RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Första Kammaren. N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen ock två protokollsutdrag
för sammanträdet på f. m.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 23 och 25 innevarande
månad bordlagda betänkande n:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 3, rörande förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i
kongl. förordningen angående Sveriges ock Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden af den 29 maj 1874, äfvensom öfver väckt
motion om uppsägning af den i förenämnda förordning innefattade
öfverenskommelse.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att betänkandet
skulle punktvis företagas till afgörande, dervid beträffande
1 punkten utskottets hemställan skulle förekomma, efter det lagtexten
i Kongl. Maj:ts förslag blifvit genomgången.

Herr Reuterswärd: Jag anhåller vördsamt, ätt kammaren behagade
besluta, att, för den händelse det af kammaren under behandlingen
af detta ämne skulle beslutas vare sig förändring eller tillägg
i den kongl. propositionen, det måtte tillåtas att, sedan betänkandet
blifvit genomgånget, den reservation, som af Första Kammarens samtlige
ledamöter inom utskottet afgifvits, då måtte komma under kammarens
pröfning och beslut.

På gjord proposition beslöts att, för deu händelse vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts förevarande förslag någon del af detsamma icke
af kammaren i oförändradt skick godkändes, det skulle stå öppet att,
sedan Kongl. Maj:ts förslag blifvit. genomgånget, på derom framstäldt
yrkande afgöra den i friherre Barnekows med fieres vid betänkandet
Första Kammarens Prof. 1S87. B. N:o 33. 1

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Ändring i fogade reservation väckta fråga om aflåtande af skrifvelse till KongL
dm s. k. Maj:t med anhållan om framläggande af ett på fullständigare utredning
m\agen S~ gratldadt förslag till ny mellanriksdag.

(Forts.)

Kongl. Maj:ts förslag till förändrad lydelse af §§ 3, 4, 8, 9y
14, 16 och IS af ofvanberörda förordning.

§ 3.

Grefve Strömfelt: Om det, å ena sidan, är representantens
mången gång ganska tunga pligt att, när han, efter sin uppfattning,
funnit regeringen icke hafva handlat eller beslutat i öfverensstämmelse
med rikets fördel eller rättmätiga kraf, oförbehållsamt säga sin mening,
så är det, å andra sidan, hans skyldighet att erkänna och stödja
regeringen, när han funnit, att hon iakttagit ett- eller bådadera.

I afseende på den verkstälda revisionen af mellanrikslagen ber
jag derför att få till regeringen framföra ett tacksamt erkännande
för det allvarliga arbetet och detta arbetes här föreliggande resultat.
Af hvad jag nu sagt framgår, att jag vill, så långt jag kan, understödja
regeringens förslag. Men det är ock en oafvislig pligt för mig
att dervid tillse och pröfva, huru vida detta förslag kan i alldeles oförändradt
skick tillstyrkas eller antagas. I detta afseende har jag redan
den 3 innevarande månad här i kammaren framstält några anmärkningar,
hvilka, med kammarens tillåtelse, biefvo öfverlemnade till bevillningsutskottet,
som derom likasom om en hel del annat, som rör
denna vigtiga fråga, i det närmaste låtsat fullkomlig okunnighet.

Det må nu vara en relativt ovigtig sak, men redan i början af
utskottets resonnement förekommer detta yttande: “Uti en vid förra
årets riksdag tillgänglig skrifvelse till norska finans- och tulldepartementet
har tullkammaren i Kristiania framhållit, att det i allmänhet
är förenadt med svårighet att afgöra, hvilka förändringar en utländsk
produkt bör hafva undergått i handeln för att kunna öfvergå till namnet
af norsk produkt44. Mig veterligen fans icke någon sådan handling
vid förra årets riksdag. Den har endast funnits i min ego. Jag
erhöll från Kristiania våren 1885 denna handling och uppläste den
sedermera här vid min interpellation, men att den varit tillgänglig vid
förra årets riksdag eller för någotdera af 1886 och 1887 årens bevillningsutskott,
det vågar jag bestrida.

I afseende på den i förslaget intagna bestämmelsen om färdiggjorda
kläder säger utskottet på ett annat ställe, att den torde “få
anses fullt tillfredsställande för ändamålet att lägga band på den införsel
af färdiggjorda kläder, som med stöd af tullskilnaden å tyg egt
rum från Norge till stort men för ''vår inhemska industri för tillverkning
af kläder och således medelbart för hela vår textilindustri“.
Jag erkänner visserligen, att den bestämmelse, som härom i förslaget
blifvit intagen, är i hufvudsak god, men jag hade dock väntat mig
att af utskottet, som väl bör så djupt som möjligt intränga i ett så
vigtigt ärende, fått se här anmärkt, att eu ganska värdefull sort af
kläder blifvit alldeles uteglömd. Det blir nemligen så, att Norge kan

Tisdagen den 28 Juni, e. m. 3

i hela den kända verlden köpa dyrbara pelsverk, föra in dem till
JNorge och sedan genom att å dem anbringa ett föga värdefullt öfverkanske
af bomullsväfnad, tullfritt införa pelsarne till Sverige.
i)etta är dock icke en så vigtig omständighet, att jag vill särskilt
fasta mig dervid eller med anledning deraf göra något yrkande; men
nog hade bevillningsutskottet bort observera detta, i fall det hade
ordentligt satt sig in i ämnet.

På ett annat ställe säger utskottet:

^ fiåga om myckenheten af de varor, som i handelsafsigt fraktas
öfver gransen till Sverige och med åberopande af 4 § undandragits
tull, samt om det årliga tullbelopp, hvarom staten derigenom gått miste,
har det af naturliga skäl visat sig mycket svårt att erhålla någon
visshet. Med anledning af inhemtade upplysningar har dock generaltullstyrelsen
ansett beloppet af den årliga tullförlusten för svenska
statsverket på grund af ofvan berörda alltför vidsträckta tolkning af
medgifvandet icke kunna uppskattas till mindre än 20,000 kronor och
en granskning af de vid styrelsens skrifvelse i ärendet den 2ö’ september
1882 fogade uppgifter gifver vid handen, att denna beräkning
ar snarare för låg än motsatsen".

Denna siffra, som utskottet tagit ur generaltullstyrelsens skrifvelse,
omfattar dock icke mer än gränsen från Strömstad till och med Verenland.
Att denna förlust af en industriens målsman för Riksdagen
uppgifvits vara beräknad till omkring 80,000 kronor, har utskottet
förbisett och det visar ock, med hvilken grundlighet utskottet behandlat
det vigtiga ärendet.

Utskottet säger vidare i slutet af sitt resonnement vid 3 §:

"Utskottet kan icke heller undertrycka den mening, att då från
norsk sida medgifvits alla de fordringar, som från vårt land framstälts,
det skulle vala särdeles olämpligt att i sista stunden framkomma från
svensk sida med ytterligare anmärkningar och ökade fordringar".

. ,.Vore utskottets premiss här verkligen sann, då skulle jag vilja
instämma i konklusionen, ehuru man väl kan säga att, då Riksdagen
begärt eu revision, man dermed afsett en förutgången undersökningmen
. den vet jag dock icke hafva föregått revisionen. Då jag tror
att ingen af utskottets majoritet här är närvarande och således icke
kan försvara hvad utskottet sagt, skall jag emellertid söka lemna
motbevis.

Under diskussionen vid förlidet års riksdag yttrade jag: “Jag
måste äfven påpeka eu annan artikel, nemligen små kökslampor, med
afseende hvarpå eu utmärkt industri har utvecklat sig. Dessa lampor
kosta i tillverkning omkring 50 öre. Glas och oljebehållare kosta
omkring 10 ore och äro norsk tillverkning, men det öfriga, såsom
också stämpeln emellanåt utvisar, är från tyska fabriker. Att nu denna
vara Sxtall få gälla för norsk tillverkning kan visserligen icke vara
lagens mening. Jag har här ett utdrag ur ett bref, som en norsk
fabrikant eller försäljare skrifvit till eu svensk firma, der det heter
att man. mycket val kunde köpa brännarne från Sverige, om de der
kunde säljas lika billigt som från utlandet. Han har således erkänt
att man köpt dessa lampdelar från utlandet, förutom det att sjelfva

N:r 23.

Ändring i
den s. k.
[mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

stämpeln utvisar detta/1 Detta var väl således eu ganska allvarsam
anmärkning, som förekom under förlidet års diskussion, men som icke
blifvit tillgodosedd. Karlskrona lampfabrik skref redan våren 1886
till generaltullstyrelsen följande: “Då vi från flera håll erfarit, att
norska lampexportörer till Sverige tullfritt införa kompletta lampor,
hvaraf brännarne, vekarne och till en del ätven fotterna eller hängställningarne
samt de finare etsade glaskuporna äro af utländsk, hufvudsakligen
tysk tillverkning, så anhålla vi vördsamt att kongl. generaltullstyrelsen
behagade låta undersöka detta förhållande1'' etc.

Sedermera anmälde samma fabrik i skrifvelsen, att, om detta får
fortgå, så har lampindustrien svårt att med denna import konkurrera.
Här har jag en skrifvelse från norska regeringens finans- och tulldepartement,
som, efter att hafva inhemtat glasbrukens yttrande, säger,
att “till Sverige udförte her i Riget fabrikerede lamper i alle sine
Bestanddele ere af indenrigsk Arbeide. naar undtages åt Brmnderne
(og i Til hela e vseger) ere af udenlandsk Invirkning."

Således erkänner fabriken äfvensom norska regeringen detta.
Här har jag ytterligare skrivelser, som röra samma ärende. Dessa
handlingar kunde nog hafva varit tillgängliga för utskottet, om det
gjort sig besvär att anskaffa dem, och skulle visat detsamma, att det
verkligen var åtskilligt mera begärdt, än som blifvit “medgift''et“.

I afseende på produktionsbevisen säger utskottet: “då behofvet af
den föreslagna ändringen ådagalägges jemväl uti de ofta nämnda, till
utskottet öfverlemnade skrifvelserna från eu fabriksförening och åtskillige
näringsidkare, har utskottet för sin del ingen invändning att
framställa mot antagandet af det framlagda förslaget."

Under många år hafva dessa produktionsbevis utfärdats “på tro
och heder11 från Sverige och “på tro och lofven" från Norge. Att så
är förhållandet kan jag intyga, ty jag har här några afskrifter af
norska produktionsbevis, som äro utfärdade i början af år 1886. Ett
lyder sålunda: “Herred angives åt udföre med jernbanen till herr E.
Kjellman OlskroJcen via Charlottenberg — n:o 97—98—99 Tre hassel1
farvet bomullstoi — Bruttovigt 690 kg.

Åt disse varer ere norskt produkt og tilvirkede ved mig selv her
forsikrer jeg som redelig mand paa Tro och Love. Kristiania den 25
januari 1886.

C. A. Brunnström."

De andra hafva i hufvudsak samma lydelse. 9 § och den dermed
sammanhängande 16 § i det kongl. förslaget innehåller, att produktionsbevisen
skola utfärdas på tro och heder. Således är äfven i detta
afseende ingen förändring vidtagen. Uti bevillningsutskottet bär jag
likväl sjelf afskrifvit några handlingar, hvaraf befans, att 36 af de
största bomullsspinneri- och väfveribolagen i hela landet hafva den 13
juni 1885 till Kongl. Maj:t inlemnat begäran, så lydande: “Derjemte
böra produktionsbevisen afgifvas under edsförpligtelse

Norrköpings fabriksföreningsskrifvelse af den 13 juli 1885 lyder
sålunda: "Fabriksföreningen anser sig slutligen böra vidröra de i
mellanrikslagens 9 och 16 §§ stadgade s. k. produktionsbevisen. Den
lättvindighet, hvarmed man härutinnan går till våga, synes rent af

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

uppmana eller locka till lagens kringgående i stället för att, såsom ock
i Norrköping i öfverensstämmelse med god ordning egt rum, dessa
bevis böra af tillverkaren sjelf eller hans förtroendeman under edlig
förpligtelse skriftligen afgifvas eller ock innefatta fullt tillförlitlig och
sakkunnig persons intyg, äfven-under edlig förpligtelse.1- Derefter begär
föreningen, att “produktionsbevisen måtte varda affattade efter ett
för alla stadgadt formulär

Det finnes således två handlingar, som till och med varit i utskottet
tillgängliga, der begäran göres, att produktionsbevisen skola
utfärdas under edlig förpligtelse, och detta har begärts derför, att
man så många gånger sett, att på tro och lofven utfärdade bevis icke
hafva varit med sanningen öfverensstämmande. Vidare har Norrköpings
fabriksförening begärt att, i motsats mot hvad hittills skett,
dessa produktionsbevis måtte vederbörligen utfärdas “efter ett för alla
stadgadt formulär1''.

Nu har man således begärt-, att produktionsbevisen skulle utfärdas
dels under edlig förpligtelse och dels efter ett för alla stadgadt formulär.
Det är följaktligen uppenbart, att äfven här en framställning
biff vit gjord, som man icke velat bifalla. Hvad sjelfva saken beträffar,
skall jag icke göra något yrkande, men har velat visa, att det icke
förhåller sig så, som utskottet har sagt. Vigt-en af den framställning,
att produktionsbevisen skulle affättas under edlig förpligtelse och icke
på tro och lofven, framgår senast af ett produktionsbevis, utfärdadt
den 21 april detta år. En stor och känd firma i Kristiania skickade
två lådor böcker till Stockholm. Bland dessa böcker voro nedpackade
145 exemplar af en bok, som heter “Solsken i hemmet11. När lådorna
passerade Charlottenbergs tullstation, blefvo de undersökta, och det
befans då, att denna skrift var tryckt och bunden i Amerika, ehuru
skrifven på svenska. Produktionsbeviset attestera!1 likväl försändelsen
såsom norsk tillverkning. Skälet härtill uppgifver nämnda finna vara
det, att firman hyst den förmodan att tryckta böcker vore tullfria i
Sverige och att den derför icke gjort någon anmärkning derom i
produktionsbeviset. Men detta är ju intet skäl.

Förliden år under diskussionen här, då jag var den egentlige anmärkaren,
yttrade jag: “en annan olägenhet för de svenske köpmännen
är, att, ehuru rent reproduktionsbevis alltid genast fås i Sverige,
det är omöjligt att bekomma sådana fullständiga från Kristiania tullkammare.
När ett produktionsbevis skall utfärdas i Norge, försäkra
fabrikanterna, “som redelige Misne! på Tro og Love“, att varan är
producerad i Norge, hvarefter tullkammaren på detta bevis skrifver
“Norsk tilvirkning“. Så säga norska fabrikanter eller köpmän en annan
gång på “Tro och Love“, att en vara är hemtaä från och tillverkad
i Sverige och skall återgå dit. Men då få de vanligen icke
Kristiania tullkammare att skrifva att så är, eller att varan producerats
här, utan endast att man icke har skäl att “betvifla uppgiften11.
Följden har också varit den, att, såsom af eu tullstation uppgifvits,
åtskilliga fabrikanter lidit stora olägenheter af detta förhållande, särskildt
Borås-fabrikanter, och det har händt, att lösen för sådana varor,
som icke användts i Norge och derför återgått, utgjort ända till 300

Ändring
den s. k
mellanrik
lagen.
(Forts.)

N:o 23. 6 Tisdagen den 28 Juni. e. m.

Ändring i kronor på en tullstation. Förlidet år anförde jag i denna angelägenhet
meUanriks- en skriftvexling mellan Norrköping och Kristiania, emedan man forlagen.
drade tuliafgift för hit återgående varor, som aldrig blifvit i Norge

(Forts.) till emottagande godkända. Emellertid vet jag icke till hvilket slutligt
resultat denna skriftvexling ledde. En stor tullkammare skrifver:
“Någon olägenhet för härvarande tullkammare samt besvär och i
många fall penningeuppoffringar för svenska fabrikanter orsakas deraf,
att tullförvaltningarne i Kristiania icke lemna fullständiga produktionsbevis
för returvaror af svensk tillverkning.“

Jag har här flera afskrifter af sådana reproduktionsbevis. Ett
lyder sålunda: “Åt disse Yarer ere svenskt Produkt og tillvirkede ved
Liljeholmens Stearinfabrik Stockholm forsikrer vi som redelige Msend
paa Tro og Love. Kristiania den 9 april 1886. pr. F. H. Frolich &
Son. Stenersen.

Derefter skrifver tullkammaren på beviset: “N:o 2,178 Omstaaende
Varer forpasses til Charlottenberg-Jernbanens Toldcontor, Kristiania
den 9 april 1886. N. O. Bull.“

Men icke heller denna fråga har blifvit behörigen beaktad. Den
har icke_ någon väsentlig vigt, men jag har äfven med detta velat visa,
att det icke förhåller sig så som utskottet sagt.

Tillräckligt många bevis torde nu blifvit anförda deröfver att på
långt när icke, såsom utskottet antagit, alla de fordringar, sorn å den
svenska sidan blifvit uppstäda, af Norge medgifvits. Dermed förfaller
också utskottets konklusion.

Utskottets betänkande synes så lösiigt hopkommet, att man måste
fråga_ sig, om verkligen utskottet i förhållande till ämnets vigt tillräckligt
satt sig in i detsamma eller ens tagit notis om alla ärendet
tillhörande akter. För min del har jag mycket betvifla! bådadera.
I utskottets betänkande fins, så vidt jag kunnat finna, ingen kritik,
endast det amplaste ^''prisande och tillstyrkande.

„ I afseende på sjelfva lagen har 3 § 2 mom. följande lydelse:
“År en vara tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket eller i begge rikena tullfria, anses sådan
vara utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å
densamma blifvit nedlagd t. “

Jag har redan eu gång förut anmärkt, att detta uttryck “tullfria"
icke är närmare bestämdt; att man dermed icke vet, huru vida
med “tullfria" menas den tid, då lagen utfärdas, eller den tid, då
varan införes. Då man läser herr statsrådet och chefens för finansdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet, tyckes af resonnementet
i afseende på spanmålen framgå, att det menas den tid, då
varan införes. För öfrigt torde kanske herr statsrådet, då han är
närvarande, vilja hafva godheten och med några ord under diskussionen
gifva upplysning härom.

Eu icke så alldeles obetydlig industri har i denna lag blifvit helt
och hållet förbisedd, och det är den s. k. linneindustrien. Den har
under åtskilliga år haft ganska svårt att bestå i konkurrensen med
införda linnevaror från Norge, der tullen på lingarn är betydligt lägre
än i Sverige. Utskottet antager, att någon fabrik icke skall uj>pstå

N;o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

på grund af denna tullskilnad. Det liar dock helt nyligen af en linnefabrikant
försäkrats mig, att ett öfverändagånget ylleväfveri användts
för att der inrätta linneväfveri, och att väfstolar i detsamma insatts
till ett icke obetydligt antal, hvilket således bäst bevisar, att denna
fabrikation är i gång. Jag har dessutom, redan för länge sedan, fått
emottaga åtskilliga skrifvelser och profver från de svenska linneväfvarne,
hvilka yttrat sina störa bekymmer öfver att de blifvit i denna
lag uteglömda. Jag har ock bekommit ett cirkulär från en fabrikant,
som sysselsätter en mängd arbeterskor, spridda på landsbygden, och
som nu emotser den tid, då hela denna industri måste upphöra. Jag
gör likväl i afseende på densamma icke något yrkande, ty dels har
anmälan härom skett något sent från denna industris representanter,
dels vet jag icke, på hvad sätt deras nöd skall för närvarande kunna
afhjelpas. De stå icke i paritet med textilindustrien, hvilken endast
begärt, att icke några lösa, extra arbeten skulle få förvandla en utländsk
vara till norsk tillverkning, som sålunda skulle kastas in uti
den svenska marknaden.

Jag ber nu att få uppläsa 3 mom. af § 3:

“Är varan åter tillverkad, helt eller delvis, af utländska, i någondera
riket tullpligtiga ämnen, och kali det derå nedlagda arbetet hänföras
till hvad med husfiit, handtverk eller fabriksverksamhet allmäniigen
förstås, då må ock sådan vara räknas till svensk eller norsk
tillverkning, utom i de fall att bearbetningen endast består i:

Do. Förmalning, krossning eller blandning,

2:o. Rensning (rectificering) af lysoljor,

3:o. Fållning, kantning, förseende med linning, knappar, fransar
eller spetsar och dylikt,

Do. Målning, lackering, bronsering eller annan öfverstrykning, samt

5:o. Tvinning, blekning, färgning, tryckning eller appretering af
garn och manufakturvaror."

Kongl. Makt har således i förslaget insatt och bestämt, att
hvarje vara, tillverkad af “utländska, i någotdera riket tullpligtiga
ämnen", skall räknas till svensk eller norsk tillverkning och således
ingå tullfri, utom i de fäll, som jag nyss uppläste. Uti en sak instämma
så väl Kongl. Maj:t som bevillningsutskottets majoritet och
äfven dess reservanter, således hela utskottet, och deri vill äfven jag
instämma, att nemligen uttrycket inhemsk tillverkning blifvit härigenom
bestämdt. Kongl. Maj:t säger nemligen, att det synts Kongl. Maj:t,
att bestämmandet, huru vida en vara är af inhemsk tillverkning eller
icke, bör “kunna ske antingen så, att i fullt exakta uttryck angifves,
hvad med inhemska naturalster och tillverkningar rätteligen bör förstås,
eller ock att genom uttömmande undantag frånskiljas alla produkter
som icke må derunder inbegripas". Nu har Kongl. Maj:t bestämt
detta, såsom det heter, “genom uttömmande undantag'''' och om
varan således icke återfinnes bland dessa undantag, måste den anses
för inhemsk tillverkning och således passera tullfri. Utskottet säger
derom: “Uti det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till denna paragraf
är på ett otvetydigt sätt fastslaget hvad med uttrycket svenska
eller norska tillverkningar bör förstås."

Ändring i
den s. fc.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N;o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Reservanterna saga, “att allt, som ej ligger i de nämnda undantagen,
är tullfritt, tv annars hade undantagen ingen betydelse. Pröfningen
af frågan, huru vida en vara är att anse såsom svensk eller
norsk tillverkning, kan hädanefter endast afse, huru vida varan faller
under undantagen, men ej huruvida bearbetningen är af den väsentliga
art, att den gör varan till svensk eller norsk produkt.1''

Alla öfverensstämma således deruti, att uttrycket tillverkning blifva
genom detta förslag bestämdt. Hvarje vara således, hvars bearbetning
icke finnes upptagen bland undantagen i denna paragrafs
3 rnom., måste anses såsom inhemsk tillverkning och derför tillerkännas
tullfrihet. När nu Kongl. Maj:t begagnat ett, om jag så må
säga, negativt sätt att bestämma, hvad med inhemsk tillverkning skall
förstås och, såsom det heter, i “uttömmande" undantag uppräknat och
frånskilt allt, som dit icke far räknas på grund af en mindre väsentlig
bearbetning, och således hvarje vara, som icke kan hänföras till de
i denna § uppräknade undantag, måste blifva inhemsk tillverkning och
således tullfri, så är det af största vigt, att icke en enda tillverkning
af större betydelse för landets industri, på hvilken ett ringa arbete
nedlagdt kan medföra tullfrihet, blifver uteglömd. Skulle det befinnas
vara händelsen, att någon sådan tillverkning blifvit uteglömd, så är
det väl alldeles gifvet, att man genom antagandet af denna lag kan
omedvetet hafva gifvit eu sådan industri dödshugget.

Det är min skyldighet att tillse och kammaren må pröfva, huru
vida dessa undantag kunna kallas uttömmande. Det pågår enligt
statistiken hvarje år eu ganska stor import af stearin till Sverige.
Denna vara importeras först till Norge och skickas sedan derifrån hit.
Nu finnes icke bland undantagen någon sådan procedur som “stöpning".
Om man således vill i Norge anlägga en ljusstöpningsfabrik
och sedan skicka varan hit till Sverige, så kan man lätt finna huru
det kommer att gå med den svenska stearinljus-industrien, särdeles som
tullskilnaden är, om jag minnes rätt, 9 öre per kilogram. Icke heller en
så enkel behandling som “smältning" finnes bland undantagen uppräknad.
Orsaken dertill kan jag icke inse. Det finnes en mängd metaller,
hvilka här draga hög tull, men genom eu så enkel behandling som
smältning skulle kunna införas tullfria. Dessa anmärkningar äro likväl
icke af den betydenhet, att jag för dem vill göra något yrkande,
men jag kommer nu till en behandling, som, efter mitt förmenande,
är åt stor betydelse för vårt land. Det är nemligen sammansättning
af i utlandet, tillverkade delar. Jag nämnde vid 1886 års riksdag, att
en stor industri hade uppstått i Norge, hvilken införde lampdelar från
utlandet, tillverkade någon mindre betydande del sjelf, och bedref således
hufvudsakligast sjelfva sammansättningen, hvarefter lamporna tullfritt
infördes till Sverige. Att så verkligen var förhållandet, kan den
nyss upplästa skriftvexlingeu intyga. De norska glasfabrikanterna erkänna
till och med sjelfva, att de tagit alla sina brännare och en stor
del vekar från Tyskland. Jag har här ett bref, deruti en tysk fabrikant
skrifver till en svensk sådan, och frågar, om han vill köpa
350 skålpund tyska vekar, som blifvit öfverliggande på Kristiania
lampfabrik, emedan de voro för smala för behofvet der. Han ansåg

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

att det skulle gå synnerligen ledigt att få dem tullfritt införda till Sverige
sägande “Die Etiquetten sind wie Einlage, so dass diese wohl fiir Norvegisches
Fabrikat bei Zollamt behandelt werden diirften11. Förhållandet
mellan de olika lampdelarnes värde var då så, att det norska fabrikatet
kostade 10 öre och det utländska ända till 40 öre, hela varan 50 öre,
hvaraf den norska tillverkningen således i sjelfva verket icke utgjorde
mer än 10 öre. Den tiden vågade man icke att sända fabrikat till
Sverige, utan att hafva gjort åtminstone någon ringa del i Norge.
Efter den nu föreslagna lagen skulle, enligt min uppfattning, icke behöfvas,
att någonting annat verkställes i Norge än varans sammansättning.
Då kunna herrarne vara öfvertygade, att det ganska snart
skall utveckla sig en stor fabriksindustri, som icke har något annat
ändamål än att införskrifva delar till fabrikat och sammansätta dem.
Det stannar sedan icke vid endast lampor.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrar uti sitt
anförande till statsrådsprotokollet: en färdig vara kan nemligen vara
åstadkommen af rent inhemskt eller rent utländskt råämne eller ock
af bådadera, liksom äfven det å råämnet nedlagda arbetet kan helt
eller delvis hafva försiggått på inhemsk eller utländsk verkstad. Således
menas med “ämne2 uti § 3 icke hvad man vanligen förstår med
ämne för fabrikation, utan det betyder “råämne, derå arbetet kan helt
hafva försiggått på utländsk verkstad11. Det måste framgå häraf, att
“sammansättning“ af ämnen utgör eu “tillverkning“ eller bearbetning,
som medför tullfrihet för varan från det ena till det andra landet.
Jag anser detta så mycket farligare, som den norska finansministern
icke har definierat hvad man skall förstå med “ämne11. Det kan
derigenom inträffa, att “sammansättning" af utländska fabrikat för
afsändning till Sverige blir eu bearbetning, som gör varan tullfri, då
deremot sammansättning af ämnen hår för försändning till Norge icke
gör att varan der blir emottagen tullfri. Då skulle man stå på samma
ståndpunkt i detta fäll, som med den bekanta formans-smugglingen
egde rum. Såsom herrarne påminna sig dömdes varor, som kommit
in under namn af resgods med forman till Norge i och för försäljning,
såsom smugglade, under det att, på grund af ett utaf högsta domstolen
fäldt utslag, denna forsling fick gå fri till Sverige. Jag tror att faran
häraf är mycket stor och om jag, för att undanrödja detta, begär ett
tillägg till denna paragrafs undantag, så anser jag det vara fullkomligt
berättigadt. Undantagen äro ju tillkomna derför, att den bearbetning,
som der finnes upptagen på en vara, är åt så oväsentlig art, att den
icke får förvandla varan till inhemsk och sedermera verka, att den
får tullfritt införas till det andra landet. Nu är sammansättning i och
för sig eu bearbetning, som för länge sedan varit i gång i Norge, och
bearbetningens väsentlighet faller ungefär midt emellan de undantag,
som i denna 3 § äro gjorda och fastslagna såsom oväsentliga. Jag
påstår t. ex., att fållning, kantning, förseende med linning, knappar,
fransar eller spetsar och dylikt, är eu mindre väsentlig bearbetning
än att t. ex. hopfila, hoppassa eller hoplöda maskindelar, äfven lampor.
Deremot är eu sådan sammansättning åter å andra sidan en mycket
mindre väsentlig bearbetning än t. ex. färgning och tryckning, som

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N,o 23.

Ändring i
den s. Jc.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

förutsätter stora etablissement, med en talrik arbetspersonal. För min
del tror jag, att lagen icke bör antagas utan ett ytterligare undantag
eller tillägg.

.. Jag bär nu visat, att på långt när icke allt, som från svensk sida
begärts, har blifvit medgifvet. Jag har äfven påvisat, att en och
annan industri har blifvit uteglömd, såsom linneindustrien, hvilken icke
alls beaktats. Slutligen har jag visat, hurusom de i paragrafen gjorda
undantagen icke kunna anses “uttömmande“ och faran deraf. Jag
tror då, att jag fullt behållit min i början angifna ståndpunkt, om jag
det oaktadt icke gör något afslagsyrkande, utan endast anhåller hos
herr vice talmannen, att “sammansättning af delar“ måtte få, såsom
ett undantag, tilläggas till den nu föredragna 3 §.

Jag hemställer derför om proposition på införande i § 3 mom.
3 af ett 6:te undantag, så lydande: “sammansättning af ämnen, delvis
eller uteslutande bearbetade utom landet. “

Herr Dahl: Efter den sakrika utredning, som den föregående

talaren så förtjenstfullt lemnat, skall jag icke tillåta mig att trötta
kammaren med att ingå i någon utförligare kritik af denna §, hvilket
annars varit min afsigt och möjligen skulle ålegat mig i min egenskap
af reservant. Jag skall derför hålla mig till några allmänna betraktelser,
hvilka det här föreliggande ändringsförslaget torde påkalla.

Ingenting kan ju vara naturligare och mera rimligt än att emellan
två, i politiskt hänseende förenade, länder, liggande i omedelbar närhet
till hvarandra, äfven den kommersiella samfärdseln på allt sätt underlättas.
Man kan derför icke nog skänka sitt erkännande åt alla de
bemödanden, som under loppet af flere årtionden egnats åt de politiska
föreningsbandens stärkande, genom att åstadkomma allt flere kommunikationsleder
emellan de båda länderna, göra begge folken allt mera förtrogna
med hvarandras kultur och sätta dem i tillfälle att draga allt
större ömsesidiga fördelar af hvarandras framsteg på handelns och
industriens områden. När man emellertid på historisk väg söker göra
sig förtrogen med hela gången af dessa fortsatta bemödanden, får man
ovilkorligen det intrycket, att det gemenligen varit Sverige förbehållet
att både taga initiativet och att sedermera, för tillmötesgående af sin
grannes bestämda fordringar, nödgas gå vida längre än hvad rätteligen
bort kallas “halfva vägen". Ingen lär väl kunna kunna förneka,
att äfven denna s. k. mellanrikslag af den 29 maj 1874 ger ökadt stöd
åt eu sådan uppfattning af de båda ländernas inbördes ställning. Under
de skiftande förhandlingar, med sina många ändringar och tillägg, hvilka
föregingo antagandet af denna lag, finner man likväl fastslaget såsom
en allmän grundsats, ömsesidig tullfrihet för inhemska, men full tull
för utländska varor, äfvensom enahanda tullbehandling för den egentliga
varutorslingen, ehvad denna skedde sjö- eller landvägen. Det bör
vara lätt förklarligt, att i en tid, så rörlig som vår nuvarande, med
sin starka utveckling på alla industriella områden och med sin ytterligt
uppdrifna konkurrens både inom och utom de båda länderna, de år
1874 införda bestämmelserna måste efter hand visa sig erbjuda allt
större och större svårigheter vid tillämpningen.

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

De vid 1886 års riksdag framvisade olägenheterna voro verkligen
så slående, att en revision icke gerna kunde längre uppskjutas. Att dervid
utom noggrann kännedom om båda ländernas särskilda kommersiella
och industriella intressen äfven måste erfordras mycken grannlagenhet
och en upprigtig sträfvan att tillmötesgå billiga fordringar från båda
sidorna, måste ju antagas såsom alldeles påtagligt. Och jag skall för
min del icke förneka utan tvärtom upprigtigt erkänna, att ganska
många och afsevärda fördelar åt oss vunnits genom våra svenska
underhandlares bemödanden. Men vid granskningen inom bevillningsutskottet
af det från regeringen nu till Riksdagen hänvisade ändringsförslaget
hafva likväl i åtskilliga fall så vigtiga anmärkningar måst
göras, att de ganska säkert, åtminstone efter min uppfattning, påkalla en
noggrannare, bättre och mera betryggande revision än den nu verkstälda.
Detta torde, enligt mitt förmenande, hufvudsakligen gälla den nu föredragna
3 §, der det är fråga om att på ett tillförlitligt och bestämdt
sätt få afgjordt, hvad som skall förstås med inhemsk, d. v. s. svensk
eller norsk, tillverkning.

Eu hvar af kammarens ledamöter, som behagat uppmärksamt taga
del af reservanternas uttalande emot det föreliggande ändringsförslaget,
skall helt visst dela våra farhågor, att missbelåtenheten inom landet
skall blifva ännu bittrare än någonsin, i fall den nu föreslagna lydelsen
skulle af svenska Riksdagen godkännas.

Visserligen har här i betänkandet sagts, och jag har äfven samtalsvis
många gånger hört det påståendet, att de af förra Riksdagen framstälda
fordringarna hafva genom det föreliggande ändringsförslaget
blifvit lojalt tillgodosedda; men den invändningen förlorar enligt min
uppfattning allt berättigande, då det ju icke kunde af Riksdagen påräknas
eller fordras en allsidig och uttömmande granskning af lagen
med alla dess brister och olägenheter, hvilket deremot ovilkorligen
torde hafva ålegat dem, som mottogo det grannlaga och magtpåliggande
uppdraget att verkställa revisionen, (hiskligt torde det också
hafva varit, att åt industriidkarne inom båda länderna, åtminstone på
mera betydande tillverkningsområden, lemnats tillfälle att yttra sig
öfver det framlagda ändringsförslaget, innan det hänskjutits till godkännande
af representationerna. Det är alltid förenadt med obehagligheter
af flera slag, om, sedan den ena parten förklarat sig belåten,
den andra måste af tvingande skäl bekänna sig missbelåten och icke
kunna godkänna det föreliggande förslaget.

I detta fall skulle likväl påföljden lyckligtvis endast blifva den,
att, i händelse eu noggrannare revision blefve af Riksdagen beslutad,
bestämmelserna i 1874 års förordning ännu en tid blefve gällande.
Detta skulle enligt min uppfattning vara långt bättre och komma att
medföra vida mindre olägenheter än antagandet af en mellanrikslag,
mot hvilken säkerligen inom kort skulle låta höra sig svåra klagomål,
som ofördelaktigt måste inverka på folkens stämning i de båda länderna.
Man kan i denna mellanrikslag komma att oförsigtigt inlägga
ett frö till framtida misshälligheter, hvilka, ursprungligen härflytande
från ekonomiska förvecklingar, sedermera kunde sträcka sina verkningar
långt in på helt andra områden.

Ändring i
den s. k.
méllanrihslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
dzn s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Jag anser således för min del, att det skulle vara med båda ländernas
intressen mest förenligt, om 1874 års författning kunde underkastas
en noggrannare revision än den, som nu synes vara medhunnen,
och med anledning deraf samt på grund af hvad jag förut i ämnet anfört,
anhåller jag att få yrka afslag å den nu föredragna 3 §-.s föreslagna
lydelse.

Herr statsrådet friherre Tamm: Hå 1886 års Riksdags skrifvelse
afläts till Kongl. Maj:t, fans deri icke angifvet syftet med eller omfattningen
af den revision, Riksdagen önskade med afseende på mellanrikslagen.
Regeringen måste då söka att på annat håll skaffa sig uppgift
om hvad Riksdagens önskan innebure. Sådan upplysning inhemtades
dels från de petitioner, som till Kongl. Maj:t inlemnats, dels från
den diskussion, som under föregående riksdag pågick, dels också från
den erfarenhet som genom tillämpningen af bestämmelserna i 1874
års förordning i allmänhet vunnits. De framställningar, som i petitionsväg
inkommit, innehöllo, hvad textilindustrien beträfiar, att garn, för
att blifva tullfritt, borde vara spunnet och väfnad väfd inom landet,
samt kläder vara förfärdigade af inom landet tillverkadt öfvertyg.
Dessa önskningar hafva åtminstone i nuvarande förslag blifvit uppfylda,
dock beträffande kläder på annat sätt, än Riksdagen önskat.
Under diskussionen sista året framstäldes åtskilliga andra önskningar,
hvilka i de flesta fall blifvit i förevarande förslag tillgodosedda, i några
fall deremot icke, och dessa hafva nu berörts af grefve Strömfelt.
Jag skall derom särskild! yttra mig, då jag längre fram i mitt anförande
punktvis genomgår de särskilda anmärkningarna.

De ledamöter af denna kammare, som vid förra riksdagen icke
önskade någon skrifvelse med begäran om en revision af mellanrikslagen,
återfinner jag här till stor del bland reservanterna. År 1886
önskade dessa ledamöter icke eu revision, derför att man förestälde
sig, att något allvarligt uppsåt att verkställa eu sådan icke skulle
finnas, och att revisionen skulle draga så långt ut på tiden, att många
af oss icke skulle få se dess resultat.

Då jag nu ber att få bemöta de anmärkningar som äro gjorda,
tillåter jag mig följa den gång, som reservanterna mot utskottets betänkande
följt, ty anmärkningar äro här under diskussionen framstälda
i sådan mångfald och den ena efter den andra, att jag icke kan
upptaga dem i samma ordning, som de framstäldes, ty redigheten
skulle deraf förlora.

Reservanterna hafva först fäst sig dervid, att “Kongl. Maj:t vid
ärendets behandling funnit, att det varit med oöfvervinneliga svårigheter
förenadt att i fullt exakta uttryck angifva, hvad som med inhemska
naturalster och tillverkningar förstås, och derföre funnit sig
böra anlita den andra utväg, som erbjöde sig, nemligen att genom uttömmande
undantag frånskilja allt, som icke bör inbegripas". Reservanterna
hafva der förbigått en ganska vigtig sak, ty då i anförandet
till statsrådsprotokollet lemnas den upplysning, som reservanterna här
meddelat, att “det vid ärendets behandling befunnits hafva varit förenadt
med oöfvervinneliga svårigheter att uteslutande på förstnämnda

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

sätt för stadgandet i fråga finna tillfredsställande lydelse, så har den
senare utvägen måst jemte den förra anlitas".

Vidare heter det längre ned på samma sida: “Med hänsyn till
sådana varor har det synts lämpligast att jemte upptagande af en allmän
bestämmelse derom, att hvarje fullständig inom landet skedd bearbetning
skall åt en vara bereda rättighet att anses och behandlas
såsom inhemsk, särskildt angifva de fall, der en dylik rätt genom inhemsk
bearbetning ieke förvärfvas i följd af bearbetningens mindre väsentliga
natur".

Kan man då säga, att Kongl. Maj:t inskränkt sig till att endast
begagna sig af undantag? Nej, här är framstäld den bestämda regeln,
att eu fullständig bearbetning skall vara gifven åt ett utländskt ämne,
för att det skall få namn af inhemsk produkt; men derjemte, och då
några missbruk inrotat sig och vissa bearbetningar varit så ofullständiga,
hafva åtskilliga undantag måst föreskrifvas. Och dessa undantag
äro just gjorda med afseende på sådana kandteringar, som jag
nyss nämnde, eller sådana, som under föregående tider vållat missbruk
af lagen, eller som voro allt för obetydliga för att man skulle kunna
använda dem såsom medel att åt eljest tullpligtiga varor bereda tullfrihet,
Det är så långt ifrån, att dessa undantags tillämpning skulle
innefatta allt som bör komma under pröfning, att man deremot först
skall undersöka, om varan undergått fullständig bearbetning, och först
sedan detta har blifvit ådagalagdt uppstår fråga om tillämpning af undantagen.
Reservanterna tyckas hafva ansett sig här kunna tillämpa
den i allmänhet förkastliga satsen, att hvad som icke vore förbjudet
skulle vara tillåtet. För min de! tycker jag icke det är möjligt att
använda den satsen här. Om detta är rigtigt, då förfaller också hvad
reservanterna sedan sagt; ty annars hade undantagen icke någon betydelse.
Reservanterna säga vidare, att “pröfningen af frågan, huruvida
en vara är att anse såsom svensk eller norsk tillverkning, kan
hädanefter endast afse, huruvida varan faller under undantagen, men
ej huruvida bearbetningen är af den väsentliga art, att den gör varan
till svensk eller norsk produkt."

Ja, det är just hvad man här förbehållit sig att kunna pröfva,
nemligen huruvida en fullständig bearbetning skett inom någotdera af
landen, och först då kan det blifva fråga om, att varan skulle blifva
tullfri. Dessutom innehåller 9 §, angående produktionsbevis, bestämmelser,
som icke förut funnits, nemligen att det intyg, som lemnas,
skall jemväl innehålla uttalanden om beskaffenheten af den bearbetning,
varan på det stället undergått. Då således dessa produktionsbevis
skola innehålla en så bestämd och tydlig uppgift angående beskaffenheten
af denna bearbetning, synes det också, att det är på
samma uppgift de myndigheter, som hafva att tullbehandla varan,
skola grunda sitt omdöme.

Då jag sysselsätter mig med produktionsbevisen, anhåller jag att
få till besvarande upptaga en anmärkning, som af talaren från Norrköping
blifvit framstäld. Han anmärkte, att utom hvad här i detta
förslag blifvit åtgjord!, visse petitionärer framstält en begäran, att edlig
förpligtelse skulle fordras angående produktionsbevis. Till så stor

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Äden\n<{ 1 ?e1, so“. d?* varit oeh “öjiigt, har deråt egnats uppmärksam mettanriks-

1 forslaSet- der det heter: “vederbörande myndighet i allt fall
lagen. obetaget att, om anledning dertill förekomme, fordra jemväl annan be(Forts.
) visning om varans inhemska ursprung." Tullmyndigheterna äro således
icke skyldiga att nöja sig med en försäkran af tillverkaren på heder
och tio eller al tva trovärdige män. Tullmyndigheterna kunna fordra
äfven andra bevis. Det har synts för regeringen mindre lämpligt
att på grund af i petitioner framstälda önskningar införa ett nytt
stadgande om edgång, då Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begärt
så vidt möjligt afskaffande af eder.

Vidare kommer jag till den af reservanterna omnämnda och af
talaren från Norrköping såsom särskild! vigtig framhållna bestämmelsen
angående sammansättning. Huruvida en sammansättning af eljest
tullpligtiga delar kan göra en vara tullfri, torde inbegripas under
hvad jag nyss nämnt. Svårligen lär man kunna få den uppfattningen,
att endast sammansättning eller sammanfogande af tullpligtiga delar
skulle komma under någon af rubrikerna husslöjd, handtverk eller
fabriksverksamhet. Den sistnämnda vore visserligen den, som skulle
ligga närmast; men jag föreställer mig att, om en ingeniör skulle rådfrågas,
han svårligen skulle kunna lemna intyg, att en sådan sammansättning
vore en fabriksverksamhet och till på köpet en fullständig
fabriksverksamhet.

Man säger att domstolarne skulle i detta afseende kunna hafva
en annan åsigt. Det är ju möjligt; men jag föreställer mig att, om
en part i det fallet skulle komma att stå inför domstol, han otvifvelaktigt
skulle skaffa sig uppgift från sådana personer, som hade ingenjörskunskaper,
och då lära deras intyg lemna domstolen tillräcklig
handledning för frågans bedömande. Men sådana fall torde endast
undantagsvis komma att åt domstol afgöras, och det är egentligen i
frågor rörande smuggling, hvarom handlas i 4 §, som det kan blifva
föremål för domstols pröfning. Tillämpningen af 3 § kommer väl
egentligen att handhafvas af tullmyndigheterna och derifrån i administrativ
väg dragas under Kongl. Maj:ts pröfning.

Da reservanterna vidare saga: “Om det framför undantagen använda
ordet aulast är liktydigt med uteslutande, torde eu mängd artiklar,
om i deras bearbetning, ehuru hufvudsakligen bestående i förmalning,
krossning etc., ingå andra lika oväsentliga eller ännu oväsentligaie
operationer, kunna undgå att blifva räknade bland undantagen",
föreställer jag mig att, om det också skulle vara mera än eu af dessa
obetydliga bearbetningar, som icke kunna få karakteren af fullständig,
så lär man icke tveka att åt dylika varor gifva karakteren af utländsk
tillverkning.

Reservanterna hafva förmenat att uttrycket “tullfria materialier"
är sa till vida obestämdt, att uttrycket möjligen skulle kunna gifva
anledning till tolkningen: tullfria, då denna öfverenskommelse med
Noige afslöts, eller enligt den tulltaxa, som vore gällande då varan
infördes. 1 det fallet bar den förste talaren lemnat upplysning, att
man borde af departementchefens anförande till statsrådsprotokollet
få hans mening klar, att svenska representationen har fullkomlig frihet

N:0 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

att utan några hinder af mellanrikslagen få ändra sin tulltaxa, som
den önskar. Så är äfven min uppfattning, och det är just derför,
som jag tillmötesgått eu bestämdt uttryckt önskan derom, hvilken äfven
fick ett uttryck i bevillningsutskottets utlåtande förlidet år, nemligen
den att mellanrikslagen icke skulle utgöra binder för åsättande af tull
på spanmåi. Det är med anledning deraf, som i det framlagda förslaget
bestämmelser derom intagits, att målning icke skulle göra spanmåi,
utifrån införd, till inhemsk vara. Icke lära vi väl hafva att frukta
från Norge någon särdeles stor import af i Norge producerad spanmåi,
utan det skulle väl vara utifrån införd spanmåi, som blifvit i Norge
förmald. Det är för den händelse, att svenska representationen skulle
finna lämpligt att åsätta tull på spanmåi och mjöl, som denna bestämmelse
är intagen. Väl vetande, att en för närvarande befintlig
ganska stor svensk industri deraf kommer att lida högst betydligt,
har jag dock icke tvekat tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga denna
förändring i mellanrikslagen, på det icke någon hänsyn till nuvarande
eller blifvande tullpolitik måtte komma att inverka på antagandet eller
förkastandet af detta förslag till mellanrikslag. Det torde i detta afseende
vara fullkomligt klart, att enligt den nuvarande regeringens
åsigt intet hinder finnes för den svenska representationen att, oberoende
af mellanrikslagen, i händelse detta förslag antages, vidtaga hvilka
förändringar i tulltaxan, som den svenska representationen behagar,
och det lär sålunda icke vara någon stor våda i den mening, som
reservanterna antyda, att denna lag innebär ett fullkomligt hinder för
vår bestämningsrätt öfver tulltaxan, såvidt Norges intressen deraf beröras.

Reservanterna öfvergå derefter till en kritik af förslagets inverkan
på textilindustrien och redogöra för tullsatserna på bomulls-, linneoch
ullgarn samt väfnader deraf. Representaterna för bomulls- och
ylleindustrien framstälde förlidet år sina önskningar, så icke representanterna
för linneindustrien. Det torde icke kunna begäras att, om
man skall företaga en revision af en sådan förordning som denna,
något afseende bör fastas på de möjligen i framtiden inträffande förhållanden,
för hvilka man icke har något stöd i erfarenheten eller till
hvilka de inom landet befintliga industrier icke lemna någon anledning.
Med linneindustrien förhåller det sig för närvarande så, att då hela
vår import af linneväfnader till Sverige utgjorde 3,096,000 kronor, så
importerades från Norge för 165,000 kronor och exporterades från
Sverige till Norge för 91,000 kronor; man finner deraf, att införseln
från Norge icke är af någon särskild betydelse, och att ingalunda införseln
af linneväfnader från Norge kan hafva framkallat de ofördelaktiga
förhållanden, hvarunder linneindustrien hos oss för närvarande
arbetar.

Deremot är det mycket större siffror, som kunna anföras med
afseende på bomulls- och ylleindustrien, ty dels af garn och dels af
väfnader är till Sverige importeradt för betydliga belopp. Af bomullsgarn
infördes år 1885 för 2,730,000 kronor; deraf från Norge för

116,000 kronor, under det vi utförde till Norge för 171,000 kronor.
Af bomullsväf nåder importerades till Sverige för 8,297,000 kronor

Ändring i
den s.'' fc.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. Ii.
mellanriks■
lagen.
(Forts.)

Tisdagen den 2S Juni. e. m.

och deraf från Norge för 1,546,000 kronor — således högst betydligt
— under det att samtidigt från Sverige utfördes till Norge för 1,989,000
kronor; detta allt efter 1885 års uppgift. Af ylleväfnader infördes
i sin helhet till Sverige för 22,000,000 kronor och deraf från Norge för

3.728.000 kronor, under det att Sverige utförde till Norge för endast

753.000 kronor; således med afseende på ylleindustrien särskildt från
Norge en högst betydlig import.

Representanterna för denna industri böra vara nöjda med de bestämmelser^
som här finnas antagna, emedan de fått just hvad de begärt-,
Af linne deremot hafva vi som jag nyss nämnde eu högst obetydlig
införsel, och hvad linneindustrien beträffar, kommer den i alldeles
samma ställning som den öfriga textilindustrien, att garn skall
vara spunnet och väfnad väfd för att vara tullfria, samt att för kläder
skall erläggas den tull, som motsvarar skilnaden emellan de i de
båda länderna för öfvertyget gällande tullsatser. Jag måste hafva den
föreställningen, att representanterna för linneindustrien sista året voro
af samma åsigt som de öfriga industrierna, eftersom de icke då gjorde
någon särskild framställning. De hafva verkligen detta år gjort en
sådan, men den kom så sent, att afseende icke kunde derpå fästas;
och jag har äfven den föreställningen, att något afseende icke bort
derpå göras, enär denna industri stälts i samma förhållande som de
öfriga. En skilnad finnes i afseende på linnegarn, i det att tullskilnaden
kan gå ända till 37 öre per kilogram, då den för ullgarn icke
kan blifva högre än 27 öre per kilogram. Importen af linnegarn, och
det är derom reservanterna lemnat uppgift, har från Norge icke utgjort
mer än 10,000 kilogram med ett värde af 19,800 kronor, under
det att hela importen af linnegarn hade ett värde af 310,000 kronor.
Importen deraf från Norge representerar således icke fullt ^ af det
helas^ värde. De andra qvantiteterna linnegarn, som reservanterna
uppgifvit vara införda, skulle representera ett belopp af — 138,607
kilogram enligt hvad det heter i reservationen: “Om man då beräknar
tullen för ett lika parti i Norge, eller för 138,607 kilo oblekt och
blekt å 3 öre, kronor 4,158: 21, så uppkommer en tullbesparing af
kronor 48,647: 69“. Den af reservanterna meddelade uppgiften bevisar
icke hvad den är afsedd att bevisa, ty denna förlust har svenska
tullverket icke gjort och ej heller svenske fabrikanter. Det är således
en uppkonstruerad förlust, som låter bra, men ej mer heller.

Ungefär detsamma är förhållandet med hvad derefter förekommer,
då reservanterna tala om stearinljusfabrikationen. Äfven med afseende
på denna hafva hittills icke förhållandena gifvit anledning till att
särskildt dervid fästa sig. Under det att 1885 införsel af ljus från
Norge alldeles icke existerade och under 1886 endast uppgick till
1,191 kilogram, utfördes från Sverige till Norge 1885 99,000 och 1886
79,373 kilogram. 1 detta fall har således den svenska industrien icke
varit utsatt för förlust, och om man undantagit ljusstöpning från
sådan fullständig bearbetning, som gjort varan tullfri, så skulle svensk
industri derpå blifva lidande, och derför saknades anledning till sådan
bestämmelse. Hvad sjelfva stearinen beträffar, får jag medgifva att
sådan importeras från Norge till ganska betydligt belopp; 1886 ut -

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

N:o 23.

gjorde detta 198,577 kilogram, och då derjemte hela importen endast
gick till omkring 200,000 kilogram, så finna vi, att vår import nästan
•uteslutande kommer från Norge. Men huru har denna stearin tillkommit?
Enligt statistiska uppgifter för år 1886 exporterades från Sverige
till Norge 313,364 kilogram talg; men dermed förhåller sig så, att
här i Stockholm uppköpt talg skickas omedelbart till Kristiania, der
den bearbetas; efter utdragande af oljan, klaras den och användes i
en konstsmörfabrik, hvarefter resten skickas tillbaka till Sverige under
namn af stearin. Ingalunda kan man lämpligen begära, att för en
vara, som oarbetad utförts från Sverige, skall vid återkomsten erläggas
tull. Denna stearin är för öfrigt icke direkt användbar till ljusstöpning;
den måste ytterligare undergå åtskilliga operationer för aflägsnande
af glycerin in. m., innan ljus deraf kunna fabriceras.

Derefter framhålla reservanterna tamp fabrikationen. Med anledning
af det myckna talet om dessa lampor, besökte jag i Norge en
fabrik, der sådana tillverkades; man hade meddelat mig, att alla delar,
hvaraf lamporna bestodo, skulle vara importerade, och att vid fabriken
i Norge dessa delar endast hopsattes och lackerades, hvarefter den
färdiga varan skickades hit tullfritt. På det af mig besökta stället
fann jag emellertid ett fingjuteri, der zinken göts till lampfötter och
det öfriga gjutgodset tillverkades; vidare ett glasblåseri, der alla delar
af glas med undantag af sådana mattslipade kupor, som jag tror benämnas
tulpankupor, tillverkades, hvaremot kupor af helhvitt glas tillverkades
derstädes. Det som importerades utifrån var således brännare,
kettingar, hvarmed taklampor upphängdes, och särskild! dessa
s. k. tulpankupor. Jag har för den, som önskar öfvertyga sig om
rigtigheten af detta, i mitt hem prof på samtliga delar, som der tillverkades.
Vid sådant förhållande bör, enligt min åsigt, dessa lampor
fullständigt tillerkännas egenskapen af inhemskt fabrikat. Men så
återstår den förfärligt stora och vigtiga saken med dessa små kökslampor,
som representera ett värde af 50 öre per stycke, och i afseende
å hvilka det sägs, att oljebehållaren och glaset är en så obetydlig
del och att den importerade brännaren skulle vara det värdefullaste.
Men i detta afseende förklarade fabrikanten, att han icke
satte något större värde på utförseln deraf till Sverige, och att, om
de svenska tullmyndigheterna skulle vara af den åsigten, att dessa
lampor endast ofullständigt vore en produkt af norsk handtering, han
för sin del icke hade någonting deremot. Men för öfrigt är denna
artikel så obetydlig, att, om endast den återstår, det verkligen förefaller,
som om man icke skulle behöfva göra några större historier
deraf. Skulle deremot, såsom talaren från Norrköping förutsatte, en
fabrikant falla på den idén att taga samtliga delar utifrån, sammansätta
dem och sedan på grund af den föreslagna mellanrikslagen försöka
tullfritt införa dem, vågar jag tro att den beräkningen skulle
blifva en fullständig missräkning, ty enligt denna lag skulle varan —
det är min fulla öfvertygelse — tullbehandlas såsom utländskt fabrikat.

Hvad sedermera beträffar kaffesurrogat eller s. k. kaffetillsättning,
hvari synes ingå äfven sirap, anse reservanterna, att surrogatet, såsom
ersättande både kaffe och socker, borde vara belagdt med tull. Vid

Första Kammarens Vrot. 1887. B. N:o 33.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring
i den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

en litet noggrannaxm undersökning tror jag man skall finna det ifråga,
varande ämnet ej gerna kunna användas såsom surrogat för socker, och
hvad för öfrigt angår reservanternas uppgifter om statsverkets lidna
förluster, förhåller sig dermed så, att icke alla kaffesurrogat, som från
Norge införas, äro tullfria, ty då under rubriken »brändt och målet
kaffe» äfven subsumeras kaffesurrogat af brända växter, är det gifvet
att, då sådana kaffesurrogat, som tillverkats af brända växter, från
Norge hit införas, de icke äro tullfria utan gå under rubriken: »brändt
och malet kaffe», som drager en tull af 35 öre per kilo. Dessa uppgifter
äro sålunda enligt min åsigt vilseledande, och reservanterna sakna
derför anledning till påståendet: »Af detta skäl, och då § 3 från tullfri
införsel undantager brändt kaffe, borde der äfven undantagas kaffesurrogat.
» Under den förberedande behandlingen var det äfven fråga’
om kaffesurrogat; men man kom öfverens, att det icke tjenade något
till att i afseende derå vidtaga uågra vidare åtgärder, då tulltaxansförut
varande bestämmelser redan uppfylde det ändamål, som åsyftades
med införande af en bestämmelse derom i lagen.

Bland anmärkningsvärda importartiklar, som skulle förfördela den
svenska tillverkningen, nämna äfven, reservanterna fernissor, hvartill
i Norge denaturerad skattefri sprit användes, men som kammaren torde
påminna sig, har Riksdagen beslutit, att äfven här i Sverige skatten
skall restitueras å sprit, som användes till industriella ändamål, så att
äfven det skälet torde för reservanterna bönfalla.

Hvad under de föregående punkterna omnämnts, sammanfatta
reservanterna slutligen på detta sätt: »dessa förhållanden jemte andra
synas bestyrka hvad ofvan blifvit yttradt, att de uppräknade undantagen
icke äro tillräckligt omfattande, utan att ett och annat moment
kunde vara att foga dertill.» Jag tror mig hafva reducerat till intet
de förut af reservanterna anmärkta förhållandena, och det skulle således
vara de »andra», som skulle gifva anledning till att denna mellanrikslag
ej borde antagas. Ett sådant skulle då vara, att uti detta
förslag uppsägningstiden bestämts att utgöra två år i stället för ett
år såsom förut. Reservanterna säga, att äfven om framställning i
detta afseende utgått från Norges sida, skulle de deri icke sett någon
anledning att motsätta sig detsamma. Jag föreställer mig också, att
deri icke torde ligga någon orsak, och jag tror äfven, att andra anförda
skäl deremot icke duga. Det föreligger nemligen i detta fall,
att det finnes åtskilliga legitima handteringar, hvilka uppstått med stöd
af förefintliga öfverenskommelser, och dessa hafva väl rätt att begära
skydd mot att allt för hastigt upprifvas. Och dessutom äro de former,
under hvilka förändringar i mellanrikslagen kunna åstadkommas,
så tunga och medtaga så lång tid, att jag icke föreställer mig det
möjligt att ett år, efter det uppsägningen skett, kunna åstadkomma
en så betydande utredning, sota ett alldeles nytt lagstadgande skulle
kräfva; ty då fordras, såsom den siste talaren angaf, en mera djupgående
utredning, hörande af en mängd industriidkare och myndigheter
o. s. v., och detta i båda länderna; sedermera de båda regeringarnes
sammanstämmande beslut om framläggande af förslag till
lag, och slutligen representationernas antagande deraf, hvilket allt man

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

omöjligt kan medhinna på ett år, men möjligen på två, om man dervid
icke spiller tiden.

Då reservanterna sedermera åberopa exemplet från våra tarifltraktater
— märk väl, det står tariff traktater — att dessa löpa med
endast ett års uppsägning, så vill jag likväl framhålla, att dessa traktater,
förutom det att de äro stälda på ett års uppsägning, derjemte äro
beslutade att gälla ett visst antal år. Således kan dervid den enskilde
industriidkaren i allmänhet beräkna ett visst antal år och derefter åtminstone
ett år, då uppsägning vanligen ej sker strax, i enlighet hvarmed
han kan ställa sin handtering; men med endast två års uppsägning
riskerar han dock eu stor del af det i en dylik handtering nedlagda
kapitalet. Det är då mycket rimligare att säga: ett visst antal
år komma våra kommersiella förhållanden till utlandet att vara orubbade,
men derefter förändras de ett år efter uppsägning, i fall sådan
sker — än om man helt kort och godt säger: ett år efter uppsägning
komma våra förhållanden till det ena eller andra landet att helt
och hållet förändras.

Vidare heter det: »inskränkningen i vår befogenhet att genom
tolkning modifiera lagens tillämpning bör utgöra eu kraftig maning
att ej på samma gång inskränka möjligheten att genom lagens uppsägning
få af densamma härflytande allt för tryckande olägenheter
hastigt undanröjda.» Men hvad hindrar svenska myndigheter att tolka
lagen såsom de anse rätt? Man har anmärkt, att de norska myndigheterna
tolkat lagen på ett sätt, som vi icke anse rigtigt, och vi kunna
ingenting göra deremot; hvarför skulle då icke vi. kunna handla såsom
vi finna lämpligt, åtminstone i de stycken som äro föremål för
administrativ myndighets afgörande? Efter min uppfattning finnes derför
icke det ringaste hinder, så vida man håller sig till lagens innehåll
och ordalydelse.

Eeservanterna synas anse, att en annan grund än den i allmänhet
här gällande varit lämpligare att vid stiftandet af melianrikslagen
följas, och de hafva funnit det särskilda stadgandet om kläder lämpligt
att i allmänhet användas. Saken har varit föremål för mycken
öfverläggning; men vid den förberedande behandlingen har denna tullskilnadsteori
befunnits. fullkomligt outförbar. Om man t. ex. tager en
väf, kan deri ingå garn af olika slag, både utländskt och imhemskt,
och då garnets vigt stundom är mindre än väfnadens, emedan i denna
äfven ingår s. k. appretur, som gör att vigten af denna väf kan vara
större än de till samma väf använda garner, så frågar jag: huru skulle
man i sådant fall tillämpa tullskiinadsteorien? Tager man andra produkter,
som äro sammansatta af olika delar, såsom t. ex. då i ett fabrikat
ingå kläde, sadelmakeriarbeten, smiden och trävaror, så är det
äfvenledes alldeles omöjligt att tillämpa tullskiinadsteorien. Det synes
mig derför, då man måste erkänna det vara outförbart, alldeles oredigt
att använda tid på att fundera, huru vida eu sådan teori skulle
kunna användas.

Grefve Strömfelt önskade slutligen ett tillägg till lagen; och i
anledning deraf får jag säga, att hade eu sådan framställning gjorts
förut, hade det ej varit minsta hinder för att dylikt förslag från svensk

Ändring
i den s. k.
melianrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring
i den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

sida framstälts, och jag är öfvertygad, att det med nöje accepterats
från norsk sida, men numera, sedan lagen redan antagits i Norge, och
detta antager jag varit af artighet mot broderlandet, som först väckt
förslaget om revision, är det föreslagna tillägget för närvarande icke
möjligt. Ett sådant skulle vara detsamma som afslag på hela lagen.
I öfrigt tror jag mig hafva visat, att tillägget icke är behöfligt, och
med anledning deraf tillåter jag mig hemställa, att kammaren icke
måtte besluta om införande i lagen af ett sådant tillägg till nu föreliggande
förslag.

Då jag för min del är öfvertygad, att sjelfva saken här är det
som leder kammarens beslut, har jag äfven inskränkt mig till yttranden
angående sjelfva sakförhållandet, och jag tillåter mig hoppas, att
kammaren skall antaga den kongl. propositionen, till hvilken jag yrkar
bifall.

Detta anförande mottogs med talrika bifallsrop.

Friherre Barnekow: Såsom kammaren redan torde hafva funnit,
har jag såsom reservant ej, oaktadt mitt namn står under utskottets
beslut, dertill bidragit, och jag tillåter mig nu ytterligare betona, att
jag icke anser mig skyldig försvara utskottets motivering.

Då tvenne länder handla med hvarandra, komma de äfven i en
af hvarandra beroende ställning,.hvad deras tulltaxor beträffar; visserligen
vet jag, att denna sats ej gillas af åtskilliga, men jag kan likväl
ej finna skäl att frångå min mening i detta fall. Det är då af
vigt, i en fråga sådan som den föreliggande, att undersöka om Sverige
och Norge i tullpolitiskt hänseende äro lika. Svaret måste blifva
nekande, då man vid eu jemförelse mellan de båda ländernas tulltaxor
snart finner, att Norges går i mera frihandelsvänlig rigtning. De norska
tullarne äro mera finanstullar och de svenska i något högre grad
afsedda att skydda den inhemska industrien. Hvad inflytande har då
denna olikhet vid uppgörandet af mellanrikslagen? Jag skall bedja att
få för kammaren påpeka, huru enligt min uppfattning ställer sig med
denna sak, då jag nu går att behandla den föreliggande § 3 från reservanternas
ståndpunkt, hvarvid jag ber att få bemöta herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet och söka visa, att hvad han ansåg
vara intet, verkligen icke är intet.

Den 3 § lyder:

»Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid
införsel landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af

socker och sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap,

tobak och tobakstillverkningar,

bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker,

malt och malttillverkningar,

brändt eller malet kaffe samt

spelkort, för hvilka varor, så vidt de uti det rike, dit de införas,
i allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas utom i de fall,
som i nästa paragraf sägs o. s. v.»

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Alla de i denna paragraf undantagna varor draga i allmänhet
högre tull i Norge än i Sverige, följaktligen har det å norrmännens
sida visat sig ganska klokt att undantaga dem, ett bevis att Norge
förstått bevaka sitt intresse.

Men enligt den svenska tulltaxan är kaffesurrogat belagdt med
mycket hög tull, det är då förvånande finna att en betydlig qvantitet
häraf tullfritt införts från Norge till Sverige, motsvarande en tullinkomst
af ungefär 80,000 kronor om året, oaktadt ingredienserna
deraf bestå utaf sirap, som är undantaget i 3 §. Hur har Sveriges intresse
här bevakats?

Detta angående finanstullar, nu skola vi tillse huru det förhåller
sig med skyddstullarne.

Det sätt hvarpå den svenska väfnadsindustriens intressen blifvit
tillvaratagna, visas bäst af förhållandet med linneväfnader. Derpå är
för närvarande temligen hög tull i Sverige; emellertid importerades
1884 sådana till ett värde af 1,254,992 kronor, hvarå tullen utgjorde
177,896. Samtidigt importerades öfver Göteborg och Varberg för
väfnadshusslöjdens behof i mellersta Sverige omkring 13,000 kilogram
oblekt och omkring 125,000 kilogram blekt lingarn, hvarå tullen, enligt
respektive 20 och 40 öre per kilogram oblekt eller blekt lingarn,
tillsammans utgjorde 52,805: so kronor. Den norska tullen på samma
vara är 3 öre per kilogram, och hela tullskilnaden eller 48,647: 5 9
skulle sålunda otvifvelaktigt komma den förste företagsamme norske
fabrikant till godo vid en export till Sverige. Kan det vara rigtigt
att på detta sätt skydda den svenska industrien ? Bättre vore då att
taga bort alla slags tullar här i Sverige än att på detta sätt premiera
den norska industrien. Sådana olägenheter kunna drabba den ifrågavarande
industrien när som helst, och det kan drabba hvarje annan
industri, som ej blifvit omnämnd i 3:e paragrafen, med afseende på
hvars produkter och råämnen samma tullförhållanden äro rådande.
Många flera exempel härpå skulle kunna anföras, till exempel ljusfabrikationen,
der råvaran är fri i Norge men drager tull i Sverige,
samt alla de exempel, som af den först ärade talaren anförts. Häraf
visar sig olägenheten utaf att, såsom regeringen gjort, föreslå att göra
undantag, ty om någon industri då blir glömd ibland undantagen, så
begås mot densamma en orättvisa, som exempelvis nu varit fallet med
linneväfnadsindustrien. Man har sagt att den är obetydlig, men från
Norge importerades dock bomull och linneväfnader 1885, der tullen,
om den erlagts, skulle motsvarat omkring 200,000 kronor, dessutom, om
den nu föreliggande lagen blir antagen, kommer Norge sannolikt att
behålla garnet och i stället importera mera väfnader. — Vidare vill
jag påpeka, att regeringens förslag om förmalning hade varit lämpligt,
om Sverige erhållit tull på spannmål, men då det ej skett hade för
qvarnindustrien varit bättre att slippa detta tillägg. Men huru
skall man då förekomma alla dessa olägenheter? En protektionist
svarar: det är icke möjligt på annat sätt än genom att upphäfva
mellanrikslagen; en frihandlare skulle sannolikt svara: för en sådan
sak behöfver man icke vara bekymrad; den hjelpes så lätt genom
att sätta ned tullarne, så att de blifva lika med Norges, och der -

Ändring
i den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Nio 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

igenom tages den fördel bort, som Norge nu har framför oss. Jag
medgifver, att det är bättre att på det sättet skydda den nationella
industrien än att, som nu är föreslaget, låta den norska komma in
på en bakväg och förskaffa sig förtjenst på bekostnad af den svenska
industrien och den svenska statskassan.

Efter hvad man sagt skulle vi icke kunna göra annat än antaga
lagen, derför att den i Norge redan är antagen. Men, mine
herrar, framlägges icke en lag för att pröfvas och skall icke vid denna
pröfning tillses, om förslaget från svensk synpunkt sedt är antagligt?
Hvad denna sak beträffar, behöfva vi dervid ej mer fästa oss än hvad
Norge gjorde 1856, då det framlagda förslaget, som af svenska Riksdagen
godkändes, blef af odelstinget afslaget, sannolikt derför att det
ej öfverensstämde med Norges intresse.

Vidare har man sagt, att då regeringen gjort hvad vi begärt,
vore vi moraliskt skyldige att nu gå in på hvad som framlagts. Hvad
hafva vi då begärt? Jag får medgifva, att skrifvelsen är mycket kortfattad,
och dess innehåll är egentligen detta: “att Kongl. Maj:t täcktes
låta verkställa en af förhållandena påkallad revision af kongl. förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden." Detta innebär dock, att alla slag af svensk, industri
borde beaktas, och ehuru väfnadsindustrien och särskildt linneindustrien
icke särskildt begärt att vid förslagets framställande dess
intressen skulle tillvaratagas, borde regeringen icke uraktlåtit att föreslå
lämpliga bestämmelser. Jag tror pa g emellertid veta hvarför icke
detta upptagits, nemligen just af det enkla skälet, att man i sådant
fall kommit in på det förhatliga systemet att erlägga tullskilnad, och
detta har man icke velat gå in på. Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet vidhöll, att detta skulle vara omöjligt; men om
man verkligen vill denna sak, så är den kanske ej omöjlig.

Man säger, att Norge gjort så många eftergifter. Så är icke förhållandet;
men Norges tullagstiftning är grundad på eu annan princip
än vår. De hafva låga industritullar, hvilket är till vår nackdel,
såsom Norge sjelf erkänt. När vi då begära en ändring, icke
göra vi det för att klandra Norge. Icke rår Norge för, att de svenska
domstolarne säga, att om man i Norge doppar en härfva utländskt
garn i färg, så blir det en norsk tillverkning, eller åtminstone att om
ett tygstycke i Norge blekes, så är det norsk tillverkning.

Eu annan sak, som äfven inom utskottet kom på tal, är att man
skulle kunna antaga denna lag och genast begära en revision af densamma.
Men, mine herrar, det är väl olämpligt att antaga en lag,
som man icke är belåten med. Dessutom var det ett förhållande, som
gjorde att man icke ville antaga densamma, nemligen de 2 årens
uppsägning i stället för ett år som det varit förut.

Herr statsrådet har påpekat att det skulle vara till stort gagn
för industrien, men vi tyckas alla vara eniga om att vilja på ett ärligt
och Öppet sätt täfla med Norge, och all industri, som uppstår under
denna förutsättning, kan ju då vara fredad. Men hafva vi icke redan
haft så mycket obehag mellan Sverige och Norge, att det finnes icke
den ringaste anledning från vår sida att förlänga uppsägningstiden?

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Vidare vill jag påpeka, att Riksdagen aldrig bedt. regeringen om
att förlänga uppsägningstiden. N är man å ena sidan håller så strängt
på, att regeringen har fullgjort allt hvad vi begärt, så borde också å
andra sidan, om regeringen gjort något, som vi icke gilla, tillåtas oss
att afslå detta.

Jag har egentligen velat visa herrarne, huru det ställer sig när
två länder, som äro olika i tullpolitiskt hänseende, vilja ingå en tulltraktat,
och derför är min uppfattning, att, om man skall kunna göra
något af verklig nytta, så finnes dertill blott ett sätt, nemligen en
tullförening mellan de båda länderna, tv sådant förhållandet i denna
fråga är, så blir fördelen otvifvelaktigt för mycket på Norges sida, all
den stund norrmännen velat undantaga de varor, der de hafva högre
tullsatser än Sverige, och eftergifterna skola göras på de varor, der
Sverige har högre tullar än Norge. Hvad i den rigtningen blifvit
gjordt vet jag icke. Af regeringens skrifvelse har jag icke kunnat
finna, att denna gång någonting har gjorts deråt, men kanske har det
skett förut. Det är mycket sannolikt, att Norge icke vill gå in på
en dylik tullförening, just derför att det har så stor fördel att bibehålla
det nuvarande tillståndet. Ett annat sätt skulle vara att tillämpa
grundsatsen om tullskilnaders erläggande. Finansministern har påstått,
att detta skulle vara omöjligt, men ändock har regeringen sjelf föreslagit
det för kläder, och kan man använda denna metod för en artikel,
så kan det ske för liera, åtminstone skulle man, om man har
god vilja, kunna försöka det.

Ett tredje och sista sätt skulle vara att uppsäga mellanrikslagen.
Jag önskar icke att så sker, men om det skulle gå så långt, vill jag
göra kammaren uppmärksam på, att det blir Norge och icke Sverige,
som derpå förlorar, och min öfvertygelse är, att om det går derhän,
blir det Norge, som törst ujoptager underhandlingarne om att få en
ny traktat, ty det importerades för 9 millioner kronor mera hit under
år 1885 än härifrån till Norge, och i förhållande till exporten i sin
helhet hafva 12 procent af Norges export gått till Sverige men endast
4 procent af vår export till Norge, och det är således Norge, som
haft största fördelen af denna traktat och som alltid kommer att hafva
största fördelen dei’af, när den uppgöres så som nu skett. Jag står
här såsom svensk riksdagsman och talar i Sveriges intresse, och derför
önskar jag för min de!, att denna lag må blifva så fördelaktig
för Sverige som möjligt, men vill derför icke begå någon orättvisa
mot Norge. Mig kan ingen tillvita, att jag uppträdt ovänligt mot
Norge, jag har aldrig gjort det, och min önskan är att aldrig komma
att göra det; men skall mellanrikslagen kunna ega bestånd, måste den
hvila på en rättvis grund, ty annars kommer den såsom hittills att
blifva ett ständigt frö till split och oenighet mellan två länder, som böra
kunna vara eniga. Vänskap kommer icke derigenom, att det ena landet
gifver efter, utan derigenom, att man handlar fullt rättvist mot hvarandra.

Det är af dessa skäl jag biträdt förslaget om en skrifvelse, hvartill
jag nu anhåller om bifall.

Äfven detta anförande framkallade bifallsyttringar.

Ändring i
den s. kmellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Herr Forssell, Hans: Sedan statsrådet och chefen för finansdepartementet
så uttömmande gendrifvit reservanternas anmärkningar,
återstår det intet att i sak tillägga till försvar för Kongl. Maj:ts af''
utskottet tillstyrkta förslag. Men med herr grefvens och talmannenstillåtelse
skall jag taga mig friheten att för kammaren framhålla den
synpunkt för frågans betraktande, hvilken hittills med en viss försigtighet
varit hållen åt sidan — den politiska. Såsom förhållandena
nu gestalta sig, är en sådan försigtighet nu mera icke blott öfverflödig
utan rent af skadlig. Sakens politiska sida har nu vändt sig fram så,
att den efter mitt förmenande rent af undanskymmer alla de andra.

Jag menar med politik icke den parlamentariska: för någon sådan
fins det väl här knappast något utrymme. Om det någonsin må
vara en regering tillåtet att med jemnmod åse ett utslag på en kongl.
proposition, lär det väl vara i ett fäll sådant som detta. Ärendet
har icke uppkommit genom regeringens initiativ, utan genom en agitation
inom vissa industriella kretsar, som förra året lyckades vinna insteg
inom riksdagen, då man blåste upp ett jemförelsevis obetydligt
ekonomiskt spörsmål till en brännande och riksvigtig angelägenhet..
När regeringen derefter välvilligt och utan svårigheter tog denna angelägenhet
om hand, så skedde det uppenbarligen icke derför att hon
öfverskattade dess vigt, såsom om det gält hela rikets ekonomiska,
välfärd, utan helt enkelt derför att hon fann oegentligheter hafva
förekommit, som tarfvade rättelse och som kunde rättas. Om nu den
en gång af Riksdagen begärda rättelsen af Riksdagen afslås — hvad
mer? Regeringen kan och bör — lugn i medvetandet af att hafva
uppfylt sin pligt, möjligen med någon förundran öfver politiska sinnens
ombytlighet — hänvisa framtida klagomål till dem, som lyckats
få afslag på de begärda rättelserna. Det är de som sjelfva få vidkännas,
för sina kommittenters räkning, skadan — och för Sveriges
räkning skammen.

Ja, jag fälde det ordet — derför att det numera icke längre är
fråga om ekonomiska partiers och principers seger eller nederlag, utan
helt enkelt derom, huru vida Riksdagen skall låta Sverige i dess internationella
transaktioner stå med heder eller med skam.

Låtom oss, mine herrar, för ett ögonblick tänka efter, huru ett
förfarande, sådant som det af reservanterna förordade, skulle taga
sig ut i det enskilda affärslifvet. Af två parter om ett kontrakt begynner
den ene att ljudligt och hetsigt klaga öfver vissa kontraktetsbestämmelser;
han förmenar sig genom dem vara kränkt i sina vigtigaste
intressen och talar redan om att uppsäga hela kontraktet, uttryckligen
icke för att bryta kontraktsförhållandet, utan endast för att
kraftigare framtvinga, hastigare påskynda de öfverklagade bestämmelsernas
ändring. Slutligen låter han dock sin ifver dämpas och begär
höfligt och vänligt en revision af kontraktet. Då visar det sig, att
motparten, mycket villigare än man trodde och mot en gengäld, som:
icke är af någon betydelse, går in på allt som begäres; inom förutsatt
tid, ja långt fortare än den klagande väntat, kommer han och
företer det i alla uppräknade punkter reviderade kontraktet färdigt,
och underskrift. Men nu — rycker den klagande parten på axlarne,.

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

vänder honom ryggen och svarar: det der duger inte; det är mycket,
mycket mera, som jag nu vill hafva ändradt; jag behåller då hellre
det gamla!

Hvad skall man i det enskilda affärslifvet kalla ett sådant förfarande?
Jo — ordet är kärft, men jag är viss på, att det ligger
er alla på tungan, mine herrar — för krångel och ingenting annat.
Den, som handlar på det sättet — som sålunda med begagnande åt
sin juridiska rätt bryter mot lagarne för det passande i affärsumgänget,
hvad han derpå än må vinna, icke kan han förvärfva, icke heller
behålla sina affärsvänners aktning och förtroende.

Men hvad som gäller om det enskilda affärsumgänget, det gäller
i ännu högre grad om de internationella transaktionerna och i högsta
grad om förhållandet mellan två så nära förenade, så om sin värdighet
ömtåliga folk som det svenska och det norska.

Nu frågar jag eder, mine herrar: fins det egentligen någon skilnad
mellan det anförda exemplet och det skådespel, hvars sista akt
reservanterna vilja sluta med afslag på Kongl. Maj:ts proposition?

Här har under ett par år genom petitioner, motioner, interpellationer,
utskottsbetänkanden och yttranden i båda kamrarne blifvit utförligen
och i de yttersta detaljer beskrifvet hvad det var, som man
ville hafva ändradt i mellanrikslagen, hvilka särskilda missbruk och
olägenheter det var, som man ville hafva förekomna. Alla menniskor
på denna och andra sidan Kölen hade ända till leda fått för sig klart,
huru mycket formanssmugglingen i handelsafsigt skadade Sverige, och
huru mycket tillverkarne af bomulls- och klädesvaror ledo på införseln af
kläde och färgade tyger. Det var på grund af dessa klagomål och
med afseende å dessa punkter, som Sveriges Riksdag begärde eu revision,
och revisionen har den nu fått jemnt upp så grundlig, som den
då begärde; ja, till och med så grundlig, att regeringen tagit hänsyn
äfven till förtäckta och hälft utsagda, men icke mindre liHiga önskningar.

Om nu, sedan allt är uppfyldt hvad Riksdagen 1886 med sin
begäran åsyftade, denna samma Riksdag genom sin Första Kammare
föraktligt afslår samma förändringar — skall icke då Riksdagen hafva
utsatt sig sjelf för samma omdöme, som i det liknande fallet träffar
den enskilde affärsmannen?

Men för en nation är det ännu mer vådligt än för den enskilde
att låta beslå sig med nyckfullhet och oberäknelighet i politiskt handlingssätt,
och hvad särskildt beträffar vårt unionella samlif, vårt umgänge
med brödrafolket, skulle genom ett dylikt förfarande tillfogas
Sverige och dess värdighet ett svårare slag än vår värste ovän kunde
tillönska oss. Det är, mine herrar, nu icke längre fråga om undseende
eller eftergifter för Norge, utan helt enkelt om den svenska nationens
respekt för sig sjelf och hos andra, om dess hittills välförtjenta anseende
för ordhållighet; ty det, att förkasta i dag hvad man begärt
i går, det är icke stort bättre än att lofva i dag hvad man icke håller
i morgon, och detta vårt anseende lär väl dock för Första Kammaren
betyda långt mera än något som helst ekonomiskt intresse, det må
nu vara linneväfvares, stearinljusstöpares eller ångqvarnars. Men då

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

M:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

nu härtill kommer, att dessa intressen icke lida mera af den reviderade
lagen än al den gamla, under det andra industriers intressen tydligen
blifvit bättre än hittills tillgodosedda; då den svaga undfiykten
om de två årens uppsägningstid väl icke heller lär mycket inverka på
kammaren, så vågar jag vördsamt hemställa, om det icke i en så klar
fråga är skäl att med minsta möjliga omgång gifva den reviderade
lagen godkännande. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Detta yttrande mottogs med bifallsrop.

Herr Reuterswärd: Vid granskningen af det kong!, förslaget
inom utskottet har det naturligtvis varit utskottets ovilkorliga pligt
att tillse, att alla de svenska intressen, som deraf beröras, också blifvit
beaktade. Derför hafva också ledamöterna från Första Kammaren
i utskottet i sin reservation framhållit de olägenheter, som genom denna
lag kunna uppstå. Det är visserligen sant, och det hafva reservanterna
äfven erkänt, att Kongl. Maj:t på ett tillfredsställande sätt sökt afhjelpa
de olägenheter, hvilka vid sistlidet års riksdag här påpekades.
Men låtom oss komma i håg, att bevillningsutskottet förlidet år, på
grund af en enskild motion, föreslog att mellanrikslagen skulle uppsägas
och i sammanhang dermed eu skrifvelse aflåtas til! Kong!. Maj:t
med begäran om en fullständig utredning af alla de frågor, som beröra
denna mellanrikslag; men att några få reservanter inom då varande
bevillningsutskott lyckades genomdrifva, att endast en revision
skulle ega rum. Detta gjorde, att bevillningsutskottet förlidet år icke,
med anledning af sitt fattade beslut, kunde ingå i någon detaljerad
redogörelse rörande denna mellanrikslag. Annars hade sannolikt eu
sådan icke uteblifvit, och man skulle då liksom nu framkommit med
en mängd anmärkningar mot den hittills gällande lagen. Sant är,
att hvad beträffar ylleväfnadsindustrien och tillverkningen af kläder,
rättelse egt rum; men man hade kunnat fordra, att andra fabrikationer,
likstälda med dessa, bort vid revisionen beaktas mer än som skett;
ty säkert ar att vår gamla och för våra förhållanden naturliga linneindustri
skall lida ett väsentligt afbräck, om denna lag vinner Riksdagens
bifall.

Det är visserligen sant, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har åt den föreslagna nya mellanrikslagen gifvit en
tolkning, som kan vara tillfredsställande, men det är icke säkert, att,
när lagen skall tillämpas, samma åsigter då göra sig gällande. Det
beror då på myndigheternas tolkning, och de svenska myndigheterna
hafva, när det galt tullförhållanden, alltid varit eftergifvande och
komma sannolikt under många år att dermed fortfara. Säkert är att,
samma stund norrmän eller andra vid svensk-norska gränsen anlägga
en linneväfnadsindustri, den betydliga skilnaden i tull å linnegarn,
(blekt) som utgör 37 öre per kilogram, skall vara ett tillräckligt
premium för att beröfva den svenska linneindustrien all möjlighet
att existera. När man med fullt skäl befarar sådant och med kännedom
om den åsigt, som nu mera är rådande hos majoriteten inom denna
kammare, har det varit reservanternas skyldighet att påvisa dessa för -

Tisdagen den 28 Juni, e. m. 27

hållanden. Jag ber herrarne lägga särskild vigt på, att det icke är
regeringens fel, att denna lag blifvit så ofullständig, som den är, utan
det är Riksdagens, som fattade det mindre väl betänkta beslutet, att
lagen skulle undergå en revision och icke en fullständig undersökning,
sådan som förlidet års bevillningsutskott tänkt sig den. De herrar,
som påyrkat och genomdrifvit den hastiga revisionen, få taga på sitt
ansvar, att man redan nu får höra så mycket klander emot lagförslaget.
Den långa uppsägningstiden af två år anser herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet vara en fördel å ömse sidor. Jag
säger, från svensk synpunkt sedt, att lagen är högst ofördelaktig för
Sverige, och då så är, bör uppsägningstiden vara så kort som möjligt.
Det är visserligen sant, att det står i reservationen, att våra tarifftraktater
löpa med endast ett års uppsägning, men det torde vara ett
tryckfel, enär alla våra öfriga handelsfördrag gälla med ett års uppsägning,
och det kunde äfven här vara lämpligt för att förekomma,
att icke det ena riket söker åstadkomma fabriksanläggningar i spekulation
på att genom olika tullsatser ruinera befintliga industrigrenar i
det andra, eller med andra ord att tillämpa mellanrikslagen så, att den
kan blifva till ömsesidig skada, då väl meningen med densamma borde
vara ömsesidiga fördelar. Jag behöfver icke säga, att vi, från svensk
sida, icke vilja med ett enda öre förnärma de norska intressena,
men vi önska full reciprocitet, och detta kan ej ernås på annat sätt
än antingen genom öfverenskommelse om lika tullsatser i båda landen,
å råvaran samt halffabrikatet, eller genom mellangiftstullar vid riksgränsen,
då deremot sjelfva förädlingsindustrien må fritt täfla. Så
t. ex. när tullen på blekt bomullsgarn äf 3 öre i Norge, hafva vi
här 40 öres tull per kilogram, och med en så stor skilnad i tullsatser
blir det utan tvifvel eu god spekulation i Norge att söka förqväfva
all linneväfnadsindustri här i landet. Herr statsrådet attackerade egentligen
reservanterna för deras åsigt i frågan. Detta anfall har af herr
friherre Barnekow blifvit i det väsentligaste bemött, men jag tager
mig friheten att säga, att reservanterna hafva icke gjort något annat
än sin skyldighet, då de väckt Riksdagens uppmärksamhet på, att här
föreligger en fara för en stor del af Sveriges industri, om denna mellanrikslag
antages. Det må ingen tro eller vilja beskylla oss reservanter
för, att vi afsett att tillintetgöra en mellanriksiag, visst icke, men vi
önska att, medan frågan ännu är öppen, kunna få denna lag så fullständig
och tydlig som möjligt, för att sedan få i fred och lugn arbeta
under en sådan lag, och min öfvertygelse är, att om den föreslagna
lagen vinner Riksdagens bifall, så skall det icke dröja år och
dag, innan klagomål förspörjas och önskningar framställas om dess
uppsägning. Hvad har man då vunnit med allt detta? Jo! i stället
för att tillknyta unionsbandet, har man gifvit en ny anledning till dess
upplösande. Säkert är, att alla de näringsidkare, som blifva beroende
af den nya lagen, måste på ett eller annat sätt söka åstadkomma ändringar
eller förklaringar deri, och att ständiga skärmytslingar komma
att uppstå de båda länderna emellan. Om detta skall befordra deras
val, det lemnar jag derhän!

Här gäller det nationens anseende, i fall man förkastar lagen, säger

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

den siste talaren. Jag vågar påstå, att det gäller Riksdagens anseende,
om den icke tillser, att Sveriges intressen blifva bevarade. Samme talare
hade för öfrigt mycket skarpa uttryck. Han sade, bland annat,
att det vore en skam, om denna lag icke blefve antagen. Jag ber
honom lägga märke till, att den svenska Riksdagen väl har begärt en
revision, men att den icke har afsagt sig sin rättighet att granska och
pröfva denna revision, och om detta sker utan afseende på enskilda
fördelar, med iakttagande af full likställighet, så kan man icke säga,
att man ådrager landet en skam. Den ärade talaren kallade det
äfven ett krångel, som icke passar ens i affarslifvet, mycket mindre i
den internationella politiken. Ja, den som misstänker oss reservanter
för att vilja åstadkomma krångel, han känner oss icke, ty vår mening
är blott att få reda i saken och att få arbeta under en lag, om hvilken
man kan säga: “detta är detta" och intet annat, och vilja icke
att de särskilda embetsmännen i de båda landen skola ligga i kif med
hvarandra om rätta tolkningen. Det beror sedan icke på Riksdagen
att tolka lagen, utan det är domstolarne, och öfver deras dom har
Riksdagen icke något att säga.

Hvad är det, som reservanterna önska? Jo, de önska en förnyad
revision, och att de anmärkningar, som af dem blifvit gjorda, måtte
beaktas, samt att man ville försöka att, om möjligt, afhjelpa de anmärkta
felen. Detta kan vålla en tidsutdrägt af sju till åtta månader,
och under den tiden händer oss intet värre, än att vi få finna oss i
den lag, som nu finnes. Hellre må vi hafva den, sådan den nu är,
visserligen ofördelaktig, otydlig och oklar, för att, medan frågan är
öppen, söka åstadkomma en mellanrikslag, som tillfredsställer billiga
anspråk. När det icke är möjligt att förmå Norge att ingå på en
gemensam tulltaxa — jag friår, att det var redan 1855, som man
nedsatte en komité af svenskar och norrmän för att försöka åstadkomma
en gemensam tulltaxa, och allt hvad densamma uträttade, var
endast att från så väl norsk som svensk sida uttala en önskan, att en
sådan tullförening måtte komma till stånd, men sedan har man icke
gjort något för att åstadkomma denna idé.

Äfvenså måste jag anmärka, att de qvantiteter resgods, som tullfritt
få föras öfver gränsen, förefalla mig onödigt stora, synnerligast
då vi nu hafva en sådan mängd kommunikationsmedel mellan de båda
länderna, såsom flera gånger om dagen jernvägståg m. m., men
äfven här vid lag har man icke iakttagit den måtta, som varit nödig
till följd af förändrade förhållanden och för att få en förnuftigt affattad
mellanrikslag. Yår mening är icke att anfalla regeringen för dess bemödanden
att åstadkomma hvad som skett; ty det har skett på Riksdagens
egen begäran; utan vår önskan hade varit, att Riksdagen förra
året antagit hvad bevillningsutskottet då föreslog, ty då hade vi fått
en grundlig utredning; men då den revision, som nu skett, icke tillfredsställer
vårt lands intressen, hoppas jag och yrkar, att första kammaren
måtte afslå hvad utskottet nu föreslagit.

Detta anförande efterföljdes af bifallsyttringar, blandade med rop
på proposition.

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag har ingen anledning att hålla
något långt föredrag, men jag står i den ställning till denna fråga, att
jag måste säga några ord. Jag kan icke låta den ene talaren efter
den andre påstå, att vi visat eftergift för de norska anspråken. Jag
har haft så stor del i mellanriksiagens tillkomst, att jag vet fullkomligt
hvad som händt. Det är från svensk sida framställningar blifvit
gjorda både om det ena och det andra, och det var på svensk åstundan
så väl 1845 som 1855 års komitéer blefvo tillsatte: 1868 väckte
jag en motion i ämnet, närmast föranledd deraf att då förekommo sådana
skandaler, att hvad som nu inträffat är småsaker deremot. Då
tillgick nemligen på följande sätt: På svenska kusten vid Idefjorden

låg ett ställe vid namn Mossvik, dit man såsom gränsort kunde med
en mindre ångbåt tullfritt införa hvilka varor som helst från Fredrikshall.
Säckarne, packorna eller lårarne, i hvilka varorna voro inpackade,
stöttades, vid lossningen mot en klippa, hvarigenom det ansågs
konstateradt att de blifvit på det stället införda, men vid samma
lastkaj, der detta skedde, låg en större svensk ångbåt, på hvilken
varorna inlastades. Tullpligtiga varor fördes på detta sätt dagligen
tullfritt öfver till Sverige och skickades sedan kring hela landet. Denna
min motion var första uppslaget till nu gällande mellanrikslag. Sverige
kunde icke vinna något utan att man tog saken i större skala och
såg till, att gemensamma fördelar och icke blott lindringar för gränsboerne
vunnos. Norrmännen voro den tiden aldrig några bittra
eller envisa motståndare, men de voro mycket tröga. De svenska
embetsverken understödde genast förslaget, de norska hade mycket
litet deremot, men endast tum för tum kunde dock förslaget drifvas
igenom. Vår önskan var, att sjöfarten skulle ställas lika med landsvägstrafiken.
De norska industriidkarne funno, att detta skulle blifva
fördelaktigt för dem, men den norska regeringen visade stor tröghet
tills den fick ögonen klara och fann, att det var fördelaktigt. Den gick
då in på förslaget och begärde ingen annan eftergift från svensk sida,
än att spanmål, som fördes landvägen, skulle draga endast half tull, och
vidare att brändt och malet kaffe skulle vara underkastadt full tullafgift.
Dessa voro de påståenden, som gjordes från norsk sida, och från svensk
sida fordrades deremot, att man skulle antaga en bestämd princip och
icke söka komma ifrån alltsammans genom att haka sig fäst vid småsaker.
Sedan dess har det varit ganska lugnt på det hela taget, till
dess att några missbruk, som, när de yppat sig, blifvit hämmade af
tullmyndigheterna, det oaktadt gifvit anledning till klagomål, fruktan
och spörsmål. Vid sistlidna års riksdag framstäldes förslag om afhjelpande
af då anmärkta bristfälligheter, hvilket förslag blifvit underkastadt
pröfning, och hvar och en kan nu se, att norrmännen villigt
tillmötesgått de uttalade önskningarne. Hvad är det då för tal, att
vi alltid gifva efter för norska anspråk? Detta är fullkomligt ogrundadt.
Från norsk sida hafva inga andra anspråk blifvit framstälda, än
dem jag förut nämnt angående spanmål samt brändt och malet kaffe.

Reservanterna i bevillningsutskottet hafva framhållit en mängd
saker, som de anse så ytterst farliga. Men deras anmärkningar äro
af föregående talare så väl besvarade, att det blott återstår två, som

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

äro varda att tala om. Den ena rör kaffesurrogat, som, enligt hvad
bevillningsutskottets ordförande yttrade, har kostat Sverige en half
million i minskad tullafgift. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
upplyste dock, att om i detta surrogat finnes något
kaffe,, det måste draga en tull af 35 öre per kg. Hvad är då detta
kaffesurrogat? Jo, det är en komposition, hvaraf bränd sirap lär utgöra
hufvudbeståndsdelen. Det lär smaka illa, jag har noga aktat
mig för att smaka på det, men det lins personer, som tycka om det,
likasom det ju finnes sådane, som tycka om cikoria. På det sättet har
den artikeln kommit in. Men, säger man, är det icke ersättning för
kaffe, så ingår ju dock socker deri, borde det icke derför draga tull?
Jag, för min del, anser, att det skulle vara farligt för Sverige att begära
tull på någon obetydlig vara, derför att socker begagnas vid
tillverkningen, när våra konfityrer gå till Norge utan tull. Vi hafva
verkliga fabriker för tillverkning af konfityrer, Indika afsätta en hufvudsaklig
del af'' sin tillverkning på Norge. Det skulle således vara att
skada oss sjelfva. Kaffesurrogatet är derför icke värdt att tala om.

Sedan kommer jag till den andra stora anmärkningen, som under
diskussionen så mycket framhållits. Den rör linneväfnadsindustrien.
Denna lag skulle sätta norska linnefabriker i stånd att ruinera vår linneväfnadsindustri,
det hafva vi för ögonen. Men nu är förhållandet, att
någon sådan industri finnes icke i Norge; att den skall uppstå är
blott en fantasi, ett spöke, som man manar fram, och på den grunden
skulle man icke kunna komma öfverens! Det största hindret för att
denna fantasi blir verklighet är, att hela skilnaden i tull i Norge på
garn och väfnader är endast 4 öre. Men, säger man, det är icke
för vinst på afsättning i Norge, utan för tillgodonjutande af den vida
större skilnaden i tullafgifter i Sverige eu sådan fabrik skulle anläggas.
Bevillningsutskottet har räknat ut, att det skulle blifva en vinst på

48,000 kronor — jag tror, att man till och med beräknat vinsten på
öret — och då skulle hela Sveriges behof af linnevaror vara fyldt. Först
och främst kan man icke tänka'' sig, att fabrikerna i Norge skulle få
hela afsättningen på vårt land, och sedan vill jag fråga: kan man tänka
sig, att någon på en dylik fabrik skulle vilja nedlägga flera hundra
tusen kronor för att vid afsättning i eget land i konkurrens med utlandet
endast få 4 öres skydd, och för att, om man i det närbelägna
landet får försälja allt hvad det behöfver, förtjena 48,000 kronor? Det
vore farligt att taga aktier i ett sådant företag, ja det vore galenskap
att der sätta in sina penningar. Det är icke blott osäkert att under
gällande förhållanden derpå kunna förtjena någonting, utan man riskerar
att, om Sverige säger upp traktaten, så är hela kapitalet förloradt.
På eu sådan spekulation anlägger ingen en fabrik hvarken i Norge
eller Sverige. Detta är således ett spöke. Och slutligen, om så vore,
om det funnes någon anledning tiil anläggande af dylika fabriker,
hvarför har det icke skett under de 14 år mellanrikslagen varit gällande?

Jag lofvade att icke länge uppehålla herrarne och derför skall jag
också genast sluta. Dock vill jag först säga några ord om uppsägningstiden,
som man finner vara så lång. Jag har hört, att många, som
varit vänligt stämda för lagen i öfrigt, anse det vara svårt att gå in

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

på de två åren. När något sådant skall ske som en förändring af
denna lag, så är det ovilkorligen nödigt, att Kongl. Maj:t kör myndigheterna
både i Sverige och Norge. Dessa kunna omöjligen taga vare
sig upplysningar eller utredningar eller tillstyrkanden a priori ur eget
hufvud, utan de måste inhemta underrättelser af sakkunniga personer,
och dessa måste äfven få tid på sig för att afgifva sina svar. Inledande
öfverläggningar skola ega rum. Förslag skola ingifvas af embetsverken.
Regeringen i det ena landet skall kommunicera sig med regeringen
i det andra. Olika åsigter skola sammanjemkas. Man måste å
ömse sidor vid betydligare föreslagna jemkningar åter inhemta yttranden
af em betsverken, som i sin ordning måste å nyo rådgöra med de sakkunniga.
Allt detta tror man skulle kunna gå på ett år eller till och med
7 å 8 månader, såsom en talare yttrat. Detta är omöjligt, något sådant
har aldrig gått på ett år. Underhandlingarne om mellanrikslagen börjades
1868, men lagen blef ej antagen förr än 1874, det var således 6 år.
När tiden för franska handelstraktaten gick till ända 1876, börjades
genast förhandlingar om dess förnyande, men den nya traktaten afslöts
1882; det var åter 6 år. En dylik underhandling är mycket svårare
att föra mellan Sverige och Norge än med en främmande stat,
icke derför att vi icke äro bättre vänner, men derför att man här skall
bestämma icke blott tullsatserna utan äfven tullbehandlingen, och det
med hänsyn till eu dera hundra mil lång landgräns. Detta kan icke
ske på ett år, den simplaste sak behöfver längre tid. Skrifver Riksdagen
till Kongl. Maj:t, att en utredning skall framläggas till nästa
riksdag, huru ofta händer det, att utredningen hinner på den tiden
blifva färdig? Kunna herrarne vid någon eftertanke tro, att denna
fråga skulle kunna omsorgsfullt utredas på mindre tid än två år.
Men huru skulle det med blott ett års uppsägning gå med alla de
industriidkare, som i Sverige stillt sin industri på export till Norge,
eller i Norge på export till Sverige? Om nu t. ex. porslinsfabriken
vid Rörstrand stält eu väsentlig del af sin tillverkning på export till
Norge, skulle då allt vara slut, derför att Sverige och Norge icke
kunde komma öfverens om t. ex. kaffesurrogat, och skulle denna fabrik
då vara nöjd med att få endast ett års varning? Jag tror, att om man
blott behagar sätta sig in i affärsmännens ställning, skall man finna,
att tvä års uppsägningstid är absolut nödvändig.

Här hafva anförts många skäl för att genast antaga detta förslag
i stället för att besluta uppskof. Jag skall tillägga ett. Det är
den skandal, som ännu eger rum genom den tillåtna fria införseln af
tulipligtiga varor i små qvantiteter öfver gränsen. I Norge är det
förbjudet men i Sverige tillåtet att sammanföra dessa små qvantiteter
strax innanför gränsen, och sedan man på det sättet fått in en större
qvantitet, kan man sända dem öfver hela riket. Den tullfrihet, som
skulle vara inskränkt till små qvantiteter, missbrukas på detta sätt
till tullförsnillning i stor skala. Detta bar berott derpå, att det i
Sverige blifvit eu bestämd tradition, att det vore lag,, att hvad som
en gång är tullfritt infördt, sedan också här skall vara tullfritt. Derför
bär högsta domstolen dömt på det sättet. Denna skandal kan icke
afhjelpas på annat sätt än här i det nya förslaget står. Om herrarne

Ändring i
den s. Tc.
mellanrilcslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

afstå lagen, så blir detta tillstånd förlängdt, och man vet ej för huru
lång tid.

Jag tror, att det är nyttigt att antaga denna lag, och kan derför
icke annat än förorda bifall till densamma.

Ropen på proposition upprepades.

Herr Nyström: Då jag är en af reservanterna och afgifvit ett

tillägg till hufvudreservationen och dessutom äfven afgifvit en motion
i frågan, som antyder, i hvilka punkter jag anser ifrågavarande mellanrikslag
kunna företrädesvis klandras, så torde jag hafva både rätt och
skyldighet att yttra några ord. Det är icke min mening att på något
sätt bidraga till att göra hvarken regeringen eller Norge någon olägenhet,
det är tvärt om min mening blott att söka bidraga till en lycklig
lösning af denna högvigtiga fråga.

Någon har framhållit, att det skulle vara en skam och föga hederligt,
bristande ordhållighet och krångel, om Riksdagen skulle vidtaga
någon ändring och icke helt enkelt godkänna hvad som här föreligger.
Men jag frågar: var det icke tvist, när skrifvelsen om revision beslöts,
huru vida lagen skulle blifva uppsagd eller blott en revision deraf ega
rum. Det senare fick öfvervigt. Men i allt fall måste man hafva
rättighet att i närvarande stund allvarligt framhålla hvad man anser
vara nyttigt och nödigt för riket. Jag har dessutom på grund åt min
motion i denna sak full rätt att uppträda och yrka hvad jag behagar
angående hela lagen.

Inom bevillningsutskottet var det, såsom kändt är, Andra Kammarens
män, som beslöto det ifrågavarande utlåtandet. Alla Första Kammarens
ledamöter hafva genom den förseglade sedelns utslag kommit
att blifva i minoriteten. Jag vill äfven nämna något, som torde vara
kändt, men icke blifvit framhållet. Första dagen denna fråga förekom
i utskottet, voro Andra Kammarens män ense med oss om, att lagen
var oantaglig på grund hufvudsakligen af det otillfredsställande sätt,
hvarpå frågan i 3 § blifvit löst. Vi voro äfven alla ense om, att det
var ett otillbörligt tillägg, som icke blifvit påyrkadt af den svenska
Riksdagen och icke borde ifrågakomma mer än någon annan icke begärd
ändring, att sätta uppsägningstiden till två år, i stället för ett.
Hvad nu utlåtandet innehåller, det stå Andra Kammarens ledamöter
för. Jag finner det i många fall anmärkniugsvärdt, men jag vill icke
uppehålla mig vid mer än eu sak. I fråga om 4 § innehåller betänkandet,
att densamma icke undergått annan förändring, än en förvandling
till de nya måtten, så att de varor, som skulle få undantagas,
nu, i stället för att beräknas efter de gamla måtten, blifvit beräknade
till närmast motsvarande nya mått. Men det är icke sanning, ty då
man förvandlar 10 skålpund till o kilogram, så är detta alldeles icke
ett motsvarande mått. 5 kilogram innehåller nemligen 11,76 skålpund
och det mått, som närmast motsvarar 10 skålpund är 4 kilogram, som
innehåller 9,41 skålpund. Man borde sålunda hafva förvandlat 10 skålpund
till 4 kilogram och icke till 5. Detta gäller varorna tobak och
tråd, med afseende å hvilka sålunda en betydlig förhöjning egt rum

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

i den qvantitet, som får föras tullfritt öfver gränsen. Så är förhållandet
äfven i afseende å väfnader. I den nya lagen är medgifvet, att
20 meter få. föras tullfritt öfver gränsen. Det motsvarar 67,36 fot, i
stället för det mått 60 fot, som förekommer i den gamla lagen och
närmast motsvaras af 18 meter, hvilket är detsamma som 60,62 fot.
Det är sålunda äfven här en tydlig förhöjning i den qvantitet, som
gränsbefolkningen får föra öfver gränsen. I min motion har jag antydt
att befolkningen i gränsorterna, enligt 4 § hade redan så stora
fördelar, att den öfriga befolkningen i riket alls icke har några dermed
jemförliga. Det kunde finnas några skäl för en sådan eftergift, när
jernvägar icke ännu funnos, när man t. ex. från Östersund hade lång
och kostsam färd till närmaste stad i Sverige och när man hade svårt
att föra varor öfver gränsen, men nu, när gränsborne hafva blott
två dagars resa till Stockholm och till Östersund liksom derifrån till
Sundsvall blott några timmars väg, så är det icke skäl att hafva qvar
dessa orimliga höga qvantiteter för den fria införseln. Skulle en ngtig
granskning af lagen komma i fråga, så borde rättvisligen dessa qvantiteter
nedsättas till åtminstone halfva beloppen, ty jag är öfvertygad
om, att nästan hvarje hemmansegare inom dessa gränslän nu skall
kunna få tullfritt allt, hvad han behöfver, genom att fara några timmars
väg från det ena landet till det andra.

Är det nu rätt att hafva det så på det ena stället i landet, när
det är skatt för hvart enda skålpund tobak, som föres öfver Malmö
och andra trakter, samt från Finland? Nej! Hvad som vid revision
mest afhandlats är 3:dje paragrafens bestämmelser och naturligtvis är
det också den, som det ligger största vigten uppå att få förbättrad.
Det har enligt mitt förmenande så tydligt ådagalagts i reservationen
att Sverige gör stora förluster, om denna traktat antages sådan den
nu föreligger. Sådana artiklar som linnegarn, bomullsgarn, stearinljus
m. fl., som jag nu icke behöfver uppräkna, äro helt och hållet bortglömda.
Hvad herr finansministern så vältaligt sökt vederlägga kan
ingalunda anses vederlagdt af honom, utan det står qvar och kan med
siffror bevisas att det är så, som bevillningsreservanterna anfört.

Hvad uppsägningstiden beträffar, har den, såsom jag förut nämnt,
förändrats från ett till två år utan Riksdagens den ringaste antydan.
Hade underhandlarne rättighet att göra det, hade de väl också
rättighet, att icke säga skyldighet, att taga i betraktande andra, icke
påpekade paragrafer i mellanrikslagen. Jag röstade för traktatens
uppsägning, men jag kunde aldrig tro annat, än att det skulle blifva
en fullständig revision af lagen i sin helhet. Nu har det erkänts, att
det egentligen icke afhjelpts annat än en del af hvad norrköpingsrepresentanten
omnämnt. Öch likväl innehöll Riksdagens skrifvelse att
det skulle göras en revision efter tidsförhållandena. Det hade derföre
varit öppet för underhandlarne att afhandla traktaten i alla dess punkter.
En sådan revision hade kanske kunnat leda till att stilla det
missnöje, som, om traktaten i dag antages, kommer att uppstå. Det
hade också bort tagas i närmare betraktande den omständighet, som
jag uti mitt tillägg till reservationen anförde derom, att huru det än
lappas på denna mellanrikslag, så blir den dock ej tillfredsställande

Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 23. 3

Ändring i
den s. k.
viellanrikslagen.

(Forts.)

N o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

för Sverige med mindre man slår in på en annan grund, och den är
tullskilnadens erläggande, då vi antagligen icke kunna förmå Norge
att ingå på en tullförening. Skulle nu denna tullförening kunna ernås
genom ett möjligt uppskof med lagens antagande, skulle ju mycket
vara vunnet. Skulle det åter icke kunna ske utan tullskilnadens erläggande,
skulle ändamålet vinnas derigenom, och man skulle få det
så, att det ena landet, som hade lägre tull, finge helt enkelt betala
tullskilnaden till det andra landet. Derigenom skulle hela denna
röångfald af undantag i mellanrikslagen försvinna, och en tydlig och
klar lag uppstå, men icke genom föreliggande förslag. Genom denna
tullskilnads erläggande skulle Sverige och Norge komma i samma förhållande
till hvarandra, som om dessa båda länder hade lika tullar.

Jag skulle hafva önskat att den talare, som talade om skam och
bristande heder och dylikt hade hållit inne med sådana yttranden,
hvilka illa stå tillsammans med den ställning, han har i kammaren.
Jag vill icke bemöta sådant, men beklagar att det kommit fram i
denna kammare. Här är ej fråga om annat än att taga vara på
Sveriges intressen, och såsom hederlig man måste man göra hvad man
kan. Några enskilda intressen drifva icke mig, lika litet som jag tror
någon annan i denna kammare, och jag tillbakavisar alla anspelningar
på att här skulle vara fråga om något annat, än eu uppgörelse, hvarmed
båda parterna skulle kunna blifva nöjda.

Under hela min verksamhetstid har jag haft att uppgöra med
folk visserligen i smärre saker, än den, hvarom fråga nu är, men
jag har kommit till den öfvertygelsen, att om man också har verkliga
bröder att afhandla med, fordras dock alltid att iakttaga den allra
största noggranhet vid uppgörelser, så att icke den ene skall hafva
skäl till att säga: “lian har fått fördelar på min bekostnad".

Derigenom skall man kunna få en mellanrikslag, som båda länderna
kunde enas om, och jag kan för min del ej finna annat, än att
det vore önskvärdt att kammaren för denna g$,ng afsloge traktaten,
hvilket jag också nu yrkar, och i stället beslutade den skrifvelse, som
är af reservanterna tillstyrkt.

Herr Adelsköld: Jag skall blott anhålla att få tillkännagifva,

att jag för min del till alla delar instämmer uti hvad herr Forssell
yttrat och sålunda kommer att rösta för bevillningsutskottets förslag.

Friherre Klinckowstrom: Jag lofvar kammaren att jag icke

länge skall upptaga tiden. Jag vill nemligen till alla delar godkänna
den reservation, som här blifvit af de flesta utaf Första Kammarens
ledamöter i utskottet afgifven, och i följd deraf anhåller jag att med
afslag å Kongl. Maj:ts proposition denna reservation måtte vinna sympati
hos kammarens majoritet. Hvad nu traktaten beträffar, mine
herrar, synes det mig att man här borde göra alldeles på samma sätt,
som man gör inom enskilda familjer, hvilka lefva grannar med hvarandra.
Man söker undvika alla anledningar till tvist och split för
att bibehålla det goda förståndet sins emellan. Hvarföre gå icke
Sverige och Norge tillväga på samma sätt?

Tisdagen den 28 Juni, e. in. 35

Det kan ej nekas att denna meilanrikslag har gifvit och kommer
att gifva anledning till mycken tvist och split samt många olägenheter
för båda folken. Om man ser på ursprunget till lagen och ännu mera
på de komitéer, som arbetat för att ändra densamma under tidernas
lopp, finner man med bedröfvelse här och der framsticka både horn
och klöfvar af den förderfliga frihetspolitiken, som bringat så mycket
opdt öfver vårt land. Jag tror att det kan vara skäl göra slut på
dess herravälde, och det kan, efter mitt förmenande, ej ske på annat
sätt, än genom att helt enkelt upphäfva mellanrikslagen. Jag finner
ej någon större svårighet vid att verkställa en sådan åtgärd, oaktadt
jag visserligen vet att chefen för tullverket icke är af den åsigten,
men äfven detta är en följd af hans förderfliga frihandelspolitik. Ty,
mine herrar, det finnes i Europa länder, som äro mycket mera intimt
lierade med hvarandra, men ändå uppstält sig emellan eu tullgräns.
Såsom exempel vill jag blott nämna Ryssland och Finland. De hafva
fullkomligt olika tulltaxor, och varor som gå från det ena landet till
det andra behandlas vid gränsen af tullmyndigheterna. Det låter sig
sålunda göra. På enahanda sätt med England och dess kolonier. England
hyllar i mängt och mycket frihandelsgrundsatser, men kolonierna
hafva skyhöga tullsatser för både industri och införsel af näringsämnen.
Flera exempel skulle kunna åberopas att det går mycket väl an att
hafva en ren tullbehandling gent emot Norge, såsom mot ett främmande
land, och den stora fördel vi derigenom kunna vinna är att
vi få en frihet i vår tullpolitik, som vi nu, tack vare icke allenast
mellanrikslagen utan öfverhufvud bristen på differentialtulltaxor och
tarifftraktater, fullständigt sakna.

Jag bär för närvarande icke något annat att yrka än bifall till
reservationen.

Herr B en nick: Då tiden är långt framskriden och stor otålighet
gifver sig tillkänna inom kammaren, vore det illa af mig att taga
herrarnes uppmärksamhet något längre i anspråk, och jag bär dertill
så mycket mindre anledning, som jag verkligen efter herr statsrådets
och chefens för finansdepartementet fullständiga yttrande och utredning
af ämnet har mycket litet att tillägga. Men jag kan dock ej
underlåta att något yttra mig, då 1886 års riksdagsskrivelse, emot
hvars obestämda lydelse anmärkning bär framställs, innefattade godkännande
af den reservation, som jag jemte ett par andra ledamöter
af bevillningsutskottet afgåfvo emot utskottets förslag att helt enkelt
uppsäga mellanrikslagen.

I denna reservation uttalades, på grund af de anmärkningar, som
mot den nu gällande mellanrikslagens tillämpning och lydelse förekommit,
önskan att Kong!. Maj:t ville låta verkställa en revision af
mellanrikslagen. Anledningen till framställningen låg således uti de
anmärkningar, Indika under riksdagen förekommit och föranledde utskottet
att yrka på omedelbart uppsägande af mellanrikslagen, men af
reservanterna deremot ansågos kunna, der sådant erfordrades, genom
den enklare och mera passande utvägen af en revision undanrödjas.
Det sålunda angifna syftet har så fullständigt och väsentligt blifvit

N:a 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Korts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

tillgodose^ genom det förslag, som här föreliger, att, såvidt jag förstår,
man icke kan med skäl förebrå regeringen, att den icke efterkommit
Riksdagens önskan; och om man förebrår reservanterna vid
förra riksdagen, att de något knapphändigt afiättat sin reservation
och derigenom föranledt Riksdagen att aflåta en knapphändig skrifvelse,
rigtar man i sjelfva verket förebråelsen icke emot dem, utan emot de
relativt ganska få anmärkningar, som vid förra riksdagen framstäldes
emot den gällande mellanrikslagen.

Emellertid är det nu erkändt af den förste ärade talaren, hvars
ridderlighet jag skattar oändligt högt, att regeringen verkligen tillmötesgått
Riksdagens uttalade önskan i allt väsentligt, ehuru han nu
andragit två punkter, i afseende på hvilka han ansåg, att man borde
hafva sträckt omsorgen längre till förekommande af framtida olägenheter.

Den ena punkten afsåg en industri, hvilken skulle hotas af en stor
fara, en fara, som senare talare ytterligare utmålat med mycket svarta
färger, nemligen linneindustrien. Denna har dock alltsedan år 1825,
således sedan två och sextio år, varit underkastad precis samma bestämmelser
i fråga om samfärdseln öfver riksgränsen, som i denna
stund äro rådande. Linnet var vid denna samfärdsel tullfritt redan
enligt 1825 års lag och är fortfarande, då det är inhemsk tillverkning,
tullfritt.

Hvad har nu inträffat under dessa 62 år? Har den norska linneindustrien
på något sätt öfverflyglat den svenska och medfört de olyckor,
hvilka man förmenar blifva följden deraf att icke genom det nu
ifrågavarande lagförslaget särskildt skydd beredts åt den svenska linneindustrien? Visserligen

har en ärad talare uppgifvit, att han hört talas om
att något belgiskt bolag hade funderingar på att anlägga någon fabrik
i Norge för att med begagnande af dess låga tullsats på linnegarn der
producera väfnader och sedan dermed öfverflygla vårt land. Ja, sådana
hörsagor hafva flera gånger förut förekommit i diskussionen.
Samme talare hade vid en föregående riksdag hört “från mycket trovärdigt
håll" att hela stycken utländskt kläde i Norge förseddes med
fransar vid hvardera ändån och sedermera såsom schalar bär infördes
tullfritt såsom norsk produktion. Det var en hörsaga, ingenting
annat. Jag skaffade mig speciella upplysningar, huruvida uppgiften,
så otrolig den var, egde någon grund, och från alla de myndigheter,
hvilka skulle haft med saken att skaffa, erfor jag att något sådant
icke förekommit.

Den andra faran för den svenska industrien skulle ligga deruti
att vår stearinljustillverkning kunde komma att undergräfvas genom
införsel af norska ljus till Sverige. Precis samma fara har vant rådande
under de två och sextio år, som förflutit från 1825. Men det
märkliga är, såsom också från statsrådsbänken blifvit upplyst, att af
denna vara ej förekommit någon införsel från Norge, hvaremot en rått
betydlig utförsel från Sverige till Norge egt rum.

Skola vi nu afhålla oss från att godkänna föreliggande lag af

N o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

förment fara för de båda svenska industrier, hvilka man sagt vara
hotade, men hvilka visat sig under en så lång tidrymd icke hafva lidit
det ringaste men af mellanrikslagens oförändrade bestämmelser?

Hvilka industrier skola verkligen blifva lidande, om förslaget icke
antages? Uppenbarligen de svenska, till hvilkas förmån lagförslaget
tillkommit!

Här finnas många industrigrenar, som hafva en icke obetydlig
marknad i Norge och som af denna marknad hemta fördelar. Ett
land, sä litet som vårt, kan icke erbjuda tillräcklig marknad för en
någorlunda utvecklad industri. Sverige behöfver en större marknad
och får det derigenom, att Norge öppnar sin marknad för oss. Så är
det med porslinstillverkningen, så med tillverkningen af bomullsväfnader
m. h. Visserligen är det sant att till Sverige införas bomullsväfnader
från Norge, men utförseln deraf härifrån till Norge är dock
betydligt större.

Jag tror för min del att de svenska industriidkare i allmänhet
äro angelägna att få föreliggande lag antagen. De små olägenheter,
som vidlådit gällande lag, äro hufvudsakligen och i allt väsentligt
undanröjda genom ändringsförslaget.

Här har talats om, att det ej vore någon stor olägenhet, om man
nu fattade ett sådant beslut, som reservanterna ifrågasatt, äfven om
man derigenom skulle föranleda dertill, alt den gamla mellanrikslagen
komme att existera ännu någon tid; och man har sagt, att 7 å 8 månader
borde vara alldeles tillräckliga för att genomföra en ny revision.
Men herrarna hafva sjelfva hört hvilken omfattande revision, som
nu påyrkats. Eu storartad komité skulle tillsättas, hvilken skulle undersöka
de olika ländernas industriella förhållanden och på grund af
dessa undersökningar upprätta ett förslag till ny mellanrikslag, som
bättre skulle tillfredsställa båda ländernas inbördes behof. Och det
tron I, mina herrar, skulle kunna medhinnas på 7 å 8 månader! Nej,
en dylik revision skulle kräfva åratal, om den skulle göras så genomgående,
som man här antydt. Och under tiden komme den nu gällande
lagen att bestå, hvilket åter, enligt tidigare påståenden, skulle
vara en stor olycka.

Att denna lag verkligen medfört så synnerliga olägenheter, som
man låtit påskina, har jag icke kunnat erfara, lika litet som att lagen
föranledt sådant kif och sådana misshälligheter embetsverken emellan,
hvarom man här så mycket ordat. Om en och annan gång någon
meningsskiljaktighet yppat sig emellan myndigheterna i fråga om lagens
tillämpning, så är väl derom icke så mycket att tala. Skulle vi ändra
eller förkasta alla lagar, derför att de kunna tillämpas på olika sätt
vid ett och annat tillfälle, så finge vi visserligen aldrig någon tillfredsställande
lag.

Emellertid tror jag att om I, mina herrar, viljen befrämja de syften,
man framhållit, eller att åstadkomma samt bibehålla ett godt
förhållande emellan brödrafolken, och på samma gång bereda svensk
industri eu marknad i Norge, under det att den norska äfven har en
marknad hos oss, handlen I mycket klokare genom att antaga denna

Ändring i
den s. 1c.
mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. in.

lag, än genom att söka ett uppskof, på hvilket, andra betänkligheter
att förtiga, man ej kan se något slut.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Köpen på proposition förnyades.

Herr af Buren: Herr grefve och talman, mina herrar. Visserligen
är det sant och måste medgifvas att den lag, som regeringen
framlagt i mångt och mycket sökt undanrödja de verkliga olägenheterna.
Men om man närmare undersöker saken, så finner man, att
om man lyckas laga på ett håll, så går det sönder på ett annat. Min
tro är den, att så länge denna mellanrikslag finnes till, så blir den
en beständig orsak till missämja brödrafolken emellan. Det finnes
efter min uppfattning ingenting, som i så hög grad gifver anledning
till missämja, hat och bitterhet, som rivalitet på det ekonomiska området.

Jag skulle önska att svenske och norske män sammanträdde,
undersökte och bildade eu förening i ändamål att uppgöra en lika
och för båda folken gemensam tulltaxa. Jag har den tanken från
Tyskland, hvars genialiske statsman sammanfört de olika tyska staterna
till eu tullförening. Detta skedde på eu session i Berlin år 1868.
Jag kan icke neka mig nöjet att meddela kammaren några yttranden
från denna märkliga session. Den store konungen, numera kejsaren,
yttrade: “tullföreningen har mellan sina ledamöter skapat eu gemensamhet
i intressen, som gjort, att hon segerrikt kunnat bestå flere
svåra prof och intager i verldshandel en ställning, på hvilken hvarje
tysk blickar med tillfredsställelse. Behållen det gemensamma tyska
intresset i sigte, förmedlen från denna synpunkt privatintressena, och
en framgång, som förvärfva!'' eder nationens tacksamhet, skall kröna
ed ra ansträngningar/* I sessionen den 18 maj säger furst Bismarck: “Eder
sjelfständighet i den högsta och vidsträcktaste bemärkelse tjenas bäst
genom en anslutning till förbundet**, och dä tvifvelsmål framsades huruvida
saken skulle kunna genomföras, tog deputeranden doktor Völk
från Augsburg till ordet och anmärkte: “Om redlige och ärlige män
mota hvarandra och om de allvarligt och redligt rådslå om Tysklands
framtid och om det, som ligger oss alla på hjertat, så skola "de största
fördomar försvinna14. I det trontal, hvarmed konungen, nuvarande
kejsaren, afslöt tullparlamentet, yttrade han den förhoppningen, “att
detsamma måtte hafva tjenat till att stärka det ömsesidiga förtroendet
mellan de tyska stammarne och deras regeringar och omintetgöra eller
åtminstone försvaga en mängd fördomar, hvilka må hända stått i vägen
för den endrägtiga verksamheten i kärleken till det gemensamma
fosterlandet“ och vid eu af de glansfester, som staden Berlin efter afslutad
session gaf för de deputerade i tullparlamentet, yttrade fust Bismarck:
“måtten I i tron på gemensamheten af de tyska intressena taga
med eder hem den öfvertygelsen, att I här finnen brödrahjertan och
brödrahänder för hvarje förhållande i lifvet, och måtte hvarje förnyad
sammanvaro stärka denna eder öfvertygelse/*

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni. e. m,

Om eu sådan tnllförening skulle komma till stånd, då mina herrar.
skulle ur det upplösningstillstånd, som för närvarande råder inom
familj, stat och kyrka äfven i vårt kära fädernesland, uppstå ett enigt
och starkt Skandinavien till välsignelse för båda folken. Men då
detta icke lär kunna låta sig göra. och då den nu föreliggande lagen
icke kan undanrödja de orsaker till missämja, som framtiden nog kommer
att utvisa, derest lagen antages, så måste jag för min del yrka
afsiag å densamma.

Herr Hedlund: Jag har begärt ordet endast för att förklara,
att jag instämmer med herr Forssell i hans uppfattning om den politiska
innebörden af det nu föreliggande förslaget och i det omdöme
om frågans beskaffenhet, som i hans föredrag närmare utvecklades,
äfvensom ock i hans yrkande. Han har enligt min åsigt fullt korrekt
framhållit hela betydelsen åt ett sådant förfarande, som här blifvit
från flera håll förordadt, nemligen mellanriks!agens förkastande, men
han har ingalunda sagt, hvad jag hört enskilt läggas honom till last,
att personer, som handla på det af honom antydda vis, gjort sig
saker till att handla af eu bevekelsegrund, motsvarande karakteren
af sjelf va handlingens beskaffenhet. Det är mer än en gång menniskor
kunna handla pa ett sätt, som skulle vara ganska nedsättande för
dem i det allmänna omdömet,'' om man trodde, att de varit medvetna
af karakteren i deras handlingssätt. Det finnes andra skäl än sådana,
som kunna göra att man begår en ovigtig handling. Jag instämmer
med den ärade talaren på elfsborgsbänken i fråga om betydelsen af
villfarande läror. Man kan vara så fångad i villfarelse, att blicken
skymmes för verkliga beskaffenheten åt en handling, hvilken måste
■drabbas af hård dorn. Detta må lända personerna till ursäkt mången
gång. Men domen öfver handlingen står qvar och måste stå qvar.
När man ställer frågan på den punkten, tror jag att flen ärade representanten
för Norrbotten kunnat hålla inne med de farbroderliga förmaningar,
han stälde till den talare, med hvilken jag instämmer.

Med anledning af den siste talarens anförande tillåter jag mig
anmärka att, om ett förslag på allvar skulle förekomma om eu tullförening
med Norge, skulle helt visst det största motståndet deremot
möta just från protektionistisk sida.

Åter ljödo rop på proposition.

Herr Carlsson: Den bär föreliggande frågan är af stor vigt och betydelse,
dels derför att den liksom traktatsfrågor i allmänhet berör
handeln och näringarne och dels samt isynnerhet derför, att den så djupt
ingriper i vårt förhållande till våra bröder norrmännen. Jag tror för min
-del att, om deu föreslagna mellanrikslagen biefve antagen, flen skulle, i
likhet med den nu gällande lagen, fortfarande blifva oss till skada såväl
i ena som i andra afseende!; tv utan att vi, såsom af flere föregående
talare är påpekadt,'' få ett tullförbund till stånd mellan de förenade
rikena liksom fallet är med tyska rikets olika delar, eller lika tulltariffer
i vårt förhållande till utlandet, så blifver hvarken vänskapen

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

M:o 23. 40 Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Ändring i emellan de båda brödrarikena eller handeln och industrien inom detmeUanrilr
sam,J0a utvecklade, sotn man både önskar och hoppas, synnerligen
lagen.'''' numera sedan handelspolitiken inom den civiliserade verlden tagit den

(Forts.) retning, att hvarje stat måste skydda sin industri, om den icke vill

duka under i striden mot den utländska konkurrensen. Hvarje stat
behötver nu frihet att ordna sin tulltaxa efter omständigheterna och
behofvet, naturligtvis endast så vidt gällande traktater medgifva. Då
nu, såsom redan af dera talare framhållits, Sveriges och Norges tulltaxor
äro i sina tariffer hvarandra så motsatta, är det klart att förändringar
i dessa taxor komma att gå i motsatt rigtning, och följden
blir då att mellanrikslagen, atsedd att utjemna, i stället kommer att
öka svårigheterna. Kan ett sådant tullförbund med Norge, som här
är nämndt, icke åstadkommas utan man derför nödvändigt måste hafva
eu mellanrikslag, så bör den åtminstone byggas på en klar, redig och
oegennyttig grund. Den lag, som sålunda uppgöres, bör hafva till
hufvudgrund att råvaran, eller varor i allmänhet med afdrag af kostnaden
för fabrikationen eller förädlingen, skola vid införseln från det
ena landet till det andra draga lull tull, såsom när de importeras
från utlandet. Derigenom skulle likställighet och rättvisa mellan de
båda landen uppstå och förhållandet dem emellan åtminstone icke
blilva sämre än förhållandet mellan os£ och andra länder, med hvilka
vi stå i handelsförbindelse, utan tvärtom bättre. Både Sverige och
Norge skulle då hvar för sig kunna ordna sina tulltaxor till sin ömsesidiga
belåtenhet. Tolkningen af mellanrikslagen inom de båda länderna
skulle icke heller blilva skiljaktig, utan de olika ländernas domstolar
och myndigheter skulle i förekommande fall blifva likstämmiga.
Det föreliggande förslaget är deremot icke bygdt på en sådan grund,,
eller fulla tullafgifter för råvaror, utan är i likhet med den nu gällande
lagen, fotad på ett godtycklighetssystem utan principer. Visserligen
föreslås vissa jemkningar i anledning af de anmärkningar, som
framstälts mot den nuvarande lagen; men dessa jemkningar kunna
icke ens ersätta den olägenhet, som af förslagets antagande skulle blifva,
en följd, nemligen förlängning af uppsägningstiden till två år i stället
för nu gällande ett års uppsägningstid.

Ehuru jag för min del tror, att frågan icke nöjaktigt kan lösas
på annat sätt än att kraftigare åtgärder, såsom traktatens uppsägning,
vidtagas, har jag dock icke velat motsätta mig det skrifvelseförslag till
Kongl. Maj:t, som reservanterna framstält, utan har jag förenat mig i
detsamma, då det ju kan vara en möjlighet att utan traktatens uppsägning
frågan kan genom unionskonungen på annat sätt lösas till lycka
och fromma både för Sverige och Norge.

Jag anhåller om afslag å utskottets betänkande och bifall till den.
i reservationen föreslagna skrifvelsen.

Ropen på proposition framträngde å nyo med ökad styrka.

Herr Gäsparsson: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade, att Riksdagens skrifvelse af år 1886 augåfve hvarken
syftet eller utsträckningen af den begärda revisionen. Deri in -

N:j 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

stämmer jag till alla delar. En talare på gefleborgsbänken, med hvilken
herr Hedlund instämde, har velat gifva frågan en högpolitisk syftning
och sett den uteslutande från politisk synpunkt. Denne talare yttrade
att Riksdagen fått allt hvad den begärt. Men om Riksdagen, så-,
som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet säger, aldrig
angifvit hvad den vill, huru kan man då säga, att Riksdagen fått allt
hvad den begärt?

Talaren på gefleborgsbänken använde ett, såsom han sjelf medgaf,
icke just så vackert ord nemligen “krångel11, och på detta förmenta
krångel bygde han åtskilliga slutledningar. Men det enda krångliga
i denna sak synes mig vara just den ärade talarens slutledningar.

Hans excellens herr statsministern Themptander: Min ärade
kollega chefen för finansdepartementet har redan till besvarande upptagit
de skäl, på hvilka reservanterna inom utskottet grundat sitt afstyrkande
af den kongl. propositionen. Han har dervid erinrat —
hvad som näppeligen torde kunna bestridas — att, om än den omtalade
skrifvelsen från förra årets Riksdag icke uttryckligen angaf
syftet af den begärda revisionen eller omfattningen af densamma, skrifvelsen
dock föranleddes af de anmärkningar mot den nu gällande lagen,
hvilka framdrogos under diskussionen inom kamrarne eller förekommo
i de till Konungen från åtskillige större industriidkare inkomna petitioner;
att allt detta blifvit beaktadt i det nu föreliggande förslaget,
hvarjemte derutöfver hänsyn tagits till andra fall, der erfarenheten vid
författningens tillämpning ådagalagt likartade missförhållanden; samt
att anledningarne till de vid riksdagen påpekade anmärkningarne blifvit
samtliga i allt väsentligt undanröjda genom det nu framlagda förslaget.
De anmärkningar, som förra gången framstäldes mot den öfverkiagade
formanssmugglingen och mot den otillfredsställande beskaffenheten
af de produktionsbevis författningen fordrar, äro i detta förslag
så fullständigt iakttagna, att jag icke ens här i dag hört några
erinringar af någon betydenhet göras mot det kongl. förslaget i de
delarne, hvilket synes mig antyda, att förslaget dock på ett lyckligt
sätt löst sin uppgift i dessa afseenden, enär eljest anmärkningar
näppeligen uteblifvit. Jag kan nemligen icke tillmäta något synnerligt
afseende åt den fordran, talaren på norrköpingsbänken framstälde, att
dessa produktionsbevis skulle vara afgifna under edlig förpligtelse. Jag
tror att han sjelf vid närmare eftersinnande skall finna denna sin anmärkning
icke ega vidare betydelse, helst när man sammanställer den
med Riksdagens uppfattning af edgång i andra fall.

Hvad som framkallade Riksdagens beslut i öfrigt — man måste
nemligen, som jag redan sagt, antaga att Riksdagens beslut hade någon
grund i förekommande faktiska omständigheter — var den klandrade
tolkningen af begreppet tillverkning, och detta är kanske den
vigtigaste punkten i förslaget. Äfven i det afseendet är de t redan erinradt,
att, i alla de fall, der vid lagens tillämpning detta ord hittills
tolkats på ett sätt, som ansetts förnärma svensk industri och icke vara
öfverensstämmande med lagens anda och mening, har nu rättelse
vunnits.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

fi:o 23.

Ändring i
den s. h.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

Nu säger man visserligen, och det har framhållits af de ärade reservanterna
i dag, att de förra året icke medverkade till den då beslutade
skrifvelsen, utan att de, i stället yrkade på mellanrikslagens
uppsägning. Ja, det är sant. Men motivet för detta deras yrkande
var ju, såsom herr Reuterswärd nyss uttryckligen förklarat, icke att
alldeles afskaffa alla särskilda bestämmelser rörande trafik- och tullförhållandena
mellan de båda länderna, utan att så mycket hastigare
framtvinga en revison af mellanrikslagen. Man fruktade att, om icke
uppsägning skedde, revisionen skulle undanskjutas till eu oviss framtid
och den skyndsamhet icke vinnas, som man med eu uppsägningville
framkalla. Då sålunda från det hållet betonats, att det var en
hastig revision, man önskade, är det så mycket mera förvånande, att
man nu från samma håll vill gifva revisionen så stor omfattning, som
i reservationen antydts.

Reservanterna hafva, såsom herr finansministern redan utredt, såsom
skäl för sitt afstyrkande af förslaget uppstält uteslutande befarade
olägenheter. Det är icke förhållandet med något enda af de
industrialster, hvarom reservanterna tala, med ett enda undantag, nemligen
de små kökslamporna, om hvilka här så mycket ordats, att hittills''
importen från Norge tagit den utsträckning, att någon svensk
industri deraf lidit något känbart förfång. Endast derför att man i
en framtid tänker sig möjligheten att något sådant skulle kunna inträffa;
derför att man antager möjligheten af, att en linnespånadsindustri
skulle kunna uppstå i Norge, fastän för närvarande der alls
icke finnes någon sådan, hvilket reservanterne sjelfve erkänna; derför
att man fruktar, att linneväfnadsindustrien i Norge i en framtid skulle
kunna få en omfattning, som kunde på ett betänkligt sätt inverka på
samma industri i vårt land; derför att man antager att i Norge skulle
kunna uppstå en stearinljusfabrikation, som skulle kunna täfla med
den svenska — ehuru hittills af stearinljus någon införsel från Norge
att tala om ej egt rum, men väl eu betydlig utförsel af samma vara
härifrån till Norge — för dessa farhågor vill man nu undanskjuta de
verkliga fördelar, man genom det föreliggande förslagets antagande
skulle vinna. Att en mera omfattande revision kan vara behöflig,
det vill jag visst icke bestrida. För några dagar sedan hade jag tillfälle
att uttala såsom min åsigt, att regeringen i allmänhet'' icke bör
motsätta sig en utredning, som Riksdagen anser behöflig; och visserligen
är denna fråga i behof af en sådan. Huru oklara föreställningarna
i detta ämne äro, finner man nemligen bäst, när man hör de
mest afgjorda protektionister yttra sig till förmån för ett tullförbund
med Norge, ehuru det enligt min åsigt, är alldeles tydligt och klart,
att ett sådant förbund måste stå i bestämd motsats med de protektionistiska
åsigterna.

Vidare har man i reservationen ifrågasatt en helt och hållet förändrad
grund för behandlingen af varor, som föras mellan de båda
rikena. Ja, mina herrar, hvad angår den tulldifferential-teori, man i
det afseendet uppstält, är jag fullkomligt öfvertygad, att, derest en utredning
rörande lämpligheten af denna teoris tillämpning skulle verkställas
till och med uteslutande af protektionister, — notabene sakkun -

Tisdagen den 23 Juni, e. m.

N:o 23. ..

nige sådana — denna utredning skulle gifva vid handen, att ett derpå
bygdt tullsystem skulle lända till högst väsentligt men för den
svenska industrien, på samma gång det skulle medföra synnerligen stora
praktiska svårigheter vid tillämpningen.

För min del har jag visst ingenting emot att man söker verka
för större klarhet i denna fråga; men kan det verkligen vara skäl
att undanskjuta den fråga, som nu föreligger, derför att man ville företaga
eu såvidt omfattande enquéte som vi här hö-1 omtalalas och som
sannerligen icke kan bringas till slut på sju eller åtta månader, kanske
icke ens på ett eller två år? Skal! man derför lemna dessa för
närvarande faktiskt existerande olägenheter och oegentligheter i fråga
om mellanrikslagen alldeles ohulpna? — Med afseende å den der
enquoten vill jag för öfrigt säga att, om man anser en sådan böra
ske, synes det åtminstone vara önskvärdt att man icke, såsom reservanterna
föreslagit, omedelbarligen inleder underhandlingar med Norge
om Hägra nya grunder för varubehandlingen mellan rikena, innan man
först utredt frågan här hemma i Sverige för sin egen del och klargjort
för sig hvad man verkligen önskar. Dessförinnan kan det verkligen
icke vara skäl att börja underhandlingar i ämnet med eu annan
magt.

Deremot finnes en annan väg, som det torde vara ganska praktiskt
att beträda i denna sak och det är att komplettera lagen, i den mån
omständigheterna dertill gifva anledning. Så har man gjort du. Man
har ändrat lagen i de afseende!!, der erfarenheten gifvit anledning
till anmärkning mot densamma. Det synes mig ock vara deri naturliga
vägen för framtida lagstiftningsåtgärder i detta fall. Vi kunna
aldrig i verlden tänka oss, att vi åt begreppet inhemsk tillverkning
kunna gifva den omfattande och tillfyllestgörande definition, som reservanterna
föreställa sig och som skulle utesluta all tvetydighet vid den
mångfald af konkreta fall, der denna lag vinner tillämpning. Visar det
sig deremot, att en ny artikel blir föremål för en afsevärd import och
att vid tillämpning på denna artikel af mellanrikslagens bestämmelser
den måste räknas såsom norsk tillverkning, ehuru sådant icke väl öfverensstämmer
med lagens anda och mening, då får man göra som nu.
Man får se till, att man i dessa särskilt angifna undantag inlägger
de nya artiklar eller de nya former för bearbetning, rörande hvilka
man kan anse sådant önskvärdt. Och jag får säga, att det tilllmötesgående,
som från norsk sida egt rum vid dessa förhandlingar, synes
mig vittna godt för att man i framtiden skall kunna på den vägen
vinna målet. Under det man på ömse sidor haft lagens anda och
mening klara för sig, hafva de nu förda förhandlingarna hufvudsakligen
afsett att finna de rätta uttrycken för den mening, om hvilken
man varit ense.

Det förefaller mig vid sådant förhållande högst egendomligt att
man, för att få verkstad den der vidtomfattande revisionen, för hvilken
man nu synes hafva ett så stort intresse, vill undanskjuta clen af
alla, äfven af reservanterna, erkända förbättring, som här erbjudes, i
i synnerhet då man förut ansett, att behofvet af denna förbättring
var i hög grad trängande med hänsyn till de svenska industrier, hvilka

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

No 23.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

ledo intrång af den nu gällande lagens tillämpning och, för kvilka
man förut så lifligt ömmat. Hvad kan man, frågar jag, hafva för
intresse att nu afböja antagandet af detta förslag? Icke kan det
vara skäl att göra det för att bereda den nuvarande ministéren ett
obehag, ty ministéren har ju icke tagit något initiativ i denna sak,
den har dervid icke gjort annat än stält sig till efterrättelse en af
Riksdagen uttalad önskan. Om Riksdagen sedermera ångrar sig och
icke vidare vidkännes denna sin önskan, är sådant ju icke ministérens
fel och ministéren kan omöjligen taga sig saken nära. De enda,
som skulle komma att göra det, blefvo de industriidkare, hvilka efter
herrarnes egen mening på ett högst känbart sätt beröras af den nu
gällande lagens brister. Men, invänder man, förslaget omfattar icke
alla industrier, som komma att lida intrång af lagens tillämpning;
jag hemställer då till kammaren, om det kan vara skäl att afslå en
förbättring i lagen, som visat sig vara af ett verkligt behof påkallad
för åtskilliga industrier, derföre att förslaget icke omfattar andra industrier,
hvilka hittills icke känt någon olägenhet af denna lag och kanske
heller aldrig i framtiden komma att göra det — men för hvilka det
ligger inom det tänkbaras område, att en olägenhet kan uppstå. År
detta ett klokt till vägagående? Mine herrar, jag föreställer mig att en
praktisk lagstiftare på det ekonomiska området bör handla med hänsyn
till verklighetens kraf och låta hvar dag hafva sin omsorg. Om
i en framtid uppstå nya förhållanden, hvilka kräfva nya bestämmelser,
är det, enligt min tanke, framtidens sak att bringa sådana till stånd.
Det här föreliggande förslaget erbjuder alla de förändringar och förbättringar,
hvilka de hittills varande förhållandena visat vara behöfiiga,
och deri ligger enligt min tanke förslagets bästa rekommendation.

Detta anförande framkallade lifliga bifallsyttringar.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats,
dels att den skulle godkännas, dels, af grefve Strömfelt, att paragrafen
skulle godkännas med följande tillägg: “6:o Sammansättning af ämnen,
delvis eller uteslutande bearbetade utom landet''1, dels ock att paragrafen
skulle afslås.

Derefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af förevarande paragraf i oförändradt skick vara med öfvervägande
ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
såsom kontraproposition dervid antagits afslag å paragrafen, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

“Den, som godkänner Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af
§ 3 i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden af den 29 maj 1874, röstar

Ja;

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

N:o 23.

Ändring i
den s. k.
medanrikslagen.

(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda.

Ja — 72;

Nej — 49.

Den, det ej vill, röstar,

Nej;

Vinner Nej, afslås nämnda förslag.11

§§ 4, 8, 9, 14 och 16.

Godkändes.

§ 18.

Herr Reuterswärd: Ehuru Första- Kammaren beslutat att antaga
det kongl. lagförslaget, får jag likväl föreslå, att samma uppsägningstid,
som hittills varit gällande eller ett år, måtte af kammaren
beslutas. Det har visat sig, att med en uppsägningstid af ett år har
den gamla lagen med alla sina ofullständigheter kunnat existera ''B
till 14 år och att det sålunda ej kan vara med någon olägenhet förenadt
att taga uppsägningstiden så kort. Är verkligen lagen så förträfflig
och fördelaktig för Sverige, som här påståtts, antager jag, att
fråga icke snart kommer att väckas om dess uppsägning, men i åtskilliga
afseende» kan det vara klokt att sätta uppsägningstiden så
kort som möjligt.

- Jag får derför anhålla om proposition på att uppsägningstiden
måtte bestämmas till ett år, och hoppas, att regeringen skall kunna
förmå den norska regeringen att gå in på en så billig begäran, då så
hittills varit stadgadt.

bians excellens herr statsministern Themptander: Jag ber att få
fästa kammarens uppmärksamhet derpå att i fall, sådana som detta,
är naturligtvis, liksom vid alla traktater, hvarje äfven den minsta
ändring i någon bestämmelse liktydig med afslag på clet hela. Det
beror nemligen icke, såsom den siste ärade talaren tycktes föreställa
sig, på att hos den norska regeringen söka utverka ett medgifvande
till den nya bestämmelsen, utan dertill fordras både den norska regeringens
och det norska stortingets samtycke. Således vore jemväl
en förnyad framställning till stortinget af nöden för att ändringen skulle
kunna komma till stånd. Häraf framgår således, att, i händelse kammaren
skulle godkänna herr Reuterswärds yrkande, effekten deraf blir
densamma som om kammaren förkastat hela ifrågavarande proposition.

Hvad nu sjelfva saken angår, har redan min kollega visat, att
dessa två år icke behöfva väcka någon betänklighet. Det kan i min
tanke till och med betraktas som eu ren fördel att tiden blifvit ut -

N:o 23. 43

Tisdagen deri 28 Juni, e. m.

Ändr ing i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

sträckt från ett till två år, ty derigenom kan man göra uppsägningsrätten
mera effektiv. Det är nemligen ej möjligt, om man vill åstadkomma
eu mera omfattande reform af denna iagstifning, att frågan
derom kan hinna genomgå alla stadier, som erfordras för att blifva
definitivt afgjord, om man endast har en tid af ett år på sig.

Fruktar man åter, att om man skulle upptäcka något särskildt
missförhållande med en viss industri, man ej med två års uppsägningstid
kunde få detsamma rättadt inom så kort tid, som önskiigt vore,
ber jag få säga, att det först och främst ej lärer vara att antaga, att
just många industrier i Norge komma att basera sig företrädesvis på
Sveriges tulltaxa och den svenska marknaden, emedan det torde blifva
allt för vanskligt att derpå bygga åtminstone någon mera omfattande
industri. Men skulle det också visa sig, att en sådan industri uppstocie,
ja, då äro sannerligen ej två år någon så lång tidrymd, att
man behöfver befara, att derigenom något afsevärdt intrång kan uppstå
för den svenska industrien. Jag tror derför, att dessa två år spela
en ganska underordnad rol och att den betänklighet, som uttalas mot
dem, är eu af de minst väsentliga anmärkningar, som kunna framställas
mot förevarande lag.

Af denna anledning och då som jag redan nämnt ett afslag på
denna punkt skulle vara. liktydigt med afslag på hela förslaget, vågar
jag hoppas, att kammaren i konseqvens med dess nyss fattade beslut
behagade godkänna äfven nu föredragna punkt.

Herr Reuterswärd: Jag vet mycket val, att det ej endast beror
på de båda regeringarna att bestämma en förändring i lagen, utan
att äfven stortinget måste derom fatta beslut. Men jag föreställer mig,
att om man från svensk sida godkänner lagen för öfrigt med den lilla
förändringen om uppsägningstiden, man ej derför behöfver riskera
hela lagens fall. För min del kan jag ej tänka mig, att om framställning
härom gjordes till den norska regeringen och en kong!, proposition
afiätes till stortinget, det skulle möta den allra ringaste svårighet
att få en sådan förändring till stånd.

Nu mera, sedan lagen antagits, sådan den föreligger, har naturligtvis
från vår sida hvarje förhoppning att få en fullständig utredning
i frågan strandat. Men man skulle ju kunna tänka sig, att det

skulle kunna gå för sig att på eu ganska kort tid få en revision till

stånd, i fall det om ett eller annat år visar sig, att åtskilliga andra
artiklar behöfva inrangeras bland undantagen. Jag tror ej, att den

revision, som nu egt rum, kraft många dagars arbete, och att det

följaktligen vore ganska nyttigt att, om man ej kan åvägabringa en
sammanjemkning af anspråken, hafva åtminstone den resursen att
uppsäga lagen och i värsta fall blifva den qvitt så fort som möjligt.

Jag fortfar i mitt yrkande, att uppsägningstiden måtte bestämmas
till ett år.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefve» och talmannen,
att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att den
skulle godkännas, dels ock, af herr Reuterswärd, att paragrafen

N:o 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

skulle godkännas med den ändring, att orden: “två år“ utbyttes mot
orden: “ett år“.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens
godkännande i oförändradt skick vara med öfvervägande ja besvarad.

Då herr Beuterswärd begärde votering, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande o mröstningspr oposition.

“Den, som godkänner Kongl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af
§ 18 i förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden af den 29 maj 1874, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes berörda förslag med den ändring, att orden:
“två år“ utbytas mot orden: “ett år.“

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 42.

Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

2 punkten.

Bifölls.

Justerades ett protokollsutdrag rörande det nu genomgångna betänkandet.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 49, i anledning
af väckta motioner rörande dels nedsättning i de på viss jord
hvilande grundskatter samt dels lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Ändring i
den s. k.
mellanrikslagen.

(Forts.)

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de un -

Wto 23.

Tisdagen den 28 Juni, e. m.

der denna dag första gången bordlagda ärenden och sist de utlåtanden,
som denna dag bordlagts andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 11,30 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1887.