RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1885:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1885. Andra Kammaren. N:o 46.

Måndagen den 27 April.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Memorial N:is 32 och 33; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtanden
N:is 5 (i samlingen N:o 16) och 6 (i samlingen N:o 17).

§ 2.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
dervid först i ordningen förekom

Punkten 31, deruti Utskottet hemstälde, att Riksdagen, med
bifall till Kongl. Majds i ämnet gjorda framställning, måtte till
restauration af Upsala domkyrka, hufvudsakligen i enlighet med
en af Kongl. Maj:t derför faststäld plan, bevilja ett anslag af

500,000 kronor samt deraf på extra stat för år 1886 anvisa 70,000
kronor.

Emot denna Utskottets hemställan hade, enligt anteckning
å utlåtandet, reservation anmälts af Herrar C. Ifvarsson, vice Talmannen
L. O. Larsson, A. P. Danielson, S. Nilsson, N. Petersson,
S. Andreasson, G. Eriksson, J. Jonsson, M. Jonsson, O. B. Olsson,
A. Persson och P. Pehrsson.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Gunnar Eriksson: Såsom af Utskottets betänkande
synes, hafva samtlige dess ledamöter från denna Kammare reserverat
sig emot Utskottets hemställan i denna punkt. Det är
på grund deraf som jag tager mig friheten anhålla om proposition
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 46. 1

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

N:o 48.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

på afslag derå, i förhoppning att Kammaren är af samma tanke
som reservanterna. Såsom skäl för detta mitt yrkande ber jag
att få hänvisa till den motivering, som Utskottet anfört i följande
punkt.

Herr Dickson: Om man jemför denna punkt i Utskottets

betänkande med den nästföljande, kan man blott draga den slutsats,
att det verkligen stundom kan inträffa, att Kammaren icke
har någon ledning af Utskottets förslag. Ty ehuru begge dessa,
punkter afse ämnen, som äro alldeles likstälda, har Utskottet under
den ena tillstyrkt och under den andra afstyrkt hvad Kongl.
Maj:t begärt. Motiveringen i den ena punkten är också alldeles
motsatt motiveringen i den andra, så att den enskilde riksdagsmannen,
som vill bilda sig ett omdöme i frågorna, är uteslutande
hänvisad till Kong!. Majds proposition, alldeles oberoende af Utskottets
uppfattning af saken. Härför vill jag dock icke klandra.
Utskottets ledamöter och ännu mindre Utskottets sekreterare, som
har uppsatt motiveringen, utan jag måste klandra ödet, här under
form af lottsedeln. Het är den, som har varit den afgörande,,
och nog måste man medgifva, att det är ett svårt uppdrag för en
sekreterare att i alldeles likartade saker ena stunden motivera ett
tillstyrkande och en half timme derefter motivera ett afslag.

När jag genomläser motiveringen i de begge punkterna, kan
det icke undgå att förefalla mig, som om det skulle hafva varit
mycket angenämare för Utskottets sekreterare att få i 32:a punkten
använda samma motivering, som han begagnat i 31:a punkten,
ty det måste medgifvas, att motiveringen i den senare, der
det tillstyrkes bifall till Kongl. Maj:ts proposition, är verkligen
ganska tilltalande. Den fråga, som egentligen här föreligger och
bör vara bestämmande för det beslut, som skall fattas, är den,
huru vida och i hvilken grad dessa två gamla minnesmärken af
svensk byggnadskonst, hvarom de begge punkterna handla, skola
anses vara nationens tillhörighet och, i sådant fall, huru vida det
bör tillkomma staten att i större eller mindre mån bidraga till
deras restaurerande och vidmakthållande, eller huru vida de skola
betraktas endast såsom församlingarnes enskilda tillhörighet, med
hvilken de kunna förfara så som är mest öfverensstämmande med
deras tillgångar och vilkor, i hvilket fall dessa minnesmärkens
bevarande skulle vara endast församlingarnes skyldighet. Tänker
man noga på denna sak, så tror jag att med ett oförvilladt omdöme
man måste medgifva, att staten egen någon skyldighet i
detta afseende. Dessa gamla minnesmärken från en förgången
tids byggnadskonst i Sverige stå såsom sammanbindningslänkar
mellan Sveriges medeltid och nyare tid, och det kan väl icke vara
förenligt med hela landets heder och intresse att låta dessa minnesmärken
förfaras eller gå sin undergång till mötes, så vida man
icke sätter de materiella intressena framför de ideella. Dessutom

Måndagen den 27 April, f. m.

3 N:o 46.

bör man, om man utgår från den åsigten att underhållet af dessa
gamla byggnadsmarken skall tillhöra församlingarne, så att de
ensamma skola upprätthålla och restaurera dem samt bekosta deras
framtida underhåll, betänka deras fullkomliga oförmåga att göra
detta, och jag fäster mig nu särskilt vid den 32:ä punkten. Ty
huru kan man vilja, att ett litet samhälle sådant som Skara skall
underhålla en domkyrka? Man må vidare betänka, att i detta
fall både kommuner, landsting och framför ålit enskilda personer
visat ganska stor offervillighet för detta ändamål. Man kan icke
göra nu som förr i verlden, då till exempel Johan III påbjöd en
skatt på landtbefolkniugen i Yestergötland för restauration af Skara
domkyrka. Regeringen har nu ingenting annat att göra än att
gå till landets lagliga representanter och begära det biträde, som
erfordras. Om jag läser Utskottets motivering i den nu föredragna
punkten, så heter det der: »Återställandet af denna minnesrika

och ursprungligen praktfulla kyrkobyggnad har synts Utskottet
vara en angelägenhet, som för hela nationen är af på stort intresse,
att staten icke kan undandraga sig att, på sätt här föreslagits,
räcka den församling och de enskilde eu hjelpsam hand, hvilka
med betydliga offer sökt bringa företaget till verkställighet; och
då härtill kommer, att statsverkets tillgångar mer än väl medgifva
användandet på ifrågavarande ändamål af den summa, som blifvit
begärd, föranlåtes Utskottet, under åberopande jemväl af de skäl,
som i statsrådsprotokollet blifvit anförda, att hos Riksdagen hemställa»
o. s. v.

Der säger således Utskottet att det finnes medel till ändamålet.
Men när jag kommer till nästa punkt, säger Utskottet,
att det förestår så stora byggnadsarbeten, att Utskottet icke kan
tillstyrka något anslag. Utskottets betänkande är således i detta
afseende icke det ringaste konseqvent, och jag förutser att dessa
båda kyrkor få stå och falla gemensamt.

Här har af eu ledamot af Stats-Utskottet yrkats afslag, och
af betänkandet finner man, att samt liga denna Kammares ledamöter
i Utskottet afgifvit sin reservation mot Utskottets hemställan,
så att utgången i denna Kammare på förhand torde vara
gifven, hvarför frågan kommer att blifva föremål för gemensam
votering.

Jag får vid sådant förhållande blott och bart inskränka mig
till att hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till
Stats-Utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr And. Persson: Då den siste ärade talaren beklagade,
att Stats-Utskottets motivering här gick i olika rigtningar i 31 :a
och 32:a punkten, kan jag icke förneka, att den anmärkningen i
viss mån är rigtig. Men hans uppgift, att utslaget skulle hafva
fälts af den förseglade sedeln, är icke rigtig, emedan den ärade
talaren kan finna, att en af Första Kammarens ledamöter i 32;a

Anq. anslag
till restauration
af TJpsala
domkyrka.

(Forts.)

No 46. 4 Måndagen den 27 April, f. m.

rn9''. aIlsla9 punkten röstat med Andra Kammarens ledamöter; ja, jag erinrar
tion^Up- nu’ ^et var 3 af Första Kammarens ledamöter, som röstade
sala dom- Ine<^ Andra Kammarens. Således var det en gifven majoritet mot
kyrka. anslaget till Skara domkyrka. Jag skall emellertid nu icke uppe(Forts.
) hålla mig vid frågan om Skara, då den punkten ännu icke är
föredragen. Jag vill blott med anledning af den siste talarens
yttrande, att man icke nu, såsom i Johan III:s tid, kunde skrifva
ut en skatt på befolkningen i Vestergötland för restaurerandet af
Skara domkyrka, anmärka, att vi icke torde hafva skäl att beklaga
oss öfver att den tiden är försvunnen.

Beträffande Upsala domkyrka lärer det blott vara en tidsfråga,
när den skall undergå eu nödig restauration. Mig bar det
emellertid synts, som om man, då dels genom frivilliga bidrag,
dels af domkyrkans egna tillgångar och dels från församlingen
samlats medel till ett belopp af 408,000 kronor, kunde göra dessa
medel fruktbärande under några år och låta restaurationen anstå,
till dess beloppet vuxit till en tillräckligt stor summa för restaureringens
utförande. Då dessutom staten under den närmaste tidsperioden
har att utföra ganska stora byggnadsföretag, Indika — det
måste vi erkänna — äro af större vigt för samhället i dess helhet
än de nu ifrågavarande, synes mig det begärda anslaget böra
afslås.

Dessa äro de enkla skäl, som för mig varit bestämmande i
denna fråga och hvilka, såsom jag tror, äfven äro tillräckliga att
motivera afslag å den Kong! propositionen.

Herr Grefve Sparre: Då vid ett föregående sammanträde

här framkastades åtskilliga anathemata mot vår statskyrka, och
jag tillät mig att deremot gifva en replik, erfor jag med en viss
glädje, med en viss fosterländsk stolthet, att min åsigt om olämpligheten
af anfall mot statskyrkan gillades af flertalet af Kammarens
ledamöter. Jag vill önska, jag vet icke om jag vågar såga:
jag hoppas — jo, jag hoppas, att Kammaren i dag skall genom
handling visa samma sympatier för kyrkan genom att icke låta
vårt första, största och bästa tempel förblifva stående missprydt,
förderfvadt och ej vidare tjenligt såsom representant för
den tidssmak, som rådde då det byggdes, behöfvande reparation
och förbättring; jag hoppas, säger jag, att Riksdagen på Kongl.
Maj:ts framställning om en restauration af Upsala domkyrka, så
att den vid firande af trehundrade årsfesten af Upsala mötes beslut
skall visa sig i ett landet värdigt skick, icke skall svara med
ett afslag.

Om det land, hvarifrån Gustaf Adolf utgick för att med sin
lilla hop försvara deu protestantiska kyrkan i strid mot påfveväldet
och tyska kejsardömet, om detta land skulle anse sig mer
än något annat befogadt att visa, att det vårdar sig om sina tempelbyggnader,
så skulle väl ingen säga något derom, men mycket

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

skulle man hafva att säga, om detta land, ehuru till sina dimensioner
förminskadt, numera icke skulle vårda sig om sina tempel.
Det är i betänkandet upplyst, att enskilde personer subskriberat

133,000 för ändamålet, h vilket således visar, att enskilde personer
i Sverige hysa känsla för detta rikets förnämsta tempels upprätthållande;
och skulle verkligen vid sådant förhållande Riksdagen
vägra det nu ifrågasatta understödet? Man har sagt, att vi
hafva andra byggnader att sörja för. Ehuru jag icke kan påstå,
att denna Kammare t. ex. är en lämplig plats för mellan 200
och 300 personer, får jag dock säga, att snarare må frågan om ett
nytt riksdagshus hvila 1, 2, ja, 10 år, än jag vill vägra anslag för
upprätthållande af Upsala domkyrka. Äro verkligen våra tillgångar
sådana, att vi skola vägra att upprätthålla våra tempel? Har
man icke lyckligtvis att visa en ojemförligt god finansiel ställning,
så god att. vi kunna bevilja eu väsentlig efterskänkning af våra
skatter? År det icke då lämpligt, att vi vårda oss om dessa byggnader.
Eller skola vi med lugn åse, äfven då enskilde göra stora
uppoffringar, att ingenting blir från statens sida gjordt. Jag kan
omöjligen föreställa mig det. Jag föreställer mig, att likasom vi
hafva känsla för vår religion, för hvilken vi kämpat, vilja vi äfven
bevara och vårda våra stora minnen, och detta sker lämpligen
genom upprätthållandet af våra monumentala byggnader.

Jag vill icke i ett ämne sådant som detta blifva lång; jag
anser det alldeles öfverflödigt, ty jag hoppas, att hvar och en,
som har känsla för religionen, för vårt land och för Upsala, känner
att detta är ett offer, som måste göras på fäderneslandets altare,
och jag hemställer derför om bifall till Utskottets förslag.

Herr Gustafsson: Skulle det vara sant hvad som står
i detta utskottsbetänkande, eller att vördnaden för våra stora
minnen skulle vara skäl nog för beviljande af det nu begärda
anslaget till restaurering af Upsala domkyrka, då skulle det också
vara sant, att våra förfäder sedan 150 år tillbaka icke haft denna
vördnad, ty Upsala domkapitel har ju erkänt, att domkyrkan varit
sådan den nu är i öfver 1 Va sekel. Jag tror dock, att vördnaden
för våra stora minnen kan finnas äfven i dens hjerta, som
nekar detta anslag, så länge staten har andra mera trängande
byggnadsbehof. Och att sådana finnas, veta vi väl. Här talades
i förgår om ett byggnadsbehof, som är mest trängande af alla,
nemligen riksdagshuset; oeh vi måste väl erkänna, att detta behof
är mera trängande än Upsala domkyrkas restaurering, ty det
ändamål, hvartill domkyrkan användes, eller gudstjensten, kan ju
dessförutan försiggå utan störande inverkan. Deremot måste jag
gent emot Grefve Sparre säga angående den tjenst, som här af
oss förrättas, att vi äro på visst sätt skickade hit som prester att
offra på fosterlandets altare, men vi kunna icke fortfara i denna
tjenst, ty det är vi sjelfve som blifva offren — för de lokala för -

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag hållandena härstädes. Det kan väl också blifva tu tal om, huru
^tion^U0 V^a ^ ar s^ens skyldighet att bygga och restaurera kyrkor,
s^ala dom- till, hvilken princip i detta hänseendet hittills följts, finna

kyrka. vi, att kyrkor i allmänhet blifvit byggda af de respektive försam(Forts.
) lingarne och prydda genom enskildes fromma gåfvor. Denna
princip måste också vara den rigtiga, ty kyrkan bör, så att säga,
vara ett uttryck af församlingens religiositet. Bygger eller restaurerar
man kyrkor för statens medel, inkommer man deremot på
en falsk princip; ty statens medel äro samlade från alla håll, och
det kan då lätt hända, att många få lemna bidrag till en kyrka,
hvars ändamål de icke kunna gilla. I så väl statsrådsprotokollet
som Utskottets utlåtande har förklarats, att vårt folk hyser en liflig
åstundan att få Upsala domkyrka restaurerad efter Helgo Zettervalls
ritning, hvarjemte Utskottet yttrar, att denna restaurering
är eu nationens allmänna angelägenhet. Jag ber om ursäkt, att
jag betecknar dessa uttryck såsom fraser utan verklig grund.
Icke kan man såsom ett uttryck af folkets lifligaste åstundan i
detta fall beteckna den omständigheten, att bidrag till restaureringen
tecknats af ett mindre antal enskilde. Den större delen
af vårt folk, som bor i de djupa dälderna, har aldrig sett Upsala
domkyrka och skall säkert lefva och do utan att hafva fått se
den; och jag frågar: kan man säga om den, att det är dess lifligaste
åstundan att få Upsala domkyrka restaurerad efter Helgo
Zettervalls ritning? Nej, det är icke folkets lifligaste önskan;
uttrycken derom äro tomma fraser, ingenting annat. Siatens
tillgångar, säger man, tillåta mer än väl beviljandet af detta
anslag. Har staten så rikliga tillgångar, låtom oss då lägga
dem till den fond, som är så nödvändig för byggandet af ett nytt
riksdagshus, af detta nationens tempel, hvars uppförande bör gå
i första rummet.

För öfrigt tror jag icke, att Upsala domkapitel, äfven om
detta anslag icke beviljades, derför behöfver uppgifva tanken på
domkyrkans restaurering; ty domkapitlet har ju, såsom Herr Anders
Persson sagt, ett samladt kapital på 408,000 kronor; och vill man
ej, såsom också föreslagits, låta detta kapital stå och växa, kan
man följa Öfverintendentsembetets anvisning i punkten 32 af
detta betänkande, nemligen, sedan man nu fått en restauroringsplan
gifven, uppföra de delar, som anses vara de vigtigaste, och
lemna det öfriga åt framtiden, då penningar kunna fås äfven dertill.
Och att Upsala domkyrka kan få penningar, ses af betänkandet,
der det säges, att på senare tider 138,000 kronor användts
på arbeten inom kyrkan, och att kyrkan ändå har 75,000
kronor qvar. Detta visar, att kyrkan ingalunda är utan tillgångar.
Användas således de nu tillgängliga 408,000 kronorna till
utförande af de nödvändigaste arbetena, kan väl i framtiden genom
kyrkans egna medel, insamlade, fromma gåfvor och kollektör äfvensom
möjligen — eftersom här talats om konung Carl XILs frikostig -

Måndagen den 27 April, f. in.

Nio 46.

liet — någon ytterligare kunglig frikostighet nödiga tillgångar till Ang. ansia9
det öfriga arbetet kunna beredas. ^onajMfT*"

Jag anhåller, Herr Talman, om afslag å Utskottets hem- ^aiadonfStällan.
kyrka.

(Forts.)

Herr Ekman: Jag hade icke tänkt begära ordet i denna

fråga för att icke uppröra Grefve Sparres för kyrkliga ting mycket
känsliga sinne; men sedan Grefve Sparre sjelf tagit till ordet på
ett sådant sätt, som han gjort, kan jag omöjligt underlåta att också
yttra några ord.

Grefve Sparre gladde sig först och främst deröfver, att Kammaren
förliden Lördag gaf honom sitt bifall till känna; men
han synes hafva förgätit, att Kammaren tyckes hafva en viss
muntration af att ibland höra Grefvens föredrag här, och det
torde således icke vara så alldeles säkert, att hvad Grofven tager
för ett bifall till hvad han sagt, verkligen också är det.

Vidare yttrade Herr Grofven, att han hoppades att Andra
Kammaren skulle i dag visa sina sympatier för kyrkan. Hvarigenom?
Jo, genom att — bygga torn. Nej, mine herrar, jag
tror icke, att den rätta sympatien för svenska statskyrkan ådagalägges
genom att bygga torn. Af större vigt är, att man har ett
öppet öga för denna kyrkas inre brister och förfall. Emellertid
bevisar detta Grefve Sparres yttrande, att han mycket litet förstår
den närvarande tidens kraf och att han mycket litet känner
folkets tankar och önskningar i detta hänseende. De protestantiska
tendenserna, hvarom Grofven talat, böra vårdas på annat
sätt än genom att bygga torn. Låtom oss först vårda protestantismens
grundprinciper, och låtom oss förverkliga dem inom kyrkan.
Sedan kunna vi ju tänka på att bygga torn, om sådana
äro af nöden. Det är eu underlig tid, vi lefva uti, med märkliga
tidens tecken, på hvilka jag mycket tänkt de senare åren. Under
det att statskyrkans fogningar lossna och remna, och under det
att folket i massa vänder henne ryggen, bygger man torn. Här
råder en verklig tornmani. Man har på senare tider färdigbyggt
torn på domkyrkorna i Lund och Vesterås; man har nyligen
tagit ned ställningarna till tornbyggnaden för domkyrkan i Linköping,
och nu skall man bygga torn på domkyrkorna i Upsala
och Skara. Det är alls icke en protestantisk tendens, som går
igenom detta, det är eu katolsk. Katolikerna förstå, att när man
icke kan fängsla menniskornas sinnen på annat sätt, skall man
bygga monumentala byggnader, för alt massorna skola stå och
gapa derpå och förundra sig öfver det märkvärdiga i sådant.

Herr Grefve Sparre sade, att vi hafva kämpat och blödt för vår
kyrka och tro. Detta är endast en tom fras och ingenting annat.

Ty huru mycket har väl Herr Grefven kämpat för sin tro, än
mindre blödt för densamma? Men det hafva våra förfäder deremot
gjort. När de tider komma, att vi verkligen offrat och lidit

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag något för vår tro, då först är det på sin rätta plats, att vi föra ett
»SdaBt sprit

sala dom- o 1111 sist »er jag ia nämna, att om jag blir satt i valet att
kyrka. anslå en half million till en riksdagshusbyggnad eller till Upsala

(Forts.) domkyrka, kan det icke för mig ett enda ögonblick vara tvifvela,
ktigt, att jag bör välja det förra. Då uträttar man något verkligt
nyttigt med dessa penningar. Under det att vårt folk i ekonomiskt
hänseende känner sig tryckt, tror jag icke att det skulle
med glädje mottaga det budskapet, att vi här uppe anslagit en
half million till ett så improduktivt ändamål som att bygga torn
på Upsala domkyrka.

På grund af hvad jag anfört anhåller jag, Herr Talman,
om bifall till reservanternas förslag.

Herr Pehrsson i Törneryd: Man finner af den Kongl.
propositionen likasom af Utskottets betänkande, att det icke är
fråga om att återställa Upsala domkyrka i dess ursprungliga skick.
Derom endast var det likväl tal år 1875, när det var fråga om
anslag för samma kyrkas restaurering. Sedan dess har man gått
ifrån denna plan och upptagit en annan, som väl kan hända går
ut på att göra kyrkans utseende ännu mera storartadt, men ingalunda
endast afser det första syftemålet, som väl egentligen borde
vara det förnämsta att sträfva till. Denna omständighet synes
mig vara särdeles beaktansvärd, emedan det väl icke skäligen kan
ifrågasättas, att staten, då det icke är fråga om att återställa detta
gamla tempel i dess ursprungliga skick, utan snarare att bygga
eu ny kyrka i Upsala, skall göra detta på det ena stället mera
än på det andra. Kammarens ledamöter, som hafva bevistat näst
föregående riksdagar, och helt säkert öfriga ledamöter också,
hafva mycket väl reda på huru svårt det varit för Riksdagens
båda Kamrar att kunna ena sig om plats och kostnaden för ett
nytt riksdagshus. Andra Kammaren har vid olika tillfällen afslagit
frågan, och ett af de vigtigaste skälen härtill torde hafva
vant, att kostnaderna varit för högt tilltagna. När man nu ser,
att Riksdagen drar sig för kostnaderna, då det är fråga om ett
så vigtigt ändamål som att bygga ett nytt riksdagshus, må man
väl icka förtänka, om man drar sig för att bevilja de medel, hvarom
här är fråga. lör min del kan jag icke säga på samma sätt, som
Herr Grefve Sparre sade, eller att han hellre ville vara med om
att bevilja detta anslag till Upsala domkyrka och uppskjuta byggandet
af ett nytt riksdagshus, om det så vore i tio år, om jag
hörde rätt, utan jag anser, att byggandet af ett nytt riksdagshus
är ett af de angelägnaste byggnadsföretag Riksdagen har att besluta.
Jag vågar till och med uttala det omdömet, att mer än
en af Kammarens före detta ledamöter nedgått i en för tidig
graf till följd af den förskräckligt ohelsosamma luften i Kamrarnes
plenisalar, i synnerhet under de sena aftonplena, och jag är öfver -

N:o 48.

Måndagen den 27 April, f. m.

ty§ad, uh» denna åsigt delas af af flere utaf båda Kamrarnes ledamöter.
Och under sådana omständigheter vill man hellre uppskjuta
byggandet af ett riksdagshus ända till tio år och i stället
anslå medel till Upsala domkyrkas nybyggnad! Den enskilda välgörenheten
får nog ett godt handtag af biskoparne vid fråga om
restaurering af Upsala domkyrka. De svenska biskoparne äro så
väl aflönade, att de kunna utan känbar uppoffring föregå med
goda exempel, då det gäller att på enskild väg insamla penningar
för ett ändamål sådant som detta. Men må nu denna tanke hos
mig vara mer eller mindre berättigad, så, då så många och angelägna
byggnadsföretag som nu förestå, såsom nytt riksdagshus,
riksarkiv, riksbankshus och kaserner, hvilkas sammanlagda kostnader
uppgå till flera millioner kronor, kan man ej gerna samtidigt
vara villig lemna ett statsanslag på en half million kronor
till restaurering af Upsala domkyrka. Jag yrkar för den skull
utslag å Ivongl. Maj:ts proposition och Stats-Utskottets hemställan.

Herr Itydin: När jag fann att Stats-Utskottets samtlige

ledamöter från Andra Kammaren reserverat sig vid denna punkt,
frågade jag mig, hvari orsaken till denna reservation kunde ligga,
utan att jag var i stånd att derpå uppleta något bestämdt svar.
Nu har emellertid en ärad representant från Skåne hörts yttra,
att han ansåge det nu ifrågasatta anslaget vara allenast en tidsfråga,
och att saken för närvarande borde uppskjutas till följd af
de stora byggnadsföretag, som i öfrigt stode på dagordningen.
En ärad talare från Jernhand har emot anslaget åberopat de skäl,
som i Utskottets betänkande äro anförda emot anslags beviljande
till Skara domkyrka, och i hvilka skäl han förklarade sig väsentligen
instämma. Det första af dessa skäl är det, att Skara domkyrkas
restauration egentligen innebure en nybyggnad. Att icke
detta är förhållandet med restaureringen af Upsala domkvrka bör
livar och en finna, som läst utskottsbetänkandet i fråga derom.
En ärad talare från Blekinge anmärkte, att man icke antagit
Zettervalls första förslag. Men detta beror derpå, att man velat
restaurera kyrkan i det skick man antog densamma hafva haft
under medeltiden, eller i enlighet med den götiska och särskildt
den baltiskt götiska stilen, samt att man fann Zettervalls senare
ritningar grunda sig på ett närmare studium af den nordiska
kyrkostilen, i enlighet hvarmed det först uppgjorda förslaget blifvit
något förenkladt. Det andra af de af Utskottet anförda skäl för
afslag å det begärda anslaget till domkyrkan i Skara är, att kostnaden,
som till restaureringen erfordras, ej är bestämd. Detta
skäl förfaller naturligtvis i fråga om Upsala domkyrka, ty kostnaden
för dess restaurering är bestämdt beräknad. Talaren från
Jernhand har uttalat den åsigt, att restaureringen borde småningom
bringas till verkställighet med tillgängliga medel enligt
godkänd restaureringsplan och efter hand fullbordas. Men huru

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag lång tid skulle icke härför åtgå, då, enligt hvad Kongl. Maj:ts
.till restaura- proposition utvisar, öfverskottet af konsistorii medel uppgått årtl°saladom-
%en i medeltal till blott 587 kronor. Dessa voro de af den ärade
kyrka. talaren från Jemtland anförda skäl. Men jag antager att han i

(Forts.) sjelfva verket grundar sitt yrkande om af slag på samma skäl
som Herr Anders Persson, nemligen de stora byggnadsföretag
som förestå. Ur sådan synpunkt fruktar jag att det aldrig skall
visa sig möjligt att bevilja det ifrågavarande anslaget, ty byggnadsföretag
förestå ständigt. Hvad dessa byggnadsföretag angår, så
har ju redan länge tvistats om tomten, hvar de böra stå, och
huru behjertansvärdt det än må vara, att ett nytt riksdagshus,
tillfredsställande fordringarne, må blifva uppfördt, så är jag dock
fullt förvissad, att Upsala domkyrka skulle hinna vara fullt restaurerad,
innan eu sådan byggnad kommer till stånd eller kanske
innan tomt derför blifvit bestämd. Men jag öfvergår till de öfriga
skäl, som emot anslagets beviljande blifvit anförda och deribland
i främsta rummet till det af talaren på stockholmsbänken anförda,
att, när man under 150 år gjort intet, så vore det icke heller
skäl att nu göra något. Detta skulle leda till den slutsats, att man,
änskönt intresset derför vaknat, alldeles ingenting borde göra för
våra fornminnen, ty det har också varit en tid, då man ingenting
åtgjort vid dessa. Ett sådant förfarande står dessutom i min
tanke fullkomligt i strid med det svenska folkets egna tydligt
uttalade önskningar, hvarpå vårt nationalmuseum, som är uppfördt
för en kostnad af 2,700,000 kronor, utgör ett bevis. I samma
mån intresset för fornminnenas bevarande vuxit, hafva också dessa
intressen i alla protestantiska land grupperat sig kring de gamla
kyrkorna, såsom de vackraste minnena från forntiden, och särskilt
finner man hurusom stora uppoffringar och kostnader nedläggas
för restaurering af domkyrkorna. Man anser nemligen, och jag
tror att vi icke kunna undgå att göra detsamma, att det vore
en pligt mot ett folk, som under 150 år med gifmildhet och uppoffringar
utfört denna stora byggnad, att icke låta densamma
förfalla. Detta är ett argument, som man icke kan komma ifrån,
utan att anses icke bry sig om sin egen historia.

Men jag medgifver, att det finnes åtskilliga skäl, som kunna
tala för att icke nu åstadkomma något i detta hänseende. De
anförda skälen kan jag likväl icke finna så giltiga, att frågans
afgörande derpå bör bero. Man säger nemligen, att medel saknas,
och att ändamålet icke är af den beskaffenhet, att man på detta
sätt bör lemna anslag, äfven om man behjertar sjelfva saken.
Jag vill då fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att för icke
längre än ett par år sedan beviljades ett anslag af 400,000 kronor
till Piladelfia-expositionen, för att Sverige ett ögonblick skulle kunna
uppträda inför verlden. Nu begäras 500,000 kronor, fördelade
på sju år, för att Sverige skall kunna bevara ett dyrbart minne
från gamla tider. Vidare vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet

Måndagen den 27 April, f. m. 11

på, att Riksdagen icke var så njugg, då det var fråga om en tomt
iör Vetenskapsakademien, hvartill beviljades 250,000 kronor, ehuru
ännu icke något vidare blifvit åtgjordt i afseende på sjelfva byggnaden.
Om man vidare läser det utlåtande, som nyligen utdelats,
angående de byggnadsföretag, som äro i fråga, finner man, att
tomterna kosta öfver en million kronor, innan man kan påbörja
byggnaderna. År det då så vågadt att begära 500,000 kronor,
fördelade på sju år, till restauration af Upsala domkyrka. Hvad
jag nyss talade om gälde naturligtvis frågan om ett riksdagshus
i första rummet och derefter äfven ett riksbankshus. Man har
ansett, att den nuvarande tomten för Riksbanken icke vore till
nöjes, derför att man ville hafva ett riksbankshus i öfverensstämmelse
med nutidens fordringar, utan har föreslagit tomter, hvilkas
anordnande för byggnader skulle fordra 500 å 800 tusen kronor. Banken
skall vara af monumental beskaffenhet, så att den i jemförelse
med andra lands byggnader skall hafva en viss prydnad,
och så att Sverige i detta fall icke står efter andra land. Under
sådana förhållanden frågar jag, om det kan vara obilligt att bevilja
500,000 kronor för ifrågavarande ändamål. Om man ser
till, huru man i detta fall gått till väga i andra land, finner man,
att t. ex. i Tyskland stora kostnader nedlagts på domkyrkors
restauration, och vårt grannland Danmark bär under de sista
tio åren beviljat öfver 1 Va million för samma ändamål. På
samma sätt har Lunds domkyrka restaurerats till sitt ursprungliga
prydliga skick, och jag tror, att kostnaden härför uppgick
till eu million. Till ungefär samma summa skulle restaurationen
af Upsala domkyrka uppgå. Men, säger man, detta tiar Lunds
domkyrka gjort för egna medel. Ja, detta är mycket rigtigt.
Men orsaken, hvarför icke Upsala domkyrka kan göra detsamma,
är den, att under den tid, då Sveriges sjelfständighet stod på
spel och det var nödigt att betrygga densamma genom att tillgripa
alla tillgångar, som funnos, skedde en reduktion af kyrkogodsen,
och jag vill särskildt fästa uppmärksamheten derpå, att
derigenom reducerades 264 mantal. Domkyrkan hade i medlet
af 16:de seklet en inkomst af sina gods, som uppgick till ett
värde af 40,000 kronor årligen. Om dessa forna tillgångar nu
funnos, huru betydliga skulle de icke vara i vår tid! Då hade
man nu icke behöft vända sig till Riksdagen för denna sak, utan
varit i samma lyckliga belägenhet som Lund. Då nu staten reducerat
domkyrkans tillgångar och användt dem samt de tillgångar,
som förefunnos vid reduktionen, icke på något sätt kunna
sägas blifvit gifna af staten, utan helt och hållet tillkommit genom
enskilda donationer, så vågar jag hemställa, huru vida icke i
detta fall det är för staten en pligt att bevilja hvad sombegäres
för denna restauration. Denna statens pligt har erkänts af konungarne
Johan III, Gustaf II Adolf och Carl XII, då reparationerna
varit nödvändiga i följd af olyckshändelser.

N o 46.

Avg. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

Måndagen den 27 April, f. m.

Det har invändts af ett par talare, att det icke är skäl för
staten att bygga kyrkor, utan de enskilda församlingarne kunna
sjelfva bygga sina kyrkor. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, att frågan befinner sig på den ståndpunkt i Upsala, att man
der står vid skiljovägen att antingen använda penningarne såsom
bidrag till Upsala tempels restaurering eller också bygga en
egen kyrka. Jag frågar då: huru kan man under sådana förhållanden
betunga en enskild församling med en så beskaffad
restauration, som i detta hänseende kan ifrågakomma.

Jag vill vidare fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det här
icke gäller något farligt prejudikat. Domkyrkor från den katolska tiden,
som hafva fromma menniskor att tacka för sin uppbyggnad
och som i egenskap af stiftskyrkor käft en särskild, af församlingarne
oberoende ställning, äro de i Upsala, Skara, Vesteräs,
Vexiö, Linköping och Strengnäs; alla de andra hafva tillkommit
i senare tider och äro församlingskyrkor. Dessa, som jag nu
uppräknade, förlorade genom reduktionen sina tillgångar och betogos
derigenom den möjlighet, som förefans i Lund och äfven
hos de danska kyrkorna, att sjelfva bekosta sin restauration.

Jag kommer nu till frågan, huru vida man skall bygga idag
eller kan uppskjuta till i morgon. Jag vill i detta afseende fästa
uppmärksamheten på, att Skara kyrka håller på att ramla, och
att Upsala domkyrka är för närvarande i största behof af en reparation.
Ju längre man således dröjer, dess dyrare blir det, och
det är derför af vigt, att dessa restaureringar företagas så fort
som möjligt. Af den Kongl. propositionen finner man, att taket
på Upsala domkyrka ovilkorligen måste ombyggas, och äfven att
det norra tornet behöfver repareras. Kan det då vara skäl att
låta den ytterligare förfalla, innan åtgärd för dess restaurerande
företages. Man har sagt, att den tryckta ställningen i landet
borde tagas i betraktande och till följd deraf borde man säga
nej till det nu framlagda förslaget. Jag frågar om detta kan
vara något giltigt skäl för afstyrkande. Här är ju icke fråga
om någon beskattning, och då tillgång finnes att ombesörja dessa
byggnadsarbeten, så har, enligt min tanke, den tryckta ställningen
ingenting dermed att göra. Jag vill tvärt om påpeka det förhållande,
att om dessa byggnader skulle komma till stånd, är
det gifvet, att detta skulle för vår byggnadskonst vara af en stor
betydelse. De skulle dessutom påkalla arbeten, som vore till väsentlig
nytta för vårt land. På detta sätt skulle hos oss, såsom
i vårt brödrarike Norge, uppfostras en stam af byggnadsskicklige
arbetare. Jag anser således, att man här vid lag icke bör tala
om den tryckta ställningen i landet, allra helst genom dessa företag
näringarne otvifvelaktigt skulle höjas.

Om vi dessutom taga i betraktande, huru förhållandena i
detta afseende äro i Norge, så finna vi, huruledes Trondhjems
domkyrka står der såsom en fullkomlig ruin, men aktningen för

Måndagen den 27 April, f. m.

de gamla minnena hav gått så långt i detta land, att det norska
Storthinget och det norska folket ansett sig böra bekosta restaurationen
af denna kyrka. Enligt hvad som framgår af räkenskaperna
för åren 1869—1883, har kostnaden derför uppgått till

852,000 kronor, deraf det norska Storthinget årligen beviljat icke mindre
än 40,000 kronor. Samma summa beviljas fortfarande af norska
Storthinget till Trondhjems domkyrka, och detta till ett byggnadsföretag
af sådan beskaffenhet, att först inom 8 år kyrkan får
sitt chor färdigt, hvilket utgör omkring 1/s af hela byggnadsföretaget.
Man är mycket fäst vid detta gamla minne, och sannolikt
är att man fortfarande kommer att räcka en hjelpsam hand
till fullbordande af detta företag. Om vi taga denna anslagssumma
af 40,000 kronor om året i betraktande, så svarar den hos
oss, enligt vår folkmängd och våra förhållanden, emot 100,000
kronor, således mycket mer än som här begäres, nemligen 70,000
kronor till Upsala och 35,000 kronor till Skara domkyrka under
en kortare begränsad tid. Man kan derför icke annat än önska
framgång åt denna fråga. Det är i främsta rummet ur det religiösa
intressets synpunkt, som vi bjudas att visa vår vördnad
för den verksamhet, som kyrkan utvecklat under vår medeltid, en
verksamhet, som måste tillerkännas en ganska stor betydelse och
som fått sitt uttryck i de rika bidragen till dessa byggnadsföretag.
Det kan icke nekas, att fel vidlåda det katolska presterskapet
och de katolska hierarkerna, men man kan icke blunda för
att vi hafva denna kyrka att tacka för vår intellektuella bildning
och vår materiella odling och dessutom för den ordning, som småningom
utvecklat sig inom- vår rättskipning. Kyrkans verk var
fridslagarne — de första lagar, som sammanhöllo riket såsom en
enhet.

Kyrkan har mycket syndat och till följd deraf är man benägen
att endast taga detta i betraktande, men man ser icke på
det som. skedde i det tysta, denna stilla verksamhet af prester,
som varit intagna af en religiös känsla och ett varmt intresse,
utan man har blicken företrädesvis fäst på det politiska presterskapet.
Kyrkans bibehållande har så väl ur kulturhistorisk som
från byggnadskonstens synpunkt eu så stor betydelse, att man
icke hör låta ett så mäktigt arbete sammanfalla och blifva en ruin.

En ärad talare påpekade dessutom, att 1893, det vill säga
inom 7 år, förestår firandet af Upsala mötes beslut, detta Upsala
möte, som har varit bestämmande för den religiösa frihetens bevarande
i vårt land och som tillika var utgångspunkten för de
rörelser, som häfdat vår politiska frihet och vårt representativa
statsskick.. Upsala domkyrka bevarar dessutom stoftet af vår
sjelf ständighets grundläggare och bör derför på ett värdigt sätt
upprätthållas.

På alla dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag i
denna punkt.

N:o 4G.

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

14 Måndagen den 27 April, f. m.

Med Herr Rydin instämde Herrar Friherre Nordenskiöld,
Fredenberg och Tolf

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill för min del icke bestrida,
att det kunde vara skäl att understödja ifrågavarande företag,
under den förutsättning att mau vore förvissad, att det gälde att
återställa domkyrkobyggnaden i dess ursprungliga skick, och sålunda
att återställa en monumental byggnad som ett minne af
forna tiders byggnadskonst, men då bör man också vara på det
klara i det hänseendet, innan man beviljar något anslag. I detta
hänseende kan man emellertid åberopa sig på början af motiveringen
till det af Utskottet i nästa punkt yrkade afslaget. Förhållandet är
nemligen, att så vidt man kunnat utreda, har man icke fått någon
visshet om huru Upsala domkyrka ursprungligen varit beskaffad.
Det var det första, jag inom Stats-Utskottet frågade efter, nämligen
om man kunde lemna någon upplysning i detta hänseende.
Jag sökte förgäfves i handlingarna någon säker ledning för omdömet
härutinnan, och slutresultatet blef, att man hade icke något
annat att gå efter än en gammal ritning, efter hvilken man trodde
att kyrkobyggnaden blifvit påbegynt, men man hade ingen anledning
att tro, att den blifvit 1‘u’lbordad efter samma ritning.
Kyrkan har i alla fall undergått åtskilliga ombyggningar, restaurationer
och förändringar, och man vet alls icke huru den ursprungligen
sett ut. Följaktligen kan det icke vidare vara fråga om
ett monumentalt minnesmärkes återställande i sitt gamla skick,
och i och med detsamma har frågan förlorat sitt värde.

Jag vet icke om det vore lämpligt att bevara ett minne af
vår katolska kyrka såsom sådan. Om deremot minnet af vår
katolska kyrka kunde utplånas, så tror jag det skulle vara bättre,
ty när konung och folk måste sätta sig tillsammans för att störta
det välde presterna tagit sig, då kan det icke vara något minne
att taga vara på, och om man skulle höra efter bland folket, så
är det väl icke något i kyrkligt hänseende det har mer rädsla för,
än att den katolska religionen skall å nyo smyga sig in i landet.
Under sådana omständigheter kan jag åtminstone icke annat än
afslå anslaget. Jag tänkte till en början att här var en fråga,
der man borde bevilja något understöd, men så snart jag kom på
det klara med att här blott var fråga om ett nytt byggnadsverk,
så förlorade frågan sitt värde för mig, och jag hoppas att flertalet
af Kammarens ledamöter skall se frågan ur samma synpunkt.
De skäl, som blifvit i Utskottets utlåtande anförda för afstyrkande
af anslag till Skara domkyrka, äro fullt tillämpliga äfven i fråga
om Upsala kyrka. Gunnar Eriksson åberopade sig också derpå,
när han öppnade diskussionen i dag i denna fråga.

Hvad Herr Professor Rydin anfört derom, att man skulle
kunna upparbeta arbetsskickligheten till nytta för landsbygden
genom ifrågavarande byggnadsarbete, vill jag lemna detta hans

Måndagen den 27 April, f. m. 15

påstående åt sitt värde. Man lär väl icke kunna föreställa sig,
att man på landsbygden skall komma att uppföra sådana byggnader
som denna, och då förfaller detta argument.

Hvad han vidare yttrat om den fest, som skall firas i Upsala
till minne af Upsala mötes beslut, så lemnar jag derhän, om
det kan vara något skäl för allmogen att fira den festen. Jag
har hört af eu gammal vetenskapsman att, när frågau afgjordes,
så var det icke folket, blott adeln och presterskapet-, som afgjorde
frågan, under det bönderna fingo ligga på knä »utanför». Jag
kan icke garantera för saken, men jag har som sagdt hört det
af en gammal vetenskapsman; och om så är förhållandet, tror
jag icke att det är något synnerligen kärt minne att taga vara på.

Jag saknar således för min del anledning att understödja Utskottets
förevarande hemställan och yrkar afslag.

Herrar Öl. Andersson, Börjesson, Magnusson, Magn. Jonsson
och Pettersson i Al (vesta instämde i detta anförande.

Herr Jansson i Krakerad: Det är allmänt kändt och erkändt,
att så väl jordbrukare som industriidkare lida af svårt betryck
under de närvarande förhållandena. Dessutom har Hjelmaren—Qvismarens
sjösänkningsbolag begärt 5 års räntefrihet å
det erhållna statslånet 2 millioner kronor och dervid har lemnats
den upplysning, att eu dei fattige hemmansegare äro nödsakade
att gå från hus och hem, men trots detta, har dock ifrågavarande
räntefrihet icke beviljats af Riksdagen. Behofvet blef väl erkändt
i form af anstånd med räntans erläggande, men någon vidare
hjelp beviljades dock icke. Derjemte har Riksdagen jemväl afslagit
begäran om anslag för eu industriutställning i Stockholm.
Jag tror, att om nu Riksdagen skulle bevilja 500,000 kronor till
att bygga torn å denna domkyrka, så skall detta blifva ett dåligt
blad i 1885 års Riksdags historia. Det har yttrats, att Riksdagen
borde bevilja detta anslag från statskyrklig synpunk. För min
del vill jag icke vara med om något utfall mot statskyrkan, men
jag tror, att vare sig man hyser eller icke hyser sympatier för
statskyrkan, så kan man afsiå ifrågavarande anslag. Så vidt jag
har mig bekant, finnes det icke någon enda menniska i mitt
kommittentskap, som har något intresse för detta anslag.

Jag för min del vill icke gifva mig in på frågans historiska
betydelse, men jag tror att de, som hafva intresse för saken, kunna
ännu gifva litet mera för densamma. Jag har icke sett att prostinnor
och biskopinnor sökt verka något på enskild väg. Jag
tror att på den vägen kunde nog samlas ännu ett eller annat
hundratusental kronor, så att det icke kunde vara så nödigt att
Riksdagen beviljade detta anslag. Sådan verksamhet skulle utan
tvifvel lända ifrågavarande damer till stor heder. Jag yrkar afslag
å Utskottets hemställan.

N:o 46.

Ang. anslag
till restauration
af JJpsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 18 April, f. m.

Ang. anslag Herr Nyström: Jag vill blott i korthet tillkännagifva

till restaura- mjn ståndpunkt. Jag kommer att rösta mot det föreliggande förtl&ala<lom-~
s^aSet> först och främst derför att här föreligga många andra
kyrka. byggnadsföretag, som äro vida vigtigare, såsom redan är påpekadt,
(Forts.) och för det andra och i synnerhet derför — och det är en omständighet,
som ännu ingen påpekat — att det intresse, som man
förmenar sig vilja befrämja genom restaureringen och fullbordandet
af dessa medeltidsdömer, verkligen icke är något protestantiskt
intresse. Man har talat om att dessa byggnader skola
fullbordas för att verka för sitt ändamål, för den religiösa känslan,
men dessa byggnader äro icke byggda för ett ändamål, som tillhör
den protestantiska kyrkan. De protestantiska kyrkobyggnaderna
afse Guds ords predikande och gemensam uppbyggelse, men de
katolska byggnaderna afse icke Guds ords predikande, utan firandet
af messan. I Europas stora dömer, såsom i Peterskyrkan
i Rom eller i domkyrkan i Cöln, der kan man få se messan firas
på olika ställen i de väldiga byggnaderna, och deraf störas ej de
olika grupperna af åskådare, ty ändamålet är icke gemensam
uppbyggelse, utan firandet af skådespel.

Men att med uppbyggelse höra en god predikan, vare sig
i Upsala domkyrka eller i någon annan domkyrka, är icke gerna
möjligt, ty dessa äro byggda för ett annat ändamål än för att höra
evangelium.

Med afseende på talarens på upsalabänken yttrande, att
man ur den religiösa känslans synpunkt i första hand och med
afseende på den verksamhet, som utöfvades af kyrkan i medeltiden
o. s. v., att man ur den synpunkten skulle arbeta på dessa
kyrkors restauration, så vill jag slutligen nämna, att på dessa
kyrkobyggnader torde kunna tillämpas följande ord, som jag en
gång läste hos en gammal författare: »i den kristna kyrkans

äldsta tider hade man prester af guld och kalkar af trä; sedan
kom en tid då man fick kalkar af guld och prester af trä.»

Herr Waldenström: Jag kan och vill icke betrakta denna
fråga ur estetisk synpunkt, ty dertill eger jag icke förmåga, ehuruväl
jag tror, att skön konst kan vara af stor betydelse för ett
folks uppfostran, och att de största verk af skön konst utan tvifvel
äro storartade och sköna byggnader. Jag kan och vill icke heller
betrakta frågan från synpunkten af de stora minnen, som äro
förenade med Upsala domkyrka, ty dertill saknar jag också de
nödiga förutsättningarne, fastän jag tror, att upprätthållandet af
storartade nationella monument kan vara af stor betydelse för upplifvande
af den nationella andan hos folket. Ännu mindre vill
jag betrakta den föreliggande frågan från statskyrkans synpunkt,
och jag beklagar lifligt, att denna synpunkt här blifvit vidrörd. Jag
förstår mycket väl, huru man kan hafva intresse för restaurering
af ett nationelt monument och ett storartadt verk af skön konst

Måndagen den 27 April, f. m.

Nso 46.

utan att hafva intresse för statskyrkan, äfven som huru man tvärt Ang. anslag
om kan hafva intresse för statskyrkan, medan man saknar intresse
för restaurering af ett nationel monument. Jag ser saken helt saiadrmi-''
och hållet från den ekonomiska sidan. Det har här redan blifvit kyrka.
påpekadt, och jag ber att få ytterligare erinra derom, att vi under (Forts.)
den närmaste framtiden hafva att bevilja medel till en mängd
storartade byggnadsföretag. Här måste byggas nytt hus för riksarkiv,
nytt riksdagshus, nytt riksbankshus, nytt serafimerlasarett
o. s. v. Allt detta kommer att sluka många millioner kronor,
och under sådana förhållanden tror jag det vara väl betänkt att
åtminstone för en tid låta frågan om restauration af Upsala domkyrka
anstå. Det har också blifvit påpekadt, att man icke med
någon bestämdhet kan beräkna de kostnader, hvartill denna restauration
kommer att gå. Jag är också af den åsigten, att man
icke kan bestämma detta belopp. Det sker mycket ofta, (och jag
tror, att det särdeles ofta har händt, när det gält offentliga byggnader,
som bekostats af staten) att man börjar ett byggnadsföretag
i den tron, att det skall kosta ett visst beräknadt belopp; men
när man slutar, får man se, att det gått till en eller kanske två
gånger så mycket. Har man en gång beviljat det först beräknade
beloppet, så har man varit tvungen att fortsätta att bevilja
medel, så att företaget kunnat fullbordas.

Man har vidare såsom skäl för anslagets beviljande anfört
svenska folkets lifliga önskan att få denna nationalhelgedom
så snart som möjligt återstäld i det skick, som nu föreslagits,
samt sökt bevisa detta lifliga intresse dermed, att enskilda bidrag
till ett belopp af 133,000 kronor blifvit insamlade för ifrågavarande
ändamål. Jag tror för min del, att en nationalsubskription,
som icke lemnat mer än 133,000 kronor för ett sådant ändamål,
visar, att intresset bland folket i allmänhet är ganska
ringa för saken. När det för några år sedan vardt fråga om att
bygga ett enskildt bönehus i Gefle, så insamlades inom en liten
förening i denna stad nära hälften af det belopp, som nu genom
nationalsubskription kunnat åstadkommas för restauration af Upsala
domkyrka.

Det har under diskussionen i Första Kammaren rörande anslagen
till Upsala och Skara domkyrkor yttrats några ord, som
tilldragit sig min synnerliga uppmärksamhet. När det nemligen
var fråga om anslaget till restauration af Skara domkyrka, fäste
man synnerlig vigt dervid, att det vore inkonseqvent att, sedan
man beviljat anslaget till Upsala domkyrka, vägra anslaget till
Skara domkyrka. Jag tror, att ett sådant der konseqvensmakeri
alldeles icke är utan sina faror. Man börjar med ett, och sedan
åberopar man sig på detta såsom en premiss, hvarifrån konseqvensen
bjuder att gå vidare, tills man ledes in i ganska äfventyrliga
förhållanden.

Det har vidare sagts, att staten för närvarande har godt
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 46. 2

>T:o 46.

Ang. anslag
till restauration
af Vpsala
domkyrka.

(Forts.)

Måndagen den 27 April, f. m.

om penningar och således gerna kan anslå hvad som behöfs för
Upsala domkyrkas restauration. Ja, funnes det för Riksdagen
ingen möjlighet att använda de penningar, som staten för närvarande
har i öfverskott, skulle jag gerna vara med om att anvisa
dem för nyssnämnda ändamål. Men, mine herrar, jag tror,
att man gjort så stora beräkningar på detta öfverskott, att det
omöjligt kan räcka till för mer än en ringa del af alla de ändamål
man med detsamma vill tillgodose. På detta öfverskott har
man nemligen gjort beräkning för allt möjligt: för grundskatteafskrifningar,
för afskrifning af rust- och roteringsbesvären, för
byggande af jernväg mellan Ljusdal och Hudiksvall, för byggande
af jernväg i Halland. Och detta öfverskott belöper sig dock icke
till mer än 6 millioner kronor. Nu är detta visserligen en ganska
aktningsvärd summa; men icke räcker hon långt, om man skall
använda henne till alla sådana ändamål, för hvilka man här velat,
dela henne. Alltså, om jag ock vore intresserad af saken både
ur estetisk och nationel synpunkt, tror jag, att Riksdagen dock
gör rättast i att bida tills vidare och låta de penningar, som redan
insamlats medelst bidrag dels af enskilde, dels af Upsala stad, förränta
sig. Under tiden kan man ju möjligen ock genom en mera
utsträckt nationalsubskription lyckas få i hop ännu någon del af
det för domkyrkans restaurering erforderliga beloppet.

Det är på dessa skäl som jag yrkar, att Kammaren, med
förkastande af utskottets förslag, må bifalla reservanternas hemställan.

Herr Andersson i Lysvik instämde med herr Waldenström..

Herr Gumselius: Den talare, som nu slutade, ansåg att

att man borde låta anstå en tid med Upsala domkyrkas restaurering,
den tredje talaren i ordningen menade att saken egentligen
vore en tidsfråga, och sjelfva upsalarepresentanten medgaf i sitt
anförande, att måhända skäl kunde finnas att icke för närvarande1
bifalla hvad Kong!. Maj:t föreslagit. Jag tror att ingen af dessa
herrar har orätt i sina påståenden, om ock hvad upsalarepresentanten
angår han väl icke lärer vilja att man tager honom på orden.
Jag står emellertid närmare honom i fråga om restaureringsarbetets
påbörjande än den andre talaren, som vill att de insamlademedlen
skola en tid bortåt förräntas för att få beloppet större.
Jag tror nemligen, att, äfven om nu Riksdagen icke beviljar medel
för ändamålet, man icke desto mindre mycket väl kan börja
med restaurationsarbetet, och jag antager också att man kommer
att göra det.

Representanten från Upsala omnämnde, huru som, då man
för restaurering afTrondhjems domkyrka hade och länge redan haft
ett årligt bidrag af icke mindre än 40,000 kronor från norska statskassan,
det icke kunde vara för mycket att svenska statskassan lem -

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

nalle ett bidrag af 70,000 kronor årligen under 7 år för restaura- Ang. anslag
tion af Upsala domkyrka. Ja, •— Trondhjems domkyrkas restaura- m restauration
är ett stort företag, och som vittnesbörd derom kan jag nämna,
huru som en person, som har ledningen af byggnadsarbete derstä- “kyrka?
des. sig anförtrodd, på min fråga om huru länge han ansåg det (Forts.)
dröja innan kyrkan vore fullkomligt restaurerad, svarade att, om
staten vore så vänlig att fortfarande årligen anslå 40,000 kronor
för ändamålet och inga enskilda bidrag vore att påräkna — något
som man dock hoppades skulle blifva fallet — det antagligen
ännu komme att dröja 50 år, innan kyrkan vore färdig. På detta
stora företag i Trondhjem arbetas således upp 40,000 kronor om
året, under det att här för ett arbete, som dock är betydligt
mindre, ifrågasattes att använda 70,000 kronor statsmedel årligen
under eu kortare följd af år, utom hvad af enskilda gåfvor och
kyrkans egna medel skulle samtidigt dertill användas, och då
dessa senare beräknas till lika stort belopp, skulle alltså i Upsala
årligen upparbetas 140,000 kronor, medan i Trondhjem af statsmedel
upparbetas 40,000 kronor årligen.

För att nu komma från det stora till det lilla, vill jag åberopa
en erfarenhet från närmare håll. I den stad, der jag
har mitt hemvist, fins en kyrka, som för ett par år sedan var ful
och illa åtgången. Professor Brunius påstod emellertid att den
ursprungligen var vacker och att den kunde blifva ännu vackrare.
Ja, han använde till och med ett superlativt omdöme om
densamma, såsom ett härligt minnesmärke af kyrkobyggnadskonst.

Vi örebroboare beslöto oss för att söka i mån af tillgång åstadkomma
medel för kyrkans restaurering. Som det här icke var
fråga om någon domkyrka, kunde det icke falla oss in att begära
bidrag för ändamålet af staten. Vi ha emellertid under ett
par tiotal af år arbetat upp några tusen kronor årligen; ett år
— då vi skulle bygga sjelfva tornspiran — gick kostnaden undantagsvis
upp till ett belopp mellan 30 och 40 tusen kronor, och
arbetet med kyrkans restauration är nu omsider nästan fullbordadt.
Men på sju år skulle vi omöjligt kunnat få kyrkan färdig,
och det är heller icke behöfligt, knappast lämpligt, att ett företag,
sådant som Upsala domkyrkas restaurering, blir färdigt på
så kort tid. Af det referat utaf den Kongl. propositionen i ämnet,
som återfinnes i Utskottets utlåtande, ser jag också att vederbörande
sjelfva lörestält sig, att man kunde drifva arbetet litet
mindre hastigt än här nu blifvit ifrågasatt. Det heter nemligen
på 90:de sidan i utlåtandet, der Kongl. Majits referat öfver domkapitlets
utlåtande i ämnet auföres, att, »derest den framlagda
planen skulle med eller utan förändringar befinnas antaglig, det
torde blifva nödigt att utan allt för långt uppskof befordra densamma
åtminstone delvis till verkställighet»; och ett par sidor längre
fram heter det, att »mycket af det som hörde till kyrkans inre
restauration kunde uppskjutas.»

>T:0 46.

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

20 Måndagen den 27 April, f. m.

Helt visst kan och bör man arbeta, äfven i Upsala, med
måttlig fart, och då det redan finnes ett insamladt belopp af

408,000 kronor, så antager jag, att med ett normalt arbetssätt dessa
medel komma att räcka åtskilliga år. Det kan dessutom icke
vara skäl att föra tillsammans en stor mängd stenhuggare och
andra arbetare för att, såsom upsalarepresentanten yttrade, drifva
industrien i Upsala till en stor böjd, ty somlige af dem skulle
kanske, sedan restaurationsarbetena der blifvit afslutade, komma
att sakna arbete.

Med hvad jag nu yttrat bar jag velat säga, att jag i likhet
med en annan talare anser denna fråga om statsbidrag allenast vara
en tidsfråga; men att det finnes flera andra byggnadsfrågor, som äro
vigtigare än denna, och deribland i främsta rummet frågan om
ett nytt riksdagshus. Den saken är, enligt min tanke, af vida
större betydenhet, än om restauration af Upsala domkyrka några
år förr eller senare kommer att fullbordas. Dessutom tror jag,
att staten skall mera villigt lemna bidrag till detta arbete, sedan
dels staten hunnit göra undan sina mera vigtiga byggnadsföretag;
dels de redan insamlade medlen under tiden upparbetats, då staten
också sedermera kan vara i tillfälle att bättre bedöma, hvad
återstoden af arbetet verkligen skulle kosta. Ur dessa synpunkter
och på grund af en del af de skäl, som förut anförts, anhåller
jag om utslag å Utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde Herr J. W. Lindli.

Herr Hammarberg: Jag vill icke ställa denna fråga i

jemförelse med någon annan beträffande dess större eller mindre
vigt, utan jag vill skärskåda frågan i och för sig sjelf. Ur denna
synpunkt betraktad, är frågan för mig tillräckligt talande för att
jag måste anse, att Kongl. Maj:ts framställning bör bifallas. Den
är dessutom af den beskaffenhet, att den bör tilltala hvarje fosterländskt
sinne. Här är nemligen fråga om att få Upsala domkyrkobyggnad
restaurerad i enlighet med den ursprungliga byggnadsplan,
så vidt man numera känner den, och dertill erfordras
icke större anslag än 70,000 kronor under 7 å 8 år. Det tyckes
som om Riksdagen borde kunna bifalla utan någon svårighet det
begärda anslaget.

Eu talare framför mig yttrade, att man icke borde bevara
minnet af den katolska tiden. Jag vet icke hvad han dermed
menade. Mig föreföll det dock, som om han icke ville bevara
minnet af den tid, då kristendomen infördes i Sverige. Upsala
domkyrka grundlädes nemligen på 1200-talet, och jag tror, att före
denna tid kristendomen icke vunnit stor spridning här i landet.
Någon skilnad mellan protestantism och katolicism finnes, så vidt
jag vet, icke i detta hänseende. Att man således icke vill bevara
minnet af vår kristna tro och det varma sinne, som på den tiden

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

fans, det kan jag icke förstå. För min del tror jag dessutom,
såsom jag redan antydt, att det ifrågavarande företaget är så beskaffad^
att det bör tilltala hvarje svenskt sinne. På grund af
hvad jag anfört och den omfattande utredning, som redan kommit
frågan till del, ber jag att få yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Nils Petersson: Jag har under de anföranden,

som de fleste talare hållit i denna fråga, an4ecknat de skäl,
som de ansett tala för bifall till Utskottets framställning, men då
dessa skäl redan blifvit bemötta, skall jag icke förlänga diskussionen
med att ytterligare upptaga dem till vederläggning. Jag
ber dock att få vända mig med några ord mot den siste ärade
talaren. Han sade, att vi borde vårda oss om våra minnesmärken
i landet. Jag vill dock erinra om, att det är en betydlig
skilnad mellan historiska minnesmärken och sådana, som stå i
samband med den katolska tiden och likasom innesluta inom sig
den romerska kyrkan. Dessa senare måste vara för oss af en
helt annan betydelse än de förstnämnda. Samme talare ansåg
äfven, att man icke skulle hafva någon känsla för religionen, om
man vågade yrka afslag å Kongl. Maj ds och Utskottets förslag.
Jag tror att man icke kan lägga något sådant landets nuvarande
befolkning till last. Man har, såsom åtskillige talare
påpekat, beviljat mångfaldiga anslag till restaurationsarbeten å
domkyrkor, men jag tror att man icke med fog kan fordra., att
den nuvarande generationen uteslutande skall restaurera de gamla
domkyrkorna. För resten anser jag det vara ganska tvifvelaktigt,
huru vida våra efterkommande gilla vårt byggnadssätt. Vi hafva
en byggmästare, som enligt vår tanke är i detta hänseende ganska
aktningsvärd och kan utföra alla byggnadsarbeten i sin stil. Men
om Herr Zettervall får hålla på, så tror jag att han blir oss ganska
dyr. Men det är ju icke omöjligt att tänka sig det förhållande,
att femtio eller hundra år härefter man kan komma och säga,
att man kommit under fund med att den byggnadstil, som nu
användts, varit otjenlig, eller att någon annan anledning till våra
efterkommandes missnöje kan uppstå. Detta kan ju åter vara
ett skäl att se tiden an. Jag tror derför att den saken kan åstadkommas
— ja, jag medgifver att den bär åstadkommas — i framtiden;
men jag tror att det kan ske genom insamlande af enskilda
bidrag, och att man bör se tiden an något längre. Det är
förut påpekadt, att andra vigtigare saker förestå att tänka på, och
att dessa sex millioner, som talats om, kunna användas till andra,
mera nödvändiga ändamål.

Här äro flera saker, som jag beträffande denna fråga skulle
vilja beröra, men, såsom jag nämnt, de hafva förut blifvit besvarade.

Jag anhåller om proposition på bifall till reservationen.

Ang. anslag
till restauration
af TJpsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46. 22 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag Herr Lyttkens: Jag hade alls icke tänkt begära ordet i

tion^i/up- ^enna fråga, då denna Kammares samtlige statsutskottsledamösala
dom- ter reserverat sig och således uttalat hvad troligtvis pluraliteten i
kyrka. denna Kammare anser rätt.

(Forts.) Men jag begärde ordet, då en talare här förenade med denna

fråga den sats, att vi icke skulle vilja fira minnet af kristna religionens
införande i Sverige, derest vi icke bevilja anslag till Upsala
domkyrkas restaurering. För min del anser jag att firandet
af den kristna religionens införande icke står i ringaste sammanhang
med och är fullt oberoende af huru vida vi uppföra ett eller par torn
på Upsala domkyrka eller ej. Men hvad jag bestämdt vet är, att
det i dessa tider af ekonomiskt betryck, hvilka förut så lifligt
skildrats af talaren på elfsborgsbänken, skulle väcka en stark
ovilja i landet, om man, på sätt samme talare förordat, skulle
anslå en half million kronor för att reparera och bygga ett par
torn på en kyrka, som icke är fallfärdig, helst det mycket väl
kan anstå med denna byggnadsfråga till bättre tider, äfven om
kyrkan icke under tiden får ett så prydligt yttre skick, som man
kunde önska. Derför har jag icke kunnat vara med om att biträda
detta förslag, enär jag är förvissad om att, när man vid
vår hemkomst till oss ställer den frågan: »hvad hafven I gjort
vid riksdagen?» och vi på densamma skulle nödgas svara: »vi
ha gifvit eu half million till torn på Upsala domkyrka», detta
skulle väcka ovilja.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Detta är ett företag, som mycket väl kan uppskjutas.

Herr P. A. Siljestrona: Ingen kan lifligaro än jag intressera
sig för återställandet af den gamla vördnadsvärda domkyrkan
i Upsala, vid hvilken för mig, som för så många andra,
äro fästa många af ungdomens dyrbaraste minnen. Men i fråga
om bästa medlet att åstadkomma ett sådant återställande delar
jag icke deras mening, som hafva yttrat sig till förmån för anslaget.
Jag hyser nemligen stora betänkligheter mot att göra
denna fråga till en anslagsfråga. Det kan till och med råda berättigad!
tvifvel derom, huru vida en sådan anslagsfråga ligger
inom statsverksamhetens område i nu varande tid, då hos en stor
del af vårt lands befolkning en mera inåtgående uppfattning af
alla religiösa förhållanden allt mer och mer gör sig gällande.
Statsanslag torde så mycket mindre här vid lag komma i fråga,
som, enligt min tanke, bristande medel till kyrkans restaurering
både kunna och böra anskaffas genom enskilda bidrag.

Innan jag i afseende härpå närmare yttrar mig, skall jag
söka skingra en illusion som rörande Upsala domkyrkas restaurering
gjort sig gällande.

Man har förestält sig att kyrkans restaurering skulle kunna
blifva färdig till den stora fest, som är afsedd att firas år 1893

Måndagen den 27 April, f, m.

N:o 46.

till minne af Upsala mötes beslut. Med den kännedom jag bär
om den hastighet, hvarmed reparationer af kyrkor, åtminstone här
i staden, försiggått, tror jag mig våga säga, att den ifrågavarande
så ofantligt vidtomfattande reparationen svårligen lärer kunna fullbordas,
till år 1893. Under sådant förhållande synes klokheten
bjuda att man fast hellre uppskjuter allt restaureringsarbete till
■efter nyssnämnda år; ty om byggnadsstälhiingarne ännu då stode
qvar, skulle detta icke allenast störa festen i det hela, utan jag
fruktar derjemte, att närvaron af dessa reparationsställningar
skulle kunna hos mången framkalla tanken på möjligen beliöfliga
reparationer af sj elfva denna statskyrka, som räknar sina anor
från Upsala mötes beslut, något som man vid ett sådant tillfälle
naturligtvis borde undvika.

Hvad nu beträffar möjligheten att erhålla beliöfliga penningmedel,
så är klart att, om man sålunda tager tid på sig,
till exempel tio ä tolf år, till dess reparationen påbörjas — och
hvad betyda väl tio ä tolf års uppskof med restaureringen af eu
kyrka, som under omkring etthundrafemtio år stått under byggnad
och varit i sitt nuvarande skick lika länge, ja längre? —
måste det blifva utomordentligt lätt att genom enskild subskription
bekomma fyllnaden i de medel, som redan finnas och som
under tiden kunna göras fruktbärande. — Det är påf agligen en alldeles
för liten summa, som hittills på detta sätt åstadkommits, då man
för ett så stort nationelt företag, som restauration af vår förnämsta
kyrka, icke kunnat samla mer än föga öfver 100,000 kronor,
och jag kan ej annat än föreställa mig, att denna subskription
bedrifvits allt för lamt. Riket eger 18 ä 14 hundra pastorat, och om
jag endast tänker mig, att emellan 30 och 40 kronor årligt bidrag
tecknades inom livartdera, skulle sannolikt den behöfliga
summan inom 10 ä 12 år vara samlad. Jag nämner detta endast
för att visa, hvilken småsak det egentligen borde vara att anskaffa
den summa, som behöfves. Jag vill visst icke lägga någon skatt
och tunga på herrar pastorer, ehuru de säkert icke underlåta att
äfven sjelfve lemna något bidrag, men nog bör man kunna med
säkerhet räkna på att i herrar pastorer hafva 13 ä 14 hundra personer,
som lifligt intressera sig för sakens framgång. Vända vi oss åt
andra håll, så få vi till exempel icke glömma våra fruntimmer.
Våra fruntimmer, som icke ryggat tillbaka för det storartade företaget
att armera Karlsborgs fästning, skola med all säkerhet intressera
sig ej mindre för kyrkoarkitekturen än för befästnings -konsten och nationalförsvaret. Men framför allt kunna vi dock
med skäl och med hopp om framgång vädja till det storsinta
yttrande, som en gång fäldes af en bekant svensk mecenat:
»Richesse oblige» — rikedomen har förpligtelser. Rikedomen vill
sitta i Första Kammaren; rikedomen vill väga tungt på kommunalstämmor;
må det tillåtas rikedomen, som förut visat hvad
den förmår, ehuru i mindre skala och inom en trängre sfer, genom

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag
till restauration
af nessla
domkyrka.

(Forts.)

den frikostighet, hvarmed den uppehåller vår nationalteater^—
må det tillåtas rikedomen, säger jag, att nu träda fram och restaurera
Upsala domkyrka. Jag är för min del vida mer benägen
att gilla statsbidrags lemnande för restaurerande af våra gamla
katedraler i landsorten, såsom nu är fråga om den i Skara och
förut skett med dem i Linköping och Vesterås, alldenstund dessa,
icke kunnat påräkna ett så allmänt deltagande som Upsala domkyrka,
hvilken dock ju är vår nationalhelgedom. Och just emedan
hon det är, och just emedan jag särskildt älskar detta tempel,
unnar jag henne den utmärkelsen att dess återuppbyggande måttefå
hvila på det nationella deltagandets breda basis, hvaremot
jag skulle beklaga, om det till äfventyra skulle göras beroende af
en knapp majoritet inom Eiksdagen eller må hända af den förseglade
sedeln vid en votering Skulle åter ett sådant allmänt deltagande
inom landet icke finnas, och hyser nationen icke det ringaste intresse
för denna angelägenhet, må då det gamla vördnadsvärda templet,
långt ifrån att pryda sig, tvärt om hölja sig i sorgeskrud, ty i så
fall skulle hvarje prydnad, huru stilfull den än i arkitektoniskt
hänseende kunde vara, endast vara en falsk prydnad.

Herr Lasse Jönsson: Jag ber få säga, att det är med

domkyrkorna alldeles som med andra kyrkor på landet att, om
det är en fattig kyrka, som behöfver repareras eller ombyggas,
då tillhör kyrkan nog församlingen, men är det deremot eu förmögen
kyrka, då tillhör förmögenheten icke församlingen utan
kyrkan enskild t, och församlingen har rätt svårt att få begagna
något af kyrkans medel. Vi hafva också i Skåne eu domkyrka
i staden Lund, hvilken under en lång följd af år haft oerhördt
stora inkomster och hvilka enligt statsrevisorernes uppgift under
de sista tjugu åren uppgått ända till omkring 100,000 kronor
årligen. Detta oaktadt har domkyrkan för sina byggnadsarbeten
vid flera tillfällen ingått till Kongl. Maj:t och begärt att få upptaga
lån på några hundratusen kronor, emedan hvad den ene
arkitekten byggt upp, hr.r den andre rifvit ned. Men ej nog
härmed. Enligt hvad några reservanter i Konstitutions-Utskottet vid
1879 års riksdag upplyste, inträffade det märkvärdiga förhållande,
att under det år som passerat hade kyrkostyrelsen ingått till
Kongl. Maj:t och begärt att få upptaga ett lån af 690,000 kronor
i och för uppförande af ännu en kyrka i staden Lund. Det
kan väl synas besynnerligt att en domkyrka, som har så rikliga
tillgångar, skall behöfva upptaga lån äfven till uppförande af
ännu eu kyrka i en stad, som redan förut eger en så stor kyrka
som domkyrkan i Lund. Antager man att domkyrkorna äro eu
statens egendom, borde väl hellre tillses att den domkyrka, som
har öfverflödiga inkomster, kunde låna dem, som äro i behof,An
att taga af dess medel och bygga en ny kyrka. Jag vill dock
nämna, att jag nyss gjorde mig skyldig till en missägning, enär

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 4G.

det endast var 500,000 kronor som skulle tillsläppas af domkyrkans
medel till den nya kyrkan i Lund, och att de återstående

190,000 af de 690,000 kronor skulle staden Lund amortera till
domkyrkan.

På de skäl, som förut blifvit anförda, yrkar jag afslag å
Utskottets hemställan.

Herr Statsrådet Hammarskj öld: Den nu debatterade Kongl.
propositionen har icke till afsigt att skaffa Upsala stad ett gudstjensthus.
Om det vore fråga om detta ändamål, så förefunnes
icke något skal, hvarför icke Upsala stadsförsamling skulle lika
väl som andra förasmlingar i riket sjelf skaffa sig ett sådant.
Upsala domkyrka är för visso icke så oduglig såsom ett protestantiskt
gudstjensthus, som man här påstått. De anmärkningar,
som man i detta afseende framstält, äro icke öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Jag har under många år varit bosatt
i Upsala, först såsom student och sedermera såsom akademisk
lärare. Under hela denna tid har jag varit en flitig kyrkogångare
och från olika platser i domkyrkan afhört mången god predikan,
och endast undantagsvis kunde jag icke höra hvad som
sades, men detta händer ju äfven i andra kyrkor. Då således
Upsala domkyrka användes och kan användas såsom gudstjensthus,
är det icke mer än billigt, att Upsala samhälle kraftigt bidrager
till restaurationen af densamma. Detta har också Upsala
samhälle visat att det vill genom att utfästa sig att till ändamålet
bidraga med 200,000 kronor.

Men det är, som sagdt, icke ur denna synpunkt, som frågan
blifvit gjord till föremål för en riksdagsproposition. Här gäller
det ett gammalt, vördnadsvärdt och högst betydande byggnadskonstens
mästerverk från forna dagar, livilket nu befinner sig i
ett mycket otillfredsställande skick. Det är detta som skulle återställas.
Det är eu mycket rigtig anmärkning, som en talare framstält,
att de ursprungliga ritningarne till Upsala domkyrka icke
mera finnas till, eller att de åtminstone icke kuunat återfinnas
och att man således icke kan säga, huru kyrkan i hvarje detalj
ursprungligen sett ut; men å andra sidan är det också lika sant,
att densamma till hela sin anläggning och de lemningar, som
deraf finnas qvar, erinrar om eu viss bestämd stil i kyrkobyggnad,
äfvensom att, då flera kyrkobyggnader finnas af liknande
stil, man bör kunna konstruera sig till eu ritning, som, om
den än icke i de särskilda detaljerna är fullkomligt lika med den
ursprungliga ritningen, dock framställer en totalbild, som måste
mycket starkt erinra om densamma. Den ritning, som nu blifvit
af Kongl. Maj:t faststäld, är uppgjord af den störste kännare
inom detta område, som för närvarande finnes i vårt land, och
man har således den största möjliga sannolikhet för att kunna
återställa kyrkan så att den blir, om icke precis lika, så likväl

Ang. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forts.)

K:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Avg. anslag
till restauration
af Upsala
domkyrka.

(Forte.)

i väsentlig grad likadan, som den var i sitt ursprungliga skick.
Det tjenar nu till ingenting, att jag yttrar mig vidlyftigt om denna
sak. Den, som har sinne för återställande af ett sådant byggnadskonstens
mästerstycke, som detta är, han är med om att bevilja
det derför erforderliga belopp, under det att den, som icke har
sinne derför, betraktar saken med likgiltighet och är oemottaglig
för skäl. Den ene kan icke öfvertyga den andre.

Nu säger man, att medlen för domkyrkans återuppbyggande
höra anskaffas genom den enskilda frikostigheten. Ja, den har
redan gjort ganska myckel; men då summan, som erfordras, är
så öfverväldigande stor, så må man icke undra öfver, om den enskilda
frikostigheten med hopplöshet betraktar företageis framgång,
så länge icke staten lemnar ett kraftigt bidrag till det stora
verkets fullbordan. Af den Kong!, propositionen framhår klart,
att den enskilda välgörenheten antages komma att mycket mera
än hittills lemna sina bidrag, om någon utsigt förefinnes, att den
storartade nationalbelgedomen må kunna återställas till dess ursprungliga
skick. Man har sökt skrämma denna Kammare med
förespeglingen, att för ändamålet kommer att äskas mycket mera
än det belopp, som nu blifvit begärdt. I det afseendet får jag
säga, att jag vid ärendets föredragning tillstyrkt ett på förhand
bestämdt’ belopp just på det att det redan från början må vara
uppenbart, att inga vidare uppoffringar af statsmedel för ändamålet
må komma i fråga. Jag har sålunda icke velat tillstyrka
Kong!. Maj:t att äska, att staten skulle deltaga med t. ex. halfva
kostnaden för ifrågavarande arbete. Jag har icke velat blottställa
staten för någon risk, utan jag har föreslagit ett bestämdt fixeradt
belopp, som icke kunde öfverskridas. Detta belopp, om det fördelas
på sju år, skulle enligt min åsigt icke blifva för statskassan
så betungande, att det skulle komma att lägga hinder i vägen för
byggande af ett nytt riksdagshus, hvilken angelägenhet jag lika
mycket som någon inom denna Kammare anser böra snarast möjligt
ordnas; ty, mine herrar, de, som sitta här på statsrådsbänken,
lida lika mycket af den dåliga luften i detta rum som trots
någon af denna Kammares ledamöter.

Anledningen, hvarför Kongl. Maj:t framlagt föreliggande proposition
just i år, har varit den, att, med hänsyn till företagets
omfattning, man velat i tid taga i tu dermed för att kunna hinna
afsluta detsamma till år 1893, hvilket är ett sekularår för Upsala
mötes beslut, detta möte, som trots de anmärkningar, som blifvit
framstälda, har en så stor betydelse för vår religiösa utveckling.

Upsala mötes beslut fattades alls icke under de förhållanden,
som en talare uppgifvit, eller att herrarne och presterna tvingade
de stackars bönderna att knäböjande godkänna de beslut, som af
de förra fattades. Historien om knäböjandet har jag icke förr än
nu hört omtalas. Jag vet intet derom, men hvad jag vet, det är
att år 1593 bars visserligen icke spiran af konung Karl den

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

nionde, men Karl den nionde var den som under namnet Ang. anslag
hertig Kali utöfvade det största inflytandet äfven vid fattandet till restauraaf
Upsala mötes beslut. Nämnde konung har alltid kallats bonde- \adom
konungen, och det var, understödd af svenska bondeståndet, som kyrka.
han genomdref sin vilja och försvarade reformationen, men inga- (Forts.)
lunda med tillhjelp åt'' de store herrarne, hvilka tvärt om stodo
honom emot och till sist fingo på Linköpings torg lägga sina
nackar under bilan. Så litet var det herremännen, som tvingade
bönderna att antaga Upsala mötes beslut, att det snarare var
bönderna, som förde det beslutet igenom trots herremännen.

Här har erinrats om vårt grannland Norge och de offer
man der gjort och gör för restaureringen af Trondhjems domkyrka.
Jag har sjelf varit i denna kyrka; den är till stor del
en ruin, någon del har af ålder användts såsom gudstjensthus
för Trondhjems stads befolkning, men det öfriga var så förfallet,
att det var icke mycket mer än en stenhop. Men man har i
Norge med dels statsmedel och dels genom enskild insamling anskaffade
medel gripit sig an med att återställa det s. k.
högkoret inom kyrkan. Och när man ser hvad dermed åstadkommits,
då häpnar man. Jag har varit der tillsammans med
norrmän af olika samhällsklasser, både stadsbor och landsbok
och det var mig en synnerlig fröjd att se, med hvilken kärlek
och beundran alla betraktade det stora verk, hvilket de hvar
och en i sin mån hade hjelpt till att åstadkomma. Jag skulle
önska, att svenska folket finge erfara tillfredsställelsen af att hafva
handlat på samma sätt som det norska.

Herr Hedin: Om det är så, som här har sagts, att en ärad
ledamot af Stats-Utskottet skall hafva förklarat, att ett afslag
nu vore blott ett afslag för tillfället och att beviljande af statsanslag
för ifrågavarande ändamål vore blott en tidsfråga, då vill
jag för min del förklara, att jag äfven i det hänseendet och äfven
med den inskränkningen hyser en alldeles motsatt mening
mot det höglofliga Stats-Utskottet. Under min numera icke så
.alldeles korta riksdagstid har jag sannerligen icke sett maken till
den hemställan, som det höglofliga Stats-Utskottet gjort i den nu
föredragna punkten. Der föreligger frukten af ett förbund mellan
högtflygande statskyrkligt-prelatensiska anspråk å ena sidan
och lika högtflygande arkitektfantasier •— ty annat är det icke
— å den andra. Detta foster presenterar man nu för oss under
den missledande benämningen: »restaurering» af ett forntida minnesmärke,
som råkade brinna upp år 1702. Det är, Herr Talman,
något för starkt. Herr Ecklesiastikministern har nyss upplyst, att
•det högsta man kan säga, d. v. s. att man tror och inbillar
sig det, är att man skulle kunna komma till något, som sannolikt
i hög grad erinrade om den ursprungliga byggnaden. Och
för detta skulle vi af statsmedel utgifva en half million! Jagtän -

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. ni.

Ang. anslag ker tillbaka på alla de gånger, då vi nekat eller nedsatt önsktill
restaura- Vär(ja anslag för vårt försvar, för vårt undervisningsväsende, för
1 sala dom- svenska vetenskapens förkofran, anslag, som jag oändligt mycket
kyrka. hellre skulle bevilja än en half million för denna arkitektoniska
fantasi. Andra Kammarens protokoll torde ock förvara ett eller
annat vittnesbörd derom, att jag icke haft något emot att bevilja
statsanslag för ett värdigt bevarande af nationens stora minnen,
men jag menar verkliga minnen, icke apokryfiska som det ifrågavarande.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet
med de gjorda yrkandena gaf Herr Talmannen propositioner
å så väl bifall till Utskottets hemställan som afslag å densamma;
och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den senare propositionen. Votering begärdes, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Hen,

som vill afstå hvad Stats-Utskottet hemstält i 31 punkten
af Utlåtandet N:o 14, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Stats-Utskottets förevarande
hemställan.

Sammanräkningen af rösterna utvisade 139 Ja och 55 Nej;
hvadan Kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Ang. anslag Punkten 32.

till restaura *™domkyrkci

* I afgifven proposition hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att till restauration af Skara domkyrka, hufvudsakligen i enlighet
med en derför uppgjord plan, bevilja ett anslag af 250,000
kronor och deraf anvisa 35,000 kronor att utgå under år 1886;
men liemstälde Utskottet under förevarande punkt, att Riksdagen
icke måtte för ifrågavarande ändamål bevilja något anslag.

Herrar Grefve G. Sparre, Friherre 11. von Krcemer, G. E. Casparsson,
Friherre Er. von Essen, J. Widén, F. F. Carlson, 11. B.
Törnebladh och C. A. Bäckström, hade i afgifven reservation yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Måndagen den 27 April, f. in. 29 N;o 46.

Herr Trybom: Stats-Utskottet har i sitt afstyrkande utlå- Ang. anslag
tande i denna fråga anfört, »att säker kännedom saknas om det restaurautseende
ifrågavarande domkyrka fordom käft och att i följd tio? af S\araL
deraf de restaureringsarbeten, för hvilka anslag begärts, icke ~
kunna afse att återställa kyrkan i hennes ursprungliga skick, utan '' °r S''
fast hellre äro att anse såsom en nybyggnad, om ock bemödanden
blifvit gjorda att så mycket som möjligt dervid följa den
förmodade byggnadsstil, hvari kyrkan ursprungligen blifvit uppförd».
Det är dock icke så, att detta byggnadsföretag är att
anse såsom en nybyggnad, utan det måste betraktas såsom ett restaureringsarbete,
åtminstone för närvarande. Men om dermed
skulle dröja några år eller på sin höjd en mansålder, så är det
fara värdt, att kyrkan kommer att blifva så förfallen, att den ej
vidare kan repareras, utan måste rent af ombyggas.

Vidare har Stats-Utskottet sagt, att den beräkning, som
gjorts öfver .kostnaderna för arbetet, icke kan anses vara fullt
tillförlitlig. Of ver intendents emb etet har nemligen i dess den 30
Juli 1878 afgifna utlåtande i ärendet yttrat, »att det visserligen
kunde anses möjligt, att kostnaden för de föreslagna restaureringsarbetena
kunde begränsas inom slutsumman 370,000 kronor,
men att denna kostnad dock borde med större sannolikhet antagas
komma att uppgå till åtminstone 500,000 kronor.» Det lär
verkligen vara så, att, när kostnadsförslaget uppgjordes af den
nuvarande öfverintendenten, han i sitt utlåtande förklarade, att
han icke kunde med visshet beräkna slutsumman till 370,000
kronor, utan att den kunde komma att öfverskridas. Vid samtal
med mig i anledning häraf har han dock förklarat, att, när
man börjar rifva en gammal mur, det väl kunde hända, att en
annan mur, ämnad att stå qvar, också måste ombyggas, samt att
det derför vore absolut omöjligt att med visshet kunna säga,
hvad ett så beskaffadt arbete skulle komma att kosta. Men han
hoppades dock, att kostnaden icke skall komma att öfverskrida
den slutsumma af 370,000 kronor, hvarpå kostnadsförslaget slutar,
desto hellre som virkespris och äfven annan byggnadskostnad
nu vara vida lägre än år 1878, då kostnadsförslaget uppgjordcs.
Vidare säger Ofverintendentsembetet, enligt hvad Utskottet
citerar: »Embetet. ansäge derföre att, derest tillgångar för arbetet
i dess helhet cj kunde inom den närmaste framtiden beredas,
det i sådant fall vore att föredraga, att med godkännande af restaureringsplanen,
sådan denförelåge, vissa hufvuddelar deraf bestämdes
att, jcmlikt förslaget, bringas till verkställighet, på sätt i dylika
fall tillförene egt rum, i mån af tillgångar, samt att fullbordandet
af arbetet lemnades åt framtiden.» Om man skulle göra
på det sätt, som Öfverintendentsembetet här föreslagit — jag ber
att få erinra, att det icke är den nuvarande öfverintendenten,
som afgifva detta utlåtande — så skulle följden deraf blifva den,
att kyrkan blefve ännu mera oigenkänlig och olik sitt ursprung -

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. in.

Ang. anslag liga skick än den redan är. När man ser på de afbildningar
tion Skaraa*'' kyrkan, som blifvit utdelade här i Kammaren, och fäster sig
* domkyrka. vid afbildningen N:o 1, skall man finna, huruledes kyrkan blif(Forts.
) vit misshandlad, det vill säga att de reparationsarbeten, som tid

efter annan blifvit verkstälda, reut af vanstält kyrkan från dess
ursprungliga skick. Jemför man denna sida med den norra, som
finnes på afbildningen N:o 2, så skall man finna, att det är eu
väsentlig skilnad i stilen; och den ursprungliga stilen återfinnes
just å den senare afbildningen.

Vid jemförelse af Utskottets motivering för det begärda anslaget
till restauration af Upsala domkyrka och mot det för Skara
domkyrka, så befinnas dessa vara i rak strid mot hvarandra.
Jag vill dock icke fästa mig vid denna oegentlighet, utan endast
framdraga de skäl, som fala för detta senare anslags beviljande.

Kyrkan är i det förfallna skick, att det är fara för att den,
om icke reparation snart företages, skall falla i ruiner; och gifvet
är, att det blir mycket dyrare att sedermera bygga om den
än att nu företaga den nödiga reparationen. Man kan undra på,
att denna kyrka blifvit så förfallen i jemförelse med rikets öfriga
domkyrkor, men dervid får man komma i håg, att den är belägen
i en stad, som fordom varit utsatt för ständiga härjningar
af fiendehand. Kyrkan har också den ena gången efter den andra
blifvit afbränd, och efter danska kriget på 15G0 talet voro
föga mer än yttermurarne qvar. Befolkningen i de angränsande
landskap, som då tillhörde Danmark, hafva säkerligen många
gånger deltagit i dessa härjningar och derigenom bidragit till
kyrkans förstörelse, hvarför med skäl torde kunna vädjas till
nuvarande ombuden för dessa landskap i fråga om beviljande
af anslag till kyrkans återställande i sitt ursprungliga skick.

Vidare vill jag påpeka, huru ringa och fattig den församling
är, för hvilken denna kyrka närmast är afsedd. Dess tillgångar
äro så små, att det icke är möjligt för församlingen att
ens tänka på att reparera kyrkan, än mindre att restaurera den
i sitt forna skick. Domkyrkan eges icke heller af församlingen,
som icke ens har rätt att öfver densamma disponera. Domkapitlet
handhafver dess angelägenheter och beslutar om nödiga
reparationer. A afbildningen N:o 2 synes en stenhög vid kyrkans
fot, lemningar efter det nedtagna tornet. Denna stenhög
ansågs vanprydande, och församlingen önskade få bort den, men
domkapitlet förklarade, att stenen finge ligga qvar till blifvande
restauration. Häraf torde framgå, att församlingens förhållande
till en domkyrka är helt annat än till vanliga sockenkyrkor,
hvadan ock underhållsskyldigheten torde vara något olika. Domkyrkorna
i de äldre stiften hafva allt sedan reformationen ansetts
tillhöra staten, som på grund deraf äfven bidragit till deras
återställande, när brand eller annan åverkan öfvergått dem. Detta
har icke heller varit mer än billigt, efter som staten vid den

Måndagen den 27 April, f. m.

X:o 4C.

tiden tog ifrån dem deras ganska betydliga egodelar. Enligt
»Sveriges inre historia från Gustaf den I» af Hans Forssell utgjordes
Skara domkyrkas gods af 157 hemman, 14 tomter och
åkrar samt räntor af penningar, spanmål och dagsverken m. m.,
som indrogs till statsverket och användes till rikets båtnad. Afkomsten
af denna egendom skulle nog räckt till att underhålla
domkyrkan, dertill den ock var gifven, utan att bidrag från annat
håll behöft begäras. Denna indragning af domkyrkogodsen
skulle väl äfven kunna kallas för en »sekelgammal orättvisa»,
som bör godtgöras, lika väl som grundskatternas påläggande. Så
väl det ena som det andra hade sin grund i rikets nöd, och då
nu enständigt fordras, att grundskatterna böra, såsom orättvist
tillkomna, afskrifvas, kan af samma skäl ifrågasättas återställande
af dessa gods; men om så icke kan ske, torde dock staten och
dess målsmän deraf känna sig kraftigt manade att verksamt bidraga
till dessa kyrkors återställande från deras förfallna skick.
Skara domkyrkas efter förenämnda godsindragning öfverblifna
inkomster äro alldeles otillräckliga för dess nödtorftiga underhåll,
och församlingens, landstingets och enskildes lemnade bidrag förslå
icke heller långt för restaurationens verkställande; endast
statens kraftiga mellankomst kan här hjelpa. Men om det begärda
anslaget beviljas af Riksdagen, skall det sedermera blifva
vida lättare att af församlingen och enskilda få hop hvad som
kan brista; ty gifvet är, att offervilligheten blir större, när utsigt
förefinnes, att arbetet kan utföras. Viss om denna ökade offervillighet,
i händelse af anslagets beviljande, hemställer jag om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition med det i Första Kammaren
redan beslutade tillägg i klämmen, hvilken derigenom skulle
komma att lyda sålunda: »att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj ds
framställning, må till restaurering af Skara domkyrka, i'' hufvudsaklig
enlighet med den derför uppgjorda planen, bevilja ett anslag
af 2:>0;000 kronor och deraf anvisa på extra stat för år
1886 ett belopp af So,000 kronor, dock med vilkor att restaureringsarbetet
utan vidare tillskott från statens sida fullbordas.» Detta
tillägg har tillkommit för att aflägsna den fruktan Stats-Utskottet
tyckes hysa för att staten skall få lemna ytterigare bidrag, i
händelse det nu ifrågasatta icke skulle komma att räcka.

Herr Talman! Jag yrkar bifall till den Kongl. propositionen
med detta tillägg.

Häruti instämde herrar Roth och E. G. Fredliolm.

Herr Sven Nilsson yttrade: Efter den utgång frågan i
föregående punkt fick i Kammaren, föreställer jag mig, att man
icke särdeles mycket behöfver uppträda till försvar för StatsUtskottet
i föreliggande punkt, och jag tror, att man kan anföra
flera skäl för bifall till denna punkt än som blefvo anförda för

Ang. anslag

till restaura tion

af Skara,

domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag

till restaura tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

afslag å Utskottets hemställan rörande Upsala domkyrka. Här
är nemligen förhållandet, att man åtminstone delvis vill bygga
nästan en ny kyrka, hvarom det icke var fråga i Upsala, ty faktum
är, att delar af Skara domkyrka icke kunna repareras utan
måste rifvas i grunden. Detta är enligt de upplysningar man
fått af handlingarna. Under sådana förhållanden förefaller det
mig, att den mening, som representanten från Skara äfven uttalade,
att det skulle vara lämpligare för kommunen att bygga en
mindre kyrka än att underhålla den stora domkyrkan, är ett
ytterligare skäl för bifall till Utskottets hemställan, i all synnerhet
som jag föreställer mig, att staden Skara icke har särdeles
intresse af att hafva en kyrka, som är så stor som den nuvarande.
Man kan ej annat än förundra sig öfver att staden Skara
låtit kyrkan på det sättet förfalla, att den nu är så fallfärdig,
att sakkunniga personer påstå, att det icke är möjligt att reparera
densamma.

Jag har ansett det vara denna stads skyldighet att litet
mera sörja för domkyrkans bestånd, så vida man vill använda
densamma, och den liknöjdhet, som i detta afseende egt rum,
kan väl oj betraktas annorlunda, än att staden vill skaffa för sig
en ändamålsenligare kyrka än den nuvarande.

Samme talare gjorde en jemförelse mellan de skatter, som
kyrkan fordom uppburit, och grundskatterna i allmänhet. Ja, på
den tiden afskref man en grundskatt, som tillkom kyrkan, och
nu vill man afskrifva en grundskatt, som kommer staten till godo,
och man handlar således i detta fall fullkomligt konseqvent.

Han sade äfven, att den motivering Stats-Utskottet anfört
icke vore fullt rigtig i afseende på hvad som yttrats om Ofverintendentsembetets
utlåtande. Jag kan icke förstå, huru man
kan hysa en sådan mening, då Stats-Utskottet har grundat sin
åsigt i detta fall på en offentlig handling, hvari Öfverintendentsembetet
förklarat det vara ovisst, att det föreslagna beloppet af

370,000 kronor skulle räcka till, utan restaurationen skulle sannolikt
komma att kosta betydligt mera. Detta beroende på, huru
mycket som af kyrkan kommer att nedrifvas.

Det är gifvet att, derest Kongl. Maj ds förslag af Riksdagen
antages, så har Riksdagen icke beviljat mer än 250,000 kronor,
hvadan det tillägg, som den ärade talaren föreslog, icke eger
någon betydelse. Ty äfven om denna Riksdag nu beslutar på
sätt han föreslog, lärer eu annan Riksdag nog hafva rättighet
att frångå det beslut, som nu fattats, och höja anslaget.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Bland de argument, som under denna
diskussion anförts för afslag å Kongl. Maj ds proposition om anslag
till ett par domkyrkors restauration, skall jag genast ingå
på det, att det vore bättre, att det kyrkliga intresset visade sig

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

i bemödande att rekonstruera statskyrkan än i att reparera domkyrkor.
För min del har jag dock icke, då jag fattat mitt beslut
i frågan, utgått från denna ståndpunkt. Jag tror icke att
här egentligen är fråga om annat, än huru vida vi skola bevara
minnen från forna dagar, i hvilka våra fäders ansträngningar
och uppoffringar tagit gestalt. Val har man sagt, att dessa anslag
icke borde bifallas, derför att man icke med visshet känner
dessa kyrkors ursprungliga utseende och stil. Jag ber då att
ytterligare få betona, att de kyrkliga byggnadsstilarne i sina
hufvuddrag icke bero af tycke och smak utan tvärt om äro noga
bestämda, så att svårigheten att träffa det rätta i förevarande
fall icke är stor. Om ett eller annat ornament vid restaurationen
skulle blifva olika, betyder ju mindre, blott den egentliga stilen
vidhålles.

Att det skulle kunna läggas den lilla staden Skara till last,
att den låtit sin domkyrka förfalla, tror jag icke rimligtvis kan
sägas, då man kommer i håg, att denna stad ofta »klädt blodigskjorta»
för fosterlandet och att det är just under dessa landets
strider, som Skara domkyrka blifvit ramponerad. Jag tror således
icke att vi böra förebrå det lilla samhällets invånare, att
de icke kunnat kraftigare värna om sagda sitt tempel, i synnerhet
som detsamma icke är någon vanlig församlingskyrka, utan en
domkyrka. Men då det likväl sagts, att Skara samhälle i detta
fall begått en försumlighet, ber jag få uppläsa en del af ett Kongl.
bref den 30 November 1043 till biskopsembetet i Skara. Med
Anledning af domkapitlets klagan öfver att domkyrkan vore förfallen
och måste förfalla allt mer och mer, då man icke hade
råd att afhjelpa bristfälligheterna, sedan regeringen tagit ifrån
domkyrkan största delen af dess återstående inkomst för byggande
af ett par nya i Göteborg och Kalmar, säger regeringen:

Nu såsom H. K. M:t wäl wore benägen, uppå Episcopi och
■Capitularium underdånige ansökiande och begäran domkyrckian
icke allenast hiälpa uthur bem:te gäll och skull, uthan medell förskaffa
och suppeditera, hvarigenom hon hunne stå att repareras
och förfärdigas, men effter H. K. M:t och fäderneslandet, det
Biskopen och Capitularibus nogsampt ähr kunnigt och wittorligit,
ähr medh een heswährligh last och börda af lerig et för uthan annan
tunga, som af regementsf ärandet härjlyter, behäfftat; altså kan Hennes
Kongl. Maij:t nu och wedh denne tijdh icke denne sin benägenheet
och ivillia emoth be:te domkyrkia fullborda ock i wäreket låta
spöria, uthan för denne tijdz olägenhet nödgas sigh ändskylla och
uhrsächta---—

Om tiderna nu blifvit bättre, så att vi icke behöfva »undskylla
eller ursäkta oss», då det gäller att uppfylla vår skyldighet
mot den kyrka, hvars enskilda förmögenhet riket i tider af
nöd och trångmål tillegnat sig, så borde vi väl icke heller vara
allt för svåra i vårt tillvägagående emot den och icke heller vara
Andra Kammarens Prot. 1885. N:o 46. 3

Ang. anslag

till restawa tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

?i:o 46. 34 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. ansla9 allt för — konseqventa. Det torde äfven hafva sin betydelse, att,,
timranskäraom man nu beviljar det begärda anslaget, beröfva vi en

1 domkyrka, församling det tempel, som den af ålder egt; och det skall sedan
(Forts.) ma bända snart nog komma en tid, då, sedan kyrkan förfallit
och ostridigt uppnått värdigheten af ruin, vi »af vördnad för
våra gamla minnen» anse oss förbundna att bevilja anslag för
ruinens upprätthållande.

Jag vill i detta hänseende påminna om, att Riksdagen helt
nyss beviljat anslag för förhindrande af att Visby kyrkoruiner
skola sjunka i grus. Innan Skara domkyrka mötes af samma
öde, torde vara skäl att hjelpa henne; och af sådan anledning
ber jag få yrka bifall till det förslag, som den förste talaren
framstälde.

Med Herr Wieselgren instämde Herrar Anvidsson, J. II. G.
Fredholm, Sjöcrona, Svensson i Bossgården, Schenström, Äbr„
Rundbäck, Wennérus, Pahncer, Lönegren, Östling, Herslow och
Wagenius.

Herr Trybom: Jag är uppkallad af en ledamot af Statsutskottet
på skånebänken, hvilken bestämdt förklarade, att Skara
domkyrka vid en blifvande restauration måste rifvas i grunden,
och att det således icke vore en restauration utan en total ombyggnad,
hvarom här vore fråga. Jag förstår icke, hvarest den
ärade talaren hemtat anledning till detta påstående. I handlingarne
står endast, att kyrkan är fallfärdig så till vida, att utom
det ena tornet, som redan är nedrifvet, äfven det andra tornet,
måste inom kort nedtagas, derest icke restaureringsarbetet mellankommer.
Men nog kan sjelfva kyrkan ännu stå, må hända en
hel mansålder. Ju längre emellertid den får stå i sitt nuvarande
skick, desto svårare och dyrbarare blir den att upphjelpa. Jag
vill vidare erinra derom, att vi för närvarande icke, förutom
Upsala domkyrka, hafva någon mera domkyrka än Skara, som
kan komma i fråga till restaurering. De öfriga domkyrkorna;
hafva redan erhållit hjelp. Linköpings domkyrka har kostat
ganska betydligt, men står nu synnerligen vacker. Likaså Vesterås
domkyrka, hvilken äfven åtnjutit statsbidrag. De enda
domkyrkor, förutom Upsala och Skara, som ännu finnas restaurerade,
äro de i Strengnäs och Wexiö, och jag tror icke, att för
någondera af dessa statsbidrag behöfver anlitas. Skara domkyrka
är sålunda jemte Upsala den enda, hvars restaurering är
af nöd påkallad, och jag ber Kammaren vid frågans bedömande
behjerta ej mindre denna omständighet än ock det förhållandet,
att Skara samhälle är så litet, att det omöjligt kan på egen bekostnad
ställa i verket ett så kostsamt arbete som domkyrkans
restauration.

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

Herr Sven Nilson: Jag ber att få fästa så väl den siste
talarens som Kammarens uppmärksamhet derå, att jag icke yttrat
mig på det sätt, han förmenat. Jag sade att kyrkan måste delvis
rifvas i grund och ombyggas. Jag föreställer mig att, då det
heter att kyrkan är fallfärdig, något byggnadsarbete på sådana
murar ej kan försiggå. Det står också på 95 sidan i tredje stycket
af utskottsbetänkandet följande: »Och då omsider mellan det
nordvestra tornet och kyrkans mur eu betänklig remna begynte
blifva synlig, samt denna remna efter flera af sakkunnige personer
anstälda besigtningar och till sist af dåvarande arkitekten, numera
Ofverintendenten H. Zettervall företagen grundlig undersökning
befans hotande, nödgades man år 1872 nedtaga detta torn till
samma höjd som kyrkans tak. Inom en icke aflägsen framtid
synes enahanda åtgärd blifva oundgänglig äfven i fråga om det
andra tornet, och derest detta måste nedtagas, fruktar man för
hela den vestra gafvelns bestånd.»

Således är det väl uppenbart, att jag i det af Herr Trybom
anmärkta afseendet icke sagt något som icke är sant.

Herr Grefve Sparre: Emellan den nu ifrågavarande och

Upsala domkyrka förefinnes, såsom redan är påpekadt, den skilnad,
att den senare ännu befinner sig i det skick, att gudstjenst
der kan hållas och att ingen fara är att den inom kort skall falla
i ruiner. Denna väsentliga olikhet emellan att reparera kyrkan,
så att den kan begagnas — såsom fallet är här — och att återställa
den i den form den hade för århundraden tillbaka och före
den första stora branden, hvarom egentligen var fråga i föregående
punkt, måste noga bemärkas. Om Kammaren behagar
taga kännedom om de ritningar och skizzer öfver kyrkan, som
äro utdelade, skall Kammaren finna, att af de båda tornen har
det ena redan fallit eller är nedrifvet, och att det andra hotar att
falla. Kring det förra tornets fot ligger en hop sammanfallna
stenar. År det väl på detta sätt vi skola vårda våra historiska
minnen? År det så det svenska folket skall efter åtnjuten 70-årig
fred, eller en fred så långvarig att Sverige ej förr åtnjutit någon
liknande, och efter det den allmänna välmågan härunder hos alla
klasser stigit, låta förfalla ett tempel, som våra förfäder uppbyggt
på en tid, då de skånska provinserna ännu icke tillhörde Sverige,
då landets folkmängd knappt var hälften så stor som nu, och då
beständiga krig sögo landets merg? Aro vi verkligen nu så långt
komna, att vi vilja låta ett sådant tempel falla i ruiner? För att
hindra dess fall måste staten för eller senare träda emellan, och
ju längre dermed dröjes, desto större blir kostnaden derför. Det
förtjena!’ likväl att anmärkas, att vid Gustaf I:s reduktion togos
ifrån domkyrkan icke mindre än 137 hela mantal jord och, på
sätt den ärade talaren från Göteborg upplyste, beröfvades kyrkan
sina återstående inkomster för att dermed understödja domkyr -

ka?. anslag

till restaura tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

S:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag korna i Kalmar och Göteborg. Man har talat om orättvisor,
tionraf Skaramen mJ°l rättvisan nu fordra att, sedan staten på detta sätt
domkyrka.0tagit ifrån kyrkan hennes egendom i tvenne olika former, dåden
(Forts.) först borttagit de af mig nyss omnämnda 137 mantal och sedan
beröfvat henne under viss tid hennes inkomster, och då kyrkan
befinner sig i det tillstånd att hon är färdig att ramla, att, säger
jag, staten räcker denna kyrka en hjelpsam hand. Behofvet deraf
är så mycket större, som detta lilla samhälle i Skara, med en befolkning
af omkring 3,000 personer, omöjligen kan underhålla
denna kyrka. Då domkyrkorna i allmänhet anses såsom så beskaffade
monumentala byggnader, att staten bör underhålla dera, så
kan jag icke förstå, hvarför man först nu uppfunnit den tanken,
att vi icke skola vårda oss om dessa tempel. Under den tid jag
varit riksdagsman har man beviljat anslag både till Linköpings
och Vesterås domkyrkor. Mine herrar! Det var eu tid, då vi
vestgötar stredo med uppsvearna om herraväldet. Uppsvearna
togo det, och nu begära vi för den plats, der kristendomen först
slog rot och det första templet uppfördes, hvilket skedde, såsom
af handlingarne synes, redan på 1100-talet, eu obetydlig summa
till restauration af detta tempel, sedan staten plundrat dess tillgångar
och det befinner sig i ett sådant skick, att gudstjenst der
icke kan hållas. Den som sett denna kyrka måste medgifva att
den icke kan stå allt för länge; det ena tornet är redan borta, och
det andra hotar att ramla. Af de gjorda undersökuingarne framgår,
att kyrkan icke kan fortfara att blifva stående utan att ombyggas.

Man har sagt att det vore ett improduktivt ändamål, till
hvilket man här begär anslag. Är det verkligen så, mine herrar,
att bibehållandet af den religiösa andan och tendensen betraktas
såsom ett improduktivt ändamål? Förtjenar icke den kraft, som
dessa gifva åt nationen, att uppskattas? År det eu improduktiv
kraft? Så sinliga varelser vi äro likväl att yttre företeelser verka
på vårt inre, och den som inträder i ett tempel, som genom sitt
yttre är vördnadsbjudande, kan icke undgå att känna intrycket
deraf och manas betänka att det är upprest till Guds ära. Skulle
vi då hafva hjerta att låta det första tempel, som funnits i Sverige
och hvilket är uppfördt med kristendomens inträde i landet, falla
i ruiner. Jag kan omöjligt föreställa mig detta. Jag upprepar
ännu eu gång, att då man talar om rättvisa, så är det väl rättvist
att staten, som har tillegnat sig kyrkans egendom, tager hand
om denna kyrka, så att hon icke faller i ruiner. Den enda farhågan
är den ait medlen icke skulle räcka till. Men om man
vid beslutet fogade det tillägg, som här redan är framstäldt, nemligen
att man vid beviljandet af penningarne fäste det vilkor,
att restaurationsarbetet utan vidare anslag från statens sida skulle
fullbordas, vore ju alla bekymmer då tilifredsstälda, och utan tvifvel
kan, med en förståndig ledning af arbetet, mycket uträttas
för 250,000 kronor. Jag vill tillägga, att det är så mycket angeläg -

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

nare att nu besluta derom, som man redan gjort en subskription
för detta äudamål, och äfven Skaraborgs läns landsting anslagit
ett belopp af, som jag tror, 15,000 kronor, med det vilkor att
arbetet inom år 1887 års utgång skall vara fullbordadt; annars
strykes äfven denna tillgång. Och templet går med så mycket
säkrare steg sin undergång till möte.

Jag ber att få instämma i reservanternas yrkande, med det
tillägg som föreslagits, nemligen att anslaget beviljas med det
vilkor, att restaurationsarbetena utan vidare statsanslag skola fullbordas.

Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag har icke begärt
ordet för att bemöta den näst föregående talarens yttrande, ty
jag tror att det icke behöfves, då, så vidt jag förstår, Utskottets
utlåtande innefattar fullt talande skäl för det slut, hvartill Utskottet
kommit och till hvilket jag yrkar bifall, men jag har icke
kunnat underlåta att uttala min förvåning öfver den icke för första
gången framträdande fordran på statens mellankomst i fråga
om dessa domkyrkor. Hvarje gång sådan fordran ställes på staten,
får man höra upprepas, att om icke staten underhåller dessa
kyrkor i stiftsstäderna, så förfalla de till ruiner o. s. v., och
detta skäl har nu åter med synnerlig styrka framhållits, det vill
säga att i de församlingar — och endast i dessa — der biskopar,
domprostar och domkapitel äro församlingsmedlemmar, der
är det kyrkorna förfalla till ruiner, om icke staten träder emellan
med stora anslag, under det att hvarje annan församling, hur fattig
den än är, icke allenast måste utan ock vill väl vårda och
underhålla sin kyrka. Detta synes besynnerligt och kan ej
förklaras på annat sätt, än att man icke är på det ^ klara med
hvem, som eger dessa domkyrkor med tillhörigheter. A ena sidan
säger man att det är församlingen, som eger dem och skall underhålla
dem, men å andra sidan säger man: »nej, det är statens
egendom och derför är det staten, som skall underhålla
dessa kyrkor.» Då har jag tänkt att, om det är statens egendom,
som staten har att disponera öfver, så är det egendomligt
att man icke tager från den statens egendom — den domkyrka
— som har öfverflöd på medel, och hjelper der medel saknas.
Jag har icke sådan kännedom om eganderätten till dessa kyrkor,
att jag härutinnan skulle ha något omdöme att uttala, men
representanten från Skara, som är jurist, har bestämdt förklarat
att Skara domkyrka lika som alla domkyrkor är statens egendom,
som förvaltas af domkapitlet. Då vi veta att vi hafva en
domkyrka, som är så rik, att uppfinningsförmågan att förstöra
dess inkomster snart borde kunna vara uttömd, har jag velat
uttala denna tanke, ty en undersökning om eganderätten och dispositionsrätten
till dessa kyrkor med tillhörigheter kunde åtminstone
löna mödan att låta verkställa. År det statens egendom,

Ang. anslag

till restaura tion

qf Skara

domkyrka.

(Forts.)

N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. in.

Ang. anslag så bör man väl kunna äfven här taga der det finnes och lägga
tion oföSkara ^ der det ^ehöfvas, lika som i fråga om annans egendom och
domkyrka, inkomster, men är det icke statens egendom, då är det icke helkorts.
) i0r statens skyldighet att underhålla dessa byggnader.

Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid. Jag yrkar
afslag å det ifrågavarande anslaget.

Herrar S. M. Olsson, Erickson i Bjersby, Ekman, Wallmark
och Nijqvist instämde med Herr vice Talmannen.

Vidare anförde:

Herr Nils Petersson: Jag skulle kunna inskränka mig

till att instämma med den föregående talaren, men då Grefve
Sparre talat om att välmågan är så stor i landet, så tror jag icke
att detta stämmer väl öfverens med hvad han vid föregående tillfällen
yttrat, och jag hoppas att han må bibehålla de åsigter han
förut visat sig hafva i detta hänseende.

Hvad beträffar jemförelsen med grundskatterna, så tror jag
nog den jemförelsen håller streck så till vida, som att grundskatterna
äro en orättvisa och man må hända kan hysa någon tvekan
om rättmätigheten, i fall man ser litet närmare till huru domkyrkorna
fått sina egendomar. Men deraf följer ock, att jag måste
bestrida rigtigheten af hvad man vidare sagt, att det vore samhällets
pligt att underhålla domkyrkorna, helst då dessa kyrkor
äro byggda och erhöllo sina medel för andra ändamål, såsom vi
hafva hört, än till Guds ords predikan, och således kan det icke
vara samhällets pligt att underhålla dem. Är det då icke bättre
att samhället sparar sig till sådant, som verkligen motsvarar dess
ändamål.

Jag yrkar afslag.

Herr Grefve Sparre: Jag tillstår att man icke kan underlåta
att vid dessa diskussioner göra den reflexionen, att vi
sätta icke mycket värde på våra gamla minnen. Vi förglömma
dem helt och hållet i de närvarande striderna om små och obetydliga
saker. En stor författare har likväl sagt, att den nation,
som icke bevarar sina minnen, är icke värd att lefva. Vi hafva
nyss talat om vårt grannland Norge, der man redan under 20
år fortsatt och sannolikt ännu framdeles under minst lika lång
tid kommer att fortsätta med ett anslag af 40,000 kronor om året
till ombyggnad af domkyrkan i Trondhjem. Då skulle vi här i
Sverige, som har en folkmängd dubbelt så stor som Norge, icke
anse oss hafva råd att restaurera ett tempel, livilket icke ännu
fallit i ruiner, såsom fallet är med domkyrkan i Trondhjem, men
är på god väg.

Vi äro rädda för att underhålla våra domkyrkor och låta
dem i stället förfalla, under det att vårt grannland uppbygger

Måndagen den 27 April, f. m.

Jéo 46.

å ny o en ruin, ty Trondhjems domkyrka är, som bekant, en ruin. Äng. anslag
Detta är en jemförelse, som icka utfaller till Sveriges fördel. Den restauravarna
känsla norrmannen i allmänhet nysa för små minnen, domkyrka.
den omtanke med hvilken de vårda dem, gör på mig vid jemfö- (F01-ts)
relse med det språk, som föres här i Kammaren, i det man säger,
att bäst vore att rifva ned Skara åldriga domkyrka, ett pinsamt
intryck. Herrarne torde förlåta mig det.

Man har här sagt, att man kan taga från den ena och
lägga till den andra kyrkan. En talare på göteborgsbänken har
upplyst om, att det skedde under sjuttonhundratalet, att man tog
från den ena kyrkan i Skara för att uppföra och underhålla
andra kyrkobyggnader i Kalmar och Göteborg.

Man har förebrått mig, att jag talat om välmåga, under
det att jordbrukarne inom landet vore i en betryckt ställning.

Men jag talade om ställningen i Sverige i allmänhet nu mot
hvad den var på den tid dessa kyrkor byggdes. Herrarne
torde väl icke bestrida, att i allmänhet tillståndet i landet
i följd af jordens odling m. m. nu är vida bättre än förr,
samt att de fattigare klasserna nu befinna sig i eu jemförelsevis
bättre ställning. Jag har således nu kunnat säga detta,
emedan jag vid ett annat tillfälle under riksdagen talat om de
.åtgärder jag velat vidtaga till förmån för den jordbrukande klassen
och förbättrande af dess ställning. Icke står ju detta mitt
tillvägagående i strid dermed, att jag här säger, att välmågan i
landet nu vore vida större än för 300 år sen. På den tid, då
Sverige var inblandadt i ständiga strider, kunde vårt land uppföra
dessa kyrkor! Det är en evinnerlig skam för vårt land att
nu efter en sjuttioårig fred låta dessa kyrkor falla i ruiner.

En annan talare på kalmarbänken sade, att, då jag uppläst
ur handlingarne, att man tagit från Skara domkyrka 157
hemman, som de förut egt, man borde gå in i någon pröfning
af, huru kyrkan ursprungligen kommit i besittning af dessa hemman.
Hvad kan den ärade talaren hafva för anledning att framställa
insinuationer om, att kyrkan icke skulle hafva förvärfvat
dessa hemman på ärligt sätt! Vi veta litet hvar, huru kyrkor i
forna tider kommit i besittning af sina stora egendomar. Man
skänkte för sin själs salighets skull sina egendomar åt kyrkan.

På sådant sätt har kyrkan kommit i besittning af sina stora
egendomar. Skänk lärer väl vara lika ärlig åtkomst som något
annat fång. Man är således icke berättigad att säga, att kyrkan
icke på rätt väg kommit i besittning af hvad som blifvit densamma
skänkt.

Slutligen har vice talmannen sagt, att det vore besynnerligt,
att det endast väckts fråga om restauration af domkyrkor,
men icke om andra kyrkor. Detta kommer sig helt enkelt deraf,
att dessa domkyrkor från början tilltagits i så stor skala och
byggts på allmän bekostnad. Derför kan ett så litet samhälle

N:o 46. 40 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag som till exempel Skara icke underhålla sin stora domkyrka.
tion af SkaraDenna har uPPbyggts på en tid, då Skara var kristendomens
domkyrka, hufvudsäte här och domkyrkan derstädes den förnämsta. Den
(Forts.) hyggdes också i stora dimensioner, och färdig blef den af fienden
åtskilliga gånger bränd jemte staden. Nu äro förhållandena förändrade.
Förändrade äro kommunikationerna, livilket gjort Skara
till en liten ort. Deri ligger väl icke något underligt. Det är
ingenting att förvåna sig öfver, att ett litet samhälle icke kan
underhålla en kyrka, som uppförts för ett stort ändamål. Derför
har man gifvit staden det råd att rifva ned domkyrkan och i
stället bygga upp en annan och mindre kyrka. Vilja herrarne under
sådana förhållanden verkligen neka detta anslag, deraf resultatetskulle
blifva att denna stora domkyrka nedslås och en annan
mindre kyrka uppföres? Jag hoppas emellertid, att den svenska
Riksdagen ännu icke kommit till denna punkt.

.Herr Statsrådet Hammarskjöld: Herr Talman! Mina

Herrar! Då jag mer än väl inser, att Kammaren tröttnat vid
detta myckna tal om domkyrkorna, vill jag endast yttra några
få ord.

Då det blef bekant, att regeringen hade för afsigt att för
Riksdagen framlägga en proposition rörande anslag till restauration
af Upsala domkyrka, kom till mig en deputation, bestående
af ledamöter af denna Kammare, tillhörande olika lefnadskall,
med. eu begäran att regeringen äfven måtto taga i öfvervägande,
om icke ett anslag borde begäras i och för restauration af Skara
domkyrka. Jag hade derför all anledning antaga, att allmänheten
i den provins, der kyrkan är belägen, hyste ett varmt intresse
för densamma och önskade ett initiativ från regeringens
sida i denna fråga. — Jag insåg mycket väl, att Skara domkyrka
i storlek, rykte och i prakt icke kunde jemföras med Upsala
domkyrka, men den var dock äfven den ett betydande minnesmärke
från vår forntida byggnadskonst. Å andra sidan funnes
ett skäl, som talade starkare för Skara domkyrka än för den i
Upsala, nemligen att Skara domkyrka skulle, om ingenting &tgjordes,
förfalla till ruin, samt att det slutligen äfven var uppenbart,
att den lilla församlingen icke kunde förmå göra något för
att förekomma en sådan olycka. Af dessa skäl ansåg jag mig
höra tillstyrka Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga eu proposition
angående Skara domkyrkas restauration. Då jag emellertid
tror, att under de båda debatter, som rört sig om de förut
nämnda domkyrkorna, alla väsentliga skäl redan blifv-it framhållna,
och jag mer fin väl inser att denna fråga delar öde med frågan
om anslag till Upsala domkyrka, så vill jag icke besvära Kammaren
med att vidare orda derom.

Måndagen den 27 April, f. m.

N o 46.

Herr Waldenström: Det har under diskussionen så väl
om Upsala som om Skara domkyrka framhållits, att de förut egt
flera hundra mantal jord, hvilka af staten blifvit dem fråntagna;
och man har sagt, att då staten snart sagdt stulit denna egendom
från kyrkorna, så skall staten äfven vara pligtig att underhålla
dessa kyrkor. För min del får jag säga, att om detta
resonnement vore rigtigt, så skulle det vara alldeles förkrossande
och icke lemna mig annat val än att rösta för den Kongl. propositionen
med afseende å både den ena och den andra kyrkan.
I den Kongl. propositionen är emellertid detta skäl icke anfördt,
och jag tror att man icke heller bör anföra det. Det är nemligen
uppenbart, att de hemman, som under den katolska tiden
donerats till Upsala eller Skara domkyrka, vare sig genom arf
eller annorlunda, donerats för upprätthållande af den katolska gudstjensten.
Och jag tror icke att man med någon rätt kan säga,
att den protestantiska kyrkan är laglig arftagare till den egendom,
som gifvits åt den katolska för uppehållande af hennes
gudstjenst. Det är väl, att intet sådant åberopats i den Kongl.
propositionen.

Af samma skäl, som jag yrkat afslag å Stats-Utskottets
hemställan om anslag till Upsala domkyrka, anser jag mig bunden
att yrka bifall till samma Utskotts hemställan i hvad den
rör Skara domkyrka.

Herr Herslow: Jag kan icke finna något nödvändigt sammanhang
mellan de båda kyrkofrågor, som i dag föreligga, och
kan derför heller icke helt fatta Herr Ecklesiastikministerns yttrande,
att frågan om anslag till Upsala domkyrka i sitt fäll måste
draga äfven denna fråga med sig. Den förra frågan gälde,
huru vida ett samhälle med verkligt goda resurser, hvilka redan
visat sig, bör för en kyrka, som kan påräkna understöd af hela
landets privata välgörenhet, erhålla ett stort statsanslag för denna
kyrkas förskönande och ombyggnad — icke för dess upprätthållande
och bevarande, ty jag erinrar om att kyrkan är sådan,
att den ännu kan stå i århundraden. Den nu föreliggande frågan
gäller att upprätthålla en kyrka, som hotar att omedelbart
falla i ruiner, och gäller dessutom eu stad, som icke har sådana
målsmän som den förre, icke kan föranstalta någon nationalsubskription
till sitt bistånd och sjelf är alldeles för liten för att
kunna med egna medel underhålla denna stora kyrka.

Den ärade vice talmannen antydde något rörande orsaken
till att domkyrkor råkade i förfall. Då Kammarens vice talman
till Kammarens upplysning framkastar eu tanke, kan han ha
grundade anspråk på att få denna tanke vederbörligen pröfvad;
skada, att, om man pröfvar den tanke han nu framkastat, man
genast måste finna dess ihålighet.

Ang. anslag

till restaura tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

K:o 46.

Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. a?islag

till 7-estaura tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

Häri hade, sade han, gjort den egendomliga iakttagelsen,
att de församlingar der man läte sina kyrkor förfalla, så att man
slutligen nödgades be staten om hjelp till deras upprättande, endast
voro sådana församlingar, der man hade biskop och domkapitel;
andra församlingar underhölle sina kyrkor sjelfva. Det
behöfves säkert ej många ord för att vederlägga det kausalsammanhang,
han velat antyda, samt uppvisa ett annat, det rigtiga.
Det har funnits en lång tid af vår odlings historia, då nationens
hela kulturlif koncentrerade sig i dess kyrkliga lif. Och då nu
åter detta kyrkliga lif särskildt koncentrerade sig på några vissa
punkter i landet, lyfte det dessa till centralpunkter för landets
odlingslif och försåg dem särskildt med väldiga domer, till hvilkas
uppförande hela landet eller åtminstone hela provinser bidrogo.
Då detta kyrkliga lif sedan åter decentralicerades från
dessa domkyrkostäder samt dessa städers förut varande ganska
stora betydelse upphörde och de folio ned till små städer, som
alldeles tappade bort sig bland andra nyare städer, som det uppblomstrande
ekonomiska lifvet skapade och vidgade, då uppstod
detta missförhållande af stora katedraler i små städer. Det är
icke dessa kyrkor eller deras målsmän, som rådt för denna förändring,
utan det är det nationens historiska utvecklingslif, som
från att ha sin tyngdpunkt i det kyrkliga öfverflyttat den till det
politiska och ekonomiska. Men dessa stora minnesmärken, som
stå qvar från en gången tid och vittna om den tidens själsrigtning
och kultur, bör det, synes mig, för nationen vara en hederssak
att uppehålla. Jag tror icke det är landet värdigt att
ej visa sitt intresse för sina gamla domer förr än de ligga i ruiner
och då först, såsom i Visby, votera anslag till dem. Jag
tror icke ens att det skulle lända till någon verklig ekonomisk
fördel, att låta dessa tempel blifva ruiner för att sedan underhålla
dem såsom sådana, och derjemte i deras ställe bygga nya
mindre kyrkor för gudstjensten i dessa små städer. Det kan
icke vara hvarken nationalvinst eller nationalära att hafva en ståtlig
ruin att underhålla och samtidigt uppföra en tarflig byggnad för gudstjensten
; jag är dessutom säker på, att härigenom icke åstadkommes
något storartad vittnesbörd om svenska nationens intresse för
sin forntid. Ty sann är den sats, som den föregående talaren citerade
: den nation, som icke vårdar sina minnen, som icke ärar
sin forntid, den får ingen framtid. Ty för ett folks framtid fordras,
att kulturlifvet inom nationen hålles varmt och lefvande.

Jag har sannerligen icke blifvit mycket uppbyggd af den
diskussion, som här egt rum i denna fråga, och detta förnämligast
ur den synpunkten att det derunder blifvit alldeles för tydligt,
att de, som här arbeta på att vår svensk-lutherska kyrkas
inre byggnad skall falla, äfven äro de ifrigaste att hacka på stenarne
i dess yttre murar. Mera värdigt af dem vore det dock,
att de förde denna kamp, som är eu andlig kamp, på det rent

Måndagen den 27 April, f. m.

X:o 46.

andliga området och icke särskildt lade an på att få omkull våra
gamla domer. Jag både om flere af dem icke trott att åtskilligt,
som jag måste beteckna såsom taktlöshet, skulle hafva förekommit
i så påfallande grad, som här onekligen varit fallet. Man
har icke kunnat undgå att tänka på ett nyligen i Kammaren
fäldt yttrande om svenska statskyrkan: * låt den stål» Så vida
detta icke i den talarens mun var liktydigt med: må den falla!
tycker jag att man åtminstone kunde visa våra kyrkobyggnader
samma »barmhertighet», som man visat kyrkan, och låta dem
stå. Icke är det någon högre andlig bragd att genom voteringar
vid riksdagarne få i kull våra gamla domer. Väl kan jag finna,
att man icke vill göra något för kyrkans förhärligande och således
icke heller vill vara med om Upsala domkyrkas konstnärliga
restauration; men icke kan jag finna det vara synnerligt värdigt
att icke vilja göra något till förekommande af att de vördnadsvärda
tempel, som rests af våra fäders tro, de få minnesmärken
vi ega af vår äldre kristna byggnadskonst, falla i ruiner.

Jag röstade icke för det begärda anslaget till Upsala domkyrkas
restauration, men anhåller om bifall till Kougl. Maj:ts
framställning i denna punkt.

Herr Wieselgren: En talare på geflebänken sade sig vilja
rösta för Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, för så vidt eu
förutsättning, som han bestridde, vore rigtig. I så fall tror jag
att de, hvilka vilja bifalla Kongl. Maj ds förslag, skola vinna en
röst. Ty det är en orimlighet att, såsom han, påstå domkyrkogodsen
hafvra blifvit donerade »åt den katolska gudstjensten».
Hvem donerar väl medel åt sådana abstraktioner? Jag trotsar honom
att kunna uppvisa en enda dylik donation. Af de donationsbref,
som finnas qvar, framgår deremot tydligt att donationerna
skett till kyrkan, till den såsom sfr/fekyrka och ej blott såsom
stadskyrka betraktade domkyrkan i Skara; och att hon varit
berättigad att mottaga och ega privat egendom, det lärer väl
ingen vilja bestrida. Om det derför kan uppvisas, att Skara
domkyrka emottagit 157 mantal såsom donationer af personer,
som icke kunna visas hafva varit oberättigade att dem donera,
tror jag verkligen att den ärade talaren, om han vill stå vid sin
rättsuppfattning, blir tvungen att rösta bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Carl Ifvarsson: I ett hänseende skulle man kunna

säga, att frågan om Skara domkyrkas restaurering har företräde
framför den om restauration af Upsala domkyrka, nemligen deri
att, så vidt de härutinnan lemnade uppgifter äro rigtiga, vid sistnämnda
kyrka lärer finnas ett par gaflar i behåll, hvilka, enkla
och imposanta, åtminstone i någon mån kunna gifva något begrepp
om vår forntida byggnadskonst. Men det är dock långt

Ang. anslag

till restaura tion

af Skara

domkyrka.

(Forts.)

N:o 46. 44 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang., anslag ifrån att de vittna om huru sjelfva kyrkan ursprungligen sett ut,
timi ’af Skara ^ (Kn uppfördes. Hvad åter angår Upsala domkyrka, lemnar
domkyrka. den, sådan den nu befinner sig, icke ens något slikt spår af dess
(Forts.) ursprungliga byggnadssätt. Såsom sagdt, derför att gaflarne i
Skara domkyrka kunna sägas bära vittnesbörd om en forntida
stil, ligger deri ingalunda något bevis på, i hvilken stilart hufvuddelen
af kyrkan varit uppförd. Således saknas enligt mitt förmenande
i hvad angår så väl det ena som det andra af de begge
templen sjelfva förutsättningen för att man skall kunna tala om
att restaurera en monumental och om ursprunglig stil och karakter
vittnande byggnad.

Jag hörde ifrån statsrådsbäuken den sats uttalas, att man
naturligtvis icke kunde ifrågasättta något intresse för här berörda
restaurationsarbeten hos dem, som icke anse det vara skäl att
vårda sitt fosterlands gamla minnen; och att ett sådant intresse
endast kunde vara att vänta hos dem, som hyllade dessa våra minnen.
Den satsen kan jag icke gå in på. Äfven jag är mån om
att bevara mitt lands gamla minnesmärken; men jag fordrar då
att de skola vara trogna och verkliga, icke konstlade och apokryfiska.
Men kan man väl säga, att det bär gäller att vårda och
bevara gamla minnen? Nej, här är det i sjelfva verket endast
fråga om att bygga en ny kyrka eller, rättare sagdt, förnya eu
gammal kyrka och bygga höga torn på den. Det är endast
fråga om nutidens byggnadskonst, men icke om att upprätthålla
den gamla. Utgår man från denna synpunkt, som jag gör, så
kan man icke sätta mycket värde på hvad som kallas men icke
blir gamla forntida minnen.

Beträffande den omständigheten, att kyrkorna förr haft så
stora inkomster, men gått i mistning deraf, så tror jag, att det
är bäst att icke röra vid denna fråga. Skulle man gå tillbaka
till forntiden och låta hvarje kyrka få sitt igen, vet jag
verkligen icke huru detta'' skulle sluta. Må bända kommer då icke
mycket att återstå för staten. Under den katolska tiden hade
den kyrkliga inrättningen slagit under sig sådana inkomster, att
nära nog ingenting fans qvar för staten. Följden deraf blef eu
reduktion. Skulle man nu lemna kyrkorna och presterskapet
åter hvad de hade under den katolska tiden, så måste snart följden
deraf blifva densamma, eller nya Övergrepp från kyrkans
sida med återigen samma slut som förr. Jag tror att ingen vill
på detta sätt experimentera, och jag hoppas att vi anse det vara
vida mera angeläget för oss att utgöra ett enigt folk och fortfarande
söka medverka till bättre likställighet i rättigheter och skyldigheter
än nu är förhållandet. Det finnes också vigtigare nybyggn
ads frågor än denna att behandla, såsom t. ex. en national
byggnad för Riksdagen, som kan vittna om de framsteg,
som vi under senare tider gjort, och om att nationen utan afseende
å den ena eller andra samhällsklassen håller på att smälta

N o 46.

Måndagen den 27 April, f. in.

ihop till ett folk, Låtom oss arbeta derhän och icke hängifva Ang. anslag
oss åt forntida minnesmärken, som icke äro verkliga. Jag hem- restauraställer
om bifall till Utskottets förslag i förevarande punkt. domkyrka “

Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag har egentligen ^ ° ''

begärt ordet för att bemöta den ärade talaren på malmöbänken.

Dervid ber jag få säga, att jag icke uttalat några förebråelser
mot domkapitlen derför att domkyrkorna fallit i ruin. Jag bar
endast velat påpeka, att det är ovisst hvem som egare till domkyrkornas
egendom. Det är icke en afgjord sak, att eganderätten
tillkommer vederbörande församlingar, då de icke i förekommande
fall vilja underhålla och restaurera kyrkorna. Det kunde
derföre väl vara värdt en undersökning, huruvida icke staten
måste anses vara egare till denna egendom, så att staten kan
taga från kyrkor med öfverflöd på sådan egendom för att understödja
andra kyrkor, som icke hafva stora inkomster.

Beträffande tvisten huru vida staten kan vara berättigad att
från eu kyrka taga vissa medel, som äro donerade till kyrkan
och måste följa kyrkan åt, så vill jag nu icke inlåta mig derpå.

Jag vet dock, att det finnes domkyrkor, som fått egendom till
sig donerad med vilkor att i all framtid läsa själamessor efter
döda personer. I de domkyrkor, som fortfarande innehafva sådan
egendom, som för nämnda ändamål donerats, lärer väl icke
fortfaras med läsning af själamessor, men de behålla dock den
egendom, som de för sådant ändamål emottagit. Sådana medel
samt sådana som donerats till biskopars underhåll m. m. borde
väl staten åtminstone vara berättigad att disponera, då det är
en statens egendom, som af staten skall underhållas.

Herr Grefve Sparre: Jag ber blott att få säga några ord

med anledning af talarens på hallandsbänken yttrande, att han
icke ville inlåta sig på frågan huru vida staten skulle återställa
de hemman, som staten tagit från kyrkorna. Hvem har tält
derom? Jag har icke hört någon yttra sig så. Men jag har sagt,
att kronan på på 1500-talet reducerat från kyrkorna ett ganska
betydligt antal gods. Om herrarne vilja taga "kännedom om dem,
så finnas de omförmälda i Hans Forssells arbete: »Sveriges inre
historia». Der finnas förtecknade de egendomar, som donerats
iör hållande af själamessor, och de äro jemförelsevis ganska få.

För öfrigt äro dessa hemman donerade till biskopsbordet, djeknar,
domkyrkan etc. Här har man icke sagt, att det är fråga
om en förnyad reduktion, utan man har yttrat att, när kronan
plundrat kyrkorna på deras egendom, så är det icke för mycket
att kronan lemuar bidrag till kyrkornas underhåll, då de äro på
väg att falla sönder.

Den ärade talaren på hallandsbänken sade vidare, att han
ville vara med om att bevara våra minnen, men att han icke ville

3N:o 46.

Måndagen den 27 April, f. in.

Ang. anslag

till restaura tion

af Skare

domkyrka.

(Forts.)

gifva ett falskt begrepp om våra minnen. Här är mindre fråga
om att återgifva en bild af Skara domkyrka, sådan den var,
än att rädda domkyrkan från att falla i ruiner. Tycken I, mine herrar,
att det är roligt att se Visby kyrkoruiner? Och ändock bekosta
vi underhållet af dessa ruiner. År det då icke bättre att gifva anslag
för att uppehålla eu kyrka, som annars kommer att störta?
Vi skola icke under dessa diskussioner gå ifrån deras egentliga
föremål. Här är icke fråga om att uppbygga storartade minnesmärken,
utan endast att bevara Skara domkyrka från undergång.
Och om herrarne ville taga i betraktande kostnaden för uppförande
af eu ny kyrka nu för tiden, så tror jag att vi kunde vara ense
derom, att i fall Skara stad gåfves det rådet att rifva ned denna
kyrka och bygga upp en ny, staden skulle betacka sig för det
rådet med kännedom derom att, om man skall bygga en något
så när anständig kyrka nu för tiden, man icke gör det för rampris.
Bättre är väl då att underhålla hvad man har än att rifva
ned för att sedan få nöjet bygga upp igen; och här är ju icke
fråga om annat än att underhålla en kyrka, som man eljest skall
få se falla i ruiner.

En ärad talare på geflebänken sade, att domkyrkohemmanen
blifvit gifna under den katolska tiden till upprätthållande af den
katolska gudstjensten. Men vare sig att donationerna skett för
främjande af katolsk eller protestantisk kristendom, så är dock kyrkan
byggd för åt densamma skänkta medel; och staten må hafva
den ena eller den andra tron, så måste väl samma kyrka kunna användas
lika väl till protestantisk som till katolsk gudstjenst.

Jag kan således icke finna, att den omständigheten föranleder
någon skilnad. Hufvudsaken är att det här blott är fråga
om att underhålla kyrkan samt att, derest man icke underhåller
henne, hon faller i ruiner.

Man skall icke kasta sig in på ämnen, som icke röra den
fråga som är före.

Herr Carl Ifvarsson: Det är må hända möjligt, att den
siste talaren icke menade att staten skulle återställa hvad den
tagit, men kronan skulle ju i alla händelser lemna ersättning för
hvad den tagit, och då befinner man sig på alldeles samma ståndpunkt.

Hvad nu beträffar frågan huru vida här vore meningen att
endast restaurera Skara domkyrka eller att bevilja medel till dess
nybyggnad eller åtminstone ombyggnad, får jag säga, att den ärade
talaren måtte verkligen icke hafva sett hvarken de ritningar eller
kostnadsförslag, som blifvit framlagda, icke ens genomläst Utskottets
utlåtande, när han kan påstå att här endast är fråga om ett
reparationsarbete. Meningen, sådan den från början är framstäld,
är nemligen att återställa kyrkan i sitt ursprungliga skick,
för så vidt man har reda derpå, och detta kan väl ej kallas för

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

ett, blott underhållsarbete. Just derför att det sålunda mer är Ang. andag
fråga om nybyggnad, är det som jag icke vill rösta för något an- ^ utskära
slag. Den värde talaren har således alldeles orätt, då han säger 1 domkyrka.
att här endast ifrågasatts underhåll af kyrkan, och hade han gjort ^Fortg ^

sig mera besvär för att efterse detta, skulle han nog också sjelf
hafva insett det.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i enlighet med de yrkanden som förekommit, på dels bifall
till Utskottets hemställan och dels afslag å densamma och bifall
till det af Herr Trybom under öfverläggningen framstälda förslag
och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt och
justerad en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 32:dra
punkten af Utlåtandet N:o 14,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Stats-Utskottets hemställan,
bifallit det af Herr Trybom under öfverläggningen i ämnet
fra;nstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 122 Ja och 64 Nej, varande alltså
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

Punkterna 33—50.

Bi föllos.

Punkten 51. Ang. anslag

för tillfällig

För tillfällig löneförbättring åt provinsialläkare hade af Kongl. loneförbättMaj:t
för år 1886 begärts ett extra anslag af 25,000 kronor, och hem- r!n9.
stälde Utskottet under förevarande punkt att Riksdagen måtte på mnsta a are‘
det sätt bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen på
extra stat för år 1886 anvisade ett belopp af 20,000 kronor för
tillfällig löneförbättring åt provinsialläkarne.

Efter uppläsandet häraf lemnades ordet åt

Herr Statsrådet Hammarskjöld, som yttrade: Kongl. Maj-.t
har för det i denna punkt angifna ändamål för år 1886 begärt

N:o 46. 48 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag ett extra anslag af 25,000 kronor. Skälet, hvarför Kongl. Mäj:t
tjuf™“9 har begärt något mera än under föregående år, har varit det att
ring åt pro- Medicinalstyrelsen upplyst att det nuvarande anslaget vore otillvinsialläkare.
räckligt, i det att antingen de nuvarande understödsbeloppen måste
(Forts.) nedsättas eller ock minst 10 distrikt, hvilka vore i behof af understöd,
icke skulle erhålla någon andel af anslaget. Medicinalstyrelsen
har, på det att nämnda 10 distrikt icke skulle undanhållas
löneförbättring, ansett sig böra föreslå en nedsättning af beloppen
för de öfriga distrikten från 1,000 till 800 kronor och från
500 till 400 kronor samt i stället anmäla ifrågavarande 10 distrikt
till undfående af löneförbättring. En sådan åtgärd har jag
för min del icke ansett mig kunna annat än i yttersta nödfall
tillstyrka, hvarför jag ansett mig böra hemställa om anslagets förhöjning
till 25,000 kronor, att fördelas efter hufvudsakligen samma
grunder, som förut tillämpats och hvarigenom man kunde undvika
att under i öfrigt oförändrade förhållanaen beröfva en del provinsialläkare
något af det lönetillägg, som de under ett par år åtnjutit.

Nu har Utskottet sagt, att icke någon vidare åtgärd till förbättrande
af provinsialläkarnes ställning bör vidtagas, förr än frågan
om eu ny instruktion för dem blifvit slutligen behandlad.
Jag ber i sådant afseende få upplysa, att förslag till nämnda instruktion
blifvit uppgjordt, att infordrade yttranden i ämnet inkommit
och att dessa gå i vidt skiljda rigtningar, så att somliga
önskat att provinsialläkarnes befattning med den privata sjukvården
skulle upphöra, under det att andra vilja att de skola dermed
fortfara. Jag har flera gånger haft allvarliga samtal i ämnet med den
nuvarande generaldirektören i Medicinalstyrelsen. Han har likasom
jag varit af den åsigten, att denna fråga icke ännu är mogen för
sin lösning, utan fordrar ytterligare utredning och öfvervägande.
Derjemte behöfver tänkas på en ny distriktfördelning, emedan den
nuvarande indelningen af provinsialläkarnes distrikt är högst otillfredsställande
och alldeles icke lämpad efter nutidens förändrade
kommunikationer. Emellertid har generaldirektören varit så upptagen
af andra förut påbörjade arbeten, att han icke kunnat egna
någon större uppmärksamhet åt detta ämne. Han har emellertid
förklarat att, så snart han blir ledig — hvilket jag hoppas snart
skall ske — han då ämnar taga i tu med denna frågas behandling.
Men jag hemställer om det kan vara skäl att i afvaktan
derå låta en del till någon löneförbättring lika berättigade provinsialläkare
under tiden fortfarande förblifva i sämre ställning
än de öfriga eller att minska de understöd, som hittills utgått.

Vidare anförde:

Herr Wretlind: Jag anser mig böra säga ett par ord i denna
fråga. Om man verkligen kunde hysa någon förhoppning att genom
afslag å den Kongl. propositionen frågan om utarbetande och antagande
af en ny instruktion för provinsialläkarne, komma

Måndagen den 27 April, f. m.

N:o 46.

att i väsentlig mån påskyndas, så skulle jag för min del Ang.anslag
biträda Utskottets förevarande framställning, enär nämnda fråga
är så vigtig, att den icke längre,,bör uppskjutas. Vi måste emel- ringåt prölertid
hysa den goda tanken om samtlige vederbörande, att de vinsialläkare.
skola vidtaga de åtgärder, som på dem ankomma, för att få sa- (Forts,)
ken snart bragt på det klara. Och det synes mig vara orättvist,
om åtskilliga provinsialläkare, som äro i behof af löneförbättring,
skulle undanhållas den samma, endast derför att nämnda instruktion
icke blifvit antagen. Dessutom böra herrarne kom ihåg, att
detta anslag å 25,000 kronor är en obetydlighet med afseende
derå att denna corps är så stor, äfvensom att anslaget i sjelfva
verket är för statskassan så litet betungande i förhållande till de
belopp, som komma att erfordras då en gång löneregleringen blir
fullständigt genomförd. Riksdagen bör derföre icke fästa sig vid
denna lilla obetydliga tillökning i anslaget, som här blifvit äskad.

Jag tager mig friheten att yrka bifall till Kongl. Maj ds förslag.

Herr Friherre StacJcelberg instämde med Herr Wretlind.

Herr Sven Nilsson: Det är i allmänhet så i vårt land,
att man anser löneförbättring för tjenstemännen böra föregå andra
reformer. Vid hvarje tillfälle, då det varit tal om löneförbättring
för provinsialläkarne har man invän dt —• det samma
som utskottet nu har framhållit, eller att en ny instruktion för
provinsialläkarne först borde vara antagen, så att allmänheten
kunde betjena sig af dem, men härpå fäster Regeringen intet afseende,
lönefrågan har ansetts vara hufvudsak. Det gläder mig
emellertid nu att höra från statsrådsbänken, att generaldirektören
i medicinalstyrelsen med det snaraste torde blifva löst från
en mängd göromål, som hittills hindrat honom att taga i tu med
utarbetande af en sådan instruktion. Jag tror dock för min del
att det icke finnes någon fråga, med hvilken medicinalstyrelsen
har att göra, som för landet har så stor betydelse som denna
fråga. Ty förhållandet är att, om man på landsbygden skall
kunna få en ordentlig läkarehjelp, måste en sådan instruktion
finnas. Man får i detta fall icke döma efter förhållandena i
städerna, der det finnes tillgång på läkare hvilken timme på
dygnet som helst, och der såväl den fattige som den rike kan
varda betjenad af läkare, men på landsbygden, der det oftast är
flera mil till läkaren, blir det vanligen mycket svårt, om icke
rent af omöjligt, åtminstone för den fattigare befolkningen, att
få nödig läkarehjelp.

Jag föreställer mig derföre att frågan om en ny instruktion
för provinsialläkarne är vida vigtigare än frågan om löneförbättring
för dem och att således den förra i främsta rummet
bör lösas, så att det nu rådande oefterrättlighetstillståndet må
upphöra. Efter det löfte vi nu fått från statsrådsbänken om att
Andra Kammarens Prot. 1888. N:o 46. 4

>T:o 46. 50 Måndagen den 27 April, f. m.

Ang. anslag en ny instruktion snart skall komma till stånd, torde det icke
fä lända till någon skada för frågan om en förbättrad aflöning åt

ring åt pro- provinsialläkarne, om med depna frågas afgörande får anstå
vinsialläkare. ännu någon tid, så mycket mindre som den begärda lönetillök(Forts.
) ningen är jemförelsevis ganska obetydlig.

Det är särskildt en omständighet, på hvilken jag ber att
få fästa Herr Ecklesiastikministerns uppmärksamhet, nemligen
att det, efter mitt förmenande, skulle vara till stor fördel för
landsbygden, om provinsialläkarne ålades att åtminstone en gång
i veckan inställa sig i de olika kommunerna på bestämda tider,
då kommunens innevånare med lätthet kunde få sina behof af
läkarevård i vanliga fall tillfredsstälda. Det är naturligt att man
icke kan tillämpa en sådan bestämmelse öfverallt i riket men det
kan dock ske i de allra flesta delarne af landet, och det skulle
dermed vara mycket vunnet. I de glest bebyggda orterna synes
man väl kunna ålägga läkarne att på vissa tider infinna sig i
den ena eller andra kommunen, med något längre mellanrum,
så att äfven dess invånare hafva åtminstone vid dessa tillfällen
möjlighet att anlita deras biträde.

Då jag således icke för min del kan vara med om att i
det skick, hvari frågan nu föreligger, biträda Kong!. Maj:ts proposition,
anhåller jag på de skäl, Utskottet anfört, om bifall till
dess förslag.

Häruti instämde Herr Nilsson i Yrängebol.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr
Talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.

PunJcterna 52 och 53.

Biföllos.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
föredragningen af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt derom utfäraadt anslag komme att fortsättas;
och åtskildes Kammarens ledamöter kl. Yr 4 e. m.

In fidem

H. A. Kohnodin.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1885.