RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1887:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 22 Juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

. konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7, i anledning af väckta
motioner rörande ändring i § 13 riksdagsordningen; äfvensom

statsutskottets utlåtanden:

n:o 39, angående fortsättning af arbetet å sakregistret till Rikets
ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till
och med år 1866;

n:o 40, angående afskrifning af riksgäldskontorets återstående
fordran för ett Vesterås domkyrkokassa beviljadt lån;

n:o 41, i anledning af väckta motioner om beviljande af statslån
åt Ulricehamn—Yartofta jernvägsaktiebolag;

n:o 42, i anledning af Kong!. Majrts proposition angående försäljning
till Örebro stad af kronolägenheten Alnängarne i Örebro län;

n:o 43, i anledning af väckta motioner om utsträckning af tiden
för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor och af kronotionde, som
innehafves under enskild eganderätt;

n:o 44, i anledning af väckta motioner om ersättning af statsmedel
åt egare af skattefrälsehemman, hvars ränta icke blifvit af
statsverket inlöst;

n:o 45, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor och om statsbidrag för samma räntors utgörande
tills vidare; samt

Första Kammarens Prof. 1887. I>. N:o 18.

1

Jf:o 18. 2

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

n:o 46, i anledning af väckt motion om afskrifning af kyrkotionde
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt beviljande
för sådant, ändamål af ett extra anslag af 40,000 kronor för år 1888.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Upplästes två till kammaren inlemnade protokoll af följande
lydelse:

År 1887 den 21 juni sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrättningens
slut hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, f. d. kapten med 48 röster.

Ofrige fullmägtige:

herr Arnberg, Johan Wolter, filosofie doktor ........!... med 48 röster,

friherre Fock, Alfred Henrik Eduard, kansliråd......... » 48 »

herr von Fhrenheim, Pehr Jakob, f. d. statsråd......... » 48 »

» Piss Olof Larsson i Vestannor, hemmansegare » 48 »

», Tiicider, Fredrik, sekreterare............................ » 48 »

» Törnebiadh, Henrik Bagnar, lektor.................... » 48 »

Suppleanter:

herr Westman, Carl Claes Abraham Gother, kamrerare med 48 röster,

» Tottic, Henry, grosshandlare ................................. » 46 »

» Olsson, Ola Bosson i Maglehult, f. d. riksdagsman » 45 »

År 1887 den 21 juni sammanträdde kamrarnes valmän för att,
jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos efter
valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

friherre Akerhielm, Johan Gustaf
öfverstekammarjunkare ..............

Nils Samuel,

....................... med 48 röster

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

3 N:o 18.

Ofrige fullmägtige:

herr Anderson, Frans Albert, generaldirektör............

» Johansson, Johan, i Noraskog, f. d. bergsbruks idkare

..........................................................

friherre Nordenfalk, Johan, godsägare ........................

herr Samzelius, Per, statskommissarie ........................

» von Stockenström, Carl Beinhold Polhem, bruks egare.

..........................................................

» Äbergsson, Anders Victor, justitieråd ...............

Suppleanter:

herr Biesert, Johan Christian Niklas, bruksegare .....

b Ericson, Carl Wilhelm, öfverste ........................

» Höglund, Otto M., grosshandlare ........................

sedan ordningen mellan de båda sistnämnde genom
bestämd.

med 48 röster,

» 48 »

» 48 B

b 48 »

b 48 B

b 48 B

med 47 röster,
b 46 B
b 46 B
lottning blifvit

Dessa protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom protokollsutdrag underrättas om deras innehåll
med anmodan att låta uppsätta och till kamrarne ingifva förslag
dels till förordnanden för de valde, dels till skrivelser till
Konungen med anmälan om de förrättade valen, dels ock till den
paragraf, som derom borde i riksdagsbeslutet intagas.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet- i dess memorial n:o 38, punkten l:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att öfverståthållare i Stockholm må förklaras berättigad
att från och med månaden näst efter den, då han efter 65
lefnadsår och minst 35 tjensteår, deraf minst 10 år såsom landshöfding
eller öfverståthållare, från embetet afgått, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
af 6,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
vunnit Riksdagens bifall.

N:o 18. 4

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—76;
Nej—40.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 102, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 55 ja och 142 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 131 ja och 182 nej, till följd
hvaraf beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 2:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att stationsingeniören vid statens jernvägsbyggnader
Anders Erik Daniel Rudelius’ enka Julia Rudelius, född
Behm, må berättigas från allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig
pension till belopp af 400 kronor, att utgå från och med augusti
månad år 1886, så länge hon förblifver enka, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att stationsingeniören vid statens jernvägsbyggnader
Anders Erik Daniel Rudelius’ enka Julia Rudelius, född
Benm, må berättigas att, så länge hon förblifver enka, från allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor, att
utgå från och med augusti månad år 1886.

O o

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—95;

Nej—15;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 103, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 102 ja och 99 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 197 ja och 114 nej, till följd
hvaraf beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

5 Jdo 18.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 3:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att öfverläraren vid gymnastiska centralinstitutet,
professoren Hjalmar Fredrik Lings enka Josefina Ling, född Kolf,
må, så länge hon förblifver enka, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 600 kronor, att utgå från och med år
1887, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att öfverläraren vid gymnastiska centralinstitutet,
professoren Hjalmar Fredrik Lings enka Josefina Ling,
född Kolf, må, så länge hon förblifrer enka, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 500 kronor, att utgå
från och med år 1887.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

O

Ja—97;

Nej—15.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 104, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 88 ja och 109 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 185 ja och 124 nej, till följd
hvaraf beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt, i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 4:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att provinsialläkaren Carl Daniel Lindskogs enka
Maria Elisabeth Lindskog, född Lund, må, så länge hon enka förblifver,
från allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp
af 600 kronor, att utgå från och med år 1887, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

,\:0 18. 6

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Vinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att provinsialläkaren Carl Daniel Lindskogs
enka Maria Elisabeth Lindskog, född Lund, må, så länge hon enka
förblifver, från allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till
belopp af 500 kronor, att utgå från och med år 1887.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—98:

Nej—11.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 105, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 92 ja och 98 nej, samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 190 ja och 109 nej, till följd
häraf beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Upplästes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 33, angående Riksdagens beslut i fråga om Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående uppskof med behandlingen af ett
från 1885 års riksdag hvilande förslag till ändring i regeringsformens
o och

n:o 34, angående af Riksdagen beslutad ändring i riksdagsordningen.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till. Riksdagens
skrifvelse, n:o 35, till Konungen, med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 6,
statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 6 a) äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts likaledes under gårdagen bordlagda
utlåtanden n:is 3—5.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 20 och 21 i denna månad bordlagda memorial n:o 9, i
fråga om användandet af riksbankens vinst för år 1886.

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

7 N:o 18.

1 punkten. Användandet

eif riksban Friherre

Klinckowström: Det torde förundra litet hvar,

icke känner hvad som försiggår bakom kulisserna vid riksdagen, att, pports)
när riksdagen i januari sammanträdde, bankoutskottet den 4 mars
1887 till Riksdagens afgörande framlade ett betänkande, hvari föreslogs
att riksbankens hela vinst för år 1886, utgörande 2,496,938
kronor 30 öre, skulle i riksbanken behållas, men att nu efter fyra
månader, sedan en motion äfven vid denna riksdag blifvit afgifven
med begäran att hela bankovinsten måtte reserveras för bankens eget
behof, utskottet kommer till det resultat, att hälften af denna bankovinst
måtte öfverlemnas till statsverket och endast den återstående
hälften i riksbanken behållas. 1 januari var jag motionär rörande
denna fråga och hade då den glädjen att se min motion och de åsigter,
som deri uttalades, delade af det då varande bankoutskottet. Att
emellertid riksbankens vinst blir reserverad för bankens eget behof
eller till framtida disposition af Riksdagen, det finner jag så mycket
nödvändigare, som det naturligtvis skall föranleda till ökad sparsamhet
vid utgifternas fördelning och bestämmande, och en sådan
sparsamhet är nödvändig under tider, då vi sannolikt hafva att för
kommande statsreglering emotse en statsbrist, hvilken, om vi icke
hafva några penningar tillgängliga, måste fyllas antingen genom ökad
beskattning eller genom lån. Detta torde för hvar och en af herrarne
vara klart. Dessutom finner jag från min ståndpunkt rörande riksbankens
öfvertagande af de enskilda bankernas sedelutgifning, hvilket,
man må säga hvad man vill, dock väl bör anses endast såsom
en tidsfråga, att dertill äfven fordras ökade fonder för bankens behof
i följd af en sålunda ökad sedelutgifning. Härmed sammanhänger
naturligtvis också den omständigheten, att ett ökadt antal af riksbankens
afdelningskontor skola inrättas, och i följd deraf måste af bankens
fonder för rörelsen vid dessa kontor icke så obetydliga belopp
fördelas på desamma. Jag finner således det slut, hvartill utskottet
kommit, icke vara rigtigt.

Slutligen vill jag nämna, att hvad jag nu sagt visst icke är någon
anmärkning mot utskottets aktade ordförande. Ty sanningsenligt
måste erkännas, att han alltid, så väl vid januaririksdagen som
nu, fasthållit den ståndpunkten, att hälften af riksbankens vinst borde
lemnas åt statsverket, och uti marsbetänkandet finna vi honom såsom
reservant. Nu har han emellertid fått sin mening gällande i bankoutskottet
och står således på fullkomligt samma punkt och har samma
åsigt nu som då. Men det var mot utskottet i sin helhet jag rigtade
mina anmärkningar.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt
anhålla, att, med afslag å bankoutskottets nu föreliggande förslag, den
af herr Dahn i ämnet framstälda motionen, att riksbankens hela
vinst måtte reserveras för bankens eget behof, måtte af kammaren
bifallas.

Friherre Åkerhielm: Mycket tacksam för det erkännande,

som den siste ärade talaren behagat egna mig personligen, ber jag

X:o 18. 8

Onsdagen den 15 Juni, f. m.

Användandet att få erinra kammaren, att det memorial, angående fördelning af
Juli "vinTfih.bankovinsten, som från bankutskottet vid 1887 års lagtima riksdags
ndrVmt; förra sammanträde inkom till och, då riksdagen upplöstes, hvilade på
(Forts.) kammarens bord, visserligen var affattadt på sätt friherre Klinckowström
erinrat eller med bifall till de motionärers förslag, hvilka önskade
att bankovinsten i sin helhet skulle åt banken bibehållas, men
emot detta beslut hade samtlige ledamöter inom utskottet från denna
kammare, så väl ordinarie som inkallade suppleanter, reserverat sig.
Det blef vid voteringen inom utskottet den förseglade sedeln, som
afgjorde frågans öde. Då utskottet nu till förnyad ompröfning hade
upptagit detta ärende, förelåg från bankofullmägtige ett uttalande
emot bifall till motionen och med en bestämd förklaring, att bankofullmägtige
för sin del, såsom de alltid gjort, vidhöllo den på senare
tider träffade öfverenskommelsen, den om en modus vivendi, så att
den ena hälften af bankovinsten reserverades för statsverket och den
andra bibehölles i riksbanken, den förra denna gång i jemnt tal bestämd
till 2,500,000 kronor, den senare något understigande denna
siffra. Skälet till att inom bankoutskottet så tillgick finner den ärade
talare, som förordade en motsatt åsigt, om han behagar genomläsa
sista stycket i utskottets utlåtande, hvilket är af följande lydelse:
»Med biträdande af hvad fullmägtiges flertal i saken anfört och då,
enligt hvad utskottet inhemtat, statsverkets ställning för närvarande
torde vara sådan, att andel af bankovinsten är för bestridande af dess
utgifter behöflig samt några sådana särskilda skäl, som år 1886 föranledde
till afvikande från den under en längre följd af år tillämpade
åsigt, att af riksbankens vinst för nästföregående år tilldela statsverket
i jemnadt tal hälften och låta riksbanken bibehålla återstoden, ej nu
förefinnas, har utskottet» etc. Deraf framgår således, att på grund af
de upplysningar, som utskottet haft ganska lätt att under hand skaffa
sig och med kännedom om den reglering, som nu förelåge inom statsutskottet,
enades bankoutskottet om att man för denna gång borde
behålla den under många år gjorda delningen uti hälfter. Jag har,
för min del, alltid varit af den meningen, att det vore synnerligen
lämpligt, att, då riksbanken lemnade en afsevärd vinst, statsverket
deraf borde få något bidrag, och jag har ansett detta så mycket mera
påkalladt och rigtigt, då uteblifvandet af ett sådant bidrag skulle
komma att öka bevillningen. Endast och allenast vid de särskilda
tillfällen då riksbanken, i och för byggnadsföretag, helst sådana, som
på senare tider genom gemensamma voteringar blifvit beslutade och
följa med de älskade afdelningskontoren i landsorten, har jag, då
riksbanken varit tvungen att underkasta sig betydande utgifter, någon
gång kunnat frångå den åsigten, att riksbanken borde lemna något
visst belopp till statsverket. Ett sådant fall föreligger icke nu. Riksbankens
tillgängliga medel berättiga och möta fullkomligt de anspråk,
som på denna bank kunna ställas i fråga om ombyggnad af hufvudkontoret
i Stockholm. Vid sådant förhållande och då statens behof
nu nödvändigt påkalla det understöd, som i den kongl. propositionen
är beräknadt, samt då vidare stora olägenheter skulle kunna uppstå
i fall detta bidrag icke lemnas, så tror jag, att alla skäl tala för och
bjuda, att kammaren, i öfverensstämmelse med hvad kammarens leda -

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

9 N:o 18.

möter inom utskottet icke blott denna gång utan äfven vid liknande
fall förut alltid yrkat, behagade afslå motionen och bifalla utskottets
hemställan.

Slutligen ber jag att enskildt få nämna, att motionären icke var
närvarande vid ärendets behandling i utskottet och att den för och
af honom inkallade suppleanten röstade med samtlige de öfrige ledamöterna.
Utskottet har varit enhälligt.

Jag yrkar bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr Törne bladh: I hufvudsak anslutande mig till den näst

föregående ärade talarens anförande, ber jag endast att få tillägga
några ord. Det har af den förste talaren blifvit anmärkt, att i händelse
ett öfvertagande af den enskilda sedelutgifningen skulle blifva
nödvändigt för riksbanken, skulle dertill fordras ökade fonder. På
detta ber jag endast att få svara, att det är alldeles obehöfligt.

Jag yrkar bifall till utskottets framställning.

Herr Bexell: Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Lundin: Jag skall be att få ansluta mig till den näst

föregående talaren på den grund, att jag icke är någon vän af afdelningskontor,
och vidare derför att jag anser banken böra dela med
sig af sin vinst åt statsverket, tv i annat fall få vi en ökad bevillning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr grofven
och talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, skulle besluta, att 1886 års bankovinst i sin
helhet bibehölles för riksbankens eget ändamål.

Plärefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 15 och 16 innevarande juni
bordlagda utlåtande n:o IT, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse
af 46 § utsökningslagen den 10 augusti 1877.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att utlåtandet
skulle punktvis företagas till afgörande, dervid beträffande
1 punkten lagtexten först skulle förekomma paragrafvis med rubriken
sist samt derefter utskottets hemställan.

Användandet
af riksbankens
vinst för
år 1886.

(Forts.)

N:o 18. 10

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

1 punkten.

Utskottets förslag till lag om skiljemän,
k §■

Herr Nordenfelt: Då nya lagberedningens förslag till lag om
skiljemän förevar inom högsta domstolen, framstäldes emot lagen i
sin helhet flere ganska vigtiga och betydelsefulla anmärkningar. Jag
skall be att få i kammarens minne återkalla några få af dem, som
jag ansett vara de mest framstående. Ett justitieråd säger: »Stif tandet

af en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad föranleder
parter att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående af domstolarne,
låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för sin
dom, och således i stället för domarens af lag bundna pröfning sätter
godtycket, skall, fruktar jag, icke komma att verka godt för
rättsuppfattningen och rättstillståndet i landet.» Han fortsätter vidare:
»kommer dertill att man ej kan betaga parter rätt att klandra skiljedom
på den grund att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak
obehörig eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljemannavalet,
och man ej kan åt domstolens beslut i sådan fråga gifva annan
verkställighet, än som tillkommer domstolens utslag i allmänhet, hvarigenom
skapas en ytterligare instans till förmån för den part, som
vill uppehålla den andre i. hans rätt, kan äfven af sådan orsak genom
skiljemannaförfarandets allmännare införande rättssäkerheten ingalunda
anses befrämjad.»

Ett annat justitieråd yttrar, sedan han anfört att det borde vara
frihet i bestämmelserna, då ju hela afgörandet genom skiljemän hvilar
på ett frivilligt aftal parterna emellan, följande: »Utgår man från
dessa grundsatser, kan och bör lagstiftningen rörande skiljemannainstitutionen
blifva ganska enkel och reduceras till några få lagparagrafer.
Lagstiftaren behöfver i dem endast angifva att den erforderliga
formen skall vara sådan, att derigenom skiljeaftalets verklighet
skall kunna konstateras.»

Slutligen säges på sid. 13: »Jag finner det föga sannolikt att

skiljemanna-institutionen, inklämd i en sådan tvångströja af minutiösa
lagstadganden om formaliteter, fatalietider med mera dylikt, hvaraf
det remitterade förslaget öfverflödar, kan hos svenska folkets flertal
vinna sympatier eller blifva hvad man skulle kunna kalla en populär,
af parter gerna och ofta anlitad, institution.)) Dessa två justitieråd
hafva sålunda gjort ganska allvarsamma anmärkningar emot det
ifrågavarande lagförslaget. Endast en af högsta domstolens ledamöter
yttrade sig i allmänhet för lagen, då han säger: »För min del anser
jag lagstiftning i ämnet vara af behofvet påkallad, ehuru icke i den
utsträckning som i det föreliggande lagförslaget afses.»

ö uo o o

Man skulle nu hafva väntat, att uti herr statsrådet och chefens
för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet finna dessa
anmärkningar vederlagda, men jag har der icke kunnat finna annat,
än att herr justitieministern anser »de farhågor beträffande lagens
ogynsamma verkningar, som af en ledamot i domstolen uttalats, icke

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

11 N:o 18.

vara af den betydelse, att de böra förhindra Eders Ivongl. Maj:t att Förslag till
i hufvudsak lägga lagberedningens förslag till grund för den propo- om

sition i ämnet, som kan komma att till Riksdagen aflåta^.» .

Då jag icke kan finna några skäl för lagen framhållna i dessa '' ''

aktstycken, har jag gått till nya lagberedningens förslag och trodde
att jag der skulle kunna finna något, som mera talade för lagen, än
hvad jag nu citerat. Der säger lagberedningen på sidan 18, sedan
den förklarat hvarför den icke vill vara med om inrättandet af en
allmän nämnd, som skall upptaga frågor om skadestånd, följande ord:

»Deremot bör enligt beredningens tanke rättegångslagen innehålla
regler med afseende å användandet af skiljemannaförfarandet, så
vidt detta grundas å frivilliga överenskommelser. Detta sätt för afgörande
eller biläggande af tvister är i ej ringa mån egnadt att förekomma
rättegångar, i synnerhet när parterna förbinda sig att nöjas
med gode männens beslut, så att detta skall ovilkorligen lända till
efterrättelse.»

Dessa auktoriteter hafva, synes det mig, icke i hufvudsak varit
för antagandet af en sådan lag som denna. Kammaren finner också
af ett utaf justitierådens yttranden, att idén till detta förfarande icke
är svensk utan hemtad från Tyskland. Man skulle tro, att skilje—
manna-institutionen skulle vara en sorts förlikningsdomstol och i sådant
afseende värd understöd. Så är dock långt ifrån händelsen.

Det måste tvärt om hafva föregått en förlikning emellan parterna,
innan denna denna institution kan komma att verka. I § 1 heter det,
att »genom aftal» må till skiljemän hänskjutas de tvister, som emellan
parter af en eller annan anledning uppstått och hvarom förlikning
kan träffas. Detta kallas nu för skiljeaftal. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på detta ord, som är ovanligt.

Meningen med den nu ifrågasatta lagen svnes mig icke kunna
vara annan än, för det första, att regelbinda det förfarande, hvarigenom
personer, som ingått skiljeaftal, kunna få sina tvister af skiljemän
lösta; men så länge enighet råder emellan tvistande parter derom,
att deras tvist skall afgöras af enskilda personer i stället för af domstol,
så tror jag icke att man behöfver befara, att icke de också
komma öfverens om det sätt, som leder till det mål, hvilket de båda
vilja uppnå. Det är således, enligt min tanke, alldeles obehöfligt att
lagstifta om de vilkor, under hvilka en sådan skiljedomstol skall
verka, så länge parterna äro eniga. Att åter med bestämmelser i lag
förekomma, att en part genom tredskande att fullgöra skiljeaftalet
uppehåller den andra parten i hans rätt, anser jag alldeles ogörligt,
och jag vill tillägga, att ju flera bestämmelser man gör för förfaringssättet,
ju flera möjligheter lemnar man den tredskande och vrångvilliga
parten att komma ifrån verkningarne af ett skiljeaftal, som
han icke vidare vill godkänna.

Det andra ändamålet med denna institution skulle vara, att man,
genom att bestämma, att en skiljedom skall vara fallen inom 6 månader
från det målet anhängiggjorts, skulle hjelpa den part, som har
intresse af att få sin tvist snart afgjord, från den tidsutdrägt, som
kan vållas af den andra parten. Det må nu vara, att det ligger någon
förtjenst hos lagförslaget i denna del, men jag kan icke ändå

So 18. 12

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

sätta denna förtjenst öfver den skada, som, enligt min tanke, lagen
skulle medföra genom att legalisera en tidsutdrägt af 6 månader.
Jag tror för öfrig! icke, att lagstiftning behöfves för att under sådana
omständigheter få slut på skiljeaftalet, ty jag tror, att våra
svenska domstolar icke skola vägra att till afgörande upptaga min
talan, om jag styrker förhållandet vara sådant, att jag ingått skilje—
aftal med min motpart, men han icke gjort hvad han bort gorå för
att det skall blifva skiljedom. Under sådana förhållanden behöfves
det icke en ny lag för att domaren skall upptaga min talan emot
min vederpart, om denne af mig instämmes, ty genom att icke uppfylla
skiljeaftalet har den tredskande ju brutit aftalet, som på den
andra partens yrkande då måste anses förfallet.

Man skulle kunna tro, att denna lag vore tillämplig äfven i sådana
fall, der domaren, så vidt jag förstår, på sidan om lagen ville
undandraga sig att meddela dom i vissa frågor, som till domstol äro
hänskjutna, och skicka dem till, såsom det heter, »gode män». Att
detta icke kan vara meningen framgår dock af nya lagberedningens
förslag i detta ämne, der det heter: »Såsom i det föregående redan
blifvit anfördt, afser det förslag, beredningen nu haft att afgifva, de
regler, som finnas erforderliga i fråga om skiljemannaförfarandet, så
vidt detta grundas å frivilliga överenskommelser. Utom förevarande
ämne ligger följaktligen frågan derom, huru vida det af domstolarne
under stundom använda förfarande att, oaktadt något skiljeaftal emellan
parterna ej föreligger och utan särskild föreskrift i lag, hänskjuta
instämda tvister i vissa delar till afgörande af gode män, må anses
lämpligt och böra vid den blifvande ombildningen af rättegångsväsendet
bibehållas, eller icke.» Lagen är således icke afsedd för ett sådant
ändamål och lärer icke heller dertill kunna begagnas.

Då jag icke kunnat finna något behof af en sådan lag som den
föreliggande, och då jag dertill funnit, att densamma vore i vissa
fall otjenlig, nödgas jag yrka afslag å den föredragna punkten.

Herr Ekenman, Victor: Såsom kammaren behagade finna af

anteckningarna å här föreliggande betänkande, har jag mot lagutskottets
förslag afgifvit min reservation, och då det brådskande arbetet
inom utskottet icke medgifvit mig att skriftligen affatta skälen

Ö o o

för denna reservation, anhåller jag att muntligen få angifva min
ställning till frågan.

Af det här föreliggande förslaget torde kammaren finna att, om
det upphöjes till lag, parter ega öfverenskomma att hänskjuta till
skiljemän afgörande af fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning
kan träffas, eller fråga om ersättning för skada, som någon
tillfogat annan genom brott; att parterna sjelfva kunna välja sina
skiljemän sålunda, att i regeln hvardera parten utser en och de båda
utsedde tillkalla den tredje, och att klander mot den dom, som af
skiljemännen skall afgifvas, i sakligt hänseende icke får ega rum.
Af dessa bestämmelser och kanske ännu mera af de detaljerade föreskrifterna
i lagen torde det, åtminstone enligt mitt förmenande, vara
uppenbart, att det här gäller icke allenast att regelbinda ett förfaringssätt,
som till viss grad redan fins i vår lag, utan ännu något

Onsdagen den 22 Juni, f. ni.

13 N:o 18.

mera, nemligen att på visst sätt organisera en ny domstol. Häremot
har man invändt, att så icke kunde vara förhållandet, emedan det
beror på båda parterna, huru vida de skola begagna detta nya rättsinstitut
eller icke, eftersom frivillig öfverenskommelse måste föregå,
innan detta förfaringssätt kan tillämpas, då deremot, beträffande våra
nuvarande domstolar, ena parten kan påkalla rätt, och den andra är
skyldig att svara, hvadan således denna skiljemannainrättning ingalunda
vore att betrakta såsom en ny domstol utan såsom något, som
icke så ofta kommer att tillämpas och, när det tillämpas, endast är
en utveckling af det redan bestående. Denna invändning är dock i
sin styrka mera skenbar än verklig. Jag är, för min del, alldeles
öfvertygad derom, att, om detta förslag blir upphöjdt till lag, häri
skall ligga en ganska kraftig förevändning för parter att begagna
detta rättsinstitut, som i och för sig innebär en ofantligt stor fördel
framför de nuvarande domstolarne, nemligen en större skyndsamhet
vid ärendenas afgörande. Man skall naturligtvis anse otjenligt att
låta en fråga uppskjutas genom dess behandling i tre olika instanser,
då man kan anlita skiljemän. Men på samma gång detta förfaringssätt
till sin natur måste gå mycket fortare, ligger faran deruti, att
något klander mot skiljemäns dom icke får ega rum, just derför att
man der behandlat frågan liksom i alla instanserna på en gång.
Detta skulle ju i och för sig icke vara något ondt, tvärt om något
högst förträffligt, att få sådana tvistefrågor fort afgjorda, och ett nytt
rättsinstitut, som skulle på ett snabbare och mera verksamt sätt än
våra nuvarande domstolar fälla dom, mot hvilken intet klander får
göras, skulle man kunna kalla idealet för en domstolsinrättning. Men
detta dock endast under den förutsättning, att denna domstol är så
organiserad och dömer så, att i dess organisation ligger den största
trygghet, som under menskliga förhållanden kan åstadkommas, för,
att verklig rättvisa blir skipad, och jag tviflar på, att dessa förutsättningar
finnas vid det nu föreslagna rättsinstitutet.

Skiljemännen behöfva icke ega någon insigt i lagar och författningar.
De utses af parterna sjelfva för hvarje särskildt fäll. Det
ligger då i sakens natur att, när denna magt ligger hos parten för
hvarje särskildt fäll, han icke så mycket skall se på att få den bäste
eller insigtsfullaste utan den, som med största energi och duglighet
står på hans rätt. Dessa begge skiljemän välja sedan den tredje,
som följaktligen blir skiljemannen mellan skiljemännen och den egentlige
domaren. Men jag fruktar, att äfven hans tillkallande icke alltid
kommer att ske på ett fullt rättvist sätt, tv det kan mycket väl
hända, att den part, som lyckats få en dugligare, skickligare och mera
diplomatisk skiljeman än motparten, också skall laga så, att den tredje
skiljemannen blir utsedd efter hans önskan, och då är ju saken redan
på förhand afgjord.

Vidare behöfva dessa skiljemän icke, såsom våra nuvarande domstolar,
döma efter lag och laga stadgar utan endast efter sin personliga
uppfattning af frågan, men detta är att upphöja godtycket
till lag.

Om man anser — och jag vill icke bestrida rigtigheten af en
sådan åsigt — att en allmän reformation af vårt domstolsväsen bör

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

N:o 18. 14

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

ega rum, så föreställer jag mig dock, att det vore nyttigast, om planen
för en sådan organisation på en gång framlades till Riksdagens
skärskådande i stället för att genom inrättande af en ny extra domstol
paralysera redan befintliga i deras verksamhet.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig yrka
afslag å lagutskottets förslag.

Herr statsrådet von Steg er n: Det förefaller mig som om betydelsen
och verkningarna af det kongl. förslaget af de föregående
talarne blifvit dels öfverskattade, dels i en annan rigtning underskattade,
dels rent af missförstådda, och jag anser det derför icke
ur vägen att erinra om, hvad man verkligen vill med förslaget åstadkomma,
ocli hvari det skiljer sig från den lag, som nu gäller, eller,
rättare sagdt, från de förhållanden som nu Bestå, tv om någon lag
i ämnet kan för närvarande knappt talas.

När tvenne parter öfverenskommit, att en mellan dem uppkommen
tvist, eller ock alla tvister, som framdeles kunna dem emellan
uppstå på grund af ett visst rättsförhållande, såsom ett arrendekontrakt,
ett leveranskontrakt eller dylikt, skola afgöras icke af domstol
utan af särskilt utsedde förtroendemän, eller med ett ord af
kompromissarie!1 eller skiljemän, så behöfver ett sådant skiljeaftal
icke innebära något obehörigt misstroende mot statens domstolar.
Staten uppställer säkerheten såsom lagskipningens främsta mål, och
anser detta icke vunnet med mindre än att parterna åtminstone i
allmänhet få tillfälle att fullfölja sin sak genom tre öfver hvarandra
stående domstolsinstanser. Men detta tager lång tid och kostar
mycket penningar, och man kan lätt tänka sig, att parter, i synnerhet
affärsmän, Indika träda i ekonomiska förbindelser med eu mängd
menniskor och derför lätt löpa fara att invecklas i rättegångar, skola
föredraga ett skyndsammare, ehuru mindre rättssäkert, afgörande af
vissa slags tvister och derför vilja hänskjuta dem till afgörande af
skiljemän, som döma på en gång i första och sista instans.

I Sverige har staten sedan lång tid tillbaka tillåtit ett sådant
aftal, att vid sidan af de organiserade domstolarne söka sig rätt, och
uppdragit åt sina exekutiva myndigheter att under vissa vilkor verkställa
domar, som äro gifna af skiljemän. Ett af dessa vilkor är,
att tvistefrågan är sådan, att parterna deröfver ega fritt råda och att
de kunna derom med hvarandra öfverenskomma. Härutinnan gör
lagförslaget icke någon ändring, det endast uppdrager med fullkomlig
tydlighet den gräns, öfver hvilken skiljeaftalen icke få gå, då det
säges, att endast sådana frågor af tvistemåls natur, hvarom förlikning
kan träffas, få hänskjutas till afgörande af skiljemän. Sålunda utvidgar
lagen icke det område, inom hvilket skilj edomstolarne under
nuvarande förhållanden kunna verka. Samma frågor, som skiljemän,
enligt lagförslaget, skola få upptaga, kunna redan nu till dem
hänskjutas.

Vidare måste staten, för verkställande af skiljedom, fordra vissa
formella garantier för att hvad som presenteras såsom skiljedom
verkligen tillkommit i enlighet med det af parterna träffade aftalet.
Exekutor får icke meddela verkställighet på hvilket papper som helst,

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

15 l*:o 18.

som stickes i hans händer under uppgift, att detta är eu skiljedom.
Häruti är gällande lag mycket ofullständig. Den säger endast i 46
§ utsökningslagen, att exekutor skall se till, om parterna under skiljemän
skjutit det som dömdt blifvit. Men uppenbarligen bör han tillse
mycket mer, och han gör det äfven i verkligheten redan nu. Han
måste se till, att skiljedomen är skriftligen affattad, att den är underskrifven
af skiljemännen, och att desse äro utsedde i den ordning,
som blifvit af parterna bestämd, samt att domen är ett uttryck af
pluralitetens och icke af minoritetens åsigt. Härom gifver lagförslaget
tillräckligt fullständiga föreskrifter. Men längre i pröfning af
skiljedomens beskaffenhet kan staten icke gå. Hafva parterna frivilligt
afstått från anlitande af statens domstolar, måste staten undandraga
sig allt ansvar för det materiella innehållet af den skiljedom,
parterna satt i stället. Derför få parterna sjelfva svara. Att påstå,
att staten är skyldig tillse att rättssäkerheten blir fullt tryggad äfven
på skiljedomstolarnes område, är att förblanda skiljemän med verkliga
domstolar. I fråga om de senare har staten en sådan skyldighet,
i fråga om de förra alls icke.

Den siste talaren synes hafva gjort sig skyldig till en sådan
sammanblandning. Han lägger på skiljemannainstitutionen samma
måttstock som på domstolarne, då han anmärker att man ej har någon
säkerhet för att skiljemännen äro opartiska eller döma efter
Sveriges lag och att man hos dem ej kan med visshet påräkna materiel
rättvisa. Men skiljemannainstitutionen är icke någon domstolsinrättning.
Den gör ej anspråk på att motsvara de fordringar, man
uppställer på en domstol. Staten har fullgjort sin skyldighet, då den
håller allmänheten till banda en fullständig domstolsinrättning, så beskaffad
att domarena äro fullt opartiska, döma efter Sveriges lag och,
så vidt i mensklig förmåga står, prestera materiel rättvisa. Men att
staten vid sidan häraf skulle uppställa en annan domstolsinrättning,
som jemte öfriga fördelar förenar större skyndsamhet i ärendenas
afgörande, är en omöjlighet. Skyndsamheten kan icke vinnas utan
att en eller annan af de öfriga fördelarne uppoffras. Vilja nu parterna
underkasta sig en sådan uppoffring för att vinna ett skyndsamt
afgörande, så öfverlemna de sin sak icke till en annan domstolsinrättning,
utan till enskilda personer, till skiljemän eller kompromissarier.
Men nu har i skiljemannaförfarandet inrotat sig vissa
missbruk, som göra, att parterna, i stället för att få ett skyndsamt
afgörande af sina tvister, ofta icke få något afgörande alls; och det
är dessa missbruk, som det föreliggande lagförslaget är afsedt att
undanrödja.

Detta i fråga om statens skyldighet att verkställa skiljemannadom
och de vilkor, under hvilka detta sker.

Men om staten anser skiljeaftalet för ett lofligt aftal, så inskränker
sig statens skyldighet icke till att verkställa den på aftalet grundade
domen, sedan denna redan är fäld, utan staten är också skyldig
att dessförinnan, på begäran af endera parten, förhjelpa honom
dertill, att skiljeaftalet blir af motparten fullgjordt, så att skiljemän
verkligen blifva utsedde för att döma i saken. Detta tyckes herr Nordenfelt,
så vidt jag rätt fattat hans mening, vilja bestrida. Han

Förslag till
lag om
skiljemän.
(Forts.)

N:o 18. IG

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

tyckes anse, att endast så länge båda parterna äro öfverens derom,
bör skiljeaftalet vara bestående. Ingen bör kunna tvingas till fullgörande
af ett sådant aftal. Således, när aftal blifvit slutet mellan
två personer att slita en tvist medelst skiljemän, skulle detta aftal
vara af noll och intet värde, så snart det roar den ene parten
att säga: »jag har visserligen ingått ett sådant aftal, men nu ångrar
jag mig, jag vill icke hålla öfverenskommelsen utan går hellre med
saken direkt till domstol». En sådan rätt för den ena parten att
ensidigt och utan alla skäl bryta en ingången öfverenskommelse föreställer
jag mig vara någonting ganska oerhördt inom rättens område.
Det mål, denne talare vill vinna, är för öfrigt så stridande emot den
rådande rättsuppfattningen, att det ej kan vinnas genom afslag å
detta lagförslag, utan man måsta stifta en ny lag, ungefärligen af
innehåll, att skiljeaftal är ett aftal som icke behöfver hållas. Ty
redan nu, under den totala bristen på lagstiftning i ämnet, tveka
domstolarne icke att förklara, att så länge icke båda parterna äro
öfverens om motsatsen, skall skiljeaftalet ega bestånd. Ja, till och
med om min motpart tredskar att fullgöra aftalet, och jag af sådan
anledning, med förbigående af skiljeaftalet, instämmer det materiella
af min sak till domstol, får jag intet annat svar än att aftalet måste
bestå, så länge ej motparten vill medgifva dess brytande, men
att, om han tredskar, domstolen vill vara behjelplig med att tvinga
honom att fullgöra aftalet.

Sålunda lemna statens domstolar redan nu sin medverkan till
att ingångna skiljeaftal må blifva en verklighet. Men huru oändligt
långsamt går det icke, i följd af bristfälliga lagbestämmelser, att under
nuvarande förhållanden med domstolarnas tillhjelp komma till
rätta med en tredskande motpart! Jag skall endast såsom exempel
taga det fall, som oftast förekommer, eller att min motpart vägrar
att utse skiljeman. Efter fåfänga enskilda försök vänder jag mig
till domstol, som ålägger honom att utse skiljemän, vid äfventyr att
exekutor annars får göra det. Men min motpart är ej nöjd med
utslaget. Han klagar i högre instans och derefter i den högsta, och
efter ett år är jag kanske nog lycklig att vara i besittning af ett
laga kraftegande utslag, som förpligta!- honom att välja skiljeman.
Då beqvämar han sig dertill; men så inträffar, att hans skiljeman
och min icke komma öfverens om att utse den tredje. Samma besvärliga
domstolsväg förestår å nyo, och efter ännu ett år har jag
kanske kommit så långt, att samtlige skiljemännen äro utsedde. Men
nu kunna andra svårigheter uppstå, som leda till andra rättegångar,
och under tiden är jag ohjelpligen bunden vid aftalet och kan icke
med förbigående af detsamma instämma min tvist till domstol, ty
domstol tager icke upp frågan, så länge motparten icke vill medgifva
mig eu sådan förmån. Jag hörde visserligen herr Nordenfelt uppgifva,
att det fans domstolar, som hafva en motsatt uppfattning;
men enligt de upplysningar, som stått mig till buds, går praxis, åtminstone
inom högsta domstolen, i den af mig antydda rigtningen.

Nu är det den föreslagna lagens uppgift att meddela några få,
korta, enkla och nödiga föreskrifter, på det att icke den ordhållige
parten må blifva onödigtvis uppehållen i sin rätt, antingen derigenom

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

17 N:<> 18.

att det ingångna aftalet är ofullständigt eller otydligt, och sålunda Förslag till
ger en fast anledning att undandraga sig dess fullgörande, eller att V? om
parten af andra skäl tredskas att fullgöra äfven ett klart och tyd- sJclhemanligt
aftal. 3 (Forts-)

För det förra fallet, eller att aftalet är otydligt, innehållas. de
hufvudsakligaste bestämmelserna i lagens 3 §, der det heter: »Äro

skiljemän ej nämnde i skiljeaftalet, och är deri ej heller bestämdt,
till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola skiljemännen
vara tre, af hvilka hvardera parten väljer en och de sålunda valde
tillkalla den tredje». Det har anmärkts, att en dylik bestämmelse
icke skulle vara lämplig, icke skulle garantera, att man finge opartiske
skiljemän. Skiljeman, som vore utsedd af viss part, ansågs komma
att göra till sin uppgift att föra den partens talan, och således blefve
det i bästa fall endast den tredje, som vore opartisk. Det kan ju
vara, att sådant inträffar i ett eller annat fall, men ett faktum är,
att denna sammansättning af skiljedomstolen är den enda, som har
allmänhetens sympatier. Då det är fråga om att genom lag komplettera
ett ofullständigt skiljeaftal, som blifvit ofullständigt, icke genom
tredska hos någondera parten, utan genom oförstånd eller förbiseende
eller oförsigtighet, bör en sådan komplettering icke ske på annat
sätt, än man får antaga att parterna sjelfva gjort det, om de fått
råda. Och att parten i skiljedomstolen får åtminstone en person,
till hvilken han hyser fullt förtroende, och som kan der framlägga
det faktiska i saken till partens belåtenhet, är en så billig fordran,
att jag nästan måste anse det såsom ett våld, om en icke tredskande
part genom lag ålades att underkasta sig en dom, gifven af skiljemän,
som utsetts i annan ordning, än lian kan anses sjelf önska.

För det andra fallet, eller att aftalet är fullt tydligt, men ena
parten ändå tredskas att fullgöra det, innehåller lagen mycket kraftiga
och verksamma bestämmelser. Om den ena parten nekar att
välja skiljemän, så kan den ordhållige parten, utan vidare och med
förbigående af skiljeaftalet, instämma den materiella tvisten till domstol.
Detta går ungefär i den rigtning, som herr Nordenfelt antydde,
men med den stora skilnaden, att lagförslagets bestämmelser
hvila på eu verklig rättsgrund. Det är icke den tredskande utan
den andra parten som eger rättighet att bryta skiljeaftalet, när han
märker sig icke kunna komma till rätta med sin motpart. Vill han
åter ej bryta skiljeaftalet utan hålla på detsamma, kan han med förbigående
af den långa domstolsvägen, som jag nyss skildrat, vända
sig direkt till exekutor med begäran att denne måtte utse skiljeman
för den tredskande parten. Öfver exekutors beslut får särskild klagan
icke föras. Samma rättighet att gå direkt till exekutor har part,
när de tvänne skiljemännen icke kunna komma öfverens att välja
den tredje, likaså när part tredskas på det sätt, att han oupphörligen
väljer jäfvige personer till skiljemän, eller personer, som afsåga sig
den ene efter den andra. Om härtill lägges hvad som sägs i 8 §:

»att part som lemnat motpart underrättelse om sitt val af skiljeman,
må ej utan motpartens medgifvande återkalla valet», bör, äfven om
den ena parten tredskas, saken efter ett par månader hafva hunnit
Första Kammarens Prof. 1887. Ji. N:o 18. 2

N:o 18, 18

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

så långt, som nu efter ett par års tvister, eller så att ojäfvige skiljemän
blifvit utsedde.

Längre sträcker sig, enligt Kong], Maj:ts förslag, icke statens
skyldighet. Staten har nu tillsett, att det blifvit fullgjordt, som enligt
aftalet åligger parterna. Skiljemän äro utsedde. Att genom
särskilda bestämmelser tvinga skiljemännen att gå parternas önskningar
till mötes och snart afgöra tvisten, kan ej vara statens pligt
och är ej heller lämpligt. Skiljemännen äro icke bundna genom
något aftal, hvars fullgörande staten har att öfvervaka. De äro ej
heller statens tjensteman, de äro parternas förtroendemän, och likasom
parterna kunna förlita sig på, att skiljemännen skola döma i
sjelfva saken på bästa och förståndigaste sätt, lika väl bör man kunna
förutsätta, att skiljemännen icke skola svika parternas förtroende genom
att i det oändliga draga ut på tiden med afgörandet. Jag tror
derför att de bestämmelser, som lagutskottet i 12 § här meddelat till
ledning för skiljemännen, icke äro principielt rigtiga. Jag har äfven
åtskilliga andra anmärkningar att göra deremot, men skall spara dem
till dess 12 § föredrages.

Ehuru staten således icke bör meddela direkta bestämmelser,
som binda skiljemännen i deras görande och låtande, så kan dock
staten indirekt påskynda deras arbete genom den föreskrift, som är
gifven i 11 § och som gäller tredskande part lika väl som tredskande
skiljeman, nemligen att parterna ega bestämma viss tid, inom hvilken
skiljemannaåtgärden skall vara afslutad, och att om sådan bestämmelse
ej gifves, skiljedom skall meddelas inom sex månader. Denna
bestämmelse är för ändamålet fullt tillräcklig. Den bereder den ordhållige
parten utväg att inom viss kort tid komma ur den återvändsgränd,
i hvilken han råkat genom ett i en olycklig stund ingånget
skiljeaftal, och han behöfver icke riskera att,'' såsom nu kan vara
fallet, aldrig finna någon sådan utväg.

I detta sammanhang skall jag erinra derom, att af de bestämmelser,
som i lagförslaget meddelats, endast några få äro af den beskaffenhet,
att de äro ovilkorligen bindande för parterne. Att sålunda
de bestämmelser, som afhandla hvilka tvister, som få dragas under
skiljemän och huru en skiljedom skall vara i formelt hänseende beskaffad,
för att kunna verkställas, böra vara ovilkorligen förbindande,
derom torde alla vara ense. Men med undantag af några få stadganden
medgifver lagen i öfrigt full frihet för parterna att, huru de
behaga, öfverenskomma om antalet skiljemän, huru skiljemännen
skola utses, huru de utsedde skiljemännen skola arbeta, huru lång
tid som får åtgå o. s. v.; och då en ledamot af högsta domstolen
vidlyftigt yttrat sig om det angelägna deri, att parterna finge full
frihet, att sins emellan öfverenskomma om vilkoren för aftalets
ingående, kan jag icke inse, att detta är en anmärkning som träffar
föreliggande förslag.

Mot detta förslag har af en talare erinrats, att om det antoges,
skulle en mangd saker komma att dragas ifrån de ordinarie domstolarne
under skiljemannadom. Detta kan, såsom jag redan anmärkt,
icke ske på grund af någon bestämmelse i lagen, som medgifver att
hänskjuta flere slags tvister än hittills under skiljemän. Någon så -

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

19 fi:o 18.

dan bestämmelse finnes ej. Skulle antalet af skiljeaftal det oaktadt
hädanefter komma att ökas, beror detta förmodligen derpå, att allmänhetens
smak för detta sätt att slita vissa tvister vuxit, oaktadt
de svårigheter, med hvilken man hittills haft att kämpa, men möjligen
äfven till en del derpå, att lagen låtit sig angeläget vara att
undanrödja en del af dessa svårigheter. Men huru undanrödjas de?
Jo till en väsentlig del derigenom, att den ordhållige parten medgifves.
rätt att i vissa fall, när den andre tredskas, med förbioående
af skiljeaftalet, instämmer tvisten till domstol. Denna bestämmelse
kommer säkerligen att från skiljemännen till de ordinarie domstolarne
draga åtskilliga saker, som eljest aldrig kunnat komma dit.

För öfrigt synes des mig vara en förvänd lagstiftningsmetod att
när allmänheten har en afgjord smak för ett visst sätt att slita tvister,
söka afskräcka den derifrån genom att låta så många hinder, som
tänkbart är, qvarligga i vägen för möjligbeten att på den vatten
komma till ett godt slut. Detta har hittills visat sig icke tjena°till
något. . Så bristfällig lagstiftningen om skiljemän hos oss är och alltid
varit, har detta ej hindrat allmänhetens tycke för saken att växa.

En förståndig lagstiftning synes mig derför böra gå derpå ut
att låta allmänheten behålla sin smak, som man i alla fall icke kan
reformera, men söka undanrödja de stötestenar, som vållat att mången
genom kompromiss bragts på fall i stället för att få upprättelse. °

Det anfördes, att genom antagande af förslaget skulle införas en
ny instans i vårt domstolsväsende. Den anmärkningen kunde jag
förstå,, så länge det var fråga om att lagstifta äfven för sådana skiijeaftal,
i hvilka man förbehöll sig, att, om man icke nöjdes med skiljemännens
utslag, få klaga i sjelfva saken vid domstol. Men detta
slag . af. skiljeaftal är helt och hållet uteslutet från den föreslao-na
lagstiftningen. Här afse» inga andra skiljeaftal än sådana, der parterna
tyst eller uttryckligen medgifvit, att de ville åtnöjas med det
beslut som komme att meddelas af skiljemännen, hvilka således borde
döma i både första och sista instans. Huru kan man då tala om,
att förslaget skulle komma att lägga ytterligare en instans till de
tre, som vi redan hafva? Det är visserligen sant, att när formella
fel äro begångna, skulle man hafva rätt att vid domstol klaga öfver
skiljemännens beslut; men det är uppenbarligen nödvändigt, att denna
rättighet finnes, ty. så angelägen kan jag väl icke vara att få min
tvist skyndsamt afgjord, att jag derför underkastar mig hvilka olagligheter
som helst, som min motpart kan begå, t. ex. om han skulle
utse två eller tre skiljemän i stället för en, o. s. v.

Jag skall icke lör tillfället längre upptaga kammarens tid utan
inskränker mig till att hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets
med Kongl. Maj:ts proposition öfverensstämmande förslag i den
nu föredragna punkten.

Ilerr Claeson: 1 likhet med herr statsrådet och chefen för

justitiedepartementet anser jag, att en del af motståndarne till nu
föreliggande lagförslag i hög grad öfverskattat det sammas betydelse.

Om jag såsom en ledamot i högsta domstolen, justitierådet Wedberg
trodde mig hafva anledning att antaga, att detta förslag skulle

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

N:0 18. 20

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

Förslag till medföra den verkan, att anlitande af skiljemän icke skulle hålla sig inom
lag om ungefär samma gränser som nu, eller hufvudsakligen i fråga om vissa slags

skiljemän, affärsförhållanden, och äfven der endast undantagsvis, utan utsträckas
(Forts.) a]]a möjliga tvister samt utbilda sig till en quasi-rättsinstitution

vid sidan af de vanliga domstolarne och konkurrerande med dessa,,
skulle jag icke tveka att afstyrka bifall till lagen.

Jag är nemligen ense med herr Ekenman, i hvad han sade, att
denna skiljemannainstitution, sedd från rättens synpunkt, måste vara
betydligt underlägsen våra vanliga domstolar med afseende på den
rättvisa, som der skipas. Han påpekade, att man der icke kunde
påräkna samma opartiskhet eller samma kunskap i lagen som vid
domstolarne, och jag skulle vilja tillägga, att man kan icke räkna på
vana vid lagtolkning, och att, hvad som är mycket väsentligt, skiljemännen
icke hafva samma magt som domstolarne att genom hörande
af personer på ed och annorledes skaffa ljus och sanning i saken.
Jag tror ock, att det är just dessa stora fördelar på våra domstolars
sida, och icke saknaden af den nu föreslagna lagen som gör att anlitande
af skiljemän sker endast undantagsvis.

Men man måste å andra sidan medgifva, att, om från rättens
synpunkt de vanliga domstolarne äro att föredraga, finnas dock många
fall, der med hänsyn till affärslifvets behof anlitande af skiljemän är
klokare.

I många fall kan det vara af sådan vigt att få saken skyndsamt
afgjord, att kontrahenterne, för att nå detta mål, gerna skänka efter
de’ fördelar, jag förut nämnt. Det kan vidare vara en fördel att i
tvister, der det fordras fackkunskap för att rätt bedöma saken, fackmän
få afgöra densamma. Allt detta gör, att anlitande af skiljemän lär
lätt ofta "användas för afgörande af tvister beroende på entrepenadaftal.
Jag tror ej, att i följd af lagen anlitandet af skiljemän skall
blifva mycket vidsträcktare än förut, men jag kan icke finna annat
än att, när denna rättinstitution finnes, det är af vigt att ordna den på
tillfredsställande sätt. Särskilt kan jag icke förstå de sex reservanter
från denna kammare, som vilja ändra 46 § utsökningslagen på sådant
sätt som nu är i fråga, men icke införa de garantier som finnas i den
nya lagen om skiljemän. Skulle jag icke vilja antaga förslaget om
skiljemän, skulle jag ovilkorligen såsom en reservant inom lagutskottet,
herr Stråle, förkasta bägge lagförslagen och bibehålla status quo. Borttager
man bestämmelsen att skiljemannadom ej eger exekutiv kraft, så
vida icke parterna på förhand uttryckligen underkastat sig densamma
och inför det stadgande att öfverexekutor icke får förordna om verkställighet
å skiljemannadom om den är att anse ogild, sätter man öfverexekutor
i mycket stora svårigheter vid afgörande af frågan huru vida
skiljemannadom är ogiltig eller icke, om man ej tillika lemnar den
ledning derutinnan, som innehålles i den nu föreslagna lagen om
skiljemän. På grund af hvad jag anfört, anser jag mig bättre försvarad
att till- än afstyrka förslaget i hufvudsak. Man kan deremot
icke göra det i fråga om en särskild bestämmelse i första paragrafen,
den nemligen, som bildar sista punkten i paragrafens första stycke
och innehåller, att tvist, som redan är vid domstol anhängig, ej må
öfverlemnas till afgörande af skiljemän med mindre än att målet

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

21 N:o 18.

vid domstolen nedlägges. Denna punkt, som icke fans i lagberedningens
förslag, men på grund af fyra justitieråds hemställan blef
införd i lagen, innefattar ej en temligen likgiltig detaljbestämmelse
utan en grundprincip, och jag måste i fråga om denna princip, ställa
mig på den sida, som representeras af två andre justitieråd, Örbom
och Svedelius. De skäl, som dessa anfört för sin mening, anser jag
vara vida bättre än de, som anförts från motsidan, hvars betänkligheter
emot att låta parter bibehållas vid deras nuvarande rätt att,
när de äro derutinnan ense, fritt bestämma om de vid ett måls
öfverlemnande till skiljemän ville helt och hållet nedlägga målet vid
domstolen eller icke äro af företrädesvis formel art.

Åtskilliga omständigheter kunna drifva eu person att till domstol
först instämma eu tvist, som väl lämpar sig att afgöras af skiljemän,
och fruktan, att, på sätt den föreslagna lagen antager såsom möjligt,
skiljedom ej kommer till stånd, kan sedan afskräcka honom att nedlägga
sin talan vid domstolen, hvarigenom kan inträffa, att just sådana
mål, som bäst lämpa sig för afgörande af skiljemän, undandragas
ett sådant.

Då således sista punkten i första paragrafens första stycke icke
blott är öfverflödig utan äfven kan vara skadlig, tager jag mig friheten
att yrka bifall till första paragrafen med den ändring, att
denna punkt alldeles uteslutes. Påståendet att häraf skulle kunna
uppkomma svårigheter, är redan vederlag^ af två justitieråd och
enär Kongl. Maj:ts lagförslag icke är utan ändring tillstyrkt af lagutskottet
"och icke torde utan ändring blifva antaget, bör utan olägenhet
äfven denna ändring deri kunna vidtagas, och det lär ej vara
sannolikt att Andra Kammaren, om den godkänner förslaget i öfrigt,
skall motsätta sig nu föreslagna ändring.

Forslar/ till
lag om
skiljemän.
(Forts.)

Herr Forssell, Otto: Den första vigtigare och allvarligare

produkten af den komités arbeten, som 1811 nedsattes för att omarbeta
1734 års lag, erhöllo vi 1862 genom förslaget till ny strafflag;
sedan dess hafva vi fått ny utsökningslag och ny lagfarts- och
inteckningslag, för att nu icke tala om lagen angående vattenrätten,
men detta är hela produkten af lagkomité^ eller lagberedningens
verksamhet under loppet af 67 år. Det är nu 6 å 7 år sedan det
väcktes förslag om att lagberedningen skulle sysselsätta sig med omarbetning
af rättegångsordningen. Man förestälde sig då, att, liksom
fallet var med strafflagen, man skulle få på en gång ett sammanhängande
helt framlagdt till antagande af Riksdagen. Men nu föreligger
första produkten af de senare årens arbete under formen af en liten
lag, som åsyftar en förbättring, och utan tvifvel är en förbättring af
de få paragrafer i rättegångsbalken, som afse skiljedomstolars organisation.
Jag öfverlemnar åt herrarne sjelfva att bedöma huru lång
tid skall gå åt för hela rättegångsbalkens omarbetande, om den skall
behandlas på detta sätt: hvart 6, 7 eller 10 år en del af ett kapitel
eller kanske ett helt kapitel. För min del finner jag ett dylikt sätt
att lagstifta för oss ytterst betänkligt. Jag erkänner villigt, att förslaget,
som här föreligger, fyller eu brist, en lacun i den detalj af
rättegångsordningen som talar om skiljedomstolar, men på samma

N:o 18. 22

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

gång jag erkänner detta, får jag tillika upplysa, att under min 30-åriga verksamhet såsom öfverdomare, behofvet af en sådan lag visst
icke på långt när varit så stort, som behofvet af t. ex. bevisningsteoriens
ombildning och borttagande af nuvarande bestämmelser för
laglig bevisnings åstadkommande, då vi till och med dagligen se, huru
vittnen köpas. Ännu mindre af behofvet påkalladt är det, jemfördt
med det sorgliga förhållandet, att domareverksamheten vid underrätterna
är sammankopplad med notarie- och aktuarietjensterna i en
enda persons hand. Dessa reformer äro vida mer af behofvet påkallade.
1

Jag skulle förvisso icke hafva något emot lagens antagande, såsom
den nu föreligger, om jag tillika ansåge den vara af ett trängande
behof påkallad, men som jag fruktar att, när systemet med
dylika detalj förslag en gång blifvit inslaget, vi under loppet af 40 ä
50 år komme att få mottaga dylika i stället för ett enda sammanhängande
helt, anser jag mig pligtig att yrka utslag.

Herr Hasselrot: Jag är öfvertygad, att för de allra flesta

personer, möjligen med undantag af advokater och en och annan
processlysten individ, innebär tanken på att. råka ut för en rättegång,
någonting obehagligt, ungefär på samma sätt som man tänker
sig möjligheten att blifva sjuk. Men har en rättskränkning skett,
eller behöfver man vidtaga någon åtgärd för att få ut sin rätt, så
är man i allmänhet lika belåten att hafva domstolarne att tillgå, som
den sjuke är att hafva läkaren, och lika orätt, som det skulle vara
a,tt hänvisa den sjuke icke till en skicklig och erfaren läkare, utan
till någon som icke känner till läkarevetenskapen, lika orätt är det,
enligt min åsigt, att hänvisa den rättssökande till en myndighet eller
qvasi-domstol, hvars sammansättning icke innebär full garanti, för att
densamma kan komma till det verkligen rätta i det speciella fallet,
och en sådan qvasi-domstol är, enligt mitt förmenande, den nu ifrågavarande
institution, som kallas skiljemän. Jag skall försöka framlägga
skäl för detta mitt påstående.

I sjelfva ordet eller begreppet förlikning ligger något tilltalande
och lagens titel, »lag om skiljemän», som häntyder derpå, bär också
gjort att lagen icke allenast med välvilja blifvit mottagen, utan jemväl
fått flera varma vänner, som kanske icke alla så noga satt sig in i
lagens särskilda bestämmelser. Granskar man nemligen lagen närmare,
så finner man att den i sjelfva verket icke innehåller ett enda
moment som innebär förlikning, om man icke dit vill räkna, att parterna
öfverenskomma, att icke begagna sig af den vanliga domstolen,
utan af en på särskildt sätt sammansatt domstol för slitande af
sin tvist eller afgörande af rättsfrågan. I den materiella frågan om
rätt eller orätt afses deremot ingen förlikning, utan meningen är endast,
det rättstvisten skall slitas af en speciel skiljedomstol. I sjelfva
verket är det sålunda fråga om att inrätta en jury, men en jury i
civila mål. Kan man emellertid mot införandet af jury i brottmål
hysa. ganska stora betänkligheter, så synes det mig ännu mera betänkligt
att använda denna institution i civila frågor. Hvad juryn i
brottmål skall bedöma är ett enkelt faktum, frågan gäller ett sakför -

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

23 N:o 18.

hållande, om ett brott blifvit begånget eller icke, samt huru vida den
eller den personen dertill är skyldig eller icke skyldig. På en sådan
fråga kan i allmänhet hvilken klartänkt och rättrådig person
som helst gifva ett tillfredsställande svar, men annorlunda blir förhållandet,
då fråga är om mitt och ditt, då det gäller tolkningen af
invecklade eller otydligt skrifna aftal och kontrakt.

Erfarenheten har enligt mitt förmenande visat, att en lekman
d. v. s. i detta fall en icke domare, dä det gäller att sätta sig in i ett
rättsfall, är mycket snabb att afgöra hvad som enligt hans mening i
det speciella fallet är rätt eller orätt, och sällan hör man honom under
en diskussion lemna den uppfattning han först fått, utan stannar
han vanligen vid sin först fattade mening. Yrkesdomaren går deremot
annorlunda till väga, Huru slående och klar saken än må förefalla
vid en framställning från den ena sidan, mottager han dock
denna framställning, till följd af utbildning och vana, med ett visst
misstroende och försöker alltid att få klart för sig hvad från motsidan
kan anföras; påminnande sig den gamla regeln: »audiatur et
altera pars». Först sedan båda parterna sagt sitt sista ord, bildar
han sitt omdöme, och att han på detta sätt kommer till ett bättre
resultat om hvad som verkligen i det speciella fallet är rätt, torde
ligga i sakens natur.

Enligt det förslag som föreligger, skulle, utom i de undantagsfall,
då parterna sjelfva annorlunda bestämma, skiljedomstolen anordnas
på det sätt, att af parterna en hvarutsåge en medlem, och dessa
två kallade den tredje. Det är redan förut af eu talare påpekadt,
att då parterna välja sina gode män, sker det vanligen under förutsättning
att få en person som hyser enahanda uppfattning i frågan,
som parten sjelf- Det är också mycket naturligt, att parterna välja
på detta 8ättj ty de äro i allmänhet hvar för sig öfvertygade om sin
goda ratt, och att få någon person som har lika uppfattning lyckas
nästan alltid. Från början äro sålunda alltid tvenne ledamöter i
denna domstol partiske; i sjelfva verket äro de icke annat än sina
hufvudmäns advokater. Den återstående tredje mannen är således
den enväldige och oansvarige domaren, och på hans omdöme beror
att afföra, hvad som är rätt eller orätt. Af hvad jag förut anfört
framo-år emellertid att jag ej kan tilltro dessa gode män förmågan
att i allmänhet på ett tillfredsställande sätt slita rättstvisten eller afgöra
rättsfrågor. Under diskussionen i utskottet upplystes af personer,
som användt skiljemän, att de ej varit nöjde med detta sätt att
få sin rätt bedömd; och jag har sjelf i samtal med större affärsmän
hört sägas, att de som på detta sätt försökt slita sina affärstvister i
allmänhet varit missbelåtne med resultaten. Jag tillåter mig att redogöra
för ett fall, som i dagarne inträffat. Det gälde tolkningen af
ett bolagskontrakt och till kompromissarie!- utsågos tre hvar för sig
framstående och praktiske personer, deribland en skicklig och skarpsinnig
jurist; alla förutsättningar för ett godt resultat voro sålunda
för Sanden. Utgången blef emellertid den att alla tre personerna
fingo hvar sin särskilda mening, och för att komma till något slut på
saken nödgades man jemka med sig, och resultatet blef en kompromissdom,
med hvilken ingen af gode männen och ingen af parterne

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

N:0 18. 24

Onsdagen den 2*2 Juni, f. m.

Förslag till
lag om
■skiljemän.

(Forts.)

var nöjd
ningarne,

och hvad värre var af sådant innehåll, till följd af jemko
■ ätt man nu tvistai om dess rätta tydning. Då sådant han
ega rum under af mig nu omnämnda förhållanden, hemställer jag till
kammaren hvad man kan vänta af skiljemannarätter i allmänhet?

Med hvad jag nu sagt är dock icke min mening bestrida, att
icke fäll kunna förekomma, liksom de alltid funnits, då det kan vara
nyttigt och lämpligt att begagna ett skiljemannaförfarande, men lika
väl som sådant hittills kunnat få bero på fri öfverenskommelse, så
bör äfven hädanefter detta blifva förhållandet. Hvad som enliot min
åsigt är olämpligt och oriktigt, är att genom stiftandet af eu “sådan
lag, som den föreslagna, hänvisa allmänheten, att för slitande af allehanda
tvister vända sig till skiljedomstolarne. Emellertid är det
icke blott på dessa allmänna grunder som jag motsätter mig den
föreslagna lagen; det finnes äfven flera speciella skäl deremot. Chefen
för justitiedepartementet har sagt att motståndarne till lagen
manblandade den föreslagna
den i sjelfva verket icke
den måste anses såsom

o sam institutionen

med en domstol, hvilket
vore. Jag kan dock ej finna annat än att
en verklig domstol, ty den har en sådans

rättigheter cell befogenhet om den också icke har en vanlig domstols
alla skyldigheter och ansvar; och denna lag är i sjelfva “verket en
rättegångsordning för den speciella domstolen. Här bestämmes huru
den skall _ sammansättas och sammanträda, fatalier och dylikt. Det
da i sakens natur, att när man skrifver eu rättegångsordning

ligger

för ett nytt slags domstol, utan måste väl se till, att det sker på ett
fullständigt sätt, så att den icke gifver anledning till trassel och oreda
m“ traskande parter, och, enligt mitt förmenande, är icke lagen
.■? llestgörande för det fall att parterna ingått öfverenskommelse om
skiljedom, men endera parten sedermera vill tredskas. Jag tillåter
nug att påpeka ett par fåll. Lagutskottet har undanröjt flera af de
anmärkningar som i berörda hänseende skulle kunna vara att göra,
pleti åtskilligt återstår likväl. I § 9 hade Ivongl. Maja föreslagit att
i fall af tredska vid utseende af skiljeman, skulle öfverexekutor i
den ort, der endera parten har sitt hemvist, utse den felande. Det
anmärktes da i utskottet, att kunde det ske i hvilkendera orten som
hedst, vore möjligt att två skiljemän blefve utsedde på en gång af
olika öfverexekutorer. För att undvika detta föreslår lagutskottet,
att skiljeman skall utses af öfverexekutor i den ort, der part, som
påkallat skiljeaftalets tillämpning, har sitt hemvist. Men då blir svårigheten
den att säga, hvilken som påkallat tillämpningen. Om två
personer i ett kontrakt öfverenskommit att möjliga tvister skola afgöras
genom skiljemän, och tvist sedan uppstår, så måste ju den ena
påkalla skiljeaftalets ^ tillämpning, men om i en pågående tvist inför
domstol parterna träffa dylik öfverenskommelse, kan man egentligen
ej säga att. någon af dem påkallat aftalets tillämpning, och då står
man åter villrådig. Lagutskottet har ej heller för alla händelser
föreslagit bestämmelser om hvilken skall kalla, då skiljemän tredskas
att infinna sig till sammanträde; i 12 § bestämmes väl att den sist
utsedde eller den till lefnadsåren äldste skall sammankalla de två
återstående, men det säges icke hvilkendera, då två blifvit utsedde,
skall gå till den andre för att tillsammans med honom utse den

Onsdagen den 22 Juni, f. in.

25 N;o 18.

tredje. Flera sådana anmärkningar skulle kunna göras vid den ena
paragrafen efter den andra, men jag skall ej dermed trötta kammaren.

Innan jag slutar, tillåter jag mig påpeka att expeditionstaxan
lyckligtvis är sådan, att det för domaren icke är till ekonomisk fördel
att rättegångar anhängiggöras; tvärtom är det från den synpunkten
önskligt för domaren, att han måtte slippa sådana embetsgöromål.
Att denna synpunkt emellertid icke får vara bestämmande, är ju naturligt;
och jag fruktar för öfrigt att, om äfven rättstvister af materiel
art genom antagande af ifrågavarande lag komma att minskas
vid de vanliga domstolarne, denna fördel kommer att mer än uppvägas
af den mängd utaf tvister af formel art, hvartill lagens bristfälliga
bestämmelser komma att gifva tredskande parter så mångfaldiga
anledningar, och detta tror jag ej blefve ett lyckligt förhållande.

Efter mitt förmenande är det hvarken behöfligt eller lämpligt
att i vår lagstiftning från den utländska införa ifrågavarande rättsinstitut,
hvilket såsom sådant, enligt min tanke, måste såsom utländskt
anses, ehuru skiljemannaförfarandet på grund af enskild öfverenskommelse
på sidan om lagen, jemväl i vårt land förekommit; och så
vidt jag förstår, är sådant icke heller öfverensstämmande med den
kontinuitet, som torde böra finnas i utvecklingen af vår processrätt,
hvilken, enligt min åsigt, ingalunda är så dålig, att den skulle tarfva
en så genomgripande och omfattande omstöpning, som skulle komma
den till del om nya lagberedningens åsigter härutinnan skulle lyckas
sjörå sior sällande.

ö O O

Jag yrkar afslag å den nu föredragna paragrafen.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Visserligen är icke
mer än första paragrafen föredragen, och annat yrkande icke framstäldt
än om afslag å denna paragraf; men då den utgör kärnpunkten af
lagen, är det uppenbart, att det yrkade äfslaget är liktydigt med afslag
på lagen i dess helhet ; faller första paragrafen, har hela lagförslaget
fallit. Derför hafva också de två första talarne för sitt yrkande anfört
grunder, som tala mot lagen i dess helhet; jag tillåter mig att
något granska hvad i detta afseende anförts.

Den förste talaren åberopade särskilda yttranden af två ledamöter
i högsta domstolen, hvilka yttranden, enligt hans förmenande,
borde förmå kammaren att afslå den förevarande paragrafen och
dermed äfven hela lagen. Den ena ledamoten yttrar: »stiftandet af
en lag, som i afseende å alla mål utan åtskilnad föranleder parter
att i vidsträcktare mån än hittills, med förbigående af domstolarne,
låta döma sig af personer, hvilka ej stå i ansvar för sin dom, och
således i stället för domarens af lag bundna pröfning, sätter godtycket,
skall, fruktar jag, icke komma att verka godt för rättsuppfattningen
och rättstillståndet i landet.»

Den andre ledamoten af högsta domstolen säger: »jag finner
det föga sannolikt att skiljemanna-institutionen, inklämd i en sådan
tvångströja af minutiösa lagstadganden om formaliteter, fatalietider
med mera dylikt, hvaraf det remitterade förslaget öfverflödar, kan
hos svenska folkets flertal vinna sympatier eller blifva hvad man

N:o 18. 26

Onsdagen den 22 Juni, f. ro.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

skulle kunna kalla en populär, af parter gerna och ofta anlitad,
institution.»

Så vidt jag kan finna, äro dessa båda yttranden konträrt motsatta
hvarandra, och jag har svårt att förstå, huru man på samma
gång kan åberopa dessa tvenne yttranden såsom stöd för åsigten
att lagen skall afslås. Den ena ledamoten fruktar, att lagförslagets
bestämmelser skulle omskapa institutionen så, att den komme att i
vidsträcktare män än hittills af allmänheten anlitas, hvaraf blefve en
följd, att domstolarne förbiginges; den andre befarar att institutionen
icke skulle blifva populär, och derför icke komma att användas. I
fysiken förekommer ett teorem, kalladt krafternas paralellogram.
Detta lärer, att, om två lika starka krafter från en af paralellogrammens
hörnpunkter verka utefter tvenne sidor i paralellogrammen,
som med hvarandra bilda vinkel, så komma kraftresultaten att
gå i diagonalens rigtning. Det förefaller mig, som om verkningarne
af lagförslaget skulle komma att gå i diagonal rigtning i förhållande
till de motsätta verkningar, som de tvenne ledamöterna i högsta
domstolen befara.

Den svenska lagstiftningen har hittills icke med oblida ögon betraktat
skiljemannainstitutionen; tvärt om anser den vissa tvister vara
af den beskaffenhet, att de endast genom skiljedom kunna slitas, och
den har derför tvungit parter att vända sig till skiljemän. Jag vill
i sådant afseende erinra om, att sjölagen, sedan den i JO, 24, 31,
80, 87, 93 och 272 §§ hänvisat deri omnämnda tvistefrågor till afgörande
af skiljemän, i 321 § bjuder, att till de skiljemän, som i
åberopade paragrafer omförmälas, skola parterna utse en hvardera, hvarefter
de sålunda utsedda gemensamt välja den tredje; att om part undandrager
sig att utse skiljeman, eller de utsedde ej kunna om valet
sig förena, närmaste magistrat eller underrätt eger att derom förordna;
och att hvad de fleste skiljemännen säga, skall, änskönt
någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, med mindre
domaren eller Konungens befallningshafvande annorlunda förordnar.
Här skapar sålunda lagstiftaren genom ovilkorlig! lagbud om skiljemäns
anlitande en förste instans, som icke får förbigås. I motsats
härtill innehåller förevarande lagförslag endast bestämmelser om fria
skiljemannaaftal, i syftning att när mellan parter dylikt aftal träffats,
det må kunna bringas till verkställighet. Sjölagen går, i fråga om
försäkrings- och hafverimål, ännu längre, ty dylika tvistemål må alldeles
icke afgöras af de allmänna domstolarne, utan äro hänskjutna
till afgörande af eu af parterna utsedd nämnd, vid hvars beslut det
stannar. För min del finner jag de garantier för materiel rättvisa,
som en sådan nämnd erbjuder, vara svagare än de allmänna domstolarne
skulle gifva; men dessa mål äro af den beskaffenhet, att
parterna anse det för en större vinst att få dem snabbt afgjorda än
att kunna öfverlemna dem till den vanliga domstolsproceduren.
Flera andra lagrum, som gå i omförmälda rigtning, finnas. Så
stadgas i 8 § af förordningen om allmän fiottled den 30 december
1880, att ersättning för skada och kostnad af flottning skall bestämmas
till beloppet af skiljemän; visserligen lemnas den, som är
berättigad att få ersättning, frihet att omedelbart vända sig till dom -

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

27 ,\:<> 18.

stol, men den som är skyldig att lemna ersättningen får icke protestera
om den andre vill att skiljedom skall komma till stånd, ehuru
sedermera talan mot skiljemannabeslutet inför domstol står honom
öppen. Ett dylikt stadgande förefinnes i grufvostadgan af den 16
maj 1884. Enligt dess tolfte paragraf bör den årliga afgift, som
skall erläggas af den, som för försöksarbete tager i anspråk annans
jord, bestämmas i enahanda ordning som i flottningslagen är bestämd
för uppskattning af skada. Likartade stadganden återfinnas
äfven i 19 och 21 §§ af den 1886 antagna 1 agen om stenkolsfyndighet.
Det befinnes således, att lagstiftningen hittills icke med så oblida
ögon, som tvenne af högsta domstolens och ännu flera af denna
kammares ledamöter betraktat skiljemannainstitutionen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har redan
visat, att lagförslaget alldeles icke afser att inskränka parternas
frihet att öfverenskomma hvad som helst med afseende på skilje—
aftalet och dess bringande till stånd. Förslaget åsyftar endast, att
om parterna funnit för sig fördelaktigt att låta sill tvist slitas af
skiljemän, men icke förstått eller tänkt på att träffa aftal om de
eventualiteter, som i sådant fall kunna förekomma, supplerande träda
till och fylla bristen. Den är alltså deklaratorisk; den säger huru i
vissa fall, der parterna ej träffat aftal, skall gå till. Sålunda blefve
det ej regeln, att skiljemän skulle utses på det sätt, som 3:dje § bestämmer,
nemligen att parterna skola utse hvardera en och de två
sålunda utsedde tillkalla den tredje. Endast i den händelse att
parterna icke aftalat härom, kommer den ifrågavarande paragrafen
till tillämpning. Jag får för öfrigt med anledning af en föregående
talares yttrande säga, att i händelse skiljemän utses såsom lagen
föreskrifter, verkan deraf icke nödvändigt skall blifva den, att" de
af parterna utsedde komme att betrakta sig såsom parternas advokater;
det är möjligt att antaga sådant, men för min del har jag
äfven haft en annan erfarenhet. De två gånger jag varit, skiljeman,
har jag biträdt dom, som utfallit mot den part, af hvilken jag blifvit
utsedd. Jag kan ej heller föreställa mig att det är nödvändigt, att
den af en part till skiljeman utsedde, skall till det yttersta förfäkta
dennes intressen utan att fästa afseende på det objektivt rätta i
målet.

Den andre talaren i ordningen, liksom den femte, anmärkte såsom
synnerligen olämpligt, att man försökt vidtaga partiella reformer
i rättegångsordningen, och att detta komme att leda till origtigt
resultat. I afseende härå får jag upplysa, att just lagberedningen
sjelf föreslagit att denna del af rättegångsordningen särskildt skulle
framläggas inför Riksdagen. Man har här i landet sedan många år
tillbaka en rik erfarenhet derom, att stora lagreformer icke på eu
gång kunna åvägabringas, utan att den klokaste utvägen är att, så
vidt sådant med sammanhang och konseqvens låter sig göra, successivt
genomföra de behöfliga reformerna. För min del är jag lifligt
öfvertygad, att den stora omgestaltningen af vår strafflagstiftning
icke kommit till stånd, om den ej förut successivt genomförts i särskilda
författningar. Det kunde ju i äldre tider, då representationen
icke ingrep i lagstiftningens detaljer, gå för sig att genomföra en

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

JN'':o 18.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

28 Onsdagen den 22 Juni, f. m.

hel lag, såsom skedde vid 1734 års riksdag, men det går nu mera
icke. Riksdagen vill hafva sitt ord med i laget, äfven hvad angår
den minsta detalj.

Med undantag af de små förändringar, som utskottet vidtagit i
6, 7, 11 och 12 §§ af lagförslaget och Indika, enligt hvad jag antager,
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet accepterar,
finner jag icke något att erinra vid förslaget; jag beklagar derför, att
åtskilliga hypertrofiska utväxter på lagförslaget tillkommit i utskottet;
de äro icke behöfliga, de tvärt om skada förslaget och gifva dem
vatten på sin qvarn, som skulle önska, att lagen i dess helhet blefve
förkastad. Det gäller nemligen här att taga sig till vara för ett för
mycket och ett för litet och att, såsom skett i Kongl. Majtts proposition,
iakttaga det rätta jemnmåttet. Såsom chefen för justitiedepartementet
påpekat, afser Kongl. Maj:ts proposition att gifva så fullständiga
bestämmelser, att skiljemän verkligen blifva utsedda. Sedan
får det ankomma på skiljemännens loyauté att se till, att tvisten blir
bragt till slut. Men att gifva föreskrifter huru de dervid skola förfara
är ej lämpligt, snarare farligt, ty dessa föreskrifter kunna icke
blifva fullständiga utan att bilda eu särskild liten processordning.
Det skulle alltid kunna uppstå invändningar och frågor, huru förfäras
skall om det eller det fallet inträffar. Så står t. ex. i 12 § af
utskottets förslag: »Den, som blifvit till tredje skiljeman utsedd, eller,
om sådan skiljeman i följd af skiljeaftalet ej finnes, den af skiljemännen,
som är till lefnadsåren äldst, ege att, så vida ej annorlunda
är genom skiljeaftalet bestämdt, kalla öfrige skiljemän att å viss tid
och ort sammanträda för tvistens afgörande.» Icke må man tro, att
så går till i verkligheten. Nej, ingalunda, utan hafva skiljemän
blifvit utsedda, så öfverenskomma de, muntligen eller skriftligen,
med hvarandra om tid och rum för gemensamt sammanträde. Men
icke faller det en skiljeman in, vare sig han är af de två utsedd till
tredje skiljeman eller den till lefnadsåren äldste, att dekretera, att
på den eller den dagen, på det eller det stället skola skiljemännen
mötas. Exemplet bevisar hvilken fara man löper, om man går för
mycket i detalj i denna fråga.

Slutligen har jag att besvara ett specielt yrkande, gjordt vid 1 §
utaf herr Claesson. Han vill nemligen, att sista punkten i första
stycket af 1 § skulle uteslutas. Den lyder så: »År tvist redan vid
domstol anhängig, vare skiljeaftal, som derom slutes, icke gällande
med mindre saken vid domstolen nedlägges.» Han menade, att de
två ledamöter af högsta domstolen, hvilka icke önskade, att i lagförslaget
intoges ett sådant stadgande, hade anfört bättre skäl än
de, som hölle på samma stadgande. Jag medgifver, att goda skäl
kunna anföras för båda meningarna, men för min del anser jag
lämpligare, att en tvist icke är på en tid anhängig både hos domstol
och hos skiljemän, och jag anhåller derför, att Kammaren äfven
hvad denna punkt angår, ville bifalla lagutskottets hemställan och
således utan förändring godkänna första paragrafen.

Herr Lundeberg: Då jag reserverat mig mot ifrågavarande
lagförslag, anhåller jag att i korthet få angifva några skäl derför.

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

29 N:o 18.

För min del kan jag icke annat än ansluta mig till justitierådet Wedbergs
uttalande i föreliggande fråga. Jag kan nemligen icke finna,
att den ifrågasatta lagen är af något praktiskt behof påkallad, och
sålunda lika litet, att den kan blifva af någon praktisk betydelse.
Såsom förut här redan är omnämndt och väl är kändt, har det allmänt
varit i bruk, att vid upprättande af aftal, de kontraherande
förbehålla sig att, i händelse af olika meningar, tvisten skulle slitas
genom kompromiss. Detta har berott på ömsesidig öfverenskommelse
och har i allmänhet resulterat väl, i synnerhet om det på förhand
varit öfverenskommet, att parterna skulle låta sig nöja med kompromissens
beslut, i hvilket fall saken icke kunnat dragas inför domstol.
Detta förlopp har sålunda varit fotadt på frivillighetens grund utan
medverkan af lagen, och just deri har kompromissen, efter mitt förmenande,
sin betydelse och sitt värde. Den nya lagen afser visserligen,
att nu likasom gifva mera helgd åt ingångna skiljeaftal, men
jag befarar, att i stället för att underlätta tvisters uppgörelse, lagen
många gånger komme att försvåra en sådan uppgörelse. Det kan
vara af mindre betydelse för de bildade och mera bemedlade klasserna,
som hafva omdöme och förmåga att skaffa sig duglige och
rättrådige sakförare, men deremot ställer sig saken något annorlunda
för de okunnige och mindre bemedlade, som ofta nog ligga i händerna
på samvetslösa advokater, hvilkas högsta intresse det är att
draga ut rättegångarne så långt, som möjligt, och jag befarar, att
just dessa mindre bemedlade, om denna lag antages, komma att få
mera olägenhet i sina tvistefrågor, än de hafva förut. Jag vill anföra
ett enkelt exempel. I 2 § 2 mom. heter det: »denna lag ege
icke tillämpning å skiljeaftal, som innefattar förbehåll om rätt för
parterne att klandra skiljedomen». Man kan ju icke begära, att
menige man skola i grund och botten känna lagen, och det skulle
kunna hända, att den processlystne och orättrådige parten inbjuder
den andre att ingå ett skiljeaftal och föreslår, att om de icke nöjas
med skiljedomen, de skola gå till domstol, samt att den andre tror,
att detta är lagens anda och mening, och går in på hvad som sålunda
är föreslaget samt på det sättet drager öfver sig processer i
oändlighet. Han får på detta sätt åtminstone gå igenom fyra instanser
i stället för tre på den vanliga vägen. Detta inger mig en viss
betänklighet. Föregående talare hafva framhållit de många formaliteter
och konsekvenser, som skulle blifva följden af lagen, och hvilka
för den oinvigde och mindre lagfarne äro svåra att sätta sig in i.
Äfven detta är ett skäl, som talar mycket i hvad rörer det praktiska,
enär af dessa formaliteter komma att väckas kostnader och obehag,
som kunde undvikas, om denna lag icke funnes.

Justitierådet Wedbergs betänkligheter slutligen, i afseende på
skiljemännen, deras lämplighet och förmåga att afgöra förekommande
rättsfrågor, deras oansvarighet, och vidare att denna inrättning skulle
blifva så godt som en ordinarie extra domstol bredvid dem, vi nu hafva,
anser jag, för min del, vara fullt giltiga och befogade.

Då jag sålunda icke kan anse, att lagen blir af någon praktisk
betydelse, och då jag tror, att den icke medför någon fördel för de
mera bemedlade, som kunna reda sig väl den förutan, men jag der -

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

?i:o 18. 30

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

Förslag till emot anser, att den kan komma att skada de mindre bemedlade, och
skiljemän. (^e''1 kommer att skapa en oansvarig domstol vid sidan af dem,
CTWts t v* nu huHa, måste jag yrka afslag å den nu föreliggande första
punkten åt denna lag.

Herr Sjögrön a: Här är redan så mycket yttradt i denna sak,
att jag visserligen icke anser nödigt att nu ingå i vidare granskning
af de skäl, som blifvit anförda för eller emot antagandet af ett lagförslag,
öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts proposition; men då
väsentligt olika meningar söka göra sig gällande, anser jag det
vara i sin ordning, att kammarens jurister uttala sin ställning
till denna fråga. Derför tror jag det vara min skyldighet här uttala,
att jag i likhet med en föregående talare, anser det vara lämpligt,
att den stora frågan om en ny rättegångsordning genomföres på de
partiella reformernas väg, och att jag anser det nu föreliggande förslaget,
upphöjdt till lag, icke kunna medföra någon skada, men val
lända till åtskilligt gagn. Jag hyser derför ingen betänklighet mot
antagandet af en lag i öfverensstämmelse med detta förslag och kommer
alltså att gifva min röst för bifall till nu föredragna första
paragraf.

Herr Kordenfelt: Då herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
nyss hade ordet, framgick af hans yttrande, att han i
viss mån missförstått min mening, men då hvad jag verkligen sagt,
för kammarens ledamöter haft ringa betydelse, skall jag icke vidare
uppehålla mig härvid.

Ett annat hans yttrande, som jag ber få fästa uppmärksamheten
på, är deremot anmärkningsvärdare. Han sade nemligen, att inom
högsta domstolen skulle vara praxis, att derest en person med annan
ingått ett skiljeaftal och beslutat sig för att hänskjuta tvisten till
skiljemän, skulle, för den händelse den andra parten tredskades att
fullgöra aftalet, det icke finnas någon möjlighet för den icke tredskande
att komma från ett sådant aftal, utan han skulle vara bunden
dervid för alltid och således utesluten från rättigheten att få sin tvist
sliten vid domstol. Jag beklagar mycket om praxis är sådan, men i
så fall hjelper icke den nya lagen för sådana skiljeaftal åtminstone,
som ingås med förbehåll för parterna att få klandra skiljedomen, och
det torde icke vara så ovanligt att sådana aftal ino-ås.

Herr statsrådet von Steyern: Jag vill endast med anledning

af den siste talarens yttrande anmärka, att jag vidhåller hvad jao- i
enlighet med fullt tillförlitliga uppgifter meddelat angående ifrågavarande
praxis. Det är sant att lagen icke är af någon nytta för
sådana skiljeaftal, der parterne förbehålla sig att klandra skiljedomen
vid domstol, om de ej åtnöjas med densamma. Men man har med
flit icke velat inbegripa dessa aftal under lagen, emedan man icke
vill uppmuntra inrättande af en fjerde instans.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att den -

Onsdagen den 22 Juni, f. m.

31 jN’:o 18.

samma skulle godkännas, dels af herr Claeson, att paragrafen skulle
godkännas med uteslutande af sista punkten i första stycket, dels
ock att paragrafen skulle af kammaren afslås.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden, och förklarade sig finna propositionen på afslag
å paragrafen vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
såsom kontraproposition dervid antagits godkännande af ifrågavarande
paragraf, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:

Den, som afslår 1 § i den af lagutskottet i 1 punkten af utlåtandet
n:o 17, föreslagna lag om skiljemän, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

In ej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 41.

Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,2 6 e. m.

Förslag till
lag om
skiljemän.

(Forts.)

In fidem

A. von Krusenstjerna.