RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1886:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1886. Första Kammaren. N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 24 sistlidne April.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets utlåtanden och memorial:

N:o 13 a, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående rättighet för Justitieråd^ Claes Albert Lindhagen till fyllnadspension
å allmänna indragningsstaten;

N:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stora Rörs hamnstyrelse af kronohemmanet Rörsberg på
Oland;

N:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel i förra
Ostindiska kompaniets hus i nämnda stad; och

N:o 59, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för Riksgäldskontor^;

Bevillnings-Utskottets memorial N:o 14, i anledning af återremiss
af 3:dje punkten i Utskottets betänkande N:o 11, angående ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning
af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga propositioner dels under
N:o 27 med förslag till särskilda förordningar angående bankaktiebolag
och angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar,
dels under N:o 28 med förslag till lagar angående bankbolag
med sedelutgifningsrätt, angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 §
Han delsbal k en, angående bankbolags och sparbanks konkurs samt
angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers Bank
den 1 Mars 1830, än äfven Herrar L. 0. Smiths och J. Petterssons i
Första Kammarens Frot. 1886. N:o 35. 1

N:o 35.

2 Lördagen den 1 Maj.

Alfvesta motioner angående upphörande af enskilda bankers sedelutgifningsrätt;
samt

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 16, rörande
tillägg till Kongl. kungörelsen den 26 April 1853 angående rätt för
part att återfå till öfverrätt ingifna handlingar.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, Herr Statsministern
Themptander, af sjukdom är förhindrad närvara vid morgondagens
plenum, betygar

Stockholm den 30 April 1886.

A. Werner,

M. L.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

N:o 35, angående åtgärders vidtagande för afhjelpande af olägenheter
vid varors kringförande till försäljning annorlunda än å marknad;
och

N:o 36, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Herr Hallenborg erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag har
begärt ordet för att enligt uppdrag meddela Kammaren, att Herr
Måns Hansson genom en olyckshändelse, som öfvergått hans hem,
blifvit hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning (ifver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 55 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts
framställning samt Herr Stjernspet/J, motion — under vilkor att bär
ifrågavarande kommersiella attachéer jemväl få till åliggande att till
Kongl. Maj:t afgifva redogörelse öfver sin verksamhet och att denna
redogörelse genom Kongl. Maj:ts försorg delgifves Riksdagen och j
öfrig! på lämpligt sätt ofifentliggöres — på extra stat för år 1887
under Tredje hufvudtiteln anvisar ett belopp af 20,000 kronor, att i
mån af behof användas till anställande af kommersiella attachéer, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

3 N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Vinner Nej, hafva Kongl. Maj:ts i detta ämne gjorda framställning
och ifrågavarande motion af Riksdagen afslagits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—58;

Nej—52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag
N:o 214, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 68 Ja och 128 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 126 Ja och 180 Nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med Nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 56, punkten l:o, föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, medgifver, det 1876 års Riksdags beslut angående
lönereglering för professorer med flere tjensteman vid Lunds
universitet må så förstås, att den rätt till ängslott eller ersättning
derför, som enligt hittills gällande ordning tillkommer innehafvare af
vissa spanmålslöner, må af dem åtnjutas utan minskning i de faststälda
aflöniugsbeloppen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—90;

Nej—19.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag
N:o 215, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 85 Ja och 115 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 175 Ja och 134 Nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Ja-propositionen.

N:o 35. 4

Lördagen den 1 Maj.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 56, punkten 2:o, föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Herr P. Zimdahls
motion, beslutar att, utan rubbning i öfrig! af nu gällande bestämmelser
rörande vid småskolor anstälde lärares och lärarinnors aflöning,
staten skall från och med 1887 års början till dessa lärares och lärarinnors
aflöning bidraga med två tredjedelar af den kontanta aflöningen
intill ett lönebelopp af högst 300 kronor och för tillämpning
af detta beslut från och med år 1887 höjer förslagsanslaget till lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor med 265,000 kronor,
eller från 2,880,000 kronor till 3,145,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit ofvannämnda motion.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej—55.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag
N:o 216, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 174 Ja och 25 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 226 Ja och 80 Nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Ja-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 56, punkten 3:o), föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kong!. Maj:ts framställning
derom, att ene vaktmästarens vid Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien
lön måtte höjas till 900 kronor eller med 300
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

5 N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Vinner Nej, har Riksdagen icke bifallit Kong! Maj:ts berörda
framställning.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej—35.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag
N:o 217, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 54 Ja och 139 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 127 Ja och 174 Nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 56, punkten 4:o), föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kong!. Maj:ts framställning
derom att för inköp och insamling af naturalier vid riksmuseets afdelning
för arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden derstädes
och till bestridande af andra med arbetena vid afdelningen
förenade utgifter, förhöjning i anslaget till materiel, till inköp af sällsynta
föremål samt till vetenskapligt biträde vid samlingarnes ordnande
måtte beviljas med 2,000 kronor, med den ändring, att anslagsförhöjningen
anvisas på extra stat för år 1887, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen på extra stat för år 1887 anvisat
ett belopp af 1,000 kronor såsom tillfällig förhöjning i naturhistoriska
riksmuseets anslag till materielen, till inköp af sällsynta föremål
samt till vetenskapligt biträde vid de naturhistoriska samlingarnes
ordnande.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—71;

Nej—28.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
No 218, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der -

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

städes utfallit med 53 Ja och 143 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 124 Ja och 171 Nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 56, punkten 6:o), föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen på extra stat för är 1887 anvisar
ett anslag till Kongl. Maj:ts förfogande af 20,000 kronor, att användas
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningar
för arbetsklassen, dock under följande vilkor:

att det understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller
förening, i allmänhet icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;
dock med rättighet för Kongl. Maj:t att, der särskilda förhållanden
dertill föranleda, öka beloppet till högst 5,000 kronor;

att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;

att föreläsningarne ordnas regelbundet, visst antal timmar i
veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna
undervisning lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande
undervisningsmateriel;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid
föreläsningar eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i (ifrigt af Kongl. Maj:t pröfvas nödiga
eller lämpliga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till understöd åt sådana anstalter
eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
på extra stat för år 1887 anvisat ett belopp af 15,000 kronor, dock
under följande vilkor:

att det understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller
förening, icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och lärare;

Lördagen den 1 Maj.

N:o 35.

att föreläsningarne ordnas regelbundet, visst antal timmar i
veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel; att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid
föreläsningarne eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrig! af Kongl. Maj:t pröfvas
nödiga eller lämpliga.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—76;

Nej—33.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 219, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 74 Ja och 125 Nej, samt att båda Kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 150 Ja och 158 Nej; hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Nej-propositionen.

Föredrogs ä nyo Banko-Utskottets den 27 och 28 sistlidne April ifrågasatt
lordlagda utlåtande N:o 11, i anledning af väckta motioner om in-, inrättande
ältande af ytterligare afdelningskontor af Riksbanken.

afdelmngslcontor
af

Herr Törnebladh: Då nu denna fråga i en större omfattning Riksbanken.

har blifvit bragt under Riksdagens så godt som omedelbara utredning,
har jag ansett det vara min skyldighet såsom bankofullmäktig
att icke undandraga mig ett yttrande i frågan, helst som baukofullmäktiges
förra yttrande är af den beskaffenhet, att det egentligen
icke har inlåtit sig på sjelfva saken, utan mera berör befogenheten
eller ändamålsenligheten att för närvarande ingå i någon djupare
pröfning af behofvet af afdelningskontor med afseende på den väntade
propositionen angående bankväsendets ordnande. Fullmäktiges
yttrande i detta fall har naturligen afsett, att det vore svårt att göra
ett bestämdt uttalande rörande afdelningskontoren, så länge ° den
stora bankfrågan ännu vore sväfvande, och det har icke blott åsyftat
att man skulle vänta, till dess den Kongl. propositionen kommit,
såsom en af reservanterna tyckes hafva antydt, utan äfven att man
borde vänta, tills denna propositions öde voie afgjordt. Det är nemligen
klart, att frågan om afdelningskontoren skall ställa sig annorlunda,
om mera genomgripande förändringar hafva blitvit beslutade
i fråga om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, än om så icke
skett. 1 förra fallet kan det blifva en skyldighet för Riksbanken att
genom afdelningskontor i den ena eller andra formen så mycket i dess
förmåga står, verka för tillhandahållande åt allmänheten eller in- och

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt invexlande af det bytesmedel, som Riksbanken då skulle komma att
mafttnya hufvudsakligen eller helt och hållet hafva i sin hand. Men kommer
afdelnmgs- fragan att utfalla på annat sätt, så att de enskilda bankernas sedellcontor
af utgitningsrätt blir i det närmaste orubbad, då har Riksbanken icke
Riksbanken, samma skyldighet att på det sättet söka sprida sina sedlar, som i
(Forts.) allt fall i konkurrens med privatbanksedlarne hafva svårt att i landsorten
hålla sig länge ute i rörelsen, åtminstone öfver ett visst belopp,
utan undanträngas af sådana enskilda sedlar, som äro i omlopp i
orterna, sä att en god del af Riksbankens sedlar kommer att stanna
i bankernas kassahvalf. Om således förändringen blir mycket obetydlig,
är det då någon nödvändighet för Riksbanken att inrätta nya
afdelningskontor? Jag tror icke, att en sådan nödvändighet förefinnes,
ty man lär icke kunna tänka sig, att Riksbanken på något
sätt skulle kunna så småningom mot billigare ränta öfvertaga hela
de enskilda bankernas utlåning, hvilken enligt den sista rapporten
för den 31 Mars uppgår till två å tre hundra millioner. Det skulle
icke Riksbanken stå ut med, äfven om den hade hela sedelutgifningen
i sin hand.

Men, säger man, det är ett allmänt kändt behof att erhålla nya
Riksbankskontor, på det industrien, handeln och rörelsen må kunna
tillgodoses med behöflig! kapital, isynnerhet som blotta inrättandet
af afdelningskontor i en ort visat sig verka nedsättning i räntan.
Vore det blott fråga om att inrätta ett eller möjligen ett par kontor
af den mindre beskaffenhet, som Herr Danielson i sin motion afsett,
med begränsning till den mindre industrien och de smärre lånen i
allmänhet, då det skulle tillgå på det sättet, att distriktindelningen
icke gälde, utan den större industrien och rörelsen vore hänvisade
till hufvudkontoret och blott den mindre till afdelningskontoren, då
vore faran mycket ringa, och jag för min del skulle icke hafva något
deremot, särskildt af den anledning, att, om man gjorde försök med
sådana kontor, kunde man derigenom bereda möjlighet att slå in på
samma väg äfven med de nuvarande kontoren. Man kunde ändra
distriktindelningen, så att de afdelningskontor, som nu finnas, skulle
mindre behöfva tynga på hufvudkontorets kassa, än hvad nu är förhållandet.
Det är möjligt, att hufvudkontoret på det sättet kunde
behålla sin styrka, och afdelningskontor till något ringare antal utan
svårighet uppehållas. Men detta synes icke vara meningen. Hvad särskildt
beträffar det af eu motionär föreslagna afdelningskontoret i Kalmar,
vill jag i förbigående anmärka, att det, om det komme till stånd,
alls icke skulle blifva till något gagn för den norra delen af Kalmar
län, emedan man der har bättre kommunikationer med hufvudstaden
än med residensstaden, utan borde omfatta blott den södra delen.

Ser man nu på reservationerna i allmänhet, så föreligger der en
bestämd uppfattning om att Riksbankskontoren så småningom och till
och med ganska hastigt skulle utsträckas till alla residensstäder.
Det är klart, att detta är syftet, och man har till och med föreslagit
att inrätta två eller tre afdelningskontor redan vid denna riksdag.

Jag- ber få anmärka, att hvad den förste reservanten erinrat
derom, att då bankovinsten i år helt och hållet stälts till Riksbankens
förfogande, detta skulle innebära större möjlighet att anordna

Lördagen den 1 Maj.

N:o 35.

nya afdelningskontor, icke är fullt rigtigt, åtminstone om bankovinsten
skulle komma att reserveras för det ändamål, som Banko-Utskottet
åsyftat, nemligen byggandet af riksbankshus. Är detta fallet,
lär bankovinsten icke kunna i någon väsentligare mån användas till
att grunda nya afdelningskontor, och äfven om man skulle kunna,
såsom i reservationen är antydt, i stället medelst bankovinsten köpa
obligationer, naturligtvis inhemska, så lär väl icke något afdelningskontor
kunna lefva på blott obligationer, utan följden blir, att dessa
snart måste omsättas i guld, d. v. s. afyttras till utlandet, så att vår
skuldsättning till utlandet skulle blifva ännu mera ökad. Att göra
detta för den tvifvelaktiga fördelen att få ännu ett par afdelningskontor,
finner jag åtminstone icke vara nödvändigt.

Hvad åter beträffar den andra mera omfattande reservationen,
måste jag underkasta dess siffror någon granskning från Riksbankens
synpunkt. Jag ber då först få nämna, att det är alldeles rigtigt,
att i slutet af förra året fäns en obegagnad reserv af ungefär två
millioner, eller en sjettedel, å hela fonden för afbetalningslån, men
denna reserv bär nu så hopsmält, att den obegagnade delen af afbetalningsfonden,
i sin helhet 12,000,000 kr., den 17 April icke uppgick
till mer än 1,131,000 kr. i rundt tal, så att den obegagnade
delen på dessa 31/2 månader minskats med nära 900,000 kr. Det
inses således att man icke derpå att någon afsevärd del af denna
fond skulle vara obegagnad, kan bygga så särdeles mycket, allra
helst som den är fördelad på de olika kontoren, hvilket gör att det
måste finnas något litet vid hvarje kontor att draga på, så att reserven
aldrig i sin helhet kommer att verka samfäldt eller på ett
ställe.

Vidare har det blifvit anmärkt åt reservanterna, att från 1872,
då afdelningskontoret i Luleå stiftades, har Riksbanken kunnat
bereda »fasta förlag» af 61 /2 millioner åt kontoren i Luleå, Östersund,
Vexiö och Jönköping, men det oaktadt öka hufvudkontorets
förlag med 9,750,000 kr. Det ser således ut som om hufvudkontoret
skulle, oaktadt man tillgodosett de nya kontoren, hafva tätt
fullt tillräckligt kapital för sin rörelse, men siffran ställer sig litet
annorlunda, om man, såsom man bör, tager med icke blott de fästa
förlagen utan äfven de s. k. tillfälliga förstärkningarna, ty med dessa
uppgår summan, som på sid. 9 i reservationen för de 5 smärre kontoren
uppgifvits till blott 7,500,000, i sjelfva verket till 11,600,000
kr. i rundt tal, eller ungefär 4,000,000 mera än de fästa förlagen
upptagits till. Nu kan sägas, att dessa tillfälliga förstärkningar ej
hafva samma betydelse som fästa förlag, och det erkänner jag villigt,
men i det hela äro de af beskaffenhet att endast med mycket obetydlig
del återbetalas, och det naturliga eller vanliga förhållandet är,
att de så småningom öfvergå till fästa förlag, men man har icke
velat slå fäst (detta förr, än man fått se, huru mycket i regeln kan
behöfvas. Till största delen äro dock dessa förstärkningar förlorade
för hufvudkontoret.

Ett annat sätt att bedöma huru hufvudkontorets och afdelningskontorens
rörelse ställer sig, finnes, om man vill gå till de siffror, som
utvisa alla afdelningskontorens sammanlagda förlag, fästa och till -

Ifrågasatt
inrättande
af nya
afdelningskontor
af
Riksbanken.
(Forts.)

N:o 35.

Ifrågasatt
inrättande
af nya
afdelningskontor
af
Riksbanken.
(Forts.)

Lördagen den 1 Maj.

billiga, sådana de äro i år, och jemföra dem med motsvarande siffror
för i fjol. För ett år sedan utgjorde förlagen vid de dåvarande 6
afdelningskontoren 29,925,000 kr., och nu uppgå de till 34,455,000
kr., hvithet utvisar en ökning af omkring 41/.1 million. Då afdelningskontoren
på ett enda år fått sina förlag ökade med 4x/2 millioner,
och detta icke utan att fullmäktige tagit i allvarligt öfvervägande
och mer än en gång icke till fulla beloppet beviljat hvad som begärts,
så kan lätt inses, att den förstärkning hufvudkontoret fått i sitt förlag
under tiden från ar 1872 till år 1886 eller 9,750,000 kronor icke
är en siffra af så stor betydelse, att den kan bevisa att hufvudkontoret
i längden kan uppehållas, om afdelningskontorens rörelse växer
allt mer och mer. För öfrig! är det alldeles gifvet, att, om från 1872
till år 1886, d. v. s. på 14 år, det upprättats fyra nya afdelningskontor,
nemligen i Luleå, Östersund, Vexiö och Jönköping, så kan
man verkligen känna sig betänksam, då fråga är att på ett enda
år upprätta två eller tre nya afdelningskontor.

Jag kommer nu till frågan, huruvida Riksbanken verkligen har
möjlighet att tillgodose ett så utsträckt behof af afdelningskontor,
som ligger bakom de nuvarande förslagen. Jag vill visst icke påstå,
att någon fara skulle uppstå, om man nu ville tillskapa ett afdelningskontor
af mindre omfattning och sedan stanna, men detta är
tydligen icke meningen. Man står här liksom vid skiljovägen. Hvad
har nu Riksbanken för möjlighet att bestrida den ökade rörelse, som
kan komma i fråga vid afdelningskontoren? Det är klart som dagen,
att härpå allt beror. Enligt sammandraget den 31 Mars 1886 uppgick
bankens balanssumma i rundt tal till 125 millioner, hvaråt i
rundt tal omkring 76 millioner utgjorde skulder, nemligen banksedlar,
postremissvexlar, medel innestående på folioräkning, å deposition
upplånta medel etc. Dess egna fonder utgjorde mellan 48
och 49 millioner. Huru voro nu dessa fonder placerade? Jo, den
metalliska kassan utgjorde nära 17 millioner, utrikes räkningar 11,3
millioner, obligationer in- och utländska 16 miliioner och utrikes vexlar
6,r> millioner, tillhopa nära 51 millioner, allt i rundt tal. Alla Riksbankens
egna tillgångar voro således placerade i sådan valuta eller sådana
papper, som egentligen kunna kallas för kassatillgångar, ty om också
icke utrikes vexlar grunda sedelutgifningsrätt, äro de dock af beskaffenhet,
att lätt gå öfver till den utrikes behållningen, och kunna derför
användas till förstärkning af kassan. Skulderna utgjorde 76 millioner
samt de inrikes fordringarna 74 millioner. Det ena stämmer således
temligen nära in med det andra.

Hvarmed skulle nu Riksbanken uppehålla sina afdelningskontor, om
dessa ökades i någon större skala? Man skulle kunna tänka sig, att
banken minskade kassatillgångarne och öfverflyttade medel från den
utrikes behållningen till den inrikes utlåningen, såsom också i fjol
under diskussionen i Andra Kammaren sattes i fråga. Men detta
skulle icke gagna, ty i samma mån som den utrikes behållningen
minskades, så minskades också sedelutgifningsrätten. Det blefve
således af ingen betydelse, och för öfrigt är minskning af den utrikes
behållningen alltid eu ganska betänklig sak. För närvarande
ställer sig denna behållning ganska förmånligt. Jag vill dock icke

Äio Bo.

Lördagen den 1 Maj. 11

påstå, att detta beror på så mycket en öfverlägsen export af varor, Ifrågasatt
som på en annan export. Vare härmed huru som helst, gifvet är, inrättande
att denna utrikesbehällniug har den egenskapen, att mycket lätt afdelningskunna
smälta ihop, i händelse någon större import ifrågakommer. kontor af
Under svåra tider händer det lätt att densamma blifver hastigt min- Riksbanken.
skad, hvaremot det icke går lika lätt att fylla den. (Forts.)

Man skulle vidare möjligen kunna antaga att Riksbanken realiserade
en god del af sina statspapper och obligationer, nu uppgående
till 16 millioner, för att dermed få medel till den inrikes utlåningen.

Men för det första skola 5 millioner i utländska statspapper enligt
reglementet utgöra reservfonden, och dess betydelse torde jag icke
behöfva belysa, helst den är starkt framhållen i reglementet. Hvad
det öfriga beträffar är det icke rådligt att afhända sig dessa medel
som, i fall den metalliska kassan visar benägenhet att sjunka samt
den utrikes behållningen att nedgå, skola sätta banken i stånd att
då inköpa mynt eller öka tillgångarne i utlandet hos de handelshus,
med hvilka Riksbanken korresponderar. Det är också händelsen att,
om upplåningen från utlandet i större mån minskas så blir Riksbankens
ställning i fråga om den utrikes behållningen icke densamma
som förut.

Dernäst skulle man kunna tänka sig att hanken ökade det obetäckta
sedelbeloppet, som nu är bestämdt till 35 millioner. Men der
hotar naturligtvis en stor fara, ty man kan icke bestämma det af
metallisk valuta obetäckta sedelbeloppet efter godtycke. Skulle man
det gör-a, kan i framtiden inträffa den faran, att bankens sedlar icke
blifva inlösta, om de skulle i stor mängd presenteras på en gång,
en fara, som nu icke förefinnes. Om Riksbanken icke är ensam sedelutgifvande,
utan med densamma konkurrerande sedelutgifvande banker
finnas, är det, såsom jag redan haft äran säga, ganska naturligt att
Riksbanken icke kan på en gång hålla utelöpande mer än ett begränsadt
antal sedlar. Också visar erfarenheten, om man går tillbaka
till veckorapporterna, som stå till fullmäktiges förfogande, att det
belopp af Riksbankens sedlar, som i allmänhet hållits ute, är omkring
35 millioner, eller just det belopp, hvarmed sedelmassan får
öfverskjuta kassatillgångarne. Sant är visserligen att i månadsrapporterna
denna sedelmängd uppgifves något större, ofta 38, 39,
till och med 41 millioner, men det kommer sig deraf att, såsom kändt
torde vara, mot slutet af månaden, i synnerhet den sista månaden i
qvartalet, det uppkommer ett större behof att erhålla Riksbankens
sedlar, som då strömma ut för att sedan vid påföljande månads början
efter liqviderna, i synnerhet qvartalsliqviderna, åter strömma in,
hvadan man i det hela taget icke håller ute mer än 35 å 36 millioner.
Det skulle nu icke gagna mycket, att försöka hålla ute mera,
emedan sedlarne i allmänhet komme att strömma in.

Men kanske skulle man kunna vidtaga en annan åtgärd, den att
öka Riksbankens upplåning på deposition samt upp- och afskrifning?

Detta synes hafva föresväfvat statsrevisorerna vid 1885 års revision,
och vissa yttranden i Andra Kammaren förra året häntyda ock derpå.

Särskilt hafva statsrevisorerna beträffande afdelningskontoret i Östersund
uttalat följande: »Obetydliga jemkningar af riksbanksräntorna

JS:o 135.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt denna plats, med hänsyn till dervarande förhållanden, skulle måinrattande
|,jjn(|a gatta riksbankskontoret i Östersund i tillfälle att, utan så starkt
afdelmngs- anlitande af riksbanksfonden, som nu eger rum, öka sin rörelse och
kontor af sin vinst.» Det är nu klart, att, om Riksbanken ville öka sin uppRiksbanJcm
Kuling, så kan detta icke ske på annat sätt än genom att hålla
(Forts.) en temligen hög upplåningsränta. Om Riksbanken håller en jemförelsevis
hög sådan ränta, så är det otvifvelaktigt att till den skola
strömma kapital, antagligen till och med utländska. Men följden af,
att upplåningsräntan ökades, vore också den, att utlåningsräntan icke
kunde hålla sig så lag, som under nuvarande förhållanden, och då
skulle man just motverka det ändamål, som här blifvit angifvet såsom
det främsta, nemligen att hålla räntan nere, ett ändamål, som
jag tror Riksbanken, så vidt den förmår, böra tjena. En sådan åtgärd
skulle således icke tjena till någonting. För öfrigt tror jag det
vara eu allmänt erkänd sats, att en stor sedelutgifvande bank bör
akta sig för att drifva en stark upplåning, emedan följden deraf skulle
blifva att under svåra tider sedlarne strömmade in och depositionerna
strömmade ut, just då banken mest behöfde vara i fred. Också har
denna sats fått ett uttryck i de stadgandet), som lemnats beträffande
de förnämsta central- eller nationalbanker i utlandet, nemligen att de
icke få sysselsätta sig med upplåning mot ränta.

Nu säger kanske någon, att Riksbankens eget kapital skulle
kunna användas att bestrida afdelningskontorens ökade rörelse, men
jag har förut visat, att det kapitalet är redan så pass mycket begagnadt
för det ena eller andra ändamålet, att dermed svårligen
kunna beredas nya tillgångar annat än genom den årligen inflytande
vinsten. Det är dock gifvet att den årligen inflytande vinsten måste
i främsta rummet användas till betäckande af möjligen ifrågakoråmande
förluster och stadigt upprätthållande, men i vanliga fall ökande
af bankens reserv, ty i samma mån rörelsen stiger, och den stiger med
hvarje år, måste ju också Riksbanken vara betänkt på att hålla starkare
reserv, för att, om tiderna skulle slå om till något sämre, alltid
kunna honorera sina sedelförbindelser och upprätthålla hvad som står
först angifvet i reglementet, myntvärdet, ty Riksbankens främsta uppgift
är otvifvelaktigt att upprätthålla myntvärdet i förhållande till
utlandet, och Riksbanken har att sörja för icke blott sina egna sedlar,
utan äfven till stor del genom förhållandenas makt de sedlar, som
inom landet utgifva» och hvilka slutligen i förhållande till utlandet
söka sig väg till Riksbankens lucka och der fordra guld eller guldvaluta.
Det är således tydligt, att man får akta sig för att med användande
af de årliga bekållningarne gå allt för nära gränsen, om
man är angelägen att bevara Riksbankens soliditet, hvilken ju bör
vara ögonstenen för hela landet och särskildt för Riksbankens principal,
Riksdagen. Om nu förhållandet vore här som i utlandet att centralbanken
— och man anför ju mången gång, att utlandets centralbanker
hafva så många afdelningskontor — sysselsatte sig med eu
sådan utlåning, som gaf den korta valutor, lätt realisabla och fiytbara
papper, då vore det helt olika. Det är icke någon svårighet
för den tyska Riksbanken att upprätthålla rörelsen och omsättningen,
då den icke diskonterar eller lånar ut på längre tid än högst tre

Xjo So#

Lördagen den 1 Maj.

månader och i allmänhet icke, så vidt jag vet, tillåter omsättning. Ifrågasatt
Ungefär liknande är förhållandet med den franska banken. Vi der- inrättande
emot'' hafva helt andra och tyngre papper att röra oss med. Först audningsoch
främst hafva vi af betalningsfonden, 12 millioner kronor. Jag vill kontor af
visst icke säga något ondt om den. Då Riksbanken har fått ett så stort Riksbanken.
kapital, kan det vara fullt rigtigt att afsätta en del att lånas ut på (Forts.)
bestämd längre tid. Men det är klart, att afbetalningslånen äro af
sådan beskaffenhet, att de icke kunna tagas med i räkningen då det
gäller fordringar, som kunna tjena att i viss mån betacka sedelmissionen.
För öfrigt har Riksbanken äfven att bestrida kassakreditivrörelse,
hvilken nästan icke alls förekommer i utlandet, men som
tillför banken tunga papper. Vidare är det förhållande, att en stor
del af våra vexlar äro stälda på sex månader, under det att de större
bankerna i utlandet i allmänhet äro förbjudna att taga vexlar på
längre tid än högst 90 ä 100 dagar. Att det hos oss äfven förekommer,
att man begär att få omsätta vexlar, det tror jag mig endast
behöfva antyda. Förhållandena i utlandet äro således ickejemförliga
med våra förhållanden. Vi lefva under helt andra omständigheter,
och Riksbanken måste derför vara noga betänkt på att hålla tillräckliga
kassatillgångar för att hålla myntvärdet uppe och hunna
fullgöra inlösen af sina sedlar.

Ser man nu på denna dess skyldighet och på vigten deraf, att Riksbankens
sedlar i all framtid bibehålla icke blott sin legala kurs, hvilket
är det rätta uttrycket, icke »tvångskurs» — utan också förtroendet
hos allmänheten, är det af vigt att Riksbanken icke öfver sin förmåga
anstränges för att tillfredsställa lånebehofvet. Jag är den förste
att erkänna, att det är mycket nyttigt, att räntan så småningom kan
nedsättas, och jag vill hoppas att detta skall kunna ega rum, men
räntans nedsättning beror i första rummet derpå, att icke alltför hög
depositionsränta hålles af vare sig den ena eller andra banken, ty
så länge penningar mottagas till 41/2 å 5 procent på 3 å 6 månader,
så länge har allmänheten icke något begär utan tvärt om, obenägenhet
att köpa de obligationer, som äro att tillgå och som lemna lägre
ränta, i följd hvaraf dessa strömma till utlandet, under det att den
högre upplåningsräntan endast tjenar till att öka jemväl utlåningsräntan.

Det är blott ur Riksbankens intresse jag ansett mig böra framställa
dessa erinringar i afseende på systemet att alltför långt utsträcka
afdelningskontors upprättande, ty jag rigtar mig härvid
icke mot det ena eller andra kontoret, utan mot hela det system,
som ligger bakom de begäranden, hvilka här blifvit framstälda
och hvilka jag icke vill klandra, ty då jag betraktar dem i och
för sig, utgå de från det lofliga sträfvande! i de särskilda
orterna att tillgodogöra sig de fördelar, ett Riksbankens afdelningskontor
kunna erbjuda. Men ser man saken från det helas
synpunkt och ställer sig på den ståndpunkt, på hvilken ensam en
Riksbankens fullmäktig har rätt att ställa sig, då kan man icke
komma till samma resultat som de, hvilka önska afdelningskontor
förlagda i alla residensstäder i landet. Jag påstår ock, att man kan
förfäkta den satsen, att den mer eller mindre tydligt uttryckta be -

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt gäran om anläggande af många afdelningskontor utom de närvarande,
inrättande kan betraktas såsom icke för landet förmånlig, utan att man dervid
afdelmnqs- ställer sig på ståndpunkten af privatbankernas intresse, hvarför jag
kontor af icke heller kan anse mig träffad af den hårda dom, som i fjol utRiksbanken.
talades i Andra Kammaren, då det i ett yttrande der hette på
(Forts.) följande sätt: »Jag anser icke att någon med skäl bör kunna sätta
sig mot ett förslag om att ett lånekontor från Riksbanken skulle
finnas i hvarje residensstad, med mindre än att han är lottegare i en
enskild bankinrättning och sålunda vill förtjena på hela landets bekostnad».
Sjelf är jag icke delegare i någon enskild bank. Jag har
sett denna sak allenast ur Riksbankens synpunkt och från denna kan
jag icke finna, att det vore lyckligt i denna stund, om ett sådant
system, som jag här talat om, nemligen förläggandet af ytterligare
10, 12, 16 afdelningskontor öfver landet, skulle blifva af Riksdagen
gilladt eller om man nu skulle slå in på den vägen. Man står nu,
såsom jag förut sagt, vid skiljovägen, ty af hvad som nu föreslås,
röjer sig så otvetydigt, att det icke är det ena eller andra kontorets
inrättande, hvarom frågan här rör sig, utan det är hela systemet, som
skall genomföras. Vore här fråga allenast om inrättande af ett litet
afdelningskontor, och detta kunde leda till, att de nuvarande afdeiningskontoren
finge sin ställning till Riksbanken förändrad, skulle
jag icke hafva något deremot. Jag har icke något yrkande att framställa,
utan har endast velat belysa frågan.

Friherre Klinckowström: Det var verkligen lyckligt, att den siste
ärade talaren förklarade, att han icke är delegare i någon privatbank,
ty att döma af hans långa anförande skulle man tro att han
var det. Deremot är jag öfvertygad att han, såsom man säger, sett
spöken på ljusa dagen. Han talar här om ett system med afdelningskontor
i hvarje residensstad, men ehuru verkligen en motionär,
Herr Gudmundsson i motion N:o 180 i Andra Kammaren, väckt förslag
om något dylikt, så hafva dock de flesta motionärerna begärt
allenast att hvar och en i sin ort fä afdelningskontor af Riksbanken,
och de flesta af dem hafva inskränkt sig till tre sådana, nemligen i
Kalmar, Örebro och, med ett mindre antal reservanter, äfven i Karlstad.
För min del skulle jag vilja ansluta mig till de herrar reservanter,
fyra från Andra Kammaren, som begärt två afdelningskontor,
ett i Örebro och ett i Kalmar. Jag tror att för den fråga, som här
föreligger, icke behöfts den stora apparat af finansiella och andra
sifferuppgifter, som här ffamdragits mot hela systemet. Jag tror att
frågan, satt till sin verkliga vidd, nemligen två afdelningskontors
inrättande, är ganska modest och kan mycket väl af Riksbanken med
tillgängliga medel uppfyllas, i synnerhet om en kommande Riksdag
liksom denna Riksbankens hela vinst reserveras för bankens eget
behof. Det är gifvet, att riksbanken bör verka för det allmänna
bästa, och det är likaledes gifvet och af erfarenheten visadt att, der
afdelningskontor af Riksbanken upprättats i en provinsstad, hafva
derigenom de enskilda banker, som der haft afdelningskontor, tvungits
att nedsätta räntan. Dessutom är det, mine herrar, ju gifvet, att
den stora allmänheten, som vare sig förtror sina besparingar åt en

Lördagen den 1 Maj.

16 N:o 35.

bank eller derifrån erhåller sedlar eller åtnjuter lån, måste vara Ifrågasatt
mera belåten med den säkerhet och trygghet, ett Riksbankens afdel- inrättande
ningskontor lernnar vid lån, upp- och afskrifning eller deposition, än a/delmngsden
en enskild bank kan gifva. kontor af

Herr Törnebladh har ansett att frågan om de enskilda banker- Riksbanken.
nas sedelutgifning icke kan blifva afgjord på annat sätt än att de (Forts.)
skola få fortsätta med sin sedelutgifning. Min öfvertygelse deremot
är att det endast är en tidsfråga, när denna sedelutgifningsrätt
kommer att upphöra. Jag tror visst icke, att man beböfver vara
stor spåman för att säga att det nu föreliggande förslaget af Kongl.

Maj:t om de enskilda sedelutgifvande bankernas ändring i vissa afseenden
icke kommer att vid denna riksdag antagas. Jag tror visst
icke, att vare sig Kongl. Maj:ts förslag oförändradt eller de af det
sammansatta Bank- och Lag-Utskottet deri vidtagna ändringar —
oaktadt dessa ändringar äro ofantligt mycket bättre än Kongl. Maj:ts
förslag — komma att godkännas af Riksdagens båda Kamrar.

Jag tror således att frågan om de enskilda bankerna blifver efter
denna riksdags slut i samma skick som den har varit. Det beror
då på Kongl. Maj:t att verkställa det förtroendeuppdrag, Riksdagen
lemnat i Kongl. Maj:ts hand, nemligen att börja indragningen af tiokronesedlarne.
Vill Kongl. Maj:t icke göra det, utan lernnar Kongl.

Maj:t ånyo en tioårig oktroj på samma sedelutgifningsrätt liksom
hittills, då är det i min tanke mycket att beklaga. Jag tror dock
att Riksdagens flertal kommer att besvara detta med två ganska
djupt ingripande beslut, det ena att pålägga den enskilda sedelutgifningen
en ganska hög skatt, hvilket ensamt ligger i Riksdagens
flertals skön att göra, och det andra att riksdag efter riksdagreservera
hela bankovinsten för Riksbankens egna behof, äfvenledes
eu fråga, som beror ensamt på Riksdagens flertal att bestämma. Jagvill
icke vidare förlänga diskussionen, utan anhåller vördsamt, att
den reservation, som i klämmen innehåller begäran, att Riksdagen
måtte besluta inrättande af afdelningskontor i Örebro och Kalmar,
måtte bifallas och således Utskottets hemställan afslås.

Friherre Akerhielm: Min åsigt i den föreliggande frågan torde
vara Kammaren tillräckligt känd för att jag skulle kunna fatta mig
ytterst kort eller till äfventyr alldeles afhålla mig från att denna
gång för Kammaren uppträda, då jag, alltsedan Kammaren visat mig
den äran att insätta mig i Banko-Utskottet, vid hvarje tillfälle, och
särskildt så ofta nya förslag framkommit om att splittra Riksbankens
hufvudkontors förmåga af verksamhet, sökt varna för och motsatt
mig en sådan åtgärd. Jag har emellertid nu funnit mig uppmanad
att taga till ordet af den anledning att en ledamot af Kammaren
framstält ett bestämdt yrkande till förmån för en af de vid Utskottets
betänkande fogade reservationerna och i strid mot Utskottets förslag.
Ytterligare skäl att uppträda och framställa ett bestämdt yrkande
om bifall till Utskottets förslag ligger deri, att den ledamot af Kammaren,
som har Riksdagens förtroende att vara den kufvudsakliga
vårdaren af Riksbankens förvaltning, här i ett anförande, hvari jag
hufvudsakligen instämmer, icke till slut framstält ett bestämdt yrkande.

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt Den af honom från bankens synpunkt framhållna åsigt var dock så
inrättande tydlig och klar, att jag skulle kunna inskränka mig att säga: »Med
afdelninas- ansning a* Herr Törnebladhs yttrande anhåller jag om proposition
kontor af Pa bifall till Utskottets förslag», men det förekommer likväl i den
Riksbanken, siste talarens anförande två saker, hvilka jag, huru ogerna jag än
(Forts.) replikerar Friherre Klinckowström, dock måste bemöta. Det ena var
eu anspelning, hvarmed han inledde sitt yttrande, en anspelning,
vänd mot den ärade talare, som före honom hade ordet, och hvari
han uttryckte sin förvåning, att det icke var en aktieegare i en enskild
bank, som han hört yttra sig. Om Herr Törnebladh icke upplyst
Kammaren om att han icke vore delegare i en sådan bank,
skulle Friherre Klinckowström hafva förmodat ett motsatt förhållande.
Jag tror för min del, att vi icke behöfva i riksdagsförhandlingarna
inblanda dessa frågor af enskild och grannlaga slag, huruvida svensk
man, då han uppträder som svenska folkets representant, är delegare
i det ena eller andra företaget. Friherre Klinckowström är, på sätt
en i dag här utdelad broschyr upplyser, sjelf delegare i en enskild bank,
men det oaktadt vill jag icke tillvita honom detta i något afseende,
utan anser att hans uppträdande och ord i denna fråga böra gälla
nu lika mycket — som vanligt.

Hvad nu särskildt berör frågan om den åsigt, som af reservanterna
inom Utskottet allmännast omfattats, förekom i samma talares
yttrande ett misstag, säkerligen ofrivilligt, som jag skall anhålla att
få rätta.

Det är visserligen sant, att många andra motionärer hafva gifvit
uttryck åt mer eller mindre hjelpbehöfvande lokala intressen, men
det mest konseqventa och omfattande förslaget ligger dock i Herr
A. M. Gudmundssons motion att ett Riksbankens afdelningskontor
skall inrättas inom hvarje residensstad, der sådant kontor för närvarande
saknas. Visserligen hafva andra framställningar afgifvits;
men sistnämnda förslag var det, om hvilket nu, likasom förut, inom
Banko-Utskottet flertalet af dem hafva grupperat sig, hvilka ansett
det möjligt och tänkbart, att Riksbanken skulle kunna ytterligare
splittra sin verksamhet. Jag kan väl förstå, att mången lifligt önskar,
att vi kunde komma derhän. Men i samma ögonblick, som man
skulle tänka sig, att de enskilda banker, som hittills fungerat inom
landet, och hvilka, säga hvad man vill, dock måste erkännas hafva
varit rörelsen till nytta, skulle såsom sådana upphöra och deras
sedelutgifningsrätt försvinna, hvilket senare jag, för min del, skulle
se med nöje, i samma ögonblick måste man äfven vara betänkt
på, att denna rörelse upptages af ett annat institut, d. v. s. Riksbanken.
Då skulle således Riksbanken konseqvent komma derhän
att inrätta afdelningskontor i hvarje residensstad, der sådant icke
finnes eller till äfventyra i någon annan stad i en provins, der en
större handels- och industrirörelse drifves. Men är Riksbanken för
närvarande i den ställning, att den kan bära en sådan splittring?
Jag betviflar det nu, har alltid gjort det, och jag har upprepat det
hvarje gång jag haft tillfälle att i detta ämne yttra mig inför denna
Kammare. Jag tror nemligen, att det är skäl att först se till, att
Riksbankens ställning är sådan, att den han så till det allmännas

Lördagen den 1 Maj, IT N:0 3a.

bästa soin man önskar, dela sin verksamhet, förr än man skrider Ifrågasatt
till den nu föreslagna åtgärden. Det oupplösliga sammanhang, hvaruti
dessa båda frågor stå till hvarandra, gör det ganska vanskligt af^''einmgsatt
finna den rätta och lämpliga lösningen. Men att den skulle ligga kontor af
deri, att man börjar med att försvaga Riksbankens hufvudkontor, det Riksbanken.
måste vara origtigt. (Forts.)

Jag skall icke upprepa de många och goda skäl, som af bankofullmäktiges
deputerade anförts i denna Kammare, icke heller hvad jag
förut sagt eller den, som före mig hade Kammarens uppdrag att leda
Banko-Utskottets förhandlingar, vidare bättre utfört, utan jag skall
fatta mig så kort som möjligt med dessa slutord: den nödvändiga
omsorgen om att uppehålla Riksbankens kredit, att sätta Riksbanken
i tillfälle att kunna honorera fordringarna på guld, att göra dess
hufvudkontor fast beståndande äfven i härda tider, som till äfventyrs
äro nära, alla dessa omständigheter mana att icke i detta ögonblick
slå in på den visserligen en gång i framtiden önskvärda och rigtiga
banan att inrätta afdelningskontor äfven i de residensstäder, der sådana
nu saknas.

På grund af hvad jag nu yttrat och med anhållan om Kammarens
öfverseende, emedan jag nyligen kommer från sjukrummet, att
jag icke gjort det bättre, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Forssell, Otto: Jag är i hufvudsakliga delar förekommen
af den siste talaren. Min afsigt hade derföre varit att helt enkelt
yrka bifall till Utskottets förslag. Men då jag nu har ordet, berjag
att i detta ämne få lemna några upplysningar, som möjligen för en
och annan af herrarne kunna klargöra frågan.

Låtom oss se till, hvad som kan vara orsaken till detta yrkande
på afdelningskontor från riksbanken i landsorten, ehuru, som bekant,
hela landet är öfversvämmadt af bankkontor. Det låter visserligen
besynnerligt detta yrkande, att riksbankskontor skola förläggas i alla
residensstäder, äfven der det förut lins två eller tre andra bankkontor.

Men vår banklånehistoria lernnar tillräcklig upplysning derom, och
det torde derföre vara nödvändigt att litet betrakta denna.

Ända till år 1856 bestod privatbankernas rörelse hufvudsakligen
i diskontering af skuldebref och en obetydlig inlåning, hvilken icke
sträckte sig längre än till inlåning på 2, högst 3 procent. Följden häraf
var den, att dessa privatbanker då kunde nöja sig med en mariginal
af 2 högst 3 procent mellan inlåning och utlåning, och de lemnade
lån, dels under form af kreditiv och dels under form af diskontlån
mot 5 å 6 procent. Kreditivräntan var 5 procent och kreditivafgiften
v, procent. Dermed var allmänheten på landet fullt belåten, och
billigare lån lemnade då icke riksbanken.

Men med år 1856 inträffade en förändring så väl i ena som
andra rigtningen. Den ena förändringen bestod deri, att då började
en bank att drifva depositionsrörelse, inrätta upplåning på tid mot
högre ränta om 3, 4 å 5 procent, och de andra bankerna måste följa
exemplet. Det har varit en tid, mine herrar, då denna upplåningsränta
gått till 6 procent. Så vida nu icke denna upplåning eller in Första

Kammarens Prof. 1886. N:o 35. 2

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt låning från allmänheten skulle vara förlustbringande för bankerna,
mrattande niågte der också finnas en nrariginal mellan den betalade räntan och
afäelmngs- ^en af låntagaren utkräfda. För att kunna åvägabringa denna tillkontor
af intetgjordes nästan på en gång, åtminstone till allra största delen,
Riksbanken, den förut öfliga lånerörelsen mot revers och bestämd ränta och i
(Forts.) stället infördes vexlar. Dessa papper kunna visserligen vara en
lämplig låneform i städerna för affärsmännen, men jag öfverlemnar
åt en hvar af Eder, mine herrar, att bedöma, hvilken nytta en vexel
verkligen bar för industriidkare^ eller rättare sagdt, för jordegaren
och jordbrukaren. För honom är kreditivet, årskrediten, hufvudsak.
Men i samma mån som denna vexelrörelse införts, hvilken jag, för
min del, så vidt den afser landet, ansett vara en skadlig förändring
i vår bankrörelse, har kreditivrörelsen inskränkts till skada för jordegaren
och jordbrukaren, och följden häraf har också blifvit den, att
på denna vexelrörelse hafva bankerna i landsorten tagit, icke 5 och
6, utan ofta 7 å 8 procent och kanske mera. När detta har fortgått
under loppet af 15 å 20 år, så har den naturliga följden blifvit, att
vår jordbrukande befolkning är missnöjd öfver att nödgas betala så
höga räntor och yrk.ar på afdelningskontor af riksbanken, som endast
tager 5 procent. Öfver allt hör man, när man talar med riksdagsmän
i Andra Kammaren, dessa ord: »vi kunna icke trycka ned
räntan hos våra privatbanker på annat sätt, än att vi få riksbankskontor».
Det är uppenbart, mine herrar, att en riksbank, som skötes
af valda embetsman, och der det privata intresset icke har något
med saken att göra, d. v. s. en bank, som icke eges af enskilde
aktieegare, skall lida af mycket stora svårigheter, då fråga är att
ombesörja utlåning af kapitalet. Det är icke tänkbart eller möjligt,
att en riksbank, sådan som vår, skall kunna få personer i landsorten,
som äro så samvetsgranna af blott intresse för bankens bästa,
att de veta att skilja mellan fullt vederhäftiga och icke vederhäftiga
personer, när det gäller meddelande af lån. Dertill fordras, att den,
som ombesörjer denna utlåning, sjelf skall vara aktieegare och såsom
sådan intresserad i lånerörelsen. Jag vet sjelf af egen mångårigerfarenhet,
huru svårt det är till och med för en privatbank, som
har aktieegare att tillgå, att i afdelningskontoren få samvetsgranna
direktörer, som förstå att göra skilnad mellan produktionskredit och
konsumtionskredit, och att i första hand begagna bankens tillgångar
åt dem, som drifva industri, fabrik eller annan näring, men endast
i sista rummet, i fäll öfverflöd Hus, åt dem, som endast konsumera
penningar. Huru mycket svårare skall det då icke vara för Riksbanken
att få personer, som med samvetsgranhet vårda sig om
denna utlåning.

Detta är hufvudskälet, hvarföre jag anser det vara skadligt att
Riksbanken, såsom den nu är inrättad, förser sig med afdelningskontor
i landsorten.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! När den allmänt
aktade ledamoten af denna Kammare, Herr L. O. Smith, i ett till
Kamrarnes ledamöter stäldt cirkulär, som åtföljdes af en brochyr i

Lördagen den 1 Maj.

19 X:o 35.

bankfrågan, uppmanade Kamrarnes ledamöter att komma till ett Ifrågasatt
sammanträde, hvarom han föranstaltat, utfäste han sig tillika att inrättande
framdeles, i öfverensstämmelse med en från Finansdepartementet afddnmgsutlöst
förteckning, meddela uppgift å de ledamöter i Första och kontor af
Andra Kammaren, som vore delegare i de enskilda scdelutgifvande Riksbanken.
bankerna. Han har sedermera infriat sitt löfte, i ty att han vid ett (Forts.)
nytt cirkulär, som han låtit öfversända till Kammarens ledamöter,
fogat den utlofvade uppgiften. Som, enligt hvad jag ser, den ädle
Friherre Klinckowström har detta senare cirkulär i sin hand, borde
han icke hafva röjt okunnighet, huru vida den förste talaren vore
bland de ledamöter, som ega lott i enskilda sedelutgifvande banker,
eller icke. Skulle han emellertid vara i någon tvekan om huru förhållandet
i detta afseende är med mig, så vill jag nu upplysa honom,
att jag sedan lång tid tillbaka varit delegare i enskild sedelutgifvande
bank.. Men jag skulle högligen beklaga, om den ädle Friherren
och den allmänt aktade Herr Smith ansågo, att man, oberoende
af detta, icke kunde hafva en sjelfständig och oveldig mening i
bankfrågan. De skulle derigenom endast angifva sin egen ståndpunkt
i dylika fall.

Det är mycket att beklaga, att, när fråga är om inrättande af
nya afdelningskontor af Riksbanken, man icke har tillgång till berättelserna
öfver de revisioner, som årligen verkställas. Jag skulle
till och med våga sträcka min nyfikenhet så långt, att jag ville
hafva del af de berättelser, som afgifvas af de bankodeputerade,
hvilka få i uppdrag att inspektera dessa afdelningskontor. Man
skulle då få ganska märkliga upplysningar. Jag har under förhandlingarna
i Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet fått höra åtskilligt
i den vägen. Så t. ex. har en ledamot af Utskottet, som
för öfrigt är en stor vän af spridande af Riksbankskontor i landsorten,
meddelat, rörande afdelningskontoret i Östersund, att man der
till och med diskonterat vexlar, som varit försedda med bomärke.

Vexlar hade utfärdats och endosserats af personer, som icke kunde
skrifva! Vi veta att den svenska lagstiftningen är liberal med
afseende på vexlar. Den inskränker icke behörigheten att utfärda
dylika till en viss klass af medborgare, såsom den franska lagen,
som säger, att endast »négociants» eller affärsmän få göra det. På
den senare ståndpunkten står äfven den tyska lagen. Men att uppmuntra
utfärdandet af ackomodationsvexlar till den grad, att man
tager emot dem, som äro försedda med bomärke, det hade jag icke
väntat mig af ett Riksbankens afdelningskontor.

Vidare lär berättelsen om verkstäld granskning af ifrågavarande
afdelningskontors räkenskaper och förvaltning gifva vid handen, att
kontoret belånat inteckningar vida utöfver taxeringsvärdet. Fråga
är således, om icke en betydande del af den utlåningsfond, som
blifvit anvisad detta kontor, på sådant sätt gått förlorad. Det
kommer nog framtiden att utvisa.

I sammanhang härmed vågar jag till de ärade ledamöterna af
Banko-Utskottet hemställa, om det icke kunde vara skäl för Utskottet
att föreskrifva, att dessa revisionsberättelser för framtiden tryckas
och såsom bilagor åtfölja Riksdagens revisorers berättelse om Riks -

N:o 35.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt bankens tillstånd, styrelse och förvaltning. Man finge derigenom ledinrättande
njng fgr gitt omdöme, huru vida den väg, som man nu vill beträda,
afdelnmgs- verkligen leder till hvad som är godt. För egen del betviflar jag
kontor af det högligen. Jag tror nemligen, i likhet med den näst föregående
Riksbanken, talaren, att eu Riksbank med valda syssloman icke är lämplig att
(Forts.; genom afdelningskontor besörja utlåning i orterna, ty för dess fullgiltiga
handhafvande erfordras det egna intresset. Man vet, att till
och med den stora franska centralbanken icke har kunnat genomföra
systemet att anlägga afdelningskontor i landsorterna.

En reservant har anfört, att han »anser billiga penningar utgöra
det verksammaste kjelpmedlet för våra betryckta näringar och jordbruk».
Deruti instämmer jag visserligen. Men frågan är, om icke
anspråken på billiga penningar kunna gå för långt, i fall man vill
hafva dem för intet, och sådana ord hafva fallit inom Sammansatta
Bank- och Lag-Utskottet som att »det vore likgiltigt, om Riksbanken
finge någon vinst på sin rörelse eller icke. Sådant vore icke hufvudsaken».
Man vill således göra Riksbanken till en barmhertighetsanstalt,
kanske för en viss samhällsklass.

Skälet hvarför de tänkande i vårt land iakttagit en viss varsamhet
i fråga om Riksbanken, är, att den är eu politisk inrättning,
och finge historien och erfarenheten i vårt land lära oss något, så
vore det, att taga garantier emot denna Riksbank. 72 § Regeringsformen
innehåller nemligen ett ständigt hot mot eganderätten. Man
sökte i början af det nya representationsskicket aflägsna detta hot,
men förgäfves. Ännu i dag qvarstår det ovilkorliga grundlagsbudet,
att bankens sedlar må för mynt i riket erkännas, utan någon antydan
om, att detta endast gäller så länge sedlarne verkligen infrias med
klingande mynt. Vid sådant förevetande och med blicken fäst på
hvad som tilldragit sig i vårt grannland, der, sedan wiksrättministéren»
kom till makten, kvartenda af riksbankens kontor blifvit besatt med
lydige och renhårige venstermän, utan afseende å, huru vida de förstå
något af bankväsendet, tror jag icke det vara skäl att gå för raskt
framåt med inrättande af dessa afdelningskontor. På dessa grunder,
fogade till det, som blifvit sagdt af föregående talare, yrkar jag bifall
till Utskottets förslag.

Detta anförande mottogs med bifallsrop.

Herr Smith: Den siste ärade talaren upplyste Kammaren om,
att jag skulle i Finansdepartementet hafva löst en förteckning, som
skulle innehålla uppgift å de Första och Andra Kammarens ledamöter,
som vore delegare i privatbanker. Jag får upplysa, att det icke
öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Jag har visserligen löst
en förteckning, men som innehåller uppgift å alla delegare i de enskilda
bankerna. Dessa uppgifter äro likväl gamla, ty jag tror att
de för två år sedan öfverlemnades till Finansdepartementet, som icke
lär få dem oftare än en gång om året. Emellertid har jag låtit göra
utdrag ur dessa uppgifter rörande de delegare, som äro Kamrarnes
ledamöter, och det är detta utdrag jag lofvat delgifva, hvilket löfte
jag också har hållit.

Lördagen den 1 Maj

21 Jf:o 35.

Den siste talaren påstod, att embetsmännens intresse i Riksbanken Ifrågasatt
vore helt annat än i de enskilda bankerna. Jag tror, för min de), lottande
att de äro lika hederliga, antingen de sitta i Riksbanken eller i aueininqsnågon
privatbank. Icke heller tror jag, att i Riksbanken finnas kontor af
embetsman till större antal än i de andra bankerna, om man räknar Riksbanken.
dem proportionsvis. Vid sådant förhållande kan jag icke se, att (Forts.)
Riksbanken, derföre att den har embetsman, bör blifva sämre skött
än de enskilda bankerna.

Han nämnde äfven, att man vill göra Riksbanken till en barmhertighetsiurättning.
Beviset derpå lär han blifva Kammaren skyldig.

Ty vi hafva icke sett detta ännu, och så länge Riksdagen väljer
fullmäktige, som se på landets bästa, vill jag hoppas, att detta yttrande
aldrig må blifva en sanning. Jag tror icke, att någon i detta
rum skulle önska, att Riksbanken blefve eu barmhertigketsinrättning,
men väl önska att om möjligt försätta denna bank i den ställning,
att den må kunna gagna svenska folket i allmänhet i högre grad än
nu är förhållandet.

Samme talare omnämnde tillika 72 § Regeringsformen. Jag får
erkänna, att äfven jag är långt ifrån tillfreds med denna §. Men
det fins många sätt att få den saken hjelpt. Ty hvad man med afseende
på denna § egentligen åsyftar, är att skaffa full säkerhet åt
Riksbankens sedlar. Om nu säkerheten ligger i deposition af vissa
obligationer, såsom den föregående talaren sjelf, i egenskap af ordförande
i Sammansatta Bank- och Lag-Utskottet, föreslagit, så skulle
jag icke tänka mig annat än att säkerheten blir lika god, i fäll t.
ex. Riksdagen bestämmer en deposition för riksbankens sedlar utöfver
den metalliska valutan. Ty om deposition får ega rum, så är det
lika säkert, om depositionen sker af Riksbanken eller enskild bank.

Derföre har den meningen också i Medkammaren uttalats, att i
samma ögonblick man öfverlemnar åt Riksbanken att ensam utgifva
sedlar i landet, men 72 § icke ändrats, kan man med lika fog, som
man begär, att de enskilda bankerna skola deponera säkerheter för
sedlarne, också fordra, på det ingen risk må förefinnas, att Riksbanken
får eller har en deposition för sina sedlar utöfver den metalliska
kassan.

Jag ämnar icke påyrka att medelst inrättande af afdelningskontor
Riksbankens hufvudkontor för närvarande försvagas, af det enkla
skälet att jag anser det icke vara gagneligt för Riksbanken. Det är
nemligen ännu för tidigt. Men, raine herrar, får Riksbanken en gång
— och jag vill hoppas att det icke skall dröja alltför länge — rätt
att ensam utgifva sedlar, då är tiden inne att banken måste på ett
eller annat sätt göra sina sedlar tillgängliga för svenska folket inom
landets olika delar. Då i alla fäll bankfrågan om några dagar skall
förekomma, så hemställer jag, huru vida icke nu föreliggande fråga
borde återremitteras och komma till afgörande först då, när Riksdagen
fattat sitt beslut angående bankfrågan i sin helhet. Jag yrkar på
den grund återremiss af Banko-Utskottets förevarande utlåtande.

Herr Stjernspetz: För min del kan jag icke annat än instämma
i den åsigten, att man bör på allt sätt betrygga riksbankens ställ -

N:o’85.

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt ning och hindra, att dess krafter blifva splittrade. Deruti hafva
inrättande bankofullmäktige fullkomligt rätt. Men jag anhåller likväl få fästa
afdelnmgs- uppmärksamheten på alldeles motsatta yttranden, då det för endast
kontor af några veckor sedan var fråga om att Riksbanken skulle få behålla
Riksbanken, hela bankovinsten från förlidet år. Då hette det, att Riksbanken
(Forts.) hade så stora medel och fonder, att de icke rätt , visste, hvartill de
k lille använda den, och att man derföre gerna kunde till Statsverket
afbörda denna tillökning i Riksbankens medel. I dessa två olika
meningar synes ligga en ganska stor motsägelse. Ty hade Riksbanken
då så mycket medel, att den icke behöfde bankovinsten, då
synes också, att den nu skulle hafva medel att kunna inrätta åtminstone
ett nytt afdelningskontor.

Det yttrades vidare att Riksbanken skulle upprätthålla myntvärdet,
och att det vore bankens förnämsta åliggande. Ja, derutinnan
är jag fullkomligt öfverens med den ärade talaren. Men det bör
icke hindra att i någon mån utvidga Riksbankens öfriga verksamhet
inom landet, då behofvet deraf gifver sig tillkänna. Någon skuldsättning
till utlandet för att stärka Riksbanken vill jag icke vara
med om, och det behöfs säkerligen icke heller, då Riksbanken fått
behålla hela bankovinsten från förlidet år. Emellertid bör det synas
klart för de fleste af Kammarens ledamöter, att detta system att upprätta
nya afdelningskontor kommer att jemnt fortgå; och just på
grund af den omständigheten, att detta icke bör ske hastigt och på
en gång, utan så småningom, vill jag, för min de], gerna vara med
om att nu åtminstone ett afdelningskontor inrättas, och då finnes ej
någon ort, som dertill med större skäl skulle kunna komma i fråga än
Örebro. Denna stad är i många hänseenden eu af de mest centralt
belägna orter i mellersta Sverige. Icke blott i kommersiell hänseende,
då i orten finnas stora bergslag, mycket jordbruk och tät befolkning,
utan äfven i militäriskt hänseende är Örebro ett af de mest
betydande ställen i landet. Vid en fiendtlig invasion i mellersta
Sverige, torde Örebro vara den lämpligaste och närmast belägna ort,
dit regeringens säte kunde förläggas.

Jag skulle gerna velat hafva inskränka mig till att yrka bifall
till inrättandet af ett afdelningskontor i Örebro; men då icke någon
reservation i sådant syfte föreligger, vågar jag ansluta mig till Herrar
Gumselii med fleres förslag att två afdelningskontor måtte inrättas,
ett i Örebro och ett i Kalmar. Då jag nu gör detta, får jag tillika
förklara, att jag vid nästa riksdag icke vill vara med om något ytterligare
beslut angående inrättande af nytt afdelningskontor.

Friherre Klinckowström: Jag vill icke besvära Kammaren med
att upptaga något af hvad de två sista talarne mot mina enskilda
affärsförhållanden anfört. Men en föregående talare har på
vanligt advokatorisk sätt citerat 72 § Regeringsformen, såsom jag
förmodar för att derigenom kunna bidraga till förringande af Riksbankens
utelöpande sedlars värde. Han borde dock dervid hafva
citerat äfven slutet af samma paragraf, der det står att dessa sedlar,
nemligen Riksbankens, skola vid anfordran efter deras lydelse med
silfver eller guld af Riksbanken inlösas. När man vet, att bakom

NT:o 35.

Lördagen den 1 Maj. 23

Riksbanken står hela svenska folket, så lider det väl intet tvifvel, Ifrågasatt
att Riksbankens utelöpande sedlar med afseende å deras vederhäf- inrättande
tighet stå vida öfver de enskilda bankernas utelöpande sedlar. Bakom
dem stå endast så kallade »solidariska aktieegare», — ''och man kontor af
borde verkligen en gång undersöka, hvilken dessa aktieegares solida- Riksbanken.
litet är och huru vida de kunna inlösa alla sina förbindelser. (Forts.)

Herr vice Talmannen: Jag anhåller endast att i största korthet
få tillkännagifva, att jag icke anser förenligt med en skyldig omsorg
om Riksbankens trygghet och styrka att ytterligare under nuvarande
förhållanden öka antalet af Riksbankens afdeluingskontor. Den utveckling
och de stora anspråk på bidrag af Riksbankens fonder, som
utmärka framför allt de senast inrättade afdelningskontoren och som
icke, med mindre än att ändamålet med inrättandet af afdelningskontoren
skall helt och hållet förfelas, kunna af fullmägtige åsidosättas,
innebär för mig ett praktiskt bevis på olämpligheten att än vidare
ådraga Riksbanken sådana förbindelser.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Ilerr Forssell, Hans: Diskussionen i en fråga, hvars öde redan
torde vara afgjordt i denna Kammare, bör kanske icke uppehållas
länge, men jag tror, att det kanske icke kan skada, att åtskilliga
yttranden af föregående talare blifva upptagna till genmäle. Fn talare
på elfsborgsbänken menade, att här icke vore fråga om godkännande
af något nytt system utan endast om anläggande af ytterligare
två afdeluingskontor af Riksbanken. Men på samma gång
gaf han tillkänna för Kammaren, huru han för sin del ansåg, att

man vidare borde fortgå på denna väg: på det sätt nemligen, att

Riksbanken skulle för hvarje år afsätta hela sin vinst, hvarigenom

det skulle blifva möjligt att för hvarje år öka afdeluingskontorens
antal. Der synes mig systemet framträda så klart och tydligt, som
det gerna är möjligt att visa detsamma,

Man besparar för hvart år i Riksbanken två å tre milliouers

bankovinst och doterar med dem nya bankkontor. Inom någon tid
— man behöfver ju ej^ anställa någon lång uträkning för att finna
huru snart — skulle på det sättet inom hvart och ett län vara inrättade
minst ett, troligen flera kontor af''Riksbanken. Hvad blifver
på detta sätt Riksbanken? Jo, så vidt jag kan finna, intet annat än
ett agglomerat af lånekassor, men ett agglomerat, så läsligt och
svagt sammanhållet, så litet motsvarande en riksbanks väsen och
uppgift, som möjligen är tänkbart. Flere talare hafva här redan
framhållit den grundanmärkning, som är att rigta mot detta system.

Den. är hemtad från den menskliga naturen. Det är helt enkelt
omöjligt. för Riksbankens styrelse att för denna samling af lånekassor
finna lämplige styresmän. En ärad talare svarade dertill,
att Riksbankens embetsman val ej vore sämre än de enskilda bankernas
embetsman, och att man väl ej finge ifrågasätta embetsmännens
heder. Det är sant. Men det är här icke fråga om embetsmännens
heder, utan om det affärsförstånd, den förmåga att bedöma
lantagares vederhäftighet, den blick för lånetransaktioners förmån -

N:o 85. 24

Lördagen den 1 Maj.

Ifrågasatt lighet, som man kan hafva att fordra och vänta af vederbörande
inrättande handhafvare af denna förvaltning, hvilken ju skall vara en utlåningsafdelmnqs-
rörelse. Sådana nödvändiga egenskaper fostras otvifvelaktigt lättare
kontor af hos dem, hvilkas enskilda intresse och fördel stå på spel vid låneEiksbanken.
rörelsens handhafvande, än hos dem, som i egenskap af tjensteman
(Forts.) taga emot penningar af en offentlig anstalt till placering. Man behöfver
icke förutsätta, att tjenstemännen skola förskingra dessa medel
på ett ohederligt eller straffbart sätt, men man får icke heller vänta,
att de skola förvalta dem på ett bankmessigt sätt. Då nu Riksbankens
styrelse, som sjelf består af tjensteman hvilka icke hafva
något enskildt intresse af Riksbankens förvaltning, måste begagna sig
af tjensteman, hvilka icke heller hafva något sådant intresse, skall
det, i synnerhet med en större utredning af kontorssysternet, mycket
snart visa sig, att hela systemet går öfver ända på grund af oförmåga
att skaffa dugliga organ för verksamhetens utöfvande. Det är
af detta skäl, som jag, för min del, anser såsom ödesdigert hvarje
steg, man tager på denna bana, som kommer att leda till Riksbankens
förderfvande och intet annat. Ännu mindre ändamålsenligt
varder ett dylikt anläggande af flera afdelningskontor, om en gång
Riksbanken kommer att öfvertaga hela eller största delen af sedelutgifniugen.
Då, om någonsin, har man skäl motsätta sig en utvidgning
af bankkontoren; och just derför att jag, för min del, önskar
att sedelutgifningen åtminstone i någon mån måtte ökas för Riksbanken,
kommer jag alltid att motsätta mig fullföljandet af det gagnlösa
och skadliga systemet af utlåningsrörelsens bedrifvande genom
ett stort antal riksbankskontor.

Vid slutet af detta anförande gåfvo flere af Kammarens ledamöter
sitt bifall till känna.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att derunder yrkats dels bifall till hvad
Utskottet i förevarande utlåtande hemstält, dels att utlåtandet skulle
till Utskottet återförvisas, dels ock, af Friherre Klinchowström, att
Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, så vidt den afsåge
ifrågasatta nya afdelningskontor af Riksbanken i Örebro och Kalmar,
skulle bifalla den af Herr Gumselius m. fl. mot utlåtandet afgifna
reservation.

Derefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till Utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Justerades två protokollsutdrag
Kammaren åtskildes kl. 2,ie e. in.

för detta sammanträde, hvarefter
In fidern

A. von Krusenstjernci.

Tisdagen den i Maj.

N:o 85.

Tisdagen den 4 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne April.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande och memorial:

N:o 60, angående beräkningen af Statsverkets ordinarie inkomster; N:o

61, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kauirarnes
skiljaktiga beslut rörande nedsättning af annuiteterna å de
till vissa enskilda jernvägsaktiebolag lemnade låneunderstöd af statsmedel;
och

N:o 62, med anledning af en Riksdagen erbjuden gåfva af åtskilliga
byster och medaljonger, af riksdagsmän;

Lag-Utskottets utlåtande N:o 57, i anledning af väckt motion
om ändring i gällande bestämmelser rörande egares rätt att återbekomma
stulet gods från innehafvare, som tillhandlat sig detsamma
af misstänkt person; samt

Riksdagens Särskilda Utskotts memorial, N:o 3, angående aflöning
åt dess sekreterare och vaktmästare.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, den 1 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen StatsUtskottets
utlåtanden Nås 13 a, 57 och 58 samt memorial N:o 59,
Bevillnings-Utskottets memorial Nio 14, Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 1 äfvensom Första Kammarens Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 16.

Herr vice Talmannen yttrade: Jag hemställer, att Kammaren
behagade besluta, att Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets nu
för andra gången bordlagda utlåtande N:o 1 skall företagas till behandling
vid det plenum, som inträffar nästkommande fredag.

Första Kammarens Prof. 1886. N:o 35.

K:o 85.

Tisdagen den 4 Maj.

På gjord proposition beslöts, att Sammansatta Banko- och Lagutskottets
utlåtande N:o 1 skulle uppföras på föredragningslistan till
Kammarens sammanträde Fredagen den 7 innevarande Maj.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts vidare,
att de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2, u e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1886