RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1885:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1885. Andra Kammaren. N:o 23.

Lördagen den 14 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 ock 7 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda Konstitutions-Utskottets
Utlåtanden N:is 3 och 4.

§ 3.

Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag N:o
98, innefattande delgifning af Kammarens beslut öfver dess Andra
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 4), i anledning
af väckt motion angående tillägg till jagtstadgan, beslöt Andra
Kammaren hänvisa detta ärende till behandling af sitt Tillfälliga
Utskott N:o 2.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3
(i samlingen N:o 8); och

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2
(i samlingen N:o 9).

§ 5.

Till Kammarens afgörande förelåg Stats-Utskottets Utlåtande N:o
13, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel.

Andra Kammarens Prot. 1885. N:o 23.

1

K:o 28.

Angående
pension åt
Kaptenen
O. A.
Höggren.

2

Lördagen den 14 Mars.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2 mom. A.

Bifölls.

Mom. B. Uti. a).

Sedan Kong!. Maj.-t föreslagit beviljande af årlig pension för
befälhafvaren å postångfartyget Sofia Kaptenen Gustaf Adolf Höggren
till belopp af 4,000 kronor, att utgå från och med månaden
näst efter den, hvarunder han erhåller entledigande från sin omförmälda
befälhatVarebefattning, hade Utskottet hemstält, att Riksdagen
måtte bevilja Kaptenen Höggren en pension å postverkets stat åt
2,500 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, då afsked
från postverkets tjenst varder honom beviljad.

Herr L. M. Nordenfelt hade i afgifven reservation yrkat pen
sionens bestämmande till 3,000 kronor.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Det embetsverk,
som närmast varit i tillfälle att följa Kapten Höggrens verksamhet
och uppskatta betydelsen af hans pligttrogna, ytterst ansträngande
och med fara för Rf och helsa ofta förbundna tjenstgöring
såsom befälhafvare i 27 år å postångfartygen Polhem och Sofia,
detta embetsverk har, säger jag, hos Kong! Maj:t förordat att en
pension af 4,000 kronor årligen måtte Kapten Höggren beviljas. Af
detta utskottsbetänkande finner jag emellertid, att Utskottets samtlig^
ledamöter ansett den sålunda af Kongl. Maj:t föreslagna siffran
för hög. Men under det Utskottets majoritet förordat en nedsättning
ända till 2,500 kronor, finner jag att inom Utskottet röster höjt sig
för siffrans bestämmande till 3,000 kronor, och det är med anledning
häraf som jag vågar till Kammarens behjertande anföra några omständigheter,
i förhoppning att en pension af åtminstone 3,000 kronor
måtte kunna Kapten Höggren beredas.

Herrarne finna af detta betänkande att den årsinkomst, Kapten
Höggren kunnat bereda sig af sin tjenstgöring, uppgår till ungefär
5,600 kronor. Jemför man denna årsinkomst med ett pensionsbelopp
af 3,000 kronor, tror jag icke att pensionen kan anses för hög, i
synnerhet om man jemför den med det vanliga förhållandet mellan
aflöning och pension i statens tjenst. Det är visserligen sant, att
Kapten Höggren ännu icke på långt när uppnått den ålder, som i
allmänhet är stadgad för afgång med pension; men det lärer väl
vara otvifvelaktigt, att man icke härdar ut lika länge med en tjenstgöring,
som består i att vintertiden föra fartyg på liafvet i vårt

3

Lördagen den 14 Mars.

klimat, som man kan vara tjenstbar under de förhållanden, Indika
statens tjensteman i allmänhet förrätta sina sysslor. Det torde i
ifrigt höra bemärkas, att den s. k. handelsflottans pensionsanstalt
innehåller den bestämmelse, att de derifrån pensionsberättigade ega åtnjuta
pension vid 55 års ålder och efter att hafva varit i 25 år inskrlfne
på sjömanshus. Kapten Höggren har redan i 27 år varit
fartyg,sbefälhafvare i statens tjenst. Då man för (ifrigt tager hänsyn
till den betydliga skilnad, som eger rum mellan hans årsinkomst
och den pension som skulle honom beredas, så lärer det väl vara
otvifvelaktigt att, så länge helsa och krafter stå honom bi, det icke
kommer i fråga att sätta honom på pensionsstat. Det torde följaktligen
vara antagligt, att af honom någon pension ej kommer att uppbäras
förr än omständigheterna blifva sådana, att han omöjligen kan
vidare med fördel användas på sin ansträngande och ansvarsfulla
post.

Det^ är dessa omständigheter jag velat till Kammarens behjertande
påpeka, under förhoppning att någon af Kammarens ledamöter
derpå måtte grunda ett yrkande om förhöjning af det utaf Utskottet
föreslagna belopp till åtminstone 5,000 kronor.

Herr Nils Petersson: Skälet, hvarför Utskottet nedsatt nu
ifrågavarande belopp, torde vara lätt förklarligt.

Man ansåg nemligen i Utskottet, att en person, hvilken hade så
stor aflöning, som här omnämnts, och hvilken, på sätt i Kongl. Maj:ts
nådiga propsition till Riksdagen framhållits, kan uppbära ända till
5,642 kronor om året, då han dessutom egentligen icke är berättigad
till erhållande af statspension, redan i den rikliga aflöningen skulle
ega tillräcklig ersättning för sitt arbete. Det tyckes derför att det
pensionsbelopp Utskottet föreslagit är eu ren skänk. Man kan visserligen
hafva olika tankar om beloppets storlek, och vore det fråga
om att gifva Kapten Höggren en nationalbelöning, kan jag också
medgifva att hvad Utskottet föreslagit vore för litet, men såsom en
ren skänk betraktadt, kan han mycket väl vara belåten och taga
emot hvad Utskotttet velat gifva honom.

Jag tror för öfrigt att man bör vara försigtig vid utdelandet af
dylika nationalbelöningar, och, hvad särskild! Kapten Höggren betiäffai,
ansåg man, såsom jag nyss nämnde, att någon sådan belöning
icke borde honom beviljas, emedan hans höga aflöning kunde anses
utgöra full ersättning för hans besvär.

Att sjöfarten vintertiden ofta är ganska kinkig erkänner jag
gerna, men den ifrågavarande personen har ju ett godt fartyg och
tår väl vara försigtig. Man framhåller alltid, då man begär pension
för någon, hans stora förtjenster, ehuru jag icke kan anse detta såsom
något giltigt skäl, enär det ju är hvars och ens skyldighet att
efter bästa förmåga sköta den tjenst man åtagit sig. Jag kan följaktligen
för min del icke se något skäl, hvarför man skulle, såsom
Herr Statsministern nyss yttrade, höja beloppet till 3,000 kronor.

Beloppet är ju här något alldeles godtyckligt, och man kan ju
like! väl föreslå den erm siffrtin som den tindra. Det är verkligen
så rundligt tilltaget med pensioner för tjensteman att, om man någon

N:o 28.

Angående
pension åt
Kaptenen
G. A.
Höggren.
(Forts.)

N:o 23. 4 Lördagen den 14 Mars.

Angående gång vill spara, tror jag det icke skadar, och på alla dessa skäl yrkar

pension åt ja2. bifall till Utskottets förslag.

Kaptenen J °

maoien Herr Lindgren: Som jag under de år, vinterpostföringen emellan

(Forts) Gotland och fastlandet gick öfver Oskarshamn, hade tillfälle att lära
känna och bilda mig ett omdöme angående beskaffenheten åt deri
tjenstebefattning, som innehafves åt Kapten Höggren, kan jag ej
underlåta att vid förevarande fråga yttra några ord.

På sätt Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets betänkande innehålla,
har Kapten Iiöggren ända sedan 1858 eller i 27 år varit i
postverkets tjenst och dervid hufvudsakligen haft sig anförtrodd befälhafvareplatseu
å postångfartygen Polhem och Sofia och dermed
besörjt ifrågavarande vinterpostföring. Alla vederbörande vitsorda
sammanstämmande det oförtrutna nit, hvarmed Kapten Höggren utfört
detta i hög grad ansträngande, för helsa och kroppskrafter menliga
samt understundom med verklig lifsfara förenade maktpåliggande
värf; och tänker man efter hvad dessa ord innebära — och med
dem är verkligen icke för mycket sagdt — så finner man, att det är
en alldeles ensamt stående tjenstgöring, hvarom här är fråga. Det
är minsann ej några lustresor, som Kapten Höggren måst företaga
Hägra gånger i veckan under denna långa följd af år, i så godt som
hvad väder och under hvad naturförhållanden som helst, då fartyget
varit utsatt för än storm, än snötjocka, än drifis och än många andi a
vedervärdigheter; och jag har otaliga gånger hört personer, som
sjelf ve ej äro främmande för dylika saker, uttala sig öfver den oförskräckthet
och skicklighet, som vid dylika resor kräfta hos fartygets
befälhafvare. Naturligtvis hafva härigenom både kropps- och själskrafter
öfveransträngts, och det är ej underligt, om Kapten Höggren
börjar känna sig trött och utsliten.

Stats-Utskottet har i hufvudsak godkänt hvad som blifvit anfördt
till stöd för ifrågavarande framställning om pension åt Kapten
Höggren, men Utskottet har ansett, att Höggren, då lian frånträder
sin nu varande anställning, ännu skulle kunna på annat sätt i någon
mån bereda sig medel till sin bergning; men, mine herrar, den,
hvilken nödgats så anstränga och slita på sina krafter, kan vid den
ålder Kapten Höggren nu mera uppnått väl ej hoppas att få annan
lämplig sysselsättning, helst det ej är mycket, som kan lämpa sig

för en så pass åldrig man. ,, .

Jag förnekar visst icke den välvilja, hvarmed Utskottet behandlat
Kapten Höggrens sak, men hoppas dock att Kammaren fullt inser,
att det af Utskottet anförda skäl till nedsättning i det af Kongl.
Maj:t föreslagna pensionsbeloppet ej är något att bygga på, och att
Kammaren för den skull finner det vara både rätt och billigt, att den
gamle sjömannen, om han ej erhåller allt hvad hans förmän ansett
honom vara värd och böra bekomma, dock, såsom Herr Nordenfelt
yrkat inom Utskottet, undfår åtminstone 3,000 kronor i pension

Herr Talman, jag yrkar afslag å Utskottets betänkande och bifall
till Herr Nordenfelts reservation.

I detta anförande instämde Herrar Friherre Stackelberg, Hedin,

Lördagen den 14 Mars.

5 N:o 23.

Marks tedt, Schenström, Joll. Ohlsson, P. J. M. Erikson, Söderblom.
Ekeborgh, Friherre Nordenskiöld, Helander, Roth och Key.

Herr Bokström yttrade: Det vore otacksamt och orättvist, om
icke från gotlandsbänken höjdes ett ord till förmån för den pension,
som blifvit föreslagen för befälhafvare!! å postångfartyget Sofia,
Kapten Höggren, och jag skall derföre anhålla att få i det syftet
taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Alla vederbörande synas hafva varit ense derom att, då Kapten
Höggrens helsa och krafter icke längre stå honom bi, något lämpligt
understöd skulle honom lemnas med hänsyn till det oftast hårda
och för helsan ansträngande arbete, som varit förenad! med hans
tjenstgöring, samt tyngden af det ansvar för menniskolif, fartyg och
egendom, som dervid hvilat på honom. Men åsigterna hafva varit
delade i fråga om understödets storlek. Kong!. Maj:; och Generalpoststyrelsen
hafva ansett att eu pension af 4,000 kronor borde beviljas
honom, eu enskild motionär i Första Kammaren, Friherre
Klinckowström, har föreslagit pensionens nedsättande till 2,500 kronor,
och för detta senare belopp har äfven Utskottet bestämt sig.
Ehuru Utskottet icke uttryckligen accepterat det skäl, hvarpå motionären
i Första Kammaren hufvudsakligen grundat sitt förslag, skall
jag dock anhålla att få till bemötande upptaga detsamma. Detta skäl
är, »att flottans officerare inom med Kaptenen Höggren jemförlig
grad och tjenstgöring vid inträde i pensionsåldern endast erhålla
lägre belopp i pension».

Jag vill visserligen ingalunda bestrida, att icke förhållanden
kunna uppstå, under hvilka flottans officerare kunde få mera maktpåliggande
och ansvarsfulla värf att sköta än dem, som varit Kapten
Höggren anförtrodda, men jag tror mig å andra sidan icke brista i
aktning för flottans officerare, om jag påstår, att under nuvarande
förhållanden och dem, som varit rådande under det senaste trefjerdedels
seklet, den tjenstgöring,., som Kapten Höggren under 27 årstid
haft i vintertjenstgöring på Östersjön, varit vida ansvarsfullare, med
större faror förenad och större duglighet kräfvande, än den tjenstgöring,
som i allmänhet fordras af flottans officerare, äfven om graden
skulle vara något högre än kapten af första klassen. Flottans officerares
tjenstgöring är i allmänhet inskränkt till några veckor under
den vackraste tiden på året, och detta är något helt annat. Om sålunda
de olika pensionsbeloppen för Kapten Höggren och flottans
officerare icke mätas efter rangskalan, utan efter tjenstgöringens art,
beskaffenhet och omfattning, vågar jag påstå, att det afKongl Maj:t
föreslagna beloppet, jemfördt med pensioner för kaptener vid flottan
af första klass, ingalunda är för högt.

Utskottet har ansett sig böra ur flera synpunkter bestämma pensionens
belopp till 2,500 kronor, men har dock endast anfört två
skäl. Det ena, eller att Kapten Höggren icke ännu på flera år uppnår
den ålder, då rättighet till pension för statens embets- och tjensteman
plägar inträda, har redan af Hans Excellens Statsministern
blifvit bemött med den erinran, att tjenstgöringen på sjön vintertiden
icke är jemförlig med tjenstgöringen inom det väl ombonade

Angående
pension åt
Kaptenen
Q. A.
Höggren.
(Forts.)

N:o 23. 6

Angående
pension åt
Kaptenen
Q. A.
Höggren.
(Forts.)

Lördagen den 14 Mars.

embetsrummet, och jag torde derföre icke vidare behöfva uppehålla mig
vid detta skäl.

Det andra skälet är att sjukdomens beskaffenhet icke skulle
hindra Höggren att bereda sig extra inkomster utöfver de 2,500
kronor han finge i pension. Ja, mine herrar, konjunkturerna för
vår sjöfart äro för närvarande sådana, att, äfven om Kapten Höggren
hade friskare krafter, han skulle få ganska svårt att förskaffa sig
en passande sysselsättning, men äro hans krafter, såsom framgår åt
läkarebetyget, på upphällningen, torde vara mer än hopplöst för
honom att kunna bereda sig någon sådan sysselsättning, som Utskottet
åsyftat.

Jag vågar derför hoppas, att Kammaren icke skall allt för
mycket fasthålla vid de skäl, som Utskottet anfört. Skulle emellertid
pensionen blifva satt till 2,500 kronor, blir den naturliga följden
deraf, att Kapten Höggren hänger qvar vid tjensten och dervid möjligen
öfverskattar sina krafter. Det kan nu visserligen synas vara
hans ensak, men det är dock icke alldeles så. Ty så länge han är
befälhafvare för ångbåten, bär han ansvaret för icke blott det kronans
fartyg utan äfven de lif och det gods som är hans ledning såsom
skeppsförare anförtrodda, och ur den synpunkten kan det vara skäl
att se till, att han icke allt för länge qvarstår i en tjenstgöring,
som torde kräfva fullt friska krafter.

På dessa skäl anhåller jag vördsamt att inom. a) måtte komma
att lyda: Kaptenen G. A. Höggren en pension å postverkets stat åt

3,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, då
afsked från postverkets tjenst varder honom beviljadt; äfvensom att
i mom. c) summan 73,490 kronor måtte höjas till 73,990 kronor.

Med Herr Bokström instämde Herrar Lyth, P. Larsson i Fole,
Smith, Hellgrén och Wilh. Carlson.

Herr Nils Petersson anförde: Just den siste talarens yttrande,
att man skulle riskera att Kapten Höggren skulle, derest den ifrågasatta
pensionen icke beviljades, komma att stanna qvar i tjensten,
vill jag taga fasta på. Ty det vore ju Kapten Höggrens rättighet
att göra detta, och han skulle dervid endast handla rätt. Han är
iu icke mer än 50 år gammal och fastän han må hafva åtskilliga
krämpor, torde han nog ändå kunna hänga i hop ännu i många år,
livilket ju skulle vara till fördel för staten, helst som han har visat
sig kunna sköta den tjenst, han innehaft, ganska bra. Den jemförelse
man velat göra mellan honom och flottans officerare vill jag
icke gå in på, ty i det fallet är han åtminstone bättre än dessa
■senare, att lian har den förtjensten att icke hafva satt på grund någon
gång med postångfartyget Sofia. För resten är det icke heller så
farligt med hans tjenstgöring. Den kan visserligen vara svår under
vintern, men det är dock att märka, att han under 5 å 6 månader
har semester, under hvilken tid han ej har något att göra, om icke
möjligen att hafva någon tillsyn öfver fartyget, då det ligger i
hamn.

Lördagen den 14 Mars.

7 N:o 23.

Då jag således icke funnit något skäl för att frångå min åsigt,
som jag nyss förut uttalat, så yrkar jag fortfarande bifall till Utskottets
hemställan, eller att ifrågavarande pension måtte bestämmas
till 2,500 kronor.

Häruti förenade sig Herr Magnusson.

Herr P. Pehrsson i Törneryd yttrade: Det har redan blifvit af
en talare vidrördt, att Kapten Höggrens tjenstgöring, om än ansträngande,
likväl icke toge hela hans tid i anspråk, utan under vissa
månader af året inskränkte sig till tillsyn öfver fartyget, medan det
läge i hamn. Vid sådant förhållande vill det synas mig, att den
aflöning af 5,000 ä 6,000 kronor, som han under en lång följd af år
fått uppbära, medgåfve att å densamma kunnat göras en eller annan
besparing att ha att tillgå på äldre dagar.

Jag kan för öfrigt icke inse, hvarför vid bestämmande af pension
åt ifrågavarande person samma förhållande bör ega rum som
vid pensionering af flottans officerare; ty dessa senare äro ju berättigade
till pension, hvilket deremot icke är fallet med honom, och
deri ligger en väsentlig skilnad. Dessutom kan man väl icke säga,
att en person, som uppbär en årlig inkomst af 2,500 kronor, det belopp
Utskottet här föreslagit som pension åt Kapten Höggren, är satt
på svältkur. Under alla de år, då jag i denna Kammare haft äran
åhöra diskussioner angående pensionsfrågor, kan jag icke erinra
mig något enda fall, der man icke anfört bevekande och tilltalande
skäl för bifall till den pension, som varit föremål för pröfning. Så
ock här. Jag tror dock att denna Kammare icke bör vara allt för
släpphänd!, emedan, om Kammaren allt för mycket lyssnar till dylika
anspråk, det lätt kan hända, att man under stundom går för
långt. Min öfvertygelse är, att i förevarande fall det af Utskottet
föreslagna belopp är det högsta, som skäligen kan ifrågakomma som
pension åt Kapten Höggren, hvarför jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sundin: Äfven jag anser mig i någon mån kunna bedöma
den verksamhet, som Kapten Höggren ådagalagt i postverkets tjenst
under de 27 år han fört vinterpostbåten mellan fastlandet och Gotland.
Den vinternavigering, som han sålunda utfört, är i sanning
icke att anse såsom en leksak. Detta bevisas bäst deraf att Höggren,
hvilken, då han började denna sin verksamhet, befann sig i
sin fulla mannakraft, nu är till sin helsa fullkomligt ruinerad. Då
synes mig det icke vara för mycket, att man bereder honom eu
pension, som är tillräcklig för att han under sin återstående lefnad
må kunna tryggt existera. Det skäl, som Utskottet hufvudsakligen
anfört mot beviljande af det högre beloppet, hvilket blifvit af Kongl.
Magt begärdt, har varit det, att man ansett att, äfven om han skulle
erhålla endast det mindre belopp, som Utskottet föreslagit, han skulle
kunna blifva i tillfälle att sedermera genom annan verksamhet bidraga
till sitt uppehälle. Men jag frågar: i hvad afseende skulle
väl en person, hvars helsa är bruten, kunna genom annan verksamhet

Angående
pension åt
Kaptenen
O. A.
Höqqren.
(B’orts,)

N:o 23.

8

Lördagen den 14 Mars.

Angående bidraga till sitt lifs uppehälle? Det är ju icke möjligt för honom
PKmtenen att rnottaSa något uppdrag, som han med sina brutna krafter skulle
<£ ^ kunna verkställa.

Höggren. En ledamot af Stats-Utskottet har ibland skälen för beviljandet
(Forts.) af endast det mindre beloppet anfört, att Kapten Höggren under hela
sin långa tjenstetid icke satt något af de fartyg, han fört, på grund.
Detta synes mig emellertid vara ett alldeles ypperligt skäl för att
bevilja honom en större pension, än Utskottet medgifvit.

•lag kan icke se annat, än att postverket och således staten i
sin helhet af just denna försigtighet och denna skicklighet dragit
en ganska stor fördel. Då synes det mig också vara skäl att icke
vara allt för njugg mot Kapten Höggren vid detta tillfälle.

Jag ber att på grund af hvad jag anfört få yrka bifall till reservantens
förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag behöfver icke erinra Kammaren derom,
att Kapten Höggren ej är berättigad till någon pension, så att den
pension, som nu skulle beviljas, närmast kan hänföras till en belöning
för det arbete han redan nedlagt i statens tjenst, och då är
det helt naturligt att man, när man skall bevilja pensionen, jemför
de förtjenster häri ådagalagt med den belöning hvarom är fråga. Jag
har då ansett, att, om Kapten Höggren får så stort underhåll, att
han kan lefva sorgfritt under sina återstående dagar, detta är en
tillräcklig belöning, och jag vågar för min del påstå, att han med
god hushållning kan lefva på 2,500 kronor och derpå må ganska
godt.

Det har sagts, att man skulle bifalla pensionen i förhållande till
det lönebelopp, som Kapten Höggren uppburit. Ja, det skall man
göra, när lönebeloppet och pensionen bestämmas samtidigt, men jag
vill fästa uppmärksamheten på, att Kapten Höggren uppburit en hög
lön, och att om han varit berättigad till pension, när lönen bestämdes,
hans lön helt säkert icke blifvit satt till så högt belopp, som nu
varit fallet; han måste följaktligen anses redan under sin tjenstetid
hafva uppburit en del af den belöning, som man nu vill tilldela
honom i form åt pension. Med andra tjensteman är förhållandet
det, att lönen och pensionen bestämmas på samma gång, men så
har förhållandet icke varit med Kapten Höggren. Nu säger man
visserligen, att 500 kronor är ju en obetydlighet, och äfven jag medger,
att för statskassan kan det vara nästan detsamma, om pensionen
bestämmes till 2,500 eller 3,000 kronor, men då jag anser att det
belopp Utskottet föreslagit är tillräckligt, kan jag icke medgifva
något högre belopp.

Bär har vidare sagts, att, om icke pensionen bestämmes till

3,000 kronor, så stannar Kapten Höggren qvar i tjensten. Ja, är
förhållandet sådant, att det är beroende af om han får 500 kronor
mer eller mindre, om kapten Höggren skall fortsätta sin verksamhet
i statens tjenst, då föreställer jag mig också att det icke varit så
alldeles allvarligt menadt med denna begäran om pension. Kan han
fortsätta med sin verksamhet, så vore det ju mycket bra, helst då
det påstås att han visat sig synnerligen duglig på sin plats, men

Lördagen den 14 Mars.

9 N:o 23.

jag föreställer mig dock, att Kapten Höggren finner sig fullt till- Angående
godosedd med det belopp Utskottet föreslagit, då det ju måste anses Pension åt
tillräckligt att lefva af, allra helst som Kapten Höggren ej gerna ”

kan hafva några anspråk på den ifrågasatta pensionen. Jag anhåller Höggren.
om bifall till Utskottets förslag. (Forts.)

Herrar Gunnar EriJcsson, J. E. Ericsson, Olof Andersson, Börjesson
och Olof Persson instämde med Herr Sven Nilsson.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkandet om pensionens
bestämmande till 3,000 kronor; och förklarade Flen- Talmannen
sig anse den förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja
besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs i enlighet
med följande nu uppsatta och godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 2:dra punkten
mom. B. litt. a) af Utlåtandet N:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren beviljat ifrågavarande pension att
utgå med ett till 3,000 kronor förhöjdt belopp.

Omröstningen utföll med 125 Ja och 69 Nej; hvadan Utskottets
hemställan af Kammaren bifallits.

Litt. b) och c).

Biföllos.

Mom, G.

Bifölls.

I mom. D hemstälde Utskottet, att Riksdagen måtte besluta att, Angående
derest postverkets inkomster för år 1886 skulle öfverskjuta det be- ifrågasatt
räknade beloppet af 5,470,000 kronor, öfverskottet skulle till Stats- bidraS frän
kontoret för statsverkets räkning levereras; postverket

samt i mom. E, att Riksdagen måtte hos Kong! Maj:t anhålla, verkets
att Kongl. Maj:t vid framläggandet för nästa Riksdag af förslag inkomster.
rörande postverkets stater för år 1887 tillika ville låta utreda och
hos Riksdagen föreslå, med hvilket belopp postverket borde bidraga
till statsverkets inkomster under nämnda år.

N:o 28.

10

Lördagen den 14 Mars,

Angående Sedan Utskottets hemställan i mom. L> blifvit uppläst begärdes
ifrågasatt ordet af
bidrag från
/D0StV6Vkct

till stats- Hans Exc. Herr Statsministern Tliemp tand er, som anförde: Det
verkets torde ursäktas mig, om jag i mitt yttrande vid denna punkt icke
inkomster. ]um undgå att beröra äfven den följande, hvilken står med denna
(Forts.) j eiy n;jra sammanhang. Det är emellertid icke mitt syfte att vid
detta tillfälle påkalla någon ändring i Utskottets förslag, men jag
har ansett mig böra fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden,
hvilka synas mig icke hafva blifvit af Utskottet fullt beaktade.

Först och främst ber jag att få framhålla det tillfredsställande
intryck Stats-Utskottets betänkande i ett visst afseende gjort på mig,
då jag tog del af detsamma. Under den tid jag haft äran förestå
Finansdepartementet, har jag åtskilliga gånger inför Kongl. Maj:t
förordat portonedsättningar. Jag erinrar mig lifligt det starka motstånd
dessa portonedsättningar rönt, särskild!: inom denna Kammare.
Mot dem framhölls förnämligast, att man derigenom äfventyrade
postverkets förmåga att bära sig och att man undanskjöt den tidpunkt,
då postverket skulle kunna lemna bidrag till statsverket. Det
är derför för mig särdeles tillfredsställande att af Utskottets betänkande
erfara, att redan det första året, hvarunder den mest omfattande
portonedsättningen tillämpas, utsigt synes öppna sig, att statsverket
kan komma att för sina behof erhålla bidrag från postverket.

Hvad åter angår Stats-Utskottets hemställan, att Riksdagen skulle
hos Kongl. Maj:t begära en utredning till nästa Riksdag rörande

det belopp, hvarmed postverket kunde bidraga till statsverkets in komster

under samma år, så kan jag naturligtvis icke hafva något
att erinra mot denna begäran i och för sig; vare sig den framställes
eller icke, ligger det i sakens natur, att en sådan utredning kommer
att lemnas Riksdagen, ty den är af en mycket enkel beskaffenhet.

Den består nemligen helt enkelt af samma förslagsberäkning, som

hvarje år göres öfver postuppbördens storlek och postverkets utgiftsstat,
och hvaraf framgår antingen ett öfverskott eller en brist. Visar
sig en brist, såsom i år, då måste bristen fyllas af postverkets reservfond;
blifver det åter ett öfverskott, ingår detta till statsverket. Det
kan efter min åsigt icke blifva fråga om, att icke öfverskottet framdeles
skall komma statsverket till godo. Det är endast den omständigheten,
att man under en följd af år laborerat med brist inom
postverket, som kommit oss att glömma, att statsverket dessförinnan
emellanåt tagit i anspråk postverkets öfverskott, och när vi framdeles
skola befinna oss inför det glädjande förhållandet, att postverket
lemnar öfverskott, är det också tillbörligt, att detta öfverskott bör
komma statsverket till godo.

Men Utskottet har i denna punkt äfven gjort ett annat uttalande,
som deremot har hos mig framkallat eu viss betänklighet, och det
är, när Utskottet tyckes anse, att postverkets så kallade reservfond
lämpar sig för att lemna bidrag till statsverkets allmänna utgifter.
Med afseende på tillkomsten af denna reservfond ber jag få erinra,
att, då förslag derom af Kongl. Maj:t framstäldes, jag till statsrådsprotokollet
temligen starkt betonadé'', att dess betydelse egentligen

11 N:o 28.

Lördagen den 14 Mars.

läge uti att vara eu fond, som stolle till hands, i händelse efter be- Angående
slutade portonedsättningar postverkets debet och kredit icke skulle ^aT/vf»
komma att gå i hop. Riksdagen var icke synnerligen benägen att postverket
erkänna fondens betydelse såsom sådan, kanske derför att man icke till statsville
på förhand binda sig vid de nedsättningar i postportot, som . verkets
Kongl. Maj:t kunde komma att föreslå. Riksdagen medgaf likväl inkomster.
afsättning af medel till fonden, men framstälde alltid såsom ett (Forts-)
hufvudsyfte för densamma, att den vore afsedd att åstadkomma förbättringar
inom postväsendet. Denna uppfattning har Stats-lltskottet
nu alldeles frångått. Utskottet säger nemligen, att denna fonds syfte
egentligen vore att vara en reservfond i följd af portonedsättningarne.

Det säger: »Då nu det hufvudsakliga syftet med bildandet af denna
betydliga fond varit att bereda möjlighet till nedsättning af det inrikes
brefportot» etc. Denna förklaring af Stats-Utskottet bäntyder på
en temligen förändrad uppfattning af denna fonds betydelse och uppgift.
Det må emellertid hafva varit hvilket syfte som helst med
dess bildande, så finnes den nu, men då Utskottet förklarar, att
»något tvifvel synes icke kunna ega rum derom, att fondens stora
belopp är mer än tillräckligt att betacka den brist i postverkets tillgångar,
som kunde komma att för ett eller annat år uppstå», tilllåter
jag mig härvid endast erinra, att det torde vara något förtidigt
att uttala ett så bestämdt omdöme. Det är visserligen sant,
att portonedsättningen är så till vida genomförd, att den tillämpats
från detta års ingång, men ingen kan ännu bedöma, hvilket inbytande
detta kan hafva på uppbörden och postverkets förmåga att
reda sig efter denna portonedsättning. Emellertid vill jag gerna
gifva Stats-Utskottet rätt i den uppfattningen, att fonden enligt all
anledning är tillräckligt stor och till och med något större, än postverkets
behof af eu reservfond kan kräfva. Men då man af detta
betänkande finner det vara meningen att draga in eu del af denna
fond i budgeten, för att användas för statsverkets allmänna utgifter,
så ber jag få hemställa till Kammaren, huru vida detta verkligen
kan vara lämpligt.

Att man under tider, då det är svårt att fylla budgeten, nödgas
söka efter tillgångar öfver allt, är förklarligt, men jag tror icke ställningen
för närvarande vara sådan, att den påkallar ett dylikt tillvägagående,
och jag undrar huru vida man från början någonsin tänkt
sig, att denna reservfond skulle få en sådan användning, att den
skulle tjena till att fylla bristerna i de årliga statsbudgeterna. Deremot
vill jag framhålla, att det finnes åtskilliga behof inom postverket,
sammanhängande med postväsendets förbättring-, Indika lämpligen
kunna tillgodoses af denna fond, då det kan vara svårt att i den
årliga budgeten finna tillräckliga medel dertill. Men äfven antaget,
att fonden skulle befinnas räcka till jemväl för andra ändamål än
postväsendet, så hemställer jag till herrarne, huru vida det kan vara
lämpligt att, om man har en samlad tillgång, plottra sönder densamma
till bidrag till statsverkets löpande utgifter. Månne icke det
då är fördelaktigare att använda den tillgången för sådana statsbehof,
som äro af den omfattning, att svårigheter möta att i den
.inliga budgeten inrymma tillräckliga bidrag dertillV Att sådana

i\:o 23.

12

Lördagen den 14 Mars.

Angående statsbehof finnas, derom lära vi icke vara i okunnighet. Vi hafva
bidraqaSfrän bland annat redan börjat afsätta medel till en fond för ett nytt rikspostverhet
dagshus och vi veta att för detta ändamål fordras stora summor.
till stats- Att för ett sådant eller annat liknande ändamål disponera eu
verkets redan befintlig fond är något som kan låta försvara sig. Men att
inkomster, stycka sönder en fond genom att årligen taga några hundra tusen
(Forts., kronor deraf såsom bidrag till löpande utgifter, utan att sådant är
af nödvändigheten påkalladt, tror jag vara ett förfarande, som icke
är klokt. Derför hade det synts mig mycket naturligare, om Statsutskottet
i stället för att begära den utredning, hvarom talas i punkten
E, och som i alla fall måste komma att lemnas, önskat eu utredningom
det lämpligaste sättet för användningen af reservfonden.

Jag har ansett mig pligtig att fästa Kammarens uppmärksamhet
på detta förhållande för att man i framtiden må väl betänka sig,
innan man styckar sönder denna fond på det sätt, hvartill en början
antydes i detta Utskottets förslag.

Herr Nils Petersson yttrade: Om jag rätt uppfattat Herr Statsministerns
yttrande, så har han ansett, att i hvad Utskottet här föreslår
och särskildt med hänsyn till den af Utskottet begärda utredning skulle
vara inlagdt den mening, att postverkets reservfond borde få användas
såsom bidrag till statsverkets inkomster.

Med anledning häraf vill jag nämna, att jag åtminstone icke haft
denna uppfattning och ej heller hört någon annan inom Stats-Utskottet
hysa den afsigten, att något skulle tagas af den för postverket beliöfiiga
del af denna fond. Men äfven om icke blott det belopp, som
beräknas komma att brista i postverkets stat för innevarande år, eller

303,000 kronor, utan äfven den för nästkommande år till 226,000
kronor beräknade bristen komtne att utgå från denna fond, skulle
dock af fonden återstå en summa af 1,744,699 kronor 19 öre, som
ju utgör ett ganska respektabelt belopp. Och ingen har ifrågasatt
annat, än att detta skulle qvarstå såsom en särskild fond för postverket.
Denna begäran har tillkommit på den grund, att man ansett
att postverket hädanefter skall komma att bära sig och till och med
lemna öfverskott, och då blir det fråga om, huru stor del af detta
öfverskott skulle kunna användas för statsverkets behof. De 303,000
kronor, som afse innevarande år, skulle naturligtvis i alla fall först tagas
derifrån, äfvensom den brist, som beräknats uppkomma för år 1886;
men om det visade sig att postverkets stater sedan gingo i hop eller
lemnade öfverskott, skulle denna fond icke allt framdeles ökas, utan
öfverskottet skulle ställas till Riksdagens disposition. På detta sätt
har jag åtminstone uppfattat saken, och jag- tror också detta varit
Ståts-Utskottets mening. Då Riksdagen beslöt nedsätta postportot
till 10 öre, kom den först under fund med huru stor denna fond var,
och det har icke varit Riksdagens mening, att postverket endast
skulle samla och lägga på hög, utan man har ansett att hvad som
återstår af fonden, sedan berörda, till 529,000 kronor tillsammans beräknade
årsbrister blifvit derifrån betäckta, vore tillräckligt såsom
reservfond för detta verk. Om man ser saken på detta sätt, tror jag
att Herr Statsministerns uppfattning öfverensstämmer med Stats -

Lördagen den 14 Mars.

13 N:o 28.

Utskottets i detta fall, och under sådana omständigheter anhåller jag Angående

om bifall till Utskottets förslag. ifrågasatt

bidrag från

Herr Sven Nilsson: D et var ju att vänta, att Herr Statsministern
ieke skulle hafva några anmärkningar att framställa mot Stats- verkets
Utskottets betänkande i den del, som afser att för framtiden använda inkomster.
postverkets öfverskottsmedel till statsverkets behof, då han förlidet (Forts.)
är till statsrådsprotokollet uttalat sig i denna rigtning, och med anledning
deraf är det också som Stats-Utskottet velat understödja
denna tanke för att desto förr få detta fullt rigtiga uttalande realiseradt.
Beträffande åter den anmärkningen af Herr Statsministern,
att det skulle vara Stats-Utskottets mening att helt och hållet förstöra
den fond, som nu tinnes och förvaltas af Statskontoret för postverkets
räkning, så måtte denna mening bero på någon missuppfattning, ty
Stats-Utskottet har icke uttalat något sådant, utan endast hemstält
om bifall till hvad regeringen föreslagit, att för år 1886 skulle användas
226,000 kronor af denna fond, och således äfven i detta fall
gifvit regeringen ett handtag. Det är naturligt, att Stats-Utskottet
vid sin framställning ansett den nuvarande fonden väl stor och således
kunna tåla vid den nedsättning, som Stats-Utskottet föreslagit, utan
att postverket för framtiden deraf skulle komma i någon fara. Om
något af fonden ytterligare skall till statsverkets behof användas,
kommer naturligtvis framdeles att bero på Riksdagen, men StatsUtskottets
mening har icke varit att hela fonden skulle användas, så
vida ej postverket framdeles skulle komma i behof åt dessa medel.

Om Riksdagen haft fullkomlig kännedom om, till huru högt belopp
postverkets reservfond stigit under de senare åren, hade den nu föreslagna
åtgärden sannolikt förut vidtagits. Senaste året uppgick öfverskottet
af postverkets medel till, som jag vill minnas, 8- å 900,000
kronor, och så stora belopp är väl icke meningen att årligen lägga
till postverkets reservfond. Riksdagens beslut innehåller, att den
ifrågavarande fonden endast får användas för postverkets egna
ändamål, men det är ju tydligt, att Riksdagen i detta fall har sin
beslutanderätt öppen om fondens framtida användning jemväl för
andra ändamål, men jag tror icke, att det nu föreliggande förslaget
kan uppfattas i den mening Herr Statsministern tycktes antyda, eller
att man icke bör behålla så stor del af reservfonden, som erfordras
för fyllande af möjligen uppkommande brist i postverkets inkomster

Hvad beträffar postverkets utveckling, så är det ju tydligt att
sådant kan, der behof förefinnes, ske utan afseende på hvad Riksdagen
nu beslutar i den föreliggande frågan.

Stats-Utskottet var öfverens om den åsigten, att äfven med den nedsättning
af postportot, som beslöts vid sistlidne riksdag, skulle framdeles
uppkomma ett väsentligt öfverskott i postmedlen, och det är
detta öfverskott, som Utskottet för framtiden ansett böra användas
för statens ändamål. Men vid hvarje sådant förekommande fall lärer
väl regeringen icke underlåta att i alla fäll först taga i öfvervägande,
huru stort belopp som bör användas för postverkets utvidgning. Jag
hoppas alltså, att regeringen icke måtte missförstå Stats-Utskottets
mening i detta fall, och jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

N:o 23.

14

Lördagen den 14 Mars.

Angående
löneförbättring
åt
Lektorn
A. E.
Holmgren.

Vidare anfördes icke. Efter af Herr Talmannen i sådant afseende
gifven proposition biföll Kammaren hvad Utskottet i mom. D
hemstält.

Utskottets i mom. E gjorda hemställan, som härefter föredrogs,
Idel'' jemväl af Kammaren bifallen.

Punkterna 3, 4 och 5.

Biföllos.

Punkten 6 mom. a).

Bifölls.

Mom. b).

Utskottet hemstälde i detta moment, att Kougl. Maj.-ts framställning
derom att af anslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet måtte från ocdi med 1886 till Lektorn
i naturvetenskap vid Skogsinstitutet August Emil Holmgren, så länge
han bestred denna befattning, årligen anvisas en personel löneförbättring
af 1,000 kronor, icke måtte af Riksdagen bifallas.

I en vid punkten fogad reservation yrkade Herrar L. M. Nordenfelt
och G. E. Casparsson bifall till Kong! Maj:ts ifrågavarande förslag.

Efter föredragning af Utskottets hemställan anförde:

Herr Sjöberg från Stockholm: Jag tillåter mig att i anledning af
hvad Stats-Utskottet yttrat i denna punkt göra några fä anmärkningar.

Jag har icke kunnat ti in i a annat, Herr Talman, än att Kong!.
Magt haft synnerligen goda grunder för den framställning, som i
förevarande fall blifvit gjord. Det synes mig deremot, som om de
af Stats-Utskottet anförda skäl icke gerna gent emot denna, af Domänstyrelsen
först gjorda och af Kougl. Maj:t derefter godkända framställning
kunna, på sätt som skett, gifva anledning till afstyrkande
af den ifrågasatta löneförhöjningen. Utskottet omtalar, hurusom Lektor
Holmgren efter upprepade löneförhöjningar ändtligen kommit till en
löneförmån af 2,500 kronor. Ser man närmare på den redogörelse
för förhållandena derutinnan, som i utskottsbetänkandet är framlagd,
synes, att Lektor Holmgren i mer än 25 år bestridt den ifrågavarande
lärarebefattningen, vidare, att han intill år 1875 för denna
sin läraretjenst icke åtnjutit mer än 1,000 kronor årligen; att för
1875 hans lön bestämts till 1,200 kronor, och att samma år hans lön
blifvit faststäld att från och med nästpåföljande år utgå med sitt nuvarande
belopp af 2,500 kronor. Tiden, under hvilken dessa löneförhöjningar
skett, kan således icke sägas vara så särdeles kort;
tio år äro ju en rätt vacker tid och under dessa tio år hafva också

Lördagen den 14 Mars.

15 N:o 23.

prisen i allmänhet undergått icke oväsentliga förändringar. Ytter- Angående
ligare säger Utskottet och anför såsom skäl emot den föreslagna löne- .... lö”e~.
förhöjningen, att Lektor Holmgren åtnjuter 1,000 kronor årligen från ^Lektorn
Landtbruksakademiens förvaltningskomité för särskildt arbete för,4. e Holmdenna
komités räkning. Jag kan icke finna, Herr Talman, att denna gren.
omständighet har det ringaste samband med den nu förevarande (Forts,)
frågan. Frågan är här allenast: är denne man genom sin verksamhet
såsom lärare vid Skogsinstitutet förtjent af löneförhöjning? På denna
fråga kan Domänstyrelsen sägas hafva gifvit ett jakande svar och,
såsom mig synes, på mycket goda skäl. Jag har för min del icke
någon personlig bekantskap med Lektor Holmgren och är sålunda
i denna fråga så opartisk som möjligt. Jag har endast hört med
synnerligt beröm omnämnas hans nit och öfvervägande begåfning
såsom lärare och vetenskapsman, och det synes 111ig som om eu
person i hans ställning vore väl förtjent af deii ringa tillökning i
löneförmåner, hvilken nu är ifrågasatt. Jag är för min del lika god
vän af sparsamhet i allmänhet, som någon af Stats-Utskottets ledamöter
må vara det, men jag föreställer mig, att man ändock bör
med en viss urskilning använda detta sparsamhetsbegär. Att det i
detta fall icke skulle rättvisligen träffa sitt mål synes mig vara ådagalagdt,
och lärer, om Kammaren vill egna uppmärksamhet åt frågan,
icke kunna förnekas.

Jag tillåter mig sålunda yrka bifall till Kong]. Majds förslag.

Herr P. A. Siljeström: Jag är i allmänhet icke benägen att
uppträda i Kammaren för att tillstyrka anslag och kan ej heller
hoppas, att min röst skall i det fallet betyda något, men jag ber
dock _ att få fästa Kammarens uppmärksamhet på de särskilda omständigheter,
som angå den föreliggande frågan. Så mycket kan jag
på förhand säga, att om detta föreslagna lönetillägg åt Lektor Holmgren
beviljas, skall det mottagas af hela den vetenskapliga verlden
i vårt land från Haparanda till Ystad med oblandad välvilja och
utan all afund. Tvärtom skall man deri se icke blott ett erkännande
åt Lektor Holmgrens förtjenster, utan åt vetenskapen, ty, mine herrar,

Lektor Holmgren är en mera ovanlig personlighet, hvilken man måste
känna för att kunna rätt bedöma de anspråk han kan ega på Riksdagens
välvilja. Lektor Holmgren är en af dessa vetenskapens idkare,
som glömma sig sjelfva för vetenskapen, och hvilken långt före
detta skulle hafva svält i hjel, om icke hans vänner i det fallet tänkt
för honom. Det ämne han sysselsatt sig med är icke bland de
vinstgifvande. Skalbaggar och flugor gifva endast eu dålig näring.

Hvad Holmgren vunnit genom sitt arbete är en försvagad kropp
och föga annat. Men hans studier hafva varit af icke obetydlig nytta
för fosterlandet. Icke blott såsom lärare har han gagnat, utan de
upptäckter, han gjort på det område, som utgjort föremål för hans
verksamhet, hafva varit högst betydliga. Holmgrens förtjenster i afseende
på hans vetenskaps tillämpning på landt- och skogshushållning
hafva varit utomordentliga, och jag vet knappast om det funnits
någon svensk vetenskapsman efter Linné, som under fortgåendet på
den teoretiska forskningsbanan haft ett så öppet öga för praktisk

N:o 28.

16

Lördagen den 14 Mars.

Angående tillämpning. När dertill kommer, att han kan med skäl anses såsom
förbättring en rePreseontant för denna hängifvenhet, som uppoffrar allt för vetenat
Lektorn skapen, så synes han redan ur denna synpunkt förtjena den uppA.
E. iJo/w-muntran, som nu för honom begäres. Eu sådan uppmuntran skulle
gren. vara ett erkännande åt vetenskapen. Jag ber således att fä hemställa
(Forts.) om bifall till löneförbättringen åt Lektor Holmgren, såsom ett erkännande
af hans praktiska förtjenster och sant vetenskapliga värde.

I detta anförande instämde Herrar Key, Wretlind, Hammarlund,
Joll. Ohlsson, Ekéborgh, J. H. G. Fredholm och Thermcenins.

Vidare yttrade:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Till de
kraftiga förord, som redan kommit den Kongl. propositionen till del
från två talare på stockholmsbänken, har jag, för min del, icke något
att tillägga, utan ber endast att få uttala regeringens lifliga intresse
af att denne man, hvilken, stöld på en jemförelsevis lågt aflönad
plats, verkat så mycket i vetenskapens tjenst och tillika genom sina
på vetenskapliga undersökningar grundade praktiska anvisningar och
råd inlagt stor förtjenst om vår landt- och skogshushållning, måtte
erhålla den välförtjenta uppmuntran, som ligger i den af regeringen
för honom föreslagna personliga löneförbättring, hvarigenom man kan
hoppas att han, mera ostörd af näringsbekymmer, må, så vidt hans
krafter medgifva, fullfölja sina gagnerika forskningar. Den siste talaren
har erinrat om, att Lektor Holmgren är en framstående specialist
på sitt område, och detta område erbjuder verkligen .icke dem, som
beträda det, några synnerliga ekonomiska förmåner. Äfven ur denna
synpunkt synes mig, att Andra Kammaren icke borde vägra honom
det erkännande, som i den Kongl. propositionen föreslås.

Herr Friherre Nordenskiöld: Äfven jag ber att få förorda bifall
till den begärda löneförbättringen åt Lektor Holmgren. Han har under
26 år på ett särdeles förtjenstfull t sätt skött en lärareplats vid Skogsinstitutet.
Under denna tid har han i 16 år uppburit lön med 1,000
kronor, ett år med 1,200 kronor, och med detta år blir det tionde
året, som hans lön utgår med 2,500 kronor; detta är ju mycket knappa
löneförmåner, äfven för en lärare, som rätt och slätt uppfyller sitt kall,
men icke presterar något öfver det vanliga måttet. Men under denna
tid har Lektor Holmgren derjemte utöfvat en stor och gagnelig skriftställareverksamhet.
Han har författat en stor mängd populärt vetenskapliga
skrifter i allmännyttigt syfte. Enligt den förteckning, som
jag bär har, har han utgifvit icke mindre än 20 dylika skrifter.
Troligen hafva herrarne läst flere af hans uppsatser. Hans förtjenster
i detta fall hafva mångdubblats derigenom att han på samma
gång gjort rent vetenskapliga rön, som gjort honom känd långt utom
Sveriges gränser. Inom det fack, hvaråt Lektor Holmgren egnat sig,
är han en af de mest framstående, och upprepade gånger hafva derför
äfven hans kunskaper rådfrågats vid undersökningar i främmande
land i afseende på de grupper af djurriket, åt hvilkas studium han

lördagen den 14 Mars. 17 Jf.0 •_»»{

med så outtröttligt nit egnat sig. Det är icke rimligt begärdt, att eu Angående
vetenskapsman i längden skall kunna slå sig ut med de små löne- ^öne förmåner,

som Lektor Holmgren åtnjuter, då väl i framtiden möjlig- flättring
heten för honom att förtjena extra genom sin skriftställareverksamheLi K Holmeller
pa annat sätt måste minskas. Dessutom måste den omständig- gren.
heten, att detta sker för vinnande af brödföda för dagen, menligt in- (Forts.)
verka pa vetenskapsmannens arbeten. Det synes mig då icke vara
mer än rätt och billigt, om Lektor Holmgren nu får en personel
löneförbättring af 1,000 kronor.

^Ör, m''n ^ tillstyrker jag således på det varmaste bifall till
Kong!. Maj:ts förslag.

Häruti förenade sig Herrar Friherre Fock, Tundal, Wendt och
Ösning.

Herr Nils Petersson yttrade: Efter de skal, som af flere
talare framhållits för den ifrågavarande löneförbättringen, är det väl
icke godt att försvara Utskottets förslag’, men jag vill dock säga
några ord i detta hänseende.

Äfven inom. Utskottet talades om Lektor Holmgrens förtjenst^''
så att de voro icke obekanta; men Utskottet ansåg det vara eu så
ovanlig sak att lemna löneförbättring på detta sätt, hvartill kom att
han uppbär 1,000 kronor från Landtbruksakademien, så att hans löneförmåner
i alla fall uppgå tillsammans till 3,500 kronor, och då tyckte
man, att han kunde reda sig. Sjelf känner jag icke Lektor Holmgrens
verksamhet pa annat sätt, än att jag läst flera af hans ganska
förtjenstfulla skrifter. Det synes mig dock, som om en sådan skriftställare
borde hafva god förtjenst, så vida han icke ackorderat bort
förlagsrätten för billigt pris. Ty jag antager, att han icke sjelf förlägger
sina arbeten. Det är väl sant, att våra vetenskapsmän talman
icke räkna sa noga med, men han borde dock kunna berga sig,
®om säger, da han kan utgifva sådana skrifter, ty mången annan
tar lefva derpå utan att hafva statsanslag. Det skulle kanske till och
med kunna skada hans verksamhet, om han för mycket komme att
lita på dessa anslag.

. J^r.. ^a.r sä*-skildt framhållits, att Domänstyrelsen tillstyrkt denna

löneförbättring. Detta skäl torde man icke mycket böra fästa sig
7-ii *7 *!är kan man * allmänhet finna annat än att vederbörande
tillstyrkt löneförbättringar, då sådana varit ifrågasatta? Deremot finnes
ett annat skäl, som talar emot denna löneförbättring, nemligen att
Domänstyrelsen skall afgifva förslag till en ny lönereglering för skogsstaten,
och det kan då hafva sina betänkligheter att på förhand bestämma
aflöningsförmånerna för en person, som skulle hänföras till
denna stat. Det har varit dessa skäl, som föranledt Utskottet att
tor närvarande stanna vid det framstälda förslaget. Med all aktning
för den föregående ärade talarens omdöme, nödgas jag sålunda ändock
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr P. A. Siljeström: Herr Talman! Jag ber endast att med
anledning* af den siste talarens yttrande få göra ett par erinringar.
Andra Kammarens Prot, 1885. N;o 23, . o

18

Sto 23.

Angående

iöne förbättring

åt Lektorn
A. E. Holmgren.

(Forts.)

Lördagen den It Mara.

Det kan visserligen förefalla dem, som sjelfve icke hafva sig saken
närmare bekant, att författandet och förläggandet af böcker bör vara
vinstgifvande; men verkliga törhallandet är att, i synnerhet föi föifattaren,
det näppeligen finnes något arbete, som är så litet inbringande,
framför allt i fäll det är fråga om goda böcker. Dåliga romaner
och dylikt kan det möjligen löna sig att utgifva; men helt olika förhåller
det sig med vetenskapliga arbeten.

Jag ber således att få upprepa min anhållan om Kammarens
välvilliga bifall till den lilla löneförbättring, Lektor Holmgren så väl
behöfver och så väl förtjena!.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall tillåta mig att, till den

kraft och verkan det kan hafva, rigta ett vädjande till Ötats-Utskottets
ledamöter, men jag ber att fä börja med ett erkännande. Statsutskottet
bär under en så läng följd af år, särskild t under de tio
år, då de många löneregleringarne pågiugo, förvärfvat sig en sådan
auktoritet i handhafvandet af frågor rörande löneregleringar eller
tillfälliga löneförbättringar, att det derutinnan är vida svårare att tala
emot Stats-Utskottet än att, såsom den näst föregående talaren sade,
uppträda till försvar för Utskottets förslag. Stats-Utskottet bär härunder
utbildat vissa principer, som det skulle vara orätt att klandra
Utskottet för. Men Stats-Utskottet har ock, såsom vid mer än ett
tillfälle visat sig, erkänt, att den oböjliga, jernhård^ tillämpningen i
hvarje fall af dessa principer icke bör fullföljas åt Kammaren. StatsUtskottet
bär någon gång tyst, någon gång öppet erkänt, att det
vore i sin ordning, att Kammaren tillämpar hvad Kammaren har i
sin hand att tillämpa, nemligen en högre billighefsrätt. Det är under
åberopande af denna billighetsrätt, som jag i dag vågar hemställa
till Utskottet, att det icke må motsätta sig, hvad jag tror vara eu
allmän önskan inom Kammaren, att nemligen det anslag, som Kong!.
Maj:t begär för denne förtjente man, måtte beviljas och det utan
att vi skrida till votering.

En svensk lärd, som egnar sig åt vetenskapliga yrken i statens
tjenst, har i allmänhet en torftig ställning, särskilt om jag jemtör
hans ekonomiska vilkor med dem, som under sista lönereglenngsperioden
blifvit tillerkända det stora Hertalet af statens administrativa
embets- och tjensteman.

Väl kan man säga: hvarför väljer han då eu så otacksam bana,
och man har till och med någon gång hört den frågan: hvarför klagar
han sedan, då han sjelf valt sin bana?

På den sista frågan svarar jag: lian klagar icke. Jag har aldrig
hört några klagomål i detta afseende från våra vetenskapsmän.

På den förra frågan åter svarar jag, att vetenskapens kallelse
är starkare hos dem, som fått naturens begåfning att verka något,
än de betänkligheter, som uppresa sig mot att välja en levnadsbana,
som är full af försakelse. Det finnes, Herr Talman, många olika
sätt, på hvilka ett embete eller en tjenst kan skötas. Den ene kan
till äfventyrs nöja sig med att sköta sin tjenst blott så, att han icke
kommer i kollision med lagens väktare för fel och försummelse i
embetets En annan nöjer sig med att oklanderligt uppfylla de i lag

19 N:o 23.

Lördagen den 14 Mars.

och reglementen utstakade åligganden. Åter en annan anser sig Angående
vara kallad att göra allt, hvartill krafterna räcka, och i denna ...
sista kategori befinner sig Lektorn vid Skogsinstitutet A. E. Holm-fa Lektorn
gren. Han har nemligen icke nöjt sig med att blott uppfylla den^.. e. Holm undervisningsskyldighet,

som är honom ålagd, utan han bär derjemte gren.

fortfarit att arbeta i den rent teoretiska vetenskapens tjenst. Derom (Forts.)
vittna också många hans afhandlingar i Vetenskapsakademiens skrifter.
Kallad till lärareembetet vid en praktisk tillämpningsskola, har
han derjemte på ett lyckligt sätt vetat att med den rent teoretiska
vetenskapsforskningens resultat alliera det praktiska lifvets intressen
och behof. Detta sträfvande är det hufvudsakligen karakteristiska
för hans verksamhet. Det är såsom om han satt detta till mål:
under det jag vill lefva och do inom det forskningens fält, för den

vetenskap, som väckte min håg redan i ungdomen, så skall jag äf ven

söka att göra denna forskning praktiskt fruktbringande för mitt
land. Det är så han oaflåtligt arbetat.

Den föregående talaren skulle kunnat nämna en stor mängd af
de skrifter, genom hvilka Lektor Holmgren verkat till förmån för
vårt jordbruk, vår skogshushållning och trädgårdsskötsel. Jag vill
anföra ett par af de mera kända, nemligen hans klimat- och jordmånslära
med särskild tillämpning å skogshushållningen, samt hans, efter
hvad jag hört sakkunnige personer säga, synnerligen nyttiga skrift
om träd och trädartade växters bestämning under deras blad- och
blomlösa tillstånd, en skrift af stor nytta för dem, som icke äro specialister
i sådana saker, nemligen vid ifrågavarande växters särskiljande
i och för utplantering; en hel mängd andra skrifter i praktiskt
syfte att förtiga. Lektor Holmgren har sålunda ständigt under
hela sin bana arbetat för att göra sina vetenskapliga forskningar
fruktbringande för vårt lands vigtigare materiella intressen.

Hela hans aflöning är 2,500 kronor. Jag ber få fästa Eder uppmärksamhet
derpå, Herr Talman, att 2,500 kronor svarar emot lägsta
lönegraden för en lektor vid allmänt läroverk före den 1882
beviljade löneförbättringen. Jag vill icke fördölja, att Lektor Holmgrens
lagstadgade undervisningsskyldighet, beräknad i timmar per
vecka, är lägre än hvad den lagligen kan blifva för en lektor vid
ett allmänt elementarläroverk, men så är också skilnaden i löneförmåner
högst väsentlig, då man tager i betraktande att Lektor
Holmgren står qvar efter att hafva tjenstgjort snart i tjugusex år i
den förra lägsta lönegraden för en lektor vid ett allmänt läroverk.

Dertill torde få läggas, att man icke bör jemföra timantalet, som
Lektor Holmgren har att undervisa, med det timantal, som åligger
en lektor vid ett allmänt läroverk, ty man torde äfven böra taga
hänsyn till att Lektor Holmgren undervisar studenter för praktisk
tillämpning af redan inhemtade teoretiska elementarinsigter. flan
har sålunda en undervisningsskyldighet, som snarast torde få jemföras
med en universitetsprofessors.

Kammaren skall ej, i strid med sina flere gånger uttalade åsigter
om vårt undervisningsväsende, vägra en löneförbättring åt en man,
som arbetat så som Lektor Holmgren det gjort, såsom forskare och
lärare å ett område, som denna Kammare i synnerhet borde uppskatta.

N:o 28.

20

Lördagen den 14 Mars.

Angående Skola vi nöja oss med, Herr Talman, att endast votera princip.
. tine- betänkanden emot latinet? Nej! Vi böra visa, att vi i verkligheten
åt Lektorn sätta åtminstone i jembredd med de latinska glosorna den moderna
A. E. floZm-vetenskapen, den vetenskap, som utforskar rätta växtföljden på våra
gren. fält, den vetenskap, som skyddar våra landtmän mot fienderna till
(Forts,) deras skördar. Här-har Kammaren ett tillfälle att visa, att den vill
direkt, positivt främja det vetenskapliga arbete, som bar ett praktiskt
inflytande på vårt ekonomiska lif. På dessa grunder yrkar jag bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Med Herr Pledin instämde Herrar Granlund, Lönegren, Sandwall,
Ekman, Grafström, Wagenius, Blomberg och Arlmsiander.

Herr Sven Nilsson anförde: Om det verkligen är så, som den siste
ärade talaren yttrat, eller att det finnes en allmän önskan inom Kammaren,
att man mätte bifalla Kongl. Maj:ts förslag, så kan jag ej föreställa
mig att Stats-Utskottets betänkande kan lägga något binder i vägen
derför. Stats-Utskottet har motiverat sitt förslag, och en af dess ledamöter
har redan bär uppträdt till försvar för detsamma; och jag
för min del kan icke annat än instämma med honom.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde Herr
Talmannen propositioner dels på bilall till Utskottets hemställan och
dels på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och fann Herr Talmannen den senare propositionen hafva
flertalets röster för sig. Hå votering emellertid begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som, med afslag å Stats-Utskottets hemställan i 6:te punkten
mom. b.) af Utlåtandet N:o 13, vill bifalla Kongl. Maj:ts i förevarande
afseende frarustälda proposition, löstalja; -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Stats-Utskottets ifrågavarande
hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, utvisade 99 Ja och
104 Nej; och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.

Mom. c)
Bifölls.

Lördagen den 14 Mars.

21 IS :o 23.

Punkten 7. Angående

väckt förslag

I en af Herr G. 0. Tundal i Andra Kammaren väckt motion^®™ af
(N:o 84) hade på anförda skäl blifvit föreslaget, att Riksdagen måtte förslag till
i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta genom torrläggning
dertill utsedde sakkunnige män utarbeta och tiil Riksdagen framlägga flt vattennådigt
förslag till torrläggning åt vattendränkta myrmarker a kronanswarfter({j"0.
skogar inom Vesterbottens och Norrbottens län samt till Kongl. Maj:tswaMS skogar
förfogande ställa ett förslagsanslag af 25,000 kronor till bestridande i vissa län
af kostnaden för detta förslags utarbetande, men hemstälde Utskottet m- m■
uuder förevarande punkt, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade:

Herr Tundal: Då min motion blifvit af Stats-Utskottet afstyrka
är det väl icke att hoppas att den skall af Riksdagen bifallas. Emellertid
ber jag att få yttra några ord till förmån för densamma. Åt
Domänstyrelsens underdåniga berättelse för år 1883 framgår, att bruttoinkomsten
af kronans skogar i hela riket för sagda år utgjorde mer
än 1,900,000 kronor, deraf Vesterbottens och Norrbottens kronoskogar
bidragit med mer än 1,000,000 kronor. Af samma underdåniga berättelse
framgår vidare, att åtskilligt blifvit gjordt och påkostadt i
och för kultivering af södra och mellersta Sveriges kronoskogar, hvaremot
föga eller intet åtgjorts i afseende å de norrländska kronoskogarne.
Det torde derför ej kunna anses obilligt begärdt, att man
nu beviljar det ifrågavarande anslaget för att få en undersökning
om hvad som kan och bör göras för att åstadkomma den åsyftade
torrläggningen, som, om den kommer till stånd, onekligen skall medföra
de stora förmåner, som i min motion blifvit vidrörda. Utskottet
säger i sin motivering: »Med afseende på den väckta frågans vidtutseende
beskaffenhet, synes det dock vara olämpligt, att Riksdagen
utan en mer uttömmande utredning af ämnet vidtager åtgärder till
främjande af sådan torrläggning, som motionären ifrågasatt.»

Det är just för att erhålla en sådan utredning, som anslaget
blifvit begärdt. Det synes mig som om staten borde föregå med godt
exempel och torrlägga sina skogar, ty då kan det hända att enskilde
skogsegare i Norrland, hvarom nu är fråga, också följa exemplet och
utdika sina skogstrakter. Derifrån äro de nu till och med förhindrade,
derigenom att de vid torrläggningen af sina skogar ofta stöta
på statens diken.

Jag tror det icke vara skäl att längre dröja och skjuta upp med
dessa torrläggningar och anser derför syftet med min motion vara till
stor nytta, hvarför jag nu också anhåller om bifall till densamma.

Herr Nils Petersson: På de skäl Utskottet i sitt betänkande
anfört anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

N:o 23. 22

Lördagen den 14 Mars.

Punkterna 8—13.
Biföllos.

Punkten 14.

Lades till handlingarne.
Punkterna 15—21.
Biföllos.

§ 6.

Angående Förekom till behandling Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2
fullbordad angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.
granskning
af de i Statsrådet
förda

protokoll.

Enligt hvad Utskottet i detta memorial förmälde, hade Utskottet
vid den granskning af dessa protokoll, som i öfverensstämmelse med
grundlagens föreskrift blifvit företagen och fullbordad, icke funnit
skäl att emot någon Statsrådets ledamot tillämpa § 106 Regeringsformeu;
hvaremot Utskottet funnit ett af Kongl. Magt den 5 December
1884, efter föredragning af Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
afgjordt ärende, angående Rektorn E. Leidesdorlfs
lönetillägg under honom beviljad tjenstledighet, vara af den beskaffenhet,
att detsamma borde, jemlikt 107 § Regeringsformen, för Riksdagen
anmälas.

Vid Memorialet funnos fogade reservationer

af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Friherre Nordenskiöld,
Oalin, Friherre Hamilton, Friherre Hierta, Grefve Wachtmeister,
Burenstam, Richter, Grefve Falkenberg och P. Pettersson instämt:
emot Utskottets beslut att tillämpa 107 § Regeringsformen med afseende
å det regeringsärende, som här ofvan omförmäles;

af Herrar Carlsson i Fågelhem, Furup, Johnson i Hvetlanda
och Norén, hvilka ansett att Kongl. Maj:ts den 3 Oktober 1884 fattade
beslut att godkänna Kongl. Kammarkollegii den 18 Mars nästförut
gjorda åläggande för kemmansegaren J. M. Hallengren att genom
sönderslagen sten verkställa s. k. makadamisering af det honom till
underhåll tilldelade vägskifte bort af Utskottet i öfverensstämmelse
med derom gjordt yrkande anmärkas;

af Herr Lasse Jönsson: mot Utskottets beslut att ej inför Riksdagen
anmäla Kongl. Maj:ts beslut att till åkerbrukskolonien Hall
anvisa medel af fängelsernas besparingskassor; samt

af Herr Hedin, som ansett, att Utskottet bort hafva hos Riksdagen
anmält fjorton särskilda i reservationen angifna regeringsärenden.

23

N:o 23.

Lördagen den H Mars.

Efter föredragning af livad Utskottet, på sätt ofvan är anfördt, ^gående^
i ämnet omförmält anförde: granskning

• , af de i Stats Herr

Statsrådet Hammarskjöld: Kammaren torde finna ^ det rådet förda
mycket naturligt, om jag önskar att intör Kammaren redogöra något protokoll.
utförligare för det regeringsärende, som nu blifvit föremål för Kon- (Forts.)
stitutions-Utskottets ogillande uppmärksamhet. Såsom åt betänkandet
synes, afses med detta ärende, att det lönetillägg, som tillkommer
rektorsbefattningen i Strömstad, fått utbetalas såsom bidrag till afiöningen
åt den vikarie, som, under det ordinarie rektorn Leidesdorii
fullgjort det uppdrag honom lemnats att vara folkskoloinspektöi inom
Bohuslän, skött hans befattning såsom rektor vid nyssnämnda

läroverk. , ....

Konstitutions-Utskottet har mycket rigtigt anmärkt att åtskilliga
andra regeringsärenden af samma slag förekommit, men Utskottet
har dock icke framstält anmärkning emot mer än ett af dessa ärenden,
förmodligen, såsom jag tyckt mig finna, derför att Utskottet
ansett målet angående ersättningen till Rektor Leidesdorffs vikarie mera
tadelvärdt än något af de öfriga. Skälen, hvarför detta ärende ansetts
förtjent af strängare tadel, skulle vara dels att Rektor Lcidesdorfif
under längre tid åtnjutit tjenstledighet och dels att han enligt
de upplysningar, domkapitlet i Göteborg meddelat, såsom folkskoleinspektör
uppburit betydliga inkomster. Hvad na dessa Herr Leidesdorffs
inkomster beträffar, har han åt staten ett arfvode af 800 ki ono i
årligen, hvithet är mycket mindre än han utbetalar till sin vikarie,
men derjemte uppbär han af Göteborgs och Bohusläns landsting
såsom folkskoleinspektör ett ganska betydligt belopp, dock förenadt
med vissa skyldigheter vis ä vis landstinget. Det är detta sistnämnda,
af landstinget lemnadc arfvode, soni gör att folkskoleinspektörsbefattningen
i Bohuslän är fördelaktig. Eljest skulle det
vara helt annorlunda. Det lönetillskott, som utgått till Rektor Leidesdorffs
vikarie, har faktiskt icke på något sätt ökat hans inkomstei,
ty Herr Leidesdorff lärer till vikarien utbetalat samma arfvodesbelopp,
som han betalade innan lönetillskottet kom till, och dessutom har
vikarien fått uppbära lönetillskottet. Detta säger jag särskild^ pa
det att Kammaren icke måtte tro, att Rektor Leidesdorff på något
sätt här vid lag visat någon egennytta. Hvad sjelfva regeringsbeslutet
angår, så har det sin grund deri att jag, lika med Konstitutionsutskottet,
hyser den mening, att lönetillskott är att betrakta som
tjenstgöringspenuingar. Konstitutions-Utskottet har lemnat en bevisning
i det afseendet, och jag torde, åtminstone för det närvarande,
icke behöfva göra något tillägg dertill. År nu lönetillskottet att betrakta
som tjenstgöringspenningar, så finnes val ingen inom denna
Kammare, som icke har sig väl bekant af de många löneregleringar
för olika corpser och stater som skett, att tjenstgöringspenuingar skola
till följd af sin natur utgå till vikarie, när ordinarie innehafvare åt
tjensten åtnjuter tjenstledighet. Detta är en regel angående fj®n*f~
göringspenningar, som, så vidt jag vet, är alldeles undantagslös. Hade
derför Kong!. Maj:t gjort någon skilnad i detta fall och handlat annor -

N:o 23. 24

Lördagen den 14 Mara.

ÄJ* tonda med afseende å Leidesdorff än med alla andra tjensteman i
granskning ;Sver''8''e> kan jag icke finna annat än att sådant skalle varit en
afodei Stats-handling af veld; och en Konungens rådgifvare, som tillstyrkt en sådan
rådet förda handling, hade för visso varit klandervärd. Det hade icke varit rätt
protokoll, att så göra.

(Forts.) ^ Nu säger man visserligen, att Rektor Leidesdorff på detta sätt
erhållit ett bidrag till sin vikaries aflöning och sålunda fått eu öfverflödande
ersättning för sitt arbete. Jag har nyss omförmält att så
icke är förhållandet, i ty att lönetillskottet kommit vikarien till del;
men detta har skett i följd af Leidesdorffs egen välvilja. Det hade
kunnat gå så, att minskningen i Leidesdorffs gamla aflöning blifvit
mindre än den förut var. Men jag måste säga att, då ju lönetillskottet
maste anses som en del af den till rektor i Strömstad för
åren 1883 och 1884 hörande aflöning, så har i allt fall aflöningen till
vikarien utgått åt den lön, som tillhör rektor i Strömstad; och inga
andra statsmedel än de, som äro nämnda tjenst anslagna, hafva för
ändamålet utbetalts.

t Nu har man mycket fäst sig vid att i cirkulären den 12 Juni
1882 och 29 Juni 1883 blifvit användt uttrycket »verklig tjenstgöring».
Ja, der är användt uttrycket »verklig tjenstgöring», men om man läser
dessa cirkulär i sitt sammanhang, finner man, att uttrycket: »verklig
tjenstgöring» der är användt i en annan mening än såsom motsats till
tjenstledighet. Man ville nemligen icke att tjenstgöringspenningarne
skulle komma den lärare till godo, som åtnjöt tjenstledighet under
läseterminen, men nominelt tjenstgjorde under ferierna, då ingen
tjenstgöring behöfves, och derför föreslog man vid 1882 års riksdag,
att tjenstgöringspenningarne skulle utgå blott för »verklig tjenstgöring»,
hvilken för lärare i allmänhet förklarades skola omfatta 36 läseveckor.
Derigenom ville man åstadkomma, att tjenstgöringspenningarne så
mycket som möjligt skulle komma vikarien till godo i de fäll, då
den ordinarie läraren under terminen åtnjöt tjenstledighet. Riksdagen,
som beviljade hälften af det af Kongl. Maj:t begärda beloppet
att användas i enlighet med de af Kong]. Maj:t föreslagna grunder,
hade således, efter min uppfattning, också tänkt sig att lönetillskottet,
betraktad t såsom tjenstgöringspenningar, skulle fördelas blott på de
36 läseveckorna, och det är detta som gifyit anledning till uttrycket:
»verklig tjenstgöring». Men med rektorerna är det ett annat förhållande,
emedan desse äfven under mellanterminerna hafva åtskilliga
göromål, hvilket äfven omuämnes i motiven till den Kongl. propositionen
till 1882 års Riksdag, och derför föreslogs att, hvad rektorerna
beträffar, tjenstgöringspenningarne för dem skulle utgå äfven för
mellanterminerna. Uttrycket »verklig tjenstgöring» hade sålunda
betydelse endast med hänsyn till de 36 läseveckorna och ingenting
annat, och man kan således icke säga att Kongl. Maj:t handlat emot
hvad som finnes bestämdt i 1882 och 1883 års cirkulär, Indika Konstitutions-
Utskottet åberopar. Jag har derför, enligt min uppfattning
tillstyrkt Kongl. Maj:t ingenting annat än att draga den rena, tydliga
och nödvändiga konseqvensen deraf, att lönetillägget är att anse såsom
tjenstgöringspenningar, eu uppfattning, som äfven delats af Utskottet.

Lördagen den 14 Mars.

25 N:o 23.

Herr Ljungman: Den anmärkning, som nu föreligger från Angående
Konstitutions-Utskottet, är icke ny; det har nemligen flera gånger fullbordad
sedan år 1876 i reservationer tiirKonstitutions-Utskottets d ce h arge - af Te i^Stt
betänkanden förekommit anmärkningar med i viss mån samma syfte rådet förda
som denna. Den sak, hvarom fråga är, är emellertid, så vidt jag protokoll.
kan förstå, i sjelfva verket mycket enkel. År 1882 väcktes förslag (Forts.)
att öka lärarnes aflöning; man framhöll att desse hade ett ansträngande
och vigtig! arbete, och att betalningen för detsamma borde
höjas, och detta bifölls sålunda, att Riksdagen för ändamålet anvisade
hälften af det belopp, som Kong], Maj:t begärt. Kong!. Maj:t uppfattade
detta Riksdagens beslut så, att denna lönetillökning skulle
utgå i form åt Ijenstgöringspenningar, dem den ordinarie läraren
fick behålla så länge han sjelf skötte sin tjenst, men hvilka skulle
tillfalla vikarien, när sådan skötte tjensten, ehuru i detta senare fall
utan att öka dennes förutbestämda arfvode. Genom denna fördelning
af aflöningen i fast lön och tjenstgöringspenningar beredes emellertid
statsverket en besparing vid sjukdomsförfall för lärare, då tjenstgöringspenningarne
helt och hållet och ej, såsom förhållandet är med den
fasta lönen, blott med en viss del måste afstås af läraren såsom bidrag
till vikariens faststälda aflöning. Men här föreligga fall, då aflöningen
af vikarien icke i någon den ringaste mån åligger staten,
utan helt och hållet innehafvaren af tjensten, hvilken icke dess
mindre fått åtnjuta tjenstgöringspenningarne; och hvad som gör
dessa fall ännu mera anmärkningsvärda är, att de, som fått lönetillökningen,
hafva haft permanent tjenstledighet för att sköta befattningar,
som varit betydligt mera lönande än deras ordinarie
befattningar, och detta naturligen med skyldighet att sjelfve af deras
fasta, lön utan ytterligare »bidrag» från staten besörja vikariernas
aflöning. Här förelåg tvifvels utan ock större anledning till att bereda
statsverket en besparing än vid sjukdomsförfall för lärare.

Herr statsrådet har handlat mycket konseqvent i alla dessa kär
åsyftade fall, , det är jag den förste att villigt erkänna, och jag anser
att de samtliga bort åt Utskottet anmälas. Men den majoritet, som
beslöt anmälan om ett åt tallen, befann sig i minoriteten vid behandlingen
af frågan om de öfriga, och det återstod då icke annat
än att hålla . sig till hvad som en gång beslutats, för så vidt man
icke skulle framkomma med blott en ytterligare reservation. Jag
anser dessutom att, när man gjort anmälan om detta fall, äfven
de öfriga torde kunna anses anmälda, emedan de i Rektor Leidesdorffs
ansökning om utbetalande af lönetillägget åberopas såsom prejudikat.

Hvarför Utskottet besluta göra anmärkningen är naturligtvis för
att vinna rättelse, så att hädanefter, om lönetillägg äfven i dylika
fall skall utgå, åtminstone den, som verkligen sköter tjensten, kommer
i åtnjutande af detsamma såsom en ökning af det faststälda
arfvodet, och att detta icke, såsom i förevarande fall, blir beroende
af tjenstinnehafvarens gunst och nåd. Jag anser derför att Utskottet
handlat fullkomligt rätt, då det anmält denna sak, och att
Utskottet der vid lag icke har något att förebrå sig, utan varit rent
af nödtvunget att framkomma dermed, äfven om saken helt visst

26

N:o 23.

Lördagen den 14 Mars.

Angående icke är af den störa betydelse, att bestämmelsen uti 107 § Regeringsfulibordad
formen 0m skrifvelses aflåtande till Konungen, med syfte att vår
afTetStats-nuvarande nitiske och förtjente ecklesiastikminister måtte från sin
rådet förda befattning aflägsnas, toide böla tillämpas.
protokoll.

(Forts.) Herr Danielson: Då man ser att Utskottet bar antydt att det
bär funnits flera sådana fall, som det åt Utskottet nu anmärkta, så
torde deraf framgå en mera giltig anledning för Utskottet att för
Riksdagen anmäla nu anmärkta förhållandet. Jag erinrar mig från
den tid, då jag både Kammarens förtroende att vara medlem åt
Konstitutions-Utskottet, huru man hvarje år möttes af dylika frågor
så väl på Ecklesiastikdepartementet som andra departement. Jag
och flere med mig ansågo sådana af Kongl. Maj:t fattade beslut, som
innebure afvikelse!- från de af Riksdagen faststälda vilkor för tjenstgöringspenningarnes
erhållande, vara i högsta mån betänkliga; helst
som tjenstgöringspenningar böra utgå till den, som förrättar tjensten.
Men huru går man här vid lag tillväga? Jo, den, som fått afstå sina
tjenstgöringspenningar, har ofta ingått till Kongl. Maj:t med begäran
att återfå samma belopp, som det han^ afstått. Detta har också
många gånger blifvit af Kongl. Maj:t beviljadt, och således har statsverket
blifvit betungadt med mera utgifter för uppehållandet af en
tjenst, än hvad som i stat anvisadt blifvit. Sadana förhållanden bär
jag, som jag nämnt, klart för mig från den tid, då jag var medlem åt
Konstitutions-Utskottet, och. jag ser att ungefärligen enahanda förhållande
nu är rådande. Onskligt vore, att Riksdagen finge erfara
att sådant kunde undvikas för framtiden; ty nog är det besynnerligt,
att, då Riksdagen för en syssla anvisat ett visst belopp, man sedermera
skall finna att för samma syssla åtgår mer än Riksdagen
beviljat. Då af Utskottet omförmälda cirkulär i detta fall synes
tala för Utskottets uppfattning, att Rektor Liedesdorff icke bort tillerkännas
den ifrågovarande ersättningen, så tror jag att Kammaren
borde uttala sitt gillande af den ifrågavarande anmärkningen och i
sammanhang dermed en förhoppning för framtiden, att dylika beslut
icke vidare måtte förekomma.

Ehuru saken sålunda för mig synes förtjent af uppmärksamhet,
kan jag icke vara med om att tillämpa bestämmelserna i 107 § åt
Regeringsformen, ty att besluta en sådan skrifvelse, som deii omförmäles,
är i detta fäll ett allt för stort vapen. Deremot förefaller
mig att Kammaren bör gifva Utskottet sitt erkännande i sådan form,
som ändock kali föranleda memorialets läggande till handlingar ne.
Jag hemställer derför att Kammaren måtte fatta^ ett så lydande
beslut: »att Kammaren, som funnit att Utskottet haft giltig anledning
för sin anmälan, likväl besluter att lägga memorialet till handlingarna».
Jag tror att man handlade lämpligast, om man fattade ett
sådant beslut, emedan man derigenom kunde, utan att behöfva begagna
sig af de bestämmelser om skrifvelse till Kongl. Majd, som
grundlagen utstakar, utjemna missförhållandet och vinna den rättelse,
som man åsyftar.

Jag yrkar derför bifall till det af mig nu framstälda förslag.

Lördagen den 14 Mars.

27 N:o 23.

Herr Lyttkens: Angående den föreliggande, af Konstitutions- Angående
Utskottet väckta frågan hafva två talare yttrat sig, så att derom lär fullbordad
väl icke vidare vara att säga. afdTiStl Jag

har egentligen begärt ordet med anledning af den vid be- rådet förda
tänkandet fogade af Herrar Carlsson, Farup, Johnsson och Norén af- protokoll.
gifna reservation, hvilken jag för min del finner vara så beaktans- (Forts.)
värd, att jag ber alt något litet få upptaga Kammarens tid för att
yttra mig angående det i reservationen påpekade förhållande.

Vi, som bo på landsbygden och hafva med väghållningsbestyret att
skaffa, veta att detta är ett mycket svårt onus. De långa vägsträckor,
man der har att underhålla, ökas fortfarande i större och större proportioner,
och besväret dermed blifver allt värre och värre med hvarje
är, ty alla vilja hafva allt bättre och bättre vägar. De, som värst
skrika och mest yrka på dessa förbättringar, äro vanligen de, som
lemna de minsta bidragen till underhållet. När det nu går så långt,
att vederbörande myndigheter kunna tvärt emot bestämmelserna i
gällande lag, på sätt som i det af reservanterna anmärkta fallet
skett, anbefalla användande af andra fyllnadsämnen, än lagen föreskrifver,
och orättvisor uppstå derigenom att vid vägdelning togs
hänsyn till hvar väglagningsämnet, det vill säga grus, fans att tillgå,
men alldeles icke hvar sten fäns att få, när man då fått sig till
deladt efter dessa, vid vägdelningen bestämda grunder, och sedan befalles
att. grus ej får användas, utan i dess ställe slagen sten, som
kanske ej finnes att få, eller, om den finnes, på stort afstånd och
mot högt pris, och genom dylika åtgärder personer kunna tillskyndas
betydliga förluster, så måste man väl medgifva, att dylika
frågor framför andra varit egnade att påkalla liiksdagens uppmärksamhet
och kraftiga ingripande. 1 Byggningabalkens 25 kap. § Ö
heter det, att »vägar skola fyllas och höjas upp med sand och grus.»

Vidare säger Kongl. brefvet den 8 Februari och Kammarkollegii
cirkulär den 4 Mars 1825, att domare och nämnd eget'' bestämma
hvarest och på hvad sätt, å inegor och hagar, sand och grus tjenligast
och till minsta skada för jordegaren må, emot skälig ersättning
åt honom, af väglottsegaren få afhemtas. Slutligen bestämmer Kongl.
brefvet den 29 April 1817 att till allmänna byggnader in. in. må
sten afhemtas å kronans allmänningar, men ej å andras enskilda
egor. Man får således icke rätt att taga sten på enskildes egor,
icke ens för betalning, i fall egaren det ej medgifver. När nu en
vägdelning skett med iakttagande af laga föreskrifter och med hänsyn
till alla de omständigheter, som kunna inverka på densamma,
såsom t. ex. närheten till grustag, väglagningsämnen, vägens beskaffenhet
in. m., och man derefter tror sig vara berättigad att fordra att
icke blifva i och för underhållet betungad utöfver hvad som vid
denna delning blifvit bestämdt, så kan det oaktadt Konungens Befallningshafvande,
såsom i förevarande fall, ålägga en person att använda
ett annat ämne, nemligen sönderslagen sten, i stället för det
af lagen föreskrift^ och vid vägdelningen bestämda. Nu kan en person
som erhåller dylikt förständigande hafva sitt vägskifte ända till
D/2 mil från sitt hemvist. Då han nu icke får taga sten på andras
egor, så utsattes han för möjligheten af att blifva betydligt prejad,

N:o 23.

28

Lördagen den 14 Mars.

Angående eller också blir lian tvingad att hemta fyllnadsämnet på egna egor,
fullbordad j]an kanske nödgas köra öfver 2 mil efter detsamma. Detta och
a/dei Stats-dylika fall måste naturligtvis bidraga till att gorå den i allmänhet
rådet förda orättvisa och betungande väghållningen till ännu mera förhatligt
protokoll, onus. än det redan är, och dessutom vara så betungande för de väg(Forts.
) hällningsskyldige på vissa trakter, att detta väghållningsbesvär, som
en del har att utgöra och andra äro befriade från, och hvilket redan
nu är ett ganska drygt onus, skulle blifva rent af ruinerande. Jag
önskar fästa regeringens uppmärksamhet på en sak, som kanske
undfallit densamma, nemligen att det här gäller en stor principfråga
och att, om det nu anmärkta tillvägagåendet skulle blifva allmänt,
deraf skulle följa orimliglieter och orättvisor så stora, att jordegarne
icke skulle mäkta bära dem. Att vägarna öfver allt skulle blifva
bättre genom påföring af sten än med grus och sand, vågar jag bestrida.
, ty der man har godt grus, såsom t. ex. på de flesta ställen i
Halland, blifva vägarne lika bra, om sådant användes. Men att
lägga i handen på en länsman att kunna säga: »här skola tusen
tunnor sten läggas på vägen», och att med åberopande af här ifrågavarande
prejudikat kunna tvinga jordegaren att göra det, detta anser
jag vara i högsta måtto orättvist. Om frågan icke redan vore
afgjord genom Första Kammarens beslut, skulle jag yrka återremiss,
så att Utskottet kunde taga denna sak i noggrannare öfvervägande
och betrakta alla de svårigheter, hvartill den kan gifva anledning.
Men då en återremiss icke tjenar till någonting, har jag velat anföra
detta till protokollet, emedan denna sak af dem, som af reservanterna
påpekats, varit enligt min åsigt den mest betänkliga. Det
af Konstitutions-Utskottet anmärkta förhållandet berör eu enkel penningfråga,
men här gäller det, såsom jag redan sagt, eu principfråga,
och detta är för mig vida betänkligare.

Jag upprepar ännu en gång, att jag helst skulle önskat eu återremiss,
men då en sådan nu icke tjenar till någon ting, har jag velat
till protokollet anföra min mening och protesterar mot det anmärkta
förfarandet.

I detta anförande instämde Herrar Svensson i Lösen, Magnus
Jonsson, Börjesson, Ohlén, Jansson i Krakerud, Pettersson i Alfvestad,
A. G. Jönsson, Andersson i Himmelsby, Odell, Erickson i
Bjersby och Sjöberg i Bodaryd.

Herr Statsrådet Hammarskjöld yttrade: Herr Talman! Då jag
tycker mig märka, särskildt af det yttrande, som afgafs af talaren
på kalmarbänken, att något missförstånd eger rum om hvad regeringen
verkligen beslutit, skall jag be att få lemna en upplysning. Den
ärade talaren, och kanske äfven den ärade konstitutions-utskottsledamoten,
som yttrat sig, syntes tro att det här vore fråga om ett
sådant fall, som de, hvilka i forna dagar anmärktes af talaren på
kalmarebänken, den tiden han var medlem af Konstitutions-Utskottet,
att nemligen Kongl. Maj:t till eu person, som fått afstå sina tjenstgöringspenningar,
utanordnade ersättning af andra statsmedel. Nej,
mine herrar, det är icke fråga om något sådant, utan här är fråga

Lördagen den 14 Mars.

29 N:o 23.

om, huru vida ett lönetillskott, som blifvit beviljadt innehafVaren af Angående
viss tjenst, skall användas såsom bidrag till aflöning åt hans vikarie, fullbordad
då tjensteinnehafvaren är tjenstledig. Lönen för rektor i StrömstadafTeiStatsutgick,
innan lönetillskottet beviljades, med 3,500 kronor. Sä kom sä- rådet jorda
som lönetillskott dertill 250 kronor, summa 3,750 kronor. För rektors- protokoll.
tjensten i Strömstad bar icke utgått ett enda öre mer än dessa 3,750 (Forta.)
kronor. Af detta belopp bar aflönats Rektor Leidesdorffs vikarie, och
endast hvad som sedermera blef qvar har uppburits af den ordinarie
innehafvare!! af tjensten. Ingå statsmedel från annat håll hafva således
användts, vare sig för den ene eller andre. Det fäll, som nu
föreligger, har alltså intet att göra med de fall, hvarom talaren på
kalmarbänken yttrat sig och angående hvilka han i forna dagar
framstält reservation i Konstitutions-Utskottet.

Herr Abr. Rundbäck: Af Herr Statsrådets upplysningar torde
alldeles tydligt framgå, att Rektor Leidesdorff betalt sin vikarie allt
hvad han enligt lag varit skyldig att betala, och att de tjenstgöringspenningar,
som staten beviljat att utgå, kommit vikarien till godo
utöfver det, som rektor sjelf varit skyldig att betala.

Vidare är det alldeles tydligt, att staten här icke gjort någon
förlust, eller att något utbetalts mera än Riksdagen för ändamålet
anvisat. Under sådana förhållanden kan jag för min del icke finna,
att någon giltig anledning förekommit till anmärkning, hvarför jag,
tvärt emot yrkandet från kalmarbänken, ber att få framställa det
yrkande, att memorialet i denna punkt utan vidare lägges till handlingarne.

Herr Norén: Jag vill medgifva, om det är så som Herr Statsrådet
upplyst, att af statsmedel icke utgått mer än som till tjensten
vant anslaget. Men att den tjenstgörande vikarien fått dessa penningar,
det är något, som man icke kan se af handliugarne, ty han
bär verkligen reqvirerat penningarne, men ej fått dem, utan de hafva
i stället på reqvisition utbetalats till den ordinarie innehafvare!! af
tjensten. Således kunde icke Konstitutions-Utskottet veta, huru vida
vikarien tätt penningarne, ty då han begärde dem, blef detta, som
sagdt är, nekadt. De utbetalades i stället, på sätt jag redan nämnt,
till den ordinarie tjenstemannen, och hvad lian gjort med dem kan
man ej se af handlingarne.

Jag har blott velat upplysa om detta.

Herr Carl Ifvarsson: Jag har egentligen begärt ordet för att
instämma med min granne och läskamrat. 1 likhet med honom
finner jag neniligen den af reservanterna upptagna frågan om väghållningsskyldigheten
vara af den stora vigt, att det hade varit
ensidigt, om Utskottets majoritet framlagt densamma för Riksdagen.

Den fråga Utskottet framlagt är af mycket underordnad art, och jag
tror, att man mycket väl kan i afseende å den nöja sig med det
förslag Herr Danielson väckt. Längre vill åtminstone icke jag gå
i denna sak, men både det varit fråga om väghållningssaken, så tror
jag att man bort vidtaga de kraftigaste åtgärder man kunnat. Ty der

N:o 23. 30

Lördagen den 14 Mars.

Angående är icke allenast fråga om livad som kan anses lämpligt i ett fall eller
fullbordad jcp0 • frågan gäller mera, nemligen om man skall kunna trygga sig
af dTiStats-^ allmän lag eller icke. Det är af mycket stor betydelse, om
rådet förda eu Konungens rådgifvare skulle tillstyrka Konungen att intränga på
protokoll, ett område, der Riksdagen bör vara med, eller den allmänna lag(Forts.
) stiftningen, genom att tolka hvad som är allmän lag såsom hörande
till den ekonomiska lagstiftningen. När sådant inträffar, är det betänkligt,
och Riksdagen bör med allvar protestera deremot. Jag hoppas
att för framtiden icke något sådant vidare skall komma i fråga. När
Utskottet icke gjort någon framställning i denna sak, kan intet vidare
åt densamma göras, men man måste beklaga, att majoriteten af Utskottet
icke framlagt frågan. Reservanterna hafva gjort sitt bästa,
men hafva naturligtvis ej mera förmått än de gjort genom att i sin
reservation upptaga frågan. Intet är således att vidgöra, men en
hög protest anser jag höra i Riksdagen uttalas i denna fråga både
hvad angår det ekonomiska och lagenligheten.

Häruti förenade sig Herrar Magnusson, Folke Andersson, Sjö,
Sven Andersson, O. Tf. Olsson och Björkman.

Vidare anförde

Herr Sam. Johnson: Beträffande den föreliggande frågan om
anmälan för Riksdagen, enligt 107 § Regeringsformen, har af flere
talare sagts, att det vore beklagligt att behöfva använda denna §,
och för min del skulle jag visserligen finna det lämpligt, om något
annat medel funnes i dylikt fall än detta tunga batteri, helst det
visserligen vore hårdt, om Riksdagen besiöte en sådan skrifvelse,
som omförmäles i denna paragraf. Men då intet annat medel finnes,
har jag, för min del, ansett det vara skäl i att Utskottet gjorde eu
sådan anmälan till Riksdagen. Visserligen har Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastikdepartementet här yttrat, att staten icke förlorat
ett öre på denna sak, och detta tror jag också är fullkomligt
sant, men något sådant har ej heller påståtts af Konstitutionsutskottet,
der en sådan fråga icke förelåg, utan Utskottet har framstält
sin anmärkning på grund deraf att, sedan vikariens ansökning
om lönetillskottet afslagits, Kougl. Maj:t bifallit den ordinarie innehafvarens
af tjensten begäran om utanordnande af samma lönetillägg.
Det synes nemligen, att, om någon skulle vara berättigad utfå lönetillskottet,
hade det bort vara den, som gjort tjensten. Annars skulle
ju kunna hända, att en rektor eller lektor skulle efter godtycke eller
aftal med sin vikarie lemna denne vikariatsarfvode. Men då bestämda
tjenstgöringspenningar finnas, är det väl rättvisast, att vikarien erhåller
dessa.

Jag skall emellertid icke vidare yttra mig om denna fråga, utan
öfvergår till en annan. Som herrarne finna, har jag deltagit i reservationen
i fråga om den af flere talare omnämnda väghållningsfrågan,
och jag ber att få nämna anledningen, hvarför jag velat, att denna
fråga skulle komma till Riksdagens kännedom. Jag anser visserligen
icke frågan vara af den beskaffenhet, att detta tunga batteri skulle

31

N:o 23.

Lördagen den 14 Mars.

behöfva användas, men det skulle vara ganska beklagligt, om ett
dylikt beslut från vederbörandes sida skulle få blifva ett prejudikat.
Åtminstone på den ort jag tillhör har vägunderhålluingsskyldigheten,
bestämts så, att den, som vid vägindelningen fick den mest trafikerade
vägen, fick mindre väglott att underhålla, och den åter, som
fick mindre trafikerad vägsträcka, erhöll en större vägsträcka att
underhålla; på somliga ställen kan vägsträckan sålunda uppgå ända
till x/2 mil. Under tidernas lopp hafva emellertid förhållandena betydligt
ändrats, särskild! genom jernvägarnes anläggning, så att den,
som förr hade en mera trafikerad väg att underhålla, erhållit en
mindre trafikerad och tvärt om. Till följd af dessa förhållanden, som
åtminstone ega rum i den ort jag tillhör, försäkrar jag herrarne, att,
om Kongl. Maj:ts ifrågavarande beslut skulle komma att utgöra ett
prejudikat för framtiden, skulle mången hemmansegare få gå från sin
gård, emedan han icke kunde stå ut med ett så drygt onus. Jagär
visserligen en vän af goda och präktiga vägar, något som väl
litet hvar önskar, men jag hoppas dock, att vår ärade regering
icke vidare skall godkänna underordnade myndigheters dylika beslut
eller tillåta att sådana beslut framkomma, förr än en ny väghållningslag
kommer till stånd, baserad på billigare och rättvisare grunder
än den nu gällande. Det vore nemligen beklagligt, om man, innan
den tiden kommer, framkomme å nyo med något sådant, som nu varit
i fråga. Det var blott detta jag velat yttra för att få till protokollet
nedlagd min protest i afseende å sist omnämnda fråga.

Herr ^Vinkrans: Då den ställning, hvaruti jag står till denna
fråga, är af en mycket grannlaga beskaffenhet, hade jag icke ämnat
taga till ordet i densamma; men då den förevarande diskussionen i
ett par punkter synes mig hafva gifvit anledning till något missförstånd,
anser jag mig skyldig att lemna några upplysningar för
att om möjligt klargöra frågan.

Förhållandet är ju, att Riksdagen för åren 1882, 1883 och 1884
på extra stat gifvit de ordinarie lärarne större eller mindre lönetillägg,
men det har alldeles icke varit fråga om att vikaries aflöning
skulle i någon mån förändras hvarken till det bättre eller
sämre; och således är den frågan icke nu före. Jag vågar derför
påstå att, om Chefen för Ecklesiastikdepartementet hade tagit sig
före att lemna åt vikarien den löneförhöjning, som blifvit den
ordinarie läraren beviljad, han då skulle hafva handlat olagligt, ty
Riksdagen har icke beviljat annan ersättning åt vikarie än den, som
bestämmes i 1872 års författning, deri stadgas att dylika lärare, i
fall de genomgått så väl fullständig kurs vid universitetet som profår,
erhålla ett arfvode af 1,500 kronor för läsår, men att de, som icke
genomgått fullständiga prof, skola åtnjuta ett dylikt af endast 1,200
kronor. Till dessa löneförhöjningar kommer för de vikariex-, som
bestrida rektorstjenst, ett extra tillägg af 750 kronor vid de högre
läroverken, 600 kronor vid Stockholms femklassiga läroverk, 450
kronor vid de femklassiga i landsorten och 250 kronor vid de tvåoch
treklassiga läroverken, allt per läsår. Enligt hvad som genom
hithörande handlingar ådagaäägges, har Rektor Leidesdorffs vikarie

Angående
fullbordad
granskning
vf de i Statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 23. 32

Lördagen den 14 Mars.

Angående fått uppbära 1,200 + 250 kronor — således allt, hvartill han varit befullbordad
^ättigad. Deremot har chefen för Ecklesiastikdepartementet tydligt
af^dTiStats-0^1 klart visat — hvad som ock är af Utskottet medgifvet — att
rådet förda det lönetillägg, som beviljades 1882 och som icke var mer än hälften
protokoll, så stort som den för detta ändamål nedsatta komitén ansåg vara det
(Forts.) rigtiga, är att betrakta såsom tjenstgöringspenningar till den ordinarie
lönen, likasom tjenstgöringspenningar tilläggas löner inom alla
andra corpser, så väl civila som militära. Det är icke något annat
som här blifvit gjordt. De, som gjort anmärkningen, synas vilja
påstå, att dessa tjenstgöringspenningar skulle hafva afdragits från
lönen och antingen lemnats som ett tillskott att öka vikariens arfvode
eller ock indragits till statsverket. Sådant har aldrig varit
Riksdagens beslut.

Jag anser det således vara alldeles rätt att till upprätthållande
af rektorstjensten i Strömstad hafva utbetalats 3,750 kronor, fördelade
på sätt författningarne bestämma, och jag ber derför att få sluta
med att instämma i Herr Abraham Rundbäcks yrkande på betänkandets
läggande till bandliugarue.

Herr A. P. Lind: Herr Talman! Mine Herrar! Våra folkskoleinspektörer,
som merendels derbredvid äro rektorer eller lektorer,
synas mig kunna tillvägagå huru som helst i hvad de afse att föröka
sina betydliga årsinkomster. Det är icke mer än 2 år sedan
vi hade ett exempel på, hur en folkskoleinspektör från norra delen
af riket uppgjorde sina reseräkningar på det sätt, att han tick öfver
400 resdagar under ett år; om jag ej niissminner mig, voro de upptagna
till 433, och detta fick passera, utan att Riksdagen vidtog
någon åtgärd till hämmande af ofoget. Nu har folkskoleinspektören
Leidesdorff, som tillika är rektor vid läroverket i Strömstad, från
hvilken sistnämnda syssla han under flera år nära nog uteslutande
haft tjenstledighet, likväl sökt och af Kongl. Maj:t blifvit tillerkänd
lönetillägg för år 1884. Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
har bland annat yttrat, att Leidesdorff handlat oegennyttigt,
men jag uppfattar Leidesdorffs tillvägagående tvärt om för i
högsta måtto egennyttigt, och anser, att Utskottet har haft fullt skäl
för sin anmälan, hvarför jag yrkar tillämpning af 107 § Regeringsformen.

Jag beklagar att Utskottet ej inkommit med minst likadan anmälan
om Statsrådet och Chefens för Civildepartementet åtgörande
att tillstyrka Kongl. Maj:t att döma en hemmansegare att med sönderslagen
sten laga sina vägstycken. Skulle detta prejudikat lända till
efterföljd för vederbörande vägsyningsförrättare, och komma att
tillämpas inom den ort jag representerar, så skulle alla derinom
vägbyggnadsskyldige totalt blifva ruinerade — ja, hela deras fasta och
lösa egendom skulle ej på långt när kunna betäcka dylika kostnader.

Herr Ljungman: Talaren på göteborgsbänken, som yttrade sig
nyss, tyckes icke hafva rätt uppfattat saken. Här föreligger en
principfråga, nemligen om den lönetillökning, som 1882 och följande

33 N:o 28.

Lördagen den 14 Mars.

år beviljades af Riksdagen, skall få utdelas under namn af tjenst- Angående
aöringspenningar till personer, som icke tjenstgöra; det är frågan, fullbordad
Dessa penningar hafva enligt regeln tilldelats den ordinarie inne-J-^f
hafyaren af tjensten, när han tjenstgjort, eller vikarien, när sådan rådet förda
användts. Men i det här ifrågavarande och liknande fall hafva protokoll.
tjenstgöringspenningarne tilldelats en ordinarie tjenstinnehafvare, som (Forts.)
icke tjenstgjort, utan haft ledighet för att sköta en mera lönande
befattning än lärarebefattningen. Vi böra noga fästa oss vid denna
sak, ty det är icke utan vigt, att en lönetillökning, som Riksdagen
beviljat, varder utdelad på klokare sätt, än här skett, med hänsyn
till möjligheten att utverka en ytterligare lönetillökning eller reglering
framdeles, när sådant eu gång kommer i fråga. Jag är fullt
öfvertygad om, att statsrådet och chefen för Ecklesiastikdepartementet
i denna fråga handlat efter bästa öfvertygelse och såsom lian
ansett vara det enda rätta, men det hindrar icke, att andra personer
kunna se frågan från en annan vida rigtigare synpunkt samt hafva
än bättre skäl för sin åsigt; — och det är detta jag velat framhålla.

Herr Jansson i Krakerud: Blott några få ord med afseende på
makadamiseringen.

Vägbyggnadsskyldigheten äfvensom det i laga ordning hemmansägare
ålagda underhållet af vägarne har i följd deraf, att det förr
icke fäns någon särskild industri, som behöfde använda landsvägarne
i den stora utsträckning, som nu är fallet, redan blifvit ett mycket
betungande onus. Skulle nu förfaringssättet att i smyg påtvinga
egendomsegarne makadamiseringsskyldigheten, så skulle det leda till
ganska betänkliga följder, åtminstone på åtskilliga orter.

Bergsbruket, som för sina tyngre effekter behöfver goda landsvägar
för frakter till och från jernvägarna, hafva stora fordringar,
men inga skyldigheter. Det är sant att några bruksegare insett, att
jordbrukaren, som har sig ålagdt underhållet af de allmänna vägarna,
äro orättfärdigt betryckta deraf, hvarför desse af ren barmhertighet
bidraga till underhållskostnaden, men de flesta bruksegare handla
deremot allt annat än ädelmodigt. Skulle nu regeringens åtgörande
ftt blifva prejudikat, så skulle ofta en stackars bonde få veta hvad det
vill säga att stå rättslös i detta hänseende mot en kitslig länsman.

Det är, som herrarne veta, icke alltid, som vederbörande lägga
fingrarne emellan i slika fall. Utan att förneka, att denna makadamisering
kan på en del ställen ställa sig jemförelsevis billig för
framtiden för de vägunderhållningsskyldige, vågar jag dock påstå,
att det på andra ställen komme att verka derhän, att folk få gå
ifrån både hus och hem. Utan att pålägga ifrågavarande makadamiseringsskyldigheten
lider jordbrukaren redan ganska mycket af
det kostsamma vägunderhållet, och man väntar i allmänhet på, att
lagstiftningen skall göra något för att få äfven denna orättvisa utjemnad.

Herr Johansson från Kalmar: Så vidt jag kunnat finna, har
Konstitutions-Utskottet icke ifrågasatt, att dessa tjenstgöringspennin Andra

Kammarens Pro t. 1885. N:o 23. 3

N:o 28. 34

Lördagen den 14 Mars.

Angående gar, som blifvit utbetalda till Rektor Leidesdorff, skulle besparats
fullbordad statsverket. Dertill gifver icke heller den bestämmelse Riksdagen
afdTi gtefe-meddclat vid lönetilläggens beviljande någon anledning. Konstitutionsrådet
förda Utskottets och allas mening tyckes varit, att de skolat utbetalas,
protokoll, men till den, som förrättat tjensten såsom rektorns vikarie. _ Det
(Forts.) synes icke af handlingarna, att vikarien uppburit dessa tjenstgöringspenningar.
Konstitutions-Utskottet har således varit i ovisshet, om
han fått sin rätt. Felet, som är begånget, består således deri, att
icke vikarien fått utqvittera dessa penningar, och att vederbörande
uppburit dem. Men hvem har begått detta tel? Icke är det statsrådet,
utan domkapitlet eller den myndighet, som disponerat penningarna
och utbetalt dem, hvilken följaktligen äfven bort tillse att
rätter man fått dem. Nu har Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
upplyst, och det är erkäudt, att vikarien ändock
fått sin rätt. Således har han icke något att beklaga sig öfver.
Och då Konstitutions-Utskottet medgifvit, att penningarna skolat utbetalas,
har man icke att ställa regeringen, som tillåtit deras utbetalande,
till något ansvar, utan domkapitlet, som icke tillsett, att
rätter man fått lyfta dem. Tv jag tror att det alltid vant praxis,
att vikarien utqvitterat penningarna och icke platsens ordinarie innehafvare.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än på det
varmaste instämma — och jag skulle tycka mig handla underligt,
om jag icke gjorde det — i hvad Herr Abraham Rundbäck yrkat.

Herr Anderson i Tenhult: Jag har begärt ordet för att yttra
mig rörande reservationen i vägfrågan. Jag har för min del ansett,
att vägunderhållningsbesväret är en skattefråga, omgärdad dessutom
af allmän lag. Denna lag tillkom under de tider, då man lade alla
skattebördor på jordbruket. Dessa hafva icke blifvit pålagda efter
jordens skatteförmåga, utan fördelats efter hemmantalet, hvilket, hvad
värdet beträffar, är mycket olika. Berättigade klagomål häremot
hafva också ständigt låtit sig höra. Riksdagen har i skrifvelse till
Kong!. Maj:t den 14 Maj 1876 anhållit om förslag till stadgande
angående väghållningen på landet, i syfte att lindringar i detta besvär
kunde jordbruket beredas. Huru Riksdagens önskan i detta
fall blifvit tillgodosedd kan man finna af reservationen. Kong].
Maj:t tillsatte visserligen en komité, som hade att utarbeta förslag.
Denna komité inkom den 14 December 1880 med sitt betänkande,
hvilket sedermera remitterades till landstingen, hvilka hade att till
1881 eller 1882 inkomma med sina yttranden i ärendet. Efter denna
tid synes saken hafva fallit i glömska, ty ingenting'' har sedan vidgjorts,
utan i stället hafva svårare bördor lagts på de väghållningsskyldige.

Jag har endast velat framhålla dessa betänkligheter, men något
yrkande har jag icke att framställa.

Herr Rydin: Då jag läste detta betänkande, gjorde jag mig
den frågan: hvad innehåller det? och jag fann, att det innehöll intet
tydligt yttrande af Konstitutions-Utskottet. Det heter, att Konstitutions-Utskottet
funnit ett ärende vara af den beskaffenhet, att det
samma borde jemlikt 107 § Regeringsformen för Riksdagen anmälas

35 Nso 28.

Lördagen den 14 Mars,

Hvad säger då denna paragraf? Den säger, att Konstitutions-Utskottet
skall för Riksdagen anmäla, om en eller flere af Statsrådets ledamöter
uti deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sann-(
skyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oveld, nit,''
skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat. Har Utskottet
gjort det? Nej! Man blir icke slug på hvad Utskottet vill. Man
vet icke, om häri ligger ett påstående, att samtlige Statsrådets ledamöter
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att föredragande
departementschef gjort sig skyldig till bristande nit, oveld och skicklighet.
Att derför bifalla det förslag, som framstälts af en talare på
kalmarbänken, blefve eu omöjlighet, då man icke vet, hvad Konstitutions-Utskottet
vill. Huru skall man då kunna påstå, att det finnes
»giltig anledning» till anmälan ? Frågar man sig, hvad skall man då
komma till för resultat? Sä svaras: Jo, till det att Konstitutionsutskottet
gått vilse vid denna punkt; det skulle gått till riksrätten med
tillämpning af Regeringsformens § 106. Det har under debatten yttrats,
att föredraganden tillstyrkt ett beslut, som står i strid med Riksdagens
beslut om anordnande af medel till löneförbättring åt lärarne.
Det är detta anmärkningen gäller, och enligt 106 § Regeringsformen
skulle det då ovilkorligen åligga Konstitutions-Utskottet att anhängiggöra
åtal inför riksrätt, så att så väl kärande som svarande finge
saken utagerad inför behörig domstol. Ett tydligt bevis på, huru
origtigt Konstitutionsutskottet i detta fall förfarit, utgör hela denna
debatt. Den ene påstår ett, den andre ett annat angående det faktiska
i frågan. Jag har genomläst detta betänkande och funnit Riksdagens
åberopade beslut vara, att medlen skulle utanordnas efter de
grunder, som angifvits i statsrådsprotokollet, vidfogadt den Kong!
propositionen 1882. Deri säges, att medlen skulle anordnas för verklig
tjenstgörning. Hvem kan då tolka hvad detta verklig tjenstgörning
betyder bättre än den, som undertecknat denna proposition, och han
bär sagt, att dermed menas tjenstgöring under den tid, då det icke
är ferier. Vidare har det sagts, att medlen utbetalts till Rektor I.eidesdorff,
men på sidan 4 står, att Kongl. Maj:t beslutat, att domkapitlet
egde, att till vederbörande utbetala ifrågavarande lönetillägg. Hvem
är då vederbörande? Jo, det är den, för hvilken Rektor Leidesdorff
begärt att medlen skulle utanordnas, och strax förut står, att han
har begärt deras utanordnande för sin vikarie. Det är sålunda klart,
att lönetillägget reqvirerats för att utbetalas till vikarien. Sjelfva
saken är således efter denna debatt klar beträffande det sätt, på
hvilket regeringens beslut tillämpats. Här är således endast ett
juridiskt spörsmål, huru vida statsrådet tillstyrkt ett regeringsbeslut,
hvarigenom medlen användts på annat sätt än Riksdagen beslutit.

1 106 § Regeringsformen är uttryckligen sagdt, att Konstitutionsutskottet
då skall besluta åtal. I § 65 Regeringsformen säges, att
de medel, som blifvit beviljade, icke få användas annorlunda, än
faststäldt blifvit; varande Statsrådets ledamöter ansvarige, om de låta
afvikelse derifrån ega rum. I ansvarighetslagen för statsrådets medlemmar
bestämmes embetets förlust för Statsrådsledamot, som tillrådt
Kongl. Maj:t att låta utanordna medel i strid emot Riksdagens beslut.
Således inser jag icke huru det under sådana förhållanden skulle

Angående
fullbordad
granskning
i/ de i Statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

N:o 28.

36

Lördagen den 14 Mars.

Angående kunna vara möjligt att fatta, ett så beskaffad beslut, som det af den
fullbordad ärade representanten från Öland föreslagna och hvilket skulle inneaf
fa {Statskälla uttalande, att Konstitutions-Utskottet haft giltig anledning till
rådet förda''denna anmälan, då i stället efter grundlagens tydliga föreskrift Konprotokoll.
stitutions-Utskottet bort åtala vederbörande statsråd inför riksrätt.

(Forts.) Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag att få erinra om hvad som
står att läsa på sidan 4 i utskottsbetänkandet, nemligen att medlen
blifvit anordnade i enlighet med den tolkning vederbörande föredragande
gifvit ordet verklig tjenstgöring. I sammanhang härmed
vill jag påminna, att under debatten om bestämmelserna rörande utbetalande
af dylika vikariatsarfvoden ansågo somliga obilligt, att
skollärare icke skulle i likhet med andra tjensteman få tillgodoräkna
sig ferier, så att tjenstgöringspenningar fördelades på så väl ferierna
som lärotiden, utan att tjenstgöringspenningarnes åtnjutande med
afseende å skollärare så inskränktes, att, under det andra statens
tjensteman under ledighet afstodo endast 1j 12 deraf per månad, så
skulle skollärare afstå ''/''9 för hvarje månad åt sina vikarier.

Hvad Herr Lind nyss yttrade hade jag svårt att uppfatta, emedan
hans yttrande var synnerligen oredigt. Men så vidt jag fattade honom
rätt, så ansåg han att Koustitutions-Utskottets utlåtande var otydligt,
hvilket, såsom sagdt, hans anförande också tvcktes mig vara, samt
att han för sin del ville, att Riksdagen skulle ingå till Kong! Maj:t
med begäran om entledigande af ett visst statsråd. Jag förmodar
att han menade, att detta skulle ske enligt 107 § Regeringsformen,
men jag upprepar att jag ej fullt förstod hvad han menade. Hela
oredigheten i denna debatt beror i min tanke på det förhållande, att
icke Konstitutions-Utskottet tillämpat 106 § Regeringsformen, hvartill
förevarande fråga ovilkorligen hör, utan har användt den 107:de.

Jag instämmer för (ifrigt i deras yrkande, som hemstält, att
Konstitutions-Utskottets betänkande mätte läggas sans phrase till handlingarna.

Herr Toll instämde med Herr Rydiu.

Herr Norén: Anledningen för mig att begära ordet har varit
min önskan att gifva till känna, att jag för min del anser Herr Statsrådets
och Chefen för Civildepartementet åtgärd att ålägga Hallengren
att laga sin väg med makadamiserad sten bort i min tanke, såsom
stridande mot allmän lag, föranleda Konstitutions-Utskottet att derom
göra anmälan hos Riksdagen. Denna åtgärd strider icke allenast
emot ekonomisk lagstiftning, utan emot allmän lag, tv 25 kap.
Byggningabalken innehåller bestämmelserna om vägbyggnadsskyldigheten
och huru den skall ^fullgöras. Då der föreskrifves att vägar
skola lagas med sand oetf grus, anser jag det vara ett våld emot
enskild mans rätt att ålägga en väghållningsskyldig att laga sin väg
med sten. Emellertid kom jag med min åsigt inom Utskottet i minoritet,
men jag- har velat säga detta, emedan jag anser den omnämnda
åtgärden vara en kränkning af allmän lag och enskild mans
rätt.

Lördagen den 14 Mars. 37

Herr Hedin: Om representanten från Upsala funnit oredighet i
denna debatt, så har han mindre än någon annan rätt att skylla
den på Konstitutions-Utskottet och mindre än någon annan har han(
rätt att säga att Konstitutions utskottet gått vilse. Ty jag skall
visa, att oredigheten kan komma derifrån, att en person i likhet med
honom aldrig kan göra klar för sig sjelf sin egen uppfattning af
106 och 107 §§ Regeringsformen, och under sådana förhållanden
tillåter jag mig tillägga att, om Konstitutions-Utskottet gått vilse, är
det icke han, som skall visa det rätt. Såsom ledamot i 1874 års
Konstitutions-Utskott anmärkte den ärade professorn från Upsala i
en reservation, afgifven med samma rätt som reservationerna till
detta betänkande och i samma syftning som Konstitutions-Utskottets
majoritets anmärkning denna gång, att alla de i Regeringsformens
38 § föreskrifna vilkor för att eu från konungen utgången expedition
skall anses lagligen utfärdad blifvit lemnade å sido af chefen för
Ecklesiastikdepartementet. Men den värde reservanten talar icke
om att han i Utskottet yrkat, att Utskottet skulle ställa dåvarande
chefen för Ecklesiastikdepartementet, Statsrådet Wennerberg, inför
riksrätt.

Det var i öfrigt icke med anledning af representantens från Upsala
yttrande jag begärde ordet; jag hade gjort det förut. Jag ville
nemligen tacka den ärade talaren på kalmarbänken. Han har beredt
mig ett tillfälle, ett nöje, som jag näppeligen någonsin förut
haft och som jag fruktar kanske icke någonsin återkommer, hvadan
jag skyndar att gripa det i flykten, lian har beredt mig tillfälle
att försvara — ett domkapitel. Han sade att icke chefen för Ecklesiastikdepartementet,
utan domkapitlet i Göteborg bure ansvaret för
den klandrade åtgärden. Om så är, så anhåller jag att såsom en
förmildrande omständighet få anföra, att det synes mig vara förlåtligt
att domkapitlet i Göteborg, lika med åtskilliga andra domkapitel,
icke kan begripa hvad ingen menniska kan förstå; ty när vi komma
in på detta område, till frågan om de till domkapitlen angående
1882 års lönetillägg utgångna cirkulär och de bref, som utgöra tilllämpningen
af dessa cirkulär, då störtar man i det yttersta mörkret.

Om, Herr Talman, jag hyste samma uppfattning som flertalet
af Riksdagens och Regeringens ledamöter och som allmänheten, med
ett ord den vanliga uppfattningen af Konstitutious-Utskottets granskningsrätt
och pligt, skulle jag icke allenast icke yrkat någon anmälan
enligt 107 § eller med min röst bidragit dertill eller reservationsvis
anmält någon anmärkning, utan ej ens med ett ord deltagit
i denna diskussion.

Jag har tillåtit mig, såsom Herr Talmannen behagade observera,
att inleda min reservation till det föreliggande betänkandet med att
uttala en afvikande mening i fråga om den granskningsrätt, som är
Konstitutions-Utskottet uppdragen enligt 107 § Regeringsformen, och
ber nu att muntligen fä eftertryckligt betona, att framställandet af eu
anmärkning icke får tolkas såsom någon fiendtlighet eller något
begär att ställa till skandal vare sig mot den mycket ärade chefen
för Ecklesiastikdepartementet eller någon annan ledamot af Konungens
Råd.

N:o 23.

Angående
fullbordad
granskning
if de i Statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 23.

38

Lördagen den 14 Mars.

Angående Hvad sjelfva saken beträffar, har jag i min reservation angifvit,
fullbordad hvarför jag deltagit i Konstitutions-Utskottets beslut att anmäla det
af "de i Stats-^bevarande målet rörande Rektor Leidesdorff, och tillika tillkännarådet
förda gifvit att jag icke i allo delar Utskottets åsigt. Jag har sagt och
protokoll, jag vidhåller — jag trotsar hvem det vara må att vederlägga denna
(Forts.) min åsigt — att, sedan år 1882 Riksdagen blott beviljat hälften af
den löneförbättring, Kongl. Maj:t begärt, och dessutom på extra stat
uppfört det minskade beloppet, den i statsrådsprotokollet angifna, i
afseende på lärarne nya principen: fördelning i lön och tjenstgöringspenningar
måste anses hafva förfallit. Derför har jag anfört skäl,
som återfinnas på 18 sidan af betänkandet i min reservation, och jag
vill dertill lägga den omständighet, att under andra förutsättningar blir
följden den, att den då beviljade löneförbättringen, som kontinuerats
åren 1883 och 1884, icke skulle leda till någon den ringaste hjelp
för de lärare, som på grund af sjukdom fått ledighet från sin tjenst,
hvithet synes mig vara rent af orimligt. Den skulle deremot leda
till en förbättring i löneinkomster icke blott för dem, som för resor och
dylikt, med ett ord för s. k. enskilda angelägenheter, fått tjenstledighet,
utan äfven och i synnerhet för dem, som tå ledighet för att
sköta en annan, med större inkomster förenad befattning. En sådan
inkonseqvens vänder sig mot sjelfva principen, så att det är klart
att grunden, fördelningen i lön och tjenstgöringspenningar, måste
hafva förfallit i och med det att Riksdagen icke antog den Kongl.
propositionen.

Nu inträffar visserligen, att i Riksdagens beslut står angifvet,
att beloppet beviljas för att användas till löneförbättring för lärare
med iakttagande af de i statsrådsprotokollet angifna grunder. Ja
väl, men om dessa grunder icke hunna tillämpas sådana de finnas
angifna i statsrådsprotokollet, då är det klart att Riksdagen icke i
det ögonblick, då beslutet fattades, insåg följden af de i Kongl.
propositionen vidtagna ändringarna; och häraf slutar jag, såsom jag
redan anfört, att det rigtiga hade varit, att ecklesiastikministern
framlagt en förnyad proposition till 1883 års Riksdag, i hvilken detta
förhållande påpekats och föreslagits till rättelse. Så har icke skett.
Chefen för Ecklesiastikdepartementet har ansett sig kunna tillämpa
principen af fördelning i lön och tjenstgöringspenningar sedan sjelfva
grunden för denna fördelning förfallit, hvithet förfarande synes mig
godtyckligt.

Vidare, när det sedermera visat sig, såsom jag nyss påpekat, att
de underordnade myndigheterna, som skolat tillämpa Kongl. Maj:ts
genom cirkulär från Ecklesiastikdepartementet meddelade beslut, icke
varit i stånd att uppfatta saken så som chefen för Ecklesiastikdepartementet
velat hafva saken uppfattad, så har chefen för Ecklesiastikdepartementet
icke desto mindre begagnat samma obegripliga uttryckssätt
och ord i cirkulären af 1883 och 1884, hvilket jag finner
vara högst besynnerligt. Nu har väl, beträffande det af Konstitutionsutskottet
särskildt anmälda fallet, chefen för Ecklesiastikdepartementet
i sitt första yttrande sagt att det är en sjelfkär sak, att
tjenstgöringspenningarna skola utgå till vikarien och att han dervid
intet annat gjort än att lika med Konstitutions-Utskottet draga den

39 N:o 23.

Lördagen den 14 Mars.

klara konseqvensen deraf, att lönetillägget bör betraktas såsom tjenst- Angående
göringspenningar. Jag får med anledning deraf erinra, att i vår fullbordad
finansiella statsrätt det absolut icke finnes någon allmänt gällande^™”*
definition på livad med tjenstgöringspenningar skall förstås. Herr rådet förda
Talmannen behagade erinra sig, att i en följd af särskilda lönereglerin- protokoll.
gar i den eller den staten, på det eller det embetsverket bestämts så (Forts.)
myckel lön och sä mycket tjenstgöringspenningar, och att dessa löneregleringar
definierat för den gången hvad med tjenstgöringspenningar
skall förstås; men att dermed skulle fastslagits en bestämd,
allmängiltig regel i vår finansiella statsrätt, som Kongl.|Maj:t skulle
kunna äfven i fall, för Indika den icke blifvit uttryckligen stadgad,
åberopa och följa, såsom man följer en allmängiltig rättsregel eller
åberopar en viss grundlagsparagraf, det bestrider jag. Det finnes
icke något sådant allmänt stadgande, icke ett ord derom.

Herr Ecklesiastikministern nämnde angående Rektor Leidesdorff,
att det är ett af Göteborgs och Bohus läns landsting lemnadt folkskoleinspektörsarfvode,
som gör att hans inkomst blifvit så stor. Ja
väl, det kan gerna vara, men det är något annat, som gör att folkskoleinspektören
blifvit i tillfälle att skaffa sig detta arfvode, och det
är den nästan permanenta tjenstledighet, som lian, på sätt domkapitel
anmärkt, fått åtnjuta under hela sin tjenstetid; det är den omständigheten,
som gör att jag icke vill erkänna den fullkomliga likheten
emellan casus Leidesdorff och de öfriga casus, som finnas af Konstitutions-Utskottet
antydda eller anförda. Det är någon skilnad
mellan, å ena sidan, att en person får tjenstledighet för en kortare
tid, för eu termin eller ett läsår eller låt till och med vara något längre,
och att han då, oaktadt han mottager en befattning, som inbringar
honom någon ytterligare inkomst, får behålla sitt lönetillägg, och, å
andra sidan, att en person under hela sin tjenstetid icke sköter sin
tjenst, utan i stället en annan befattning, som är förenad med en
ovanligt stor inkomst, När Kongl. Maj:t förbehållit sig att att pröfva
och handla efter omständigheterna i särskilda fall, synes mig att
Kongl. Maj:t bort taga hänsyn till detta, när frågan om Leidesdorffs
aflöning afgjorts hos Kongl. Maj:t, ty Kongl. Maj:t kan icke komma
och säga: »här finnes en af Riksdagen faststäld och eventuel! ofrånvikelig
grund, efter hvilken jag måste handla». En sådan finnes
icke och kommer icke att finnas, så länge detta system fortsättes,
så länge icke Kongl. Maj:t hos Riksdagen gör framställning om att
reda upp detta hittills outredliga trassel. Och härmed får jag efter
denna långa inledning komma till den enkla anhållan, att Kammaren
behagade lägga Konstitutions-Utskottets betänkande till handlingarna.

Herr Friherre Nordenskiöld: Herr Talman! Jag skall be att i
korthet få angifva orsaken, hvarför jag i denna fråga inom Utskottet
hyst en annan åsigt än mina kamrater från Andra Kammaren. Jag
vill då till en början säga, att jag icke till fullo kan dela lmfvudreservanten,
Herr Hedins, uppfattning i afseende å den granskningsskyldighet,
som åligger Konstitutions-Utskottet. I fäll det kommer i
fråga att tillämpa 106 § Regeringsformen, d. v. s. för den händelse
att ett brott mot grundlag eller allmän lag egt rum, dä är den af

N:o 23.

40

Lördagen den 14 Mars.

/”■häet!fei reservanlen förordade rigorositet tydligen på sin plats, och icke bör
granskning Kammaren tveka att fullgöra sin af grundlagen angifna pligt, om än
af de i Stats äd maskineri, som derigenom sättes i rörelse, är föråldradt, förrostadt
rådet förda och tungt att sköta.

protokoll. Annorlunda förhåller det sig då fråga är om 107 § Regerings(Forts.
) formen, som stadgar huru förfaras bör då regeringen, utan att hafva
begått något lagbrott, icke iakttagit rikets sanna nytta eller med nit
och skicklighet fullgjort sina embetsåligganden. Då kan den af
reservanten förordade rigorositet icke gerna tillämpas. Regeringen
har årligen att afgöra tusentals olika mål, och hvar kan en sådan
ideal regering finnas, som vid afgörandet af dessa, till största delen
obetydliga ärenden alltid kan träffa det rätta eller det, som den allmänna
opinionen för dagen anser vara rätt? Blir derför förfarandet
vid granskningen af statsrådsprotokollen allt för minutiöst, riskerade
man att de stora vigtiga frågorna dränktes i gräl om småsaker, såsom
t. ex. om anordningen vid inrättandet af ett litet filialpostkontor, om
sättet för en väglagning på några hundra alnar m. m. Hvad särskildt
lönetillägget af 250 kronor åt Rektor E. Leidesdorff beträffar, tyckes
mig- någon tillräcklig orsak ej förefinnas att på Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastikdepartementet tillämpa § 107 Regeringsformen
derför, att hau i denna intrasslade sak icke funnit den lösning, som
eu del personer må hända med skäl anser för den rätta. Vi veta
allt för val, att rättelse i ett dylikt missgrepp kan vinnas på annat
sätt än genom anmälan af någon bland Statsrådets ledamöter på
grund af 107 § Regeringsformen. Af hvad jag nu anfört torde det
vara tydligt, att jag för min del måste instämma i yrkandet att
Konstitutions Utskottets memorial utan vidare lägges till handlingarne.
Jag skulle kunna sluta här, men ber få tillägga några ord.

Jag har i några år vant med i Konstitutions utskottet och varit
vittne till den ifver, med hvilken Konstitutions-Utskottets ledamöter
i de digra statsrådsprotokollen letat efter punkter, som skulle kunna
föranleda någon anmärkning. Jag bär jemväl varit i tillfälle att se,
huru lönlös^ och ofruktbart detta letande i de flesta fall varit. Under
sådana förhållanden förefaller den anmärkning, som hufvudreservanten
rigtat'' mot Konstitutions-Utskottet i det stycke af hans reservation,
som inledes med fäder Homeri namn, väl hård. En sådan beskyllning
är svår att bära, i synnerhet då den kommer från en
ledamot af Kammaren med sådan erkänd rättskänsla, sådan politisk
skarpblick och sådan insigt i vårt konstitutionella lif som Herr
Hedin. Men sa farligt är det ej dermed, ty — för att ännu en gång
låna en bild från Homeri verld — »rätt ofta rasar Achilles».

Herr Gustafsson: Jag begärde ordet med anledning deraf att
en ärad talare pa kalmarbänken yttrade, att det vore domkapitlets
fel, att tjenstgöringspenningarne blifvit utbetalda till rektor och icke
till hans vikarie. Med anledning deraf vill jag erinra, att statsrådet
och cheten för Ecklesiastikdepartementet i sitt första anförande yttrade,
att dessa tjenstgöringspenningar blifvit utanordnade till rektor, och att
denne välvilligt afstått den till vikarien, hvilket han icke varit skyldig
att göra. Sålunda har departementschefen sjelf erkänt, att det icke

Lördagen den 14 Mars. 41 R:o 23.

vant domkapitlet, som begått felet, utan Kong’1. Maj:t. Konstitutions- Angående
Utskottet har sålunda haft full befogenhet till den gjorda anmärk- .fullbordad
ningen, och jag vill instämma med Herr A. P. Danielson i hans fanskmng
förslag till resolution, att detta betänkande med gillande af den''rådet förda
gjorda anmälan lägges till handlingarne. protokoll.

Talaren på upsalabänken har sagt, att 106 § och icke 107 § (Forte.)
Regeringsformen i detta fall skulle vara tillämplig. Jag vill nämna,
att just 107 § måste här tillämpas, ty om icke Herr Ecklesiastikministern
rätt uppfattat Riksdagens mening med bestämmelsens tydliga
föreskrift, huru med tjenstgöringspenningar skall förfaras, så har val
detta skett åt bristande nit eller skicklighet. Följaktligen måste
107 § Regeringsformen och icke någon annan paragraf tillämpas.

Densamme talaren sade vidare, att icke mer än en åtgärd kan
enligt § lOt vidtagas, men enligt paragrafens lydelse framgår dock,
att två olika. åtgärder kunna komma i fråga. Den första åtgärden
är, att Konstitutions-Utskottet gör anmälan hos Riksdagen. Sedan
kommer en annan åtgärd,. som Riksdagen skall företaga, nemligen
att skrifva till Kongl. Maj:t. Derom vill jag dock icke nu vara
med. Vidkommande slutligen de särskilda reservationerna med anledning
af ärendet rörande vägunderhållet, så ber jag få instämma
deruti, ty illa vore, om ett sådant onus, som är så tungt, skulle
kunna ibland af Kongl. Maj:t föreskrifvas. Tydligt står det ju i
Jo kap. 6 § Byggningabalk: »Vägar skola fyllas och höjas upp
med sand och grus». Der står ju ingenting om den moderna makadamiseringen,
och svårt kan det vara, om Kongl. Maj:t på trakter,
der makadamisering icke kan åstadkommas, skulle säga: här skall
makadamiseras. Med lika rätt skulle ju då Kongl. Maj:t kunna
saga, att vägar skola stensättas eller att broar skola byggas af jernbalkar
etc. Jag tror att det alltid är bäst, om man alltid håller sig
till lagens föreskrifter och icke gifver godtycket spelrum.

Hen A. P. Lind: Da Herr Professor Rydin sade sig ej kunna
latta mitt yrkande, har jag nödgats åter begära ordet, och vill jag
dä först begagna tillfället att åt Utskottet hembära min tacksamhet
för den anmälan som skett, samt äfven tacka reservanterna för de upplysningar
de lemnat uti andra regeringsåtgärder, och på samma gång
beklagar jag att vår i öfrigt allmänt aktade och humane ecklesiastikminister
råkat i denna klämma för Herr Leidesdorffs oblyga begäran,
hvilken _Göteborgs domkapitel till heder hade afstyrka men likväl
Leidesdorffs anhållan af Kongl. Maj:t gynnad med dess nådiga
bifall. °

Enligt min uppfattning bör icke representationen titta genom
nngiarne i frågor, och allra minst af beskaffenhet som denna, emedan
ar l.y(fögd ådagalagdt, att Leidesdorffs för förra året erhållna lönet
dl ägg eller tjensfgöringspengar, hvilket man än benämner detta, blifvit
beviljade tvärt emot så val af Riksdagen förut fattade beslut som
derpå grundade, af Kongl. Maj:t utfärdade cirkulär.

.... sL‘ad nu försöka, så godt jag kan, göra mitt yrkande klart

iat t.ri * refessor Rydin, och som professorn uppläste en del af
107 § Regeringsformen, men ej iakttog att läsa det moment han

N:o 23.

42

Lördagen den 14 Mars.

Angående citerade till slut, så tar jag mig friheten att fortsätta der Herr Profullbordad
fgggorn slutade. Det lyder vidare: »ege då Utskottet att sådant tillafde
i g^fg-kännagitva för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det
rådet förda kräfva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han
protokoll, ville ur statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka
(Forts.) anmärkning blifvit gjord.» Detta är mitt yrkande, och hvartill Utskottet
med sitt tillkännagifvande tydligt åsyftat, och enär 107 §
Regeringsformen är åberopad för Utskottets beslut, så bör ock
tillämpningen blifva sagde grundlagsparagrafs bestämmelse.

Herr Ilerslow: Jag är en allt för stor vän af eu litfull och
pointerad stil för att jag icke med stort nöje skulle hafva genomläst
Herr Hedins vid detta betänkande fogade reservation, men jag är
på samma gång en allt för stor vän af, att grundlagens föreskrifter
tillämpas både efter andan och bokstafven, för att icke ause mig
böra öppet erkänna, att jag hellre skulle hafva sett dessa sidor bilagda
hvilket annat skriftligt uttalande som helst, än ett Konstitutions-Utskotts
betänkande. Ty de kränka enligt mitt förmenande den
grundvigtiga bestämmelse, som i 107 paragrafen. Regeringsformen
finnes nedlagd, eller att Konstitutions-Utskottet — icke dess enskilde
ledamöter — eger att till Kammaren göra anmälan om hvad Utskottet,
icke hvem som helst af dess ledamöter, funnit allvarligt klander
värdt vid någon regeringsåtgärd. Jag vet väl att man börjat, ja, till
och med hunnit långt på vägen att gifva en, som det heter, liberalare
tolkning åt denna bestämmelse; men den omständigheten, att Konstitutions-Utskottets
grundlagsenliga rätt småningom börjat usurpera#
af Utskottets särskilda ledamöter, innebär icke för mig eu sådan
form af grundlagsförklaring, att jag för densamma skulle anse mig
skyldig att böja min åsigt om hvad lag stadgar. På grund åt denna
min uppfattning skall jag icke fördrista mig att yttra mig om innehållet
i reservationens särskilda punkter, huru frestande det än kunde
vara, då innehållet i åtskilliga af dem är af den art, att just ett
strikte följande af de principer, som der uttalas, enligt mitt förmenande
skulle berättiga, nej nödga Utskottet att mot regeringen
gorå sådan anmärkning, som § 107 afser. Men, som sagdt, jag vill
icke beröra innehållet. Det är den formella uppfattningen af Utskottets
uppdrag, den uppfattning som i inledningen är nedlagd, det är
mot den jag vill protestera, derför att den enligt min tanke skulle,
om den accepterades, föra oss långt utom de gränser, som Regeringsformen
här velat utstaka. Jag kan icke föreställa mig annat än att,
om Utskottet skulle följa reservantens mening, den dag snart skulle
komma, då, i stället för att, såsom reservanten spår, »den nu rådande
småaktiga uppfattningen af Utskottets granskningsuppdrag skulle
tillintetgöras», man just skulle skapa en sådan småaktig uppfattning.
Ty hvad är afsigten med ifrågavarande 107 paragraf? Tydligen
den att, äfven sedan konstateradt blifvit, att något skäl icke finnes
att göra anmärkning efter 106 paragrafen Regeringsformen, Utskottet
dessutom och derutöfver har att pröfva,. huruvida Konungens ministrar
i allmänhet handhaft regeringen i eu god styrelses anda,
iakttagit eu vaken omtanke om rikets sannskyldiga nytta, rättrådig -

Lördagen den 14. Mars.

43 N:o 23.

het, duglighet och nit; och, när Utskottet kommit till den uppfatt- Angående
ningen att dessa egenskaper saknats, då göra anmälan derom till fullbordad
Riksdagen; men icke att enskilde ledamöter skola efter eget skön a/de i Stats
komma med anmälningar om småsaker, så snart samme enskilde leda- rådet förda
mot råkar hafva en annan uppfattning än vederbörande departements- protokoll.
chef. Att, för att sådana anmärkningar i småsaker icke gjorts i en (Forts.)
mycket större utsträckning i forna tider, säga att Utskottet tagit sig
eu lång sömn och endast tillfälligtvis vaknat upp, det är att uppfatta
vakenheten på samma sätt, som den vanligen gifver sig till känna hos
små kinkiga barn, de der icke äro vakna, om de ej gifva olåt ifrån
sig. Nu har jag visserligen hört talas om musikaliska små barn,
hvilkas skrik låter rigtigt vackert; men jag tror att sådana äro sällsynta
undantag. Jag erkänner att denna reservation påmint mig
något derom. Den är, som jag sagt, njutningsrik i sitt slag; men
slaget!? Och då jag dessutom icke vet, om alla ledamöter af Konstitutions-Utskottet
kunna bereda oss ens denna njutning, måste jag
bestämdt protestera mot att sådana reservationer afgifvas — åtminstone
af någon annan än denne reservant.

Hvad sjelfva saken beträffar, den sak som af Utskottet blifvit
anmäld, biträder jag den uppfattning, Herr Hedin nyss uttalat. Det
är omöjligt för hvar och eu, som läst de omtalade, af Kongl. Maj:t
utfärdade cirkulären, att komma till någon annan uppfattning af
sakens innehåll än just den han uttalade, nemligen att, då Riksdagen,
i stället för att antaga den Kongl. propositionen om elemeutarlärarnes
lönereglering, blott såsom tillfälligt lönetillägg beviljade ett
mindre belopp, och sedan i en föga genomtänkt fras tilläde, att detta
Riksdagens beslut skulle tillämpas i enlighet med de grunder, som
blifvit angifna för hela löneregleringsförslaget, motsägelser och svårigheter
vid tillämpningen i många särskilda fall skulle uppstå.

Kongl. Maj:t bär efter min uppfattning tillämpat detta riksdagsbeslut
så strikte formenlig^ rätt, som låtit sig göra; Utskottet har på
ett sätt^ hvarmed jag sympatiserar, velat, att det skulle tillämpas
mera efter andan, mera efter billighetens pröfuingsgrund än egentligen
efter strikta förmer. Då jag emellertid häri omöjligen kan
finna ringaste anledning till anmärkning af den här ifrågasatta arten,
eller till någon skrifvelse till Kongl. Maj:t efter 107 § Regeringsformen,
särskilt då jag icke vill i fråga om regeringshandlingar
gifva anbefallande vitsord åt en alltid mer eller mindre godtycklig
pröfning af billighetshänsyn gent emot det ärliga försöket att strikte
tillämpa gifna riksdagsbestämmelser, ber jag att få biträda det af
den förste och flera andra talare samt senast af den siste talaren
framstälda yrkande, att Utskottets betänkande måtte blifva utan fras
lagdt till handlingarna.

Herr Rydin: Jag skulle icke begärt ordet, om jag icke blifvit
uppkallad af en talare på stockholmsbänken. Jag har olyckligt nog
i allmänhet råkat ut för att, sä snart jag yttrar mig, han far ut mot
mig personligen, än på ett, än på ett annat sätt. Jag tager nu
saken helt lugnt och förklarar den så, att jag anser, att han icke
har någon vidare mening dermed.

N:o 23.

ii

Lördagen den 14 Mars.

Angående Hvad nu sjelf v a saken beträffar, påpekade han, att jag 1874
fullbordad |iaft den och den åsigten. Såsom herrarne veta, hafva i denna fråga
granskning ågigterna brutit sig mot hvarandra på så många sätt, att man i en
rådet förda debatt flera år efteråt lätt förklarligt kan hafva kommit till en annan
protokoll, åsigt, än den man vid ett visst tillfälle många år förut varit en förkorts.
) kämpe för. Men nu ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att
enligt Konstitutions-Utskottets memorial 1874 har jag icke ansett,
att en statsrådsledamot borde på grund af den anmärkta åtgärden
anmälas inför Riksdagen, utan det är i min reservation, som jag
afslutat med ett enkelt tillkännagifvande att jag velat fästa uppmärksamhet
på det der angifna förfärande af departementschefen.
Min reservation af såg Konstitutions-Utskottets beslut att låta den af
mig gjorda anmärkningen förfalla. Jag yrkade i Konstitutionsutskottet
till och med, att 106 § Regeringsformen borde tillämpas.
Om jag vändt mig mot Herr Hedins reservation och dervid visat,
huru flera punkter af dem, som finnas upptagna i densamma, äroaf
beskaffenhet att 106 § Regeringsformen bort tillämpas, om regeringsåtgärden
skulle föranleda till åtgärd, då hade han varit berättigad
att göra anmärkning mot mig och mitt förfarande och kunnat såga,
att jag förfarit olika i en likartad fråga nu och då, men då jag
icke vändt mig mot reservationen, utan låtit den gälla hvad den
kan inför Kammaren, har jag- icke kunnat finna, att deri läge något
slags frångående af mina åsigter. I fråga om rätten för en ledamot
af Konstitutions-Utskottet att få reservera sig mot Utskottets beslut
har den åsigten hittills alltid drifvits, att man ansett, att, så snart
ett betänkande afgifvits af ett Utskott, har en ledamot af detsamma
också rättighet att reservera sig mot Utskottets beslut. Om således
Konstitutions-Utskottet skall afgifva ett betänkande, är det en klar
sak, att en dess ledamot också bär rätt att reservera sig mot
detsamma, och dessa reservationer angå i allmänhet.sådana, saker,
som ligga öppna för hvar man. Gemenligen äro de tillgängliga för
offentligheten, alldenstund de finnas att tillgå i de särskilda statsdepartementen.
Det finnes således ingenting, som hindrar en ledamot
i Utskottet att, när en anmärkning gjorts vid den eller den punkten,
saga, att han funnit eget att man ej låtit densamma föranleda till
åtgärd; och häri gifver jag Herr Hedin rätt. Men hvad har detta
år 1885 att göra med hvad jag tänkte 1874. Att framhålla detta
blifver endast att uppkalla en personlig tvist oss emellan, och jagtror
icke att Kammaren kan hafva något intresse deraf, utan vi
böra hålla oss till den punkt, som nu här föreligger. Då frågas,
om icke denna bör vara föremål för behandling eller gifva anledning
till ett förfarande efter 106 § Regeringsformen, och det anser jag
fortfarande att den bör. Såsom bevis härför hänvisar jag till de
olika meningar och uppfattningar, som inom denna Kammare nu
gjort sig gällande och som helt enkelt komma sig deraf, att saken
icke kan till fullo utredas utan att man eger tillgång till alla hithörande
dokument och att dessa varda juridiskt bedömda. Jag vill
endast fästa uppmärksamhet på eu sak, som så väl i sjelfva betänkandet
som reservationerna spelat en stor rol, och det är, att man
säger, att på detta sätt skulle man ju kunna gifva en lönetillökuing

45 N:o 28.

Lördagen den 14 Mars.

åt hvilken annan person som helst, hvilken likt Rektor Leidesdorff Angående
haft tjenstledighet, och en sådan skulle vara gynnad framför den, fullbordad
som haft tjenstledighet på grund af sjukdom. Huru förhåller siSafdeiStats
härmed? Jo, den ordinarie bäfver då skyldig att afstå blott eu fjer- rådet förda
dedel af lönen plus tjenstgöringspenningar, och denna lön fördelas protokoll.
på den tid, han är sjuk. Huru förhåller det sig nu med den person, (Ports.)
som här är i fråga? Jo, han har varit skyldig att aflöna vikarien
med 1,500 kronor, på det att vikarien måtte kunna tjenstgöra, utan
att statens medel dertill toges i anspråk. Om deremot en person
med 3,000 kronor i lön och en löneförbättring af 250 kronor blefve
sjuk, har jag räknat ut, att han i detta fall skulle utgifva 562 kronor
50 öre plus 250 kronor, eller tillsammans 812 kronor 50 öre,
under det han i andra fallet får afstå 1,500 kronor plus 250 kronor
eller 1,750 kronor till vikarien.

Herr Gustafsson nämnde, att departementschefen förklarat, att
hull utanordnat medlen till den ifrågavarande rektorn. Jag her att
tå fästa uppmärksamheten derpå, att departementschefen icke utanordnar
några medel, utan att han endast meddelar resolutioner till
underordnade myndigheter om ^anordning af medlen. När lian deri
säger, att medlen skola utbetalas till vederbörande, så är det dessa
myndigheter, som skola bestämma kvilka äro vederbörande. Vidare
her jag få säga att, då man yttrat att Konstitutions-Utskottet skall
kunna gorå en anmälan utan att göra någon anmärkning, jag icke
kan begripa detta. I 107 § Regeringsformen stadgas: »skulle Konstitutions-Utskottet
anmärka, att Statsrådets ledamöter samfåldt eller
eu eller flere af dem uti deras rådslag om allmänna mått och steg
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat,
ege då Utskottet att sådant tillkännagifva för Riksdagen».

Om således icke någon anmärkning enligt denna § göres, så kan
icke heller någon anmälan hos Riksdagen ske. Till följd häraf, och
då frågan gäller huru vida en föredragande genom något sitt förfarande
gjort sig skyldig till bristande oveld, nit, skicklighet och
drift och icke huru vida principfrågan bör lösas på det ena eller
andra sättet, så är det klart att hvar och en, som gillar ett sådant
förslag till beslut som Herr Danielson åsyftat, skall anse att vederbörande
föredragande gjort sig skyldig till någon af de förseelser,
som omtalas i 107 § Regeringsformen, utan att i allmänhet få veta
hvaruti denna består. Det är på grund af det obestämda i en sådan
anmälan, som den alltid kan betraktas såsom en »prickning» eller i
allmänhet såsom något obehagligt. Ett f. d. statsråd yttrade också
i Första Kammaren, att han tio gånger hellre ville anklagas enligt
106 § Regeringsformen inför, riksrätt, der han kunde få försvara
sig, än att regeringens .handlingssätt skall framdragas inför Kamrarne,
der efter en juridisk debatt Kamrarne skola sätta sig till
doms innan någon domstol utredt sj elfva fakta, och dessa föranledt
till debatt.. På grund åt dessa förhållanden instämmer jag i det
slut, hvartill Herr Hedin kommit, eller att Konstitutions-Utskottets
betänkande måtte läggas till handlingarne.

N:o 23. 46

Lördagen den 14 Mars.

Angående Herr Med in: Representanten för Upsala har sagt att, i fall han
fullbordad pa(je vändt sig mot min reservation med den anmärkningen, att jag
aVdTi Stats-f''ramstält saker, hvilka icke borde anmälas enligt 107 § Regeringsrådet
förda formen, utan, derest de voro grundade, skulle utgöra föremål för
protokoll, åtal enligt 108 § Regeringsformen, då skulle jag hafva rätt att mot
(Forts.) honom åberopa hans förfarande år 1874. Men nu har han icke gjort
en anmärkning mot min reservation, utan en anmärkning mot Konstitutions-Utskottets
majoritets förslag och utlåtande, och vid detta
förhållande skulle jag icke ega rätt att åberopa Herr Rydins åsigter
1874, d. v. s. att om anmärkningen framstälts uteslutande mot mig,
så skulle jag hafva rätt att försvara mig med att tala om hans åsigter
1874, men då anmärkningen är rigtad mot Utskottet, då skulle jag
icke vara berättigad att på det sättet försvara mig sjelf och på samma
gång öfrige ledamöter af Utskottets majoritet. Hvilken utsökt tankegång!

Vidare behagade den ärade talaren säga, att jag skulle hafva
»utfarit» mot honom personligen. Det är icke sant, Herr Talman.
Att jag skulle vara retad, borde han ej hafva yttrat, ty om jag icke
allt för mycket misstagit mig på hvad han nyss sade, har han dermed
visat att, om någon, just han sjelf låtit sig förledas till vrede.

Om den ärade talaren med sitt sista anförande velat säga: »hvarför
kan jag icke få justera mina åsigter», så skall jag svara: »jo,
gerna för mig, om det ock sker en gång om dagen.» Det förbehåll
ber jag likväl att få göra, att den värde talaren icke vidare på det
sätt i protokollet justerar sina till Kammarens protokoll uttalade
uppgifter och åsigter, som han vid slutet af föregående riksdag gjort.
Ty den »justeringen» qvalificeras i det borgerliga lifvet med vida
strängare uttryck. Jag kan ej hjelpa att han tagel- illa upp, att
jag, min rätt likmätigt, gjort anmärkning mot ett sådant förfärande.

Herr Carl Ifvarsson: Det är väl otvifvelaktigt, att 107 §
Regeringsformen har betydelse mindre derutinnan, att Riksdagen på
grund af eu anmälan enligt denna § kan ingå till Kongl. Maj:t med
anhållan att ett eller annat statsråd måtte skiljas från sin befattning,
än deruti att Kamrarne komma i tillfälle att diskutera sakfrågan.
Hvad deremot beträffar 106 § Regeringsformen, så är denna § helt
och hållet föråldrad. Såsom riksrätten nu är sammansatt, är det
alldeles gifvet, att något Konstitutions-Utskott icke gerna vill ställa
ett statsråd till åtal inför riksrätten, derest han icke gått allt för
långt. Jag hörde också Herr Ilydin nämna, att ett f. d. statsråd
yttrat, att han hellre ville åtalas inför riksrätt än ställas under diskussion
i Kamrarne för ett fel enligt 107 § Regeringsformen. När jaghörde
detta yttrande, så kunde jag icke underlåta att begära ordet
för att fästa uppmärksamheten på saken. Må hända vore det bäst
att 106 § Regeringsformen helt och hållet utströkes ur grundlagen,
ty såsom riksrätten är sammansatt kan man svårligen vänta sig att
denna anlitas.

Jag rekommenderar emellertid frågan till framtida begrundande.

Herr Hy din: Då den näst siste ärade talaren gjorde ett anfall på
mig personligen, så torde det tillåtas mig att bemöta detta på det

Lördagen den 14 Mars. 47 jf.0 2ge

att eu hvar, som läser sista bladet i protokollen för Andra Kammaren Angående
vid förra riksdagen, ej må föreställa sig att jag i detta hänseendet fullbordad
begagnat min rätt att justera på annat sätt än lag, författningar och granskning
arbetsordning tillstädja. Här har ifrågasatts min rätt att justera,
men en sådan rätt är nödvändig, ty det är ibland lätt och ibland protokoll.
svårt för notarien att uppfatta de yttranden som fällas, men hvar (Forts.)
och en, som i detta hänseende vill yttra sig, har rätt att justera, och
en korrigering af missbruk deraf ligger uti den rätt, söm den har,
som vill göra anmärkning mot justeringen; det står honom nemligen
öppet att enligt 15 § af arbetsordningen för .Riksdagens Andra
Kammare begära det justerade yttrandets uppläsande. Det heter
nemligen i 4:o): »Yttrande, som ledamot under öfverläggning i ettärende
afgifvit, skall sist andra dagen derefter kl. 10 f. m. finnas för
genomläsning tillgängligt i Kammarens kansli och för sådant ändamål
der förblifva under nästföljande fyra dagar. Ledamot, som före utgången
af nämnda tid justerar sitt yttrande, göre derå anteckning
om verkstäld justering; annan ledamot dock obetaget att påkalla särskild
justering deraf inför Kammaren vid det i 2 mom. omförmälda
tillfälle.» Äfven i Riksdagsordningen är rätt att justera medgifven.

_ I stället för att förfara på det sätt som arbetsordningen föreskrifver,
far Herr Hedin ut mot mig personligen, såsom kan inhemtas
af sista bladet i senaste Riksdags protokoll, der han så godt som
beskyller mig för sanningslösket. Men jag får trösta mig med åberopande
af Thorilds sats: »ovett är ingen bevisning».

Herr Hedin: Jag har tillräckligt många vittnen på huru representanten
för Upsala vid slutet af sistlidne riksdag förfor med det
yttrande, hvarom här är fråga. Han hade mot mig användt origtiga
uppgifter, om hvilka jag skulle kunna använda benämningarna: falska
citat och förvrängningar. Då jag, citerande hvad jag ordagrant skref
upp under det han hade ordet, upptog detta till vederläggning, så
torde han väl . hafva funnit, att han ej betett sig så alldeles rätt.

Men i stället för att göra en ursäkt, begagnade lian sig af sin »justeringsrätt»
på ett sätt som jag finner inqvalifiabelt.

Herr Jöns Rundbäck: Jag anser, att då vi här fått för oss föredraget
Konstitutions-Utskottets betänkande angående granskning af
statsrådsprotokollen, så skola vi ock behandla detta betänkande och
icke befatta oss med hvad två personer kunna hafva att tvista om
sins emellan.

De herrar, som anse att regeringen förfarit olägligt i detta nu
omhandlade fall, hafva fått sin vilja fram genom den diskussion, som
här i ämnet förts. Men de åter, som lika med mig icke anse saken
vara så stor och vigtig att anmärkning bort ega rum, de kunna instämma
med dem, som yrkat att betänkandet helt enkelt måtte läggas
till handlingarna.

Herr Statsrådet Hammarskjöld: Jag skall icke besvära Kammaren
med många ord. Jag ber till en början få förklara att, då
eu talare uppgifvit, det Kong!. Maj:t skulle hafva besluta, att det

N:o 23. 48

Angående
fullbordad
granskning
af de i Stats
rådet förda
protokoll.

(Forts.)

Lördagen den 14 Mars.

omtalade lönetillskottet skulle hafva utbetalts till Rektor Leidesdorff
sjelf, så är detta ett missförstånd. Konstitutions-Utskottet bär mycket
..rigtigt citerat hvad det ifrågavarande Kong], beslutet innehåller,
nemligen att penningarne skulle utbetalas till vederbörande. Något
annat är deri icke sagd).

En talare på stockholmsbänken, som sjelf är ledamot af Konstitutions-Utskottet,
bar funnit Riksdagens beslut år 1882 och 1883
så dunkla, att man i sjelfva verket icke kunnat tillämpa desamma,
utan bort bos Riksdagen begära förklaring öfver dem. En annan
talare, också från stockholmsbänken, har funnit dessa beslut så klara
och tydliga, att det måst bero på antingen bristande nit eller bristande
skicklighet hos chefen för Ecklesiastikdepartementet, då han
icke förstått att tyda dem just på det sätt, som den ärade talaren
ansett dem böra uppfattas. Jag torde få hänvisa de båda talarne
att med hvarandra kollationera sina åsigter. Sjelf har jag så mycket
mindre anledning att med dem inlåta mig, som pluraliteten inom
Konstitutions-Utskottet fattat besluten i hufvudsak på samma sätt
som jag, eller så att lönetilläggen till lärarne vid de allmänna läroverken
äro att betrakta såsom tjenstgöringspenningar. Den ärade
talare, som ansåg denna uppfattning origtig, borde följaktligen
hafva gjort anmärkning mot de cirkulär och beslut, hvarigenom
Kong!. Maj:t förklarat sig anse dessa lönetillägg vara att betrakta
såsom tjenstgörilöspenningar,! icke emot det beslut som blott utgör
en tillämpning af den en gång fastslagna grundsatsen. Densamme
ärade talaren har sagt att, om också tjenstgöringspenningar i eu
mängd löneregleringar hafva den betydelse, att de skola, utbetalas
till vikarien vid ordinariens tjenstledighet, så finnes likväl icke någon
definition på tjenstgöringspenningar, som berättigar att tillämpa
samma regler äfven då intet är sagdt om ordets betydelse. Jagtror
dock icke att man i offentliga uttalanden och beslut brukar gifva
definitioner, utan att man der brukar låta orden hafva den betydelse,
de i allmänhet pläga hafva, och då jag icke känner till något riksdagsbeslut,
der tjenstgöringspenningar uppfattats betyda något annat
än Riksdagen många gånger dermed menat, må det ursäktas mig,
om jag tolkat begreppet tjenstgöringspenningar betyda detsamma,
som det betyder i alla af mig kända löneregleringar. Den ärade talaren
sjelf erkände, om jag ej missförstod honom, att, om lönetilläggen äro att
anse såsom tjenstgöringspenningar i den mening detta ord brukar förstås,
denna uppfattning just leder till det beslut Kong]. Maj:t fattat i det
anmärkta ärendet, något som oek den ärade talaren på malmöbänken
nyss medgaf. Han fann beslutet »stricte formelt lägligt», ehuru han
för sin del skulle tyckt att ett annat beslut varit billigare. Den af
honom förordade billighetsgrundsats skulle jag gerna vid tillämpningen
af Riksdagens beslut hafva velat följa. Den skulle nemligen
iedt till fördel för en mängd elementarlärare, men då derigenom
skulle uppstått betydligt tillökade kostnader för staten och då den
icke skulle varit i sträng öfverensstämmelse med Riksdagens beslut,
har jag ansett mig handla rättare genom att hålla mig till den
»stricte formelt rigtiga» tolkningen. Hade jag i stället följt den så
kallade billiga, skulle alla elementarlärare, Indika på grund af sjuk -

49 N:o 88.

Lördagen den 14 Mara.

dom erhållit tjenstledighet, derigenom hafva kommit i åtnjutande af
en bestämd fördel, men statsverket skulle derpå hafva gjort en förlust
genom ökade utgifter. (

Jag har emellertid begärt ordet egentligen af ett annat skäl än
för att uttala detta. Jag måste nemligen säga Kammaren, att oaktadt
allt hvad jag nu hört, är det mig omöjligt att, då jag i likhet
med Konst-itutions-Utskottets majoritet anser de ifrågavarande lönetilläggen
vara tjenstgöringspenningar, gifva de Riksdagens beslut,
som hittills blifvit fattade angående lönetilläggen, någon annan tolkning
än jag hittills gjort.

Ofverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen till proposition
upptagit de gjorda yrkandena, beslöt Kammaren lägga memorialet
till handlingarne.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets Utlåtande och Memorial

N:o 11 a, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel;

N:o 21, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel; och

N:o 22, med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut, rörande
åtskilliga till regleringen af utgifterna under riksstaten sjette hufvudtitel
hörande frågor; samt

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 3, angående vissa delar
af tullbevillningen.

Dessa ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 8.

Upplästes ett till Kammaren inkommet, så lydande sjukbetyg:

Att Riksdagsmannen för Kalix domsaga Herr Major Johan Rutil
berg, som lider af organiskt hjertfel och sed/ni någon tid äfven af
lungkatarrh, icke utan fara för sitt lif för närvarande kan afresa till
Stockholm för att bevista Riksdagen, intygar

Nederkalix den 5 Mars 1885.

Ferdinand Hjertstedt,

t. f. Provincialläkare i
Nederkalix distrikt.

Angående
fullbordad
granskning
tf de i Statsrådet
förda
protokoll.

(Forts.)

Andra Kammarens Prut. 1885. N:o 23,

4

N:o 28. so

Lördagen den 14 Mara.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. E. Ericsson ..... under 14 dagar fr. o. m. den 26 Februari,

» K. E Holmgren ..

» J. Eliasson ...........

» C. E. Thermcenius ..

» Ivar Månsson........

och » Per Larsson i Fole

14 »		26
14 »	»	26
14 »		28	»
14 »		26
14 »		26	»

§ 10.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. V2 4 e. in.

In fidem

II. A. Kolmodin.

Stockholm, Aasociations-Hoktryekeriet, 1885.