RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1885:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1885. Andra Kammaren. N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes ett till Kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:

Att vice Talmannen i Andra Kammaren Herr Liss Olof Larsson
är för närvarande och antagligen under minst en vecka af sjukdom
hindrad att infinna sig i Andra Kammaren, intygar
Stockholm den 29 Januari 1885.

P. J. Wising.

M. Dr.

§ 3.

Föredrogs Kongl. Maj:ts på Kammarens bord hvilande proposition
angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter;
och anförde dervid

Herr Abr. Rundbäck: Då jag nu begärt ordet för att yttra
mig i denna fråga, har detta icke skett för att inlåta mig på någon
som helst kritik öfver de kongliga förslagen i den nu föreliggande
eller i följande Kongl. propositioner; tvärtom vill jag gerna antaga,
att dessa förslag äro de bästa och lämpligaste, som kunnat framkomma
från regeringens ståndpunkt. Deremot är det just i afseende
på denna ståndpunkt, som jag ber att få framföra några vördsamma
erinringar och reflektioner.

Först och främst måste jag då uttala mitt beklagande öfver den
envishet, hvarmed regeringen fasthåller vid 1873 års kompromiss, eller
vid detta sammankopplande af den ena frågan med den andra, med

jRemiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

Andra Kammarens Prot. 1SSS. N:o 6.

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Bemiss af
Kongl. Maj.i
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

hvilken politik vi nu fått dragas i snart nog tolf års tid. När jag uttalar
detta beklagande, så skyndar jag likväl att lemna mitt aktningsfulla
erkännande för det talangfulla sätt, på kvilket Hans Excellens Herr
Statsministern sökt att icke blott försvara kompromissen utan ock att
rent af bevisa nödvändigheten af densamma. Dock får jag tillägga,
att, äfven om Hans Excellens Herr Statsministern hade med dubbelt
så stor talang försökt att häfda denna nödvändighet, så skulle han
likväl icke kunnat öfvertyga mig derom. Tvärt om har jag i den motion,
som jag haft äran att afgifva jemte min broder beträffande grundskattefrågans
lösning, börjat och slutat motiveringen till samma motion
med den förklaring, att, enligt min åsigt, det är absolut nödvändigt
att skilja de stora frågorna åt, om man skall komma till någon lösning
af desamma. Om jag nemligen betraktar förhållandet mellan
grundskattefrågan och värnpligtsfrågan, så är det mig alldeles omöjligt
att, äfven om jag begagnade mikroskop, kunna finna någon som
helst naturlig förbindelse mellan dessa begge frågor. Jag vill också
erinra om, att ingen, vare sig forskare eller statsman, hade upptäckt
någon sådan förbindelse före år 1873, och numera börjar det förhålla
sig med den der kompromissen ungefär såsom det i sagan förhöll
sig med kejsarens nya kläder. Sedan man eu tid hurrat för dem,
började man finna, att alltsammans var en humbug. Grundtanken i
kompromissen, för så vidt som den innebär en sammankoppling af
grundskattefrågan och värnpligtsfrågan, är uppenbart den, att man
skall begagna grundskatterna såsom ett bytesmedel för att få utsträckt
värnpligt. Yi få icke, heter det, någon utsträckt värnpligt utan att
stryka vederbörande om munnen med en hederlig godtgörelse. Derföre
föreslår man en minskning i det ena onus och en motsvarande ökning
i det andra, och ju mera man minskar på det ena hållet, desto angelägnare
är man att utkräfva mera på det andra. Att sålunda balansera
eftergifterna å ena sidan med den nya bördans tryck å andra
sidan, skulle vara fullkomligt rigtigt och berättigadt, för så vidt som
det gälde samma klasser eller .samma personer. Men, mine herrar,
nu förhåller sig saken så, att eftergifterna gälla blott en klass, och
den nya bördan hela nationen, deribland den arbetande klassen, den
fattigare klassen, som står under det politiska strecket och som ensam
är vida större än alla de andra klasserna till hopa. Denna klass skulle
få åtaga sig alldeles nya bördor utan ett öres ersättning, under det
att man lemnade en annan, jemförelsevis mera burgen klass ett hederligt
vederlag. Detta är att vältra ett gammalt onus i eu ny form
öfver från en klass på en annan, och denna nya form är just så afpassad,
att man derigenom skall kunna komma åt den enda egendom
den fattige arbetaren har, nemligen hans person, hans tid, hans arbetskraft.
Detta, mine herrar, är en orättfärdighet, som för alltid fördömer
kompromisspolitiken, och för så vidt rättvisa skall få göra sig
gällande, gör att denna politik måste misslyckas. När jag säger detta,
kan det naturligtvis icke vara min mening, att ju icke den fattige bör
deltaga i landets försvar och underkasta sig den dertill erforderliga
vapenöfning lika med öfriga samhällsklasser; men jag vill att detta
skall ske på det sättet, att en hvar, som får sig denna nya tunga

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

pålagd, skall hafva den känslan och det medvetandet, att han dermed
fullgör en medborgerlig pligt för fosterlandet och icke att han är ett
offer för någon politisk kombination, afseende blott att befria en viss
klass från en skattebörda. Jag vill icke, att man på detta sätt skall
inlägga i arbetarens sinne ett växande agg öfver liden oförrätt, ty
detta växande agg skall utan tvifvel alstra framtida vådor. Man gör
nemligen aldrig det orätta strafflöst; det gifves i folkens såsom i individens
lif en hämnande Nemesis, som hemsöker fädernas missgerningar
inpå barnen. Uet finnes eu klass, som ännu är i politiskt afseende
omyndig och maktlös, men dess tur skall ofelbart ock en gång komma,
och då, mine herrar, skall älven det hämnande bakslaget komma.
Det är farligt att begå en orättvisa mot denna klass, ty man lägger
dermed dynamit under samhällets framtid.

Men denna kompromisspolitik är icke blott orättfärdig och samhällsvådlig;
den har äfven visat sig fullkomligt oduglig och kraftlös
för det ändamål, för hvilket den uppfans. Eller hvad har väl denna
kompromiss uträttat under dessa tolf år, som vi fått dragas med den?
När jag ser tillbaka på våra politiska striders historia under dessa
år, ser jag blott det ena svarta korset efter det andra resa sig öfver
kompromissförslagens grafvar; och jag misstänker, att der kommer
snart att resas ännu ett svart kors till. Hvad hafva vi väl genom
kompromissen vunnit i värnpligtsfrågan? Hafva vi under dessa många
år med kompromissens tillhjelp fått en enda dags ökad beväringsöfning?
Nej; och så mycket detta än må vara att beklaga, så anser
jag dock det för min del vara bättre, att vi hafva det som vi ha, än
att vi skulle fått utsträckt värnpligt på sådana vilkor, som här ifrågasatts.
Ser jag åter på grundskattefrågan, så kan med samma skäl
frågas: hvad hafva vi der vunnit på vår kompromisspolitik? Står icke
äfven den frågan lika olöst ännu i denna dag, som den var 1873.
Och detta är ju icke att undra på, då den frågan sammanhäktats
med värnpligtsfrågan. Till följd af detta sammankopplande har
grundskattefrågan fått följa med försvarsfrågans alla slingringar och,
för hvarje gång den senare frågan fallit, allt jemt dragits med i dess
fäll. Äfven de som varit mest intresserade att få se grundskattefrågan
löst, hafva nödgats rösta emot de förslag, som i sådant syfte
framkommit, derföre att de ansett sig pligtige att rösta mot förslagen
rörande värnpligten. Och dock är denna fråga så enkel, om man
tager den såsom den bör tagas. Jag för min del resonerar så: antingen
är det billigt att man afskaffar grundskatterna, eller också är det
icke billigt. År det billigt, nå väl, då tillkommer det staten såsom en
pligt att skipa rättvisa, utan alla förbehåll, utan ersättningsanspråk,
utan vederlag. Är återigen saken icke billig, icke blir den det mera
derigenom, att man låter andra svida för den obillighet man vet sig
begå. När jag var ung, fick jag lära mig, att staten är ett organ
för förverkligandet af det rättas idé. Men såsom ett sådant organ
har icke staten här uppträdt i fråga om kompi-omisspolitiken. Jag
anser sålunda, att om vi vilja komma till en lösning af frågorna,
komma från ord till handling, såsom Hans Excellens Herr Statsministern
uttrycker sig, måste vi upplösa den onaturliga förbindelsen mellan

Bemiss af
Kongl. Majds
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:t
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

dessa begge frågor och gå tillbaka till den enkla och okonstlade politik,
som vi följde före 1873. Så enkel den var, kunde vi dock uträtta
icke så litet dermed. Jag vill blott erinra om 1869 års stora

reform, om grundskatternas fixerande, som beredt jordegarne och
grundskattegifvarne en ofantlig fördel. Vidare vill jag erinra derom,
att vi efter 1869 fortgingo mot grundskattefrågans fullständigare lösning
och att, om vi fått fortgå på den inslagna vägen, vi sannolikt

snart skulle nått det mål, dit man vill komma. År 1872, det sista

året före kompromissen, förelåg nemligen ett förslag, som Statsutskottet
på grund af väckta motioner formulerat, af den lydelse, att
grundskatterna skulle afskaffas genom aflösning i förening med afskrifning,
eller just precis samma tanke, som vi upptagit i den motion
vi framlemnade för några dagar sedan. Det förslaget rönte då sådant
mottagande i denna Kammare, att icke mer än en man uppträdde
med några principiella betänkligheter deremot, utan att dock göra
något yrkande, och det gick här igenom utan votering. Det föll visserligen
i Första Kammaren, men hade vi fortgått på denna sunda och
naturliga väg, hade utan tvifvel inom kort denna fråga varit afskrifven
från dagordningen, och vi hade nu varit ett godt stycke inne på
aflösningen samt kunnat motse att inom en ej allt för aflägsen framtid
komma ifrån grundskatterna. Jag tror mig härmed hafva gifvit tillräckligt
skäl, hvarföre jag beklagar att man fortfarande äflas med att
sammankoppla frågorna till hinder för hvarderas lösning.

Dernäst ber jag få uttala ett beklagande öfver den envishet eller
förkärlek, huru man vill kalla det, hvarmed regeringen synes hänga
fast vid 1883 års härordningsförslag. Att förhållandet verkligen är
sådant, derpå lemnas oss vittnesbörd icke blott i det diktamen till
statsrådsprotokollet, som Herr Krigsministern lemnat och som återfinnes
under fjerde hufvudtiteln af Kongl. Maj:ts proposition N:o 1,
utan ock i de flera förslag under denna hufvudtitel, som framställas
till försvarets förstärkande och som vi känna igen sedan i fjor, nemligen
förslagen om trängen, intendenturen, fästnings- och positionsartilleriet,
utvecklingen af den kära värfvade stammen in. m., alltsammans
utbrutna stycken af 1883 års förslag. Men ännu tydligare
framträder detta fasthängande vid 1883 års härordningsförslag i det
förslag till ny värnpligtslag, som här föreligger. Så vidt jag hunnit
se igenom det, synes det mig som om detsamma i allt väsentligt vore
lika med det förslag till värnpligtslag, som framlades 1883. Jag finner
också alla de tolf årsklasserna der vara upptagne, och hvad öfningstiden
angår, så är 18 dagars utsträckning deraf för 30 procent afskrifning
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbördan alldeles
motsvarande de 60 dagar, som regeringen 1883 begärde för 100
procent afskrifning. Det synes mig sålunda, som om regeringen nu
på de partiella reformernas väg — mot hvilken jag i öfrigt icke är
obenägen — ville påföra vårt land detta härordningsförslag; och om
man icke så öppet bekänner det, tror jag detta hafva sin enda grund
i de strömningar i tänkesättet, hvarom Herr Krigsministern yttrar sig.

Ja, det finnes verkligen strömningar i tänkesättet, mine herrar,
och de ganska starka ändå. Jag beklagar blott, att regeringen icke

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

tyckes kafva rigtigt märkt, i hvilken rigtning och med hvad styrka Remiss af
hufvudströmningen går fram. Hade regeringen det gjort, tror jag
knappast den ansett det vara lönt att försöka få i små repriser 1883
års härordningsförslag genomfördt. Ty lika enigt som det svenska ning af
folket bekräftat Riksdagens förkastelsedom öfver detta förslag i dess grundhelhet,
lika visst är, att folket ej skall taga samma förslag i en ny ^oiTsT"
upplaga, då det gifves ut häftevis. Man har nemligen både instinkt- ^ ''

messigt och med klar blick och öfvertygelse funnit, att genomförandet
af denna härordning skulle i så hög grad taga landets krafter i anspråk,
att vår fredliga utveckling deraf skulle på det betänkligaste
sätt äfventyras. Man har kommit på det klara med, att den ram
för landtförsvarets ordnande, som uppgjordes 1883, är alldeles för vid
och stor för våra tillgångar och resurser; man ser, att man icke har
krafter eller råd att underhålla den krigsstyrka, med alla dess behof,
som skulle erfordras för den stora mobiliseringsplan, som låg till grund
för 1883 års förslag, och man har med skäl funnit, att man icke
gerna kan gå in på den värnpligt, som fordras för detta förslags
genomförande. Derföre har också helt naturligt den gamla kärleken
till den gamla försvarsorganisationen, trots alla bemödanden att utsläcka
densamma, kraftigt flammat upp å nyo, ty man vet hvad man
har, men icke hvad man får, och man hyser misstro till det nya samt
känner instinktmessigt, att om man öfvergifver det gamla, kan landet
råka in på äfventyrliga banor, och det är väl att vi hafva åtminstone
ett folk, som skyggar tillbaka för framtida äfventyrligheter.

Jag skulle i afseende på detta ämne, som jag senast behandlat,
gerna vilja tillägga, att jag tror, det man med en sådan behandling
af försvarsfrågan, då man icke seglar med hufvudströmmen, utan håller
sig i bakvattnet vid den stranden, der den värfvade armén står, ty
värr blott allt för mycket skadar saken. För denna frågas lösning
behöfver regeringen mer än för någon annan hafva folket bakom sig
och det allmänna tänkesättet för sig, men svårligen tror jag, att regeringen
har det, när hon så tydligt pekar på att få 1883 års förslag
genomfördt bitvis.

Slutligen ber jag också att få göra en vördsam erinran derom,
att i dessa Kong!. Maj:ts propositioner N:is 16, 18 och 19 finnes
icke någon som helst plan, icke ens en antydan om sättet och gången
för de stora frågornas vidare framtida lösning. Man ser icke rigtigt
det mål, som åsyftas, och icke heller hur aflägset detta mål är; man
får icke veta, hur stor omfattning försvaret skall få, eller något begrepp
om de uppoffringar, som fordras innan försvaret blir färdigt;
man ser icke hur många steg, som återstå till målet, eller hur långt
hvarje steg bör vara och efter hur långa mellantider stegen skola
tagas. Med ett ord, en förlåt är dragen för frågornas framtid, som
gör att man hvarken ser hvarthän, hur långt eller hur fort man vill
gå framåt. Men hvad man säkert vet, det är, att det missnöje öfver
grundskatternas och indelningsverkets ojemna tryck, som funnits i
afseende på de 100 procenten, det skall finnas qvar med föga förminskad
styrka i afseende på de 70, och lika viss kan man vara
derpå, att man med dessa förbättringar å försvaret icke afväpnar de

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:t
proposition
om nedsättning
af
grundshatterna.

(Förta.)

militära anspråken, utan gång efter annan, riksdag efter riksdag kan
man hafva att vänta nya fordringar på nya uppoffringar för försvaret.
Om härtill lägges ovissheten om det försvarssystem regeringen har i
sigte, kan man vara försäkrad om, att oron i landet icke skall lägga
sig, men att deremot obenägenheten för försvarsväsendet skall tilltaga.
Åtminstone är jag för min del öfvertygad derom, att folket allt mer
och mer skall tröttna, och att obenägenheten för försvarsfrågans tillfredsställande
lösning allt mer och mer skall ökas. Jag kan alltså
icke se annat, än att vi hafva framför oss en ganska mörk framtid,
der dessa stora frågor fortfarande stå olösta och kasta sina dystra
skuggor omkring sig. \i skola gång efter annan få dem tillbaka, med
samma strider som förut, utan att komma till det efterlängtade målet,
kanske knappt i våra barns eller barnbarns tid. Det är detta, som
gör att jag anser, att vi icke kunna få någon fred och icke ens, såsom
Hans Excellens Herr Statsministern sagt, något stillestånd i våra
strider. Nej, missnöjet i afseende på de 70 procenten å ena sidan
och vederbörandes fordringar i afseende på försvaret å den andra
skola nog draga försorg om att stilleståndet icke blir långvarigt.

Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens tid. Jag har med
detta yttrande blott velat uttala mig i allmänhet öfver regeringens
ståndpunkt och icke öfver förslagen.

Herr Grefve Sparre: Jag har stått på samma sida som den föregående
värde talaren, då det gälde att bekämpa 1883 års förslag.
Jag har — kanske på grund af den förkärlek jag hyser för eu institution,
som är urgammal, som vuxit fast med vårt land och som
jag icke kan undgå att ännu i denna dag på det högsta respektera,
derföre att den gifvit oss en stam soldater med särdeles god bildning
och som framför allt äro moraliskt goda, tålmodiga och kraftiga, äfven
om de icke kunna motsvara alla de militära fordringar, som nutiden
ställer på en soldat — jag har, säger jag, på dessa grunder i alla
tider med förkärlek omfattat indelningsverket och deltagit med den
ärade talaren i den mest förtviflade kamp mot de försök, som år 1883
gjordes att upphäfva denna institution. Men då vi nu från regeringen
fått ett förslag, som afser icke upphäfvandet af indelningsverket
utan dess bibehållande och dess förbättrande, kan jag omöjligen tillhöra
den klass af intransigenter, som icke vilja någonting, och jag
får derföre be den värde talaren om ursäkt, om jag i dag kommer att
uppträda tvärt emot honom.

Jag skall dervid be att få gå i samma ordning med frågorna, i
hvilken han behandlat dem. Han började med att tala om kompromissen.
Jag bär, mine herrar, icke deltagit i 1873 års kompromiss;
jag har bekämpat hvarje kompromiss, som afser att, med borttagande
af indelningsverk och grundskatter, i deras ställe införa helt nya institutioner.
Men jag vill icke använda ordet kompromiss som ett slagord,
hvarmed man omöjliggör alla förändringar. Jag frågar, hvad är
det vi göra här nästan alla dagar. År det icke ett slags kompromiss,
då vi här söka förmedla olika åsigter, hvilket alla, som deltaga i
offentliga förhandlingar, måste erkänna vara nödvändigt; ty hvar och

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

«n individuel åsigt kan icke alltid göra sig gällande, utan de olika
åsigterna måste brytas mot hvarandra, för att derur skall slutligen
framgå något gemensamt helt. Kallar man någonsin detta för kompromiss?
Jag vill således icke, att man derföre att här på samma gång
framstälts förslag om två särskilda saker, det vill säga på samma gång
om förbättring af vårt försvarsväsende och om lindring i grundskatterna,
jag vill icke derföre, säger jag, ovilkorligen fördöma hela denna
sak med slagordet kompromiss.

Hvad förbindelsen mellan dessa båda frågor angår, som den föregående
talaren icke kunde finna, måste jag erkänna, att jag för min
del lätt finner den, och Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen
för Finansdepartementet har också efter min uppfattning i så
korta och enkla ord, som det anstår ett sådant yttrande till statsrådsprotokollet,
antydt den, då han säger, att indelningsverket är ett
slags grundskatt, fullgjord in natura och anslagen till ett bestämdt
ändamål. Hvar och en, som studerat eller sysselsatt sig någon längre
eller kortare tid med vårt temligen invecklade kameralväsende, måste
erkänna sanningen af dessa ord. Men för dessa naturaprestationers
utgörande hafva i tidernas längd stora svårigheter uppstått; de hafva
blifvit mera känbara än vanliga skatter, och derföre har man i allmänhet
också sökt att lindra dem, afskaffa dem eller förändra dem
till bestämda utgifter i penningar. Det kan väl icke heller, mine
herrar, förnekas att de pretentioner, som nu ställas på rust- och rotehållare,
denna byggnadsskyldighet, dessa ständigt återkommande reparationer
på torpen, i afseende hvarå anspråken stundom ställas nog
högt, denna skyldighet att plöja soldatens jord och hjelpa till med
en mängd småsaker, skola förefalla jordegaren vidriga. Han måste
kanske i det ögonblick, då han är som mest sysselsatt med plöjning
af sin egen jord, spänna sina dragare från sin plog och begifva sig
till soldattorpet. Det måste också, då hemmansklyfningen fortgår och
roten består af en mängd små hemman, vara nästan omöjligt att fullgöra
en del af dessa prestationer, då hvar och en delegare i roten
har skyldighet att t. ex. plöja några fåror på torpet. Med ett ord,
fullgörandet af dessa naturaprestationer, som i forna tider, när
bonden egde roten ensam, var temligen lätt, måste numera vara nästan
omöjligt. Jag för min del tror således, att lindringar i detta afseende
äro nödvändiga.

Hvad vidare förbindelsen mellan indelningsverkets skyldigheter och
grundskatterna angår, sade den ärade talaren, att det är fråga om att
lägga dessa bördor på en ny klass eller den så kallade arbetsklassen,
och för den skull skulle man lyfta den från jordegarne. Om vi då gå
litet tillbaka i historien, skola vi finna, att på den tid indelningsverket
anordnades, fäns det egentligen ingen annan att taga något af än allmogen,
bonden, d. v. s. den jordbrukande befolkningen. De andra voro
löska män och legodrängar, och af dem kunde man icke taga något. Det
var således bland allmogen eller jordbrukaren i allmänhet man måste
göra utskrifningar; och för att göra ett slut derpå, inrättades indelningsverket,
och man .förband sig genom knektekontrakten att uppställa
en viss mängd soldater för hvarje provins. Jag vill icke säga, att

Bemiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:tt
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

det är absolut rigtigt, att det löfte, som då gafs i dessa rotekontrakt,
eller att allmogen skulle vara fri från all utskrifning, kan tydas derhän,
att den skulle vara fri jemväl från beväringen, ty nöden har
ingen lag, och när kriget står för dörren, måste vi väl litet hvar beväpna
oss och gå att möta fienden. Under sådana förhållanden kan
en sådan lag, som den man utfärdade år 1809, hvarigenom man utkallade
landtvärnet att försvara landets gränser, hafva sin befogenhet.
Men det kan återigen icke nekas, att dessa ord i knektekontrakten
kunna gifva rust- och rotehållarne befogade anspråk på att, om de
nu skola underkasta sig ökade skyldigheter till försvaret, på annat
håll erhålla någon lindring, i synnerhet när denna lindring är sådan
i afseende på prestationens beskaffenhet, att utan tvifvel representationen
förr eller senare i alla fäll skall medgifva densamma, emedan
naturaprestationerna icke öfverensstämma med vår tids åsigter. Jag
tror således icke det är så farligt med denna förbindelse, som den
ärade talaren klagade öfver, eller att de begge frågorna ställas gent
emot hvarandra; och jag vill dessutom till bevis på, att det ändå
finnes någon förbindelse mellan dem, erinra om hvad som hände sig
i Torsdags i denna Kammare, nemligen att omedelbart efter det en
Herr Rundbäck väckt en motion om ändringar i indelningsverket, väckte
en annan Herr Rundbäck motion om lindringar i grundskatterna. Det
var skall man måhända säga en tillfällighet, men medgifvom det: en
händelse, som ser ut som en tanke. Jag vill heller icke alldeles gå
in gå, att denna proposition afser att stryka jordegarne om munnen
på bekostnad af “de arbetande klasserna8, också ett slags slagord, som na
för tiden användes, då man vill göra sig litet populär. Man menar då
med de arbetande klasserna dem, som sägas vara mera behöfvande i
förhållande till jordbrukarne, hvilka skulle kunna sägas vara “mera
förmögna8. Af egen erfarenhet känner jag likväl, att i synnerhet i
dessa tider både de större och i synnerhet de mindre jordbrukarnes
ställning är så betryckt, att de mer än väl behöfva en lindring och
kanske till och med bättre än dessa så ofta omtalade arbetande klasser,
så vidt man icke dit räknar äfven de mindre jordbrukarne, hvilket
jag för min del gör. Jag tror derföre icke det der talet, att stryka
om munnen, är så rigtigt, ty det största antalet värnpligtige utgår i
alla fäll ur jordbrukarnes led. Jag har genomsett uppgifter i detta
afseende liera gånger vid beväringsmönstringarne, för att vinna nödig
kännedom om förhållandena, och jag finner icke alls den föreslagna
eftergiften vara onödig eller olämplig, samt tror icke man bör tala
om, att denna jordbrukande klass, för att åtaga sig ett ökadt försvar,
vill betinga sig ersättning derför. För öfrigt kallar jag det icke för
någon ersättning, utan jag vill kalla det för en lindring, hvilken jag
ur alla synpunkter anser högst behöflig, i synnerhet med afseende på
indelningsverket, då dessa naturaprestationer äro så förhatliga. Jag
vet, att detta verkligen är fallet i det län, jag tillhör, då jag der temligen
noggrant satt mig in i förhållandena.

Jag ber nu att med några ord få bemöta den andra delen af den
ärade talarens yttrande, nemligen den del, som afsåg Kongl. Maj:ts
nu föreliggande proposition. Han sade, att i Herr Statsrådets och

Lördagen dan 31 Januari.

N’.o 6.

Chefens för Landtförsvarsdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
läge ett synbart bemödande att fasthålla vid 1888 års härordning,
och att det nu vore fråga om att successivt genomföra densamma. Ja,
mine herrar, om i 1883 års härordning låg något godt, så må jag
bekänna, att, ehuru jag här förut lifligt bekämpat densammas genomförande
i sin helhet, jag dock är benägen att erkänna det göda, som
verkligen finnes deri; och jag kan icke anse mig ovilkorligen skyldig
att klandra det föreliggande förslaget endast derför, att jag nödgats
bekämpa det förut framlagda. Jag finner icke heller i föreliggande
förslag något envist fasthållande vid det gamla förslaget, utan tvärtom,
att regeringen deri sökt gå representationens önskningar till mötes
så mycket som möjligt, Hvad yttrades väl under diskussionen i denna
Kammare om 1883 års förslag? Jo, man sade: vi vilja icke hafva — och
jag vågar tro, att detta var orsaken, hvarför detta förslag icke vann sympatier
inom landet — vi vilja icke hafva en allt för stor värfvad stam, bestående
af lösa personer, som sannolikt icke sedan skulle återgå till jordbruket
och näringarne, utan blifva en teinligen farlig samhällsklass, för
hvilken ty värr icke alltid funnes användning. Man ansåg det vara åtminstone
deras åsigt, hvilka kämpade för indelningsverket, att detsamma
erbjöde större garanti för stadighet, hållbarhet och fasthet hos truppen.
Hvad innehåller nu Kongl. Maj:ts proposition? Den bibehåller
indelningsverket oförändradt och gör deri ingen annan ändring, än att
den gifver några lindringar åt rust- och rotehållarne; och då vi vid senaste
riksdagen gåfvo lindring åt rusthållarne, hvarför skulle vi nu
icke vara benägna att gifva någon lindring jemväl åt rotehållarne?
"Vidare klagades under diskussionen öfver, att man skulle få en värfvad
stam, och man ansåg, att den värfvade stam, som vi redan hafva,
icke just gåfve smak för att skaffa sig en större, enär en längre vistelse
i garnison i allmänhet verkade demoraliserande på truppen.
Hvad innehåller då den nu framlagda propositionen i afseende på den
värfvade truppen? Den innehåller ovilkorligen en förbättring. Alla
menniskor erkänna, att under de två första åren, då soldaten är upptagen
af skolorna, den honom då meddelade öfning och undervisning
ingalunda verkar moraliskt förderfvande. I detta afseende innehåller
Kong!. Maj:ts förevarande proposition det förslag, att soldaten hädanefter
icke skall värfvas för längre tid än två år, efter hvilka års förlopp
han ovilkorligen skall permitteras, samt att, om han derefter rekapitulerar,
han endast skall underkastas 30 dagars öfning årligen.
Om man således med afseende på den värfvade delen af vår armé
förut med skäl hyst betänkligheter för dess moralitet och stabilitet,
måste man otvifvelaktigt erkänna, att Kongl. Maj:ts proposition i denna
del innehåller en afgjord förbättring, och då de Kongl. förslagen i
öfrigt icke innehålla annat än lindringar, nödgas jag bekänna, att jag
hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller Herr Krigsministerns yttrande
till statsrådsprotokollet kan finna något som helst tecken till
envishet, utan tvärtom ett tillmötesgående emot representationen och
en önskan att afhjelpa befintliga brister, hvilket tillmötesgående i min
tanke representationen icke bör kunna undgå att tacksamt erkänna.

Remiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl.Maj:t
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

Den ärade talaren yttrade vidare, att de 18 dagars ökad öfning,
! som föreslås såsom tillökning till den nuvarande värnpligtskyldigheten
mot 30 procent afskrifning å grundskatterna skulle precis motsvara
eu ökning af öfningarne till 90 dagar emot 100 procent afskrifning.
Eu sådan uträkning bryr jag mig icke om. Jag vill uteslutande taga
i betraktande de föreliggande förslagen och finner dervid i främsta
rummet en eftergift af BO procent af grundskatterna, hvilken eftergift
är af de nuvarande förhållandena påkallad. Yi kunna nemligen
icke tillsluta ögonen för den tryckta ställning, hvari vårt jordbruk för
närvarande befinner sig, och att vi nu, då statens finanser det medgifva,
från regeringen fått mottaga ett förslag, som går ut på att
lindra detta betryck, synes mig böra kräfva representationens obetingade
erkännande. Det har anmärkts, att afsigten med de Kongl.
propositionerna vore att bitvis lurendreja in 1883 års härordningsförslag,
och att de derföre borde afslås. Men låtom oss pröfva de
Kongl. propositionerna, sådana de äro, och efterse, om de motsvara
våra önskningar och våra förväntningar. Äro de egnade att bidraga
till förbättrande af vårt försvarsväsen, så låtom oss antaga dem! Innehålla
de derjemte förslag om eftergifter, som af den allmänna meningen
påkallas, så är det ett ytterligare skäl att antaga dem. — Den
ärade talaren yttrade, att, då regeringen framkommer med ett förslag,
så bör den hafva det svenska folket bakom sig. Jag vågar säga,
att, då regeringen, såsom här är fallet, föreslår eftergifter, hvilka
statens finanser väl tåla och hvilka icke känbart inverka på andra
samhällsklassers intressen, då har i’egeringen flertalet af det svenska
folket bakom sig.

Den ärade talaren yttrade vidare, att de Kongl. förslagen skulle
innebära blott början till en fortfarande lösning af de stora frågorna,
och han sade, att han icke ser det slutliga målet med förslagen. Ja
den, som under närvarande förhållanden, under de allt jemt fortgående
uppfinningarne inom krigskonstens och särskildt sjökrigskonstens område,
under detta tidehvarf af ständigt framåtskridande, är mäktig
att uppsätta ett fast mål, hvilket han icke får öfverskrida, den mannen
vill jag se i synen! För min del är jag öfvertygad, att anspråken
på försvaret komma att ökas i den mån anspråken i den öfriga
verlden i detta afseende öka sig, och tvärt om. Att i detta hänseende
uppsätta ett fast mål, bortom hvilket man icke vill gå, det är absurdt.
Men då regeringen föreslår något, som är omöjligt att genomföra, så
må vi antaga det; och om regeringen en annan gång framkommer
med vidlyftigare propositioner, än som äro möjliga att utföra, så må
det bli representationens sak att då säga stopp.

Då jag nyss talade om försvarsverket, glömde jag säga, att den
förnämsta anmärkning, som hittills framstälts emot den nuvarande
organisationen af vårt försvarsväsen, är den, att denna organisation
icke är egnad att lemna tillräcklig tillgång på befäl och underbefäl
till kadrerna. Äfven denna brist skulle enligt de förevarande förslagen
i väsentlig mån afhjelpas, i det att hädanefter de värfvade trupperna
icke skulle rekryteras för längre tid än två år och derefter
endast qvarstå i reserven, hvarigenom skulle åstadkommas, att, då så -

Lördagen den 31 Januari.

N;o 6.

lunda ett större antal komme att genomgå de längre skolorna, derigenom
skulle fyllas der. nu rådande bristen på underbefäl. Då sålunda
detta förslag, utan att i någon mån afse ökade utgifter för den
värfvade armén, tvärtom afser en minskning deri af omkring £ million
kronor, och otvifvelaktigt måste anses bidraga till förbättrande af de
nuvarande förhållandena, så hemställer jag, om icke representationen
anser ett dylikt förslag förtjena så väl uppmärksamhet som erkännande.

En annan omständighet, som också skrämde oss i afseende på
1883 års förslag, var den, att man årligen skulle anvärfva ett antal
af 5,000 soldater; man trodde, dels att detta antal skulle blifva för
stort, och dels att legan skulle komma att ökas. Det nu föreliggande
förslaget deremot, enligt hvilket anvärfningar skulle göras endast till
den värfvade armén, som icke är mer än 7,000 man och af hvilka
en del skulle rekapitulera, är icke alls afskräckande. Alla de vådor
och olägenheter, som man förutsåg af 1883 års förslag, äro här undanröjda;
indelningsverket är bibehållet och kostnaderna för den värfvade
armén äro minskade.

Hvad nu angår frågan om grundskatterna, som jag vill behandla
särskildt, oberoende af indelningsverket, får jag för min del erkänna,
att min erfarenhet om förhållandena i åtskilliga landsorter har sagt
mig, att en eftergift i detta afseende är fullkomligt lämplig. Vi hafva
i senare tider vid beviljandet af anslag för åtskilliga ändamål fäst det
vilkoret, att kommunerna skulle i någon män bidraga dertill. Fattigvården
och folkskoleundervisningen öka dessutom våra kommunaiutskylder
till den grad, att jag icke kan neka till, att det på många
ställen ingifver bekymmer; och detta icke blott i städerna, ty sanna
förhållandet är, att dessa bekymmer äro ännu större i vissa landsorter,
ja, på ett och annat ställe äro de verkligen oroande. I forna tider,
mine herrar, tillgick det vid beviljande af statsanslag på det sätt, att
man, då staten icke hade tillräckligt med penningar, anvisade af statens
räntor eller naturaprestationer för ett visst ändamål. Vi veta, att
en stor del finansiella arrangement förr skedde på det sättet. Numera
har man kommit till en annan åsigt. För att bespara staten
utgifter, hvälfver man dem till eu stor del på kommunerna, och bland
dessa utgifter intaga bidragen till fattigvården och folkskoleundervisningen
främsta rummet. Vi veta, att en af Europas märkvärdigaste
män, Tysklands rikskansler, talat om att öfverflytta fattigvården på
staten och försökt att genom de så kallade arbetareförsäkringsanstalterna
lindra dess tunga. Då vi icke kunna tänka på detta, åtminstone
icke ännu, och då vi se, i hvilken oroande grad kommunalutskylderna
stiga, kan det då verkligen under sådana förhållanden synas obehörigt,
att staten skänker åt landet en liten lindring i en annan skatt, som
staten, just derföre att dess finanser äro så goda, lätt kan undvara?
Jag har bekämpat en fullständig afskrifning af grundskatterna, ty jag
anser, att grundskatter i en eller annan form äro nödvändiga i en
stat, men då statens tillgångar medgifva någon lindring i dessa skatter,
kan jag för min del icke ogilla eu sådan åtgärd, i synnerhet som
den här stannar vid 30 procent.

Remiss af
Kongl. Maj-.ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:t
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

Den föregående talaren sade: “hvad se vi framför oss, om statens
finansiella ställning fortfarande blir så god, att man kan finna en
eftergift af grundskatter lämplig? ■'' Har man någon trygghet för, att
ej afskrifningarne skola fortgå? För min del skall jag icke sätta mig
deremot, men att på förhand uppgöra ett system, enligt hvilket grundskatterna,
antingen statens finanser medgåfve det eller ej, skulle afskrifvas,
finner jag i högsta måtto origtigt. Jag anser det förslag
regeringen nu framlagt vara så fullkomligt rigtigt, att jag icke heller
i det afseende! har något att anmärka. Då statens tillgångar tillåta
det, och då jag erkänner, att dessa grundskatter på många ställen
äro ganska svåra, ja till och med tryckande, så skänker jag en eftergift
i desamma, i synnerhet som staten har ersättning i en annan
skatt, nemligen kommunalutskylderna, hvilka bidraga till syftemål, som
egentligen äro statens, ty vi måste väl erkänna, att folkundervisningen
och fattigvården strängt taget böra upprätthållas af staten. I
stället att som i forna tider anvisa af särskilda räntor och anslag
för detta ändamål, låter jag kommunerna fortfarande bestrida dessa
kostnader, men beviljar i stället en eftergift i en skatt, som eu särskild
klass af jordegare hittills burit och som väckt mycket agg,
just derföre att den icke är gemensam för alla klasser. Jag kan
derföre icke finna något origtigt eller tadelvärdt i eu sådan eftergift.
Med afseende derpå att densamma skulle innebära löfte om en
framtida reglering, så får jag säga, att jag icke är någon profet; jag
kan icke säga hvad som i en framtid möjligen kan komma att ske.
Men för närvarande finnes i Kongl. Maj:ts proposition ingenting, som
gifver ett löfte derom. Det må blifva andra tiders och en annan representations
skyldighet att bedöma, om de kunna göra vidare eftergift.
För min del tillåter jag mig icke att ogilla eller fördöma
någonting, som finnes af omständigheterna påkalladt, derföre att man
en längre eller kortare tid härefter möjligen kan göra något annat.
Ur denna synpunkt finner jag således det nu framlagda förslaget alldeles
icke ohållbart och oantagligt. Den ärade talaren påstod, att
den nu rådande oron icke skall lägga sig; man skall fråga sig, huru
framtiden kommer att gestalta sig. Jag frågar, om oron i detta ögonblick
lättare skall lägga sig, om man, såsom han föreslagit, beviljar
en eftergift af tio procent än om man gifver en sådan af trettio
procent. Om jag skulle sätta mig i folkets ställe, skulle jag säga,
att »en fogel i hand är bättre än tio i skogen», jag tager de 30
procenten.

Om jag slutligen skulle tillåta mig att yttra några ord med afseende
på den frågasatta tillökningen i beväringstiden, så ville jag
fråga herrarne, om det verkligen betyder något, i fall våra söner, då
de gå ut för att exercera, första året få gå i 15 eller 33 dagar? Jag
föreställer mig att, då de hafva gått till mötesplatsen för att öfva
sig i vapnens bruk, det snarare skall intressera dem, att de åtminstone
kommit så långt, att de kunna säga, då de återvända hem, att
de känna till någonting, i stället för att de under nuvarande förhållanden
måste erkänna, att de, efter 15 dagars öfning, icke lärt sig stort
mera än att göra höger och venster om, handtera geväret och de

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

aldra enklaste militära greppen. Hafva de deremot undergått dessa Bemiss af
öfningar i eu månad eller 33 dagar och sedan året derpå en repetitions- Kongl. Maj:ts
kurs, så, ehuru jag visst icke vill påstå, att de äro några fullflugna omPnedsättmilitärer,
föreställer jag mig dock, att de åtminstone hafva så mycket ning af

begrepp i dessa saker, att de, om krigets hårda nödvändighet en grunda

gång skulle drabba oss, skulle kunna under den tid, som vi väl finge skatterna.
att förbereda oss, öfva sig vidare och med ledning af en så dugtig, ^
pålitlig och fast stam, som den indelta armén, blifva någorlunda dugliga
till krigstjenst. Denna tillökning, som vi således här skulle medgifva,
är, enligt min tanke, en öfning, som är för dem icke endast
gagnande utan, i fall af krig, absolut nödvändig, ty det ligger ju i
sakens natur, att, om desse unge män eu gång skola gå ut i krig,
så måste de åtminstone hafva så mycket begrepp i militära saker, att
de kunna reda sig såsom trupp och göra sin skyldighet. Ur denna
synpunkt och då jag derjemte under mina resor i det mig anförtrodda
län många gånger härom samtalat med befolkningen, som instämt
med mig i den åsigten, att, om gossarne första året äro borta i 15
eller 30 dagar, det icke betyder hela verlden, så skulle jag anse, att
eu sådan förbättring är nödvändig icke blott i och för sig utan äfven
af omtanke för de ungas väl, om kriget en gång står för dörren,
äfven utan den ifrågavarande lindringen; men om eu lindring kommer
dertill, så ser jag intet ondt deri.

Hvad slutligen angår den del af beväringslagen, som afser beväringens
införande i rullorna m. m., så hafva herrarne sjelfve af Herr
Statsrådet och Chefens för Landtförsvarsdepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet funnit, huru nödvändigt detta är. Jag har sjelf
vid förrättandet af beväringsmönstringar sett, huru antalet af de uteblifua
för hvarje år blifvit större och större; och då detta antal vuxit
till den grad, att det, som man ser af statsrådsprotokollet, utgjorde
1884 nära 40 procent af de beväringsskyldige, måste man väl erkänna,
att det är alldeles nödvändigt att vidtaga någon åtgärd för att rätta
ett sådant missförhållande. Af den korrespondens, som jag i detta
fall fört med öfriga landsköfdingar, har jag kommit till den erfarenheten,
att det är omöjligt att taga reda på eu stor del af de uteblifna,
ty man vet icke, hvart de tagit vägen. En reglering i detta
afseende är således ytterst nödvändig, hvilket torde vara så mycket
mera uppenbart, som herrarne finna, att procenten af uteblifna beväringsskyldige
vuxit så oerhördt, att, då den 1869 utgjorde 16 procent,
utgjorde den 1884 39,19 procent, således snart nog uppgår till
hälften af hela numerären. Om det fortgår på samma sätt, och vi
veta ju att exemplet smittar, så blifver följden slutligen den, att de
uteblifva allihop. Att således eu förändring här vid lag är nödvändig,
kan ingen, som befattar sig med dessa saker, bestrida.

Jag befarar, att jag redan tröttat Eder, mine herrar, för mycket
i mitt försök att vederlägga den föregående talarens yttranden. Jag
ber således blott att få förklara, att under de 43 år, som jag deltagit
i riksdagsgöromålen, jag icke varit med om mottagandet af någon proposition
eller något trontal, som på mig gjort ett så godt intryck som
de ifrågavarande i fråga om aflyftande! från representationen af en

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss eif börda, som tryckt oss i många år. Ty vi känna litet hvar, att under
proposition3 ^ ^enna fråga ständigt stått för oss, och man har icke vetat,
om nedsatt- ^uru ^en skulle lösas. Jag finner nu i de framstälda förslagen en så
ning af god väg till frågans lösning, att jag betygar regeringen min varma
grund- tacksamhet derför.
skatterna.

Herr Gustafsson: Herr Talman! Mine herrar! Jag skall be få
börja med att uppläsa ett yttrande af Hans Excellens Herr Statsministern,
hvilket yttrande, intaget i Kougl. Maj:ts nådiga proposition
om statsverkets tillstånd och behof i protokollet om inkomstberäkningen,
är så lydande: »Tillvaron af betydliga öfverskott å de senare
årens statsrsgleringar vittnar, såsom jag förut framhållit, om den varsamhet,
som gjort sig gällande vid statsinkomsternas beräknande, eu
varsamhet, som, under alla förhållanden påkallad, blir det än mera,
när fråga samtidigt är om skattelindringar. Till företagandet af sådana
innebära dylika under en följd af år återkommande öfverskott
emellertid också en bestämd uppfordran.» Het var dessa återkommande
öfverskott, som förmått regeringen att föreslå de skattelindringar,
som föregående år kommo til! stånd. Het är också detta öfverskott,
som förmått regeringen att nu framlägga förevarande förslag
om nedsättning om grundskatterna med 30 procent. Hetta styrkte
mig i min förmodan, att äfven regeringen insett, att jordbrukets ställning
vore tryckt, och lindringar till dess upphjelpande nödvändiga.
Hetta gladde mig, och mången med mig lika tänkande skulle gerna
beviljat den ifrågasatta nedsättningen i grundskatterna. Men så kom
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till ny värnpligtslag,
och denna förändrade situationen, ty deraf synes, att det ej var
ömhet för de skattebetungade, som förmått regeringen att föreslå eu
nedsättning af grundskatterna, utan att detta blott varit ett medel
för regeringen att ernå ett länge efterlängtadt syfte, nemligen värnpligtens
utsträckande. Under sådana förhållanden hafva vi blott att
betrakta frågan såsom en ren köpeafhandling och icke något annat;
och må vi då se till, om denna köpeafhandling är rigtig och ärlig?
30 procent mot 30 procent synes visserligen vara rigtigt, men jag ber
få komma med eu invändning, som, ehuru den redan gjorts, det dock
ej skadar att upprepa: de, som skola erhålla liqviden, äro nemligen
icke desamma, som skola lemna varan. De, som skola erhålla lindring
i grundskatterna, äro icke de, som skola lemna vederlaget. Tvärtom,
hufvudsumman är, att de, som skola lemna varan, det vill säga kroppen,
äro de, hvilka icke hafva något med grundskatterna att göra. Herföre,
mine herrar, måste jag nedlägga en protest mot denna kompromiss.
Om det vore fråga endast om en nedsättning med 30 procent af
grundskatterna, kunde jag och med mig lika tänkande, eller de så
kallade venstermännen, väl vara med om detta, men deremot kunna
vi det icke, om detta skall ske med vilkor om utsträckning af värnpligten.
Jag är af motsatt åsigt mot Grefve Sparre, som sade, att
regeringen i detta fall hade folket bakom sig. Het är icke sant.
Om regeringen hade lyssnat till hvad folket uttalat under dessa decennier,
sä skulle den funnit, att folket icke vill hafva en värnpligts -

Lördagen den 31 Januari. 15

lag, som bjuder GO dagars ökad öfning. Man säger visserligen, att
regeringen nu begärt endast 18 dagars ytterligare öfning, men, om vi
gifva, dessa 18 dagar, så gifva vi vid banden, att vi framdeles skola
bevilja de öfriga. Chefen för landtförsvaret säger ju i sitt diktamen
till statsrådsprotokollet: »Fördelaktigt vore visserligen om, i sammanhang
med nämnda lindringar, beväringeus öfningstid kunde utsträckas

90 dagar, eller samma tid, som upptogs i landtförsvarskomitcns
förslag, men då.å andra sidan derå skäl tala för billigheten och klokheten
af att ej på en gång kräfva en så stor utsträckning af den
nuvarande öfningstiden, har jag trott förslaget i detta hänseende för
närvarande., böra inskränkas till endast 48 dagars fredsöfningar». ■—
Afsigten härmed tyckes vara, att man nu skall bevilja 18 dagars
ytterligare öfning, och att, då nästa 30 procent afskrifning förekommer,
man då skall bevilja resten. Af de under fjerde hufvudtiteln
begärda anslag vill det ock synas, som om meningen vore att
öfva så mycket folk, som erfordras för materielen och annat, som begäres.
Jag har emellertid uppfattat eu representants pligt vara att
i eii. stor och allmän fråga i främsta rummet taga hänsyn till den
allmänna meningen, icke så mycket till den enskildes, samt att se på
hvad folket önskar, folket vill emellertid icke hafva någon utsträckt
värnpligt. För att säga detta har jag begärt ordet med anledning
af Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

Hans Excellens Herr Statsministern Themptancler: Jag har begärt
ordet för att först och främst med anledning af den förste ärade talarens
yttrande få från denna plats göra en insaga emot påståendet,
att Jen nu föreliggande Kongl. propositionen skulle innebära endast
ett försök att bitvis genomföra 1883 års förslag i fråga om arméorganisationen.
Detta påstående är, enligt mitt förmenande, ingalunda
öfverensstämmande med innehållet i Kongl. Maj:ts förslag. Hvad var
det .då, mine herrar, som var utmärkande för 1883 års förslag till
arméorganisation. Icke var det den omständigheten, att man i samband
med 1883 års förslag framlade eu värnpligtslag. En värnpligtslag
har varit förutsättningen för alla de olika arméförslag, som under
senare år framlagts, beroende helt naturligt derpå, att man fullkomligt
insett, att titan beväringsinstitutionens ändamålsenliga ordnande det icke
vore värdt att tala om något försvar. Icke heller var det något utmärkande
för 1883 års förslag, att man i sammanhang dermed ville
anskaffa träng och positionsartilleri in. m. Allt detta är nemligen
endast specialiteter inom försvarsväsendet, hvilkas ordnande är alldeles
nödvändigt, man må besluta sig för att organisera stammen efter ena
eller andra systemet. Men hvad var då det utmärkande i 1883 års
förslag? Jo,, det var att man då förutsatte, att den indelta armén
skulle upphöra att bilda härens stam, samt att denna stam skulle på
annan väg anskaffas. Det var frågan om den indelta arméns ersättande
åt en värfvad stam, som var specifikt utmärkande för 1883 års förslag
och som framkallade det förnämsta motståndet mot detta förslag. Men
i detta hänseende vittnar det nu framlagda Kongl. förslaget till fullo, att
regeringen ansett sig böra frångå förslaget att ersätta den indelta armén

N:o 6.

Remiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:ti
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

med en stam, anskaffad efter 1883 års grunder. Således långt ifrån
att vara ett bitvis genomförande af livad som var specifikt utmärkande
för 1883 års förslag, är det nu föreliggande förslaget fotadt på det
beståendes grundval.

Samme ärade talare bär jemväl sagt, att regeringen äfven nu ådagalagt
sin omtanke om den kära värfvade armén. Jag hoppas dock,
att hvarje fosterlandsvän skall hålla kär den bestående värfvade stammen,
hvilkens afskaffande jag icke hört någon önska; och då vi måste
hafva en värfvad trupp, hvad är då naturligare än att man intresserar
sig för vidtagande af sådana anordningar, att beskaffenheten af denna
trupp blir så tillfredsställande som möjligt? Detta är hvad man vill
vinna genom att icke hål a de värfvade soldaterna i tjenstgöring
längre tid än som fordras för deras utbildning för sin uppgift, så att
de slippa längre än nödigt är vara utsatta för de moraliska vådor,
som anses förenade med kasernlifvet.

Det var jemväl en annan fråga, som berördes både af den förste
och siste talaren, om hvilken jag ber att få yttra några ord; och det
var den enligt min tanke origtiga föreställning man har om hvad som
menas med det mycket omtalade ordet “kompromiss1’. Man föreställer
sig, att kompromissen är lika med ett köpslående, och att man skulle
eftergifva skatter för en viss samhällsklass, i syfte att köpa denna
samhällsklass’ medverkan för ett förbättradt försvar. Det är mot
denna uppfattning jag anser mig böra protestera; och för att klargöra
min ställning i denna fråga, ber jag att få i herrarnes minne återkalla
den åsigt om gruudskattefrågan i vårt land, hvilken jag redan
tillförene uttalat; och jag anhåller att dervid först få beröra, hvad
som enligt min tanke gör grundskattefrågans lösning i vårt land till
en politisk nödvändighet. Grundskatterna, mine herrar, hafva tillkommit
under helt andra förhållanden än de nuvarande. Vid tiden för deras tillkomst
var det politiska inflytande, som utöfvades af olika samhällsklasser,
helt olika med hvad vår tid företer, och deraf alstrades ett privilegiisystem,
som äfven gjorde sig gällande inom skattelagstiftningens område
samt fick sitt uttryck i de på viss jord lagda särskilda skatter
och besvär. Jag har dock i mina föregående yttranden alltid framhållit,
att den olikhet i beskattningen, som till eu början var rådande, bestod
mera i formen för skattskyldighetens fullgörande än i ojemnhet i bördorna.
Men under tidernas lopp blef privilegiisystemet mer och mer
utbildadt samt inverkade inom skattelagstiftningen derhän, att. under
det den privilegierade jorden fick en allt gynsammare ställning, så
gjorde sig ett motsatt förhållande gällande i afseende på den skattepligtiga
jorden. Det är under inflytandet af dylika förhållanden, som
våra grundskatter och vårt indelningsverk tillkommit, förhållanden,
som icke motsvara hvad vår tids uppfattning af en rättvist afvägd beskattning
fordrar. Vår tids ställning till frågan om privilegier i allmänhet
är, såsom bekant, en helt annan än i forna dagar. Privilegierna
hafva derföre äfven fått vika inom andra områden, och det är enligt
min öfvertygelse alldeles gifvet, att de icke heller skola förmå bevara
sig inom skattelagstiftningen. De skattebördor, som tillkommo under
förflutna tider, undgingo emellertid visst icke att redan då framkalla

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

ett starkt missnöje bland dem, som drabbades af dessa skatter. Detta Remiss af
missnöje genomgår såsom en röd tråd Bondeståndets besvär under det Kongl. Maj:ts
föregående århundradenas riksdagar; och den känsla af missnöje, som Q^nedsättdå
gjorde sig gällande, har aldrig upphört och kan, efter min tanke, ning af
aldrig upphöra att göra sig gällande hos egaren till skattejorden. Man grundhar
väl mot en sådan uppfattning många gånger anfört, att, sedan skatterna.
rätten att besitta jord af hvad natur som helst numera är tillerkänd v,ors-)
en hvar, de gamla privilegierna icke mera skulle inverka på skatteförhållandena.
Men jag ber att få betona, att nyssberörda omständighet
ju icke utplånat den olikhet i afseende å beskattningen, som eger rum
i fråga om olika slags jord, egaren dertill må vara den ene eller den
andre. Så länge denna ojemnhet i beskattningen och denna skiljaktighet
mellan privilegierad jord och skattejord förefinnes, utan att statsmakterna
verkligen göra något för botandet af denna oegentlighet i
skattesystemet, så länge skall ett missnöje göra sig gällande, och detta
missnöje skall aldrig bringas till tystnad, vare sig af några för öfrigt i
vårt land historiskt oberättigade doktriner om grundskatternas egenskap
af jordränta eller af påståendet att privaträttsliga aftal utjemnat
de ursprungliga orättvisorna, ty man vill icke erkänna, att skattelagstiftningens
oegentligheter skola ställas i samband med några privaträttsliga
aftal. Det är af dessa skäl, som, efter min tanke, skattefrågan
måste få en lösning på den basis af rättvisa och jemlikhet, som
vår tid vill se tillämpad vid beskattningens ordnande, och jag är fullt
öfvertygad, afl: alla samhällsklasser, äfven den talrika klass, hvarom
man här särskilt talat, eller Sveriges arbetare, äro lika intresserade
för att rättvisa i beskattningen gör sig gällande. Hvad jag nu yttrat
i fråga om grundskatterna, eger sin fulla tillämpning på rustningsoch
roteringsbesvären, hvilka, efter min åsigt, endast äro en annan form
af grundskatt. Det är de af mig nu antydda förhållanden kompromissen
uppmärksammat, och då man vill, att grundskatterna skola
småningom försvinna, så är detta icke detsamma, som att man vill
vältra på andra medborgare i samhället de förpligtelser i hänseende
till försvaret, som nu hvila på skattejorden. Det är tvärtom meningen,
att den personliga skattskyldigheten, som ligger i värnpligten,
skall blifva lika för alla medborgare i landet; och hvad åter
beträffar de utskylder till försvaret, som icke innefattas i denna
personliga förpligtelse, så är meningen icke annan än den, att dessa
skattebidrag skola uttagas på ett sätt, som öfverensstämmer med
rättvisa och billighet samt de olika skatteobjektens skatte förmåga.

En på sådana grunder kritande fördelning af skattskyldigheten måste
ju vara all skattelagstiftnings uppgift, och att sträfva för förverkligandet
af den uppgiften kan icke anses innebära, att man vill bereda en
viss samhällsklass någon obehörig fördel, utan syftar tvärtom deråt,
att man vill så mycket som möjligt tillämpa billighet och rättvisa vid
beskattningens fördelning inom samhället. Och då den förste ärade
talaren yttrade till kompromissens anhängare varnande, att man icke
gör det orätta strafflöst, ber jag att härtill blott få svara, att man
icke heller bibehåller strafflöst sekelgamla orättvisor.

Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 6.

N:o 6.

Lördagen den 3 i Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:t
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

Herr Abr. Rundbäck: Med anledning af hvad Grefve Sparre
och nu senast Hans Excellens Herr Statsministern yttrat skulle jag
vilja nämna några ord. Mot den förre talaren har jag emellertid just
ingenting att säga, emedan jag icke tillräckligt noga kunde följa med
hans slingrande anförande. Men jag skall deremot yttra några ord med
afseende å hvad den sista talaren sagt. Först och främst nämnde
han, att regeringen icke står på 1883 års grundval derföre, att vissa
organisationsförslag å 4:de hufvudtiteln öfverensstämma med det då framlagda
härordningsförslaget. Men jag ber få påpeka, att alla de nu
framlagda organisationsförslagen på 4:de hufvudtiteln höra till ramen
kring 1883 års härordningsförslag, och att de icke förut varit ifrågasatta.
Att nu komma fram med dem visar således, att man hänger
fast vid detta sistnämnda, ehuru jag villigt medger, hvad Hans Excellens
Herr Statsministern nyss framhållit, nemligen att i dessa förslag
icke ligger något af det för 1883 års förslag specifikt utmärkande,
utan att detta egentligen gälde stammen. Hans Excellens säger
emellertid nu, att han och regeringen vilja fasthålla vid den gamla
stammen, och jag ber att för framtiden få taga fasta på detta yttrande.
Men läser jag åter Kongl. Maj:ts propositioner, deri å ena sidan
föreslås 30 procent afskrifning af rustnings- och roteringsbesvären, utan
att något förslag till indelta stammens förbättrande ställes i sammanhang
med denna afskrifning, under det å andra sidan framställning
göres om åtgärder för att förbättra den värfvade stammen, så synes
mig detta vara ett uppenbart undanskjutande af alla åtgärder till förbättring
och utveckling af vår indelta stam, och jag kan alltså hafva
goda grunder för det påståendet, att någon förkärlek icke visas för den
gamla stammen. Det vore mig kärt, om jag här vid lag möjligen misstagit
mig; och jag vill, såsom sagdt, i alla händelser taga fasta på regeringens
nyss antydda förklaring. Beträffande hvad Hans Excellens
sedermera yttrade om skattefrågan, så må det tillåtas mig nämna, att
äfven jag kan göra anspråk på någon del af det bifall han rönte efter
slutet af sitt anförande. Jag är nemligen ense med honom derom,
att vi böra söka åstadkomma lindring i jordbrukets bördor och en
lösning af grundskattefrågan; men lösa den utan förbehåll, så att vi
en gång måtte komma ifrån den, så att vi icke allt jemt hafva den såsom
ett olycksmoln öfver våra hufvuden.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, hemstälde
Herr Talmannen, att ifrågavarande Kongl. proposition måtte, jemte
de yttranden, som i anledning af densamma nu afgifvits, hänvisas till
Stats-Utskottet.

Härvid begärdes ordet å nyo af

Herr Abr. Rundbäck, som yttrade: Innan denna fråga afgöres,
ber jag, med hänsyn till de föreliggande Kongl. propositionernas stora
vigt, få hemställa, att, i likhet med hvad vid föregående tillfällen varit
brukligt, då Kongl. Maj:t afgifvit propositioner om lindring i grundskatter
och indelningsverk samt om utsträckning i beväringsskyldig -

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

heten, de nu ifrågavarande Kongl. propositionerna äfvensom de delar
af statsverkspropositionen, som af dem beröras, måtte hänvisas till
behandling af ett särskildt Utskott. Mitt förslag i sådant syfte är af
följande lydelse:

att Andra Kammaren för sin del besluter tillsättande af ett särskildt
Utskott, bestående af åtta ledamöter från hvardera Kammaren,
för behandling af

l:o. Kongl. Maj:ts proposition N:o 16, angående nedsättning i de
på viss jord hyflande grundskatter,

2:o. Kongl. Maj:ts proposition N:o 18, med förslag till ny värnpligtslag,

3:o. Kongl. Maj:ts proposition Nio 19, angående lindring i rustnings-
och roteringsbesvären, och

4:o. Kongl, Maj:ts proposition N:o 1, angående statsverkets tillstånd
och behof i de delar, som äro beroende af förslagen i förenämnda
propositioner N:is 16 och 19;

samt att denna Kammare utser för detta Utskott lika många
suppleanter som dess ordinarie ledamöter deri blifva.

Kär jag afgifver detta sålunda formulerade förslag, är det naturligtvis
min mening att till det särskilda Utskottet jemväl måtte öfverlemnas
de motioner, som behandla samma ämnen som de Kongl. propositionerna,
men hvarom jag icke nämnt någonting särskildt, enär enligt
§ 8 af de reglementariska föreskrifterna för Riksdagen det åligger det
ständiga Utskott, hvartill de blifvit eller komma att blifva remitterade,
att, i fall särskildt Utskott för dit hänförliga ärendens behandling
beslutas, öfverlemna dem till detta Utskott.

Vidare anförde

Herr A. Peterson i Hasselstad: Jag ar af alldeles motsatt

åsigt mot den näst föregående talaren i fråga om tillsättandet af ett
särskildt Utskott för behandling af dessa frågor. Det tror jag för
min del mycket väl kan medhinnas af Stats-Utskottet, som består af
förmågor, hvilka nog skola gå i land med saken. Herrarne erinra
sig nog, huru det gick till vid tillsättandet af 1883 års Särskilda Utskott;
huru man deri hufvudsakligen satte in dem af Stats-Utskottets
ledamöter, hvilka i egenskap af förut varande medlemmar af de förberedande
skatte- och försvarskomitéerna ansågos vara fullt förtrogna
med dessa invecklade frågor. Vill man nu igen hafva ett särskildt Utskott,
måste man väl gå till väga på samma sätt. Men hvad blir väl
följden? Jo, densamma som då, eller att halfva antalet ledamöter af
Stats-Utskottet dragés från sitt egentliga uppdrag och ersättes af i
dithörande ärenden mindre bevandrade suppleanter — något som ju
icke kan vara till fromma för göromålens behandling inom StatsUtskottet,
Som emellertid nu är förhållandet, att de f. d. ledamöter
i nyss nämnda komitéer, hvilka fortfarande äro representanter vid
riksdagen, fått plats inom berörda Utskott, håller jag före, att en
så dyrbar apparat som ett särskildt Utskott är alldeles öfverflödig;
och yrkar jag på den grund afslag å den gjorda framställningen om

Remiss af
Kongl. Maj:ts
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Remiss af
Kongl. Maj:t;
proposition
om nedsättning
af
grundskatterna.

(Forts.)

tillsättandet af ett sådant för behandling af de nu ifrågavarande
propositionerna och härmed sammanhängande motioner.

Herr Lyttkens: Som Herr A. Rundbäcks med fleres vid riksdagen
väckta motioner i samma ämnen som de nu föreliggande Kongl.
propositionerna äro alldeles nya, och Kammarens ledamöter, innan motionerna
blifvit i tryck tillgängliga, icke kunna få tillfälle att närmare
studera de respektive handlingarne samt erfara i hvad sammanhang
motionen möjligen kan stå till de Kongl. propositionerna, så hemställer
jag, att det nu väckta förslaget om tillsättandet af ett särskildt
Utskott måtte bordläggas.

Då flere af Kammarens ledamöter hördes instämma i detta Herr
Lyttkens’ yttrande, blef ifrågavarande, af Herr Abr. Rundbäck gjorda
framställning bordlagd.

Härefter beslöt Kammaren hänvisa den förevarande Kongl. propositionen
jemte de i anledning deraf afgifna yttranden till Statsutskottet;
dock under förbehåll, att derest det af Herr Abr. Rundbäck
framstälda förslag om tillsättande af ett särskildt Utskott blefve
af Riksdagens båda Kamrar antaget, omförmälda proposition och yttranden
då skulle till detta särskilda Utskott öfverlemnas.

Till Bevillnings-Utskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående nedsättning i lastpenningarne.

Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny värnpligtslag hänvisades
till Lag-Utskottet; dock under enahanda förbehåll, som i fråga
om Kongl. Majrts proposition rörande nedsättning i grundskatterna
finnes här ofvan omförmäldt.

Under samma förbehåll hänvisades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts proposition angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Till behandling af Konstitutions-Utskottet öfverlemnades slutligen
Kongl. Maj:ts proposition, med förslag till förändrad lydelse af 6 och
7 §§ Regeringsformen.

§ 4.

Föredrogos de i Kammarens sammanträden den 29 dennes aflemnade
motioner; och hänvisades:

Herr Sven Nilssons motion, N:o 70, till Bevillnings-Utskottet;

Herr A. G. Jönssons motioner, N:o 71 till Tillfälligt Utskott och
N:o 72 till Stats-Utskottet;

Herr Nils Peterssons motion, N:o 78, till Lag-Utskottet;

Herr I. Lyttkens’ motioner, N:o 74 till Stats-Utskottet och N:o 75
till Lag-Utskottet;

Herr A. P. Danielsons motion, N:o 76, till Stats-Utskottet;

Herr F. G. Sanchvalls motion, N:o 77, till Bevillnings-Utskottet;

Herr H. Anderssons i Nöbbelöf motion, N:o 78, till BevillningsUtskottet; -

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

Herr P. A. Siljeströms motion, N:o 79, till Tillfälligt Utskott; Remiss af

Herr Friherre A. E. Nordenskiölds motion, N:o 80, till Stats- K^fp0fiUon

Utskottet. _ om nedsätt Herr

C. J. Peterssons i Eksebo motioner, N:o 81 till Stats- ning af
Utskottet och N:o 82 till Tillfälligt Utskott; grund Herr

Jöns Rundbäcks motion, N:o 83, till Bevillnings-Utskottet; skatterna.

Herr G. O. Tundals motion, N:o 84, till Stats-Utskottet;

Herr Lasse Jönssons motion, N:o 85, till Tillfälligt Utskott;

Herrar And. Hanssons och S. M. Olssons motion, N:o 86, till
Banko-Utskottet;

Herr Joh. Ohlssons motion, N:o 87, till Stats-Utskottet;

Herr J. A. Sjös motioner, N:o 88 till Lag-Utskottet och N:o 89
till Stats-Utskottet;

Efter föredragning vidare af Herr Per Nilssons i Råby motion,

N:o 90, om ändring i bestämmelserna rörande skyldighet att deltaga i
kyrkobyggnad, anförde

Herr Magnus Jonsson: Jag vill blott tillkännagifva, att äfven
jag hade en motion skinfven i samma syfte som den nu till remiss
föredragna, af Herr Per Nilsson i Råby väckta motionen, men att jag
icke frambar densamma för att icke lägga ett onödigt tryck på tryckeriafdelningen,
om jag så får uttrycka mig. Emellertid ber jag att få
instämma i Herr Per Nilssons motion.

Härefter hänvisades motionen jemte Herr M. Jonssons nu afgifna
yttrande till Lag-Utskottet.

Vidare hänvisades:

Herr J. Eliassons motioner, N:is 91 och 92, till Lag-Utskottet;

Herr C. A. Oléhns motion, N:o 93, till Stats-Utskottet;

Herr Jdk. Eriksons motioner, N:o 94 till Bevillnings-Utskottet
och N:o 95 till Lag-Utskottet;

Herr A. J. Lyths motion, N:o 96, till Tillfälligt Utskott;

Herr A. V. Ljungmans motioner, N:is 97 och 98, till StatsUtskottet; Herr

And. Nilssons motion, N:o 99, till Lag-Utskottet;

Herr E. von der LMnckens motion, N:o 100, till Tillfälligt U tskott;

Herr A. Svartlings motion, N:o 101, till Lag-Utskottet;

Herr C. J. Graf ströms motion, N:o 102, till Bevillnings-Utskottet;

Herr Sven Nilssons motion, N:o 103, till Stats-Utskottet;

Herr P. Larssons i Fole motioner, N:o 104 till Tillfälligt Utskott
och N:o 105 till Stats-Utskottet;

Herr J. Larssons i Nordmarkshyttan motion, N:o 106,Hill Bevillnings-Utskottet; Herr

M. Dahns motioner, N:is 107 och 108, till Stats-Utskottet;

Herr O. Ahlströms motion, N:o 109, till Lag-Utskottet;

Herr A. G. Björkmans motion, N;o 110, till Konstitutions-Utskottet;

no. 6.

Lördagen den 31 Januari.

Herr E. Hammarlunds motion, N:o 111, till Stats-Utskottet;

Herr A. Rundbäcks motion, N:o 112, till Stats-Utskottet;

Herr J. Rundbäcks motion, N:o 113, till Stats-Utskottet;

Herr A. Perssons i Mörarp motion, N:o 114, till Lag-Utskottet;

Herr K. P. Arnolåsons motioner, N:o 115 till Konstitutionsutskottet
och N:o 116 till Lag-Utskottet;

Efter föredragning af Herr J. G. Granlunds motion, N:o 117,
om inrättande af ett Riksbankens afdelningskontor i Linköping, anmälde
Herrar ,/. Örwall och C. A. Ekeborgh, att de instämde i förevarande
motion.

Motionen hänvisades härefter till Banko-Utskottet.

Vidare hänvisades:

Herr K. P. Arnoldsons motion, N:o 118, till Lag-Utskottet;

Herr E. Meyers motion, N:o 119, till Konstitutions-Utskottet;

Herr O. Erikssons i Bjersby motion, N:o 120, till Banko-Utskottet;

Herr J. G. Janssons i Hemmarö motion, N:o 121, till Konstitutionsutskottet; Herr

J. E. Nyströms motioner, Nås 122 och 123, till Lag-Utskottet,

Herr A. Göranssons motion, N:o 124, till Tillfälligt Utskott;

Herr C. J. Blombergs motion, N:o 125, till Stats-Utskottet;

Herr J. Jonssons i Fröstorp motion, N:o 126, till Banko-Utskottet;

Herr C. M. Buss’ motion, N:o 127, till Banko-Utskottet;

Herr J. Andersons i Tenhult motioner, N:o 128 till Lag-Utskottet
och N:o 129 till Stats-Utskottet;

Herr C. Perssons motioner, N:o 130 till Bevillnings-Utskottet och
N:o 131 till Lag-Utskottet;

Herr TF. Farups m. fi:s motion, N:o 132, till Stats-Utskottet;

Herr P. Pehrssons i Törneryd motion, N:o 133, till Tillfälligt
Utskott;

Herr A. Keys motion, N:o 134, till Stats-Utskottet;

Herr A. P. Linds motion, N:o 135, till Stats-Utskottet;

Herr J. Sjöbergs i Stockholm motion, N:o 136, till Stats-Utskottet;

Herr P. M. Larssons i Loa motion, N:o 137, till Lag-Utskottet;

Herr P. Waldenströms motioner, Näs 138 och 139, till Lagutskottet; Herr

A. Hedins motion, N:o 140, till Lag-Utskottet;

Herr Grefve E. Sparres motion, N:o 141, till Stats-Utskottet och

Herr S. L\ Noréns motion, N:o 142, till Banko-Utskottet.

§ 5.

Herr Talmannen tillkännagaf, att han låtit uppgöra förslag till
gruppering och fördelning af de motioner, som af Kammaren blifvit
hänvisade till behandling af Tillfälligt Utskott, lrvilket förslag var af
följande lydelse:

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6.

Förslag till fördelning af de motioner, hvilka af Riksdagens Andra
Kammare blifvit hänvisade till behandling af Tillfälligt Utskott:

l:o.) Till behandling af ett Tillfälligt Utskott (N:o 1) torde få
öfverlemnas motioner af:

Herr G. Jansson, N:o 38, angående ändring i 24 och 33 §§ af
gällande folkskolestadga;

Herr E. Wretlincl, N:o 46, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
om. framläggande af lagförslag rörande skyldighet för församlingarne
i riket att i mån af omfång och folkmängd hos sig anställa nödigt
antal barnmorskor med bestämd minimilön;

Herr J. Bengtsson, N:o 56, om underdånig skrifvelse angående
ändring i Kongl. kungörelsen den 11 September 1877 om fortsättningsskolor; Herr

P. A. Siljeström, N:o 79, om vaccinationstvångets afskaffande;

Herr A. J. Lytli, N:o 96, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om åtgärders vidtagande för beredande af rättighet för qvinna
att innehafva klockaretjenst;

Herr A. Göransson, N:o 124, om tillägg till § 34 i Kong!, förordningen
den 20 Januari 1882 angående tolkskoleundervisningen i
riket.

,2:o.) Till ett annat Tillfälligt Utskott (N:o 2) torde få hänvisas
motioner af:

Herr P. M. Larsson i Loa, N:o 26, angående ändringar och tilllägg
i Kongl. förordningen om mått och vigt af den 22 November 1878;

Herr E. Thermcenius, N:o 31, angående ändring i gällande lagstiftning
beträffande försäljning af vin och maltdrycker till afhemtning;

Herr P. Waldenström, N:o 47, om inskränkning af rättigheten att
försälja vin och maltdrycker;

Herr IF. Gibson, N:o 51, om tillägg till Kongl. kungörelsen den
30 November 1876 angående försäljning af vin m. m.

Herr J. E. WiJcsten, N:o 68, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
om förändrade bestämmelser rörande öfverlåtelse af åborätt till kronohemman
och krononybyggen;

Herr A. G. Jönsson i Mårarp, med förslag till ändring af 15,
16 och 17 §§ i Kongl. förordningen den 26 November 1875 angående
eldfarliga oljor och vissa andra dermed jemförliga vätskor;

Herr L. Larsson i Fole, N:o 104, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande ändring i Kongl. förordningen den 22 November 1878 angående
mått och vigt.

3:o.) 1 ill ett tredje Tillfälligt Utskott (N:o 3) torde få öfverlemnas
motioner af: t

Herr Aug. Bakström, N:o 55, angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t om beredande af utvidgad rätt för enskilde att genom statens
postinrättning få meddela sig med statens myndigheter;

N:o 6.

Lördagen den 31 Januari.

Herr vice Talmannen L. 0. Larsson, N-o 69, angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t om åtgärders vidtagande emot rikets skuldsättning
till utlandet;

Herr C. J. Pettersson i Eksebo, N:o 82, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande rätt för delegare i sockne- eller distriktsmagasin att
besluta om dessas användning;

Herr Lasse Jönsson, N:o 85, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t
om åtgärder till beredande af trygghet för att till välgörande eller
allmännyttiga ändamål donerade egendomar och medel varda rätt
förvaltade och använda;

Herr E. von der LancJcen, N:o 100, angående skrifvelse till Kong].
Maj:t om utredning i fråga om vilkoren för inrättande af en allmän
lånekassa för Sveriges kommuner;

Herr P. Pehrsson i Törneryd, N:o 133, angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t om utverkande på diplomatisk väg af hemorts- och försörjningsrätt
inom grannländerna lör svenskt arbets- och tjenstefolk,
som under viss längre tid derstädes oförvitligen försörjt sig.

Detta förslag, som nu upplästes, blef af Kammaren godkändt;
och hade Kammaren sålunda beslutat att tillsätta tre Tillfälliga Utskott.

I afseende å dessa Utskotts sammansättning fattades enahanda
beslut som vid de närmast föregående riksdagarne, eller att i hvarje
Utskott skulle ingå nio ledamöter, men att några suppleanter för
dessa ledamöter icke skulle utses. _

Slutligen beslöt Kammaren, jemväl på framställning af Herr Talmannen,
att val af ledamöter uti de sålunda beslutade Tillfälliga Utskotten
skulle anställas Onsdagen den 4 instundande Februari.

§ 6.

På hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren att, i enlighet
med derom vid talmanssammanträde träffad öfverenskommelse,
Lördagen den 7 instundande Februari företaga val af dels sex revisorer
jemte tre revisorssuppleanter för granskning af statsverkets, Riksbankens
och Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, dels ock två
revisorer och två revisorssuppleanter för hvart och ett af Riksbankens
afdelningskontor i orterna.

§ 7.

Likaledes beslöt Kammaren, jemväl uppå hemställan af Herr
Talmannen, att Onsdagen den 11 nästkommande Februari företaga
val af dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, hvilken, enligt 69 §
Riksdagsordningen, eger att döma, huru vida Högsta Domstolens samtliga
ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas,
dels ock tolf valmän att, gemensamt med tolf valmän från Första
Kammaren, välja komiterade för tryckfrihetens vård.

Lördagen den 31 Januari.

N:o 6,

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr G. E. R. Roth under 8 dagar från och med den 4 Februari,

„ J. Larsson „ 7 „ „ „ 4 „

och „ C. Herslow „ 10 » » 5 »

§ 9.

Justerades protokollsutdrag,
skildes kl. e. m.

hvarefter Kammarens ledamöter åt In

fidem
//. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prat. 1S85. N:o G.