RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1887:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1887. Första Kammaren. N:o 10.

Tisdagen den 1 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 18, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.

Herr statsrådet von Steyern aflemnade Kong! Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag om skiljemän och lag angående
förändrad lydelse af 46 § utsökningslagen den 10 augusti 1877.
Denna proposition blef härpå föredragen och bordlagd.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts under gårdagen bordlagda
nådiga proposition till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser med
afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna, hänvisades
denna proposition till statsutskottet, dock under förbehåll att, derest,
på sätt föreslaget blifvit, ett särskildt utskott tillsattes för propositionens
behandling, densamma då skulle till detta särskilda utskotts
handläggning öfverlemnas.

Föredrogs grefve Sparres sistlidne dag bordlagda förslag om tillsättande
af ett särskildt utskott för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser med
afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.

Kammaren beslöt för sin del, att för ifrågavarande propositions
behandling skulle tillsättas ett särskildt utskott, bestående af sju
ledamöter från hvardera kammaren; och skulle Andra Kammaren inbjudas
att i detta beslut förena sig med Första Kammaren.

Vidare beslöts att, i händelse kamrarne enades om tillsättande
af ett särskildt utskott för nyssnämnda propositions handläggning, i
detta utskott skulle väljas tre suppleanter från Första Kammaren.

Första Kammarens Prof. 1887. N:o 10. 1

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Protokollsutdrag härom justerades och afsändes till Andra Kammaren.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts den 28;
nästlidne februari bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, med
förslag till förordning angående förändrad lydelse af § 40 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863.

Föredrog os och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
under gårdagen bordlagda nådiga propositioner till Riksdagen
:

l:o angående beviljande af lån för betäckande af kostnader för
tornbyggnaden å Linköpings domkyrka; samt

2:0, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
buska Öster- och Bergsgården i Elfsborgs län.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets sistlidna dag bordlagda utlåtanden n:is 22—26.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets den 28 nästlidne
februari bordlagda memorial n:o 27, i anledning af remiss med
öfverlemnande af uppgift å de under år 1886 inträffade förändringar
i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 28 äfvensom
lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 18.

Fortsattes behandlingen af bevillningsutskottets betänkande n:o K
angående vissa delar af tullbevillningen.

Ifrågasatt
tull på
(malen
spanmål.

, 7orts.)

1 punkten.

Herr Dahl: Herr grefve och talman, mine herrar!

Den ärade talare, som i går på aftonen sist hade ordet, antydde
i början af sitt anförande, att något väsentligt nytt icke vidare kunde

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

N:o 10.

i frågan vara att säga. Deri hade han fullkomligt rätt, och påtagligast Ifrågasatt
ådagalades detta genom hans eget, i öfrigt förträffliga, anförande. twl* T®

I sak hafva vi sannerligen föga mera att säga, än hvad redan förut omale\?
många gånger blifvit sagdt och" lika många gånger från motsidan be- Sfports“)
mött, utan att uppfattning och öfvertygelse deraf i minsta mån på
någondera sidan ändrats. Vi må således försöka att åtminstone till
formen vara mot hvarandra så undseende och skonsamma som möjligt.
För egen del har jag upprepade gånger i Riksdagen haft tillfälle
att så bestämdt uttala min mening i föreliggande fråga, att jag
måhända bort af grannlagenhet undvika att nu besvära Kammaren
med något anförande.

Men. af mina anteckningar från föregående talares yttranden föranledes
jag begära ordet för att belysa några af dem berörda förhållanden.
Vid en blick på dessa anteckningar finner jag likväl, att
om jag ville i detalj bemöta, hvad här af åtskilliga talare anförts mot
enskildheter i utskottets betänkande, skulle jag dertill sannolikt behöfva
flera timmar; material saknar jag icke, och formen beherskar
jag sa pass mycket, att jag kan hålla uppmärksamheten fängslad.

Men jag frågar: hvartill skulle det tjena? Jag anser det orätt att på
så sätt slösa bort en dyrbar tid, och jag skall derföre isynnerhet söka
hålla mig till frågans kärnpunkter. Det har visst icke förvånat mig
att bland dem, som af alla krafter motsätta sig en tullreform i den
föreslagna rigtningen, i främsta ledet finna de män, som under loppet
af senaste två decennier med aldrig svikande vaksamhet motarbetat
hvarje försök att moderera tillämpningen af de frihandelsgrundsatser,
som dessa män med sådan energi sökt göra här i landet gällande.

Kär från deras sida så starka gensägelser höras mot hvad man kallar
lifsmedelstullar, vill jag visst icke förneka, ej ens ifrågasätta ärligheten
af de humanitära skäl, som anförts, men man kan icke heller
alldeles tillbakatränga det antagandet att de nämnda skälen varit för
dem synnerligen välkomna för att användas såsom medel att undanskymma
egentliga anledningarne till detta envisa motstånd mot tullreformen.

Det är ett allmänt kändt förhållande, och äfven förut i denna
Kammare, af mig ett par gånger framhållet, att man här i landet, liksom
på sin tid i England, först rigtade anfallet mot jordbrukstullårne,
när införandet af ett frihandelssystem åsyftades. Deraf bör också
vara klart, att vid öfvergång till en protektiv handelspolitik uppmärksamheten
först måst vändas till jordbrukets behof af tullskydd
och möjligheten att åstadkomma ett sådant. Ty utan en kraftigare
utveckling af hufvudnäringen vore verkan af tullskyddsåtgärder för
industrien väsentligen neutraliserad, äfven om idkarne af jordbruksnäringen
kunde finnas villiga — hvilket icke bör förutsättas — att
utan åtnjutande af erforderligt tullskydd för egen del fortfarande förunna
sådant åt andra näringsidkare. Och utan att såsom afnämare
kunna påräkna en jordbrukareklass med starkare köpkraft än för
närvarande, skulle en mängd af landets industrigrenar fortfarande
komma att föra ett tynande lif, då de ju ej kunna arbeta för export,
så länge utlandets tullar sådant förhindra. På en tullreform i jordbrukets
intresse hänger alltså ovilkorligen möjligheten att med någon

Njo 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt framtida nytta kunna mot en öfvermägtig utländsk konkurrens få
tull pa tullskyddsåtgärder för svenska industrialster i allmänhet.

svanmål Alla ansträngningar från deras sida, som ifra för frihandelssyste (Forts.

) mets befästande här i landet, måste derföre, mine herrar, jag upprepar
det, de måste — rigtas mot jordbrukstullarne, och häraf ser
man den naturliga förklaringen till den hetsiga agitation, som på
senare tider åstadkommits mot dessa tullar. Den alltid mägtiga »allmänna
opinionen» skulle härvid säkrast vinnas såsom bundsförvandt,
om åt de föreslagna införselsafgifterna kunde gifvas en rubrik, som
hos den stora massan af befolkningen, företrädesvis kroppsarbetarne,
vore egnad att framkalla ängslan och bekymmer. »Föreningen mot
lifsmedelstullar» bar näppeligen behöft mera än sin antagna benämning
för att bland Sveriges arbetarebefolkning finna en mycket liflig
anslutning.

Att här vid detta tillfälle ingå i någon vidlyftigare beräkning, i
hvad mån de föreslagna tullarne skulle i verkligheten kunna på arbetarnes
lefnadsvilkor utöfva inflytande, vore att missbruka kammarens
tålamod, då härom på sista tiden så ofantligt mycket skrifvits
och talats, icke minst under gårdagens lopp; och jag kan icke se, att
jag skulle göra saken någon tjenst, om jag vidare skulle derpå inlåta
mig. Då emellertid under gårdagen de fleste talarne och deribland
sådana, som jag anser vara frihandelsidealister, just på den
omständigheten företrädesvis tycktes grunda sin förkastelsedom öfver
jordbrukstullarne, ber jag att få erinra derom, att det åtminstone
icke kan gälla alla arbetare, utan egentligen yrkesarbetarne och daglönarne
i städerna, hvilka för vissa slag af födoämnen möjligen skulle
kunna för en kortare tid komma att få betala något högre pris, tills
produktionen inom landet kunde hinna fullt ersätta den minskade
tillförseln utifrån. Häremot har med fog kunnat från vår sida framhållas,
att betryggandet af den egna marknaden åt landets producenter
ovilkorligen skall åt kroppsarbetet, betraktadt ur synpunkten af
bytesvara, kunna bereda lifligare efterfrågan och deraf beroende stadigare
arbetsförtjenst, hvilket sannolikt skulle i det närmaste utjemna
det anmärkta förhållandet. Lyckligtvis behöfva vi i det hänseendet
icke stödja oss på blotta antaganden eller förhoppningar, utan vi
kunna med full trygghet hänvisa till den erfarenhet, som redan vunnits
i så många andra länder med långt talrikare arbetarebefolkning,
och der jordbrukstullar redan länge varit införda, utan att bevisligen
derigenom de arbetande klassernas lefnadsvilkor försvårats. Statsekonomerna
i Tyskland, Frankrike, Österrike, Italien och Spanien
med flere andra länder, för att icke tala om Nordamerikas förenta
stater, hafva för länge sedan insett och erkänt den sanningen, att
för kroppsarbetaren en riklig tillgång på väl lönadt arbete är den
största välsignelse; och det låter icke bestrida sig, att detta på samma
gång utgör hufvudvilkoret för hela samhällets ekonomiska förkofran.

I Belgien har representationen redan uttalat sig för jordbrukstullar,
och det är blott en tidsfråga, när sjelfva England skall beträda
samma väg, ty under senaste måhaderna, allra sist för ett par veckor
sedan, har man i parlamentariska kretsar bestämdare än någonsin

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.j

framhållit nödvändigheten af sådan åtgärd. När i så starka industri- Ifrågasatt
stater, med åtminstone jemförelsevis föga talrika jordbrukareklasser tul1 P*
tiden nu ansetts vara inne att öfvergå till en sådan reform, må man
i sanning undra öfver, att fortfarande ett så envist motstånd skall (Forts.)''
röjas i vårt land, der utan gensägelse statens vara eller icke vara
ytterst är beroende på den talrika jordbrukande befolkningens ställning.
Huru denna på sista åren gestaltat sig, veta vi alla. Visserligen
lingo vi höra i går, att den icke var så dålig som den utmålats;
men de långa listorna öfver konkurser, som man i tidningarne
sett, och de många exekutiva fastighetsauktionerna, der egendomar
sålts under taxeringsvärdet, stundom under de intecknade fordringarnes
belopp, utgöra talande illustrationer öfver ställningens verkliga
beskaffenhet.

Om jordbrukets betryckta ställning kunna således meningarne icke
vara delade, men man tvistar så mycket mer om anledningarne dertill
och äfven om möjliga utvägar att råda bot för det öfverhandtagande
betrycket. Att anledningarne kunna vara flere, vill jag icke
förneka; och det skulle vara särskildt af intresse att, om tiden medgåfve
det, få beröra en af dessa anledningar — jag menar den minskade
guldproduktionen, som alltid drager med sig sjunkande varuvärden
— men en af de väsentligaste anledningarne till jordbrukets
betryckta ställning är onekligen att söka i den ständigt växande obeskattade
införseln af utländska jordbruksprodukter, hvilken ingalunda
framkallats af ett inom landet förefintligt behof, utan i väsentlig mån
föranledts af handelsspekulationer, som återigen eggats af ovanligt
låga pris på verldsmarknaden.

Handelns stora vigt och betydelse, icke minst ur civilisatorisk
synpunkt, skall jag alldeles icke förneka -- dertill har jag för grundligt
studerat den menskliga utvecklingens historia — men handelns
uppgift är efter mitt förmenande att tjena produktionen, genom snabbaste
och beqvämaste förmedling af dess alster, och alldeles icke att
upphäfva sig till herrskare öfver produktionen. Att detta senare
dock blir förhållandet, och i desto högre grad ju mer en doktrinär
frihandelslagstiftning gör sig rådande; det har erfarenheten både hos
oss och i andra länder lagt i öppen dag. När vi till exempel år
1885 köpte från utlandet spannmål och produkter deraf för 47 millioner
kronor och sålde blott för 28 millioner, var utan tvifvel handelsspekulation,
i förväntan på spanmålstullar, och alldeles icke landets
behof, anledningen till denna stora införsel. Då vidare resultatet af
officiella beräkningar öfver sädesskörden 1886 angifver denna hafva
varit i 12 län öfver medelmåttan, i 4 län medelmåttig och endast i
8 län något litet under medelskörd, hvaraf såsom slutligt omdöme
framgick, att sädesskörden kunde anses »väl fylla landets behof», så
finner man likväl äfven under det året hafva från utlandet köpts ej
mindre än 32 Va millioner kilo hvete, 130 millioner kilo råg förutom
38^2 millioner kilo hvetemjöl och 35 millioner kilo rågmjöl, och
helt visst har således äfven då handelsspekulation och ingalunda landets
behof af brödföda varit bestämmande för importoperationerna. ‘

Med den utveckling landets jordbruk nu hunnit och med den konkurrens
inom landet, som underlättas allt mer genom ständigt vid -

NT:o 10. 6 Tisdagen dan 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt gade kommunikationer, kan icke betviflas, att både spanmål och andra
omalen ^sme<^el skola kunna finnas för befolkningen i tillräcklig mängd tillspanmål.
gängliga, äfven om de föreslagna tullarne nu skulle blifva beslutade,
(Forts.) och derigenom i någon män skrankor resas mot hejdlösa införselspekulationer,
som draga ofärd och förluster icke blott öfver spekulanterna
sjelfva utan äfven öfver otaliga andra.

Samme ärade talare, som redan vid tullmotionens remitterande
skyndade att säga oss några manande och varnande ord, naturligtvis
afsedda att tala till våra slumrande samveten och vår rättskänsla, syntes
mig i sitt anförande i går liksom vid det nämnda tillfället dröja
väl mycket vid frågans etiska eller moraliska sida och skjuta den
handelspolitiska mera i bakgrunden. Vid otaliga tillfällen har han
likväl dokumenterat sig såsom frihandelsentusiast, och jag har många
gånger undrat öfver, att en man, äfven sedan den annalkande ålderdomens
vinter strött snö i hans lockar, ännu kan med hänförelse
hålla fast sin ungdoms idealer. Ett sådant ideal är för honom frihandeln,
ehuru jag befarar, att derpå kan lämpas hvad som en gång
yttrades om Kjellgrens sköna Lydia:

»Blott ett fel, ett fel allena,

Denna bild fördunkla vill:

Denna sköna, englarena,

Ömma Lydia — hus ej till!»

Frihandel finnes icke till, har aldrig funnits och skall aldrig
komma att finnas till, så länge denna syndiga jord trampas af det
sjelfviska, egennyttiga och förvärfslystna slägte, som vi kalla menniskor.
Jag kan sympatisera med det ungdomliga sinnelaget, ty jag
har sjelf lyckligtvis ett sådant, och jag har aktning för hvarje upprigtig
yttring af en vaken rättskänsla, men jag kan icke dela den
ärade talarens uppfattning af denna tullfrågas innebörd såsom egnad
att mer än andra dylika såra känslan för billighet och rättvisa. När
den ärade talaren med så mycken ifver och talang förfäktar det nuvarande
frihandelssystemet, gör han sig skyldig till mången orättvisa.
Det är orimligt att med höga tullsatser belägga allmänna förbrukningsartiklar
och plåga de arbetande klasserna, under det de förmögnare
kunna utifrån intaga sina lyxvaror utan att derför erlägga någon
nämnvärd tullskatt till statskassan. Ligger det billighet i ett sådant
förfarande? År det rättvist, att den svenska jordbrukaren, utom sina
dryga skatter för fyllande af statens och kommunens behof, skall
finna sig i alla de utgifter, som föranledas deraf, att andra näringsidkare
hafva skydd för sina handteringar? Jag kan icke finna detta
rättvist. Den ärade talaren måste nog sjelf medgifva, att från sådana
utgifter borde den betryckta jordbrukaren ju rättvisligen vara
befriad.

Mine herrar, vi kunna icke undra öfver, om donna för hela landets
framtid vigtiga fråga, kanske en af de till sina följder mest betydande,
som under loppet af ett par årtionden förelegat till Riksdagens
afgörande, med det mest spända intresse omfattas af hela
landets befolkning.

N;o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ingen skall kunna säga, att icke de olika meningarne käft god
tid att bryta sig mot hvarandra och att få de å ömse sidor förebragta
skälen grundligt pröfvade.

Icke heller skall man kunna invända, att Riksdagen för hastigt
fattat sitt beslut i denna fråga, som nu på 3:dje året har efter trägna
maningar af pluraliteter i flera landsting och aktningsbjudande minoriteter
i andra nu ånyo stälts på dagordningen. Stort är i sanning
betrycket inom landet, och många af oro och bekymmer qvalda sinnen
vänta i dessa dagar, att statsmagterna ändtligen skola behjerta
angelägenheten af en snar och kraftig hjelp just på det sätt, som här
föreslagits. Då jag icke vill taga på mitt ansvar att afvisa dessa
enträgna böner om hjelp, då vidare, trots löften och försäkringar från
motsidan, under ett helt års tid inga utvägar öppnats till betryckets
afhjelpande och då jag för min del, nu liksom förra året, vidhåller
min öfvertygelse om att det är klokt och rättvist att förfara såsom
här föreslagits, så får jag, mine herrar, vördsamt anhålla om bifall
till den nu föredragna punkten.

Detta anförande mottogs med bifallsrop.

Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdadts
till sammanträdets fortsättande klockan 7 e. m.

Herr Axell: Herr grefve och talman! Mine herrar! Ingenting
kanske får man oftare höra nu för tiden, än att tullfrågan är genomdebatterad,
till leda genomdebatterad, att ingenting nytt kan från
någondera sidan anföras, och att således all vidare pröfning är ändamålslös.
Parolen lyder: icke resonnera, blott votera! Stundom, såsom
vid tullmotionens remiss här i kammaren och ofta i ett presterligt
organs tullartiklar, tager denna åsigt form af förmaning att,
utan onödigt ordande, i all sköns fred och endrägt ljufligen besluta.
Men hvad? Naturligtvis skyddstullar! Men hvarföre? »Icke resonnera,
blott votera!»

Med all aktning för en sådan åsigt, vågar jag dock inför kammaren
frambära mina allvarliga tvifvelsmål derom, att af Sveriges vuxna
befolkning, som nu uppgår till inemot 1,300,000, det finnes mer än
högst några få tusental, som trängt längre än till frågans utanverk.
Och då vill jag ändock medräkna hvarenda riksdagsman icke allenast
i denna utan äfven i den andra kammaren. Icke att jag dermed
vill hafva sagdt, att alla eller de flesta af dem, som skola få bestämd
ekonomisk vinst eller bestämd ekonomisk skada af tullarne, icke veta
hvad frågan i detta hänseende för dem innebär. Men en stor del
äfven af desse veta det icke, och flertalet af mera ointresserade veta
det ännu mindre. Och huruvida skyddstullarne skola varda till gagn
eller skada för landet i sin helhet, huruvida de kunna och böra försvaras
såsom rättvisa, derom är dess värre åtminstone en del af menigheten
föga kunnig. Men hvad kommer nu detta oss riksdagsmän
vid, blott vi äro inne i frågan? Jo, enligt min uppfattning, ganska
mycket. Mellan dessa 1,300,000 svenska män, vare sig de stå öfver
eller under strecket, och Riksdagen eger stark vexelverkan rum.

Ifrågasatt
tull pa
omalen
spanmål.
(Ports.)

A:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. ro,

frågasatt Deras okunnighet och förvillelse utöfvar inflytande på oss, liksom vår
ornaten kunnighet och förvillelse ofta skulle blifva bestämmande för dem.
spannmål Vi lyssna till deras röst, när den når vårt öra; liksom de lyssna till

(Ports) v^r r°sh D^r den n&r deras. Hvarje ord som här uttalas i en fråga

som denna, den största måhända i ekonomiskt, politiskt och socialt
hänseende, som kan föreläggas en representation, måste förr eller senare
väcka äfven den okunnige och likgiltige till eftertanke och pröfning.
Det är framför allt detta, och ingalunda någon förhoppning
att kunna öfvertyga eller öfvertala, som drifver mig in i debatten, och
ehuru jag befarar att mycket af hvad jag kommer att säga blir den
''ene till förargelse och den andre till galenskap, hoppas jag dock att
det sätt, hvarpå jag kommer att begagna ordet, skall vittna om min
allvarliga sträfvan att yttra mig i sak utan personliga angrepp, utan
afsigtlig! sårande häntydningar.

Ett af de stora argumenten för yttermera skyddstullar i Sverige
och särskildt för lifsmedeltullar, användt både i tullmotionen och,
om jag icke missminner mig, äfven i bevillningsutskottets betänkande,
och som kniper mycken publik, är de stora nationernas föredöme,
enkannerligen Tysklands och Frankrikes. Jag vill nu lemna alldeles
ä sido den frågan, huruvida dessa länder handlat klokt eller icke,
huruvida deras åtgärder följts af lyckliga resultat eller ej, och huruvida
således föredömet, om det kunde vara ett föredöme, är efterföljansvärdt.
Men jag nödgas betona, att om den enes handlingssätt
skall kunna vara ett föredöme för den andres, fordras oafvisligen, att
omständigheterna, hvarunder handlandet sker, äro likartade, och syftemålet
för handlandet detsamma. Att för oss här i Sverige hålla
fram Tysklands och Frankrikes tillvägagående, om nu detta egt rum
under helt olika omständigheter och med helt annat ändamål i syfte,
är ju helt enkelt orimligt. Nå val, jag hoppas kunna inför kammaren
uppenbarligen ådagalägga, att de ärade tullmotionärerna såväl
som bevillningsutskottet låtit komma sig en sådan orimlighet till last.

Redan det olika sätt, hvarpå tullskyddsrörelsen börjat och utvecklat
sig i utlandet mot hos oss, visar med stor bestämdhet här på
en sådan principiel olikhet. I utlandet har det varit regeringarne,
som, förut ofta kände frihandlare småningom sadlat om, satt sig i
spetsen för rörelsen, samlat de för skyddstullar intresserade och slutligen
hoparbetat nödig parlamentarisk majoritet. Hos oss åter är det
en förening af större jordegare och större industriidkare — jag lemnar
presternas medverkan ur räkningen — som förstått att med det
allmänna betrycket till häfstång till en allians samla alla dem, som
veta att de af tullarne skulle få vinst eller inbilla sig att de deraf skulle
hafva hellre gagn än skada eller hysa en religiöst- dogmatisk- patriotisk
tro på skyddstullars goda verkan och slutligen äfven dem, som tillhöra
den stora gruppen mer eller mindre likgiltige. Och denna
allians är hos oss rigtad mot regeringen eller, om man så hellre vill,
mot det bestående systemet. Hvadan nu denna olikhet? Mine herrar,
det behöfves sannerligen icke något längre studium af Tysklands och
Frankrikes statsbudgeters nyaste historia för att kunna lägga fingret
på orsaken till denna olikhet i ursprung och utveckling men dessutom
för att finna att ändamålet der varit ett helt annat än det hos

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

N:o 10.

oss afsedda. Jag håller här i min hand Statistisches Jahrbuch fur
das Deutsche Reich för år 1886. Åren 1872, 1873 och 1874 visade den
tyska stadsbudgeten årliga öfverskott, uppgående år 1872 till 11,6
millioner, 1873 till 6,3 millioner, 1874 till 2 1/2 million. Men från
och med år 1875, då de fransyska milliarderna till stor del voro förtärda,
inträder statsbristperioden, uppgående denna statsbrist år 1875
till 63 millioner 1876 till 40 millioner, 1877 till 34 millioner och

1878 till 11,6 millioner, eller under 4 år till inemot 150 millioner
mark. Men hvad som långt värre var, och hvilket rikskanslern liksom
hvarje tysk statsman, hvilket parti han än tillhörde, till fullo
kände, var det att från och med år 1879 skulle det tillskott i budgeten,
som den franska krigsgärden förut lemnat, falla, falla betydligt
och falla konstant. 1878 var tillskottet ännu 370 millioner mark,

1879 nedgick det till 134 millioner, 1880 till 77, 1882 till 51 och
1883 till 37 millioner mark. Man visste således, mine herrar, i Tyskland
full väl att man stod inför en hotande, konstant statsbrist af
omkring 100 millioner mark om året. Ur denna svårighet funnos
blott tvenne utvägar, den ena att minska utgifterna, det vill säga
reducera militärbudgeten, den andra att öka statens inkomster
genom påläggande af nya skatter. Den första utvägen kunde gent
emot ett allt mera rustande Frankrike icke användas; tvärt om, man
har varit nödsakad öka militärbudgeten på de 10 senare åren med
inemot 100 millioner mark. Återstod således endast den andra utvägen,
och samma Tyskland, samme furst Bismarck, som från och med
år 1853 till och år 1877 stadigt fortgått på frihandelsbanan genom
att sänka och upphäfva skyddstullar, detta samma Tyskland, denne
samme furst Bismarck måste, efter ett misslyckadt försök att af representationen
utveckla sig statsmonopol, år 1879 bita i det sura äpplet,
tillgripa nya och höjda skyddstullar för att skaffa penningar och
åstadkomma jemvigt i birdgeten. Men så har också tullbeskattningen
pr tyskt hufvud stigit från 2 1/a till öfver 5 mark, och den ekonomiska
oredan samt utarmningen i landet är, åtminstone enligt hvad mina
korrespondenter försäkra, så stor, att antingen ett snart afgörande
med Frankrike står för dörren eller ock måste furst Bismarck erhålla
majoritet för septennatet. Ty septennatsmajoritet betyder majoritet
för statsmonopolen, och statsmonopolsmajoritet betyder tillräckliga
penningar att under 7 nya år uppehålla den beväpnade freden, således
möjlighet att undvika krig åtminstone för ögonblicket. Jag vill
icke besvära herrarne med siffrorna från den franska budgeten. Nog
af, efter fransk-tyska kriget har budgeten årligen visat brist, en alltjemt
växande brist, men derjemte har något annat vuxit, nemligen
de militära anslagsbehofven. Samma ställning som i Tyskland har
der åstadkommit samma verkan: nödtvång att öfvergå från relatif
frihandel till skyddstullar för att skaffa penningar för att undgå
statsbankrutt. Nåväl, med dessa fakta för ögonen, hvilka för öfrigt
samstämma med de upplysningar regeringen lemnade i fjor, vågar jag,
äfven med risk att synas oförsynt, rigta den frågan till de ärade
herrarne af motsidan: vore det icke skäl att från edra argument utrangera
detta de stora nationernas föredöme? Skattebehofvets nödtvång
har bragt utlandet att underkasta sig skyddstullar för att skaffa

Ifrågasatt
tull på
omalen
spannmål,
(Forts.)

N:o 10. 10 Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt statskassan penningar. Hos oss förefinnes intet skattebehof, ej heller
tull pa vilja vi samla penningar i statskassan; till och med utskottet tvär sig

omalen fritt från den misstanken. Huru kan man då uppställa utlandets till it

rt ''i vägagående såsom ett föredöme för oss, begära att hvad de under1
'' kastat sig som ett oundvikligt ondt, det skola vi eftersträfva som ett

godt i och för sig? Hvad vi kunna lära af utlandet, det är huru vi
skola skaffa staten penningar genom skyddstullar, när andra skattekällor
utsina, men till skyddstullsfrågan, sådan den i Sverige föreligger,
kan ifrån utlandets tillvägagående enligt min uppfattning
ingen logisk brygga slås.

Men, invänder man, äfven om ni har rätt härutinnan, att detta
icke för oss lean vara något föredöme, och ej heller är i och för sig
efterföljansvärdt, så äro i alla fall utlandets åtgärder af sådan art, att
de helt enkelt tvinga oss att vidtaga liknande mått och steg. Frihandeln
är visserligen god och bra, då alla andra äro frihandlare,
men då andra nationer genom tullar utestänga vår export till dem,
kunna vi icke låta våra dörrar stå öppna för deras export till oss.
Detta klingar pu bra och resonligt, men, mine herrar, låtom oss litet
tänka efter! År det verkligen så, att man i allmänhet kan utestänga
eller i allmänhet utestänger ett lands import genom tullar? Om vi
.se bort från det fallet att tullarne äro prohibitiva, sättas så höga att
folket icke mägtar betala dem, blir för fattigt, kan enligt min uppfattning
på denna fråga endast gifvas ett svar, ett bestämdt nej.
Hvad importerar ett land utifrån? Till hufvudsaklig del sådana alster,
som det sjelft alls icke eller i otillräcklig mängd producerar.

Om man ögnar igenom den tablå öfver rikets in- och utförsel,
som årligen utdelas till Riksdagen, skall man finna, att af de 42 varugrupperna,
som äro upptagna på införselsidan, det icke är mer än 8,
af hvilka landet sjelft producerar utöfver eget behof. Och till dessa 8
höra då sådana obetydliga importvaror som hästar, nötkreatur, får,
svin, ost, papper, tjära. De öfriga 34 grupperna, hvilka bilda de
största och vigtigaste införselsartiklarne, bestå af varor som landet antingen
nödvändigt behöfver, såsom nödvändighetsvaror, råvaror för
industrien, eller ock anser sig nödvändigt behöfva, såsom njutningsmedel.
Hvad skulle nu följden blifva, om man sökte utestänga
sådana artiklar genom tullar? Endast deras fördyrande för konsumenten;
de skulle ej kunna utestängas, tullarne skulle icke verka
till skydd, utan endast såsom finanstullar. Jag har ett mig nära till
hands liggande exempel, hvilket jag i grund och botten känner till.
Kammaren torde erinra sig, att Tyskland två gånger sedan 1878 satt
tull på utländskt trä, den senare gången år 1885 uppgående till ungefär
33 procent af värdet. Hafva dessa tullar utestängt utländskt trä,
vårt trä från den tyska marknaden? Nej visst icke. Hafva de sänkt
priset för den svenske producenten? Nej, lika litet. Förhållandet
bär varit alldeles tvärt om. Tysklands import af svenska trävaror
har oupphörligen vuxit, prisen i svensk hamn hafva desslikes stigit,
från 80 mark till 85, till 90, till 95, till 100 och äro nu åter nere i
.95 mark. Denna stegring i export på Tyskland och i pris har
naturligtvis icke samband med tyska trävarutullen, men exemplet
visar åtminstone, att icke ens en tull af 33 procent af värdet utestän -

N:o 10.

Tiadagen den 1 Mars, f. m,

ger en vara, som landet behöfver, eller skadar det exporterande landet,
utan endast är menligt för det egna. Samma blefve naturligtvis förbållandet
här i Sverige, om vi satte tull på råg och hvete eller böjde
tullen på kaffe och tobak. Det torde dröja länge nog, innan vi sjelfva
producera de förra förnödenheterna i tillräckliga qvantiteter, och då
kommer tullen på dessa liksom de senare artiklarne icke att verka
utestängande ej heller skada den utländske producenten, utan endast den
inhemske konsumenten, som får betala ett högre pris än eljest å sådana
artiklar, hvarföre de hafva endast fiskalisk betydelse. Återstår nu den lilla
grupp varor, hvaraf landet producerar utöfver eget behof men dock
importerar, vanligen emedan den utländska varan icke är af samma
qvalitet som den inhemska, t. ex. amerikanskt fläsk, eller också
emedan en del af landet är välbeläget för import och en annan för
export. En del af landet importerar då en mindre qvantitet, en
annan del exporterar en större. Härvidlag skulle tullen verka utestängande,
och med afseende härå kommer jag in på en fråga, som
jag tror skall intressera herrarne. Antag — jag nödgas besvära herrarne
med exempel äfven här — att Tyskland producerar 50 millioner
tunnor hafre, hvaraf det icke förbrukar mer än 40, och resten, 10
millioner tunnor, exporteras t. ex. till England. Nu stiger Sveriges
hafreodling; det får ett öfverskott af 10 millioner tunnor, hvaraf 5
gå till England och 5 till Tyskland, emedan vi i de närbelägna österejöhamnarne
kunna konkurrera med den tyske hafreproducenten.
Tyskarne kunna då icke sälja mer än 35 millioner tunnor i eget
land och exportera öfriga 15 millioner tunnor till England. Detta
vilja icke de tyska agrarierna tåla; de önska den inhemska marknaden
garanterad åt sig sjelfva och erhålla ett tullskydd, som utestänger
den svenska varan. Följden blir naturligtvis den, att Tyskland
åter konsumerar 40 millioner egna hafretunnor och exporterar
blott 10 millioner till England. Den plats, som sålunda blifvit tom
på den engelska marknaden, fylles i stället af Sverige, som nu dit
exporterar 10 millioner tunnor. England, som förr köpte 15 millioner
tyska tunnor och 5 millioner svenska, köper nu 10 millioner af hvardera
landet. Hela denna tullhistoria har således hvarken gagnat
Tyskland eller skadat Sverige och har icke utöfvat det ringaste annat
inflytande än ett ombyte af marknad. Den tyske producenten har
intet vunnit, och lika litet har Sverige något förlorat. Tysken kan
icke få ett öre mera hetaldt i sitt eget land än han fick och får i
England. Ty om priset i Tyskland skulle för ett ögonblick stiga endast
10 öre utöfver priset i England, skulle de 50 millionerna tyska hafretunnor
rusa till för att fylla det rum, som endast rymmer 40 millioner
och genast nedbringa priset till samma nivå som i England. Sverige
har visserligen blifvit utträngdt från en gammal marknad, men i stället
erhållit en ny, på hvilken det erhålles precis samma pris för sin vara,
som det skulle fått, om det fortsatt sin export till Tyskland. Enligt
min uppfattning ligger således icke i ringaste mån något tvingande
i utlandets tullpolitiska tillvägagåenden. Jag har, så vidt jag kan
fatta, upprigtigt sträfvat att sätta mig in i protektionisternas tankegång,
men ej kunnat finna annat, än att dessa utlandets tullåtgärder äro af
■en alldeles oskyldig och för oss likgiltig art, naturligtvis alltid dock

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt under förutsättning att de äro lika mot alla nationer och icke rigtade
omalen mot n^8011 v''ss’ e^er det ena landet i sina handelspolitiska rela spanmål.

ti°ner till det andra behandlas såsom den mest gynnade nationen.
(Ports.) Sedan jag sålunda sökt leda i bevis, att det utländska tillväga gåendet

icke kan vara för oss ett föredöme, ej heller är af för oss
tvingande art, öfvergår jag till spörsmålet: är det ändå icke skäl att
genom skyddstullar förskaffa de inhemska näringarne högre pris på
deras alster. Näringarne äro tryckta, de få för litet betaldt för sina
varor, de bära sig ej; saken är dock lätt hjelpt, skyddstullar drifva
upp priset, de inhemska näringarne bära sig åter, betrycket är försvunnet.
— Jag har att anhålla om benägen tillgift hos kammaren
derför, att jag, dertill förledd af motionärerna och bevillningsutskottet,
användt uttrycket: de inhemska näringarne. Jag erkänner att ett sådant
uttryck är vilseledande och i en så allvarlig diskussion som
denna, enligt min uppfattning, oförlåtligt. Det skall naturligtvis heta:
några inhemska näringar; ja, icke ens detta, utan några mindre delar
af några inhemska näringar. Jag skall icke trötta kammaren med
att anföra hela raden af svenska näringar och svenska industrier, som
icke få del eller någonsin kunna få del af dessa tullar. Ej heller
vill jag betona, att dit hör den näst största svenska näringen, trävaruhandteringen.
Men jag måste söka uppvisa, hurusom denna term »de
inhemska näringarne» innehåller, när man närmare tittar på den, endast
en liten del af de svenska näringarne och, hvad de förnämsta
hithörande beträffar, blott mindre grenar deraf. Låt oss taga den
svenska jernhandteringen. Vi veta att denna årligen tillverkar 8 millioner
centner, hvaraf den exporterar omkring 7 millioner. Importen
åter uppgår till omkring 1 million centner, om vi fråndraga jernvägsskenor,
hvilka det nu icke är meningen att genom tull utestänga.
Hvad skulle nu den svenska jernhandteringen genom tullen vinna,
förutsatt att derigenom den förut importerade qvantiteten utestängdes,
så att den måste ersättas af 1 million svenskt jern till så mycket
högre pris som den åsätta tullen? Sju åttondedelar af den svenska
jernhandteringen finge icke ett öre mer betaldt än förut; endast den
åttonde åttondelen finge möjligen något mer. Gå vi öfver till jordbruksnäringen,
så äro vi väl alla öfverens derom, att prisen å den
del af dess alster, hvaraf landet producerar mer än hvad vi sjelfva
behöfva, liksom naturligtvis äfven å dem, som icke skulle åsättas tull,
ej komma att röna inflytande af de föreslagna tullarne. Hit höra
nu, förutom hafre och vicker, äfven korn, ärter och ladugårdsprodukter
med undantag möjligen af någon mindre qvantitet ost. Af jordbrukets
alster är det således endast råg och hvete, som komma att stiga
i pris, men dessa deremot med så mycket större visshet, ja oundvikligen.
I jordbrukets årliga tillverkningsvärde, som kan anslås till omkring
400 millioner, ingår råg- och hveteskörden efter afdrag af utsädet
med endast 50 millioners värde, och af råg och hvete för dessa
50 millioner förtär jordbruksnäringen i sin helhet, äfven om man begagnar
utskottets låga konsumtionssiffra, icke mindre än för 30 millioners
värde. Det är således jord bruk salster till ett värde af högst
20 millioner kronor, som genom tullarne skulle stiga i pris, det vill
säga högst 1/20 af Sveriges jordbruk, som skulle få bättre betaldt

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

för sin vara. Hvad betyder nu detta: 1/8 af jernhandteringen, 1/ag Ifrågasatt
af jordbruksnäringen? Jo, om tullvälsignelsen blefve jemnt ut- tull på
spridd, komrae alla i lika mått till del, betyder det att hvarje svensk g^nmål
jerntillverkare icke finge ett öre mera betaldt för 7/s at sin till- (Forts.)''

verkning, men möjligen högre pris för den 8:de åttondelen, och att hvarje
svensk jordbrukare, icke finge ett öre mera betaldt för 19/20 af sin
tillverkning men med visshet högre pris för den 20:e tjugondelen. Eller,
hvilket väl kommer närmare sanningen, om tullvälsignelsen icke utfölle
jemnt utan mera punktvis, betyder det att af Sveriges jerntillverkare
7 icke få någon nytta af tullen, utan endast möjligen den
8:de och af Sveriges jordbrukare 19 icke någon vinst utan endast den
20:de. Likaså oberättigadt som användandet af uttrycket »inhemska
näringarne» är, likaså oberättigadt är det således att i detta sammanhang
tala om jordbruket och jernhandteringen; det bör heta en mindre del
af jordbruket och jernhandteringen. Utskottet säger på sidan8: »landet
har icke råd att afvara hvarken jordbruket eller jernhandteringen»,
och slutsatsen blifver: ergo, måste de förhjelpas till högre pris genom
tullar. Om nu olyckan verkligen vore så stor, som utskottet vill göra
troligt, skulle man måhända med fog kunna uppkasta äfven den frågan,
huruvida landet har råd att uppehålla jordbruket och jernhandteringen
medelst tullar, som skola af den öfriga befolkningen gäldas.

Men lyckligtvis stå vi icke inför denna eventualitet, och utskottet
synes sjellt icke hysa så stor tilltro till denna sin svartmålning, då
det rekommenderar ett botemedel, hvilket, såsom vi sett, icke står i
ringaste proportion till den olycka, som det skulle bota, om nu denna
vore verklig.

Jag tror mig nu hafva återfört frågan till mera rätta dimensioner
och återgår så till spörsmålet: kan det ändock ej vara skäl att äfven
för, låt vara, denna mindre del af Sveriges näringsidkare lätta betrycket
medelst tullar? Yi äro väl öfverens, att detta icke kan ske
utan att den inhemske konsumenten får betala prishöjningen, och att
hvad man hjelper å ena sidan, stjelper man å den andra. Kanske
äfven att detta icke vore fullt så rättvist, men många andra orättvisor
får man tåla här i verlden. Jag vill också frånse dessa sidor af saken
och antaga att tullar kunde hjelpa, att hjelpen skulle blifva
effektiv, att detta kunde ske utan svårare orättvisa mot andra samhällsklasser
och till och med att det blefve en ekonomisk vinst för
landet. Hvarifrån nu denna skulle regna ner, går öfver min fattning,
men jag ponerar faktum för ett ögonblick. Skulle jag då med sådana
åsigter rösta för tullar? Nej, och åter nej! Och hvarför? Jo,
till följd af den politiska och sociala verkan, som tullar enligt mitt
förmenande skola medföra. . Den ekonomiska vinsten, om den vunnes,
synes mig för liten i jemförelse med den stora och enligt mitt förmenande
säkra risken af yttersta ovilja. Lika litet som någon annan
vet jag, huru stor del af svenska folket som är mot tullar och huru
stor del som är för sådana. Om man tager de valberättigade, så torde
meningarne vara ungefär lika delade, ehuru jag misstänker, att stundande
Andra Kammar-val komma att bereda tullskyddsvännerna mången
obehaglig öfverraskning. Hvad de under strecket stående beträffar,
torde åter den större mängden vara emot tullar.

N:o 10,

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt Jag lemnar dock detta derhän, men hvad jag bestämdt vet, och
wnalen hvad minsta eftertanke borde lära oss alla, det är att belåtenheten

sparmål oc^ glädjen & den ena sidan icke kunna vägas mot missnöjet å den

(Forts.) andra. Det ligger i sakens natur, det ligger i menniskonaturen, att

om någon anser sig behöfva bistånd och hjelp, begär och får dem,
så kan hans glädje icke mäta sig i intensitet med dens missnöje, ovilja
och hat, som tror sig blifvit tvungen att betala hjelpen. Man säger
så ofta, att arbetarne hafva blifvit uppviglade och förvillade i denna
fråga af oss frihandlare. Den, som så säger, känner icke förhållandena.
Jag bor sjelf i centrum af ett af Sveriges största arbetaredistrikt.
Der har visserligen jag såsom notorisk frihandlare jemte mina
meningsvänner hållit 4 å 5 möten, men der hafva väl hållits kanske
40 k 50 andra möten, som sammankallats af småfolket, och der endast
sådane varit närvarande, der det ena bittra ordet jagat det andra, alla
vittnande om den djupaste känsla af orättvisan och orättfärdigheten
i tullskyddsrörelsen, som enligt arbetarnes uppfattning endast afser
att rikta den burgne och magtegande klassen på den fattiges och
orepresenterades bekostnad. Vore jag också icke viss om mina frihandelsåsigters
rigtighet, ja vore jag äfven den ifrigaste protektionist,
så skulle jag bestämdt ändock icke lägga mitt ja i urnan förr, än man
lyckats öfvertyga Sveriges arbetare och småfolk, att slaget icke är
rigtadt mot dem och deras ekonomiska välfärd.

Bevillningsutskottet har behagat visa norrländingarne en synnerlig
uppmärksamhet i sitt betänkande, och, ehuru jag är rädd att upptaga
kammarens tid för länge, vill jag i yttersta korthet svara några ord
derpå. Jag ber då först bevillningsutskottet vara öfvertygadt derom,
att denna dess artighet är i rikt mått gengäldad af vår landsdel, ty
sällan om ens någonsin har något aktstycke utgått från Riksdagens
officin, som tilltvingat sig en sådan uppmärksamhet och så lifliga
kommentarier från Norrland som just detta utskottets betänkande.
Den uppmärksamhet, som utskottet visat oss, har tagit uttryck i ej
mindre än fyra stycken i motiveringen, som egnats åt oss, och dessutom
synas två tuilsatser, nemligen på kött och kreatur, tillkommit
uteslutande för vår räkning. Utskottet har i sista stycket på sid. 6
funnit, att tull på råg och hvete icke skulle vara till någon särdeles
nytta för norrländingarne, men velat i vederlag gifva oss tull på korn.
Jag får upplysa, att norrländingarne icke importera korn annat än
när skörden slår fel, eller blir dålig, och för ölbryggerierna. Det
förefaller oss då något underligt, att vi förutom dyr råg och dyrt
hvete skola för att trösta oss äfven få dyrt eller dåligt korn, dyrt
eller dåligt öl, och hafva svårt att högt skatta den välvilja, utskottet
härigenom visat oss.

På 7 sidan talar utskottet i första stycket om arbetarne och om
den »konkurrens, som hotar att aldeles borttaga det försteg i aflöning,
som den norrländska arbetaren hittills intagit. Spanmålstullarnes införande
skall således för den norrländska arbetaren beteckna återkomsten
af bättre tider med gynsammare tillfälle till arbetsförtjenst
och mindre konkurrens.» Det är verkligen synd, att jag icke här har
en deputation af norrländska arbetare eller blott en enda sådan att
sätta mot utskottet och låta honom besvara detta, men så mycket

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

känner jag den norrländska arbetaren, att jag vet ungefär hvad svar
han skulle gifva. Han skulle tvifvelsutan svara, att denna konkurrens,
som i första punkten blott är botande men i den senare redan förutsattes
vara en aktualitet, denna konkurrens existerar endast i bevillningsutskottets
inbillning. Han skulle svara, att allt från och med
1880 bar, oaktadt de fällande trävarukonjunkturerna, aflöningen för
arbetaren inom de största distrikten åtminstone varit densamma, ehuru
lifsmedel sprisen honom till stor fromma fallit. Han skulle derjemte
antagligen svara, att han uträknat, att lifsmedelstullarne skulle kosta
honom med hushåll 50 kronor pr år — kanske är denna beräkning
för hög,_men det är icke jag, som gjort den — hvaremot kaffetullens
nedsättning skulle inbringa honom endast 2 kronor, att detta är för
honom ingen lockande affär, samt att han ville hafva någon bättre
garanti att han skall återvinna dessa 48 kronor, än detta utskottets
löfte om bättre tider och högre arbetspris. Han vet mer än väl,
att mången gång, när spanmålspriset varit högt, har arbetslönen varit
låg, och tvärt om. Skulle han draga ut yttersta konseqvensen af utskottets
påstående, så skulle den blifva, att när det varit hårda tider
med ytterst uppdrifna lifsmedelspris, nöd och missväxt, då skulle tillgången
på arbetsförtjenst varit mycket god och arbetslönen hög, men
att det just är raka motsatsen, som alltid eger rum.

I andra stycket på sid. 7 erinrar sig utskottet ändtligen, att det
finnes en svensk näring, som heter trävaruhandteringen. På sid. ],
der det talas om hufvudnäringarne, der får den icke vara med, utan
der heter det, att hufvudnäringarne äro jordbruket och bergshandteringen,
och dock exporterar trävaruindustrien ensam lika mycket som
jordbruket och bergshandteringen tillsammans, och om man talar om
tillverkningsvärdena, så, under det jordbrukets är 400 millioner och
trävaruindustriens kan anslås till 200, uppgår bergshandteringens
endast till 50 millioner. När nu utskottet ändtligen erinrar sig trävaruhandteringens
tillvaro, sker det dock endast för att i Riksdagens
minne återföra de stora välgerningar, som kommit denna näring till
del från statsmagternas sida, bestående dessa i handelstraktater och
garantifonden. Jag skall icke tala om handelstraktaterna, det skulle
taga för lång tid, men i fråga om denna garantifond af 3 millioner,
som vi alltid få höra talas om, nödgas jag erinra utskottet och kammaren^
derom, att äfven jordbruket har fått en sådan fond af 8 millioner
till hypoteksbanken. Och om båda fonderna gäller, att de icke
kosta staten eller någon annan ett öre; jag skulle varmt önska, att
jag kunde säga detsamma om de hvete- ocn rågtullar, som utskottet
vill att vi skola åtaga oss i vederlag för garantifonden.

Slutligen säger utskottet på sid. 20, sedan det konstaterat, att
kött införes från Finland till Norrland: »Det kan emellertid alldeles

icke anses tillfredsställande, att allt kött föres tullfritt från Finland
till Norrland, under det att hvarje försök att införa svenskt kött i
Finland mötes af en tullsats om 80 öre för lispund.» Om det är tillfredsställande
för utskottet eller icke, kan jag icke afgöra, men att
det är mycket tillfredsställande för oss norrländingar, vågar jag försäkra,
. och hvad oss norrlänningar beträffa)'', är det alldeles likgiltigt,
om Finland har en tullsats af 80 öre eller af 80 kronor, ty vi hafva

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmäl -(Forts.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt
tull på
(malen
spanmål.
(Forts.)

icke tänkt, och komma väl aldrig att tänka på, att dit exportera kött.
Men vi finna det något besynnerligt, att vi skola beläggas med en
strafftull, som söker sitt berättigande i en finsk tullsats, vi som icke
haft något finger med vid skrifvandet af den finska tulltaxan. Detta
äfvensom motiveringen af tullen på potatis gör på mig intrycket af
en viss likhet mellan utskottets tillvägagående och Miinchhausens bart
huggande svärd, som, när det kom i gång, icke kunde hejdas, men
dock med den skilnaden, att Miinchhausen tycktes hafva varit medveten
om det löjliga i sin situation, men detta är tydligen icke utskottet.

Jag vågar icke taga kammarens tid längre i anspråk, men innan
jag slutar, ber jag att ännu en gång få i all vördsamhet göra en vädjan
till kammarens hjerta och till kammarens klokhet. Man kan införa
spanmålstullar i länder, der massan af folket icke reflekterar på sådana
saker, eller der absolutism råder och sjelfstyrelse icke finnes, eller
slutligen i sådana länder, der regeringen kan komma till representationen
och säga: vi behöfva nödvändigt penningar för detta nödvändiga
ändamål, de må skaffas genom skyddstullar, genom statsmonopol
eller på andra skattevägar, väljen sjelfve! Men hos oss här i Sverige,
der massan af folket börjat reflektera öfver skatteförhållanden, der
sjelfstyrelse råder och framför allt intet behof af ökade skatter förefinnes,
der kan man icke införa lifsmedelstullar utan att framkalla
djup ovilja. Och den första stormvind, som blåser bort dessa tullar,
kommer kanske ock att blåsa bort mycket annat, möjligen deribland
de gamla industritullarne och mycket annat gammalt, hvarpå denna
kammare, äfven dess tullvänliga del, håller mera än på tullar. Må
kammaren med undanskjutande af den mindre hänsynen, den åtrådda
prisförhöjuingen på råg och hvete, fästa sig vid den större statsmannahänsynen
och icke med egen röst och egen hand bidraga dertill, att
den missnöjets eld, som gäser på samhällets djup, flammar upp i full
låga, vårt land och vår lugna utveckling till stor fara, kanske till
obotlig skada.

Jag yrkar, herr grefve och talman, afslag å den föredragna
punkten.

Äfven detta anförande åtföljdes af bifallsyttringar.

Herr Boström, Filip: Det kan synas förmätet, att jag, som

första året har äran deltaga i kammarens förhandlingar, har vågat begära
ordet i en sådan fråga som den förevarande, en fråga, som under
långa debatter såväl detta som föregående år blifvit fullständigt
uttömd och till hvilken intet nytt åtminstone af mig kan läggas.
Men jag har vågat detta endast för att helt kort beröra de goda råd,
som gifvits jordbrukare under de sista åren såväl inom som utom
pressen.

Jag är fullt öfvertygad, att alla dessa råd äro välmenade, men
jag är äfven lika viss på att en stor del af dem äro opraktiska och en
del af den beskaffenhet till och med, att om de skulle allmänt tillämpas,
skulle de medföra motsatt verkan mot den åsyftade. Jag räknar bland
dessa det råd, som jag sistlidne höst läste i en tidningsartikel, der

Tisdagen den 1 Mars, f. m. 17 N:o 10.

det talades om att jordbrukaren skulle kafva så liten träda som möj- Ifrågasatt

ligt, minska höstsädesodlingen och så godt som uteslutande odla hafre tull på

Jag tror för min del, att detta råd icke är lyckligt. Våra klimatiska »Znmål

förhållanden nödvändiggöra trädesbruket, ty under den korta tid af (Forts.)''

året vi hafva att bruka jorden, vore det i annat fall omöjligt att med hinna

de afdikningar och de jordförbättringar, som kräfvas för den

kommande cirkulationen. Skulle man utsträcka hafreodlingen allt

för långt, är jag alldeles viss på att, äfven om man under de första

åren får goda sädesskördar, emedan jorden då är i god kultur, skulle

det dock inom kort inträffa, att skörden blefve icke hafre utan

ogräs.

Det finnes naturligtvis intet sätt att höja jordens produktionsförmåga,
som är fördelaktigare än en intensiv ladugårdsskötsel. Derom
äro alla ense. Skulle man nu så godt som upphöra med odling af
höstsäd, huru skulle man då kunna anskaffa det halmbehof, som°till
en intensiv ladugårdsskötsel oafvisligen behöfves?

Och dessutom, huru är det möjligt för den redan förut starkt
skuldsatte jordbrukaren att komma i gång med en sådan förändring,
då han saknar tillgångar att föröka sina inventarier, vidtaga erforderliga
nybyggnader m. m.?

Man klagar allmänt öfver de låga sädesprisen, och det är ju icke
underligt att dessa äro låga, då stagnation råder inom affärerna öfver
hela verkjern Men månne icke det är skäl till klagan, då intet pris
kan erhållas för den vara, man producerar? Så har understundom
varit förhållandet och senast hösten 1885. Då inträffade under sädesbergningen
i större delen af landet mycket stark nederbörd, som till
en del förstörde och åtminstone på många håll skadade och försämrade.
höstgrödan. Det fans dock trakter, åtminstone inom mellersta
Sverige, der åter skörden kunde försiggå under lyckligare väderleksförhållanden.
Jag känner en jordbrukare från en sådan trakt, som
här i Stockholm ville försälja ett större parti råg. Han vände sig
till en af de större konsumenterna här i staden och visade honom
prof på rågen. Denne försäkrade honom, att varan var utmärkt, men
den hade det felet, att den var svensk. Han hade nemligen afslutat
kontrakt om leverans af hela sitt behof från Ryssland; hade köpt
detta med tre månaders vexlar och finge det upplagdt här i Stockholm.
Skulle han deremot, hafva köpt i Sverige, skulle han hafva
betalt kontant och äfven haft andra olägenheter. Följden häraf blef,
att under den hösten kunde endast ett obetydligt antal tunnor höstsäd
försäljas i Stockholm, och häraf åter blef följden, att jordbrukarne
inom mellersta Sverige måste hemma konsumera eller fodra upp nästan
hela sitt förråd af höstsäd. Hvad ekonomiskt resultat ett sådant
förfaringssätt skulle medföra, behöfver jag icke säga. Det är derför
icke underligt, att inom denna del af landet en allt större tillslutning
till det tullskyddsvänliga partiet förmärkts. Ett uttryck häraf äro de
resolutioner, som jag erhållit för att till kammaren frambära. Jag
skall icke trötta kammaren med uppläsningen af dessa, utan vill endast
nämna, att de äro undertecknade af uteslutande mindre jordbro
kåre till ett antal af cirka 200. Då jag delar de åsigter, som deri

Första Kammarens Prot. 1887. N:o 10. 2

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

18 Tisdagen den 1 Mars, f. m.

uttalas, förenar jag mig med dem, som yrka bifall till den föredragna
punkten.

Herr Bäckström: Det har under de senare åren utdelats ganska

skarpa hugg mellan tullskyddsvänner och frihandlare Det har gått
så långt, att man blifvit beskyld att vara fosterlandsförrädare om
man icke hyllat den ena eller andra sidans åsigt. Det ar beklagligt,
att denna strid så urartat, då man dock kan vara ofvertygad, att båda
partierna hafva samma önskningsmål, nemligen att bereda lycka och

välgång åt fäderneslandet. _ ,

Det kan vara onödigt för mig att nu uppträda, emedan mm ståndpunkt
i den föreliggande frågan redan är känd, men jag_ begagnar
det tillfälle, som bjudes, att ännu en gång protestera mot införandet
af tullar på menniskornas oundgängligaste Iifsförnödenheter, emedan
de hårdast drabba de minst bemedlade, äro af mindre betydelse för
ett ringa fåtal och tjena till att höja statens inkomster, hvilket nu

dess bättre icke är behöfligt. „ A„n

Jao- är husbonde för en arbetarebefolkning af 4,000 personer,
och då°jag anser mig här stå såsom målsman äfven för dem, kan jag
icke annat än på deras vägnar protestera mot den mest orättvisa och
förhatliga beskattning som finnes, nemligen beskattning af brödet.
Att här söka bevisa vare sig det ena eller andra tjenär till ingenting,
men lag vill säga, att skatt på Iifsförnödenheter verkar hufvudsakligast
att göra den fattige fattigare och den rike möjligen rikare, och
iag vill slutligen nämna, att om spannmålstullarne skulle gå igenom
vid denna riksdag, så är min lifligaste önskan den, att de icke ma
åstadkomma den oreda och alla de olyckor jag inom mig förutser.
Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.

Herr Beijer: Jag har fått mottaga protokollet från ett i Malmö

hållet börsmöte, i hvilket möte äfven andra än börsmedlemmar deltogo
Der diskuterades tullfrågan i närvaro af omkring 200 personer,
och alla, med ett undantag endast, förenade sig om följande resolution:

»Då den genom lifsmedelstullar ifrågasatta ökning i nationens
indirekta beskattning icke kräfves af statsverkets behof;

då dessa tullar, särskildt hvad spannmål angår, icke kunna antagas
främja, men väl motverka vårt landtbruks utveckling i den rigtnmg,
som lofvar detsamma största lifskraft och trygghet;

då de för landets alla öfriga näringar, hvilka äfven hafva att
kämpa med svåra konjunkturer, fördyra produktionskostnaden och
försvåra täflan med utlandets industri; och

då de för folkets stora flertal skulle varda eu dryg konsumtionsskatt,
obillig, emedan den är lagd på lifvets oundgängligaste förbrukningsartiklar,
och orättvis, emedan dess tyngd komme att stå i omvänd

proportion till skatteförmågan; .

beslutar mötet uttala sin bestämda åsigt, att lifsmedelstullar ej

böra införas.» ., , . . . . ,

Jag instämmer till alla delar i de vid motet uttalade åsigterna, hvilka

iag anser vara sanningar, som, trots allt hvad deremot är sknfvet och taladt
ännu icke blifvit på ett tillfredställande sätt eller åtminstone icke på

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

ett för mig begripligt sätt vederlagda. Jag förenar mig derföre med

SSriirLS” JK* k0tt ‘ be •

, Herr 5e\ell:, Herrar frihandlare hafva dels vid folkmöten, dels
i kringsända brochyrer framhållit för allmänheten att rågen skulle
stiga med samma belopp som den föreslagna tullen, d. v. s. 2 kronor.
Att de pa detta satt agiterat bland allmogen har ej förvånat mig,
men da jag under gårdagens diskussion hörde, att de äfven här i
kammaren, fortsatta med dessa sina påståenden, kan det ej annat än
förvåna mig. Att sa ej kan ega rum, kan med siffror bevisas.

,.. “Teng® i«e odlade eller ens kunde odla råg, utan vi måste
kopa sådan utifrån, da vore naturligt, att vi liksom t. ex. å kaffe måste
betala hela tullen, men om deremot Sverige, såsom det gjort, eller före

WlltVtUI,rG Produfera tillräckligt med råg för landets behof, och
hvilket det äfven nu kan göra, då är det ju tydligt att tullen ej det
ringaste kan inverka å priset, och då.kan det ju vara likgiltigt om
r + fn e 100 kronor, hvilket friherre Klinkowström i går tydiigt
och klart visade genom exempel från Tyskland och andra länder.
Antåg att Sverige kan producera hälften af den råg, som landet behofver,
sa kunna vi ej drabbas af mer än halfva tullen, hvilket skulle
™r krona; och kunde vi producera % af hvad vi behöfva kan
ej meia an /4, ellei 50 öre, af tullen drabba oss.

än behof1 DU Så myCket räg imPorteras är mera affärsspekulation

. Många, som ej i bankerna kunna skaffa sig några penningar, slå
sig derför tillsamman och importera en last råg, hvilken de sedan
till hvad pris som helst afyttra; detta är orsaken till att här finnes
sa störa lager. inne . af sådan, och kan derför tullen ej det ringaste
mveika på priset, förrän dessa stora lager blifva slutsålda, hvilket
tld tdl ^åår då vi kunna hafva vår produktion

i gång fullt ut till landets behof. En talare i går framhöll, att, då
krono- och andra skatter inflyta så ordentligt, det vore ett bevis för
att landet i ekonomiskt hänseende är lyckligt lottadt. Jag vill härpå
svara, att orsaken till hvarför skatterna så ordentligt inflyta ej är en
fo^d af den göda.ekonomiska ställningen, utan derför att svenskarne
sedan urminnes tider ansett det för sin heder kränkande att, såvidt
mojligheter finnas, icke inbetala sina kronoutskylder.

ec«ani 8fi7ar\’liar Sa?t’ den ekon°miska ställningen är bättre
nu an 1866—1867. iSej, mme herrar, det är den. visst inte, det visar
jude statistiska uppgifterna; men hvarför det så synes är derför, att
på dessa 20 ar sedan 1866—1867. har det svenska folket blifvit uppm.
Ve ,1 V1å} »oförmåga, så att till och med de minsta landtman och
affärsman numera kunna röra sig med både banklån och vexlar, tyvair
ofta af tvetydig beskaffenhet. ^

Handelsbalansen har också blifvit förnekad. Jag har i ett februariof1
a t m af fnhaBdlarne kringsända brochyrer funnit en uppsats
vår Leffler, som har studerat nationalekonomi, hvari han säger,
eltei att hafva försökt bortresonera handelsbalansen: »Med ofvan -

Ji:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Ports.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f, m.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

stående hafva vi alldes icke velat neka, att Sverige under de senaste
åren haft en verklig underbalans och således betalt de importerade
varorna icke uteslutande med exporterade varor utan äfven delvis
med skuldförbindelser af ett eller annat slag,» samt slutligen: »Till

all lycka synes emellertid våra långifvare i utlandet hittills icke hafva
tagit mycket intryck af vår patriotiska jemmer» etc. Jo, det är alldeles
så som en enskild person kan resonera, det går bakut för mig,
men Gud ske lof mina kreditorer märka det inte.

Vidare har sagts, att vi skola odla hafre och icke höstsäd, dock
sades detta mera i fjor än i år, men jag vill fråga, om någon i denna
kammare kan vara öfvertygad om att vi skulle kunna slå oss på ensidig
hafreodling. Först och främst vet man, att den svenska jorden
till en stor del icke egnar sig för hafreodling, såsom förhållandet är
med våra kuststräckor och i höglandet. Äfven har man att taga i
betraktande arbetsfördelningen å en egendom. Skulle man då taga
bort höstsädesodlingen, så uppkommer ju en lucka deri. Så hafva vi
ock den stora onaturliga arbetareinvandringen till städerna från landsbygden.
Men hvad är orsaken till denna invandring? Jo, de billiga
spanmålsprisen. Förr hade dessa personer sitt hem på landet samt
en liten jordbit, hvilken de då ansågo lönande att bearbeta, och gingo
till städerna för att arbeta, men hem och skördade, och lågo aldrig
städerna till last. Nu deremot inflytta de till städerna och nedsjunka
till fattigdom och elände, och sedan blir det en strid emellan stad
och land om hvem som skall bekosta deras uppehälle, emedan de
ofta i städerna blifva påtrugade fattigunderstöd, i otid, på det staden må
hafva öppen rätt gent emot deras hemort. År icke detta demorali -

serande?

Vidare talar man om huru olyckligt det skulle vara, om spanmålsprisen
höjdes. Jag har aldrig hört någon arbetare, då han haft
tillgång på arbete, klaga öfver för höga spanmålspris, och hvad
strejkerna beträffar, mine herrar, så bero de icke på höga spanmålspris
utan på för låga, ty då arbetslönerna äro låga och spanmålspriserna
äro låga, vinner han för litet på att arbeta och förloiai för
litet på att icke arbeta. En ledamot åt denna Kammare har framlagt
åtskilliga statistiska uppgifter rörande konkurserna och de exekutiva
fastighetsförsäljningarne och uttryckte sin glädje och förvåning
öfver, att de icke voro flera. Jag kan dock upplysa, att det är
ganska få tvångsförsäljningar, som komma in i de officiella handlingarne,
ty när personer å landet med mindre utsträckta affärer råka
på obestånd, så träda fordringsegarne tillsamman och besluta vanligtvis
att realisera hvad som finnes och taga mark om mark, hvadan det
således sällan blir konkurs.

I ett fall anser jag mig vara frihandlarne tack skyldig för deras
prat och brochyrer, nemligen för deras påståenden att endast landtbrukare
med 30 och 40 tunnland jord och derutöfver kan odla mera
råg än till husbehof, ty detta har varit alltför groft tilltaget för att
kunna gå i vare sig mindre bönder eller torpare, hvadan de motarbetat
sig sj elfva.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Herr Casparsson: Vid botandet af en sjukdom är det af största

vigt att rätt uppställa diagnosen. Tänkom oss till exempel ett sjukhus;
patienterna do som flugor. Styrelsen, jag menar naturligtvis
sjukhusstyrelsen, gör det ena försöket efter det andra att råda” bot
på det onda, men intet hjelper. Den nedsätter den ena komitén
efter den andra. En får. i uppdrag att undersöka vattnet, en annan
födan, en tredje ventilationen; ingenting hjelper. Under tiden har
hos den stora allmänheten den föreställningen alltmer vunnit insteg,
att felet ligger i sjelfva byggnaden; det är sjukhusgift i väggarne.
Styrelsen besluter då att nedsätta en stor hygienisk komité. Den
får i uppdrag att undersöka frågan i hela dess omfattning, att föreslå
h vil k a botemedel som helst, blott icke röra vid frågan om byggnaden,
hvilken är fullt säker, ty den är uppförd efter alla den nyaste vetenskapens
fordringar. Att menniskor do der, är visserligen att beklaga,
men de få trösta sig med att de do dock efter alla vetenskapliga
regler. Jag vill nu icke likna vårt land precist vid ett ekonomiskt
sjukhus, men att något är sjukt, trots herr Hedlunds protester, det
synes af den omständigheten, att Kongl. Magt i fjor ansett sig böra
nedsätta en ekonomisk komité för att undersöka det onda, ty jag
kan icke föreställa mig, att Kongl. Maj:t skulle hafva nedsatt en
komité för att undersöka och råda hot för eu sjukdom, som icke finnes
till. Beträffande orsaken till det öfverklagade onda, tror jag
att man allt mer börjar blifva ense cm, att den ligger i den öfverväldigande
utländska konkurrensen. Men beträffande botemedlen
skilja sig meningarne. A ena sidan säger man, att om orsaken är den
utländska konkurrensen, så låtom oss använda medel, som kunna stäfja
eller begränsa densamma, och detta medel heter tull. Å den andra
sidan säger man: »nej, det duger icke, utan vi skola i stället använda
den expektativa metoden. Men för att under tiden lugna sinnena,
likasom man på en sjuk, för att lindra hans smärtor, använder morfininsprutninga.
r, så skall man äfven här begagna finansiella morfininsprutningar
i samhällskroppen. Vi skola upptaga lån, det piggar upp,
åtminstone för tillfället. Det är visserligen sant, att när inan lånar,
så skall man också betala, men det står skrifvet, att »hvar dag har
sin omsorg», och frågan om betalningen lemna vi till morgondagen.

Jag har gjort ett utdrag ur den förut citerade brochyren för
utrönande af, med huru stort belopp de särskilda lands- och stadskommunerna,
landstingen,_ svenska staten, hypoteksbanken och de enskilda
jernvägarne häfta i skuld, hvarvid jag dock icke tagit i beräkning
dessa jernvägars skuld till staten. Man finner häraf, att samtliga
dessa skulder uppgå till en summa af 850 millioner kronor, och
för att visa, med hvilken accelererad fart denna skuldsättning pågått,
har jag äfven gjort ett utdrag för de sista nio åren, för hvilka några
uppgifter finnas. De enskilda jernvägarne äpo dock deri icke upptagna.
Jag har kommit till det resultatet, att då skuldsumman år
1875 var 355,975,000 kronor, så utgjorde den år 1884 662,440,000
kronor. Det är en tillökning på nio år af 86 procent, hvilket måste
anses vara en ganska rask tillämpning af den finansiella morjinismen.
Ser man åter på inteckningsbeloppen för fastigheter, så utgjorde de
år 1865 724 millioner kronor, men hade år 1885 uppgått till 1,405

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifragasatt millioner kronor, alltså en tillväxt på dessa 20 år af nära 95 procent.

tull pa Naturligtvis hafva taxeringsvärdena också växt. År 1865 utgjorde

spannmål. de, 2,247 millioner kronor, och år 1885 3,430 millioner kronor;

(Forts.) alltså en tillväxt af 52 procent. Inteckningarne hade, som sagdt,
växt med 94 procent. Ser man efter, i hvad förhållande inteckningarne
stå jtill taxeringsvärdena, så utgjorde de år 1865 32,2 procent
af dessa värden, men år 1885 40,9 procent af desamma. Men, säger
man: må vara, att den fasta egendomen är djupt intecknad, vi skola
tillgripa ett heroiskt medel; vi lemna rättighet att också inteckna den
lösa egendomen! Ja, det går an att försöka, men jag tror, att försöket
kan vara äfventyrligt.

Emellertid, när bevillningsutskottet föreslagit den utvägen att
försöka med tullar, så har mot detta försök nu höjts ett anskri af
ovilja. De båda partierna utgå här från principielt olika betraktelsesätt.
Från den ena sidan säger man, att tullarne få icke hafva någon
annan betydelse, än den rent fiskaliska: att skaffa staten inkomster.
Från den andra sidan säger man, att de derjemte hafva äfven den
betydelsen att utjemna produktionsvilkoren mellan de olika landen
och sålunda möjliggöra uppkomsten af en mångfald olika industrier
och näringar. Denna tullarnes uppgift har varit erkänd i århundraden.
Från det förra betraktelsesättet, att tullarne blott skulle hafva
en fiskalisk betydelse, leder man sig naturligen till den slutsatsen,
att de nu föreslagna tullarne innebära en »orättvisa», en »orättfärdighet»,
och slutsatsen är rigtig, om nemligen utgångspunkten är rigtig.
Hafva tullarne åter den senare betydelsen, att utgöra ett skydd, så
blir naturligen uppfattningen alldeles motsatt. Men från frihandelssidan
förnekar man praktiskt hvad man teoretiskt förfäktar, ty skyddstullar
finnas ännu och komma nog alltid att finnas i vårt land. Man
utdömer dem i principen, men behåller dem i praktiken. Det påminner
mig om en anekdot. När representationsförslaget var hvilande,
frågade någon en ledamot af ridderskapet och adeln, om han
vore anhängare af detta förslag. »Ja, det är jag visst», svarade denne
med öfvertygelsens värme. »Men vill ni då afstå från er sjelfskrifvenhet»,
frågades vidare. »Nej, det vill jag icke på några vilkor»,
biel'' svaret.

Här hafva nu framstälts åtskilliga invändningar mot de föreslagna
spanmålstullarne. En ärad talare, som förr var representant för Jemtland,
gjorde eu jemförelse emellan ställningen nu och år 1867. Jag
var med äfven då, och det förvånar mig, att denne talare med sin
skarpsinnighet kunnat göra en sådan jemförelse, ty utgångspunkten
var, så vidt jag kan finna, en helt annan. Då hade landet lidit af
missväxt, 1866 var ett dåligt år och 1867 var ännu sämre. Spanmålsprisen
voro jemförelsevis höga. Nu äro spanmålsprisen lägre,
än de varit snart sagdt i mannaminne. Att år 1867 den nya representationen
icke kunde föreslå tull på spanmål låg i sakens natur.
Representationsförändringen hade genomförts med stöd af den regering,
som det näst föregående året icke sanktionerat de tullsatser,
hvilka föregående Riksdag hade beslutit. Konstitutionsutskottet hade
lemnat åtgärden utan anmärkning; huru kunde man då ifrågasätta, att
1867 års Riksdag skulle införa spanmålstullar? Varnande röster mot

K:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

■det införda systemet höjdes emellertid äfven då. En representant
för ett annat norrländskt län framhöll med hela tyngden af sin omfattande
lärdom och glänsande dialektik de följder, som skulle uppstå
af frihandelssystemet. Han ligger nu i grafven, men hvad han
säde har gått i bokstaflig fullbordan.

Samme talare, som jag nu har velat bemöta, nämnde äfven om
orättvisan af att beskatta dem, hvilka till följd af stadgandet, om
existensminimum äro fritagna från direkt skatt, men han talade icke
om orättvisan af att låta d^essa drabbas af en beskattning, uppgående
till 13 å 14 millioner kronor för kaffe och socker. Men det gör
ingenting, ty det passar i stycke med systemet, ehuru orättvisan är
densamma.

En talare från Dalarne nämnde, att han såsom representant för
denna ort var skyldig att uttala sina betänkligheter mot dessa tullar.
Ja, dertill är han i sin goda rätt, men från samma län har en talrik
del af landstingets ledamöter uttalat sig för spanmålstullar, och jag
tror, att vi i morgon skola från länets hushållningssällskap få mottaga
ett dylikt uttalande. Samme talare sade äfven, att om de stora
kulturländerna infört spanmålstullar, hvarför skola vi göra på samma
sätt? När de stora länderna slogo in på frihandelssysstemet, då anbefaldes
deras exempel till efterföljd, men nu, när en motsatt strömning
gör sig gällande, skola vi icke följa deras exempel. Vi måste
följa med af den orsaken, att vi äro mycket beroende af om t. ex.
Tyskland sätter tull på den utländska spanmålen. Det har nemligen
visat sig, att när Tyskland år 1885 höjde tullen på spanmål, så.sjönko
samtidigt spanmålsprisen i de ryska harnnarne. Det kom sig deraf,
att den ryska spanmålen, som till väsentlig del haft sin afsättning
på Tyskland, var tvungen att söka sig aflopp, och för att vinna
inträde på den tyska marknaden måste de ryska köpmännen sänka
prisen. Om t. ex. 100 kilogram råg skulle kosta under vanliga förhållanden
10 kronor, men Tyskland åsätter en tull af 2 kronor 70
öre, till följd hvaraf de ryska köpmännen sänka priset med motsvarande
belopp, skulle icke detta verka på de svenska prisförhållandena?
Men, säger man, det är omöjligt för de ryska köpmännen att
sänka priset så mycket. Nej, det är icke omöjligt, ty under nuvarande
låga kursförhållanden hafva de ryske köpmännen en direkt
vinst på kursen. Den, som köper en vara i Ryssland, får betala i
guld, medan de ryske köpmännen betala producenterna i med tvångskurs
belagdt pappersmynt. Ju mera kursen faller, desto mera får
den ryske jordbrukaren betaldt för sin vara, visserligen i ett sämre
mynt, men som en hvar är skyldig mottaga som laga betalningsmedel.
Deri ligger en vigtig omständighet, och när jag ser, att herr presidenten
i kommerskollegium har ordet efter mig, så önskar och hoppas
jag, att han måtte upptaga och belysa denna fråga. Jag anser,
att denna fråga om kursförhållandena är en synnerligen vigtig .faktor
beträffande så väl de ryska rågprisen som äfven i fråga om priset på
det ostindiska hvetet.

En annan talare, herr Dickson, omnämnde näringarnes utveckling
och stadga under frihandelssystemet. Nu är att märka, att, beträffande
näringarne, tog den friare tull-lagstiftningen sin början först

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
''Ports.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt med 1865 års tulltaxa, hvilken trädde i tillämpning med 1867 års
tull på ingång. I den tablå, som jag bifogat till Första Kammarens protospanmål
koll *°r den 3 maj 1882> liar jag gj°.rt en uppställning af näringar(Ports.
)'' nes utveckling före och efter denna tid. Jag har indelat den i treårsperioder,
och det visar sig, att från den första treårsperioden,
1852—1854 till den sista, 1864—1866, under det gamla systemet hade
tillverkningsvärdet ökats med 83 procent. Under det s. k. friare systemet,
1867—1869 till 1879—1880, åter växte tillverkningsvärdet blott
med 47 procent. Jag vill endast fästa herrarnes uppmärksamhet på
denna lilla anspråkslösa tablå öfver näringarnes utveckling före och
efter fastslåendet af det nuvarande s. k. »systemet». Här är så mycket
yttradt från herrar frihandlares sida, att jag icke kan upptaga
kammarens tid med att besvara allt. Blott en mycket vigtig fråga
vill jag beröra, nemligen den: hvem är det som betalar tullen? Ja,
säg det, den som kan. Jag tror, att det är alldeles omöjligt att uppställa
någon allmän regel i detta fall, ty det beror af det tryck, som
anbud och efterfrågan utöfva på verldsmarknaden. Förut, de första
åren jag var jordbrukare, bestämdes prisen af skördeförhållandena i
Sverige, sedan berodde de af förhållandena på den europeiska marknaden,
men nu är det tre verldsdelar som förse oss med sitt öfverskott,
och då är det naturligt, att tullen betalas''af den, som måste
afbörda sig sitt öfverskott. När det är stark produktion och öfverskott
i dessa spanmålsexporterande verldsdelar, då är det dessa, som
måste betala tullsatserna, men skulle det uppstå missväxt der, då är
det köparen i Europa, som måste betala dem. Jag tror, som sagdt,
att det är omöjligt att en gång för alla bestämdt besvara denna fråga.
Den är helt och hållet beroende på konjunkturerna och måste i hvarje
särskildt fall efter sig företeende omständigheter besvaras. Man har''
här talat om att fördyra säden för den fattige. Jag medgifver, att
det är en mycket ömtålig och betänksam sak. Men det förefaller
mig underligt, att man nu framkommer med detta talesätt, när spanmålsprisen
äro lägre, än de varit i mannaminne, och det detsutom
ligger i sakens natur, att just de orsaker, som framkallat ropet på.
skyddstullar, fortfarande skola bidraga att hålla spanmålsprisen låga.

Hela denna fråga är en principfråga emellan frihandel och protektionism.
Historien är en lärarinna, som undervisar genom exem Sel,

och hvad lärer oss då industriens utvecklingshistoria i detta fall?

örra året visade jag, att det land, som nu står främst i industrielt
afseende, nemligen England, har kommit till denna sin höga utveckling
just genom ett strängt fasthållande, först af prohibitivsystemet
och sedan af ett starkt skyddssystem. Likaså är förhållandet i andra
länder. Frankrike uppnådde på några decennier genom en persons
snille och viljekraft en industriel utveckling, hvilken England först
efter tre århundraden lyckades uppnå. Vid Colberts död sysselsatte
den franska ylleindustrien 50 tusen väfstolar, producerade sidenvaror
för 50 millioner francs, och statsinkomsterna hade ökats med 28 millioner.
Landet egde blomstrande fiskerier, vidsträckt skeppsfart och
en mägtig flotta — allt detta i följd af ett väl genomtänkt och
konseqvent genomfördt skyddssystem.

Genom ett kungligt dekret, en produkt af despotism och bigotteri

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

K:o 10.

förening, förstördes på några få år hela denna blomstrande utveck- Ifrågasatt

ling. Under en usel förvaltning sjönk Frankrike allt mer och mer,
och dess finanser kommo i allt sämre och sämre skick. Strax före
revolutionen beslöt Frankrike att, i motsats till Colberts system, försöka
tillämpa det fria utbytet och afslöt för den skull med England
Eden-fördraget, i förhoppning att skaffa insteg i England åt sina
vigtigare produkter, såsom vin, cognac, o. s. v., mot det att England
fick införa sina manufakturvaror i Frankrike. Följden deraf blef att
det lilla, som ännu återstod af Frankrikes industri, höll på att totalt
gå under i kampen mot Englands bättre varor och billigare pris,
så att fördraget efter kort tid måste uppsägas. Kom så revolutionen
och kejsardömet, Frankrike hade förlorat sina kolonier, men under
det stränga afspärrnings- och afsöndringssystem, som Napoleon införde,
uppblomstrade åter landets industri. Napoleon var lika obeveklig
mot de statsekonomiska som mot de politiska ideologerna. I
sin lapidarstil yttrade han: »Om ett rike voro gjordt af diamant,
skulle frihandeln mala sönder det till stoft». — »Fordom fans det blott
ett slags egendom, jordegendomen; en ny har tillkommit: industrien»;
och liksom den förra måste skyddas med arméer och fästninga^, så
ansåg han äfven den senare böra skyddas genom tullar. — Efter
Napoleons fall försökte Bourbonerna, som återkommit medelst Englands
penningar, att åter tillämpa det fria utbytets princip; men det
försöket framkallade så många omstörtningar inom det under kontinentalsystemet
åter uppblomstrande franska fabriksväsendet, att försöket
snart måste inställas, och man öfvergick i stället till ett protektionssystem,
som på 12 år fördubblade Frankrikes produktion.
Sedan vidblef man detta system ända till dess man under Napoleon
III öfvergick till frihandelssystemet. —■ Det är rätt intressant att
betrakta Frankrikes handelsrörelse under denna tid. År 1829 uppgick
den till 957 millioner francs; år 1839 till 1,327 millioner francs,
år 1849 till 1,661 millioner, år 1859 till 3,906 millioner, år 1869 till
6,227 millioner. Under de följande sex åren uppgick handelsrörelsen
år 1870 till 5,669 millioner, år 1871 6,440 millioner, år 1872 7,332
millioner, år 1873 7,342 millioner, år 1874 7,209 millioner ech år
1875 7,410 millioner. Häraf framgår, att under skyddssystemet
Frankrikes handelsrörelse varit i ständig tillväxt, att den under de
10 åren 1849—1859 ökats med 135 procent, och att, under det uppsving
den franska industrien då erhöll, ökningen visserligen fortsattes,
men att den under den följande frihandelsperioden, 1859—1869, utgjort
blott 59 procent och under de derpå följande åren 1869—1875 endast
19 procent. — Också säger en statsekonomisk författare om Napoleon
III, att »han var lika olycklig i den militära strategien som i den
politiska ekonomien. Han förmådde lika litet föra våra arméer till
Berlin som våra produkter till London».

Från det republikanska Frankrike vill jag öfvergå till det autokratiska
Ryssland. Äfven detta land har en tid svärmat för frihandelsidealen.
Till följd af krig och afstängning från det öfriga Europa
hade Ryssland funnit sig tvunget att söka bearbeta sina råprodukter
och införa inhemsk förädlingsindustri. Efter återställandet af freden
1815 ville man återgå till det gamla systemet af fritt utbyte, och

tull pa
omalen
spanmåL
(Forts.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt kejsar Alexander I, som var benägen för liberala reformer, var sjelf
tull pa mycket gynsamt stämd för den fria handeln. Och försöket lyckades
ornaten ^ en början icke illa. Visserligen uppstodo åtskilliga stötar och
(''Forts.) rubbningar inom industrien och fabrikerna. Doktrinärerna påstodo,
att detta endast hörde till pjesen, men att, när de första stötarne väl
vore öfverståndna, frihandelns lycksalighet skulle inträda. I vestra
Europa herrskade då missväxt, och Ryssland fick utföra sin spanmål
och sina trävaror, så att importen mycket väl betäcktes af exporten.
Men när de orsaker, som föranledt detta gynsamma förhållande, upphört,
uppstod ett bakslag. Fabrikerna voro ruinerade; handelsbalansen,
som teoretikerna förklarat vara ett hjernspöke, gjorde sig på ett
mycket känbart sätt gällande, och eu af Rysslands mest upplyste och
framstående statsmän, grefve Nesselrode, förklarade i ett officielt cirkulär
år 1821: »Ryssland ser sig af omständigheterna nödgadt att inslå på ett
sjelfständigt, handelssystem : landets produkter finna ingen afsättning i
utlandet, de inhemska fabrikerna är o ruinerade eller på väg att blifva
det, landets klingande mynt strömmar till utlandet, och de solidaste handelshus
halla på afl sammanstörta.» Det var den erfarenhet man i
Ryssland haft af frihandelsidyllen.

Det mest slående exempel i detta hänseende erbjuder dock
Nordamerika. Utvecklingen sker nemligen der med hela den raskhet
och energi, som tillhör en ung, kraftfull statsorganism. Perioder
af frihandel och tullskydd följa tätt på hvarandra, och resultaten
träda i dagen på ett klart och afgörande sätt. Under amerikanska
frihetskriget hade landets industri uppblomstrat till följd af afstängningen
från moderlandet. Efter freden upphörde detta förhållande,
och den engelska industrien blef den amerikanska öfvermägtig. Förhållandet
skildras af en amerikansk kongressledamot på följande sätt:
» Vi köpte, efter de nyare teoretikernas råd, der vi fingo va,rån billigast,
och våra marknader blefvo öfver svämmade af utländska varor;
man köpte engelska fabrikat billiga,re i, våra sjöstäder än i Liverpool
och London. Våra fabrikanter blefvo ruinerade, våra, köpmän — till
och med de som trodde sig kunna, blifva rika på importen — gjorde bankrutt,
och alla dessa orsaker sammanlagda verkade så skadligt på jordbruket,
att ett allmänt vanvärde på jordegendom inträdde, och att följaktligen
bankrutten äfven bland jordegarne värdi allmän.»

År 1789 infördes en lindrig tullskyddstariff, hvilken år 1804
ytterligare skärptes. Under detta system och den derefter inträdande
afstängning^ från Europa, genom krig, non- intercourse-lagar,
m. in., uppblomstrade åter landets industri på ett förvånande sätt, så
ntt icke blott det egua behofvet fyldes, utan äfven export kunde ega
rum. Så till exempel tillverkades bomulls- och yllevaror för 60 millioner
dollars, och 100,000 personer voro anstälde i denna industri. År 1816
öfvergick man på yrkande af teoretikerna till ett Irihandelssystem,
hvaraf följden blef fabrikernas undergång, produkternas vanpris och
jordbrukarnes ruin. År 1824 öfvergick man till en delvis protektionistisk
tull-lagstiftning, som skärptes år 1828. Deraf uppblomstrade
åter näringarne på kort tid. År 1884 återgick man till frihandelssystemet,
som herskade till år 1842, då man införde en strängt

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

protektionistisk tull-lagstiftning, hvilken bibehölls till år 1846. Om
denna tid säger Carey: »I intet skifte af något folks historia har någonsin
funnits ett så starkt förtroende till framtiden som det, hvilket
herskade hos oss under det år, som föregick utfärdandet af 1846 års
tulltaxa.» År 1846 förändrades å nvo systemet i frihandelsrigtning
och slutade på det sätt, Carey så drastiskt beskrifver i sina bref till
Förenta staternas president. Jag kan icke neka mig nöjet att citera
en strof, skildrande det moraliska tillståndet inom landet. Sedan han
angifvit orsakerna, säger han: »Ett sorgfälligt studium af dessa sakförhållanden,
herr president, skall lätt sätta er i stånd att inse orsakerna
till den demoralisation, som nu hos oss gör så hastiga framsteg.
Emedan landets statskonst lägger hinder i vägen för uppkomsten
af manufakturer, så blir jordbruket efter och måste så blifva i
sitt nuvarande barbariska skick, hvaruti det icke erbjuder någon
lockelse för män af någon bildning. Vid valet af ett yrke afskräckas
våra ynglingar från att välja ett så mödosamt och derjemte så tacklöst.
Rigta de åter sina tankar på jerntillverkningen eller tygfabrikationen,
så se de, att de fleste, som sökt sin utkomst i dessa yrken,
skördat endast ekonomisk undergång derpå. På sådant sätt inskränkte
i sitt val af näringsfång, se de ingen annan utväg för sig än att
blifva tjenstemän, köpmän och advokater, och följden häraf är, att vi
hafva fem gånger flere tjenstemän, köpmän och advokater, än som kunna
föda sig på hederligt vis. Alla dessa måste emellertid lefva — ärligt,
om de kunna; oärligt, om de måste. Och häraf kommer det sig att
spelarnes och bedragarnes, spekulanternas och vinglarnes, slafhandlarnes
och ffibrytarnes, sedelförfälskarnes och krontjufvarnes slägte tillväxer
med sådan hastighet». — »Slafhandlare och fribytare» hafva vi väl
icke här, men om vi i stället insätta de visserligen hederligare, men
i alla fall mycket betänkliga kategorierna emigrantväfvare och skogssköflare,
tror jag att denna skildring icke saknar tillämplighet äfven
på våra nuvarande förhållanden.

Jag skall förbigå Tysklands industriella historia för att icke alltför
länge upptaga kammarens tid. Dock vill jag anföra några siffror
i anledning af herr Axells anförande äfvensom i anledning af hans
excellens herr statsministerns uttalande i fjor i Andra Kammaren, att
Tysklands förändrade tullpolitik helt och hållet egde karakteren af
en rent fiskalisk åtgärd. Med den framskjutna ställning Sverige intagit
efter den 9 maj 1885, är det ju möjligt att ett mera intimt förhållande
uppstått mellan den tyske rikskansleren och Kongl. Majrts regering,
så att denna eger närmare kännedom om rikskanslerens innersta
motiv. För min de! är jag inskränkt till gissningarnes område
och tillåter mig blott framkomma med en förmodan i detta afseende.
1 n:o 121 af Nationalzeitung för är 1877 förekommer en uppgift af
professor Wagner om Tysklands kommersiella underbalans under
åren 1872—1876. Den är för hvarje år specificerad och uppgick till
eu sammanlagd summa af 6,382 millioner mark. Jag föreställer mig
för min del, att det varit dessa afskräckande siffror, som bestämt
furst Bismarck att inslå på en ny tullpolitik. De fem milliarder, som
utkräfts från Frankrike, och icke så litet derutöfver hade strömmat
ut igen för att betäcka den kommersiella underbalansen. Jag

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt styrkes så mycket mer i denna min uppfattning af ett yttrande af
ma/en eD belgisk författare i nationalekonomi just i anledning af dessa siff spanmål.

Tor- Han yttrar i ett år 1878 utgifvet arbete, d. v. s. innan den
(Forts.) tyska tullpolitiken blifvit förändrad: »Jag förundrar mig icke mer

att Tyskland alltid behöfver penningar och att diskontot der alltid
är högt. Men hvad som mera förvånar mig är, att furst Bismarck
icke förändrar detta sakernas fruktansvärda tillstånd, han som nyligen
sade till riksdagen i fråga om beskattning på tobak: »Ni veten, att
jag är motståndare till de direkta skatterna och anhängare af de
indirekta, och att jag i detta hänseende eftersträfva]'' en fullständig
reform, som skall förvandla rikets nu varande fattigdom i rikedom»..
Och hvarför är Tyskland så fattigt min furste? Det är genom detfria
utbytet! Den första pligten för ett land, som har litet att utbyta,
är att egga produktionen, och den eggelse frihandeln medför
är blott ett ytterligare purgativ. Det är icke tobaken, som behöfver
beskattas för att förskaffa eder finansiella hjelpkällor, men produkterna
af en förkrossande konkurens.» Huruvida dessa ord någonsin
kommit inför furst Bismarcks ögon, känner jag icke; men det vet jag,,
att den 15 december 1878 utfärdade furst Bismarck sitt bekanta
cirkulär, och år 1879 hade Tyskland kastat om sin tullpolitik.

På tal om denna tullpolitik, särskild! med afseende å spanmålstullar,
" ber jag att få anföra ett yttrande, som en af den nuvarande

Ereussiske ministerens mera framstående ledamöter fält till en person,
vars trovärdighet står utom allt tvifvel, och hvilket yttrande jag
derför anser mig kunna tryggt åberopa.

Det lyder sålunda: s>En fiende kan ej besegras utan vapen, ock
vapnet i dessa frågar heter tull. Dermed kunna visserligen ej besegras
de prisfall, som landtvärn aprodukterna gå till mötes, men dermed
kunna afvärjas de plötsliga, dödande prisfallen. Med våra tullar hafva
vi ej heller hindrat prisen att alltjemt falla, sedan de lättade kommunikationerna
infört Amerika, Indien och det inre Ryssland på våra
marknader, men våra produkter kunna dock säljas till skapliga pris.
Hade vi ej infört våra tullar, vore vårt landtbruk nu rent af olyckligtn
och ändå hafva vi dess välfärd jemt för ögonen.»

Så resonnera Tysklands statsmän i detta afseende, men de veta
också, att de måste väl taga vara på hvar enda atom af nationen»
produktiva kraft. Det går icke an att försvaga den, ty då vore nationen
förlorad.

Om dessa länders erfarenhet af de anstälda frihandelsförsöken
varit sådan, skall vår egen erfarenhet månne blifva en motsatt? Har
icke äfven hos oss erfarenhetens mognade frukt blifvit allt bittrare
och bittrare?

Hela denna fråga gäller ytterst en princip, frihandelsprincipen;
men med all respekt för principer, anser jag dock, att man icke bör
drifva dem in absurdum. Det erinrar mig om ett yttrande af en af
den franska revolutionens mest framstående män. Det var, så vidt
man känner, en upprigtig och oegennyttig man, men som politisk
person en dyster och hänsynslös fanatiker. Han yttrade: »Que tout

le nionde périsse plutöt qu’un principen — Må förr hela verlden gå

?f:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

under än en princip. — Och för att häfda denna åsigt tvekade han Ifrågasatt
icke att offra hekatomber af menniskolif.

Jag vill härmed ingalunda hafva sagt, att mina motståndare skulle spannmål.
vara några »dystra» politici. Tvärtom tillhöra de i allmänhet i poli- (Ports.)
tiken ''»den glada skolan; och ännu mindre vill jag på något sätt hafva
antydt, att de skulle vara grymma, ty det enda blod, de vilja utgjuta,
är drufvans blod. Men det vilja de hafva utgjutet för hela folket och
uppfriska det svenska allvaret och den svenska trögheten med de lätta
franska och de eldiga spanska vinerna. Och det får man villigt erkänna,
att roligt hafva vi haft under ett system, hvars omskrift varit:

Leben und leben lassen. — Och för den svenska äran har blifvit icke
mindre väl sörjdt. Liksom Sverige under Gustaf II Adolf inför det
förslafvade Europa gått i spetsen för trons och tankens frihet och derför
klädt blodig skjorta, så har äfven våra dagars Sverige inför det
förvånade Europa gått i spetsen för bytets frihet och derför nära ekonomiskt
förblödt. Der förr våra fanor sväfvat öfver Germaniens slätter,
der hafva i våra dagar våra stats- och hypoteksobligationer fladdrat för
kreditens vind. Och der fordom de blå och gula brigaderna ristat
sina namn i häfden, der hafva äfven i våra dagar »blankorytteriet» skurit
lagrar, som ej snart skola förvissna. Och der stå vi nu — visserligen
med »palmen» i den ena handen, men också med ständigt
växande annuiteter i den andra!

Men, säger man, vi skola icke förändra ett system, som vi följt
under 30 år. Mine herrar, hvad är det för »system» ni icke vilja
förändra? Månne frihandelssystemet? Fråga herr Bennich, fråga herr
Hedlund, ja, fråga äfven mig! Nej, blir svaret, vi hafva icke något
frihandelssystem. Kanske tullskyddssystemet då? Fråga industriidkarne,
fråga jordbrukarne, och svaret blir detsamma: Nej, vi hafva

icke något tullskyddssystem. Hvad är det då för slags system vi
hafva? Jo, det är ett system, som aldrig blifvit något system. Det
är ett system, med hvilket det har gått på samma sätt som med en
viss auktoritet, när han skulle predika, att han »vid ingången kom
af sig.» Den framstående och skarpsinnige statsman, som sökte och
ville verka för detta systems genomförande, hade sannerligen icke
tänkt sig detta! Jag kan icke dela hans åskådningssätt, men jag
måste erkänna, att han med full konseqvens och orubblig följ drägtighet
framhöll principen för detta system. Jag vill blott i fråga om spanmålstullarne
erinra om hvad friherre Gripenstedt yttrade den 21 april
1866. Han var af sjukdom förhindrad att sjelf närvara, men hans
yttrande upplästes af hans exellens herr justitie statsministern. Han
yttrade, att »landets alla öfriga, egentliga modernäringar, såsom bergsbruk,
skogsskötsel och sjöfart, sakna »skydd» lika väl som jordbruket,
och de behöfva det ej heller, just derföre att de äro modernäringar
och således hvila på egen, sjelfständig grund. Det är deremot de
icke sjelfständiga, de genom konstlade medel framdrifna och underhållna
näringarne, som kunna anses hafva behof af skydd, men dessa
böra deremot icke i alla tider åtnjuta ett sådant till förfång för de öfriga,
och beviset på, att en näring fortfarande förtjenar att till gagn
för det allmänna existera, består i min tanke deruti, att den kan lefva
ett sjelfständigt lif, det vill säga utan skydd eller tillskott på andras

K:o 10. 30 Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt bekostnad.» Här äro konseqvenserna klart och tydligt uttalade, men
omalen ^uru, hafva vi dragit konseqvenserna, och är det öfver hufvud möjligt
spanmål. att fullfölja dem ? Men i så fall äro premisserna felaktiga. Vi hafva.
(Forts.) sedan dess icke kommit ur fläcken; och det system, vi nu hafva, är
för visso icke ett sådant system, som åsyftades af den statsman, som
för 21 år sedan förordade detsamma.

Men frihandelns hela åskådningssätt är skeft. Det betraktar förhållandena
så som de skulle te sig, om man såge dem i en dubbelkikare,
hvars ena glas förminskar föremålen i en oerhörd skala och
det andra förstorar dem efter samma måttstock. Häraf uppstår en
vrångbild. A den ena sidan individen med dess atomistiska frihet,
å den andra sidan menniskoslägtet. Å den ena sidan individualismenr
å den andra kosmopolitismen. Men den sammanbindande länken, nationaliteten,
fosterlandet, saknas. Ty frihandelns, på Adam Smiths lära
grundade system är i sjelfva verket icke något annat än en kontorsoch
köpmansteori, ett system för ordnandet af individernas i ett land
privatekonomi, eller också för hela menniskoslägtet, sådan den skulle
gestalta sig, om det icke funnes några särskilda stater, nationer och
nationalintressen, inga särskilda författningar, olika kulturtillstånd och
inga krig. Det är helt enkelt läran om skapandet af rikedomar. Men
detta är icke individens högsta mål och icke heller statens Dess ändamål
är att utveckla och stärka statens produktiva krafter för att
kunna bibehålla och försvara sin anvisade plats bland de fria och
sjelfständiga folkens antal. Om det för den enskilde gäller: »hvad
båtar det menniskan, om hon förvärfva!'' hela verlden, men tager skada
till sin själ», huru mycket angelägnare att tillse, det icke hela folket
tager skada till sin själ. Om det derföre visar sig, att ett ekonomiskt
system gör oss mer och mer beroende af och skattskyldige till utlandet,
att banden mellan medborgaren och fosterlandet börja tågna,
och att fosterlandskänslan hos mången vill förkolna, då är detta ett
falskt och för der för ing ande system. Vårt politiska oberoende hvilar
nemligen ytterst på vårt ekonomiska oberoende. — Den talare, som
i går började debatten, yttrade att det protektionistiska fältropet:
»Sverige för svenskarne» vore ett fåvitskt tal. Nej, det är icke ett
fåvitskt tal; det är sprunget ur djupet af det svenska folkets sjelfmedvetande,
och det anslår den bästa strängen i det svenska lynnet:
sjelfständighetskänslan. Om det ock närmast skulle ljuda som ett
ångestrop, så är det på samma gång ett stridsrop, som snart skall tusendubbladt
återskalla från den stillsammaste, den sträfsammaste och
laglydigaste delen af det svenska folket, gent emot agitatorernas:
DÄcheronta movébo.y>

Då de af utskottet här föreslagna tullarne äro nyckeln till positionen,
yrkar jag bifall till utskottets betänkande.

Detta anförande mottogs med talrika bifallsrop.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Herr grefve och talman! Mine herrar!
Jag kan icke utveckla någon vältalighet, såsom den siste ärade talaren,
och eger ej heller hans förmåga att narra kammaren att skratta. Men

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. in.

hvad jag säkert vet är, att jag icke skall vinna några bifallsrop ge- Ifrågasatt
nom att tillvita mina motståndare brist på fosterlandskärlek. tmalen

Jag är i första rummet uppkallad för att förklara, huru det är spanmåL
att utländingen icke betalar tullen, hvilket utskottet menar vara en (Ports.)
alldeles tydlig sak just på grund af uppgifter, lemnade i min reservation
vid sistlidna års riksdag, och samma påstående har jemväl af
friherre Klinckowström och den siste ärade talaren särskildt framhållits.
Jag ser mig derföre nödsakad att med förklaring häröfver fölen
stund taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, men vill försöka
att dervid vara kort.

Första beviset var, att spanmålspriset ej i Tyskland stigit med
tullafgiftens belopp. Utskottet säger, att enligt en af de tabeller, ■
jag bifogat min reservation vid förra riksdagen, »öfversteg under treårsperioden
1876—1878 priset å råg i de tyska östersjöhamnarne Stettin,

Rostock, Wismar och Liibeck samma pris i de ryska hamnarne S:t
Petersburg och Riga med i medeltal 47 öre per svensk kubikfot.

Den 15 juli 1879 infördes i Tyskland en tull af 1 mark för 100 kilogram
spanmål, i det närmaste motsvarade 17 öre för kubikfot råg,
men icke desto mindre befinnes skilnaden i rågprisen mellan de
tyska och de ryska hamnarne för nästa treårsperiod 1879—1881 utgöra
allenast 18 öre. Först under perioden 1882—1884 uppgick skilnaden
till 21 öre, eller 26 öre .mindre än före tullens införande. Sedan
i maj 1885 spanmålstullen i Tyskland höjts till 3 mark för 100
kilogram, motsvarande 51 öre för kubikfot råg, uppgick ifrågavarande
skilnad till i medeltal 37 öre, eller 10 öre mindre än den före den
första tullens införande redan befintliga skilnaden af 47 öre.

Spanmålstullarne, som framför allt hafva till uppgift att bereda
marknad åt landets egna jordbruksalster, kunna således alldeles icke
sägas verka till spanmålsprisens fördyrande med beloppet af den
åsätta tullen och dermed höja de öfriga näringarnes produktionskostnader.
»

Kan nu någon menniska med förmåga att bedöma förhållandet,
någon industriidkare, köpman eller öfver hufvud någon, som har det
ringaste med köpmanskap att göra, vara nog barnslig att tro att, om
det lägges tull på en vara, alla de orsaker, som i öfrig! influera priset,
såsom skördeförhållanden m. m. dylikt, skola upphöra att verka
eller, hvad som är detsamma, år efter år blifva alldeles lika i särskilda
länder, så att en jemförelse med prisförhållandet året förut
eller tre eller nio år tidigare alltjemt borde utvisa just precis tullförhöjningens
inflytande. Så är bevillningsutskottets resonnement.

Friherre Klinckowström hade enahanda arugment. Han citerade
prisfall, alltjemt enligt uppgifter från 165 handelskammare i Tyskland,
och ville också göra gällande att frihandlarnes argument måste vara
dåliga, emedan prisen ej, oberoende af allt annat, rättat sig uteslutande
efter tullförhöjningarne.

I afseende på sakförhållandet, vill jag först och främst erinra
derom att prisen fallit öfverallt, och hvem kan garantera, att om det
lägges tull på en vara, då priset är i fallande öfver helaverlden, det
skall stiga i det landet, der det lägges tull derå? Det kan ingen göra.

Friherre Klinckowström uppläste för oss ett utdrag ur Wilbrandts -

N:o 10. 32 Tisdagen den 1 Mars, f. in.

Ifrågasatt brochyr. I densamma talas om uppenbara prisfall, såsom härrörande
omulen ^en a^männa afmattning i alla affärer, hvilken författaren tillskrifspanmål.
ver jus*’ inflytelserna af det nya skyddstullsystemet i Tyskland. Den
{Forts.) anförda orsaken talade friherre Klinckowström icke om. Men tro vi
den citerade författaren i ett, hvarföre då icke sätta tro till honom
i ett annat?

En annan uppgift jag fått är att Tyskland, hvars stora spanmålsexport
före tullskyddets införande hufvudsakligen bestått af malen
spanmål och egentligen af mycket fint hvetemjöl, för dettas beredande
behöft att blanda sitt eget hvete med det vackraste från Ungern
eller Polen erhållna hvete, men att, sedan tull för det sistnämnda
måst erläggas, denna industri icke längre lönat sig. De stora qvarnegarne
i norra Tyskland hafva derför icke längre kunnat uthärda
täflan med qvarnegarne i England eller andra länder, till hvilka spanmål
fått tullfritt införas; deras industri har förlamats och de hafva
icke på långt när kunnat köpa så mycket tysk spanmål som de förut
gjort, utan stora qvantiteter hafva måst sändas från norra till södra
Tyskland, der de framkallat prisfall.

Det andra inkastet var, att det måste anses bevisadt att tullen
ej verkar någon förhöjning, emedan priset är lägre i länder med tull
än i dem, der det är tullfri införsel. Hvarest är då detta senare
förhållandet? Jo, i England. Detta land behöfver stora qvantiteter
spanmål och importerar sådan från hela verlden. Bland de länder,
hvilka förse England dermed, äro några, hvilka hafva tullar på spanmål,
men det oaktadt äro exportörer och skicka den till England.
Den slående bevisningen skulle då vara den, att, oaktadt England
importerar spanmål från hela verlden och derför utom inköpspriset
äfven betalar frakt och andra omkostnader, spanmålen dock icke ställer
sig lägre der, än i de länder, hvarifrån den kommer. År detta
ett bevis?

Det tredje beviset var sträfvan efter traktater. Sträfva vi derefter,
betyder det enligt talarens åsigt att vi få betala tullen i det
främmande landet och derför genom traktater söka att få den nedsatt.
Men vi sträfva ju efter afsättning för våra produkter, och då
genom höga tullar afsättningen blir minskad, söka vi att genom traktater
försäkra oss om att icke blifva utestängda från afsättning i de
länder, som hylla tullskyddspolitiken.

Slutligen skulle ett bevis ligga deri att en agent för ett utländskt
spanmålshus, för hvars räkning han importerat spanmål eller mjöl,
omtalat att han vid sin redovisning afdrager tullen, som således betalas
af afsändaren. Det vore tydligt.

Om han här för 100 kronor säljer en vara, hvars värde med tillägg
af alla öfriga kostnader är 95 kronor och tullen är 5 kronor, då har
han ju fått 100 kronor och köparen har betalt tullen. Nej, säger
friherre Klinckowström, det har han icke, ty agenten skickar en räkning
till sin principal och säger att han fått 100 kronor, men drager
af de 5 kronor han betalt i tull. Jag tror att om agenter icke gjorde
detta, så skulle han skänka sin principal tullens belopp, men att onekligen
den, som betalt 100 kronor, också är den, som verkligen fått
vidkännas tullen.

33 N;0 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Jag kommer nu till herr Reuterswärds anmärkningar om det
fiorgliga tillståndet i landet och hans ytterst bedröfliga skildring deraf.
Han har hemtat sina uppgifter från en liten broschyr, kallad »Några
statistiska sammanställningar rörande jordbruket m. m.», men,
såvidt jag kan finna, innehållande nästan endast siffror från debetsidan.
Emellertid omtalas der statens, hypoteksbankens och kommunernas
skulder, hvartill talaren också måtte hafva lagt hela den så
kallade handelsbalansen, ty eljest kan jag icke förstå, huru han kommit
upp till sin milliard. Herr Casparsson sade nyss, att våra skulder
uppgingo till 857 millioner, men talade så vidt jag hörde ej om handelsbalansen,
deremot om jcrnvägarnes skulder. Om dessa sistnämnda
kan jag ej för ögonblicket lemna några uppgifter. Dock tror jag ej
att de gå till så stort belopp. Det är möjligt, men är deras ensak.
Vi veta ju att de flesta hafva tillräckliga inkomster att betala sina
annuiteter, och i hvarje fall kan icke deras förhållanden anses Obetydande
med landets. Mina anteckningar röra statens, hypoteksbankens
och hypoteksföreningarnes samt kommunernas skulder och jag
skall äfven säga något om de enskildes, åtminstone intecknade skulder.

Vid 1885 års slut hade svenska staten eu skuld af 247 millioner
kronor, emot 140 millioner år 1875, skilnaden alltså 107 millioner.
Ser jag nu efter hvart penningarne tagit vägen och betraktar kreditsidan,
finner Jag jernvägarne upptagna till ett värde af 241 millioner emot
157 millioner år 1875, eller eu ökning af 84 millioner. Riksgäldskontorets
fordringar för lån till enskilda jern vägar utgjorde år 1885 43
millioner mot 20 millioner år 1875, en skilnad alltså här på 23 millioner,
eller tillsammans likaledes 107 millioner. Icke bör det ingifva
oss någon oro. Så komma vi till hypoteksbankens skuld. Denna
hade under de nämnda 10 åren ökats från 78 till 188 millioner, och
utvisar alltså en stigning af 110 millioner, hvarifrån dock först och
främst böra afräknas de 28 millioner, med hvilka hypoteksföreningarne
under samma tid minskat sina utländska skulder, ett förhållande,
som man gerna glömmer. Hela ökningen i hypoteksbankens
och hypoteksföreningarnes sammanlagda utländska skulder under åren
1875—1885 blifver således 82 millioner, eller tillsammans med ökningen
i statens skulder, 107 millioner, alltså 189 millioner.

När man betraktar hypoteksbankens och hypoteksföreningarnes
skulder bör man å andra sidan icke lemna ur sigte ökningen i fastigheternas
taxeringsvärden. Dessa hafva stigit å jordbruksfastigheter
från 1,783 millioner till 2,242 millioner alltså med 459 millioner
och å annan fastighet från 624 millioner till 1,188 millioner, eller
med 564 millioner. Således har sammanlagda fastighetsvärdet stigit
från 2,407 till 3,430 millioner, eller med 1,023 millioner.

Nu sade den siste talaren att skulderna ökats med 86 procent.
Hvad i alla dagar, mina herrar, betyder denna procent? Jag kan ej
kontrollera den, men kan ej heller inse hvad den har med den sak,
som är i*fråga, att göra. Om skulderna blott varit 100,000 kronor och
ökats till 400,000, så hade ju den obetydliga ökningen uppgått till
det förskräckliga förhållandet af 300 procent. Det är väl dock skuldens
absoluta belopp som bör jemföras med fastigheternas taxeringsvärden.

Ifråqasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Ports.)

Första Kammarens Prof. 1887. N:o 10.

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål
(Ports.)

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Herr Keuterswärd sade att våra fastigheter äro intecknade uppöfver
skorstenarna. Sveriges, officiela statistik är rättvisare; der upptages
det intecknade beloppet till ej fullt 41 procent. Det är ännu
ett godt stycke under hälften och således väl ändå ej nära, än mindre
öfver skorstenarne. Hvad representantens från Vestmanland
yttrande vidare beträffar, [inner jag just i denna provins en definitiv
minskning å inteckningarnes belopp med något öfver 3 procent. Så
att åtminstone i Vestmanland måtte det ej stå så förskräckligt illa
till. Men jag återgår till min statistik. År 1885 utgjorde de intecknade
skulderna 1,405 millioner emot 927 millioner under år 1875,.
alltså en ökning på 478 millioner, hvilket onekligen är mycket, men
dock ej uppgår till hälften af den nyss nämnda stegringen i fastighetstaxeringsvärdet.
Men detta påstår man skulle vara allt för högt.
Jag vill då erinra derom att enligt andra uppgifter från 1873 till
1883 arealen af åker och annan odlad jord ökats med 682,000 tunnland,
af skogbärande mark med 381,000 tunnland och af träd- och
kåljord med 10,000 tunnland, hvaremot arealen af naturlig äng minskats
med 49,000 tunnland, samt att under samma tid antalet nötkreatur
i riket ökats med 106,000 stycken, antalet hästar med 17,000 och
antalet svin med 33,000, hvilket sistnämnda tal, i parantes sagdt, står
i nog bjert kontrast med bevillningsutskottets påstående att importen
åt det amerikanska fläsket skulle förqväft svinproduktionen. Af får
har deremot antalet minskats med 283,000 och af getter med 20,000
stycken.

Jag skall nu tala något om handelsbalansen. Generaldirektören
Bennieh sade sig haft för afsigt att yttra sig i det ämnet, men som
en åkomma i hans strupe hide hinder i vägen derför, så anhåller jag
att i hans ställe få nämna något härom. Först och främst är det så,,
att i afseende å export och import, hålles det mycket väl reda på
den senare, som måste noga undersökas, så att ej tullpligtiga varor
undgå tullkamrarnes uppmärksamhet, livilka ju derför äro ansvariga.
På exporten hafva vi deremot inga tullar. Alltså blifva härutinnan
de statistiska uppgifterna mindre fullständiga, enär eftersynen och
kontrollen med hänsyn till exporten måste, i följd af tulltjenstemännens
strängt anlitade tid, blifva till en viss grad slapp och anteckningarne
beroende af de uppgifter, som frivilligt lemnas af exportörerne.
Men äfven dessa hafva vanligen brådtom vid aflastningar och
man kan ej undra på om de dervid ej äro benägna att afbryta annat
arbete för att komplettera tulluppgifterna, hivar och en, som Bett,,
huru det går till, då en stor ångbåt skall afgå, men ännu i sista
ögonblicket mottager last, eller då man på jernväg anländer till eu
tullstation, inser ock, huru litet intresse man, vid den då alltid rådande
brådskan kan skänka statistiken och huru det då måste vara
för tullbetjening^! rent af en omöjlighet att taga reda på allt; ett
skäl, hvarföre mycket, som i exportuppgifterna borde förekomma, ej,
der återfinnes.

Ett annat skäl är äfven omöjligheten för den, som har att uppgöra
statistiken, att få andra prisuppgifter, än generella. Han kan
taga reda på de allmänt gällande prisen och annotera dem, men
kan ej iakttaga någon prisskilnad för bättre varor. Sålunda inträffa!-

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

t. ex. att om å de allmänna marknadsplatserna efterfrågas priset på
stångjern, så får man ovilkorligen priset på det allmänna d. v. s. det
billigaste stångjernet. Men nu bär, som bekant, Dannemorajernet betydligt
högre värde, än annat. Och sådant är äfven, ehuru i mindre
grad, förhållandet med många andra jernsorter. Dock kan dervid ej
fästas något afseende, ty så väl uppgifter som sakkunskap äro derför
otilliäckliga. Vår statistik kan ej särskildt beröra Dannemorajernet,
eller till medeltalet för priset å vanligt jern lägga rangstämplarnes
öfverpris. Enahanda är förhållandet med många andra varor,
hivad. jag j detta fall specielt känner till är trämassefabrikationen.
Häraf finnas tre olika slag: cellulosa, sulfit och slipad massa, af
hvilken sistnämnda åter finnas två olika sorter, nemligen slipad massa
i vått och i torrt tillstånd. Fråga vi nu efter hvad priset å trämassa''
är, få vi blott det allmänna å den slipade massan, och det är
omöjligt få reda på exporterade qvantiteter och värden af de båda
andra slagen, så länge de icke särskildt under sina egna rubriker
upptagas i tulljournalerna.

Våra exportvaror uppskattas vidare till det värde de hafva på
magasinen i de städer eller hamnar, från hvilka de utföras. När vi
skicka dem till utlandet, taga vi betaldt efter det värde de ega der
de säljas, vanligen fritt om bord på de fartyg, hvilka skola föra dem
till utlandet. Men för att föra dem från magasinen ombord å fartygen
tillkomma diverse omkostnader, såsom för yttre emballage,
klampmng af trävaror, pråmning m. m., hvilket allt mången gång
öfverstiger hela beloppet af frakten.

Då det en gång vid ett skandinaviskt nationalekonomiskt möte
var fråga om en tullförening mellan Sverige, Norge och Danmark,
hade jag gjort en beräkning af in- och utförselsvärdena för varuutbytet
mellan dessa länder under åren 1875—1879, ur hvilken jag
skall bedja att få uppläsa några siffror:

Åren 1875 1879 var i medeltal å varor som transporterades

från Norge till Sverige:

införselsvärdet enligt svenska uppgifter.................. kronor 13,900,000

utförselsvärdet enligt norska uppgifter .................. » 8^900,000

från Sverige till Norge:

införselsvärdet enligt norska uppgifter .................. j> 11,500,000

utförselsvärdet enligt svenska uppgifter.................. j> 6,900,000

Handelsbalansen å varuutbytet mellan båda länderna var således
enligt svenska uppgifter till Sveriges förlust med sju millioner kronor,
men enligt norska uppgifter till Norges förlust med två millioner,
sex hundra tusen kronor.

I medeltal för samma år var å varor, som transporterades

från Danmark till Sverige:

införselsvärdet enligt svenska uppgifter .................. kronor 44,129,800

utförselsvärdet enligt danska uppgifter .................. p 23,244^000

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

N:o 10. 36 Tisdagen den 1 Mars, f. m.

^tuUpf och från Sverige till Danmark:

omalen införselsvärdet enligt danska uppgifter .................. » 23,214,000

S(FortT) utförselsvärdet enligt svenska uppgifter.................. » 21,591,000

och handelsbalansen således enligt svenska uppgifter till Sveriges förlust
med mer än tjugutvå millioner, men enligt danska uppgifter visserligen
till Danmarks vinst men blott med trettiotusen kronor.
Slutligen var för samma tid å varor, som transporterades

från Danmark till Norge:

införselsvärdet enligt norska uppgifter.................... kronor 17,360,000

utförselsvärdet enligt danska uppgifter ................. » 13,063,000

och från Norge till Danmark:

införselsvärdet enligt danska uppgifter ................. » 5,920,000

utförselsvärdet enligt norska uppgifter .................. )) 5,222,000.

Enligt Neumann-Spallazts m. fl. nationalekonomers beräkningar
skulle jordens samtliga länder i uppgifna handelsbalanser årligen förlora
många milliarder — jag minnes ej huru många, — med hvilka
exporterade varors värden understiga de importerade varornas, oaktadt
alla, som blifvit någonstädes importerade, naturligen måste blifvit
någonstädes ifrån exporterade. Möjligheten af dylika beräkningar
bevisar bäst att den stora handelsbalansen icke är annat än en
fantasibild.

Till hvad jag i det föregående om Sveriges handelsbalans nämnt,
kommer ytterligare, att jemförelsen mellan importerade och exporterade
varors värden naturligen ej upptager de summor våra fartyg årligen
förtjena på frakter. Enligt konsulernas uppgifter uppgå de till
30 ä 40 millioner om året. Ån vidare hemsända våra sjömän årligen
genom konsulerna rätt vackra besparingar, hvilka dock naturligen
icke kunna uppgå till några i och för sig stora belopp.

Jag kommer sist till våra enskilda skulder till utlandet. Man
förutsätter att dessa måtte vara mycket stora, då vi, såsom det påstås,
importera så mycket och exportera så litet samt få så illa betaldt
för våra produkter.

Men det motsäges af bevillningssammandragen öfver inkomsterna
och framför allt af hvad bankräkningarna utvisa om ökade depositioner
och behållningar, samt om fordringar af utlandet; ty hade vi så
stora skulder, kunde vi ej hafva så stora behållningar, och allra minst
vore det möjligt att våra banker kunde så reda sig med utlandet,
som de göra.

År 1875 uppskattades inkomster af kapital, rörelse eller yrke,
samt af allmän eller enskild tjenst eller pension till 349 millioner och
1885 till 274 millioner, således eu ökning på 10 år af 75 millioner,
och då depositionerna i bankerna vid 1875 års slut utgjorde 165 millioner,
men vid slutet af år 1885 275 millioner hade de således under
de 10 åren ökats med 110 millioner. Från 1874 till 1884 års slut
ökades behållningarne i sparbankerna från 125 till 209 eller med 84

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

millioner, och sparbankernas egna fonder från 6 till 15 eller med 9
millioner.

Jag har här i min hand ett sammandrag af landets ställning till
utlandet, såvidt den kan bedömas af riksbankens, de solidariska och
aktiebankernas samt kreditbolagens åren 1875—1885 vid hvarje års
slut innehafda utländska obligationer och vexlar samt fordringar i
räkning med utländska banker och bankirer efter afdrag af skulder i
räkning till utländska banker, bankirer m. fl.:

År.	Obligationer, vexlar och . fordringar.	Skulder.	Öfverskjutande
Fordringar.	Skulder.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1875 .........................	27,578,000	ej uppgifha	—	—
1876 ...........................	38,691,000			- - -
1877 ..........................	28,440,000	34,562,000	--- -	6,122,000
1878 ...........................	29,956,000	28,298,000	1,658,000	•-----
1879 .........................	40,925,000	4,543,000	36,182,000	---
1880 .........................	56,672,000	3,259,000	53,413,000	---
1881 ...........................	43,919,000	11,277,000	32,642,000	- '' - -
1882 ..........................	51,847,000	10,964,000	40,883,000	- - -
1883 ..........................	43,871,000	15,008,000	28,863,000	- - -
1884 ..........................	47,269,000	16,224.000	31,045,000	- - -
1885 ..........................	47,728,000	17,727,000	30,001,000	~ 1

Tron I, mina herrar, att sådana förhållanden skulle kunna orubbadt
fortgå år efter år, om, såsom man bär påstått, vi voro nära vår
ruin och ur stånd att reda oss. Förhållandet är alldeles motsatt och
utvisar att när vi komma i betryck genom dåliga skördar kan det
hända, såsom det hände år 1877, då vi voro skyldige utlandet 6 millioner,
men att i allmänhet våra bankers tillgodohafvanden vexla från
30 till 50 millioner.

Herr Reuterswärd ansåg att det för ställningens bedömande var
fullt tillräckligt att veta, det våra jordegendomar på exekutiva auktioner
säljas långt under taxeringsvärdet. Men då de säljas på den
vägen, hafva de vanligen egts af personer, som en längre tid haft
dåliga affarer och derföre utsugit jorden, realiserat skogen samt försummat
egendomens skötsel, hvarigenom dess värde naturligtvis icke
kunnat bibehållas.

Jag har i min reservation sagt, att jag anser den föreslagna åtgärden
våldsam, och jag undrar om ej en hvar af mina motståndare
inom sig medger att det är våldsamt att på en gång pålägga en skatt
af 10 millioner i tullbevillning, ett steg, som mig veterligen förut
aldrig någonsin tagits. Och hvad den invändningen beträffar att
dessa prisförhöjningar snart skola genom inhemsk konkurrens blifva
utjemnade, så måste väl äfven den mest förhoppningsfulle protektionist
medgifva, att det skall kräfva lång tid, innan kapitalbildning,

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Ports.)

N:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt företagsamhet och arbete skola kunna bringa det så långt, och under
^mnaSe denna tid måste det svenska folket genom sparsamhet och in spanmål

dragning vi i konsumtionen af sina lifsförnödenheter göra det möjligt
(Forts.) för sig att betala en ökad skatt af vexlande storlek allt intill 10
millioner. Jag kallar den föreslagna åtgärden våldsam och kan ej
gifva den något annat namn.

Den siste ärade talaren sade att frihandeln vid ingången kom
af sig. Det kan man väl ej säga om ett system, som redan existerat
hos oss i 30 år och vunnit stadga, hvilket är hufvudsaken, enär
genom denna dess egenskap våldsamma rubbningar undvikas, en fördel,
som under de sista årtiondena jemförelsevis, utmärkt den svenska
tullpolitiken, den må nu hafva gått i protektionistisk eller frihandelsvänlig
rigtning. Dock, mina herrar, i afseende på lifsförnödenheter
och råämnen, har vårt tullsystem alltjemt under denna tid varit
ett frihandelssystem, utan att det derigenom på något sätt varit Underligt
för vårt lands ekonomiska utveckling. Deremot hafva vi ej
haft frihandel i afseende på färdiga fabriksvaror, och isynnerhet lyxartiklar,
hvilka man alltid antagit borde kunna högt beskattas; men
till följd af ingångna traktater hafva dock äfven dessa i flertalet fäll
af betydenhet kunnat hållas moderata.

Men denna för all industri så nödiga stadga skulle, om protektionisterna
vid denna riksdag segra, komma att lida ett svårt afbräck.
Det skulle blott lyckas herrarna att rubba stadgan i affärsförhållandena,
och all våldsamhet i förändring är der alltid ytterst skadlig,
men skulle här bli det så mycket värre, som dessa mått och steg
måste ett annat år göras om. Protektionisterna sjelfve komma icke
att blifva belåtna med de tullar, som nu äro föreslagna. Högre och
högre tullar komma att alltjemt här som i andra länder yrkas. Icke
heller skola herrarne tro att efter det lifsmedelstullar blifvit införda,
motståndarne mot dem skola upphöra med sina sträfvanden; rubbningar
i tullen komma att år efter år ega rum och den stadga, som gör
så ofantligt mycket för handelns, industriens och välståndets befrämjande,
är borta.

Jag har i min reservation sagt att de föreslagna tullarna äro
okloka^och mitt första skäl till detta påstående är att icke någon
utredning blifvit gjord, huru höga <ie lämpligast borde sättas. Sedan

1 bevillningsutskottet de af motionärerna föreslagna ofta ganska olika
tullsatserna blifvit upplästa, afgjordes valet mellan dem snart efter
hvad ledaren öppet och uttryckligt förklarade sig anse klokast för
sammanhållningen inom partiet. Den ledande princip, som genomgick
diskussionen, var den att få så många anhängare som möjligt.
Hvarför har utskottet ej i enlighet med de flesta och mest betydande
motionärerna föreslagit att sätta 2 x/2 kronors tull på hvete hellre än

2 kronofe? Det anfördes ej något som helst rationelt skäl att sätta
samma tull för det dyrare sädesslaget, hvilket, företrädesvis förtäres
af förmögna personer, som för den för den fattige oumbärliga rågen,
men man vågade ej föreslå mer än 3 kronor 50 öre tull för mjöl
och fruktade att förlora qvarnegarnes understöd, om man reducerade
skilnaden i tullafgifterna för omalet och malet hvete till blott 1
krona. Icke heller må herrarne tro att inom utskottet funnos öfver -

N:o 10,

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

■vägande sympatier för tull å lefvande kreatur, men det fans inom
utskottet några envisa norrbottningar, som man fruktade eljest ej
skulle gå med, och man tröstade sig med att trycket af tullen ej i
detta fall skulle blifva synnerligen svårt; hvarje dylik diskussion
slutade vanligen med att möjliga ojemnheter här och der kunna
.ändras ett annat år — ett sätt att gå till väga, som eljest icke
brukas.

Öfvergå r jag till de föreslagna jerntullarne, så har jag kallat också
dessa åtgärder okloka och jag påminner om att flere industriidkare
andragit vigtiga och ovederläggliga skäl, hvarför tullarne skulle bestämdt
skada deras industrier. Ingen konseqvens finnes heller i
dessa förslag och såsom ytterst skadligt måste jag påpeka det skola
verka, om man lägger tull å råämnen och half-fabrikat, dels emedan
man icke vill och i många fall icke heller kan gifva motsvarande
tullskydd åt allt, som af dem tillverkas, och dels emedan våra industrier
icke kunna undvara många af dessa råämnen. Härtill kommer
det vigtiga förhållandet till konkurrenter i utlandet. Hvarför exportera
vi både råämnen och half-fabrikat, plåt etc? Jo, derför att utländingen
vill hafva dem. Industriidkare i utlandet använda dels
-svenska dels utländska råämnen alldeles på samma sätt och för precis
samma ändamål som liknande industriidkare i Sverige använda
samma slags dels svenska dels utländska råämnen i tillverkning af
helfabrikat, hvilka på verldsmarknaden säljas i täflan med hvarandra.
Hur går det då den svenske industriidkaren, när råämnen och halffabrikat
för honom fördyras? När man till exempel i utlandet vill
bygga ett säkert och godt fartyg, så vet man att svensk plåt är dertill
mycket god och använder den derför, ehuru den ställer sig dyrare
än utländsk. Vid ett skeppsvarf i England använder man således
sin egen plåt till den del af ett jernfartyg, som är öfver vattenlinien,
men svensk plåt till den del, som är i och under vattenlinien.
Aiägges nu tull, stiger svensk plåt i värde, derför att den är utan
konkurrens, och skall således betalas ännu dyrare i Sverige men ingalunda
i utlandet, dit vi exportera betydliga qvantiteter och der
samma konkurrens med utländsk plåt som hittills fortfarande eger
rum. Den svenske skeppsbyggaren åter blir tvungen att antingen
uteslutande använda svensk plåt, äfven till de delar af fartyget, der
sådan ej behöfves, eller ock att för den utländska plåt, han använder,
betala tull. Det fartyg han bygger blir derigenom betydligt fördyradt,
och då hans utländska konkurrenter undersälja honom, kan han
ej längre få någon beställning utifrån. Den vackra industri vi haft,
att bygga och till utlandet sälja utmärkta fartyg, går således förlorad.
M en denna förlust skall enligt protektionisternas förhoppningar ersättas
skeppsbyggerierna derigenom att de svenska skeppsrederierna
genom tull tvingas att afstå från allt köp af utländska fartyg och
således, när de behöfva sådana, måste beställa dem vid de svenska
skeppsbyggerierna. Jag kan ej bedöma i hvad mån dessa förhoppningar
kunna gå i fullbordan och betviflar högligen, att de svenska
skeppsbyggerierna på detta sätt kunna få ersättning för förlusten af
utländska beställningar, men låt oss för argumentets skull antaga, att
så blir förhållandet, huru skall det då gå de svenska skeppsrederi -

Ifrågasatt
tull på
omalen
spannmål.
(Forts.)

JJ:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Ifrågasatt ernå? Ingen handtering arbetar under så svår konkurrens och så
ogalen tryckta förhållanden som sjöfarten, och dock tycker man sig saklöst
spanmål. kunnil försvåra vilkoren för att den skall kunna lemna sina idkare
(Forts.) någon som helst vinst.

Jag har kallat sådana tullar orättvisa, och det enda svar jag fått
är att det ej är värdt att klaga, då det är så låga pris som nu. Men
hur länge kommer detta förhållande att fortfara? Vi kunna hvarje
dag vänta underrättelsen om ett krig, och om ett sådant utbryter, komma
spanmålsprisen säkert att stiga. Att de låga prisen skola räcka,
kan omöjligen garanteras.

Vidare säger man: i värsta fall kan man ju nästa år sätta ned
tullen igen. Men utom att det sålunda ej blefve någon stadga i
förhållandena, komme nedsättningen för sent. Det är t. ex. för år
1888 vi nu bestämma tullafgifterna och således icke möjligt att nästa
år förebygga följderna af eu dålig skörd i år. De vid nästa års riksdag
fattade besluten få icke giltighet förrän derpå följande år, eller
1889. Det är visserligen tänkbart, att Konung och .Riksdag skulle
kunna rubba den faststälda ordningen för tullafgifternas inträdande,,
men dylika åtgärder skola alltid blifva våldsamma och oftast okloka.

Ett skal, hvarför det är så tryckt för jordbruksnäringen är att
frakterna nu äro sfi. oerhördt låga. Detta beror dels derpå, att
man nu använder mycket stora ångfartyg, som gå mycket hastigare
än fordom var möjligt, följaktligen göra flera resor på året och derför
kunna till laga frakter afhemta spanmål till Europa från aflägsna
verldsdel. Men ingen bör vara okunnig om att en annan betydande
orsak dertill är, att det nu öfver hela verlden är mycket dåliga
och tryckta tider, hvilkas inverkan på sjöfarten har varit den, att
frakterna blifvit af konkurrensen ytterligt nedtryckta. Men i samma
stund, som tiderna blifva något bättre, så stiga ock frakterna och då
blir spanmålsimporten betydligt förminskad, emedan det ej kommer
att löna sig att betala de frakter, som då för resor från mycket aflägsna
länder blifva gällande.

Ett annat skäl hvarför man tror att tiderna för jordbrukare^
skola blifva allt sämre och sämre är, att man antager att de utomeuropeiska
länderna kunna producera hur stora qvantiteter spanmål
som helst och att införseln deraf till Europa derför skall vara i ständigt
stigande. Jag känner ej specielt förhållandena i Indien eller
Australien, men anser på grund af de nyss nämnda fraktförhållandena
otroligt, att större qvantiter komma att från dem införas. Hvad
deremot Nordamerikas Förenta stater angår, så bör en stigande införsel
derifrån icke vara att vänta och förskräckelsen derför är således
onödig. Jag fick häromdagen en amerikansk tidning, som uppgifver
hveteskörden i Amerika för de åtta åren 1879—1886. 1879 var den

459 millioner bushels, 1880 499, 1881 383, 1882 504, 1883 421,1884
512, 1885 357 och 1886 457, eller i medeltal för alla 8 åren 499, allt
millioner bushels. Den »oupphörligt tilltagande införseln» tyckes
följaktligen, åtminstone hvad Förenta staterna angår, vara omöjlig, och
då man med skördens föga vexlande belopp jemför folkmängdens
hastiga tillväxt, synes den snarare böra förminskas.

N:o HD

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

Hvad som kan komma att ske vet jag icke, jag kan ej gifva
några försäkringar eller några förespeglingar. Men hvad jag vet, är
att tider, som äro dåliga, äro dåliga för alla. Jag tror ej att det är
af egennytta, som nu ifrarne för de föreslagna tullarne söka sina fördelar
och för sig sjelfva tänka, »det bör i alla händelser blifva bra
för oss», men det är glömska af perspektivets lag. Hvar och en
tror att hans lidanden äro de största, derför att han ser dem på nära
håll och blott på afstånd eller icke ser huru andra hafva det. Men,
mine herrar, gören eder underrättade, huru det står till i andra yrken
och I skolen se, att den svåra konkurrensen och de deraf föranledda
tryckta tiderna gälla alla. Hur skall det då kunna hjelpas, att om
man gynnar den ene, det ju icke sker på den andres bekostnad? Det
är detta, som är orättvist, och ännu orättvisare förefalla de föreslagna
åtgärderna, då man finner huru svårt den nya beskattningen skulle
komma att drabba de mindre bemedlade. Dock detta har vältaligare,
än jag kan gorå, blifvit utveckladt af andre talare, och jag vill derföre
ej dermed förlänga diskussionen.

Jag yrkar afslag.

Herr af Buren: Herr grefve och talman! Mine herrar! Min
ställning till denna fråga är klar och om så ej vore, så skulle jag af
mina meningsvänners utmärkta anföranden så väl i går som i
dag. blifvit fullkomligt viss i mitt sinne. Friherre Klinckowströms
bevisande skäl synas mig helt och hållet grusat våra motståndares
alla argument och, bildlikt taladt, nedslagit alla deras förskansningar;
vägen är nu för oss öppen, ren och klar.

Herrarne veta, att regeringen förlidet år beslöt att tillsätta en
komité, för att utröna, hvari orsakerna läge, till landets betryck.
Men denna komité fick icke röra vid tullarna, hvarom förut i dag af
en talare något blifvit nämndt. Men hvad som icke blifvit nämndt,
är att oaktadt detta förbehåll de till denna komité på dess förfrågningar
inkomna svaren i de allra flesta fall angifvit såsom orsak till
betrycket den öfverväldigande utländska konkurrensen. Detta gäller
i .synnerhet om Örebro län, Jönköpings län och Kronobergs län. Jag
vill gerna medgifva att konkurrensen kan vara nyttig, men dock
endast till en viss gräns. När konkurrensen är så mördande, att icke
produktionskostnaden betäckes, så att man ej har någon vinst af sitt
arbete, då måste den enligt min mening på något sätt hämmas och
detta så mycket mer, som man i utlandet icke medgifver oss att på
samma sätt komma dit, som de komma till oss. Nu har ju af bevillningsutskottet
anvisats ett medel; och efter min uppfattning
finnes icke något annat sätt att hämma eller att åtminstone något
stäf ja denna öfverväldigande utländska konkurrens än just tullar;
hvarföre ej då använda detsamma?

Våra motståndare hafva med synnerlig ömhet tagit sig an arbetarnes
väl, men hafva våra motståndare besinnat, hvilken ofantlig
arbetskraft som försvinner från vårt land genom importen af sådana
varor, som vi sjelfva kunna tillverka? Och hafva de besinnat detta,
hvarföre ej upplysa våra vänner arbetarne härom, i stället för att
uppegga dem mot oss med talet om svälttullar och brödets fördyFörsta
Kammarens Frot. 1887. N:o 10. 4

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spannmål.
(Ports.)

42 Tisdagen den 1 Mars, f. m.

rande? Uti den uppgift, som har blifvit utlemnad till kammarens
ledamöter, i rundt tal angående rikets in- och utförsel, förekommer
eu hel mängd artiklar, hvilka inom vårt land lika väl kunnat tillverkas.
Jag tilltror mig icke att bedöma den stora arbetsförlust,
som åtskilliga af dessa artiklar tillfogat vårt land, men någon kännedom
har jag såsom jordbrukare och bergsbruksidkare angående spanmål
och jern. Der står uppgifvet i nämnda tabell, att Sverige bar förlidet
år importerat 160,000,000 kilogram omalen spanmål. Vid min landtegendom
Boxbolm kan jag årligen producera ungefär 200,000 kilogram
spanmål och dertill beböfver jag dagligen använda 20 arbetare. Om
jag nu följer denna beräkning — jag har ej säkrare grund att gå
efter än min egen erfarenhet från min egen egendom — så skulle,
om dessa 160,000,000 kilogram omalen spanmål finge här produceras,
16,000 arbetare vinna god och lönande arbetsförtjenst i vårt land.
Dessa 16,000 arbetare representera en familj af, om jag gör beräkningan
efter min arbetarefamilj på 100 personer, fem gånger deras
antal eller 80,000 personer, som sålunda skulle vinna försörjning.
Nu kommer här den invändningen, att här icke kan produceras så
mycket spanmål, som vi behöfva. Herr Hedlund bar upplyst mig om
att vi nu hafva här i vårt land en uppodlad åkerareal af 6,000,000
tunnland, och hvar och en jordbrukare, som har något reda på förhållandena,
skall finna, att det går mycket väl an att med denna
areal, då man antager sex eller sju årliga bruk, få fram ett skördebelopp
af sex millioner tunnor höstsäde, som är fullt tillräckligt för
vårt behof. En annan af våra motståndare har upplyst mig om, att
en tunna höstsäd åtgår till hvarje person, och då kan man sjelf räkna
ut att 6 millioner tunnor höstsäd för nuvarande folkmängd i landet
icke allenast skulle vara fullt tillräckligt utan äfven lemna öfverskott
till export. Att vårt jordbruk kommit på sned, så att produktionen
för närvarande ej motsvarar konsumtionen, ha vi att tacka våra motståndare
för, som envist förordat hafreodling eller vårsädesodling, som
skett på bekostnad af höstsädesodlingen; men återkomma vi till
normala förhållanden, så tror jag fullt och fast att vi med landets
nuvarande åkerareal utan svårighet kunna producera icke allenast
fullt tillräckligt för konsumtionen utan äfven vida derutöfver. Olyckliga
voro vi eljest i händelse af ett krig, som skulle komma att
stänga all tillförsel från utlandet.

öfvergår jag nu till den andra gruppen af artiklar, som jag
någorlunda förstår mig på, jernet, så har detta visserligen ej blifvit
omnämndt i nyssberörda uppgift, men jag har skaffat mig en särskild
uppgift från generaltullstyrelsen, der det säges att förlidet år importerats
81,836,107 kilogram jern och jernvaror. Om jag nu beräknar
efter förhållandena hos mig, så tillverkar jag 2 millioner kilogram
jern. Jernet kan tillverkas inom landet lika bra. Om jag nu dividerar
dessa 2 millioner i 80 millioner finner jag att 40 verk sådana som mitt
kunna få sysselsättning med sin tillverkning. Vid mitt jernverk måste
jag mantalsskrifva 2Ö0 arbetaremedlemmar, och således skulle efter
samma beräkning 8,000 personer få försörjning, om vi finge sjelfve
tillverka det jern, som hit importeras.

Det har talats mycket om handelsbalansen, och ehuru jag för min

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

N:o 10.

del påstår att den stora underbalans, som årligen visat sig, mot- Ifrågasatt
svaras af våra skulder och kapitalförluster af våra skogar, så vet jag tull på
väl att detta mitt påstående ej accepteras af våra motståndare. spanmh

Men, mine herrar, jag har här en författare, en auktoritet från (Forts)
edra egna led, en af edra yppersta och talangfullaste talare, hvars
ord för eder borde väga tungt. Han säger angående handelsbalansen
i Svensk tidskrift:

»För ett land sådant som Sverige, i hvars internationella balans
ej ingå några nämnvärda kapitalfordringar hos utlandet, ställer sig
räkningen mycket enkel: antingen skall jemvigten återställas genom
minskning i införseln och ökning i utförseln, eller och skall liqviden,
så snart den ej direkt salderas af vår produktion, verkställas vare sig
i klingande valuta eller på annat sätt. Men utförsel af klingande
valuta till betydligare belopp innebär i synnerhet för Sverige, hvars
hela metallförråd är en bankreserv, en icke oväsentlig rubbning af
vår inre omsättning och dess vilkor.»

Sedan författaren visat att det är underbalansen i handeln, som
vållat nedgåendet af landets metalliska kassa, fortsätter han . .. »så
kan det dock ej fortgå mer än till en viss gräns. Antingen skall
vår produktion utveckla sig derhän, att den inom kort kan saldera
sina förskott, eller,, ock måste vår kredit hos utlandet fotas på en
säkrare grund . . . Ännu hafva vi att draga på den hjelp, som staten
och hypotheksbanken kontraherat, men äfven den blifver otillräcklig»*)
och hvad återstår oss sedan?

Mine herrar, jag instämmer till alla delar uti detta hans yttrande
om vår handelsbalans. Tusenden och åter tusenden vänta nu af oss
att vi skola tillmötesgå deras önskningar att söka åstadkomma skydd
för Sveriges jordbruk och Sveriges industri. Alla tänkande män, som
valt oss och som sändt oss hit hafva samma önskan och det län, för hvilket
jag har äran att vara vald, har särskildt gjort det till sitt förbehåll, att
jag måtte i min ringa mån verka så mycket jag kunde för ett verksamt
skydd. Detta är icke för mig svårt, då jag är innerligt öfvertygad
om det rätta i saken och att ett välbehöfligt skydd för våra
näringar skall lända till vårt älskade fosterlands sannskyldiga nytta
och gagn. Jag har nog hört herr Hedlund i denna kammare vid
remissdebatten af denna fråga yttra, att det är en orättfärdig sak,

Nej, mine herrar, det är en rättfärdig sak, som vi förfäkta, och derför
anhåller jag af fullaste öfvertygelse hos herr grefven och talmannen
om bifall till utskottets förslag.

Herr von Baumgarten: Då jag flera gånger tillförene yttrat

mig i denna fråga, anhåller jag endast om några få ögonblicks uppmärksamhet
för att angifva min ställning till frågan och gendrifva de
åsigter, som våra motståndare företrädesvis framkastat för att på känslans
område söka tillvinna sig dem, som i afgörandets stund ännu
stå tveksamme. Af frukten lärer man känna träder och frihandelns
frukter framgå af eu trettioettårig erfarenhet. Beskaffenheten af dessa
frukter se vi i det sjunkande fastighetsvärdet, i den ökade skuldsätt -

:) Hans Forssell: Ekonomiska data, Sv. Tidskrift, 6 h. 1874.

N:o 10.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spanmål.
(Forts.)

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

ningen, i arbetslösheten och i det allmänna betrycket, som öfverallt
i vårt land gör sig gällande. Af de grafiska tabellerna för en tidsperiod
af trettio år före och trettio år efter 1856, det år då detta system
infördes, finna vi att under den förra perioden vår export
öfversteg importen med cirka 100 millioner och att under den senare
tiden vår import öfvergått exporten med omkring 700 millioner. Då
dertill kommer att vi skuldsatt oss till utlandet i ofantligt hög grad
under den senare perioden, synes denna icke vara i nationalekonomiskt
hänseende synnerligen lycklig för vårt land. 1879 höjdes taxeringsvärdet
genom finansministerns bekanta cirkulär med omkring 225
millioner, således endast en bok-siffra, liksom när handelsmannen
höjer värdet å sitt lager för kreditens skull, hvarföre nationalförmögenhetens
hastiga tillväxt kanske är numera imaginär. Visserligen
tror jag icke att de nu föreslagna tullarne skola för jordbruket och
öfriga näringar i så väsentlig grad förbättra deras ställning, men vi
måste ändra system, så att vi må komma att äta vårt eget bröd, för
att våra näringar må få verksamhet, våra arbetare arbete, och kapitalet
må komma att stanna inom landet, så vi må kunna på det sättet
drifva oss fram till verksamhet och förkofran. Ku söka de arbetare,
som icke kunna få sysselsättning vid jernvägsbyggnader, för lånta penningar
emigrera till främmande land att der söka vinna hvad deras
fädernesland icke kan lemna dem: »arbete». Flere af frihandelsteoriernas
rigtighet kan jag icke bestrida, men då uppstår den frågan;
hvad är det nationella kapitalet värdt, om det icke lemnar någon inkomst,
hvad äro jorden, industrien och bergverken värda, om de icke
lemna någon afkastning? Hvarför skall den utländska spanmålen icke
beskattas lika väl som jordbruket här beskattas för att lemna staten
erforderliga medel? Och till sist, hvarmed skola vi sysselsätta vårt
arbetsfolk?

Detta är allt frågor, som frihandlarne icke kunna besvara, utan
undvika. De komma i stället med blomstermålningar, man måste
verkligen frukta för hvart det skall taga vägen. 1860 var spanmålspriset.
lika lågt som nu och då rådde också arbetsbrist i landet, 1870
var det högre pris; då kostade hvetemjölet 3,50 kr. och rågmjöl
1,80 kr. pundet, man talte ej om svält eller dylikt och arbetarens
ställning var god och lycklig, men nu, då mjölprisen gått ned till nära
hälften af dåvarande pris, utbjuder sig arbetaren till otroligt billigt
pris. Herr generaltulldirektören gjorde en jemförelse mellan 1867 och
1887, men han glömde tillägga att 1867 var spanmålspriset så högt,
att en tunna råg kostade 25 å 30 kronor. Det är mot den öfverväldigande
konkurrensen vi måste söka skydda oss. Och icke blott för
våra näringar utan äfven för vårt arbete måste vi hafva skydd, så att
arbetaren ej emigrerar till främmande land. Hans arbete iir hans enda
kapital. Kunna vi ej sysselsätta honom, söker han sig till främmande
land, ty dit kapitalet går, dit går folkströmmen. Man talar alltid om
råg såsom den förnämsta födan. Hvarför skall jordbruket afsätta sina
alster under tillverkningskostnaden? Hvarför sättes tull på kläder
och skodon? De äro lika nödvändiga som födan. Det är blott ett
slagord, att man fördyrar lifsmedlen. Jag kan ej finna något skäl,
hvarför ej jordbrukets sträfvan efter skydd är lika berättigad som

i\:o 10.

Tisdagen den 1 Mars, f. m.

andra näringars, Indika åtnjuta tullskydd. Så länge de andra näringarna
äro skyddade, är jordbruket lika berättigadt till tullar; tag då
hellre bort allt skydd. Erfarenheten gifver vid handen att i de länder,
der jordbrukarne äro talrika, andra näringar bero af dem. Härtill
kommer att räntan hos oss är högre än i andra länder. En talare anmärkte
att det icke vore skäl att fatta beslut nu, då vi stode inför
nya val i höst. För mig ställer sig saken annorlunda. Jag anser det
lyckligt, om vi nu fattade vårt beslut, så att icke agitationen i tullfrågan
qvarstode vid valen och det då icke frågades: »År han frihandlare;
är han protektionist?», utan att man äfven toge hänsyn till
andra egenskaper.

Hvad jag nu yttrat torde vara tillräckligt för att angifva min
ståndpunkt i frågan. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Som tiden var temligen långt framskriden, uppsköts den fortsatta
öfverläggningen angående nu föredragna punkt till aftonsammanträdet.

Upplästes två från Andra Kammaren ankomna protokollsutdrag,
•det ena, n:o 88, med inbjudning till Första Kammaren att förena sig
med Andra Kammaren i dennas beslut att för behandling af Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skulle tillsättas ett särskildt
utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera Kammaren, och det
-andra, n:o 94, innehållande att Andra Kammaren antagit Första Kammarens
inbjudning i fråga om tillsättande af ett särskildt utskott för
behandling af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, angående ändrade
bestämmelser med afseende å de allmänna läroverken och pedagogierna.

Dessa protokollsutdrag lades till handlingarna, det förra med förklarande,
att, som Första Kammaren redan för sin del fattat enahanda
beslut om ''tillsättande af förstnämnda särskilda utskott, hvilket beslut
genom protokollsutdrag delgifvits Andra Kammaren, dennas inbjudning
finge anses dermed besvarad.

På framställning af herr grefven och talmannen beslöt Kammaren
derefter att vid det sammanträde, som komme att hållas nästa lördag,
företaga val af ledamöter och suppleanter i dessa båda särskilda utskott.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,37 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Ifrågasatt
tull på
omalen
spannmål.
(Forts.)

Första Kammarens Prat. 1887. N:o 10.