RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1887. Första Kammaren. N:o 17.

Måndagen den SO Juni, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 9, i fråga
om användandet af riksbankens vinst för år 1886.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 5, angående vissa delar af tullbevillningen.

2 och 3 punkterna.

Biföllos.

4 punkten.

Lades till handlingarna.

5—10 punkterna.

Biföllos.

11 punkten.

Herr Carlheim-Gyllensköld: Jag får anhålla om afslag å
utskottets förslag i detta hänseende och bifall till min i ämnet väckta
motion, eller att en tull af 5 öre per kilogram måtte åläggas artikeln
smör, äfven konstgjord^ Skälet till denna min framställning är, såsom
i motionen är uttaladt, att detta skulle vara en tull på förädlade
ladugardsprodukter, som skulle i vissa delar af riket kunna rätt mycket
bidraga till jordbrukarnes fördel. För min del tror jag, att om

Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 17. l

Jf:o 17. 2 Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt de principielle motståndare till tullar å förädlade artiklar ville räcka.
tull a smör. ogg så myCket förkättrade frihandlare handen i några afseenden, så
(Forts.) gkuiie det lända till båtnad å ömse sidor.

Med afseende å den föreslagna tullsatsen på konstgjord! smör
tillåter jag mig i kammarens minne återkalla hvad i tidningar och.
brochyrer varit derom synligt. En framstående författare har deruti
påpekat, att en stor del konstgjord! smör icke är för helsan nyttigt
utan tvärt om. Denna tull skulle påtagligen leda till, att fabriker för
tillverkning af konstgjordt smör blefve anlagda i Sverige. Detta
skulle möjligen i någon mån lända mejeriproduktionen till skada,
men derigenom skulle detta smör icke blifva så skadligt för helsan,,
då de inhemska fabrikerna kunna göras till föremål för en verksam
polisuppsigt. Med stöd af hvad jag nu haft äran anföra i korthet,
tillåter jag mig hos herr grefven och talmannen anhålla om proposition
på bifall till min i ämnet afgifna motion.

Herr Dahl: Jag kan icke undra öfver, att motionären gerna
önskar framgång åt sitt förslag, men jag ber herrarne uppmärksamma,,
att här föreligger ett annat förslag om tull å smör, enligt hvithet
denna tull skulle sättas till 15 öre per kilogram. Det är en mycket
svår sak att lagstifta i en fråga sådan som denna. Det vore godt
om vi kunde trygga oss mot det konstgjorda smöret och det är här
äfven föreslaget att tullen skulle inbegripa denna artikel. Det är
tydligt att vi måste söka skydda oss deremot, ty det är icke nog
med att det i väsentlig mån skadar våra egna produkter, utan det
medför äfven andra olägenheter, större än de fleste kunna fatta..
Men då utskottet icke velat tillstyrka någon tullsats å artikeln smör,
så har skälet dertill varit det, som redan på förmiddagen antydts,
att vi icke ville vid denna riksdag inlåta oss på att medgifva något
tullskydd och det på grund af åtskilliga omständigheter. Det är icke
möjligt att lösrycka enskilda artiklar från alla andra, som äro lika
berättigade till skydd. Jag ville icke i utskottet vara med om tull
å denna artikel, då den ju sammanhänger med så många andra, såsom
ister, fläsk och så vidare. Lägger man tull på smör, måste man
äfven lägga tull på ister och fläsk. Jag hemställer derför, om det
kan vara skäl att lösrycka denna artikel, och jag anser mig på goda
skäl böra yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag ber endast att få i allo instämma
i hvad den siste ärade talaren nu yttrat.

Herr Carlheim-Gyllensköld: Med anledning af hvad den
näst siste talaren andragit ber jag få nämna att det förefaller mig
något underligt att han ville skydda smöret för att utestänga det
konstgjorda. Jag tillåter mig hemställa till honom och kammaren,
om man icke skyddar sig mot det konstgjorda bättre med en tullsats
derå än genom att låta det vara tullfritt. Det sades att man icke
kan lösrycka en viss tullsats från de andra likartade artiklarne, fläsk
och ister m. in., men jag vill erinra om att man många gånger gjort
sådana lösryckningar; man har lagt tull på t. ex. blommor, frukt,

Måndagen den 20 Juni, e. m.

N:o 17.

krita, med flera artiklar, som hafva sammanhang med andra i taxan Ifrågasatt
rubricerade artiklar. Det är af dessa grunder jag fortfarande anhåller ® smör.
om bifall till min motion i ämnet. (Forts,)

Herr Dahl: Då den ärade talaren tyckes fortfarande vidhålla
sitt yrkande om bifall till sin motion, ber jag att få å nyo yttra några
ord. Jag är ense med talaren derom att det vore en stor fördel, om
vi kunde utestänga det konstgjorda smöret, ty det är min öfvertygelse
att det är af den beskaffenhet, att det borde alldeles förbjudas,
men man kan för närvarande icke genomföra en sådan åtgärd. Jag
kan upplysa kammaren, att för det närvarande den tekniska vetenskapen
icke står på en sådan ståndpunkt, att man kan med bestämdhet
skilja det konstgjorda från det naturliga, utan att för hvarje gång
en noggrann kemisk analys företages. Äfven om en vara innehåller
främmande artiklar, såsom talg och dylikt, ända till 20 procent, skulle
jag icke kunna åtaga mig att genast upptäcka det. Jag tror icke
det blir i längden tillräckligt att lägga tull på det konstgjorda smöret.

Man måste vara betänkt på att vidtaga äfven andra åtgärder. Jag
tror icke mycket kunna vinnas genom en tull af 5 öre, ty det konstgjorda
smöret är mycket billigare än det naturliga. '' Ur denna synpunkt
får jag fortfarande vidhålla mitt yrkande om afslag å motion
närens förslag.

Herr Lundin: Jag skall be att få i allo instämma med den
siste ärade talaren och skulle helst önska att det blefve förbud på
konstgjordt smör, ty det sker så ofta missbruk vid tillverkningen
och försäljningen deraf. Jag yrkar afslag å motionärens och bifall
till utskottets förslag.

Herr af Buren: Jag anhåller få instämma med med herr Dahl.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Carlheim-Gyllensköld, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle besluta, att
artikeln smör, äfven konstgjordt, åsattes en tull af 5 öre för kilogram.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

12 och 13 punkterna.

Biföllos.

14 punkten och i sammanhang dermed den från 1 punkten upp- Ifrågasatt
skjutna frågan om aflåtande af skrifvelse. utredning

för en revi Herr

af Buren: Under förmiddagens sammanträde var jag oviss tullaastift huruvida

en dylik skrifvelse som den, herr Lothigius föreslagit, skulle ningen.
gagna vår sak, men under de få timmar, som sedan dess förflutit, har

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt jag varit i tillfälle att genomläsa hans excellens herr statsministerns
utredning anförande i Andra Kammaren under förlidne januaririksdag. Och
rorJ^ r„e/1'' iag kan derefter icke finna, att en sådan skrifvelse skulle Lena oss

SlOU CLJ J. .<? o . T i • n i i i J

tullagstift- till någonting, dag anser det till och med ogrannlaga mot vår nuningen.
varande regering att framkomma med en dylik skrifvelse. Hans
(Ports.) excellens statsministern sade i detta sitt anförande i Andra Kammaren
under denna riksdags förra sammanträde, att »lidelserna äro högt uppdrifna.
» Både frihandlarne i allmänhet och särskildt de som yttra
sig å deras vägnar, liksom regeringen, äro vana vid de värsta förvrängningar
af deras afsigter, insinuationer och hätska utfall från den protektionistiska
pressen.» Jag tror att de högst och mest uppdrifna
lidelserna äro att söka hos vår nuvarande regering; månne ej riksdagens
upplösning var en yttring af dessa lidelser, ty nog har jag
hört att en riksdag upplöses, när anslag vägras, men aldrig har jag
hört att en riksdag upplöses derför, att den vill bereda staten inkomster.
Detta är enastående i hela den politiska verlden. Nu är frågan
den, från hvilket håll hafva lidelserna framkallats, från dem, som
hemta sin visdom från Stockholms Dagblad, Aftonbladet, Dagens
Nyheter, Fäderneslandet, Söndags-Nisse, Kasper och från vissa landsortstidningar,
af hvilka jag kan nämna Göteborgs handels- och sjöfartstidning
och Sydsvenska Dagbladet, förutom den massa af hundratusendctals
frihandelsskrifter, som öfversvämmat hela vårt land, eller
från dem, som hemta sin visdom från Nya Dagligt Allehanda, Svenska
Dagbladet, Vårt Land, Vikingen, Väktaren m. fl. och från professor
Kydins, biskop Agardhs och docenten Fahlbecks skrifter och anföranden
af A. P. Danielsson och andre, som vi spridt ut. Det är
klart att hvar och en skyller på den andre. Hans excellens herr statsministern
skyller på den protektionistiska pressen och den protektionistiska
pressen skyller på statsministern. Om rätt och sanning finge
här råda, så vore det icke svårt att döma, men folket vill bedragas.
Statsministern har segrat och behåller segern, till dess han faller i
den grop, han sjelf gräft.

I sitt anförande säger herr statsministern, att furst Bismarcks
tullpolitik dikterats af statsfinansiella skäl och att »det var just dessa
finansiella skäl, som ledt furst Bismarck i hans tullpolitik». Vidare
säger han att den sämsta skatteform är att lägga skatt på de obemedlades
oundgängligaste lifsförnödenheter och att spanmålstullen, långt
ifrån att göra gagn, tvärt om skall verka till skada. Med dessa yttranden
slår herr statsministern furst Bismarck i ansigtet, ty jag frågar
herr statsministern: har furst Bismarck infört spanmålstullar för att skada
sitt land? Nej, och tusen gånger nej! Han har gjort det för att
gagna sitt land. Detta har nu en tioårig erfarenhet bestyrkt. Det
är betänkligt att vårt lands främste man på så sätt fördömer Europas
störste statsmans ekonomiska politik. Men för att lindra detta sitt hårda,
låt vara indirekta omdöme är det säkerligen, som herr statsministern
i detta sitt anförande säger: »Men med afseende på handelspolitiken

hafva furst Bismarcks lifligaste omsorger ständigt varit egnade åt
landets exportnäringar. Det är derför han låter tyska riket afsluta
traktater med främmande magter, äfven tarifftraktater, i hvilka han
nedsätter de tyska tullsatserna för att genom en förmånlig traktat

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

bereda större afsättning för de tyska varorna. Men för tarifftraktater Ifrågasatt
hysa våra protektionister, som bekant, den allra största förskräckelse, utredning_
Ja, furst Bismarck inkallade iu, som vi veta, nyss tyska riksdagen
pa endast några ta dagar enkom lör att latta beslut rörande en han- twllagsstiftdelstraktat
med Spanien. Det är af samma orsak som han med stats- ningen.
anslag subventionerar transmarina ångbåtslinier, lemnar exportpremier, (Ports.)
intresserar sig för kolonisationer i aflägsna länder, ja, på många sätt
söker uppmuntra landets export — allt derför att lian vet, att ett
lands förmåga att upprätthålla betalningsbalansen till utlandet beror
derpå, att landets exportnäringar blomstra. Hos oss går man den
motsatta vägen. Hos oss tror man, att man genom att fördyra produktionskostnaden
för exportnäringarne skall kunna åstadkomma landets
välstånd. Jag betvinar att metoden lyckas.»

Jag frågar hvilka »lifliga omsorger» herr statsministern egnat åt
vårt lands exportnäringar. Den så mycket omtalade franska traktaten,
har den för oss varit en förmånlig traktat såsom furst Bismarcks
traktater äro? Att få dricka cognac, vin och champagne för billigt
pris mot det att hela verlden får öfversvämma vårt land med varor,
som vi sjelfva kunna tillverka, kan väl icke anses förmånligt? För
furst Bismarck, som säkerligen sjelf dikterat besluten vid traktaternas
afslutande, är det ju icke svårt att uppgöra fördelaktiga vilkor, men
för vårt fattiga land, som är skattskyldigt under utlandet, kan jag
icke fatta att det är möjligt att utan stora uppoffringar afsluta traktater
med främmande länder. År det då underligt, om protektionisterna
hysa den allra största förskräckelse för att afsluta dylika
traktater? Det kan väl icke vara herr statsministerns mening att vi
i likhet med Tyskland skulle bevilja statsanslag för transmarina ångbåtslinier
eller intressera oss för kolonisation, hvaremot exportpremier
skulle kunna vara en god hjelp i den nu rådande nöden. Men
har hell* statsministern någonsin föreslagit exportpremier, hvarigenom
vår årligen återkommande underbalans i handeln med utlandet skulle
minskas, hvilken minskning af oss protektionister eftersträfvas ?

Men vår regering går den motsatta vägen. Hon tror att det icke
gifves något säkrare sätt att åstadkomma allmänt välstånd än att förhindra
alla införselafgifter å sådana alster, som inom landet kunna
produceras, — under det utlandet allt mer och mer stänger sina
portar för vår export. Vi protektionister betvifla att denna metod i
längden kommer att lyckas. Men har herr statsminstern gifvit furst
Bismarck ett svårt slag, så har han gifvit åt den arbetsammaste och
sträfsammaste delen af vår befolkning ett rigtigt dråpslag, då han sagt
att han i denna fråga icke kan tillmäta större betydelse åt uttalanden
på kommunalstämmor — hvarför icke då äfven säga landstingen? —
än från sådana möten, som de nyss afsedda, der socialisten Palm uppträdde,
och »från upplyste arbetare.» Detta är herr statsministerns
egna ord och som icke gerna kunna missförstås. Det är i min tanke
ett högt spel, som regeringen spelar, och som den tyckes hafva
vunnit, att undertrycka dessa landets goda element, som, säga hvad
man vill, i sjelfva verket upprätthålla den bestående ordningen, qväfva
deras önskningar och behof samt derigenom uppväcka split och sön -

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt dring och parti och de farligaste lidelser. Se der följderna af denna
utredning upplösning!

°sio» af*" Jag hemställer, mine herrar, om vi under sådana förhållanden
tullagsttft- hafva något att vänta af en skrifvelse till vår nuvarande regering i
ningen, det syfte, som här föreslagits. Som jag anser detta alldeles omöjligt
(Forts.) och, såsom jag redan nämnt, i högsta måtto ogrannlaga att aflåta en
sådan skrifvelse, får jag, herr grefve och talman, förena mig med
grefve Strömfelt och yrka afslag å skrifvelseförslagen.

Herr Nyström: Eftersom jag deltagit i utskottets förhandlingar

om denna punkt i afseende å det föreliggande skrifvelseföreslaget
och utskottets ordförande icke är tillstädes, ber jag att få säga några
ord till försvar för min åsigt. Om jag trodde att ett bifall till skrifvelseförslaget
vore grundlagsenlig^ om jag kunde inse att det vore
behöfligt eller om jag kunde tro att något gagneligt resultat skulle
deraf vinnas, så skulle jag icke motsätta mig att denna skrifvelse
afginge hufvudsakligen i det syfte som här blifvit framstäldt. Men
då 17 mot 2 af bevillningsutskottets ledamöter voro mot det skrifvelseförslag
som herr Lothgius framstälde, då inga af de andra
skrifvelseförslagen varit under utskottets behandling, då enligt mitt
förmenande icke utskottets minoritet, utan endast dess majoritet kan
få göra proposition på att ett skrifvelseförslag i förevarande syfte
antages, då, af hvad som förekommit i utskottet, det i min tanke är
uppenbart, att åsigterna om detta skrifvelseförslag äro så olika, att,
äfven om skrifvelsen beslötes, man aldrig skulle få ett förslag, som
kunde sammanjemka de olika meningarne, då det således kan antagas,
att det är föga hopp att kunna vinna något resultat af eller någon
framgång i anledning af denna skrifvelse, då jag anser våra traktater
hindra åsättandet af tull på de flesta öfverflödsartiklar, synnerligast
sedan den spanska traktaten förnyats, då vidare jag anser regeringen
bäst kunna bedöma situationen och taga initiativ i en så förvirrad
fråga som den nu förevarande om tullväsendet och då jag
anser att skrifvelsen skulle föranleda att en ännu värre strid skulle
uppstå i landet vid valen till treårsperioden i höst än den, som under
de nyss afslutade valen förekommit, samt tror att, om icke skrifvelsen
aflåtes, sinnena möjligen något lugnas och vid de nya valen afseende
mera fästes vid andra stora frågor, som förekommo vid förra riksdagen,
men icke vid majriksdagen vunnit sin lösning, så att icke,
såsom fallet varit vid de senaste valen, allenast den frågan om man
är tullvän eller frihandlare lägges till grund för alla val, så yrkar
jag att herr grofven och talmannen täcktes vägra proposition på bifall
till det ifrågavarande skrifvelseförslaget, då ej någon motion i
ty fall förekommit, men att, derest herr talmannen icke gillar denna
min åsigt, att förslaget måtte afslås.

Herr Carlheim-Gyllensköld: Man står verkligen något tveksam
gent emot en sådan grundlagstolkare som den siste talaren. Hvad
han sade kan verkligen förvirra en, som icke är desto styfvare i sina
stycken, beträffande både hans vänliga, fast öfverflödiga råd till herr
grefven och talmannen och hvad han yttrade till kammaren.

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

För min del hade jag trott att diskussionen i denna fråga skulle Ifrågasatt
kunnat hållas inom hofsamhetens och rimlighetens gräns, men beklag- utredning.
ligtvis har jag härutinnan varit mer än tillåtligt naiv. Erfarenheten"'' s-on r^1
bär visat att denna min uppfattning ingalunda varit rigtig, utan hafva tullagstiftvi
tvärtom fått höra de mest öfverdrifna, de mest beklagansvärda an- ningen.

fall mot regeringen och mot dem, som råka hafva en med regeringen (Forts.)

öfverensstämmande åsigt. Nu hör äfven jag till dessa olyckliga så
kallade frihandlare och har, måhända till min skada, en öfvertygelse,
som ej passar in med kammarens majoritet.

Jag kan ej hjelpa det och vidblifver emellertid denna min öfvertygelse.

Jag hade trott att ingenting skulle kunna i sä hög grad främja
en hofsam behandling af denna fråga som en skrifvelse till Kongl.

Maj:t, der frågan skulle nöjaktigt utredas af sakkunnige personer.

Jag har också i detta afseende väckt en motion, som blifvit behandlad
af tillfälligt utskott.

För min del har jag trott och tror fortfarande att om tullfrågan
Unge partielt lösas i likhet med många andra stora frågor, som på
detta sätt blifvit lösta eller börjat att lösas, så skulle alla vinna derpå
■och icke minst enigheten i landet, enigheten i kammaren. Det är
möjligt, att jag deri tager fel, men jag tror det icke.

Den siste värde talaren talade om en förvirrad fråga. Jag undrar
om han ej möjligen i stället menade en vilseförd fråga eller att
•sinnena blifvit vilseförda på grund af frågan. Jag misstänker något
sådant.

Min ärade vän på norrköpingsbänken hade i dag på förmiddagen
ett yttrande, som jag ej kan låta oanmärkt gå förbi. Han nämnde
något om den hänsynslösa agitation, som skulle från frihandlarnes
sida bedrifvits. Detta ord hänsynslös agitation har kastats oss i an•sigtet
så väl enskildt som offentligt, men ide med fullgiltiga bevis.

Jag har deremot bevis på en agitation från den motsatta sidan, som
jag tror skulle kunna kallas med samma namn, som den ärade norrköpingsrepresentanten
gaf vår agitation, eller hvad säga herrarne om
att en tjenstgörande officer begagnar värnpligtssoldater till att skrifva
utanskrifter och dylikt på postförsändelser i protektionistisk rigtning.

Det är möjligt att när jag hunnit samla fullständigt bevismaterial
härom, saken ej kommer att aflöpa utan åtal. Jag vill ej innan dess
nämna något namn, men skall göra hvad på mig ankommer att ett
sådant tillvägagående som jag på det högsta ogillar, icke må aflöpa
utan vidare påföljd. Jag nämner saken nu endast för att visa att
motsidan ej är så oskyldig och ej strider med så rena vapen, som
man vill låta påskina.

Med afseende på sjelfva hufvudfrågan skulle jag föreställa mig
att om en skrifvelse skulle alla kunna förena sig, då en skrifvelse
ej innebär annat än eu begäran om utredning och opartisk utredning
af frågan. Då vi frihandlare ej kunnat anse, att den utredning i tullfrågan,
som vid 1887 års första riksdag af bevillningsutskottet lemnades,
vore för oss fullt uttömmande och nöjaktig, utan vi önska en
annan, är det ej så underligt, att man önskar framgång åt en sådan
skrifvelse, helst alla tärde kunna förena sig derom. Derigenom torde

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt frågan kunna införas på den naturliga banan att blifva partiel löst.
förenrem- Jag tror ingallmda att det kan ur någon synpunkt gå an att taga ett
sion af så våldsamt språng som att på en gång kasta om hela vår tullpolitik.
tullagstift- Ett sådant steg måste ovilkorligen beröra så många berättigade, lof?™9en-
liga och vigtiga intressen i landet, hvilka vi väl icke vilja se lida
(1 orts.) skada, att det på intet sätt vore betänksamt handladt, och detta gör

att jag ingalunda kan vara med derom.

Jag afstår för närvarande att yrka bifall till något af de framstälda
förslagen,. men kommer vid en blifvande votering att sluta mig
till något af skrifvelseförslagen.

Herr Lit lian der: En ärad talare på förmiddagen återförde i
vårt minne händelser från förra århundradets historia, hvilka härflutit
från de inre strider, som då flammade i vårt kära fädernesland, och
varnade för de ödesdigra följder, som otvifvelaktigt skulle uppkomma,
af en fortsättning af den strid, som i våra dagar uppstått emellan
dem, som hafva mot hvarandra stridande åsigter med afseende på
ekonomiska och tullpolitiska frågor. Jag tackar honom för dessa
varnande . ord, som synas mig hafva blifvit uttalade i rätta ögonblicket,
och jag får såga, att jag hör till dem, som lifligt och upprigtigt
önska att denna strid, detta med rätta så kallade tullkrig, måtte medelst
gemensamma och ärliga bemödanden af de olika tänkande snart
få ett slut, genom en fred som otvifvelaktigt skall blifva för fosterlandet
lyckobringande, så framt den kan åstadkommas på basis af det
svenska arbetets skyddande.

Det synes mig, som om det af herr Lothigius framstälda förslaget
i sammanhang med det af friherre von Essen dertill gjorda tillägg
skulle kunna utgöra eu sådan basis, och jag får derför, herr
grefve och talman, förena mig i det yrkande, som desse herrar framstält.
Jag gör det, får jag säga, under förutsättning och i den fasta
förhoppning att regeringen skall med kärlek till fosterlandet gerna
omfatta detta tillfälle att få framlägga förslag, hvilka båda partierna
kunna ena sig om och hvilka i så fäll kunna tjena till att rädda fosterlandet
från den ruin, som enligt min tanke eljest otvifvelaktigt
förestår genom ett fortsatt tillämpande af det nuvarande systemet.

Herr Hedlund: Det är ett rätt ofta förekommande fall, att då
man vill undanskjuta en fråga, så skaffar man en komité för att öfverlemna
henne åt. För min del kan jag emellertid icke vara vidare
hågad för eu komité, emedan jag anser det hvarken nödigt eller nyttigt,
att elden af denna fråga gömmes under askan och dessutom hoppas
af det svenska folkets sunda förstånd, insigt af fäderneslandets kraf
och känsla för rättvisa, att både nu stundande riksdagsmannaval och
de derpå följande skola blifva ett så decideredt uttryck för denna
sinnesstämning, att våra tullsträfvare skola på denna naturligare väg
upphöra att finnas till. Ur så kallad frihandelssynpunkt kan man
visserligen ej heller anse vidare utredning vara af nöden, men tyvärr
är det så, att vi i sj elfva verket icke hafva några verkliga fi ihandlare
i vårt land. Hvad som så här benämnes, står visserligen långt
utanför hvad i frihandlande länder så anses. Vi hafva under en lång

Måndagen den 20 Juni, e. m. 9 If:o 17.

följd af år låtit våra många tullsatser, som tjena till skydd, stå qvar Ifrågasatt
orubbade. Vi hafva ock gjort en mängd eftergifter i öfrigt, och utredning.
detta under det vi, om man så vill, dock stå på fribandelsståndpunkt. ‘''ors^b r^fl
Yi hafva ej velat göra några genomgripande rubbningar i vårt lands tullagstiftekonomiska
lif. Vi hafva med andra ord varit starkt konservative, ningen.

kanske starkare än vi haft rätt att vara. Då uppstod en rörelse i mot- (Forts.)

satt rigtning, hvilken angrep denna konservatism, och det, märkligt
nog, från ett håll, der man eljes möter de kraftigaste målsmännen
för det bestående. En häftig rörelse med agitatoriska angrepp mot
det närvarande tillståndet har uppkommit och denna förskrifver sig,
såsom jag nämnt, från samma sida, som nu fortsätter denna strid,
och ännu så länge stå vi så kallade frihandlare gent emot denna rörelse
på defensiven. Men till slut går detta ej längre an. Då vi göra
ett ganska beskedligt motstånd och använda vår försvarskraft på ett
rätt hofsamt sätt, kastas öfver oss en mängd grofva tillmålen, sådana
som fosterlandsförrädare med flera. För visso starkes ingen sak genom
oqvädinsord och för min del beklagar jag ej, att sådana ord
kastas öfver oss, eller anser, att för att de skulle upphöra en komité
borde tillsättas.

Deremot hyser jag i likhet med en föregående talare tvifvelsmål,
när man ordar om sinnenas lugnande, ty här möta intressen, ekonomiska
fördelar och farliga intressen, som, enligt vårt förmenande hota fäderneslandets
välfärd på det betänkligaste och hvilka derför måste motstås
i det längsta. Häremot hjelper ingen komité och väl intet annat
heller. Ur denna synpunkt skulle jag således ej gilla en komité.

Det svenska folket har med stort tålamod burit en beskattning
af femton till tjugu millioner kronor årligen till de skyddade näringarnas
förmån, men nu hafva pretentionerna ökats och det märkliga
förbund, hvartill vi varit vittnen, innebär ej endast tull på landtmannaprodukter,
utan en ökning af den dryga skatt till de skyddade
näringarna, som redan utgår, till det betydliga belopp, som nämndes.

Deremot kan jag ej dela de farhågor, som en föregående talare
uttalade, att det skulle vara ogrannlaga mot vår nuvarande regering
att till henne skicka en skrifvelse med begäran om frågans utredning.

Jag får säga, att det lät besynnerligt i mina öron att från det hållet
få höra talas om grannlagenhet mot den nuvarande regeringen och
det i sammanhang med de yttranden, som han kort förut fält. Jag
är också ej fullt säker på om den ärade talaren var upprigtig i detta
sitt yttrande om grannlagenhet med afseende på skrifvelseförslaget.

Jag erkänner, att jag ej har rätt att sätta i fråga en ärlig mans upprigtighet,
men motsägelsen var så uppenbar, att man knappast torde
kunna anse, att här förelåg endast glömska, eller han glömt början
af sitt tal, innan han kom till slutet.

Emellertid, ehuru jag ej delar denna betänklighet, att det skulle
vara ogrannlaga, får jag, som vill iakttaga all grannlagenhet mot
hvarje regering, vare sig den nuvarande eller äfven en protektionistisk,
säga, att det finnes omständigheter, som tala för att någon ny
utredning i detta under så många år utredda ämne kunde vara behöflig.
Väl kan med ännu flere faktiska bevis behöfva styrkas eller
vederläggas det upprepade påståendet om våra ruinerade näringar.

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt Visserligen hade jag, då sådant yttrades förliden riksdag, tillfälle att
för^nnm- me<^ officiella uppgifter visa, att våra näringar icke voro ruinerade,
sion af samtliga våra handtverkerier och fabriker hade vuxit i tillverk*

tullagstift,- ningsvärde till siffror, som öfverstego alla föregående års. Nu har
ningen, ännu en berättelse tillkommit, som visar en ytterligare stigning i tillit
orts.) yerkningsvärdet på omkring ett hundra tusen kronor, och det märk liga

är, att äfven det senaste år, för hvilket vi hafva siffror, bekräftar
erfarenheten från de föregående derutinnan, att det är de icke
skyddade näringarne, som gått kraftigast framåt, under det de skyddade,
'' trots den skatt å femton ä tjugu millioner, som det svenska
folket till dem betalar, utvecklat sig jemförelsevis svagt. När ändock
uppgifterna om näringarnas ruin kunna af en ärlig man — och det
vitsordet gifver jag den ärade talaren obetingadt — upprepas, synes
väl, att en på faktiska och icke på bevillningsutskottets grunder stödd
utredning må vara af behofvet påkallad.

Det skulle vid en sådan utredning ock vara skäl att taga i betraktande
talarens åter upprepade ord om det förtviflade tillståndet i
andra hänseenden, särskildt på landsbygden, ehuru hans olycksprofetior
sedan föregående år ännu icke, så vidt man får bygga på officiella
siffror, gått i fullbordan. De siffror jag i fjor tog mig friheten
anföra från det mest betryckta länet, der »alla voro bragta till tiggarstafven»,
visade att af jordfastigheter till 225 millioner kronors
taxeringsvärde hade under året exekutivt försålts egendom till en
millions taxeringsvärde och det till ett ingalunda billigt försäljningspris,
ty det var mellan sju och åtta hundra tusen kronor. När man
vet hvilka låga värden en exekutiv auktion alltid medför, är detta
pris ganska högt, och jag kan säga att när icke mer än en på 225
är tvungen att exekutivt sälja sin egendom, är detta ingalunda bevis
på någon allmän ruin. Men påståendet upprepas i alla fall och då
anser jag det kunna vara nyttigt, att en ytterligare utredning sker,
så att man ej grundar sitt tal på det upplösta bevillningsutskottets
uppgifter, utan på en verklighet.

Jemväl i andra afseenden kunde det vara nyttigt att få en närmare
utredning, till stånd. Vid denna riksdag har väckts eu motion
af herr Åkerlund, hvars afslående kammaren nu nyss utan debatt
gillade. Jag får säga, att det är mycket i denna motion, som man
borde taga vara på. Han begärde tullfrihet på ett stort antal varor
och, såsom utskottet påpekade, är det icke utredt, huru detta skulle
inverka i finansielt afseende. Men att man skulle kunna gå eu lång
väg härutinnan, utan att hvarken det åsyftade skyddet eller statsinkomsterna
träddes för nära, det tog jag mig friheten visa i en motion
vid 1875 års riksdag, då jag begärde det samma som herr Åkerlund,
nemligen upphäfvande åt tullen på en mängd obetydliga artiklar.
Jag minnes, att det fans 201 artiklar, hvilka ej gåfvo i tullinkomst
mer än 200,000 kronor. Att rensa vår tulltaxa från en mängd obetydliga
artiklar, som endast vålla i administrativt afseende stort bråk,
vore en så nyttig gerning, att om en komité kunde dertill bidraga
genom en utredning, skulle den vara till allmän båtnad. Jag skulle
ej vara rädd för det ett eller annat hundra tusen finge styrka på
foten; vi kunna taga igen det på annat sätt, eller genom andra tull -

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

afgifter. Ett mycket enkelt sätt, som borde vara tilltalande för en Ifrågasatt
mängd af herrarne, vore att lägga en tull af två till tre öre per kilo- utredning.
gram å bomull. En tull på bomull af tre öre per kilo skulle inbringa
öfver 330,000 kronor årligen; det sista året importerades nem- tullagstiftligen
något öfver 11,000,000 kilogram. Med denna enda obetydliga ningen.

tull på bomull kunde helt visst en mängd onödiga artiklar kunna (Ports.)

strykas. Detta är icke taladt ur frihandelssynpunkt, ty frågan rör
artiklar, som icke väga någonting i protektionistiskt afseende.

En annan utredning, som komitén borde göra, hvilket ock förut
betonats, vore beträffande den omtvistade frågan, i hvad mån tull inverkar
på varuprisen i landet.

Det vill synas för vanligt sundt menniskoförstånd att, om en vara
belägges med tull, varans pris också ökas, och erfarenheten har äfven
visat, att så inträffar. När sockertullen ökades med några öre, så,
genast efter sedan det blifvit kändt, höjde sockerfabrikanterna priset.

När Andra Kammaren i våras hade röstat i tullfrågan, så höjde strax!
en bagare priset på sitt bröd. Men han hade för brådtom. Man vet
ju ock, att många spekulerade på denna prisförhöjning, men de fingo
sota för detta. Man kan såsom exempel anföra prisskilnaden mellan
England och Frankrike, som under lång tid visat sig vara lika stor
.som franska tullen på spanmål. Man kan nu visserligen hänvisa till
förhållandena i Tyskland, der priset på den förtullade varan icke varit
högre efter det den belädes med tull än förut, utan fastmer tvärtom.

Deri bär således den ärade talaren rätt, då han upprepar att priset på
.spanmål och mjöl i Tyskland ingalunda stigit i och med tullsatserna
utan + "ärtom ganska mycket sjunkit, och det är också detta förhållande,
hvaröfver de tyska jordbrukare så bittert klaga likasom äfven
jordbrukare i Frankrike. Men är det nu så, att spanmålstullarne icke
höja priset på varan, då saknar ju dessa tullar allt förnuftigt- berättigande.
Detta är ett så vanligt argument, att jag är förlägen att upprepa
det, och man skall verkligen hafva den ärade talarens envishet
vid en gång fattad mening för att kunna upprepa detta fullkomligt
•odugliga argument. Jag vill blott nämna ett skäl. Man har talat
om »att behålla marknaden». Marknaden måste vara beroende på
priset, isynnerhet i fråga om spanmålen. Om den ärade talaren bjuder
ut spanmål för 12 kronor tunnan och jag för 11 kronor, så behåller
han icke längre marknaden utan jag tager den ifrån honom,
helt enkelt derför att mitt pris är billigare och marknaden tages af
det lägre priset. Men månne den ärade talaren gjort sig reda för,
hvari den omständighet nu ligger, att vår spanmål och andra artiklar
med eller utan tull under de sista tiderna så mycket sjunkit i pris,
att hvarken tullar eller andra åtgärder, ej ens exportpremier kunnat
hjelpa? Det kunde då vara skäl att undersöka orsaken till detta.

Den är ganska enkel. Vi producera för mycket. Vi gifva menniskorna
för mycket af denna verldens goda, kläder, föda och allting
annat, och deraf kommer prisfallet. Inför denna olycka stå vi nu.

Tänk, om någon eldsvåda ödeläde alla dessa magasin!

Men saken kan ock hafva en annan grund, som jag snäll be att
i korthet få beröra. Antag, att i Sverige det förhållande inträffade,
att hvarje familjs vilkor förbättrades derhän, att familjefadren finge

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt 50 öre mera förtjenst om dagen än förut, så skulle det å hela Sveriför^nTtvi-
&.es befolkning, utgörande i jemnt tal en million familjer, öka konsumsion
af ti°ns förmågan med 150 millioner kronor om året. Detta är ju en ganska
tullagstift- allvarsam insats i den köpande marknaden, och skulle högst betydligt
ningen, inverka på prisets höjande. I Tyskland skulle detta verka tiofaldig^
°r 8.) eller med 1,500 millioner kronor. Under omvändt förhållande blir
verkan motsatt. Om i Sverige förtjensten skulle minskas med 50 öre
om dagen i medeltal per familj, så skulle följden deraf blifva minskad
konsumtionsförmåga och dermed nedsättning i köpkraften med 150
millioner kronor om året, och i Tyskland med 1,500 millioner, och
dock har jag tagit en så liten differens som 50 öre i medeltal för
icke blott arbetare utan äfven räntetagare, löntagare och andra. Man
behöfver således icke söka så långt efter orsaken till dessa prisvexlingar.
vi behöfva endast söka den der, hvarest menniskorna möjligen
kunna i afseende på lefnadsförhållandena vinna ett bättre eller sämre
af 50 öre om dagen.

Jag nämnde räntetagare. Här talas nu så mycket om, att mycket
af det onda skulle vara hjelp t, om vi finge lägre ränta. För få personer
skulle detta vara lyckligare än för den, som är så mycket skyldig,
som den, hvilken nu har ordet. Men det lins många, som lefva
på ett litet kapital af 10, 15 ä 20 tusen kronor, och som skola finna
sin ställning i högsta grad försvårad, om de i stället för 700 ä 800
kronor skulle få endast 400 å 600 kronor. I sjelfva verket har således
kapitalets värde genom räntefotens fäll till exempel från 6 till 5
procent minskats med 20 procent. Men härför har man icke något
deltagande. Skola vi — heter det då — skydda detta penningefolk,
som lefver på vårt arbetes afkastning och tager ränta af oss? Det
fins dock bland dessa små räntetagare ett mycket stort antal, som
lefver på sina ärligt sammansparda penningar och som hoppats att
på gamla dagar deraf hafva någon afkastning, som kunde skydda dem
mot nöd och bekymmer, och hvarför skulle vi icke vilja skydda dem?
Skulle vi icke, när vi satt ett maximum för räntefoten, kunna tänka,
att möjligen en petition med många underskrifter kunde ingifvas med
begäran att räntan icke måtte sänkas under till exempel 5 procent för
att skydda »det samlade arbetet», det vill säga kapitalet, i landet? Det
ena kan ju petitioneras med lika god rätt som det andra.

Men allt detta, tror jag, behöfver närmare utredas. Jag skulle
icke vilja väcka motion i dessa ämnen, innan saken blindt närmare
utredd, emedan den verkligen förtjena!- det. Mycket annat skulle
äfven kunna anföras för att visa huru en utredning äfven från min
synpunkt kunde vara nyttig och behöflig. Men skola vi verkligen
lemna den nuvarande regeringen det förtroendet att nedsätta en sådan
komité som den nu föreslagna? Fn föregående talare har öppet
förklarat, att han till den nuvarande regeringen icke hyser något förtroende.
Lyckligtvis var det ingen af regeringens medlemmar, som
med .egna Öron fick mottaga dessa förkrossande ord. Men jag skulle
ock i viss mån hysa mina betänkligheter emot förslaget, emedan jag
icke är säker på, att regeringen skulle acceptera den synpunkt, ur
hvilken jag, för min del, skulle vilja hafva denna komité tillsatt. Den
ärade talaren har klandrat regeringen derför, att hon tillsatt en komité

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

med majoritet af en person i frihandelsvänlig rigtning, under det att
minoriteten bestod af protektionister. Han kunde dock ej påvisa
några förskräckliga följder af detta, ty han kunde icke säga, att reservanternas
mening blifvit undertryckt, då de hade tillfälle att i
samma betänkande göra samma utredning som majoriteten. I sjelfva
verket visste han icke mer än en fruktansvärd följd af detta och det
tyckes mig som om han icke borde vara så rädd derför, nemligen att
en af reservanterna funne sig föranledd att utgifva en särskild broschyr
i ämnet. Jag kan försäkra honom att för oss, frihandlare, var
denna broschyr ingenting afskräckande, om den också var det för
honom. Det är att märka att detta klander drabbade regeringen vid
den tid, då båda kamrarne voro frihandelsvänligt sinnade. Då fordrade
man, och det hör till denna protektionisms naivitet, att regeringen
skulle tillsätta en komité med majoritet för protektionisterna,
under der att majoriteternas i begge kamrarne voro frihandelsvänligt
sinnade eller åtminstone icke protektionistiska. Jag måste tillstå att
det i allmänhet ligger stor naivitet i anspråken, när det gäller protektionisterna
men denna var naivare än någon annan. Det förslag,
som jag skulle vilja framställa, är, att, om komitén skall bestå af tio
personer, man må tillsätta nio protektionister och en enda frihandlare,
ty så stark är vår sak, att, om denne ende är en dugande man,
skall han lägga sanningen och verkligheten i så klar dager, att de
nio protektionisterna skola blifva vederlagda. Jag är emellertid icke
säker på, att vår nuvarande regering skulle acceptera denna ståndpunkt,
och derför skulle jag då kunna instämma med den ärade
talaren, att det kanske vore betänkligt att lemna regeringen detta
uppdrag.

Eu talare här till venster yttrade några kraftiga ord, hemtade ur
ett skriftligt anförande, hvilka jag icke kan lemna utan uppmärksamhet,
emedan de gälde pressen. Jag kan icke annat än uttrycka min
erkänsla såsom tidningsman derför, att han sade, det lärdomar på
detta område hemtats äfven från sjelfva regeringens sida ur pressen.
Härigenom gaf han en särskild heder åt den så kallade frihandelsvänliga
pressen, såsom varande den förnämsta ledaren i detta afseende,
och han beklagade derjemte, att motsidan icke vunnit lika gehör.
Han kan hafva rätt i detta, att det kanske varit origtigt att man icke
tagit hänsyn äfven till den andra pressen såsom Svenska Dagbladet,
Vikingen, Vårt Land och många andra. Men hvarför hafva icke
han och hans meningsfränder också tagit lärdom från den andra sidan?
Jag försäkrar herrarne, att den har frambragt i dagen så många
öfvertygande saker, så mycken bevisning, att det bör kunna inverka
på äfven de mest stålsatte protektionister, men det synes tyvärr som
om allt detta varit bortkastade perlor, jag menar, bortkastade lärdomar
i denna sak. Att denna press icke varit utan all fara för den
andra sidan, det kunna vi emellertid finna deraf, att man varit rädd
för att se, hvad som kunde hemtas ur denna visdomskälla. Den
ärade talaren sjelf har rent af velat förbjuda alla frihandelsvänliga
tidningar att komma till sina nejders ögon, på det att man der icke
måtte inhemta hvad som stod i dem. Något större erkännande af
den frisinnade pressens inflytande kan man icke gifva. Men jag

Ifrågasatt
utredning
för en revision
af
tullagstiftningen.

(forts.)

S:o 17.

Ifrågasatt
utredning
för en revision
af
tullagstiftningen.

(Forts.)

Måndagen den 20 Juni, e. m.

förebrår honom likväl, att han, såsom en sanningens vän, vill förmörka
sina ögon för den ena sidan och blott hållaÄig till den andra.

Man har äfven frågat hvad vår regering har gjort för att befordra
landets export. Ja, det må jag väl fråga? Har regeringen
upprättat några kontor för exporten af trävaror, denna vår största
näringsgren? Hvad har regeringen gjort för jernexporten eller hafreexporten?
Hon har icke ens velat understödja byggandet af varumagasin
eller något annat dylikt, utan köpmännen hafva lemnats
åt sig sjelfva att reda sig så godt de kunna. Äfven de hafva haft
dåliga tider, men regeringen har icke det minsta bekymrat sig om
dessa menniskor utan alldeles oförsigtigt tyckt, att ett lands näringslif
reder sig bäst, om alla menniskor få tänka och handla för sig
sjelfva så fritt som möjligt. Yår vise vän Bismarck deremot lägger
sig i. alla möjliga näringslifvets grenar. Nu vill han göra bränvinsbränningen
till monopol och äfven taga tobaken för statens räkning..
Se, det är en man, som förstår sig på landets näringslif, och som
tager itu med exporten!

Vidare yttrade den ärade talaren, att vårt lands näringar vore
hulpna, om vi bara finge exportpremier. Jo, detta vore ett godt
system! Jag vågar dock tro, att här har talaren gjort upp räkningen
utan värden. Skulle protektionisterna vara så naive, att de skulle
acceptera exportpremierna, då må de akta sig för nästa val. Då ber
jag dem att öppet på sin fana sätta upp dessa exportpremier, ty då
skola vi slå dem grundligare än någonsin. Vi skola nemligen då å
vår sida ställa till hvarje fosterlandsvän den frågan: »skall svenska
folket arbeta för utiändingen? Skola vi förädla våra varor och staten
betala förädlingen blott för att utländingen skall få varorna så mycket
billigare?» Det skall säkerligen icke svenska folket gå in på.
När Tyskland gjorde detta i fråga om sockerindustrien, så svarade
den verkliga statsmannen Gladstone de klagande sockerfabrikanterna
i London: »Om Tyskland vill gratis raffinera åt oss, så bör det vara
en stor fördel lör vårt land». Så skall ock hvarje tänkande menniska
här säga, att, om Tyskland ville gratis skänka oss af sina produkter
utan att vi behöfva gifva något i utbyte, så är detta Tysklands förlust,
icke vår. Jag hoppas och tror, att den ärade talaren nog skall
taga frågan om exportpremierna i närmare öfvervägande. För egen
del, anser jag denna fråga vara så klar, att jag icke ens skulle vilja
besvära med en utredning i detta ämne. Jag vill således icke göra
något yrkande i fråga om den blifvande utredningen och komitén,
ja, jag skulle hafva varit alldeles emot den. Men när jag nu hört
protektionisterna, som under så lång tid förebrått regeringen, att hon
icke gjort sådan utredning, eller, såsom man säger, då man är en
lärd protektionist, en »enquéte», då må herrarne icke undra på, om jag
är tveksam, huru vida jag icke bör lägga min röst för denna utredning.

Herr Sundberg: Jag skall icke med ett enda ord försöka inlåta
mig i någon slags debatt med den siste ärade talaren i fråga om
hans mycket vidlyftiga och säkert mycket skarpsinniga statsekonomiska
och tullpolitiska betraktelser. Den, som vill göra det försöket,

K:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

skall derigenom endast kalla honom på nytt fram till denna plats, Ifrågasatt
och vi skola få en ny rad af lika långa betraktelser, som i och för utredning_
sig — jag vill icke neka till det — visserligen äro ganska intressanta r^1''

att höra, men som så här på qvällqvisten, när kammaren har att tullagstiftsköta
det, som föreligger, kanske förekomma något besvärliga, emedan ningen.
atmosferen är qvaf. Innan jag öfvergår till hufvudsaken, skulle jag (Forts.)
dessutom i allmänhet vilja göra eu liten erinran derom, att det torde
vara öfverflödigt för kammarens ledamöter, hvilken ståndpunkt de
än må tillhöra, att anställa vidlyftiga betraktelser i frihandelsvänlig
eller skyddsvänlig rigtning, antingen den sak, som är föredragen,
påkallar betraktelserna eller icke, ty genom att tillfredsställa denna
passion blir det bland oss under stundom något otrefligt, och ja<r
vågar tilläga i onödan otrefligt.

Hvad nu den föreliggande frågan angår, så gäller den, huruvida
Riksdagen bör ingå till Kongl. Maj:t med en sådan generel skrifvelse,
som på olika sätt blifvit formulerad af olika talare, som här haft
ordet, eller huruvida detta icke bör ske, utan kammaren, för sin del,
helt enkelt bör bifalla hvad utskottet har förslagit. För min del,
tillstår jag, att. min åsigt mest lutar åt det sistnämnda hållet, redan
och hufvudsakligen derför, att jag tror hvarje sådan skrifvelse, den
må få den ena eller andra formuleringen, vara någorlunda öfverflödig,
emedan regeringen alltför väl känner ställningen inom landet för att
sjelf kunna bedöma, huruvida hon bör taga ett initiativ i fråga om
tullagstiftningens revision eller icke. Hon behöfver icke Riksdagens
påstötning i nämnda hänseende, ty hon vet visserligen sjelf hvad
hon bör göra eller icke göra. Om man vill göra sig sjelf den frågan:
hvarföre äro dessa skrifvelseförslag framlagda? så vill det synas, som
skulle man knappast kunna värja sig för att gifva det svaret: derföre
att man vill använda en morfinkur för att stilla febern vid de förestående
valen i höst. Huruvida den kuren på denna väg skall lyckas,
så hetsigt som feberns tillstånd för närvarande är, det är en annan
fråga. Men vill man försöka att genom sådana medel, som här nu
äro i fråga, verka lugnande, kan man då tro, att en sålunda afsedd
verkan åstadkommes genom en så beskaffad skrifvelse, som den reservanterna
från Andra Kammaren föreslagit, hvilken uppenbarligen
skulle skjuta fram hela frågan om den så ofta begärda revisionen till
en obestämd framtid? Det är klart, att den icke skulle göra det, utan
feberhetsigheten skulle genom den blott ofelbart blifva ännu större.

Jag fruktar, att detsamma äfven blefve förhållandet, om Herr
Lothigii skrifvelseförslag skulle godkännas, icke derföre att icke
det, enligt mitt förmenande, är vida lämpligare och mera direkt
ledande till målet, utan derför att ordalagen äro så valda, att, i fall
de blefve af Riksdagen godkända, det af dem skulle visa sig, att
Riksdagen alldeles ä priori afskurit all möjlighet af spanmålstullar
och vill icke veta af annat än tullar på förädlade jordbruksprodukter.

Men att på detta sätt i förväg säga ifrån, det tror jag knappt, att
Riksdagen ens vid närmare eftersinnande skall finna vara synnerligen
välbetänkt.

Då komma vi till det sista skrifvelseförslaget eller Friherre von
Essens. Det är nu så till vida bättre, att det något litet genom ett

N:o 17. 16 Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt slutligt tillägg nämner om en utredning, som skulle af Kongl. Maj:t
utredning verkställas i fråga om de i utlandet införda spanmålstullarnes verk^
V»ion af ningar. Men jag hemställer till eder, mina herrar, huruvida detta
tullagstift- kan vara dels behöfligt och dels mycket lugnande. Enligt mitt förningen.
menande är det alldeles obehöfligt, derföre att hvar och en kan sjelf
(Ports.) öfvertyga sig om, huru spanmålstullarne verka, om han derom vill
taga kännedom genom de många officiella och icke officiella rapporter,
som finnas till hands, så att icke behöfver man i ty fall anlita
regeringen såsom kommissionär. Men det är icke nog dermed. Detta
tillägg skulle icke heller verka, såsom man åsyftat, lugnande, emedan
det med herr Lothigii reservation delar det felet att låta denna
exclusion af spanmålstullarna stå qvar.

Vill. man nu verkligen hafva en skrifvelse, och det tyckes här
vara en temligen allmän eller åtminstone mycket utbredd böjelse för
att en sådan må till regeringen affärdas, så hemställer jag, huruvida
icke denna skrifvelse skulle få på samma gång all nöjaktig enkelhet,
klarhet och frihet för regeringen, när hon skall skrida till sitt verk,
om man helt enkelt formulerar den såsom herr Lothigius föreslagit
men med utstrykning af några ord. Om herrarne behaga följa med
betänkandet, så skola vi se, huru hela plakatet kommer att lyda.
Det blir sålunda: Datt i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige personer utreda,
hvilka förändringar i gällande tulltaxa lämpligen höra och kunna vidtagas
i syfte att bereda såväl jordbruket som öfriga näringar ett efter
tidsförhållandena afpassadt skydd för deras produkter samt till nästa
Riksdag afgifva det förslag, hvartill utredningen må kunna föranleda.»
Detta förefaller åtminstone mig så enkelt och utan förfång för någondera
sidan, att det synes mig antagligt, och skall i förslaget ligga
någon kompromiss, torde denna duga lika bra som den förut föreslagna.
Enligt mitt förmenande är den af mig förordade bättre,
eljest hade jag naturligtvis icke föreslagit den. Jag tillstyrker alltså
bifall till det af mig framlagda förslaget.

Herr Axell: Det är endast med stor motvilja jag numera tager

del i kammarens debatter. Dessa, de må beröra konstitutionella spörsmål
eller tullpolitiska ting, andas så mycken personlig bitterhet och
vittna om så litet sakhänsyn, att de måste utöfva ett högst pinsamt
intryck på hvar och en; åtminstone göra de detta på mig. Aktningen
för regeringen och dess redliga sträfvan, en regering, som, man
må ogilla dess ståndpunkt så mycket som helst, dock är Sveriges
regering och framgått ur monarkens konstitutionella rätt att välja rådgifvare,
aktningen för motståndares upprigtiga åsigt, ja, jag må väl
kunna säga, aktningen för en sjelf håller på att sopas bort af denna
brinnande nitälskan för ett ekonomiskt syfte. Jag befarar, mina herrar,
att vi äro på väg att falla tillbaka i det tillstånd, som var rådande
på frihetstiden, då man ansåg sig berättigad att taga heder
och ära af motståndarne, endast emedan de vågade hafva en åsigt
motsatt ens egen. Genom de få ord, hvilka jag kommer att yttra,
hoppas jag dock att jag för min del på intet vis skall gifva ny näring
åt den eld, som oupphörligt är redo att blossa upp. Jag skall

N:o 17.

Måndagen den 20 juni, e. m.

yttra mig i största korthet och hålla mig till den föreliggande saken. Ifrågasatt

En ärad talare, som för öfrigt tillhör samma meningsfraktion som utredning.
jag, har här yttrat, att då vi så nyligen som 1882 hade en stor ko- '' jJS’*’
mité tillsatt för ett dylikt ändamål, hvarom här är fråga, göres icke lullagstiftnågot
behof af en ny utredning. Jag får deremot invända, att sedan ningen.
1882 har en stor ekonomisk revolution inträffat, hvilken möjligen och (Ports.)
.sannolikt kommer att under stundande år fortgå och hvilken alstrar
nya fakta och nya förhållanden i tullpolitiskt hänseende, som böra
göras till föremål för en enquete, utan den ringaste hänsyn till vare
sig frihandelsvänliga eller protektionistiska åsigter. Under sådana
förhållanden, anser jag mig skyldig att rösta för en saklig undersökning,
jag vill dock förklara att jag mindre gerna är med om den del
af herr Lothigius’ reservation, hvarigenom han söker tvinga regeringen
att låta göra undersökningen i sådan hast, att förslag i ämnet skulle
kunna framläggas redan för nästa riksdag.

En ärad talare yttrade, att det icke vore möjligt begära, att regeringen,
som i denna fråga icke är opartisk, skall åstadkomma en
opartisk utredning och icke heller tillsätta opartiska personer för
detta ändamål. Jag hemställer till den ärade talaren, som så yttrade
sig, huru vida han icke känner till, att det är möjligt att, man må
hafva hvilka åsigter som helst i en fråga göra en vetenskaplig och
fullt saklig utredning oberoende af dessa. En sådan är lika möjlig
att verkställa för en frihandelsvänlig som protektionistisk regering.

Jag hyser ej heller något tvifvel att icke denna utredning, hvilken,
enligt min åsigt, lämpligast borde verkställas genom embetsverk och
på embetsmannaansvar, skall kunna åstadkommas af vår nuvarande
regering och för öfrigt af hvilken regering som helst, endast Riksdagen
derom framstält begäran.

Den föregående talaren, herr Sundberg, har framstält yrkande
på en liten ändring uti herr Lothigius’ skrifvelseförslag. Ehuru jag
helst skulle önskat att kammaren velat bifalla den skrifvelse, som
Andra Kammarens reservanter föreslagit och hvilken icke innehåller
det ringaste hinder att företaga undersökningen i det syfte, som uti
herr Lothigius’ reservation omförmäles, och ehuru hr Sundbergs skrifvelseförslag
får en väl stark protektionistisk färg, skall jag dock visa
mitt fredliga sinne derigenom att jag, om detsamma kommer att till
slutligt antagande föreligga, röstar derför.

Innan jag slutar skall jag be att få tillägga några ord såsom
representant för Norrland. En ärad talare yttrade för ett par dagar
sedan, såsom det syntes med gladt mod och lätt sinne, att om också
Ryssland tager ifrån oss landet emellan Haparanda och till exempel
Luleå, komma ryssarne helt säkert att gifva oss kompensation i något
annat land. En annan ärad talare lär hafva yttrat — jag var då icke
närvarande, — att då Norrland vill vara en stat i staten och icke
gorå afseende på det öfriga landets fördelar, så bör ock Norrland
derefter behandlas och förty straffas. Jag anhåller att nu få göra
desse ärade talare och kammarens ledamöter i öfrigt uppmärksamma
derpå, att när vi norrländingar sade nej på frågan om spanmålstullar,
berodde detta icke uteslutande på den förklarliga och möjligen äfven
•ursäktliga motviljan emot att ur egen kassa betala ut till någon annan,

Första Kammarens Prot. 1887. JB. N:o 17. 2

N:o 17.

Måndagen den 20 juni, e. m,

Ifrågasatt
utredning
för en revision
af
tullagstiftningen.

(Forts.)

hvars rätt till denna uppbörd man bestrider, utan det berodde framför
allt på vår djupa och allvarliga öfvertygelse, att jordbrukstullar
icke skulle gagna det öfriga landets jordbruk. När vi begagnade vår
grundlagsenliga rätt att lemna svar på regeringens fråga i detta fall»
så må desse ärade talare gerna beklaga, att vårt svar gick i motsatt
rigtning emot deras egen åsigt. Detta gifver dem dock icke rätt att
emot oss begagna så hårda och vreda ord, indika icke kunna annat
än verka motsatsen mot hvad jag hoppas hvar och en af oss vill
främja, nemligen dämpandet af den ovilja, som nu hotar att uppresa
klass emot klass och landsdel emot landsdel.

Detta anförande mottogs med bifallsrop.

Friherre Klinckowström: Jag hade icke ämnat ytterligare be gära

ordet i denna fråga, emedan jag på förmiddagen uttalade min
mening i densamma, men det är herr Hedlunds anförande som uppkallat
mig att yttra några ord.

Han har, jag erkänner det, en stor dialektisk förmåga, men jag
beklagar, att hans grundsatser äro förkastliga och fördömliga. Detta
har han till fullo bevisat genom sitt sista uppträdande. Emellertid
får jag tacka herr Hedlund, som nu senast upprigtigt erkände, att
tullen på spanmål icke fördyrar varan för konsumenterna i det land,
som inför en sådan tull. När han det erkänner, säger han i samma
andedrag: hvartill tjenar då tullen? Jag är honom tacksam lör att
han andeligen kommit till insigt om en sak, som i många år varit
känd i hela den civiliserade verlden. Då jag tillhviskade honom, att
den håller vår marknad öppen för våra egna produkter, ville han
icke tro det. Beklagligtvis är detta förhållandet, men jag undrar icke
på, att herr Hedlund litet eller intet känner till vårt lands egna förhållanden,
ty han gör mera i tidningar än i landtbruk. Jag vill derefter
nämna, att det försvar herr Hedlund, såsom god göteborgare,
tagit för kapitalets rätt i näringslifvet, tror jag icke vara förtjent af
så mycket loford, som herr Hedlund kanske inbillar sig, ty, om någon
rättvisa skulle öfvas på penningekapitalet, vore det den, att fördubbla
dess skyldigheter emot samhället. Detta kapital är nemligen till den
grad omgärdadt och skyddadt af lagar och författningar, att det, i
jemförelse med andra näringar, synes mig stå, såsom jag en gång för
flere år sedan i en motion yttrade, som det hvita barnet, hvilket
statsmagterna alltid gynnat på det svarta barnets bekostnad, detta
senare representeradt af oss jordbrukare. Att detta icke kan fortfara,
derom kan herr Hedlund vara öfvertygad. Jag ingå! för 6 å 8
år sedan en vidlyftig motion rörande våra finansiella frågor och framstälde
ett förslag, hvilket jag ansåg skulle bidraga att återställa jemnvigten
mellan de skyldigheter, som åligga det fästa kapitalet i jemförelse
med penningekapitalet. Om herr Hedlund vill egna någon
uppmärksamhet åt denna min motion, skall han finna i hvilken hög
grad penningekapitalet är gynnadt på det fasta kapitalets bekostnad.
Jag sade på förmiddagen, att när jag på det kapital, som jag insatt
uti en enskild bank, får minst 12 å 15 procent och, när banken upphör,
jag får igen mitt dubbla kapital, så kan jag icke med största

>:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

ansträngning ur det kapital, jag nedlagt på en jordegendom, få mera
än 2 procent nettoreveny. De spanmålsförråd, som vi hafva från
fjolåret, kunna för närvarande icke säljas, tv spanmålshandlarne förse
sig med spanmål från främmande länder, hvilka tullfritt kasta på oss
sin vara, hvilken de icke kunna blifva af med uti Tyskland. Så är
förhållandet till exempel med de ryska spanmålsförsäljarne.

Under sådana förhållanden tycker jag det vara billigt, att ett
annat sakernas tillstånd åstadkommes, hvilket lätt kan ske genom en
så beskaffad utredning, som jag flere gånger förordat, men som den
nuvarande regeringen, med sin partiställning bland frihandlarnes
leder, icke velat lyssna till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och afslag på herr Lothigius’
reservation.

_ Friherre von Essen, Fredrik: Ehuru jag personligen får erkänna,
att jag för min del skulle varit benägen att antaga det förslag, som af
herr Sundberg framstälts, fruktar jag dock att detsamma icke kan komma
att inom denna kammare bifallas och ännu mindre af medkammaren.
Jag ber att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma på skilnaden
emellan det förslag, som herr Sundberg framstält och den
reservation, som herr Lothigius afgifvit, med det tillägg, som jagtagit
mig friheten göra. Hvad beträffar spanmålstullar, Innebär det,
tillägg jag gjort endast en anhållan om utredning rörande deras inflytande
på näringar och jordbruk, utan att uppfordra regeringen att
derpå framlägga ett förslag, hvilket jag hade väntat mig, med den
sammansättning Riksdagen nu har, skulle kunnat accepteras äfven af
olika tänkande, då deremot herr Sundbergs förslag innehåller, om
kammaren behagade dertill lyssna, »att i en underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga
personer utreda, hvilka förändringar i gällande tulltaxa lämpligen
böra kunna vidtagas i syfte att bereda så väl jordbruket som
öfriga näringar ett efter tidsförhållandena afpassadt skydd för deras
produkter, samt till nästa Riksdag afgifva det förslag, hvartill utredningen
må kunna föranleda.» Skulle nu olika tänkande kunna förena
sig om att begära, att Kongl. Maj:t skulle, efter en sådan utredning,
framlägga förslag för Riksdagen, innehållande möjligen tull på spanmål?
Jag tviflar på att ett sådant förslag skulle vinna framgång, då
deremot det af mig gjorda förslaget innebär en anhållan, att regeringen
måtte framlägga en utredning rörande alla förädlade artiklar
och derjemte bifoga en utredning, med särskildt afseende fästa på
spanmålstullar, fritt för en kommande Riksdag att afgöra hvad den
kan hafva för värde. Det blir då lika lätt för Riksdagen att afgöra,
huru vida spanmålstullar äro tillämpliga eller icke. Det är derför
att jag i första rummet önskar framgång åt en sådan utredning, som
jag framstält detta förslag, hvilket jag åtminstone tills vidare tillåter
mig. att hålla på. Det har här af en och annan talare förnekats behöfligheten
af en sådan utredning, emedan man har tillgång till statistiska
uppgifter från främmande länder, men hvilken riksdagsman
begagnar sig väl af sådana utredningar? Det är väl en sammanställning
af dylikt statistiskt material, som skall komma att göras af eu

Ifrågasatt
utredning
för en revision
af
tullagstiftningen.

(Forts.)

N:o 17.

Ifrågasatt
utredning
för en revision
af
tullagstiftningen.

(Forts.)

Måndagen den 20 Juni, e. m.

sådan komité, och sedan i en mera smältbar form framläggas för
Riksdagen, så att det blir synligt hvad man här tvistar om. Det är
ganska märkvärdigt, att ännu i denna stund står man här och är
oviss, huru vida spanmålsprisen genom en tull skola höjas eller icke.
En frihandlare yttrade, att i Tyskland hafva spanmålsprisen icke
blifvit höjda genom de ålagda tullarne, och således hafva de icke
haft någon nytta. De hafva väl åtminstone beredt staten en inkomst;
men då det råder ovisshet huru det förhåller sig i afseende å deras
inverkan på spanmålsprisen, så är det en utredning, som derpå skall
lemna svar.

Bevillningsutskottet vid denna riksdag har utan reservation uttalat
sig i en punkt, som jag skall tillåta mig att återkalla i herrarnes
minne. Med afseende på artikeln frukt förekommer ett ganska egendomligt
resonnement, som kan i stor skala tillämpas på andra artiklar.
En motionär har nemligen föreslagit borttagande af tullen på trädgårdsalster
och då säger utskottet bland annat:

»Emot motionärens uppgift, att den nuvarande tullen medför
höjning i fruktprisen, måste utskottet sätta den erfarenhet, som under
föregående år vunnits, nemligen att priset å svensk frukt och dylikt
icke stigit trots tullens införande, utan att hela verkan af tullen varit
just den dermed afsedda, att inhemske trädgårdsodlare lättare än
förut vunnit afsättning för sina produkter.» Det bevisas der att genom
den tull, som blifvit åsatt frukt, denna vara icke stigit i pris, men
afsättningen för de svenska producenterna har ökats. Det visar sig
således, att denna sak ännu är omtvistad och outredd. Jag föreställer
mig att priset väl höjes, men icke på långt när med det belopp,
hvartill tullen uppgår. Emellertid har en ärad talare på förmiddagen
yttrat, att det skulle vara ogrannlaga att framkomma till regeringen
med en sådan begäran som denna. Det är synnerligen glädjande, att
han i detta fall gör sig till en grannlagenhetens tolk. För att dock
vara viss huru vida denna fråga såsom ogrannlaga uppfattas af regeringen,
tillåter jag mig, då vi här hafva äran att se regeringens förste
man vara närvarande, till honom hemställa huru vida icke kammaren
kunde blifva upplyst om, huru en sådan framställning som den ifrågavarande
skulle af regeringen upptagas. Det vore af högsta vigt för
denna sak att få veta de åsigter, som i detta fall kunna förefinnas
inom den närvarande regeringen, enär jag hört tvifvel uttalas huru
vida den nuvarande regeringen vore benägen att gå den protektionistiska
åskådningen till möte derhän, att den ifrågasatta komitén
skulle komma att tillsättas i tullskyddsvänlig rigtning.

Jag slutar med att anhålla om bifall till herr Lothigii reservation
med det af mig gjorda tillägget.

Herr Carlsson: Vid behandlingen af denna fråga inom utskottet
har jag kommit till samma slut, som utskottet i sitt betänkande framstäf.
Jag skulle derföre böra fasthålla vid detta och hade äfven
tänkt göra det under den sakrika diskussion, som i denna fråga här
förts både på förmiddagen och nu i afton, men saken är af så stor
vigt och betydelse, att hvarje förslag, som kan lösa denna stora
fråga framåt och hvarigenom de olika partierna kunna räcka hvarandra

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

handen, bör med glädje omfattas. Ett sådant förslag anser jag vara Ifrågasatt
det nu senast af herr Sundberg framstälda. Under sådana förhållan- utredning.
den och då jag såsom hvarje fosterlandsvän önskar framgång åt denna*'' s^m
stora fråga, ber jag att få afstå från utskottets förslag och förena tullagstiftmig
med herr Sundberg i det af honom framstälda yrkande. ningen.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern Themptander: Det har

icke varit min mening att deltaga i denna diskussion, men då den
näst siste talaren direkt uppfordrade mig dertill, kan jag icke underlåta
att så till vida göra det som det kan vara behöfligt för att kammarens
ledamöter må veta, hvad de i fråga om regeringens ställning
till det här väckta förslaget om en underdånig skrifvelses aflåtande
hafva af nöden att känna. Jag yttrade, att jag icke ämnat deltaga i
diskussionen, enär såsom kammaren alltför val känner, det icke är
statsrådens vana att deltaga i öfverläggningen, då det är fråga om att
besluta underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t, uti Indika Riksdagen
frambär sina önskningsmål i det ena eller det andra afseendet
rörande landets inre angelägenheter. Detta är ock naturligt, eftersom
statsrådets medlemmar sedermera hafva tillfälle att uttala sig öfver
dylika framställningar, när de blifva föremål för föredragning inför
konungen, och att då göra sina åsigter gällande så långt konungen
finner skäl att dervid fästa afseende. Om det sålunda i allmänhet
icke anses lämpligt, att regeringen på förhand uttalar sig i dylika
fall och än mindre kan i allmänhet vara skäl, att den på ett sådant
stadium motsätter sig underdåniga skrifvelsers beslutande, så är det
gifvet, att när det gäller eu så beskaffad sak som här, då det icke
är meningen att frambära någon annan önskan, än att en utredning
af en fråga måtte ske, det vore fullkomligt origtigt af regeringen
att motsätta sig en så beskaffad framställning. Ännu mera måste
detta vara förhållandet, när det ifrågasättes en utredning af en fråga,
hvilken delar hela nationen i två skilda läger eller kanske, om man
rätt betraktar förhållandena, uti än flera skilda meningsgrupper. Det
finnes väl näppeligen någon fråga, der behofvet att klargöra förhållandena
kan vara så stort som just i den förevarande. Deruti måste
ock ligga en alldeles bestämd maning till hvarje regering, att icke
undandraga sig att medverka för att utreda en så beskaffad fråga.

Det är dervid, synes det mig, af temligen underordnad betydelse, i
hvad form Riksdagen framställer sin önskan till regeringen. Hvad
regeringen behöfver erfara är Riksdagens önskan att få en utredning
till stånd. Utredningen måste naturligtvis sedermera, om den skall
vara saklig och ärlig, företagas utan att man på förhand bestämdt
angifver det resultat, hvartill den skall leda. Regeringen skall derför
alltid, så vidt på mig ankommer, uppfatta en framställning i detta
ämne från Riksdagen så, att regeringens åtgöranden i fråga om sammansättningen
af den komité, som skall verkställa enquéten, gå ut
derpå att utredningen får ske under medverkan af framstående och
insigtsfull målsmän för de olika åsigter, som i frågan göra sig gällande.
Kammaren kan vara fullt öfvertygad, att frågan uti hela sin
omfattning skall blifva skärskådad och belyst under inflytande af de
olika åsigter, som i densamma pläga framträda. Detta är den stånd -

N:o 17. 22 Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt punkt, hvilken jag för min del alltid intagit, då jag varit i tillfälle
förenrevi- att yttra “ig ,vid riksdagen rörande de utredningar, som äro af nöden
sion af På tullagstiftningens område. Sedermera blir det Riksdagen, som får
tullagstift- bedömma, åt hvilken mening den vill gifva företrädet.
ningen.

(Forts.) Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, samt herrar

Lothigius, Tamm Hugo och De Maré med instämmande i friherre
von Essens förslag, frånträdt sina föregående yrkanden, yttrade herr
grefven och talmannen att i afseende på den från 1 punkten till den
14 uppskjutna frågan om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t
förelåge följande yrkanden: .

l:o) af friherre von Essen Fredrik, att kammaren skulle besluta,

att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
genom sakkunnige personer utreda, hvilka förändringar i gällande
tulltaxa lämpligen böra och kunna vidtagas i syfte att bereda så väl
jordbruket som öfriga näringar ett efter tidsförhållandena afpassadt
jemnare skydd för förädlade produkter, samt till nästa Riksdag afgifva
de förslag, hvartill utredningen må finnas föranleda, äfvensom i sammanhang
härmed låta utreda i hvad mån införselstull å spanmål kan
utöfva inflytande dels å landtbrukets ställning, dels å lefnadskostnaderna; 2:o)

af herr Sundberg, att kammaren skulle besluta,

3:o) af herr Wcern, Carl Fredrik, att kammaren skulle fatta följande
beslut:

att i skrifvelse till Konungen anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta föranstalta en saklig utredning af de fakta, hvilka böra ligga till
grund för. eu behöflig revision af tullagstiftningen till vinnandet af
största möjliga följ drägtighet och likformighet i dess olika delar; samt

4:o) att de i anledning af 1 och 14 punkterna i förevarande betänkande
framstälda skrifvelseförslag skulle af kammaren afslås.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
friherre von Essens förslag vara med öfvervägande ja besvarad,

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf herr grefven
och talmannen upptog hvart och ett af de öfriga yrkandena med
hemställan, huru vida kammaren ville antaga detsamma såsom kontraproposition
i den förestående voteringen, samt förklarade sig finna
de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras

>:0 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

mening, som ville till kontraproposition antaga afslag å de framstälda
skrifvelseförslagen.

Då votering nu äskades jemväl om kontrapropositionens innehåll,
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till friherre
von Essens under öfverläggningen om 1 och 14 punkterna i bevillningsutskottets
betänkande N:o 5 framstälda skrifvelseförslag kontrapropositionen
skall innehålla afslag å de i anledning af dessa punkter
framstälda skrifvelseförslag, röstar

J a 5

Den, det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer annan kontraproposition vid nämnda votering
att bestämmas.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
Slafva utfallit sålunda:

J a— i 5 ;

Nej—28.

I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som antager friherre von Essens under öfverläggningen
■om 1 och 14 punkterna i bevillningsutskottets betänkande n:o 5 framstälda
skrifvelseförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås de i anledning af nämnda punkter framstälda
skrifvelseförslag.

Vid slutet af den härpå företagna omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—41;

Nej—60.

Härefter lades 14 punkten till handlingarna.

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo bankoutskottets den 14 och 15 innevarandemyttertiqare
juni bordlaStla utlåtande n:o _8, i anledning af väckta motioner om
afdelnings- inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken.
kontor af

riksbanken. Herr Hasselrot: Då detta bankoutskottets betänkande icke är
åtföljdt af någon reservation från någon bland kammarens ledamöter
inom utskottet, lär det icke vara mycken utsigt för bifall till min
i frågan väckta motion. Jag skall icke heller trötta kammaren med
något långt anförande utan endast yttra några få ord till försvar för
berörda motion.

Jag skall dervid bedja att något få granska de skäl, som bankoutskottet
anfört för sitt afstyrkande utlåtande.

Betänkandet innehåller till en början ett af bankofullmägtige
enhälligt afgifvet tillstyrkande utaf inrättandet af ett riksbankens
afdelningskontor i Kalmar. Bankoutskottet anför sedermera för egen del:

»De under 1880-talet inrättade tre afdelningskontoren i Östersund
för Jemtlands län, i Vexiö för Kronobergs och Blekinge län samt i
Jönköping för Jönköpings och vissa delar af Skaraborgs och Elfsborgs
län, hafva till icke oväsentlig del tillkommit på grund af dessa
landsdelars aflägsenhet från hufvudstaden, ehuru dertill naturligen
jemväl medverkat syftet att genom riksbanken bereda lättnad för
handeln och rörelsen derstädes på de billigare lånevilkor, riksbanken
ofta i jemförelse med enskilda penninginrättningar är i tillfälle
erbjuda, äfvensom att bereda en ökad spridning inom landet af lagligt
betalningsmedel. Vid hvarje steg i denna rigtning måste dock, efter
utskottets uppfattning, ögonmärket vara stadigt fäst ej mindre på de
ifrågastälda orternas större eller mindre behof af ett riksbankskontor,
än äfven och företrädesvis derpå, att icke riksbankens verksamhet
såsom landets centralbank försvagas».

Således är det efter utskottets mening två hufvudsakliga synpunkter,
man härutinnan har att fästa sig vid, nemligen dels länets
behof och dels riksbankens ställning.

Hvad den första punkten beträffar, skall jag tillåta mig upplysa,
att de enskilda bankernas verksamhet i denna landsort under närvarande
tryckta förhållanden nästan bragt folket till förtviflan, och detta
beror derpå, att de enskilda bankerna icke kunna fullgöra, hvad
orten behöfver. Det har till och med gått så långt, att lån mot
prima papper, allmänna hypotheksbankens och statens obligationer,
betinga en ränta af sex procent i förskott. Följden häraf har naturligtvis
blifvit den, att ortens befolkning kastat sig på riksbankens
hufvudkontor i Stockholm, der lån på dylika papper beviljas till fyra
ä fyra och en half procent; också äro af alla vid hufvudkontor et
beviljade afbetalningslån trettiofyra procent utlemnade till Kalmar
län. Om dertill lägges, hvad bankofullmägtige påpekat, eller att
ingen annan landsort, som ej är försedd med afdelningskontor, har
så svåra kommunikationer med hufvudkontoret som Kalmar län, får
man väl anse ortens behof vara tillfullo ådagalagdt.

Återstår då den andra omständigheten, som man enligt utskottets,
mening har att fästa sig vid, eller att riksbankens verksamhet såsom
landets centralbank genom inrättandet af ett sådant kontor möjligen

Måndagen den 20 Juni, e. m. 25 Ji:o 17.

skulle försvagas. I det afseendet har utskottet åberopat en tabell, Ifrågasatt
hvaraf framgår, att sedan år 1880 hafva vid hufvudkontoret till ut- inrättande eif
låningsrörelsen anordnade medel minskats med omkring en million, afåeinmasunder
det samma medel på dessa sex år vid afdelningskontoren kontor af
ökats med omkring tio millioner kronor. riksbanken.

Mig förefaller icke detta förhållande så särdeles afskräckande, (Forts.)
i synnerhet som bankofullmägtige i januari månad detta år upplyst,
att de till utlåning afsedde medel, som då funnos vid hufvudkontoret,
icke kunnat fördelaktigt utlemnas. De tio millioner, hvarmed afdelningskontorens
utlåningsrörelse ökats hafva efter mitt förmenande
icke heller menligt inverkat på eller försvagat riksbankens ställning
såsom centralbank, ty under dessa sex år har sammanlagda beloppet
af de bankovinster, som lemnats banken, icke obetydligt öfverskjutit
tio millioner. Det lilla kapital, som skulle erfordras såsom förlag
för ifrågavarande afdelningskontor, lärer för öfrigt ej utgöra mer, än
en ringa bråkdel af hvad riksbankens kapital ökats under de år, som
förflutit sedan det sist inrättade afdelningskontoret beslöts, och anmärkta
omständighet torde alltså icke böra utgöra något hinder för
bifall till motionen, om man i öfrigt ej är obenägen mot densamma.

Utskottet säger vidare, att ett ytterligare skäl att icke nu anlägga
ett nytt afdelningskontor skulle vara, att den »sväfvande frågan om
ordnandet af bankverksamheten inom landet ännu icke fått sin lösning».
Jag tillåter mig säga, att det skälet påminner mig om de
obotfärdiges förhinder. Denna fråga har i åratal väntat på sin lösning,
men detta har ändock icke hindrat Riksdagen att under innevarande
decennium på olika orter inrätta tre nya afdelningskontor af
riksbanken. Med skäl torde man för öfrigt kunna påstå, att, om
också denna fråga ännu icke blifvit ordnad i sina detaljer, har det
likväl genom både regeringens och Riksdagens beslut blifvit bestämdt,
i hvilken rigtning ordnandet skall gå, nemligen derhän att riksbanken
skall så småningom öfvertaga åtminstone större delen af de enskilda
bankernas sedelutgifning.

Slutligen säger utskottet, att det finner ett ytterligare skäl till
vidblifvande af en afvaktande hållning förefinnas uti den brydsamma
affärsställningen äfvensom uti den förlägenhet och den oro, som för närvarande
råda i de finansiella förhållandena så väl i vårt land som i
utlandet.

För min del tycker jag, att dessa brydsamma omständigheter
så vidt vårt land angår borde vara ett ytterligare skäl att söka afhjelpa
betrycket åtminstone i eu landsort och hvad de finansiella förhållandena
i utlandet angår, torde kanske bankoutskottets ärade ordförande
och ledamöter tillgifva mig, om jag anser bankofullmägtige fullt så
kompetente att bedöma dessa förhållanden, och bankofullmägtige hafva
ej ansett dessa förhållanden kunna hindra deras tillstyrkande af ifrågavarande
kontors inrättande.

Jag skall tillåta mig framställa begäran om proposition på bifall
till första alternativet i herr Danielsons motion, nemligen:

»att riksdagen måtte besluta inrättande af ett afdelningskontor
af riksbanken i Kalmar för Kalmar län eller det område deraf, som
bankofullmägtige finge rätt att bestämma, och under de vilkor och

O O O ''

>'':o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. in.

Ifrågasatt bestämmelser i afseende på lånerörelsen, som fullmägtige jemväl ega
inrättande af föreskrifva, men i öfrigt på enahanda grunder, som gälla för
af delnings- öfriga riksbankens afdelnings kontor».
kontor af

riksbanken. Herr Bexell: Det förefaller mig egendomligt, att, så snart pri(Forts.
) vatbanksfrågan kommer på tal i denna kammare, så hugger man på
dessa banker, liksom de voro den största olycka, samt ordar om
dessas ersättande med afdelningskontor från riksbanken; men då motion
väcktes om inrättande af afdelningskontor af riksbanken, så
framställas deremot alla möjliga hinder.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till herr
Danielsons reservation.

Friherre Akerhielm: För att icke trötta kammaren efter dagens
långa öfverläggningar skall jag bjuda till att fatta mig kort.

Det torde vara icke få bland kammarens ledamöter bekant, att
jag alltid tillhört deras antal, som hufvudsakligen gjort afseende på,
hvad för riksbanken, dess ställning och intresse, kan vara nyttigt,
rigtigt, och rätt i afsigt att åt detta institut bevara den robur et securitas,
som utlofvades på våra gamla banksedlar.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning, som af mina kammarkamrater
delats, hafva äfven kammarens ledamöter inom bankoutskottet
häfdat sin ställning inom utskottet vid de med den
föreliggande likartade frågor angående splittring af riksbankens
verksamhet, som tid efter annan förekommit, och i öfverensstämmelse
dermed har alltid Första Kammaren fattat sitt beslut. Jag vågar hysa
den förhoppningen, att Första Kammaren icke heller denna gång
skall frångå sin vana, derför att arten af föreliggande förslag i den
drägt det hos bankofullmägtigc fått, i någon mån skiljer sig från de
motioner angående inrättande af afdelningskontor af riksbanken, som
förut förelegat.

Fullmägtige i riksbanken, som många gånger, eller flere gånger
åtminstone, ganska tydligt och bestämdt uppträdt varnande emot
inrättandet af afdelningskontor af riksbanken, hafva denna gång under
vissa förutsättningar och med vissa icke obetydliga inskränkningar
gått in på ett dylikt afdelningskontors inrättande i Kalmar.

Utskottet har icke biträdt denna fullmägtiges åsigt, hufvudsakligen
af det skälet, att ett afdelningskontor med så inskränkt verksamhet,
som vore afsedt att gifvas åt det föreslagna kontoret i
Kalmar, snart nog icke skulle motsvara ortens intresse eller de anspråk
på hjelp, som dikterat motionen. Det lider intet tvifvel, att få vi
blott en gång ett afdelningskontor i Kalmar, nog blir det ett fullständigt,
och det ganska snart. Vid sådant förhållande är det bättre
att stämma i bäcken än i ån.

Man får höra flera talande skäl för den uppfattningen, att riksbanken
nu kan och bör dela sin verksamhet på afdelningskontor.
Men hvad dessa på senare tider inrättade afdelningskontor kostat, det
torde icke vara flertalet af denna kammares ledamöter bekant. Den
ringa vinst ända till blott 11/2 °/0 de lemna, de förlag de kräfva, de
risker och förluster de medföra, de äro föga egnade att egga till ett

Måndagen den 20 Juni, e. m. 27 N:o 17.

fortsättande i samma rigtning. Det är gifvet, att en sådan fortsatt Ifrågasatt
splittring af hufvudkontorets krafter, huru skickligt och omtänksamt . ytterligare
bankofullmägtige än gå till väga, måste under de finansiella tidsför- ^fdelningshållanden,
som redan äro inne eller snart förestå, förefalla ganska kontor af
vågad. Att de afdelningskontor, som på senare tider under en kort riksbanken.
följd af år inrättats i relatift betydlig mängd, såsom i Östersund, Jön- (Forts.)
köping och Wexiö äfvensom förut de i Göteborg och Malmö, Luleå
och Wisby varande, hafva haft ett visst inflytande på hufvudkontorets
■ställning, tror jag ingen skall kunna förneka, och jag tror icke, att
under närvarande tid, särskild! med afseende på det tryckta affärslifvet,
ögonblicket är lyckligt valdt för hufvudkontorets ytterligare
försvagande genom inrättandet af ännu ett nytt afdelningskontor. För
icke lång tid tillbaka var också den ståndpunkten vunnen, att bankofullmägtige
afslogo vidare inrättande af nya afdelningskontor, hvilket
utskott och Riksdag godkände, till dess en ledamot af Första
Kammaren, suppleant i bankoutskottet, på enskildt initiativ och genom
gemensam votering framtvingade afdelningskontor i de småländska
städerna.

Jag tror icke det vara skäl att fortgå på denna väg. Jag hoppas,
att kammaren måtte behålla den uppfattning, den hittills haft, och
jag hoppas, att Riksdagen också måtte göra det. Jag vill icke härmed
hafva sagt, att de inrättade afdelningskontoren skulle så ytterligt
hafva försvagat riksbanken, att det skulle vålla oöfvervinneliga
olägenheter att nu inrätta ett afdelningskontor i Kalmar. Men dess
nära belägenhet till de nyligen i Wexiö och Jönköping inrättade
vållar, att får Kalmar sitt afdelningskontor, då komma för visso andra
städer, andra orter med aflägsnare läge och bättre rätt att ännu
högre ropa på detsamma och då hafva vi genom att tillämpa satsen:
tål du den, så tål du den, gifvit riksbanken stöt på stöt, till dess
det är för sent att hjelpa och hejda. Jag skall icke längre taga
kammarens tid i anspråk utan ber härmed få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Carlsson: Jag skall icke förlänga diskussionen, synner ligen

vid denna Sena timma. Jag vill endast anhålla att få förena mig
med reservanterna i deras yrkande i fråga om inrättande i Kalmar
af ett afdelningskontor af riksbanken. Jag gör det, derför att Kalmar
är en ganska betydande handelsstad, dels såsom länets residensstad
dels såsom säte för stiftsstyrelsen. Kalmar län är bland de
folkrikaste länen i riket men är ändå i saknad af ett dylikt bankkontor,
hvaremot två andra småländska län, nemligen Kronobergs
och Jönköpings län, ehuru hvar för sig i folkmängd betydligt underlägsna
Kalmar län, likväl erhållit dylika kontor. Städerna Jönköping
och Wexiö, uti hvilka dessa bankkontor äro placerade, äro för öfrigt •
mycket närmare belägna till hufvudkontoret i Stockholm, än hvad
Kalmar är.

Af dessa skäl, äfvensom på grund af hvad bankofullmägtige
enstämmigt anfört, anhåller jag om afslag å utskottets betänkande
och bifall till reservationen.

X:o 17. 28 Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt Herr Törnebladh: Jag beklagar, att tiden är så långt fram mrättandeaf

gj^^en på aftonen och kammaren trött af det föregående sammanafdelnings-
trädet; jag skall derför inskränka mitt yttrande till det kortast möjliga,
kontor af ehuru saken är af den vigt, att den kunde förtjena en något närmare
riksbanken, utredning. Dock ber jag först och främst få anmärka, att på sätt,
(Forts.) som redan af bankoutskottets ordförande framhållits, frågan om ett
afdelningskontors inrättande icke kan afgöras skild från frågan om
ett utsträckande af systemet med afdelningskontor i större skala, och
från den synpunkten hafva bankofullmägtige utgått, då fullmägtige
inom sig redan före denna riksdag förberedelsevis behandlade frågan
om afdelningskontors inrättande, väl förutseende att samma anspråk,
som under föregående riksdagar blifvit framstälda om inrättande af
icke ett eller två, utan ganska många afdelningskontor, skulle snart
framkomma och möjligen i större eller mindre mån genomdrifvas vid
de gemensamma voteringarne. Under sådana förhållanden hafva fullmägtige
alldeles bestämdt ansett sig pligtige att uttala sin öfvertygelse
derom, att en utsträckning af bankkontoren icke kan ske på
andra vilkor än att den nu varande lånerörelsen vid dessa afdelningskontor
förändras och bygges på sundare grunder eller de grunder,
som gälla för afdelningskontoren af de stora centralbankerna i andra
länder, hvilka grunder visserligen tills vidare icke skulle fullständigt
tillämpas hos oss men dock i viss mån blifva gällande. Jag kan icke
neka till att riksbanken, och det ej minst genom en utsträckt lånerörelse
vid afdelningskontoren, kommit in på rörelsegrenar, som äro
okända för de stora kulturländernas nationalbanker, ty för sådana
banker är den hufvudsakligaste uppgiften att verkställa sedelemissionen,
eller om man så vill, »upprätthålla myntvärdet», och till att betäckt
denna äro de nyss antydda rörelsegrenarne icke lämpliga eller ändamålsenliga.
Här har ett särskildt undantag gjorts med afseende på
af betalnings fonden, men denna fond är alldeles egendomlig och för
min del betraktar jag den såsom alldeles skild från riksbankens
öfriga rörelse och såsom fullkomligt stående utan sammanhang med
valutornas förhållande till sedlarne. Afbetalningsfonden utgör nu
12 millioner, ett belopp, som riksbanken med sin stora kapitalstyrka
mycket väl kan bära och t. o. m. öka om så skulle behöfvas, men
man måste ständigt fasthålla, att denna fond är en utväxt på riksbanken,
som icke tillhör dess ändamål; den står numera också i
bankofullmägtiges rapporter särskildt upptagen för att påpeka, att
den icke bör sammanblandas med den öfriga bankverksamheten, som
sammanhänger med sedelemissionen. Man hör ofta sammanblandning
göras mellan riksbankens förmåga att upptaga de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt och riksbankens förmåga att upptaga deras lånerörelse.
Bankens förmåga att upptaga sedelutgifningen är, tror jag,
• obestridlig, och den skulle mycket väl i närvarande stund effektueras,
men endast under ett vilkor, nemligen att de fonder, öfver hvilka
riksbanken disponerar, vare sig i eget samladt kapital eller genom
utgifvande af sedlar, användas på ett sätt, som är förenligt med full
säkerhet å ena sidan för sedlarnes inlösning och å andra sidan för
att fonderna göras så flyttbara som möjligt och derigenom tillhandakomma
rörelsen i mångfaldigare utlåning mot hvad annars skulle

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

ske, nemligen i så kallade korta papper, som för en verkligt sund _ Ifrågasatt
affärsrörelse äro af så stor betydelse, Såsom förhållandet är med inrättande af
sådana verkliga affärspapper, kunna de i riksbanken lätt och billigt afdelnmgssamt
med trygghet belånas; deremot är icke samma förhållande med kontor af
sådana slag af papper, som, ehuru i sig sjelfva goda, dock gå med riksbanken.
längre omloppstid och endast med svårighet efter denna tid kunna (Ports.)
indrifvas, hvilket också lätt skulle rubba och skada rörelsen, om det
en gång komme till användning. Jag tror således, att om riksbanken
skall fullfölja systemet med afdelningskontor, måste det ske på det
sätt, att man i framtiden dermed kan hålla ut, och fullmägtige hafva
ansett sig böra för Riksdagen framhålla detta, ankommande det sedan
på Riksdagen att fatta beslut, huru vida den tills vidare vill hålla uppe
med afdelningskontors inrättande, eller bilda nya dylika men på sådant
sätt, som bankofullmägtige anse vara det enda med bankens framtida
trygghet öfverensstämmande. Det har varit fullmägtiges skyldighet,
i den ställning, i hvilken de stå till Riksdagen, att icke undanhålla
sin uppfattning af dessa förhållanden.

Hvad nu det förevarande afdelningskontoret beträffar, hafva fullmägtige
tillstyrkt detsamma just för att med detta kunna göra en
början till ett nytt system, så att, i fall Riksdagen så önskar, kontor
framdeles kunna inrättas efter det nya mönstret, i hvilket fall äfven
de gamla kontoren eller åtminstone de mindre af dem finge beqväma
sig att gå in under de trängre formerna. Och skulle, såsom den
förste talaren yrkade, bifall . lemnas till motionärens framställning,
komme det första alternativet att tillämpas, hvilket innefattar för
fullmägtige fullständig frihet och rättighet att i det fallet afgöra
lånerörelsens art och omfång, och jag kan försäkra från de nuvarande
fullmägtiges sida att om de komma att vidare få befattning med riksbankens
styrelse, förslaget skulle blifva förverkligadt efter de grunder,
som fullmägtige uttalat, och inga andra. Hvad jag deremot på det
bestämdaste motsätter mig, är det af reservanterna gjorda yrkandet
om bifall till den af herr Liss Olof Larsson vid fullmägtiges utlåtande
fogade reservationen. Detta förslag skiljer sig helt och hållet från
motionärernas första alternativ. I denna reservation har min kamrat
sammanblandat afbetalningsfonden med riksbankens öfriga fonder och
den lånerörelse, som utöfvas på denna, med lånerörelsen i öfrigt.
Afbetalningsrörelsen är, såsom redan anmärktes, skiljaktig från de
öfriga och utöfvas till begränsade belopp för hela riket och äfven för
hvarje län. Nu har reservanten i det fallet särskildt föreslagit, att det
högsta belopp, som kunde på borgen erhållas, skulle bestämmas till
6.000 kr., men derigenom gör han personerna i orten en ringa tjenst,
eftersom de nu kunna i afbetalningsfonden erhålla lån till detta
belopp, under det de nu äfven kunna få så kallade handelslån och
kreditivlån derjemte. Skulle denna inskränkning ske, vore, såsom jag
tror, vinsten ringa, under det att den begränsning och skarpa skilnad,
som uppdragits mellan de olika fondema, icke skulle kunna bibehållas.

Jag vill ogerna förlänga diskussionen, men jag får påpeka, att, under
förutsättning att Riksdagen gillar de af fullmägtige framhållna grundsatser
och framgår på den angifna vägen, såsom lämplig plats för det

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

.Ifråg^tt ifrågavarande kontorets inrättande föreslagits Kalmar, särskild! derför
^ytterligare :ltt den ifrågavarande orten vid hufvudkontoret idkar så pass stor låneröafdelnings-
relse> att minskningen i hufvudkontorets fonder icke skulle blifva
kontor af känbar, då. specielt af betalningsfonden i den orten så starkt anlitas..
riksbanken. Hvad som i afseende på närheten till afdelningskontoren i Wexiö och
(Ports.) Jönköping blifvit anmärkt är redan af föregående talare bemött.

Slutligen vill jag, med afseende på hvad som ofta af talare i
denna och Andra Kammaren blifvit begärdt, nemligen en verklig
plan för ordnande af afdelningskontoren, tillåta mig anmärka, att en
sådan plan nu föreligger. Vill Riksdagen göra böljan med ett försök,,
så är det icke fullmägtige emot; efter försöket är det lättare att
bedöma, huru man skall ställa sig. Men må Riksdagen framför allt
icke inrätta afdelningskontor i annan form än den fullmägtige angifvit;
det skulle i framtiden kunna bereda riksbanken icke blott olägenheter
utan bestämda faror.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Nyström: Mitt yttrande i denna sena timma skall icke blifva

långt.

Jag har .haft tillfälle att förut nämna, att jag förestår ett enslcildt
bankkontor i Luleå, och att på andra sidan gatan ett riksbankens*
afdelningskontor är beläget. Jag vill nu säga att dessa båda kontor
arbetat enigt samt varit till ortens gagn. Jag tror ock, att enda
sättet att kunna småningom undvara enskilda banker med sedelutgifningsrätt
är att inrätta afdelningskontor af riksbanken i hvarenda residensstad;
annars torde indragningen af denna rätt komma att störta
allmänheten i större nöd än man kanske föreställer sig, Jag har förut
då afdelningskontoren i Wexiö, Jönköping och Östersund inrättades,
varit med derom. Riksbanken kan enligt min tanke icke i närvarande.
stund på en gång öfvertaga hela den sedelemission, som
landet för sin omsättning kräfver, kanske icke hälften deraf. Det kan
endast ske småningom och genom ett fortgående i den af mig önskade
rigtningen. Hvad beträffar den siste ärade talarens yrkande, att det
föreslagna kontoret i Kalmar skulle inskränkas i sina rättigheter och
begränsas i mer än ett hänseende, så anser jag, att det bör ligga inom
bankofullmägtiges befogenhet att i enlighet med af Riksdagen godkända
grunder ordna verksamheten vid så väl tillkommande, som redan
inrättade bankkontor. Jag kan derför ej finna att detta bör hindra
inrättandet af det ifrågavarande kontoret i Kalmar, utan yrkar
bifall dertill.

Ropen på proposition upprepades.

Herr Ericsson: Jag har suttit i bankoutskottet, då ärendet der

behandlades, och vill derför yttra några ord, men då jag kan höra
att frågan anses redan alltför mycket behandlad, så är det ett skäl
för mig att fatta mig kort. En föregående talare har nogsamt visat,
hvart det bär att anlägga det ena kontoret efter det andra öfver hela
landet. Detta är ett talande skäl för mig att icke gå in derpå. Skulle

N:o 17.

Jlåndagen den 20 Juni, e. m.

vi göra det, finge vi hålla på med att, hvarje riksdag skicka bort _ Ifrågasatt
bankens fonder åt alla håll, så att dess verksamhet här vid hufvud -inrättande eif
kontoret blefve allt mindre och dess styrka att motstå konjunkturerna afllhnnat,
allt svagare. Jag är tacksam för bankofullmägtiges förslag att ned- ''kontor af
sätta afdelningskontorens befogenhet. Det är en god tanke och det riksbanken,
vore väl, om den kunde genomföras på sätt nu är föreslaget. Jag (Forts.)
hyser dock icke hopp om att detta förslag kommer att leda till inskränkning
af de andra bankkontorens rättigheter. Tvärt om tror jag,
att dessas företräden komma att leda till en fordran från kalmarkontorets
sida att blifva upphöjdt till likställighet med de öfriga. På denna
grund varnade jag i utskottet för att anlägga ett nytt kontor åtminstone
denna riksdag och dessutom tror jag icke, att kalmartrakten
är orten att drifva affärer på under nuvarande förhållanden. Riksbanken
bör söka sina fördelar och det allmännas fördelar, men är
icke särskildt till för att ensidigt befordra de. lånesökandes intressen.

Herr Hasselrot: För att förekomma missuppfattning tillåter

jag mig nämna, att det förslag, för hvilket jag yrkat på proposition,
är fullkomligt öfverensstämmande men herr Törnebladhs förslag.

Herr Samzelius: Jag skall icke missbruka kammarens tålamod

utan vill endast tillkännagifva, att jag instämmer i herrar Hasselrots
och Törnebladhs yrkande. Till stöd för kalmarkontoret tillkommer,
att det skulle tillskynda statsverket en fördel för dess penningerörelse.
Länsstyrelsen i Kalmar har nemligen en icke obetydlig penningerörelse.
Staten skulle kunna reda sig med mindre rörelsekapital än
nu, om det funnes ett afdelningskontor af riksbanken i hvarje residensstad.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats dels bifall till
hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Hasselrot, att Riksdagen
måtte besluta inrättande af ett afdelningskontor af riksbanken i Kalmar
för Kalmar län eller det område deraf, som bankofullmägtige
finge rätt att bestämma, och under de vilkor och bestämmelser i afseende
på lånerörelsen, som fullmägtige jemväl egde att föreskrifva,
men i öfrigt på enahanda grunder, som gälla för öfriga riksbankens
afdelningskontor.

Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf nppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller bankoutskottets utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt
inrättande af
ytterligare

kontor af
riksbanken.
(Ports.)

Vinner Nej, bifalles herr Hasselrör yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut béfmmos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—59;

Nej—28.

Ifragasatt Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 14
sättning för oc^1 ^ innevarande månad bordlagda betänkande n:o 1, i anledning
husdjur, somvackt förslag om ersättning af allmänna medel, i vissa fall, åt
dött i bo- ägare af husdjur, som dött i boskapspest m. m.
skapspest

m'' m'' Herr Stråle, Wilhelm: Såsom kammaren af betänkandet be hagade

finna, innefattar skrifvelseförslaget, att, i händelse vid fall af boskapspest
eller elakartad lungsjuka eller rots eller mjeltbrand förlust
blifvit utan djuregarens vållande honom tillskyndad, på Kongl. Maj:t
skulle ankomma, att, äfven om gällande föreskrifter icke blifvit till
fullo iakttagna, tillerkänna djuregaren lämplig ersättning. På de skäl,
utskottet anfört, anhåller jag få förorda bifall till detsamma så vidt
angår första delen deraf eller sjukdomarne boskapspest, elakartad
lungsjuka och rots, men åberopande min reservation, måste jag afstyrka,
att orden heller mjeltbrand» i skrifvelsen införas, emedan jag
befarar, att ett sådant medgifvande skulle leda till förlust för det allmänna
utan motsvarande fördel för den enskilde.

Herr Lundin: Jag har att framföra en vördsam anhållan till
kammaren om bifall till den motion, jag väckt. Plär är endast fråga
om att mjeltbrand skulle anses lika farlig och lika vådlig som de
andra i betänkandet åberopade sjukdomarne. Och så ber jag att få
fästa herrarnes ädla tanke derpå, att det här gäller de mindre jordbrukarne
i vårt land. Jag har den tanken förut från de fleste och
hoppas, att de stå fast dervid, att det är af stort behof att hjelpa
desse jordbrukare i nödens stund och i synnerhet i dessa tider. Hjelpen
skulle ske endast i det fall, att de iakttagit de föreskrifter, som
enligt författningarna dem åligga. På den grund och då jag varit
lycklig nog att hafva öfrige ledamöter af utskottet på min sida, vågar
jag hos herr grefven och talmannen vördsamt anhålla om proposition
på bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: I den motion, som gifvit anledning till detta

betänkande, yrkas:

»att Biksdagen ville göra underdånig framställning hos Kongl.
Maj:t om sådant tillägg i kongl. förordningen den 19 april 1875,
hvarigenom egare af husdjur, som dött i boskapspest, elakartad lungsjuka,
rots eller mjeltbrand, måtte förklaras berättigade till ersättning
af allmänna medel, der det ej visas att de åsidosatt de skyldigheter,
dem enligt författningen ålegat.»

O O O

Ji:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Denna motion har den förtjensten att vara fullkomligt tydlig. Ifrågasatt
Man inser fullt väl, hvad motionären åsyftar, nemligen att den, som rätt till erhaft
den oturen att förlora ett kreatur till följd af någon af de^^^f^^
nämnda sjukdomarne, skulle få ersättning af staten, så vida han iakt- gött ibotagit
gifna föreskrifter. Jag kan icke säga alldeles detsamma om skapspest
utskottets nyss upplästa förslag. Det lemnar rum för tvekan, huru m- mvida
utskottet åsyftat en inskränkning eller utsträckning af hvad (F°rts-)
motionären föreslagit. A ena sidan talar utskottet om att gifva Kongl.

Maj:t rättighet att tillerkänna djuregaren endast »lämplig ersättning
af allmänna medel, derest omständigheterna dertill föranleda», hvilket
kan tydas så, att han icke skulle få lika stor ersättning, som i
författningen nu är föreskrifvet. Ä andra sidan säger utskottet, att
ersättning skulle utgå, »i händelse vid fall af boskapspest eller elakartad
lungsjuka eller rots eller mjeltbrand förlust blifvit utan djuregarens
vållande honom tillskyndad.» Då nu ett djur i de flesta fall
dör utan egarens vållande, och han derigenom kan komma att lida
äfven andra medelbara förluster, så skulle således utskottets förslag
kunna innebära jemväl cn utsträckning af hvad motionären begärt.

Reservanten synes mig hafva instämt med utskottet utom i det,
att han icke vill att ersättningen skall utgå för förluster förorsakade
af mjeltbrand. Han gör dervid den rigtiga anmärkningen, att författningen
icke föreskrifter, att djur, som angripits af mjeltbrand,
skall dödas.

För min del kan jag ej lemna min röst för bifall till något af
dessa tre förslag. Den gällande författningen af den 19 april 1875
föreskrifter, att, då ett djur befunnits vara smittadt af någon af de
först uppräknade tre sjukdomarne, det efter iakttagande af vissa föreskrifter
skall dödas, och i ett fall kan på veterinärs begäran vederbörande
myndighet, på landet kronofogden, lemna tillstånd till att
djuret får dödas. 1 alla de fall, då djuret dödas, utgår ersättning af
statsmedel från ett dertill anvisadt anslag, uppfördt å sjette hufvudti.
teln, Om djuret nedslagtats, såsom smittadt af boskapspest eller
elakartad lungsjuka, utgår ersättningen till fulla värdet, men vid fall
af rots till endast hälften af värdet.

Hvad är nu orsaken till att staten lemnar denna ersättning? Så
vidt jag förstår, kan det ej gifvas mer än ett svar på den frågan, och
det är, att när staten i det allmännas intresse låter nedslagta ett djur,
så har staten dermed tillintetgjort möjligheten af djurets tillfrisknande,
och derför bör djuregaren få ersättning. Staten, så att säga, exproprierar
djuret i det allmännas intressse. Om någon tvekan rörande
rigtigheten af denna uppfattning skulle förefinnas, så undanrödjes
den derigenom, att i författningen uttryckligen säges, att när ett djur
dött af sjukdomen, får egaren ingen ersättning.

Dessa fullt tydliga bestämmelser hafva emellertid hos mången
framkallat den föreställning, att när staten, så vida vissa föreskrifter
iakttagas, gifver ersättning, om djuret hinner blifva nedslagtadt —
således icke dött innan den föreskrifna proceduren blifvit genomgången
— skulle billigheten fordra, att staten gåfve ersättning, äfven
om djuret sjelfaör. Under den tid, jag var expeditionschef i civildepartementet,
inkommo åtskilliga ansökningar med anspråk i detta

Första Kammarens Prof. 1887. Ii. 3

N:o 17.

Ifrågasalt
rätt till ersättning
för
husdjur, som
dött i boskapspest

in. m.
(Forts.)

Måndagen den 20 Juni, e. m.

hänseende, men de blefvo tillbakavisade utom i ett enda fall, då
medicinalstyrelsen hemstält, att en person, som mycket noga iakttagit
föreskrifterna men hvilkens häst dock dött af rots, innan föreskrift
om hans nedslagtande hunnit meddelas, skulle få ersättning
För min del ansåg jag då och anser ännu, att äfven denna ansökning
hade bort afslås. Medicinalstyrelsen grundade sitt förord på det resonnementet,
att ett bifall till ansökningen skulle blifva en uppmuntran
för vederbörande att noga iakttaga alla föreskrifter. Nu har
utskottet resonnerat på samma sätt som medicinalstyrelsen i nämnda
undantagsfall, men jag vill fasta uppmärksamheten derpå, att detta
resonnement ej kan vara hållbart särskildt af den anledningen, att
beviljande af ersättning i sådant fall just skulle motverka det mål,
som medicinalstyrelsen då och utskottet nu synas vilja befrämja. Om
nemligen en djuregare, hvars djur blifvit sjukt under sådana symptom,
att han har anledning misstänka någon af ifrågavarande sjukdomar,
vet att han endast i det fall att han iakttagit alla föreskrifter,
och djuret hinner nedslagtas, får någon ersättning derför, så är detta
en stark sporre för honom att göra allt hvad han kan för att dessa
föreskrifter må så skyndsamt som möjligt iakttagas. Vet han deremot,
att han får ersättning äfven om djuret sjelfdör, så finnes icke
längre denna sporre. Jag ömmar mycket för sådana, i synnerhet fattiga
personer som mista sina djur, men jag kan icke finna, att staten
bör inlåta sig på att gifva dem nådegåfvor. Det må tillhöra den
enskilda välgörenheten, om icke andra medel finnas. Ett sådant medel,
och dertill ett mycket lämpligt, är att djuregare försäkra sina
djur mot sådana förluster, hvarför de, om anstalt för sådan försäkring
icke finnes i deras ort, böra låta sig angeläget vara att bilda
bolag för ändamålet. Men anlitandet af detta medel skulle motver
kas genom antagande af motionärens eller utskottets förslag. Slutligen
antager jag, att ett bifall till detta förslag skulle föranleda betydligt
ökade utgifter för staten. Jag kan nu icke beräkna deras belopp,
men skulle Kiksdagen göra en sådan framställning, som
här är föreslagen, så borde det också tillkännagifvas, att Kiksdagen
har för afsigt att bevilja dertill erforderliga medel.

Jag yrkar afslag så väl å motionen som å utskottets förslag.

Herr Almén: Det goda syftet med motionen och utskottets

förslag erkännes äfvensom att det ser ganska beskedligt ut, men det
är, efter mitt förmenande, detta oaktadt mycket farligt, ty det för
oss in på andra vägar, än vi hittills beträdt. Förslaget innehåller, att
staten skall lemna ersättning äfven för ett fjerde slag af sjukdomar,
nemligen mjeltbrand, med afseende å hvilken någon sådan ersättningsskyldighet
förut icke varit stadgad. Men vidare föreskrifver det, att
staten skall lemna ersättning äfven för sjelfdöda djur.

Utskottet har funnit motionen betänklig i så måtto, att den innebär
en ovilkorlig rättighet att få ersättning i vissa fall, men utskottet
säger vidare, att fall kunna inträffa, då man bör tillerkänna Kongl.
Maj:t rättighet att bevilja lämplig ersättning. Detta synes onekligen
vara bättre än motionärens förslag, men det medför i allt fall olägenheter,
som böra beaktas. Man kan fråga, hvarför skall mjeltbrand

N:o 17

Måndagen den 20 Juni, e. m.

räknas till sådana sjukdomar, vid hvilka ersättning bör lemnas? År
den så lik de tre andra sjukdomar, som stundom påkalla statens mellankomst,
att ersättning äfven bär bör ifrågakomma? Jag tror, att
en jemförelse mellan dessa sjukdomar skall visa, att sä icke förhåller
sig. Tiden är långt framskriden, och jag vet att kammaren
är otålig, och jag skall derför försöka att fatta mig så kort som
möjligt. Boskapspest är i vår lag ansedd så vådlig, att djur, som
misstänkas vara angripna deraf, skola genast dödas. Elakartad lungsjuka
betraktas på samma sätt. Häraf kunna vållas betydliga utgifter,
men om man derigenom kan undvika dessa vådliga sjukdomars
införande och spridning inom landet, så är detta en stor besparing.
Med den tredje sjukdomen, rots, är förhållandet annorlunda. Den är
temligen allmänt spridd i landet, men lyckligtvis förekomma vanligen
endast enstaka fall deraf. Den är icke så farlig i afseende på smittans
spridning, men den är svår att bota. Den har en mycket lång
inkubationstid, nemligen 180 dagar. Med inkubationstid menas den
tid, som förflyter från det smittan mottagits och till dess sjukdomen
utbryter. En följd af den långa inkubationstiden för denna sjukdom
är, att egaren länge måste hålla en för rots misstänkt häst under besigtning
och förhindras derigenom att begagna densamma. Staten
bekostar veterinärens resor, hvilken utgift ofta går till mer än hästens
värde. Befinnes hästen hafva rots, så skall den genast dödas, och
staten får betala ersättningen. Deri får man finna sig, enär sjukdomens
farliga beskaffenhet betingar dessa uppoffringar af staten. Frågar
man nu, om förhållandet är lika med mjeltbrand, bör ej förbises
att denna sjukdom är spridd i hela landet, men att sjukdomen icke
är värre, än att deraf angripna djur kunna komma sig, om djuregaren
genast vidtager kraftiga åtgärder deremot. Dessutom brukar
sjukdomen stanna vid enskilda fall, och inkubationstiden räcker blott
tio dygn. Har efter verkstälda desinfektions- och reningsåtgärder
m. m. under 10 dygn intet nytt sjukdomsfall inträffat, så äro alla
djuren fria till begagnande, och förlusten blir derigenom ringa.
Denna jemförelse mellan de anförda sjukdomarne visar, att mjeltbrand
är en sjukdom af helt annan beskaffenhet än de sjukdomar,
för hvilka ersättning hittills utgått, och att inga giltiga skäl finnas,
hvarför staten här skulle träda emellan. Vill staten detta, så kan
jag icke finna annat, än att staten dermed öfvertager enskild sjukvård
och dermed förenade betydliga utgifter.

Jag lemnar nu frågan om mjeltbrand, och vill tillse, huru det
förhåller sig med det andra förslaget, nemligen att statens ersättningsskyldighet
skall utsträckas till sjelfdöda djur. Detta anser jag ännu
betänkligare, först derför, att, huru än lagen affattas, blir tillämpningen
så svår, att godtycke icke kan undvikas på annat sätt, än att
staten temligen allmänt får betala ersättning utan någon bevisning
eller undersökning, huru vida djuregaren gjort sina skyldigheter eller
i någon mån genom underlåtenhet har de! i den olycka, som drabbat
honom. Jag säger detta på grund af den erfarenhet, jag under fyra
års tid vunnit derom, att enskilde djuregare fått ersättning af staten
äfven der de icke bort hafva sådan. Jag vill anföra några exempel.
I ett af de norra länen fick staten betala en veterinär i följd af den -

Ifrågasatt
rätt till ersättning
för
husdjur, som
dött i boskapspest

in. m.

(Forts.)

N:0 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Ifrågasatt nes långa resor för undersökning af en häst, som misstänktes vara
ratt till er- behäftad med smittosam sjukdom. När veterinären fick undersöka
husdjur s0m häst-en, fann han, att denne icke hade någon smittosam sjukdom, men
dolt i’ho- val att han fått eu stake i bröstet. Medicinalstyrelsen afslog begäskapspest
rån om ersättning af statsmedel, men det klagades hos Kong!. Maj:t
f1- och, sedan kommunalnämndens ordförande förklarat sig, i saknad af
^1°rs''") veterinära insigter, hafva tillkallat veterinär, hvilkens resekostnader
måste ersättas, fick staten såsom vanligt betala den onödiga resan.

Qvarka är en så allmän sjukdom, att man tycker att litet hvar
på landet skulle kunna känna igen den, men det lönar sig att söka
la ersättning af staten för veterinärens resor, derför uppgifver man,
att djur, som hafva qvarka, äro behäftade med smittosam sjukdom,
och förordnar länsstyrelsen på grund häraf veterinären att resa dit
på statens bekostnad. Medicinalstyrelsen vägrar ibland att betala
räkningen, men staten får ändå till slut ersätta resekostnaderna. Jag
känner också ett fall, der Konungens befallningshafvande förordnat
en veterinär att resa lång väg genom fyra socknar för att undersöka
sjuka hästar; veterinären fick ej reda på mer än två, högst fyra, och
ingen af dem hade smittosam sjukdom i författningens mening, hvilket
dock icke hindrar, att man fordrar att staten skall ersätta den
onödigt företagna dyra resan. Det är mycket fördelaktigt för den
enskilde, om staten vill åtaga sig vården af hans husdjur. Vill Riksdagen
detta, nå val, men då bör den också hafva klart för sig, hvad
saken gäller, och icke undra öfver, om ett anslag, som beviljats för
helt andra ändamål och under andra förutsättningar, blir otillräckligt
och måste öfverskridas.

Mycket mera skulle kunna tilläggas, men jag vill försöka i korthet
angifva min uppfattning af frågan sålunda:

att mjeltbrand, med hänsyn till faran för det allmänna och vanligen
äfven förlusterna för den enskilde djuregaren äfvensom vid jemförelse
med de tre kreaturssjukdomar, der staten hittills lemna! ersättning
för deraf vållade olycksfall, är så olik dessa sjukdomar, att
staten ej bör ikläda sig någon ersättningsskyldighet;

att vidare författningsförslaget, huru det än affattas, kommer att
vid tillämpningen medföra en viss godtycklighet eller ock få en så
allmän utsträckning, att det blir betungande för staten och äfven för
den enskilde, ty han kan icke påräkna fall ersättning, och vidtager
han icke i god tid föreskrifna åtgärder, så förlorar han antagligen
flera djur än nödigt varit och lider derigenom ytterligare förluster;
samt slutligen, och det är det vigtigaste,

att förslaget, som medgifver ersättning för sjelfdöda djur, är egnadt
att försämra sjukvården och på sätt och vis uppmuntra till vanvård,
enär djuregaren får förhoppning att, äfven om djuren do af sig
sjelfva, erhålla ersättning af staten, hvaraf åter blifver eu följd att
han, rädd för de utgifter, som blifva en följd af veterinärens tillkallande,
underlåter detta äfvensom att isolera de sjuka djuren från de
friska och vidtaga andra försigtighetsmått.

Då sålunda förslaget, efter mitt förmenande, är egnadt att medföra
mera ondt än godt, får jag yrka afslag derå.

N:o 17.

Måndagen den 20 Juni, e. m.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade lierr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande betänkande yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels, af herr Stråle, Wilhelm, bifall till
utskottets hemställan med uteslutande af orden: »eller mjeltbrand»,
dels ock att utskottets hemställan måtte af kammaren afslås.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på afslag å utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 14 Iframsatt
och 15 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, angående utredning för revision
rörande ifrågasatt revision af tullagstiftningen. af tullag stiftningen.

Herr vice talmannen: Detta betänkande behandlar herr Carlheim-Gyllenskölds
motion angående revision af tulltaxan, och det nyss
upplästa skrifvelseförslaget öfverensstämmer till alla delar med det
af herr Wtern vid behandlingen af utskottets betänkande rörande
vissa delar af tullbevillningen väckta förslag. Då frågan således vid
föredragningen af tullbetänkandet redan varit före, hemställer jag, att
kammaren behagade förklara, att detta betänkande är genom kammarens
beslut vid behandlingen af utskottets betänkande angående
vissa delar af tullbevillningen redan behandladt.

Herr friherre Klinckowström: Jag ber~endast att få till alla
delar instämma i hvad den siste talaren anförde.

Efter härmed slutad öfverläggning förklarade kammaren, att, sedan
vid behandlingen af 1 och 14 punkterna i bevillningsutskottets
betänkande n:o 5 angående vissa delar af tullbevillningen, förslag
om aflåtande af skrifvelse till Konungen angående revision af tullagstiftningen
afslagits, den i tillfälliga utskottets förevarande utlåtande
gjorda hemställan finge anses dermed besvarad.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, och sist de utlåtanden,
som denna dag bordlagts andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 10,4 o e. m.

In Adam

A. von Krus ens Ij erna.

N:o 17.

Tisdagen den 21 Juni.

Tisdagen den 21 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m., och dess förhandlingar leddes
af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af väckta
motioner rörande ändring i §§ 13 och 15 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtande n:o 6 a, med anledning af Kongl. Maj:ts
framställningar angående anslagstiteln »Bergsstaten» och anslaget »Sala
bergslag»; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 3, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om ändrad tid för indelta arméns målskjutningsöfningar; n:o

4, i anledning af en utaf herr P. M. Söderberg med flere
väckt motion om ändring af gällande bestämmelser angående vissa
ärendens behandling i domänstyrelsen; samt

n:o 5, i anledning af en utaf herr P. M. Söderberg väckt motion
om sammanförande af gällande stadganden angående förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner och utarbetande af beskrifning å dessa
egendomar.

Efter föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 38, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
frågor rörande anslagen under riks statens nionde hufvudtitel, godkändes
de af utskottet i memorialet föreslagna voteringspropositioner.

Tisdagen den 21 Juni.

N:o 17.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets sistlidne dag bordlagda memorial n:o 9.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas främst bland
utskottsbetänkandena på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,7 e. m.

In fidem

yl. von Krusenstjerna.