RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1886:41

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1886. Andra Kammaren. M:o 41.

Lördagen den 17 April.

Kl. 7 e. m.

Herr vice Talmannen ledde under detta sammanträde Kammarens
förhandlingar.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af punkten 1 i Särskilda Utskottets Ut- iu,r. förslag
låtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag ang.
till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, samt de svenska
till lag angående renmärken. lappames ratt

n ° till renbete i

Sverige m. in.

I ordningen förekom § 2, hvilken godkändes. (Forts.)

§ 3-

Blef äfvenledes godkänd.

För § 4 hade Utskottet föreslagit följande lydelse:

»Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
för dem afsätta land; vare dock skyldige att vid flyttning öfver enskild
mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och ege Konungens
Befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar flyttningsväg
må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.»

Angående detta förslag yttrade:

Herr Waldenström: Jag skall be att få göra en liten anmärkning
vid denna paragraf. I det af komiterade afgifna lagförslaget
begagnades uttrycket »de för lapparne afsätta land» både i den lista
och 2:dra § samt äfven i den paragraf, som motsvarar den nu föredragna.
Detta uttryck blef inom Högsta Domstolen föremål för kritik
af Justitieråden Olivecrona, Lindhagen och Östergren, som yttrade:

Andra Kammarens Prot. 1886. N:o 41. 1

N:o 41. 2

Lördagen den IT April, e. m.

Rör. förslag »Uti förevarande, liksom i flere andra paragrafer, begagnas uttrycket
^de 1 svenska >>c^e ^aPParne afsätta land», utan att någonstädes finnes förklaring
lappames rättV?A råtta betydelsen af detta uttryck. Af motiven inhemtas, utom det
till renbete i att renbetesland under namn af skattefjell genom afvittring äro för
Sverige m. m.lapparne afsätta i Jemtlands län, dels att i Vesterbottens län med
(Forts.) undantag af det egentliga fjellandet, der betet är gemensamt, alla
lappar äro inrymde å särskilda renbetesland, eu eller flere å hvarje,
och dels att, inom Norrbottens län, Arvidsjaurs socken är indelad i
lappskatteland, att sådana äfven förekomma inom en del af Arjeplougs
socken, men att lapparne hvarken inom Luleå eller Torneå lappmarker
hafva dylika land sig tilldelade. Om, såsom uttrycket närmast gifver
anledning till, med »afsätta land» förstås endast omförmälda, särskild!
åt lapparne upplåtna land, skulle således derifrån vara uteslutna nyssnämnda
betydliga delar af lappmarkerna, der några i nämnda bemärkelse
afsätta land icke förekomma». Uttrycket är således i högsta
grad sväfvande. Med anledning deraf blef ock i Kongl. Maj:ts förslag
i § 1 uttrycket »det för lapparne afsätta land» ändradt sålunda, att i
stället skrefs: »inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
och å de för dem inom Jemtlands län afsätta land»; samma ändring
vidtogs äfven i 2 §. Men i § 4 finna vi, att så väl Kongl. Maj:t
som Utskottet glömt att fullfölja ändringen samt låtit uttrycket »det
för lapparne afsätta land» qvarstå. När således i 1 och 2 §§ göres
skilnad emellan »Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker», å
ena sidan, och »de för lapparne i Jemtlands län afsätta land» å den
andra sidan, så kan uttrycket »afsätta land» i § 4 icke fä annan betydelse
än »de för lapparne inom Jemtlands län afsätta land». Då
detta naturligtvis icke gerna kan vara meningen, så bör paragrafen
ändras i öfverensstämmelse med ordalydelsen i 1 och 2 §§. Skulle uttrycket
»för dem afsätta land» här verkligen afse endast de för lapparne
inom Jemtlands län afsätta land, sä borde detta uttryckligen
framhållas. Vare härmed huru som helst, då emellertid Högsta Domstolen
visat, att jemväl inom Vesterbotten och Norrbotten förekomma
ställen, hvilka kunna hänföras till »för lapparne afsätta land», så skulle
jag anse ömkligt, att paragrafen ändrades så, att endera af de nu angifna
betydelserna blefve i paragrafen tydligen uttryckt. Jag kan således
icke göra något annat yrkande för det närvarande, än att Kammaren
måtte återförvisa paragrafen i syfte att få densamma förtydligad
i nu anmärkta hänseende.

Herr Friherre Nordenskiöld: Jag tror icke att en återremiss af
denna paragraf är behöflig. Inom Utskottet var det uttryck, mot hvilket
anmärkning nu göres, föremål för en utförlig diskussion, men vi
enades slutligen om, att här icke behöfde användas den vidlyftigare
benämningen, som förekommer i de två första paragraferna. Med
uttrycket »de för dem afsätta land» menas här de i lappmarkerna
här och der förekommande isolerade landsträckor, som för lapparne
äro afsätta, eller de så kallade skattefjellen, och det synes mig, som
om här icke förelåge någon otydlighet. Naturligtvis kan man, om
man vill göra mycket hårfina distinktioner, finna anledning till anmärkning
vid snart sagdt hvarje paragraf, men i detta fall tror jag icke,

Lördagen den 17 April, e. m.

3 N:o 41.

att någon skälig anledning härtill förefinnes, och då Första Kammaren, Rör. förslag
efter hvad jag fått veta, antagit förslaget i dess helhet, så får jag tia las ang.
yrka, att äfven denna Kammare godkänner den föredragna paragrafen,, de svenska
sådan den lyder enligt Utskottets förslag. ZiZllt??

Sverige m. in.

Herr Waldenström: Den föregående talaren sade, om jag för- (Forts.)
stod honom rätt, att sammanhanget emellan denna paragraf och de
föregående paragraferna är så tydligt, att man ovilkorligen måste veta,
hvad med ifrågavarande uttryck menas, och att man derför här icke
behöfde begagna det längre uttryck, som förekommer i de begge första
paragraferna. Emellertid skall jag be att få påpeka, att det redan i
5 § återigen står: »de för lapparne afsätta land och sådana områden
i Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker» etc., äfvensom att i
11 § förekommer ett sådant längre uttryck. Om det nu så är, att
med uttrycket »de för lapparne afsätta land» menas, såsom den ärade
talaren sade, alla både inom Norrbottens och Vesterbottens län samt
Jemtlands län för lapparne afsätta land, hvarför skulle man icke då
på alla ställen, der dessa områden äro i fråga, kunna tillåta sig att begagna
samma uttryck. Ty det måste nödvändigt förorsaka otydlighet,
att på olika ställen begagnas olika uttryck om samma sak. Jag yrkar
derför fortfarande, att den nu föredragna paragrafen måtte återremitteras
för att förtydligas i öfverensstämmelse med dess verkliga
mening.

Häruti instämde Herr Gunnar Eriksson.

Herr Danielson: Jag har icke begärt ordet för att vare sig
vederlägga Herr Waldenström eller försvara Utskottet, utan endast för
att säga, att, som Första Kammaren, efter hvad jag fått höra, bifallit
denna paragraf oförändrad, en återremiss icke skulle tjena till något.

Om här hade framstälts yrkande om att paragrafen skulle erhålla en
viss bestämd ändrad lydelse, hade Utskottet möjligen kunnat sammanjemka
de olika besluten, men när ett sådant yrkande icke blifvit gjordt,
skulle en återremiss icke tjena till någonting, utan frågan komme åter
med hemställan att fatta beslut. Jag yrkar bifall till paragrafen oförändrad.

Herr Thomasson: Jag är förekommen af Herr Danielson och
inskränker mig således till att instämma i hans åsigt, att en återremiss,
vid det förhållande att Första Kammaren redan fattat sitt beslut,
ej skulle föranleda annan åtgärd från Utskottets sida än en hemställan
till denna Kammare att äfven för sin del fatta beslut.

Ofverläggningen var härmed slutad. Efter det Herr vice Talmannen
gifvit propositioner på de meningar, som förekommit, godkände
Kammaren Utskottets förslag till lydelse af förevarande paragraf.

§§ 5-9.

Blefvo jemväl godkända.

N:0 41. 1 Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag §10 var i Utskottets förslag så lydande:

till lag ang.

de Reträtt »!• Förorsaka lapparnes renar i Norrbottens eller Vesterbottens
till renbete i läns lappmarker under tiden från och med den 1 Juni till den 1 SepSverige
m. m.tember eller i annan trakt från och med den 1 Maj till den 1 Oktober
(Forts.) skada å växande eller afskuren gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter,
hvilka antingen äro inhägnade eller, utan att vara inhägnade,
år efter annat varit till höfångst brukade och dertill brukas, samt genom
hässjor, diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda
såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas af egaren eller egarne till
de renar, genom hvilka skadan skett.

2. Sker sådan skada genom lapparnes renar å annan tid än bär
ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvil-''
ken vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning varit dertill vållande.

3. Sker genom lapparnes renar skada å annan utmark än utängsslåtter,
hvarom här ofvan sägs, och egde ej lapparne att, när
skadan skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, vare lag
som i 2 mom. sägs.»

Sedan paragrafen blifvit uppläst, anförde:

Herr Gunnar Eriksson: Enligt första momentet i nu föredragna
tionde paragrafen ålägges lapp ersätta den skada, som sker
under sommaren eller under tiden från och med den 1 Juni till den
1 September, men i mom. 2 säges: »Sker sådan skada genom lapparnes
renar å annan tid än här ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes
egare, så framt den, hvilken vården om renarne ålegat, uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning varit dertill
vållande». Detta andra moment afser således den skada, lapparnes
renar åstadkomma vintertiden. Men för att den, som lidit skada, skall
kunna få någon ersättning för den skada, som skett, är det nödvändigt,
att han icke blott med tvenne vittnen bevisar, att skadan skett, utan
derjemte visar, att den skett uppsåtligen eller vållats genom grof
vårdslöshet, och detta är då rent af orimligt begärdt. Redan det, att
åstadkomma bevisning, att skada verkligen skett, är i och för sig
mycket svårt, ty om icke den bofasta befolkningen ständigt håller sig med
tvenne vittnen, som den aflönar och låter gå vakt i fjelltrakterna, kan
knappast någon bevisning ens i det afseendet åstadkommas. Den bofasta
befolkningen bor nemligen icke der den har sin gröda, eller på
slåttermarkerna, utan kommer dit en eller annan dag. Men ännu
omöjligare är att bevisa, att skadan skett uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet, hvilket dock skulle åligga bonden, om han skulle kunna
få något skadestånd.

Jag tager mig friheten att såsom en ynnest mot den bofasta befolkningen
i dessa trakter anhålla, att Kammaren, som synes vilja vara
allt för mån om lapparne, ville förändra andra momentet i § 10 sålunda:
Sker sådan skada genom lapparnes renar å annan tid än här
ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare. Mitt förslag afser
således att Kammaren utesluter termen, som innehåller orden: »uppsåt -

Lördagen den 17 April, e. m.

5 N:o 41.

såtligen eller genom grof vårdslöshet», då sådant aldrig kan bevisas, Rör. förslag
och iag anhåller om propositition på detta mitt förslag. Angående hl} la9 ayforsta
och tredje momenten gor jag icke något yrkande. lappa™, rätt

till renbete i

I detta yttrande instämde Herr Waqenius. Sverige m. m.

(Forts.)

Herr Waldenström: Jag skulle också kunna inskränka mig till
att instämma i det af Herr Eriksson gjorda yrkandet, men jag skall
be att få tillägga några ord.

Hvad beträffar sjelfva uttrycket »grof vårdslöshet», hafva från flera
ställen inom Jemtland mot detsamma framstälts mycket allvarliga och
berättigade anmärkningar. Man säger: först och främst skall bonden
bevisa, att skada skett, för det andra att den eller den lappens renar
gjort skadan, för det tredje att denna skada skett genom vårdslöshet
å lappens sida, och för det fjerde att den skett genom grof vårdslöshet.
Är det rim och reson att vilja pålägga bonden en sådan bevisningsskyldighet
gent emot lappen, då den förre har sin höstack
kanske flere mil långt bort från sitt hem i djupa skogen? År det
icke tillräckligt att han kan visa, det skada skett genom den eller den
lappens renar? Äfven detta skall i de flesta fäll blifva honom omöjligt
att bevisa. Men om det i något fäll blir honom möjligt, så är det
dock absolut omöjligt för honom att bevisa, att skadan skett genom vårdslöshet
och ännu mer genom grof vårdslöshet. Jag skall derför anhålla,
att, då Kammaren nu antagit de första paragraferna af en lag, som
skulle vara till lapparnes fördel, men om hvilken lapparne i Jemtland
sjelfve förklarat, att den kommer att leda till deras undergång, Kammaren
åtminstone icke måtte gå in på bestämmelserna i detta moment,
utan godkänna Herr Erikssons förslag.

Herrar Ilellgrén och Farup instämde med Herr Waldenström.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet von
Steyern: Jag ber endast att till svar på de mot den nu föredragna
paragrafen gjorda anmärkningarna få anföra, att den skada,
som omförmäles i andra och tredje momenten, förutsattes skola ske på
en tid, då det för lapparne är synnerligen svårt att taga vård om
sina renar, hvadan det presumeras, att skadan icke kunnat förekommas.

I sådant fall har skadan skett till följd af olyckshändelse och bör sålunda
drabba den, som derför varit utsatt, så vida det icke kan styrkas,
att skadan skett derigenom, att lapparne visat grof vårdslöshet vid
renarnes bevakning eller rent af uppsåtligen föröfvat skadan. Detta
är alldeles icke något ovanligt i lagstiftningen, såsom Herr Waldenström
föreställer sig. Tvärtom förekomma sådana lagstadganden allt som
oftast, och särskildt har Riksdagen i år antagit en lag angående ersättning
för skada vid jernvägs drift, som i tredje paragrafen innehåller
en liknande bestämmelse.

Jag vill äfven erinra derom, att inom Högsta Domstolen icke gjorts
någon anmärkning mot detta stadgande.

Herr Waldenström: Beträffande hvad Herr Statsrådet och

N:o 41. 6

Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag Chefen för Justitiedepartementet nu anfört, vill jag i fråga om denna
tl<ie Svenska ^a§s granskning i Högsta Domstolen nämna, att Justitieråden Olivelapparnes
rä«crona’ Lindhagen och Östergren ansågo skäl saknas för den af komitén
till renbete i föreslagna utsträckningen af nu gällande skyldighet för jordegarne att
Sverige m. »».hägna omkring hö i stackar eller hässjor.

(Forts.) Hvad angår den jemtländska befolkningens tankar, så säges i ett

protokoll från Hotagen: »ändamålslös vore i alla fall hägnaden; de
starka fjellvindarne och de hopade snödrifvorna skulle snart förstöra
stängslet, så att de lättfotade och viga renarne lätt öfverklättrade detsamma;
dessutom kunde ju hvem som helst nedrifva det». Från
Offerdals socken heter det: »jordegaren bör fritagas frän all stängselskyldighet
för lapparnes renar, emedan, såsom förut är nämndt, det är
omöjligt att stänga för renen. Om det skulle stängas för renen, så
att lian ej kunde göra skada å höhässjor eller stackar, så skulle stängseln
i värde högt öfvergå höets. Å den 142:dra sidan af Utskottets
betänkande säges oi ett utdrag af protokollet, hållet vid ordinarie kommunalstämma
i Are den 20 Oktober 1883: »Skulle nu derjemte den
bofasta befolkningen i dessa fjelltrakter nödgas upplåta sina egor till
betestrakter för renhjordar, samt underkastas skyldigheten att med
stängsel omgärda sina vidsträckta skogsslåtter, sina ofta för hvarje
hemmansegare från 50 till ett par hundratal uppgående vidt kringspridda
foderstackar och hässjor, der skog ej finnes eller, der sådan
finnes, är rotdiger och qvistig samt till stängsel ej användbar, samt
dessutom ändå se sig nödsakade att bekosta erforderligt antal vittnen
i fjelltrakterna, den enda utväg som finnes att tillgå för att försäkra
sig om ersättning af lapparne, då deras renar göra skada på slåtter
och foder, för så vidt uppsåt och grof vårdslöshet, som för skadan kan
hafva legat till grund, skall kunna, ehuru sådant jemväl af vittnen
synes hardt nära omöjligt, bevisas, så måste den jordbrukande befolkningens
utarmande och undergång i dessa trakter under dylika ytterligare
bördor blifva en gifven följd.» Jag tycker ändå, att man bör
hafva så mycken respekt för dessa med svåra klimatiska förhållanden
och under hårda lifsvilkor kämpande nybyggare, att man icke så alldeles
tillspillogifver dem, som skett i 2 mom. af 10 §, allra helst som
anmärkningar deremot blifvit framstälda af flere ledamöter inom
Högsta Domstolen.

Jag vidhåller således mitt yrkande om bifall till Herr Gunnar
Erikssons förslag.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet von
Steyern: Jag vill endast emot Herr Waldenström erinra, att det
är 10 §, som nu föredragits och om hvilken jag yttrat mig, men att
hvad Herr Waldenström anförde gälde antingen 11 § eller och den
paragraf, som under N:o 13 förekom i komiterades förslag, men
som uteslutits ur Kongl. Maj:ts proposition, och det är om någondera
af dessa paragrafer, som eu del af Högsta Domstolens ledamöter afgifvit
det yttrande Herr Waldenström nyss uppläste.

Herr Friherre Nordenskiöld: Sedan § 1 blifvit antagen, och

man diskuterat om lagen i sin helhet, tror jag denna strid om § 10

Lördagen den 17 April, e. in.

7 N:o 41.

är temligeu onödig, eu strid, som enligt mitt förmenande redan de Rör. förslag
facto är afgjord. Det kan väl knappast möta svårigheter att ikring ^ ^
några höstackar uppföra sådana hägnader, som fullkomligt skydda &zmlappa”n
mot åverkan af renar och hvilka kunna bestå äfven i storm och snöyra, till renbete i

Hvad åter beträffar den omständighet, att hässjan afsigtligt kundes»erijr« m. m.
nedrifvas, så finnes ju äfven folk, som bryter sönder det säkraste kassa- (Forts.)
skåp, men icke kan det vara ett skäl mot all lagstiftning mot inbrott.

Om jag har ett lider långt från egendomen, och folk bryter sig in
deri, så har jag oftast svårt att få reda på tjufven. Men icke kan det
derför falla någon in att hålla vittnen vid lidret, hvilka i händelse
af åverkan intyga, att det foröfvats af den eller den.

Jag yrkar bifall till § 10 oförändrad.

Herr Gunnar Eriksson: Jag tror vi kunna spara på talet om
stängsel, till dess vi komma till § 11. Hvad jag yrkade var, att orden
»uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet» skulle uteslutas ur 2 mom.,
och för detta yrkande tror jag finnas goda skäl. Jag anser nemligen
omöjligt bevisa, att skadan skett genom vårdslöshet eller uppsåtligen,
så vidt ingen sett, när den skedde, och huru dervid tillgick. Men det
finnes ingen menniska på dessa ställen, och skadan upptäckes i allmänhet
först långt efter sedan den skett; huru skall man då kunna
bevisa, att den förorsakats uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet?

Jag vet visserligen, att Första Kammaren redan godkänt denna
paragraf, men då jag framstält ett bestämdt yrkande, hoppas jag
att Utskottet kan åstadkomma en samman) emkning, som utesluter
dessa ord, »uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet».

Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.

Häruti förenade sig Herr Magn. Jonsson.

Herr Waldenström: Så vidt jag kan förstå, är Herr Statsrådet

och Chefen för Justitiedepartementet utsatt för något minnesfel. Han
sade, att det, som jag nyss uppläste ur Högsta Domstolens yttrande,
rörde en paragraf, som förekom i komiterades förslag till lapplag, men
som uteslutits ur det Kongl. förslaget, och i hvilken paragraf det valfråga
icke om inhägnad af hässjor och stackar, utan om omhägnad
kring utängsslåtter. Men så är verkligen icke förhållandet, utan i
Högsta Domstolens betänkande heter det: »Justitieråden Olivecrona,
Lindhagen och Östergren ansågo skäl saknas för den af komiterade
föreslagna utsträckning af nu gällande skyldighet för hemmansegare
att hägna omkring hö i stack eller hässja.

I nästföregående paragraf, d. v. s. den 13:de i komiténs betänkande,
afhandlas frågan om inhägnad af utängsslåtter. Äfven om den
har Högsta Domstolen yttrat sig afstyrkande, och den har också uteslutits
ur det Kongl. förslaget. Emellertid hör denna sak, såsom Herr
Gunnar Eriksson anmärkte, egentligen till § 11. Jag ber derför
att nu få lemna den samt instämma i Herr Gunnar Erikssons yrkande.

Herr Wagenius: Det anmärktes för en stund sedan från stats rådsbänken,

att det skulle vara synnerligen svårt att förekomma, att

N:o 41. 8

Lördagen den 17 April, e. ni.

Rör förslag renar gjorde skada på hö, och att det icke kunde stadgas, att lappen
de svenska under alla förllållanden skulle vara skyldig ersätta den skada, som
lapparnes räugenom renarne uppkommer, utan att dylik skyldighet endast borde
till renbete i förefinnas, om skadan skett genom grof vårdslöshet eller uppsåtligen.
Sverige m. m.Men om jordegaren har sina höstackar, såsom ofta är fallet, stående en
(Forts. till två mil från sin hemort, är det väl då möjligt för honom att kontrollera
eller skaffa bevisning om, huruvida timad skada förorsakats
genom grof vårdslöshet eller, uppsåt? Jag menar, att om lappen, å
ena sidan, må vara i en dålig ställning, så blir genom denna lag
bonden det icke mindre. Jag anser derför, att det torde vara nog för.
att fa ersättning, att det visades, att skadan skett genom en lapps
renar. Om det derjemte visades, att skadan skett af uppsåt eller groft
vallande, så kunde ju ansvaret sättas högre, men att fastställa några
gradationer i detta afseende anser jag icke nödigt. Jag tror heller
icke det vara mera orimligt, att lappen alltid bör ersätta skada, som
uppstår genom hans renar, än att bonden skulle sjelf få vidkännas
denna skada, derest han ej kunde visa, att den uppstått af uppsåt eller
genom groft vållande.

Jag yrkar således bifall till det åt Herr Gunnar Eriksson framstälda
förändringsförslag.

Herr Petersson i Eksebo: Utan egentlig kännedom om förhållandet
emellan lapparne och deri bofasta befolkningen, får jag för min
del förklara, att jag icke rått kan förlika mig med vare sig det ena
eller andra af de framstälda förslagen. Att, på sätt Herr Gunnar
Eriksson föreslagit, helt och hållet borttaga skyldighet från bondens
sida att bevisa det lappen gjort sig skyldig till uraktlåtenhet, anser
jag icke vara klokt. Kan det deremot endast visas, att lappen gjort
sig skyldig till vårdslöshet, bör i min tanke bonden hafva ersättning.
För min del anser jag derför, att ordet »grof» bör ur paragrafen utgå,
och jag hemställer, att Kammaren måtte besluta att antaga paragrafen
i dess nuvarande lydelse med uteslutande af ordet »grof».

Jlerr Rydin: I likhet med Friherre Nordenskiöld tror jag icke

att, pa sätt Herr Gunnar Eriksson föreslagit, åliggandet för den, som
skall hafva ersättning för skada, att visa, att lappen gjort sig skyldig
till grof vårdslöshet eller uppsåt, kan borttagas, utan tror jag det vara
nödigt, att de ord, som stadga detta åliggande, få qvarstå. Paragrafen
lyder sålunda: »Sker sådan skada genom lapparnes renar å annan tid
fin här ofvan sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt
den, hvilken vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet vid renarnes bevakning varit dertill vållande». Stadgandet
afser den tid^ af aret, som omuämnes i 1 §. Lappen har icke rättighet
att vistas på andra orter än de der för honom bestämda. Om nu
skada på sådan ort sker genom renarne, så kan ersättning ifrågakomma
af den lapp, som eger renarne. Men för att ersättning skall
kunna fås, är det nödigt att intaga renarne för att såmedelst få kännedom
om, hvilken lapp som eger de renar, som gjort skadan. Får
man icke tag i renarne, så lär någon ersättning svårligen kunna vinnas.
Men om man fått tag i renarne och lagfor lappen för att utfå skade -

Lördagen den 17 April, e. ra.

9 N:o 41.

ersättning, så invänder måhända denne, att skadan är vållad till följd Kör. förslag
af renens naturliga egenskaper, och att lappen icke rår derför. Men ^ ^
då kommer lappen i den ställningen, att han måste styrka, hvilka^
försigtighetsmått, som blifvit af honom vidtagna för att hindra renarne till renbete i
att göra skada, och således åligger det lappen att visa, att icke grofs»«%e m. m.
vårdslöshet legat honom till last, då renen blifvit lössläppt på det sätt, (Forts.)
att han kunnat göra den skada, hvarom fråga är. Jag tror derför,
att paragrafen, sådan den är, gifver tillräcklig trygghet både för
lappen och den bofaste, och yrkar sålunda bifall till Utskottets hemställan.

Herr von der Lancken: Så vidt jag kan förstå, har diskussionen
kommit något på sned, och särskilt vågar jag påstå, att Herr
Waldenström misstagit sig, då han ansett det af honom citerade yttrandet
af Högsta Domstolen afse denna paragraf. Det afser § 11 och en
nu af Kongl. Maj:t utesluten, deri de bofaste blifvit ålagdt att stänga
omkring utängarne, men alldeles icke § 10. Jag ber tillika att få
erinra, att här är endast fråga om skada på åker, äng och utängsslåtter,
som i Jemtland under tiden fråu och med den 1 Oktober och
till den 1 Maj och i Vesterbottens och Norrbottens län under tiden
från och med den 1 September och till den 1 Juni göres. Den skada,
som under den öfriga delen af året göres, skall nemligen under alla
förhållanden ersättas; och i allmänhet lär man väl kunna presumera,
att under förstnämnda tiden ingenting på dessa åkrar eller ängar
finnes, som kan skadas. Lapparne hafva rätt att komma in på de
bofastes egor först då ingenting der kan skadas. Och att vid sådant
förhållande fritaga dem från gäldande af skada, som af mindre
vårdslöshet förorsakas, lär väl icke möta några större betänkligheter.

Fordran derpå, att lappen skall ansvara endast för skada, som göres af
uppsåt eller grof vårdslöshet, beror uppenbart på den omständighet,
att renen är af den beskaffenhet, att den icke kan med säkerhet
vårdas, ty den är ett halfvildt djur, som det understundom icke står i
lappens våld att stäfja. I lagstiftningen förekomma ofta fall, då man
skiljer mellan grof vårdslöshet och mindre grof vårdslöshet. Det blir
då lagskiparens sak att afgöra, om det är det ena eller andra. Mig
synes att lagparagrafen hvilar på rigtig lagstiftningsgrundsats, och
derför yrkar jag bifall till 2:a momentet.

Herr Farup: Jag har verkligen icke kunnat finna af denna
paragraf, att med uttrycket »annan trakt» skulle menas sådan trakt,
der lapparne hafva rätt att vistas med sina renar, åtminstone har
detta varit för mig omöjligt att utleta. Så vidt jag förstår att tyda
svenska språket, står här nemligen i första momentet: »förorsaka lapparnes
renar — — i annan trakt — — skada» etc., men det står
icke, att det skall vara på eu trakt, der lapparne hafva rätt att vistas
med sina renar. Mom. 2 refererar sig dertill, ty der står att, om
skada sker — det må vara vid Stockholm eller hvar som helst — så
åligger ersättningsskyldighet renarnes egare endast om det kan visas,
att den skett uppsåtligen eller af grof vårdslöshet, hvilket det alltid
blir omöjligt att visa. Detta föreställer jag mig icke vara billigt.

N:o 41. 10

Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag Herr Rydin yttrade, att man, för att skaffa erforderlig bevisning,
Ude ^svenska ^unc^e taga ''n renarne, men jag har på förmiddagen redan framhållit,
lapparnes rätt^ ^et genom en särskild paragraf är sörjdt för att sådant icke skall
till renbete i kunna ske, emedan renarne skulle komma att misshandlas, om de
Sverige m. m.blefve instängda eller fängslade.

(Forts.) Som jag icke kan finna det vara skäl att här bibehålla så stränga

bestämmelser på trakter, der lapparne hvarken sjelfva ega att med
sina renar vistas eller hafva rätt att låta sina renar vistas, så kan jag
icke finna annat, än att Herr Gunnar Eriksson har fullt skäl för sitt
yrkande.

Herr von der Lancken: Det är uppenbart, att man måste

tolka denna paragraf i sammanhang med andra paragrafer i denna
lag; och då i § 1 bestämmes, att lapparne äro berättigade att med
sina renar uppehålla sig endast å sådana, enskilde tillhöriga egor, de af
gammal sedvana hitintills besökt, så tror jag det exempel Herr Farup
valde, eller att lapparne kunde gå ända till Stockholm, icke håller
streck. Om man derför sammanställer § 1 med § 10, sä tror jag att
saken skall vara alldeles klar.

Herr Farup: Jag anhåller att få fästa uppmärksamhet derpå,
att det finnes åtskilliga landsträckor, som stöta till de för lapparne
afsätta land och hvarest lapparne enligt § 1 skulle ega att på grund
af gammal sedvänja vistas, men då de komma derutanför, så gäller
detta 2 mom. af § 10, och ingen domstol skall, enligt min tanke,
kunna tillämpa detta annorlunda, ty det stål'' ganska kategoriskt, att
det skall vara i annan trakt, då mom. 1 och 2 skola tillämpas.

Herr Jonsson i Myre: Herr vice Talman. Det är nästan alldeles
omöjligt för en egare till utängsslåtter, som ligga en eller två
mil från hans bostad eller hemvist, att ens veta när lappen ankommer
med renarne till hans aflägsna egoområde, än mindre att kunna bevisa
om den skada, som derå gjorts af renar, blifvit »uppsåtligen eller
genom grof vårdslöshet» från lapparnes sida tillskyndad. Deremot bör
lappen hafva skyldighet att valla sina renar, så att de icke göra skada
på den af jordegaren bergade grödan. Det kan vara nog att han har
fri rättighet att beta på andras mark. Lapparne följa ju med renarne
och äro i deras närhet och kunna väl derför anses vara skyldige att
valla dem och se efter, att de icke förorsaka skada, samt vara skyldige
ersätta den skada, som förorsakas af renarne och som härleder sig från
bristande tillsyn vid vallningen.

Jag instämmer med Herr Gunnar Eriksson i hans ändringsförslag
af ifrågavarande 2 mom. i 10 §.

Herr Ekman: Jag kan icke rätt förstå, huru det är möjligt att
man skall kunna sätta punkt i 2 mom. der, hvarest Herr Gunnar Eriksson
och åtskilliga andra föreslagit det. Ty hvad skulle det .blifva för
mening att först säga i 1 inom., att om lapparne genom sina renar
göra något förfång vid den och den tiden, skola de vara skyldige att
ersätta skadan, och så börja 2 mom. sålunda: »Sker sådan skada ge -

Lördagen den 17 April, e. m.

11 ;N:o 41.

nom lapparnes renar å annan tid än här ofvan sägs, skall skadan er- Rör. förslag
sättas af renarnes egare». Jag frågar: blir det då något i 2 mom. sagdt,
som ej blifvit sagdt i 1 inom.? Skall man stryka bort orden »så framtj rBej rätt
den, hvilken vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof till renbete i
vårdslöshet vid renarnes bevakning varit dertill vållande», då må hela Sverige m.m.
2 mom. rent af utgå. Men nn är det väl Utskottets mening, att lap- (Forts.)
parne enligt 2 mom., eller då någon åverkan sker på annan tid än i
1 mom. sägs, d. v. s. vintertiden, skola kunna fållas endast då försvårande
omständigheter förekommit, och att det derför tillkommer egarne
af jord att hafva särskildt kraftig bevisningsskyldighet i detta hänseende
för att kunna fälla lapparne under denna tid. Jag tror således
att det förslag, som Utskottet framlagt, är berättigadt och yrkar derför
bifall till detsamma.

Herr Thermaenius: Såsom skäl för bibehållande af den lydelse

detta 2 mom. har, anfördes från statsrådsbänken, att Riksdagen förut
antagit en lag i fråga om skadeersättning vid jernvägs drift, der uttrycket
grof vårdslöshet skulle förekomma. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på, att det är en ofantlig skilnad mellan lättheten att
åstadkomma bevisning, om skada skett på en jernväg eller om den
skett i en ödemark. Det af Herr Statsrådet anförda skälet kan derför
här vid lag icke förtjena något afseende.

Herr Waldenström: Hvad beträffar det som Herr Ekman nyss
anförde, kan man icke annat än erkänna rigtigheten deraf. Jag gaf
icke rigtigt akt på den saken, när jag nyss instämde med Herr Gunnar
Eriksson. Då det nemligen först i 1 mom. sägs, att »om lapparnes
renar under den och den tiden förorsaka skada, skall den ersättas af
egarne», och sedan i 2 mom. tillägges: »förorsaka de skada å annan
tid, skall den ersättas af egarne», så blir detta alldeles detsamma.

Hvad Herr Gunnar Eriksson och hans liktänkande i sjelfva verket
åstunda kan icke annorlunda uttryckas än så, att man stryker ut en
del af 1 samt hela 2 mom. i § 10, hvarigenom denna paragraf skulle
komma att lyda:

»Förorsaka lapparnes renar skada å växande eller afskuren gröda
på åker, äng eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst brukade
och dertill brukas, samt genom hässjor, diken, rödjning eller på
annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas
af egaren eller egarne till de renar, genom hvilka skadan skett.»

Jag tror, att Herr Gunnar Eriksson och de, som instämt med
honom, skola kunna förena sig om ett sådant förslag, med öfvergifvande
af deras ursprungliga yrkande.

Friherre Nordenskiöld ansåg, att det borde vara en ofantligt enkel
sak för jordegarne att skydda sina höstackar genom inhägnader, som
kunde uppföras för ringa pris. Detta är emellertid icke allenast icke
enkelt och billigt, utan omöjligt. Jag läste nyss upp ett ställe ur bilagorna
till Friherre Ericsons reservation, der det påpekades, huruledes
en jordegare kan hafva ute 50 å 100 ja ''ändå flere sådana stackar,
spridda här och der. Och att omhägna dessa i en ofta skoglös trakt

jV:o 41. 12

Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag förmår han icke. Skall han nu, när höet förstörts af renarne, gå miste
tl<L Svenska om ei''sättning, derest han icke kan bevisa icke blott att skada skett
lappames 1(«<genom den och den lappen och hans renar, utan äfven att den skett
till renbete i genom grof vårdslöshet å lappens sida, då står han alldeles rättslös,
Sverige m. m.och han måste vara ganska enfaldig, om ban under sådana förhållanden
(Forts.) vågar anställa rättegång. Ty, såsom redan blifvit påpekadt, kunna
stackarne ligga ända till en å två mil och deröfver från hans hem, och
huru skall det då blifva honom möjligt att skaffa sådana bevis, som
erfordras?

Herr vice Talman, jag yrkar bifall till den af mig nu föreslagna
omredigeringen af den föreliggande paragrafen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr vice
Talmannen propositioner så väl på godkännande af paragrafens lydelse
sådan den af Utskottet föreslagits som ock på hvartdera af de utaf
Herrar Gunnar Eriksson, Petersson i Eksebo och Waldenström under
öfverläggningen framstälda ändringsförslag; och fann Herr vice Talmannen
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till Herr Gunnar Erikssons ändringsförslag,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande voteringsproposition
:

Den, som godkänner § 10 af nu föreliggande lagförslag i oförändradt
skick,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren godkänt samma paragraf med den
ändring, att ur 2:a momentet uteslutas orden: »så framt den, hvilken
vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning varit dertill vållande».

Röstsedlarne sammanräknades och visade 99 Ja mot 44 Nej; varande
alltså Kammarens beslut fattadt i öfverensstämmelse med japropositionens
innehåll.

§ 11 hade följande lydelse:

»Der inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller inom
den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlagda enligt
den för Vesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande metod,
slaget och bergadt hö å äng eller utängsslåtter, hvarom i 10 § sägs,
icke förvaras i lador utan i stackar eller hässjor, vare ej egaren berättigad
till ersättning för skada, som derå förorsakats af renar, så framt
ej antingen stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som
af Konungen blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med uppsåt
eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.»

Lördagen den 17 April, e. in.

IS N:0 41.

Beträffande denna paragraf afgåfvos yttranden af Rör. förslag

till lag ang.

Herr Gunnar Eriksson: Som jag under förmiddagens diskus-;a^a*Bree”si!<l t
sion uttalade mina åsigter med afseende å stängselskyldigheten, skall till renbete i
jag icke upptaga Kammarens tid vidare derom, utan endast anhålla, Sverige m. m.
att Kammaren behagade afslå hela denna 11 §. Den sammanhänger (Forts.)
icke med någon annan paragraf i lagen. Det heter dessutom i denna
paragraf: Der inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
inom den del af Jemtlands län, hvarest hemmanen blifvit skattlagda
enligt den för Yesterbottens läns lappmarker före år 1873 gällande
metod, etc.

Nu förekomma inom den socken, i hvilken jag hor, flere hemman,
som äro skattlagda dels efter den gamla skattläggningsmetoden och
dels efter Vesterbottens-Lappmarks-skattläggningsmetoden. Det finnes
således i samma by gamla skattehemman och lappskattehemman. Af
Medstugan t. ex. äro 8/l(l skattlagda efter Vesterbottens-Lappmarks-skattläggningsmetoden
och 2/io äro gammal skatte. Skola nu 8/10 hägna om
sina stackar, för att vinna ersättning, om skada sker, men 2/''ln varda
befriade från stängselskyldigheten och ändock hafva ersättningsrätt,
derest skada timar? Stadgandet kan icke der tillämpas. I sjelfva
verket finnes det många byar inom samma socken, som äro skattlagda
på samma sätt.

Jag yrkar rent afslag å den nu föredragna paragrafen.

Herr Hellgrén: På de skäl, jag på förmiddagen anförde, skall
jag anhålla om afslag på denna paragraf.

Herr von der Lancken: Jag yrkar deremot bifall till paragrafen.

Såsom herrarne känna, är detta just den vigtigaste1 paragrafen i hela
lagförslaget, den om hvilken diskussionen på förmiddagen i synnerhet
rörde sig. Jag vill ännu en gång påpeka, hvad jag förut yttrat, att,
har man en gång tillerkänt lapparne utflyttningsrätt under vintertiden,
så ligger det i sakens natur, att, om å sådana marker finnes något,
som är af beskaffenhet att kunna af renen tillgodogöras, d. v. s. sådant,
som omtalas i denna paragraf, konseqvensen bjuder, att de bofaste
skola vara skyldige att omgärda detta så, att det ej kan af renen
skadas. Om detta icke sker, kan uppenbarligen lappen icke åläggas
någon skyldighet att godtgöra möjligen uppkommen skada, derest den
icke förorsakats af grof vårdslöshet eller uppsåtligen. Det finnes dessutom
många trakter, dit lapparne aldrig komma med sina renar, och
der kan den bofasta befolkningen lemna hässjorna utan inhägnad, men
ligga dessa i lapparnes väg och de komma dit med sina renar, så är
det i följd af sjelfva principen i denna lag en skyldighet för den bofasta
befolkningen att inhägna sina hässjor, så att icke renarne kunna
göra skada derpå.

Jag yrkar bifall till 11 § oförändrad.

Häruti instämde Herr Ekman.

N:o 41. 14

Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det propositioner gifvits
‘dt ‘svenska ^ På Paragrafens godkännande som på afslag, blef paragrafen af
ia/parnes “^Kammaren godkänd.

till renbete i

Sverige in. m. £ ^2
(Forts.)

Blef likaledes godkänd.

Derefter föredrogs § 13, lydande sålunda:

»Aro inom en trakt de för lapparne afsätta land så belägna, att
de renar, som söka bete å dessa land, kunna antagas komma att, der
bevakning saknas, under betestiden sträfva omkring i hela trakten, och
äro omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som af renar göres å
angränsande, den bofasta befolkningen tillhöriga egor, icke kan antagas
hafva blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra lappar än dem,
som uppehålla sig å dessa land, kan trakten förklaras skola utgöra ett
skadeersättningsområde, inom hvilket de lappar, som der med sina renar
uppehålla sig, skola i de fall nedan sägs vara underkastade gemensam
ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas den bofasta befolkningens
egendom. Konungen bestämmer, hvilka trakter skola förklaras
utgöra särskilda skadeersättningsområden, och fastställer gränserna för
ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde i Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker, under Juni, Juli och Augusti månader, eller
inom Jemtlands län under tiden från och med den 1 Maj till den 1
Oktober skada å egor af den beskaffenhet, hvarom i 10 § sägs, och
kan ej utrönas genom hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad,
åligger ersättningsskyldigheten de lappar, hvilka uppehålla sig
med sina renar å de land, som äro belägna inom skadeersättningsområdet,
och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader
dem emellan fördelade i förhållande till det antal renar,
hvarmed en hvar af dem tillhörer området. Om vid den tid, skadan
skedde, renar tillhörande ändra än de lappar, som ega rätt att vistas
å landen, der uppehöllo sig, skola äfven dessa lappar i förhållande till
antalet af sådana renar i ersättningen deltaga. Visar lapp, förr än
förlikning träffats eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad
af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri.

Lapp, som uppehåller sig med sina renar ä land, beläget inom
skadeersättningsområde, skall för ordningsmannen uppgifva antalet af
de renar, han har under sin vård, och dessas egare. Öfverstiger renantalet
med eu femtedel eller mera det af honom uppgifna, böte högst
fyratio kronor.»

Efter uppläsning af denna paragraf anförde:

Herr Nyström: Jag ber att få påpeka, att på 9:de raden af
2:a stycket står »fördelade» såsom predikat till »ersättningsbeloppet»,
och hemställer sålunda, att ordet »fördelade» måtte utbytas mot ordet
»fördeladt».

Lördagen den 17 April, e. m.

15 N:0 41.

Herr von der Lancken: Förhållandet är uppenbarligen bero -Rör. förslag
ende på ett tryckfel, och något binder torde icke möta för Kammaren tl^ la9 an9-att besluta den ändring, Herr Nyström föreslagit. lapparnes rätt

till renbete i

Herr Waldenström: Jag är af alldeles motsatt tanke mot Herr Sverige ro. ro.

von der Lancken. Här kan icke vara ett tryckfel; ty i paragrafen (Forts.)
står det »ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader»,
och således bör uttrycket vara sådant det nu är.

Herr Nyström: Jag vill icke ingå i någon grammatikalisk tvist,
och icke heller hålla på mitt yrkande, men jag tror, att det kan vara
lika mycket skäl för det ena uttrycket som för det andra.

Herr von der Lancken: Jag afstår från mitt förra yrkande.

Vidare anfördes icke. Kammaren godkände paragrafen sådan den
af Utskottet föreslagits.

Derefter skedde föredragning af § 14, hvilken hade denna lydelse:

»Fordrar någon ersättning för skada, som af renar förorsakats, och
är det ostridigt, af hvilken skadan hör gäldas, varde, der den som
skadan lidit det äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af
tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas den, mot hvilken
anspråket väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om
valet af den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvande att
på ansökan af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder
till ersättning dörndt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att
gälda kostnaden för syneförrättningen. Sättes ersättningen ej högre
än den ersättningsskyldige före synen bjudit, gälde den, som anspråket
väckt, synekostuaden.

Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar.

Vill den, som fordrar ersättning, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.»

Herr Waldenström yttrade: Jag skall be att få göra en anmärkning
med afseende å den 14 §. Det heter nemligen i 1 mom.:

»Fordrar någon ersättning för skada, som af renar förorsakats, och är det
ostridigt, af hvilken skadan bör gäldas, varde, der den som skadan lidit
det äskar, frågan efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige
skiljemän» o. s. v. Sedan tillägges i slutet: »varder till ersättning
dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden
för syneförrättningen. Sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige
före synen bjudit, gälde den, som anspråket väckt, synekostnaden».
Detta sista anser jag vara en mycket vigtig bestämmelse,
hvarför jag anser den höra återkomma äfven i det sista momentet.

Det heter nemligen der: »Vill den, som fordrar ersättning, hellre ge -

}i:o 41. 16

Lördagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag näst lita domstol än skiljemän till, stånde det honom öppet». Derefter
rfe * svenska ^orc^e fortsättas med orden: »Varder till ersättning dömdt, skall den
lappames r««ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda rättegångskostnaden. Sättes
till renbete i dock ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före synen
Sverige m. m.bjudit, gälde den, som anspråket väckt, rättegångskostnaden».

(Forts.) Jag anhåller, Herr vice Talman, om proposition på detta tillägg

till sista momentet.

Herr von der Lancken: Det är uppenbart, att det tillägg till

sista momentet, som Herr Waldenström föreslog, är obehöflig!. I det
afseendet är Rättegångsbalkens 21 kap. tillräckligt. Der föreskrifves
just samma sak, som Herr Waldenström föreslog. Finnes det ingenting
bestämdt i lagen i detta afseende,. tager domaren naturligtvis
hänsyn till de allmänna bestämmelser härom, som i Rättegångsbalken
förefinnas.

Jag anhåller om bifall till 14 § oförändrad.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkämdes sådan den af Utskottet
föreslagits.

§§ 15-31.

Blefvo jemväl godkända.

£ 22.

Denna paragraf var, enligt Utskottets förslag, så lydande:

»Ej må bete eller slåtter å de för lapparne afsätta land af dem
upplåtas till bofaste. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild. Varder
bete eller slåtter å något för lapparne afsatt land af dem ej användt,
och finnes upplåtelse af sådant bete eller sådan slåtter tills vidare
kunna ske utan intrång eller skada för lapparne, ege Konungens Befallningshafvande
att mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess
behof deraf åter för lapparne uppstår. Medel som härigenom inflyta,
skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen, till förmån för
lapparne användas.

Rätt till jagt och fiske å de för lapparne afsätta land må ej af
dem till annan upplåtas. Finnes upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
å dylikt land kunna ske utan skada för lapparne, ege Konungens
Befallningshafvande att, sedan de lappar, hvilha ega rätt att med
sina renar å landet uppehålla sig, blifvit hörde i ärendet, tills vidare
tillåta annan att emot afgift å landet jemte dessa lappar utöfva jagt
eller fiske; och galle om användandet af medel, som härigenom inflyta,
hvad ofvan i fråga om lega för bete eller slåtter finnes stadgadt.»

Efter det paragrafen blifvit uppläst, yttrade:

Herr Gunnar Eriksson: Jag beklagar att Utskottet vid behandlingen
af denna paragraf icke fäst något afseende vid det i Friherre

Lördagen den 17 April, e. m.

17 N:0 41.

Nordenskiölds reservation framstälda förslag att lapp icke må ega att Rör. förslag
till vård mottaga renar från bofaste utan hela lappbyns medgifvande. ^ ^

I Herjeådalen har frånvaron af ett dylikt stadgande sannolikt fram-iapparnes räu
kallat en mängd kollisioner mellan lapparne och de bofaste, som icke till renbete i
ega några renar. Nu tillätes en lapp att från de bofaste taga mot^^e “■ m.
renar till sådan myckenhet, att de senare hafva dylika djur till nästan (Forts.)
lika stort antal som hela lappbyns; och man har således icke allenast
Iapparnes renar att dragas med, utan man måste äfven på enskildes
egor skydda sig för ohägn af de bofastes renar. Vore medgifvandet
för lapp att mottaga bofastes renar till vård beroende på medgifvande
från hela lappbyn, skulle sannolikt något vunnits emot ett dylikt missbruk.
Men som det nu är stäldt, då lappen kan utan lappbyns hörande
taga mot hur många bondrenar som helst, hvilka göra intrång på
öfriga lappars och bofastes betesmarker, måste jag beklaga icke allenast
ett sådant förhållande, utan äfven att det tillfälle, som nu yppat sig
att få ändring deri, icke af Utskottet begagnats.

Jag inskränker mig till detta uttalande, utan att framställa något
yrkande.

Herr Friherre Nordenskiöld: Jag ber att få tacka för det tillmötesgående
som kommit min reservation till del från representanten
från Jemtland. Som han emellertid icke gjort något yrkande, afstår
äfven jag från att framställa något sådant och vill finna mig i att
paragrafen i fråga antages, sådan Utskottet föreslagit densamma. Hvad
jag hufvudsakligen med min reservation afsett är att få sådan ändring
i paragrafen, att den enskilde lappen icke skulle få mottaga andras
renar i sin vård utan att derom först hafva hört öfriga af lappbyns invånare.
Det är en bestämmelse, som enligt min mening förr eller
senare blir alldeles nödvändig. Under förhoppning att mitt förslagmåtte
vinna bättre framgång ett annat år, inskränker jag mig nu till
att yrka bifall till Utskottets.

Herr Waldenström: Jag skall endast låta herrarne höra, huru
denna paragraf blifvit bedömd af de personer, som den närmast skall
gälla.

Så här yttra sig lapparne inom Fröstvikens fjälltrakt vid hållet
sammanträde om denna paragraf: »Att lapparne förunnas rätt att

upplåta mindre betes- och slåtterlägenheter åt närmast boende svenska
grannar, emedan just genom utbyte af lapparne tillhörig slätt eller
bete å ena sidan och bofaste tillhörigt renbete å den andra, sämja ofta
kan åstadkommas i mindre tvistiga fall; deremot borde det ej vara
tillåtet hvarken för lappar eller någon myndighet, att inom det för
lapparne afsätta land upplåta rätt till jagt af det skäl, att hundar derigenom
få anledning skrefva omkring». Lapparne lida nemligen mycket
af nybyggarnes hundar. Somliga nybyggare hafva flere hundar, som
de rigtigt inöfva till jagt på ren. Och dessa hundar äro, såsom lapparne
sjelfva förklara, mycket värre än både varg och järf.

Å 138 sidan af de vid Utskottets betänkande fogade bilagor förekommer
följande yttrande från de bofastes sida: »Utom det att stämman
förenar sig uti Herr Farups yttrande med afseende på denna para Andra

Kammarens Prot. 1886. N:o 41. 2

S:0 41. 18

Lövdagen den 17 April, e. m.

Rör. förslag graf, så vill deri dessutom på det högsta beklaga, om densamma blefve
''de ‘svenska la§; ^ da ville deraf uPPsta störa olägligheter och stridigheter emellan
lappames ra«^aPParne och de bofaste, åtminstone inom Offerdals socken och, vi tro
till renbete i det, äfven i andra socknar gränsande till fjellen. Förut är nämndt,
Sverige m. m.att ett godt förhållande alltid varit rådande'' emellan lapparne och de
(Forts.) bofaste inom denna socken; och detta i följd deraf, att de å ömse
sidor gått hvarandra till mötes, så att om lappen förorsakat den bofaste
någon skada, så har den bofaste fått den ersatt eller öfversett den
derigenom att han under sommaren fått begagna lappen tillhörigt bete,
hvilket han för sommaren icke behöfver, emedan renen då vistas i
högsta fjellet. En sådan öfverenskommelse skulle nu tillintetgöras, om
lappen fråntoges rätt att under sommaren råda öfver betet på sin tillerkända
mark. Om Konungens Befallningshafvande finge rättighet
att å offentlig auktion åt den högstbjudande upplåta betet under sommaren
å en viss fjelltrakt, så blefve visserligen betalningen för densamma
ej så stor och inbringande för lapparne, att den skulle kunna
ersätta den skada, som de i många fall derigenom komme att lida af
de bofaste». Således beklaga å ömse sidor, både lappar och de bofaste,
om ifrågavarande paragraf skulle komma att antagas. Men då Riksdagen
tyckes hafva föresatt sig att påtruga de bofaste och lapparne
en välsignelse, som de sjelfva undanbedja sig, så har jag icke något
yrkande att göra.

Herr von der Lan eken: Jag yrkar bifall till lagparagrafen
oförändrad.

Jag. ber tillika få erinra, att det skulle vara en uppenbar misshushållning,
om Konungens Befallningshafvande icke skulle ega att
utarrendera bete eller slåtter samt rätt till jagt och fiske å de till
lapparne afsätta land, då betes- eller slåtterlägenheterna samt jagten
och fisket icke behöfvas för lappames näring. Någonting annat afser
icke heller denna paragraf.

Mot Herr Gunnar Eriksson och Friherre Nordenskiöld får jag anmärka,
att det är alldeles omöjligt att kontrollera, om en lapp mottager
främmande renar till vård. Ingen lär väl kunna se på renen,
om den tillhör den bofaste eller en lapp. Dessutom måste det vara
eu fördel för lappen att, om han icke sjelf eger renar, få emottaga
andras renar till vård och på så sätt tillgodogöra sig betet på fjellen.
Slutligen ber jag herrarne komma i håg, dels att lappen endast har
nyttjanderätt en till fjellen, så att han derifrån icke kan utestänga andra
lappar; dels ock att, om trängsel af renar på en trakt skulle uppstå,
Konungens Befallningshafvande har rätt att låta den lapp utflytta,
hvars hjord uteslutande eller hufvudsakligen tillhör bofaste.

Jag ber på dessa grunder få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, godkändes den
förevarande paragrafen.

§§ 33 36.

Blefvo jemväl godkända.

Lördagen den 17 April, e. m.

19 N:0 41.

Slutmeningen var af följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887».

Efter föredragning häraf anförde:

Herr von der Lancken: Då Första Kammaren återremitterat
denna punkt af lagförslaget i ändamål att få den omredigerad i sådant
hänseende, att det skulle vara möjligt att få lagens trädande i kraft
i hvad Jemtland angår uppskjutet till den 1 Januari 1888 utom beträffande
de punkter, som afse expropriation af mark samt upplåtelse
af kronoparker till betesmark, anhåller jag att Andra Kammaren måtte
fatta samma beslut.

I enlighet med det af Herr von der Lancken sålunda gjorda yrkande
blef slutmeningen till Utskottet återförvisad.

Rubriken till lagförslaget.

Godkändes.

Ordet begärdes härefter af

Herr Wagenius, som yttrade: Då jag icke kan gilla de beslut,

Kammaren nu fattat, i synnerhet hvad rörer lagens första §, ber jag
att få anmäla min reservation mot dessa beslut.

Vidare anförde:

Herr Farup: Jag anhåller också att få anmäla min reservation
mot de beslut, Kammaren nu fattat beträffande denna lag.

Herr Hellgrén: Äfven jag anhåller att få till protokollet antecknad
min reservation mot de beslut, Kammaren nu fattat.

Efter föredragning vidare af punkten 2, innefattande förslag till
lag angående renmärken, blefvo lagförslagets samtliga

§§ 1~?

Godkända.

Slutmeningen i detta lagförslag lydde:

»Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888, dock må ej förr
än sex månader från nämnda dag förflutit den i 4 § stadgade ansvarsbestämmelse
tillämpas å renegare, hvilken anbringar eller låter anbringa
icke faststäldt renmärke, som af honom var användt, då lagen
trädde i kraft.

Rör. förslag
till lag ang.
de svenska
lapp ar nes rätt
till renbete i
Sverige m. m.

(Forts.)

N:o 41. 20

Lördagen den 17 April, e. m.

I fråga härom anförde

Herr von der Lancken: Äfven denna slutmening har af Första
Kammaren återremitterats till Utskottet. Jag yrkar derför, att den
måtte jemväl af denna Kammare dit återförvisas.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt, att jemväl denna slutmening
skulle till Utskottet återförvisas.

Lagförslagets rubrik godkändes.

Slutligen förklarades Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan vara
genom Kammarens i ämnet redan fattade beslut besvarad.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets Utlåtanden:

N:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 6, 9, 13,
16 och 20 Riksdagsordningen; och

N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förändrad lydelse af § 71 Riksdagsordningen.

Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:

N:o 7 a, med anledning dels af Kongl. Maj:ts proposition om anslag
till kommersiella attachéer vid beskickning eller konsulat och dels
af väckt motion om anslag till handelsagenters anställande i utomeuropeiska
länder;

N:o 8 a, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag angående afförande
från riksstaten af lifbeväringsregementets anslag;

N:o 50, angående fortsättning af arbetet å sakregistret till Rikets
Ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till och
med år 1866; och

N:o 51, i anledning af väckta motioner om afsättande af en fond
för bildande af olycksfalls- samt ålderdomsförsäkringsanstalter för arbetare,
pensionering af arbetare in. m.; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 26), i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till lag för meddelande af koncessioner åt enskilde att anlägga
telegraf- och telefonledningar.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

21 N:0 41.

Lördagen den 17 April, e. m.

§ 4-

Från Kammarens ledamot Herr A. Key hade ankommit eu skrifvelse
af följande innehåll:

Till Talmannen i Riksdagens Andra Kammare.

På grund af närlagda läkarehetyg får jag härmed anhålla, att under
den återstående delen af innevarande riksdag varda befriad från
deltagande i riksdagsgöromålen.

Stockholm den 18 April 1886.

Vördsamt
Axel Key.

Det åberopade läkarebetyget hade följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Professor Axel Key,
som lider af kronisk katarr i luftrören och för att söka återvinna helsa
bör under denna vår vistas i ett varmare klimat, härigenom är hindrad
att vidare deltaga i denna Riksdags förhandlingar, intygar på aflagd
embetsed.

Stockholm den 14 April 1886.

P. J. Wising.

Med. D:r och e. o. Prof.

Efter föredragning häraf beviljades den af Herr Key begärda ledigheten.

Härförutom beviljades ledighet från riksdagsgöromålen åt:

Herr J. O. Orwall under 6 dagar fr. o. m. den 19 dennes.
» A. Svartling » 3 » » » 19 »

» E. V. Wretlind »8» » »21 »

och » Nils Olsson »7» » »19»

§ 5.

Anmäldes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 29, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående bestämmelser om vård och förvaltning af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. 1/410 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1886. N:o 41.

3