RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1886:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1886. Första Kammaren. N:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 1 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående det i Utskottets
utlåtande N:o 55 framlagda förslag till lag angående eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
åt Stats-Utskottet i dess memorial N:o 61 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med anledning af Herrar Törnebladhs
och Lyths motioner, medgifver, att de enskilda jernvägsaktiebolag,
hvilka erhållit lån ur de af 1871 och 1876 årens Riksdagar
beviljade anslag till låneunderstöd för enskilda jernvägar, må, om de
sådant önska och före utgången af innevarande år derom hos Fullmäktige
i Riksgäldskontoret göra anmälan, återbetala sin skuld till
Riksgäldskontoret på sådant sätt, att annuiteten, utan rubbning af
öfriga för lånet gällande bestämmelser, för tiden från och med nästkommande
år beräknas till fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter fyra och
eu halt för hundra å oguldet kapitalbelopp, och återstoden utgör afbetalning
derå; dock under vilkor att de jern vägsaktiebolag, hvilka
häraf sig begagna, skola vara underkastade de jemkningar i erhållna
koncessionsvilkor eller andra af Kongl. Maj:t för dem gilna bestämmelser,
hvilka Kongl. Maj;t, ur statens och det allmännas synpunkt
samt för åstadkommande af närmare öfverensstämmelse med de under
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 39.

N:o 39. 2

Lördagen den 8 Maj, f. m.

senare tid gifna koncessioner, må finna skäl att, föreskrifva och före
den 1 nästkommande December delgifva bolagens styrelser; samt
att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anmäler ofvanberörda beslut,
med anhållan tillika, att Kongl. Maj:t täcktes i de fall, då med anledning
af detsamma jemkning i ofvan antydt hänseende af Kongl.
Maj:t beslutas, och för den händelse att något bolag skulle hafva
vägrat underkasta sig dylik jemkning och i följd deraf ej ega åtnjuta
den medgifna annuitetsnedsättningen, före innevarande års slut
gifva sådant Fullmäktige i Riksgäldskontoret tillkänna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hafva Herrar Törnebladhs och Lyths ofvanberörda
motioner blifvit af Riksdagen afslagna.

Vid omröstningen slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—80;

Nej-25.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 232, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 73 Ja och 114 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 153 Ja och 139 Nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Ja-propositionen.

Föredrogs och lades till handlingarna Konstitutions-Utskottets
under gårdagen bordlagda Memorial N:o 9, i anledning af återremiss
af Utskottets Utlåtande N:o 7, angående väckt motion om ändring
af §§ 6, 9, 13, 16 och 20 Riksdagsordningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: KonstitutionsUtskottets
Utlåtande N:o 10, Riksdagens Kanslideputerades Memorial
N:o 2 samt Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:is
17 och 18.

Fortsattes föredragningen af Sammansatta Banko- och LagUtskottets
Utlåtande N:o 1.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

3 N:o 89.

3 ''punkten.

Utskottets förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifning
sr ätt.

2 §.

Herr Törnebladh: I sjelfva verket är denna paragraf en af
de vigtigare i det nya lagförslaget, ock jag kan derför icke underlåta
att belysa densamma med ett yttrande, hvarvid jag hufvudsakligen
ställer mig på den ståndpunkt, jag bör intaga såsom målsman för
Riksbanken.

Det har här blifvit yttradt af flere talare, att det mål, hvartill
man bör sträfva, är att få en stark sedelutgifvande bank, hvilken då
väl skulle vara Riksbanken. Det är klart att jag icke, för min del,
har något att invända mot eu sådan uppfattning, och jag föreställer
mig att meningarna, huru skiljaktiga de kunna vara i det smärre,
dock i det hela gå derpå ut, att om man kunde åstadkomma en
stark centralbank, stark i mer än ett afseende, icke blott så att den
redan vore solid, utan så, att den kunde förblifva solid genom sin
organisation, skulle man vara benägen att förr eller senare uppgifva
den lagstiftning, som tillåter enskilda banker att utgifva sedlar åtminstone
af den minsta valören och i längden väl äfven af alla
valörer. Men det är alldeles klart, att om man också tager kraftig
hänsyn till det målet, såsom ett framtidsmål, så har man icke rätt
att derför bryta med det närvarande för hastigt eller åstadkomma
rubbningar i den allmänna rörelsen, hvilka kunde på ett betänkligt
sätt störa densamma.

Om man nu fasthålla’ båda dessa synpunkter, så måste man
dock, såsom jag från begynnelsen har anmärkt, sträfva till att få en
sedelutgifvande bank, till att börja med kanske blott för de mindre
valörerna, under det att möjligen enskilda banker kunde hafva qvar
50- och 100-kronorna och naturligtvis också tillsvidare 10-kronorna.
Flera skäl tala för att hafva det målet i sigte. Jag skall icke vara
lång i att utveckla dem. Det har många gånger talats om olägenheten
att hafva flera sedeltyper, en olägenhet som är större i samma
mån som den menskliga industrien utvecklas och dermed äfven konsten
att eftergöra sedlar. Det är så mycket mera skäl att undvika
liera typer, som, enligt hvad redan i går blifvit anmärkt, banksedlarne
i den stora allmänhetens ögon äro ett så starkt myntrepresentativ,
att de nästan närma sig till mynt, ehuru de ju, i och
för sig sjelfva, icke äro det.

Ett annat skäl är naturligtvis förhållandet till utlandet, och i
det afseendet ber jag att få anmärka, att Riksbanken kan visserligen
icke, från sin synpunkt, klandra, om någon tager ut guld från Riksbanken
för att dermed betäcka sina skulder till utlandet, så vida
han icke på annat sätt kan få guldvaluta. Det anmärktes under
diskussionen i fjol af en kraftig målsman för de enskilda bankerna,
att det skulle vara liksom att Riksbanken missunnade allmänheten
att taga ut guldet. Detta är icke förhållandet, men icke starkare

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

N:0 BO. 4 Lördagen den 8 Mai, f- ui.

Lagförslag än vår riksbanks guldkassa är, spelar det icke så obetydlig rol,
angående om visga anstalter kunna på en kort tid samla i hop stor mängd af
bankbolag Riksbankens sedlar och på dem skaffa sig guld, hastigt minska
med sedel- kassan och tvinga Riksbanken att, med anlitande af sina reserver,
utgifnings- söka få upp den igen till normal höjd, hvilket har till följd, att
rätt. Riksbanken måste minska sin diskontering och utlåning. Detta
(Forts.) Rommel'' att återverka på de enskilda bankerna, som i längden icke
kunna uppehålla sin utlåning på det viset. Just detta förhållande
till utlandet, att det är Riksbanken, som har sig ålagdt att väsentligen
ensam sörja för kassan, verkar dertill att Riksbanken måste i
största mån hafva också sedelemissionen i sin hand. Det vore annars,
ungefär detsamma, som om i ett hushåll den, som skulle sörja för
inkomsterna, icke hade något att göra med utgifterna. Helt olika
är det, om sedlarne äro spridda i allmänhetens fickor och på många
händer, än om, i följd af sakens natur, qvantiteter af dem hopa,s på
några få händer, och helt annat äfven i de länder, der guld cirkulerar
i någon större mängd hos allmänheten. Då strömmar i följd
af minskad diskontering och utlåning guldet till stor del tillbaka till
centralbankens kassa.

Men om nu också förhållandet är sådant, att Riksbanken bör
blifva herskande i fråga om sedelutgifningen, bör man se till att
man icke gör öfvergången från det närvarande för hastig. Jag är
den förste att erkänna, att de enskilda bankerna inom landet uträttat
mycket godt, och att allmänheten har dem att tacka för åtskilliga
förmåner i bankväg, men jag ber dock att bestämdt tå betona, att
det fält, som de enskilda bankerna odlat, icke blott är besådt med
rosor, utan att det växer äfven åtskilliga tistlar bland rosorna, och
det må man icke glömma, då det gäller att gifva stadga och soliditet
åt landets kreditväsende i allmänhet. Jag är icke fullt öfvertygad,
att den stora utlåning, som af de enskilda bankerna bedrifvits, till
sin helhet har fylt den legitima rörelsens behof, utan är det väl
sannolikt att en del af densamma gått till behof, som icke kunna
sägas tillhöra den verkliga affärsrörelsen utan i större eller mindre
mån konsumtionskreditens område, i hvilket afseende jag endast behöfver
erinra om termen »hushållskreditiv», hvilka i många fall äro
ett slags förtäckt lån.

Dertill kommer, att dessa enskilda banker, utom sin sedelutgifning,
hafva en mycket stark upplåning mot ränta, hvilket fölen
sedelutgifvande bank alltid är en risk och, om något trångmål
inträffar, icke kan undgå att utöfva inflytande dels på allmänhetens
förtroende till banken och dels äfven på bankens ställning och dess
förmåga att under onda tider hålla uppe den legitima rörelsen,
hvilket väl kan gå för sig under goda tider, hvaremot denna rörelse
under de dåliga kan komma att lida eller rättare måste göra det,
derför att bredvid den legitima rörelsen gått åtskilligt, som kan anses
såsom illegitimt.

Huru skall nu tillräcklig varsamhet kunna iakttagas vid öfvergången
till det nya systemet? Denna varsamhet rör privatbankerna,
men den rör naturligtvis också Riksbanken, såsom här blifvit framhållet,
ty för att målet skall kunna uppnås och för att man med

Lördagen den 8 Maj, f. m.

5 K:o 39.

kraft skall kunna sträfva dertill, måste man också förstärka Riksbankens
ställning, icke blott i afseende på kassan, utan äfven i det
konstitutiva och organisatoriska, och här har särskildt betonats att
utan sådan förstärkning af Riksbankens ställning eu amortering af
de små sedelvalörerna, äfven om några år, icke kan anses rådlig att
sätta i lag. Jag skall deremot icke göra någon annan erinran än
den, att det torde vara skäl att då snart öfvergå »from sounds to
things» och framställa tydligt hvad man vill i afseende å Riksbankens
organisation, och icke allt för länge hålla på med en »recherche de
la meilleure des républiques», som är allt för vacker i det teoretiska,
men i det praktiska icke tager något steg framåt, och jag erinrar,
att då detta förslag blifvit framstäldt af regeringen, har regeringen
utom hvad rör sedelutgifningen och metalliska kassan icke fordrat
någon annan ändring rörande Riksbanken, än ett förändradt stadgande
för val af dess fullmäktige, så att de skulle väljas för tre år
i sänder, samt att denna Kammare har ansett sig böra afslå äfven
denna lilla ändring i sättet för Riksbankens styrelses tillsättning,
hvilken, enligt mitt förmenande alldeles bestämdt skulle innebära
eu förbättring. Under sådana förhållanden är det icke underligt,
om man med någon misstro tänker på hvad månde varda af den
omtalade förändringen, eller af Riksbankens motsedda »förstärkning»? Ser

man på de enskilda bankernas rörelse, vill jag, för min del,
betona, att då förslaget ju icke skall afse att för all framtid fastspika
det förhållande, som nu eger rum med sedelutgifningen, så
måste också förslaget hafva ett uttryck derför, att sedelutgifningsrätten
inskränkes. Denna inskränkning kan man säga ligger i minskningen
af det maximum, som nu finnes för sedelutgifningen och
som är vida högre än det af regeringen föreslagna. Maximum har
varit understundom 81 millioner, men ibland stigit deröfver och gått
till mer än 90 millioner. Nu är’ väl att betänka, att detta maximum
aldrig varit uppnådt och att de enskilda bankernas egna målsmän
säga, att det betyder ingenting, ty normen för sedelutgifningen är
allmänna rörelsens förmåga att mottaga sedlar. År detta rigtigt, kan
jag icke finna annat, än att det är tillräcklig varsamhet om man
håller sig till de siffror, som för de senare åren representera just
denna allmänna rörelsens förmåga att mottaga sedlar, eller omkring
50 millioner, såsom regeringen föreslagit. Det har sagts, att detta
skulle kunna leda till rubbningar i affärs- och industrilifvet och att
det icke är rådligt att sätta sedelutgifningen så pass låg, emedan
siffran är tagen för en period af större tryck i affärslifvet. Jag ber
få anmärka, att om man går till de enskilda bankernas rapporter, sfi
var det för 10 år sedan, den 31 Mars 1876, visserligen utelöpande
sedlar för i rundt tal 62,000,000 kronor, men trots detta så uppgänga
bankernas sammanlagda fordringar icke till högre belopp än
247,000,000 i rundt tal, under det att 1886 vid samma tid de utelöpande
sedlarne gingo icke till mer än omkring 50,000,000, hvaremot
summan af fordringarna uppgick till 330,000,000, hvilket torde
visa, så vidt man af dessa siffror kan döma, hvilket ju till eu viss
grad kan ske, att det är icke sedelutgifningen i och för sig, som är

Lagförslag
angående
enskilda
hankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

J»;o 39.

Lördagen den 8 Maj. f. in.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

den bestämmande faktorn i afseende på bankernas förmåga att kunna
tjena allmänheten, utan att i den ingå åtskilliga andra moment,
hvilket också är lätt att fatta, när man tänker derpå, att äfven aktiebankerna,
som icke hafva sedelutgifningsrätt, under denna tid ökat
sina fordringar från 101,000,000, som de voro 1876, till 177,000,000
1886, och märk väl att dessa banker icke kunna utgifva en enda
sedel.

Nu har man sagt, att det är mycket sant, att 50 millioner representera
det utevarande beloppet sedlar, men till det finnes en sedelreserv
och det är med den, som afdelningskontoren förnämligast
skola uppehållas. Om nu man stannar vid samma siffra, som har
varit under de närmast förflutna 5 åren, hvilket ju Utskottets förslag
i viss mån skulle innebära, äfven om man tänker sig 50 millioner
utelöpande och resten såsom reserv, eller så omkring, så blir följden
deraf, att man i sjelfva verket står stilla i afseende på sedelutgifningens
indragning och icke tager något steg framåt dertill, under
det att denna lag dock borde vara ett steg i rigtning att så småningom
inskränka den än mera och kanske efter en längre tid helt och hållet
amortera densamma. Om nemligen nu enskilda bankerna under den
förestående 10-årsperioden få hafva samma belopp sedlar utelöpande,
så vänja de sig att betrakta detta belopp såsom fixt och sörja icke
på annat sätt för sin rörelses upprätthållande, under det för Riksbanken
svårigheterna genom fixerandet af en så pass hög summa
som 60 millioner blifva åtminstone icke mindre, utan i viss mån
större än eller lika med förut, allrahelst om, såsom anledning är att
förmoda, statens upplåning från utlandet under dessa år kommer att
väsentligt minskas, ett förhållande som icke kan undgå att utöfva
inflytande på Riksbankens kassatillgång, ty hvarje upplåning från
utlandet ökar för tillfället Riksbankens förmåga att upprätthålla den
metalliska kassan och de fonder, som tjena till att, i händelse af
behof, stärka och fylla densamma.

Nu säger man, detta må så vara, beträffande sedlar i allmänhet,
men hvad särskilt tiorna angår, är det ytterst vanskligt att bestämma
gränsen för låg, emedan det är svårt att hålla rigtig begränsning
af beloppet utelöpande tior så att man i tid hinner göra
indragning tillräckligt för att icke, såsom lätt kan hända, komma
öfver gränsen och dermed utsätta sig för den risk, som deraf följer.
Jag vill då anmärka, att utelöpande beloppet tior April—December
1879, innan femkronesedlarne indrogos, var högst 16,6 millioner och
lägst 13,4 millioner; att det steg under 1880 till lägst 18,6 millioner
och högst 30,8 millioner, allt i runda tal, och har sedermera hållit sig
omkring denna senare summa, eller 27, 28, 29 till 30 millioner eller
så omkring. Då har i denna massa af utelöpande tior äfven ingått
ersättning för en stor del af de indragna femmorna, och dessa representerade
under April—December 1879 lägst nära 12 millioner och
högst något öfver 17 millioner kronor. Samtidigt med att de enskilda
bankernas femmor indrogos, ökades Riksbankens utgifning af
femkronesedlar icke obetydligt, så att den frän nära 4 millioner 1879
gick upp till 11 millioner 1880, eller tillväxte med 7 millioner, och
sedermera har den hållit sig ungefär vid denna siffra. Alltså, för de

Lördagen den S Maj, f. m.

7 N'':o 39.

indragna femmorna har Riksbanken redan gifvit ersättning genom Lagförslag
ökad utsläppning af femmor, och enligt det förslag, som af Kammaren
redan blifvit antaget i fråga om ändring af lagen för Rikets Ständers bankbolag
bank, har Riksdagens möjlighet att utgifva sedlar ännu mera ökatswed sedelutän
förut, vid livilket förhållande det är klart, att hvad som är ute igifningsrätt.
allmänna rörelsen på en gång lätt kan hållas uppe, ty om det i någon (Forts.)
mån sker en minskning i de enskilda bankernas utelöpande sedelstock,
motsvaras den godt af hvad Riksbanken släpper ut mer än
förut, och här är icke fråga om den ena eller andra banken, utan om
hvad den allmänna rörelsen kan mottaga af sedlar.

Men jag kommer nu till en annan sak. Bankkomitén har föreslagit
sedelutgifningsrätten grundad på värdepapper till ett maximibelopp
af 50 millioner kronor, och det är temligen tydligt, att komitön
i det hänseendet har tänkt sig, att de utelöpande sedlarne icke skulle
utgöra hela detta belopp, utan att eu del skulle vara inneliggande
reserv. Kongl. Maj:t har velat ytterligare förbättra ställningen för
de enskilda bankerna genom att tillåta, dem utgifva sedlar för två
tredjedelar af guldkassan, mot det att dessa två tredjedelar sattes i
allmänt förvar. Men hvad som helt och hållet har blifvit förbisedt i
Utskottets förslag, är förhållandet till den metalliska kassan i de enskilda
bankerna. Är denna metalliska kassa redan enligt Kongl.

Maj:ts förslag något försvagad derigenom att två tredjedelar af guldtillgången
skulle kunna bindas genom att sättas i allmänt förvar och
således icke för ögonblicket vara tillgängliga för inlösen af sedlar,
så är det klart att, om jag lägger till tio millioner, förhållandet
mellan sedelstocken och den guldkassa, som fins för att inlösa sedlar,
blir mycket mindre förmånligt än förut. Tv den metalliska kassan i
guld är nu omkring 7 1/2 millioner. Skulle deraf 5 millioner tänkas
nedsatta i allmänt förvar, och blott 2 ‘/2 millioner återstå för inlösen,
så är det lätt att finna att 2 1/2 i förhållande till 60 spelar en mindre
rol än 2]/2 i förhållande till 50, och detta är så mycket vigtigare,
som just de Överskjutande 10 millionerna och hvad derutöfver mot
guldbetäckning utsläppes har tendens att söka sig tillbaka till bankerna.
Ty i samma mån jag ökar sedelutgifningen öfver en mera
normal gräns, i samma mån strömma sedlarne under vissa tider med
nödvändighet tillbaka till banken, och då trycker detta mer än förut
på guldkassan, som då är betydligt mindre, nemligen en tredjedel
mot förut.

Jag ber nu att få tillägga, att, dä man har talat om det synnerligen
förmånliga förhållandet, att de enskilda bankerna alltid skulle
stå till reds med att invexla sina sedlar med guld, man också bör
inse, att detta är ett lagbud, som endast har sin betydelse, i händelse
det fått fullständigt uttryck i förmågan att fullgöra förbindelsen, hvilken
åter måste vara ytterst svag, derest mot den utgifna sedelmassan af
60 millioner svarar en guldkassa af ej fullt 3 millioner kronor. Nu
kunna dertill läggas Riksbankens sedlar, för livilka guld alltid kan
erhållas, och detta blir då ett ytterligare skäl för de enskilda bankerna
att försöka att i sina hvalf hafva Riksbankens sedlar, hvilket
äter skulle innebära en ytterligare fara för Riksbanken. Men jaganmärker
med afseende härpå, att, då man har berömt sig af att

N:o 89. 8 Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag kunna livilket ögonblick som helst invexla privatbankssedlar med
“enskilda denna invexling med Riksbankens sedlar i det ögonblicket icke

bankbolag är detsamma, ehuru den om en timme eller några dagar kan blifva
med sedelut■ det, beroende på hvarest den enskilda bankens hufvudkontor är begifningsrätt.
läget. Ty om eu privatbankssedel presenteras längst ner i Skåne
(Forts.) eller upp i Norrland för att utbytas mot en Riksbankens sedel, så
kan det dröja en viss tid, innan denna kommer till Stockholm för
att der invexlas med guld. Detta anmärker jag emot hvad eu talare i
går sade derom, att de enskilda bankerna skulle hafva lättare att
ögonblickligen invexla sin sedelmassa än Riksbanken. Detta är icke
förhållandet, oafsedt att en ögonblicklig invexling i större omfattning,
enligt all praktik, icke kan förekomma. Jag tror att den ärade talaren
der vid lag för öfrigt icke fäste tillräckligt afseende bland annat
derpå, att i fråga om de enskilda bankerna den utländska behållningen
understundom motsvaras af utländsk skuld, under det att i
Riksbanken den utländska behållningen beräknas så, att skulden först
blir afdragen.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om Utskottets
förslag att med tio millioner kronor öka sedelutgifningsrätten, betraktadt
i och för sig, icke kan vara tilltalande eller ens rådligt, om
man allvarligen vill förbättra kreditväsendet inom landet. Det enda
rigtiga i detta afseende synes då vara att gå så nära regeringens
förslag som möjligt, och ehuru jag visserligen icke skulle hafva önskat
tillägget om två tredjedelar af guldkassan, af skäl som jag redan
anfört, vill jag dock icke under nuvarande förhållanden motsätta
mig regeringens förslag utan anhåller att få yrka bifall dertill.

Hvad frågan om tiokronesedlarne och deras amortering beträffar, så
förekommer den först senare, och jag skulle då hafva tillfälle att derom
yttra mig. Detta kommer jag dock troligen icke att göra, emedan,
efter den förklaring, som här från statsrådsbänken blifvit gifven, det
för närvarande icke mycket tjenar till att derom orda. Jag endast
upprepar hvad jag förut sagt, nemligen att jag anser tiokronesedlarnes
afskaffande inom en icke för långt aflägsen framtid såsom ett verkligt
önskningsmål för att Riksbanken må rätt och till landets fromma kunna
fullgöra sin förnämsta uppgift, nemligen den att upprätthålla myntvärdet.
Jag tänker mig nemligen Riksbanken såsom en i alla afseenden
äfven till sina konstitutiva grunder stark bank och vågar
uttala ^den förhoppningen att, om något i den vägen skall föreslås,
det måtte snart och med allvar och eftertryck föreslås, på det att
frågan derigenom må blifva löst. Men antingen bankfrågan nu blir
i någon män afgjord vid denna riksdag eller lemnad in stata quo,
så innebär dock den olösta frågan om Riksbankens ställning en fara
för utvecklingen af vårt lands kreditväsen, och att undanrödja denna
tara, att åstadkomma ett bättre ordnadt och äfven i afseende på
sjelfva bruket ändamålsenligare kreditförhållande, det är visserligen
en af de uppgifter, som för närvarande främst och vigtigast ligga för
den svenska riksförsamlingen och för den svenska regeringen.

Jag yrkar bifall till den af regeringen föreslagna siffran af femtio
millioner, såsom den, utöfver hvilken sedelutgifningsrätt grundad på
värdepapper ej må medgifvas.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

9 N:o 39.

Herr Claeson: I motsats till den siste talaren önskar jag, för
min del, att Kammaren måtte antaga Utskottets förslag, ock ber att
få angifva skälen dertill.

Jag kade för att bilda mig ett omdöme i denna sak ett godt
material i den sakrika utredning, som innehålles i Hans Excellens
Herr Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet. Hans Excellens
säger der, att vid det första steget i rigtning att få en enda sedelutgifvande
bank det är af vigt att detta steg tages så varsamt, att
man icke äfventyra!- att störande ingripa uti affärs- ock näringslifvet
ock såmedelst öka det redan befintliga betrycket, ock att kan anser
att, för att vinna detta mål, det är af nöden att under den tid,
kvarom nu är fråga, låta de enskilda bankerna hålla utelöpande sedlar
till ett belopp af femtio millioner kronor. Hans Excellens antager
vidare att det, med afseende på de många afdelningskontoren, icke
är möjligt för de enskilda bankerna att, om högsta tillåtna beloppet
är femtio millioner, hålla utelöpande i rörelsen mer än omkring
fyratio millioner. För att afhjelpa detta föreslår Hans Excellens en
marginal sålunda, att de enskilda bankerna derutöfver skulle få
utgifva sedlar för två tredjedelar af sin guldkassa. Denna har emellertid
icke stigit till mer än 8 millioner kronor, och således skulle
bankerna på detta sätt endast erhålla fem millioner, sä framt de ej
för ändamålet öka sina guldkassor. Det lär dock icke vara sannolikt,
att de enskilda bankerna skola begagna en så dyr apparat som att
öka sin guldkassa, och således skulle de endast kunna hålla utelöpande
sedlar till ett belopp af 45 millioner kronor. Vidare har det antagits
inom Utskottet och här i går af en talare framhållits, att den begränsning,
som tillkommit i Kongl. Maj:ts förslag, att endast ett visst belopp
af sedlar finge utgöras af tiokronor, måste åstadkomma den verkan,
att de enskilda bankerna icke kunna utsläppa ens så stort antal
sedlar som nyss är nämndt. Jag har sålunda kommit till den öfvertygelsen,
att, om Kongl. Majrts förslag bifalles, bankerna icke skola
kunna hålla utelöpande sedlar till högre belopp än 40 millioner eller
något litet derutöfver. När jag önskar förändringen till (jO millioner,
sker det således för att vara trygg att det af Kongl. Maj:t åsyftade
ändamålet vinnes, och att den varsamhet, som Kongl. Maj:t ansett nödvändig,
fulleligen iakttages. Hvad sjelfva siffran 50 millioner beträffar,
så synes den mig snarare något för lag än för hög.. Den är mindre
än medeltalet åt utgifna sedelbeloppet under sista femårsperioden,
som dock har varit en tryckt period, och det upplystes från statsrådsbänken
att det sammanlagda beloppet af utgifna sedlar tidtals
uppgått till öfver 70 millioner.

På dessa grunder, och då jag håller före, att det i en så vigtig
och grannlaga fråga som denna är klokare att iakttaga något för
stor varsamhet, hvaraf ingen menniska kan blifva lidande, än för
liten, hvarigenom många kunna bringas i ofärd, kommer jag till det
resultat att 60 millioner kronor såsom begränsning vore att föredraga
framför 50 millioner och får för den skull anhålla om bifall till Utskottets
förslag.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedel•utgifningsrätt.

(Forts.)

i\:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedclutgifningsrätt.

(Forts.)

Herr Smith: Man har uttalat förvåning öfver, att jag icke i går
afton besvarade de skarpa skott, som mot mig då rigtades. Men jag
fann det mindre lämpligt sä sent på aftonen och skall derför bedja
att få göra det i dag, helst som hvad jag nu ämnar säga står i ett
visst sammanhang med den nu föredragna punkten.

Innan denna lag började i går diskuteras, uppträdde Lag-Utskottets
ordförande och föreslog, att den skulle antagas endast under det vilkor
och förbehåll att Andra Kammaren antoge lagen om Rikets Ständers
bank, som nyss förut blifvit i denna Kammare antagen. Jag är icke
lika lagklok som Lag-Utskottets ordförande, det må ingen heller
begära, men jag kan icke neka, att jag blef högeligen frapperad
öfver ett sådant förslag. Hvartill tjenar då att här diskutera om
en lag, om resultatet af diskussionen skall göras beroende af Medkammarens
beslut? Det är oss bekant, att det är mycket osannolikt
att den lag om Riksbanken, som här blifvit antagen, jemväl blir af
Andra Kammaren antagen, och i sådant fall har hela den diskussion,
som bär blifvit förd om sedelutgifvande banker, intet värde på grund
af det förslag, som Lag-Utskottets ordförande gjort och denna Kammare
antagit. Är detta öfverensstämmande med grundlagen, har jag
ingenting att derom andraga, och jag antager, att så är fallet, efter
som Lag-Utskottets ordförande har väckt förslaget.

Samme man, en Konungens troman, tog sig friheten att i sitt
anförande just vid detta tillfälle förklara, att svenska allmogen vid
ett tillfälle har velat undandraga sig sin pligt. Han fälde detta
yttrande öfver svenska allmogen i en hånfull ton. Det är dock eu
dom, som svenska allmogen enligt mitt förmenande icke förtjenar,
och då jag har blifvit vald af allmogen i en provins, anser jag mig
pligtig att tillbakavisa detta yttrande af en Konungens troman. Jag
ber honom ihågkomma, att, om bakom honom i detta ögonblick måhända
stå å ena sidan ett starkt intresse i vårt land, som kallas
privatbanksintresset, och å andra sidan byräkratintresset, står dock
bakom mig svenska allmogen. Ja, skratten I, mine herrar! Skrattar
bäst som skrattar sist. Vi få väl se. Det kan hända, att svenska
allmogen i längden icke låter äfven en så mäktig man skymfa sig. Ty
det lag en skymf i detta yttrande, mine herrar. Jag tror, att tyngdpunkten
i vårt politiska Rf lutar så till, att det icke längre är omöjligt,
att allmogen och de med dem likstälde en vacker dag kunna finna
nödvändigt, att länets höfding blifver hemma äfven under vintermånaderna,
och att han kan bättre gagna sitt fosterland i sitt eget
län än på detta rum. Sådant kan mycket väl hända, i fall dylika
uttalanden ske alltför ofta.

För några dagar sedan helsades jag vid mitt inträde i denna
Kammare af samme man med följande ord: »Hvarföre har jag icke
fått något exemplar af den sista smutsskriften?» Jag frågar Eder,
mine herrar, om man kan anse passande, att en ledamot af Första
Kammaren helsar den andre på detta sätt? Jag får uttala mina tankar,
huru jag behagar. Det är min rätt, och jag skall veta att bevara
den. Slen man borde hafva anspråk på att i Första Kammaren blifva
höfligt bemött, åtminstone af så bildadt och lärdt folk. Goliath var
också stor, men det hindrade icke att David besegrade honom. Jag

Lördagen den 8 Maj, f. m.

11 N:o 39.

vill icke saga, att i den meningen denna liknelse här eger sin tilllämpning,
men så mycket tror jag, att jag en annan gång skall få
handla oantastadt, när jag handlar såsom svensk medborgare, utan
att smädas af ett dylikt tilltal, när jag inträder i Kammaren.

Samme talare förklarade under min frånvaro i går, etter hvad
mig berättats, att han tyckte mera om en föregående talare, derför
att han hade varit ridderligare och här i detta rum sagt, hvad han
ville säga, och icke förut gjort det i form af ett cirkulär. Jag tror,
att det både varit ridderligare att säga detta, då jag fans i rummet
och kunde svara derpå. Men hvar och en har sin åsigt om ridderlighet,
så att derom vill jag icke tvista.

Nu skall jag öfvergå till att besvara ett par af de artillerisalvor,
som mot mig afskötos af privatbankernas målsmän. Men förste talaren,
verkställande direktör i en enskild bank, framvisade mot mig
ett stort antal siffror. Beklagligtvis komrno de så raskt, att jag icke
hann notera dem. Jag är således icke i tillfälle att i dag vederlägga
dem, och får förklara, att det icke är omöjligt att något fel i
mina sifferuppgifter kan vara begånget. Jag skall säga herrarne
orsaken dertill. Några dagar före Riksdagens sammanträde återkom
jag från en lång resa från utlandet. Jag hade således mycket liten
tid på mig för att sammanföra hvad jag ville föreslå för Riksdagen,
och som herrarne sett att mina motioner varit ganska många, om
också icke i herrarnas ögon mycket värda, så har likväl dag och
natt åtgått för medhinnande före motionstidens slut af den massa
motioner, jag aflåta. Att man kan vara sömnig nattetid, sedan man
arbetat hela dagen är visserligen beklagligt, men jag tror, att, när
jag får Kammarens protokoll rörande den ärade talarens yttrande,
jag då skall blifva i tillfälle att visa honom, att differensen icke
skall utgöra något synnerligen fördelakligt bevis på de enskilda
bankernas ställning och soliditet. Hade alla de enskilda bankernas
ställning varit lika god som den banks, hvars direktör han är, sä
är det sannolikt, att jag icke skrifvit någonting emot dem, åtminstone
icke på det sätt, som jag nu har gjort. Men beklagligtvis
är så icke förhållandet, och det är anledningen hvarför jag har
skrifvit.

Den ärade talaren nämnde Arbetareringens bank, som jag har
grundat. Meningen med grundandet af denna bank var ingalunda
att skapa en egentlig bank, utan en institution till att gifva förlag åt
konsumtionsföreningar, som samtidigt skulle skapas efter en i England
realiserad plan, som gått utomordentligt väl, t. ex. i Manchester.
Jag misslyckades i försöket att åstadkomma de konsumtionsföreningar,
som skulle hafva sammanhang med banken. När jag blef invald i
banken, tillkännagaf jag, att jag af sjukdom vore förhindrad att sjelf
leda affärerna och mottog valet endast under vilkor, att jag finge
vistas utomlands så mycket jag ville. Jag vistades också i utlandet
största delen af den tid jag tillhörde bankens styrelse och har icke
deltagit i något enda diskonteringsbeslut, ej heller i hvad sedermera
der har passerat. När jag återkom förliden sommar och fann, att
penningar i denna bank varit utlånade på ett sätt, som icke öfverensstämde
med bankens reglemente, så drog jag min hand från en sak,

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39.

Iiördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag som jag ansåg origtig och icke kunna försvaras. Således kan jag
angående j^tt bära detta klander. Jag skäms icke för att misslyckas. Det är
bankbolag ''ngen skam, om man betalar förlusterna sjelf. Sämre är det, om
med sedelut- man misslyckas och vill att staten skall betala dem.
gifningsrätt. Emellertid skall den ärade talaren få af mig en brochyr N:o 3
(Forts.) i bankfrågan, der jag skall hafva äran att vederlägga honom punkt
för punkt, och han skall nog finna, att jag icke varit så sömnig
ändå.

Derefter kom en annan talare, som var mycket stygg emot mig.
Han vände sig personligen emot mig och ville visa, huru djupt okunnig
jag vore. Ja, det är många, som äro okunniga här i verlden, och
ändå komma de in i detta rum. Jag är således icke ensam. Om
nu den ärade talaren har tagit doktorsgraden i bankvetenskapen, det
vet jag icke. Men har han gjort det, så har han tagit en dålig
grad. Han meddelade upplysningar, som skulle helt och hållet tillintetgöra
mig, men olyckligtvis voro de gripna ur luften. Han förklarade
att franska banken hade tre milliarder francs i utelöpande
sedlar och tre milliarder på deposition. Här har jag d’Economiste
Frangais». Den innehåller, att franska banken den 29 April detta
är hade utelöpande sedlar för 2 milliarder 851 millioner francs, således
nära 3 milliarder. Men talaren glömde upplysa, att samma
bank denna dag hade metalliska valutor för 2 milliarder 424 millioner
francs och att således denna banks hela obetäckta sedelskuld
endast uppgick till 427,270,404 francs. Talet om den stora inlåning
af tre milliarder, som denna bank skall hafva på deposition och icke
gifva ränta för, är sålunda högst tvetydigt. Det låter storartadt, men
är icke fullkomligt rigtigt.

Fransmännen äro icke så rika, att de låta tre milliarder stå inne
utan ränta. Det inskränker sig till i Paris 419,271,080 francs och »dans
les succursales» 57,117,887 francs. De tre milliarderna inskränka
sig således till icke fullt 500 millioner. Det är icke ''mer än en
femtedel af hvad den ärade talaren uppgå!, men det är ju icke så
noga oss vänner emellan. Effekten i Kammaren blir så fasligt stor,
när man tager till sådana der belopp, och det är den effekten jagvill
förminska. Med den engelska banken är förhållandet enahanda.
Den hade den 29 April 1886 utelöpande sedlar till belopp af 24,694,815
pound sterling, men den hade samtidigt i guld 21,402,462 pound
sterling, således blott 3,292,353 pound sterling sedlar, som icke voro
betäckta af metallisk valuta. Jag undrar just, om man kan säga att
detta är att göra sina affärer på samma sätt som våra enskilda
banker? Den engelska banken hade i stället på »Comptes particuliers»
22,442,153 pound sterling. Jag ber att härvid få upplysa, att
i England kunna insättningarna betraktas såsom varande utan ränta.
De äro vid anfordran förfallna. Sedelutgifningen är derför så liten i
förhållande till hvad den är i Frankrike. Den engelska sedelutgifningen
är ungefär 617 millioner francs, då den i Frankrike är nära
3 milliarder. Nationen är icke mycket mindre, men affärerna äro
mycket större i England än i Frankrike och derför tyckes ju sedelgifningen
böra vara större i England än i Frankrike, men så är, som
sagdt, icke förhållandet. Detta beror derpå att sedelutgifningen i

Lördagen den 8 Maj, f. m. 13

England icke behöfves i så hög grad, ty der, såsom vid hvarje smult
banksystem, använder man chéques i stället för sedlar, och derhän
hoppas jag också att vi skola komma, då den i går antagna bankaktiebolagslagen
trädt i kraft och blifvit tillämpad äfven på de
sedelutgifvande bankerna. I så fall skulle vi icke behöfva så mycket
sedlar.

Samme talare nämnde att han hade del i tre banker. Han hade
40,000 kronors kapital i dessa banker och, då han icke derpå vunne
mer än 1 procent, sålunda endast 400 kronors högre inkomst om året.
Han frågade då, om jag kunde tro att han röstade i egen sak för
400 kronor. Det var en bra närgången fråga. Det trodde jag icke
någon skulle vilja göra för tio, hundra gånger den summan, nej, icke
för någon summa i verlden. Åtminstone ville icke jag göra det.
Men han talade äfven om en annan sak, som förvånade mig. Han
nämnde att han dref en rörelse, der han omsatte för en million
kronor om året, men der förlagskapitalet utgjorde 2 å 3 millioner.
Mine herrar, är den uppgiften rigtig, så förvånar det mig icke att
han pläderade för privat bankssystemet. Har han fått län frän privatbankerna
till så stort belopp, så tror jag att han varit så i »klorna»
på dem, af hvilka han lånat, att han måste taga deras parti. År det
så, beklagar jag honom, men jag hoppas att förhållandet icke är så,
fastän jag upphittade det på ett sådant sätt. Det är klart, att det
icke blott är bankegare, som kunna tala i eget intresse här vid lag,
utan äfven gäldenärerne i bankerna kunna ganska väl i denna fråga
tala i egen sak, för så vidt deras ställning är sådan, att de finna
det nödigt. Jag vill dock hoppas, att hvarken det ena eller andra
slagets intresse skall inverka på de beslut, som här fattas.

Den ärade talaren förklarade vidare, att han icke hade någon
anledning att tala till fördel för de enskilda bankerna, och han
berörde dervid sina enskilda affärer. Jag vill derpå svara honom,
äfven om det är min enskilda affär, att jag personligen icke har
något lån hvarken af Riksbanken eller någon annan bank eller
någon enskild person inom eller utom Sverige. Jag står här som
eu fri man och talar utan eget intresse. Jag gör det derför, att det är
min öfvertygelse och derför att jag tror att jag har rätt. Jag kan misstaga
mig, det är ursäktligt, men ni måste ursäkta mig, mine herrar, att
jag uttalar hvad jag anser vara rätt och till fosterlandets nytta.
Man har offentligt sagt och klandrat att Riksbanken tillåtit en firma,
som jag för min son etablerat i Hamburg, att referera till Riksbanken,
och att jag derför skulle vara intresserad för Riksbanken.
Jag vill då upplysa er, mine herrar, om att denna firma icke har
för afsigt att låna några pengar af någon, utan endast att förmedla
betalningen af varor, som gå mellan Sverige och utlandet. Deu har
kredit nog och bryr sig icke om att låna. Jag etablerade den ifrågavarande
firman, för att tillförsäkra min son de provisioner, som förut
utbetalats till andra firmor i Hamburg, och förfragade mig hos bankofullmäktige,
om de tilläte att firman refererade till Riksbanken. Jag
meddelade dem fullständigt icke blott hvarom frågan gälde, utan
derjemte hela min ställning i fall någon förfrågan skulle göras. Jag
tror icke någon förfrågan är gjord och jag tror icke att någon kom -

N:o 89.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsriitt.

(Forts.)

N:o 89.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedeliggifning
srätt.

(Forts.)

mer att göras, ty vi söka icke någon kredit. Man kade derför
kunnat låta kli att för denna sak smäda mig ock bankofullmäktige,
kvilka senare jag, om så beköfdes, skulle vilja freda från alla obehag
med anledning af denna sak genom att i ett cirkulär meddela
förloppet.

Man kar vidare klandrat mig, derför att jag namngifvit dem af
Kammarens ledamöter, som äro delegare i enskilda banker. Det må
derför tillåtas mig att förklara, hvarför jag gjort denna publikation.
Jag har under kela mitt lif, allt sedan jag blef min egen, ock det är
nu 30 år sedan, sett med hvilken hänsynslöshet de enskilda bankerna
gå till väga i vårt land. Jag kar aldrig deltagit i kommunala
värf eller i det offentliga lifvel på något sätt förr än nu såsom ledamot
af denna Kammare. Här i Stockholm kade vi förr i verlden
och kafva än en institution, som kallas Stockholms enskilda bank.
Denna hade förr en rösträtt i Stockholms första valkrets af, om jag
minnes rätt, 7 å 8,000 röster vid stadsfullmäktigeval, och banken använde
denna rösträtt. Det roade mig en gång att gå och få del af
röstlängderna och söka få klart för mig, huru man röstade. Jagkom
då under fund med, att Stockholms enskilda bank insatte hvarenda
ledamot i stadsfullmäktige för första valkretsen. Verkställande
direktören satte in sig sjelf.^ Han hade icke mer än några hundra
röster af andra personer. Aret derpå utlyste samme verkställande
direktör och de, som jemte honom genom bankens röster satts in i
stadsfullmäktige, ett valmöte å börsen. Jag hade då aldrig varit på
något offentligt möte, men var närvarande vid detta. Den ifrågavarande
verkställande direktören valdes till ordförande. Jag begärde
ordet och frågade huruvida Stockholms enskilda bank ämnade begagna
sin rösträtt på mötet och, då ordföranden vid mötet såsom
verkställande direktör väl kände, huru banken ville rösta, antog jag,
att han skulle svara. Han blef förvånad öfver denna framställning
och förklarade, att han tänkte rösta. Nåväl! mine herrar, jag förklarade
då, att jag för min del icke kunde gilla ett sådant tillvägagående.
Jag har sett, hvad som passerat i svenska riksdagen
under en serie af år, så fort bankfrågan varit föremål för behandling
derstädes. På den grunden har jag ansett det vara intressant att få
veta, i hvilken proportion Kamrarnes ledamöter hade del i enskilda
banker. Har jag gjort orätt sä beklagar jag det, men jag trodde
icke, att det var något att skämmas för att ega del i en enskild
bank. Jag visste icke, att detta ansågs som en skam. Hade jag
det trott, skulle jag naturligtvis icke hafva gjort det.

Jag öfvergår nu till saken. I går förklarade en talare, att Sveriges
Riksbank icke skulle vara lika solid som de enskilda bankerna.
Jag kan icke underlåta att uttala min ytterliga förvåning öfver en
sådan uppgift. Riksbanken eger i eget kapital, såsom hvar och en
kan se af den sista bankrapporten, öfver 49 millioner. Hela dess
affär derutöfver representerar ett kapital af 75 millioner. Tager jag
nu de utländska nationalbankerna och jemför dem, enligt bankkomiténs
betänkande, som lierrarne torde medgifva vara tillförlitligt,
med den svenska, så ställer sig saken så, att af öfriga lands nationalbanker
har den engelska banken i grundfond i förhållande till ute -

Jf:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

löpande sedlar 57,59 procent, den franska 6,23 procent, den tyska
14,8 8 procent, den nederländska 8,so procent, den österrikiska
24,50 procent, den belgiska 15,42 procent, den danska 38,49 procent
och den norska 29,6 8 procent. Dessa äro de belopp de öfriga nationalbankerna
ega i grundfond, i förhållande till utelöpande sedlar. Sveriges
Riksbank egde deremot i utelöpande sedlar den 31 Mars 1886
41,553,812 kronor, men hade i eget kapital 49,547,153 kronor. Riksbanken
egde således mer eget kapital än utelöpande sedlar, och betydligt
mer! Det är dermed visadt att Sveriges Riksbank är den
starkaste nationalbank, åtminstone af dem, bankkomitén uppräknat.
Detta kan icke bestridas. Den skulle icke blifvit svagare om min
motion vunnit bifall af Riksdagens Kamrar, och Riksbanken fått hela
sedelutgifningen sig tillförsäkrad. Den hade då äfven i förhållande
till kapitalet blifvit den starkaste, och detta utan gensägelse. Att
man under sådana förhållanden vill i detta rum nedsätta sin egen
nationalbank, det hade jag sannerligen icke väntat.

Jag kommer nu till systemet af en sedelutgifvande bank. Bankkomitén
säger å sid. 240 i sitt betänkande följande:

»Dessa enbankssystemets fördelar: större visshet om sedelmyntets
inlösbarhet, större trygghet för sedelemissionens behöriga begränsning,
större fasthet och kraft i farliga tider, äro så stora, sammanhänga
så nära med med myntrepresentativets sjelfva begrepp och art
samt äro för dess gagnelighet eller vådlighet så väsentligt bestämmande,
att komitén utan meningsskiljaktighet funnit sig böra uppställa
organiserandet af en enda sedelutgifvande bank såsom mål för
det svenska bankväsendets utveckling». Men hvad blef resultatet af
detta uttalande? Jo, i motiven till Utskottets lagförslag erkändes
väl rigtigheten af att vi skulle i framtiden få en sedelbank, men
det oaktadt innehöll lagförslaget bestämmelser, ''som ovilkorligen måst
hafva fått till följd en mängd enskilda bankers bibehållande under
lång framtid.

När bankkomitén hade utredt att det var rigtigt att ju förr
desto hellre få en sedelutgifvande bank i landet, hade det varit skäl
att lyssna till komiténs välbetänkta ord och icke lemna saken å
sido på sätt som skett till skada för landet. Det är klart att en
sedelutgifvande bank måste vara det enda rigtiga, ty eljest skulle
icke alla de länder i Europa, som i detta ögonblick hafva enbankssystem,
hafva antagit detsamma. Frankrike, Ryssland, Österrike,
Grekland, Danmark, Norge m. fl. hafva endast en sedelutgifvande
bank, Tyskland, England, Italien och Finland hafva centralbanker
med sedelutgifningsrätt, hvaremot Schweitz har 28 banker, som till
stor del egas af kantonerna sjelfva. Denna bevisföring borde enligt
mitt förmenande varit till fyllest för att öfva ett annat inflytande på
besluten i denna Kammare än den gjort. Jag ansåg onödigt att i
går afton gifva några skäl och några bevis, ty jag hörde redan på
sjelfva tonen att beslutet var fattadt och att det icke tjenade till
någonting att tala, men jag vill till protokollet hafva antecknad min
skiljaktiga mening och derför talar jag, äfven om jag måste tala för
tomma väggar. Till protokollet skall det dock komma och der må
det stå för min räkning.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39. 16 Lördagen den 8 Maj, f. va.

Lagförslag Man sade i går afton att, i fall någon olycka bände, om en
angående kris inträffade, så skulle Riksbanken falla fortare än de enskilda
enskilda bankerna. Jag tror icke att denna förutsättning var rigtig och jag
med sedel- vågar till och med påstå att den under vanliga förhållanden är nära
utgifnings- nog omöjlig. Men skulle banken komma i trångmål, så frågar jag
''rätt.'' Er, änne herrar, om ni verkligen tron, att den svenska nationen i
(Forte.) slutet af nittonde århundradet skulle undandraga sig att betala sin
skuld. Det är möjligt att man från det hållet vill det, men hvad
allmogen beträffar, vågar jag uttala den öfvertygelsen, att så icke
kommer att ske, ty kommen väl i håg, mine herrar, att svenska
staten eger i tillgångar öfver 500 millioner mot en skuld af 227
millioner och att, om nu svenska staten, det vill säga svenska folket,
eger Riksbanken, och staten eger tillgångar, så skall väl statens tillgångar
betala statens skulder. .Sker icke så, är det väl ej så farligt
att i ett land, der budgeten öfverstiger 80 millioner, anskaffa det
kapital, som skulle vara af nöden för att betala Riksbankens skuld,
om en olycka skulle hända. Jag beklagar, att Första Kammaren i
denna fråga handlat som den gjort, ty den har redan innan diskussionen
var öfver afgjort hela frågan och afslagit den på annat sätt
än det vanliga. Denna Kammare, liksom förslagsställaren i går, visste
allt för väl att Andra Kammaren icke skulle antaga lagen om Riksbanken
i den form, den förelåg, och att det sålunda icke fans någon
möjlighet att vid denna riksdag lösa bankfrågan. Jag beklagar detta,
ty jag är öfvertygad om, att ingen fråga fordrar en snar lösning i så
hög grad som denna. Vid nästa riksdag blifva vi kanske icke mägtiga
någon lösning. Det kan då se ut på helt annat sätt och jaghoppas,
att de herrar, som förorsakat denna utgång, då taga skulden
derför på sina breda axlar. Jag är mycket för smal att deri taga
den ringaste del. Jag är allt för obetydlig och förstår alldeles för
litet och skall derför afböja den äran. Hvarje uttryck, som i går
afton i detta rum uttalades mot Riksbanken, upptogs utan någon
slags ovilja, men hvarje uttalande mot de enskilda bankerna mottogs
med ovilja. Tron I icke, mine herrar, att eu fosterlandsvän kan
känna sig bedröfvad öfver att se något sådant och öfver att denna
fråga var afgjord innan den varit föremål för diskussion? Jag åtminstone
blef bedröfvad, det måste jag bekänna. Jag blef det icke
derför att jag med min ringa, obetydliga ställning i denna Kammare
trott mig kunna inverka på Riksbankens framtid, utan derför att
Riksbanken är nationens bank. Jag hade trott, att nationens främste
män, som ju till stor del äro samlade i detta rum, främst skulle
värnat denna bank, ty i den banken sitta icke några enskilda intressen
vid styret hvarken från den ena eller andra samhällsklassen.
Der äro alla likstälda. Det tyckes väl derför vara allas vår pligt
att i främsta rummet värna Riksbanken. Men man ville det icke
på den sidan, der de enskilda intressena gjort sig så kraftigt gällande,
i fråga om de enskilda bankerna. Det är att beklaga att
diskussionen i denna fråga varit så kort och att så få yttrat sig
deri, ty Kammarens protokoll hade bort innehålla flera yttranden än
af två bankdelegare. Det hade varit önskligt att man fått höra äfven
andra än de som haft egna intressen i frågan yttra sin mening.

Lördagen den 8 Maj, f. a. IT N:o 39.

Det fick jag icke och kunde ingenting fa lära. Jag har varit hän- Lagförslag
visad allenast till det lilla, man sade att jag lärt förut, och detta har angående
jag icke velat underlåta att uttala. Man har för några dagar sedan lankbolag
afslagit Riksbankens utvidgning genom inrättande af.afdelningskontor med sedelag
det skäl, att den derigenom skulle försvagas. Äfven jag var af utgifnings
den meningen, men det finnes många sätt att skapa ett starkt system rätti
vårt land, utan att hafva enskilda sedelutgifvande banker. Det (Forts-)
finnes den väg Schweiz begagnat, nemligen att kantonerna eller provinserna
skapa sina egna banker. Jag ser icke något hinder för att
landstingen ingå såsom aktieegare till någon del i nya aktiebanker
och taga in privata personer med i dessa. Det privata intresset
komme då att brytas; åtminstone vill jag hoppas, att i de provinser,
der allmogen har något att säga, man skall kunna på något sätt
bryta det starka intresse, som nu beherskar äfven de provinsiella
råden. Har man kunnat tillämpa ett sådant system i ett sådant land
som Schweiz, så antager jag att det icke vore omöjligt här. 1 så
fall skulle talet om Riksbankens svaghetstillstånd upphöra, ty då
skulle nationalbanken endast vara en sedelutgifvande bank, som icke
mottoge några som helst depositioner eller penningar på upp- och
afskrifningsräkning mot ränta, utan i likhet med utlandets centralbanker
mottoge blott fonder utan ränta. Om Riksbanken endast utgåfve
sina sedlar och allenast mottoge fonder utan ränta, blefve den
otvifvelaktigt i tillfälle att sälja dessa till billigare pris, än om den
liksom de enskilda bankerna upplånade fonder mot hög ränta. Om
Riksbanken icke egde ett enda öre, som kostade den något, så vore
det underligt, om den icke kunde låna ut mot lägre ränta än de enskilda
bankerna, som måste betala ränta för de fonder, de upplåna.

Det är tydligt att, om Riksbanken blefve i tillfälle att genom en
sådan sedelutgifning och eu sådan upplåning ä vista hafva hela sitt
kapital utan ränta och att utlåna detta kapital, Riksbanken kunde
vara billigare än någon annan vid utlåning, och således få de bästa
papper i hela landet, samt derigenom blifva i tillfälle att sköta sin
affär på samma sätt som de stora nationalbankerna i utlandet. Så
länge delta system finnes, är det ingen möjlighet att åstadkomma
något dylikt, ty det ligger icke i de enskilda bankernas intresse, att
det finnes en nationalbank, som kan handla så, som de stora nationalbankerna
kunna göra. Det ligger i deras intresse att försvaga
den på allt sätt och icke lemna något tillfälle dertill oförsökt. Jag
tror således, att här varit en bättre grund att bygga på än den,
hvarpå vi byggt, och tror icke att jag misstagit mig härutinnan.

Jag vill nu öfvergå till de enskilda bankerna och deras sedelutgifning.
Man förklarade här i går afton, att de enskilda bankerna
vore mycket solidare än Riksbanken. Ingen önskar det hellre än
jag, men jag kan icke instämma i desse talares påståenden. Jag
vill, för att kunna fatta mig kort, till eu början taga de enskilda
bankerna alla tillsammans. Saken ställer sig så, att, om jag afdrager
alla deras egna tillgångar, så väl i aktiekapital som i reservfond och
reserverade medel, hvilka samtliga den 31 Mars 1886 uppgingo till
74 millioner, så återstår en skuldmassa af 321,491,000 kronor. Denna
Första Kammarens Prof. 1936''. N:o 39. 2

N:o 39. 18 Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag skuldmassa är alldeles icke farlig under vanliga tider och icke under
angående n|g0n tid, så länge den solidariska ansvarigheten finnes. Så länge
bänkman den qvarstår, anser jag det vara omöjligt, att någon kan förlora ett
med sedel- enda öre på en svensk enskild bank. Jag vill uttala detta innan
utgifnings- jag går vidare.

rätt. Meu, mine herrar, dessa tider fortfara icke alltid. Här kan

(Forts.) komma en bankkris eller en allmän kris. Utomlands har räntestegringen,
såsom herrarne kanske sett, redan börjat, och det är
icke omöjligt, att den kommer att fortfara. Om en tidpunkt af fara
inträder, så frågar jag: Äro dessa banker starka nog att möta en
sådan tid? Nej, mine herrar, långt derifrån, ty då måste man betrakta
hvad de hafva att betala å vista, och hvilka tillgångar de
hafva för att möta sina å vista-förbindelser. Enligt denna bankrapport
uppgå deras ä vista-förbindelser till mer än 100 millioner
och deras kassatillgång till 20 millioner. De hafva att betala 100
millioner med en kassa af 20 millioner. Under en kristid skall det
visa sig, att detta förhållande är för svagt. Hvem skall då stödja
dem? Riksbanken! År 1857 behöfde de hjelp och fingo den af Riksbanken.
Sedan dess hafva de också behöft hjelp, och den har lemnats
dem i detta rum och rummet här bredvid. Det kan komma en
tid, då å nyo hjelp behöfves, och den kan blifva oss dyrare än vi
nu ana. Derför vill jag varna för att antaga en lag;, hvarigenom
man bibehåller och för nära nog obegränsad framtid fastslår sedelutgi
fn i n gs rätt eu, men på samma gång upphäfver den solidariska ansvarigheten.
Denna kan vara obehöflig under göda tider och har
varit det nu under 56 år, men jag tror, att bankkomitén sannolikt
uttalat det rätta, då den säger, att det hus, som icke brunnit under
50 år, dock kan brinna, och att det icke är omöjligt att, ehuru vi
nu icke haft krig under 70 år, vi framdeles kunna få det, hvarför
vi böra se till att vi ordna våra angelägenheter så, att vi kunna
möta faran, då den kommer. Hafva vi genom den nu föreslagna
lagen värnat oss mot kommande faror? Jag vågar betvifla det och
vill här hafva uttalat dessa mina tvifvel.

Det sades i går afton, att de enskilda bankerna skulle under
hvilka förhållanden som helst kunna honorera sina förbindelser med
de inneliggande papperen. Låtom oss då undersöka dessa papper!
I vexelportföljen ligga 116,285,000 kronor. Vore dessa papper af
samma beskaffenhet som de utländska centralbankernas portföljer,
då, mine herrar, hade Ni till icke obetydlig del rätt. Men i dessa
svenska portföljer representeras samma vara icke mindre än 3 eller
4 gånger. Importören köper sin vara af utländingen, som drager
en vexel på importören. Denna vexel diskonteras af banken
mot inkasseringsprovision. Importören säljer derefter varan till
minuthandlaren, hvilken lemnar sin accept för densamma, hvarefter
importören går till banken och får penningar på vexeln. Det är
andra gången en vexel kommer till banken för samma vara. Minuthandlaren
säljer nu varan till landthandlanden och tager också sin
betalning i en vexel, som åter diskonteras i banken. Detta är den
tredje vexeln, som kommer in till banken för samma vara. Slutligen
säljer landthandlanden varan till konsumenten och tager också

Lördagen den 8 Maj, f. in.

19 N:o 89.

eu vexel i betalning, och så kan det hända att banken för fjerde
gången diskonterar eu vexel för samma vara. Dessa vexlar äro
dock af det rigtiga slaget vexlar, som representera en verkligen
gjord affär, men allting hänger likväl på, om den siste acceptanten,
nemligen konsumenten, kan betala varan. Teoretiskt är det ju alldeles
i sin ordning att man framför allt söker få vexlar i sin portfölj,
men i praktiken hafva de styrande mästarne i de enskilda bankerna
skött sakerna så, att de befordrat eu konsumtionskredit, som
bringar oss till undergångens brant, om icke bättring eger rum.
De hafva nemligen gifvit företrädet åt konsumenterne, men lemnat
producenterne åt deras öde. Så snart eu person, som konsumerar
något, kommit med en vexel, har han fått låna. Men producenten,
som icke kan nöjas med ett vexellån på några månader, har icke
fått någon hjelp. På sådant sätt har en afart af vexelrörelsen uppkommit,
som kan fortgå så länge landet är solidt; men den gör också
att i en kristid vexelportföljen icke lemnar banken det stöd, den
borde göra, då dess förbindelser skola infrias. I bankernas portföljer
ligga, utan att tala om ackomodationsvexlar, papper, som icke
äro vexlar annat än till namnet och som i andra länder icke skulle
så benämnas. Utomlands skulle aldrig dylika papper få finnas i
vexelportföljen, och ingen menniska kan förutse, huru stora förluster,
detta förhållande kan medföra, om en kris inträffar. Då nu en tredjedel
af bankernas kapital är utlånad mot vexlar och dessa de
bästa tillgångarna icke äro så göda som de borde vara, får man
icke undra på, om man finner bankernas tillgångar vara något
svaga.

Här talades i går om, att bankerna icke borde lemna några inteckningslån,
och detta anser äfven jag vara fullkomligt rigtigt. Inteckningar
äro icke papper, som passa hvarken för Riksbanken eller
ännu mindre för de enskilda bankerna. Någon gång kan man naturligtvis
få taga en inteckning, men icke i någon väsentligare mån.
I de enskilda bankerna uppgå emellertid inteckningslånen till icke
mindre än 32 millioner. Jag hoppas att alla dessa inteckningar äro
göda, men af bankrapporten kan man icke se, huru vida de ligga
inom halfva taxeringsvärdet. Onskligt vore, att finansministern bestämde,
att bankrapporten beträffande inteckningar äfven upptoge deras
qvalitet.

Vidare kommer nästa post i portföljen, aktierna, som representera
ett värde af 13 millioner. Då man ej får upplysning om, Indika
dessa aktier äro, kan man naturligtvis ej bedöma deras värde. Åtminstone
vågar jag ej yttra mig derom.

Derjemte hafva vi i portföljen varor eller reella säkerheter för
8 millioner. Äfven i de största utländska banker anser man varor
såsom en utomordentlig säkerhet, och jag för min del skulle vara
mycket glad, om våra banker vände sig mera åt det hållet, än de
hittills gjort. Det blefve visserligen mycket obeqvämare än att taga
vexlar, men också mycket säkrare.

I portföljen finnas vidare skuldebref med endast namnsäkerhet
till belopp af omkring 28 millioner. Namn äro mycket bra i goda,
tider men mycket dåliga i dåliga tider. Mot borgen finnas upptagna

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifning
srcitt.

(Forts.)

20 Lördagen den 8 Maj, f. m.

utlemnade lån å omkring 3^/2 million. Dessa tycker jag verkligen
kunde hafva sammanförts med de sistnämnda fordringarna i en post
å tillsammans 32 millioner.

Slutligen hafva vi den största posten, som Herr Wallenberg och
andra bankmän alltid så högt klandrat, nemligen kassakreditiven,
som uppgå till ej mindre än G4 millioner. Förr tick man veta, huru
stor del af kreditiven, som lemnats mot prima säkerhet, men nu får
man derom icke någon upplysning och kan således ej bedöma den
saken.

Om nu en kris inträffar och rasning på bankerna uppstår,
komma naturligtvis å vista-förbindelserna först i fråga. Först uttagas
de på upp- och afskrifningsräkning innestående medlen och
vidare de outtagna kreditiven, Indika bankerna icke kunna neka att
utbetala, utan att anses vara insolventa. Då bankerna taga så hög
ränta och så god provision på kreditiven, måste väl kreditivinnehafvarne
hafva någon rättighet, så att de vid behof kunna draga på
sina reserver medelst kreditivanvisningar. Derför kan man icke
anse annat, än att de outtagna kreditiven äro en bankernas skuld.
Om nu eu sådan rasning inträffar, hvarmed kunna de enskilda bankerna
möta den, om ej Riksdagen är för tillfallet församlad?

Men det tinnes eu annan fara, mine herrar, om den lag, som nu
föreligger, antages, och det är depositörernes möjliga påståenden gent
emot de enskilda bankerna. På tal härom och då man velat påstå,
att jag i min sista brochyr skulle gjort mycket stora missräkningar
och att hela min framställning vore virrig, vill jag för dem, som
möjligen läst denna brochyr — då man vanligtvis icke gerna läser
annat än sådant, som kommer från dem, med hvilka man sympatiserar,
antager jag att de flesta här icke läst den — påpeka, att alla
mina deri gjorda uttalanden och beräkningar hänsyfta på en möjligen
inträffande kris och icke på de nuvarande förhållandena, ty jag vet
lika väl som någon annan att, så länge den solidariska ansvarigheten
finnes qvar, äfven den svagaste bank kan anses vara stark. Det
påstås ju t. ex. att en delegare i Stockholms enskilda bank eger 10
millioner, och han ensam skulle således kunna betäcka en betydlig
förlust, kanske större än den banken vid eu rasning kom me att vidkännas.
Men om den solidariska ansvarigheten upphäfves, skulle
dessa samma banker med ens blifva så svaga, att sannolikt hvarenda
depositör skulle skynda att säga upp sina depositioner, innan de
solidariska delegarne hunne lemna de särskilda institutionerna. .Få
deremot bankerna qvarlefva under nuvarande förhållanden, är jag
fullkomligt öfvertygad om, att äfven den svagaste bank är så så solid
som någon. Jag har icke velat nedsätta någon bank, utan endast
påpeka en fara, som jag anser ligga i detta lagförslags antagande.
Om jag gjort detta på ett sätt, som herrarne icke godkänna, få
herrarne ursäkta det, men hvar och en har sitt sätt, på hvilket han
ser sakerna.

Man har sagt, att den starkaste enskilda bank skulle hafva ett
helt annat utseende än den bank, som jag föreslagit. Den starkaste
bank är stark äfven i kristider, derför att den arbetar på ett mycket
bättre sätt än en svag bank och derför att den mottager depositioner

21 N:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

i stort antal från sina egna aktieegare i den provins, der den är förlagd Lagförslag
och der intresset för dess uppehållande är djupt rotadt. Men äfven angåmde
en sådan bank kan blifva svag, om den genom en lag, sådan som ^ankbolaq
den nu föreslagna, skulle nödgas minska sin tillgängliga grundfond med sedelutför
att till säkerhet för sina sedlar pantsätta ett så stort belopp, somgifningsrätt.
denna lag föreskrifter. Om de, som innehafva sedlar, komma och (Forts.)
fordra liqvid af den deposition, som är gjord, och banken skall realisera
under kristider, huru stor skulle då förlusten blifva? Är det
någon, som tilltror sig att ens tillnärmelsevis kunna bedöma den
saken? Ilur gick det t. ex. vid diskontens fall? Vid realisationen
blef nettorevenyen ganska liten. Jag tror att så också skulle blifva
förhållandet med de enskilda bankernas tillgångar, om en allmän
bankkris i landet inträffade. Det är denna fåra, som jag förutsett
och som jag trott skulle kunna förebyggas genom ett tillmötesgående,
på sätt Andra Kammaren i går beslöt. Jag hade trott, att de enskilda
bankernas målsmän, med insigt om denna fara, skulle med
glädje omfatta möjligheten af en aflösning på 10 eller 12 år på ett
ratiouelt, enkelt, naturligt och rigtigt sätt, och icke fortsätta att yrka
på en sedelutgifningsrätt för nära nog all framtid genom en lag af
civillagsnatur. Då jag härutinnan misstagit mig, så får jag säga, att
jag. anser det icke vara någon förlust, om detta förslag faller, ty
derigenom bibehållas bankerna solidare, än om det skulle antagas.

För min del anser jag det vara lyckligare, att bankerna få förnyade
oktrojer enligt nu gällande lag, ty sedelutgifningen kan så småningom
träffas äfven på andra sätt. Dock förutsätter jag härvid att de solidariska
bankdelegare, som verkligen ega någon förmögenhet, icke
draga sig ur bankerna under de närmaste åren. Jag har mycket
noga genomgått listorna på de solidariska delegarne i våra enskilda
banker och bland dem, som för närvarande utgöra ett antal af mer
än 10,700 personer, funnit många solida män. Redan nu ombedjas
dessa att stanna qvar, på det att ingen skada må tillfogas de särskilda
bankinstitutionerna. Är man stark utan sådan hjelp, behöfver
nian icke befara något dylikt, men är man svag, så gör man rätt
i att begära det, och då vore det ensidigt, att de personer, som varit
med om att dela de höga vinsterna, också, om mot förmodan en
olycka skulle inträffa, ville vara med om att dela förlusterna. Om
lottegarne blifva qvar, anser jag det således vara eu lycka för landet,
att föreliggande förslag afslås, men i annat fall ställer sig saken
annorlunda. Dä komma otvifvelaktigt de uppsägningar, jag förutsett,
att ega rum på de olika räkningarna, och svårigheter af många slag
lära då icke kunna afvärjas. Hade man velat göra en stark riksbank,
som kunnat ^diskontera åt de enskilda bankerna, så hade
man haft en institution, som bankerna vid ett kritiskt tillfälle kunna
vända sig till för att erhålla nödiga resurser till att komma ur det
iråkade trångmålet. Nu har man icke någon sådan anstalt, och jag
tror verkligen icke att de enskilda bankernas målsmän sjelfva kunna
bedöma, hvart deras påbörjade sträfvanden kunna leda. Men ordspråket
säger: Skrattar bäst, som skrattar sist. Vi få se, huru det
kommer att gestalta sig i framtiden. Jag hoppas visserligen det
bästa och önskar visst icke att någon fara för de enskilda bankerna

N:o 39. 22

Lördagen dan 8 Maj, f. m.

Lagförslag skola inträffa — långt derifrån — men jag önskar icke heller att

angående lagstiftningen i mitt fosterland skall bidraga till att underlätta en

bankbolag sådan tåras inträffande.

med sedelut- Jag frågar er, mine herrar, om någon kan tvingas, att mottaga
gifningsrätt. en privatbanksedel eller att hafva sina penningar qvar på depositions(Forts.
) räkning i en sådan bank. Nej, mine herrar, och om icke det förtroende
som behöfves ligger till grund, då kan faran blifva stor.

Denna fara är det jag påpekat just nu i dessa tider, då ingen fara
för ruinering förefins. Hade jag sett det ringaste tecken till fara för
de enskilda bankerna, skulle icke ett ord kommit öfver mina läppar,
ty jag skulle icke vara svensk, om jag ville skada för mitt fosterland
så nyttiga och vigtiga institutioner som bankerna. Nu skadas ingen
men många väckas måhända. Detta har bankkomitén gjort förut.
Denna väckelse kan läsas i hela bankkomiténs betänkande, ritan att
den dock tillräckligt beaktats, och just derför har jag med min ringa
röst velat i fortsättning fästa uppmärksamheten härå och jag har icke
slutat med det uttalande jag nu gjort, ty jag skall, då jag med min
röst här icke blir hörd, succesivt söka att under lugna tider göra
saken klar för dem, som icke genast kunna fatta den fara jag nu
påpekat, och söka att verka för att de, som hafva insatt sina penningar
i sedlar eller på deposition, icke må löpa risk att en dag se
sina besparingar förlorade. Ni ären naturligtvis öfvertygade om
dessa bankers soliditet och utan tvifvel är det på denna grund ni
försvaren dem; jag är det icke, och detta är anledningen till mitt uttalande.
Ni mån hafva rätt, det han hända; men jag, jag kan
få rätt.

Mine herrar, jag har endast några få ord att tillägga. Den
punkt, som nu föreligger till afgörande, den om beloppet af sedlarne,
skulle jag i någon mån vilja biträda. Jag skulle vilja yrka, att
hvarje enskild bank finge en sedelutgifningsrätt, afseende utgifvandet
af en tia, på det man kunde låta hänga upp denna i bankens sessionsruin
såsom en påminnelse om, att detta lilla papper, jemte många
liknande, varit anledningen till den storhet, våra banker lyckats
vinna. Denna tia kunde vara behöflig för att i vårt fosterland få
ett banksystem, som är rigtigt och stöder sig på de principer och
grunder, man i andra lyckats tillämpa, men här ty värr tillbakavisar.
Mine herrar, det skulle vara en löjlighet att komma med ett sådant
yrkande, jag erkänner det, och derför yrkar jag intet, ty jag hoppas
intet.

Herr Gfrefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.

Herr v. Talmannen: Denna 2 § i den föredragna lagen, sådan
denna § är formulerad i Utskottets förslag, skiljer sig från motsvarande
§ i Kongl. Maj:ts proposition deri, att Utskottet föreslagit,
att sedelutgifningsrätten, grundad på värdepapper, medgifves till högst
60,000,000 kronor för samtliga bankbolagen, under det Kongl. Maj:t
deremot föreslagit beloppet till 50,000,000 kronor. Då det Kongl.
förslaget både är och, efter min åsigt, äfven bort vara grundad! på

Lördagen den 8 Maj, f. m.

23 N:o 39.

syftet att måttligt och varsamt inskränka den enskilda sedelutgifningsrätten,
så gifver jag, för min del, företrädet åt Kongl. Maj:ts
förslag. Det synes mig vara en väl vald siffra dessa 50,000,000,
då den, enligt min åsigt, icke beröfvar de enskilda bankerna de
nödiga medlen för den rörelse, som beror på sedelutgifningsrätten,
men å andra sidan begränsar denna rätt, så att den icke må utgöra
en frestelse att under gynsamma tider utsträcka lånerörelsen öfver
hvad som är lämpligt, hvarjemte den lemna? åt Riksbankens sedlar
ett större utrymme, än som denna för närvarande har i rörelsen.
Det innebär äfven en fördel att beloppet är så limiteradt, att det ej
öfverstiger det belopp, hvilket enskilda bankerna i allmänhet kunna
hålla utelöpande i den allmänna rörelsen, och att således Riksbanken
kan räkna på att vid tillfälligt större behof af sedlar, hvilket
möjligen förekommer och som af gynsamma tider alltid framkallas,
få utlemna de erforderliga sedlarne i allmänna rörelsen, utan att
Riksbanken har att befara, att dess så utlemnade sedlar återkastas
på den metalliska kassan, derigenom att de utbytas mot de sedlar,
som de enskilda bankerna, med sin nuvarande faktiskt illimiterade
sedelutgifning, kunna utlemna.

Då jag, för min del, således föredrager Kongl. Maj:ts proposition,
ber jag få uttala den förhoppning, att i den händelse att Kammaren,
med anledning deraf att Andra Kammaren bestämt beloppet till
40,000,000 kronor, skulle komma att stanna vid Utskottets förslag,
eller 60,000,000 kronor, detta icke måtte ske annat än i syfte att
vid den slutliga uppgörelsen återgå till 50,000,000 kronor, eller Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Bäckström: Jag är alldeles förekommen af Herr vice
Talmannen i hans yttrande om lämpligheten af begränsning för närvarande
till belopp af 60,000,000 kronor. Jag anser visserligen att
beloppet kunde bestämmas till 50,000,000 kronor, men då Andra
Kammaren fattat beslut och dervid sänkt siffran till 40,000,000, har
jag tänkt mig att, om man nu medgifver 60,000,000, blir det prutmån
och möjlighet till sammanjemkning.

Den föregående talaren, Herr Smith, beklagade sig öfver att sä
få yttrade sig i denna fråga. Jag frågar, huru det skulle blifva utrymme
för så många att yttra sig, då han höll på så länge med
sitt föredrag och delvis missbrukade tiden.

Som det är alla bekant, blef man begåfvad med en skrift för
en tid sedan, som hade till rubrik: bankfrågan. Författaren till
denna skrift bär en mycket vacker inledning.

Jag hemställer till en hvar, om man kan studera den skriften
och derigenom få ett oförvilladt omdöme. Jag har eu alldeles motsatt
uppfattning. Jag tror att den ärade författaren i högsta grad
missleder genom denna skrift, ehuru jag vill förmoda, att det icke är
afsigtlig^ utan föranledt mera af oförstånd eller lättsinne. Vore det
afsigtligt detta vilseledande, vore det verkligen straffvärdt: nu vill
jag hoppas att det är ursäktligt, såsom beroende på oförstånd.

1 slutet på denna skrift har författaren behagat bland delegarne
i enskilda banker upptaga äfven mitt obetydliga namn. Detta är

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forta.)

N:o 30.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

nu ett mycket litet misstag i förhållande till de storartade misstag,
författaren i öfrigt gjort; men jag tager mig emellertid friheten upplysa,
att jag icke är delegare i någon enskild bank.

Utan att på något sätt anse mig kunna inverka på den ärade
författaren, vågar jag ändock uttala, att jag tror, att det skulle vara
särdeles lämpligt, om han ville sluta att egna sin tid så mycket åt
nationalekonomien. Efter hvad mig synes, verkar han med alla de
stora idecr, som han satt i scen, så godt som intet gagn, de hafva
alla gått i qvaf genast vid födelsen. Det må nu emellertid stå den
ärade författaren och kammarledamoten fritt att spekulera bort
sina egna penningar, men han bör ej verka derhän, att andra sätta
in sina med svett och möda förvärfva de penningar i dylika företag.
Jag skulle råda honom — om jag skulle tillåta mig ett råd — att
egna sina återstående dagar till utveckling af den hufvudaffär, som
han bedrifver, och som, menskligt att se, beredt honom en stor ekonomisk
fördel, under det han af sina öfriga ekonomiska funderingar
haft endast förluster.

Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag, eller om sedelutgifningens
begränsning till 60,000,000 kronor.

Ilerr Bergström: Herr Grefve och Talmani Gamla historien
förtäljer om ett barbariskt folk, Partherna, livilka i krig hade för
sed att sedan de mot fienden afskjuta sina förgiftade pilar, gripa
till flykten. Den talare, som så länge tog Kammarens tid i anspråk,
synes hylla samma stridssätt. Sedan han mot sina motståndare afskjutit
förgiftade pilar, har han flyktat från stridsplatsen. Men så
vidt man kan nå honom under hans flykt, anser jag, att den, som vill
sätta efter honom, är i sin goda rätt. Han har så omedelbart rigtat
anfall mot mig, att det icke torde förvåna, om jag tager till ordet
synnerligen för att vederlägga åtskilliga origtiga uppgifter, åsyftande
att gifva en helt annan mening åt mina yttranden vid föregående
tillfällen, än jag velat hafva inlagd i dem. Jag fäster mig först vid
hans antydan, att det skulle vara något i hög grad olagligt, som jag
i går föreslog Kammaren, nemligen, att hvad Kammaren komme att
vidtaga i fråga om enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt måtte
vidtagas endast under förutsättning och vilkor att Kamrarne i anledning
af Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag rörande
tillägg till och ändringar i lagen angående Rikets Ständers bank komme
att fatta sammanstämmande beslut. Redan den omständigheten, att
vår högt aktade och ärade Talman, som är så väl hemmastadd i allt
hvad som hörer till grundlagstolkning, upptog detta yrkande och
derå framstälde proposition, är bevis nog, att det var fullkomligt
grundlagsenligt. Hade den flyktande ledamoten haft sig bekant, att
sjelfva regeringen år 1883 satte flera lagförslag i sådan förbindelse
med hvarandra, att åtminstone två förslags antagande gjordes beroende
af att ett tredje antogs, hade för visso anmärkningen uteblifvit.
Men det är icke att undra öfver, att han icke är inne i förhållandena
och vet hvad lag tillstädjer eller förbjuder.

Med det andra anfallet åsyftade nämnde ledamot att ådagalägga,
att jag tillåtit mig förhåna svenska bondeståndet. Hvar och en, som

Lördagen den 8 Maj, f. m.

N:o 39.

var närvarande vid det tillfälle, då jag afgaf mitt yttrande, måste
med mig försäkra, att något spår och hån icke kan i detta yttrande
uppletas. I anledning af Friherre Klinckowströms förklarande, att
bakom Sveriges riksbank stode svenska folket, tillät jag mig att ur
aflidne Friherre Skogmans allmänt kända historia om Riksbanken
och allmänna lånerörelsen i Sverige uppläsa några punkter. Jag
ville dermed visa, att så vackert och patetiskt friherrens uttryck än
var, hade det af honom åberopade förhållande i ekonomiskt hänseende
intet att betyda. Friherre Skogman omtalar nemligen, huru
som vid 1800 års riksdag bondeståndet, hvilket dåmera öfvervunnit
sin motvilja mot banken, för de tre andra stånden, som ursprungligen
garanterat banken, tillkännagaf sin önskan att i dess förvaltning
deltaga, samt att nämnda tre stånd funno godt bifalla, att bondeståndet
utan all slags afgift eller tillskott finge inträda i förvaltningen
af banken under gemensam garanti och den uttryckliga förbindelse,
att bondeståndet med all dess fasta egendom ansvarade för så stor
summa, som hvartdera af de tre andra ståndens andel i bankens då
eggande fond belöpte sig till. Derefter tillägger författaren: »Som
bankens behållna öfverskott vid 1799 års slut steg till 3,530,023 riksdaler
specie eller till 1,173,341 riksdaler för hvardera af de tre stånden;
så skulle, enligt handlingens ordalydelse, sistnämnda belopp
ännu i dag kunna hos bondeståndet för bankens räkning utkräfvas
utöfver dess gemensamma ansvarighet.»

Efter att hafva uppläst detta erinrade jag, huru som erfarenheten
från föregående tider visade, att denna bondeståndets förbindelse funnits
till blott på papperet. År 1830, då den så kallade realisationen
på det sätt verkstäldes, att bankens sedlar inlöstes med allenast 3/8
af det belopp, hvarå de lydde, ifrågasattes icke att utkräfva vare sig
berörda särskilda förbindelse hos bondeståndet, eller hos detta och
de tre öfriga riksstånden deras gemensamma ansvarighet och garanti
för banken. Enligt hvad jag med visshet erinrar mig, sade jag uttryckligen,
att icke heller något af de tre öfriga stånden någonsin
erkänt sin skyldighet att hålla sedelinneliafvarne skadeslösa för hvad
de lidit, och nämnde dervid särskilt ridderskapet och adeln. Sä
vidt jag förnummit, har dock icke någon ledamot af ridderskapet och
adeln funnit sig förnärmad af mitt yttrande.

Hvad beträffar den långa jern mervisa, som den flyktade ledamoten
sjungit deröfver, att han föregående dag fått så mycket stryk; så
svarar jag dertill: att om han fått det, så har han också verkligen förtjent
sådant. Han ansåg tillständigt att omtala ett enskildt samtal,
som egde rum mellan mig och honom. Det skall villigt erkännas,
hvad som föreföll vid detta samtal. Han talade om, att äfven jagskulle
få del af hvad han kallade sin senaste brochyr. Jag förklarade
mig vara villig att mottaga den, emedan, yttrade jag, jagsamlade
smutslitteratur. Då denna brochyr, enligt min åsigt, ålen
smädelibell, och jag räknar alla smädelibeller till smutslitteraturen,
anser jag yttrandet fullt berättigadt. Det torde icke beköfvas att
påvisa många speciella ställen i denna skrift för att bevisa sanningen
och rigtigheten samt det adequata i mitt yttrande. Det torde
vara nog att framhålla hans yttrande, att han icke vet, huru rege -

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 89.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag ringen kan stå till svars för att icke i tid kafva stäfjat en så svindangäende
iailde affär som (Stock!] o lins enskilda bank. Huru kan en affärsman
bankbolaq tillåta sig att på det sättet skada krediten för en anstalt, som är i
med sedel- full verksamhet? En ärad talare kär, hade karakteriserat samutgifnings-
mansatta Utskottets förslag såsom tanklöst. — I anledning deraf ytträtt.
rade jag, att han i sin stränga dom gått öppnare och ridderligare
(Forts.) till våga än den flyktade ledamoten, som i förberörda smädelibell
förklarat Utskottets förslag vara »afvita».

Grundlagen skyddar visserligen — och väl är det — en riksdagsman
mot åtal för de yttranden, han i denna sin egenskap fäller
i Riksdagen; dock kan han, derest yrkande på åtal göres, ställas
under sådant, om nemligen 5/6 af ledamöterne i den Kammare, han
tillhör, dertill gifva sitt bifall, och jag tror, att den flyktade ledamoten
möjligen kunde äfventyra att blifva utlemnad till åtal, om någon
fordrade det. Grundlagen har dock sannerligen icke velat skydda
en riksdagsman för laga påföljd af de smädelser, som han tillåter
sig i libeller, kvilka lian tryckta skickar kring till Riksdagens
ledamöter, utan han är utsatt för äfventyret att härför blifva stöld
under tryckfrihetsåtal.

Det var två talare, som under gårdagen synnerligen sysselsatte
sig med den allmänt aktade ledamoten Herr Smith. Det är bekant,
hurusom en allmänt känd andlig orden, hvilken man med fog lägger
många och svåra fel till last, men som dock åtminstone har den
förtjensten att vilja uppehålla auktoritet och aktning för bestående
förhållanden, i nämnda syfte hos sina adepter inskärper regeln:
»eritis sicut cadaver». — »I skolen vara såsom lik»: Det föreföll
mig, som om nämnde tvenne talare under sina föredrag sökte hos
Herr Smith, denne adept vid Riksdagen, inskärpa, att han borde
hafva aktning för siffror och faktiska förhållanden, med ett ord för
sanningen. Grundtonen i samma föredrag ljöd för min inre uppfattning
såsom: eris sicut cadaver, och då Herr Smith tycktes med uppmärksamhet
lyssna till de honom gjorda föreställningarna, och jag
derför trodde mig kunna antaga, att de skulle hafva och möjligen
redan haft åsyftad verkan, började slutligen i mitt medvetande tempus
futurum öfvergå till presens, och grundtonen förvandlas till: es
cadaver. Men ehuru Herr Smith förhöll sig stilla i går, har han
likväl under natten kryat till sig och återuppträdt här, mera lifaktig
än någonsin förut. Från att i går vara nära reducerad till lik,
har han i dag åter lefvat upp. I öfverensstämmelse med det gamla
svenska ordspråket: att det icke kan tålas, att lik tittar, anser jag
derför lämpligt att ännu något litet sysselsätta mig med honom, hans
görande och låtande. Han omtalade i sitt anförande med stolthet,
hvilka de voro, som insatt honom i denna Kammare; men Indika de
än äro, som Herr Smith har att tacka för sitt val, bör lian icke förglömma
att han fått äran tillhöra en Kammare, der man någorlunda
tager vara på sina ord. Jag tror på denna Kammares uppfostrande
inverkan, och jag förtvifla!- icke om, att han efter några års arbete
skall bättre väga sina ord, än han hittills gjort, samt visa sig mera
tacksam och erkänsam för den ära, som berättigar honom att under
resor i utlandet på visitkortet sätta: »Senateur de Suéde». Emellertid,

27 N:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

då jag har så goda förhoppningar om honom och hans förbättring,
skall jag icke vidare uppehålla mig med honom.

Beträffande den föreliggande paragrafen, tillåter jag mig blott att
yttra ett par ord. Jag tror, att det vore klokt att besluta sig för
bifall till Utskottets förslag för att, såsom förut är yttradt, vid sammanjemkningen
komma till 50,000,000 kronor, eller det belopp, som
föreslås i den Kongl. propositionen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Talmannen,
att derunder yrkats, dels att förevarande paragraf skulle
godkännas, dels ock, af Herr Törnébladh, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att summan sextio millioner nedsattes till
femtio millioner.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa begge yrkanden,
och förklarades propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt
skick vara med öfvervägande ja besvarad.

3-5 §§.

Godkändes.

6 §.

Herr Eken man, Victor: Det torde vara för Kammaren kändt,
att den mycket framstående bankman, som nyligen aflidit, men på
sin tid tillhörde denna Kammare, var af den åsigt, att den solidariska
ansvarigheten utgjorde en af hörnstenarne för de enskilda
bankerna. Det torde äfven vara för åtminstone flertalet af denna
Kammares ledamöter bekant, att den solidariska ansvarigheten varit
under kritiska förhållanden af synnerligt värde för de enskilda bankerna
och mer än en gång kommit dem att reda sig ur de svårigheter,
hvari de i kritiska tider råkat. Om man sålunda uteslutande
ser denna fråga såsom fackman, skulle man måhända helst vilja
qvarhålla denna ansvarighet, men det är gifvet, att för Riksdagen
göra sig högre synpunkter gällande. Det är icke så mycket fråga
om hvad som ur bankintresse är godt, utan om hvad som i allmänhet
för den lugna ekonomiska utvecklingen är lämpligt. Ser man
saken ur denna för Riksdagen tvifvelsutan rigtiga synpunkt kommer
man måhända till det resultat, som framstäldes å gårdagen af Sammansatta
Utskottets ordförande, då han påpekade de vådor, som en
tillämpning af den solidariska ansvarigheten skulle medföra. Jag
vill derföre icke ifrågasätta bibehållande af denna ansvarighet. Deremot
tror jag, att en tillökning af den garanti, som man uppsatt för
de enskilda bankerna, kunde ske, utan att § i någon väsentlig mån
i fråga beträffande ordalydelsen rubbades, om i stället för orden:

»--- med lika belopp, som--» insattes orden: »--med två

gånger det belopp, som--». Hvarje delegare komme då att an svara

med ett belopp motsvarande två gånger hans andel i grundfonden.
Jag yrkar, att detta måtte föreslås, och ber att fä uttryck -

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39. 28

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag
‘enskilda att ^et s^u^e vara gagneligt och nyttigt och icke i ringaste mån
bankbolag störande inverka på antagande af detta förslag, hvars upphöjande
med sedel- till lag jag, för min del, anser skulle vara af särdeles gagn för lan utgifnings-

dets utveckling i ekonomiskt och finansielt hänseende.
rätt.

(Forts.) Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Så länge frågan
om huru det kommer att gestalta sig med afseende å lagen angående
enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt är sväfvande, är det
också oafgjordt, huru vida man kan antaga den lag, som är föreslagen
rörande bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks
konkurs. Jag har förestält mig, att när vi komma till denna
senare lag, det lämpligaste beslut Kammaren kan tätta vore att återförvisa
Utskottets betänkande i den delen för att sedermera i sammanhang
med ett sammanjemkningsförslag ånyo underställas Kammarens
pröfning, antingen oförändradt, i händelse ett antagligt sammanjemkningsförslag
kan åstadkommas, eller modifierade i händelse någon
lag angående sedelutgifvande bankbolag icke kan komma till stånd.
Ty äfven om 1874 års lag om enskilda banker fortfarande kommer
att gälla, förefinnes ett behof af särskilda bestämmelser rörande sådan
banks konkurs. Då nu denna § i andra stycket hänvisar just till
lagen angående bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och
sparbanks konkurs, torde det vara nödigt, att äfven denna § återförvisas;
och jag tillåter mig derför framställa det yrkande, att Kammaren
ville till Utskottet återförvisa denna §.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande § yrkats, dels, af Herr
Ekenman, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att
orden: »lika belopp» utbyttes mot orden: »två gånger det belopp»,
dels ock, af Herr Bergström, att paragrafen skulle till Utskottet
återförvisas.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af nämnda
§, vidare på antagande af Herr Ekenmans förslag och slutligen på bifall
till Herr Bergströms yrkande; och förklarades den sista propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

7—19 §§, I kapitlets öfverskrift, II kapitlet samt III kapitlets
öfverskrift.

Godkändes.

^5 §.

Herr Statsrådet Friherre Tamm: Kongl. Maj:t hade föreslagit,
att för det belopp af sedlar, som medgifvits bankbolag att utfärda
mot säkerhet i värdepapper, skulle såsom pant i allmänt förvar nedsättas
sådana värdepapper, som i näst följande § förmälas.

§ 27 medgifver att sådana värdepapper må kunna utbytas mot

29 N:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

guld. Med anledning deraf förmodar jag, att Utskottet vid den
ändring, det företagit af 25 §, äfven låtit inflyta ordet guld, så att
der talas om »pant, bestående af guld eller värdepapper». I det senare
momentet, der frågan behandlas, kvilket belopp åt sedlar bankbolag
derutöfver eger utfärda, är föreslaget, att denna utgifning skulle
grunda sig på guld, hvilket banken skulle hafva till sådant värde,
att först sedelutgifningen deraf motsvarades och dessutom 50 procent
deraf. Nu skulle knnna hända, att med anledning af den redaktion,
Utskottet föreslagit, dessa i sista momentet omtalade 50 procent
komme att beräknas både på det guld, banken har innestående i
utbyte mot i pant satt värdepapper, som utgör säkerhet för det af
Kongl. Maj:t först medgifna sedelutgifningsbeloppet, och äfven på det
guld, som banken insatt för den ytterligare sedelutgifning, banken sålunda
får rättighet att verkställa. Jag har velat underställa Kammarens
pröfning denna anmärkning, på det Kammaren må komma i
tillfälle att bestämma, huru vida ett sådant missförstånd vid lagens
tillämpning skulle kunna tänkas komma i fråga.

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Då Andra Kam maren

just med anledning af den anmärkning, som här framstäldes
från statsrådsbänken, återremitterat denna paragraf, torde det vara
lämpligt, att äfven denna Kammare fattar enahanda beslut, på det
Utskottet må taga i öfvervägande, om icke orden ''»guld eller» här
kunde uteslutas, så att man endast behölle ordet »värdepapper». I
denna stund förefaller det mig, som derför tala goda skäl.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på godkännande af förevarande paragraf och sedan derpå att densamma
skulle visas åter till Utskottet; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

26 §.

Herr Bergström: Redan då lagförslaget angående Riksbanken

var föremål för Kammarens behandling, fäste jag uppmärksamheten
derå, att, om det i samma lagförslag förekommande uttryck »utlandets
börser» utbyttes mot »utländsk börs», borde motsvarande ändring
vidtagas i nu föredragna 26 § af lagen angående enskilda bankbolag
med sedelutgifningsrätt. Såsom Kammaren behagade erinra sig, biföll
Kammaren Herr Törnebladhs förslag att ändra »utlandets börser»
till »utländsk börs». Deraf torde äfven följa, att det ifrågavarande
uttrycket»utlandetsbörser»jemväl här ändras till »utländsk börs» hvarom
jag så mycket hellre vågar framställa yrkande, som Andra Kammaren
redan fattat ett dylikt beslut.

Sedan öfverläggningen angående förevarande paragraf ansetts
härmed slutad, gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
i oförändradt skick och derefter på godkännande af paragrafen
med den af Herr Bergström föreslagna ändring att orden: »utlandets

Lagförslag
angående
enskilda
bvnkbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

Sto 39. 30

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag börser» utbyttes mot orden: utländsk börs; och förklarades den se angaende

nare propositionen vara med ia besvarad.
enskilda r r u

bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

27-29 §§.
Godkändes.

BO §.

Herr Claeson: Utskottet har i-förevarande paragraf gjort en
ändring, som är synnerligen oegentlig. Kongl. Maj:t har utgått från
det antagandet, att en sedelutgifvande bank stundom, utan att vilja
det, kan släppa ut sedlar till större belopp än det är tillåtet, och
stadgat att, om detta rättas inom fyra dagar, det ej skall betraktas
såsom en förseelse. Först sedan respittiden gått till ända, skulle
anmälan af Konungens Befallningshafvande göras, ty först då räknas
det såsom ett brott, och skulle sådant öfverskridande inträffa flera
gånger, ankomme det på Konungen att återkalla tillståndet att utgifva
egna banksedlar. Enligt hvad Utskottet nu föreslagit, skulle
anmälan genast ske hos Konungen om förhållandet, hvarigenom
Konungen får veta både för mycket och för litet. Han får veta att
ett legitimt öfverskridande egt rum, men när det illegitima sker,
kommer icke underrättelse derom och Kongl. Maj:t saknar således
nödig ledning för sin pröfning, om bank gjort sig skyldig till förlust
af sin sedelutgifningsrätt. På dessa grunder ber jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag i oförändradt skick.

Herr Nyström: Jag nödgas framställa ett förslag till en mindre
ändring i denna paragraf. Förhållandet är, såsom jag redan i går
till en del påpekade, nemligen det, att den nordligaste banken i
riket, som har sex kontor, hvilka äro belägna på ända till 50 mils
afstånd från hvarandra i eu landsort, som saknar och länge lärer
få vänta på jernvägskommunikationer, omöjligt kan, äfven med den
bästa vilja i verlden, efterkomma denna föreskrift att inom fyra
dagar rätta, om det oafsigtligt skulle hafva inträffat att någon tiokronesedel
vore ute utöfver det bestämda beloppet och den bestämda
tiden. På anhållan af styrelsen framstäldes vid det allmänna bankmötet
en ödmjuk begäran, att bankmötet ville för sin del behjerta
denna den nordligaste bankens särskilda ställning, hvilken äfven
ledde till en af mötet uttalad resolution, att det ansåg billigt och
rätt, att för den nämnda banken bibehålla det nu gällande stadgandet
om 10 dagars respittid. Denna åsigt torde ej heller jäfvas då man
betänker, att telegrafen på långa sträckor icke alltid är brukbar och
att meddelanden på den vägen samt postledes mellan bankkontoren
ej kunna ske så ofta behofvet fordrar. Dessutom är det mycket
svårt att verkställa utredning af kassan, utgallra främmande sedlar
samt skilja 10-kronesedlarne från de öfriga, allt på samma dag och
sålunda göra klart, om det tillåtna beloppet verkligen är öfverskridet
eller icke. Dertill kommer svårigheten med kontrollen. Skall man
fordra att ett ombud från Konungen Befallningshafvande för hvarje

31 jS:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

dag infinner sig och granskar tillståndet? Jag beder derför herrarne Lagförslag
icke ställa det alltför illa i detta hänseende för denna aflägsna lands- angående
ända, som är så illa lottad med hänsyn till kommunikationer, {ankbolaq
Bankinrättningarne derstädes söka dock att på bästa sätt upprätt- med sedelhålla
en jemförelsevis med andra orter betydlig rörelse, som dess- utgifningsutom
är i starkt framåtskridande. rätt Det

förslag till ändring, som jag sålunda skulle vilja göra, (F°r*s.)
lyder sålunda: Finnes bankbolag hafva sedlar på en gång utelöpande
utöfver det belopp, som bolaget, enligt hvad här ofvan är vordet
föreskrifvet, eger utfärda, skall, der förhållandet i bank, norr om
Ångermanelfven ej blifver rättadt inom 10 dagar och i öfriga orter
inom 4 dagar, bolaget till Statsverket erlägga ett tusen kronor, och
så vidare i enlighet med Kong]. Majrts förslag. Skulle detta mitt
förslag med anledning af en möjlig redaktionsförändring icke kunna
antagas, anhåller jag, att paragrafen måtte återremitteras.

Herr Reuterswärd: Ehuru jag medgifver, att hvad den siste
talaren anfört är behjertansvärdt, fruktar jag, att det skulle taga scilla
ut, om man i detta hänseende skulle göra Ångermanelfven till
gräns och införa eu undantagslagstiftning för bankerna norr om
densamma. Jag kan icke neka till, att jag också funnit tiden af
fyra dagar väl kort äfven för de banker, som ligga i mellersta och
södra Sverige. För min del skulle jag icke hafva något emot, om
den utsträcktes eu och annan dag längre, men lika för hela riket.

Blefve tiden utsträckt till 6 dagar, borde äfven Norrlands-bankerna
kunna hinna rätta de misstag, som möjligen ofrivilligt kunde uppstå.

Således vill jag för min del ej motsätta mig en återremiss i
denna bestämda rigtning, men jag bär velat uttrycka den åsigten,
att undantag ej bör göras för någon bank, vare sig söder eller norr
om Ångermanelfven.

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Jag tror icke, att
en återremiss af förevarande paragraf skulle tjena något till, ty
lagen är i denna del, liksom i de flesta andra, antagen af Andra
Kammaren. Det är möjligt att tiden af fyra dagar är för kort för
den i fråga varande åt Herr Nyström omförmälda banken, men jagtillåter
mig att fästa uppmärksamheten på, att enligt bank-komiténs
förslag någon tid för rättande af sedelutgifningbeloppets öfverskridande
ej var medgifven, utan en straffvärd förseelse ansågs vara begången,
så fort öfverskridandet egt rum. Det är icke att hoppas, att någon
förändring nu kan vinnas; en återförvisning skulle endast leda till
en anmodan af Utskottet att Kammaren måtte fatta beslut.

Jag yrkar derför bifall till Kong!. Maj:ts förslag oförändradt.

Herr Nyström: Jag anhåller att såsom ytterligare skäl få
tillägga, att kassans uppräknande försiggår endast en gång i veckan,
då man således först derefter får reda på beloppet af utelöpande
sedlar. Jag vill derför vidhålla mitt yrkande om återremiss, i syfte
att möjligen äfven för hela riket tiden utsträckes till sju dagar, på
det att Utskottet må få taga denna fråga i närmare öfvervägande.

N:o 89. 32

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag Dervid tillåter jag mig påpeka, att den svenska lagstiftningen äfven
Enskilda * ifrigt ansett det billigt, att den nordligaste landsändan tillgodobankbolag
Af^es vissa förmåner; så t. ex. är besvärstiden derifrån längre än
med sedel- från södra och mellersta Sverige, som för öfrigt har förmånen af
utgifnings- jernvägar och alla möjliga lätta kommunikationer till den grad, att
rätt. (]e norrländska förhållandena dermed icke ens äro jemförliga.

(Forts.) Jag vidhåller derför mitt yrkande om återremiss.

Herr Reuterswärd: Jag vill fästa den siste talarens uppmärksamhet
på, att en återremiss till intet skulle tjena, då Andra Kammaren
nyss godkänt paragrafen, såsom den föreligger i betänkandet;
hade Herr Nyström föreslagit 6 eller 8 dagar och detta blefve Kammarens
beslut, kunde en sammanjemkning hafva blifvit följden deraf,
men en återremiss kan endast hafva till resultat en anmodan från
Utskottet, att Kammaren ville fatta beslut.

Herr Nyström: Då jag hör, att Andra Kammaren antagit förslaget,
återkallar jag naturligtvis mitt förslag om återremiss, men
jag anhåller, att Kammaren måtte besluta den förändringen, att den
föreslagna tiden förlänges till 7 dagar, och att denna tid måtte gälla
för alla banker.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande § yrkats, dels, af Herr
Claeson, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag i denna del,
så vidt det skilde sig från motsvarande del af Kongl. Maj:ts förslag
i ämnet, skulle antaga denna § att lyda på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, dels ock, af Herr Nyström, att Kongl. Maj:ts förslag till
paragrafens lydelse skulle antagas med den ändring, att ordet »fyra»
utbyttes mot ordet sju.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
enligt Utskottets hemställan, vidare på bifall till Herr Claesons
yrkande och sedan på antagande af Herr Nyströms förslag, hvarefter
propositionen på bifall till Herr Claesons yrkande förnyades
och förklarades vara med öfvervägande Ja besvarad.

31 §■

Friherre Leijonhufvud: Jag vill icke upprepa hvad förut blifvit
yttradt angående de enskilda bankernas förhållande till Riksbanken
och dennas öfvertagande af sedelutgifningsrätten; endast det vill jag
åter framhålla, att såsom ett nödvändigt vilkor för denna Riksbankens
uteslutande rätt anser jag, att densamma i vissa hänseenden undergår
förändringar, bland hvilka en förändring af styrelsen är den
vigtigaste enligt mitt förmenande.

En annan sak ber jag få framhålla, som jag ej tror förut under
diskussionen påpekats. Man anser i allmänhet, att Riksbanken nu
mera är fullständigt skild från statsverket. Dess historia har att
uppvisa tvenne så kallade realisationer och vi veta, att dessa blifvit

33 N:o 89.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

en följd af att bankens affärer sammanblandats med statsverkets.
Men nu menar man skulle något dylikt ej vara möjligt, då Riksbanken
lyder ensamt under Riksdagen. Jag- ber att få framhålla,
att detta likväl är ganska möjligt, och att dervidlag Rubicon redan
faktiskt är öfverskriden. Ett sådant förhållande inträdde då Riksdagen
beviljade Riksgäldskontor eu kredit i Riksbanken på 1,500,000
kronor. Och då Riksdagens majoritet förlidet år ville stärka Riksbankens
förmåga att utlemna papperssedlar i utbyte mot de enskilda
bankernas, beslöts att Riksgäldskontor skulle eventuel aflemna 7
millioner af sina obligationer till Riksbanken. Vidare innehar Riksbanken
ett icke obetydligt antal af Riksgäldskontorets obligationer,
till ett belopp för närvarande af öfver 4 millioner. Detta är sådana
saker, _ om hvilka icke vore något att anmärka, så vida statsverket
och Riksbanken vore absolut skilda åt och egde egna af hvarandra
oberoende principaler, ty i sådant fall skulle de komma i det rättsliga
förhållandet till hvarandra, att en bankens fordran kunde på
laglig väg utkräfvas af staten. Såsom förhållandet nu är, låter detta
sig icke göra, nu är det faktiskt en sammanblandning af statens
och bankens affärer. Staten och Riksbanken äro nu i den ställning
till hvarandra, att om någon olycklig händelse inträffade, utgången
skulle blifva densamma som förut. I syfte att, som man förestälde
sig, stärka Riksbankens fonder skulle man ju vid ett annat tillfälle
kunna lemna banken Riksgälds-obligationer till ändå mycket högre
belopp än som 1885 beslöts, men hvad är i sjelfva verket detta annat
än att vilja bereda sig tillgångar genom att lägga sina egna skuldsedlar
i egen kassakista. Men om sådana händelser inträffade — t. ex.
ett krig — att våra statsobligationer sjönke starkt i värde eller
blefve osäljbara utomlands, hvad gagn hade då Riksbanken af de
millioner riksgäldsobligationer man nedlagt i dess hvalf? Det är
till och med tänkbart att Riksdagen förbjödc sina Bankofullmäktige
att släppa ut dessa till banken öfverlemnade obligationer, för att de
ej genom konkurrensen skulle sänka värdet på de nya riksgäldsobligationer,
som man önskade utsända i marknaden. Banken kunde
då snart blifva ur stånd att uppfylla sin förbindelse att inlösa
sina sedlar med guld, och ingen tvångskurs i verlden skulle då
kunna hålla dess papperssedlar i full parikurs. Faran blefve den
samma som de föregående gångerna och följden sannolikt äfvenså.
Detta är emellertid endast en af de anmärkningar, som kunna göras
med fog emot Riksdagens envälde öfver banken och så länge detta
fortfar i samma utsträckning, som nu är förhållandet, kan jag ej gå
in på att öfverflytta hela sedelutgifningsrätten på Riksbanken och
beröfva Kongl. Maj:t äfven det inflytande han för närvarande bär
på landets förseende med vårt vanliga bytesmedel.

Likaså synes det mig felaktigt att Riksdagen omedelbart besluter
om hvar banken skall inrätta afdelningskontor, bvilket är en
fråga som ensamt borde tillhöra Riksbankens styresmän att efter
noggrann pröfning afgöra.

Med sådan uppfattning är det klart att jag ej kan rösta för
sedelutgifningsrättens borttagande från de enskilda bankerna under
Första Kammarens Prot. 188(1. N:o 89. 3

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Förta.)

N:o 39.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

34 Lördagen den 8 Maj, f. m.

nu existerande förhållanden, utan anhåller jag derföre om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Herr Bäckström: Jag är af den föregående talaren förekommen
med afseende på skälen hvarför jag icke kan biträda hvad Utskottet
här föreslagit; jag får i stället äfvenledes yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, på det sätt likväl, att 10-kronorna komme att utgöra 3/6
af det förut beslutna sedelutgifningsbeloppet, 60 millioner, d. v. s.
36 millioner. Detta senare belopp blir nog minskadt med tiden,
men för närvarande anser jag det vara skäl, att hålla sig vid denna
siffra.

Kammaren har under gårdagen blifvit från statsrådsbänken uppmanad
att fatta sitt beslut i frågan som föreligger, ty tiden vore hardt
när, att regeringen, om icke en ny banklag komme till stånd, måste
bevilja nya oktrojer. Ja, åtminstone är det icke Riksdagens fel, att
förslaget framkommit i, såsom man säger, sista minuten. Det är
verkligen beklagligt att det icke förut blifvit bragd inför Riksdagen,
hvarigenom man sannolikt kunnat komma till en lyckligare lösning
af frågan, än nu, efter hvad jag fruktar, kan blifva fallet. Enär jag
varit en medlem i Sammansatta Utskottet, kan jag intyga, att sedan
Kongl. Maj ds förslag dit blifvit remitteradt, har der arbetats med så
att säga ångtryck, och det snart sagt natt och dag, och säkert har
Utskottets högt ärade ordförande fått sätta till större delen af
nätterna, för att genomtänka hvad Utskottet borde besluta. Felet
ligger icke här.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till förslaget om 10-kronornas
begränsning till 3/5 af de 60 millionerna.

Herr Forssell, Hans: Efter hvad som nu förekommit, lärer det
finnas ganska ringa, om ens någon utsigt för att meningarne i afseende
på banklagstiftningen skola kunna sammanjemkas, vare sig på grundvalen
af det förslag som framställes i den föredragna punkten af
Utskottets betänkande eller på grundvalen af Kongl. Majds förslag i
samma punkt. Å ena sidan lärer man mycket hellre se, att bankoktrojer
ånyo utfärdas efter 1874 års lag än genom lag fastställa
tiokronesedlarnes indragning inom en på förhand bestämd tid. Å
andra sidan lärer man hellre se oktrojerna förlängda efter 1874 års
lag, än godkänna en lagfästad bestämmelse derom, att dessa sedlar
af de enskilda bankerna skulle få utgifvas under ännu 10 års tid,
en bestämmelse, som torde innebära ungefär detsamma som att utgifningen
af tiokronesedlar för en obestämd och mycket lång framtid
skulle åt bankerna bibehållas. Jag får bekänna, att den senare uppfattningen
delar äfven jag. Framför det lagstadgande, som efter
min åsigt skulle vara ett steg tillbaka, föredrager jag vida, att
oktrojer ånyo utfärdas efter 1874 års lag, i hvilken dock är uttalad
den efter min tanke rigtiga grundsatsen, att tiokronesedlarnes utgifvande
af enskilda banker endast och allenast är provisorium.

För dem, som lika med mig anse, att utgifningen af småsedlar
af enskilda bankinrättningar är eu abnorm utväxt på vårt i många
hänseenden ganska goda banksystem, torde föga vara förloradt på

35 S:o 39.

Lördagen den 8 Maj, f. ro.

att vänta med tålamod. Ty det lärer icke lida något tvifvel, att inom
ganska kort tid den öfvertygelsen skall i allt vidare kretsar göra
sig gällande, att privilegiet på utgifvande af småsedlar är olämpligt.
Jag erinrar derom, huru åsigterna i fråga om sedelutgifningsrätten
redan kafva ändrats under de sju år, som förflutit, sedan denna fråga
senast allvarligt förhandlades i denna Kammare. Man kan derför
vara förvissad derom, att inom ett eller annat tiotal af år skall litet
hvar med förvåning se tillbaka på den tid, då sådana påståenden
kunde på fullt allvar framställas, som att en indragning af småsedlarne
skulle vara liktydig med en indragning af hela sedelutgifningsrätten,
ja till och med liktydig med ett upphäfvande af all
enskild bankverksamhet, och då en successiv indragning under så
lång tid som 10 år af den lägsta sedelvalören kunde karakteriseras
såsom ett ovarsamt attentat mot den enskilda bankverksamheten i
värf land. Etter hvad jag tror, kommer man då att om de nu föreliggande
förslagen döma så här: vid 1886 års riksdag förelågo två
förslag till den enskilda bankverksamhetens ombildning, det ena af
ganska långa betydelse och på det hela mycket varsamt, det var
förslaget om en successiv indragning af eu del af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt. Det andra var långt mer genomgripande
och vida djerfvare; det var förslaget att för 27 banker med 80 å DO
millioner sedlar och andra å vista förbindelser, samt omkring 200
millioner depositioner, på en gång rycka undan den solidariska ansvarighet,
hvilken under mer än 50 år utgjort grundvalen för det
stora och berättigade förtroende, som detta system åtnjutit hos allmänheten,
och att ersätta densamma med dels en särskild pant och
ansvarighet för sedlarne, dels en begränsad ansvarighet, bestämd till
ett belopp af eu gång grundfonden.

Jag vågar vidare påstå, att det skulle finnas långt större utsigt
till meningarnes sammanjemkning i denna fråga, om det vore från
något håll uppgifvet, hvad man egentligen menar med den förändrade
organisation af Riksbanken, som skall uppställas såsom vilkor för
tiokronesedlarnes indragning. Så länge det var tal om Riksbankens
förstärkning, kunde man förstå, huru och när en sådan åtgärd kunde
åvägabringas; och derom äro vi numera alla ense, att så vidt på
kapitalstyrkan ankommer, Riksbanken redan är fullkomligt i stånd
att öfvertaga de enskilda bankernas utgifning af tiokronesedlar.
Men när det är fråga om Riksbankens nya organisation, hvad fördrar
man då? hvad är det man verkligen vill begära?

Det är bekant, att en komité uppgjort förslag till en sådan organisation,
men vi veta också alla, att ingen fraktion, intet parti, vare
sig i denna Kammare eller Medkammaren vill eller vågar sätta detta
förslag på sitt program. Ja regeringens främste man har för 3 månader
sedan till statsrådsprotokollet uttalat sin åsigt, att »man sannolikt
icke är i någon mån villig att från Riksdagens sida ingå på de
förutsättningar, som komitén uppstält såsom nödvändiga i fråga om
organisationen af en dylik centralbank». För min del vågar jag
derför hysa den öfvertygelsen, att om man uppställer denna organisation
_ såsom vilkor för tiokronesedlarnes indragning, betyder detta
ingenting annat än att man anser rätten att utgifva dessa sedlar

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39. 36 Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag böra för all framtid qvarblifva hos de enskilda bankerna; ty hvarken
angående (]enmi Kammare, eller den Andra Kammaren, hvarken Riksbankens
iTthfina vänner eller de enskilda bankernas vänner synas nu vara eller frammed
sedel- deles blifva villiga till just eu sådan förändring af Riksbankens
utgifnings- organisation. Ur praktisk synpunkt sett, vore derför visserligen åt
'' rätt.'' nöden, att från vederbörligt håll gåfves besked derom, Indika prak(Forts.
) tiskt utförbara reformer af Riksbanken böra föregå en indragning af
tiokronesedlarne från de enskilda bankerna, och att man sedan från
samma håll med all makt måtte arbeta för en sådan reform.

Det är för mycket begärdt, att de, som uppställa tiokronesedlarnes
indragning såsom ett önskningsmål, skola låta afhålla sig
derifrån endast deraf att ett annat önskningsmål, Riksbankens omorganisation,
väl uppställes som en oeftergiflig fordran, men det
oaktadt ständigt hålles sväfvande i fjerran såsom eu för alla oklar
och obestämd dimbild.

Om nu icke meningarne kunna förenas på grundvalen af något
af dessa nämnda förslag, kan man ju likväl tänka sig säsong en
möjlighet, att de kunde förenas om en begränsning i allmänhet af de
enskilda bankernas sedelutgifning. Om en sådan begränsning är allt
för mycket motbjudande i form af ett beslut om tiokronosedlarnes indragning,
skulle det kanhända vara mer tilltalande för båda partierna,
om man för tillfället undveke detta s. k. ödesdigra beslut, men i stället
förberedde detsamma så, att det om tio år kunde vara jemförelsevis
lätt att genomföra. Om de enskilda bankernas sedelutgifning från 1889
begränsades i öfverensstämmelse med Kong]. Maj:ts proposition till
femtio millioner; om det tillika bestämdes att under oktrojtiden denna
sedelutgifning successivt skulle begränsas derhän, att utgifningen af
tiokronesedlar 1898 vore betydligt reducerad, och om slutligen . åt
Kong]. Maj:t bibehölles rättigheten, att efter oktrojtidens slut,, ifall
sådant då funnes möjligt och nödigt, förordna om upphörande af utgifningen
af tiokronesedlarne, så borde meningarne inom Riksdagen å ömse
sidor kunna förenas, utan att regeringen behöfde anse sin omvårdnad
om affärslifvets utveckling för nära trädd. I förhoppning om en
sådan sammanjemkning vill jag icke nu framställa något yrkande.

Herr Stjernspetz: Långt innan Herr Statsrådet Tamm uppmanade
oss att söka åstadkomma enighet, har jag för min del insett
det stora behofvet deraf, hvarför mina åtgöranden också gått ut derpå
från första stund. Men just för att kunna nå detta mål, måste jag
klart framhålla hvad denna Kammare hittills beslutat i frågan. Genom
den nyss antagna lagen för Riksbanken hafva sådana förändringar
vidtagits, som, utom större trygghet för banken sjelf, likväl
minska Andra Kammarens dominerande inflytande på bankens förvaltning;
genom antagande af aktiebanklagen, har Kammaren höjt
minsta grundfondsbeloppet från af Kongl Maj:t hittills i praxis medgifna
100,000 kronor till 300,000, hvilket beslut måste verka som
ett hinder emot upprättandet af sådane smärre aktiebanker som
skulle kunna ersätta afdelningskontoren i landsorterne och underlätta
den mindre bankrörelsen i städerne. Vidare hafva de af Kammaren
hittills antagna paragraferna i lagen rörande sedelutgifvande

37 N:o 3!).

Lördagen den 8 Maj, f. m.

banker hufvudsakligast gått ut på att bereda fördelar för privatbankerna
eller rättare deras aktiegare; den solidariska ansvarigheten
komme nemligen att minskas högst betydligt mot hvad förut är förhållandet
och sedelutgifningen fastslås ända till 60 millioner för all
framtid. Således äro alla dessa beslut ensidigt rigtade åt ett håll,
nemligen till privatbankernes och dess delegares fördel. Det var
derför icke utan förvåning jag hörde att Herr Bergström framstälde
yrkande om att Andra Kammarens antagande af Riksbankslagen
skulle vara ett vilkor för Första Kammarens antagande af föreliggande
lag. Jag tror att Andra Kammaren och Riksbankens vänner
kunna betacka sig för såväl den ena som den andra lagen. I Första
Kammarens beslut kan man icke spåra något tillmötesgående mot
den Andra Kammaren. För att komma till ett enigt och lyckligt
resultat blifver derföre en betydlig revidering af Kammarens hittills
fattade beslut nödvändigt. För min del hade jag velat yrka bifall
till Utskottets föreliggande förslag, men då regeringen så bestämdt
förklarat sig icke kunna sanktionera ordalydelsen af bl paragrafen,
afstår jag derifrån. Bankkomitén äfvensom vårt Banko-Utskott och
snart sagdt alla som med frågans utredning haft befattning, hafva
enstämmigt framhållit önskvärdheten i att inskränka den enskilda
sedelutgifningsrätten och förr eller senare lägga denna rätt uti en
enda banks hand. Deruti instämmer jag äfven för min del, ehuru
jag tror, att en sådan öfvergång blott långsamt låter verkställa sig.
Denna Kammares beslut gå emellertid alldeles stick i stäf mot uppnåendet
af ett sådant mål. Första Kammaren tyckes sträfva till något
helt annat.

Den af flere talare framhållna farhågan att Andra Kammaren
möjligen skulle lemna Riksbanken i sticket, i fall banken behöfde
påkalla statens hjelp, måste jag på det bestämdaste tillbakavisa
såsom saknande allt stöd åt verkliga fakta. Tvärt om är det samma
Kammare som på det mest kraftiga sätt söker stärka Riksbanken,
det hafva vi sett senast innevarande riksdag. Denna insinuation
kan derföre icke vara grundad eller allvarligt menad.

Under det jag således instämmer i 31 §:s mening, vill jag likväl
ej yrka dess antagande i oförändrad form.

Herr vice Talmannen: Frågan om bibehållandet af enskilda
bankernas rätt att utgifva tiokronesedlar är efter min uppfattning
i praktiskt afseende en bland de vigtigaste, om icke den vigtigaste
frågan inom sedelutgifningens område. Jag är nemligen fullkomligt
öfvertygad att, om denna rättighet borttages från de enskilda bankerna,
så bortfaller i hög grad den förmåga att gagna den allmänna
rörelsen, som dessa banker för närvarande på grund af sin sedelutgifning
ega, och jag åberopar såsom stöd för denna åsigt så väl
det sakförhållande, att de enskilda bankernas utelöpande sedlar i
regeln till omkring 3/5 utgöras af tiokronosedlar, äfvensom de uttalanden
man städse hör af dem, som sysselsätta sig med enskild
bankrörelse, och hvilkas erfarenhet och omdöme i frågan icke bör
lemnas obeaktadt. Det är icke blott så, att de enskilda bankernas
sedlar af högre valör ej kunna begagnas.i rörelsen tillräckligt mycket,

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

Jiso 89.

Lördagen den 8 Maj. f. m.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

för att banken i högre grad skall kunna betjena sig af dem vid sin
sedelutgifning, utan de trycka äfven mer på invexlingskassan, emedan
man för sedlar af högre valör måste vara beredd på en starkare
invexling, då omloppstiden i rörelsen är kort. Min öfvertygelse är
således den, att så länge man behöfver den enskilda bankverksamheten
i en större omfattning, en indragning af tiokronosedlarne icke
bör ega rum.

Jag tror icke att denna fråga beröres af den mycket omtalade
reorganisationen af Riksbanken. Man har utan tvifvel i fråga om
Rikbankens förhållanden gjort ett ganska vigtigt inlägg, om man
antager den förändrade lag som af Kongl. Maj:t vid denna riksdag
föreslagits, men att ett förslag till en omfattande förändring af Riksbanken,
hvarigenom den skulle väsentligen undandragas Riksdagens
inflytande och komma under civillagen, icke har den afiägsnaste
sannolikhet att göra sig gällande i någons af oss här närvarande
lifstid, tror jag alla äro ense om.

Denna fråga bestämmer således icke min ställning till den enskilda
sedelutgifningen, ty för mig är det hufvudsaken att det stöd
den enskilda sedelutgifningsrätten medför för affärsverksamheten, icke
borttages så länge den allmänna rörelsen är i behof af försträckningar
i så betydlig grad och i så tung form, som nu är fallet.

Jag är i det afseendet af alldeles samma åsigt, som i går uttalades
af Herr Axell. Det ligger en utomordentlig skilnad emellan
den bankrörelse, hvilken nästan endast rör sig med affärsvexlar,
som oupphörligt omsättas, och för hvilka medel ständigt in- och
utgå, och den som bedrifves af alla våra banker, hvilka nödgas i
så betydlig utsträckning sysselsätta sig med att äfven lemna förlag
till den allmänna rörelsen och industrien.

För eu sådan rörelse är det alltid nödvändigt att hafva ett visst
stöd i den enskilda bankverksamheten, och det vore i högsta
grad skadligt att kasta denna verksamhet om icke uteslutande så
åtminstone i så stor utsträckning på Riksbanken, som skulle blifva
händelsen, om de enskilda bankernas sedelutgifning upphörde, och
en mängd af dessa nödgades i väsentlig mån inskränka sin rörelse.

Det är hufvudsakligen från den synpunkten, hvilken är lika
giltig, vare sig jag tänker på den allmänna rörelsen, eller på Riksbanken
såsom den, hvilken har att uppehålla myntvärdet, som jag
afstyrker en åtgärd, hvilken efter min tanke skulle bryta stafven
öfver de sedelutgifvande bankerna redan under den närmaste oktrojen,
hvilket blefve följden, om man på sätt Utskottet föreslagit beslöt
indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva tiokronosedlar.

Jag skall icke upptaga Kammarens tid med att ingå i någon
strid med den ärade talare, som nyss hade ordet och som kallade
utgifvandet af sedlar i så små valörer, som 10 kronor, från de enskilda
bankerna för en abnormitet. Man kan ju ställa sig på den ståndpunkten
att man anser ett så litet myntrepresentativ, som 10 kronor,
för en abnorm utväxt på sedelutgifningen. Men jag tror ej att det
är berättigadt att, när man tolererar så små myntrepresentativ som
Riksbankens femkronesedlar, säga att de enskilda bankernas sedlar
å 10 kronor utgöra eu abnormitet.

39 N:o 39.

Lördagen den 8 Maj. f. m.

De enskilde bankernas sedelntgifning är till sin natur mera af- ^förslag
sedd för lokala behof och då måste den också lämpa sig i afseende a^sMlda
på valören efter dess behof. bankbolag

Det är ytterst svårt att få någon fullständig kännedom om de med sedelutländska
bankförliållandena i detta afseende. Att systemet: en utgifnmgsenda
sedelutgifvande bank, inom de flesta länder är rådande, eller ,

åtminstone har ett mycket stort öfvertag, det veta vi. Men att sedan ^ 1 •>

i detalj få fullt tillförlitlig reda på förhållandena är ej så lätt. Så,-vidt jag kunnat finna, existerar det dock ej i något annat land, än
Finland, der den stora banken har rätt att utgifva lägre sedelvalörer,
än de enskilda bankerna; jag vill dock nämna det särskilda undantagsförhållande,
som eger rum inom tyska riket, der staten, ej banken,
till mindre belopp utgifver småsedlar. Öfverallt annorstädes
äro sedelvalörerna gemensamma för de stora och små bankerna, med
undantag, endast af Skottland, der bankerna hafva, rätt att utgifva
sedlar på ett pound sterling, ehuru Englands bank icke utgifver sådana
på mindre än fem pounds, och donna rättighet åtnjuta bankerna
för att kunna sköta sin lokala verksamhet.

För min del måste jag således på det högsta afstyrka ett beslut,
som innebär en absolut indragning af de enskilda bankernas
tiokronesedlar under den första oktroj, som skulle lemnas på grund
af denna lag. Men jag är så lifligt öfvertygad om den stora vigt,
som ligger derpå att redan vid denna riksdag kunna komma till
ett slut i denna fråga, att jag villigt skall lemna mitt understöd åt
sådana medlingsförslag, som, utan att innebära våldsamma förändringar,
i någon mån kunna närma sig till Medkammarens åsigt och
sålunda bereda en möjlighet att lagstifta på ett tillfredsställande
sätt. Jag har ej någon annan framställning att göra, än yrkande om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att sådant som Kammarens beslut nu lyder i afseende
på 2 § i banklagen, eller att sedelstocken för de^ enskilda
bankerna blifvit bestämd till högst 60 millioner kronor, så innebär
ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition också rätt för de enskilda
bankerna att utgifva tiokronesedlar till belopp af 36 millioner kronor.

Det är icke min mening eller önskan att Kammaren skall stanna
vid 36 millioner, utan jag hoppas att vi i 2 § skola komma till 50
millioner och sålunda enligt denna paragraf till 30 millioner.

Herr Reuterswärd: Dels med anledning af det lugnande anförande,
som vi i går hörde från statsrådsbänken, dels ock på grund
af’ Herr vice Talmannens senaste yttrande kan jag rörande denna §
yttra mig ganska kort. Denna samt den 2:a §:en hade ingifvit mig vissa
dubier, antingen jag skulle antaga denna lag, eller icke. Men efter
de förklaringar, vi i går erhöllo, hafva alla mina betänkligheter
fallit. När jag begärde ordet, var det för att få säga ungefärligen
detsamma, som den siste ärade talaren, med anledning åt ett yttrande
från en person här, hvars kännedom i finansiella frågor och
särskild! i bankfrågor har stor betydelse.

Han sade nemligen, att utgifvande åt småsedlar är olämpligt och

N:o 39. 40 Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag ett oting för enskilda banker, och han beklagade, att man ej nu beslöt
Enskilda sig för en su.ccessi''7 afskrifning af tiokronesedlarne.
bankbolag Men, mina herrar, det är viil icke för att uteslutande gynna
med sedel- delegarne i de sedelutgifvande bankerna, som vi önska att få bibehålla
utgifnings- dem. Det är väl för deras egenskap att underlätta den allmänna
(:a ''. rörelsen. Derför vågar jag påstå, att i samma stund, som de sedelig
or.s.; utgifvande bankerna icke längre få utsläppa sedlar på lägre belopp
än 50 kronor^ komma dessa icke att i någon väsentlig mån underlätta
den dagliga eller allmänna affärsrörelsen. Ty jag kan försäkra,
att redan nu, efter det att för några år sedan femkronesedlarne indrogos
från de sedelutgifvande bankerna, har man å landsbygden,
för såvidt man bor något aflägset från bankkontor, den allra största
svårighet att verkställa de dagliga liqviderna. Om jag skickar en
tusenkronesedel till något bankkontor för att få den vexlad i femkronor,
så kan jag knappt der få det. Jag måste vända mig till
Stockholm eller till Riksbanken för att erhålla denna vexling. Visserligen
ligger en stor lättnad deruti, att man från myntet kan bekomma
silfvermynt som derifrån sändes portofritt till alla postkontor,
men ehuru jag är tacksam för denna lättnad, så är det likväl förenadt
med stora svårigheter för att icke säga kostnader, så länge
den bestämmelsen fortfar att jag icke kan få en valör i silfver till
smärre belopp än 500 kronor. Om jag t. ex. behöfver tioöresstycken,
skall jag taga 5,000. Om jag vill hafva tjugufemöringar,
måste jag taga 2,000 stycken etc. för att kunna verkställa de dagliga
eller månatliga liqviderna. Vid en bruksrörelse t. ex. måste
man ju ständigt hålla kassa. En gång måste jag sända en hundrakronesedel
ett par mil för att få den vexlad i små sedlar. Hade
man, när vi togo bort skillingssedlarne, enkronor- och trekronorsedlarna,
sagt: vi skola taga bort tiokronorna också, hade man ansett
detta vara en ren omöjlighet.

Och detta skulle otvifvelaktigt vara att i hög grad försvåra den
allmänna och dagliga rörelsen, hvilken borde kunna försiggå med
större lätthet, da vi hafva en sådan mängd bankkontor i landet.

För min del kan jag icke inse hvad för olycka, som skulle
kunna uppstå, så snart de enskilda bankerna lemna fulla garantier
för den utelöpande sedelstocken, eller hvarför man skall motsätta sig
utgitvandet af dessa tiokronesedlar, som äro till så stor nytta, hjelp
och lättnad för den stora allmänheten.

Vissenigen kan man säga, att vi hafva guldmynt på både fem
och" tio kronor och att- vi da icke behöfva sedelmynt på samma
valörer. Men det kan jag försäkra herrarne, att om jag vill betala
eu forbonde genom att lemna ett guldmynt, så säger han: »kan inte
berm lemna mig en sedel, så får det hellre vara till en annan gång
ty den der tappar jag bort; jag tappade i fjor en tio krona i snön|
ty v^r frusen om fingrarne, och den fick jag* aldrig reda på; gif
mig derför hellre en sedel.» När vi öfvergingo till guldfot, då talades
det om, huru man skulle få se »guld i allas fickor.» Men huru
har det blifvit med den saken? Jo, ingen vill taga emot det. Jag
ty så föråldrade asigter har jag, mottager icke gerna guldmynt
i betalning, ty jag begagnar ingen särskild portmonnä för guldmynt.

Lördagen den 8 Maj, f. m. 41

Vidare sade den ärade talaren, att en 10-kronesedel vore en
»småsedel.» Ja, det må vara, att den är det i vår ficka, men den
är det icke i arbetarens, ty der är den en ganska stor sedel. Om
jag skall betala en arbetare 10 kronor och säger åt honom: »gif
mig 40 kronor tillbaka på denna 50 krona», så svarar lian: »nej, det
vill jag icke, om jag också kunde, då väntar jag hellre, ty en 50-kronsedel
kan jag icke använda eller få vexlad.» När så är förhållandet,
är det verkligen förvånande, att man har en sådan motvilja för de
enskilda bankernas 10-kronesedlar. Jag är icke delegare i någon
enskild bank och jag står icke heller såsom sådan upptagen i det
märkvärdiga cirkuläret. Jag talar i allmänt intresse och jag har
funnit, att det allmänna haft ganska stora olägenheter genom dessa
ständiga rubbningar i det bestående.

Jag var beredd att rösta bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Likväl
om det är så, att Andra Kammaren antagit Utskottets förslag,
så — icke för det jag vill yrka derpå — skulle det kunna vara en
möjlighet, att derigenom lättare få ett sammanjemkningsförslag om
man antoge Kongl. Maj:ts förslag med en förkortning, d. v. s. att
2 mom. skulle få följande lydelse: »banksedlar må lyda endast å
tio, femtio, ett hundra, fem hundra och ett tusen kronor.» Der
skulle man sluta och sedan skulle man öfverlemna åt Utskottet att
söka sammanjemka på det sätt som är möjligt. Jag framställer icke
detta såsom mitt förslag, men för att få lagförslaget igenom skulle
det kunna vara en utväg. Ty jag vet icke hvad som i dessa två
mot hvarandra så stridande förslag som Kongl. Maj:ts och Utskottets
skulle kunna sammanjemkas, om man icke hade detta medel i sin
hand att låta det vara alldeles oberördt, huru mycket en bank skall
få gifva ut i tiokronesedlar. Jag ämnar rösta bifall till Kong]. Maj:ts
förslag, så vida ingen annan yrkar på den af mig nu angifna förkortning.
Jag tror dock att det vore väl, om vi kunde få lagen afgjord
vid denna riksdag, ty sker det icke nu, så kommer det icke
att ske i min tid, derom är jag fullkomligt öfvertygad.

Herr Nyström: Med åberopande af mitt anförande i går ber jag
att endast få tillägga några få ord.

Jag erkände då, att jag var delegare i enskild bank, men
jag anser mig ingalunda för den skull vara någon ohederlig man,
såsom i det utkastade cirkuläret insinuerats om dem, som äro delegare
i enskilda banker; den beskyllningen tillbakavisar jag. Ty
jag talar i denna Kammare så som jag med mitt samvete kan svara
för, det kan jag försäkra.

Efter hvad jag hört af diskussionen i denna fråga så väl i går
som i dag, har jag icke kunnat finna, att någon enda, vare sig riksbanksvän
eller enskild banks vän, satt sig emot att så småningom
åt Riksbanken bilda en enda sedelutgifvande bank. Det anser jag
ock, att Riksbanken bör blifva. Det är nu endast fråga om tiden,
inom hvilken detta bör ske. Åsigterna hafva endast i det fallet varit
stridiga. Jag för min del anser af praktiska skäl det vara alldeles
omöjligt att annat än så småningom gå till väga i detta afseende,

N:o 39.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

(Forts.)

N:o 39. 42

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Lagförslag ty jag tror, att annars en högst svår ställning i landet skall kunna
an9Mnde uppstå, hvilken man, om möjligt är, bör söka undvika.
bankbolag När nu detta förslag afser att inskränka sedelutgifningsrätten
med seddut-för de enskilda bankerna från 80 eller 90 millioner kronor till 50
gifning srätt. millioner, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, eller till 60 millioner, såsom Ut(Forts.
) skottet föreslagit och denna Kammare antagit, ligger ju deri, enligt
mitt förmenande, eu så genomgripande inskränkning och nedsättning
i sedelutgifningsrätten för de enskilda bankerna, att man icke borde
tänka på någon vidare inskränkning i dessa bankers verksamhet
under den först blifvande oktrojen. Framdeles vid förnyad oktroj
kan måhända sådant ske och hela sedelutgifningsrätten för de enskilda
bankerna indragas — det må blifva följande Riksdagars värf.
Nu vill jag endast tillägga på de skäl, som jag i går anförde, att
denna paragraf,, om den antages, så som den här blifvit framstäld,
skulle fråntaga åtminstone de norrländska bankerna mera än hälften
af deras sedelutgifningsrätt. Och det kan väl ingen af herrarne bestrida,
att så skall blifva förhållandet. Är det då rimligt att antaga
denna lag? Kan man då icke hellre nu, såsom herr Reuterswärd
nyss framhöll, antaga Kongl. Maj:ts förslag med den förkortning, att
hela senare delen om inskränkning i tiokronesedlarnes utgifvande
borttages? Det är det jag håller på. Och jag yrkar således bifall
till Kongl. Maj:ts proposition med uteslutande af allt, som iunekålles
från och med ordet »varande» till paragrafens slut.

Herr Bäckström: Jag är uppkallad af den ärade talaren på
Gefleborgsbänken, som var synnerligt mån om att bibehålla rätten
för Kongl. Maj:t, att, när han så behagade, d. v. s. fann det vara
nödigt och nyttigt för landet, indraga tiokronesedlarne. Ja, i de
händer, som finansportföljen nu ligger, är jag trygg och lugn för en
sådan åtgärd. Men den der portföljen den går och vandrar från den
ene till den andre och man vet icke alltid, hvar den kommer att
hamna till slut. Kongl. Maj:t kunde ju få en rådgifvare, som icke
beaktade faran af att vid ett mindre lägligt tillfälle dekretera borttagandet
af 10-kronesedlarne. Det är detta jag är rädd för, och det
är detta jag vill undvika.

Hvad nu herr Nyströms förslag beträffar, att stryka en del af
paragrafen, anser jag icke lämpligt att bifalla det, ty Kammaren bör
säga ifrån hvad den vill och, för min del yrkar jag derföre bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Bexell: Jag anhåller om ursäkt för att jag djerfves taga
Kammarens tid i anspråk uti ett ämne, hvari jag tyvärr är föga hemrnai
stadd. Jag vill ingalunda ingå i enskildheter; hvad jag vill hafva
sagdt är, att om våra privatbanker skola bibehållas, så böra de bibehållas
i sådant skick att allmänheten kan hafva gagn af dem. Som
bekant är, hafva bankerna nu eu längre tid existerat under ganska
gynsamma förhållanden, och af allmänheten ansetts för att låta väl
betala sig. Men detta oaktadt hafva de icke kunnat gifva någon

Lördagen den 8 Maj. f. m.

43 N:o 39.

stor utdelning — af en talare, som sade sig vara lottegare i tre Lagförslag
privatbanker uppgafs i går 7 procent. Derest vi indraga sedelutgif- angående
ningsrätten för de enskilda bankerna måste ju dessa röra sig med lanklolaq
Riksbankens sedlar, och det kommer naturligtvis alltid att kostamed sedelutnågot.
Jag kan ej frigöra mig från den fruktan, att de då kommagifningsrätt.
att taga revanche på allmänheten, så att denna får betala hvad de (Forts.)
genom förlusten af sedelutgifningsrätten förlora. Alltså skola vi behålla
privatbankerna, må vi också se till, att de kunna existera och
tjena allmänheten, utan att låta den låntagande betala hvad de genom
eu indragen sedelutgifningsrätt förlorat. Jag tillåter mig för öfrigt
upplysa att jag hvarken är lottegare eller låntagare i någon privatbank.

Jag gör intet yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats
dels, af Friherre LeijonJinfvud, att Kammaren, med afslag å Utskottets
förslag i denna del, så vidt det skilde sig från motsvarande del af
Kon^l. Maj:ts förslag i ämnet, skulle antaga denna paragraf att lyda
på satt Kongl. Maj:t föreslagit, dels ock, af Herr Nyström, att Kongl.

Maj:ts förslag till paragrafens lydelse skulle antagas med den ändring

att slutmeningen: »varande det dock, etc.---utgöra», skulle

utgå.

Derefter gjordes propositioner, först på godkännande af paragrafen
med den lydelse Utskottet föreslagit; vidare på bifall till Friherre
Leijonhufvuds yrkande och sedermera på antagande af Herr
Nyströms förslag, hvarefter propositionen på bifall till Friherre Leijonhufvuds
yrkande upprepades, och förklarades vara med öfvervägande
ja besvarad.

Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 7 e. m.

In fidetn

A. von Krusenstjerna.

N:o 89. 44

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Lagförslag
angående
enskilda
bankbolag
med sedelutgifningsrätt.

Lördagen den 8 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes ock godkändes Riksdagens kanslis förslag dels till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

N:o 50, i fråga om nedsättning i telegramportot;

N:o 51, angående höjande af högsta delaktighetsbeloppet i folk"
skolelärarnes pensionsinrättning; och

N:o 52, om vidtagande af åtgärder för afskaffande af kollekter
för statsändamål;

dels äfven till §§ i riksdagsbeslutet:

N:o 20, angående stämpelafgiften;

N:o 21, angående bestämmelser om vård och förvaltning af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser;

N:o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin; och

N:o 23, angående förändrad lydelse af § 26 mom. 5 i förordningen
om vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker den 29 Maj 1885.

Fortsattes föredragningen af sammansatta Banko- och LagUtskottets
Utlåtande N:o 1.

3 punkten.

Utskottets förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.

32-35 §§.

Godkändes.

36 §.

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Kongl. Maj:ts
förslag bestämmer i 36 § endast att, om bankbolag vill afstå sin

Lördagen den 8 Maj, e. m.

45 N:o 39.

sedelutgifningsrätt eller någon del deraf, bolaget skall derom hos Lagförslag
Konungen göra anmälan. Deremot har Utskottet vid denna paragraf
gjort två särskilda tillägg, gående ut på, det ena, att den sedelutgif- bankbolaq
ningsrätt, som afstås, icke må vidare till bankbolag upplåtas, och med sedeldet
andra, att lag samma vare om sedelutgifningsrätt, som bankbolag utgifningsförverkat,
eller som tillhört bankbolag, hvilket blifvit upplöst. Dessa rätt tillägg

lemna utan allt afseende rörelsens behof af enskilda bank- CForts'')

sedlar till sannnanräknadt belopp af femtio millioner kronor. Det
är Kongl. Maj:ts och bankkomiténs väl grundade åsigt, att den allmänna
rörelsen ännu kräfver ett så stort belopp privatbanksed»lar.

Skulle dessa tillägg komma att ega bestånd, blefve följden den, att
i förutsatta händelser den allmänna rörelsen icke koinme att till fullo
åtnjuta det belopp, som för densamma erfordras, utan en brist uppstode
motsvarande det belopp, som en eller annan bank afstått eller
förverkat, eller som tillhört ett bolag, hvilket blifvit upplöst.

Jag yrkar för den skull, och med afseende å hvad från regeringens
sida blifvit yttradt rörande denna paragraf, att Kammaren
ville, med ogillande af Utskottets förslag, bifalla Kongl. Majrts förslag
oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först på
antagande af Utskottets förslag till förevarande paragrafs lydelse och
sedan derpå att Kammaren, med afslag å Utskottets berörda förslag,
så vidt det skilde sig från motsvarande del af Kongl. Maj:ts förslag
i ämnet, skulle godkänna paragrafen med den lydelse Kongl. Maj:t
föreslagit; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Förslagets öfriga delar.

Godkändes.

Utskottets i 3 punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom Kammarens beslut i afseende på
den föreslagna lagen.

4 punkten.
Bifölls.

5 punkten.

Lagförslag

angående

bankaktie -

Utskottets förslag till lag angående hankaktiebolags, sedelutgif-. banka o

IshrJnno !• o Z*4//*•£» ^ ^ ^

vande bankbolags och sparbanks konkurs.

1 §■

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! På de skäl, hvilka
jag anförde till stöd för min hemställan, att Kammaren ville till Ut -

utgifvande

bankbolags

och

sparbanks

konkurs.

N:o 39. 46

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Lagförslag skottet återremittera § 6 i lagen angående enskilda bankbolag, med
bankaktie S^fclutgifaingsrätt, tillåter jag mig äfven hemställa, att Kammaren
bolags^sedel-^^ återförvisa nu förevarande första paragraf i lagen angående
utgifvande bankaktiebolags, sedelutgifvande bankbolags och sparbanks konkurs;
bankbolags och kommer jag att framställa enahanda yrkande vid hvarje efteroch
, följande paragraf. Derjemte anser jag mig böra tillkännagifva, att
konkurs1* Andra Kammaren återförvisat denna lag i dess helhet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på godkännande af förevarande paragraf och sedan derpå att densamma
skulle till Utskottet återförvisas; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Herr Bergström: För vinnande af tid tillåter jag mig hemställa,
att Kammaren måtte finna, att de följande paragraferna icke
behöfva uppläsas, såvida icke någon särskild!; påkallar det.

Denna hemställan bifölls.

Förslagets öfriga delar.

Visades hvar för sig åter till Utskottet på särskilda, åt Herr
Bergström framstälda yrkanden.

Utskottets i 5 punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom Kammarens beslut i afseende på
den föreslagna lagen.

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Då nu öfverläggningen
om Kongl. Maj.ds i detta betänkande behandlade propositioner
är afslutad, ber jag att få göra Kammaren ett meddelande, deri jag
vill rätta ett misstag, hvartill jag har gjort mig skyldig. Då Herr
Smith efter att hafva hållit det föredrag, som framkallade en replik
från min sida, aflägsnade sig, antog jag, att hans aflägsnande härledde
sig från önskan att slippa åhöra repliken. Jag har sedan försport,
att orsaken till hans bortgång lär hafva varit ett allvarligt
illamående, och att han derunder uppehållit sig i ett annat rum här
inom riksdagshuset. Detta har jag ansett för min pligt att meddela
Kammaren, då jag alltjemt antog, att han aflägsnade sig endast för
att undgå afhörandet af repliken.

Vidare vill jag bedja, att de latinska ord, jag yttrade vid tillfället,
må förstås i fullt latinsk mening, och att man icke deri inlägger
någon allegorisk eller öfverförd betydelse.

7 punkten.

Bifölls.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

N:o 39.

Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 4 och 5 i denna
månad bordlagda memorial N:o 62, med anledning af en Riksdagen
erbjuden gåfva af åtskilliga byster och medaljonger af riksdagsmän.

Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 4 och 5 innevarande
Maj bordlagda utlåtande N:o 57, i anledning af väckt motion
om ändring i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma
stulet gods från innehafvare, som tillhandlat sig detsamma
af misstänkt person.

Föredrogs å nyo och bifölls Riksdagens särskilda Utskotts den
4 och 5 i denna månad bordlagda memorial N:o 3, angående aflöning
åt dess sekreterare och dess vaktmästare.

Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 6 och 7 innevarande
Maj bordlagda betänkande N:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i afseende på afgifterna för tullnederlag
samt med förslag till förordning angående allmänt frilager.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att betänkandet
skulle punktvis företagas till afgörande, samt att beträffande
2 punkten Utskottets hemställan skulle förekomma, efter det
Kongl. Maj:ts förslag till förordning angående allmänt frilager blifvit
paragrafvis genomgånget med rubrik sist.

1 punkten.

Bifölls.

2 punkten.

Kongl. Maj:ts förslag till förordning angående allmänt frilager.
§ 1-

Förslag till
förordning
angående
allmänt
frilager.

Herr Wmrn, Carl Fredrik: Då den inrättning, som här är
föreslagen, skulle vara till synnerlig nytta för dem, som kunde deraf
begagna sig, får jag anhålla om bifall till det förevarande förslaget
till förordning angående allmänt frilager.

Herr Dahl: Då yrkande gjorts om bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
anser jag mig, å Utskottets vägnar, böra anhålla om bifall
till Utskottets förslag. Jag skulle kunna hafva åtskilligt att invända
mot bestämmelserna i flera paragrafer af denna Förordning; men jag

N:o 89.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Förslag tu
förordning
angående
allmänt
frilager.
(Forts.)

anser mig icke höra dermed upptaga Kammarens tid. Jag vill blott
lasta uppmärksamheten på det oegentliga i denna frilagersinstitution.
Jag anser, att, genom den nederlagsrätt, som redan är medgifven,
beredes samma förmån åt våra exportörer och importörer. Jag kan
icke inse annat, än att det är klokast att icke bifalla lagen i dess
förevarande skick, och jag får derföre, med hänvisning till Utskottets
betänkande, anhålla om bifall till dess hemställan.

Herr Waern, Carl Fredrik: Detta lagförslag har varit behandladt
af åtskilliga embetsmyndigheter med särskild sakkunskap,
Indika noga reviderat detsamma. Frilagerinstitutionen innebär en
synnerligen stor lättnad i tullbehandlingen och har länge varit gängse
i Köpenhamn och äfven i Krästiania. Det är visserligen ett inskränkt
område, hvarom här är fråga, ty endast två eller tre städer
i vårt land kunna begagna sig af frilager, nemligen Stockholm, Göteborg
och i synnerhet Malmö. Men för dessa innebär det en möjlighet
att deltaga i den utländska transitohandeln, och kan måhända
blifva af ganska stor betydelse. Nederlagsrätten lemnar alldeles icke
något vederlag härför. Frilagret är omgifvet af så stark kontroll,
som något embetsverk kan tänkas utöfva. Det medför således ingen
lära för riket, utan frågan är blott den: vill ni tillåta dessa städer
den frihet, som fordras för att täfla med t. ex. Köpenhamns affärsmän.
De importera varor från ett land och exportera dem till ett
annat, just till följd af denna rätt till frilager. Detta är den enkla
frågan. Jag har icke kunnat förstå Bevillnings-Utskottets motstånd
på annat sätt, än att Utskottet för närvarande icke vill medgifva
handeln någon som helst förmån. Jag kan icke finna annat, än att,
sedan så stora ansträngningar blifvit gjorda och så mycket arbete
nedlagdt för åvägabringande af denna institution, som endast kan
vara till nytta för landet, om den kommer till stånd, man också bör
bifalla förslaget derom. Jag anhåller således fortfarande om bifall
till detsamma.

Herr Bexell: Jag får äfven yrka afslag å förevarande förslag.

Herr Hedlund: Jag ber blott att i korthet få nämna, att hos
Utskottets majoritet, som har afstyrkt denna sak, och hos den ärade
ledamot af Utskottet, som nu yrkat afslag å saken och bifall till Utskottets
betänkande, har röjt sig en temligen stor obekantskap med
hvad som afses med detta frilager. Då man kunnat säga, att frilager
och nederlag äro så likartade, att det ena uppfyller det andras
ändamål, då har jag också rättighet att säga, att man icke känner
förhållandet. Med frilager menar man en stor inhägnad plats, der
köpmän få hafva sina särskilda förvaringsrum under noggrann kontroll,
och dit de kunna få skicka ned från sina kontor och taga större
eller mindre qvantiteter af dessa varor till förtullning; de varor, som
de icke vilja afsätta hemma i landet, kunna de utan förtullning skicka
ut till ett annat land. Om i en större handelsstad eu sådan rättighet
är medgifven, så som fallet är i Köpenhamn och Kristiania, —
i Köpenhamn har jag sett ett sådant frilager och funnit, hvilken be -

Lördagen den 8 Maj, e. m. 49 N:o 39,

tydlig lättnad derigenom beredes åt Köpenhamns affärsverk! — så Förslag till
har man alla förmåner af en sträng kontroll, men också all beqväm- förordning
likhet och möjlighet att, såsom Herr Wsern nämnde, drifva en handel Allmänt
å utlandet, som eljest icke är möjlig. Nederlagsrätt åter erhåller jag frilager.
så,'' att jag hyr en källare och deri inlägger åtskilliga varor, såsom (Forts.)
t. ex. kaffe, samt lemnar den ena nyckeln till tullförvaltningen och
behåller^ den andra i min egen vård. Vill jag sedan uttaga några
varor, så skall jag besvära tullkammaren med att ditskicka en tjensteman
eller vaktmästare, hvarpå jag kan få vänta ganska länge. Här
säger man, att detta frilager skulle blifva en undantagsförmån för
vissa större handelsstäder. Ja, visserligen, emedan endast de större
och mägtigare städerna kunna åstadkomma dessa dyrbara etablissement,
som för frilagers inrättande erfordras. Derför påkallas nemligen
särskilda inrättningar, hvilka kosta flera hundra tusen kronor,
en kostnad, som de mindre städerna icke kunna eller vilja underkasta
sig. Rättigheten att hafva lokal i tullfrilagret blir sålunda
förenad med dryga omkostnader, hvilket bör kunna trösta herrar
protektionister i afseende på den inrikes handeln, i afseende å hvilken
fördelarne torde kunna uppvägas af omkostnaderna. Men den varaktiga
fördelen skulle väl egentligen ligga i tillfället att drifva eu
exporthandel, som man nu icke kan drifva. Man kunde intaga artiklar,
t. ex. från Frankrike och sedermera t. ex. från Göteborg föra
dem öfver till Jutland, der man då kunde erhålla en icke obetydlig
afsättning, liksom Danmark nu genom sitt frilager har tillfälle att
exportera rätt mycket till Sverige.

Jag tror, att protektionisterna i allt fall icke behöfva frukta, att
dessa frilager så snart komma till stånd, hvarför de må kunna lugna
sig i afseende å fruktan, att handeln skulle vinna någon särskild
förmån. Jag kan dock icke förstå, att från denna sida, som likväl
har tänkande och statsekonomiskt kunnige personer, man icke kan
begripa, att utan handelsutbyte blir den inhemska marknaden reducerad,
att icke säga betydelselös. Hvar skulle vi stå, om vi icke
hade handeln, och hvad gifver oss rättighet att med så fiendtliga
ögon betrakta detta näringsfång? Skulle det vara Riksdagen värdigt
att afstå en institution, som icke begär någon särskild statshjelp för
sitt åvägabringande? Jag skulle finna det beklagligt, om ett så stort
förarbete, verkstäldt med sådan omsigt af kunnige och för saken nitälskande
män, skulle vara bortkastadt till följd af en nyck af herrar
protektionister.

Herr Dahl: Jag anser mig böra upptaga till bemötande några
af den föregående talarens yttranden, oaktadt jag ogerna vill besvära
Kammaren i denna fråga, emedan jag håller före, att den, som
genomläst Utskottets Betänkande, kan hafva sin mening temligen
stadgad.

En sådan frilagerinstitution, som den här föreslagna, är hittills
oförsökt. I Danmark»; finnes visserligen frilager, men det är der
förenadt med kreditupplag, hvars inrättande hos oss Herr Statsministern
likväl har afstyrkt. I Norge finnes det endast stadgadt på
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 39. 4

K:o 39.

Förslag till
förordning
angående
allmänt
frilager.
(Forts.)

Lördagen den 8 Maj, e. m.

papperet, ty något frilager har der icke kommit till verkställighet.
Jag nämnde nyss, att jag ansåg, att för våra förhållanden neder lagsinstitutionen
tills vidare kunde uppfylla alla väsentliga fordringar på
lättnad för vår transitohandel. Jag vet ganska väl, hvari skilnaden
består mellan nederlag och frilager; men jag skall icke upptaga
Kammarens tid med att visa det. Just genom den förmån af nederlagsrätt,
som redan är medgifven, och hvilken nyss har, genom vårt
bifall till det förut föredragna momentet i Utskottets Betänkande,
blifvit i någon mån ökad, anser jag att för närvarande frilagerinstitutionen
är obehöflig. För statsverket befarar jag tillika förlust, dels
direkt genom minskning i tullinkomsterna, och dels indirekt genom
allahanda underslef och genom smuggling, som särskilt skulle vara
mycket svår att förebygga, om det bletve tillåtet — såsom här är föreslaget
— att inrätta sådana frilager äfven utanför stapelstädernas områden,
der kontrollen blefve mycket svårare än inom desamma.

De myndigheter, som yttrat sig, hafva i synnerhet framhållit fördelen
för importörer af manufakturer och så kallade korta varor att
få upplägga dem på frilager. Men då vi finna, att redan åren 1883
och 1884 infördes manufakturvaror af spånadsämnen för 54 millioner
kronor årligen, så kan jag icke inse, att några särskilda åtgärder
för importhandelns uppmuntran skulle nu vara åt nöden. Jag tror
snarare, att man kan ansluta sig till det yttrande af Herr Statsministern
med hänsyn till kreditupplaget, att åtgärder i sådan rigtning
icke stå tillsammans med den allmänna uppfattningen för närvarande.

Af rent lokala skäl, och emedan de platser, Indika skola komma
i åtnjutande af frilager, måste sjelfva skaffa utrymme derför samt
tillika vidkännas kostnader för anskaffande af de nödiga magasinen
och för vaktmanskapets aflöning, är det alldeles klart, att, dä dessa
kostnader skola bestridas af kommunerna, det är endast högst få
städer i vårt land, måhända två eller tre, som kunde draga fördel
af denna institution. 1 dessa städer torde också endast nagra fa
handlande deraf kunna hemta förmån, och jag kan icke inse annat,
än att sådant vore till förfång för importörerna i våra öfriga 44 sjöoch
stapelstäder. Ty genom rättigheten att ompacka dessa korta
varor, skulle frilagerinnehafvaren verkligen kunna bereda sig^ en
ganska väsentlig tullnedsättning, i det han icke behöfde förtulla något
emballage, utan kunde få en vara mycket billigare än importörerna
i andra städer och derigenom bereda sig en fördel. En tullnedsättning
af 30 till 40 procent, och ibland ännu något mera, skulle betyda
ganska mycket, när fråga är om sådana varor som dessa, och den
fördelen skulle endast komma några få importörer i de större städerna
till del. För min del har jag alltid utgått från den grundsatsen,
att likhet inför lagen bör vara rådande, det vill säga i detta fall
lika tullbeskattning öfver allt tillämpas för samma slags varor. _ Dessutom
vill jag fasta uppmärksamheten på, att man inom frilagrets
område kan företaga hvilken behandling, man behagar, med de der
upplagda varorna, enär de aldrig äro föremål för någon undersökning
vid inläggandet eller uttagandet. Man kan t. ex. upprätta fullt
ordnade verkstäder för att af införda väfnader förfärdiga kläder,
eller af importerad råtobak fabricera cigarrer, och det betänkligaste

Lördagen den 8 Maj, e, m.

51 N:o 39.

är, att man till och med på dessa frilager han intaga spritvaror med Förslag till
huru hög alkoholprocent som helst och sedermera der behandla angående
samt införa dem till konsumtion i landet under hvilket namn som allmänt
helst, oaktadt det icke är tillåtet att hvarken på transitupplag eller frilager.
på nederlag upplägga bränvin och sprit af säd eller potatis. Jag (Forts.)
vill icke neka till, att för exporthandeln i ett par af rikets städer
skulle i viss mån kunna beredas lättnad att reexportera hit intagna
främmande varor, men dessa privata fördelar äro så föga betydande
i jemförelse med de olägenheter, som beredas landet i öfrigt, att om
herrarne taga del af Utskottets betänkande, jag tror mig hafva full
anledning att upprepa min vördsamma anhållan om bifall till Utskottets
afstyrkande hemställan.

Herr W;ern, Carl Fredrik: Den förre talaren hade två hufvudskål,
hvarföre vi skulle afslå det förevarande förslaget. Det första
var det, att frilagerinstitutionen vore obehöflig. Tror någon, att
dessa köpmän, handlande och industriidkare, som intresserat sig för
institutionen och väckt frågan derom å hane, dessa embetsverk, som
granskat och undersökt förslaget i alla dess detaljer samt sedermera
tillstyrkt detsamma, att de skulle gjort sig så mycket besvär, och
att handelsidkarne skulle vilja nedlägga så stora kostnader på ett
frilager, om det vore obehöfligt. Exemplet är gifvet från Köpenhamn
och det är tio, eller kanske tjugotal millioner, köpenhamnarne förtjena!
på denna rörelse, som Sverige blott ser på, och hvilken vi lika väl
kunde hafva som köpenhamnarne.

Den förre talarens andra invändning var den, att institutionen skulle
framkalla svek. Nu hafva alla de embetsverk, som kunna få med
saken att göra, blifvit hörda och granskat förslaget punkt för punkt,
samt funnit, att intet svek kan ega rum. Ja, men svek kommer
dock att ega rum! säger talaren. Hur vet lian det? Kunna vi
icke lita till dem, som hafva intresse af, att svek icke eger ruin?
Myndigheterna kunna i hvarje ögonblick säga till en handlande, som
är misstänkt för svek, att han är utestängd från frilagret. Kunna
vi icke till myndigheterna öfverlemna detta öfvervakande?

Skola vi vidare säga, att derföre, att den ena eller andra lilla
staden icke kan åtaga sig de kostnader, som äro förenade med frilagers
inrättande, så att hvarje möjlighet till obemärkt svek är förhindrad,
derföre kunna vi icke tillåta de större städerna, som kunna
det, att hafva frilager. Vi erkänna, att det vore en fördel, en nationel
vinst för riket, men den lilla staden kan icke få frilager, och
derföre skall något sådant icke ega rum i större städer. År detta
oss verkligen värdigt? Är det att befrämja de svenska näringarne?

Jag tror det icke. Men, invänder man, svek är ju ändå möjligt med
tulltjenstemännens begifvande. Jag tror, att, hvilka tankar man än
må hysa om vår nuvarande tullstyrelses åsigter, angående hvilken
tullpolitik är för landet den bästa, så måste man dock erkänna, att
hon hos tullpersonalen inskärpt en anda af tjenstemannapligt, som
gör att den nu allmänt utmärker sig för en omutlig redbarhet, och
betviflar man icke detta, så kan man också tryggt tillåta de städer
som det kunna, att införa en institution, genom hvilken dervarande

N:0 39. 58 Lördagen den 8 Maj, e. m.

Förslag till köpmän sättas i tillfälle att begagna samma friare afifärssätt, som
förordning tillåtet för deras medtäflare i våra grannländer.

Allmänt -lag anhåller fortfarande om bifall till förslaget.

frilager.

(Forts.) Herr Björnstjerna: Jag anser visst icke detta förslag vara af
någon särdeles stor vigt. Mycket möjligt är att det skulle komma
att gå här, såsom det gått i Norge, der man allt sedan 1866 käft en
sådan lag, men något frilager aldrig kommit till stånd, derför att det
är förenadt med ganska stora kostnader för den stad, som vill förskalfa
sig ett sådant. Det är nemligen icke meningen, att staten skulle
bekosta de byggnader, som erfordras, utan staden skulle göra det.
Det är således ganska möjligt, att icke någon frukt af denna institution
skulle på länge komma oss till godo; men vi veta, att man
från två städer, Malmö och Göteborg, petitionerat om berättigande
att anlägga frilager. Hvarför skall man då förneka dem det? Det är
intet ondt gjordt, om lagen antages och något frilager ej kommer till
stånd. Men om städerna finna det fördelaktigt för sig att inrätta
sådana, kan jag ej finna, hvarför man icke skulle unna dem det.
Särskilt är Malmö den stad, som sannolikt skulle draga största fördelen
deraf. När nu svenskar resa öfver till Köpenhamn och der gå
in i en bod för att handla, t. ex. om ett fruntimmer vill köpa sig ett
sidentyg, så tillgår det så, att detta icke tages ur boden, utan köpmannen
hemtar det från sitt frilager och skickar det direkte till
ångbåten, som går till Malmö, och således slipper köparen betala
tull i Danmark. Danskar, som komma till Malmö, kunna deremot
icke blifva frestade att der köpa sina varor, ty de veta, att de då
få betala tull två gånger, först i Sverige och sedan i Danmark.

Jag förutser icke någon stor fördel af frilagerinstitutionens införande;
men den kan dock medföra någon fördel, och jag vet icke,
hvarför man skall förneka dem, som anse sig kunna hafva nytta
deraf, att göra ett försök. Jag yrkar derför bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Beijer: Jag får endast tillkännagifva, att jag förenar mig
med dem, som yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och Talmannen
enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på godkännande af den föredragna paragrafen och sedan på afslag
derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Dahl begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner § 1 i Kongl. Maj:ts förslag till förordning
angående allmänt frilager, röstar

Ja;

Lördagan den 8 Maj, e. m.

63 N;o 39.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås paragrafen.

Förslag till
förordning
angående
allmänt
frilager.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja-41;

Nej—40.

§ *■

Herr Wsern, Carl Fredrik: I full konseqvens med hvad Kammaren
besluta vid 1 §, anhåller jag, att Kammaren måtte, med afslag
å Utskottets förslag, bifalla denna § enligt Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande §.

§ 3-

Herr Wsern, Carl Fredrik: Till följd af Kammarens beslut i
afseende å 1 och 2 §§, anhåller jag, att Kammaren ville äfven här,
med afslag å Utskottets förslag, bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och nu ifrågavarande
§ godkändes.

§ *■

Herr Wsern, Carl Fredrik: Äfven i afseende å denna §, anhåller
jag, att Kammaren ville, med afslag å Utskottets förslag, bifalla
Kongl. Maj:ts.

Efter härmed slutad öfverläggning, blef jemväl denna § godkänd.

§ 5.

Herr Wsern, Carl Fredrik: I likhet med hvad föregående §§
angår, anhåller jag om afslag å Utskottets förslag och bifall till
Kongl. Maj:ts framställning.

Jag tillåter mig derjemte hemställa, huruvida icke de återstående
§§ kunde få endast med sitt nummer angifvas i stället för att uppläsas.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och den förevarande
paragrafen godkändes, “hvarefter Herr Wserns i öfrigt gjorda hemställan
bifölls.

§§ 6—16, slutmeningen~och rubriken.

Godkändes hvar§för''sig på särskilda, af Herr Wcern, Carl Fredrik,
derom framställa yrkanden.

X:o 39. 64 Lördagen den 8 Maj, e. m.

Utskottets i 2 punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom Kammarens beslut i afseende på
den föreslagna förordningen.

Föredrogs å nyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 6 och 7
innevarande Maj bordlagda betänkande N:o 17, angående beräkning
af vissa bevillningar för år 1887.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och denna dag äfvensom
sex protokollsutdrag för innevarande dag.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
det ärende, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8,2 6 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 11 Maj.

N:o 39.

Tisdagen den 11 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial:

N:o 63, angående statsregleringen för år 1887; och

N:o 64, med förslag till två stadganden i det nya reglementet
för Riksgäldskontoret; äfvensom

Sammansatta Stats-, Banko- och Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 1, med anledning af väckt motion, angående postsparbankens
utvidgning till en rånte- och kapitalförsäkringsanstalt; samt

N:o 2, med anledning af väckt motion om anvisande af medel
till grundfond åt en jordbruksförlagsbank samt med förslag till reglemente
för cn sådan bank.

Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
N:o 236, hvarmed nämnda Kammare, som vid behandling
af sitt Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 34, med anledning af
Första Kammarens beslut, rörande väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj: t med begäran om förständigande för kronofogdarne i
riket, att till vederbörande kommunalnämnder med posten öfversända
redovisning för indrifna kommunalutskylder, bifallit den af Utskottet
gjorda hemställan, med allenast den ändring, att orden »dessa medel»
utbytts mot orden »de influtna medlen», i följd häraf till Första
Kammaren öfverlemnat ärendet till förnyad ompröfning, beslöt Första
Kammaren hänvisa denna fråga till sitt Tillfälliga Utskott N:o 2.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
Lag-Utskottets den 8 innevarande Maj bordlagda utlåtande N:o 58.

N:o 89. 66

Tisdagen den 11 Maj.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

N:o 41, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

fjerde hufvudtitel;

N:o 42, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

femte hufvudtitel; och

N:o 44, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

sjunde hufvudtitel.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,3 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Asaocltttlona-Boktryokerlet. 1886.