RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Första Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 35, med anledning'' af erhållen återremiss af en fråga angående
de kongl. teatrarne;

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående föryäiivande
af mark för utvidgning'' åt renbetesfjellen i Jemtlands
län; och

!1:0 * anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp lösning

af det nu bestående rättsförhållandet mellan kronan och Sala
bergslag, in. in.; äfvensom

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om borttagande af lastpenningarne;
och

n:o 7, angående väckt förslag om ändring i de föreskri fn a vilkoren
för tidningars och tidskrifters postbefordran.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

•ii ,U:0 * anledning af_ Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i 7 kapitlet samt vissa delar af 10 och 11
kapitlen strafflagen;

11:0 19, angående behörighet för qvinna att väljas till ledamot
åt fattigvårdsstyrelse och af skolråd;

Första Kammarens Prof. 1887. 11. N:o 11.

N:o 14. 2

Lördagen den 18 Juni, f. m.

n:o 20, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad
taga virke å prestebols skog; och

n:o 21, angående ändring i 17 kapitlet 12 § handelsbalken.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten l:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen — med godkännande af de i statsrådsprotokollet
den 25 april 1887 omförmälda grunder för organisation
af en fästningåartilleribataljon å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg jemte
livad som dervid föreslagits beträffande personalens aflöning — till
genomförande af den del af bataljonens organisation, som enligt
samma protokoll skulle ega rum under år 1888, anvisar, utöfver de
för svea artilleriregementes tre fästningskompanier och ett fästningskompani
vid göta artilleriregemente jemte befäl samt till arfvoden
åt kommendant och placemajor å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg nu
anslagna medel, jemväl 10,400 kronor åt reservartilleriets anslag
samt såsom nytt anslag 86,400 kronor;

att sistnämnda anslagsbelopp, under benämning »fästningsartilleribataljonen
å Vaxholm—Oskar-Fredriksborg», uppföres under fjerde
lmfvudtiteln såsom reservationsanslag näst efter anslaget till fältartilleriet; samt

att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna å
de för fåstningsartilleribataljonen sålunda afsedda medel beredas,
må, i likhet med hvad förut vid uppsättning af nya trupper varit
medgifvet, af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af uppsättningskostnader
och öfriga med organisationens genomförande förenade
utgifter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
blifvit af Riksdagen bifallen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja - 85;

Nej — 49.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 89, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 70 ja och 142 nej, samt att båda kamrarne

Lördagen den 18 Juni, f. in. 3

sammanräknade röster befunnits utgöra 155 ja och 191 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
åt statsutskottet i dess memorial n:o 29, punkten 2:o, föreslagna
och åt båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning
m. m. ett extra anslag å 150,000 kronor för år 1888 anvisas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Riksdagen på sådant sätt bifallit Kongl. Maj-ts
förevarande framställning, att Riksdagen, för tillämpning af nya
värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning m. m., på extra stat för år 1888 anvisat 77 500
kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 56.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
aisändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag
n:o 90, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 94 ja och 119 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 172 ja och 175 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 _§ Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 29; punkten 3:o föreslagna
och åt båda kamrarne godkända voteringsproposition:

De*b som viI1> att Riksdagen för år 1888 å extra stat beviljar
50,000 kronor för vidtagande af åtgärder för befästande af Vabereet
röstar ° ’

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 14.

ff:o 14. 1 Lördagen den 18 Juni, f. m.

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit den gjorda framställningen
om beviljande af 50?000 kronor för vidtagande af åtgäider föi befästande
af Vaberget.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — SO;

Nej — 55.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o Öl, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 63 ja och 152 nej, samt att häda kamraines
sammanräknade röster befunnits utgöra 143 ja och 207 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 30, punkten 2:o, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att öfverlotsen af lista graden vid Kalmar lotsplats
C■ V. Kinmnans enka Johanna Kinnman, född Malmsten, må
för sin återstående lifstid tilldelas ett årligt understöd af 300 kronor,
att utgå från lots- och fyrmedlen, äfvensom att detta understöd må
få utgå från och med år 1887, löstalja; -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen på det sättet bifallit Kongl. Majds
förslag, att Riksdagen medgifvit det öfverlotsen åt lista graden vid
Kalmar lotsplats C. V. Kinnmans enka Johanna Kinnman, född Malmsten,
må från och med år 1888, så länge hon lefver enka, åtnjuta
ett årligt understöd af 210 kronor, att utgå från lots- och fyrmedlen..

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej - 21.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n-o 92 som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
’ utfallit med 111 ja och 99 nej, samt att båda kamrarnes

Lördagen den 18 Juni, f. m,

sammanräknade röster befunnits utgöra 220 ja och 120 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af statsutskottet i dess memorial n:o 30? punkten 3:o; föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen till byggande af en pansarbåt af
»Sveas» cert beviljar ett anslag af 2,868,000 kronor och deraf för
år 1888 anvisar dels, af den medelstillgång, som uppkommit genom
de från statskontoret aflemnade vakansafgifterna för åren 1884 och
1885, hvilka enligt Riksdagens redan fattade beslut böra komma
sjöförsvaret till godo, det belopp af 151,565 kronor 51 öre, som återstår
efter afdrag af 33,600 kronor, hvilka erfordras för iståndsättande
åt okeppsholmsbron i Stockholm, och dels såsom extra anslag
548,434 kronor, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 33.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 93, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
mfallit med 80 ja och 135 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 180 ja och 168 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
åt statsutskottet i dess memorial n:o 31 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen medgifver, att hvad för den i bouppteckningen
efter friherre Carl Otto Silfverschiöld upptagna fideikommissegendom
blifvit erlagdt i stämpelafgift, eller 4,919 kronor

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

75 öre, må till så stor del, som belöper på de fyra bland bemälde
friherres sterbhusdelegare, hvilka till följd åt egendomens _ egenskap
af fideikommiss varit från andel i densamme uteslutne, restitutionsvis
återbetalas till dessa sterbhusdelegare från sjunde hufvudtitelns anslag
till restitutioner, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 49.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 94, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 65 ja och 142 nej, samt att båda kamiaines
sammanräknade röster befunnits utgöra 140 ja och 191 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtanden:

n:o 1, med anledning af väckta motioner i fråga om tilläggsstadgande
till instruktionerna för Riksdagens revisorer af statsverket,
riksbanken och riksgäldskontoret; samt

n:o 2, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
ändringar i förordningen angående en postsparbank för riket den
22 juni 1883.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 16 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 18.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 15 och 16 innevarande juni
bordlagda utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel.

Lördagen den 18 Juni, f. in.

7 S:o 14.

Grefve Sparre: Under åttonde hufvudtiteln har Kong!. Maj:t
hemställ om anslag till uppförande af ny byggnad för nya elementarskolan
i Stockholm. Utskottet har derom utlåtit sig i 39 punkten
af föreliggande betänkande; men då Kongl. Maj:t föreslagit, att
såsom bidrag till kostnaderna för denna nybyggnad skulle användas
vissa befintliga reservationer å anslagen till allmänna läroverken,
och då utskottet under punkten 8:o redogjort dels för reservationsmedlens
belopp och dels deras användande, synes mig nödvändigt
derutaf följa, att 39 punkten föredrages framför 8 punkten.

Jag tager mig derför friheten hemställa, att betänkandet måtte
punktvis föredragas, dock med iakttagande att, sedan de 7 första
punkterna blifvit genomgångna, den 39 punkten föredrages, derpå
den 8:de och sedan de öfriga punkterna i den ordning, de förekomma.

Denna hemställan bifölls.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

1—7 ''punkterna.

Biföllos.

39 punkten.

Herr statsrådet Hammarskjöld: Ehuru jag mycket väl inser
att emot statsutskottets enhälliga afstyrkande icke mycken utsigt
förefinnes för beviljande af det utaf Kongl. Maj:t begärda anslaget,
anser jag mig likväl skyldig att för kammaren framhålla såväl behofvet
af detta anslag som det berättigade i att framställning göres
till Riksdagen om behofvets fyllande.

Att nya elementarskolans nuvarande lokaler äro synnerligen
dåliga torde af ingen kunna bestridas. En del af lärjungarne inhysas
för närvarande i förhyrda lokaler, så dåliga, att det är rent
af en skam att ett läroverk, för hvilket staten ansvarar, skall hafva
sina lärjungar så logerade. Men äfven om dessa lokaler icke erfordrades,
har dock den nuvarande byggnaden så många och så
störa brister, för hvilka i den kongl. propositionen redogjorts, att
det ej bör längre ifrågakomma att de bibehållas uti sitt nuvarande
skick. Så t. ex. i fråga om gymnastiklokal, teckningslokal, musiklokal,
m. m.

Det har satts i fråga, om just staten bör fylla behofvet. 1 detta
fall vill jag. erinra om, att denna skola alltid ansetts intaga ettslags
undantagsställning. Nuvarande läroverkshuset uppfördes med statsanslag
just derför, att denna skola ej ansågs intaga samma ställning
till den kommun, der skolan befinner sig, som andra skolor
gorå. Andra kommuner, der offentliga läroverk finnas, äro skyldiga
skaffa bostad åt rektor eller oek hyresersättning. Hvad nu nya
elementarskolan beträffa!-, bär Riksdagen flera gånger erkänt att

Ifrågasatt
anslag till
nybyggnad
för nya
elementarskolan
i
Stockholm.

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Ifrågasatt
anslag till
nybyggnad
för nya
elementarskolan
i
Stockholm.
(Forts.)

Riksdagen, icke Stockholm, har den förpligtelsen, i det Riksdagen
gifvit anslag och sedan höjt anslaget till hyresersättning åt rektor.
Det torde sålunda ej kunna bestridas, att skolan hitintills haft den
ställning, att staten haft de förpligtelse!1 i afseende å dess lokaler,
som eljest ålegat kommunen. Och detta ganska naturligt. Ty denna
skola har alltid haft och har fortfarande en undantagsställning, enär
man har behof af ett läroverk, der uniformiteten i undervisning ej
så strängt iakttages, som eljest. Man behöfver alltid anställa försök
i den ena eller andra rigtningen för att finna hvad som verkligen
är mest lämpligt i afseende på skolundervisningens anordnande.
Just på vår tid, när idéerna på det pedagogiska området så bryta
sig, blir behofvet af en sådan skola större än eljest. Men då är det
heller icke lämpligt, att en sådan skola skall vara inhyst i dåliga
lokaler. Icke heller är det skickligt och passande, att en skola,
för hvilken staten ansvarar, skall hafva sämre lokal än någon annan
skola i hufvudstaden.

Herr Schotte: I denna fråga är min ståndpunkt något afvikande
från statsutskottets, och jag ber derför att med några ord få motivera
min vid betänkandet afgifna reservation.

1 afseende på beskaffenheten af de lokaler, som nya elementarskolan
för närvarande disponerar, d. v. s. större delen åt dessa lokaler,
kan man icke annat än instämma med hvad herr ecklesiastikministern
nyss yttrade, likasom det äfven är derför fullständigt redogjordt
i den kong!, propositionen. I afseende på statens pligt att
särskild lemna anslag äfven till nybyggnad åt denna skola, derest
man önskar dess fortfarande bestånd, kan man ej hysa något tvifvel.

Under sådana förhållanden återstår ingenting annat, än att antingen
bifalla den kongl. propositionen, eller också föreslå någon annan
utväg.

Om jag skulle få döma till sinnesstämningen inom Riksdagen
efter som sinnesstämningen var inom utskottet i denna fråga, anser
jag för min del alldeles omöjligt att för närvarande vånna Riksdagens
bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Den frågan framställer sig
då, huruvida någon annan utväg skulle kunna tillgripas, hvarigenom
man med mindre uppoffring från statens sida ändå skulle kunna
tillgodose de behof, som här gorå sig gällande. Och i det afseendet
har statsutskottet äfven i motiveringen påpekat och jag för min del
tror att härvid det enda möjliga är, att man måste tänka på någon
reduktion af lärjungarnes antal.

Som bekant bestämdes, när nya elementarskolan inrättades, att
lärjungeantalet skulle vara 100, och detta antal hade skolan år 1837
uppnått. Sedermera fortgick undervisningen med endast 100 lärjungar
ända till år 185!'', då antalet lärjungar bestämdes till 200.
Den byggnad, som nu finnes, uppfördes också under åren 1858—
1859 och beräknades för 200 lärjungar. Men som man ansåg att
läroverket var i behof af större inkomster, medgaf Kongl. Maj:t år
1862 att lärjungeantalet fick ytterligare ökas till 300, och att man
skulle få förhyra några rum, som för ändamålet tunnos tillgängliga

Lördagen den 18 Juni, f. m.

N:o 14.

i generalstabens litografiska anstalt. Och lärjungarnas antal blef
också till ungefär detta antal förhöjdt.

Då voro emellertid förhållandena i Stockholm helt annorlunda,
än nu. Då fans för den högre elementarundervisningen i Stockholm
blott ett enda fullständigt läroverk, nemligen Stockholms gymnasium,
fast med blott ett fåtal lärare och gamla, ganska underhaltiga
lokaler. Under sådana förhållanden var det ju naturligt, att
många föräldrar skulle vilja hafva in sina barn i nya elementarskolan.

Nu hafva emellertid förhållandena gestaltat sig helt annorlunda.
Stockholms stad har redan byggt och beslutat bygga flera stora läroverkshus,
Indika utan tvifvel skola rymma det antal lärjungar, som
Stockholm kommer att behöfva plats för.

Nya elementarskolan behöfver ej derför nu hafva så stort lärjungeantal,
då ungdomen från Stockholms stad nu har tillräckligt
tillträde vid de öfriga läroverken här. Det synes mig derför, som
ett lärjungeantal af 200 skulle vara fullt tillräckligt och lämpligt
för skolans ändamål att vara profskola. Då 1856—1858 års Riksdag
gjorde en större förändring i afseende på elementarläroverken och
anslog dels högre lärarelöner och dels ett större antal lärare, ansågs
200 lärjungar just vara ett normaltal för ett fullständigt högre elementarläroverk,
hvilket borde vara försedt med 16 lärare, deraf
en rektor samt 7 lektorer och 8 adjunkter. Jag tror för min del
detta tal kan vara rätt lämpligt, och att man vid nya elementarskolan
ej bör öfverskrida detta. Men äfven om Kongl. Maj:t skulle
finna skäligt att bestämma antalet till 200, bör man derför icke
föreställa sig, att det läroverkshus, som nu finnes, är tillräckligt
och lämpligt, oaktadt det byggts för detta antal. Det har nemligen
sedan den tiden inträffat en väsentlig förändring. Då nya elementarskolans
nuvarande hus uppfördes, byggdes det hufvudsakligen för
den fria flyttningen med monitörsystemet samt försågs med en mycket
stor lärosal, der all öfverläsning skulle ske, och derutöfver blott
några få smårum. Nu har man emellertid kommit under fund med
att denna undervisningsmetod, åtminstone på det lägre stadiet, är
olämplig, och nya elementarskolan har också för de lägre klasserna
gått ifrån densamma. Först bestämdes 2 fasta klasser, derefter 3
och nu senast har jemväl den 4:de klassen bestämts att blifva fast,
och den fria flyttningen börjar först med örte klassen. Således behöfver
skolan först och främst nya, tillräckliga och ordentliga klassrum
för 4 fasta klasser och dessutom åtskilliga andra rum för de
behof, hvilka närmare framhållas i Kong]. Majrts proposition.

Statsutskottet har trott, att denna förändring skulle kunna låta
sig göra temligen lätt, och säger derför »att den närmaste utvägen
att afhjelpa de anmärkta bristerna vore att inskränka elevantalet,
då lokalerna utan tvifvel skulle bättre än nu förslå, och endast en
ändamålsenligare inredning af åtskilliga lokaler erfordras, hvilken
torde kunna med jemförelsevis ringa kostnad åstadkommas på sådant
sätt, att läroverket kan fylla den särskilda uppgift, som är detsamma
anvisad.»

Ifrågasatt,
anslag till
nybyggnad
för nya
elementarskolan
i
Stockholm.
(Forts.)

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Ifrågasatt
anslag till
nybyggnad
för nya
elementarskolan
i
Stockholm.
(Forts.)

Så lätt går det. dock ej enligt min åsigt. Icke kan läroverket
blifva belåtet med blott några få mindre förändringar med afseende
på gymnastiklokal o. s. v., utan skall ändamålet vinnas, erfordras
större och vida kostbarare anordningar.

I afseende å kostnaderna vill jag påpeka, att nya elementarskolans
direktion för några år sedan föreslog, att huset skulle påbyggas
för en kostnad af ungefär 116,000 kr. Öfverintendentsembetet.
ogillade påbyggandet och föreslog i stället en tillbyggnad, som
skulle kosta 122,000 kr., med beräkning att antalet lärjungar skulle
utgöra 300.

Att någondera af dessa åtgärder måste vidtagas, är min tanke,
och kanske vore en tillbyggnad bäst. Om lärjungeantalet något inskränkes,
torde väl ock kostnaderna kunna nedbringas; kanske
100,000 kr., eller något mer. Och den summa, som sedan åtgår,
torde Riksdagen få vara beredd på att anslå för att nya elementarskolan
skall kunna erhålla ändamålsenliga lokaler till fortsättande
af sin verksamhet.

Jag tror i allt fall, att detta är en stor skilnad emot hvad Kongl.
Maj:t begärt, nemligen byggnadskostnaden, 450,000 kr., hvarjemte
tomten kanske är värd 350,000 kr., tillsammans 800,000 kr.

Kan man nu åstadkomma tillräckliga och tjenliga lokaler för
100,000 kr., i stället för 800,000 kr., är det ju en stor besparing.

Jag skall derför tillåta mig att yrka bifall till den reservation,
som jag tagit mig friheten göra emot utskottets beslut och hvilken
reservation innehåller:

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning, må
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med hemställan, att Kongl.
Maj:t behagade taga i öfvervägande, huruvida icke lärjungeantalet i
nya elementarskolan lämpligen borde, så fort ske kunde, nedbringas
till 200, för livilket antal den nu begagnade byggnaden ursprungligen
varit afsedd, och derefter till Riksdagen göra framställning om
de åtgärder, som kunde vara behöfliga för att i den nuvarande lokalen
bereda tillräckliga och tjenliga läsrum.

Med den nuvarande lokalen menar jag naturligtvis icke blott
det nuvarande lärohuset, utan huset med tillhörande tomt, der tillbyggnad
kan ske. Man kan invända, att skilnaden emellan statsutskottets
beslut och den reservation, jag framstält, är obetydlig,
och att man derför lika gerna kan hålla sig till det förra. Men
då vill jag påpeka, att denna skilnad verkligen icke är så liten.
Antager man reservationen, blir det en bestämd skrifvelse, som
innehåller hvad Riksdagen vill i denna fråga, liksom å andra sidan
också en förklaring att Riksdagen är villig göra den uppoffring,
som är nödig, för att under sådana förhållanden nå målet.

Jag anhåller derför att herr talmannen behagade göra framställning
om bifall till min reservation.

Herr vice talmannen: Jag kan icke låta denna fråga afslutas
utan att yttra några ord. Jag förutsätter nemligen att den, om
också i något modifierad form, måste återkomma, och det är således

Lördagen den 18 Juni, f. m.

11 ?i:o 14.

af vigt att något bemöta de skäl, som emot Kong!. Maj:ts förslag Ifrågasatt
anförts. anslag till

Det första skälet skulle vara, att Stockholms stad borde bidraga^ mfcTelelill
nybyggnaden. Jag ber att i detta fall få erinra, såsom det ockshmentarskolan
blifvit erinradt från statsrådsbänken, att nya elementarskolan aldrig» Stockholm.
inordnats i det allmänna läroverkssystemet. och sålunda icke intager (Forts.)
någon sådan ställning, att staden har skyldighet att för skolan förskaffa
lokal. Stockholm har för öfrigt på ett mycket frikostigt
sätt uppfylt sina förbindelser, i fråga om anskaffande af skolhus,
dels genom redan utförda byggnader, dels genom beslut att bygga
sådana.

Vidare har man sagt, att skolan, såsom försöksskola, borde på
annan väg kunna ersättas. På den frågan vill jag icke inlåta mig,
men vill blott erinra, att detta läroverk intager en ganska framstående
plats i den allmänna undervisningen, är mycket allmänt
eftersökt och att årligen derifrån utgår ett stort antal alumner med
goda kunskaper. Det skulle vara eu föga uti tidsrigtningen gående
åtgärd att omintetgöra skolan genom att bibehålla den i sådant
skick med afseende på dess lokaler, att den ej skulle kunna fullgöra
sina åligganden.

Det är af detta skäl, som jag för min del tror, att Kongl. Maj:ts
framställning förtjent en annan behandling än den, som statsutkottet
låtit komma densamma till del. Då emellertid ett enhälligt afstyrkande
derifrån mött, vill jag nu icke göra något yrkande.

Uti Herr Schottes reservation kan jag icke heller instämma, då
jag alltför väl vet, att mycket allvarsamma olägenheter skulle följa
af en sådan inskränkning i lärjungarnes antal, som den af honom
föreslagna, åtminstone under öfvergångstiden.

Jag skall sålunda ej göra någon framställning, utan inskränker
mig endast till att uttala min åsigt derom, att ärendet, när det återkommer,
är förtjent af en mildare behandling.

Friherre von Essen, Fredrik: Då intet yrkande om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition blifvit framstäldt, är det kanske öfverflödigt
att yttra sig i denna sak. Kammaren synes således benägen
att antaga hvad statsutskottet föreslagit, men må hända kunna några
finna skäl att förena sig om den af Herr Schotte framstälda reservationen.
Jag vill derför bedja att få yttra några ord i anledning
af den ärade reservantens yttrande om utskottets motivering. Statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har mycket rigtigt
sagt, att skolan icke bör vara i det skick, i hvilket hon för närvarande
befinner sig. Detta har äfven utskottet vid besök på platsen
konstaterat, ty skolans lokaler tillfredsställa verkligen icke de pretentioner,
man nu för tiden har på en skola; och om staten skall
underhålla densamma, bör den ännu mindre vara i ett sämre skick i
afseende å lärjungarnes beqvämlighet än alla andra skolor. Utskottet
har icke heller förnekat, att staten har skyldighet att underhålla
denna skola, men utskottet har ansett tvifvelaktigt, huruvida
det kan vara skäl att bibehålla skolan i samma utsträckning som
hittills. Om lärjungeantalet inskränkes, kunde ju möjligen en repara -

J>:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Ifrågasatt tion eller inredning af läroverkshuset tillfredsställa behofvet för detta
anslag till min[tre antal lärjungar. Då inom kort tid en reorganisation af läroår
n«a”eZe-ver*ien ifrågakomrner, kan må hända då tillfälle blifva att anordna
mentarskolanåeaasL skola så praktiskt som möjligt. Kanske äfven att med ett
i Stockholm, förändradt skolsystem denna skola icke vidare erfordras såsom prof(Forts.
) skola för framtiden, då hon ju är mera kostsam och, om jag så får
säga, mera bunden af särskilda stadganden och föreskrifter än
privata skolor, som kunna vara mindre dvra, om än de af staten
understödjas, och mera oberoende. Det är detta utskottet velat i
några få ord antyda.

För min de! skulle jag ingalunda vara emot att biträda herr
Schottes förslag. Men dermed skulle sannolikt den olägenhet följa,
att om den föreslagna skrifvelsen antoges af den ena kammaren,
men förkastades af den andra, deraf icke skulle följa något resultat.
Derför tror jag, att det är klokare att antaga utskottets förslag, som
i hufvudsak innehåller samma tanke, ehuru äfven jag, såsom ledamot
af utskottet, icke gillat en del af dess motivering. I det stora stycket
på sid. 48 liar antydts, att skolans nyinträdande elever torde kunna
genom årsafgifter bidraga till skolans underhåll och åstadkommande
af reparation. Då skolans elever redan nu erlägga vida högre afgifter
än lärjungar vid andra statens skolor — jag tror afgiften utgör
45 kronor — kan det icke vara lämpligt att nu höja dessa utgifter.
Då staten, som en gång anlagt skolan, om än i mindre utsträckning
än nu, måste vara skyldig att underhålla densamma, bör
staten icke undandraga sig att draga försorg om att skollokalerna
befinna sig i tillfredsställande skick. Jag skulle önskat, att denna
del af motiveringen utginge, men då ett yrkande derom nu icke
skulle leda till något resultat, har jag blott velat hafva till protokollet
antecknad min åsigt härutinnan, hvilken delas af åtskilliga af
utskottets ledamöter.

För öfrigt anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Gilljam: Då jag klarligen inser, att i det läge, hvari
frågan för närvarande befinner sig, utsigt till framgång för punkten
icke gifves, samt jag dessutom till hufvudsaklig del blifvit förekommen
af herr vice talmannen, skulle jag nu ej begärt ordet, om
jag ej, för det fal! att, som jag hoppas, frågan under lyckligare förhållanden
återkommer, ville hafva konstaterat några saker, som enligt
min åsigt gifva fulla skäl för det begärda anslagets beviljande.
Det är icke frän något håll bestrida att det är svenska staten och
icke Stockholms stad, som har med detta läroverkshus att göra.
Från första början, d. v. s. i snart 60 år, har nya elementarskolan i
detta hänseende intagit en exceptiouel ställning. Då Stockholms stad
dessutom på det berömvärdaste sätt fullgjort sina skyldigheter i afseende
å sina läroverkshus, så bör man nu icke hafva några sidotankar
på att staden skall bidraga äfven till nya elementarskolans
ombyggnad. Vidare är det konstateradt, att huset befinner sig i sådant
skick, att det hvarken är med statens värdighet eller gällande
lag förenligt, att ett sådant hus skall längre kunna i detta skick
brukas och begagnas. •

Lördagen den 18 Juni, f. m.

13 N:o 14.

Man har talat om att få denna profskolas uppgift förlagd till Ifrågasatt
ett enskildt läroverk, hvilket, såsom jag nyss hörde en ärad leda- ans^a9 til1
mot af statsutskottet säga, skulle vara friare i sin verksamhet än f^-nyadestatens
skolor. Enligt min åsigt kan dock intet läroverk vara meramentarskolan
fritt, än just det som staten sjelf inrättat för att tjena till profsko]a, * Stockholm,
En privat läroanstalt skulle kräfva mycken hänsynsfullhet, så snart (Forts.)
experimenten medförde fara för dess ekonomi, hvaremot, om staten
ensam har med skolans ekonomi att skaffa, staten kan anställa just
de prof, staten önskar, och på det sätt, staten finner ändamålsenligast.

Vidare har det talats om, att lärjungeantalet borde nedsättas från
300 till 200. I det afseendet vill jag nämna, att ursprungliga antalet
var bestämdt till 100. På grund af 1843 års skoirevisions uttalande
höjdes antalet till 200; såsom skäl hvarför anfördes att, då
skolan vore en profskola, lärjungeantalet borde vara ungefärligen
detsamma som i de vanliga skolorna, enär med ett fåtal lärjungar
en mängd metoder kunna användas och finnas lämpliga, hvilka alls
icke duga för mera besökta läroverk. Att sedermera antalet vuxit
till 300 torde hafva berott på det stora påträngande antalet inträdessökande
i skolan, och nya elementarskolan företer derutinnan ungefär
samma utveckling, som öfriga läroverk i riket. Men äfven om antalet
nedsattes till 200, tror jag mig med säkerhet kunna påstå, att
det nuvarande läroverkshuset på intet sätt kan upptaga ens detta
antal. Fråga har derå gånger varit om att om- och tillbygga huset,
men hvarje gång har öfverintendentsembetet haft invändningar och
svåra invändningar att göra.

I sammanhang härmed vill jag fästa uppmärksamheten på eu
annan sak. I vår tid gör man så många statistiska beräkningar.

Skall det nuvarande lärareantalet vid skolan, som i förbigående
sagdt är något rikligare än vid andra läroverk i allmänhet, ehuru
derför ingalunda allt för rikligt, användas för endast 200 lärjungar,
skola dessa komma att jemförelsevis kosta staten mera att underhålla
än 300.

Då jag nu hört att en ledamot af statsutskottet sjelf ogillat utskottets
motivering angående den ifrågasatta ökningen af lärjungarnes
skolafgifter, skall jag icke vidare fästa mig vid denna sak. Jag vill
blott fråga, om herrarne tro, att föräldrar hafva stor benägenhet att
betala ökade utgifter för något, som icke någonsin kunde komma
deras barn till godo, utan först i en långt aflägsen framtid skulle
blifva till nytta för skolans dåvarande lärjungar.

På grund af frågans särskilda ställning för närvarande har jag
intet yrkande att framställa.

Herr Törnebladh: Jag skall icke blifva mångordig, då jag till
en del är förekommen af föregående talare. Visserligen liar jag deltagit
i ärendets behandling i utskottets plenum, men deremot icke
inom avdelningen. Då frågan förekom i utskottets plenum, läns egentligen
intet annat att göra än att söka få motiveringen så skrifven,
att frågan möjligen kunde återkomma under förändrade förhållanden.

Hvad byggnadsförslag^ beträffar, får jag dock bekänna, att jag

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Ifrågasatt svårligen skulle kunna kafva röstat för detsamma, emedan jag anser,
anslag till läroverkshuset icke blifvit ändamålsenligt förlagdt i förhållande
för nya dt- till angränsande gator. Vidkommande åter motiveringen, veta nog
♦»ewtamofawherrarne, huru en sådan inom utskottet tillkommer; den måste underi
StoMolm.stundom lämpas efter olika åsigter, hvilka vilja hafva hvar sitt ord
(Forts.) med, så att till slut ingen blir rigtigt nöjd med det hela. Men om i
detta fall motiveringen läses med en välvillig uppfattning, torde i densamma
finnas ligga mycket, som är värdt att taga vara på för framtiden.

Beträffande nya elementarskolans säregna ställning, vill jag erinra
om, att hon, ehuru funktionerande i Stockholm, icke är underkastad
de särskilda bestämmelser, som gälla för Stockholms allmänna läroverk
i fråga om begränsningen af lärjungeantalet, så att i denna
skola kunna mottagas lärjungar från andra orter i riket, under det
att stockkolrnsläroverken i fiffigt måste i första rummet mottaga lärjungar
från sina distrikt. Detta är eu ganska afsevärd omständighet,
då många bosätta sig i Stockholm, åtminstone för vintern, utan att
der vara mantalsskrifne och strängt taget icke skulle hafva rätt att
för sina barn begagna läroverken härstädes, äfven om nu bristen i
mantalsskrifningen någon gång skulle få vika för en tillfällig kyrkoskrifning.
Ur denna synpunkt är det lämpligt, att i hufvudstaden
finnes en skola, som icke är begränsad endast till barnen inom ett
visst distrikt.

Då dertill kommer, att nya elementarskolan, äfven om hon i viss
mån frångått det ursprungliga systemet med fria flyttningar m. m.,
dock ännu i vissa afseenden skiljer sig från de vanliga allmänna
läroverken och kan gifva anledning till åtskilliga försöks anställande,
särskild! om en ändamålsenlig lokal åstadkommes, torde skäl nog
finnas att icke allt för mycket begränsa eller inskränka skolans
verksamhet.

Huruvida lämplig lokal kan beredas på skolans nuvarande tomt,
med några förändringar i planen, betvifla- äfven jag i någon mån,
men det skadar dock icke att i detta afseende fä en så fullständig
utredning, att, då frågan återkommer, Riksdagen får tillfälle att taga
densamma i noggrannare och mera välvilligt betraktande, än som
under denna brådskande tid kommit henne till del. Jag ber att få
anmärka, att i motiveringen ganska tydligt finnes uttaladt, att åt detta
läroverk en alldeles särskild uppgift är anvisad. Om man tager fästa
på detta yttrande, ligger deri naturligtvis ett förklarande eller åtagande,
att staten för framtiden skall se till att läroverket i afseende
å lokalen blifver fullt ändamålsenligt och tillfredsställande. I förhoppning
om en lycklig lösning af frågan i den allra närmaste framtiden,
anhåller jag om bifall till utskottets förslag, då jag tror, att
det är bättre att den nu lemnade motiveringen, om också ett och
annat kan anmärkas mot densamma, kommer fram i Riksdagens skrifvelse,
än att, i händelse kamrarne stanna i olika beslut, i fråga om
en särskild skrifvelses aflåtande, motiveringen blir ingen alls, så att
Kongl. Maj:t icke har något att fästa sig vid.

Sedan fifverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad

Lördagen den 18 Juni, f. m. 15 N:o 14.

utskottet i förevarande punkt hemstält och vidare på antagande af
det förslag, som innefattades i den af herrar Schotte och von Baumgarten
mot punkten afgifna reservation, hvarefter propositionen på
bifall till utskottets hemställan förnyades och förklarades vara med
öfvervägande ja besvarad.

8—35 punkterna.

Biföllos,

36 punkten.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet i denna frågaLöneförbättför
att söka få kammarens understöd dertill, att det extra anslag, som ™ig för
här begärts af Kongl. Maj:t och förut under flera år beviljats, måtte^.r%nermd
icke vidare utgå. Här är som bekant fråga om ett tillfälligt Inne- läroverkm.
tillägg åt lärarne vid de allmänna läroverken. Med afseende derpå
tar jag säga, att det enligt ruin åsigt finnes tre hufvudskäl för att
icke vidare bevilja detta anslag.

Det törsta skälet är läroverksfrågan. Densamma är ännu icke
afgjord. Hvad den beträffar, har jag mot densamma två anmärkningar
att göra, först i fråga om dess formella beskaffenhet och
vidare i afseende å sjelfva den nya organisation af frågan, som afses
med de hittills verkstälda undersökningarna. Frågan har under
många år blitvit behandlad af olika myndigheter inom landet, och
det kan icke nekas att den allmänna meningen allt mer och mer
gifvit till känna otålighet att få se ett slut på densamma. Man förmodade
att vid detta års januari-riksdag herr ecklesiastikministern
skulle inkomma med ett förslag i ämnet. Som herrarne litet hvar
veta, blef dock den förväntningen icke tilifredsstäld, och vid detta
senare sammanträde af 1887 års riksdag har icke heller något förslag
i ärendet från Kongl. Maj:t försports. Det anslag, som för
några riksdagar sedan beviljades åt elementarlärarne, var otvifvelaktigt
atsedt, att det icke skulle dröja allt för länge med förslag i
denna fråga, så att Riksdagen vederbörligen kunde få behandla densamma,
Då emellertid detta icke egt rum, finner jag äfven detta
vara ett skäl att afslå det nu begärda anslaget, för att, om möjligt,
derigenom befordra frågans framläggande.

Äfven i afseende på sjeltva organisationens beskaffenhet synes
denna fråga, att döma efter de tryckta meddelanden, som kommit
till allmänhetens kunskap och som blifvit utdelade till kammarens
ledamöter, hafva blifvit behandlad på ett sätt, som icke i någon mån
kan tillfredsställa den allmänna meningen i landet. Jag vill icke
här ingå i några detaljanmärkningar och öppna en vidlyftig och uttömmande
diskussion i en så svår fråga. Jag skall endast i några
korta drag angifva den mening, som allt mer och mer gör sig gällande
bland föräldrar och målsmän, som hafva eller få sina barns
undervisning anförtrodd åt elementarläroverken och hvilka icke anse,
att den väg, hvarpå den nya organisationen, att döma efter hvad
man känner åt densamma, kommer att inslå, kan vara tillfreds -

S:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. in.

Zöwe/ör&ätt-ställande. Sålunda synas mig ganska befogade anmärkningar framme
för ställa sig hos allmänheten. Den första rör det s. k. latintvånget.

l^llmännaMan lykes vilja mer och mer luta derhän, att detta tvång måtte

läroverken, upphöra, och latinstudiet blifva ett fritt valämne. Vidare önskar
(Forts.) den allmänna meningen, så vidt jag kan förstå, en inskränkning
i den fortsatta hristendomsundervisningen, sedan eleven blifvit
admitterad till H. H. Nattvard. För det tredje är det en allmänt
utbredd önskan, att vid den nya organisationen af elementarläroverken
vissa onyttiga läroämnen måtte borttagas och ersättas med
andra, som äro nödvändiga för eu medborgares praktiska lif och
verksamhet, men som nu delvis alls intet och delvis högst ofullständigt
läras. En anmärkning, som, äfven den, har ganska stor
vigt, är vidare den, att barnens allmänna uppfostran bör gifvas en
retning till allmän medborgerlig och ej ensamt till embetsmannabildning,
emedan de fleste bildningssökande i landet ändock icke komma
att blifva embets- och tjensteman, utan utgå till andra näringar och
yrken. Den tid är nu förbi, hoppas jag, då embetsmannabildningen
ensamt stälde de största anspråken på undervisningen, och densamma
måste nu, snart eller sent, gifva med’ sig till förmän för allmän medborgerlig
bildning. Äfven i afseende på elevernas helsovård och
deras öfveransträngning i läroverken hafva af sakförståndige ledamöter
i de komitéer, som varit tillsatta i denna fråga, högst allvarliga
anmärkningar blifvit uttalade, och detta är ett ämne, som mycket
nära och känbart berör hvarje fader eller målsman för de unga bildningssökande
eleverna. En annan anmärkning rörer det ringa afseende,
som hittills fästs vid elevernas undervisning i handarbeten
och i slöjd. Att detta är både nyttigt i hygieniskt hänseende och
äfven nödvändigt för den allmänna medborgerliga bildningen, sedan
eleven lemnat läroverket, lärer ej kunna bestridas, men de försök,
som hittills i denna väg blifvit gjorda, och det, som mig synes, ringa
afseende, som dervid blifvit fäst i den nya organisationen, så vidt
man kan döma efter för handen varande, offentliggjorda förhandlingar,
låta befara o att denna fråga kommer att temligen mycket
skjutas åt sidan. Åter en anmärkning, som synes mig befogad, mot
den nuvarande organisationen, och hvars anledning man hoppas
måtte varda på ett energiskt sätt undanröjd i det nya förslaget, är
behofvet af en reduktion i dels elementarlärarnes och dels elementar''
läroverkens antal. Jag tror, att, såsom dessa läroverk nu på många
orter äro beskaffade, anslagen till dem äro på grund af förhållandet
emellan antalet lärare och de elever, som dessa skola undervisa,
bortkastade penningar. Jag tror således, att äfven i detta afseende
kunna stora besparingar åstadkommas. Slutligen tyckes det mig
äfven vara en temligen allmänt utbredd mening, att en del af kostnaderna
för elementarundervisningen borde och kunde bestridas af
elevernas föräldrar och målsmän, så att denna ej måtte allt för mycket
tynga på statskassan. Detta är med afseende på sjelfva läroverksfrågan.

Med afseende på det här nu i den 36 punkten ifrågasatta anslaget
på 336,975 kronor ber jag få påpeka, att förslag om dylika
anslag, fast af vida mindre vigt och betydelse, äro framstälda i 40,

Lördagen den 18 Juni, f. m.

N:o 14.

41 och 42 punkterna, hvilka visserligen ej nu äro föremål för kam- Löneförbättmarens
öfverläggning, men för att ej sedermera behöfva taga tiden pn3 f°r
i anspråk med mina anföranden, får jag nämna, att jag i allmänna

yrkande om afslag på den 36 punkten äfven inbegriper afslag på läroverken.
de i nyssnämnda punkter upptagna tillfälliga löneförhöjningar. (Forts.)

Ett annat skäl för afslag på det ifrågavarande högst betydliga
anslaget är, att jag under nuvarande förhållanden finner detta anslag
obehöflig!. När detsamma beviljades — d. v. s. hälften beviljades
af hvad Kong!. Maj:t då begärde — såsom en tillfällig löneförbättring
för elementarlärare m. fl., så var det derför, att man ansåg, att
lefnadskostnaderna voro till den grad förhöjda, att dessa lärare och
lärarinnor icke kunde komma ut med hvad staten dem bestod. Det
är af hvar och en kändt, mine herrar, att sedan denna tid hafva
prisen på lifsmedel sjunkit i så betydlig grad, att ensamt deri ligger
ett talande skäl att borttaga detta, om jag färsk säga, dyrtidstillägg.

Det kan visst vara mycket bra för löntagarne, att lifsmedlen blifva
billigare, men om lifsmedlens pris för dem ej ökas, och deremot de,
som producera lifsmedlen, erhålla någon hjelp i sitt eget tunga yrke,
kan jag ej finna, att derigenom någon orätt sken Detta har likväl
vår nuvarande patriotiska regering sökt förekomma genom att på
ett sä energiskt sätt uppträda mot vår mening i den s. k. tullfrågan.

Det är således, mine herrar, alldeles icke att försämra deras vilkor,
mot hvad de varit förut, att nu indraga detta anslag, emedan lifsmedlens
sjunkande pris gafvel- dertill en ganska talande anledning.

Ett tredje skäl och det ej minst vigtiga är nödvändigheten att
söka, sä vidt det är möjligt för den .anslag beviljande Kiksdagen inskränka
utgifterna på riksstaten. År icke landets och statskassans
ställning sådan — och det kan väl icke ens af den mest radikala
optimist förnekas — att många anledningar förefinnas att befara en
statsbrist vid nästa riksdag, den som skall bestämma om 1889 års
statsreglering? Jag vill ej nu närmare ingå i alla detaljer af detta
ämne, det tillåter ej tiden och kammaren skulle må hända ogerna se
det; jag vill blott i förbigående vidröra eu sak, att nemligen den
allmänna nöd i landet, som nu icke längre kan bestridas, gifver
sannolikhet för att äfven landets kommuner och dessas inbyggare
snart nog skola komma och klappa på riksförsamlingens dörr för
att begära hjelp. De senaste klimatiska förhållandena på många
ställen i vårt land låta, mine herrar, befara verklig missväxt på
ganska många orter.

Följande förhållanden komma, efter min tanke, att högst betydligt
inverka på statens blifvande inkomster vid en kommande statsreglering,
nemligen:

l:o) den blifvande nedsättningen af taxeringsvärdena för fast
egendom. Det lär väl icke kunna bestridas, att det pågår litet hvarstädes
en rörelse att minska taxeringsvärdena af det rättmätiga skäl,
att inkomsterna i ingen mån svara mot de hittills varande, för några
år sedan allt för högt uppdrifna taxeringsvärdena;

2:o) den ifrågasatta restitutionen af den beräknade skatten af
till export afsedt nederlagsbränvin. Att äfven detta kommer att under
Första Kammarens Prof. 1887. B, N:o 14. 2

X:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Löneförbättring
för
lärarne vid
allmänna
läroverken.
(Ports.)

loppet af åtskilliga år minska statens inkomster, har redan blifvit
berörd! och af den ärade chefen för finansdepartementet erkändt.

3:o) den af oss nyligen beviljade tio procent-nedsättningen i kronnarrendena; 4:o)

nedsättningen i jernvägens godsfrakter, som redan vidtagits
af trafikstyrelsen, hvilken illa nog har en sådan absolutistisk magt,
och hvars värde utan öfverdrift lär kunna skattas till något öfver eu
million årligen; samt slutligen

5:o) minskningen i den stora inkomstkälla, som brukar tillflyta statskassan
i tull-, jernväg^- och bränvinsmedel. Jag vill i det afseendet
nämna, att de två senaste månaderna gifva vid handen, att dessa
förhållanden komma att blifva af, jag fruktar det, en kronisk beskaffenhet,
Om vi företaga en jemförelse mellan de sammanlagda
inkomsterna af tull, jernvägar och bränvinstillverkning de fyra första
månaderna detta och föregående år eller 1886, finna vi för innevarande
år en minskning af 365,064 kronor 36 öre. Gå vi derefter till
maj månad och göra eu jemförelse mellan hvad de samfälda nyssnämnda
tre stora inkomstkällorna gifvit denna månad år 1886 och
år 1887, finna vi en minskning för år 1887 på 720,866 kronor 11 öre.

Medan jag håller på med dessa inkomstfrågor, ber jag kammaren
må tillåta mig att få plocka en gås, som jag har oplockad med herr
generaltulldirektöreu Bennich, och som han hade godheten att framfösa
för kammaren en dag i början af denna månad, när vi sysselsatte
oss med denna minskning i statens inkomster från dessa tre
stora inkomstkällor, och vid hvilket tillfälle jag i min landtlig^, enfald
bad herr generaltulldirektöreu vitsorda behofvet af sträng hushållnings
iakttagande derför, att äfven tullarne visade en återgång till ett
sämre tillstånd mot förr. Huru förhåller det sig nu med dessa tullinkomster?
Herr generaltulldirektören uppträdde då helt lakoniskt
och nämnde, att det verkligen för de fyra första månaderna 1887
vore en skilnad i inkomster mot samma månader 1886 på 700,000
kronor, men att inkomsterna vore med denna summa större 1887
än 1886. Jag hade ej mina dokument i ordning, så att detta verkade
på mig ganska bedröfligt och nedslående, och jag tror, att en tidning
tog sig friheten att helt spetsigt i en liten artikel behandla denna
diskussion oss emellan. — Nu vill jag emellertid plocka gåsen med
herr Bennich. Om vi taga tullinkomsterna, d. v. s. de debiterade,
ensamt för april 1887 och jemföra dem med inkomsterna under
samma april månad 1886, så finna vi för månaden ensam eu minskning
på 1887 års konto mot 1886 på 166,970 kronor 35 öre. Men
taga vi de fyra månaderna januari—april, såsom herr Bennich gjorde,
och jemföra inkomsterna för 1887 med dem för 1886, då finnes det
verkligen till förmån för 1887 en ökning, icke på 700,000 kronor,
såsom herr Bennich anförde, utan noga taget 626,787 kronor 48 öre.
Nog borde emellertid herr Bennich hafva vetat, och till och med mycket
bättre än jag, att min fruktan vände sig kring de fem, då passerade
månaderna, ty vår diskussion egde rum, vill jag minnas, den 5 eller
(i juni. Nu inträffade det märkvärdiga, att herr Bennich, enskildt
tillfrågad, sade att han ej då kunde hafva reda på huru inkomsterna
slagit ut för de fem första månaderna 1887, samt att den debiterade

Lördagen den 18 Juni, f, m.

>'':o 14.

tulluppbörden för maj månad 1887, jemförd med samma maj 1886, Löneförbättutvisade
en minskning på 455,861 kronor 66 öre. Jemföra vi de ring för
debiterade tullmedlen för alla de första fem månaderna 1887 med läranie vid

flll \Y) flWVlYt

dem för samma månader 1886, så befinnes det, att den mycket och iäroverken
högt omtalade ökningen inskränker sig till 172,980 kronor 37 öre.— (Fort,?)
»Anda något», sa'' den, som tick se Amål. — Vi se således, att resultatet
är långt ifrån att öfverensstämma med den kategoriska och
lakoniska uppgift om 700,000 kronors ökning, hvarmed herr Bennich
behagade nedslå mina beräkningar.

Jag har nu fått tillfälle i allmänhet utlåta mig i dessa frågor
och har så godt mig varit möjligt haft tillfredsställelsen åtminstone
besvara, om. ock ej öfvertyga herr Bennich med afseende på vårt
föregående samtal i denna fråga. Följden af hvad jag nu sagt —
och kanske bör jag bedja kammaren om ursäkt för att jag dermed
längre än vederbort uppehållit diskussionen — är, att sjag vördsamt
anhåller om afslag på den 36 punkten.

Friherre von Essen, Fredrik: Jag kunde inskränka mig till att
endast uppfylla min pligt att yrka bifall till utskottets förslag, enär
jag hyser den förmodan, att kammaren, oaktadt den föregående
talarens långa bevisföring, är villig att bevilja anslaget. Jag ber
emellertid att till detta yrkande få lägga några ord.

Den föregående talarens yttrande omfattade så vidlyftiga afdelningar
i olika brancher, att jag ingalunda kan åtaga mig att följa
honom i allt hvad han sade. Det är endast med afseende på den
del af hans anförande, der han ville lägga i dagen sina åsigter rörande
den blifvande organisationen af skolfrågan, på det vederbörande
måtte få kännedom om dessa, hans åsigter och sålunda åtnjuta bistånd
af hans erfarenhet, som jag vill erinra, att han synes hafva
glömt, att Kongl. Maj:t redan den 14 februari detta år fattat beslut
med afseende på skolfrågan och atiemnat proposition, som inkom
till Riksdagen den 28 samma månad, hvilken proposition just i
många delar öfverensstämde med de af honom uttalade önskningar,
särskild! i eu punkt, nemligen den om elevernas skolafgifter. Hvad
han sålunda önskat, har Kongl. Magt redan till viss grad uppfylt,
och jag antager för gifvet, att Kongl. Maj:t ämnar snarast möjligt
framkomma med ny proposition i ämnet. Detta, att Kong], Maj:t
säkerligen snart ämnar deri afgifva proposition, synes mig gifva en
osökt anledning att icke nu begära någon rubbning i den närvarande
organisationen.

Den ärade talaren sade visserligen, att detta anslag nu mer
skulle vara obehöflig^ men hvar och en, som något följt med skolfrågan,
vet, att Riksdagen sjelf och dess ledamöter i allmänhet erkänt,
att under många år lärarne vid de allmänna läroverken varit
för lågt aflönade, samt att ingen synnerlig obenägenhet mot en löneförbättring
uttalades, när Riksdagen år 1882 beviljade detta anslag,
med hälften af hvad Kongl. Maj:t begärt. Hvarför lärarne ej fingo
hela anslaget, påminner sig säkert den ärade talaren så väl som
hvarje annan af kammarens ledamöter, nemligen att de dertill beräknade
tillgångarne, som skulle erhållas från en ökning i termins -

N:o 14.

Lördagen dgn 18 Juni, f. m.

Löneförbättring
för
lärarne vid
allmänna
läroverken.
(Forts.)

afgifterna, 400,000 kronor, just då afslogos. I den blifvande propositionen
förmodar jag att denna sak kommer att åter framställas till
Riksdagens beprisande. Detta bär varit hufvudskälet, hvarför aflöningarna
kommit att sättas lägre än Kongl. Maj:t begärde. Men det
gafs ej endast för att tillfredsställa lärarnes behof under dyr tid,
utan för att bereda dem en löneförbättring, som var i hög grad påkallad.
Skulle det då vara skäl att lärarepersonalen beröfvades
detta lönetillägg, som man för så kort tid sedan ansett erforderligt,
och att denna personal skulle blifva den enda klass af embets- och
tjensteman, som i närvarande stund finge gå miste om nödig ersättning
för sitt arbete. Jag tror ej, att Första Kammaren skall vara
benägen dertill. Att söka följa den föregående talaren i hans högst
intressanta statsekonomiska föredrag kan visst icke falla mig in.

Jag får anhålla om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Bennick: Den ädle friherren på elfsborgsbänken har benägenhet
att öfverraska mig vid tillfällen, då jag minst kan vänta
det. Då han för några veckor sedan, jag tror det var i maj månad,
inför kammaren uppgå!'' att de tre stora uppbördstitlarne, som till så
väsentlig del ingå i vår budget, nemligen tullmedlen, trafikmedlen
och bränvinstillverkningsskatten, under den förflutna tiden af innevarande
år väsentligen understigit nästlidna års uppbörd under
motsvarande tid, samt uppfordrade mig att meddela bekräftelse på
hans uppgift, hvad tulluppbörden angick, tog jag mig friheten meddela,
att friherren alldeles misstagit sig i fråga om tulluppbörden.
Jag nämnde att denna uppbörd för de fyra första månaderna af
detta är, do enda, för hvilka redogörelse dä förefans, uppgått till omkring
till 700,000 kronor mera än för samma tid år 1886. Då den
ädle friherren emellertid syntes vilja draga denna min uppgift i
tvifvelsmål, bär jag sedermera genomgått tullverkets bokslut för
dessa fyra första månader, der exakta siffror förekomma, och är nu i
tillfälle att meddela, att hela uppbörden vid tullverket under nämnda
Hd i verkligheten öfverstigit förra årets samtidiga uppbörd med
703,406 kronor 98 öre, och att af detta belopp öfverskottet af tullmedel
besteg sig till 659,682 kronor 5 öre. När man talar i allmänhet
om beloppet af en uppbörd, som för år rör sig omkring 30 millioner,
brukar man icke räkna med ören, utan snarare med jemna
hundra tusental. Jag vågar således påstå, att mitt anmärkta yttrande
till fullo bekräftas af bokslutet.

Att tulluppbörden under maj månad varit i fallande, är något
som icke kan bestridas, men då bokslutet för denna månad ännu
icke är färdigt, kan jag ej till siffran uppgifva resultatet. Det är
dock visst, att friherre Klinckowströms uppgift derom, att årets tulluppbörd
understigit fjolårets, ännu vid maj månads utgång saknar
bekräftelse af verkligheten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och sedan på afslag derå, hvarefter pro -

Lördagen den 18 Juni, f. m.

21 N;o 14.

positionen på bifall till utskottets hemställan upprepades och förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.

37 och 38 samt 40—52 punkterna.

Bilollos.

53 punkten.

Mom. a) och b).

Biföllos.

Mom. c).

Friherre af Ugglas: Jag har icke velat besvära kammaren med
något yttrande vid de två föregående punkterna, ehuru jag måste
beklaga, att statsutskottet der gjort nedprutning^'' i Kongl. Maj:ts
förslag. Der var i alla fall utgången gifven. Men vid den nu föredragna
punkten måste jag fästa uppmärksamheten vid ett misstag,
som förelupit å statsutskottets sida. Såsom herrarne behagade finna,
har blindinstitutet alla föregående år åtnjutit ett anslag på extra
stat af 21,000 kronor. Nu har utskottet ökat aflöningarne tilllärarne
med icke mindre än 2,087 kronor 50 öre och tillika medgifvit ålderstillägg
till belopp af 2,250 kronor samt sålunda ökat utgifterna med
icke mindre än 4,337 kronor 50 öre, medan deremot utskottet ökat
det gamla extra anslaget till endast 22,700 kronor.

Jag tror mig veta, att till eu del åtminstone detta misstag uppkommit
derigenom att föregående års Riksdag rnedgaf samma ålderstillägg,
som nu skulle beviljas, och antog att dessa ålderstillägg bestredos
af detta anslag. Så är dock icke förhållandet. Direktionen
ingick till Kongl. Maj:t och tick tillstånd att för ändamålet använda
besparingarne. Herrarne behagade sålunda finna, att det är omöjligt
för direktionen att med det föreslagna beloppet bestrida de ökade
utgifterna. Jag har redan fäst ordförandens på afdelningen uppmärksamhet
härpå, och jag tror han gifver mig rätt, då jag anhåller
att kammaren ville öka detta anslag, så att det kommer att innefatta
dels de gamla 21,000 kronorna, dels tillökningen i aflöningarnas belopp,
2,087 kronor 50 öre, och dels de medgifna ålderstilläggen 2,250
kronor, eller tillsammans 25,337 kronor 50 öre eller i rundt tal 25,300
kronor. Jag tillåter mig derför hos herr grefven och talmannen
anhålla, att ifrågavarande punkt måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

att Riksdagen må,

c) vid bifall till hvad i mom. a) och b) föreslagits, utöfver blindinstitutets
ordinarie anslag å 21,000 kronor, på extra stat för år 1888,
för beredande af medel ej mindre till de aflöningar och ålderstillägg,
som i nämnda två moment omförmälas, än äfven för öfriga utgifter
till uppehållande af blindinstitutets verksamhet anvisa ett anslag af
25,300 kronor.

Anslag till
b lindinstitutet.

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. in.

Anslag till Friherre von Essen, Fredrik: Det är fullt riktigt hvad friherre
institutet !,f Ugglas meddelat i afseende å de omnämnda ålderstilläggen. Då
(Forts) ^fon8*- Maj:t till föregående Riksdag gjorde framställning om ålderstillägg
till institutets tjensteman, så befans vid utredning af frågan,
att institutets egna tillgångar lemnade medel till bestridande af dessa
ålderstillägg. Detta har fattats så som skulle det extra anslaget å
21,000 kronor hafva lemnat tillgång till nämnda ändamål, men så
har, på sätt friherre af Ugglas likaledes upplyste, icke varit förhållandet,
utan ålderstilläggen hafva utgått af befintliga besparingar.
Sjelfva afiöningsstaten har icke uppgått till mer än 18,325 kronor.
Skiinaden mellan detta belopp och 21,000 kronor har varit behöflig
för andra extra utgifter vid institutet och har icke varit disponibelt för
att betäcka utgifterna för ålderstilläggen, till hvilkas bestridande besparingarna
användts. Af de skal, som sålunda anförts i enlighet
med de upplysningar, som numera vunnits, anser jag mig skyldig
att, med frångående af statsutskottets förslag, instämma i det yrkande,
friherre af Ugglas framstäf.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande punkt endast blifvit yrkadt,
af friherre af Ugglas, att kammaren måtte besluta att, vid bifall till
hvad i mom. a) och b) föreslagits, utöfver blindinstitutets ordinarie
anslag å 21,000 kronor, på extra stat för år 1888, för beredande af
medel ej mindre till de aflöningar och ålderstillägg, som i nämnda
två moment omförmälas, än äfven för öfriga utgifter till uppehållande
af blindinstitutets verksamhet, anvisa ett anslag af 25,300 kronor.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i afseende på förevarande moment hemstält och vidare på
antagande af det utaf friherre af Ugglas framstälda förslag; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

54—56 punkterna.

Biföllos.

Anslag till ^ punkten.

sjukhemmet

i Jerf so Herr Forssell, Hans: Kammaren inser lätt, att en representant

för
dom om den nu föredragna punkten, men jag får bekänna, att den
noggrannare undersökning af handlingarna, hvartill denna min ställning
föranledt, har ledt mig till den slutsatsen, att det bär är fråga
vida mindre om ett speciel läns intresse än om ett ganska stort
statsintresse, hvilket förtjenar uppmärksamhet, och det är denna uppfattning,
hvilken jag skall söka göra för kammarens ledamöter gällande.
Jag vill dock först anmärka, att i statsutskottets utlåtande
insmugit sig en oegentlighet, då utskottet säger att det till sitt uttalande
har så mycket större skäl, som medicinalstyrelsen afgifvit
förslag i samma rigtning, som motionärerna framstäf, och ärendet

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Nto 14.

.således torde vara på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. En sådan Anslag till
omständighet plägar alltid betyda mycket, ja, nästan alltid bestämma sjukhemmet
kammaren för afslag. Jag är i tillfälle att efter från vederbörande
mhemtade upplysningar meddela, att så icke är förhållandet. Medi- Ä,“
cinalstyrelsens utlåtande öfver ifrågavarande sökandes framställning °’ 9'';
föredrogs inför Kongl. Maj:t, när statsverkspropositionen anmäldes,
och fann Kongl. Maj:t icke anledning att fästa något afseende vid
hvarken den ena eller andra af dessa framställningar. Ärendet är
sålunda icke vidare på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Det är dock mycket nog att Kongl. Maj:t icke fäst afseende vid
sökandenas, det vill nu säga motionärernas, framställning. I den svåra
ställning, som en enskild representant intager gent öfver den åsigt
Kongl. Maj:t efter föredragandens hemställan gillat, är jag likväl
lycklig nog att kunna hemta stöd för min uppfattning af den sakkunniga
myndighet, hvilken två gånger inför Kong}. Maj:t gjort
gällande samma åsigt som sökandena och motionärerna och ifrigt
yrkat bifall till deras framställningar.

Förhållandet är, såsom kammarens ledamöter kanske icke alla
känna, att denna ohyggliga sjukdom i Helsingland först uppträdde
i begynnelsen åt detta århundrade. Den fick hafva sin gång och
utvecklade sig under sextio år, då slutligen statsmagterna funno
skäl vidtaga några åtgärder deremot. På slutet af 1860-talet gafs
ett statsanslag. Sedermera anslogos ytterligare medel särskild! till
ett sjukhem, hvilket uppfördes i början af 1870-talet. Sedan den
tiden har sjukdomen ständigt minskats. 1874 funnos inregistrerade
121 sjuke, men 1880 icke flere än 76. Det vill säga, att sjukdomen
i senare tid gått tillbaka, men att, såsom de sakkunnige vitsorda,
detta skett just till följd af sjukhemmets tillvaro. Det är nemligen
genom internering, afsöndring från andra, som denna sjukdom kan
motverkas, och icke genom något annat medel. Den nödvändiga
förutsättningen för sjukdomens lindrande är sålunda ett sjukhem,
tillräckligt stort för att upptaga åtminstone sådana sjuke, som icke
kunna interneras i egna hem. Nu inträffar emellertid, att det icke
är allenast i Helsingland som sjukdomen uppträdt. Alldeles på
samma sätt, som den 1804 gaf sig till känna i vissa socknar i Helsingland,
har den på senare tider yppats i Medelpad, Ångermanland,

Dalarne och äfven i Bohuslän. Enligt afgifna intyg hafva af de
sjuke, _ som vårdats på sjukhemmet i Jerfsö, 20 procent och på den
sista tiden 25 procent kommit från andra orter än Helsingland. Detta
sjukhem har sålunda till uppgift icke blott att begränsa den ohyggliga
sjukdom, som redan finnes i Helsingland, och hindra dess vidare
spridande från de angripna socknarne derstädes, utan äfven att hindra
uppkomsten af samma sjukdom inom andra län, der, i fall de sjuke
finge vistas tillsammans med andre, samma förfärliga spetelska inom
kort tid skulle utbreda sig. Detta visar tydligen, att staten här har
ett mycket stort intresse att upprätthålla. När härtill kommer, att
endast en del af Getleborgs län, nemligen Helsingland, varit smittadt,
men ^ deremot icke någon smitta uppträdt i Gestrikland, kan man
förstå, att det är svårt att göra sjukhemmets bestånd beroende på
anslag från Gefleborgs landsting, hvilket är sammansatt af repre -

>’:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Anslag till sentanter för både Gestrikland och Helsingland. De förra äro föga

sjukhemmet benägne att mer än rikets öfrige inbyggare lemna bidrag till
i Jer f h ö °

(Forts.)

Sjukhemmet är
ligt skick och
tagas, behöfves
finna, att man

fiir ''Letéhke sjukhemmet i Jerfsö.

1 p Nu har det inträffat, att sjukhemmet i senare tider blitvit för

sitt ändamål alldeles otillräckligt. Der kunna blott vårdas 25 sjuke,
medan till intagande nu ytterligare anmälts 12, hvilka icke på något
vilkor kunna der inrymmas. Bär förefinnes således en brist, som
träffar icke blott Helsingland utan lika mycket alla öfriga landsorter,
der sjukdomen uppträdt och der smittans spridning skall hindras.

icke heller väl ordnadt. För att sätta det i tidsenöka
det. så att ytterligare 12 å 15 sjuke kunna innödvändigt
ett anslag. För min del kali jag icke
kan begära att Gefleborgs läns landsting skall anskaffa
medel, ty detta tillhör ovilkorligen staten. Då en sakkunnig
myndighet, medicinalstyrelsen, vitsordat att behofvet är trängande,
kan man deraf draga den slutsatsen, att dessa medel icke längre
fä förvägras, utan att staten snarligen bör komma till hjelp och
lemna det anslag, som erfordras för att göra sjukhemmet åtminstone
för den närmaste tiden tillräckligt. Af sjukhemmets ökning blir äfven
en följd, att kostnaden för sjukvården ökas. Till detta ändamål torde
det likaså vara statens skyldighet att lemna ett bidrag, som, åtminstone
i proportion till länet, är något större än det nuvarande. Jag
tror för min del, att motionärerna gått något för långt i sitt yrkande,
då de trott att staten skulle lemna hela anslaget utan bidrag från
länet. Dertill torde Riksdagen visserligen åtminstone icke för närvarande
finnas benägen, men ett något högre anslag än det närvarande
borde utan svårighet kunna utverkas, under förutsättning
att landstinget gifva- detsamma som förut. Frågan om höjdt sjukvårdsanslag
synes mig dock för närvarande kunna anstå, ty hvad
som nu behöfves är, förutom de begärda 7,500 kronor till understöd
åt sjukhemmet, ett anslag till tillbyggnad och utredning, eller 16,000
kronor för eu gång, att utgå under år 1888. Om detta beviljas, verkställes
byggnaden under nämnda år, och det blir sedan tillräcklig
tid att tänka på det ökade anslag, som fordras lör sjukvården. Jag
vågar derför, i öfverensstämmelse med hvad representanter från
Gefleborgs län i Andra Kammaren föreslagit, yrka, det kammaren
måtte besluta att dels för år 1888 bevilja ett extra anslag af 7,500
kronor till understöd åt sjukhemmet i Jerfsö socken, under vilkor
att 4,000 kronor dertill af landstinget anvisas för samma år och
att spetelske sjuke äfven från andra län än Gefleborgs^ varda till
vård å anstalten mottagne, så långt utrymmet derstädes sådant medo-ifver,
dels för utvidgning af spetelskesjukhemmet i Jerfsö och för
anskaffande af nödiga utredningspersedlar, för en gång, 16,000 kronor,
att utgå under år 1888.

Friherre von Essen, Fredrik: Med allt erkännande af de
åsigter som den föregående falaren framhållit, hemstället jag dock
om kammaren kan finna skäl att på en så ringa utredning som den
här föreliggande bevilja ett så betydligt anslag som det nu ifrågasatta.
Utskottet har haft tillfälle att taga temligen noggrann kän -

Lördagen den 18 Juni, f. m.

26 NtO 14.

nedom om frågan enär en af motionärerna varit ledamot af stats- Anslag till
utskottet just på den afdelning, som behandlat frågan. Man kan så- yukhemmet
lunda icke varit okunnig om de förhållanden, som här blifvit upp- för ''spetelsk
lysta, eller likgiltig för sakens ordnande på ett sätt, som kan med- (Forts.)
föra hopp om den förfärliga sjukdomens begränsning. Men det har
icke varit för utskottet bekant, att frågan varit af Kongl. Maj:t pröfvad
eller att det blifvit till Kongl. Maja inlemnadt en sådan framställning,
hvaremot utskottet kände hvad medicinalstyrelsen i frågan
yttrat. Under sådana förhållanden har icke utskottet kunnat göra
annat än afstyrka motionen och tillstyrka hvad Kongl. Maj:t föreslagit
för det närvarande, på samma gång utskottet gifvit en antydan
om, att för framtiden något mera från statens sida göres
än som hittills skett. Att Kong]. Maj:t säkerligen icke kommer att
underlåta att taga saken under allvarlig ompröfning, kan man ju
förvänta. En motivering sådan som denna kan kanske hafva samma
verkan som en skrifvelse. Det är mycket svårt att bevilja ett sådant
anslag som det här ifrågasatta utan eu noggrann utredning.

Med allt deltagande för den vigtiga sak, som här framhållits, tror
jag dock icke att det för närvarande är skäl att gå längre än Kong!.

Maj:t föreslagit, hvarför jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundeberg: Sedan den förste ärade talaren på ett så
belysande sätt redogjort för förhållandena med detta sjukhus, kunde
det vara öfverflödigt för mig att yttra något vidare, men då jag tillhör
Gefleborgs län och sålunda varit i tillfälle att närmare taga
kännedom om dessa förhållanden, kan jag icke underlåta att på det
varmaste anbefalla ifrågavarande angelägenhet till Första Kammarens
behjertande.

Det är någonting förfärligt att tänka sig, att det finnes menniskor,
som rent af ruttna bort bit för bit, utan att någonting kan
göras för att förekomma detta. Kan man dock icke göra någonting
der vid lag, så är det, enligt min tanke, en absolut skyldighet att
tillse, att icke denna förfärliga sjukdom sprides och utbreder sig.

Under det förhållandet kan jag icke heller finna annat, än att det
är en oafvislig pligt för staten att här gripa in, då sjukdomen uppträder
och utbredes under så säregna förhållanden, som här är fallet,
och då kanske hela landet, om icke några åtgärder vidtagas, kan
löpa stor fara af smittans öfverförande.

Jag skulle derför helst önskat att Riksdagen funnit skäl att bifalla
motionärens förslag, men då jag mycket val inser, att sådant
denna gång icke låter sig göra, anhåller jag, herr talman, vördsamt
att få yrka bifall till herr Forssells förslag.

Herr Almén: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga,
men då ett yrkande blifvit gjordt i ett ärende, i hvars förberedande
behandling jag deltagit, och jag för (ifrigt tror mig ega någon kännedom
om samma fråga, som säkerligen snart återkommer, så hoppas
jag, att kammaren ursäktar att jag nu begärt ordet.

Hvad den nu ifrågavarande sjukdomen, spetelskan, angår, så är
Första Kammarens Frat. 1887. B. N:o 14. 3

S: o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m.

Anslag till den onekligen en af de ohyggligaste, och de med denna sjukdom

S^i Jerfstj6 behäftade höra till de olyckligaste menniskor. Den sinnessjuke är

för spetelsk.™ 1 också i högsta grad att beklaga, men i redigt tillstånd kan han
(Forta.) koppas hot, i synnerhet om god behandling erhållits i sjukdomens
början. Men den spetelske har vanligen ingenting att hoppas, hvartill
kommer att denna sjukdom har ett ojemförligt långsammare förlopp
än de flesta andra sjukdomar, innan det bedröfligt slutet inträffar.
Staten bör således för dessa olyckliga göra minst lika mycket,
om icke mera, än för andra sjuka. Härtill kommer eu annan omständighet,
som är ännu vigtigare, nemligen att denna sjukdom är
smittosam. Detta har man icke vetat i forna dagar, men nu hafva
läkarne derom blifvit temligen ense, och i och med detsamma har
sjukdomens behandling tätt en annan karakter. Nu isolerar man de
sjuke, och verkan deraf har också varit den, att sjukdomen i ganska
hög grad aftagit, der kraftiga åtgärder vidtagits deremot. Det gäller
om spetelskan liksom alla smittosamma sjukdomar, de må angripa
menniskor eller djur, att vill man uträtta något, skall man ingripa i
rätt tid och med kraftiga åtgärder, ty få dessa sjukdomar någon
spridning, är det förenadt med stora kostnader och svårigheter att
få bugt på dem. Hvartill det leder att låta spetelskan fritt utbreda
sig, det har visat sig i Norge, der denna sjukdom fått en stor spridning,
hvarför staten slutligen nödgats på flera ställen inrätta anstalter,
der de sjuke vårdas på allmän bekostnad. Äfven i Helsingland
har sjukdomen fått en stor spridning; den uppträder jemväl i
andra län, ehuru lyckligtvis ännu i ganska ringa grad. Men från en
ringa början kan (lön få eu stor spridning, och äfven om Riksdagen
sedan möjligen slipper åtaga sig ökade utgifter, slipper staten dem
icke, ty landstingen få nog öfvertaga dem. Då på grund af de sjukes
bedröfliga utseende och sjukdomens smittosamma karakter, de spetelske
icke kunna vårdas tillsammans med andra sjuka, måste man
uppföra särskilda spetelske-anstalter här och der i provinserna. Vill
man undgå dermed förenade stora utgifter och likväl hämma det
onda, bör man utan onödigt dröjsmål taga steget fullt ut och vidtaga
kraftiga åtgärder mot sjukdomens spridning.

Hvad särskilt det ifrågavarande sjukhemmet i Jerfsö socken
angår, så önska många flera sjuke der få inträde än som kunna
mottagas, hvarför jag tror tiden nu vara inne att utvidga denna anstalt.
1 fråga om det sätt, hvarpå detta skall ske, torde det vara
klart, att man icke bör öfvergifva en plats, der staten delvis eger
husen och som för Girigt är vackert belägen, äfven om det är svårt
att inom orten få billigt underhåll för de sjuke. Gefleborgs landstings
och styrelsens förslag till nybyggnad förefaller mig mindre välbetänkt,
då det i förhållande till det ringa resultatet skulle blifva för kostsamt.
Då är, enligt mitt förmenande, medicinalstyrelsens förslagbättre,
ty det är både billigare och bereder mera utrymme och är,
från sanitär synpunkt sedt, äfven mera tillfredsställande. Jag skulle
likväl gerna se, att frågan löstes, såsom Herr Forssell föreslagit,
nemligen så att man finge 16,000 kronor för en gång för att fullborda
sjukhusets byggnader.

Jag inser nog, att frågan icke är i allo nöjaktigt utredd, ty dels

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. m. 27

är det icke klart, åtminstone för mig, och antagligen icke heller för An^9
andra, hvem som egentligen eger de gamla husen och tomten, ehuru
jag tror, att landstinget med glädje skall afstå från sin andel deri, förspeteiske.
dels är det äfven ovisst, huruvida styrelsen bör tillsättas af Kongl. (Forts.)
Maj:t, och dels slutligen är åtskilligt oklart angående anstaltens framtida
underhåll. Nu har man tillika af staten begärt 18,000 kronor
årligen till de sjukes underhåll och vård. Önskvärd! vore dock,, att
äfven Gefleborgs läns landsting, som onekligen har ett stort om icke
det största intresse för denna fråga, fortfarande lemnade bidrag til!
de årliga utgifterna. Den ökade utgiften för staten behöfves i alla
fall icke för de närmaste åren, ty den nya byggnaden är ännu icke
färdig, och följaktligen skulle man för närvarande kunna nöja sig
med att endast få anslag till byggnadsföretaget.

Jag gör icke något yrkande, men har icke velat med tystnad å
min sida låta detta ärende gå förbi, enär frågan intresserar mig och
jag har rätta vägen klar för mig, samt att man i denna vigtiga fråga
bör göra mer än man hittills gjort, ty eljest är det fara värdt, att
man i framtiden får vidkännas större utgifter, än som nu äro i frågasatta.

Herr Sundberg: När jag genomläste utskottets betänkande angående
den nu föredragna punkten, kände jag mig ganska trygg i
det medvetande, att denna fråga var under behandling och utredning
hos Kongl. Maj:t, och hade derför icke med ett enda ord ämnat
motsätta mig hvad utskottet här föreslagit. Då jag nu hör att frågan
redan varit före hos Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t, åtminstone tills
vidare, icke funnit skäl att vidtaga några åtgärder i detta afseende,
ställer sig saken för mig något annorlunda. Hvad sjelfva den ohyggliga
sjukdom, hvarom här är fråga, vidkommer och vården af dem,
som äro dermed behäftade, behöfver jag naturligtvis icke yttra ett
enda ord, sedan den siste ärade talaren derom sagt tillräckligt, och
hans ord gäller i så fall mera än mitt. Den, som, i likhet med mig,
varit i tillfälle att på närmare håll se all denna ohygglighet, kan
icke annat än med en viss fasa och oro tänka på, att man dröjer
med utvidgning och förbättring af den sjukvårdsanstalt, som man
redan har i Jerfsö. Jag vågar försäkra, att denna anstalt, i dess
nuvarande förhållande, icke kan anses nöjaktig. Den talare, som
först hade ordet, omnämnde att utom de 25 sjuke, hvilka för närvarande
vårdas vid spetelskesjukhemmet i Jerfsö, äro ytterligare 12
anmälda, som der icke kunnat mottagas. Redan den omständigheten
är, till följd af ifrågavarande sjukdoms art, ganska betänklig. Hvad
nu utrymmet för dessa 25 vidkommer, hvilkct lemnas af den nuvarande
anstalten, kan man visserligen säga, att det är dock 25
personer, som der erhålla vård, men ett annat spörsmål blir: »borde
der vara 25»? Jag tror det icke, ty jag anser att det skulle vara
ytterst välgörande, om ett tiotal af dessa 25 kunde på annat ställe
placeras. Det må nu vara, såsom här blifvit anmärkt af den ärade
ledamot från statsutskottet, hvilken här haft ordet under öfverläggningen,
att icke en sådan utredning ännu är lemnad, som varit önskvärd,
innan man beviljar ett statsanslag, men denna fråga är verk -

N:o 14.

Lördagen den 18 Juni, f. in.

Anslag till ligen af en sådan beskaffenhet, att här ligger en stor fara uti dröjsTmålet
me(1. förbättandet af den nuvarande sjukvårdsanstalten. Om
för spetelsk..man ban förekomma dessa ohyggliga sjukdomar genom att så snart
(Forts.) som möjligt få en ny byggnad till stånd, så tror jag icke att en
uppoffring af 16,000 kronor kan anses vara synnerligen stor. Förhållandet
är verkligen, såsom den siste ärade talaren anmärkte, att
om man dröjer med att vidtaga några förbättringar vid den ifrågavarande
anstalten, så kan man få betala dröjsmålet med långt större
uppoffringar.

Jag kan således, för min del, med den kännedom jag har om
detta bedröfligt förhållande, icke annat än instämma med den förste
ärade talaren och yrka bifall till hans förslag.

Herr Törn ebladh: I afseende på behödigheten af åtgärders vidtagande
i det nu föredragna ärendet, torde icke mer än en mening
vara. gällande; men frågan är, huruvida det öfverensstämmer med den
praxis, som i allmänhet af statsutskottet och äfven af kamrarne
blifvit följd, att, om ett ärende är under utredning och blindt öfverlemnadt
till Kong]. Maj:ts pröfning, man skulle företaga sig att på
fri hand här i kammaren fatta ett beslut vare sig i den ena eller
den andra rigtningen. Huru mycket man än må ömma för saken
och äfven vara öfvertygad, att hvad som skall göras bör ske snart,
så föreställer jag mig, att det anslag, som för denna sjuk vårdsanstalt
i åtskilliga år varit uppfördt på budgeten, borde ännu ett år kunna
bibehållas på . samma sätt. Då jag är öfvertygad om, att denna
diskussion varit tillräcklig att till nästa riksdag framkalla ett förslag
i frågan, hvilket torde blifva så beskaffad!, att ett uppskof snarare
kommer att bringa frågan framåt än möjligen; ett bifall nu för tillfället
kan göra, anhåller jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats: Do) bifall till
hvad utskottet deri hemstält, och 2:o af herr Forssell, Hans: det
kammaren måtte .besluta att dels för år 1888 bevilja ett extra anslag
af 7,500 kronor till understöd åt sjukhemmet i Jerfsö socken, under
vilkor att 4,000 kronor dertill af landstinget anvisas för samma år
och att spetelske sjuke äfven från andra län än Gefleborgs varda
till vård å anstalten mottagne, så långt utrymmet derstädes sådant
medgifver, dels för utvidgning af spetelske-sjukhemmet i Jerfsö och för
anskaffande af nödiga utredningspersedlar anslå för en gång 16,000
kronor att utgå under år 1888.

Härefter gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i följd hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller 57 punkten i statsutskottets utlåtande n:o 8,
röstar

Lördagen den 18 Juni, f, m.

29 N:o 14»

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Forssells i ämnet gjorda yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 40

58—65 punkterna.

Biföllos.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,so e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 11.