RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1885:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1885. Andra Kammaren. N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.

§ 2.

Chefen för Kong! Civildepartementet Herr Statsrådet von
Krus ens t j erna erhöll på begä?’an ordet och yttrade: Herr

Talman! Till följd deraf, att den af »Northern of Europé Railway
Company» utfärdade inbjudning till obligationsteckning skulle
varit så affattad, att de, som hade mindre kännedom om förhållandena,
skulle kunna förledas till det antagande, att svenska
regeringen iklädt sig någon garanti för ifrågavarande obligationer,
har en ledamot af denna Kammare med Kammarens tillåtelse till
mig framstält det spörsmål, om jag hade »för afsigt att ofördröjligen
föranstalta om ett officielt, utförligt och eftertryckligt
berigtigande inför den engelska allmänheten af den genom förutnämnda
bolag utspridda, vilseledande, i formen något tvetydiga,
men ej mindre till sitt syfte än sin sannolika verkan missledande
uppgiften om en svensk-norsk statsgaranti».

Först i Torsdags erhöll jag genom en göteborgstidning kännedom
om att ifrågavarande bolag utfärdat inbjudning till obligationsteckning.
Att svenska staten icke iklädt sig någon räntegaranti
för dessa obligationer, behöfver jag väl knappt säga, och det har
icke heller antagits af den kammarledamot, som framstält interpellationer!.
För att emellertid förebygga hvarje missuppfattning
af detta förhållande hos den engelska allmänheten, har redan
samma dag, eller i Torsdags, på min begäran från Utrikesdepartementet
till Kongl. Maj:ts minister i London aflåtits ett telegram,
hvari denne anmodats att, så framt tidningarnas uppgifter rörande
inbjudningens innehåll vore rigtiga, ofördröjligen låta i »Times»
och, om han så funne lämpligt, äfven i andra engelska tidningar
införa ett tillkännagifvande från honom, att bolaget hos svenska
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 10. 1

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

staten väl deponerat 200,000 kronor såsom säkerhet för jernvägens
fullbordande, men att detta belopp icke finge utbekommas förr än
jernvägen i sin helhet vore färdig, samt att svenska staten icke
åtagit sig någon räntegaranti af hvad slag som helst för bolagets
aktier, obligationer eller öfriga förbindelser.

Härmed torde jag hafva besvarat det till mig framstälda
spörsmålet.

Vidare anförde:

Herr Hedin: Jag har begärt ordet för att till Herr Civilministern
framföra uttrycken af min erkänsla för hans raska och
kraftiga ingripande i denna sak, men tillika för att meddela några
ytterligare upplysningar i ämnet, då jag funnit, att några här i
staden utkommande tidningar haft brådtom att söka bortförklara
hvad ifrågavarande bolags prospekt egentligen innebär. Här har
jag prospektet i min hand. Hvar och en, som förstår engelska,
skall deraf finna att mina uppgifter varit rigtiga och sanna. För
att emellertid undanrödja hvarje tvekan om hvad bolaget kan
hafva menat och åsyftat med detta prospekt, äfven om ordalagen
deri äro något tvetydiga, skall jag bo att få uppläsa hvad »The
timber trades journal» derom säger:

»We notice that the Northern of Europé Railway Company,
Limited, have issued £ 5 per cent debenture stock, under the
guarantee of de Swedish and Norwegian Government.»

Eller med andra ord, att ifrågavarande bolag utfärdat obligationer
under den svenska och norska regeringens garanti. När
»The timber trades journal» så uppfattat prospektets ordalydelse,
så torde det icke förefinnas något tvifvel om verkliga meningen,
äfven om ordalagen kunna något vrängas. Och härmed torde de
försök man gjort att framhålla prospektet i eu bättre dager vara.
vederlagda.

Härmed var öfverläggningen i förevarande ämne slutad.

§ 3.

Upplästes ett så lydande protokoll:

År 1885 den 13 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän
för utseende af Riksdagens komiterade för tryckfrihetens vård.

Efter verkstäldt upprop af valmännen framstäldes yrkande
derom att valet borde inställas på den grund, att Herr E. Forsselius,
som af Andra Kammaren utsetts till valman, men erhållit
ledighet från riksdagsgöromålen, icke var tillstädes, hvilket yrkande
dock, sedan ordförande blifvit vald, genom omröstning med 13
röster mot 9 förkastades.

Lördagen den 14 Februari.

tfso 10.

Derefter företogs valet; och befunnos efter dess slut hafva
blifvit till komiterade för tryckfrihetens vård utsedde:

f. d. Justitierådet Johan August Södergren med
Riksarkivarien Carl Gustaf Malmström »

f". d. Justitieombudsmannen Nils August Fröman »
Professoren Friherre Adolf Erik Nordenskiöld »
Fullmäktigen i Riksgäldskontoret Johan Johansson »
Disponenten Fredrik Vidt von Steyern »

22 röster,
22 »

21 »

Charles Dickson. II. A. Widmark.

P. Pettersson. And. Huss.

och beslöts, att Riksdagens kanslideputerade genom protokollsutdrag
skulle underrättas om det sålunda skedda valet samt anmodas
låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag tdl förordnanden
för de valde; hvarefter omförmälda protokoll lades till
handlingarne.

§ 4.

Företogos, enligt derom förut fattadt beslut, val af tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
äfvensom af sex suppleanter för desse valmän; och befunnos
efter valförrättningarnes slut hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr A. Andersson i Smedbyn,

» A. G. Anderson i Himmelsby,

» C. Andersson i Hamra,

» M. Palm,

» G. Ericsson i Stockholm,

» Eric Ersson,

» W. Farap,

» J. H. G. Fredholm,

» P. Hammarberg,

» C. Ifvarsson,

» J. G. Jansson i Hemmarö,

» M. Jonsson,

» A. Larsson i Lund,

» P. Larsson i Fole,

» P. Nilsson i Råby,

» Sven Nilsson,

» P. Näsman,

» S. M. Olsson,

» A. Persson i Mörarp,

» A. F. Petersson i Ugglekull,

» C. J. Petersson i Eksebo,

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Herr J. Smedberg,

» A. Svenson i Bossgården, och
» J. Wikstén,

hvardera med 146 röster, samt till

Suppleanter:

Herr G. W. Svensson,

» C. Persson i Stallerhult,

» J. H. Dieden,

» E. W. Wretlind,

» P. J. M. Erikson och
» C. E. B. Both,
hvardera med 121 röster.

Den ordning mellan suppleanterne, som här ofvan angifvits,
blef genom lottning bestämd.

§ 5.

Till behandling förelåg Stats-Utskottets Utlåtande N:o 2, angående
Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan början af 1884 års riksdag.

Punkten 1.

Lades till handlingarne.

Punkten 2.

Ang. nedsatt- Sedan Riksdagens år 1884 församlade revisorer i sin bemöda/
rån-rättelse om granskningen af Riksgäldskontorets styrelse och förära
a de. från ystning, i sammanhang med en redogörelse angående jernvägs^Uksfonden
hypoteksfonden, omförmält, att fullmäktige i Riksgäldskontoret
utlemnade för tiden från och med den 1 September 1884 och tills vidare
lån. nedsatt räntan å de från jernvägshypoteksfonden utlemnade lån
till 4 Va procent, samt revisorer^ dervid tillika uttalat tvekan
qm lämpligheten af berörda räntenedsättning, hade Stats-Utskottet,
enär samma i‘äntenedsättning legat inom fullmäktiges befogenhet
samt ej kunde leda till någon förlust för staten, funnit revisorernes
omförmälda framställning och hvad i öfrigt i ärendet förekommit
endast böra i förevarande punkt omförmälas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr P. Pehrsson i Törneryd, hvilken vid frågans behandling
inom Utskottet låtit anteckna sig såsom reservant och
nu anförde: Sistlidet års statsrevisorer hafva uttalat tvekan om
lämpligheten af den senaste räntenedsättningen från 4 SA till 4 i/i

Lördagen den 14 Februari.

JJ:o 10.

procent för lån från jernvägshypoteksfonden. Revisorerne stödde
detta sitt uttalande på de bestämmelser, som vid 1879 års riksdag
faststäldes i afseende å bildandet af denna fond, bland hvilka
bestämmelser äfven förekom den, att medel till fondens bildande
skulle tagas från 1872, 1875 och 1878 årens statslån. En uträkning
af Professor Holmgren utvisar, att den effektiva räntan å
dessa statslån utgjorde för 1875 års lån något öfver 4 7/io procent
och för 1878 års lån 4 9/io procent. Det tredje lånet eller det
först nämnda hade icke tagits i anspråk för jernvägshypoteksfonden.
Uti de ifrågavarande bestämmelserna förekommer emellertid
icke något stadgande derom, att fullmäktige i Riksgäldskontoret
skulle ega rätt att nedsätta den ursprungliga räntan å lån
från fonden, hvilken ränta var bestämd till 5 V-t procent

Men när man nu ser, att fondens utlåningsränta är 4 Va
procent och inlåningsräntan vida högre, så frågar man sig helt
naturligt, huru det vid sådant förhållande kan undvikas, att staten
gör förlust på denna fond; och jag får säga, att hvarken det
yttrande, som riksgäldsfullmäktige afgifvit som svar på revisorernes
erinran, eller Stats-Utskottets utlåtande i ämnet förmått alldeles
håfva mina betänkligheter i denna sak. Sedan jag emellertid
haft tilfälle taga kännedom om en inom Riksgäldskontoret i ämnet
uppgjord beräkning, hvars rigtighet jag icke tillåter mig
betvifla, skall jag icke framställa något yrkande, utan inskränker
mig till uttalandet af den önskan, att riksgäldsfullmäktige icke
måtte besluta någon ytterligare räntenedsättning å de ifrågavarande
lånen, detta så mycket mindre, som fördelen deraf icke
kommer de respektive jern vägsbolagen, utan mellanhänderna till godo.

Vidare anfördes icke. Punkten lades härefter till handlingar
ne.

Punkterna 3—5.

Lades till handlingarne.

Punkten 6.

I sin ofvanomförmälda berättelse hade Riksdagens reviso- Ang. amorrer,
efter en redogörelse för Bergslagernas jernvägsaktiebolags teringen å
ställning, uttalat den åsigt, att bolaget, som väl å förfallotiderna
infriat de utlottade obligationer, som af bolaget utfärdats, men aktiebolags
deremot fortfarande häftade i skuld för ränta å sina obligationer obligationsför
tiden från den 15 Januari 1882, borde tillhållas att i mån af skuld.
tillgång betala sina förfallna räntekuponger och, först då jemvigt
i räntebetalningarne inträdt, inlösa obligationer i den ordning de
hädanefter utlottades.

Häröfver hade bolagets styrelse afgifvit förklaring; hvarjemte
fullmäktige i Riksgäldskontoret i sitt utlåtande Öfver revi -

N: o 10.

Ang. amorteringen
å
Bergslagernas
jernvägs
aktiebolagsobligationsskuld.

(Forts.)

6 Lördagen den 14 Februari.

sionsberättelsen yttrat sig i ämnet, och hemstälde Stats-Utskottet i
föreliggande punkt, att revisorernes förevarande framställning ej
. måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von der Lancken: Då jag begärt ordet i denna
fråga, har det ingalunda varit min mening att på något sätt trakassera
den aktningsvärda styrelse, som står i spetsen för detta
bolag; uppenbart är nemligen, att, huru än saken ställes för obligationsinnehafvarne,
dessa ej kunna erhålla mera än bolagets behållna
inkomst att emellan sig fördela, och att denna beräknas på
det för obligationsinnehafvarne gynsanmiaste sätt, derför torde
den allmänt kända redbarheten hos de män, åt b vilka, bolagets
administration för närvarande är anförtrodd, vara en säker borgen.

Obligationsinnehafvarne skulle genom att tillämpa lagliga
åtgärder emot bolaget icke vinna annat än att i andra händer
öfverflytta bolagets administration, hvilket uppenbarligen skulle
blifva dem till mindre gagn än att låta förvaltningen fortfarande
handhafvas af den gamla styrelsen, hvars medlemmar redan äro
inne i affären.

Det är således icke min mening att uttala något misstroendevotum
mot den nuvarande styrelsen i allmänhet, men i
valet mellan dennas tillvägagående i den fråga, som nu föreligger,
och det af revisorerne föreslagna, får jag säga att jag obetingadt
gifver revisorerne rätt. Förhållandet är, såsom herrarne veta, att
Bergslagernas jernvägsaktiebolag, som har en större obligationsskuld,
men icke eger tillgångar nog att så väl betala räntan härå
som att samtidigt verkställa den faststälda amorteringen, föredrager
att i första rummet göra amorteringen och först derefter använda
hvad som återstår till gäldande af upplupna räntor. Styrelsen
förmenar, att obligationsinnehafvarnes rätt på detta sätt
skulle blifva bäst tillgodosedd, under det att revisorerne, med
åberopande till yttermera visso af ett bestämdt lagrum, som föreskrifver
att så länge ränta är ogulden, må ej något på hufvudstolen
afräknas, ur allmänt nationalekonomiska synpunkter finna
det fördelaktigare, om räntan guides i första rummet.

Nå väl, huru har nu denna styrelsens åtgärd i praxis slagit
ut? Den magiska kraft, som skulle, såsom styrelsen uttrycker sig,
fortfarande hålla obligationslånet vid lif, är helt enkelt lotteriet. Gifvet
är, att, då obligationerna äro nere till 50 ä 60 procent, men i enstaka
fall kunna utlottas, så att den lycklige obligationsinnehafvaren
kan få pari, skilnaden helt och hållet har karakteren af en lotterivinst;
men äfven med tillhjelp af detta lockbete har det icke
lyckats styrelsen att få upp obligationerna högre än till 50 procent,
ja 48 procent jemte upplupen ränta, som i regeln torde representera
15 kronor. 63 procent till 65 procent är alltså obligationernas kurs,

Lördagen den 14 Februari. 7

under det bolagets behållna inkomst i det närmaste förslår att gälda
4 procent årlig ränta å obligationslånet.

Mig synes uppenbart vara att, om obligationsinnehafvarne
år efter år hafva utsigt att erhålla 4 procent i ränta, så borde dessa
papper efter den här i landet vanliga räntefot af 5 procent så småningom
uppnå en kurs af 80 procent eller vida mera än den de för närvarande
betinga. Man invänder häremot, att det då skulle vara
omöjligt för obligationsinnehafvarne att återfå sitt kapital, och att
detta förhållande skulle väsentligt bidraga till nedsättande af
kursen å dessa papper, men jag ber dervid få erinra, att de flesta
utländska statspapper icke äro från gäldenärens sida inlösbara,
utan att deras kurs i ringaste mån deraf beröres. Genom att på
den allmänna penningmarknaden försälja dem kan ju innehafvaren,
när han så önskar, komma i besittning af sitt kapital; allt
beror på beloppet och säkerheten af den årliga ränta, man genom
innehafvande! af dylika papper försäkrar sig om. Om således
dessa obligationer komma upp i den kurs, som jag tror skulle
blifva följden af det tillvägagående, revisorerne föreslagit, fans
ju utsigt för de närvarande obligationsinnehafvarne att med rimlig
förlust draga sig ur spelet. Såsom det nu går till, erhåller
visserligen en och annan en jemförelsevis stor avance, under det
den stora massan deremot får nöja sig med en räntefot af endast
2—2 Vs procent. De, som älska lotterispelets retelse, hade ju i det
spatium, som skiljer 80 från 100, ett vidsträckt fält för tillfredsställandet
af denna passion.

Med stöd af hvad jag nu andragit, yrkar jag återremiss
till Stats-Utskottet, på det att Utskottet måtte komma i tillfälle
att ytterligare taga frågan i öfvervägande. Jag hemtar ett ytterligare
stöd för detta mitt yrkande deruti, att Stats-Utskottet alldeles
förbisett en anmärkning, som revisorerne gjort vid denna
punkt. Herrarne finna nemligen, att revisorerne vid granskning af
flere enskilda bolags räkenskaper omförmält, hurusom bolagen
underlåtit att såsom skuld upptaga sådana oguldna räntor, med
hvilkas betalning anstånd medgifvits.

Samma anmärkning har också framstälts mot Bergslagernas
jernvägsalctiebolag, och detta med så mycket större rätt, som detta
bolag icke erhållit något anstånd med ränteliqviden.

Denna anmärkning har Stats-Utskottet helt och hållet gått
förbi. Jag yrkar att denna punkt må till Utskottet återremitteras.

Herr Gum se Hus: Äfven jag hade ämnat att yttra mig i
denna fråga, i min egenskap af statsrevisor; men jag kan nu fatta
mig kort, då jag i allt hufvudsakligt är förekommen af den föregående
talaren, som, efter min åsigt, stält frågan på alldeles rigtig
punkt. Endast helt obetydligt ber jag att få tillägga.

Jag vill då först och främst i fråga om kursen å dessa
obligationer lemna den upplysningen, att revisorerne, för att rätt

N:o 10.

Ang. amorteringen
å
Bergslagertas
jernvägsaktiebolags

obligationsskuld.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. amor- kunna sätta sig in i frågan, läto utarbeta ett sammandrag öfver
teringen a je kurser, som här i Stockholm noterats å obligationerna. Detta
jernvägsaktie- sammandrag omfattade tiden från Januari 1876, då Bergslagernas
bolags obliga- obligationer för första gången upptogos på kurslistan, till tiden för
tionsskuld. revisionens sammanträde i sistlidne Augusti, och jag har sedan komforts.
) pletterat det för de följande månaderna. Jag har här denna förteckning
i min hand, men skall icke trötta herrarne med att läsa
upp den i dess helhet; blott det hufvudsakligaste af dess innehåll
ber jag att få meddela. Under första tiden förekommer endast
kurs för »säljare», men från och med år 1880 förekomma
äfven kurser för »köpare» och s. k. betald kurs. Kursen för
säljare är naturligtvis för hög, kursen för köpare deremot för låg,
jag skall derföre fästa mig endast vid den betalda kursen. I Februari
1880 noterades sådan kurs första gången och då till 47 V*
procent. Sedermera, under förhoppning att ställningen skulle
blifva bättre, steg kursen småningom, så att den i November
1882, då den nått sin kulmen, var 57 procent. Sedan
dess har, under trycket af den allt mera ökade ränteskulden,
kursen åter gått ned, hvilket visar, att bolagsstyrelsens antagande,
att lottningen skulle icke blott motväga trycket af den ökade
ränteskulden, utan jemväl bidraga att höja papperens notering,
alldeles icke hållit streck. Sedan 1882 har kursen, som sagdt,
gått ned, så att den i sistlidne Augusti åter var på samma punkt
som i början af år 1880, eller 47 Vs procent. Visserligen har ett par
följande noteringar visat sig en tendens till stegring, men icke
nog betydlig för att kursen kunnat höja sig öfver fyratiotalet. Samtliga
på Stockholms börs verkstälda försäljningar af dylika obligationer
visa en medelkurs, som något, men högst obetydligt, öfverstiger
50 procent, hvartill kommer, såsom här i Stockholm är vanligt,
godtgörelse för upplupen, ogulden ränta. Emellertid är denna
kurs icke blott vida lägre än den, hvartill bolagets obligationer i
Riksgäldskontorets räkenskaper äro bokförda, eller 90 procent, utan
jemväl, såsom den föregående talaren erinrat, vida under hvad
man borde kunna påräkna, om räntebetalningen fortginge till den
utsträckning, bolagets inkomster medgifva. Om det vore ett måttligt
belopp, dessa obligationer representerade, kunde det må hända
vara någon utsigt till att lottningen skulle kunna drifva upp
kursen, men här gäller det ju ett belopp på mer en 30 millioner,
en efter våra förhållanden mycket stor summa, alldeles
för stor för de lotterilystnes spekulationer. Då sålunda papperens
normalvärde icke uppnås, synes det alldeles påtagligt, att det aktade
bolagets styrelse missräknat sig på verkningarne af sitt förfaringssätt.

Det var äfven en annan omständighet, som gjorde, att revisorerne
icke kunde anse styrelsens förfarande rigtigt. Genom
att styrelsen af det belopp, som finnes tillgängligt till ränta å
och amortering af obligationsskulden, använder allenast 2/s till
att betala en del af räntan och återstående Va till att inlösa

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

utlottade obligationer, hvarigenom beloppet af ogulden ränta år Ang. amorför
år ökas, så sjunker i sjelfva verket den effektiva räntan P?ci Berq^laqerms
obligationerna, så att den numera knappt kan beräknas högre än till jernvägsaktie4''/a
procent, ehuru obligationerna äro förskrifna med 5 procent ränta, bolags obligaDet
kan väl dock icke vara rätt, att i en dylik låneaffär den ena tionsskuld.
parten på det sättet vidtager eu räntekonvertering, utan att derom (Forts.)
tillfråga den andra. Det är visserligen sant, att i detta fall bolagets
förlagsgifvare, d. v. obligationsinnehafvarne, icke ännu öfver
åtgärden fört någon allvarsammare klagan, men rätt kan det väl
dock icke vara, att den ena parten på det sättet faktiskt nedsätter
den kontraherade räntan. Och det är dock rätt betydliga
belopp frågan rör sigom. Riksgäldskontoret har på sina 6,300,000,
för hvilka den mottog sådana obligationer å nominelt 6,753,600
kronor, en upplupen men ogulden räntefordran på mer än 800,000
kronor, och denna räntelösa fordran stiger för hvart år ganska betydligt,
nemligen med 2 Va procent å 6 3A millioner kronor. Riksgäldskontoret
har sålunda ganska stora intressen i frågan, då det köpt
dessa obligationer till eu kurs af 90 procent, hvilken i förbigående
sagdt, var alldeles för högt. Dessutom har Riksgäldskontoret äfven
lemnat bolaget amorteringslån till belopp af 5,000,000 kronor. Riksgäldskontorets
sammanlagda fordran uppgår sålunda till ett belopp
af mer än 11 millioner, som i icke synnerligt understiger bolagets
hela aktiekapital. Detta är visserligen efter . våra förhållanden
ganska betydligt, det utgör nemligen vid pass 14 millioner kronor,
men det var dock för litet för ett företag af sådan omfattning,
bokfördt, med materiel, till vid pass 50 millioner.

Jag antager såsom alldeles gifvet, att Första Kammaren helt
enkelt antager hvad Utskottet här föreslagit. Af de utaf Första
Kammaren valde revisorer, som på vederbörande revisionsafdelning
deltogo i den första handläggningen af denna fråga, sitter
nemligen ingen i Första Kammaren, och det är derföre knappt
troligt, att någon invändning der kommer att göras emot Utskottets
hemställan. Om då äfven Andra Kammaren godkänner Utskottets
förslag, »att revisorernes förevarande framställning ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda», så ser jag icke annat,
än att följden deraf måste blifva, att revisorerne, åtminstone för
den närmaste framtiden, komma att anse sig befriade från det
för öfrigt ganska obehagliga uppdraget att mot ett så aktningsvärdt
bolag som detta göra en så pass allvarsam erinran, som
de ansett sig pligtige att i detta fall framställa.

Jag tror icke att Andra Kammaren gör rätt uti att der vid
lag binda händerna på blifvande statsrevisorer; tvärtom vore det
önskligt, att dessa fortfarande måtte egna denna sak uppmärksamhet,
och då dertill kommer att, såsom också den föregående talaren
påpekat, Utskottet icke, likasom icke heller bolagsstyrelsen,
har besvarat, utan förbisett en erinran af statsrevisorerne rörande
nödiga rättelser i bolagets bokföring, hvilken erinran näppeligen

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. amor- bort mera vid denna än i fråga om eu del andra jernvägar lemtenngen
a nas obesvärad, så hemställer jag, i likhet med hvad den förejernvägsaktie-
gående talaren påyrkat, att Kammaren behagade till Utskottet
lolags obliga- återvisa frågan.
tionsskuld.

(Forts.) Herr Carl Ifvarsson: Om det vore fråga om att Kammaren

borde ställa sig i spetsen för de särskilda obligationsinnehafvarne
och bevaka deras rätt, skulle jag finna statsrevisorernes framställning
ganska rigtig och beaktansvärd. Men nu är förhållandet,
att den i fråga, som föreligger, är, huru vida fullmäktige .i Riksgäldskontoret
hafva bevakat statens rätt och bästa eller icke. I detta
hänseende är ådagalagdt, att staten har vunnit på det sätt, hvarpå
bolagsstyrelsen har gått till väga, och af denna anledning är det
också som Utskottet har ansett, att statsrevisorernes framställning
icke borde föranleda till någon åtgärd. Jag tror icke heller att,
då det är fråga huru vida fullmäktige hafva bevakat statens bästa
eller icke, det vore lämpligt att förorda en sådan förändring i
bolagets förvaltning, som revisorerne föreslagit, och således i
sj elfva verket uttala den mening, att fullmäktige icke på ett tillfredsställande
sätt bevakat statens rätt. Såsom saken nu föreligger,
kan jag icke se att detta vore att handla rigtigt grannlaga
eller med statens bästa förenligt. Jag skall derföre hemställa om
bifall till Utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Det var blott för att fästa uppmärk samheten

på det förhållande, som den siste talaren redan påpekat,
som jag begärde ordet. Jag kan derföre fullkomligt instämma
i hvad han yttrade och ber endast att få inlägga min gensaga
mot talarens på örebrobänlcen påstående, att den förste talaren
i ämnet hade »sett saken från rätt synpunkt». Det är just detta
han icke gjort. I hans anförande fans för öfrigt mycket, som
kunde vara rätt och oemotsägligt, men att just i det sakens läge,
från hvilket vi nu hafva att betrakta den, hans slutsats var befogad,
det vill jag bestrida. Jag skall icke vidare yttra mig i
saken, utan inskränker mig till att såsom min vissa öfvertygelse
uttala, att den omnämnda bolagsstyrelsen icke lemmar hvad som
i saken befogadt kan hafva anmärkts obeaktadt, äfven om Kammaren,
hvilket jag påyrkar, skulle besluta att bifalla Utskottets
förevarande hemställan.

Herr Dickson: Jag skall blott be att få korrigera eu vilseledande
uppgift af talaren på örebrobänken. Han yttrade nemligen,
att obligationernas värde hade stadigt nedgått på Stockholms börs
och numera vore blott 47 procent af sitt ursprungliga värde. Detta
är visserligen å ena sidan sant, men å andra sidan är att märka,
att vid försäljning af dessa obligationer på Stockholms börs äfven
tillägges ogulden upplupen ränta, och då visar det sig, att obliga -

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

tionerna i närvarande stund stå i samma värde, ty förutom dessa Ang: amor47
procent tillkommer sålunda 2 ä 2 Va års ränta. Detta finner Ringen a
man tydligt, om man jemför noteringarne på fondbörserna i Göte- nas jern^ags
borg och Stockholm, ty på förra stället tagen icke ogulden ränta aktiebolags
med i beräkning, utan den som der köper obligationer får jemte obligationsdem
alla oinlösta kuponger. skuld.

Det var blott denna rättelse uti talarens på örebrobänken (Forts.)
uppgift jag ville göra. För öfrigt ber jag att helt och hållet få
instämma i hvad talaren på hallan dsbänken yttrade.

Herr von der Lancken: Talaren på hallandsbänken yttrade,
att det vore ogrannlaga att i detta fall göra anmärkning
mot riksgäldsfullmäktige. Jag kan icke förstå detta. Den anmärkning,
som här skulle komma i fråga, går ju icke; ut på något
felaktigt förfarande af fullmäktige, om icke felet skulle bestå i
bristande omdömesförmåga, men om den saken, huru vida fullmäktige
hafva handlat klokt eller icke, må man väl vara berättigad
att uttala sig.

Talaren på hallandsbänken sade vidare, att statens rätt icke
vore i fråga. Jo, visserligen är den det. Ty det må vara, att staten
för närvarande har gjort eu vinst af 11,160 kronor; kan man vidtaga
sådana åtgärder, hvarigenom kursen på obligationerna stiger,
så måtte det väl vara en fördel äfven för staten. Jag medgifver
visserligen, att staten icke rimligen kan komma i nödvändighet
att sälja dessa obligationer, men om staten medverkar till något,
som är fördelaktigt för alla andra, och detta kan ske utan skada
för någon, så kan jag icke inse, hvarför staten skulle underlåta
något sådant.

På grund af hvad jag nu yttrat får jag vidhålla mitt yrkande
om ärendets återförvisande till Utskottet.

Herr Gumselius. För det första måste jag lemna ett gensvar
till talaren på göteborgsbänken, hvilken yttrade att han begärt
ordet endast för att visa att eu vigtig uppgift, som jag anfört,
icke vore rigtig. Han återgaf dervid något lägre siffror, än jag
hade uppgifvit rörande kursnoteringarna. Han påstod, att jag
skulle hafva underlåtit upplysa, att upplupna oguldna räntor
böra tillfogas börspriset. Men jag är viss om, att jag icke blott
sjelf framhöll denna omständighet, utan äfven att jag genom att,
då jag nämnde detta, höja rösten lade särskild vigt dervid. Tvenne
andra talare, den ene äfvenledes på göteborgs- och den andre
på hallandsbänken, hafva åberopat fullmäktiges i Riksgäldskontoret
uppgift, att staten skulle på saken i fråga hafva gjort en
vinst af 11,160 kronor. Jag tvekade verkligen, då jag förra gången
hade ordet, huru vida jag borde yttra mig om denna siffra,
och jag afstod derifrån af grannlagenhetsskäl. Men då nu två
talare anfört denna så kallade vinst såsom nära nog det enda

N:o 10.

Ang. amorteringen
å
Bergslagernas
jernvägsaktiebolags

obligationsskulcl.

(Forts.)

12 Lördagen den 14 Februari.

skälet emot att fästa afseende vid revisorernes framställning, så
anser jag. mig tvungen att upptaga saken till betraktande. Det
synes mig vara alldeles gifvet att, efter det herrar fullmäktige i
Riksgäldskontoret lemnat uppdrag åt någon af sina tjensteman
att verkställa eu uträkning i förevarande afseende, dervid något
missförstånd måste hafva uppstått; ty på annat sätt skulle man
icke kunna förklara, huru det kunnat vara möjligt att komma
fram med sådana uppgifter, som de föreliggande. Det står nemligen
i betänkandet: »denua uträkning visar, att genom det af
bolaget iakttagna sätt för användande, i och för liqvider å obligationsskulden,
af dertill disponibla tillgångar en vinst för Riksgäldskontoret
uppkommit af 11,160 kronor, motsvarande skilnaden
mellan Riksgäldskontorets kapitalvinst, 10 procent, å utlottade obligationer
______________________________________________________ kr. 30,420: —

och icke behörigen gulden ränta å dessa obligationer » 19,260: —

Kronor 11,160: —

Då frågar jag: hvad vill nu detta uttryck »icke behörigen
gulden ränta» säga? Menas det, att om Riksgäldskontoret jemför
sin kapitalvinst å bergslagsobligationerna med sin förlust å
de 6 till 7 millionerna, det kan blifva tal om vare sig vinst eller förlust
å några elfva tusen kronor? Nej, mme herrar; då Riksgäldskontoret
årligen får in 2 Va i stället för förskrifna 5 procent å så
många millioners nominalbelopp, eller låt vara skilnaden mellan
de 2Va procent, som erlagts, och de 4 procent, som kunnat erläggas,
så kommer man redan här till ett sexsiffrigt, icke ett femsiffrigt
tal kronor, som detta betalningssätt medfört för Riksgäldskontorets
andel i lånet; och härvid får man ej heller förbise, att
den sålunda uppkomna sexsiffriga räntefordran, som vid 1883 års
slut uppgick till 814,000 kronor, sjelf löper utan ränta och alltså
medför större årlig förlust för Riksgäldskontoret, än hela den vinst,
som i kontoret uträknats.

Jag hoppats härmed hafva visat, att eu missuppfattning föreligger,
och att den vinst, som i Riksgäldskontoret beräknats, icke
är någon vinst.

Skulle möjligen uträkningen afse att jemföra vinsten på utlottade
304,000 kronor med ränteförlusten på dessa 304,000 kronor?
Ett sådant antagande synes mig orimligt, och detta så
mycket mer, som, när obligationerna blifvit utlottade och infriade,
Riksgäldskontoret visst icke bör anse att den upplupna oguldna
räntan å desamma är förlorad, utan bör anse sig på den räntan
å dessa obligationer göra en ytterligare vinst utöfver kapitalvinsten.
Ty det går så till med afseende å Bergslagernas jernvägsaktiebolags
lån att, då utlottade obligationer lösas med pari, innehafvaren
klipper af de förfallna räntekupongerna för att för dem i
sina tider bereda sig ytterligare betalning.

Lördagen den 14 Februari. 13 Ji:o 10.

Det vill således förefalla mig som om det vore en missupp- Ang. amorfattning,
som utgör kardinalskälet för dem, hvilka vilja att revi- teringen a
sorernes förslag icke måtte till någon åtgärd föranleda. Herrarne^s''jernvägsmå
dock besinna, att detta bolag amorterar sin skuld på det sätt, aktiebolag.s
att det nu har utlottat något öfver en million på några år, un- obligationsder
det att samtidigt dermed dess upplupna, oguldna räntor upp- skuld.
gått till omkring fyra millioner. Under det man säger sig amor- (Forts-)
tera, växer således bolagets skuld oupphörligt och betydligt.

Herr Carl Ifvarsson: Då eu talare påstod att jag skulle
yttrat, att ifrågavarande förhållande icke rörde staten, så vill
jag erinra att det just var hvad jag påstod, att det rörde så väl
staten som Riksgäldskontoret. Men jag sade tillika, att hvad som
skett stälde sig fördelaktigare för staten än om man följde den
anvisning, som denne talare sjelf förordat. Och från den synpunkten
sedt, har man icke anledning att klandra Riksgäldskontoret
för dess åtgöranden i frågan. — Beträffande talarens på örebrobänken
anförande, så kunde jag icke höra detsamma och än
mindre följa med hans sifferuppgifter; men jag anser det vara
alldeles påtagligt att de, som fått flera obligationer utlottade, hafva
vunnit på affären mera än de, som icke utbekommit räntan på sina.

Jag vidhåller, att skäl icke förefinnas att göra anmärkning
mot Riksgäldskontorets åtgörande i denna sak.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som under
öfverläggningen förekommit, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Punkterna 7—9.

Lades till handlingar^.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarne.

Punkten 12.

Bifölls.

§ 6.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 3, i anledning
af väckt motion om utdelning vid riksdagens början till dess
ledamöter af nästföregående årgång af Svensk Författningssamling.

N:o 10. 14

Lördagen den 14 Februari.

§ 7-

Stats-Utskottets Memorial N:o 4, i anledning af Stats-Utskottets
underdåniga berättelse angående undsättningsfonden, hvilket
memorial härefter föredrogs, lades till handlingarne.

§ 8.

Rörande för- Till afgörande förelåg vidare Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2,
slag till lag i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag auang.
skyldig- gående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underYÄSfllSll
»f prestgård.

för byggnad Berörda lagförslag, hvilket Utskottet hemstält måtte af Riksoch
underhåll gen antagas, hade följande lydelse:
af prestgård.

Lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af prestgård.

Med ändring af hvad 26 kap. 2 § Byggningabalken och särskilda
författningar innehålla häremot stridande, förordnas som
följer:

Der, enligt 26 kap. 2 § Byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller
bättra husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka
inom församlingen erlägga kommunalutskylder, deltaga, för fastighet
efter hela, samt för andra beskattningsföremål för en fjerdedel
af derå belöpande fyrktal; dock vare de, hvilka ega åtnjuta
de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner, skyldige
att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro derifrån
enligt samma privilegier befriade. Uppkommer vid beräkning,
som ofvan sägs, bråktal, skall det bortfalla.

Vid ärendets föredragning begärdes ordet af

Herr Magnus Jonsson, som yttrade: Det torde ursäktas

mig att jag, som redan vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet, uttalade min åsigt i denna fråga, nu åter begärt
ordet; men af det knapphändiga behandlingssätt, Utskottet
egnat saken, har det velat förefalla mig som om Utskottet icke
ville upplysa Kammaren om det verkliga förhållandet i frågan.
Det gör att jag tager mig friheten påpeka ett ytterligare skäl,
som jag funnit för den af mig under den 27 Januari i Andra
Kammarens protokoll N:o 4 uttalade åsigt, nemligen civilministerns
yttande vid Kongl. Maj ds proposition N:o 11 till 1878 års Riksdag,
angående skjutsningsbesvärets lyftande från jorden, ur hvilket
yttrande jag skall be att få uppläsa en del, som synes stå i
fullkomlig öfverensstämmelse med hvad jag senast i denna fråga
anförde. Yttrandet är af följande lydelse: »Beträffande de frihe -

Lördagen den 14 Februari.

15 N:o 10.

ter från utgörande af skjutsning, som enligt gällande privilegier
tillkomma vissa slag af jordbruksfastigheter å landet samt presterskapets
med flere till ecklesiastikstaten hörande personers ernbetsgårdar
så väl å landet som i städerna, så, enär fråga nu icke är
om utsträckning till omförmälda fastigheter af skjutsningsskyldighetens
utgörande in natura, hvilken skyldighet, der den af särskilda,
i komiterades förslag angifna förhållanden skulle fortfarande tagas
i anspråk, komme att hädanefter såsom hittills hvila å dem, hvilka
skjutskyldigheten nu enligt lag åligger, samt, vid sådant förhållande,
den genom privilegierna förunnade friheten från deltagande
i skjutsningsskyldigheten, sådan densamma vid tiden för privilegiernas
tillkomst utgjordes, äfven efter införandet af den ifrågavarande
förändringen, i sjelfva verket qvarstår orubbad, anser jag
i öfverensstämmelse jemväl med den åsigt, som i andra likartade
frågor gjort sig gällande, ofvanberörda privilegier icke lägga hinder
i vägen för innehafvarnes af ifrågavarande jordegendomar och gårdar
deltagande i afgifterna till skjutsentreprenaderna, derest skjutsväsendets
ordnande efter en sådan för alla skattskyldige gemensam
grund varder af Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutad.» För att
visa, att den dåvarande civilministern icke var ensam om denna
åsigt, skall jag be att få uppläsa sjelfva klämmen till statsrådsprotokollet.
Der heter det: »Hvad föredragande departementschefen
sålunda i underdånighet hemstält och tillstyrkt, deruti Statsrådets
öfriga ledamöter till alla delar instämde», —märken, mine
herrar, till alla delar; ser man väl ofta ett sådant uttryck i statsrådsprotokollet?
— »behagade Kongl. Maj:t i nåder gilla och bifalla.»
Sålunda hafva samtlige statsrådets ledamöter gjort sig gemensamt
ansvarige med föredraganden i denna fråga. Då torde någon
fråga: hvilka voro då de män, som vid den tiden sutto såsom
ledamöter i statsrådet; och då jag tog mig friheten nämna hvilka
de voro, som deltagit i det beslut jag förra gången åberopade, ber
jag att äfven nu få uppräkna dem. De voro Justitieministern Hans
Excellens Friherre de Geer, Utrikesministern Herr Björnstjerna och
vidare Herrar Lagerstråle, Carlson, Friherre Alströmer, Lovén —
äfven nu statsråd —• Friherre von Otter, Forssell och Rosensvärd.
Alla dessa hafva, som sagdt, instämt i den af chefen för Civildepartementet
uttalade åsigt. När så är förhållandet, och när mitt
yttrande vid remissen af den ifrågavarande Kongl. propositionen
äfven blifvit öfverlemnadt till Lag-Utskottet, så att Utskottet
icke derom saknade kännedom, så hade det icke, för dess eget
anseendes skull, varit för mycket, om Utskottet icke tagit saken
så lätt, utan åtminstone visat att det var på grundade skäl, som
Utskottet tillstyrkte den Kongl. propositionen. Men i stället
kommer Utskottet med en motivering, som icke är längre, än att
jag tager mig friheten uppläsa äfven den. Den lyder så:

»Utskottet, som fått till sig hänvisad denna Kongl. proposition,
äfvensom ett vid remissen af densamma inom Andra Kam -

Rörande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

>'':o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Börande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

maren af Herr Magnus Jonsson afgifvet yttrande, får på de skäl,
som finnas andragna i de propositionen vidfogade handlingar,
hemställa,» etc,

Längre motivering har Utskottet icke ansett behöflig, då det
ändock alldeles kastat öfver bord sin förlidet år uttalade åsigt i
samma fråga. Jag skulle hafva önskat, att man åtminstone fått se
de skäl, Utskottet stödt sig på, så att äfven Kamrarne derpå kunnat
grunda sitt beslut. Nu kan jag icke finna annat än, att ett
omslag i åsigt hos regeringen egt rum i denna fråga och att Utskottet
anser, att äfven Kamrarne böra böja sig för dessa vindkast.
Ett sådant tillvägagående kan jag för min del dock icke gilla.
Om Utskottet velat, att Riksdagen skulle antaga den Kong! propositionen,
hade det varit önskligt, att Utskottet åtminstone
upplyst Kamrarne om de skäl, hvarpå Utskottet grundat sitt tillstyrkande.
Då så icke skett, har jag, som instämmer i det slut,
hvartill Utskottet kommit, emellertid velat uttalat min åsigt till
protokollet, för att hafva den der förvarad. På samma gång ber
jag dock att få förklara, att jag alldeles icke är den som missunnar
presterskapet dess hittills åtnjutna frihet från byggnadsskyldighet.
Men då man förut förvandlat andra dylika onera till
kommunala bördor, så fordrar konseqvensen, att principen göres
gällande mot alla utan något undantag. Det är detta jag ville
hafva sagdt till protokollet.

Vidare anförde

Herr Hedin: Jag instämmer i den föregående talarens
erinran mot Lag-Utskottet med afseendet på det nog lätta sätt,
hvarpå Utskottet behandlat denna vigtiga fråga. För öfrigt har
jag för egen del äfven eu annan erinran att göra. I Kongl.
Maj:ts skrifvelse af den 9 Januari detta år åberopas såsom motiv
för vägrande af sanktion å det af förlidet års Riksdag beslutade
förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prestgård, bland annat, den omständigheten,
att Högsta Domstolen skulle hafva funnit det af
Riksdagen framstälda förslaget innebära »en inskränkning af den
rätt till befrielse från nämnda skyldighet, som genom presterskapets
privilegier blifvit presterskapet förunnad», hvaraf vidare skulle
följa, att förslaget icke skulle kunnat upphöjas till lag utan med
kyrkomötets bifall. Jag har noggrant, upprepade gånger genomläst
bilagorna till den Kongl. propositionen med förslag i ämnet,
men har icke der funnit något uttalande af Högsta Domstolen af
innehåll, att det i fjor antagna förslaget skulle innebära en inskränkning
i de gällande presterliga privilegierna. Jag finner icke, att Högsta
Domstolen med ett enda ord yttrat sig om denna principfråga.

Jag finner att Högsta Domstolen blott granskat förslaget
från formel synpunkt och, under antagande att en sådan bestäm -

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

melse skulle i lagen komma att ingå som den, hvilken fans införd
i det från regeringen remitterade förslaget, sjelf vidtagit en
åtgärd för att denna bestämmelse då skulle blifva befriad från
all tvetydighet och icke föranleda tvist vid tillämpningen. Det
är, så vidt jag kunnat finna af bilagorna till Kong! Maj:ts proposition,
det enda Högsta Domstolen yttrat i denna sak. Högsta
Domstolen har icke med ett enda ord yttrat något om den frågan:
rubbas härigenom ett presterskapets privilegium eller icke?
utan blott sagt att ifrågavarande bestämmelse bör till förekommande
af tvetydighet uttryckas på annat sätt än som skett i det
förslag, som från regeringen blifvit remitteradt till Högsta Domstolen.

Herr Smedberg: Den förste talaren i ordningen har visserligen
rätt deri, att Kongl. Maj:t två gånger förut — 1868 och
1878 — i särskilda propositioner uttalat den satsen, att de friheter,
som tillkomma särskilda hemman och lägenheter, böra upphöra,
då de besvär, som förut ålegat sådana fastigheter, genom
båda statsmakternas beslut utgöras efter nya grunder och
åligga alla skattskyldige gemensamt. Detta framhölls också inom
Lag-Utskottet, och man ansåg att regeringen och Högsta Domstolen
handlat något inkonseqvent, då de nu icke hylla samma
grundsats, men man möttes då med den förklaringen, att, hvad
beträffar 1868 års proposition, denna hufvudsakligen afsåg andra
hemman och lägenheter och säterier, samt att dessa friheter numera
icke lägga hinder i vägen för att ifrågavarande hemman
och lägenheter med kontanta bidrag deltaga i dessa kostnader.
Allt sedan 1810 har hvar och eu rätt att besitta säterier, och följaktligen
hafva ridderskapets och adelns privilegier i afseende på
säterierna förfallit; men beträffande prest- och kaplansgårdar står
det ännu fast, att de äro befriade från skyldighet att deltaga i
byggnad af prestgård, undantagandes i Skåne, der presterna sjelfva
bekosta byggnad och underhåll af sina prestgårdar. Det är klart
att, då grundlagen tydligen föreskrifver, att ingen ändring får
ske i presterskapets privilegier utan kyrkomötets hörande, och då
dessa privilegier äro af personlig natur, och presternas boställen
icke af någon annan kunna förvärfvas eller besittas, man icke
mot grundlagens föreskrift kan pålägga presterskapet någon skyldighet
att deltaga i prestgårdsbyggnad.

Om nu Kammaren skulle afslå Utskottets förslag och fatta
enahanda beslut som sistlidne Riksdag, är jag förvissad om att
frågan skall falla, ty Första Kammaren godkänner troligen Utskottets
nu afgifna utlåtande, och jag skulle beklaga om Kammaren
på detta sätt undansköte eu reform, som vi i så många
år arbetat för och för hvars genomförande vi i lika många år
rönt motstånd från Första Kammaren, ett motstånd, som dock
lyckligtvis nu är öfvervunnet. Genom den nu föreslagna lagen
Andra Kammarens Prof. 1885. N;o 10.

Korande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

7 :> ii.

Lördagen den 14 Februari.

Börande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

skulle en jemnare och rättvisare fördelning af ifrågavarande skattebörda
åvägabringas icke allenast derigenom att de nuvarande byggnadsskyldige
skulle, i stället för det oefterrättliga hemmantalet, deltaga
efter taxeringsvärdet å fastigheten, utan äfven derigenom att många
andra beskattningsföremål skulle komma att vidkännas denna kostnad.
Jag tror derföre att det vore att handla oklokt, om Kammaren
nu undansköte denna reform för en längre framtid, ty skall kyrkomötet
höras, så är jag säker på, att förslaget der kommer att afslås.

Jag får derföre anhålla om bifall till Kongl. Majds förevarande,
af Utskottet tillstyrkta proposition.

Herr Statsrådet von Steyern: Herr Magnus Jonsson har
visserligen icke gjort något yrkande om afslag å Kongl. Majds
proposition, men jag skall likväl, med anledning af hvad han
yttrat både vid ett föregående tillfälle och nu, anhålla att få säga
några ord angående förhållandet mellan de presterliga privilegierna
eller rättare mellan ståndsprivilegier i allmänhet och dylika
lagförslag som det nu föreliggande. Det torde för blifvande
tillfällen vara angeläget att denna fråga kommer på det klara.

Jag ber då först att få erinra, att här icke är fråga om att
minska eller inskränka den skyldighet att deltaga i byggnad och
underhåll af prestgård, som nu tillkommer presterskapet. Vissa
hus skulle presterskapet fortfarande som hittills ensamt bygga,
och underhålla. Frågan gäller här endast de så kallade sju laga
husen, hvilka i större delen af landet byggas ensamt af socknemännen.
Denna skyldighet utgöres nu, som vi veta, af hemmanen
efter gårdatalet.

Det föreslås att utsträcka den till åtskilliga fastigheter, som
icke hafva denna skyldighet, och äfven till andra beskattningsföreinål,
såsom inkomst af kapital och arbete, så att fastigheter
skulle bidraga efter hela, men andra beskattningsföremål efter eu
fjerdedel af derå belöpande fyrktal. Nu är frågan, huruvida en
sådan utsträckning kan ske, utan att man stöter på hinder i adelns
och presterskapets privilegier. Enligt Kongl. Maj ds proposition
skulle visserligen byggnadsskyldigheten utsträckas äfven till säterier,
hvilka nu äro derifrån befriade. Men, såsom Herr Smedberg
redan erinrat, grundar sig denna säteriernas frihet numera icke
på något adligt privilegium. Sedan eu hvar erhållit tillåtelse att
besitta säterier, hafva bestämmelserna om dessa friheter gått in
i den allmänna lagstiftningen och kunna af Konung och Riksdag
ändras utan adelsmötets hörande. Presterskapets privilegier åter,
eller rättare den Kongl. resolutionen på allmogens besvär af den
25 Maj 1720, som stadfästes genom 1723 års privilegier, förklarar,
efter att hafva uppräknat de sju laga husen, som allmogen
åligger bygga i prestgården, att presterskapet sjelft för de dem
tillhöriga skattehemman vore skyldiga att hjelpa till prestgårdsbyggnaden,
men att de vore för sina prest- och kapellansgårdar,

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

derifrån alldeles befriade. Om nu Kong!. Maj:ts proposition bäfver
lag, kommer presierskapet liksom hittills att deltaga i prestgårdsbyggnad
för det fyrktal, som är åsatt deras skattehemman,
d. v. s. dem enskild! tillhöriga fastigheter; dessutom skulle de
utöfver hvad dem nu åligger bidraga för det fyrktal, som är dem
åsatt för lön eller annan inkomst af kapital och arbete, ty dessa inkomster
äro icke undantagna i presterskapets privilegier. Men
deremot skulle de fortfarande såsom hittills vara befriade från
skyldigheten att för sina prest- och kapellansgårdar deltaga i
byggandet af socknens hus.

Nu har Herr Magnus Jonsson ansett att. oaktadt 114 § Regeringsformen
är klar och tydlig derutinnan, att presterskapets
privilegier icke få ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkmöte, Kongl. Maj:t och Riksdagen likväl i detta fall skulle kunna
ålägga presterskapet byggnadsskyldighet äfven för sina boställen
utan kyrkomötets hörande.

Till stöd för detta påstående åberopar han, att Kongl. Maj :t
och Riksdagen skulle vid fyra föregående tillfällen så förfarit.
Det första fallet skulle inträffat år 1868, då Kongl. Maj:t aflat
proposition till Riksdagen om ändring i bestämmelserna rörande
underhåll af vintervägar. Detta onus hade förut ålegat endast
väghållningsskyldiga hemman. Kongl. Maj:t föreslog att det skulle
åläggas alla, som erlade kommunalutskylder i förhållande till
hvar och en påfördt fyrktal. Om denna ändring kommit till
stånd, hvilket den icke gjorde, skulle presterskapets privilegier
derigenom icke blifvit i någon mån rubbade. Ty hvarken genom
privilegier eller andra stadganden hafva presterna någonsin varit
befriade från väghållningsskyldighet. Deremot var meningen visserligen
att denna skyldighet skulle inträda för åtskilliga säterier,
som varit befriade derifrån, men detta kunde Konung och Riksdag,
såsom jag nyss erinrat, besluta utan adelsmötets hörande. Således
var det då icke fråga om något intrång på ståndsprivilegierna.

Det samma var förhållandet 1884, då en författning af Konung
och Riksdag antogs rörande tingshusbyggnadsskyldigheten.
Äfven denna utgjordes förut efter gårdatalet, men säterier,
rå- och rörshemman samt prest- och kapellansbol voro derifrån
befriade. Genom 1884 års förordning blefvo dessa fastigheter
underkastade byggnadsskyldighet, men derom voro Konung och
Riksdag fullt berättigade att ensamme besluta, hvad säterierna
samt rå- och rörshemmanen beträffar, af det skäl, jag förut anfört,
och hvad prestboställena angår, emedan dessas frihet från byggnadskyldigheten
grundade sig icke på 1723 åra privilegier, utan
på 1734 års lag. Man tolkar nemligen numera begreppet presterskapets
privilegier så inskränkt, att man dermed förstår endast
de rättigheter, som tillförsäkrats presterskapet genom det särskilda
dokument, som kallas Kongl. Maj ds privilegier för biskopar och

Rörande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

N;o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Börande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

samtliga presterskapet den 16 Oktober 1723. Äfven detta fall
berörde således icke ståndsprivilegierna.

Äfven 1876 beslöt Kongl. Maj:t med Riksdagen den ändring
i 26 kap. 1 § Byggningabalken, att skyldighet att bygga kyrka,
skulle utsträckas till åtskilliga fastigheter, som icke förut
haft sådan skyldighet. Bland dem, som förut varit befriade, voro
säterier samt, enligt Lag-Utskottets uppgift, prostgårdar i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän, de förra på grund af adelns, de
senare på grund af presternas privilegier och den i sistnämnda
privilegier åberopade Malmö recess med flera författningar. Lagutskottet
ville behålla dessa friheter, och Utskottets första förslag
innehöll derföre det tillägg, att i fråga om befrielse från kyrkobyggnadsskyldigheten
för viss jordegendom i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän skulle gälla hvad i ridderskapets och
adelns samt presterskapets privilegier funnes stadgadt.

Då detta förslag behandlades här i Kammaren, gjordes
skarpa anmärkningar, icke emot att Lag-Utskottet undantagit presterskapet
på grund af deras privilegier, utan deremot att Lagutskottet
undantagit säterierna under åberopande af ridderskapets
och adelns privilegier. Det anmärktes mycket rigtigt, att säterifriheten
icke vidare berodde af privilegier, utan af den allmänna
lagstiftningen, och Kammaren insåg icke något skäl, hvarför säterierna
skulle vara fria från ifrågavarande skyldighet mer än annan
jord, till hvilken enligt Utskottets förslag skyldigheten skulle
utsträckas. På detta och andra skäl återremitterades frågan till Utskottet.
Då den återkom till Kammaren, hade Lag-Utskottet uteslutit
hela tillägget om förbehåll för hvad adelns och presterskapets
privilegier innehålla. Lag-Utskottet hade, såsom man finner
af dess motivering, gjort det icke i den akt och mening, att den privilegierade
jorden skulle blifva lika skyldig som annan jord att
deltaga i kostnaden för kyrkobyggnad, utan emedan Utskottet ansåg
att friheten vore bevarad, utan att förbehåll derom behöfde
göras i författningen. Lag Utskottet erinrade sig nemligen, att stadfästelsen
på 1734 års lag innehölle bland annat: »att allt hvad
genom särskilda privilegier är fastsläldt har i denna allmänna
lagen icke kunnat inflyta». Den, som hade ett privilegium, behöll
det alltså utan afseende på hvad som stadgades i allmänna
lagen. Denna grundsats borde naturligtvis gälla äfven i fråga
om den nya lydelse åt 26 kap 1 § Byggningabalken, som genom
den af Lag-Utskottet föreslagna författning skulle sättas i stället
för den gamla, och sålunda utgöra eu integrerande del af 1734 års
lag. Utskottets senare förslag antogs af Riksdagen. Häraf är
uppenbart att den frihet från kyrkobyggnad, presterskapet kunde
ega på grund af privilegier, skulle fortfarande ega bestånd, hvarom
ju alla varit ense. Mindre klar är frågan om säteriernas ställning
till 1876 års författning. Den meningsskiljaktighet, som i
fråga om adelsmötets rätt att härom höras syntes råda mellan

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

Lag-Utskottet och Andra Kammaren, blef icke uttryckligen undanröjd.
Huru lagen i detta hänseende tillämpats, har jag mig ej
bekant, men för min del skulle jag, med tillämpning af den under
senare tider inom lagstiftningen godkända grundsats om naturen
af gällande bestämmelser angående säterifriheter, anse lagens
mening vara den, att säterier skulle vara byggnadsskyldiga,
då de icke blefvo i lagen uttryckligen undantagna.

Hvad slutligen beträffar det af Herr Magnus Jonsson åberopade
förfarandet vid tillkomsten af 1878 års stadga om skjutsväsendet,
hänger dermed så tillsammans, att Kong!. Maj:t och Riksdagen
beslutat skjutsningsskyldighetens upplåtande på entreprenad,
och att de bidrag, som utöfver skjutslegan skulle tillkomma entreprenör
för skjutsningens utgörande, åtminstone till viss mån
skulle fördelas till utgörande i förhållande till den allmänna bevillningen
enligt andra artikeln bevillningsstadgan; men komme
entreprenad icke till stånd, skulle skjutsningsskyldigheten utgöras
in natura af de hemman, som hittills skjutsat, men icke af alla,
som betalade bevillning. Nu innehålla presterskapets privilegier,
att presterskapet skall vara fritt från skjutsfärder. På grund
häraf räsonnerade dåvarande föredragande departementschefen så,
att då presterskapet enligt privilegierna vore befriadt endast från
skjutsfärd^, d. v. s. från naturaprestationen, men det icke vore
meningen att ålägga dem någon sådan prestation, utan endast
skyldighet att erlägga penningbidrag till skjutsentreprenaderna,
gjorde förslaget icke något intrång i presterskapets privilegier.

Tre af de af Herr Magnus Jonsson omförmälda fall rörde
alltså frågor, som icke hade något med ståndsprivilegier att skaffa;
i det fjerde (1876) handlade man alldeles så, som nu föreslås af
Kongl. Maj:t, d. v. s. att man lät presterskapets privilegier förblifva
orubbade, då man icke både tillfälle att inhemta kyrkomötets
samtycke. I sistnämnda fall ansåg man sig ej behöfva
göra något förbehåll i sjelfva lagen om undantag för presterskapet,
emedan detta förbehåll var gjordt en gång för alla i stadfastelsen
å 1734 års lag. Den författning, som nu föreslås, skulle
icke blifva någon integrerande del af 1734 års lag, utan eu fristående
författning. Det är derföre, om ock ej absolut nödvändigt, dock
ganska ändamålsenligt, att förbehållet intages i sjelfva författningen.
Ty denna är eljest hållen i så allmänna ordalag, att en
församling, som skulle tillämpa densamma, väl kunde komma på
den tanken, att presterskapet vore byggnadsskyldigt äfven för
sina boställen, eu tillämpning som måste leda till rättegångar,
hvilkas utfallande till presterskapets fördel ej kunde vara tvifvelaktigt.

Jag kan väl förstå Herr Magnus Jonssons och många med
honom liktänkandes uppfattning om det önskvärda i att privilegier
för särskilda samhällsklasser måtte upphöra, men då sådana
privilegier hos oss finnas och njuta grundlagens skydd, hoppas

Rörande förslag
till lag
ang. skyldighet.
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
(tf prestgård,
(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Rörande för-jag att Kammaren ej vill medverka till deras ändring eller uppslå#
till lag häfvande i annan ordning, än den grundlagen föreskrifter.
het att deltaga Med anledning deraf att Kongl. Maj:t såsom skäl för afslag
i kostnaden å det af senaste Riksdag beslutade lagförslag i ämnet angifvit,
för byggnad att Högsta Domstolen enhälligt ansett eu sådan lag stridande
och underhåll em0{, presterskapets privilegier, har Herr Hedin anmärkt, att han
af pres gård. |cke k.uncje återfinna detta Högsta Domstolens uttalande i det
( orts.) utdrag af dess protokoll, som blifvit Kong! Maj:ts proposition
bilagdt. Skälet härtill är mycket lätt funnet. Högsta Domstolen
har nemligen två särskilda gånger yttrat sig i frågan. Första
gången skedde det vid granskning af Riksdagens nyssnämnda
förslag. Det var vid detta tillfälle som Högsta Domstolen uttalade
sig i den rigtning, jag nyss anfört, och detta uttalande har
meddelats Riksdagen genom Kongl. Maj:ts skrifvelse i anledning
af en vid sistförflutna riksdag beslutad lagförändring. Men grundlagen
föreskrifter ej att Högsta Domstolens protokoll skola bifogas
Kongl. Maj:ts skrifvelser af denna art, och icke heller har
sådant hittills varit brukligt. Andra gången hördes Högsta Domstolen
öfver det för Riksdagen nu framlagda förslaget. Det är
protokollet öfver denna granskning, som nu åtföljer Kongl. Maj:ts
proposition. Att det ej kan innehålla något upprepande af Högsta
Domstolens förut gjorda anmärkning är uppenbart, då .man i det
nya förslaget stält sig denna anmärkning till efterrättelse.

Herr Lyth: Jag vill icke vidare uppehålla mig vid presterskapets
privilegier, derom vi nyss fått en så grundlig och sakrik
redogörelse, utan jag ber endast att få för Kammaren framhålla
ett annat skäl, som talar för att Kammaren bör bifalla detta betänkande.
Detta är hvad jag vill kalla ett billighetsskäl och ligger
deri, att vid regleringen af presterskapets löner i vårt land ingick
friheten från att deltaga i prestgårdsbyggnad i beräkningen af
presterskapets löneinkomster. Kammaren torde påminna sig huru
dervid tillgick. Jag var sjelf närvarande vid och deltog i löneregleringen
för presterskapet på Gotland, dervid lönerna reglerades
för eu tid af femtio är. Vid denna reglering upptogs i allmänhet
såsom en inkomst friheten från byggnadsskyldighet, och
då det likväl sedermera ålagts presterskapet att delvis deltaga i
denna skyldighets utgörande, synes billigheten fordra, att man
icke nu ålägger dem ett större deltagande deri, helst för en del
prester, som äro klent aflönade, en dylik ökad byggnadsskyldighet
skulle blifva ett icke obetydligt onus.

Herr Magnus Jonsson: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
för att med några ord besvara Herr Smedbergs antydan, att
det skulle vara stridande mot grundlagens uttryckliga bestämmelse
att godkänna det vid fjorårets riksdag fattade beslut i denna fråga.
Deremot vill jag dock erinra, att Herr Smedberg förlidet år deltog

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

i afgifvandet af Lag-Utskottets betänkande under N:o 32, hvilket
betänkande var ganska långt och vidlyftigt och hvarur jag ber
att få uppläsa följande:

»Vill man i denna så mycket omordade fråga nu komma till ett
resultat, bör man derföre, enligt Utskottets tanke, låta detta onus
fortfarande hufvudsakligen hvila å fastighet och härvid utsträcka
deltagandet till all fastighet, samt låta skyldigheten utgöras efter
det på fastigheterna belöpande fyrktal, men derjemte låta äfven
dem, ''som skatta för andra beskattningsföremål än fastighet, i
viss mindre proportion deltaga i besväret.

Hvad nu den från detta onus för närvarande befriade jordbruksfastighet
angår, så hafva de skäl, som föranledt 1734 års
lagstiftare att frikalla sätes- och ladugårdar samt afhysta rå- och
rörshemman från allt deltagande i tingshusbyggnad, sedan rättigheten
att besitta sådana hemman icke vidare är frälsemän allena
förbehållen, samt en senare tids lagstiftning äfven medfört förändring
i stadgandena om frälsemäns forum privilegiatum, i det
närmaste bortfallit, och någon giltig anledning, hvarför innehafvare
af preste- och klockarebol skulle i förevarande afseende åtnjuta
en förmån, som icke tillkommer andra boställshafvare, svårligen
kan uppvisas, likasom ingen skälig anledning torde kunna anföras,
hvarför lotshemman skola vara från sådan skyldighet frikallade.
Den frihet i nämnda hänseende, som enligt särskilda
privilegier eger rum för viss fast egendom, måste för öfrigt anses
meddelad endast med afseende å de förhållanden, som förefunnos,
då samma frihet beviljades, eller att byggnadsskyldigheten var
ett jorden uteslutande åliggande besvär, hvadan tillämpningen af
denna frihet bör förfalla på samma gång för nämnda skyldighets
utgörande stadgas en helt och hållet ny grund.»

Dertill vill jag lägga, att efter detta uttalande Utskottet i
slutklämmen tillstyrker förslaget, utan att Herr Smedberg dervid
antecknat sig såsom reservant. Således har han sjelf varit med
om att, efter den uppfattning han nyss uttalat, kringgå grundlagen.
Detta vill jag icke medgifva mig hafva gjort, utan jag vill
försvara min ståndpunkt så godt jag kan, och då jag icke tilltrott
mig vara rätt man att ensam tolka grundlagen, har jag

hemtat ett godt stöd för min mening af Lag-Utskottets motivering
sistlidet år under N:is 32 och 48 så väl som från flere upphöjde
mäns uttalanden i ämnet. Jag vågar för min del säga, att jag

anser desse äfven hafva bjudit goda skäl för sig, men jag vill

nu icke vidare ingå härpå. Jag ber endast med anledning af
Herr Lyths yttrande få medgifva, att det af honom anförda billighetsskälet
har mycket för sig, i synnerhet rörande vissa smärre
församlingar. Jag vill likväl fästa så väl Herr Smedbergs som
Herr Lyths uppmärksamhet derå, att jag icke yrkat afslag å Utskottets
betänkande, utan endast har velat uttala detta till protokollet
för att hafva min åsigt der förvarad.

Rörande förslag
till lag
ang. skyldighet
att deltaga
i kostnaden
för byggnad
och underhåll
af prestgård.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Rörande för- Herr Nils Petersson: Det är ju tydligt att, om man

ana ^kuldf- denna fråga in på lifvet, man skall finna den vara ganska

het att deltaga obetydlig och spela en ganska liten rol från så väl församlingarnes
i kostnaden som presternas synpunkt. Men frågan har likväl sin betydelse
för byggnad i förhållande till de allmänna begreppen om rättigheter och skyldig°af
prestgård ^ev'' Personei''> som icke satt sig närmare in i ämnet, skola helt
1 (Torts) '' naturligt göra sig den frågan: hvarför skall det finnas sådana
^ '' lagar, hvarför skall icke presten deltaga i byggandet af sin egen

gård? Nej, svarar man, det finnes vissa presterliga privilegier,
som fritaga honom derifrån! Låt vara att dessa privilegier lägga
hinder i vägen, men jag tror dock, att, sedan frågan nu blifvit.
väckt, man kan hysa det förtroende till regeringen och kyrkomötet,
att de skola undanrödja detta hinder och sålunda gå den
allmänna meningen till mötes. Många tvister, som nu uppstå
mellan församlingarne och deras lärare, skulle derigenom kunna,
förebyggas. Jag har visserligen den öfvertygelsen att, om regeringen
till näst kommande kyrkomöte framlägger ett förslag i
sådan rigtning, kyrkomötet då icke skall underlåta att dertill
lemna sitt bifall.

Det är blott detta uttalande jag velat göra.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Efter af HerrTalmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

§ 9-

^f^rlve^ka Härefter företogs till handläggning Lag-Utskottets utlåtande
statskyrkans ^:0 ''>,> '' anledning af väckt motion om valfrihet för medlemmar
medlemmar af svenska kyrkan att afsluta äktenskap antingen inför statskyrkans
att afsitta, äk- presterskap eller inför civil myndighet.

*/för I berörda, inom Andra Kammaren väckta motion, N:o 5,.
borgerligt både motionären, Herr E. J. Ekman, föreslagit, »att Riksdagen
myndighet, för sin del måtte besluta, att hvarje svensk medborgare, som tillhör
den svenska statskyrkan, må hafva valfrihet att, sedan det
lagligen blifvit lyst, afsluta sitt äktenskap antingen inför någon
af statskyrkans prester eller i stad inför magistraten eller på landet
inför kronofogden».

Utskottet hade emellertid hemstält, att motionen icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

Efter det denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde -

Herr Ekman: Då Lag-Utskottets afstyrkande utlåtandeöfver
den af mig väckta motionen nu föreligger till Kammaren»
afgörande, har jag med anledning deraf tagit mig friheten begära,
ordet. Jag vänder mig då mot detta Lag-Utskottets utlåtande,

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

emedan det är af sådan beskaffenhet, att det ovilkorligen påkallar Ang. valfrihet
ett svar. Lag-Utskottet säger: för svenska

»Sedan staten en gång för ingående af lagligt äktenskap *^medlemmar
valt den form, som staten från sin synpunkt funnit för denna att af sluta äkbetydelsefulla
handling mest passande och mest egnad att hos tenskap inför
statens medlemmar inskärpa och vidmakthålla känslan för äkten- kyrklig etter
skåpets helgd, kan staten icke gerna, endast af afseende å en myndighet
eller annan individs skiljaktiga mening, lemna valfrihet mellan (Forts)
denna form och en helt annan.»

Jag fäster mig endast vid yttrandet »en eller annan individs
skiljaktiga mening». Vore det verkligen här fråga om att »en
eller annan individ» skulle önska någon ändring i lagförslaget,
då skulle äfven jag hafva instämt i Lag-Utskottets yttrande, ty
jag tror icke att man för »eu eller annan individs skull» bör
göra förändringar i lagarne; men Lag-Utskottet tyckes vara fullkomligt
okunnigt om den vidtomfattande rörelse, som på senare
åren har gripit en stor del af det svenska folket. Denna rörelse
har dragit icke några, icke en hand full folk, icke några hundrade
eller ens tusende från statskyrkan, utan man börjar räkna dem
som derifrån utgått i hundratusental. Jag har visserligen icke
några statistiska uppgifter till hands, men jag tror mig kunna
säga, att de uppgå till inemot det antal, jag nyss nämnde. Under
sådana förhållanden tyckes det vara egendomligt, att Lag-Utskottet
talar om »en eller annan individs skiljaktiga mening».

Jag vill icke blott fästa mig vid de för religionen varmt
intresserade personerna, utan ock vid dem, som icke äro intresserade
för religionen och således icke heller för statskyrkan och
dess institutioner. Till dem måste man äfven naturligtvis taga
hänsyn och bereda sådana personer en frihet, som, på samma
gång den öfverensstämmer med ordningen inom samhället, äfven
går deras billiga önskningar till mötes. Man säger, att tillfälle
är beredt för den, som icke hyllar statskyrkans åsigt, att lemna
densamma, och många hysa den tanken, att en sådan sak går
an att åvägabringa ganska lätt och undrar derföre hvad anledningen
är, att man står qvar i kyrkan och åtnjuter, som man
säger, statskyrkans förmåner, på samma gång man ändock icke
vill hafva att skaffa med denna kyrka. Jag vill då erinra om
att det icke faller sig så lätt att utträda ur den svenska statskyrkan.
Jag ber dervid att få anföra 3 § Kongl. förordningen
af den 31 Oktober 1873, som lyder: »Har medlem af svenska
kyrkan omfattat främmande kristen lära och vill fördenskull ur
kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den
församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill
han vill öfvergå.» Orden äro tydliga och klara. Han skall uppgifva
om han vill öfvergå till en främmande kristen lära. Om vi
antaga, att det icke är något förut kändt och af staten erkändt
trossamfund, hvartill han vill öfvergå, då uppstår frågan: »huru

N:o 10. 26 Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet skall han under sådana förhållanden gå till väga?» Man har
f?r. åberopat åtskilliga Kongl. prejudikat på senare tider, som skulle

Medlemmar kunna håfva dessa betänkligheter. För min del har jag icke
att af sluta ak- kommit till något annat resultat med anledning af dessa prejuditenskap
inför kat, än att man icke behöfver anmäla sig och visa, att man
kyrkUg eller har inträdt i en lagstadgad församling; men trossamfundet, till
myndighet, hvilket man ämnar öfvergå, måste man dock uppgifva. Om jag
(Forts.) t- ex- tanker mig, att en person vill från statskyrkan öfvergå till
baptistsamfundet, så har uppfattningen varit den, hvilket äfven
af presterskapet betonats, att han måste ingå i det enda baptistsamfund,
som erkännes af staten, och hvilket, såsom herrarne
nogsamt veta, finnes i Våmhus. Kongl. Maj:t har dock genom
utslag i detta hänseende visat, att så icke är meningen, utan att
sagde person endast behöfver uppgifva, att han vill öfvergå till
baptistsamfundet. Om jag deremot antager, att han icke vill
öfvergå till det baptistiska, metodistiska eller något annat samfund,
som erkännes af staten — och jag vill erinra om, att det
finnes en stor mängd menniskor, hvilka just äro i det predikamentet,
att de icke vilja öfvergå till något af dessa samfund —
så hemställer jag huru man bör förfara med dem.

Vidare skall jag be att ytterligare få påpeka en omständighet.
I Kongl. förordningen af den 31 Oktober 1873 står icke
ens taladt om sådana, som vilja öfvergå till en icke kristen lära.
Jag antager t. ex. att det finnes någon, som vill öfvergå till eu
sådan lära. Då frågar jag: bör icke en sådan person ega rättighet
att utträda ur den svenska statskyrkan, eller, om han icke
kan utkomma, bör han icke beredas tillfälle att få ingå äktenskap
utan de statskyrkliga ceremonierna? Jag vill erinra om en händelse,
som troligtvis är bekant för hvar och en af oss. Det fans
nemligen i södra Sverige eu person, som öppet förklarade, att
han icke trodde på någon af statskyrkans läror. Flan anhöll då
att få utgå ur den svenska statskyrkan, men detta förnekades
honom och han måste stanna qvar. Om man nu tänker sig personer
hafva öfvergått till en främmande kristen troslära, men dock
icke till ett sådant samfund, som staten erkänt, eller till eu icke
kristen lära, så vilja dessa personer naturligtvis icke hafva någonting
att skaffa med statskyrkans presterskap i dess egenskap af
andliga lärare. Kyrkans piaster kunna ju vara goda menniskor
i borgerligt hänseende, men de personer, som jag nyss nämnde,
vilja icke hafva dem såsom sina andlige ledare. Jag frågar då,
om icke dessa personer borde beredas tillfälle att efter sin smak,
sedan äktenskapet inför den borgerliga myndigheten blifvit knutet,
få påkalla den andliga ceremoni, som kan vara för dem tilltalande.
Det är ju alldeles orimligt att vilja påtvinga menniskor ceremonier,
söm de undanbedja sig. Jag tror icke att religionen vinner
derpå, och jag anser, att man för religionens egen helgd tvärtom
bör akta sig att på detta sätt med maktspråk ingripa, emedan
den derigenom faller i anseende.

Lördagen den 14 Februari.

X:o 10.

Religionen är en hjertats sak. Jag må derföre ega rättighet Ang. valfrihet
att vända mig till hvem jag vill för alt mottaga välsignelse; men f°r svenska
att påtvingas en välsignelse, som jag undanbeder mig, det tror
jag icke kan befrämja aktningen för religionen. att af sluta äk Jag

går nu vidare i granskningen af Lag-Utskottets utlå- fenskap inför
tande. Det heter der längre fram: »Statskyrkans presterskap upp- ^ geriiQer
träder vid denna förrättning icke blott såsom religionens och kyr- myndighet.
hans tjenare för att åt denna så högvigtiga handling i kontra- (Forts.)
henternas lif gifva det högtidliga allvar, som den religiösa akten
och kyrkans bekräftelse densamma förlänar, utan ock såsom statens
tjenare.» Ja, så säger Lagutskottet, men låtom oss höra hvad
presten sjelf säger, då han sammanviger ett par. Han säger:
så förklarar jag såsom Jesu Kristi tjenare detta Edert fiktenskapsförbund
vara afslutadt i Fadrens, Sonens och den Helige Andes
namn. Han talar icke alls om, att han uppträder såsom en borgerlig
myndighet, utan blott såsom en Jesu Kristi tjenare, som
afslutar äktenskapet i Fadrens, Sonens och den Helige Andes
namn, och detta är något annat. Nog kan man förstå, att det
kan vara svårt för kontrahenterna att höra detta från en person,
som man icke erkänner vara Kristi tjenare. Från kyrkans synpunkt
sedt, måste det vara temligen genant, att dess presterskap
nödgas påtvinga sin assistens vid detta tillfälle personer, hvilka
undanbedja sig sådant. Sålunda, både från den ena och den
andra partens sida sedt, vore det önskvärdt, att valfrihet egde
rum, så att personer icke behöfde tvingas att mottaga eu andlig
ceremoni, deraf de icke känna något behof, och för hvilken de
icke känna någon smak.

Vidare heter det i slutet af Utskottets betänkande:

»Fn förändring härutinnan skulle enligt Utskottets tanke icke
öfverensstämma med det svenska folkets åskådningssätt och önskan,
och det kunde vara fara värdt att derigenom, liksom fallet
visat sig vara i de länder, der civiläktenskap blifvit infördt, äktenskapets
helgd blefve förringad.»

Jag vill emellertid öppet förklara, att jag för min del är
mycket angelägen om att äktenskapets helgd häfdas, och detta just
derföre att äktenskapet grundlägger både familjen och staten,
men jag kan icke förstå, att denna helgd skall häfdas derigenom,
att man tvingar menniskor att mottaga en andlig ceremoni, som
för dem är af noll och intet värde, för att icke säga rent motbjudande.
Man tänker sig ofta, att yrkandet på civiläktenskap
är eu frukt af vår tids lättsinne och nyhetsmakeri, som framkommit
först på senare tider. Jag tror visserligen icke att alla så uppfatta
saken, men jemväl här torde finnas de, hvilka äro af en
sådan åsigt. Till bemötande häraf vill jag erinra, att under de
första åtta århundradena fans endast civiläktenskap. I den konstantinska
lagstiftningen erfordrades intet vidare för ett äktenskaps

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet giltighet än dess borgerliga afslutande. Först genom Karl den
statskyrkans store ^n^ör^es i den frankiska lagstiftningen den kyrkliga välsigmedlemmar
nelsen såsom nödvändig för äktenskaps afslutande. Vidare veta
att af''sluta ak- vi huru Luther uppträdde mot all sammanblandning mellan det
tenskap inför andliga och verldsliga regementet och yttrade många allvarsamma
^borgerlig or<^ * denna fråga. Jag skall taga mig friheten citera några af
myndighet ^ans 01''d- I eu skrift angående äktenskapet, utgifven år 1530,
(Forts.)'' säger han:

»Ingen kan ju neka, att äktenskapet är eu utvärtes, verldslig
sak, såsom kläder, föda, hus och hem, och underkastad den verldsliga
öfverheten, hvilket ju ock bevisas af de många lagar, kejsarne
härom gifvit. Icke heller finner jag i Nya testamentet något
exempel på, att Kristus eller apostlarne befattat sig med sådana
saker.»

För att man nu icke må tro, att Luther mot slutet af sin
lefnad ändrat åsigt, vill jag blott erinra om, huru han till och
med sjelfva dödsåret yttrade sig:

»Så många länder, så många seder, säger ordspråket. Och
eftersom bröllop och äkta stånd är en verldslig förrättning, så austår
det oss andliga och kyrkotjenare att ingenting vilja häruti
ordna eller regera, utan låta hvarje stad och land hafva sitt bruk

och sin sedvänja.----— Allt sådant låter jag herrar och råd

göra och föranstalta, som de vilja; det kommer mig icke vid.

Men om man begär af oss att välsigna dem----, så äro

vi skyldige att göra det.»

Se vi nu vidare på senare tiders historia, huru det gått med
civiläktenskapet, och hvilka verkningar det medfört, torde det vara
nog att derom hänvisa till Holland, som haft civiläktenskapet
sedan år 1580, och Förenta Staterna, der civiläktenskapet blifvit
genom 1783 års konstitution infördt. Jag vill slutligen erinra om
Skoband och Tyskland samt tror, att om man ser på dessa länder,
som jemväl hafva civiläktenskap, man icke sxall erfara, att det
medfört några ledsamma verkningar att civiläktenskapet derstädes
varit tillåtet.

Det är ju för öfrigt klart att personer, som anse Guds välsignelse
vara af stort värde vid alla vigtigare steg i lifvet, och det
icke minst vid ingående af äktenskap, skola förskaffa sig en sådan
välsignelse, men det på ett sätt, som öfverensstämmer med deras
andliga känsla och smak.

Hvad min motions framgång i denna Kammare beträffar,
vågar jag derom icke hysa stor förhoppning, men jag tror att,
äfven om den nu faller, den en annan gång skall väckas till lif
med större utsigt till framgång. Önskligt vore emellertid, att den
folkvalda Kammaren äfven denna gång häfdade sitt anseende att
gå i spetsen för reformer i afseende å utvidgad samvetsfrihet.

Jag yrkar bifall till min motion.

Lördagen den 14 Februari.

29 N:o 10.

Herr Waldenström: Jag hyser alls icke någon förhoppning, Ang. valfrihet
att denna motion skall gå igenom vid denna riksdag. Men jag för svenska
tror för min del, att den dag måste komma, då icke allenast det, ^cäknmiar
som motionären nu begärt, utan äfven det, som han antydt, skall att af sluta äkblifva
lag i vårt land. Hvad motionären begärt, det är frihet tenskap inför
för sådana, som ingå äktenskap, att välja antingen den civila kyrklig eller
eller den kyrkliga formen. Hvad han antydt, det är nödvändig- korgerligmynheten
att göra den förra formen obligatorisk för alla, som vilja ,-W, 1
ingå äktenskap. Orsaken, hvarför jag tror att civiläktenskapet
en gång måste blifva obligatoriskt för alla, är, att frågan om en
fullständig samvetsfrihet på det allra närmaste sammanhänger
med frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Jag vill dock icke
närmare inlåta mig på denna fråga nu, då det ju ännu icke begärts
att göra civiläktenskapet obligatoriskt, utan jag håller mig
till hvad motionären yrkat.

Civiläktenskapet anses af många menniskor för en olycka,
och jag har äfven sjelf en tid haft samma åsigt. Den nuvarande
ecklesiastikministern förklarade vid 1878 års kyrkomöte, att han
ansåg civiläktenskapet vara en olycka, som han accepterade, ehuru
han helst sett, att det hade kunnat undvikas. För något öfver
20 år sedan hade jag en mycket liflig disputation om civiläktenskapet
med numera aflidne professorn Hultkrantz. Han försvarade
civiläktenskapet, och jag stred deremot. Jag ansåg det nemligen
vara blott en finare form af konkubinat. Men när vi hade
disputerat en stund, frågade han mig: »Hvad slags äktenskap
tror du att aposteln Petrus hade ingått, civilt eller kyrkligt?»

Till svar derpå måste jag erkänna, att det naturligtvis var civilt;
och sedan hade jag ingenting mer att säga. Och jag vill nu med
afseende derpå, att civiläktenskapet skulle vara en olycka, endast
framhålla, att den form af äktenskap, i hvilken Herrans apostlar
lefva!, icke kan från kristlig synpunkt kallas en olycka.

Den här ifrågavarande saken kan ses dels från äktenskapets
egen. synpunkt, dels från kyrkans synpunkt, dels från statens
synpunkt.

Ser jag den från äktenskapets egen synpunkt, så frågas: Är
det den kyrkliga vigseln, som gör äktenskapet till äktenskap?

Derpå kan väl icke svaras annat än nej! Jag ber att få uppläsa
ett yttrande, som Lag-Utskottets nuvarande ordförande både vid
1878 års kyrkomöte i en fråga om civiläktenskap för dissenters.

Han säde: »Äktenskapet är lika gammalt som menniskoslägtet
och således äldre än kristendomen. Det är en naturlig rätt för
hvarje menniska att få ingå äktenskap. Den äldsta kyrkans lära
satte visserligen icke heller äktenskapets väsende i vigsel. Det
ömsesidiga samtycket att ingå eu äktenskaplig förbindelse, hvilken
var afsedd att vara för lifvet, var det, som konstituerade äktenskapets
väsende». Det hade varit godt, om Lag-Utskottet i sin

N:o 10. 30

Lördagen den 14 Februari.

borgerlig

myndighet.

(Forts.)

Ang. valfrihet motivering för afslag å Herr Ekmans motion hade anfört något
för svenska

^medlemmar Att den kyrkliga vigseln icke är det för äktenskapet konstiatt
af sluta äk- tuerande, är äfven erkändt i vår nuvarande lagstiftning. Luthers
tenskap inför ågigter äro också bekanta, och den föregående talaren har uppläst
flera yttranden af honom rörande denna fråga. Luther var
särskilt rädd för att göra äktenskapet till en kyrklig sak, derför
att, såsom han sade, påfven just derigenom tillkämpat sig herraväldet
öfver verlden, att han blandat in kyrkan i äktenskapssaker.
Den kyrkliga vigseln är således, hvarken från kristlig eller luthersk
synpunkt sedt, nödvändig för äktenskapet, utan han är något,
som gör hvarken från eller till.

Ser jag vidare saken från kyrkans synpunkt, så frågas: År den
kyrkliga vigseln såsom form för äktenskaps ingående nödvändig för
kyrkan? Kyrkan representerar och vårdar religionen. Religionen
fordrar framför allt sanning. All lögn, äfven den officiella, all
lögn, äfven när den sker under gudstj enstens form, är i strid
med religionen och således i strid med kyrkans sanna intresse
och väsen. Religionen är menniskans hj er teförhållande till Gud,
och all form af gudstjenst, som påtvingas en menniska, är derföre
en osanning; meu all osanning är mer eller mindre skadlig
samt medverkar mer eller mindre till kyrkans förderf i stället för
till hennes upprätthållande och framgång. Men att den kyrkliga
äktenskapsvigseln är en gudstjenst form lärer väl få anses vara ett
axiom. Och att en osanning häfves undan är visserligen icke
någon förlust, allra minst för religionen.

Ser jag slutligen saken ur statens synpunkt, så frågas: Eger
verkligen staten i den kyrkliga vigseln någon garanti för äktenskapets
borgerliga helgd? Jag kan aldrig förstå, att det kan
vara fallet, och jag har aldrig heller hört någon som ansett, att
staten skulle hafva någon större garanti för äktenskapets och
familj olif vets trygghet, om makarna förenas'' genom kyrklig vigsel,
än om de välja den civila formen.

Men om nu den kyrkliga vigseln icke är konstituerande för
äktenskapet, utan något tillfälligt, något som gör hvarken från
eller till; om vidare hvarken staten eller kyrkan vinner något
derigenom, att menniskor påtvingas en gudstjenstform, som de
icke vilja hafva, om ändtligen hvarken kyrkan eller staten förlorar
något derpå, att den tvungna vigseln upphör, så synes det
ju vara en högst berättigad begäran, att vid äktenskaps ingående
kontraheterna lemnas valfrihet mellan den kyrkliga och den civila
formen I

Motionären har i motionen framstäf sitt förslag endast från
deras synpunkt, som, ehuru sjelfva af kristen tro, dock icke gilla den
svenska statskyrkan eller hennes gudstjenst. Detta anser jag vara
en ofullständighet i motionen. Dess framställare har emellertid i
sitt muntliga föredrag här i Kammaren sökt komplettera densamma.

Lördagen den 14 Februari.

31 N:o 10.

Saken bär nemligen äfven en annan sida. Det finnes medlem- Ang. valfrihet
mar af den svenska statskyrkan, hvilka icke tro på Kristus, ja för sfenfka
icke ens på Gud. De äro ateister eller materialister, de förakta ^dlemnw
och håna i följd deraf både kyrkan, hennes tro och hennes prester - att af sluta älcskap.
Sådana äro ingalunda enstaka. Nu vilja de gifta sig. De tenskap inför
måste då skicka efter presten samt låta honom öfver sig läsa de kyrklig eller
böner och den välsignelse, som innehållas i det kyrkliga vigsel- myndighet
formuläret, hvithet de i själ och hjerta förakta. Som svensk prest /Fortgv ''
har jag samman vigt personer med dylika tänkesätt, och det har
alltid varit mig så vidrigt, att jag önskat mig vara hundra mil
derifrån. För hvem kan det väl vara till välsignelse att påtvinga
sådana menniskor den kyrkliga vigseln ? Månne för kontrahenterna
sjelfva? Nej, för dem måste det i främsta rummet vara motbjudande.
De stärkas derigenom i sitt förakt. Månne för kyrkan
eller staten? Att svara ja på denna fråga vore detsamma
som att säga, att en lögn kan vara en välsignelse för staten eller
för kyrkan.

Lag-Utskottet anför några skäl för sitt afstyrkande. Det
säges bland annat, att staten icke gerna kan endast af hänsyn
till eu eller annan individs skiljaktiga mening lemna den valfrihet,
motionären begärt. För min del tror jag, att det icke kommer
an på, huru många de äro, som hafva en sådan mening och derför
begära eu lagförändring. När det gäller att genomföra en
ändring, bör det icke blifva fråga om, huru många de äro som
önska densamma; utan hufvudsaken är, huru vida deras mening
är rigtig. Är den rigtig, så bör den ock, äfven om det blott är
två, som hylla densamma, genomföras.

Vidare anser Utskottet det vara för mycket begärdt att lemna
dem, som icke dela statskyrkans uppfattning, men ändock inom
henne qvarstå för att åtnjuta alla hennes förmåner, samma rätt som
dem, hvilka ur statskyrkan utträdt. Nu är, som bekant, förhållandet
det, att icke blott dissenters, utan äfven medlemmar af vår
statskyrka kunna ingå civiläktenskap, så vida nemligen endera
kontrahenten icke är konfirmerad. Äro deremot begge kontraheterna
konfirmerade, så utgör detta ett hinder för sådant äktenskaps
ingående dem emellan. Med ett ord, konfirmationen, långt
ifrån att bereda statskyrkans medlemmar någon fördel i detta
afseende, beröfvar dem tvärtom en frihet och en rättighet, som
de skulle ega, om de icke hade låtit sig konfirmeras. Hvad Utskottet
här vid lag anfört bevisar således raka motsatsen mot hvad
det skulle bevisa. Ty hvilken rimlig och förnuftig grund kan
väl finnas för att bevilja den icke konfirmerade, den icke fullmyndige
en valfrihet, som man vägrar den konfirmerade, den fullmyndige
medlemmen af statskyrkan?

Utskottet påstår vidare, att det i de länder, der civiläktenskap
blifvit inför dt, visat sig, att äktenskapets helgd blifvit förringad,
och Utskottet fruktar, att följden kunde blifva densamma

N:o 10. 32

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet''hos oss. Detta trop jag vara ett misstag. Den hederliga menniskan
för svenska joller äktenskapet i helgd, äfven om det ingåtts under den cimedlemmar
V1*a i01''meu; men den ohederliga, den osedhga, som ai orena beatt
af sluta ak- vekelsegrunder slutit denna förening, håller den icke i helgd, äfven
tenskap infÖr om den ingåtts under den kyrkliga formen. Jag är säker på,
kyrklig eller ^ ingen af oss, som håller sitt äktenskap i helgd, gör det dermyndighet.
*''öre att formen för dess afslutande varit den kyrkliga vigseln,
(Forts) llfan llvar och en gör det endast af öfvertygelse om äktenskapets
helgd i och för sig utan afseende på formen för dess ingående.
Jag tror ock, att en jemförelse mellan deras trohet, som lefva i
ett civilt äktenskap, och deras, som förenats genom kyrklig vigsel,
icke skulle utfalla till synnerlig ära för de sistnämnda.

Ehuru jag, såsom sagdt, icke hyser något hopp om att motionen
skall gå igenom vid denna riksdag, kan jag icke annat än
yrka bifall till densamma, och detta så mycket hellre som, så
vidt jag förstår, den nuvarande ställningen är alldeles oefterrättlig
äfven i ett annat afseende. Ty det lärer väl knappt finnas
någon lag, som är lättare att kringgå än den i förevarande afseende
nu befintliga. Jag föreställer mig t. ex. att jag önskar att
ingå civilt äktenskap och för den skull vänder jag mig till presten.
Han svarar: »Det går icke an, ty du är både döpt och
konfirmerad». Jag begär då utträde ur statskyrkan, med anmälan
att jag ämnar öfvergå till baptismen. Vederbörlig anteckning
härom göres nu i kyrkoboken. Efter i lag bestämd tid kommer
jag igen och förnyar min anmälan. Då antecknas jag, såsom
den der verkligen utträdt ur statskyrkan, och civilt äktenskap
beviljas mig. Sedan detta väl afslutats, infinner jag mig å nyo
hos pastor och säger: »Herr pastor, baptisterna ville icke hafva mig».
Hvad är väl nu att göra, då jag ber att få återinträda i svenska
statskyrkan? Jag undrar, om detta kan förvägras mig, eller om
mitt äktenskap kan upphäfvas derföre, att jag ingått detsamma
under den civila formen I?

Herr Gustafsson: Då jag först erfor, att Lag-Utskottet
afstyrkt Herr Ekmans ifrågavarande motion, tänkte jag, att Utskottet
derför måste väl haft ganska starka skäl, och då jag sedermera
fick betänkandet i min hand, såg jag att Utskottet i första
raden af sitt utlåtande yttrat, att mot förslaget kunde göras gällande
de vigtigaste betänkligheter. Jag genomläste derpå mycket
uppmärksamt utlåtandet, men af de starka skälen och de vigtiga
betänkligheterna har jag icke funnit synnerligt stora spår. Jag
ber att få gifva skäl för denna min mening. Först anför Utskottet,
att staten en gång för ingående af lagligt äktenskap valt den
form, som staten från sin synpunkt funnit derför mest passande.
Det är väl dock icke alldeles så gifvet, att staten eu gång valt
denna form, ty den har ju så småningom utvecklat sig till hvad
den nu är, så att den i sjelfva verket endast är en utvecklings -

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

form, som mycket vfil karl tåla vid att än vidare utvecklas. Då Ang. valfrihet
Utskottet derefter silver, att staten icke gerna endast af afseende f°r svenska
å en eller annan individs skiljaktiga mening kan lemna valfrihet medlemmar
mellan den nuvarande formen för äktenskaps ingående och eu att afsluta äkhelt
annan, så synes Utskottet icke hafva gjort sig sjmnerlig'' n tenskap inför
väl underrättad t om den allmänna meningen i landet. Ty det är kyrklig eller
icke en eller annan individ utan tusentals tänkande medborgare, myndlfiet
som stå bakom denna mening. Det starkaste skälet mot förslaget (Forts) ''
torde väl vara det, som Utskottet anfört, att statskyrkan skulle
uppträda vid vigselförrättningen icke blott såsom religionens och
kyrkans tjenare, utan ock såsom statens tjenare, att åt kontrahenternas
förbindelse gifva borgerlig kraft. Utskottet lägger härvid
synnerlig vigt på orden: statens tjenare, och det synes som
om Utskottet skulle uppfattat Herr Ekmans motion som innebärande
eu klagan öfver att den kyrkliga vigseln icke skulle gifva
nog borgerlig kraft åt äktenskapsförbindelsen. Men det är i<ke
häröfver som motionären klagar, utan öfver det samvetstvång, som
innefattas deri, att kontrahenterna nödgas begagna den kyrkliga
vigseln. Skälet, hvarför Utskottet icke vill gifva valfrihet åt kontrahenterna
i detta afseende, är enligt Utskottets tanke det, att sådant
icke skulle öfverensstämma med det svenska folkets åskådningssätt
och önskan. Mine herrar, det fans verkligen en tid,
då detta stred mot folkets åskådningssätt och önskan. Det var
den tid, då vår nation låg försänkt i okunnighetens mörker och
lät blindt leda sig af ett fanatiskt-ortodoxt presterskap. Den tiden
är nu förbi; vårt presterskap är icke mera så beskaffad^ och
svenska folket tänker nu sjelfständigt. Sjelfständigt tänkande medborgare
och medborgarinnor kunna icke hafva det åskådningssätt,
att samvetstvång är nödigt eller nyttigt för samhällslifvet. Sjelfständigt
tänkande män och qvinnor kunna icke hafva den önskan,
att religiös ofrihet bör råda.

Lag-Utskottet påstår slutligen, att det finnes länder, der civiläktenskapets
införande förringat äktenskapets helgd. Det skulle
hafva varit godt, om Utskottet velat påvisa Indika dessa länder
äro. Ty då detta påstående nu står obevisadt, så måste man antaga
att det hörer till de slagord, som man tager fram för att
skrämma, men som vid närmare undersökning befinnas sakna sanningens
grund. Jag ber få säga, att Lag-Utskottet tänker väl lågt
om svenska folket och dess åskådningssätt. Jag vågar deremot
tänka högt om detta svenska folk och dess representanter, och
jag hoppas derföre att de skola bifalla Herr Ekmans motion. Den
är icke samhällsvådlig i sitt syfte, utan begär blott den naturliga
rätten, att hvarje medborgare och medborgarinua må vid sitt vigtigaste
steg i lifvet ega frihet att välja den form, som är med
hans eller hennes samvete bäst förenlig. Jag yrkar bifall till Herr
Ekmans motion.

Andra Kammarens Prot. 1885. N:o 10.

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet Herr Grefve Sparre: Det är endast den omständigheten, att
{tatskurkans ^nSen Utskottets ledamöter uppträdt till försvar för Utskottets
medlemmar betänkande, som förmått mig att nu begära ordet. Att döma
att af sluta äk- efter detta första exempel, tviflar jag icke på att vi under detta
tenskap inför riksmöte skola blifva uppbyggde med ganska grundliga religiösa
^bor^ertiT ^handlingar. För min del får jag säga, att jag aldrig kunnat
myndighet, förstå det berättigade uti dessa ständiga rop på frihet i kyrkligt
(Foxts.) och religiöst hänseende, som numera höras från alla håll. Jag
har nemligen alltid förestält mig att vi här i Sverige ega just
så mycken frihet i religiöst afseende, som öfverensstämmer med
folkets åskåduiugssätt, och att de beständiga ropen på samvetstvång
och barbari, samt att vi äro »sjunkne i mörker», för det
närvarande åtminstone äro föga på sin plats. Jag hörde den
förste talaren säga, att hvarje menniska borde få handla efter sin
»smak», men jag fruktar att vi då skulle få så många olika slag
af smak, att vi till slut icke skulle veta huru vi hade det.

Jag föreställer mig också, att, så länge vi lefva uti ett samhälle,
måste vi underkasta oss detta samhälles lagar och det allmänna
åskådningssätt, der råder, såsom Utskottet också mycket
rigtigt anfört, och med min uppfattning öfverensstämmer fullkomligt
den i landet rådande, att man icke bör borttaga den religiösa
välsignelsen för betryggande af äktenskapets helgd.

Det är visserligen en sanning, såsom den förste talaren omnämnde,
att under senare tider en mängd religiösa rörelser uppstått
i vårt land. Vid min ankomst till det läo, jag tillhör, funnos
der en mängd sådana rörelser, stundom till och med våldsamma
nog, men numera hafva dessa lyckligtvis till stor del lagt
sig, och jag tror att, om man endast gent emot dem förhåller
sig lugn och låter dem ostördt hafva sin gång, så do de så småningom
bort af sig sjelfva. Det är endast några exalterade hufvud
som göra väsen af sig, men förr eller senare återtaga
sakerna dock i allmänhet sin jemna gång, och så hoppas jag
äfven i detta fall skall blifva händelsen. Då den förste talaren
tog så illa vid sig, derföre att Lag-Utskottet sagt, att en förändring
i den nuvarande formen för äktenskapet icke skulle öfvereusstämma
med svenska folkets åskådniugssätt och önskan, så får
jag säga att, om den kyrkliga vigseln icke tillfredsställer eu och
annan individ, är det väl dock ännu icke många, som vilja ingå
äktenskap utan den religiösa välsignelsen, och om detta en gång
inträffar, hvilket jag med Guds hjelp hoppas ännu skall dröja
länge, då må de, som hysa en sådan åsigt, få sin vilja fram och
välja det civila äktenskapet eller det s. k. fria äktenskapet, rent
ut sagdt, konkubinatet.

För min del anhåller jag således om bifall till Utskottets
hemställan, under förhoppning att jag i detta fall har Kammarens
majoritet på min sida.

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

Herr Nyström: Med anledning af det stora intresse, jag Ang. valfrihet
liyser för denna fråga, och då jag vet att mångas blickar äro
fästade på denna församling och dem, som här uppträda i denna mediemmar
sak, anser jag det vara nödvändigt att med några ord klargöra att af sluta äkmin
och de med mig lika tänkandes ställning i frågan. tenskap inför

Det är helt naturligt att man, såsom redan af diskussionen kyrklig eller
kunnat skönjas, kommer att brännmärka vissa representanters upp- myndighet.
trädande här såsom en begynnelse till en stormlöpning emot ål- (Forts.)
driga, lieliga institutioner. I)et är för att betaga dem, som hysa
eu sådan mening, alla farhågor, som jag nu begärt ordet, äfvensom,
då jag för min del vill tillstyrka bifall till motionen, för att
angifva de särskilda synpunkter, ur Indika den enligt min åsigt
väl låter försvara sig.

Jag vill då först och främst visa, huru den ur rent kristlig
synpunkt låter försvara sig; för det andra huru den stämmer
öfverens med den gamla katolska kyrkans åsigter; för det tredje
huru den håller stånd, äfven om man ser den från luthersk ståndpunkt,
och slutligen huru den, äfven från svensk konstitutionel
synpunkt sedd, bör vinna deltagande och bifall.

Mot dem, som frukta för att man genom denna motion angriper
kristendomen sjelf, vill jag till en början hänvisa till trenne
ord af kristendomens stiftare, vittnande om att han alldeles icke
gjorde anspråk på någon myndighet eller domsrätt i rent borgerliga
angelägenheter. Så, då man satte i fråga om han ville erlägga
den vanliga tempelgärden, gjorde han för sin del intet undantag
derifrån (Matt. 17: 24 o. f.), och på tillfrågan, om man
borde gifva kejsaren skatt, svarade han: »Gifver kejsaren hvad
kejsaren tillhörer». (Matt. 22: 21.)

Då man uppfordrade Kristus att skifta arf mellan bröder,
svarade han: »Hvem har satt mig till domare eller skiftesman
öfver eder?» (Luk. 12: 14.)

Det är således icke på någon Kristi utsago eller befallning
man får stödja sig, då man yrkar på att den äktenskapliga föreningens
ingående skall klädas i eu religiös drägt eller bekräftas
med en religiös ceremoni.

Tvärtom, såsom Hagenbach uttrycker sig i sin kyrkohistoria
(I, 293), »till sin borgerliga sida voro äfven de kristnas äktenskap
hänvisade till den hedniska (romerska) lagen om giftermål». Man
har sålunda icke någon den ringaste rättighet att påstå, att det
skulle stå i strid med Kristi lära eller vara emot hans ord att
väcka eller understödja ett förslag sådant som det, hvilket här
föreligger.

Jag öfvergår nu till den gammalkyrkliga eller katolska synpunkten.
Motionären har redan erinrat om, att det dröjde 800
år, innan någon föreskrift om vigsel såsom nödvändig för äktenskapets
giltighet kom i fråga. Af åtskilliga katolska kyrkolärares
skrifter framgår det också alldeles otvetydigt, att det borgerliga

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

borgerlig

myndighet.

(Forts.)

Ang. valfrihet äktenskapet ansågs såsom äktenskapets väsende. Teoretiskt åtför
svenska minst0ne vidhöll man detta; och det var endast ur praktisk syn StCLtS

KVTKCtTlS 1 Jl

medlemmar Punkt man sökte konformera alla äktenskap genom att höja dem
att af sluta äk- till kyrkliga. Klarast uttryckte de katolska kyrkorättslärarne denna
tenskap inför skilnad så, att det borgerliga äktenskapet kallades matrimonium
kyrklig eller legitimum, och det af kyrkan ratificerade deremot matrimonium
ratum. Således hvarken ur kristlig el''er gammalkyrklig katolsk
synpunkt kan civiläktenskapet stämplas såsom något konkubinat,
utan alltid ansågs det såsom ett fullt lagligt och hederligt äktenskap.

För det tredje den lutherska synpunkten. Det har redan af
föregående talare anförts åtskilligt af Luthers egna uttalanden i
frågan, så väl i hans mästerliga skrift »om äktenskapssaker» 1530
som äfven i hans »äktenskapsagenda för enfaldiga prester», utgifven
1540. I båda dessa skrifter uttalar han alldeles tydligt
sin åsigt, att äktenskapet är en civil inrättning, med hvilken presterna
alls icko borde hafva något att skaffa. På ett ställe uttrycker
han detta så: »Ty börja vi först med att blifva domare i
äktenskapssaker, så ryckas vi med i strömmen, så måste vi också

decatera straff, så måste vi till sist döma öfver lif och gods och
blifva helt och hållet indragna uti och likasom öfversvämmade
af de verldsliga ärendena». Derföre ansåg han betänkligt och
ogillade bestämdt, att det evangeliska ordets tjenare skulle såsom
sådana hafva något att göra med äktenskapets sanktionerande.
Och gå vi till den lutherska kyrkans bekännelseskrifter och företrädesvis
Augsburgiska bekännelsen, så finna vi der i art. 16 och
18 uttaladt, att »äktenskapet hör till do borgerliga ting, som eu
kristen må bruka», och att »det har sin plats i det område, som
är lemnadt åt den mänskliga friheten». I 28 art. heter det vidare:
>då biskoparne fingo makt eller jurisdiction att fälla utslag i vissa
saker, såsom äktenskap och tionde, så hade de det blott genom
mensklig rätt». För att anföra ytterligare ett ord, som visar den
lutherska teologiens ståndpunkt i frågan, då denna teologi stod
som högst, ber jag att få citera ett utlåtande af Johannes Gerhard
i hans loci theologiei; han yttrar der loc. XXVT: »Väl medgifva
vi, att vigseln är införd i en nyttig och god afsigt, och att spår
dertill finnas i Guds ord; men dock måste vi erkänna, att det
ej derom flas någon uttrycklig befallning i detta ord, och följaktligen
kan don ej höra till äktenskapets väsende. Dertill kommer,
att äktenskapet sjelf mycket väl kan bestå utan den kyrkliga
välsignelsen, ty en lagformlig öfverenskommelse rättsgiltiga
personer emellan om ett oskiljaktigt samlif kan ega rum utan att
välsignelsen kommer dertill». (Se Civiläktenskapet, af Doktor A.
G. Rudelbacb, Stockholm 1868, pag. 60). Sålunda må man icke
komma med den invändningen, att det är några från kättare eller
sektmakare lånade idéer, som legat till grund för motionärens
framställning, utan är det på pura, genuina lutherska grundsatser,
som denna framställning stödjer sig.

Lördagen den 14 Februari.

Jf:o 10.

För det fjerde vill jag tillstyrka motionen ur svensk kon- A»;/, valfrihet
stitutionel synpunkt. I det afseendet ber jag att få åberopa hvad f°r svenska
den lutherske teologen Rudelbach yttrar i sin bok om civiläkten- medlemmar
skåpet, sid. 89. »Eu stat», säger han der, »som har gifvit reli - att af sluta äkgionsfriheten
rum och herberge, lcan icke bibehålla vigseln såsom tenskap inför
det enda giltiga tecknet på äktenskapets notorietet; den måste hisklig eller
nödvändigt, både för att försäkra sig sjelf och sätta sig i rätt för- myndighet
hållande till alla religionssamfund, af hvilka dess medborgare äro (ports)
medlemmar, bestämma civiläktenskapet såsom äktenskapets fundamentala
lag och rätt och betrakta såsom en fri sak såväl vigseln
som alla öfriga kyrkobruk, hvarmed de särskilda religionspartierna
torde omgifva äktenskapet.»

Nu säger man: ja, det må vara, der det finnes fullständig
religionsfrihet. Jag svarar, att vi just här i Sverige hafva fullständig
religionsfrihet oss tillförsäkrad, icke genom sekundära lagar
och författningar, utan genom den lag, som står öfver alla andra
lagar, nemligen grundlagen. Om vi gå till äldre grundlagar och
efterse hvad de uti detta hänseende stadgade, så finna vi i 1772
års regeringsform följande bestämmelse: »så skall härefter, som
tillförene, sä väl Konungen som alla Embetsmän och Undersåter
här i Riket, först och främst blifva vid Guds rena och klara ord,
såsom thet uti the Prophetiska och Apostoliska skrifter författadt,
uti Christeliga Symbolis, Lutheri Cathechismo, then oförändrade
Augsburgiska Oonfession förklarad!., och i Upsala Concilio, samt
förra Riksens Beslut och Förklaringar theröfver stadgadt är.»

Enligt nyssnämnda regeringsform fans alltså ingen religionsfrihet,
utan konungen, embetsmännen och alla öfriga undersåtar skulle
då erkänna och vidblifva alla de nyssnämnda skrifter och bekännelser.
Sedermera finna vi, hurusom Kong! Maj:t år 1781
antog Riksens Ständers förslag om en mera utsträckt religionsfrihet.

Konung Gustaf III utfärdade nemligen då ett öppet bref, deri
han säger: »Wi wele förthenskul härmed samt igenom thetta Wårt
Opna Bref och Påbud, til alla wederbörandes efterrättelse så insom
utom Riket, almänneligen kungöra och tillkännagifva, thet
Wi öfwer “hela Wårt Rike, med thes underliggande Provincier,
tillåtit, under eu fri och otvungen Religions-Öfning, en fullkomlig
Samvets-frihet. Wi försäkra tillika, åt the af fremmande Religioner,
som antingen sig här i Riket nedsatt eller framdeles sig härstädes
nedsätta, skola icke allenast niuta sin Religions-frihet» etc.

Af den senare punkten finner man, att påbudet afsåg i första
rummet svenska undersåtar. Så stod saken, då 1809 års statshvälfning
kom och det i regeringsformen infördes helt andra bestämmelser
rörande religionsfriheten. Om konungen stadgades det,
att han alltid skall vara af den rena evangeliska läran, och detsamma
skulle gälla de civile embetsmännen, så att till statsråd,,
justitieråd o. s. v. endast skulle få utnämnas personer, som bekände
nyssnämnda lära. Men i § 16, som handlar om undersåtar

2J:o 10.

38 :

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet i allmänhet heter det, att Konungen bör »ingens samvete tvinga
för svenska eper tvinga låta, utan skydda hvar och en vid eu fri utöfning
*medlemmar s^n religi°n> såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn

att^fsluta äk- eller allmän förargelse åstadkommer». 1809 års regeringsform
tenskap inför skilde sig sålunda väsentligt från 1772 års deruti, att i den förra
kyrklig eller stadgades rörande undersåtar i allmänhet, att hvar och en skulle
rmmdiahet örnnäs fri och otvungen i utöfuingen af sin religion. Då försla(Forte)
^ 1809 års regeringsform förehades till behandling i Kon r

'' stitutions-Utskottet, anmärktes af biskopen, doktor Nordin, att
han icke kunde i annan mening bifalla hvad i denna 16 § stadgades
om eu fri religionsöfning, än att derigenom icke skulle vara
förändradt hvad allmänna lagen om svensk mans religion förordnade.
Men denna reservation lemnades af de tre verldsliga
stånden utan afseende. Uti Utskottets utlåtande öfver de anmärkningar,
som hos rikstånden gjorts emot förslaget, heter det
med anledning af det i presteståndet gjorda yrkande att, äfven
konungahuset borde vara af den rena evangeliska läran, att »detta
stadgande är, såvidt det beträffar de Kong! prinsarne, i sucessionsordningen
intaget, och man lärer ej kunna föreställa sig, det
en regent skulle underlåta att uppföda sina söner i den lära, som
är ett hufvudsakligt vilkor för tronföljden. Det vore kan hända
på en gång opolitiskt och onyttigt, att än vidare utsträcka denna
föreskrift. Det är endast Konungens böjelse, i förening med afseende
på fäderneslandets fördelar, som torde böra bestämma
hans val af eu gemål; prinsessorna åter ega ingen arfsrätt till tronen
och kunna således ej af några statsskäl beröfvas den hvarje undersåte
tillagda religionsfrihet.» Man hade således yrkat att hela
konungahuset skulle vara af den rena evangeliska läran, men
Konstitutions-Utskottet satte sig deremot och förklarade, att de
Kongl. prinsessorna borde hafva samma religionsfrihet som hvarje
annan undersåte.

Vidare hade i presteståndet yrkats, att det hägn, som landets
religion bör åtnjuta, måtte i 16 § utmärkas genom följande
tillägg: »så vidt derigenom icke tillskyndas men och skada för
den rena evangeliska läran, icke störes samvetets lugn» etc. Derpå
svarade Utskottet: »Då alla band på samvetet snarare tjena att
tillskapa skrymtare, än rätta kristne; då tvånget, långt ifrån att
skänka öfvertygelse och förbättra hjertat, ofta födt af sig fanatiska
sekter och blodiga förföljelser; då ändtligen religionen säkrast
försvaras genom sin egen gudomliga kraft; anser Utskottet eu
fri religionsöfning, med iakttagande af de i § föreskrifne förbindelser,
ej vara vådlig för religionens sanning, ej kunna betagas ett
samhälle, der hvarje nyttig, lugn och laglydig medlem njuter
skydd.»

Härmed blef det alltså, lika tydligt som att två gånger två är fyra,
uttryckligen förklarad!, att 16 § Regeringsformen medgifvcr hvarje
svensk medborgare i allmänhet sådan religionsfrihet, att han icke

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

behöfver tillhöra den rena evangeliska läran. Om sålunda en Ang. valfrihet
far tillhör statsreligionen, så behöfver han likväl icke uppfostra f°r svenska
sin son i densamma. Det var just denna frihet, som Stats- Smedlemmar
Utskottet ville hägna åt de Kongl. prinsessorna, så att, om deras att afsluta anfader
tillhörde luterska läran, de likväl icke skulle behöfva vipp- tens kap inför
fostras i samma lära, utan i stället finge i det afseendet åtnjuta kyrklig eller
samma frihet, som tillförsäkrats hvarje svensk undersåte. Då nu myndighet
Sveriges grundlag tillerkänner hvarje svensk undersåte, utom (Forts.)
nämnda personer, full religionsfrihet, så synes deraf naturligen
följa, att hvad den lutherske teologen Rudelbach yttrat angående
nödvändigheten af civiläktenskapets införande i de länder, der
religionsfrihet är rådande, eger full tillämpning på Sverige.

För min del skulle jag icke haft något att invända, om
motionären, i stället för att föreslå valfrihet mellan civil och presterlig
vigsel, både föreslagit införande af obligatoriskt civiläktenskap.
Det må väl vara klart, att ett sådant förslag kanske skulle
hafva haft mindre utsigt till framgång än det nu föreliggande,
och att så väl det ena som det andra förslaget nu torde falla,
men lika klart är också, att faller förslaget nu ,så faller det framstupa
och icke baklänges. Derföre må vi nu icke misströsta, utan
hoppas att den i vårt land genom grundlagen oss tillförsäkrade
frihet på det religiösa området också skall varda oss gifven beträffande
den fråga, som nu föreligger.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller jag att
få yrka bifall till motionärens framställning.

Herr Nyqvist: Nykommen som jag är till Riksdagen, kan
jag icke hafva klart för mig huru landet ligger. I det allra längsta
vill jag dock hysa den förhoppning, att flertalet i denna
Kammare måtte komma att biträda motionärens billiga framställning
i detta ämne.

Det var med icke liten förvåning som jag tagit kännedom
om Utskottets i denna fråga afgifna utlåtande. Utskottet, säger
bland annat att i motionen blifvit för mycket begärdt. År det
verkligen för mycket begärdt, att svenska folket kommer i åtnjutande
af vissa medborgerliga rättigheter, som det fått sig i grundlagen
tillerkända? Jag frågar ännu eu gång om detta är för
mycket. Om Utskottet i stället blott insatt det enda ordet icke
framför för mycket, så skulle jag hafva varit belåten. Men det
är nu eu gång och det har alltid varit så, att så snart det galt
presterliga privilegier och att statskyrkan skulle få maka åt sig
ett litet grand, så har man sett hvarje förslag i sådant afseende
vara för mycket begärdt.

Herr Lektor Waldenström har vid innevarande riksdag
väckt eu motion. Det skall blifva roligt att se, om man icke
äfven angående densamma skall säga, att der blifvit för mycket
begärdt. I nämnda motion har framställning blifvit gjord derom,

Ji:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. ralfrihet att lekmännen skulle beredas rättighet att deltaga i biskopsval,
för svenska hvilket jag för min del icke kan finna vara annat än en billig
Smedlemmar begäran. Jag anför emellertid detta icke derföre, att jag skulle
att af sluta äk- vara en beundrare af biskopsdömena, ty jag tror icke att de retenskap
inför ligiösa samfunden skulle förlora derpå, att biskopstjensterna inkyrklig
eller (jr0geSj vitan emedan jag är viss derom, att den svenska staten
myndighet, skulle få god valuta genom denna indragning.

(Fortgå Jag skall icke vidare upptaga Kammarens dyrbara tid. Då

/ redan åtskilliga talare tydligt ådagalagt att icke för mycket blifva
begärdt i motionen, skall jag åtnöja mig med att yrka bifall
till densamma under uttalande af den förhoppning att, innan,
klubban faller, Kammarens flertal skall instämma med mig och
sålunda biträda motionen.

Herr Blomberg: Den siste talaren framhöll i synnerhet,
att icke för mycket blifvit begärdt i denna motion. Enligt min
uppfattning är det icke nog mycket begärdt, och jag instämmer
derföre i det slut, hvartill Utskottet kommit. Om här blifvit yr*
kadt att civiläktenskapet skulle blifva den obligatoriska formen
för äktenskapets ingående, så skulle jag för min del varit med
derom, och jag gillar fullkomligt hvad i denna rigtning yttrats.
Men denna frihet till väljande mellan olika former för äktenskapets
ingående kan jag för min del icke gilla, och det synes mig
att den i sj elfva verket måste anses stridande mot de principer,
som uttalats af åtskilliga af den sidans talare. År det så, såsom
det för visso är, att äktenskapet till sitt väsen är eu borgerlig
inrättning, bör staten anordna en fast och bestämd form för
dess ingående. Valet mellan olika former kan lätteligen leda till
den föreställningen, att man har äktenskap af olika valör, och
kan således verka till undergräfvandet af äktenskapets helgd.
Det är af detta skäl, som jag icke vill vara med om beviljandet
af sådan valfrihet, som ifrågasatts, utan anser att det för närvarande
är lämpligast att förblifva vid hvad som är. Det behof,
som af motionären framhållits, synes mig icke heller höra till de
mest behjertansvärda, då han talar om statskyrkans medlemmar,
och då hela deras »samvetsnöd» skulle bestå deri, att de utan
synnerlig andakt måste åhöra några böner.

Men, som sagd t, införandet af obligatoriskt civiläktenskap
anser jag högeligen önskligt just för att förebygga de besynnerliga
föreställningar, som redan äro rådande, nemligen att det gifves
äktenskap af olika valör. Som bekant, finnes civiläktenskap
redan nu, och så snart det finnes, är dörren öppen för sådan
missuppfattning. Men då jag säger att jag skulle önska civiläktenskapet
såsom den enda formen för äktenskap, torde jag få
nämna något om det sätt, på livilket jag tänkt mig detta lättast
skola kunna åstadkommas, ehuru denna fråga icke nu föreligger.
Man har då att bestämma, hvilken civil myndighet härvid skulle.

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

tagas i anspråk och jag tänker mig då, att statskyrkans presto,]'' Ang. valfrihet
i detta fall skulle vara de lämpligaste. Lag-Utskottet anför myc- ffr. svensJca
ket rigtigt, att dessa äro att betrakta icke blott såsom kyrkans medlemmar
tjenare utan också såsom statens tjensteman. Visserligen har att af sluta äkhäremot
invändts, och detta med fullt skäl, att det nuvarande fenster inför
vigselformuläret ej gifver stöd för denna uppfattning, men hela tyfMig eller
reformen, som då behöfdes för att ställa alla berättigade anspråk myndighet.
till freds, vore, enligt min uppfattning, att detta vigselformulär (Forts)
delades i två delar, en del, i hvilken vigselförrättaren — jag begagnar
här ordet vigsel i dess allmänna och rätta mening •—
handlade uteslutande som statstjensteman och hvari ej inginge
några konfessionella eller kyrkliga uttryck, och en annan del, i
hvilken han uppträdde såsom kyrkans tjenare och å statskyrkans
vägnar invigde äktenskapet, hvilken del han icke skulle begagna annat
än efter särskilt framstäf begäran. En sådan anordning skulle medföra
särdeles stora fördelar utan att b ''höfva rubba förutvarande förhållanden
eller kasta eu ny sysselsättning öfver på andra tjensteman.

Detta kan med skäl sägas ligga utom ämnet likasom åtskilligt
annat, som under diskussionen yttrats. Det liufvudsakliga,
som jag velat säga, är det, att jag icke kan vara med om en ytterligare
utsträckt valfrihet mellan olika former för äktenskaps ingående,
äfvensom att jag anser att ett sådant medgifvande icke
skulle vara ett steg på vägen till civiläktenskapets införande såsom
den enda formen, ulan snarare ett steg ifrån detta mål.

Herr Thomasson: Kammaren delar otvifvelaktigt df n grundsats,
Lag-Utskottet alltid brukar följa, företrädesvis i afseende å
lagstiftning på det kyrkliga området, att nemligen icke tillstyrka
förändringar i det bestående, förr än fullt giltiga skäl gifvas för,
att detta icke längre motsvarar tidens kraf och det allmänna rättsmedvetandet.
Sådana bevis har dock Utskottet icke funnit förebragta
i denna sak. Det liufvudsakliga, som den ärade motionären
anfört till stöd för sitt yrkande, torde kunna sammanfattas
deri, att den forna pieteten för svenska statskyrkan och för dess
presterskap vore i aftagande, och att det skulle kännas som ett
samvetstvång för åtskilliga af dem, som stå qvar i denna kyrka,
att låta sig af dess prester vigas. Hvarken af det ena eller andra
torde följa, att icke det oaktadt den kyrkliga vigseln är det värdigaste
och det allmänna åskådningssättet mest tilltalande sätt
att knyta en för lifvet gällande förbindelse. Af dessa statskyrkans
medlemmar, som känna samvetsbetänkligheter för att låta sig af
kyrkans tjenare vigas och som jemväl i andra ting icke vilja låta
sig af dem betjenas, kunna väl knappast grundade anspråk framställas
derpå, att staten för deras skull skulle förändra den form,
som staten funnit mest ändamålsenlig för att gifva helgd åt äktenskapet,
så länge nemligen denna form af allmänna meningen
uppbäres, hvilket jag är öfvertygad ännu är förhållandet i Sverige

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet med den kyrkliga vigseln. Om nu denna såsom religiös akt
tatskTkan ’c^e tillfredsställer vissa personers »smak» — det är motionären
medlemmar oc^ icke jag> Eom dragit ner saken till en smakfråga — måste de
att af sluta äk- val kunna underkasta sig att låta vigseln gälla såsom en borgerlig
tenskap inför bekräftelse på den äktenskapliga föreningen, såsom den ju också

kyrklig eller
borgeiiig
myndighet.
(Forts.)

är, och sedan låta denna borgerliga förrättning åtföljas af de religiösa
ceremonier, som bäst motsvara deras andliga uppfattning.

Det är utan tvifvel, att svenska statskyrkan behöfver reformeras,
men efter min mening bör detta ske derigenom, att kyrkan
upptager och gör sig till målsman för stora allmängiltiga
religiösa sanningar, som äro egnade att kring sig samla och till
kyrkan återföra alla dessa, som irra kring i alla rigtningar utan
ro eller fotfäste någonstädes, som icke finna sig till freds vare sig
inom kyrkan eller utanför henne. Men icke bör reformsträfvandet
gå ut på att genom ett ständigt naggande och tummande på
kyrkans ordning och lagar söka behaga vissa individers subjektiva
tycke och smak, ty på sådant sätt skulle svenska kyrkan
snart reformera i hjel sig sjelf, hvilket, om än en eller annan icke
skulle hafva något deremot, dock icke af svenska folkets flertal,
jag är viss derom, anses önskvärdt. Jag anhåller, Herr Talman,
om bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.

Herr A. G. Jönsson: Äktenskapet har af mig alltid ansetts
för eu helig förbindelse. Denna öfvertygelse har icke blifvit rubbad
af den debatt, som här egt rum, men deremot har jag under
densamma blifvit klart upplyst derom, att formen för äktenskapets
ingående bör vara fri. Jag tycker alltså, att det skulle vara
ogent att neka statskyrkans medlemmar att begagna den form för
ingåendet, de sjelfva anse företrädesvis lämplig. I detta afseende
har eu liten bild föresväfvat mig under debatten. Jag har tänkt
mig ett rum, till hvilket menuiskor hafva tillträde under vissa
vilkor och förutsättningar, ibland dem den att vara försedd med
biljett. Till detta rum finnas två ingångar, en större och en mindre.
Vid den ena står presten såsom portvakt, och vid den andra
kronofogden. Under sådana omständigheter kan det väl icke
anses nödvändigt att blifva dissenter för att få inträde genom
den senare dörren, utan är väl för sådant ändamål nog att hafva
i behörig ordning skaffat sig biljett, d. v. s. lysningsattest från
presten. Genom motiveringen till motionen och den. här förda
diskussionen hafva vi blifvit fullt öfvertygade om, att det från kristlig
synpunkt icke är nödvändigt att begagna kyrklig vigsel; kyrkohistoriska
auktoriteter hafva anförts till stöd derför, att det måste
anses alldeles fritt att välja den form vi vilja för äktenskapets afsilande.
Jag vet då icke, hvarföre svenska Riksdagen af småaktig
ogenhet skulle neka en del personer att ingå genom den ena af
dörrarne, då två dörrar finnas. En talare har här visserligen
deremot erinrat, att man ej borde öfverflytta besväret med äkten -

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

skaps afsilande till andra myndigheter än dem, som nu ombe- Ang. valfrihet
styra detta, men för min del tror jag, att en kronofogde aldrig t<* svensko,
skulle neka att mottaga ett dylikt uppdrag, helst han ju derför
erhåller protokollslösen samt dessutom får vara den förnämsta att af sluta äkgästen
på brölloppet. Jag yrkar således bifall till motionen och tenskap inför

vill icke uppehålla Kammaren med ett längre föredrag. kyrklig eller

x borgerlig

THZ/TlUXoJlct

Herr Jo b. Ohlsson: Det kan må hända anses öfverflödigt (ports) ''
att förlänga diskussionen i denna fråga, då, såsom redan antydts,
dess utgång i denna Kammare på förhand torda kunna anses
gifven. Det har för öfrigt redan anförts så mycket till motionens
försvar och för det tidsenliga i dess syfte, att jag, då jag instämmer
med dem som i denna rigtning yttrat sig, ej kan hafva så
mycket att tillägga. En talares yttrande har dock särskildt föranledt
mig att begära ordet. Han talade om ropen på frihet och
tyckte att de gå något för långt. Mine herrar, ropen på frihet
hafva alltid gjort sig gällande och komma alltid att göra det.

Men här synes vara fråga om något mer än frihet, om en rättighet,
om legal likställighet. Vi stabkyrkans medlemmar äro nemligen
stälda i en mindre gynsam stallning än de statens medlemmar,
hvilka ur kyrkan utträdt, ja, de lojala statskyrkans medlemmar
stå i en ogynsammare ställning än de illojala. Genom
Kongl. förordningen af år 1880 är det tillåtet för dem, som icke
uppfylt statskyrkans vilkor i afseende på sakramenten, att ingå
borgerligt äktenskap, men för dem, som i allt uppfylla dessa vilkor,
finnes icke denna rättighet. Och ännu mera; vi hafva alltid
haft och hafva ännu ett slags civiläktenskap, grundad! på 1734 års
lag och på 1680 års kyrkoordning, bvilket icke blott är tillåtet,
utan i vissa fall ålagdt såsom en pligt, om nemligen parterna begått
eu handling, som närmar sig sedlighetsbrott och som blir
det, i fall icke äktenskapet går i fullbordan. Under sådana förhållanden
synes det mig vara en väl grundad rättighet, statskyrkans
medlemmar begära, då de fordra åtminstone samma förmån som
de illojala, för den händelse de skulle vilja begagna sig deraf.

Men Utskottet anser, att svenska folkets åskådningssätt icke skulle
öfverensstämma med den lagförändring, som här är ifrågasatt.

Hur Utskottet kommit till denna slutsats, kan jag naturligtvis
icke veta, men, så vidt jag kunnat erfara, synes meningen vara
mycket allmän derom, att den af motionären nu föreslagna förändringen,
som ju ej skulle tvinga någon att frångå det gamla,
måtte komma till stånd. Utskottets påstående innebär dessutom,
att de civiläktenskap, som nn ingås, icke skulle ega det anseende,
som andra äktenskap. Jag tror dock icke, att det kan uppvisas
elt enda fall, då man visat äkta makar, som ingått äktenskap på
grund af nu gällande undantagslagar, mindre aktning än sådana
makar, som anlitat kyrklig vigsel. De af Utskottets ledamöter,
som varit i tillfälle att öfvervara vigselceremonier, torde väl icke

JbolO. 44 Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet sakna erfarenhet om, hur det i allmänhet tillgår vid bröllop. Eu
statskyrkans reliSiö3 ceremoni är snart sagdt alldeles oförenlig med alla de
medlemmar y^re anordningar, som der förekomma. Eu sådan religiös handfil
af slut a äh Idig kan endast försvaras under den förutsättning, att den försig%nskff-
trfi°r. ^ir * kyrkan> såsom ursprungligen var fallet, men så snart det
1borgerligt medgifvet att utföra den hvar som helst, kan den lätt profa myndighet.

neras- Jag för min del anser det icke fullt värdigt, att eu kyrkports.
) ceremoni ställes i samband med alla de anordningar, som vanligen
förekomma vid bröllop. Hrar äro väl brudparets tankar
vid ett sådant tillfälle, om icke hos hvarandra, hvar föräldrars
och målsmäns tankar, om icke hos brudparet, deras klädsel, uppförande
och dylikt? Men till andakt äro sinnena vid eu sådan
ceremoni sällan stämda.

Det är också någonting annat, som jag skulle vilja såga, då
jag nu har ordet. Det vigtigaste spörsmålet blir nemligen: lugger
någon väsentlig vigt uppå en kyrklig vigsel? Naturligtvis så
länge vi ega elt lagstadgande, som för statskyrkans lydiga medlemmar
gör presterlig vigsel till ett vilkor för äktenskapets giltighet.
Men ligger det någon väsentlig vigt på vigseln med hänsyn
till äktenskapets natur? För att i det hänseendet kunna skapa
mig ett klart begrepp, har jag sökt göra mig reda för några vigtiga
moment i äktenskapets historia och dervid kommit till det
resultat, att hos alla folk, der ett ordnadt äktenskapsförhållande
förekommer, och äfven hos oss från urminnes tider, det väsentligast
bindande legat i det ekonomiska aftalet och i trolofningen.
För att närmare klargöra detta nödgas jag erinra om några drag
ur vigselns historia, och jag vill härvid i synnerhet fästa mig vid
huru vida äktenskapet, huru vida vigseln har någon rot i kristendomen
och således ingår såsom något vigtigt moment i den kristna
kyrkans grundsatser och följaktligen äfven i deu svenska statskyrkan.
Om vi forska i den urkund, som delvis ligger till grund
lör vår religion, nemligen gamla testamentet, så finna vi icke der
den ringaste antydan om att kyrklig vigsel eller välsignelse förekommit
vid äktenskaps ingående. Denna ceremoni infördes hos
judarne först efter Jerusalems förstöring, antagligen till följd af
de egendomliga omständigheter, hvari detta folk då kom. Och
se vi efter i samma urkunds fortsättning, nya testamentet, finna
vi icke heller der den ringaste antydan derom, att presterlig vigsel
var något ingående moment i den ursprungliga kristendomens
lärosatser. Tvärt om antyder berättelsen om vår religionsstiftare»
åtgörande vid bröllopet i Kana, att han för sin del uppfatta le
bröllopet med dess anordningar såsom någonting rent verldsligt,
såsom ett samqväm för materiella njutningar.

Vidare finner man af apostlarues skrifter, der de på något
sätt vidröra denna ömtåliga fråga, att de funno något motbjudande
i vigselceremonierna med hänsyn till det prål och den flärd,
som dervid gjorde sig gällande. Det var under sådana förhållan -

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

den i kristendomens början icke ens fråga om det i sitt ursprung Ang. valfrihet
rent hedniska bruket af vigsel för äktenskapets fastställelse; det f''6r svenska
blef först i slutet af andra århundradet en säd, att de, "»? v«le "Er
ingå giftermål, skulle anmäla sm förlofning hos församlingens att af sluta äkföreståndare
eller äldste, och sedermera blef det äfven sed, att ten skap inför
denna förlofning skulle vid äktenskapets faktiska början välsignas Kyrklig eller
för de makar, som det önskade, men något tvång härtill förefans &or^Ä
icke. Sedermera blef under det grekiska kejsardömet i lagen för ^ports) ''
dess vestland intaget ett moment, som angaf, att vigsel vore nå- °r S’^
gonting tillrådligt och nyttigt, men alldeles icke nödvändigt, och
vidare var kyrklig vigsel allt framgent, äfven då äktenskapet i
den romerska kyrkan hade fått karakteren af ett sakrament, icke
obligatorisk. Det kora först senare, om det ens ännu, med hänsyn
till äktenskapets borgerliga giltighet, finnes en absolut obligatorisk
fordran på vigsel inom den romerska kyrkan. Vigseln
är der likväl så till vida obligatorisk, att de makar icke anses
för sanna katoliker, som icke invigt äktenskapet med kyrklig välsignelse
och messa. Vi hafva här i dag hört, hvad sorn var vår
reformators mening om äktenskapet, och likväl är det först efter
reformationen och mot hans tydligt uttalade önskan vigseltvånget
blef infördt. Ett protestantiskt land har i detta hänseende bildat
ett undantag, och det är Holland, som redan före reformationen
både stadgandet om obligatoriskt civiläktenskap infördt i sin grundlag,
men der har det varit och är ännu tillåtet för dem, som vilja,
att erhålla kyrkans välsignelse derjemte, och jag är viss på att,
om Utskottet gjort sig mödan att studera den holländska äktenskapsstatistiken,
Utskottet skulle, gent emot hvad det nu påstår,
funnit, att just lutheranerna i Holland mycket allmänt anlita den
frivilliga kyrkliga vigseln.

Bland stater, som infört vigseltvånget, återgick England
redan år 1836 till civiläktenskap utan vigseltvång, och vi samt
våra grannar hafva så småningom närmat oss samma ståndpunkt.

Det återstår blott, såsom jag yttrade i början, att statskyrkans
lojala medlemmar få samma rätt som dissenters och de illojala.

Det är, mine herrar, såsom medlem af statskyrkan jag yrkar på
denna rätt, icke för min skull eller deras, hvars naturligo målsman
jag är och som jag låtit upptaga i statskyrkan, utan för
statskyrkans egen skull. Ty det är fullkomligt säkert, att, om
icke statskyrkan, i vår upplysta tid i den mån upplysningen stiger
och i de q män folket i följd häraf börjat tänka eller, såsom
i en annan till Riksdagen ingifven motion antydes, sedan folket
blifvit myndigt, inser, att hon måste låta de myndiga banun
sköta sina enskilda angelägenheter sjelfve efter bästa förstånd och
omdöme, måste följden blifva, att hon såsom hvarje annan halsstarrig
fostermoder icke så långt bort i tiden kommer att stå alldeles
ensam och öfvergifven af små egna medlemmar. Och dock
tror jag, att de fleste lika med mig gerna skulle vilja egna henne

N:o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet $,\n tacksamma vördnad och omvårdnad. Men gör hon det sjelf
för Sj!>en^a omöjligt genom sina målsmäns flertal, är det deras fel, icke vårt,
medlemmar som yrka på tidsenliga reformer, om hon eu dag blott finnes till
att af sluta äk- i historien.
tenskap inför

kyrklig dier Herr Wr et lind: Jag skall be att endast ett par minuter
myndighet taga Kammarens tid i anspråk, då redan tillräckligt blifvit
(Forts) taladt om frågan i allmänhet. Det synes mig dock vara skäl
ytterligare betona, att här icke är fråga om någon smaksak, såsom
man här sagt, utan om likställighet inför lagen, och om en rättighet
som icke bör förmenas den ena mer än den andra. Ty det är kändt
och äfven här påpekadt, att den rätt, som nu är fråga om att utvidga,
finnes redan för eu stor del medlemmar af svenska staten, nemligen
dissenters samt icke döpta eller konfirmerade. Man kan väl icke
neka, att mången, som så att säga utan eget bifall blifvit döpt
och konfirmerad, kan med goda skäl begära samma rätt för sig
som de, som icke äro döpta eller konfirmerade. Vidare är det
ju skäl betona, att här är fråga om eu sak, som har sitt berättigande
ur sanningens synpunkt, d. v. s. det gäller att gifva sanningen
sin rätt.

Utskottet säger i sitt afstyrkande af förslaget, att det icke
öfverensstämmer med det svenska folkets åskådningssätt och önskan.
Ja, om här vore fråga om att pålägga svenska folket ett
tvång att underkasta sig civiläktenskap, så är det rigtigt, söm
Utskottet anfört. Men då man betänker, att det är fråga om att
befria mången af svenska folket från eu för dem osann handling,
så tror jag man kan säga, att förslaget öfverensstämmer med
svenska folkets åskådningssätt. Som det nu är, kan man deremot
säga, att svenska kyrkan tvingar sina medlemmar att begå
en för dem ofta osann handling. Den kan vara osann på två
sätt, antingen då man icke aktar statskyrkans män och derför
icke vill hafva något med dem att skaffa, eller också då man
icke alls aktar religionen. Det är dessa två partier, man nu vill
skaffa eu rätt, som andra redan ega.

Det är vidare för mången eu osanning uti sjelfva det sätt,
hvarpå vigseln försiggår, ehuru härvid kan invändas, att möjligen
vigselformuläret skulle kunna ändras. Men då man vet,
huru konservativ svenska statskyrkan är, kan man nog tänka sig,
huru svår en sådan förändring är att åstadkomma. När presten
nu t. ex. frågar: »Inför Gud och denna kristna församling», medan
någon af kontrahenterna kanske icke ens tror på eu Gud,
så'' är ju allt detta eu osanning. Eller om presten talar om ett
»oupplösligt äkta förbund», medan det kanske är två frånskilda
makar, som sammanvigas; eller presten ber Gud välsigna deras
förbund och de icke tro på Gud; hvilken hädelse blir då icke
hela denna handling! Det är således för sanningens skull och för

Lördagen den 14 Februari.

JST:o 10.

att gifva den sin rätt, som man bör fästa afseende vid den framstälda
motionen och önska dess framgång.

Här är också sagdt, att äktenskapets helgd skulle förringas
genom ett bifall till motionen; men man må komma ihåg, att de
fleste derför icke skulle förneka sig religionens välsignelser. Talaren
på elfsborgsbänken hoppades den tid vara aflägsen, då vårt
folk icke mera ville emottaga religionens välsignelse. Det hoppas
jag också; men jag tror, att de fleste, som önskade ingå civiläktenskap,
ändock skulle påkalla religionens välsignelse, ehuru
måhända under en annan form än den nu af statskyrkan påbjudna.

Jag vill slutligen påpeka en omständighet, som motionären
kunnat anföra till stöd för sin motion, något som säkert icke heller
Lag-Utskottet känt till och som kanske ingen af Kammarens ledamöter
tänkt på, nemligen att helgden af det kyrkliga äktenskapet
är för en del samhällsmedlemmar så stor, att den icke blott icke
befordrar deras "äktenskap, utan till och med hindrar dem derifrån.
Jag har såsom läkare kommit i beröring med samhällets lägsta lager;
såsom läkare vid Göteborgs barnbördshus under nio år, har jag
der år efter år träffatt samma qvinnor, hvilka på mina frågor
uppgifvit, att fadren vore densamma till alla deras barn och att
de bodde tillsammans. Jag har då frågat: hvarföre låter ni icke
lagligen viga er ? Derpå liar då svarats: vi hafva icke råd dertill.
Detta låter besynnerligt, men i folkets föreställning ingår, att man
för att viga sig måste hafva högtidskläder, och så måste man
hafva något att gifva presten i gratifikation samt äfven något
till en liten fest för att fira brölloppet. Detta hafva de emellertid
icke råd till, och derföre lefva de i konkubinat. Sådant skulle
säkert icke förekomma, om man blott behöfde gå inför
magistraten för att varda lagligen förenade. Det vore icke så
högtidligt. Således skulle efter mitt förmenande civiläktenskapet,
i stället för att medverka till, motverka konkubinat, ty kontrahenterna
skulle blott behöfva ett protokollsutdrag på att de blifvit
förenade. Derföre anser jag visst icke, att de skulle blifva
mer eller mindre trogna i sitt äktenskap än annars, men det är
klart, att barnens ställning blir en helt annan, om de blifvit födda
inom eller utom ett lagligt äktenskap.

Jag inskränker mig härtill och yrkar bifall till motionen.

Ang. valfrihet
för svenska
statskyrkans
medlemmar
att af sluta äktenskap
inför
kyrklig eller
borgerlig
myndighet.

(Forts.)

I detta anförande instämde Herr Thermcenius.

Vidare yttrade:

Herr Ekman: Då Kammarens uppmärksamhet redan så
länge blifvit tagen i anspråk, skall jag afstå från ordet.

tf: o 10.

Lördagen den 14 Februari.

Ang. valfrihet Herr Lewin: Jag vill till en början förklara, att jag hvarsvenska
^en pau eller vill stå till vars för alla de satser, som uttalas i
Smedhnmar Lag-Utskottets betänkande. Särskildt gäller detta om sista satsen,
att afsluta äk- mot hvilken väl kunde vara åtskilligt att erinra, men som må stå
tenskap inför för författarens räkning. För mig har det varit hufvudsak att
kyrklig eller ]mru vida min tanke kommit till slut lika med Utskottets,

»rymlighet skall villigt vara med om att införa obligatoriskt civiläkten (Forts)

skap, göra denna form till den enda lagligen, nödvändiga för äktenskaps
ingående, hvarefter det må ankomma på kontrahenterna
sj elfva, om de så önska, att tillägga den kyrkliga bekräftelsen,
men att såsom gällande regel låta det bero på en hvars »andliga
smak» att bestämma om formen för äktenskaps ingående,
anser jag för min del icke vara att tillråda. På dagens andliga
smak blir lätt eu annan i morgon, och må hända skall snart samma
smak befinnas ovillig att underkasta sig någon yttre form,
som ur det allmännas synpunk är nödig för att konstatera tillvaron
af ett äktenskap. Jag instämmer för öfrigt till alla delar
i yttrandet af en föregående talare, Herr Blomberg, som gifvit ett,
så vidt jag nu kan döma, lyckligt uppslag till frågans praktiska
lösning.

Jag får vidare bekänna, att jag ej rätt väl förstår den samvetsömhet,
som icke tål att höra några välsignande, förmanande ord uttalas
af hvilken menniska som helst, äfven om denna menniska
lik alla andra har sina fel och svagheter. Eu ärad talare på
elfsborgsbänken har här ordat om siu vidsträckta erfarenhet i
hithörande frågor, och jag måste medgifva att denna erfarenhet
ofta synes omfatta allt, som finnes till under himmelen och på
jorden. Han sade att de lifliga andliga rörelserna inom Elfsborgs
län numera skulle hafva väsentligen upphört att finnas till. Jag
vågar att emot denna hans erfarenhet sätta min egen, som säger
mig att dessa rörelser på senare tiden alltmer tilltagit och utgått
i allt vidare kretsar. Derjemte ber jag att få inlägga min gensaga
mot de uttryck af ringaktning, hvarmed samme talare ej sällan
uppträder mot meningar, hvilka icke öfverensstämma med hans egen.

Herr Dickson: Vi hafva här under diskussionen fått höra

många långa anföranden och kraftiga argument uttalas, icke för
motionen, men för de obligatoriska civiläktenskapen. Hade denna
senare fråga nu varit på tal, hade jag obetingadt slutit mig till
ett förslag i sådan rigtning, ty jag hyser den fulla öfvertygelsen,
att det enda sättet att lösa tvister af detta slag är, att staten iakttager
siu skyldighet att lagstifta i alla frågor, som röra borgerliga
förhållanden, utan afseende på de särskilda medlemmarnes religiösa
tro, och att staten sålunda bör göra civiläktenskapet obligatoriskt.
Jag har den fasta öfvertygelsen, att detta förr eller senare kommer
att ske, och jag önskade upplefva den dag, då sådant skedde,
hvilket jag dock ej vågar hoppas. För sjelfva motionen åter har

Lördagen den 14 Februari.

N:o 10.

icke ett enda giltigt skäl blifvit anfördt. Hvad motionären och Ang. valfrihet
de med honom liktänkande åsyfta är i sjelfva verket icke frihet för svensJca
utan snarare sjelfsvåld; de vilja bo qvar i det gamla huset och medlemmar
njuta af det skydd, detta kan förläna dem, så länge det öfverens- att af sluta äkstämmer
med deras egna tycken, men de vilja icke rätta sig efter tenskap inför
det gamla husets ordningsregler. Så snart ordningsreglerna icke eller

längre passa dem, vilja de gå ut och in hur de behaga.

Under tillstyrkande af bifall till Utskottets motionen afstyr- (Forte) ''
kande förslag och under uttrycklig förklaring, att jag för min del ''

hyllar civiläktenskapet såsom obligatorisk institution, ber jag att
få bestämdt motsätta mig ett sådant steg som det, hvarom här är
fråga, och till motionären och de med honom liktänkande ber jag
att få säga, att de må rätta sig efter ordningsreglerna, och strida
ordningsreglerna emot deras uppfattning, så är dörren öppen; de
må gå uti

Herr Grefve Sparre: Jag ber blott att med anledning af
den ärade representantens på vestgötabänken bestridande af att
de religiösa rörelserna inom Elfsborgs län varit i aftagande, spörja
honom: Hur vet han det? På den tid, hvarom jag i mitt förra
anförande talade, tillhörde han icke länet, och jag tror icke han
bär något begrepp om de dåvarande religiösa rörelserna på Dalsland,
Indika voro af den omfattning, att till och med biskopen
ansåg sig böra göra en särskild resa till orten för att taga itu
med dem. Dessa rörelser voro onekligen i hög grad genomgripande
och de som nu finnas äro i jemförelse med dem af ringa
omfattning. Jag står således vid hvad jag sagt och påstår att
jag känner denna sak bättre än han.

Herr Ekman: Jag afstod nyss från ordet, men ber att nu
med anledning af en senare talares yttrande få återupptaga det
och yttra några ord. Den ärade talaren rigtade den anmärkning
emot mig och de med mig liktänkande, att ehuru vi vilja bo
qvar i det gamla huset, vi icke vilja rätta oss efter dess ordningsregler,
och han slutade med att säga, att om vi icke ville rätta
oss derefter, så stode dörren öppen: vi kunde gå ut. Derpå vill
jag endast svara:

En förståndig man, som vill behålla sitt husfolk, söker bereda
det trefnad i hemmet. Är detta för trångt, så tillser han,
att väggarne blifva utflyttade, så att han kan få behålla detta
sitt husfolk. Den tid kan eljes komma, då skaror af tusende vända
det gamla huset ryggen. Det vore väl, om vi derför mötte eu
sådan välvilja i detta gamla hus, att vi kunde förblifva deri, och
uttrycket af en sådan välvilja skulle utan tvifvel ligga i tillmötesgående
af den förevarande motionen. Derigenom skulle vi må
hända kunna trifvas i det gamla hemmet, åtminstone till en tid.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.

Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 10.

;N:o 10. 50 Lördagen den 14 Februari.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde
Herr Talmannen proposition å dels bifall till Utskottets hemställan
och dels afslag å densamma och bifall till den i ämnet väckta
motionen ; och fann Herr Talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd,
i följd hvaraf nu uppsattes, godkändes och anslogs eu omröstningsproposition,
så lydande:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 3,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, bifallit Herr E. J. Ekmans i ämnet väckta
motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 109
Ja och G3 Nej, och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.

§ io.

Afgåfvos nya motioner af:

Herr J. Andersson i Knarrevik, N:o 145, om skrifvelse till
Kong! Maj:t angående utredning och framläggande af förslag, i
fråga om förändrade föreskrifter rörande vården af medellösa sinnessjuka
i riket; och

Herr J. G. Granlund, N:o 146, angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utredning beträffande undervisningen i enskilda högre
skolor för qvinlig ungdom, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes Stats-Utskotlets Utlåtande, N:o 5,
angående föreslagna- statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker, samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags, äfvensom odlingslåns erhållande.

Öl

-Lo 10,

Lördagen den 14 Februari.

§ 12.

Ledighet från riksdag sgöromålen beviljades: •

och

Hrrr

J. Bengtsson under
C. A. Oléhn »

A. Persson i Rinna »

And. Hansson »

G. J. Petersson »

A. E. Petersson »

5 dagar fr. o. in. den 20 dennes,

11» » 18»

11 » » 18 »

6 » » 10 »

9 » »10 »

8 » »19 »

§ 13.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammarens ledamöter åtskildes kl. Yr 4 e. in.

In Ad em

H. A. Kolmodin.