RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1886:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1886. Första Kammaren. N:o 14.

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Fortsattes behandlingen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

1 punkten. Ifrågasatt tull

på vissa slags

Herr Leffler: Körande denna fråga, som blifvit så grundligt »malen

och mångsidigt skärskådad, både jag icke ämnat taga Kammarens
dyrbara tid i anspråk, i synnerhet som jag haft tillfälle att på annat °f S‘
håll ganska tydligt känneteckna min ståndpunkt — bland annat i en
reservation till Lag-Utskottets betänkande, rörande en af Herr Hedlund
väckt motion. Men då jag sannolikt blir tvungen att vara frånvarande
från det plenum, då denna motion förekommer till behandling
i Kammaren, anhåller jag att få angifva det hufvudsakliga skäl,
hvarför jag måste yrka utslag på Utskottets hemställan. Detta skäl
är social-politiskt. Socialismen är ett ord med ful klang, och mången
anser, att man icke ens bör nämna det ordet. Enligt mitt förmenande
är dock protektionismen ett slags stats-socialism. I och för
sio; förskräcker detta mig ej, ty frågan gäller icke om socialism eller
icke socialism, utan huru mycket socialism, som skall finnas i samhällslifvet,
hvilket i sin helhet är en kompromiss mellan de motsatta
principerna, socialism och individualism. Likvisst måste det vara
betänkligt att vidtaga åtgärder i socialistisk rigtning utan att nogsamt
hafva betänkt, hvilka andra åtgärder deraf kunna framkallas.

En väsentlig del af den, så att säga, ekonomiska qvintessensen i socialismen
år detta, att staten skulle öfvertaga risken af de enskildes
ekonomiska arbete. Vårt jordbruk lider för närvarande af ett betryck,
så stort, att det må hända icke varit sådant i detta århundrade. Många
jordbruksidkare se sig beröfvade frukterna af sina mödor och få
ingen eller en högst obetydlig ränta på det kapital, som blifvit nedlagdt
i jorden. Detta är sorgligt, och det vore mycket önskligt, om
något kunde göras för att hjelpa dem. Men om staten nu söker att
genom skyddande spanmålstullar garantera jordegarne högre ränta
på det i jorden nedlagda kapitalet, så ligger det nära till hands, att
en annan samhällsklass skall komma och fordra liknande understöd.

Första Kammarens Prof. 1880. N:v 14.

N:<> 14. *2

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

ifrågasatt tull Den störa kroppsarbetande klassen skall med fog kunna säga: »vi
på eLisa s%s kunna icke existera på de löner, som vi hafva, och under de arbetsomaien
vj]]cor som nu är o gällande; staten måste garantera oss en minimi(Forts)
skaffa sunda bostäder och i öfrigt tillfredsställande arbetsvilkor».

''h'' .Tåg är innerligt genomträngd af den öfvertygelsen, att staten för
närvarande icke med framgång kan vidtaga några synnerligen kraftiga
åtgärder i denna retning. Men lika öfvertygad är jag äfven
derom, att staten icke kan med foa tillbakavisa dylika anspråk,
derest vi nu försöka att garantera jordräntan åt de nuvarande jordegarne.

Härjemte anhåller jag att få bemöta eu del påståenden, Indika
förekoinmo i det synnerligen roliga anförande, som i dag på förmiddagen
i denna Kammare gjordes af en representant på uplandsbänken.
Den ärade talaren sammanstälde Bismarck och en viss sockenskomakare
i det afseendet, att båda hade uttalat en om ekonomisk
visdom vittnande sats. För min del tror jag, att man kan hysa den
djupaste vördnad och beundran för den store rikskansleren utan att
anse honom vara någon betydande auktoritet uti nationalekonomiska
frågor; sjelf lär han ock hafva öppet förklarat, att han icke har
sysslat med studier i detta ämne. Hvad särskildt angår Bismarcks
och sockenskomakarens sats, att »har bonden penningar, så har hela
verlden», så är den en sanning med modifikation. Ty har bonden
fatt penningarne på andras bekostnad, då är det säkert, att dessa penningar
saknas i de andres dekor.

v Vidare påstod den ärade talaren, att man måste odla höstsäd för
att kunna med fördel odla gräs. Han tyckes hafva glömt, att framgångsrika
försök med fleråriga gräsvallar utan öfverfrukt vid insåningen
blifvit gjorda flerstädes, till exempel i Danmark, Tyskland och,
under de senaste åren, äfven i vårt land.

Beträffande det argument, som här blifvit anfördt mot spanmålstullarne,
att de skulle vara till fördel endast för större jordegare,
påstod samme talare, att denna sats hufvudsakligen stått att läsa ocli
kunde vara passande i agitatoriska tidningsartiklar. Den förekommer
emellertid i de mest allvarliga arbeten af nutidens förnämsta
nationalekonomiska författare och har ännu icke blifvit vederlagd,
allra minst i Bevillnings-Utskottets betänkande.

Talaren anförde såsom skäl för sitt yrkande om skydd åt jordbruksnäringen,
att jordbruket och bergsbruket vore nästan de enda
näringar, som här i Sverige saknade skydd. Att detta påstående
icke håller streck ligger dock i öppen dag. För att nu icke tala
om de många yrken, som icke ens kunna på ifrågavarande sätt skyddas,
till exempel emedan de hufvudsakligen arbeta för export, vill
jag endast erinra om eu näring, till hvilken jag har en viss. förpligtelse,
såsom representant för Göteborgs och Bohus län, nemligen sjöfarten.
Rederierna hafva för närvarande att kämpa med svårigheter,
fullt jemförliga med dem, som trycka vårt jordbruk, och detta sjöfartsnäringens
betryck skulle ökas i stället för minskas genom de
föreslagna protektionistiska åtgärderna, Nordamerikas Förenta Stater
lemna tydliga och varnande bevis för protektionismens förderfliga
inflytande på denna näringsgren.

Torsdagen den 4 ilars, e. m. 3

I)cn ärade talaren företog åtskilliga ströftåg på den handelspolitiska
historiens område. Bland annat gjorde han en sammanställning
åt England och Turkiet för att visa, huru skyddstullar ledt till stor
rikedom och deremot frihandeln fört till komplett ruin. En sådan
jemförelse kan ju vara ganska intressant, men till undvikande af förhastade
slutsatser torde vara skäl att å andra sidan sammanställa till
exempel Spanien och Holland. Spanien följde, liksom England, under
derå århundraden, en strängt merkantilistisk handelspolitik; men trots
sin rikedom på adla metaller blef förstnämnda land ungefär lika utarmadt,
som Turkiet är i våra dagar, under det att å andra sidan
det lilla, jemförelsevis fattiga Holland under tillämpningen af frihanhaudelssystemet
hann till makt och rikedom. Häraf torde framgå,
att dylika jemförelse!-, i och för sig, icke mycket bevisa. För min
del tror jag, att hvarken frihandeln eller protektionismen ovilkorligen
leda till rikedom eller fattigdom, utan att det är många och delvis
oberäkneliga faktorer, som dervid samverka.

Den ärade talaren på uplandsbänken yttrade vidare, att frihandlarne
påstå, det tullen fördyrar varan till fördel för producenterna,
men att protektionisterna åter säga, att tullen utjemnar priset. Detta
kunna dock äfven frihandlarne saga. Men den ärade talaren behagade
stanna vid en punkt, der frihandlarne med all rätt fortsätta.
Hvad blir nemligen följden, sedan utjemningen har inträdt? När
på grund af en kraftig skyddstull en ny industri uppkommit i ett
land, plägar producenten i denna näringsgren i början förtjena ganska
mycket. Men, såsom både protektionister och frihandlare rigtigt
framhålla, uppstår snart inhemsk konkurrens och bringar det så småningom
derhän, att producenterna inom detta yrke icke förtjena mer
än inom andra yrken. Arbetar då denna industri verkligen under
ogi/nsammare omständigheter än motsvarande industri i utlandet, och
således hell,öfver skyddstullen för att uthärda konkurrensen och existera,
då sväfvar ständigt den faran öfver henne, att den utländska
näringen, tack vare sina gynsammare förhållanden, kan göra hastiHare
framsteg och producera så billigt, att icke ens tullen längre
»skyddar». Just på grund häraf är det, som talet om »uppfostrande»
skyddstull så ytterst sällan visat sig vara sanning. Det vanliga
förhållandet är tvärt om det, att tull framkallar ökadt behof af tull.

Den talare, hvilken jag härmed sökt i korthet bemöta, slutade
sitt föredrag med en vacker bild af näringslifvets utveckling, då han
jemförde den med uppkomsten af korallöar ute i de södra hafven.
Jag erkänner, att denna bild har åtskilligt tilltalande, men medaljen
har ock sin frånsida. Ty dessa verklshafvets korallöar ligga, som
bekant, på ett underlag af döda eller åtminstone alldeles ofria och
hårdt tryckta individer, och jag tror, att äfven i denna mening skulle
bilden kunna användas på det genom protektionismen framkallade
näringslifvet, som ju allt för ofta har till underlag massor af nedtryckta
— proletariska — existenser. Man skulle också kunna använda
en annan bild för näringslifvets utveckling, bilden af ett stort
träd, der den ena grenen efter den andra växer ut och bär frukt,
rikligare eller sparsammare, allt efter årgången och allt efter som
tillströmningen af näringssafter mer eller mindre obehindradt försig -

N:o 14.

Ifrågasatt tull
på vissa slags
omalen
spanmål.
(Forts.)

Ji:o 14. 4

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

ifrågasatt tull går. Enligt mitt förmenande utgör just protektionismen ett hinder
på vissa slags för tillströmningen af näringssafter till den allmänna hushållningens
s°anmål organism, på samma sätt som denna tillströmning skulle hindras, om
(Forts) man försvårade alla slags kommunikationer med utlandet. Men alla
liknelser halta, och jag vill visst icke försöka täfla med den ärade
talaren i användandet af vackra bilder. Deremot anhåller jag att få
inlägga en kraftig protest mot det angrepp, han rigtade mot den frihandelsvänliga
nationalekonomiska vetenskapen. Jag vågar dock icke
upptaga Kammarens tid med att utförligt och grundligt gendrifva
detta angrepp, utan vill endast till den kraft och verkan det hafva
kan förklara, att den ärade talaren har misstagit sig. Den ekonomiska
vetenskapen i våra dagar har alldeles icke den krassa egoismen
till utgångspunkt, icke heller till praktiskt postulat eu ohejdad,
tygellös konkurrens, ett bellum omnium iuter omnes. Den, som påstår
något sådant, visar nogsamt, att han icke tagit hänsyn till den
betydelsefulla utveckling, som den ekonomiska vetenskapen under de
senaste 40 åren har vunnit, särskildt genom den så kallade »Historiska
skolan» i Tyskland. Påståendet var till en viss grad berättigad!
i en långt förfluten tid; för närvarande fir det fullkomligt origtigt
och vilseledande. För min ringa del anser jag, att den fria men
inom förnuftiga gränser hållna konkurrensen bär, jemte en eller
annan skuggsida, vida öfvervägande fördelar för den allmänna hushållningen.
Men denna åsigt och den frihandelsståndpunkt, jag intager,
skulle likväl icke hindra mig att på vissa vilkor vara med om
en ganska hög skyddstull äfven för jordbruksnäringen. Dessa vilkor
äro tvenne. Det ena, att jag vore öfvertygad om åtminstone sannolikheten
af att denna skyddstull kunde hjelpa jordbruket och jordegarne
igenom den förfärligt svåra öfvergången från högt uppdrifna
till ytterligt nedpressade jordvärden. Det andra vilkoret är, att tullen
kunde påläggas för ett visst begränsad! antal år och på sådant sätt,
att den skulle gradvis aftaga och försvinna vid denna periods utgång.
Men detta vilkor är tv värr outförbar!, icke minst derför, att
en Riksdag icke kan i sådant afseende binda följande Riksdagars beslut.
Då jag derjemte är fullkomligt öfvertygad, att den nu föreslagna
spanmålstullen icke skulle blifva annat än ett overksamt
palliativ, måste jag yrka afslag å Utskottets betänkande.

Herr Forssell, Hans: Eu ledamot af Bevillnings-Utskottet,
som varit i tillfälle att i särskild reservation uttala sin mening, är
knappt berättigad att efter den mångsidiga och lysande utredning, som
nu kommit ämnet till del, upptaga Kammarens tid med något utförligare
yttrande i denna fråga, Jag skall icke heller ingå i något
meningsbyte med dem, som hafva tagit sitt fotfäste i de protektionistiska
teorierna, ännu mindre med de ledamöter, hvilka kommit hit
med sinnet fyldt af den oro, de försport i sina landsorter, och som
äro fullkomligt öfvertygade derom, att de föreslagna tullsatserna
skola afhjelpa det onda, hvaröfver man oroar sig. Men det fins i
denna Kammare icke så få ledamöter, hvilka icke bekänna sig till
någondera af de handelspolitiska lärorna, och som vid afgörandet i
ett spörsmål, der meningarna stå så skarpt emot hvarandra, äro syn -

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

5 N:o 14.

nerligen tveksamma. Hos dessa ledamöter har nu — det vet jag — ifrågasatt tull
ett åskådningssätt begvnt göra sig gällande, som, märkvärdigt nog, mssa. slaffs
mycket litet fått uttryck i debatten, men som icke desto mindre man spanmål.
och man emellan och på bänkarne vunnit en ganska stor betydelse. (Ports.)
Jag har ansett det vara nödvändigt att från de enskilda samtalens
krets draga fram denna mening i den offentliga diskussionens ljus
för att der allvarligen skärskådas.

Men innan jag det gör, bör jag upptaga till pröfning ett af de
bevismedel, som spanmålstullarnes förfäktare hos oss, såsom i andra
länder, med stor förkärlek använda, och hvarmed flere talare i donna
Kammare uppenbarligen ämnat göra intryck just på dessa tveksamme
bland Kammarens ledamöter.

Jag erinrar då först derom, att vi nu i tre år, och synnerligast
under de sista månaderna, oupphörligen hört klagas öfver det olidliga
betryck, hvaraf Sveriges landtbruk lider till följd af konkurrensen
från främmande land. Man har hopat siffror på siffror för att visa,
att den svenske jordegaren icke kan fylla sina skäliga lefnadsbehof,
icke betala sina skatter, framför allt icke gälda sina hypoteksräntor,
att han öfver hufvud icke kan producera med någon som helst förtjenst
— derför att det pris, till hvilket han får sälja sin spanmål,
är för lågt. Man har sagt, att under dessa vilkor måste de svenska
jordegendomarnes värde oupphörligen sjunka, att slutligen jordegarne
måste gå från gård och grund, eller, såsom en talare i går uttryckte
sig, »hvarje hederlig karl får göra konkurs» — allt för de låga spanmålsprisens
skull. Man har vädjat till det ekonomiska förståndet,
som ju borde inse, att under så tryckta vilkor för jordegarne äfven
alla andra näringar måste blifva lidande; man har vädjat till det
goda hjertat, som ju borde ömma för så många familjers nödstälda
belägenhet, och slutligen till fosterlandskänslan, som väl borde unna
de inhemska producenterna den förtjenst, hvilken nu anses tillfalla
den utländske spanmålsodlaren och den inhemske spanmålshandlaren.

På sådant sätt har man bearbetat opinionen mot den »landsförderfliga»
konkurrensen, och ändtligen hafva nu slutpåståendena framkommit
sålunda formulerade: den inhemska marknaden skall garanteras åt
den inhemske spanmålsodlaren; åt honom skall beredas ett. så högt
pris för hans spanmål, att han kan producera med vinst; för detta ändamål
skall spanmålshandeln, genom klokt beräknade tullsatser, hindras
att förse köparen med rysk spanmål, när svensk vara kan honom
erbjudas. Ja, visserligen icke fullkomligt förhindras: så långt har
man ännu icke vågat gå. Det förklaras till och med uttryckligen,
att här icke är fråga om något större hinder, icke större nemligen
än som kan åstadkommas genom en tullsats af omkring 2 ’ kronor
för tunna. Dessa 2 l/.1 kronor pr tunna skola alltså utvisa den pristillökning
för spanmålen, som är för jordbrukaren behöflig; de peka
hän på ett salupris, som spanmålen för närvarande icke betingar,
men som skall genom tullsatsen garanteras, och som anses vara nödvändigt,
för att jordegaren må kunna ■— betala sina räntor.

Så långt kan man fullkomligt väl begripa allt hvad som från
denna sida anföres. Så länge spanmålstullarnes målsmän hålla sig
på denna raka väg, hafva vi kunnat komma dem till mötes och tagit

N:o 14. G

Torsdagen den 4 Mars, c. in.

Ifrågasatt tull deras önskningar under allvarlig pröfning. Å den sida, som jag har
på Znalen "''* :<il''.au .ddhöra, ''iav det dervid framför allt galt att noga undersöka,
spannmål. a* hvilken omfattning den öfverklagade nöden är och af hvilken om(Torts.
) fattning å andra sidan det föreslagna botemedlet kan vara. Trots
den skarpa tillrättavisning, som på förmiddagen af en talare på
uplandsbänken rigtades mot mig och en annan reservant, vågar jag
ock fortfarande vidhålla det påståendet, att en sådan undersökning,
opartiskt och fullständigt utförd, ovedersägligen ådagalägger, att det
jordbrukets betryck, hvaröfver man hittills klagat, och som möjligen
skulle kunna i någon män genom spanmålstullar afhjelpas, icke, träffar
hela, ja, icke ens större delen, utan en jemförelsevis obetydligdel
af Sveriges jordbruksnäring. Jag behöfver icke heller vara förlägen
om bevis för detta påstående.

Ett betryck existerar, det är sant. Men här är fråga om det
betryck, som beror på låga sp anm ålspris och som kan hjelpas genom
spanmalsprisets höjande. Det är således nu icke fråga om att afhjelpa
alla de svenska näringarnes betryck; ja, det är icke ens fråga
om hela jordbruksnäringens betryck; ty spanmålsprisets höjande hjelper
naturligtvis icke de betydande grenar af jordbruksnäringen, som
kallas gräsodling, boskapsskötsel, mejerihandtering, rotfruktsodling
m. m. Icke heller kan höjandet af spanmålsprisen genom tullsatser
afse att hjelpa lida vår spanmålsodling; tv det kan icke inverka på
odlingen af de sädesslag, som vi rikligen exportera, och hvilkas pris
uteslutande bestämmas af verldsmarknadens ställning, oberoende af
alla svenska tullsatser. När man rätt skärskådar förhållandena, finner
man lätt, att hela tullskyddet egentligen endast verkar på odlingen
af de två sädesslagen råg och hveted Men råg- och hveteskördarne
utgöra, som bekant, blott omkring en tredjedel af Sveriges
spanmåls- och rotfruktsodling. Slutligen är det lika uppenbart, "att
höjandet af spanmålens salupris icke ens verkar på hela råg- och
hveteodlingen, utan endast på den del af densamma, som afser framställande
af råg och hvete till försäljning. Men det ligger i sakens
natur och i våra förhållanden, att antalet af de råg- och nveteodlare,
som hufvudsakligen producera för eget husbehof, skall vara större
än antalet af dem, hvilkas produktion väsentligen afser försäljning,
och att dessa senare mest skola vara att finna bland de större jordegarne.
Härtill kommer ändtligen, att icke blott teoretiska frihandlare
utan äfven sakkunniga jordegare både inom Utskottet, i pressen
och här i Kammaren, hafva vitsordat, att den hjelp, som genom
spanmålstullen skulle kunna beredas dem som odla råg och hvete
till försäljning är, i förhållande till hela deras näring, icke synnerligen
betydande. Jag erinrar särskildt Kammaren om det uttalande,
som i går bär afgafs af en bland vårt lands störste och mest
sakkunnige jordegare.

Sedan vi sålunda så att säga »hyfsat» eqvationen och till sitt
rätta värde uppskattat och begränsat påståendena om det svenska
jordbrukets behof af spanmålstullar, hafva vi å andra sidan tillåtit
oss att räkna efter hvad den åsyftade förhöjningen i spanmålspriset
skulle utgöra i samlad summa att erläggas af spanmålskonsumen -

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

N:o 34.

terna, och vi hafva jemväl tillsett, hvilka samhällsklasser hufvudsak- ifrågasatt tull
ligen skulle få betala denna skattesumma. ,m

Men då hafva vi just från det håll, der talet förts om de låga spanmåi.
spanmålsprisens förbannelse och om nödvändigheten att höja dem (Forts.)

— genom tullar å spanmål —• just från samma håll hafva vi fått
höra, att samma dessa tullsatser, som skulle afse att reglera spanmålspriset,
i verkligheten icke hafva det ringaste ''inflytande hvarken
på spanmålspriset eller på mjölpriset eller på brödpriset, ja, att
hvarken spanmålspriset, mjölpriset eller brödpriset hafva något med
hvarandra att skaffa eller dessa tre tillsammans hafva något samband
med tullsatserna! Denna lära framstäldes för oss i går på förmiddagen
i ett med siffror och citat späckadt föredrag af en ädel friherre
på elfsborgsbänken, och både förut och efteråt hafva vid behof
samma satser andragits af åtskilliga bland motsidans mest framstående
talare.

Ja, nog kan man förstå, hvadan det kommer, detta sträfvande
att göra de ifrågavarande tullsatserna så oskyldiga som möjligt. I
det talet ljuder en röst, som vill döfva betänkligheterna, stilla oron

och intala sig sjelf och andra, att det, som förehafves, i sjelfva ver ket

icke är så farligt, men som ändå tydligen ådagalägger, att man
i sitt eget innersta hyser rädsla för hvad som förehafves, att man
sjelf tror sig böra djupt ogilla just detta lifsmedlens fördyrande, som
man helst ville komma ifrån, men som man dock —• icke med några
siffror i verlden kan bevisa bort.

Siffror kunna vara goda att hafva och begagna, men de skola

begagnas rätt, och öfver deras rätta användning finnes det lyckligtvis

kontroller. Säkrast af alla kontroller äro åter de allmänna tankelagarne
och de ekonomiska naturlagarne. Men mot tankelagarne,
både den första, den andra och den tredje, strider detta påstående,
att den förhöjning i en varas pris, som man begär för producenterna,
skulle komma dem, såsom säljare, till godo, utan att förhöjningen
skulle betalas af varans köpare; och mot de ekonomiska naturlagarne
strider det påståendet, att denna af köparne erlagda prisförhöjning
icke skulle utgöras af konsumenterna, i ty att den ekonomiska sjelfbevarelsedriften
måste föra denna höjning i priset från mellanhand
till mellanhand, till dess den stannar hos den siste konsumenten.

När köpare och säljare stå på hvar sin sida om en rågtunna, kan
producenten-säljaren icke få en enda vittens förhöjning i priset, utan
att denna vitten af köparen betalas, och alldeles samma förhållande
eger ram med det mjöl, hvartill spanmålen förvandlas, och det bröd,
som af mjölet bakas. Spanmålsprisets förhöjande genom tullsatser
och spanmålens fördyrande genom tullsatser äro så oupplösligt med
hvarandra förbundna, som de gerna kunna vara, enär de båda blott
äro olika beteckningar för samma sak. För praktiska protektionister
torde det ock vara uppenbart, att om icke spanmålens pris höjes
för spanmålens köpare, så erhålla spanmålens producenter icke hvad
de genom tullarne åsyftat. Den frågan åter, när, huru och i hvilken
mån denna prisförhöjning för konsumenter af spanmål och allt hvad
deraf tillverkas kommer att inträda, den lemna de gerna åt statistiske
teoretici att utreda bäst de kunna.

]S:o 14.

Ifrågasatt tull
på vissa slags
omalen
spanmål.
(Forts.)

•8 Torsdagen den 4 Mars, e. m.

Nu till (len andra sofismen! Man säger: »Gif oss landtman det
spanmålspris vi behöfva, ty när vi hafva hvad vi behöfva, »när bonden
har det godt», hafva alle andra näringar det också godt»! Som
bekant, har detta ordspråk varit ett af den tyske rikskanslerens favoritargument
i de stora tullstriderna; men med all aktning för denna
stora auktoritet, tror jag dock att bevisningen icke påkallar någon
annan kritik än den, som framställer sig sjelf, när man öfversätter
ordstäfvet i en mera konkret och utvecklad form. Jordegaren säger
åt industrii dkaren: »Gif mig hundra kronor, så att jag må kunna
deraf begagna för mig sjelf så mycket jag behöfver, och jag skall
sedan vara beredd att köpa af dina varor för hvad som blir öfver.
Gifver du mig intet, så köper jag intet; men ger du mig 100 kronor.
så köper jag för 25, 50 eller kanske 75 kronor!» Industriidkaren
skulle vara skäligen enfaldig, om han betraktade den uppgörelsen
som förmånlig och frivilligt träffade sådant aftal. Men lagstiftaren
skall göra det i hans ställe.

Det finnes dock ännu en undflykt för dem, som inse, att spannmål
sprisets reglerande kan vara betänkligt. Litet hvar af oss hafva
nog hört densamma framhållas till begrundande. »Det är ostridigt,
säger man, att den åsyftade förhöjningen af spanmålspriset måste
träffa konsumenterna, men nog måste det dock medgifvas, att fördeladt
i små portioner på det dagliga brödet, blir den helt och hållet
omärklig; och derutinnan torde väl protektionisterna ock hafva rätt,
att icke skola Sveriges arbetare af en sådan omärklig tillökning i
lefnadskostnaderna varda utarmade». — Ja, det är sant. Prisförhöjningen
skall varda i det närmaste omärklig för brödkonsumenten.
Det är jemnt upp hela den sanning, som kan utpressas ur hela denna
bevisning. Men hvad den sanningen är värd, det öfverlemnar jag
åt Kammaren att bedöma.

Till de opartiska åskådarne af striden mellan frihandlarne och
protektionisterna, till de tveksamma ledamöterne af denna Kammare
framställer man slutligen ännu en småklok anmärkning. »Det är
sant», säger man, »att de föreslagna spanmålstullarne väl icke i verkligheten
kunna hjelpa det betryckta jordbruket, deruti hafva kanske
herrar frihandlare rätt. — Men dessa tullar hafva en helt annan och
högre betydelse: de äro ämnade att ingifva förtröstan och lugn i
förtviflade sinnen, de skola uppehålla modet hos de betryckte och
så hjelpa dem att afvakta bättre tider. Deras verkan skall vara af
rent moralisk art, och en mycket förträfflig sådan, vida kraftigare
än den verkan, som kan uttryckas i siffror och uträknas med multiplikationstabellen.
» Och tröstande den tveksamme med dessa betraktelser,
råder man honom att lägga sitt votum i urnan — för eu
materielt likgiltig, men moraliskt effektfull reform.

Nå väl, jag frågar nu spanmålstullarnes målsmän och till och
med dem af Kammarens skyddsvänner, som nyligen sökt bevisa, att
de ifrågavarande tullarne icke skulle hafva någon som helst, vare
sig skadlig eller oskadlig verkan på konsumtionen, huruvida de dock
kunnat sluta ögon och öron till för det obestridliga faktum, att det
i vårt land finnes stora skaror och stora samlade skaror af medborgare,
hvilka, alla dessa beräkningar och bedyranden till trots, hysa

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

9 Mo 14.

den orubbliga öfvertygelsen, att de ifrågavarande tullarnes införande Ifrågasatt tull
skulle kränka deras berättigade intressen och att här är fråga ompa mssa'' sla,js
en orättvis och obillig beskattning på deras fattigdom. Det må nu Spanmål.
lemnas derhän, på hvilkendera sidan — hos dem, som vänta fördelar, (Forts)
eller hos dem, som frukta skada af spanmålstullarne — öfvertygelsen
är lifligast och starkast, men det veta vi, att hos de sistnämnda äro
lidelserna lätt uppretade, och att på det hållet redan förut råder eu
viss böjelse att misstro samhällsordningen och ett. missnöje med fördelningen
af denna verldens goda, åt hvilket man icke bör gifva
någon nv näring.

Den åberopade moraliska verkan af spanmålstullarne är således
uppenbarligen tvåfaldig: man kan icke åstadkomma den ena, utan
att åstadkomma den andra. Man kan icke bereda glädje, förtröstan
och tillit till statsmakterna å ena hållet, utan att skapa förargelse,
missmod och misstro till Riksdagen å det andra hållet.

Det inträffar alltså, att just de ledamöter af Kammaren, som

stå tviflande gent emot de handelspolitiska lärorna å ömse sidor,

som icke vänta vare sig någon egentlig och märkbar skada å ena

sidan eller något egentligt och känbart gagn å andra sidan af spanmålstullarne,
utan endast skola fästa sig vid den moraliska verkan,
de skola utöfva på sinnena, det inträffar, säger jag, att just de nu
befinna sig i en mycket svårare ställning vid afgörandet af detta
spörsmål än vi andre — så vida de nemligen tillräckligt behjerta
ögonblickets kraf, särskildt på Första Kammaren.

Ty vi, som sitta i denna Kammare, vi måste ju, just derför att
vi äro valde för en längre tidrymd, erkänna oss ega eu alldeles särskild
förbindelse att betänksamt motstå hetsiga anlopp på det bestående,
och om vi skulle hafva något slags pligtprerogativ framför
Medkammaren, så innebure det väl, att vi, med skarpare och
mera omfattande blick för det helas kraf, böra efter bästa förmåga
hejda de enskilda intressenas anlopp mot hvarandra. Vårt ansvar
är derför dubbelt drygare, om, genom vårt förvållande, samhällsklasserna
bringas i harnesk mot hvarandra, och om det kunde sägas
om oss, att vi i bråd skilnad gjort obehöriga eftergifter för känslans
ingifvelse!''. De herrar och män af denna Kammare, som äro genomträngda
af den öfvertygelsen, att det svenska jordbruket befinner sig
på branten af sin undergång, och som, i trots af hvad deremot kan
anföras, fullt och fast tro att det kan hjelpas från denna undergång
genom en tullsats af 2 1j2 krona för tunnan råg — de hafva visst
ingen svårighet att bära ansvaret för ett bifall till Utskottets förslag,
ty efter deras uppfattning måste ju det missnöje, som tullsatserna
på ett eller annat håll kunna framkalla, vara en jemförelsevis föga
afsevärd olägenhet. Men de ledamöter af Kammaren deremot, som
icke lefvat. sig in i denna barnatro, som icke blifvit konfirmerade i
protektionismens bekännelse och som nu skola intala sig sjelfva att
bjuda detta botemedel åt de betryckta jordbrukarne, fullkomligt efter
samma grundsats, som stundom förmår läkaren att gifva brödpiller
åt en hysterisk patient — Eder, mine herrar, frågar jag: kunnen I
med lugnt samvete taga på eder ansvaret för den moraliska verkan
af detta botemedel, som heter hat mellan samhällsklasserna och ett

N:o 14. 10

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

ifrågasatt tull vacklande förtroende till Första Kammarens vilja och makt att värna
1>a 3eff,^ei1 svagares rätt?

spanmål. Så kommer ock härtill, att på edert beslut beror antagligen ut (Forts.

) gången af Första Kammarens votering denna qväll. Det är efter
min tanke af yttersta vigt att vid den pröfning af skäl och motskäl,
som föregår ett sådant beslut, noga besinna, att hvad som nu skall
afgöras icke uteslutande är en ekonomisk fråga, af mer eller mindre
underordnad betydelse, utan att det tillika gäller, huruvida vi fortfarande
skola åtnjuta den sociala samdrägt, som i så lång tid utmärkt
vårt fosterland. — Mitt votum framgår af den afgifna reservationen.

Detta anförande mottogs med bifallsrop.

Herr Nisser: Jag har endast begärt ordet för att be att få
återtaga det yrkande, jag gjorde på förmiddagen i dag.

Herr Ekenman, Thor: Sedan jag begärde ordet har af en
föregående talare blifvit på det vältaligaste sätt uttaladt hvad jag
skulle hafva velat säga. Jag skall derför icke upptaga Kammarens
tid med att upprepa hvad han sagt, utan anhåller endast att, med
åberopande af de tungt vägande skäl, som ordföranden hos Riksgäldsfullmäktige,
Friherre Åkerhielm, anfört, få yrka bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Peyron: Jag hade icke tänkt uppträda i denna fråga,
då jag svårligen skulle hafva att anföra annat än hvad förut blifvit
under dessa dagar många gånger sagdt, men då jag genom en tillfällighet
fått ordet, kan jag icke underlåta att tillkännagifva min
ståndpunkt i frågan, om icke för annat, så för att derom upplysa de
Kammarens ledamöter, Indika icke förut känna den. — Att landtbruket
är i en mycket betryckt och nödlidande ställning, det lärer
icke någon vilja förneka, allra minst jag, men jag vågar påstå, att det
för närvarande icke finnes några näringar eller industrigrenar i hela
Sverige, som icke äro i samma beklagansvärda förhållande, ett förhållande
som för öfrigt äfven förekommer i hela verlden. Bland andra
lida äfven handeln och sjöfarten af en lika svår ställning, och jag
vågar till och med påstå, att jordbruksnäringen icke är så nödlidande
som det för närvarande är fallet med rederirörelsen. Skulle det
finnas någon rättvisa i afseende å skydd,, så borde man draga ut
konseqvenserna och skydda alla näringar, icke uteslutande jordbruket,
men, efter mitt förmenande, är det alldeles omöjligt. Dertill kommer
att den tull, som är föreslagen på spanmål (hvete och råg),
obestridligen icke komme att blifva till fördel för mer än ett fåtal
jordbrukare, medan den stora allmänheten i Sverige deremot skulle
blifva beskattad med 5 ä 6 millioner om året. Dessutom påstå ju
protektionisterna, att de ifrågasatta tullarne icke komma att höja
spanmålsprisen; i sådant fall frågar jag, om icke den beskyllningen,
som kastats mot oss frihandlare, att vi blott handla efter teorier, med
mera fog kan vändas mot protektionisterna? Vidare påstå de, att

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

11 N:o 14,

det blott är importörerna, som förtjena på eu tull, men att priset icke
skulle stiga, hvilket skulle förklaras på det sätt, att jordbruket derigenom
erhåller eu säker och lätt tillgänglig marknad för sina alster. År
icke det teori, så vet jag i sanning icke hvad teori är. En talare
på förmiddagen, som erkände att han var mycket tveksam, ville
likväl, med anledning af den stora nöd, som tryckte jordbruket, pålägga
de ifrågavarande tullarne, till en stor del af den orsak, att
landtbrukarnes ställning vore så svår, att de icke längre skulle kunna
uppehålla sig, hvarigenom jordens värde komme att falla så lågt, att
hypoteksföreningarne skulle tvingas att öfvertaga en stor del af jordegendomar
till ungefär halfva värdet, och att en så stor arbetslöshet
under öfvergångstiden skulle uppkomma, att arbetare skulle få svårt
att erhålla sysselsättning. Så bekymmersam är likväl icke ställningen
och så långt lärer det val icke gå, att en stor del af jorden
kommer att säljas till 50 % af sitt värde. Men om, mot förmodan,
eu sådan olycka skulle inträffa, så lära de nu föreslagna tullsatserna
icke kunna förhindra densamma.

Dertill skulle erfordras så höga tullar, att de omöjligen kunna
påläggas. När dertill kommer, att den stora allmänheten i Sverige,
och särskildt arbetarebefolkningen, skulle få en ytterligare skatt sig
pålagd, så måste jag yrka af slag å betänkandet.

Herr Forssell, Otto: Jag bär begärt ordet allenast för att

komma i tillfälle att, med anledning af den rigtning, hvari diskussionen
gått, återkalla mitt yrkande om återremiss.

Herr Björnstjerna: Som jag afgifvit min reservation endast
af det innehåll, att jag ogillade det Utskottet särskildt framlagt detta
betänkande rörande spanmålstullarne, och ansåg att ett helgjutet förslag
rörande hela tulltaxan hade bort för Kamrarne framläggas, anser
jag mig skyldig att med några ord tillkännagifva min ståndpunkt.
Jag anser det ensidigt om något kunde göras för att minska vår
import. Att den varit för stor finner jag vara obestridligt, liksom
ock att vi icke kunna i längden betala importen med exporterade
obligationer. Jag ömmar för jordbrukets nöd, liksom jag ömmar för
den nöd, som utan tvifvel är rådande bland de flesta af våra näringar.
Jag hade gerna sett att Utskottet kunnat framlägga ett förslag,

0^00 _ OO O''

hvarigenom denna nöd kunnat lindras, icke blott för landtbruket,
utan äfven för andra näringar. Man har visserligen föreslagit att
gifva dem, som måste betala spanmålstullarne, någon ersättning genom
att nedsätta tullen på socker, kaffe och lysoljor. På kaffe och
lysoljor låter detta sig göra, men på socker låter det sig icke
göra i annat än möjligen en helt liten mån, såvida man icke
vill ruinera en af våra stora industrier, sockerbruken. Såsom
bekant, får nemligen, enligt franska traktaten, tullen på raffineradt
socker icke utgöra mer än 42 procent utöfver tullen på råsocker.
Med hvart öre, som man nedsätter tullen på råsocker,
minskar man raffinadörernas vinst; 42 procent på 100 öre göra nemligen
42 öre, men 42 procent på 10 öre göra blott 4,2 öre. Det är
ju då tydligt, att för hvarje öre, hvarmed råsockertullen nedsåttes,

1rågasatt tull
fl vissa slags
omalen
spanmål.

(Forts.)

Ji:o 14. 12

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

Ifrågasatt tull minskas det skydd raffinadörerna åtnjuta, och vi veta huru svårt de
pa vissa släps liafJcdco. blott i Sverige, utan i flere andra länder, att bestå i täflan
spannmål. me(l hvitbetsockerinförseln.

(Ports.) dag ogillar spamnålstullar. Jag anser deras påläggande vara en

orättvis beskattning och finner det nödigt att, innan Riksdagen fattar
sitt beslut om dessa tullar, den ma kunna se huru man skall kunna
godtgöra de andra samhällsklasserna. Vi hade häromdagen på Utskottets
tullafdelning eu liten förpoststrid, hvilken icke lofvade godt.
Det var fråga om nedsättning eller afskaffande af lastpenningar^,
hvilka i sig sjelfva äro en mycket orättvis beskattning på sjöfarten,
eftersom rederierna äro skyldiga betala bevillning på hela sin inkomst,
medan deras fartyg skola betala lastpenningar hvarje gång
de in- eller utklarera. Hela summan är en obetydlighet, när statens
finanser äro så lysande som för närvarande. Jag tror den utgör omkring
400,000 kronor. Här har äfven blifvit föreslaget att lägga tull
på fartyg. Rederiernas enda hjelp för närvarande är att fartyg
kunna inköpas i främmande länder, särskildt i England, der de kunna
fås för halfva priset.

Detta förslag angående lastpenningarnas nedsättning eller afskaffande
mötte det allra häftigaste motstånd just bland protektionismens
fanbärare. En medlem från de djupa lederna i Andra Kammaren
sade rent ut, att något sådant icke kunde komma i fråga annat än i
sammanhang med en ytterligare afskrifning af grundskatterna! Jagfrågade
då: hvad vill man göra för att hjelpa rederierna, hvilka för
landet äro af en så stor vigt? De draga in mycket penningar i landet
och sysselsätta och föda en talrik befolkning. Gå rederierna under,
försvinner denna befolkning, som ej har annat val än att söka tjenst
på främmande fartyg. Vi förlora densamma, och dermed äfven den
betydliga inkomst, rederierna draga till landet. Jag frågade då herrar
protektionister: hvad viljen I göra, om I försvaren rederiernas redan
förut så svåra ställning? Hvad viljen I göra för dem? Ingenting, så
vidt jag kan se. Och så blir det måhända äfven när vi komma till
de andra industrierna. Det hade, i min tanke, icke tagit lång tid, om
Utskottet fått sig ålagdt att inkomma med ett helt förslag, ty de allra
flesta af de förhöjda tullar, som af motionärer blifvit föreslagna,
kunna icke antagas derför att de stå i strid med franska traktaten.
Men när nu denna fråga om tull på spanmål blifvit lösryckt från de
öfriga tullfrågorna, kau jag icke annat än rösta för afslag å Utskottets
förslag.

<—>

Herr Holm: Jag vill icke låta detta tillfälle gå. mig ur händerna
utan att yttra mig. Jag skall icke göra det länge, utan så
kort som möjligt. Denna sak är så väl behandlad, att jag icke kan
tillägga något nytt. Jag vill icke fördyra brödkakan för arbetaren
och yrkar derför afslag å Utskottets hemställan.

Herr Biesert: Jag anhåller blott att, med åberopande af det
yttrande jag afgaf, då den stora tullmotionen remitterades till Bevillnings-Utskottet,
få instämma i det af Herr Hans Forssell nyss afgifna

cj J J O

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

13 N:o 14.

sakrika anförande och
kände.

rka afslag å Utskottets föreliggande betän- ifrågasatt tull

på vissa slags
omalen

Herr Smith: Min ställning till denna fråga framgår redan af

mina motioner i ämnet. Jag vågar derför icke upptaga Kammarens
tid med att anföra några skäl för eller emot spanmålstullars införande.
Skälen äro dessutom förut så väl afvägda från båda sidor,
att jag icke skulle kunna komma med några nya eller bättre. Något
bär jag dock att säga, På sidan 2 i Utskottets betänkande förekommer
följande punkt: »I händelse dylika tullar införas, är det
uppenbart att, såsom jemväl i hithörande motioner föreslagits, sådant
måste föranleda väsentliga förändringar äfven i andra delar af tulllagstiftningen,
i syfte att åt andra industrigrenar, såväl bergshandteringen
som manufaktur- och fabriksrörelsen, bereda skäligt tullskydd»,
och längre ned på samma sida: »Lika obestridligt som det
synes Utskottet vara, att förmånen af tullskydd bör tillgodokomma
ej endast idkarne af jordbruksnäringen, utan äfven kikare af andra
näringar, der ej ingångna traktater sådant förhindra, lika obestridligt
synes det vara, att de föreslagna industritullarne endast i samband
med jordbrukstullarne böra komma till stånd». Då nu Utskottet
trott sig böra skilja dessa frågor från hvarandra och således nära
nog fordrar att en representant skulle här i dag votera tullar på
lifsförnödenheter utan att veta hvilket vederlag; man hade att gifva
dem, som voro dertill behjelpliga, så utgör allenast denna del af
Utskottets betänkande för mig tillräckligt motiv för afslag. Vidare
förekommer på sidan 5 af Utskottets betänkande följande: »Här
kan icke af oss fordras att åvägabringa en utförligare undersökning
af den ställning, hvari landets jordbruksnäring blifvit försatt under
inflytande af de handelspolitiska grundsatser, som från och med 1858
gjort sig i vår tullagstiftning gällande. Om än det är en obestridlig
sanning, att under senaste årtionden vårt jordbruk kan i vissa hänseenden
framvisa eu exempellös utveckling med stöd af upplånade,
utländska kapital samt den oerhördt snabba och kraftiga förbättringen
af landets samfärdsmedel, så är dock vår handelsstatistik egnad
att väcka bekymrande tvifvelsmål, huru vida resultaten och rigtningen
af denna utveckling kunna obetingadt prisas såsom tillfredsställande».

Dessa herrar, som nu ansett sig böra reformera hela den svenska
tull-lagstiftningen, hafva således härmed förklarat, att man icke af
dem borde ens fordra eu utförligare undersökning i en så vigtig
fråga som denna. .lag hemställer till herrarnc af denna Kammare
huruvida man skulle, på sådana grunder, kunna yrka bifall till denna
motion? Frågan är, efter mitt förmenande, af alldeles för stor vigt
att icke tarfva en så utförlig undersökning, att iag för min del vågar
betvifla, att några motionärer i detta land dertill äro fullt mäktiga.
Min öfvertygelse är, att dertill fordras helt andra krafter för att få
en fullt opartisk undersökning. Att undersöka i den rigtningen, man
sjelf önskar, går nog för sig, men detta är icke meningen; utan här
gäller det att opartiskt undersöka, huru ett tullsystem i ett helt
land skall kunna förändras. Jag vågar för min del tro och påstå

spanmdl.

(Forts.)

N:o 14. 14

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

ifrågasatt tull att endast svenska regeringen skulle i detta fall kunna vara fullt
P* opartisk.

s°j,''anmäl. Endast sådana män, som af regeringen blefve dertill utsedda

(Forts.) skulle vara fullt lämpliga, men att protektionisterna icke så äro, det
vågar jag påstå, likasom jag endast och allenast på den grund,
att de sjelfve förklarat, att vi icke skulle ens fordra det eu utförligare
undersökning borde af dem åvägabringas, vill afslå hvad de i
sin motion framstält.

Lika litet som en jordbrukare, utan känbar förlust, kan med ens
ändra sin cirkulation och odla mera höstsäd, lika litet kan och bör
staten, på motionärernas lösa grunder, ändra sin tullagstiftning, då den
har större inflytande än något annat på hela landets näringsliv

Att en utredning är möjlig, har Herr Presidenten W;ern framvisat
i sin reservation. lian säger der i .början: »I likhet med flere
Utskottets ledamöter, har jag önskat, att de af petitionärerna om tullskydd
uppgifna förhållanden skulle underkastas en förberedande omsorgsfull
granskning och utredning, utan afseende på förutfattade
meningar om det ena eller andra tullsystemets lämplighet, på det att
Utskottets derefter afgifna utlåtande måtte komma att. innehålla eu
så vidt möjligt fullständig och opartisk framställning af de sakförhållanden,
på grund af hvilka Utskottet borde till Riksdagen afgifva
förslag till beslut, hvilkas stora vigt af alla partier erkändes.>■

Jag tillåter mig instämma i detta Herr Wrerns yttrande, såsom
varande, efter mitt förmenande, långt rigtigare och klokare och för
hela landet nyttigare, än hvad herrar motionärer hafva i sin motion
föreslagit.

På sidan 12 i Utskottets betänkande förekommer följande punkt:

■Het föredöme, som sålunda gifvits, måste det för oss vara desto
nödvändigare att efterfölja, som de nya eller förhöjda tullar, hvarmed
åtskilliga af Europas förnämsta stater på senare tiden omgärdat sig,
äfven för oss ytterligare väsentligen försvårat möjligheten till afsättning
af varor, hvilka tillförene kunnat härifrån med fördel exporteras.
Att vi å vår sida, vid sådant förhållande, måste bygga vår tullagsiftning
på grundsatsen af reciprocitet, synes Utskottet uppenbart.»

Ja, detta är en sats, som många flera än Utskottet skulle önska
se tillämpad. Men huru tillämpar val Utskottet sjelf denna sin premiss?
Jo, på det sättet helt enkelt, att det pålägger tullar, som träffa
alla länder utan undantag. Man har till och med haft så brådtom
att bestämma dessa tullsatser, att man icks ens beaktat den motion,
som dock föreligger om att man åtminstone skulle utesluta från
tullbestämmelsernas tillämpning våra vigtigaste handelsvänner, engelsmännen.
Ty en sådan motion, väckt af mig, föreligger derom att,
i fall tullar skulle blifva pålagda, de dock icke måtte drabba England
eller de länder, med hvilka vi hafva tarifftraktater.

Jag förmodar, att, då man i detta hänseende icke beaktat min
motion, man vill göra det framdeles; men i allt fall har Utskottet icke
på något sätt i sitt beslut tillämpat hvad det bär i ingressen sagt.

Det är en alldeles oerhörd skilnad att pålägga tullar, som gälla
alla länder, än att pålägga tullar, som gälla endast de länder,
(ler man vill få reciprocitet sig tillförsäkrad. Antåg, att vi be -

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

15 N:o J4.

slöte tullar, som träffade endast Ryssland, Tyskland, Danmark, V''
Förenta staterna och Norge: då stälde sig saken på helt annat sätt t"''
än om vi bestämma tullar, som gälla för alla länder. Våra grannar,
våra närmaste grannar ryssarne, tyskarne och danskarne hafva nemligen
behagat att nära nog utestänga oss från sin marknad. Vi måste derföre
betala, dem med guld för nästan hela vår import. Vi hafva låtit oss
nöja med detta behandlingssätt; men jag tror att tiden kunde vara inne,
då vi vaknade, och då Sverige sade till dem: »vi äro icke längre benägna
att låta eder, utan vederlag, få hit införa edra varor nästan tullfritt»

Man borde säga till tyskarne: »Vi höja tullarna med 20 procent
på alla edra varor, som importeras till Sverige», och det till sådan
myckenhet, att värdet deraf för det närvarande uppgår till nära 90
millioner kronor om året. Om vi höja dessa tullar med 20 procent,
skulle det, ensamt för Tyskland, utgöra cirka 18 milloner kronor
om året, Om denna tullförhöjning icke drabbade England, så ligger
det i sakens natur, att detta land fick i Sverige en långt större marknad,
än det nu har, och derigenom uteslötes Tyskland från den svenska
marknaden. Tyskarna, som äro ett mycket praktiskt folk, skulle då
naturligen komma och söka att, så hastigt som möjligt, underhandla
med Sverige för att här få bibehålla sin utmärkt goda varu afsättning,
val vetande, att Sverige har så litet att sända till dem, att det
borde ligga i deras intresse att bibehålla vår handelsvänskap.

Om vi vilja träffa våra fiender med förhöjda tullar, så böra vi
likvist ej träffa våra vänner med dem; och dessa våra vänner äro
verkligen så få, att vi icke böra, om möjligt, förlora någon af dem,
allra minst den största af dem, nemligen England.

England köpte från de Förenade konungarikena under förra året
nära 11 millioner pund st erling eller rättare 10,948,000 pund ster] in o-,
och under år 1884 för 10,530,000 pund sterling, hvaremot vi under
förra året af dem köpte för endast 3,510,000 pund sterling och under
år 1884 lör endast 3,857,000 pund sterling. Vi hafva således under
förlidet. år fått från England nära 7 ''/, millioner pund sterling i reda
penningar för det plus af varor, vi sända till England. Dessa 7 ''/.,
millioner pund sterling hafva vi sedan helt beskedligt burit till
tyskarne, rysssarne och danskarne utan något vederlag.

Jag tror, att det nu kunde vara på tid, att. detta system ändrades,
och jag har med den allra största glädje hört regeringens uttalanden
i detta ämne, att regeringen för sin del icke har något emot att se
till att rättvisa blir öfvad emot våra närmaste grannar. Jag tackar
regeringen sa mycket hellre härför, som vi alla veta, att regeringen
hittills endast och allenast gått i frihandelsvänlig rigtning. — Då
regeringens medlemmar vilja afvika från dessa sina principer, för
indika de nära nog under hela sitt politiska lif sträfvat, bevisas bäst
deraf, att vi hafva en regering, som önskar att tillse svenska folkets
väl, utan någons gynnande.

Jag tror, mine herrar, att, om vi började underhandlingar med
Ryssland och Tyskland, vi snart skulle komma till rätta med dessa
länder och få traktater med dem, som kunde medföra en stor och
betydande afsättning af våra få produkter i dessa länder, på samma
gång som stabilitet i våra handelsförhållanden ernåddes. — Der är

rlgasatt tull
vissa slags
omalen
spanmåL

(Forts.)

N:o 14. 16

Torsdagen den 4 Mars. e. ni

ifrågasatt tull den naturliga afsättningskällan för våra produkter, liggande endast
på vissa slags en 20 ä 30 timmar från våra kuster. Det ligger mera nära till
ovm!^/ hands att der uppsöka afnämare än i mer aflägset belägna länder
(Forts) 0111 endast tullskyddet för våra produkter der upphörde. Lika lätt

som vi nu öfversvämmas af tyska resande, som utbjuda sitt kram,
kunde våra svenska resande då infinna sig i Ryssland och sälja våra
få, men gedigna produkter.

Jag vill derför hoppas, att eu ny irra i vår tullagstiftning blifver
införd och att vi, så snart ske kan, må få med våra närmaste grannar
komma till en rättvis uppgörelse. Sker detta, mine herrar, vill jag
för min del påstå, att intet tullskydd, om än dubbelt så högt, skulle
kunna verka så fördelaktigt på landet, som en betydligt ökad afsättning,
ty detta vore detsamma som en vinst, och då skulle äfven våra
arbetare få full och lönande sysselsättning. Vår industri är icke blott
stor nog för våra behof — den är till och med i vissa näringsgrenar
större än hvad vi behöfva. Den möjliggör redan nu en öfverproduktion,
som visserligen icke hjelpes genom något tullskydd, men väl
genom att för oss öppnas nya af sättningsorter.

Att detta är den rigtiga vägen, synes bäst deraf, att de handelstraktater,
vi hittills afslutat, i hög grad hafva befordrat vår handel.

Frankrike sålde till Sverige, då sista traktaten afslöts, för nästan

7 3/4 millioner kronor och kunde icke 1884 sälja mera än för

8 */, millioner kronor. Vår afsättning på Frankrike, som före handelstraktatens
afslutande 1864 uppgick till 9,405,000 kronor, hade
1884 ökats till 29,329,000 kronor. Vi hafva således för våra produkter
i Frankrike vunnit en väsentligt ökad afsättning, som vi sannolikt
icke hade fått utan traktaten, hvarigenom våra dit importerade
varor tillförsäkrades billigare tullafgifter.

I Spanien är förhållandet ännu fördelaktigare. Der afslöto vi
en traktat, ehuru vårt köp af spanska produkter belöpte sig till blott
något öfver 1 million kronor om året, då deremot de förenade
konungarikenas afsättning i Spanien var ungefär 10 gånger större än
vår afsättning dit. Sverige särskildt hade endast några få artiklar
som dit försåldes, men sedan dess har regelbunden ångbåtskommunition
upprättats och afsättningen ökats, så att för närvarande tulldifferensen
i Spanien för de förenade rikena uppgår till mera än alla
de varor, Spanien till oss leverera. Vi få sålunda alla de spanska
varorna gratis genom den lägre tull, som, såsom en följd af handelstraktaten,
är gällande i Spanien.

Jag frågar då, mine herrar, om icke detta är den väg, vi böra
inslå på, och som bör leda till fördelar och bidraga till att skaffa
arbete åt vårt folk, som då kunde betala ett högre brödpris, om
sådant blefve nödigt för en kortare öfvergångsperiod.

Jag tänker mig, att det är omöjligt att utan påläggande af tullar
på spanmål, kunna åstadkomma traktater med Tyskland, Ryssland och
Danmark; och jag är öfvertygad om, att Utskottet haft samma mening,
ty Utskottet visste också, lika väl som jag, att nästan hela vår
spanmålsimport kommer från dessa tre länder.

Från Ryssland köpte vi år 1883 för 19,995,311 kronor, från Danmark
för 10,708,013 kronor och från Preussen för 11,173,878 kronor,

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

17 Jf:o 14.

då deremot importen från alla andra länder, för samma år, uppgick
endast till ett bråktal åt dessa summor. Vi taga vår spanmål således
nästan uteslutande från dessa tre länder; en spanmålstull, rigtad emot
dessa länder och Förenta staterna, skulle hafva den effekten, att vi
möjligen kunde tilltvinga oss lägre tullar på våra exportprodukter.
Blefve sådant förhållandet, tror jag icke Kamrarne behöfde ångra
sig, om de beslöte dessa tullar för ett år eller något mera.

Regeringen kommer också, såsom jag förmodar, att vid sin utredning
taga nödig hänsyn till sättet för uppgörandet af dessa traktater,
Indika jag hoppas icke allt för länge skola låta vänta på sig.

Utskottet säger i sitt betänkande på sidan 13: »Utskottet förbiser
visserligen icke, att åtskilliga orsaker bidragit till jordbrukets
tryckta ställning, Indika icke kunna undanrödjas på den nu ifrågasatta
väg, och Utskottet öfverskattar ingalunda verkningarne af det
botemedel, Utskottet nu trott sig böra förorda.»

Regeringen tyckes verkligen redan hafva insett, att det finnes
helt andra vägar att hjelpa jordbruket än genom att lägga skyddstullar
på spanmål. Regeringen har nemligen, efter hvad jag af tidningarne
sett, redan före jul låtit gifva ordres om utredning, huru
vida icke våra jern vägsfrakt er skulle kunna nedsättas för jordbruksalster,
hvarigenom således jordbrukarne skulle blifva tillförsäkrade
en mindre utgift i det afseende^ hvilket vore detsamma som eu
inkomst. Regeringen har vidare, för någon tid sedan, tillsatt en komité,
som har till ändamål att utreda frågan om förbättrandet af jordbrukarnes
inteckningars säkerhet, så att de må kunna tillförsäkra sig billigare
kapital. Jag ville hoppas, att denna eller någon annan komité*
befogenhet må komma att sträcka sig så långt som att äfven tillse,
huruvida det icke finnes bättre vägar, än dem vi nu hafva, att billigast
förskaffa jordbrukarne detta kapital och fondera deras inhemska
skulder. Vi böra nemligen ihågkomma, att det vore af en helt annan
effekt än spanmålstullar, om vi skulle kunna skaffa jordbrukarne det
för dem nödiga kapital till samma ränta, eller 3 ''/•> procent, som
statens senaste län, hvilket vore en nedsättning i räntefoten af hela
1 1/2 procent eller på den i jordegendom intecknade skulden af
930,226,072 kronor af bortåt 14 millioner kronor om året.

Detta ändamål kan lätt ernås, om förenade krafter deråt egnas,
och jag tror derför, att man bör med lugnt jemnmod se upp till
regeringen, som verkligen, synes vilja på allt sätt bemöda sig att
skaffa jordbruket en bättre ställning, utan att derför använda medel,
som skulle orättvist träffa andra samhällsklasser.

Både i Utskottets betänkande och under diskussionen har man
sökt göra gällande, att brödpriset icke skulle stiga genom åsättande
af spanmålstull. Denna sats, om någon, är ihålig. Jag ville föreslå,
att protektionisterna bevisa dess rigtighet genom att anlägga protektionistiska
bagerier, der de skulle sälja bröd till oförändradt pris, men
likväl betala spån målen så mycket dyrare som skyddstullen. Om
något anläggningskapital behöfves för sådana utmärkta inrättningar,
der man kunde köpa en vara dyrt och sälja den billigt utan att förlora
penningar derpå, skulle jag vilja med min röst bidraga till dess beviljande.
För mig är det en alldeles ny teori, som jag under min
Första Kammarens Prof. 1S60. X:n 14. 2

Ifrågasatt tull
på, vissa; slags
omalen
spanmål.

(Forts.)

>:o 14. 18

Torsdagen den 4 Mars. e. m.

ifrågasatt tull verksamhet som köpman aldrig kunnat få klar för mig. Men visera
visso, jjgten är stor här i verlden och förmodligen allra störst på den bänk,
«}mnmäl der denna fråga blifvit så väl utredd, som här i går skedde.

(B^orts) Under diskussionen har framhållits, huru som Nordamerika skulle

haft så oerhörda fördelar af sitt tullskydd. Detta påstående håller
icke streck, tv trots billig jord, billiga jernvägsfr akter och oupphörligt
nedgående arbetslöner, klagas öfver det ekonomiska betrycket
lika mycket der som här. Jag är i tillfälle att bevisa detta, emedan
jag haft en person, som berest Amerika under två år, just för att
studera dessa förhållanden, och genom den utredning, som sålunda
åstadkommits, kan jag med absoluta fakta bevisa hvad jag här påstår.
Protektionismen har icke för Amerika medfört de fördelar man
tänkte sig. Den har endast medfört den fördel, som ett parti tänkte
sig, nemligen att öka statsinkomsterna för att nedsätta statsskuldens
belopp så hastigt som möjligt. Också höjas nu åtskilliga röster för
en ändring i den rigtning, att protektionismen skulle så småningom
upphöra, och det fria utbytet möjliggöras. Handeln är äfven der i
starkt nedgående. År 1880 importerade Amerika för 139,361,000
pund och exporterade för 177,936,000 pund. År 1885 deremot uppgick
importen till endast 117,510,010 pund och exporten icke till mer
än 137,769,000 pund. Således befinner sig Amerikas handel icke
blott i lika starkt tillbakagående, som vår handel, utan till och med i
ännu starkare. Detta ingifver ingen hög tanke om de utomordentliga.
fördelar, protektionismen skulle medfört för Amerika.

I England, der frihandeln tillämpats, ser det. icke stort bättre ut
med handelns utveckling, tv under Januari månad 1886 uppgick importen
till endast 28,983,000 pund, då den under samma månad 1885
uppgick till 35,669,000 pund, och vill man i England afhjelpa missförhållandet
medelst att öfvergå till fair trade. Det torde icke här
vara obekant, att, om den konservativa ministéren i England suttit
qvar, kanske redan ett fullständigt förslag i den rigtningen skulle
varit framlagdt i engelska parlamentet. Det konservativa partiet,
föll, men en icke obetydlig del af det liberala partiet bär, i förening
med de konservativa, upptagit frågan för att kanske derigenom tillförsäkra
sig om makten. För min del tror jag icke, att det kommer
att dröja länge, innan vi få se det märkvärdiga faktum, att kanske
till och med den nuvarande engelska regeringen ingår till parlamentet
med förslag att införa »fair träde» eller tullskydd, icke i protektionistisk
rigtning, utan endast mot landets fiender i tullpolitiskt
hänseende. Man har i England, liksom här, kommit under fund med,
att tyskarne med sina ofta dåliga varor intränga och undersälja
landets egna goda fabrikat, som icke, utan att. försämras, kunna
med dem konkurrera. Man vill söka hindra ett sådant inträngande,
och detta är anledningen, hvarför vi kanske inom kort få skåda en
total omhvälfning i frihandeln äfven i England. Om England öfvergår
till systemet fair trade, är det klart att vi icke ensamme kunna
stå qvar såsom frihandlare; och jag skattar derför högt den regering
i Sverige, som i tid vet att följa hvad som passerar i andra
länder och ser till att vi icke blifva sämre styrda än vårt frihandelsföredöme
England. Då nu vår afsättning på England är så stor,

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

19 Ji:o 14.

att den representerar cirka 5''8 af hela vår export, frågar jag de i Ifrågasatt tull
detta rum församlade jordbrukare, hvilken effekt för oss det skulle 1>a
hafva, om, i fall vi beslöte införa skyddstullar, som äfven träffade spanmål.
England, detta lando skulle åsätta t. ex. svensk hafre en tull af 2 V, (Forts.)
kronor pr tunna? Åtskilliga af jordbrukarne i Sveriges provinser
skulle derigenom helt enkelt blifva ruinerade. Liksom man nu talar
om Norrland och dess särskilda intressen, skulle man då få tala om
Halland, Vestergötland, Östergötland, en del af Skåne m. fl. provinser.
Vår export af hafre och vårsäd till England skulle blifva
omintetgjord, och då vi veta, att Sverige betalar importen af höstsäd
med sin vårsäd, finge vi dyrt betala det misstag, vi genom ett beslut
att pålägga tullar, som äfven träffade England, i dag skulle begå. —

England köper af oss smör och boskap till icke obetydligt belopp,
ty nästan hela vår export af dessa varor går slutligen dit. '' Om England
skulle pålägga vårt smör tull, vore det lätt att efter tulltaxan
räkna ut, hvilken förlust som derigenom tillskyndades vårt jordbruk
genom den hämmade exporten endast på detta land. — Med ett ord,
resultatet blefve, att vi genom lägre pris på våra varor blott i detta
enda land finge vidkännas en långt större förlust än hela det belopp,
som genom det nu föreslagna tullskyddet tillförsäkrades det svenska
jordbruket. Skola vi i denna Kammare våga på detta sätt handtera
landets vigtigaste intressen? För min del hoppas jag, att så icke
blifver förhållandet. — England använder dessutom största delen af
vårt jern och trä. Dessa industrigrenar kan England nära nog tillintetgöra
genom en tull eller åtminstone bringa derhän, att de icke
längre bära sig. — Jag tror, att det äfven för protektionisterna är
värdt att tänka på, hvad vi skola betala vår årliga import med, om
s/g af vår afsättning träffas af tullar.

Intet land synes vara för närvarande lyckligt, vare sig under
protektionism eller frihandel. Derför synes det mig, att den gyllene
medelvägen bör inslås, såsom regeringens representant föreslagit,
sedan nödig utredning föregått. Man klagar mot landtmannapartiet
i Andra Kammaren, att det ibland tillgodoser sina egna intressen
på andra samhällsklassers bekostnad. Jag hoppas att samma klander
icke skall förspörjas mot denna Kammare i förevarande fråga.

En högt ärad talare, ordföranden bland Herrar Fullmäktige i
Kiksgäldskontoret, har i dag på detta rum uppdragit en målning,
som gjorde mig i högsta grad bedröfvad, ty om någon svensk man
skulle och borde se vårt lands förhållanden i ljus dager, torde det
väl vara han, som mottagit ett så vigtigt förtroendeuppdrag som att
skaffa staten dess penningbehof billigast. Jag kan icke neka till,
att det gjorde mig djupt ledsen, att han skulle se förhållandena så
mörka, att han skulle vilja tillämpa sitt citat af Runeberg på fosterlandet.

Jag har under dessa dagar med stort intresse åhört allt, hvad
som under diskussionen förekommit och anförts mot frihandeln. Då
protektionisterna bland annat påstått, att frihandeln under de senaste
tre decennierna varit ruinerande och en verklig olycka för landet,
bär jag som allra hastigast sökt uppsätta några punkter, som kanske
kunna bevisa motsatsen.

N:o 14. 20

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

Ifrågasatt tull Protektionisterna hafva, såsom det synes mig, en ovana, hvarp"
emot jag vill till protokollet inlägga min gensaga, nemligen den, att

spannmål. såsom äfven skett i Utskottets betänkande, sid. N:is 6, 7, 8 och 9, söka
(Forts.) nedsätta sitt fosterland. Jag blyges för att ens uppläsa den åberopade
skildringen och vill i stället fråga dessa fosterlandets nedsättare, om
de kunna förneka:

att svenska statens återstående kapitalskuld vid 1883 års slut
uppgick till endast 227,871,676 kronor, då deremot statens tillgångar
vid samma tid uppgingo i kontanta medel och fordringar, jernvägar,
hus, byggnader, boställen, domäner, skogar, hemman och realiserbar
lösegendom till ett sammanlagdt värde af 500,879,520 kronor, eller
bortåt 2 V2 gånger mera än skulderna;

att Sveriges fastigheters taxeringsvärden i stad och land vid

1883 års slut uppgingo till ................................. kronor 3,213,450,540

hvilka värden ökades vid 1884 års slut till...... » 3,378,185,384;

att den intecknade skulden vid samma tid i alla dessa fastigheter
endast uppgick till kronor 1,278,016,000, eller öfver hufvud taget
39,8 procent;

att af den i alla fastigheter intecknade skulden endast cirka 400
millioner kronor torde vara lån ta i utlandet;

att af den intecknade skulden sålunda närmare 900 millioner
kronor egas af personer inom landet;

att brandförsäkringsvärdet å fast och lös egendom, som i början
af frihandelstiden, eller 1860, endast uppgick till 1,200,000 millioner
kronor, deremot redan vid 1880 års slut hade ett värde af 3,827,828,196
kronor, som under senaste åren ytterligare betydligt ökats;

att Sveriges jordareal, som tillsammans utgör 82,4 millioner tunnland,
1881 bestod af 9,884,275 tunnland åker och äng, då samma
areal deremot 1859 endast uppgick till 7,671,156 tunnland, hvilket
på 22 år motsvarade en ökning af 2,213,119 tunnland, hvaremot
samma ökning under de 25 åren 1834—1859 endast uppgick till
745,935 tunnland;

att nyodlingarne under endast åren 1879—1883 uppgått till
127,376 tunnland;

att jordförbättringar, såsom t. ex. täckdikningar, under de 25
åren 1834—1860 endast uppgingo till 89,777 tunnland, deremot under
endast de 5 åren 1879—1883 uppgått till den stora summan af 382,105
tunnland;

att svenska jordbrukarnes tillgångar i kreatur, som nu hafva
ett långt högre penningvärde än fordom, år 1881 uppgingo till
459,093 hästar, 284,736 oxar, 46,943 tjurar, 1,394,731 kor, 465,226
ungnöt, 1,377,386 får, 102,444 getter och 419,258 svin;

att denna kreatursstock, i förhållande till åkerarealen, är större
än i de flesta andra länder;

att 1884 års temligen klena skörd i Sverige ändå uppskattades
till ett bruttovärde af 460 millioner kronor;

att svenska jordbruket, med en bruttoinkomst af 460 millioner
kronor pr år, bör kunna bära icke allenast räntebetalningen till utlandet
på hypoteksskulden, circa 15 millioner kronor årligen, utan
också på den inhemska skulden;

Torsdagen den 4 Mars, e. ni.

21 N:o 14.

att den svenska jorden är mycket lägre taxerad pr tunnland ifrågasatt tull
åker än flertalet andra europeiska länders, äfven i förhållande tillpå vissa sta0s
sin godhet;

att svenska jordens inteckningar visst icke i förhållande till jor- (Forts)
dens taxeringsvärde är högre än i andra europeiska länder;

att sammanlagda tillverkningsvärdet vid rikets fabriker, som
1884 uppgingo till 2,924 stycken, med 71,317 arbetare, utgjorde
191,393,248 kronor;

att landets fabriker 1859 hade ett tillverkningsvärde af endast
60,300,000 kronor och 1869 af 82,300,000 kronor;

att aktiekapital, reservfond och insatta medel i alla Sveriges
banker, sparbanker, rånte- och kapitalförsäkringsanstalter och lifförsäkringsbolag
under den förkättrade frihandelstiden stigit med öfver
800 millioner kronor;

att de i banker och sparbanker insatta medel sålunda ensamt
kunna betacka den så mycket omskrifna handelsbalansen, hvilken
eljest brukar hufvudsakligen uppkomma genom statistikens uppgifter,
som upptager exporten till fakturavärdet, då sådant är kändt, men
importen inclusive frakt och omkostnader; ,

att Sverige under frihandelstiden har anlagt statsbanor af 2,374
kilometers längd, samt enskilda banor af 4,181 kilometers längd.

att dessa enskilda jernbanor hade kostat redan vid slutet af 1882
231,711,793 kronor, hvaraf staten, som lån, endast bidragit med
42,689,900 kronor;

att Sverige under frihandelstiden intill 1884 anlagt telegraflinier
af 8,331 kilometers längd;

att Sverige under frihandelstiden anskaffat nästan hela sin ångbåtsflotta,
som uppgick redan 1882 till 92,499 tons;

att ofantliga belopp under frihandelstiden nedlagts i en mängd
olika aktieföretag;

att Sveriges stats- och enskilda skuld är, per individ beräknadt,
långt mindre än de flesta öfriga europeiska länders;

att konkursernas belopp bär i landet, i förhållande till invånarnes,
betydligt understiger flertalet andra länders;

att svenska folket är, per individ, lägre beskattadt än nästan något
annat civiliseradt folk i verlden;

att svenska folket af utlandet anses hafva de bästa och friaste
samhällsinstitutioner i Europa;

att svenska folket af andra länder afundas sin enighet och sammanhållning
samt hittills bevarade frihet från partiyra;

att arbetarnes löner och arbetstillfällen, i förhållande till lefnadskostnaderna
och arbetarnes flit, äro för närvarande till och med bättre
än i de allra flesta andra europeiska länder;

att fattigvården som en följd häraf icke heller är större eller
mera betungande än i andra länder;

att förbrytelsernas antal icke heller äro större här än i öfriga
europeiska länder, utan tvärt om;

att hedern gudskelof ännu står minst lika högt som i något
annat land; och slutligen

att ställningen, under den af protektionisterna så förhatliga fri -

\:o 14. 22

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

ifrågasatt tull handelstiden, efter hvad jag nu, med faktiska och ovederlägglig a
pd data ådagalagt, icke kan, med de ofantliga tillgångar landet egen, i

spannmål, förhållande till sin obetydliga utländska skuld, vara sämre, än att
(Forts.) regeringen kan uppdragas att till nästa riksdag låta fullständigt utreda,
hur en ändring i tullagstiftningen bör, till alla samhällsklassers
bästa, åvägabringas. Att nu antaga Bevillnings-Utskottets betänkande,
såsom det uppstälts och skrifvits, utan all utredning, vore icke allenast
lättsinnigt, utan detsamma som att förklara oss omyndiga under
egennyttan, hvilket jag för min del icke vill biträda, i egenskap af
ledamot af Riksdagens Första Kammare. Jag vågar också slutligen
hoppas, att Sveriges Första Kammare, der landets förnämste män,
störste jordegare och industriidkare, innehafva makten, skall väl betänka
sig, innan den fattar ett, kanske för hela fosterlandets politiska
framtid, så ödesdigert beslut som att, utan en fullständig, genom en
opartisk regering verkstäld utredning, besluta antagande af Utskottets
förslag till tullar å spannmål och mjöl. Måtte en stor majoritet
i Första Kammaren uppstå mot spanmålstullarne, på det att svenska
folkets och utlandets fullt berättigade förtroende till fastheten i våra
institutioner, vår oegennytta och klokhet ej må komma på skam.

Jag yrkar, på grund af hvad jag nu haft äran anföra, afslag
på Bevillnings-Utskottets föreliggande betänkande rörande tull på
spanmål och mjöl.

Rop hördes nu på proposition.

Friherre De Geer af Finspong: Jag anhåller endast att få till
protokollet uttala, att jag med min röst kommer att söka bidraga till
afslag på de af Utskottet föreslagna spanmålstullarne, hufvudsakligen
af de skäl, som i går afton blifvit af Kammarens Herr vice Talman
anförda.

Herr Söderberg: Jag vill endast tillkännagifva min ställning

i denna fråga och ämnar icke ingå i några detaljer, ehuru jag har
både bref och telegram från min hemort att söka verka hvad jag
kan i saken. Hvad jag ämnat säga är endast detsamma, som redan
flera gånger blifvit under diskussionen sagdt, och jag vill derför nu
blott hafva till protokollet antecknadt, att jag af egen öfvertygelse
och i så väl min hemorts som hela landets intresse Önskar bifall
till Bevillnings-Utskottets förslag.

o o

Herr Storckenfeldt: Jag anhåller att få tillkännagifva, att

jag kommer att rösta för afslag å Utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde Herr
Grefven och Talmannen, enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till Utskottets förevarande hemställan
och sedan på afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen
med öfvervägande ja besvarad.

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

23 >T:o 14.

Mere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller lista punkten i Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 75.

If rågasatt tull

2 pimsten. på malen

spannmål.

Herr Bennich: På grund af det beslut Första Kammaren
nyss fattat, har jag äran yrka afslag äfven å den nu föredragna
punkten. Jag tror icke, att förhållandena äro sådana, att <4 värnindustrien
behöfver något särskilt skydd, och jag tror knappast, att
man vill bereda den ett sådant.

Herr Dahl: Jag skulle också visserligen icke anse det vara

skäl att, efter den utgång, som första punkten fått, upptaga någon
vidlyftig diskussion om den nu föredragna punkten, men jag anser
mig dock skyldig att påkalla en votering genom att yrka bifall till
Utskottets förslag i denna punkt. Då Ändra Kammaren ännu icke
fattat beslut i första punkten, kan det vara skäl att hålla situationen
uppe genom att yrka bifall till de återstående punkterna, den ena
efter den andra.

Jag yrkar således bifall till den föredragna punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och
Talmannen, enligt de derunder framstälda yrkandena, propositioner,
först på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan och sedan på
afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Herr Dahl begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som bifaller 2:dra punkten i Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 1, röstar

Ja;

K:o 14. 24

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Vid slutet af den härpå företagna omröstningen befunuos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 54;
Nej — 76.

Ifrågasatt tull 3 JUtnlltSIl.
på malt.

Herr Bennich: Jag föreställer mig att utgången af dessa två
förutgående voteringar öfvertygat Kammaren, att man ej heller kan
bifalla den föredragna d:dje punkten, och får jag derför hemställa
om afslag på densamma.

Herr Dahl: Trots de föregående voteringarne, hemställer jag,
att Kammaren måtte bifalla den förevarande punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till Utskottets
förevarande hemställan, och sedan på afslag derå, och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt tull ^ pMllktCH.

Herr Bennich: Jag tillåter mig att hemställa om afslag äfven

på denna punkt.

Herr Dahl: Liksom vid föregående punkter, yrkar jag vörd samt

bifall.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes, enligt de
derunder framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till hvad
Utskottet, i afseende på förevarande punkt, hemstält, och sedan på
afslag derå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

5 punkten.

tiden, då even- * o

tuelt beslut om Herr Bennich: Jag hemställer att denna punkt måtte afslas,

spanmålstul- oni (jen icke skall anses hafva förfallit.

lavs dsättande

bär träda i .. . t • 1

kraft. Öfverläggningen angående förevarande punkt förklarades härineu

slutad, och Utskottets deri gjorda hemställan afslogs.

på kli.

A utfående

6 punkten.

Bifölls.

Torsdagen den 4 Mars, e. in.

25 N:o [4.

7 Punkten. 0m beståm_

mande af visst

Herr Axell: Vid det förhållande, att denna Kammare nu afsla-Pris årå9<>ch
git spanmåls- och mjöltullarne, skall jag i detta ämne icke besvära
Kammaren med något yttrande. 9 TÅua Je

Efter härmed slutad öfverläggning biföll Kammaren hvad Utskottet
i afseende på ifrågavarande punkt hemstält.

Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 24 och 27
sistlidne Februari bordlagda utlåtanden:

N:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från Kungsörs kungsladugård i Yestmanlands län;

N:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från militiebostället Refvinge i Malmöhus län till
vapenöfningsplats för Södra skånska infanteriregementet in. m.;

N:o 20, i anledning af Kongl. Maja proposition angående inlösen
af Geschwornen Matbias Griesbachs rättsinnehafvare tillkommande
årliga ersättning från statsverket för donerad kronotiondespanmål; N:o

21, i anledning af två af Kongl. Maj:t till Kiksdagen aflåtna
propositioner angående eftergift af kronans rätt till danaarf; samt

N:o 22, i anledning af väckt motion om afskrifning af en kronans
fordran å arrende för Lvckeby kronoqvarn.

Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 23 och 24 nästlidne månad Personligt
bordlagda utlåtande N:o 16, angående personligt lönetillägg för Sekre-lönetillägg för
teraren och Ombudsmannen i Riksgäldskontoret S. H. Wikblad. Sekreteraren i

~ liiksgaldskon -

„ .. LUICL fj. 11.

friherre Barnekow: Jag skall anhålla om afslag på förelig- Wikblad.

gande betänkande och såsom skäl får jag anföra: i dessa tider, då
alla lifsförnödenheter äro billiga och, lågt i pris, kan det då vara skäl
att uppmuntra löneförhöjningar? År det icke bättre att vänta med
denna sak, till dess andra tider inträffat, då vi bättre kunna vara i
tillfälle att undvara dessa medel.

Friherre Äkerhielm: Jag beklagar, att den siste ärade talaren

icke visat den föreliggande frågan det intresse, att han behagat genomläsa
Utskottets betänkande; ty han skulle deraf lätt hafva funnit,
att det icke alls är fråga om någon sådan löneförhöjning, som Herr
Friherren tänkt sig. Frågan är helt enkelt den: behagar Riksdagen
Första Kammarens Prot. 1886. N:o 14. 3

N:o 14. 26

Personligt
lönetillägg för
Sekreteraren i
Riksgäldskontor
et S, II.
Wikblad.
(Forts.)

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

taga i öfvervägande, att förhållandena, sådana de år 1876 af Riksdagen
organiserades vid detta Riksdagens verk, nu, år 1886, äro
helt andra.

Af handlingarne framgår, att ifrågavarande tjensteman bestrider
icke allenast sekreterarebefattningen och de dermed förenade göromålen,
utan äfven notarietj ensten, nemligen protokollsföringen inför
fullmäktige, och dessutom ombudsmannabefattningen. Ett sådant
sammanslående af dessa tre tjenster var på sin tid fullkomligt möjligt
och i sin ordning, och jag har sjelf år 1876 tillstyrkt Riksdagen
denna besparing.

De sedan den tiden på mångfaldigt sätt ökade göromålen, som
äro förenade med dessa tjenster, hafva likväl gjort, att det nu mera
icke ligger någon billighet i att aflöna denne tjensteman på ett sätt,
att man löper fara att från denna Riksdagens tjenst till andra bättre
aflönade statens eller enskilde kunde dragas en förmåga, som med
densamma är fullt förtrogen.

Kontinuiteten i göromålen vid eu sådan sekreterarebefattning
som denna torde också vara afsevärd, helst Riksdagen hvarje år ombyter
fullmäktige, det vill säga direktionen. Den tillväxt göromålen
sedan 1876 fatt genom de af Riksdagen tid efter annan sjelf beslutade
och på Riksgäldskontoret anvisade anslagen till enskilda jernvägar,
jernvägshypoteksfondens tillskapande och fortvara, samt först
och sist de till följd af de stora låne- och konverteringsoperationerna
i ganska betydlig mån ökade anspråken på speciel duglighet, torde
också berättiga till den åsigt, att 2,500 kronor vore väl använda penningar
för att åt de kommande fullmäktige i Riksgäldskontoret bibehålla
en vid göromålen fullt van och för desamma särdeles lämplig
tjensteman.

Jag tillåter mig derför förvänta, att denna af Riksdagens egna
fullmäktige framburna vördsamma begäran måtte af Kammaren uppmärksammas
och anhåller under denna förhoppning om bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Sparre: Efter det yttrande, som blifvit afgifvet af ord föranden

hos riksgäldsfullmäktige, kan jag inskränka mig till att i
korthet yrka bifall till Stats-Utskottets föreliggande betänkande. Jag
önskar dock fästa uppmärksamheten derpå, att det är en dyr hushållning
att ej genom ett jemförelsevis ringa belopp söka bibehålla
en duglig tjensteman vid en vigtig och svårfyld plats.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till Utskottets
förevarande hemställan, och sedan på afslag derå, och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Föredrogos å nyo och godkändes Lag-Utskottets den 23 och 24
sistlidne Februari bordlagda utlåtanden:

Torsdagen den 4 Mars, e. m.

27 N:o 14.

N:o 28, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om åtgärders vigtagande för anteckning i dop- och husförhörslängder
af ej döpta barn utaf föräldrar, tillhörande svenska
kyrkan;

N:o 29, i anledning af väckt motion om upphäfvande af förordningen
den 4 December 1765 angående böter för uteblifvande från
husförhör;

N:o 30, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap. 12 §
Kyrkolagen; och

N:o 31, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 2 mom.
i 5 § af förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur
och om stängselskyldighet den 21 December 1857.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Fogelin under
fyra veckor från morgondagen.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen och denna dag samt
två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Som föredragningslistan nu blifvit genomgången, medgaf Kammaren,
på framställning af Herr Grefven och Talmannen, att utfärdade
anslag, hvarigenom Kammaren kallats till sammanträde under

o7 O

morgondagen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 9,26 e. m.

In fidem

A. von Krusenstierna.