskommunernas skulder
ökat sig från 45 till 106 millioner kronor och landstingens från
800,000 till närmare 2,500,000 kronor. Om värdet rörande landets
ut- och införsel förmäler motionären följande:

Från år 1829 till 1855 utgjorde sammanlagda värdet af landets
utförsel 984 millioner och dess införsel 898 millioner kronor; alltså
öfversteg utförseln införseln under anmärkta tid till landets favör
86 millioner kronor. Från år 1856 till år 1884 importerades åter
för kronor 5,394,000,000 och exporterades för 4,534,000,000 kronor,
utvisande en skilnad af införda mot utförda varor af 859 millioner,
eller i medeltal närmare 30 millioner kronor per år. Om landets
export och import af spanmål och ladugårdsprodukter lemnar äfven
motionären beaktansvärda upplysningar, äfvensom om åtskilliga andra
värderika ting, men jag vill icke anföra, endast påminna om deras
tillvaro i denna motion. Deremot anser jag mig böra anföra hvad
motionären har att meddela mot frihandlarnes påstående om välmågans
allmänna stegring sedan de började att lemna folk bröd och
arbetsförtjenst. »I landshöfdingeembetenas femårsberättelser för åren

N:o 13. 26

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande 1851—1855 uppgifvas samtliga fattigvårdsutgifterna för hela riket,
af spanmåls- 2,260,000 kronor årligen. De uppgingo 1860 till kronor 3,360,000
tullar. Qgjj p884 till kronor 8,606,000. År 1860 uppgick understöds(Forte.
) tagarneg antal tm 132,982, år 1884 till 223,974.

Hvad emigrationen beträffar, så utgjorde emigranternas antal
under skyddsperioden:

för åren 1851—55 i medeltal per år 2,549
» 1855—60 » » 881

Efter det frihandelssystemet visat sina verkningar, eller

för åren

»

y>

)>

»

1861—65 i medeltal
1866—70 »

1871—75 »

1876—80 »

1881—84 »

per år 3,963
» 20,526

» 12,893

» 17,161

» 37,834.

Detta, mina herrar frihandlare, är siffror som tala; hvad hafven
I att ställa emot?

I sanning, eder beprisade utveckling är storartad bakåt — men
så kom då icke och säg oss att välmågan är allmän, bergningen
lättare nu än förr, ty ingen landtbrukare, ingen arbetare skall tro
eder, och hvarföre? Jo, derföre att I antingen icke veten eller icke
viljen säga rena sanningen. Mycket vore här att tillägga, men
här, om någonsin, göra reflexionerna sig sjelfva.

Här har ock blifvit taladt om andra länder och exempel derifrån.
Så hafveri I talat om Ryssland, Tyskland, Eugland, Amerika
o. s. v. Nåväl, hvad Ryssland beträffar, så veta vi litet hvar, att
det har skyhöga tullar för nästan alla alster åt industri, men i detta
land, der rågen köpes billigare än här, äter arbetaren, bonden der
bättre? Nej. — I Tyskland talar man om skyddstullssystemet, men
förgäter militärsystemet. Detta är ett feltag. — I England, frihandelns
förlofvade land, är jordarbetarens lott allt annat än dräglig
— arrendatorerna äro ruinerade, millioner acres odlad jord hafva
derstädes på senare tiden blifvit utlagda till betes- eller jagtmarker
o. s. v. — I Amerika, detta skyddssystemets land, dit fly, som vi sett,
årligen tusental idoge, dugande svenske män, ty I, herrar frihandlare,
kunnen icke lemna dem ett lönande arbete hemma och bröd.
Icke fagra ord lefver menniskan af, men bröd för arbete fås ännu
i Amerika. Vare detta nog sagdt om främmande länder; men vid
tal om främmande länder och särskilt Englaud, så beder jag få
stanna som hastigast vid en man derstädes, hvilken såsom frikaudlare
och dertill en stor statsman eu gång uttalade några ord, hvilka
jag beder få anföra, ehuru jag anfört dem någon gång här förut.
Det gäller ett uttalande af mr Gladstone, Englands berömde statsminister.
Han infann sig en gång i Manchester och talade der till
folket och arbetarne om det nya frihandelssystemet, som något afkylde
deras föreställningar om det tusenåriga rikets ankomst med

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

27 X:o 13.

frihandelssystemets ankomst. Han yttrade nemligen till dem: »Glöm- Ang. införande
men aldrig att billigt bröd gör icke arbetarne lycklige, utan arbete °f sPanm(lls''
och val betaldt för sitt arbete, det är hvad arbetarne behöfva.» J8"''

Så talade Gladstone; har han rätt? Ja, då ha de orätt, hvilka säga ^ orts''-)
billigt bröd och icke arbete, eller litet betaldt för arbetet, se det är
hvad som gör arbetare lyckliga.

Medan jag är inne på frågan om brödet och arbetsförtjensten,
så beder jag äfven få åberopa hvad en annan stor auktoritet härom
meddelat, och det är hvad den store statsekonomiske författaren
Michel Chevalier yttrar i sitt förträffliga arbete »Läran om myntet»,
öfversatt till svenskan och således äfven läsbart för oss. Han bevisar
i detta sitt arbete på ett, som man säger, fullt uttömmande
sätt, att arbetspriset uti evärdeliga tider alltid stillt sig efter spanmålsprisen,
och anser således att ingen s. k. likare för myntet skulle
i regeln finnas, som mera motsvarade vara- och arbetsvärden i allmänhet
än spannmål; men då det för andra lätt begripliga orsaker
icke lämpar sig för myntstandart, har det, trots sin likai-eegenskap,
måst i denna sin egenskap förkastas. I vårt och jag tror flera länders
s. k. markegångstaxor återfinnas dock spanmålens likareegenskaper.
Med det sagda vill jag hafva bevisat, att priset å lefnadsförnödenheter
och priset å arbete stå i ett oupplösligt sammanhang
och så, att falla lifsförnödenheterna i vanpris, så falla ovedersägligt
arbetslönerna. Stiga de åter, ja då stiga ock arbetslönerna,
detta lärer oss erfarenheten från början af 1870-talet, då jemväl
Riksdagen på grund af stegrade pris å alla lefnadsförnödenheter också
meddelade alla statens tjenare dels dyrhets-, dels lönetillägg. Jag
hoppas att icke alla skola hafva glömt detta ännu. Om dessa omständigheter
äro rigtiga, huru kuunen I då tala om lycksaligheten
af billiga pris? År icke hvarje arbete sin lön värd? Eller tron I
verkligen sjelfva på edra teorier? Nåväl, hören då ett ur verkligheten
gripet exempel, hvarthän de leda för arbetaren. Då jag kom
hit nu sist, behöfde jag mig ett par stöflar och jag gick då in i den
första skobutik jag fann. Väl inkommen blef jag förvånad öfver
den rikedom på köpare och skodon som fans, ty med dylika var
boden fullproppad. Jag köpte mig ett par stöflar och priset var
billigt, ja så billigt att jag förundrade mig deröfver. Några dagar
derefter ingick jag uti eu annan dylik butik för att höra priset derstädes,
men der kostade ett par dylika stöflar 3 kronor paret mera;
att jag blef glad öfver den först gjorda handeln är ju lätt begripligt,
men så ville jag hafva reda på orsaken till prisskilnaden, och se då
fick jag veta, att stöflarne jag köpt i första boden voro s. k. wienerskodon
och från Tyskland. I andra boden voro stöflarne åter af
svenskt arbete, och de försäkrade mig derstädes, att arbetarne å de
senare skodonen knappast kunde lefva af den arbetsförtjenst de hade,
alltså kunde de på detta ställe icke sälja billigare. Nu frågas:
skulle den svenske arbetaren, skomakaren, hafva nytta eller skada af
tull på skodon t. ex. 1 å 2 kronor paret? Efter min mening skulle

Kro 13. 28

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande han hafva nytta af tullsatsen, ty den skulle lemna honom mera
af spanmåls- arbete och bättre betaldt; men om han på detta sätt kunde komma
rpl^r\ ^ åtnjutande af t. ex. 1 krona i högre dagaflöning, skulle då ett
^ 0 S-'' ökadt pris af 1 eller hvarför icke 10 öre på hans dagration vara
för honom olycksbringande? Jag tror det icke.

I, som nu lofven arbetaren guld och gröna skogar, hög betalning
och en kort normalarbetsdag, sägen mig, sägen oss, huru skall
detta tillgå? I sanning, en sådan uppfinning vore värd ett utomordentligt
pris, och hvarföre uppdagen I icke eder stora frimurarehemlighet
för en spörjande, längtande verld, en lidande mensklighet?
Gören detta, jag beder.

För egen de], och jag vågar i detta fall svara å alla skyddsvänners
vägnar, ha vi ingen annan afsigt, ingen annan uppgift än
att komma arbetet till hjelp, och hvarje annan förutsättning är en
nedrig beskyllning, som vi afvisa med förakt. För detta ändamål,
arbetet och arbetarens bästa, sträfva vi lika upprigtigt som våra
motståndare, och om vi vilja nå målet på eu annan väg än I, så
beror det derpå att vi äro förvissade derom, att I tagit vilse väg.
För öfrigt beder jag få tillägga, att öfver oss står en gudomlig,
eller, om I så vilsen, en naturlag, som vi icke ens med förenade
krafter kunna rubba, och den lyder i korthet sålunda: »Du skall
föda dig i ditt anletes svett.» Denna lag äro vi alla underkastade.
Jag klandrar icke denna lag, ty den är oss nyttig och befordrar,
som det hette i vår gamla katekes, helsa och välstånd, samt förhindrar
många tillfällen till synd. Heder och ära alltså åt denna lag, åt
dess efterföljare, åt arbetet och hvarje ädelt sträfvande! För den
redlige och ärbare arbetaren lyfter jag på hatten lika gerna som
för den högst uppsatte, men herrarne fä ursäkta mig om jag icke
kan göra det för dagrifvaren, ty äfven arbetare finnas i flera former.
Så vill jag omtala, att jag var i Stockholm en sommar, der jag då
och alltid sett många präktiga arbetare, men jag såg ock — den
gången särskild! -— en del arbetare, de borde dock icke bära detta
namn, och en del andra personer, som dagligdags stodo och asago
några fula figurer i en s. k. Kasper-teater. Helt visst voro de frihandlare,
ty friheten togo de sig, men hvar eller huru de kunde
föda sig eller sofva om natten, det vet jag icke, »men solens gångföljde
de icke. Kom jag så hem, det var under skördeandan; någon
normalarbetsdag kände de icke till derstädes. Solen helsade de glade
vid hennes uppgång och vid hennes nedgång voro de ännu vakne.
De lade sig, det är sant, trötte, men de sofvo godt och fridfullt,
voro friske och belåtne. Hvilken sort af dessa arbetare voro de
bästa?

Sedan jag sålunda tecknat min ställning till frågan och mina
åsigter om densamma, anhåller jag att särskild! få besvara ett par
föregående talare, ehuru jag icke annars hade tänkt göra det. —
Den ena och första är Gefie-representanten. Han har, som vi hört,
varit ute och vandrat och idkeligen mött »gubbar», och som de voro

29 N:o 18.

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

kloka gubbar fick han reda på rätt mycket af dem. Aja, det är,
icke heller så galet sätt att skaffa sig vetande äfven i statsekonomi.
Om flere än de tvenne sistnämnde af hans gubbar vill jag emellertid
icke tala. Den ena af dem var en arrendator, den andre en egendomsegare.
Den förre hade lemnat sitt arrende för de dåliga tidernas
skull och dylikt. Den andre, egendomsegaren, undfick naturligtvis
ett mindre arrende? Anej, den förre arrendatorn hade blifvit
rik och kunde således draga sig från arrendet, som mottogs af hans
son, och denne kunde i sin ordning gifva gubben n:o 2 ett mycket
större arrende, 2,000 kronor per år mer än fadern gifvit, och så långt
är ju all godt och väl; men den slutsats talaren drog af denna lilla
historia, nemligen den, att sagan skulle bevisa det välmågan på landet
är större än man tror och att jordarrenden jemväl nu kunna
höjas, den slutsatsen vågar jag betvifla. Likaså misstänker jag, förlåt
mig, herr lektor, att historien är uppdiktad. Skulle nemligen
herr lektorn hafva rätt, nå då skulle kronans arrendatorer fara
med osanning. Då skulle domänförvaltningens framställning och
regeringens åtgörande om nedsättning af arrendebeloppen sakna befogenhet.
— Förlåt mig, jag tror icke heller detta.

Vidare hafva åtskilliga talare i bevekande ordalag bedt och
varnat oss att ej nu fatta beslut i den föreliggande frågan, utan
dermed vänta till nästa år eller intill dess nya val till Andra Kammaren
egt rum. Vågar jag gissa, så torde denna hemställan möjligen
bero af den förutsättningen, att den som vinner tid vinner
allt. Omöjligt kan det härleda sig deraf att de nyvalde riksdagsmännen
skulle vara mera beredde att aflägga sitt votum i frågan
än vi, som nu i tre riksdagar så mycket ventilerat densamma. Nej,
miue herrar, jag tror att vi äro beredde att i frågan afgifva vår
röst; vi som å densamma nedlagt så mycket arbete, vi böra ock
rösta för densamma. Sjelf är jag beredd att rösta när som helst,
och gör jag det så mycket hellre som ju ingen vet om jag lefver
eller kommer hit nästa gång; men en person, som har skyldighet
att deltaga i beslut, derifrån drager sig undan för lock eller pock
eller under förevändning om uppskof till nästa gång, den handlar icke
som man.

Särskilt beder jag få säga några ord om den nu föredragna
delen af frågan eller om rågtullen. Den är efter min åsigt fullt ut
lika befogad som tull å något annat sädesslag. Odlingen af råg är
icke billigare än af andra sädesslag, tvärt om, och jag beklagar den
dag då denna nödiga odling skulle komma att upphöra, ty det kan
komma en dag då östersjöhainnarna kunna stängas — och då stå
vi der vackert. Vidare vill jag säga de talare som uppmana oss att
i stället för råg odla den mera vinstgifvande hafren, att de, som
hafva så godt om råd att gifva, hade bort vara betänkta derpå,
att föreslå en ändring i vilkoren för utarrendering af kronans domäner,
der det nu heter att arrendatorerna icke få lof att taga å
samma fält mera än tvenne vårsädesgrödor i sänder. Likaså torde

•I ng. införande
af spanmåls[tullar.

(Forts.)

N:o 13. 30

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ang. införande de talare, som äro så utomordentligt väl hemma i landtbruket, böra
nf förskaffa sig ett landtbruk, sådana äro nu icke svära att få, och för p

, '' söka med sin hafreodling. Icke många år skulle de behöfva för att
'' i verkligheten blifva öfvertygade om hafreodlingens och edert systems
utsugande verkningar.

Slutligen beder jag få tillägga, att uti denna fråga ligger ett
något, som man väl må säga är besynnerligt och tänkvärdt. Jag
minnes ganska väl huru stark agitationen och stormen var, då frihandelssystemet
bröt sig fram och segrade. Man föregaf med svassande
tal, med pukor och trumpeter, på den tiden att man uppfunnit
ett nytt lycksalighetssystem, ett undergörande medel mot allt ondt,
åtminstone mot alla samhällskrämpor, och många tro det ännu. De
som tviflade derpå hånade och begabbade man som enfaldige dårar
och så vidare och man gör det ännu. Men huru det var och något
var det, så kom dock enfalden icke från sina tvifvel, utan växte dessa
så småningom till och togo märkeligt nog allt mer och mer form af
sanning, och ehuru ännu föga utsigt dertill finnes, är jag dock viss
om sanningens slutliga seger, att enfalden, vården om och aktningen
för det egna arbetet skola likasom fosterlandskärleken taga ut
sin rätt gent emot den påstådda visheten, den frihandelsvänliga
vältaligheten och kosmopolitismen. Besjälad af dylika åsigter och
tänkesätt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Berglöf: Under nuvarande riksdagsperiod har ingen fråga
varit så vidlyftigt behandlad som den nu föreliggande tullfrågan.
Under 1885 års riksdag hade vi nöjet att under tre dagar debattera
densamma i kammaren, under 1886 års riksdag förehade vi den
ånyo under tre dagar och nu, mine herrar, är det på andra dagen
som frågans behandling fortgår. Samtidigt hafva våra respektiva
tidningar dagligen upptagit och behandlat frågan, hvarjemte vi fått
utdelade broschyrer, som mer eller mindre lyckligt behandlat samma
ämne. Man skulle dock efter allt detta arbete hafva väntat sig att
få se den anfallande parten komma med en utredning och ett utlägg
af sitt ämne och sin sak, som kunde vara för den anfallne bevisande
och så tilltalande, att man vore. beredd och färdig att underkasta
sig den anfallandes önskan och vilja. Men under alla de tal, som
vår motpart hållit, och under alla försök han gjort har det, så vidt
jag förstår, icke lyckats honom att i detta vigtiga ämne förebringa
nödig och fullt sakrik utredning af sitt ämne. Det föreliggande
utskottsbetänkande! har med all rätt klandrats af flere föregående
talare. Det innehåller, såsom hvarje af sina föregångare, en hel del
påståenden, men, mine herrar, inga bevis. För att bestämma tullsatserna
gripes den ena siffran efter den andra ur luften och sammanjemkas
med hvarandra så godt det går för sig och så att de
se någorlunda ut i stycket. Sorgfälligt hafva våra motståndare undvikit
att under de föregående åren rätt sjunga ut med sanningen.
Vid det ena tillfället har det hetat att tull på spanmål icke för -

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

31 N:o 18.

höjer spanmålsprisen, vid ett ammat tillfälle, då satsen omvänd Ang. införande
passat, har det hetat, att tull på spanmål tillkommit för att höja °-f sPanmålsprisen
på spanmål till sådana siffror, att spanmål i vårt land kunde “ ar''
af producenten med fördel afyttras. ^ ''''

Det rätta programmet för våra motståndare har dock aldrig
tydligt blifvit hördt förr än i går. Då framlades programmet fullständigt
af eu utaf motpartiets talare. Han talade om sitt program
såsom mycket vackert, och jag medgifver, att det innehöll många
goda och vackra tankar. Han talade om, att, ifall systemet genomfördes,
vi skulle komma att använda egna råvaror, egna arbetskrafter
in. m., samt till sist, att systemet skulle bringa landets befolkning
in i enkla lefuadsvanor. Mannen, som frambar systemets vackra
program, såg mycket trovärdig och tillförlitlig ut; men det är icke
nog med vackra ord och påståenden. Man fordrar bevis i en sak af
så genomgripande vigt som denna. I hvarje tvist finnes en kärande
och en svarande part. I denna tvist, mine herrar, äro tullvännerna
kärande parten och frihandlarne den svarande. Den allmänna regeln
i eu tvist är, att »käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa,
eller vare svarande parten fri». Skall denna fråga erhålla den lösning,
som protektionisterna önska, fordras sålunda, att de skola bevisa
sina påståenden. I första rummet skola de stjTrka det bestående
systemets fel. Det är en ostridig sak, att jordbruket för närvarande
lider betryck lika väl som alla öfriga näringar. För detta
påstående fordras intet bevis, emedan det är en erkänd sanning.

Men protektionisternas påstående, att felet till allt detta skulle ligga
i det nu rådande tullsystemet, är icke bervisadt. Vidare skola våra
motståndare bevisa det nya systemets fördelar och företräden. Do
framkasta ständigt det påståendet, att det nya tullsystemet skall
hjelpa landet ur det nu rådande betrycket, och för att ådagalägga
rigtigbeten häraf, hafva de begagnat sig af siffror från den tidpunkt,
som anses lämpligast för att få siffrorna att se så bra ut som möjligt
och stämma öfverens på bästa sätt. Här har man dock förut
under pågående öfverläggning ådagalagt, att de framlagda siffrorna
äro origtiga och icke bevisa hvad de afse att bevisa. Ett skäl, som
våra motståndare kraftigt åberopa, är opinionen inom landet. På
ena mötet talar man för och på andra mot tull. I samma stad och
till och med i samma sockenstuga talar man än så och än så, sannolikt
beroende på de olika ledande personer, som komma tillstädes
vid mötet.

Äfven den ort, jag tillhör, har bringat mig en adress med 1,800
å 1,900 underskrifter, hvari de anmoda mig att arbeta mot lifsmedelstullar.
Denna adress har tillkommit på en enda dag, hvilket dock visar
ganska stort intresse på denna trakt för nu föreliggande fråga. Den
af våra motståndare åberopade opinion vill jag sålunda icke gifva
någon bevisningskraft, för att det föreslagna systemet skall vara det
medel, hvarigenom landet skall bringas eftersträfvade fördelar och
lyftning från nu öfverklagade betryck.

Nto 13. 32

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

Ang. införande Vid sådant förhållande och då det bestående systemets fel eller
af spanmåls- det föreslagna systemets fördelar icke blifvit ådagalagda;

då allmänna meningen inom landet och den ifrågasatta svstem(
o s.) förändringen icke ens närmelsevis är klar och tydlig;

då under betryckta tider mera än eljest rubbningar i politiskt
och ekonomiskt hänseende böra undvikas, samt

då slutligen landets näringar måste lida af de »dyra tider»,
som man vill framtvinga, så måste jag för min del motsätta mig den
föredragna punkten i utskottets betänkande.

Till sist vill jag erinra, det jag anser de personer åtaga sig ett
tungt ansvar, hvilka vilja påtvinga landet detta nya system, och
fara är, att deras krafter icke skola räcka till, då det gäller att bringa
ordning i den oreda, hvarmed de nu hota vårt fosterland.

Herr Fredenberg: Då utgången af den tullstrid, som nu utkämpas
i Riksdagens båda kamrar, inom hela vårt land motses med
det lifligaste intresse — jag vågar till och med säga feberaktig oro —,
så anser jag det vara en pligt för hvar cell eu, som fått det ansvarsfulla
uppdraget att deltaga i denna vigtiga tullpolitiska frågas
afgörande, att öppet och utan tvekan angifva sim ställning till densamma.
Som jag emellertid är nästan viss om, att hvarje ledamot
inom denna kammare efter moget betänkande kommit till en bestämd
åsigt, som numera icke låter rubba sig af huru långa tal som helst,
vare sig i frihandelsvänlig eller protektionistisk rigtning, och diskussionen
således är att betrakta endast såsom en enskild trosbekännelse,
skall jag, herr talman, söka fatta mig kort samt med skyldig aktning
för andras öfvertygelse blott angifva de skäl, som motivera mitt
handlingssätt i denna Riksdagens otvifvelaktigt vigtigaste fråga.

Ehuru säkerligen få länder i Europa både i finansielt och klimatiskt
hänseende arbeta under så ogynsamma produktionsvilkor
som Sverige, skulle jag likväl kunna förstå, ja till och med vara med
om frihandel, så vida likställighet i afseende på varuutbytet folken
emellan verkligen existerade; men då så icke är förhållandet, utan
alla länder med undantag af England omgärda så väl jordbruk som
industri med ganska höga skyddstullar, så måste väl, efter min uppfattning,
åtminstone sjelfva grunden och förutsättningen för densamma
dermed också hafva förfallit. Den hejdlöst fortgående, ruinerande
skogsafverkningen i vårt land anses nu af många såsom vår vigtigaste
näring, emedan den genom obetänksam förbrukning af sjelfva
skogskapitalet ännu kanske några år har att uppvisa den högsta
exportsiffran; och det var också med anledning deraf en sågverkspatron
i går afton med en viss stolthet meddelade kammaren den
upplysningen, att Norrlands glesnande skogar förlidet år lemnade en
inkomst af 103 millioner kronor; men då den största delen af vår
befolkning, Gud ske lof! ännu är fäst vid jordbruket och deraf har
sitt arbete och sin utkomst, så måste väl detsamma ändå vara och
jag hoppas i all framtid äfven förblifva vårt lands modernäring.

Tisdagen den 1 Mars, e. m.

33 Nso 13.

Att så verkligen är förhållandet, bevisas bäst deraf, att jordbrukets Ang. införande
under goda och onda tider olika köpförmåga ännu är den känsligaste °/ sPanmil3~
barometer på tillståndet hos landets öfriga näringar. tullar.

Det har framhållits med en synnerlig skärpa och förkärlek af ^ ''

herrar frihandlare, att genom tullar på jordbrukets alster komma
arbetarne och arbetsgifvarne i en oförsonlig strid med hvarandra, men,
mine herrar, erfarenheten har till fullo bekräftat att deras intressen
ega en så stark inbördes solidaritet med hvarandra, att den ena partens
betryck alltid kännes lika tung för den andra. De nuvarande
bekymmersamma tiderna äro eu lika slående illustration till sanningen
af detta påstående, som de goda åren på 1870-talet voro det i
motsatt lyckligt hänseende, ty ehuru lifsmedlen den tiden stodo i
ovanligt högt pris, hafva arbetarnes existensvilkor sällan eller aldrig
varit så fördelaktiga som just då, emedan arbetsgifvarne till följd af
lönande handtering kunde lemna dem riklig och aldrig felande arbetsförtjenst.
Välsignelsen af billigt bröd hafva arbetarne nu visserligen
fått, men huru detta utan arbetsförtjenst skall kunna köpas,
derpå lemnar frihandeln intet svar. Jag är derföre lifligt öfvertygad
om att de bekymmersamma tiderna komma att fortfara så länge vi,
såsom nu är händelsen, importera all den stora mängd af arbete, i
den ena eller andra formen af arbetsprodukter, som vi sjelfva mycket
väl kunna åstadkomma. En måttlig och väl afvägd tullsats på
varor, som utgöra föremål för inhemsk produktion, bidrager otvifvelaktigt
till ökad verksamhet inom landet, på samma gång som deri
äfven ligger en tillräcklig motvigt mot obillig prisförhöjning, och då
så är förhållandet, hvilket erfarenheten till fullo bestyrker, kommer
tullsatsen endast att verka som en tillbörlig och rättvis afgift, hvilken
staten pålägger och utkräfver af den utländske producenten för
beviljad rättighet att med sina varor på den inhemska marknaden
täfla med vårt jordbruks och vår industris alster, i hvars produktionspris
ingå dryga skatter till staten och mångdubbelt drygare till kommunerna,
hvilka skatter icke här betunga den utländske affärsmannen.

Största värdet af ett måttligt tullskydd består enligt min uppfattning
hufvudsakligen deri, att det utjemnar vår produktionskostnad,
som är högre än utlandets, och således gör det möjligt för det
svenska arbetet att med någon liten fördel kunna på vår egen marknad
uppträda och täfla med det utländska, och att deri skulle ligga
någon upprörande orättvisa eller ett otillbörligt omhuldande af landets
näringsverksamhet, kan jag för min del icke finna.

Det händer dessutom icke så sällan, att den kapitalstarke utländske
producenten, till tacksamhet för att vår fria marknad står
honom öppen, genom försäljning till för honom sjelf förlustbringande
underpris söker att förqväfva mången här uppspårande industri, som
är naturlig för vårt land, men som blott har det lilla felet och den
stora djerfheten att den vågat uppträda och konkurrera på våra egna
saluplatser med den utländska tillverkningen. Sedan ett sådant attentat
lyckats, ty här tillhör segern alltid den starkaste, kommer efter
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 18. 3

Nio 13, 34

Tisdagen den 1 Mars, e. m

Ang. införande den vilda konkurrensen den utländske fabrikanten nog att taga sina
af spanmåls- fönster igen med ränta; men den som så orättfärdigt begagnar sig
rv T\ kapitalets oerhörda makt för att krossa den arbetsamme och sva ^

or Si'' gare medtäflaren, bör genom tillräckligt skyddande tullsatser brännas
på fingrare, så att han förlorar lusten och hågen för dylika skamliga
spekulationer. Jag vet visserligen att i vår materialistiska tid
hyllas de Darwinistiska åsigterna, att i kampen för tillvaron är den
svagare dömd till undergång; men den som, i likhet med mig, ser
i kärleken och rättvisan en högre och fullkomligare lag, vill och
kan derföre endast erkänna och böja sig för den senare. Hvad som
jag förvånar mig nästan mest öfver hos mina ärade vänner frihandlarne
— jag tillåter mig ännu att tilltala dem så, emedan jag hoppas
att vänskapsbandet ej skall behöfva slitas af de olika tullpolitiska
åsigterna — är den nervösa oro, som griper dem vid tanken på
att statskassan genom de föreslagna tullarne skulle få för stora inkomster.
Ehuru jag för min del icke tror mycket derpå, emedan
ökadt arbete och företagsamhet inom landet otvifvelaktigt komma
att minska importen från utlandet, så vill jag, i fall denna deras enligt
mitt förmenande lyckliga profetia skulle slå in, påminna dem
om, att vi hafva flera hundra millioner skulder till utlandet att betala,
att det finnes stora brister i vårt försvarsväsen, som behöfva
afhjelpas, samt slutligen att vi hafva mer än femtio mil lång stambana
att bygga i Norrland, hvilken säkerligen icke på många år
kommer att lemna någon afkastning. Då man lugnt och opartiskt
tager allt detta i betraktande, torde deraf klart framgå, att mina ärade
motståndare icke behöfva rifva sig mycket bekymrade i håret, huru
statskassans öfverskott skola kunna både nyttigt användas och väl
placeras. Under den varma strid, som nu pågår mellan protektionister
och frihandlare, är jag, herr talman, nog lycklig att icke
hafva något eget enskildt intresse att bevaka, enär jag hvarken är
jordbrukare eller industriidkare; men då jag är lifligt och varmt öfvertygad
om, att en systemförändring i vår nuvarande tullpolitik är en
tvingande nödvändighet, så vida landet icke skall gå en snar och ödeläggande
ekonomisk undergång till mötes, samt jag dessutom vet att
allmänt väl är enskildt väl, så kommer jag med lugnt samvete och
glad frimodighet att yrka bifall till den nu föredragna punkten och
på samma gång till tullbetänkandet i sin helhet.

Med herr Fredenberg instämde herrar Ersson i Arnebo och
Mallmin.

Härefter lemnades ordet till:

Hans excellens herr statsministern Themptalider, hvilken anförde:
Det kan så mycket mindre vara min afsigt att ingå i några
vidlyftigare statsekonomiska betraktelser eller i någon fullständigare
granskning af protektionisternas bevisföring, som min åsigt i denna fråga

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

35 N:o 13,

redan är för kammaren fullkomligt väl känd. Att, sedan jag sena- Ang. införande
ste riksdagen hade ordet i detta ämne, ingenting inträffat, som rubbat af sPanm&lsmina
åsigter, kan jag försäkra. Nej, ingenting, vare sig jag kastar “ “r‘
blicken inom eller utom landet. Val ser jag, att fortfarande ett be- ^
klagansvärdt betryck så väl för jordbruket som de flesta andra näringar
eger rum. Men jag ser detta betryck öfver hela verlden, beroende
på konjunkturer, som verka oberoende af de olika ländernas
tullpolitik. Detta är ju också naturligt, ty de nuvarande förhållandena,
öfver hvilka man klagar, äro till väsentlig del beroende på omständigheter
af verldsomskapande natur, såsom transportväsendets
utveckling, de mekaniska och tekniska bjelpmedlens utbildning, vetenskapernas
framsteg; allt omständigheter af den öfverväldigande art,
att protektionismens vapen deremot endast äro vanmaktens. De
ogynsamma konjunkturerna äro jemväl delvis beroende på politiska
förhållanden, som med de olika ländernas tullagstiftning icke heller
hafva något att skaffa. Slutligen är, jag medger det, åtskilligt i de
nuvarande missförhållandena till en icke ringa del framkalladt af de
oegentligheter, som skapats under senare tider genom vissa staters
öfvergång till protektionistisk tullagstiftning. Men detta bar sannerligen
icke kunnat öka min benägenhet för protektionismen, och
icke heller har min obenägenhet deremot förminskats, då jag sett,
huru i franska deputeradekammaren i dessa dagar pågår en strid
om förhöjning af den i Frankrike existerande spaumålstullen. Vi
veta, att Frankrike har en tull å hvete af 3 francs per 100 kilogram,
det vill säga 15 öre högre än Utskottet här föreslagit för
samma spanmålsslag. Denna tullsats ämnar man nu i Frankrike
höja till 5 francs, det vill säga ungefär 3 kronor 60 öre per 100
kilogram. 2 kronor 15 öre är således en tullsats, som icke karvisat
sig fylla sitt ändamål i ett sådant land som Frankrike med
dess bördigare jordmån, med dess, i förhållande till vårt, gynsammare
klimatiska läge. Kan man vid sådant förhållande tro, att den tullsats,
som här är föreslagen, skulle vara det af protektionisterna
åsyftade »väl afvägda» skyddet för vårt jordbruk?

Jag håller talaren från blekingebänken, herr Anders Svensson
i Lösen, räkning för den öppna ärlighet, hvarmed han gaf till känna,
att den tull, som nu är föreslagen, efter hans förmenande vore för
låg och måste framdeles höjas, det vill säga, att vi sålunda måste
fortgå på tullförhöjningarnes bana. Ja, detta är också hvad utlandets
exempel visar. De måttliga tullarne spela i den protektionistiska
politiken ingen annan rol än att vara inledningen till systemet.
De utgöra, om jag så får säga, den smakbit, som sedermera
framkallar den fulla protektionistiska aptiten. Jag vet, att protektionisterna
äro ömtåliga, när man röjer deras framtidsplaner i detta
afseende. Men de hänvisa oss ju alltid till utlandet; och det är
just der man ser huru skyddstullpolitiken endast är en de ständiga
tullförhöjningarnes politik. Detta så kallade system, som man inbillar
sig och andra kunna åstadkomma bättre tider och bringa ett

N:o 13. 36

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

Ang. införande val afvägdt skydd åt alla håll — mine herrar, detta system realiaf
spanmåls- geras aldrig någonsin här i verlden. Det system, som kan bringas
tullar. yp s^nd, är resultatet af ett inbördes krig mellan alla näringar,

( orts.) per liyar söker rycka till sig och sin näring det mesta möjliga
af skyddet; och när det systemet hunnit utvecklas, när man genom
skydd på alla näringsalster lyckats åstadkomma ett fördyrande af
alla slags varor, då träder systemet fram med alla sina förderfliga
verkningar, då inträffar detta fördyrande af det nationella arbetet,
af hela den nationella hushållningen, hvilket åter måste framkalla
en förlamning af näringslifvet, och således rena motsatsen af hvad
protektionisterna åsyfta; och denna förlamning gör sig icke minst
gällande med afseende på landets exportnäringar, som väl lida hela
tungan af det protektionistiska systemet i fråga om fördyrade produktionskostnader,
men icke hafva något gagn af tullskyddet, när
de på den utländska marknaden skola bereda afsättning för sina
alster. Jag kan ju för min del icke göra anspråk på att vara särdeles
förtrogen med våra protektionisters statskonst, men i mångt
och mycket erbjuder den onekligen ganska stora besynnerligheter
och slående olikheter med den utländska protektionismen — icke
minst med den store tyske statsmans, hvilken man på den protektionistiska
sidan så ofta åberopar som ett föredöme. Jag talar nu
icke om furst Bismarcks tullpolitik i allmänhet, ty den dikteras
närmast, såsom vi väl veta och jag i fjor hade tillfälle att nämna,
af statsfinansiella skäl; och när bevillningsutskottets ordförande i
går yttrade, att frihandlarne icke ville tillerkänna tullarne något
gagn icke ens för statskassan, så hade han deri orätt; ty ingen
menniska har bestridt, att tullarne hafva en stor betydelse såsom
tillflöden till statskassan, och det var just dessa statsfinansiella skäl,
som ledt furst Bismarck i hans tullpolitik. Men med afseende på
handelspolitiken hafva furst Bismarcks lifligaste omsorger ständigt varit
egnade åt landets exportnäringar. Det är derför han låter tyska
riket afsluta traktater med främmande magter. äfven tarifftraktater,
i hvilka han nedsätter de tyska tullsatserna för att genom eu förmånlig
traktat bereda större afsättning för de tyska varorna. Men
för tarifftraktater hysa våra protektionister, som bekant, den allra
största förskräckelse. Ja, furst Bismarck inkallade ju, som vi veta,
nyss tyska riksdagen på endast några få dagar enkom för att fatta
beslut rörande en handelstraktat med Spanien. Det är af samma
orsak som han med statsanslag subventionerar transmarina ångbåtslinier,
lemnar exportpremier, intresserar sig för kolonisationer i
aflägsna länder, ja, på många sätt söker uppmuntra landets export
— allt derför att ban vet, att ett lands förmåga att upprätthålla
betalningsbalansen till utlandet beror derpå, att landets exportnäringar
blomstra. Hos oss går man den motsatta vägen. Hos oss
tror man, att man genom att fördyra produktionskostnaden för exportnäringarne
skall kunna åstadkomma landets välstånd. Jag betvifla!1
att metoden lyckas.

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

37 N:o 13.

Jag talade om fördyrandet af det nationella arbetet, och jag Ang. införande
har dermed kommit till sjelfva kärnpunkten af protektionismen. af *p«nmålsFördyrandet
af varan är protektionismens mål; och jag kan för- tullar säkra

herrarne, att om icke detta vore målet, så skulle det icke (Forts.)

finnas någon protektionist i verlden. Nu säga emellertid protektionisterna:
ja, men frihandlarne göra sig skyldiga till en motsägelse;
ibland säga de att tullen fördyrar varan, ibland åter säga de att
varan icke blir fördyrad genom tullen. Ja, mine herrar, detta är
på sätt och vis mycket sant. Ty frihandlarne äro realister; de se
förhållandena sådana de i verkligheten te sig. Det finnes verkligen
tillfällen, såsom i går i kammaren yttrades, då i trots af tullen
varuprisen icke stiga. Det kan till och med inträffa, att prisen
falla lägre än de stodo innan tullen åsattes. Detta beror då af
den helt naturliga förklaringsgrunden, att varans pris på verldsmarknaden
samtidigt har fallit mera än tullbeloppet utgör. Så har inträffat
under de senare åren, och i sådant fall kan tullen helt naturligt
icke höja prisen. Är det så, som bevillningsutskottets ordförande
i går sade, att vi ännu befinna oss i början af en period af.
fallande spanmålspris, så kan det derför komma att inträffa jemväl
hos oss, att vi pålägga tull och att varans pris ändå faller.

Men detta är eu missräkning för protektionisterna, en missräkning
som de icke kunna hjelpa, utan som blott leder till rop på förhöjda
tullar; ty i sådant fall kan ju icke varans pris utan ytterligare
stegring af tullsatsen komma »i något rimligt förhållande till produktionskostnaderna»,
hvilket enligt bevillningsutskottets betänkande
är uppgiften. Vidare kan ett annat fall inträffa, då priset, trots
höjda tullar, icke heller stiger, utan sjunker. Det är då det åsätta
tullskyddet framkallar eu öfverproduktion inom landet, hvaraf följden
blir ett prisfall på varan. Men detta kan ju icke heller vara
protektionisternas syfte. Slutligen kan ett prisfall ega rum — men
det inträffar naturligtvis icke så snart —• då det protektionistiska
systemet hunnit göra sina verkningar gällande i vidsträcktare mån,
hunnit förlama hela näringslifvet, nedsätta nationens konsumtionsförmåga,
och varuprisen falla i följd af den minskade efterfrågan och
köpkraften hos nationen. Detta är ett förhållande, som är på god
väg att gorå sig gällande i Tyskland, enligt hvad nationalekonomiska
skriftställare säga. Men det är väl icke heller något som
stämmer så synnerligen väl öfverens med protektionisternas syften.

Innan ett sådant förhållande hunnit inträda — och det måste ju
alltid dröja en tid — så är regeln den, att tullen verkar till fördyrande
af varan.

Deremot säger man nu från protektionistisk sida: det är icke
sagdt, att tullen verkar ett fördyrande af varan till tullens hela
belopp. Ja, det är en mycket svårlöst fråga, huru mycket tullen
vid en viss tidpunkt verkar. Med ledning af erfarenheten ser man,
att detta förhållande är af vexlande natur, beroende derpå, att varuprisen
grunda sig på en mängd olika faktorer. Jag ber dock att

N:o 18. 38

Tisdagen den 1 Mars, e. m.

Ang. införande få saga, att när man t. ex. betraktar förhållandet i England och
af spanmåls- Frankrike, d. v. s. på ömse sidor om Kanalen, och ser huru spaninitar.
målsprisen ställa sig på Londons och Paris’ börser, så skall man
( orts.) un(]er c|e Senaste åren ständigt finna det högre priset på Pariserbörsen.
Sedan den senaste tullsatsen i Frankrike af 8 francs per
100 kilo infördes, visar sig i regeln spanmålspriset i Paris ungefär
2 francs högre än i London. Men det vexlar äfven derhän, att
emellanåt, och särskildt under fjorårets senaste qvartal, hvetepriset
i Paris stod mer än 3 francs högre än i London. Detta beror åter
derpå att en afgift, lagd på en vara, emellanåt fördyrar densamma
mera än med sjelfva afgiftens belopp. Således ser man emellertid,
att ett fördyrande eger rum genom tullen, om det än icke alltid
sker med tullens hela belopp.

Men å andra sidan är det gifvet, att tullens förmåga att fördyra
en vara ställer sig olika i olika länder. Hvad särskildt vårt
land angår, så är klart, att i fråga om spanmålsprisen tullen skall
visa sig ofördelaktigare för eu sådan landsdel som t. ex. det vidsträckta
Norrland, inom hvilken landsdel produktionen icke på långt
när förslår att fylla konsumtionen, utan man måste från andra håll
hemta hvad som saknas för att motsvara behofvet. När dertill
kommer, att, med hänsyn till Norrlands geografiska läge, dess kommunikationer
med andra länder kunna ställa sig gynsammare än
med det egna landets andra delar, så måste tullen visa en mycket
ofördelaktigare inverkan på priset i Norrland än i andra landsändar.
Och jag påstår, att, om man tager de stora centrala länderna Tyskland
och Frankrike, så erbjuda de icke någon del af sitt område,
som kan likställas i detta afseende med Norrland.

Samma förhållande som med Norrland kan dock anses ega rum
äfven med andra delar af vårt land. Jag är sjelf jordegare i norra
delen af Yermland, och jag känner ganska väl till förhållandet inom
denna ort. Der är det ingalunda så, som bevillningsutskottets ordförande
påstod, att äfven de minsta hemmansegarne måste sälja en
del af sin spanmål för att skaffa sig kontanta penningar. Utan
der är förhållandet, att dessa mindre hemmansegare ofta genom
körslor och annan arbetsförtjenst bereda sig inkomster till de kontanta
utgifterna, och att de till stor del inköpa sitt behof af spanmål.
Jag känner också befolkningen i denna ort och dess önskningar
i denna fråga, och vet, att den fruktar tullar, enär den måste
köpa ganska mycket spanmål. Och jag tror, att representanterna
från samma trakt af provinsen kunna vitsorda dessa mina ord. Det
finnes för öfrigt många andra landsdelar, der uppfattningen är enahanda.
Och tullvännerna hafva visst icke rätt att säga, att de
framställa hela landets önskningar, icke ens landsbygdens.

Utskottets ordförande ansåg i går, att liksom man här i landet
söker beskatta rörelsen på hvarje särskild ort, der den bedrifves, så
påkallades såsom en naturlig följd deraf, att man äfven lade tull
på den utländska produkten, för att derigenom beskatta det utländ -

39 N:o 13.

Tisdagen den 1 Mars, e. m.

ska arbetet ocli råmaterialet. Jag får säga, att det förefaller mig Ang. införande
vara en högst vidunderlig jemförelse. Man vill naturligtvis beskatta “/ »panm&ltrörelsen
på hvarje ort der den drifves, helt enkelt för att den korn- tullarmunala
skatten må kunna upphemtas på hvarje särskild ort. Men (Forts.)
hängifven eder icke, mine herrar, åt den villfarelsen, att utländingen
verkligen kommer att drabbas af de tullar man här beslutar. Det
kan finnas exceptionella förhållanden, då en utländsk fabrikant eller
köpman, för att bereda insteg på marknaden åt sin produkt, för en
kortare tid underkastar sig att betala tullen, men detta förekommer
sannerligen icke som regel. Det är vi sjelfva som få betala tullen,
och då saknar jemförelse!! med en rörelses beskattning på flera orter
all tillämpning.

Då jag nu bestämdt framhållit min uppfattning af tullens förmåga
att i regeln höja priset på varan och således åstadkomma ett
fördyrande af densamma, så har jag dermed angifvit den betänkligaste
sidan af skyddstullpolitiken. Vi skola komma i håg, att
denna tull lagd på varan är eu beskattning. Glömmen aldrig, mine
herrar, att denna beskattning visserligen till en del'' ingår i statskassan,
så vida den nemligen uppbäres för en utländsk vara, men att
den, så vidt den fördyrar priset på inhemsk vara, är en beskattninglagd
på den ena samhällsmedlemmen till förmån för den andra. Och
dermed är jag inne på beskattningsfrågan. Vid all beskattning måste
en afgörande hänsyn tagas till den beskattades förmåga att utgöra
skatten. Men huru det förhåller sig med tullen i detta fall, veta
vi alla. Vi veta, att den står i den bjertaste motsats till hvad man
eljest fordrar af en rättvist afvägd beskattning. Jag menar nu tullen
på de oundgängligaste lifsförnödenheterna. När man åsätter
dessa tull och således pålägger en skatt, som måste drabba den mindre
bemedlade ojemförligt mycket tyngre än den mera bemedlade
— bland annat derföre att brödet, de andra mjölanrättningarne och
gryn utgöra en väsentligare del af den förres föda — så skall man
verkligen lida stor brist på skäl, då man kan trösta sig öfver ett
sådant missförhållande dermed, att vi haft lifsmedelstullar förut och
ännu hafva tull på kaffe och socker, som vi i stället kunna sätta ned.

Jern för oumbärligheten och betydelsen för den mindre bemedlades
ekonomi af kaffe och socker å ena och brödfödan å den andra sidan,
och vi skola se, om det ligger någon billighet i detta tal. En talare
på upsalabänken anmärkte mot mig, då han yttrade sig förra
året om tullen, att »det är det egna förhållandet med alla skatter,
att de trycka ojemnt. Det finnes ingen enda skatt, om hvilken det,
i fall man fäster sig vid densamma isolerad, icke kan bevisas, att
den trycker ojemnt.» Ja, mine herrar, i denna ofullkomlighetens
verld lär det väl aldrig komma att inträffa, att man kan nå det
absolut rätta, utan får nöja sig med det relativt goda, och jagvet,
att det bästa är fiende till det goda. Men jag har aldrig
kunnat föreställa mig, att, derför att man icke kan få det bästa,
man skall taga det allra sämsta; och den sämsta skatteform är

N:o IS. 40

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

Ang. införande att lägga skatt på de obemedlades oundgängligaste lifsförnöden af

spanmåls- ]ieper_ jag ]call förstå huru, då de statsfinansiella skälen framtullar.
träda, me(J sina mest tvingande kraf, det kan hända att man måste
( orts.) taga skatteförmågan i anspråk på alla möjliga sätt och i främsta
rummet naturligtvis på de mest gifvande. Men när ett sådant förhållande
icke föreligger hos oss för närvarande, behöfver man ju icke
tillgripa så förtviflade utvägar. Kunde man ställa så till, att den
skatt, som innefattas i tullen, till hela sitt belopp inflöte i statskassan
och sedan utdelades i form af anslag till spannmålsproducenterna,
skulle ingen menniska vilja vara med derom. Ty då såge man fullt
klart hvad som tilldroge sig. Nu, då sjelfva hufvudoperationen vid
skyddstullbeskattningen döljer sig för verldens blickar och sker likasom
i mörkret, nu tycker man att det icke är så farligt. Men saken
är densamma, verkningarne desamma. Blefve åter anslagen till jordbrukarne
uppförda i budgeten och medel dertill uttagna genom en beskattning
efter mera rättvisa grunder än de som här äro i fråga,
så vore det så till vida bättre, som man ej beginge så stor orättvisa
mot de skattdragande; men ingen menniska skulle vilja gå in på
en sådan anordning; man skulle då genast finna en dylik beskattning
allt för ruinerande.

Vår historia har att uppvisa tider, då man vid skatters påläggande
icke alltid tog full hänsyn till, att landets skatteförmåga på
ett i allo rättvist sätt togs i anspråk, då man i skyddet af privilegier
vid skatterättens utöfvande sköt rättvisans grundsats å sido.
Bittra minnen af dessa förhållanden hafva länge qvarstått, om man
ock på senare tider allt mer och mer sträfvat att utplåna dem.
Denna kammare har alltid haft öppen blick för dylika oegentligheter,
och för icke mer än två år sedan enade sig Konung och Riksdag
om att taga ett afgörande steg på vägen till undanrödjande af
de största cfvarstående orättvisorna med afseende på vissa fastigheters
beskattning. Om denna reform, efter hvad man påstår, numera
skulle vinna understöd äfven från deras sida, som hittills varit dess
motståndare, kan detta icke glädja någon högre än mig; och jag
ser deri endast ett bevis på, att motståndet icke så mycket varit
beroende på sakliga skäl som icke mer på politiska, på den politiska
obenägenheten att gå denna kammar-majoritets önskningar till
mötes. Jag förstår då äfven, att denna obenägenhet kan lätt försvinna,
när de större godsegarne och industriidkarne finna det fördelaktigt
att ingå allians med de smärre fastighetsegarne, men jag
kan icke finna att sträfvandet att utplåna gamla orättvisor står väl
tillsammans med införandet af nya. Jag ber att i detta sammanhang
få framhålla några egendomligheter beträffande vår representations
sammansättning. I afseende på införandet nu i vår tullagstiftning
af ett protektionistiskt system hänvisar man oss till exemplet
från utlandet. Nå väl! Hvad tron I, mine herrar, det är som gjort
att på senare tider tullskyddssystemet kommit till stånd flerstädes i
utlandet, och att det kunnat bibehållas? Jo, att i dessa länders re -

Tisdagen den 1 Mars, e. m.

41 N:o 13.

presentationer de stora godsegarne och industriidkarne utgöra ett långt Ang. införande
betydelsefullare element och derföre spela en vigtigare rol än inom af sP««målsvår
representation. Deri ligger förklaringen. Men deri ligger också l"llarförklaringen,
att det protektionistiska systemet aldrig kan blifva lång- CF°rts.)
lifvadt hos oss. Under tryckta tider är man benägen att lyssna till
snart sagdt hvilka förslag som helst, och genom skenfagra löften
kan man bibringa de mindre fastighetsegarne den tron, att tullar
skola varda dem till gagn. Men låt systemet blott tillämpas, och
erfarenheten skall snart lära denna kammares majoritet, att tullarne,
långt ifrån att för dem göra gagn, tvärt om skola verka till skada;
och häri ser jag en stor lycka för Sveriges framtid, ty det är en
borgen för, att det protektionistiska systemets dagar hos oss skola
vara mycket snart räknade.

Jag vet ganska väl, att man på många håll mycket skarpt
ogillar regeringens uppträdande i denna fråga. Man säger att regeringen
skall stå öfver partierna, och att hon icke får stiga ned från
sin upphöjda ståndpunkt och blanda sig i striden. Med andra ord:
i denna den vigtigaste fråga, som representationen under sin nuvarande
sammansättning haft att behandla, i denna fråga, som på
alla sidor kallas landets lifsfråga, skulle regeringen vara den enda,
som icke hade någon åsigt eller icke hade rättighet att uttala den.

Jag kan icke neka att sådant tal förefaller mig mer än märkvärdigt.
Vore det fråga om ett vanligt lagförslag, kunde man möjligen
på håll, der man icke sätter vidare värde på en samverkan
mellan regering och Riksdag, hänvisa regeringens medlemmar att
vänta med att afgifva sina yttranden till dess frågan i sista hand
föredroges inför konungen; men i en skattefråga kan jag icke förstå
annat än att det både är rätta tidpunkten och rätta forum
att regeringen uttalar sina åsigter redan vid sakens behandling i
kamrarne, och aldrig kan jag föreställa mig, att herrar protektionister
vilja förskaffa sig en så menlös minister, att den skulle stillatigande
åhöra, då deras så kallade fosterländska system en gång afskaffas.

Man säger emellertid, att regeringen åtager sig ett drygt ansvar
genom att uttala sin mening i frågan. Ingen känner bättre
än jag tyngden af det ansvar, som är förbundet med min närvarande
ställning. Men i detta fall känner jag dock ansvaret mindre tungt
just med hänsyn till den uppfattning, som jag nyss angifvit rörande
naturen af den sak, som här är i fråga. Det är just med
hänsyn till det orättvisa i denna beskattning som jag anser mig
med lugn kunna uppträda deremot. Ty högre än alla ekonomiska
hänsyn ställer jag förpligtelse!! för samhället att aldrig lemna ur
sigte rättvisans grundsats, den förpligtelse^ som solidariteten mellan
samhällets alla medlemmar, rätt uppfattad, enligt mitt förmenande
ålägger de magtegande att icke vidtaga en åtgärd, som vänder sin
udd mot de små, de orepresenterade i samhället, hvilka oek, att
döma af de många uttalandena från dem, just så uppfatta frågan,
dessa små, hvilkas röster väl — för att tala med bevillningsutskottets
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 13. 4

N:o 18. 42

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

Ang. införande ordförande — icke kunna vägas, utan endast räknas till antalet, men
af spanmåls- bvilkas behof och kraf det oaktadt icke få förbises.

t^lnr'' Jag är, herr talman, icke så förnäm som ordföranden i bevill (

orts.) ninggutskottet, att jag anser mig icke kunna bevista ett offentligt
möte, som hålles för att debattera en på dagordningen stående vigtig
fråga, när detta möte är utlyst af aktningsvärde män inom samhället,
och då jag är förvissad derom att ordning och skick skola
vid mötet handhafvas. Jag har derför också bevistat mer än ett
sådant möte, och jag får för min del förklara, att jag anser de opinioner,
som der uttalas, dock förtjena ett visst afseende. Då man
i går uttalade önskvärdheten af, att arbetarne finge upplysning i
dessa frågor, så instämmer jag deri, men det är många andra,
som lika väl behöfva upplysning i dessa ämnen, och för min del
kan jag i denna fråga icke tillmäta större betydelse åt uttalanden
från kommunalstämmor än från sådana möten som det nyss afsedda
och från upplyste arbetare.

Hvad nu angår den mot mig af bevillningsutskottets ordförande
rigtade antydan om socialism, så nog är jag säker derpå, att den
icke kan drabba mig eller de med mig liktänkande. Protelctionismen,
mine herrar, är en sida af statssocialismen. Då man, såsom
bevillningsutskottet på andra sidan af sitt betänkande, säger, att
jordbruket måste gå under,. så vida staten icke kommer det till hjelp,
och då man anser, att äfven alla andra näringsidkare böra af staten
erhålla hjelp i form af tullskatt, så hvad är detta annat än en sida
af statssocialismen? En annan sida är, då arbetaren kommer och begär
statshjelp, då arbetaren säger: garantera mig en viss minimiarbetslön!
Det är endast en olika yttring af precis samma statssocialism.
Yi frihandlare åter svara både protektionister och socialister:
staten befattar sig icke med sådana förhållanden; staten vill
lemna åt produktionen frihet, icke uppträda på dess områden såsom
ingripande i och ordnande vilkoren för produktionen och arbetet.
Staten har väl vissa uppgifter inom hithörande områden, t. ex. i afseende
å den tekniska undervisningen, öfvervakande af säkerhetsanstalter
och mera dylikt; men den direhta medverkan i form af statshjelp
åt produktionen är för staten enligt min åsigt fullkomligt
främmande.

Jag kan icke underlåta att, när man talar om den återverkan,
som tullarne skulle utöfva på arbetslönerna, erinra derom, att detta
är ett af de allra mest osäkra förhållanden. Det är alldeles icke
gifvet, att dessa skyddstullar komma att åvägabringa en motsvarande
förbättring i arbetarnes vilkor. Ty, mine herrar, vi behöfva icke
gå längre tillbaka än tjugu år i tiden för att finna, huru annorlunda
det gestaltade sig i vårt land. Då skola vi finna, en tid af dåliga
konjunkturer, alldeles som nu, då det förnams en lika hög klagan
som nu; men då hade vi höga spanmålspris och låga arbetslöner.
Det samband protektionisterna påstå förefinnas mellan spanmålspris

Tisdagen den 1 Mars, e. in. 43

och arbetslöner gör sig icke med någon naturnödvändighet gällande
på långt när under alla förhållanden.

Då man i en tid som denna, då lidelserna äro högt uppdrifna,
bestämdt uttalar sin mening från regeringsbänken, så vet jag visserligen
att detta är förbundet med mycket obehag. Både frihandlarne
i allmänhet och särskildt de som yttra sig å deras vägnar, liksom regeringen
äro vana vid de värsta förvrängningar af deras afsigter, insinuationer
och hätska utfall från den protektionistiska pressen. Att
detta skulle komma att återfinnas i bevillningsutskottets ordförandes
anförande, det väntade jag, men . att det skulle taga den form, som
det gjorde, väntade jag deremot icke. Jag antog nemligen, att aktningen
för denna kammare skulle hindra honom att i detta afseende
gifva fritt lopp åt sina böjelser. På hvilka kombinationer herr
Boström emellertid grundar sitt omdöme om andra personer är naturligtvis
kammaren, dessa personer och mig fullkomligt likgiltigt,
men för min del vill jag offentligt anhålla, att ingen må grunda sitt
omdöme om mig på min obetydliga bekantskap med herr Boström.

Jag är, som sagdt, fullt medveten om det obehag, som uttalandet
af regeringens mening i den föreliggande frågan måste medföra;
men, mine herrar, väl kännande tyngden af det ansvar de bära, äro
denna regerings medlemmar mycket villiga att frånträda sin närvarande
ställning, så snart Riksdagen i grundlagsenlig ordning gifvit
ett tillförlitligt uttryck åt svenska folkets tänkesätt i strid mot
regeringens. Herrarne få dock ursäkta, att en regering, med den
bestämda uppfattning i ämnet som den närvarande, icke kan, så länge
den qvarstår, svika sin pligt att uttala sin mening i landets lifsfråga
och söka försvara det bestående systemet; ett system, mine herrar,
som, säge hvad man säga vill, dock för landet varit mycket lyckosamt.
En talare på göteborgsbänken, herr J. Rundbäck, läste upp
några skildringar af friherre Gripenstedt om tillståndet på hans tid.
Jag ber få erinra derom, att, då dessa skildringar lemnades, ville
protektionisterna alldeles icke lyssna på dem, utan kallade dem för
blomstermålningar. Nu deremot åberopar man dem såsom bevis på
huru förhållandet var vid den tiden, och, mine herrar, då vi, anhängare
af det nuvarande systemet, hänvisa derpå att detta system,
med alla sina ofullkomligheter och brister, dock har främjat en utveckling
i hela vårt ekonomiska lif, hvartill motstycke icke förut
finnes i vår historia, då vi med statistiska siffror kunna visa, att en
sådan utveckling verkligen egt rum, då kalla vår tids protektionister
äfven detta för blomstermålningar och vilja icke tillerkänna dessa
framställningar något värde. Framtiden skall döma annorlunda.
Felet hos oss har varit, att vi gått för fort, att vi trott oss vara
för starka och bundit för stora kapital, utan att alltid besinna, huruvida
de äfven under ogynsamma konjunkturer kunde blifva räntebärande.
Deruti ligger det stora fel vi begått, och må derföre denna
tid med dess svåra pröfningar vara en maning för framtiden till
varsamhet, sparsamhet och fortsatta energiska sträfvanden. Det är

N:o 18,

Ang. införandeaf
spanmålstullar.

(Forts.)

N:o 13. 44

Tisdagen den 1 Mars, e. in.

Ang. införande hvad deri sidans män, jag representerar, anse vara den helsosamina
af sp anm åls- lärdom dessa svåra konjunkturer kunna skänka oss, men inslå vi på
tullar. (jen ]£onsi}ac]e vägen att söka åstadkomma en förbättring i vår ställning
genom ökad beskattning, genom införande af det tullsystem,
här är i fråga, då skall det blifva eu för landet dyrköpt erfarenhet,
som skall bringa oss till insigt om protektionismens villfarelser.

Då ännu många talare anmält sig vilja afgifva yttrande angående
föreliggande punkt, uppsköts den vidare öfverläggningen till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. */« 3 e. m.

In fidem

Å. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKEEIET, 1887.