RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Första Kammaren. N:o 6.

Fredagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

N:o 9, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationér och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags äfvensom odlingslåns åtnjutande;

N:o 10, angående statsanslag till fullbordande af hamnbyggnaden
vid Stora Kör å Öland; 66

N:o 11, i anledning af väckta motioner om bildande af en fond
till underlättande af laga skiften i riket; och

N:o 12, i anledning af väckt motion om inköp för statens räkning
af jordbruksfastigheter och upptagande af ett inhemskt lån för
sådant ändamål; samt

Lagutskottets utlåtanden:

L:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t om framläggande af förslag till lag om afveckling medelst administration
af gäldbundet bo; och

N:o 12, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse den 26 september 1884.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 16 innevarande februari bordlagda propositioner
till Riksdagen: o r r

l.o rörande förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
af den 29 maj 1874; samt

Första Kammarens Prof. 1887. N:o 6.

K:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

2:o angående förlängning af den mellan de förenade rikena och
Spanien den 15 mars 1883 afslutade handelstraktat.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 16 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
utlåtanden n:is 6 och 8, lagutskottets utlåtanden n:is 7—10
samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,o6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerm.

Lördagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 1,
angående vissa delar af tullbevillningen.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 16 och 18 innevarande februari bordlagda utlåtande
n:o 6, i anledning af Riksdagens år 1886 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1884.

§§ IS Kammaren

biföll hvad utskottet hemstält.

Lördagen den 19 Februari.

N:o 6.

§ *■

Herr vice Talmannen: Då denna punkt i utskottets betänkande
icke innehåller något annat än en anmälan och således icke
kan föranleda annan åtgärd än att läggas till handlingarne, har jag
naturligtvis icke något särskildt yrkande att framställa, men då utskottet
yttrat att utskottet anser den af landtbruksakademiens förvaltningskomité
öfver revisorernas förevarande framställning afgifna
förklaring icke vara tillfredsställande, anhåller jag att i anledning
deraf få yttra några ord. Revisorernas anmärkning går ut derpå, att
efter de förändringar, som på senare tider blifvit vidtagna vid experimentalfältet,
för landtbruksafdelningen återstode endast omkring
25 tunnland jord och att således större delen af det till experimentalfält
upplåtna område användts till en handelsträdgård och alltså till
annat ändamål än dermed ursprungligen varit afsedt, nemligen ett
ordnadt jordbruk, som för den enskilde landtbrukaren kunde utgöra
ett föredöme i afseende på efterföljansvärda arbetsmetoder.

Jag tillåter mig i anledning häraf fästa uppmärksamheten vid
det förhållande, att, med den omfattning och utveckling jordbruket
i vårt land erhållit, det icke lärer kunna förväntas att" landtbruksakademiens
experimentalfält, äfven med den utsträckning det hade,
innan ett ytterligare antal tunnland jord lades till trädgårdsafdelningen,
skulle kunna uppfylla nämnda ändamål. Det är under alla förhållanden
omöjligt, om man med ett ordnadt jordbruk afser ett ekonomiskt
ordnadt jordbruk, ty de försök, som skola anställas vid experimentalfältet
och för hvilka detta just är tillkommet, fordra helt
andra arbetsmetoder och behandlingssätt än ett jordbruk i större skala.
Förvaltningskomitén har derför ansett det vara sin skyldighet att
tillse, att experimentalfältet, i öfverensstämmelse med hvad i andra
kulturländer äfven är förhållandet, fått användas för sådana försök, som
fordra en mycket hög grad af noggrannhet och stödjas på vetenskaplig
grund; och komitén skulle ansett sig hafva gjort sig skyldig till den
anmärkning, att fältet och dess förvaltning bibehållits på en antiqverad
ståndpunkt, om komitén icke förfarit på sådant sätt. För detta
ändamåls vinnande är det område, som för närvarande är anslaget till
landtbruksafdelningen, fullt tillräckligt, hvilket en hvar af statsutskottets
i jordbruk kunnige ledamöter kunnat förvissa sig om genom ett besök
på experimentalfältet och inhemtande af närmare kännedom om
de åtgärder, som der vidtagits.

Härtill kommer en annan omständighet, som icke får lemnas ur
sigte. Till försöks anställande har anvisats åt akademien ett anslag
å 3,000 kronor, som förut var fördeladt mellan den kemiska anstalten
och landtbruksafdelningen, men som nu, efter den växtfysiologiskå
anstaltens tillkomst, blifvit fördeladt i tre lika delar. Om försök i
så stor skala, som det gamla området för landtbruksafdelningen medgåfve,
skulle för denna afdelning anställas, skulle nämnda anslag blifva
i högsta grad otillräckligt. Erfarenheten har i det fallet redan ådagalagt
detta förhållande. Trädgårdsafdelningen har lemnat en mycket
betydlig behållning till fältets förvaltning, och detta bidrag har åtgått
till landtbruksafdelningen; och har akademien derutöfver för den -

Om förvaltningen
af
landtbruksakademiens

experimentalfält.

N:o 6.

Om förvaltningen
af
lanatbruksakademiens

experimentalfält.

(Ports.)

Angående
redovisningen
af stämpelmedlen.

Lördagen den 19 Februari.

samma tillskjutit icke obetydligt af egna medel. Skulle detta system
i större mått, än komitén ansett för det med experimentalfältet afsedda
ändamål lämpligt, hafva fortgått, skulle den oeftergifliga följden
deraf blifvit, att komitén och akademien nödgats hos Kongl. Maj:t
anhålla om ökadt anslag.

Resultatet af ett handlingssätt, sådant som revisorerne fordrat,
skulle således blifva, att experimentalfältet icke komme att medföra
den nytta och det gagn det enligt sitt ändamål bör göra, och tillika,
då kostnaderna skulle blifva betydligt större än nu, komma att påfordra
ökadt anslag.

Herr Hugo Tamm: Som herrarne af det föreliggande betän kandet

torde inhemtat, gäller revisorernas anmärkning det förhållande,
att det anslag, som år 1857 beviljades »för att sätta akademien i tillfälle
att på den åt akademien upplåtna jordegendom dels föregå den
enskilde landtbrukaren med efterfölj ans värda arbetsmetoder, dels ock
att i försöksväg teoretiskt och praktiskt arbeta på dessa metoders fullkomnande,
» icke för sagda ändamål numera användts. I det svar, som
på denna anmärkning afgifvits, har landtbruksakademiens förvaltningskomité
till en början erinrat, att den ifrågavarande lägenheten,, för
hvars nyttjande akademien till Djurgårdens kassa erlade arrende, icke
kunde anses vara en sådan statsverket tillhörande egendom, öfver
hvars användning Riksdagens revisorer egde att verkställa granskning.
Det är egentligen detta svar, som utskottet funnit icke vara tillfredsställande.
Väl må det vara sant, att revisorerne icke hafva att yttra
sig öfver egendomens användning, men deremot synes det mig. tillkomma
revisorerne att utöfva granskning öfver, huruvida ett gifvet
anslag användes i enlighet med det ändamål, hvartill det bestämts
skola utgå.

Af den föregående talaren har nyss lemnats det svar på revisorernas
anmärkning, att nyare tiders kraf fordrade olika användningssätt
af experimentalfältet, och att den areal, som användes till erforderliga
försök inom landtbruksafdelningen, är dertill fullt tillräcklig,
hvarjemte påpekats, att det ansetts med god hushållning förenligt,
att den öfriga delen af egendomen användes så ekonomiskt som verkligen
skett. Om detta har utskottet icke velat uttala sig, utan. alldeles
undanskjutit frågan, om den följda planen är rigtig eller icke,
och egentligen endast hållit sig till det förenämnda svaret, som utskottet
ansett icke vara fullt tillfredsställande.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, och ifrågavarande §
lades till handlingarna.

§ 5.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Herr Hasselrot: Då den anmärkning, som i denna punkt omhandlas,
i någon mån och kanske icke oväsentligt berör det sätt,

Lördagen den 19 Februari.

N:o 6.

gen af
pelmedlen,
(Forts.)

hvarpå landtdomarne sköta stämpelpappersuppbörden, anser jag mig Angående
böra lemna några upplysningar i ämnet. Såsom kammarens ledamöter
torde erinra sig, anmärka revisorerne det förhållande, att man
under årens lopp förmärkt, att den redovisning af stämpelpappersmedel,
som åligger vederbörande stämpelpappersförsäljare, utfaller i
väsentlig mån olika, så att vida större del af dessa medel inflyter
under sista qvartalet än under de föregående. Då föreskrifvet är, att
denna redovisning skall ske qvartalsvis, inom 14 dagar efter hvarje
qvartal, har man antagit att försummelse här föreligger och derom
framstält anmärkning, som haft till följd ett cirkulär från statskontoret
i ämnet. Jag ber att i detta afseende få redogöra för förhållandena
i verkligheten. Den största delen af stämpelpappersuppbörden,
som sker genom landtdomarne, utgöres af stämpelbeloppet för köpebref
å fast egendom, hvilka inlemnas till domstolarne för lagfarts
vinnande. Då numera icke finnes något tvång för köpare af fastighet
att lagfara sitt fång inom viss tid, ingifvas i allmänhet köpebref
för erhållande af lagfart vid den tid af året, då köparne hafva lättast
att anskaffa penningar, framför allt då fråga är om större belopp.

Till följd häraf inlemnas på landet den allra största delen vid höstetingen,
och på grund häraf inflyter äfven den största delen af stämpelpappersmedlen
under sista delen af året. I en domsaga, som jag
känner närmare till och der jag vet att intet obehörigt dröjsmål med
redovisningen för stämpelpappersuppbörden eger rum, har jag gjort
en kalkyl i detta hänseende. Uppbörden derstädes gick till omkring
22,000 kronor för hela året. Deraf inflöto, allt i runda tal, under
första qvartalet 3,000 kronor, under andra qvartalet 4,000 kronor,
under tredje qvartalet 5,000 kronor och under fjerde qvartalet 10,000
kronor, eller nära hälften af årets uppbörd. Den, som icke känner
dessa förhållanden, skulle tro att ifrågavarande domare obehörigt
hållit på medlen till sista qvartalet. Jag har velat nämna detta, icke
för att klandra revisorerne för anmärkningen, hvartill de haft fullt
skäl, och icke heller för att påstå att icke försummelse eger rum i
ett eller annat, kanske flera, fall, utan endast för att förebygga den
uppfattningen, att i detta fall ett missförhållande gjort sig gällande i
vidsträcktare mån än förhållandet verkligen varit.

Jag har intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll Kammaren hvad utskottet
i förevarande § hemstält.

§§ 7 och 8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 9. Angående

komitén för

Herr statsrådet Hammarskjöld: Hvad statsutskottet i denna^undervis^0
punkt föreslagit är af temligen oskyldig beskaffenhet. Det kan der- ningen.
för vara mig någorlunda likgiltigt, vid hvilket beslut Kammaren

N:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

Angående stannar. Emellertid har jag ansett mig böra i ämnet meddela några
komitén för upplysningar.

undervis Utskottets förslag innefattar att Kongl. Maj:t skulle hafva gifvit

ningen, två särskilda uppdrag åt komitén för den tekniska undervisningens
(Forts.) ordnande. Det ena att afgifva förslag till fördelning af anslaget till
de tekniska söndags- och aftonskolorna. Detta eger sin rigtighet.
Då på extra stat under många år blifvit uppfördt ett anslag till dessa
skolor, och då ansökningar hvarje år inkommit från olika kommuner
om andel i anslaget, hvarvid redogörelser lemnats för anordningarna
i de särskilda skolorna, har det varit nödvändigt att af sakkunniga
personer få en utredning, om anordningarna varit tillfredsställande,
samt om och i hvad mån de särskilda skolorna således förtjenade
statsanslag. För detta ändamål har man vändt sig till de personer,
som måste anses vara mest sakkunnige, nemligen de som först uppgjort
förslag till bestämmelser rörande söndags- och aftonskolor, eller
herrar Fock, Dahlander och Jacobsson. Nu kunde man visserligen
gått till väga på det sätt, att man uppdragit namneligen åt dessa tre
personer att granska de inkomna ansökningarna och deröfver afgifva
utlåtande, men man har i stället af gammal vana användt den formen
att man gifvit uppdraget åt »komitén för den tekniska undervisningens
ordnande», det vill säga just bemälte tre personer. I sak
betyder detta detsamma. År 1886 har Kongl. Maj:t emellertid icke
tillvägagått på detta sätt utan lemnat uppdraget åt professor Jacobsson
ensam, och han har också inkommit med förslag till fördelning
af ifrågavarande anslag.

Det andra uppdraget, som utskottet ansett att komitén skulle
fått, är inspektionen af de tekniska söndags- och aftonskolorna. Något
sådant uppdrag har komitén icke haft. Kongl. Maj:t har icke uppdragit
åt komitén att inspektera dessa skolor, men en af komiténs
ledamöter, professor Jacobsson, har under flera år användts till att
resa omkring för att tillse, huru det varit stäldt med teckningsundervisningen
vid de allmänna läroverken, och har då fått uppdrag att
på samma gång inspektera söndags- och aftonskolorna. Det kan naturligtvis
icke vara statsutskottets mening att man för denna mycket
behöfliga inspektion icke skulle få använda någon af de personer,
som en gång suttit i komitén för den tekniska undervisningens ordnande.
Dessa personer måste just till följd af detta sitt uppdrag
vara särdeles lämpliga att verkställa eu sådan inspektion. Att en
inspektion är nödig har Riksdagen sjelf erkänt, då Riksdagen förra
året beviljade förhöj dt anslag, särskildt för att derigenom skulle kunna
åstadkommas inspektion af de tekniska söndags- oeh aftonskolorna.
Att nu ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t och begära att Kongl.
Maj:t icke vidare måtte gifva ifrågavarande komité ett uppdrag, som
komitén aldrig haft, går visserligen för sig men förefaller dock temligen
egendomligt.

Det är dessa upplysningar, som jag ansett mig skyldig lemna
Kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande § hemstält och, då härå

N:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

hördes flera nekande svar, sedermera på afslag å utskottets hemställan;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

§§10 och 11.

Kammaren biföll hvad utskottet hemstält.

§§ 12 och 13.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och godkändes statsutskottets den 16 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion
om ändring i vilkoren för kronohemmanet Norrbackas upplåtande till
styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 18 innevarande februari
bordlagda utlåtande mo 7, i anledning af väckt motion om ändradt sättet för allmän
för offentliggörande af allmänna kungörelser och tillkännagifvanden. manna kungörelsers Herr

Bergström: Utskottets hemställan i första punkten har

tillföljd af förbiseende kommit att få en mindre lycklig affattning, icke i
sakligt men i formelt hänseende. Vid sådant förhållande hemställer
jag, att Kammaren ville till utskottet återförvisa betänkandet, icke
allenast hvad angår denna punkt utan äfven i fråga om andra punkten,
det vill säga återremittera betänkandet i dess helhet till lagutskottet.
Enahanda framställning kommer att göras eller är kanske
redan gjord i Andra Kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på godkännande af ifrågavarande utlåtande och sedan derpå att detsamma
skulle till lagutskottet återförvisas; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 18 i denna månad Om inf öbordlagda
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om införande 0^^/skt
af obligatoriskt civiläktenskap. civil äktenskap.

HerrHedlund: Till en början vill jag nämna, att jag icke kommeratt
begära afslag å utskottets hemställan, men det ligger dock något i denna
vigtiga sak och i det sätt, hvarpå utskottet motiverat sitt betänkande,
som nödgar mig att taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk för
några ögonblick. Denna fråga om det borgerliga äktenskapet är, som

N:o 6. 8 Lördagen den 19 Februari.

Om infö- vi veta, gammal i Sverige och har särskild! fått sin tyngdpunkt
obligatoriskt Sen01? de °.lika trosbekännelserna. Staten har steg för steg nödgats
civil- medgifva olika trosbekännare rätt att ingå äktenskap under borgerlig
äktenskap, forna och äfven vidtagit steg i samma rigtning i afseende å dem,
(Forts.) gom icke skiljt sig från kyrkan. Sålunda har staten erkänt den fulla
giltigheten af ett inför borgerlig myndighet ingånget äktenskap, och
då står naturligtvis den frågan nära: Hvarför kan icke denna rättighet
att ingå äktenskap under nämnda form vara gällande för alla
trosbekännare eller alla statens medborgare? På den frågan har staten
icke gifvit något tillfredsställande svar. Utskottet har medgifvit,
hvad också motionären rigtigt påvisat, att äktenskapet är en, såsom
utskottet säger, »hufvudsakligen borgerlig inrättning». Om utskottet
stått på strängt luthersk grund, skulle utskottet hafva uteslutit ordet
»hufvudsakligen», ty Luther har uttryckligen förklarat äktenskapet
vara en borgerlig inrättning. Det finnes då icke något skäl, hvarför
icke en sådan frihet, som den, hvarom här är fråga, skulle få vara
öppen för alla landets medborgare.

Men derifrån är steget till att göra denna samma form för äktenskapet
obligatorisk för alla mycket stort, och det steget skulle jag
för min del, icke, om jag hade lagstiftningen i min hand, våga taga.
På saker skulle väcka större missnöje inom vårt land, särskildt bland
vår allmoge, än om föreskrift meddelades, att det skulle åligga enhvar
att inför borgerlig myndighet undergå de äktenskapliga formerna,
innan man finge gå till pimsten för att erhålla vigsel. Endast
de lokala förhållandena skulle härför utgöra stora hinder. Det är
visserligen sant, att detta är föreskrifvet i andra både katolska och
protestantiska länder, särskildt i det protestantiska Tyskland. Inom
vårt land föreställer jag mig dock att man skulle kraftigt protestera
mot ett sådant tvång. — Frågan föreligger för närvarande i Norge.
Äfven der finnas personer, som ifra för ett obligatoriskt borgerligt
äktenskap, hufvudsakligen af det skäl, att i annat fall det blott borgerliga
äktenskapet icke skulle hållas i samma aktning och vördnad
som det med kyrklig vigsel bekräftade. Icke för ty hafva många af
de strängaste ifrarne för detta tvång fått gifva vika och inskränka
sina yrkanden till valförslag. Presterskapet i Norge har, likasom
vårt eget presterskap i allmänhet, varit emot det, men dock så till
vida tagit hänsyn till tidsförhållandena, att de medgifvit så kallade
nödciviläktenskap, en fråga, som afhandlades på ett kyrkomöte i
Norge sistlidna års sommar. Detta förslag har dock, med fog, mycket
ogillats från andra sidan.

Utskottet har, synes mig, ej tillräckligt skiljt emellan den presterliga
välsignelsen öfver ett ingånget äktenskap och den form, hvaruti
vigseln nu förrättas såsom konstituerande för det äktenskapliga aftalet.
Deruti ligger dock en väsentlig åtskilnad. Man har ofta bevittnat,
huru personer, hvilka ingått sitt äktenskap inför magistraten, varit

fanska angelägna om att sedan genom någon prest fa sin förening
ögtidligen välsignad genom bön och åkallan. Detta är kyrklig,
eller presterlig välsignelse, under det löftet inför den borgerliga myndigheten
varit det konstituerande. Ett sådant förfarande ligger det
fromma sinnet så nära, att jag föreställer mig det högst fä skulle

Lördagen den 19 Februari. 9 N:o 6.

undandraga sig det, men de, som icke önska vara med derom, böra Om inföicke
genom tvång åläggas iakttagande af religiösa former, enär allt ™ndf ''K,
tvång på religionens område lätt leder till skrymteri. obligatoriskt

Utskottet talar om att vi, såsom tillhörande en kristen stat, borde äktenskap,
hålla på den presterliga bekräftelsen af äktenskapet. Det finnes dock (Forts.) ’
fromme män, hvilka icke vilja kännas vid uttrycket »kristlig stat».

Man kan säga om den enskilde att han är kristen, men icke om
staten. Möjligen om kyrkan, såsom sådan, men lika litet kan man
tala om kristen stat, som om kristen kommun, kristen Kiksdag, kristet
landtbruksmöte och så vidare. Uttrycket är, synes mig, ej korrekt.

Det ligger dock ej långa, vigt vid just uttrycket, och näppeligen har
staten mera obilligt ingripit på kyrkans eller den enskilde religionsbekännarens
område, än genom den uppfattningen af en så kallad
kristen stat, som inneburit, att hvar och en, hvilken icke hyllade statens
trosbekännelse, varit stäld utom samhället.

Utskottet har vidare sagt att icke någon behöfde taga anstöt
deraf, att, om han vill ingå äktenskap, detta skall ske inför en kyrkans
tjenare med uttalande af den religiösa välsignelsen. Hvad den
ene eller andre tager anstöt af, det kunna vi ej bedöma. Vi äro
mycket ömtåliga med samvetet i vissa punkter, i andra åter låta vi
sådana skrupler icke besvära oss. Det ligger dock något i den kyrkliga
formen, som mången gång kan vara ganska stötande, nemligen
sjelfva de ordalag, hvaruti till exempel en brudvigsel är affattad.

Huru vackra och vältaliga de än hos oss äro — de hafva som bekant
till _ upphofsman den store Wallin — så synas de dock egentligen
skrifna för personer i vissa lyckliga samhällsförhållanden och måste
icke sällan förefalla såsom en bitter ironi för dem, som lefva i mindre
lyckliga omständigheter.

Jag har tillåtit mig att återkomma till detta ämne, hvilket jag
äfven en gång i medkammaren något berört. Det är nemligen en egen
omständighet med denna vigsel. Den har blifvit en förrättning af
så djupt inrotad betydelse i vårt folks sinne och föreställning, att en
rubbning deri på tvångets väg icke torde utan stor svårighet kunna
försiggå.

Men det behöfdes århundraden, innan vigseln vann insteg inom
den kristna kyrkan. Först omkring 800 år efter Kristus lät Karl
den store strängt påbjuda, att äktenskap skulle med vigsel fullbordas.

Detta vann dock ganska liten anklang och icke förr än 200 år senare
gjorde en byzantinsk kejsare vigseln obligatorisk och konstituerande
för äktenskapet, så att intet sådant skulle vara giltigt, som ej med
vigsel blifvit ingånget, men ännu behöfdes åtskilliga århundraden,
innan vigseln upphöjdes till sakrament.

Men trots detta och trots den ifver, hvarmed presterna sökte få
de verldsliga. myndigheterna att gifva kraft åt påbuden, vågade man
dock icke vid. det tridentinska mötet på medlet af 1500-talet förklara
för ogiltiga de många äktenskap, som ingåtts utan presterlig
vigsel. Sålunda, dröjde, det 1 */2 årtusende efter Kristus, innan man
lyckades gorå vigseln till konstituerande för äktenskapet. Våra germaniska
förfäder dröjde kanske längst af alla, innan de underkastade
sig den. Äktenskapet var enligt våra gamla lagar och ännu i Kri Första

Kammarens Prof. 1887. N:o 6. 2

N:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

Om infö- gtophers landslag en ren familjeangelägenhet. Fadern eller giftomanrande
af

nen »gaf» sin dotter åt en man, hvarifrån härleder sig uttrycket gåfvo°
lcivil-lS * eller »giftermål». Och när äktenskapet sålunda blifvit inom faäktenskap.
miljen ingånget, hette det, att det skulle med vigsel beseglas, hvilket
(Forts.) icke betydde att det eljest vore ogiltigt, utan endast att uraktlåtenhet
i detta afseende kostade några markers böter till biskopen.

Ännu i dag qvarstå i våra lagar dessa urgamla bestämmelser.
Ty det är det egendomliga med vår lag att den, ensam bland alla,
ännu står qvar på urgammal germanisk grund. 1734 års lag bibehåller
fortfarande de gamla formerna för äktenskaps ingående, hvilka
ej kunna annat än synas oss ganska naiva. Så till exempel heter det:
»vill man hjonelag bygga; då skall han mö af hennes giftoman begära
och ej med våld taga, eller hemligen till sig locka.» Går man vidare
i denna lag påträffas samma bestämmelser, som grunda sig på
den gamla germaniska lagstiftningen. Der står nemligen i 3 kapitlet
9 § giftermålsbalken: »häfdar man sin fästeqvinna då är det ett äktenskap,
som skall fullbordas med vigsel. — — Undandrager han sig
vigsel — — varde hon då förklarad för hans äkta hustru — — —.
Der förutsättes trolofning och huru den skall försiggå derom säger
samma balk i 4 kap. att dervid böra fyra vittnen när vara.»
Flytta de båda tillsammans, då är det ett äktenskap, som med vigsel
skall fullkomnas. Ännu klarare framträder detta i 5 kap. 1 §, som
lyder så: »affär man barn med sin fästeqvinna, eller under äktenskapslöfte
---; de barn äro äkta barn, och qvinnan njuter laggift hust rus

rätt.»

Dessa äktenskap äro alltså fullständigt oberoende af så väl kyrklig
som borgerlig myndighet, stå, som sagdt, på gammal germanisk grund och
äro lika oupplösliga, som om de ingåtts under lagligen gällande former.

Emellertid har som bekant detta förhållande väckt stora svårigheter
särskildt hos de baptistiske separatisterna. De vigdes icke, men
ingingo sitt äktenskap under ''mycket högtidliga former. Bruden inträdde
med slöja och krans, presten på något afstånd, församlingen
högtidsklädd, psalmer sjöngos och ringarne vexlades. Nog torde väl
detta hållas för fullt lagligt äktenskap, men likväl föranledde det bekymmer
hos mången, och särskildt derför, att en viss osäkerhet rådde
i fråga om barnens arfsrätt.

Jag kan dock ej förstå, huru man ens i någon mån kunnat ifrågasätta
giltigheten af ett dylikt äktenskap, der ett trolofvadt par i
församlingens närvaro ingått sin förening.

Men här tillkommer en annan omständighet af ganska stort intresse.
Inom ett sålunda ingånget äktenskap — jag håller det nemligen
för ett sådant — skulle, såvidt jag förstår, mannen icke vara
målsman för hustrun. Ty det heter i 9 kap. 1 § giftermålsbalken:
»sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte
målsman», och i kongl. förordningen den 31 oktober 1873 om borgerliga
äktenskap att dessa hafva full giltighet, ändock att vigsel ej
åkommer.

Men antag att personer ingått äktenskap på ofvan nämnda sätt.
Då lärer mannen icke vara målsman för henne, hvarigenom hon också
undgår det tvång och de faror, som det absoluta målsmanskapet innebär.

Lördagen den 19 Februari. 11 N:o 6.

Vi stå här inför en mycket vigtig fråga. Hela den samtida lit- Om inföteraturen
är uppfyld af skildringar rörande de sexuella förhållandena, af,,

och det lider intet tvifvel att icke man går i den rigtningen att dessa civil,
tvångsförbindelser, som så ofta bestämmas af konventionella förhål- äktenskap.
landen och dölja i sitt sköte mycken djup osedlighet, om också icke (Forts.)

under denna, så åtminstone under en ej alltför aflägsen tid komma
att i vidsträckta kretsar utdömas. Men vill man undvika alltför
svåra brytningar härutinnan, så finnes blott ett enda sätt, och detta
är friheten.

öppna åt menniskorna en större frihet att ordna sina rent privata
eller familjeförhållanden på ett sätt, som ej strider mot god ordning
eller stöter någons samvete. Gif dem en sådan frihet, och jag
tror att många brytningar skulle derigenom kunna undvikas och utvecklingen
gå med lugnare böljslag än eljest. Af detta skäl önskar
jag upprigtigt, att det måtte blifva ett fritt borgerligt äktenskap, och
att de som vilja ingå ett sådant måtte få kunna göra det. Jag tror
ej att det under denna tid blir många, dock tillräckligt om det endast
blir några få, ty här som i många andra förhållanden kan ett
obetydligt tvång vålla stor skada, under det att om tvånget borttages
äfven skadan aflägsnas.

Vi stå, som sagdt, i detta fall inför en vändning i föreställningssättet
och tvifvelsutan äfven inför förändrade former. Det är sedvänjorna
och icke hvarken lagens eller kyrkans öfvermagt, som nu
på detta område hufvudsakligen beherska folket. Men sedvänjorna
och föreställningssätten kunna ändras genom nya inflytelser, och på
det området verkar just litteraturen, den litteratur, som man plär
kalla osedlig och sönderbrytande, men hvilken dock i många afseenden
synes mig hvila på en djupt sedlig grund.

Jag slutar med att uttala den önskan, att när utskottets utlåtande
i år icke kunnat blifva annat än afstyrkande det obligatoriska
civiläktenskapet, vi måtte till en annan riksdag återfå det i den
form, som lagutskottet förut afstyrkt, nemligen i det fria borgerliga
äktenskapet. Den konseqvens, som utskottet ansett vara större i
tvånget än i friheten, är något som jag nu icke vill analysera, men
som jag omöjligen kan godkänna.

Öfverlä ggningen ansågs härmed slutad, och det föredragna utlåtandet
godkändes.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 18 innevarande månad Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad ändring af
i Mg. om borgem

ende borgen.

Herr af Burén: Utan att vilja eller kunna ingå uti någon

granskning af motionen och lagutskottets utlåtande n:o 9, måste
var och en villigt medgifva att sjelfva saken är i högsta måtto behjertansvärd.

N:o 6. 12 Lördagen den 19 Februari.

Ifrågasatt Det kan väl näppeligen frångås att stora olyckor kunnat före ändrmg

af pommaS;

om borgenssystemet ej funnits till eller en gång infördt,
Igen angå- om det P& något sätt skulle kunna inskränkas.

ende {borgen. Borgen såsom för egen skuld tillstädjer fordringsegare, såsom

(Forts.) det nu är, att lagsöka löftesmannen innan ens låntagaren blifvit sökt
och uti borgen, en för alla och alla för en, kan en tagas för hufvudet
och ruineras, innan de andra ens lagsökts.

Mig förefalla dessa stadganden vara allt för hårda —, då synes
mig vexlarne, som förvisso i affärslifvet ej kunna undvaras, vara att
föredraga, emedan der måste acceptanten i första rummet betala och
de andra, som skrifvit på vexeln, först i andra och tredje rummet.

Det borde vara tillräckligt att låna mot säkerhet af pant, inteckning
och annat hypotek, och skulle namnsäkerhet tillåtas, så borde,
efter mitt förmenande, så väl låntagare, som löftesman tillförbindas
att aflemna skriftlig och bestyrkt uppgift på sin affärsställning.

A andra sidan kan jag ej utan borgen eller annan säkerhet uti
våra bankinrättningar få låna penningar på mitt eget namn, min kredit
och min affärsställning må vara huru god som helst.

Det måste möta stora svårigheter att få någon ändring härutinnan,
då så erfarne män, som de, hvilka sitta uti lagutskottet, ej kunnat
gifva annat utslag, än att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.
Jag måste böja mig härför, men har ej velat låta motionen helt förfalla
utan att gifva min ringa mening tillkänna, då jag tror och är öfvertygad
om att sj elfva saken är af stor vigt och tål väl att tänkas på.
Kraftiga maningar härtill gifvas nu allt för ofta.

Blott för få dagar sedan offentliggjordes en konkurs, der tillgångarne
utgjorde 46,605 kronor 10 öre, skulderna 9,201 kronor 32
öre och borgensförbindelser 663,360 Jcronor.

Herr Bergström: Herr grefve och talman! Då vi äro samlade
här för att fatta beslut, men icke för att hålla talöfningar kunde jag,
enär den förre talaren icke framstält något förslag, inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan. Men jag vill fästa den ärade
talarens uppmärksamhet på att motionärerna visserligen klagat öfver
verkningarna af den närvarande borgenslagstiftningen, men icke i
något afseende angifvit, huru den borde ändras. Vid sådant förhållande
kunde det icke falla utskottet in att, som motionärerna önskat,
föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl.
Maj:t måtte framlägga förslag till ny lagstiftning om borgen, utan
att dervid uppgifva, hvilka fel och brister vidlåda den gällande lagstiftningen.

Att ett sådant förslag som motionärernes framkommit må väcka
undran; men ännu underligare skulle det förefallit, om ett sådant
förslag vunnit något understöd.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, och ifrågavarande
utlåtande godkändes.

N:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

Föredrogs å nyo och godkändes lagutskottets den 16 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckta motioner
om ändringar i strafflagen den 16 februari 1864.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 16
och 18 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af
väckt motion om beredande af högre pension åt indelta soldater.

Herr Söderberg: Samma skäl, som jag hade förlidet år för

bifall till min motion, har jag fortfarande och ingen kan väl heller
förneka, att de pensioner, som tilldelas den indelta stamsoldaten, äro
alldeles för små. Utskottet har anmärkt, att soldaten vid afskedstagandet
har en del af sin lön insatt i sparbanken. Det har han visserligen,
två, högst tre hundra kronor. Men dessa penningar behöfver
lian använda för uppbyggande af ett litet hus å sitt torp eller
dylikt. Dertill har han nu sin pension, 15 kronor. Det är dock en
ganska liten summa, 15 kronor är ju icke mycket. Och det är just
denna pensionsklass, som jag fäster min uppmärksamhet vid. Jag
begär ju icke något annat, än att Riksdagen ville bifalla ett skrifvelseförslag
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville förbättra
dessa soldaters pensionsvilkor. Jag förundrar mig öfver, att utskottet afslagit
denna min billiga begäran, och jag yrkar bifall till min motion.

Herr Stråle, Wilhelm: Det förslag, som motionären framstäf,
kan väl synas vara ganska välmenande, men jag befarar, att förslaget
är af mycket större omfattning, än mången vid första ögonkastet till
äfventyrs torde finna. Det skulle ju väsentligen ingripa uti frågan om
arméens tjenstbarhet, om man gåfve premier för att soldater skulle
länge qvarstanna i tj ensten, då deremot nuvarande bemödanden gå
ut på att söka minska tjenstetiden.

Vidare, kan det finnas något skäl att ifrågasätta ökade pensioner
åt indelta soldater utan att äfven på samma gång tänka på att förskaffa
de värfvade soldaterna samma förmån? Och slutligen kunde
det ju i fråga om ersättning för skada, som träffat soldat i tjensten,
med fullt fog invändas, att ett förslag i sådan syftning borde omfatta
jemväl den värnpligtige, hvilken gör soldattjenst till följd af
lagbud, då deremot den indelte och värfvade soldaten tjenstgör på
grund af frivilligt aftal. Åberopande jemväl hvad utskottet i öfrigt
anfört tillåter jag mig yrka bifall till utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen härmed slutats, gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af ifrågavarande
utlåtande och vidare derpå att Kammaren, med afslag å hvad
utskottet deri hemstält, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen,
hvarefter propositionen på utlåtandets godkännande förnyades och förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om beredande
af
högre pension
åt
indelta soldater.

Första Kammarens Prof. 1887. N:o 6.

N:o 6.

Lördagen den 19 Februari.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 9-—12 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 11 och 12.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 12,09 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS TYRCKERI, 1887.